Produced by Tapio Riikonen ELIAS LNNROT Biografiskt utkast Af AUG. AHLQVIST G. W. Edlund, Helsingfors, 1884. Till lsaren. Detta utkast till en lefnadsteckning har uppsttt af det minnestal, frf. hll vid den sorgefest, hvilken det finska universitetet d. 13 maj 1884 firade fr att hedra den store hdangngnes minne. Allt, hvad talaren vid detta tillflle yttrade, terfinnes i detta hfte och derutfver har tillkommit tskilligt, nstan lika mycket som festtalet, af sdant, som skrifvits bde fre och efter festen. Ngra mindre betydande uppgifter hafva dessutom hemtats ur det minnestal af prof. S. G. Elmgren, hvilket denne p svenska hll vid Finska Vetenskapssocietetens rshgtid d. 29 april och senare utgifvit af trycket. I frvntan p en mera omfattande lefnadsskildring torde den finska allmnheten lta denna konturteckning f glla fr hvad hon ocks endast r, en frsta, blott fr den nrmaste framtiden gjord flyktig framstllning af Elias Lnnrots verk och personlighet. Helsingfors i juni 1884. TILL ELIAS LNNROTS MINNE. Elias Lnnrots lefnadsdag r afslutad. Den var lng, men hade den varit n aldrig s lng, skulle vi likvl nskat, att den rckt nnu lngre: s kr var han oss, s svrt hade vi att tnka oss skilsmessan frn honom. Men det tillkom ej oss att bestmma hans lifslngd, och vi mottaga med dmjukhet den Allsmktiges domslut. Vi sakna honom, men klaga ej. Vi ro nedstmda, men srja ej. Vi ro bedrfvade, men knota ej. Vi tacka Gud, som ltit en s rikt begfvad, s del och s krleksfull man fdas till ett barn af det finska folket och unnat honom ett s lngt, verksamt lif till vrt bsta. Lika litet som den enskilde individen, lefver ett folk af brd allena. Redan den unge konung Salomo bad i forntiden, att Herren ville frlna honom icke rikedom och verldsliga egodelar, utan "ett frstndigt hjerta". Frstnd och snille ro i vr tid likas ndvndiga som i Salomos dagar och fven likas sllsynta; de ro den strsta gfva, den enskilde och genom honom hela hans folk kan erhlla. Lyckligt det folk, som till siare och skalder egt mn, sdane som Runeberg och Lnnrot! Liksom Runebergs, s var Lnnrots lefnadslopp i yttre afseende fga skiftesrikt. Han fddes i ett torftigt hem,[1] sattes i skola, led brist men vann kunskaper, blef student, lifnrde sig med konditionerande, aflade sina lrdomsprof p ett tillfredsstllande, om ocks icke lysande stt, fick tjenst och sktte den otadeligt. Se der nstan alltsammans! Fr att vara ett lif, tillhrigt folkets strste man, vore vl detta p frvnande hndelser, halsbrytande fretag och stormiga sjlsskakningar blottade lefnadslopp att anses temligen fattigt, svida ej denne hjeltes bragder varit af andlig art, af den art som manar minnestecknaren att fr sin framstllning ska det intressevckande p helt andra omrden n de nyssomnmda. Vid tidpunkten fr Lnnrots frsta upptrdande p den fosterlndska literaturens mark, d.v.s. r 1830 eller ett par r tidigare, var finska sprket s fga uppodladt, att det nuvarande slgtet vl knappast frmr gra sig ngon frestllning om dess literra armod och dess ringa betydelse fr samhllslifvet. Bibelfversttningen oberknad, bestod den finska literaturen d fr tiden af psalmboken, ett par predikosamlingar. "Sionin virret" ("Zionssnger"), "Hunajan pisarat" ("Honungsdroppar"), "Ilolaulu Jesuksesta" ("Gldjesng om Jesus") och ngra andra skrifter af samma slag. Ngot annat n andlig literatur fans knapt till namnet. Slunda existerade icke ngot historiskt arbete utom "Ajantiedot" (den korta krnikan frmst i psalmboken), icke ngon resebeskrifning utom Bunyans "Kristityn vaellus" ("En kristens resa"), icke ngot arbete af politiskt innehll utom "Europan valdakundain tasavoiman vaarasta",[2] icke ngot naturvetenskapligt arbete utom Frosteri "Hydyllinen huvitus luomisen tist" ("Nyttigt tidsfrdrif om skapelsens verk"), icke ngot dramatiskt verk utom "Hga visan" och intet modernt skaldfrsk utom "Arkkiveisut" (godtkpsvisor). Lagboken var visserligen fversatt till finskan, om ocks mycket otillfredsstllande, och derutfver fversattes vl fven en del frfattningar; men i embetsvg anvndes finskan endast i debetsedlarna och de grekisk-ortodoxe presternas prestbetyg. Undervisning p finska meddelades endast vid lsfrhr och i skriftskolan, och af lrobcker funnos endast abc-boken och katekesen. Den enda ledningen i rkenkonsten erbjd den i abc-boken intagna multiplikationstabellen, och frst r 1839 utgaf just Lnnrot i sin "Mehilinen" den frsta metodiskt uppstlda anvisning fr "de fyra vanligaste rknestten". Geografins frsta grunder offentliggjorde v. Becker i sin veckotidning "Turun Wiikkosanomat", och den frsta karta med ortnamn p finska var en liten, plumpt gjord, i Stockholm tryckt sdan fver Europa, som utdelades med andra rgngen af detta blad. Tidningar hade ingen dristat sig att utgifva, allt sedan Lizelius r 1776 misslyckats med sitt blad "Tietosanomat", hvilket lefde endast ett halft r, tills v. Becker r 1820 begynte utgifva ofvannmda veckoblad. Frst s sent som r 1829 brjade "Oulun Wiikkosanomia" och r 1833 "Sanansaattaja Wiipurista" utkomma. Slunda var finska sprket vid Lnnrots frsta upptrdande lik en ouppbruten vildmark p alla andra omrden n det andliga, och till och med en s entusiastisk yngling som han utan tvifvel var torde i sina drmmar om att kunna utrtta ngonting fr modersmlet intagits af ej ringa betnkligheter; s djup var den fverallt rdande tystnaden och s stor bristen p hgre ideella strfvanden. Denna tystnad var likvl ej ddens. De djupa ledens brist p bildning och omjligheten fr dem att komma sig till den p annat stt n genom svenska sprkets frmedling begynte likvl smningom knnas tryckande fr folket sjelft och det egna sprkets tillbakasatta stllning frekomma detsamma frnedrande och onaturligt. fven hos de mera framstende af allmogeklassen vckte dessa missfrhllanden bittra knslor. Detta synes t. ex. af Paavo Korhonens sng "Om finska sprket", skrifven mot slutet af tretiotalet, i hvilken han yrkar p detta sprks uppodling och anvndning ssom embets- och domstolssprk. Folket i sin helhet var sledes nnu ej andligen ddt. fven andra frebud och frsk frekommo kort innan Lnnrots upptrdande eller samtidigt med detta, hvilka andra sidan voro egnade att upplifva ynglingens frhoppningar med afseende modersmlets studerande och odling. Arvidsson hade gjort sina kraftiga uttalanden till frmn fr den finska nationaliteten, v. Becker utgifvit ett finskt veckoblad med strre framgng n ngon fre honom, Gottlund i Upsala (r 1818) offentliggjort en samling finska ordsprk jemte latinsk fversttning och sedermera under de derp fljande ren infr den svenska allmnheten tagit i Sverige (Vermland) bosatte finnars nationalitet i frsvar, v. Schrter blifvit s intagen af vra runor, att han till tyskan fversatt en hel del af dem. Vidare hade Judn och Renvall (den senare till en brjan i Mnemosyne) redan hunnit underska finska sprkets prosodiska egenskaper, och Ignatius, Frosterus och Helenius utgifva hvar sin srskilda samling psalmfrsk, i hvilka nmnda underskningars resultat p ett mer eller mindre lyckadt stt tillmpats. Dessutom hade v. Becker, p den tiden Lnnrot var student, till trycket befordrat sin lnge under arbete vordna finska grammatik, genom hvilken forskningen i det finska sprket tog ett jttesteg (enligt Lnnrots yttrande "ett sjumila steg") framt, och Renvall tv r senare utgifvit sin ordbok, hvilken i sitt slag utgjorde ett lika stort framsteg som v. Beckers sprklra i sitt. fven hade Sjgren vid denna tid begifvit sig p sin lnga forskningsresa, om hvilken d och d anlnde underrttelser och som Lnnrot och ngra andra torde hafva fljt med intresse. Men i frmsta rummet hade Topelius d.. med sina frn folkets lppar upptecknade runor visat, hvarifrn hrnstenarne och grunden borde tagas icke endast fr poesin, utan fr hela literaturen i detta ords rtta betydelse. Slunda erbjdo d vra literra frhllanden fven ngra hugneliga och direkt uppmuntrande sidor. Voro ej v. Becker, Renvall och Sjgren sdane forskare och skriftstllare, i hvilkas fotspr en yngling, som knde sig vara i besittning af frmga, fann sig manad att trda? Och de der psalmdiktarne, uppeggade ej ocks deras arbeten honom, som allt ifrn sin spda barndom hrt sjungas och lst hundratals godtkpsvisor, att prfva sina krafter i jemnbredd med dem eller att kanske fvertrffa dem? Att Lnnrot af desse mns verksamhet mottagit sdana vckelser r s mycket skrare som han sedan i sina mannar, om ock delvis ett halft rhundrade senare, p ett s storslaget stt bde ssom ordboks- och psalmfrfattare, frverkligade sina ungdomsplaner och frhoppningar och fven ssom sprkforskare bde p det inhemska sprkets och p de dermed beslgtade sprkens omrden svingade sig upp till v. Beckers och Sjgrens jemnlike. Men nrmast och frmst lockade honom Topelii spr, och det var i dem v. Becker ifrigt uppmanade honom att trda. "Utom desse tv mn", yttrar han sjelf, "lge kanske Kalevala-runorna nnu frdolda, ty hvem hade vl utan Topelii anvisning hittat p att ge sig af och uppleta dem i ryska Karelen, eller hvem kunnat komma p tanken att hopfoga dem till ett helt, svida ej v. Beckers frsk ledt honom p trden?" Hrmed syftar Lnnrot (i fretalet till 2:a uppl. af Kalevala, pag. II) p en lngre uppsats af v. Becker i andra rgngen af "Turun Wiikkosanomat" med titeln: "Om Winminen", i hvilken denne af de runor, han sjelf och andra upptecknat, sker sammanstlla denne hufvudhjeltes i vra episka snger lefnadssaga. Synbarligen har