Produced by Gun-Britt Carlsson, Lars-Hkan Svensson, Jens Sadowski, and the Online Distributed Proofreading Team at http://www.pgdp.net YSAL EN BERTTELSE FRN CHICAGO AF HENNING BERGER STOCKHOLM ALBERT BONNIERS FRLAG STOCKHOLM ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1905 INNEHLL. I. I. Stormen 3 II. Wosslicks kllare 16 III. Mnskensnatten 42 II. IV. The boardinghouse 65 V. Hvad en dollar rcker till 88 VI. Drren 116 III. VII. Sagan om lilla Lisa 135 VIII. En historia om hsten 162 IX. Den inre drren 193 IV. X. Arbete 225 XI. Den innersta drren 240 XII. -- -- -- -- -- -- -- -- -- 258 I. I. Stormen. En eftermiddag i september stod i norr ett stort moln fver Clark street. Det reste sig bakom Lincoln Park, hvars grnska klart belystes af ngra sneda solstrlar, strckte sig fver hotellet La Plazas hga och smala skyskrapareskelett, som lyste tegelrdt i aftonglansen, och tornade upp sig till en ofantlig blgr kgla, skarpt konturtecknad mot en kall och blekgrn hsthimmel. Molnets form, som fven kunde sgas likna en slgga i en knuten jttenfve, fretedde ngot olycksbdande och sllsamt hotande, p samma gng som det frlnade gatuperspektivet ett gtfullt och i sin drmstmning storartadt och utom det verkligas grnser draget aspekt. Lngt bortifrn, nstan ned vid den smutsiga och oljiga floden, dr svngbroar hngde och undervattenstunnlarna lpte, kunde man som i ett stereoskop iakttaga hstar, vagnar, automobiler och lngsamt vandrande figurer uppe vid parkentren. Kabelvagnarna, de elektriska tgen och vagongerna p sidogatans luftbana, sjlfva husen, trden och bglampornas hga stolpar tecknade sig under detta alltjmt stigande moln leksaksartadt sm, och hela den lngstrckta vyn fick en anstrykning af dockteater. Den pminde fven om ngot af dessa gamla gravyrblad af en Callot eller Stefano della Bella, dr man p en handsbredds yta ser en massa mikroskopiskt sm varelser rra sig p ett torg med fjrrutstrckning i det ondliga, under en milshg och skybelastad himmel. * * * * * Molnet steg lngsamt och tckte parkfondens bleka hvalf, snkande gatans aflgsnare partier i en blyfrgad skugga. Men de nrmast floden belgna tvrgatorna belystes nnu af vstersol, som i breda band strimmade Clark street. Vid Ohio street hade en folkskockning uppsttt. De sderifrn kommande kabelvagnarna, fullastade med hemtvndande arbetare och fabriksflickor, rkade i sjlfva svngkurvan i kollision med en rad ofantliga bagagevagnar, hga som hus och bjrt mlade likt cirkus- eller menagerivagonger. Hvardera dragen af tre par stora, grflckiga elefanthstar, upptogo de tillsammans en ansenlig plats, och d tunnelmynningen fortfor att utspy lnga ramsor af mnniskomyllrande kabelvagnstg, blef snart Clark streets sdra nda en lefvande blockad, som strckte sig ned till floden. Liksom fr att ytterligare frvrra och afstnga all trafik, svngde nu ocks bron, p samma gng afbrytande ledningen fr de elektriska sprvagnarna, och skockningen och trngseln blef oerhrd. Oberrda af detta framgledo sakta p norra sidan af svngbron en rad majsskutor, medan genom brons bgformiga jrnfverbyggnad skymtade i den bortersta rnnan sotrksbolmande bogserare, hvars dubbla trossar, spnda till bristning, drogo bomullsprmar. Varuhusen p andra sidan, frukt- och fiskkvarteren, lgo nstan i mrker, och ljus brjade glimma som varggon mellan de fvertckta basarborden och inne i de ppna bananashallarna, men de hga spannmlselevatorernas snedskurna toppar brunno nnu i kvllsgld, liknande forntidens primitiva och