denna uppsats fr Lnnrot, nr han skref sin frsta afhandling "De Vinmine" (1827), hvilken han uppger sig (i 1:a uppl. af Kalevala, pag. III) hafva utarbetat "med ledning af v. Becker", tjenat ej allenast som frebild, utan fven till en stor del ssom densammas klla. Beckers tanke att af de redan tillgngliga sngerna sammanstlla Winminens lefnadssaga br sledes anses vara embryot till Kalevala-iden, en id, som frst senare tyckes ha upprunnit fr Lnnrot, sedan han redan lnge frut hyst den sigt, "att af sngerna om Winminen, Ilmarinen och Lemminkinen samt vra andra minnesvrda frfder kanske funnes s rikligt, att till och med lngre berttelser om deras hjeltebragder kunde af dem sammansttas". De spridda episka sngernas ordnande till smrre hjeltedikter var slunda ett till sin tanke frdigt faktum, och hrifrn var sedan endast ett enda, om ocks nog djerft och stort steg till iden, att dessa sm-epos vore att anses fr delar eller episoder af ett stort helt folkepos. Men jag har ju, under det jag velat pvisa hvilken andel Topelius hade i att leda Lnnrot in p folkdiktningens omrde och v. Becker i hans frfaringsstt vid de episka sngernas ordnande, hunnit alltfr lngt i frvg. Ltom oss derfr terg till framstllningens brjan. Den tanken, att de snger, som uppspirat ur allmogens hjertan och lefde p dess lppar -- den s. k. folkdikten -- borde tagas vara p och utgifvas, var icke ny ens vid tiden fr Lnnrots framtrdande. Redan femtio r tidigare hade Porthan och hans mn, af hvilka Ganander var den frmste, begynt uppsamla folkdikter. De tyckas likvl fr det mesta fst afseende endast vid trollsngerna, och att dma af den till sitt omfng icke obetydliga "Mytologi", Ganander utgaf, synes han hafva knt ett stort antal sdana. Men de episka sngerna voro till den grad sammanblandade med trollsngerna, att ej heller de kunde bli dessa forskare obekanta, om ock de ej frutsgo deras stora betydelse. Folkvisorna eller de lyriska dikterna deremot tyckas de ej hafva tillagt ngot synnerligt vrde. Men deras efterfljare i detta rhundrades brjan frsmdde ej heller dessa, utan togo till vara allt, hvad de hrde frn folkets mun. Folkdiktningens vrde hade nemligen nu betydligt stigit. Ganander och Porthan hade ansett henne endast fr en klla till knnedom om frfdernas hedniska trosfrestllningar. Nu begynte hon betraktas frn den vaknande nationalitetsidens synpunkt. Man hade begynt uppska och samla folkdiktens alster fven hos andra folk. Macpherson hade med sina gaeliska snger vckt en till och med alltfr stor uppmrksamhet, de serbiska snger, Vuk Stepanovitsch samlat, ansgos ej kunna nog beundras, och de svenska folkvisor, Afzelius utgifvit, frtjuste sinnen och uppvrmde hjertan fven p denna sidan om Bottenhafvet. Hrtill kom att man begynte tillgga folkdikten ett hgre vrde fven i estetiskt hnseende. Svl de omnmda som andra samlingar af folkdikter bekrftade -- man insg det nu -- det berttigade i de loford, Herder i sin bok "Stimmen der Vlker in Liedern" egnat folksngen. Den blomma, som vxer i skogens djup eller p kerrenen, sade mngen nu, r ofta till frg och form sknare och doftar hrligare n den, som uppdrages af trdgrdsmstaren, om ocks den senare r mera prunkande, frodigare och fylligare. Under dessa frhllanden kan det ej frvna, att ett s mottagligt och varmt sinne som Lnnrots helt och hllet lt sig hnfras af folkdiktningen. Efter aflagd kandidatexamen tog han renseln p ryggen och begaf sig p en fotvandring, afsedd enkom fr samlandet af folksng. Han beskte de trakter, Topelius anvisat honom, och hvad han der fann, det veta vi. Frsta gngen (r 1828) genomvandrade han det omrde af Karelen, som hr till Kuopio ln; andra gngen (r 1831) utstrckte han sin frd lngre norrut, till trakterna af Kajana. Afkastningen af dessa frder utgjorde fyra smrre hften, utgifna under den gemensamma titeln "Kantele", i hvilka de skilda diktslagen, de episkt-mytiska och de lyriska, nnu ro sammanblandade.[3] Under sin tredje frd (r 1832) utstrckte han sitt insamlingsarbete i finska Karelen till Repola, bortom finsk-ryska grnsen. Deremellan egnade han ocks sina medicinska studier en sdan omsorg, att han redan r 1830 kunde aflgga kandidat- och r 1832 licentiatexamen, vid hvilket sistnmnda rs promotion han mottog doktorshatten. Samma r ville det sig s lyckligt, att provinciallkartjensten i Kajana blef ledig. Lnnrot lyckades bli frordnad att till en brjan skta denna tjenst som vikarie, och blef sedermera ett r derefter utnmnd till ordinarie provinciallkare i distriktet. Slunda hade han d med ens s godt som ntt mlet fr sina nskningar: han befann sig nu midt uppe i sngens frlofvade land och just hans befattning lade honom att lefva och rra sig bland allmogen. Detta gjorde han ocks trget, frmst p tjenstens vgnar, men fven fr att samla snger. Fr detta ndaml uppger han sig under ren fre utgifvandet af Kalevala i dess frsta upplaga fven hafva gjort fyra resor till ryska Karelen. Slunda kunde Kalevala snart se dagen. Fretalet till denna nationaldikt r dagtecknadt den 28 februari 1835. Med hnsyn till den snabbhet, hvarmed Lnnrot p den tiden tyckes hafva arbetat, och d vi veta att de lyriska sngerna voro ojemfrligt lttare att ordna n de episka hade varit, frefaller det oss till en brjan frvnande, att ej Kanteletar fljde snarare p Kalevala, ty antalet upptecknade lyriska snger torde hafva varit mngfaldigt strre n de episka sngernas och trollsngernas, hvilka samlaren endast erhll af sllsynte hr och der boende runosngare, medan deremot i det nrmaste hvarannan qvinna i goda sngtrakter kunde fr honom sjunga lyriska snger. Denna vr frvning frskingras dock, nr vi erinra oss, att Lnnrot redan ret derp vidtog med en literr verksamhet af helt annat slag, nemligen med utgifvandet af en mnadsskrift. Af "Mehilinen" -- detta var skriftens namn -- utkom visserligen blott ett tryckark i mnaden, men fr en redaktr, som befann sig i statens tjenst och ej kunde prkna bitrde af andre, gaf fven det lilla mnadshftets periodiska utgifvande rtt mycket arbete, s mycket mer som bladets trycknings- och utgifningsort var Uleborg, dit postgng frn Kajana fans blott en gng i veckan. Hrtill kommer att Lnnrot frn och med slutet af r 1836 fretog en lngre resa till Lappland, under hvilken en mera omfattande sprkforskning tyckes ha afledt hans verksamhet frn det uteslutande upptecknandet af snger. Detta var sklet till att Kanteletar utkom frst fem r senare n Kalevala eller r 1840, men d ocks fullstndigt i tre delar inom ett r; frsta delen till Universitetets 200:riga jubelfest, vid hvilken fven Lnnrot var nrvarande.[4] Ssom en skrd vid sidan af de episka sngerna inhstas vanligen ordsprk och gtor, och af sdana hade en ofantlig mngd fven hopats hos Lnnrot. * * * * * Hr afslutas den frra och vigtigaste hlften af Lnnrots lif och verksamhet, betydelsefullast derfr, att han under denna period lyckats i ljuset framdraga dessa oss s ondligt dyrbara runoskatter. S dyrbara? och nnu: s ondligt dyrbara? Har d folkdiktningen verkligen ett s hgt vrde som det ofta upprepas? Otvifvelaktigt, tminstone s vidt det gller vrt folk. Ingen hade fr verlden tolkat vra knslor, ingen sjungit om vr sorg och saknad, frjd och gamman. Ingen hade skt teckna vra ideal af mannen, qvinnan, krigets hjelte, modern, familjelifvet m.m.d. Ingen hade nnu lyckats i ngon som helst metrisk form handhafva finska sprket p ett tillfredsstllande, n mindre p ett konstnrligt stt. Nu uppdykte vra folkdikter, och i dem fans allt, som hittills saknats, och det i den sknaste form och det rikhaltigaste urval. Frst nu begynte det finska folket kunna skda sitt andliga jag, frst nu lska sitt eget sprk, detta sprk, som man sagt vara s rtt, att intet upphjdare kunde dermed bringas till uttryck, och s otympligt, att det ej kunde begagnas i ngot slags metrisk form, men som nu framtrdde i folkdiktningen ssom det smidigaste, det mest regelbundna och det mest klangfulla uttryck fr sngen. Ocks har folkdiktningen knapt nog i ngot folks literatur haft en s stor betydelse som i vr. Hos de flesta andra folk r den episka folkdiktens sprk frldradt, och denna diktart r slunda tillgnglig endast fr de lrde, hvilka allena ro i stnd att njuta af densamma; de lyriska sngerna ter frekomma oftast i dialektkldnad och ro bristflliga till formen eller obetydliga till innehllet. Vr folkdiktning, sdan hon upptrder i Kalevala och Kanteletar, r deremot ssom hade hon utgtt ur sin diktares hand den dag som r; allt r i henne klart, allt tillgngligt fr en och hvar, allt tjusar hg och lg. Kalevala och Kanteletar utgra ej endast vr poesis urldriga hrnstenar, de hra till vr egentliga, samtida literatur ssom dess hitintills och sannolikt fr en lng framtid bsta alster. Hr torde rtta stllet vara att berra en omstndighet, som r af stor vigt, nr frga r om runorna och Lnnrot. Vi mena Lnnrots stllning gent emot runorna. Har Lnnrot omarbetat runorna och tillagt ngonting eller med ngot som helst bidragit till att gifva dem den form och drgt, i hvilka de sgo dagen? De afvikelser, han vid redigeringen af dem tillt sig med afseende det sprk, d.v.s. det ostfinska, p hvilket de ursprungligen voro affattade, ro s allmnt knda, att de vl ej behfva hr omnmnas. De voro nemligen endast fonetiska eller kanske hellre ortografiska, och dermed afsg han endast att bringa runornas yttre drgt i nrmare fverensstmmelse med vrt skriftsprk, en uppgift som han ocks p ett srdeles lyckligt stt