fula fyrbkar. Vinden, som frut varit sydlig, hade kvarlmnat en frn lukt frn de stora slakterierna, Union Stock Yards, en lukt af blod och ktt, hvilken nnu drjde i den kvafva luften fver floden. * * * * * Molnet lg nu s godt som fver hela himmelsppningen mellan den lnga gatans takresningar. Uppe vid Lincolnparken, hvars grnska smultit hop med skybanken, tycktes det hvila p husen, och sderut snktes det oafltligt. Solen var frsvunnen, och en och annan regndroppe, stor och tung, satte ett svart och klatschande mrke p den gr asfalten. * * * * * Hugo Nordling lmnade sin plats p sprvagnens yttersida, dr han hngt mellan himmel och ett smalt fotsteg, med bda hnderna krampaktigt fasthllande sig vid ett spensligt takstd, och steg ned p gatan. Regnet tycktes ka, och nnu hrdes ej gonggongen frn kabelbolagets reparationsvagn, under det att dremot allt flera lastvagnar, cabs, buggies, automobiler, bicyklar och nedgende sprvagnar anlnde. D han drtill utbetalt hlften af sin tillflliga frmgenhet, tio cents, och ej hade ngot bestmdt ml fr sin frd, ansg han sig kunna lika vl stanna, dr allt annat rrligt synbarligen beslutat iakttaga ett pulserandets pauserande, och fr ngra minuter hvila sina vrkande och uttrttade lemmar. Han stod ett gonblick rdvill p krbanans trkubbsbelggning, med hngande armar, domnade efter trngselgreppet, slappt gapande mun och den i grnt skiftande rundkullshatten p nacken. Regnet tilltog, och detta vckte honom till lif. Framfr sig sg han en vgg af hus, grna, gr, brunrda och smutshvita. Nedre bottnen af hvart och ett inrymnde butiker: apotek, cigarrbodar, biljardhallar, speceriaffrer och krogar. Midt framfr honom var en stor bar, namnet Wosslick lstes i upphjda, frgyllda trbokstfver mot svart grund fver den med dubbla svngglasdrrar frsedda ingngen. P mse sidor om namnet syntes ett klumpigt utskuret och kromgult lglas -- betecknande den liberala kvantitet, som stllet utminuterade. Nordling stirrade sltt p skylten. Han lt blicken lpa nedt och upptckte p vnster sida en rakstugas karamelliknande Figarople i rd och hvit spiral, men d han riktade gonen t hger, sg han en svart tafla, p hvilken kritats den lockande legenden: ostron, korf och surkl gratis till hvarje glas! Hugo Nordling bokstafligen slukade med gonen den lilla pltskylten. Och under de f sekunder, denna paus varade, bevistade han i tankarna en sorts kinematograffrestllning af sina nrmaste den. Slunda mindes han ankomsten till den stora staden sent en kvll: hur han uttrttad schasats med i en hjord af utvandrare, brande sina kappsckar och snubblande vid hvart steg fver den gamla ulsterns lnga skrt. Han kom ihg det snuskiga hotellet, uppfylldt af illaluktande bnder, den dliga maten, den torftiga bdden. Han erinrade sig med en rysning den frfrliga natt, d han fverflls i en grnd och rnades p konfirmationsklockan, det enkla silfvercylinderuret, som han ej nnts gra sig af med, och p plnboken, hvars magra innehll likvl betydde veckor af mat och husrum. Drp fljde den lnga och hemska raden af gra morgontimmar d han huttrande af kld stod i k bland stackars arbetslsa utanfr jttefabrikers baktrappor fr att frgfves tigga om arbete. Och s kvllsstunder, d han likt en tjuf smg in p pantlnekontor fr att efter hand plottra bort allt det lilla, han nnu gde: klder, bcker, sm nipper och minnessaker frn det upplsta frldrahemmet. Slutligen pminde han sig alla de ntter, han nu under sin frsta sommar i det frmmande landet drifvit husvill och frtviflad