lst. Hrom lnar det sledes ej att vidare orda. Det samma gller om hvad Lnnrot gjort vid de lyriska sngernas redaktion, ty det r klart, att utgifvaren endast behft ordna dem efter innehllet. Annorlunda gestaltar sig Lnnrots frhllande till de episka sngerna eller Kalevala, och hr blir frgan, tydligt och utan omsvep uttalad: hvad r i Kalevala ursprungligt, och hvad r Lnnrots verk? Ursprungliga ro alla eller nstan alla verser (versrader). De verser -- oberknadt sdana inledningsord som t. ex. "Sanoi vanha Winminen", "Siit lieto Lemminkinen" o. dyl. -- hvilka Lnnrot eller kanske redan ngon runosamlare bifogat runorna, har knnaren ltt att urskilja frn dem, de verklige runosngarne sjungit. Verserna ro sledes, p ngra f undantag nr, i det skick folket sjungit dem; den ordning deremot, i hvilken verserna nu befinna sig, r Lnnrots verk. Man m dock ej missfrst detta uttalande. I Kalevala finnas lnga runoserier, hvilka ej beredt utgifvaren ngon vidare mda n att af talrika varianter sammanstlla de bsta stllena. Af detta slag ro alla troll- och brllopssngerna samt de lyriska partierna. En betydligt strre mda beredde honom de egentliga episka sngerna. I dem mste berttelsen rtt ofta "sammanvfvas" (Lnnrots eget uttryck) af orkneliga sm sngfragment och den genomgende trden deri, efter en sorgfllig prfning af de skilde sngarnes sins emellan stridiga uppgifter, gifvas en riktning, som tycktes utgifvaren bst med hnsyn till det hela. Slunda uppstodo de delar af det stora epos, hvilka vi benmna episoder, eller de sm epoper, i hvilka antingen en enda hndelse eller en ende hjelte utgr den episka sngens freml. Eller rttare, de uppstodo icke, utan _teruppstodo_, d.v.s. de sammanfogades till den helhet, i hvilken de af folket uppfattats och sjungits innan de under tidernas lopp splittrats snder. M det tilltas mig att fr Lnnrots tillgrande i afseende p runornas sammanstllning hemta en liknelse frn ett annat konstomrde. Lnnrot frfor hrvid ssom en konstnr, hvilken gjort ett rikt fynd af forntida mosaikarbeten, hvilka blott i vissa delar ro bibehllna, men fr det mesta ligga fr hans ftter, snderslagna i bitar. Konstnren knner inom sig lusten och frmgan att frstta dessa konstalster i deras ursprungliga skick; han letar sig till den dem inneboende iden och formen, och nu ger han sig till att af styckena sammanstlla ett helt, och afstr ej frn fretaget, innan bild efter bild str der fullfrdig. Dylika i sitt ursprungliga skick terstlda enskilda mosaikarbeten ro episoderna i det nuvarande Kalevala. Och dessa eller de sm epoperna ro de enda episka skapelser, hvilka de bste runosngarne tyckas hafva ansett fr ngot enhetligt och helt fr sig. Om en strre enhet hade de ej ngon aning. Episodernas sammanstllning till ett strre helt d.v.s. till vrt nuvarande Kalevala r ensamt och uteslutande Lnnrots verk. Hr r ej rtta platsen att afgra, huruvida denna sammanstllning var ndig och om den episka dikten derp vunnit eller ej. Jag fr min del skulle tycka lika mycket om de ursprungliga sm-epoperna som om Kalevala, men att detta ej r flertalets smak, vet jag fven. Och det lr vl ej heller kunna frnekas, att Kalevala i sin nuvarande form r ett likas helgjutet epos som mnga andra dylika skapelser, och vi mste beundra den blotta konstnrliga instinkt, med hvilken Lnnrot fogat sm-epoperna (episoderna) tillsamman. Ty till all lycka voro de estetiska teorierna honom fullkomligt obekanta. Denna sistnmda omstndighet erhller stor vigt i och fr besvarandet af frgan: var Lnnrot berttigad frst och frmst att sammanflicka de skilda sngerna och episoderna, och sedan till det nnu djerfvare steget, att sammanstlla dessa af folket diktade mindre epoper till ett enda stort epos? Infr denna frga har mngen af Kalevalas och Lnnrots vnner bfvat, men Lnnrot sjelf deremot aldrig. Sin tanke hrom har han uttalat i en p svenska sprket skrifven uppsats (Literaturbladet 1849, s. 16) om andra redaktionen af Kalevala, ur hvilken jag hr meddelar det vsendtligaste. "Den ordning", sger han, "i hvilken runosngarene sjelfve sjunga sina runor, r vl ej alldeles att frbise, om jag ock ej vill fsta alltfr stor vigt dervid, svida de deruti mycket afvika frn hvarandra. Just denna olikhet, hvarigenom ordningen mellan srskilta runor hos den ene sngaren ofta kom att korsa den andres, och sedan efter mngfaldiga uppteckningar af samma runor hos srskilta sngare hgst f terstodo, som ej af den ene eller den andre sjungits i ngot slags sammanhang med en eller flere andra, styrkte mig i den redan frut fattade meningen, att alla runor af detta slag mjligtvis kunde bringas i samband med hvarandra. Jag kunde ej anse den ene sngarens ordning mer n den andres fr ursprunglig, utan frklarade s den ena som den andra ur det hos menniskan naturliga begret att bringa sina kunskaper i ngon ordning, hvilket efter sngarenas individuela frestllningsstt skapat olikheten. _Slutligen, nr ingen af sngarene enskilt mera kunde mta sig med mig i anseende till massan af runor, dem jag samlat_, trodde jag mig ega samma rtt, som jag var fvertygad om att de fleste af sngarene tillerknde sig, att nemligen ordna runorna eftersom de bst passade till hvarandra, eller med runans ord: _itse loime loitsijaksi, laikahtime laulajaksi_ d.v.s. _jag ansg mig fr en sngare, lika god som de sjelfva_."[5] Se der ett likas klart som afgrande svar p frgan, med hvilken rttighet Lnnrot sammanvfde frst episoderna af Kalevala och sedan frenade dessa till ett stort helt. Han stlde sig i bredd med runosngarne, och deri handlade han fullkomligt riktigt. Han var till sinnelagets enkelhet eller s att sga i andlig oskuld deras jemlike; estetiska frutsttningar besvrade honom lika litet som dem. Han var visserligen ingen alstrande skald. Men fven detta var en frdel, ty slunda undgick han svl frestelsen att inlgga ngonting eget i runorna som misstanken att hafva gjort detta. Men andra sidan hade han ett fullt ut lika utbildadt gehr och ett lika fint sknhetssinne som de bste runosngarne. Hrtill kommer, att han var i besittning, och till nnu i skriftlig besittning, af en vida strre samling runor n ngon annan runoknnare. Med full rtt kunde han sledes fretaga sig, fven han, att uppstlla runorna i ngon slags fljd, och resultatet hraf r Kalevala! Vi ega alla samma rttighet. Vi kunna upplsa Kalevala i sm epoper och godtyckligt snderdela dess skilda stllen. Endast Marsyas' och Zoilos' skuggor varna oss fr ett sdant frsk! Kalevalas framtrdande tyckes till en brjan ej hafva framkallat ngon entusiasm eller frorsakat ngon strre vckelse p det literra omrdet. Inom den bildade klassen i vrt land funnos d nnu ytterst f fullt mktige det finska sprket, och endast sdane kunna njuta af Kalevalas lsning. Att bland vra bildade mn fven funnos dem, som ansgo runornas sammanstllande till ett enda epos fr ett dumdristigt och ljligt fretag, r bekant. Frst sedan Castrns fr sin tid lyckade fversttning af Kalevala r 1841 sett dagen, kunde en strre lsarekrets hr hemma och en och annan nyfiken forskare fven i utlandet gra bekantskap med detta epos. Med std af denna fversttning gjorde Robert Tengstrm ett frsta frsk i hemlandet att tolka iden i Kalevala, och uttalade i en afhandling derom (Fosterlndskt Album I, 1845) sigter, hvilka nnu ega vrde, bland andra fven den, att kampen om Sampo r den hjeltebragd, som besjunges i detta epos och hvilken utgr dess egentliga medelpunkt. Genom Castrns fversttning lrde fven J. Grimm knna Kalevala. Han skref derfver en omfattande studie (i den af Hoefer utgifna "Zeitschrift fr die Wissenschaft der Sprache" B. I, 1846), som kort derefter hr hos oss utkom i svensk fversttning (Fosterl. Album II). Hans betydande uttalande anvisade Kalevala den plats bland andra de bsta folkepoper, der denna dikt sedermera endast ytterligare befstats. Samme dle vetenskapsman var fven den frste, som tillerknde vra Ordsprk deras rtta vrde. * * * * * Lnnrot var vid den tiden, d han af trycket utgaf Gtorna, d.v.s. det sista frn folkets lppar uppsamlade strre literra verket, endast fyrtio r gammal. Redan d hade han kunnat d eller kunnat lgga armarna i kors, och hade likvl fullgjort ett verk, sdant som nnu ingen finsk man mktat med. Till all lycka dog han ej och lade ej heller armarne i kors. Honom hade nnu frunnats en mycket lng arbetsdag till den tid han redan frlefvat, och allena det arbete, han utfrde under sitt lifs senare hlft, vore tillrckligt att utgra en vanlig skriftstllares hela lifsgerning. Lyckligt var det fr Lnnrot, men nnu lyckligare fr den finska literaturen att han vid den tiden eller frn och med brjan af r 1844 erhll tjenstledighet fr ej mindre n fem r och dertill en tjenstledighet, under hvilken han uppbar hela sin ln, och arvodet till vikarien erlades af statsmedel. Slunda hade fven styrelsen funnit hans verksamhet tminstone "nyttig". Nu grep han sig ocks an med arbeten och resor. Redan ren 1836 och 1837 hade han fr frsta gngen berrt det lappska sprkomrdet. ren 1841 och 1842 genomreste han i sllskap med Castrn alla tre Lappmarkerna nda till Arkangelsk, der han skildes vid sin reskamrat fr att ej mera ngonsin hr i lifvet terse honom.[6] Hrifrn styrde Lnnrot sin kosa sder ut och tillbragte sistnmde rs sommar uti Vepsernas land i Olonetska guvernementet. Nu, sedan han ftt den lnga tjenstledigheten, begaf han sig till Ingermanland, Estland och Livland, under hvilken resa hans insigter och synkrets naturligtvis betydligt vidgades. Ssom frukter af dessa resor utgaf han vid skilda tider vrderika arbeten fver Vepsernes sprk och Enare-Lappska dialekten, fr hvilka en redogrelse hr dock ej kan f rum. Derfrinnan hade han i tidskriften "Suomi" offentliggjort en omfattande och grundlig underskning af vrt eget sprk, deri han svl p ljud- som bjningslrans omrden meddelar en mngd nya iakttagelser, hvilka omedelbart kommo skriftsprket till godo och senare tillmpats i sprklrorna. Lnnrots friga frtjenster hafva p stt och vis undanskymt hans frtjenster ssom sprkforskare. Jemfrd med andra finska sprkforskare fre Castrn str han s hgt, att de ej p lngt nr kunna mta sig med honom. Hans sprkliga vetande grundade sig p de gamla latinska och grekiska sprken, i hvilka han egde grundliga insigter. P ldre dagar lrde han fven knna den allmnna filologins grundsatser ur tysken Beckers en tid hgt uppskattade verk "Organism der Sprache" och Diefenbachs arbeten. Hrtill kommo de nyss nmda vestfinska sprken, hvilka han knde mycket vl. Tyska och ryska bde talade och skref han, om ocks ej felfritt, i sin yngre mannalder, men glmde dem sedan p gamla dagar. Hans fregngare bland finska sprkforskare egde en lngt mindre omfattande synkrets. P tal om Lnnrot som sprkforskare m jag med detsamma fven omnmna hans Lexikon, som visserligen sg dagen mycket senare, men p hvilken han arbetat troligen redan vid tiden fr sin flyttning till Kajana. Det i runorna samt i nordstra Finlands och ryska Karelens dialekter frefunna ordfrrdet, som till en icke ringa del var frmmande fr det friga Finland och slunda ej ingtt i Renvalls fr frigt frtrffliga ordbok, uppfordrade honom naturligtvis till detta arbete. Ocks var lexikonet redan s tidigt som r 1849 s lngt hunnet, att han d mnade begynna dess tryckning (se bref till Rabbe 24/3 1849). Det hade varit stor skada, om denna afsigt satts i verket, ty otvifvelaktigt kades ordfrrdet allt mer ju lngre tid ordboken var under arbete. Dock fick han ej ngonsin detta verk sdant, att det hade tillfredsstlt honom sjelf. Materialets rikhaltighet tvang honom att vid dess bearbetande anlita andras bitrde, och dessa egde troligen ej fullt den fr ett sdant arbete ndiga insigten och frmgan. Ocks ansg Lnnrot sjelf sin finsk-svenska ordbok endast som en materialsamling, af hvilken i framtiden ngon annan kunde utarbeta ett verkligen vetenskapligt lexikon. Tanken p en omgestaltning af Kalevala hade sannolikt redan i brjan af fyrtiotalet gtt upp fr Lnnrot. Nya fragmenter af de episka sngerna hade tid efter annan yppats, och nr nu D. E. D. Europaeus frn och med r 1845 med Kajana till utgngspunkt i och fr runosamling utstrckte sina frder nda till sjn Onega och Hvita hafvet, kommo stora skatter, bland annat hela Kullervo-episoden, nnu fram i dagen. Ute p runosamling voro fven andre, hvilkas resor, i likhet med Europaei, Finska Literatursllskapet, som numera kommit i en bttre ekonomisk stllning, till strsta delen bekostade. Deras skrd var ej heller obetydlig. Lnnrot sjelf kunde nu sitta i lugn uti Kajana och sammanfoga och ordna, hvad de yngre tillsnde honom. P vren 1849 fick han det svra arbetet frdigt, och samma r utkom den nya redaktionen af Kalevala. Hennes fretrden framom den ldre upplagan ro s knda, att om dem hr ej behfver ordas, fven i fall tid och tillflle medgfve detta. I sammanhang med Kalevala vill jag fven taga Trollsngerna till tals. Af dessa hade hopat sig en s stor mngd, att de ej alla fingo rum i Kalevala. De mste sledes utgifvas srskildt fr sig, och till all lycka hann Lnnrot fven dermed, ehuru frst p sin lderdom. Om den finska magin och sjukdomars botande medels trollord hade han redan lngt tidigare uttalat sina sigter; detta gjorde han i sin r 1832 fr medicinedoktors grad utgifna afhandling "Om Finnarnes magiska medicin", hvilken han tio r senare i omarbetad form nyo offentliggjorde i Finska Lkaresllskapets tidskrift. Magin i ldre tider, och nnu fr omkring fyrtio r sedan i ryska Karelen, bestod ej af detta meningslsa mumlande och dessa vidskepliga konster, med hvilka kringstrykande qvacksalfvare, gllare och zigenare nu lura lttroget folk. Trollkarlen var en "siare", en verklig schaman, en af traktens skarpsinnigaste mn och som tillika stod hgt i sedligt afseende. Det r bekant, att blotta personligheten svl hos en aktad lkare som en sjlasrjare stundom inverkar genom den sjukes sinne tillika p dennes kroppsliga befinnande. Den finske schamanen var p en gng lkare och ett slags prest. Med sitt blotta vsen inverkade han frmnligt p den sjuke, som i honom sg en person dlare n han sjelf. Nr hrtill kommo de med fvertygelsens kraft uttalade orden, hvilka med poetisk inspiration och i en sprkligt anslende form blottade sjukdomens orsaker eller "ursprung" och sedan bortbesvuro den frn den sjuke, s r det frklarligt, att denne rtt ofta blef lugnare till sinnes och att detta rtt ofta frmdde fven stilla den kroppsliga smrtan. Ptagligen r just detta afsigten i mngen trollsng. Nr det t. ex. i "eldens ord" en hel lng versserie igenom talas om rimfrost, kld och is, s flgtar frn orden likasom kyla p den sjuke och den, om ock endast andliga frnimmelsen hraf afsvalar fven kroppen. -- I denna riktning gr Lnnrots sigt om sjukdomars botande medels trollord, och en hvar, som sett en verklig schaman utfva sin konst, medger gerna att Lnnrots tanke r riktig. Tjenstledighetens skna dagar togo slut den 31 december 1848. Under denna tid hade han ftt andra editionen af Kalevala i det nrmaste afslutad och lexikonet nra nog i tryckfrdigt skick, underskt de beslgtade sprken sder om Finska viken, fvensom utgifvit Paavo Korhonens dikter och en svensk-finsk-tysk tolk. I handskrift frefans fven ett "Lukemisto" ("Lsebok") benmdt arbete, som var afsedt att bli ett slags finsk antologi, men hvars tryckning sedan ej blef af. Men detta oaktadt hade Lnnrot dock ej p lngt nr gjort allt hvad han mnat; han hoppades, sedan den finsk-svenska ordboken blifvid frdig, nnu hinna med en svensk-finsk ordbok, en fullstndig finsk mytologi, en komparativ grammatik fver de finska, estniska, vepsiska och lappska sprken, m. m. Tillika hade han under den lnga tjenstledigheten blifvit frmmande fr de till lkaryrket hrande liggandena. I fljd hraf tog han ett raskt steg. Han insnde till vederbrlig ort en anskan, i hvilken han anhll, att honom mtte beviljas afsked frn tjensten och med detsamma en sdan lifstidspension att han ostrdt kunde egna sin tid t de nyssnmda arbetena. Till denna anskan bifogade generaldirektren ett varmt frord och fven kejserliga Senaten tillstyrkte bifall till anskningen, men frn hgsta ort kom ett afslag, hvilket synes ha grundat sig p generalguvernrens framstllning i frgan.[7] Denna motgng kunde vl till en brjan grma Lnnrot, men snart torde han likvl ha trstat sig, i synnerhet som chefen fr medicinalstyrelsen synes ter hafva medgifvit honom en kortare tjenstledighet, ty annars hade han vl fga kunnat vistas p Laukko grd, der han slutfrde arbetet p Kalevala och derifrn han hitsnde handskriften. Efter att hafva afslutat detta stora arbete, tog han sig en liten tids hvila, kom sig att fven en smula tnka p sin egen stllning och erfor en knsla af hur enformigt och gldjetomt det var att lefva s ensam. Med ett ord, han beslt att gifta sig och redan i juli mnad samma r hemfrde han frn Uleborg en ung maka.[8] fven i frigt lade han en fastare grund fr sitt hem genom att i Kajana inlsa en byggnadstomt, p hvilken han uppfrde ett prktigt hus. Fljande vr fddes t honom p Eliasdagen en son, hvilken sjelffallet i dopet uppkallades med detta namn, men till faderns stora sorg ej blef lnglifvad. (Se om det nya huset och om sonens fdelse det hr bilagda facsimile af ett bref frn Lnnrot till assessor F. J. Rabbe, dat. den 21 april 1850). I sitt nya och beqvma hem i Kajana fick han likvl drja endast ngra f r. Vid denna tid frverkligades nemligen ndtligen den lnge nrda frhoppningen att vid universitetet skulle inrttas en skild professur fr finska sprket. Det var den 22 mars 1850 H. M. Kejsaren gaf sitt samtycke till detta embetes inrttande. Anledningen hrtill var snarare af praktisk natur n framkallad af nitlskan fr vetenskapens befordran. Skolfrordningen af r 1841 hade nemligen bland undervisningsmnena i skolorna upptagit fven finska sprket, men i och med detsamma begynte man klaga derfver, att det ej fans lrare, mktige att meddela vetenskaplig undervisning i detta sprk. Derjemte hade styrelsen fven frn den kyrkliga administrationen ftt sig meddelade klagoml derfver, att t prestkallet egnade sig ett stort antal unge mn, hvilka voro okunnige i finska sprket och af denne orsak ej lmpade sig till allmogens lrare. Styrelsen nskade afhjelpa dessa brister genom att stifta flera stipendier till uppmuntrande af finska sprkets studium, och vnde sig i denna afsigt till universitetets konsistorium. Detta ansg (r 1847) en professurs inrttande fr det bsta medlet att aflgsna nmnda brister, och resultatet hraf blef Kejsarens ofvannmnda beslut. Kort efter sedan detta blifvit bekant, frfrgade sig Lnnrots vn Rabbe hos honom, huruvida han hade fr afsigt att anska professuren i finska sprket, som snart skulle ansls ledig. Han svarade nekande och uppgaf sig ha uppmanat Castrn att ska platsen och tillade att han ansg Castrn, v. Becker, Alex. Ingman. Akiander och Kellgren dertill lmpligare n sig sjelf (se det facsimilerade brefvet hr framom). Endast