omkring p de ondliga gatorna eller sofvit ngra timmar under buskagerna i en park. Sm tillflliga anstllningar, som s godt som hvad som helst, hade ibland inbringat ett par dollars, ett par ofrmodade bistrckningar frn vnner i det gamla landet och ngra sm fickln af lyckligare lottade bekantskaper hrute hade fven ibland underlttat kampen mot undergng. Men nu kom hsten och sedan skulle vintern flja -- hur skulle det g? Och dock tyckte han sig sknja en ljusning, knna en flkt af svalka kring den heta pannan, en strimma och en flkt, som skulle bebda morgon. Dessa reflexioner af den unge svensken hade ilsnabbt flugit genom hans hjrna. De voro icke nya, i mnader hade han trt p dem, liksom en af hunger frsmktande i det lngsta tuggar p sista brdbiten fr att uttnja illusionen om fdans riklighet. Han hade stndigt, dag fr dag, genomgtt motgngslistan, och det tycktes honom alltid att fga mer skulle kunna terst. Men s var det likvl -- alltid litet till, ngot mera, en liten rge. Och s sluthoppet, som aldrig ville slockna, den dr slutliga chancen, hvilken kunde komma som blixt ur moln eller som ett fallande stjrnskott. Han hade aldrig ftt taga ngon examen drhemma. Ingenjren var det som lockat -- underknd elev vid ett privatinstitut hade han varit och sedan en tvifvelaktigt duglig ritare vid en mekanisk verkstad i landsorten. Och nd, nd -- han visste hvad som slumrade bakom: iderna, grubblerierna, uppfinnarfret, hvilket gjort andra landsmn vrldsberyktade -- drmmandet, som ansgs frkastligt inom hans praktiska bransch, men som nd kunde vara hvalfspannet under bron till framgng. Nr skulle han? Faderns dd hade skingrat frhoppningarna drhemma. Och s hade han efter bouppteckningen rest med de f lmnade slantarna hitut. Hugo Nordling sg upp. Det hade blifvit underligt tyst och stilla i luften. Regnet hade upphrt, det var tryckande kvaft. Folkhopen bakom honom teg pltsligt, de unga flickorna bjde mot brstet sina magra och vackra ansikten under de prlande billighetshattarna och fingrade mekaniskt p sina tomma frukostaskar. De sgo ut som judinnor, med svarta hrbucklor fver fina och osundt bleka anletesovaler. Karlarna, med jrnarbetarnas onaturligt utvecklade fverkroppsmuskulatur, tuggade sina hngmustascher och lste flottiga och tillskrynklade tidningsnummer. fver alla lg trtthetens tyngande allvar, paradt med en likgiltighet som fick anstrykning af maskin, af orrligheten hos i tvungen hvila bragta rrdelar, kugghjul och pistonger. D gick en stt genom raden af hopade tgvagnar. Kabelfelet var hfdt och alla fingo brdtom tertaga sina platser. Lngsamt satte sig den slingrande ormen i rrelse och vagn efter vagn, fullastad med enahanda typer, defilerade frbi. Det tycktes aldrig vilja taga slut. Tusentals arbetsvarelser gledo alltjmt framt. Samma bjda, vldiga skuldror, insjunkna brstkorgar, knycklade slokhattar, samma bleka och vackra kvinnoansikten med svarta och mandelformade gon. Gonggongerna ringde, hfstngerna gnisslade, de elektriska trdarna susade, och frsande bl lgor hvste kring hjulen. Vagn efter vagn, last efter last -- fortare, fortare, det brjade hvissla fr farten. Och i motsatt riktning skyndade strmmen af kdon, ilade bicyklister och flt mngden af gende mot svngbrons mynning. Pulsdern hade terupptagit sina funktioner. Men allt fler af de fullpackade vehiklarna, lnk efter lnk, maskin- och slpvagnar, stes ur tunnelgapet. Frontplatformernas stora lyktgon stirrade rtt p framfrglidande kamraters svarta stlpltsryggar. Och