i den hndelse, att ej ngon af dem ville mottaga platsen, kunde han g in p att ska den. I ett annat bref yttrade han af samma anledning bland annat: "crede mihi, bene qui latuit, bene vixit (tro mig, den som lefvat vl i en undanskymd stllning, har lefvat lycklig)". Castrn anskte tjensten och fick den, och derfver var ingen gladare n Lnnrot, som slunda fick stanna qvar i sitt Tusculum i Kajana. Men denna hans gldje skulle ej blifva lngvarig. Till sorg fr honom och hela Finland dog Castrn, efter att ha innehaft katedern endast ett r. Nu riktades allas blickar p Lnnrot. Han fr sin del hoppades, att v. Becker eller ngon annan skulle anska tjensten, men d ej detta skedde och d jemte andra uppmaningar fven studenterna i en adress, underskrifven af representanter fr alla afdelningarna -- o, hvilka tider af smja! -- till Lnnrot uttalade sin innerliga nskan att han ville komma hit, snktes vgen till vetenskapens frdel och Lnnrot insnde sin anskan. Frst p vren 1854 blef han installerad i embetet, och innehade det sedan i tta r. Som sitt vigtigaste frelsningsmne ansg han -- och detta var ju helt naturligt -- Kalevala, hvarfver han, hela den tid han bekldde embetet, hll tv frelsningar i veckan. Han fversatte texten till svenskan och meddelade derjemte s omfattande frklaringar, att han ej hann med flera n tio snger under ett helt lser. Under de tv friga timmarne frelste han n finsk grammatik n mythologi; frsta ret fversatte han under dessa timmar fven ngra epistlar ur Nya testamentet frn grundsprket till finskan. Fr det mesta fredrog han likvl som sitt andra frelsningsmne nydaningen af termer i srskilda vetenskaper. Hrunder uppstodo den msterliga terminologin i botanik, medan han fversatte Hartmans Flora, och de talrika termerna p lagkunskapens, grammatikens och andra omrden. Tidigare hade han bildat termer fr metriken och rknelran; p ldre dagar bidrog han med sdana fven till forstvetenskapen. Som examinator var han vnlig och kanske till och med alltfr litet fordrande. Ledamotskapet i konsistorium intresserade honom ej, men han frsummade likvl icke dess sammantrden. Lnnrots arbetsfrmga och svl mngden som omfnget af hans verk ro visserligen beundransvrda, men de kunna likvl frklaras, nr man knner de vilkor och frhllanden, under hvilka det unnades honom att arbeta. Af naturen hade han en utomordentligt frisk kropp. Sjuksngen torde han knappast ngonsin hafva intagit utom en gng fr ngot mer n tio r sedan, d han brt sitt ena ben,[9] och nu sednast kort fre sin dd. Denna friska kropp skte han genom fning hlla i godt stnd. Som yngling och medellders man tog han flitigt sjbad; vintertiden lpte han ofta p skidor, sommartiden ter gjorde han fotvandringar och rodde gerna. Efter sin hitflyttning idkade han gymnastiken flitigt och uppndde i denna kroppsfning en sdan frdighet, att han nnu under det sista ret af sin professorstid kunde klttra uppfr stngerna nda upp till det hga hvlfda taket i vr gymnastiksal. Derjemte var han mttlig i mat och dryck, ehuru han ingalunda fraktade ett godt ml och ett godt glas. Det enda njutningsmedel han lskade i hgre grad var kaffet, hvaraf han kunde frtra hvilken tid p dagen och i hur stor mngd som helst, och ingenstdes bjds ett bttre kaffe n i hans hem. Till kroppen var han sledes p det bsta utrustad till en arbetets man. Men ocks arten af hans tjenstebefattningar var frmnlig fr litterrt arbete. Vid tiden fr hans lkarverksamhet i Kajana lefde och dogo menniskorna, tminstone i den delen af landet, fr det mesta utan lkarhjelp. Och han uppmuntrade dem ej heller att ska sdan hos honom, om han ock vid anmodan alltid var frdig att beska sjuke. Endast resorna p tjenstens vgnar togo tid, i synnerhet i en s p vgar fattig trakt som Kajana distrikt d fr tiden var. Men mycken tid blef likvl frig fr det arbete, han fredrog framfr allt annat. Hrtill kom mngen kortare tjenstledighet, som medicinalstyrelsens chef ej trttnade att bevilja honom, och dessutom den femriga tjenstledigheten ren 1844-1848, medels hvilken styrelsen p ett s knnbart stt befordrade utgifvandet af Kalevala och fven andra skrifter af Lnnrot. Hans lnga lifstid br fven tagas med i rkningen, nr det r frga om mngden af det arbete, han utfrt, ty den gjorde hans arbetstid nstan dubbelt s lng som en skriftstllares vanligen r det. Men han hade fven sjelf en stor frtjenst om myckenheten af hvad han hunnit med. Sjelf uppgaf han orsaken dertill vara den, att han ej inlt sig p dagens frgor och att han ej tog sig ngra utom hans egentliga verksamhetsflt stende vrf och bestyr. Ocks tog han tiden mycket vl i akt. Under resorna i sitt distrikt hade han alltid ngot arbete med sig. Nr han d p en gstgifvargrd var tvungen att vnta p hst eller nr roddare under frder till sjs ej voro till hands eller om ett ovder orsakade ett afbrott, ppnade han sin rensel och satte sig att skrifva. Slunda blef tiden honom ej lng, arbetet skred och en smula framt, och maximen _nulla dies sine linea_, hvilken han skte efterkomma, frverkligades slunda. Ett sdant resarbete r t. ex. frordet till 3:e delen af Kanteletar, som r dagtecknadt "Under en resa i Sotkamo socken" den och den dagen. * * * * * Lnnrots frtjenster om det finska sprkets utbildning hafva ofta nog blifvit missfrstdda eller, med andra ord, man har tillskrifvit honom oberttigade frtjenster, medan andra sidan andra verkliga sdana ej uppskattats tillrckligt hgt. Hans strsta frtjenst r att hafva skapat Kalevala. Platsen dernst intager de friga folkdikternas (de lyriska och trollsngernas) samt ordsprkens bringande i dagen. P dessa verk, Kalevala och de gamla sngerna fverhufvud, hvilar den finska nuvarande och framtida konstpoesin, ja hela den hgre literaturen p finska sprket. Genom runorna och ordsprken riktades nemligen skriftsprket med hundradetals nya ord och talestt, hvilka ganska ofta ro lyckliga uttryck fr en hyfsning och fr knslor, hgre och dlare n hvad man kunnat ana att skulle kunna uttryckas p detta sprk. Sdana ord och uttryckstt, fr den ldre literaturen obekanta, ro nu i hvarje bildad finnes mun och penna, lika godt i hvilken trakt af landet han r fdd. Genom runorna och ordsprken riktades skriftsprket fven med dittills oknda bjningsformer, hvilka hafva blifvit oss s oumbrliga, att vi skulle anse deras frsvinnande, om ett sdant vore mjligt, fr den strsta nationalfrlust. Dessa de s. k. ostfinska sprkformernas upptagande till allmnt bruk pskyndade den omstndigheten, att Lnnrot i sprkvetenskapliga afhandlingar ordnade och grammatikaliskt frklarade sprkets bjningsformer, bland andra fven dessa ovanliga former (i tidskriften "Suomi", p svenska sprket). I hg grad befordrade han fven finskans anvndning i vetenskapliga framstllningar genom de termer, i hvilkas bildande han, i synnerhet p ldre dagar, var mstare.[10] Allt detta r med afseende p vrt sprks utbildning Lnnrots frtjenst. Men den finska prosans "fader" skulle jag likvl ej vilja kalla honom. Ty uti sprkets anvndning ssom en omkldnad fr tankar och knslor, vare sig i prosa eller poesi, har ej Lnnrot -- utom i psalmdiktningen, hvarom mera lngre fram -- efterlemnat alster, som kunna sgas vara mnstergilla. Detta kunde ej ske redan af det enkla sklet, att han fr poetisk produktion (utom psalmdiktning) ej egde tillrckliga anlag, och att han af prosa i original producerade alltfr litet, tminstone alltfr litet af sdant, hvari framstllningens lyftning, ursprunglighet och tjuskraft i ngon hgre grad hade kommit i frga. Emellertid br ssom en af Lnnrots frtjenster om prosan nnu anfras, att han modigt grep sig an med att frigra skriftsprket frn den sveticerande satsbyggnaden, ett arbete som dock v. Becker redan pbegynt och hvilket fven Gottlund i sjelfva verket syftade, d han skref eller rttare ville skrifva sprket sdant det talas i Savolaks. Hrvid var Lnnrot emellertid nra deran att rka, ssom det heter, ur askan i elden. Det finska sprkets talrika participial- och infinitiv-former frledde honom nemligen att efterbilda de gamla klassiska sprkens (i synnerhet grekiskans) satsbyggnad. Detta framtrder redan i fretalet till Kalevala, men r nnu mera i gonen fallande i den fversttning af Beckers Verldshistoria, 1:sta delen, hvilken han under titeln "Muistelmia ihmisen elosta kaikkina aikoina" utgaf ssom bihang till "Mehilinen". Senare, redan i fretalet till Kanteletar, blir hans skrifstt naturligare och frvandlas nnu senare till den ansprkslsa och enkla, om ock en smula styfva prosa, som han skref p sina ldre dagar; men i stilens rikedom och sknhet har han lngesedan blifvid fvertrffad af mer n en bland de yngre frfattarne. fven en annan egenhet n denna efterbildning af grekiskan tyngde i brjan p Lnnrots prosa, men frsvann i hans senare arbeten. Det var, ej en lutning t karelska dialekten, ssom man frmenat, ty ngonting alltfr mycket karelskt har aldrig ingtt i hans skrifstt, men vl ngonting sterbottniskt eller fastmer uleborgskt, som rjdes dels deri att han lemnade frmildringen af _t_ till _d_ obetecknad (i fretalet till Kalevala), dels deri att han alltfr mycket uteslt _i_ uti in- och utljudet, t. ex. i _sillon, julkasta, tilasuuden, jommosetki, pysy_ (pysyi), _tapahtu_ (tapahtui). I slutet af "Muistelmia" antrffas fven det fr den uleborgska dialekten egendomliga, att inessivndelsen har enkelt _s_, t. ex. _oikiasa ps_: men denna boks slutkapitel ro ej heller fversatta af Lnnrot. Ehuru han slunda ej var ngon synnerligt glnsande prosaist, har han likvl, ssom af det ofvansagda framgr, medelbart i icke ringa grad bidragit till att lyfta den finska prosan till den stndpunkt, p hvilken hon nu befinner sig. Det samma gller om hans tillgrande fr den moderna poesin, ehuruvl fven p detta omrde mera med afseende p formen n innehllet. Den finska konstpoesin fre Lnnrot rrde sig antingen i den gamla runans eller i den bristflliga nyare form, hvilken frekommer i psalmboken. Det mest lyckade arbete af frra slaget r Salamnii knda "Ilolaulu Jesuksesta" ("Gldjesng om Jesus"); i stra och norra Finland var diktandet i den gamla runosngens versmtt under detta rhundrades frsta rtionden nnu i temlig blomstring bland allmogen. Paavo Korhonen i Rautalampi socken (k. 1840) var en af de frmste bland bondpoeterne. Konstpoesin i psalmbokens manr blomstrade deremot fr det mesta i vestra Finland och uppenbarade sig i tryck som s. k. godtkpsvisor, hvilka till formen mestadels voro lika dliga som deras mnster. I den moderna formen lyckades endast ngon enda framalstra ngonting bttre, ssom t. ex. Jakob Judn (k. 1855) och Abraham Poppius (k. 1866). Men i allmnhet rdde brist p form i det lilla, som diktades. Fr att i ngon mn upphjelpa denna brist meddelade Lnnrot i tidskriften "Suomi" fr r 1845 i finsk fversttning femton dikter, fr det mesta af Runeberg och fretrdesvis sdana, som med musik af Ehrstrm vid den tiden s gerna sjngos i vra bildade hem. Dessa fversttningar tfljdes af en prosodisk ordfrteckning och af en frklaring fver deras versmtt, hvilken r det frsta frsket till en metrik p finska sprket. Frn poesin i godtkpsvisorna skilja sig dessa fversttningar skarpt deri, att orden ej ro stympade, att rimmen ro ngorlunda goda och att versmttet grundar sig p qvantiteten. Sistnmda omstndighet var i synnerhet ny och ovanlig. Att Lnnrot skulle grunda versmttet p qvantiteten var emellertid helt naturligt, ty svl i runorna som i de klassiska sprkens poesi utgjorde ju qvantiteten grunden fr versmttet. Med nnu strre strnghet n i dessa versfrsk hade Lnnrot redan tidigare tillmpat qvantiteten i de hexametriska stycken ur Homerus, han i finsk fversttning meddelat uti "Muistelmia". I dem frefans vl till qvantitetens tillmpande kanske strre skl, d denna redan tillhrde originalets versform. Men i ett sngstycke! "Nr i ett sdant accenten sidosattes", sade qvantitetens motstndare, "f orden ett alldeles onaturligt uttal och blifva obegripliga." "Men s r det ju fven i den gamla runan", sade Lnnrots anhngare, som voro mnga; "accentens sidosttande r ej ett fel, utan tvrtom en oundviklig fordran, och dessa runors svl sngare som hrare har det beredt en stor njutning." Detta var obestridligt, men likas obestridligt var fven, att alla moderna folks versmtt r baseradt p accenten, ej p qvantiteten, och att fven det finska rat tycktes, tminstone i dikter af modern form, begynna fordra accentens, om ocks icke uteslutande herravlde, s tminstone fridlysning. Frsvaret fr qvantiteten tystnade smningom, och accentens sidosttande frsvann frn diktningen. I den diktart, Lnnrot ifrigast och p sin lderdom uteslutande idkade, nemligen i psalmerna, sidostter ej heller han accenten, utom i versens brjan, hvilket liksom genom en tyst fverenskommelse skalderne emellan blifvit tilltligt. Till Lnnrots psalmdiktning bestod den yttre anledningen deruti, att styrelsen r 1863 nedsatte en ny komit fr uppgrande af ett finskt psalmboksfrslag och Lnnrot fven kallades till medlem deraf. Snart blef han, ehuru redan fver sextiorig, den verksammaste mannen i komiten. Allt ifrn brjan afstod komiten frn alla tankar p att stadkomma egna nya psalmer och ansg ssom sitt hgsta ml, att af de dyrbara psalmskatter, hvilka under frommare och trosvarmare tider n vra uppsttt p den svenska, danska och tyska vitterhetens omrden, kunna med framgng vlja och dugligt fverstta lmpliga psalmer. Fr ett sdant arbete var just Lnnrot rtte mannen. Han var religist from, beskte gerna gudstjensten, frrttade den fven sjelf flere r rad med domkapitlets begifvande i Sammatti-kapells d fr tiden prestlsa kyrka, och knde grundligt bibel- och kyrkosprket. Hrtill kom, att han mera n ngon annan var mktig fven det finska poetiska sprket. Intet under derfr, att komitens arbete till strsta delen vltrades p Lnnrots skuldror. Dess friga medlemmar togo nog fven del i de frberedande arbetena. Men vid de gemensamma sammantrdena mste han ofta gra rttelser fven i dessas penna, ngot som de vl fven ngon gng voro i tillflle att gra i Lnnrots psalmer. Komiten varade inalles tta r, och derunder endast tilltog Lnnrots alstringsifver, s att han vid sidan af komitens andra frslag, hvilket han ej i alla delar gillade, r 1872 utgaf en egen samling med titeln "Suomalainen virsikirja vliaikaiseksi tarpeeksi", som innehller 413 eller lika mnga psalmer som den gamla psalmboken, hvilken den var afsedd att erstta. Men hans produktivitet p detta omrde var hrmed ej nnu uttmd. Han korrigerade oafbrutet sina tidigare psalmer och sammanskref nya sdana. nnu p sin ddsbdd var han sysselsatt dermed; de sista raderna, beklagligtvis tecknade med s darrande hand att de ro olsliga, skref han ett par dagar fre sin dd. ret frut kom han i tillflle att utgifva en ny upplaga af sin psalmbok af r 1872, med titel "Vliaikainen Suomalainen Virsikirja", i hvilken han upptog 500 psalmer; denna prydliga upplaga frsedde dess frlggare, bokhandlaren G. W. Edlund, fven med noter. Till denna upplaga har Lnnrot bifogat ett noggrant register fver psalmernas utlndska originalfrfattare och i ett andra register angifver han fversttarne af de skilda psalmerna. Enligt denna frteckning skulle af bokens 500 psalmer 136 vara Lnnrots verk. Ett par tiotal af dessa uppgifver han sig ha lnat frn godtkpsvisorna eller "godtkpspsalmerna", ssom han benmner godtkpsvisorna af andligt innehll; vid ett halft tiotal har han stlt frgetecken, hvilket skall utmrka att han ej erinrat sig deras klla eller original, och sex psalmer ro utan all anvisning utom hans initialer; de ro sledes Lnnrots egna original. Siffran 130 utgr emellertid ej de af honom bearbetade psalmernas riktiga antal. Dertill br tminstone lggas hlften af de i det nrmaste sjutio psalmer, hvilka ro betecknade med _E_, professor v. Essens initial, ty flertalet af dem har uppsttt genom samarbete af Lnnrot och von Essen hos den frre i Sammatti. Yttermera mste till det slunda uppndda antalet nnu lggas ett hundratal sdana psalmer, som han publicerat i tidningar och psalmhften, men hvilka ej blifvid anvnda fr psalmboken. Samtliga antalet af psalmer, flutna ur Lnnrots penna, utgr sledes nrmare 300. Af hans originalpsalmer ro n:o 139 och 140 tv vackra trettondagspsalmer, n:o 200 och 210 temligen torra evangeliepsalmer, n:o 376 en njaktig aftonpsalm och n:o 492, mrkvrdigt nog, en landtdagspsalm. Ehuru Lnnrot slunda ej heller i denna gren af poesin framalstrat ngonting mera betydande i original, r det finska folket honom likvl tackskyldigt fr den flit och talang, hvarmed han ifrde frmmande psalmer den finska drgten. Frn de tidigare psalmfrsken skilja sig hans psalmer derigenom, att i dem ingr detta _cantabile_, hvilket r s ndvndigt i hvarje lyrisk dikt, men i synnerhet i psalmerna, eller med andra ord, att de ro sngbara, vlljudande och metriskt riktiga utan att likvl vara lngtrdiga och utvattnade ssom "Uusia Virsi" (ett ldre psalmboksfrslag). Frn dessa skilja de sig fven deri, att den profana folkpoesin p dem utfvat en frmnlig verkan hvad sprket och formen betrffar; frn denna har i dem inkommit t. ex. allitterationen, hvars anvndning i sina psalmer Lnnrot alls icke skyr, der hon sjelfmant erbjuder sig. Den gamla psalmbokens stympade och illa tilltygade ord kunde ej annat n stta fven honom, hvars ra vant sig vid den gamla runans fyllighet; honom kunde derfr intet versmttets trnga utrymme frm att anvnda andra n tilltna frkortningar. Reminiscenserna frn runopoesin lt han ej frleda sig bort frn det andeliga sprkets omrde, och vid ordens bruk var han s aktsam, att han under skilda tider mngfaldiga gnger korrigerade svrare stllen, tills de fullkomligt motsvarade hans finknslighets fordringar. Hvad innehllet i Lnnrots psalmer betrffar, fverlemnar jag dem till andras bedmande, hvilka kunna gra det bttre n jag, och vill endast framhlla, att hans psalmer fingo sitt innehll till strsta delen frn sdana psalmer, som han antrffade i allmnt godknda utlndska psalmbcker, och att Lnnrot ingalunda frderfvat originalen, nr han ikldde dem finsk drgt. Ssom prof p hur skn en psalm kan lta p finska sprket, intager jag hr till slut frra hlften af psalmen n:o 168 ("Om Kristi himmelsfrd", originalet af Wallin), delvis frn frsta och delvis frn andra upplagan, af det sklet, att Lnnrot i den senare gjort frndringar, af hvilka tskilliga ro frbttringar, andra ter enligt min tanke frsmringar. I denna omstllning hafva psalmens fyra frsta verser fljande lydelse: Jo, Jesus. Iss kunniaan S olet meilt mennyt, Ja tnne vhks ajaks vaan Ma olen jlkees jnyt Vaeltamahan vieraana Viel' isan' maasta kaukana. Se isnmaa on ylhll, On taivahassa aina, Ei siell suru sydnt, Ei murhe mielt paina, Ja Herran kirkkaus ainiaan Sen tytt ihmevalollaan. Ehk' eivt sinne silmni Nyt kannatakaan viel, Niin kuitenkin mun neni Jo nytkin kuullaan siell; Ja usein, kuin m huokaan vaan, Jo vastauksen sielt saan. Mys usein uskon silmill Saan sinne thtell. Ja