de trtta mnnen och kvinnorna sutto, hngde i klumpar, trngdes med frvridna lemmar inne i vagnarna, p fotstegen, mellan kopplingarna, halfvgs mot taken, hvarhelst en jrnstng eller lderrem kunde rckas. Under ett oafbrutet och stampande ringande hvirflade tg efter tg frbi, Clark street rakt fram, och tycktes till sist drpas, uppslukas af stormmolnet. * * * * * Det var nstan mrkt. En skymning, som blef dess vemodigare, emedan den tndande gnistan till de stora bglamporna just utsndts, steg mellan husen. Man sg lykta efter lykta flamma till, de pltsliga ljusprickarna hoppade i sicksack gatan upp. Snart brann ett ondligt prlband i den melankoliska sista dagsbelysningen. D brjade det ter regna. * * * * * Den unge utvandraren vnde sig beslutsamt mot krogingngen. Han hade endast fem cents, och den lilla nickelslanten kunde likavl hr som annorstdes -- han hade frst rnat sig lngre upp, nrmare de svenska kvarteren -- tjna till att vid ett glas l f glufsa i sig s mycket som mjligt af gratistilltugget som kvllsmat. Drjmte finge han skydd undan ovdret, sedan nu hans sprvagn lngese'n gtt. Och det skulle blifva ett ovder! -- Men natten? N, den finge han vl, som s ofta frr, tillbringa ute. D han tog ett steg mot drren, fngslades hans blick af en blnkande snedspegel, tillhrande kllarvningens rakstuga. Frst tycktes den endast reflektera den mrka himlen, dr skyar jagade i hvitt och grtt, men drp upptckte han vid nnu ett halft steg sitt eget hufvud mot den hga och orofyllda bakgrunden. Han smlog omedvetet mot sin bild: ett prktigt hufvud p de breda axlarna, afskurna af spegelramens underkant, som till ett brstportrtt. En tnkares panna fver grbl drmmargon, rggult och oklippt hr och en blond stubbmustasch. Ett vekt underparti fr resten, och dock ngot af uthllighet i kindlinjerna. S mager han var! Ingen drhemma skulle knna igen honom. Och s solbrnd. Hr och skgg stucko ju af som konstlad maskering mot skinnets brons. Nordling kastade nnu en blick uppt gatan. Den var s godt som tom, och frst nu insg han att det var i sista minuten, kabelvagnarna flytt fr stormen. Regnet brjade piska ursinnigare, det fll med dnet af trumhvirflar, hagelblandadt och hrdt -- asfalten hvitnade under dansande trindkorn. Lngt bort vxte mrkret till en hastigt framrullande svart vgg, en hst strtade vid tvrgatans hrn, och han sg mnniskor frskrckta springa mot nrmaste ingngar. Ett hvisslande ljud, fljdt af ett underjordiskt buller, hven och rullade som en osynlig vg lngs husens vggar, hvilka tycktes vackla. P en gng delades jttemolnet af hundratals blixtar som likt eldormar ringlade uppt och nedt, liksom tande sig en frsande vg i skybankens yta. Stormen, vsterns tornado, slet kring hans hufvud och han famlade bedfvad, fvervldigad och beklmd efter svngdrrens metallgrepp. * * * * * D sg han hur p den tomma, fvergifna, vattenforsande gatan en kvinna skyndade rakt emot honom. Hennes tunna klnning var smetad till kroppen och kring hennes svarthriga och obetckta hufvud lekte himlens och stormens blixtar som ett diadem. Hon bar i ena handen en gitarr, och det sg ut som kom hon rtt ur det rmnande molnet. II. Wosslicks kllare. Hugo Nordling slngde upp drren. Den var af glas, men nd genombruten, tckt af ett ntfint, grnt galler. Den unga flickan rusade frbi honom in i kllarsalen. I samma gonblick kom en liten rdbrusig tysk eller bhmare i skjortrmarna och grtt, snarare n hvitt frklde fram. Matrester, som lefverkorf, limburgerost och dylikt, hade