toiste toivon siivill Likemm liidtell; Mut sitten taasen katoaa Pois edestn' se riemun maa. * * * * * Men hvad vore det vl vrdt med arbetet och verken, i fall ej bakom dem stode en dugande, en redbar man. Schiller yttrar ngonstdes, att ej ens de mest lysande bedrifter hafva ngot vrde, om ej han, som utfrt dem, r en sedlig personlighet. Den nyare finska literaturens grundlggare fick ocks i detta afseende s mycket p sin lott, att han fven ssom menniska uppfylde de hgsta fordringar och stod s nra fullkomligheten, som det r en ddlig mjligt. fven sina verk frutan hade Lnnrot varit en stor man. Han hrde till detta andens ridderskap, som frer det sant menskligas idealer i sklden. Denna adel uppspirar sllan i vapenprydda vaggor. del brd r ej alltid liktydig med delt sinne. Naturen ser ej vid valet af sina gunstlingar till stnd och vilkor; hon insmyger mngen gng sitt adelsbref, den sanna _delhetens_ gfvobref, fven inom det barns lindor, som slumrar under den lga kojans sotiga s. Denna adels frnmsta knnemrke r _krleken_, den rtta krleken, af hvilken aposteln lemnar en s hnfrande och fullstndig bild, inledd med dessa ord: "om jag talade med menniskors och nglars tungor, och hade icke krleken, s vore jag en ljudande malm eller en klingande bjllra." Till krleken ansluta sig _dmjukheten_ och _frnjsamheten_. De f, hvilka besitta dessa egenskaper i s hg grad som Lnnrot gjorde det, hra till mensklighetens frmste, lika godt om de ej utfrt ngra storverk alls. De utgra folkets salt. De hlla de andliga och sedliga idealernas fana uppe, medan det stora flertalet menniskor stojar p ffngans marknad i lifvet. Till desse utvalde hrde fven Lnnrot. Den fattigdom, i hvilken Lnnrot frlefvat sina frsta studier, tyckes ej hafva blifvid lngvarig, sedan han r 1822 vardt vlbestld student. Redan fljande ret fick han en s. k. akademisk kondition i dvarande kirurgieprofessoren Trngrens hus, som fr honom blef ett andra hem och hvars medlemmar fven framgent omfattade honom med s mycken vnskap, att han nnu som medelldersman under sin tjenstledighet och nda till tiden fr sitt gifterml (r 1849) alltid om vintrarne flera mnader rad vistades hos de ldriga gamle p deras egendom Laukko i Vesilaks socken, der bland annat fven fretalet till andra upplagan af Kalevala r dateradt vren 1849. Huruvida Trngren srskildt hjelpt honom fven med penningbidrag och under hvilken form, kan jag ej uppgifva, men alldeles dlig tyckes ej hans ekonomiska stllning hafva varit, nr han lemnade konditionen, eftersom han just d p egen bekostnad fretog sin frsta frd fr runoinsamling och kort derefter med egna medel bekostade tryckningen af "Kantele", 1:a hftet. Hvad som tminstone r skert, r att frsakelserna ej hos honom qvarlemnat de elaka spr, hvilka rtt ofta p ldre dagar i form af nidskhet och girighet antrffas hos personer, som i barna- och ungdomsren mst lefva i brist och fattigdom. Lnnrots dla karaktr kunde ej besudlas af detta lyte. Tvrtom var han nda till sin lefnads slut gstvnlig, gifmild och hjelpsam, och mnga ro de, som han p ett eller annat stt bisttt med sina tillgngar. Derjemte tog han vrd om sina frldrar och lemnade ej heller utan hjelp dem af sina syskon och deras barn, som voro i behof deraf. Sina frldrar tog han till sig i Kajana, nr deras lngt framskridna lderdom ej mera tillt dem att skta Paikkari torp, hvilket nu fvergick i deras ldste sons hnder. Ngra verst frn Kajana hade Lnnrot af en hndelse kommit att lgga sig till med ett mindre kronohemman, och hit frflyttade han de gamle. Polvila -- detta var stllets namn -- r belget vid stranden af det sjdrag, som medels Koivu- och mmkoski tmmer sitt vatten i Uletrsk. Kajana stad r belgen midt emellan dessa tv forsar. Lnnrot bodde i staden, men beskte Polvila alla eftermiddagar, nr blott vdret tillt det. Vintertiden tillryggalade han denna vg p skidor. Sommartiden vandrade han dit till fots och tervnde p qvllen med bt till Koivukoski. Ett tjenstehjon rodde bten hem igen, eller ock frdades Lnnrot med den fljande dagen sjelf upp mot strmmen. Att f trffa frldrarne var ej den enda anledningen till dessa besk. De sknkte honom med det samma god kroppsrrelse; men hufvudsklet var det, att han p eftermiddagen p Polvila hade ett arbete, ett annat ter p frmiddagen i staden. r 1847, nr jag i sllskap med ett par studentkamrater beskte Kajana, hade Lnnrot till arbete i staden upptecknandet af material fr ordboken; i den stilla ensligheten p Polvila var han deremot sysselsatt med att sammanstlla andra upplagan af Kalevala. Hr dog hans fader 1851 p hsten vid ttiosex rs lder; modern, som var tta r yngre n sin man, tfljde vid ttioett rs lder sin son och hans familj, d denne i januari 1854, utnmd till professor, flyttade till Helsingfors: hon frlefde derefter nnu ngra r p Paikkari torp. Men fven sina syskon skte Lnnrot efter frmga bist och hjelpa. Dessa voro sex: fyra brder och tv systrar; sjelf var han sina frldrars fjerde barn i ordningen. Den ldste brodern, som trdt i sin faders fotspr ssom skrddare, var redan vid tiden fr Elias' intrde i skolan sin egen och ej alldeles utan tillgngar samt bistod sin yngre broder vid hans frsta steg p lrdomens vg. Detta understd terbetalde Lnnrot mngdubbelt till honom och efter hans dd till hans familj. Han tog sig nemligen ldste sonens och senare fven en yngre sons uppfostran. Af dessa gossar hll den ldre p att afsluta gymnasium, nr han pltsligt vdligen omkom; den yngres studier bekostade Lnnrot fullstndigt tills han blef prest. En annan af hans brder blef genom hans tillgrande vaccinatr. fven om en sin syster tyckes han hafva tagit vrd; han skrifver nmligen r 1849 till sin vn Rabbe i Helsingfors, att denne skulle bereda hans hr sannolikt i tjenst stadda syster tillflle att utbilda sig till barnmorska. Denna syster torde sedermera hafva flyttat till Petersburg, gift sig der och kommit sig till frmgenhet. Godhjertenhet och vlvilja voro de utmrkande dragen i Lnnrots karaktr, och de rjde sig i alla hans lefnadsfrhllanden. Han kunde kanske fr ett gonblick blossa upp i vrede, men ej torde man ngonsin hafva hrt ett hrdt ord frn hans mun. Hvarje strid var honom en fasa. Ej ens literr polemik tlde han fr sin egen del. Ngon gng skte man inleda en sdan med honom, men nr han blef svaret skyldig, tystnade fven angriparen snart nog. Fljden hraf blef, att vl knappast ngon, den der s mycket rrt sig p det literra omrdet, i s hg grad som han ftt vara fredad fr kritikastrar. Hrtill frhjelpte honom kanske fven hans synbara ansprkslshet. Fr den framgng, hans arbeten rnte, hembar han alla goda gfvors gifvare sin tacksgelse och yfdes ej fver dem ens i sitt eget inre. Hur fga han med sina arbeten syftade att vinna ett stort rykte, ses fven deraf, att han ej p dem utsatte sitt namn. Endast under fretalen antrffas i hans arbeten den enkla signaturen E. L. Lexikonet allena utgr hrifrn ett undantag; p dess titelblad str hela namnet utsatt. Tv gnger beredde han sig liksom i hemlighet, och antagligen till hlften p skmt, ett nje af sina arbetens utgifningsdagar. Kanteletar r nmligen dagtecknadt den 9 april och 2:a upplagan af Kalevala den 17 i samma mnad, af hvilka den frra var hans fdelse-, den senare hans namnsdag. Att hans landsmns krlek och utlandets bifall[11] gladde honom, kan vl ej vara klandervrdt. Men fverdrifvet prisande och luxurist festande fruktade han och skte undvika. Den festvecka, med hvilken vi fr tv r sedan (vren 1882) ju ej kunde underlta att fira hans tillryggalagda ttio r, var fr honom en verklig pinovecka. Kllan till Lnnrots godlynthet var ej endast den sllsynta jemvigten i hans sinne. Hans frldrar hade varit fromt folk och efter sin enfaldiga uppfattning skt uppfostra sina barn till gudsfruktan. Sin barnatro lr han ej ngonsin hafva helt och hllet frlorat, och p sina ldre dagar tervann han den i alla fall mera klar. Hans fromhet bidrog verksamt till hans naturliga godlynthet. dmjukheten infr den Allsmktiges domslut tillt honom lttare bra de svra motgngar, utan hvilka ej heller honom unnades att genomg lifvet. Den frsta hndelsen af detta slag och den hemskaste var den, nr hans ofvannmde ldre fosterson drunknade. Hemsk blef denna sorgliga tilldragelse derigenom, att Lnnrot sjelf satt vid styret, nr bten under en frd nedfr strm sttte p en undervattenssten och kantrade. Detta intrffade en midsommardagsmorgon, antagligen r 1839. Han hade d varit natten fver p Polvila och begaf sig som vanligt med bt till staden, tfljd af denne yngling och en tjensteflicka, hvilka skulle i kyrkan. Bda dessa unga drunknade, och endast med anstrngandet af alla sina krafter lyckades det Lnnrot sjelf att uppn land, sedan han ffngt skt att rdda de andra. -- Flera r senare trffade, honom hr i Helsingfors den olyckan, att en af hans makas nra slgtingar, en student som med sina goda naturgfvor och allvarliga studier om sig ingaf stora frhoppningar, af olycklig krlek berfvade sig lifvet. Tyngst att bra torde fr honom likvl ha varit de hrjningar, som i hans familj anstldes af dden, hvilken bortryckte frst hans maka[12] och sedan, med kortare och lngre mellantider, tre dttrar.[13] Lngt tidigare hade dden borttagit hans frstfdde vid ett rs lder. Hur han upptog sdana hrda slag synes bst af ett bref, som han skref i april 1869 till en fader, hvilken d hade mist tre barn. "fven jag har", yttrar han deri bland annat, "erfarit en sdan sorg, nr mitt ldsta barn, min ende son dog, men hvarken eget eller andras trstande var mig dervid till ngon hjelp. Men hvad detta ej frmdde, det gjorde tiden, och nu frmr jag redan tacka Gud fr det att han tog barnet till sig och befriade mig frn all den sorg, jag kanske kunnat hafva af honom. Bst vore det vl i sdana omstndigheter, att genast kunna nja sig med Guds allvisa styrelse, men nr skola vi lra oss detta till fylles?" Med allt detta var han fr ingen del ngon "Kopfhnger", ssom tysken uttrycker sig. Tvrtom var han stndigt glad p sitt stilla vis, och humorn vlde fram ur hans sinne som en aldrig frsinande klla. Ett angenmare sllskap n hans antrffas vl sllan. Under sina mnga resor hade han kommit i berring med personer af allehanda samhllsklasser och nationer med olika bildning och trosbeknnelse. Hans ga var skarpt i att uppfatta menniskors och sakers komiska sidor, och af detta slag, ehuru ej bitande, voro de historier, med hvilka han undfgnade vnner och bekante. Men han glmde ej heller att bertta om de fventyr, han sjelf upplefvat under sina frsta runofrder, d man i fljd af hans enkla utstyrsel tog honom fr n ett n ett annat slags landsstrykare. Detta enkla yttre berodde svl p en runosamlares stt att resa, som till en del fven p de inskrnkta penningtillgngarna. Men ocks tyckes han hafva funnit ett nje af det incognito, under hvilket han upptrdde, och de qvi-pro-qvo'n, som hraf voro en fljd. * * * * * Sdan var vr kre lrofader. Hans bortgng hrifrn intrffade den 19 mars 1884. Hans helsa hade under vinterns lopp fortfarande frsvagats, hvarfr ocks dden sedan vardt ltt och stilla, ssom ett inslumrande. Den 3 april nedsnktes hans stoft i jorden p kyrkogrden i Sammatti, p samma plats, der den hdangngne jordat sina kra, sin maka och tre dttrar. Begrafningen var s hgtidlig, att man vl aldrig frut i Finland sett dess like. Utom allmogen, som till stor mngd samlats frn kapellet och kringliggande socknar, hade der infunnit sig deputationer och representanter frn nstan alla landets stder och tillochmed frn mnga landtkommuner. De lager- och blomsterkransar, de medfrt, uppgingo till ett antal af i det nrmaste hundra: tre af kransarne voro af silfver, nmligen frn Kuopio stadsbor, savolaks-karelska studentafdelningen och finnar i Petersburg. I bekostandet af den senast nmnda kransen hade fven barn af den syster till den aflidne, om hvilken hr kort frut nmts ssom flyttad till den ryska hufvudstaden, varit i tillflle att deltaga. I liktget frn folkskolans hus till kyrkan (se den bifogade planschen) sgos i spetsen fr deputationerna representanter fr generalguvernren, senaten, universitetet, bo domkapitel, finska militren, studentkren och dess skilda afdelningar, finska literatursllskapet och finska vetenskapssocieteten, samt fr mnga andra sllskap. Denna hgtidliga prakt jemte det stilla vackra landskapet, hvars redan tunna sntcke den varma vrsolen alltmera aflyfte, ljudet af den lilla klockan frn den torftiga kyrkans torn, sjelfva denna torftiga kyrka, som likvl nu var prydd med granar och guirlander, minnestalarnes allvarliga ord, allt sammanlagdt gjorde p de nrvarande ett djupt intryck. fven det yttre af detta hgtidliga upptrde tycktes tillknnagifva, att hr jordades Finlands strste man, som vid sin fdelse varit ett af dess fattigaste barn! ANMRKNINGAR: [1] Elias Lnnrot fddes d. 9 april 1802 i Paikkari torp, belget i Sammatti kapell och Karis-Lojo socken. Hans frldrar voro sockenskrddaren Fredrik Johan Lnnrot och rusthllardottern Ulrika Andersdotter. Sitt dopnamn berttas han ha ftt slunda, att den frmmande person, som bar barnet till dopet, p vgen glmde de tv vackrare namn, som varit detta tillmnade och presten gaf det namnet fr dagen (17 april), d dopet intrffade, neml. _Elias_. [2] En 1790 utkommen fversttning af _Pril de la balance politique de l'Europe_, en mot Ryssland riktad politisk brochyr, hvars frfattare var en fransk diplomat vid namn _Peyssonel_. Den finske fversttaren var _E. Polon_, finsk translator i Stockholm, sedermera rdman i Helsingfors. [3] Denna lilla skrifts utgifvande gaf p stt och vis anledning till _Finska Literatursllskapets_ stiftande. Den ekonomiska frlust, Lnnrot hade fr Kanteles tryckning, ledde neml. tv af hans vnner d:r Mrten Lindforss och lektor Keckman p den tanken, att medlen till dylika skrifters utgifvande ej borde tagas ur en obemedlad frfattares ficka, utan tillskjutas af ett strre antal fr saken nitlskande medborgare, frenade till ett sllskap. Slunda beslto desse tre mn att bilda ett sdant sllskap; till dem anslto sig snart fven andra yngre vetenskapsmn, s att vid sllskapets frsta sammantrde d. 16 Februari 1831 redan funnos tolf medlemmar; snart tilltog detta antal, och ssom sllskapets stiftare ansgos de tretioen frste medlemmarne; af dem ro i detta gonblick (i brjan af juni mnad 1884) nnu fyra vid lif. [4] Till 1:sta delen af Kanteletar fogade Lnnrot fven ngra och 40 runo- och andra folksngsmelodier. Dessa voro de frsta melodier frn finska folkets lppar, som den civiliserade verlden lrde att knna, om vi neml. icke taga i berkning de par tiotal vallsnger, hvilka Gottlund dessfrinnan publicerat i sin "Otava". Fr melodiers upptecknande r ngon frdighet i musiken ndvndig, och ssom en lycka kan det sledes anses, att Lnnrot i sin ungdom hade af ngon landtlig artist lrt sig att blsa fljt. Sednare frvrfvade han sig fven skicklighet i kantele-spelande. [5] Kursiveringarne gjorda af A. A. [6] Frn deras vistelse i Arkangelsk plgade Castrn bertta en anekdot som fven p sitt vis r betecknande fr Lnnrot. Strax vid ankomsten dit ansgo de fr sin skyldighet att uppvakta guvernren. Under vgen till denne sgo de p ett torg bland annat en korg med gamla bcker till salu, hvilken fr gonblicket endast bevakades af en hund. L. var alltid begifven p bcker och kunde ej heller nu styra sin nyfikenhet i detta afseende; han nrmade sig korgen och skulle just fatta i en bok, d hunden i detsamma hgg honom i benet och ref ett stort hl i hans svarta benklder. Begripligt nog kunde nu ej bli frga om ngot besk hos guvernren. Detta aflades likvl redan fljande morgon, ty till dess hade L. egenhndigt reparerat plagget och det lika utmrkt som den bste skrddare. Redan ssom gosse hade han af sin fader lrt skrddaryrket, och under sina frder hade han alltid i sin rensel de ndvndigaste sytillbehren med. I ndfall kunde han fven gra skomakararbete. Under vistelsen i Kajana sysselsatte han sig stundom med bokbinderi, af orsak att der den tiden ej fans ngon yrkesmssig idkare af detta handtverk. Fr snickrande hade han bde lust och en fvad hand. Han gjorde fven allehanda sm uppfinningar, som kunde underltta hans arbete eller befordra beqvmligheten. En sdan var hans skrifbrde, med hvars tillhjelp han kunde skrifva i liggande stllning; piphllaren som befriade honom frn att hlla i pipan, nr han under arbetet rkte; en srdeles sinnrik apparat, frbunden med ett vanligt Schwarzwalderur, medels hvilken man endast genom att fingra urets lodsnren om natten i mrkret kunde f veta tiden; m. fl. [7] Svl medicinalstyrelsens chef (statsrdet C. D. von Haartman) som Senaten freslog, att Lnnrot skulle beviljas antingen afsked frn tjensten med en rlig pension af 400 rub. silfver eller en fortsatt tjenstledighet fr fyra r framt. Generalguvernr var d furst Alexander Menschikoff. [8] Detta var Maria Piponius, dotter af frgaremstaren Elias Piponius. [9] Detta intrffade den 22 april 1870 p Nokkola gstgifvargrd i Berttula kapell, nr han steg ur slden. Ortens klockare spjelade benet s godt han kunde, och Lnnrot mste nu i hela tre veckors tid ligga qvar p gstgifvargrden utan alla beqvmligheter, tills han kunde flyttas till Loimijoki prestgrd, dit han ocks egentligen hade mnat sig och der han nnu en tid bortt var tvungen att hlla sngen. Derunder var han vid s godt lynne som om ingenting hade hndt och anvnde sin tid till att, sngliggande som han var, frfatta psalmer. Ehuru han redan var sextiotta r gammal, terstldes benet fullkomligt. [10] I brjan gick han altfr fritt till vga vid termers bildande. Slunda tillkomna ro t. ex. _tiedoitsema_ filosofi, _thtilim_ astronomi, _maidelma_ geografi o. a. [11] I utlandet uppmrksammades hans frtjnster redan tidigt. r 1850 kallades han till korresponderande ledamot af vetenskapsakademien i Berlin, en heder, som ej torde hafva kommit ngon annan finne till del. Samma utmrkelse bereddes honom 1859 af ungerska vetenskapsakademin och 1876 af vetenskapsakademin i Petersburg. Frn Sverige erhll han Nordstjerneorden 1865. Men en hgst ovanlig utmrkelse bereddes honom frn Preussen r 1872, nr han kallades till medlem af _Pour-le-mrite-orden_. Fr att rtt kunna uppskatta dess betydelse br man knna denna riddarordens inrttning. I densamma f ej samtidigt finnas flera n 55 medlemmar, 30 tyskar och 25 utlndingar, vetenskapsmn och konstnrer. Vid en riddares frnflle bestmmer konungen, i hvilkendera sektionen en ny sdan skall utkras. En hvar af medlemmarne insnder d till ordens kansler namnet p den man, han anser fr den mest frtjente, och kanslern lemnar omrstningssedlarne till konungen, hvilken till riddare utnmner den, som ftt de flesta rsterna. [12] Hon dg den 21 juli 1868. [13] De hette _Maria_, _Elina_ och _Tekla_. Endast en dotter, den nst ldsta, _Ida_ hade den gamle qvar till sin lderdoms gldje och trst. End of the Project Gutenberg EBook of Elias Lnnrot, by August Ahlqvist License: Share Alike