flckat hans drkt, dr han frmodligen torkat ngon frskrarknif. Han sg ut som en slaktare men var utan tvifvel uppassare. -- Gom in, skrek han, eller g ot. Warum bleiben sie doch hier -- so, so, in oder ot -- damn it! Nordling hoppade in. Den lille kyparen fortsatte, darrande p mlet af bde spritinverkan och frskrckelse och med hvitlksstinkande andedrkt: -- Vi mssde natrlich stnge hr -- in tette ferbannede vder -- se p det golf! Hjlp mick no, s fr tu en glas bier. skan skrllde till och blixtar ljungade -- de tycktes hvsa vid sjlfva trskeln. Inifrn lokalen hrdes en hg och skroflig basrst: -- Raska p, fyllhund, stt bommen fr -- hr fr ingen mer komma in. -- Glas bier -- hjlp mick tu, hviskade uppassaren. Han skt till ett par stora innerdrrar, delade p midten i flygelvikningar, och Nordling tryckte axlarna mot plankorna, samtidigt prssande ned med sina starka hnder en stor jrnbom, som den lille flsande tysken knappt mktade hlla. Den passade slutligen i kramporna och de reste sig andfdda upp. Golfvet, nrmast drren, tydligen ntt och gropigt, liknade en miniatyrsj af smutsigt vatten, p hvilket sgspn simmade. Svensken sg sig omkring. Lokalen hade tycke af vntsal -- den var ovanligt stor, halliknande, med hgt tak, uppburet af en dubbel rad smala pelare. P vnstervggen hngde en till dimensionerna och mnet storartad tafla, men ohyggligt illa mlad, en plankstrykarimitation, en handtverksmssig kopia af Makarts Karl den stores intg i Antwerpen. Lngs motsatta vggen lpte en flottig och mrk utsknkningsdisk, baren, bakom hvilken hga hyllor, fullproppade med buteljer af alla former och frger, glas i alla storlekar, porslinsmuggar, blar, sejdlar och terrakottabyster af simplaste slag, reste sig. Tre kassaregister af nickel blnkte fver den lnga raden af lfat, hvilkas kopparkranar stndigt droppade fradga i baljorna p golfvet inunder. Schablonmssiga oljetrycksportrtt af kejsar Wilhelm I, Bismarck och Moltke, prydde fondvggen fver trenne mystiska drrar, omsorgsfullt slutna och frsedda med mekaniska sjlfstngare. Ett dunkel, som den underliga dagern vid en solfrmrkelse, rdde i salen. Fnstren mot gatan, hvilka sutto hgt upp, piskades svarta af hagelstrmmarna och rutades d och d fantastiskt af gulskimrande blixtar. I denna skymning sutto eller stodo i grupper ett femtiotal personer. De flesta sgo ut som arbetare, men ngra hade i sin kldsel en mer affrsmssig och kontorslik anstrykning. Lngst bort vid baren stod en imponerande gestalt, hg, svartkldd, med vl tillknppt redingot fver en bred, litet fetlagd gestalt. P disken bredvid honom stod bland sm tmda viskytumlare och sodasifoner hans hga hatt, vlborstad till ntning, svartglnsande och litet luddig som en illa slickad katt. En rulle gulnade papper stod snedt p stup i hatten. Mannens sltrakade ansikte var pussigt och blekt, kring den lga pannan ringlade sm svarta lockar som sniglar. gonen, som speglade ovdersblixtarna utifrn, voro ljusa och lyste stundom under tunga och svullna lock af ett sllsamt vanvettsskimmer, hvilket fven tycktes sprida sig fver de skarpa dragen kring nsa och mun. Gestalten hade ngot af fallen imperator fver sig, och hufvudets mask var Neros. Nordlings blick drjde vid freteelsen, han knde sig p samma gng intagen af och oroad fver detta utseende. En nervs frknsla af en eller annan kommande katastrof grep honom, kittlade bukhlans nervcentrum till ngest och kom honom att andas kort och tungt som skulle han kvfvas i den elektricitetsladdade atmosfren. Salen var nu nstan svart. Samtalets lga sorl drunknade i det utdragna rullandet frn skan. Uppassaren kom fram med ett stort fotglas, fylldt af l, fradgan rann kring hans fingrar. -- Hier, sade han, und dr borta har du frilunch -- gorfvarna ro heta hela tiden. Dank you fr den hjlp ... Man skrek p l frn ett bord, dr fyra individer, som sgo ut som kapplpningsjobbare fr hemlig vadhllning, med hattarna p nacken och cigarrer i mun, spelade poker med flugsmutsade och flottiga kort. Tysken skyndade bort. Nordling gick fram till ett hgt vggbord med stenskifva, dr en bl gaslga lyste under en stor panna. P bordet, som omsvrmades, trots en sakta snurrande mekanisk flkt, af en hr af flugor, stodo assietter med rester af wurst och surkl, brdkanter och tomatobitar. En stor skl var fylld med rifven pepparrot, i en annan stod i ttiksblandadt vatten en massa slade gafflar med trasiga hornskaft. En glasburk innehll selleristjlkar och frsk hvitlk, hvars grnskande skaft stucko upp fver kanten som fjderbuskar. Bredvid en stor och rund, stinkande limburgerost, fanns en bunke med en anrttning af filmjlk och hackad grslk, och frn pannan med frankfurterkorfvarna steg ngan som en sky. Nordling betnkte sig ej. Han tog en tallrik, rrde hastigt kring gaffeln i ttiksfludiet och lade drp fyra korfvar, ngra selleristjlkar, pepparrot, och ett par skedar af filmjlksrran p den. Ett stort stycke ost kapade han af med en knif och lt det omslutas af de tvenne strsta bitarna svartbrd. lglaset hade han stllt p nrmaste bord, ttt vid en pelare, och dr slog han sig nu ned. Han t med den arbetslses och uthungrades glupskhet. De starka kryddorna frtogo mjligheten af rtternas ursprungliga smak, god eller dlig. Munnen sved nr han skljde ned tuggorna med en klunk l. Vrmen och maten kom honom att fr gonblicket sla till. Han idisslade fr hundrade gngen den likt en mara hans hjrna ridande tanken p arbete. Och som vanligt sg han fr sig en massa personer, som hade denna saknade klenod. Nu mindes han senast det lnga tget af stannade kabelvagnar p gatan utanfr. Han sg tydligt alla dessa mn med sina frukostpaket eller lunchbleckldor, sina blusar eller arbetsskjortor. Hr och dr ett verktyg, en hyfvel eller ett jrn. De ldre rkte sina majssnuggor, de yngre cigarrettstumpar, en del lste aftontidningarna under det de vntade. Uttrttade foro de dock hem till familj eller ordnadt logementshus, dr kvllsvarden, landets hufvudmltid, rykande vntade. Och se'n skulle lrdagen, veckans aflningsdag, komma, d de p kvllen hade rd att taga ngra extra glas, g p melodramteatrarna eller till de stora danslokalerna. Hur hade han ej utmlat fr sig detta regelbundna lif, som han skulle fra de frsta ren i det frmmande landet, till dess han ftt ihop nog att vga ngot eget, taga sprnget. Det lilla rum, han skulle hyra, den rikliga fda, han skulle tre gnger om dagen frtra, hvar han skulle kpa klder, dricka sitt l, skaffa sin tobak. Banken, i hvilken hans besparingar skulle insttas: han sg sig sjlf addera i en liten bok. Hur hade han ej studerat annonsspalterna i sndagstidningarnas vldiga formatupplaga, hur han gtt, skt, sttt i k, hngt p platsanskaffningsbyrerna. Och hur till slut ddlsheten kommit smygande, den tilltagande likgiltigheten, lttjan. Begret att lefva blott fr dagen, rysningen att g upp om morgnarna, de allt vildare iderna om ngot ofrvntadt, som skulle intrffa. Gatans dagdrifvarlif, krogens hvilostunder, de alltmer aflgsna utsikternas stndiga uppskjutande. P nytt detta farliga drmlif, som redan en gng frut gjort honom nra omjlig dr hemma i det gamla landet. Den dr vansinniga grubbeltanken p uppfinningen, som han aldrig helt ville slppa. Och under tiden detta gradvisa sjunkande till nstan vagabondens stndpunkt. Ja, vagabond. Satt han ej hr nu med tomt glas och frdig att taga ett nytt, och se'n nnu ett, fastn han d ej skulle ha pngar kvar till sprvagn fr natten och morgondagen. Trstade han sig redan icke med, att blefve det endast vackert vder, kunde han godt g ute en natt i stllet fr att tigga om plats p en soffa hos vnner ute i frstaden. Och sade han sig ej hvarje dag, att komme man blott in i oktober, skulle han f arbete -- nnu hngde sommarstillestndet kvar. Och detta trots att han redan nu med en rysning tnkte p vinterns kld och sn och hemska, kalla vindar frn den stora sjn. Den unge svensken knackade. Drp kom han pltsligt ihg att han ej lngre gde tio cents, utan endast fem, han hade nyss glmt att han hunnit betala konduktren sin slant innan vagnarna stannat. Ett nytt glas och han skulle vara alldeles utan mynt. Men tysken kom redan med let. Det blef med ens svart natt. Drp ljungade ett band af silfverhvita blixtar och en knall liknande en hftig dynamitexplosion skrllde genom rummet, som tycktes darra. Glasen klingade bakom disken och ngra rster skreko hgt till. Bland dessa urskildes en kvinnas hga och glla skri af fasa. Sedan blef det tyst under det man hrde regn och hagel falla likt dn af blykulor mot pltbetckning. Och slutligen fvergick detta smattrande till s ursinnig skurhftighet att det lt som ett ihllande knackande af hammare och slggor. Man kunde ocks hra det brusande vattenforsandet p gatan, det lt som strmvgor nedanfr ett vattenfall. Vrdens stmma hrdes frst: -- Tnd gasen, skynda p! Och kyparens oroliga svar: -- Ja, ja, bara det nu icke r farligt ... Darrande slog han eld och lyckades, balanserande p tspetsarna, tnda de tta brnnare, som p korta armar hllos ut frn salspelarna. Lgorna spredo endast en ofullstndig belysning i det stora rummet, de tycktes svfva i dimma och brunno trgt och ostadigt med fladdrande bl och gula spetsar. skslagen fortforo och ekade frn omgifvande tomma tvrgator och deras bakgrnder. En af pokerspelarna slngde sina kort och strk ned i handen ngra slantar. Han var helt blek. -- Jag spelar inte p en stund, sade han. De friga invnde ej ngot. Gspande skto de ned hattarna p nstippen och strckte p sig, med armarna slende bgar fver hufvudet. Hr och dr rekvirerades l eller visky. Vrden hngde med trumpen uppsyn fver en tidning, under det han samtidigt rkte och gaf akt p kassaapparaterna. Neroansiktet stod orrlig som en bildstod. Nordling hade ftt sitt glas just som skslaget intrffat. Afsiktligt eller icke, hade kyparen ej tagit nickelslanten som lg p bordet. -- Hur skall jag gra, tnkte svensken, trs jag stoppa p mig myntet? En uppassare ppnade en af fonddrrarna. Dr bakom tycktes vara ngon gng till en grd, ty ett kallt drag strmmade ut och regnfallets plask hrdes hrdare, det lt som smllde vattnet mot asfalt och tomma tunnor. Strax drp kom han tillbaka med ett fat obrutna ostron som han satte p lunchbordet. Ngra karlar kommo fram och togo fr sig. fven Nordling reste sig. Men i det han hjde sig, med ena handen stdd mot skifvan s att tummen kunde ofrmrkt skrapa in femcentsstycket, fick han sikte p en grupp, frut dold af den honom nrstende pelaren. Den fngslade honom till den grad att han blef stende lika orrlig som imperatorsgestalten vid diskhrnet. Kring ett rundt bord med tomma glas och fem spridda bentrningar sutto ngra mn, halft hljda i kappor och med slokhattar eller mssor p de lockiga hufvudena. De rkte kritpipor, hade ringar i ronen och voro ovanligt mrkhyade. En af dem, den ldsta, med grtt i det bruna och krusiga skgget, hade benen, frn foten upp till knt, korsvis lindade med breda band af bltt ylle. Hans rock hade, i stllet fr knappar, som det tycktes, dubbla rader af gamla silfvermynt. Men det var ej denna, nog s pittoreska samling, som attraherade svenskens uppmrksamhet; som vanligt hade hans blick sekundsnabbt omringat och uppfattat figurerna, mleriskt vrderat situationen och hjrnfotograferat den. Dock tillbakaskts bilden fr en annan -- den unga flicka, som satt framfr bordet, styf och orrlig och med ett stelnadt drag af frskrckelse i det vackra ansiktet. Det var samma kvinna, som sprungit in genom krogdrren, nr ovdret brt lst. Hon satt p den lga barstolen som en gudinna p sin olympiska pall. Gitarren lg p golfvet. Hennes svagt brunbrynta ansikte var blekt -- likt den vaga opalskiftning, man kan iakttaga p en gardin vid tidigt morgonljus. Ansiktet -- ungt, rent orientaliskt -- var prgladt af ett allvar, som pminde om det uttryck, bilden af den stora sfinxen ger oss. fverbelysningen frn pelarens dimmiga gaslga kastade underskugga frn den smala och raka nsan fver en hrdt sluten mun, fullkomligt tecknad, trots tunna och violetta lppar. Det svarta hret, tungt och hrdt sammanvridet i ormfltor, i hvilka ett par bl fasettererade stennlar glittrade, frlnade pannan ett utseende af diadembrande -- en mrk krona, hotfullt vriden af okndt smide. Hennes gon voro vidppna, mandelformade och ndock tillrckligt rundade fr att lta iris framtrda likt kattens vidgade pupill vid vaket iakttagande. De hade ett uttryck af outransaklig skrck. Kring halsen, som var obetckt, ringlade ett halsband af bernstenskulor. Nordling stirrade frhxad p denna syn. Det var en tafla, som hans inneboende artistiska temperament genast slukade begrligt. Han trodde sig drmma. Den unga flickan satt alldeles rak, oberrd, liksom frmmande fr omgifningen. Hennes torftiga drkt, en simpel och ovderssmutsad kattunsklnning af enklaste snitt, fll i raka, stela och likvl formintima veck kring den unga kroppen. Slunda aftecknade den skarpt de unga brsten, midjans smalhet, hfternas svagt rundade linjer. fven de sluttande skuldrornas och armarnas konturer framtrdde, som hade hon varit naken, och fverbelysningen hjlpte upp att gifva relief. Ett gallerfnster, minnande om cell, bakom det underbara hufvudet bidrog att gifva scenen anstrykning af tabl. Men det var gonens uttryck, som mest tjusade, rent af hypnotiserade betraktaren. Han sg hur deras frg, liknande ljust vin, likvl bar en simmande frnimmelse af ovdret utanfr, en gungande spegelbild af naturens uppror och dess kufvade fasa fr det obegripliga. De voro desgon -- dunkla och druckna af ddens lif. I detta gonblick skallade ett pltsligt gapskratt genom salen. Det kom en hvar att rycka till. Den unga flickan skakades som af en rysning, hennes gon vidgades en sekund nnu mer, drp tndes de af repulsiv eld och med en obeskriflig tbrd, s enkel men talande, af harm, som stegrades till afsky, reste hon sig. gonen drogos hop till smala springor, inom hvilka flto svartrdt, och de fina penselbrynen linjefrenades och flldes djupt ned till ett hotfullt vgstreck. Skrattet upprepades och besvarades af gckande ekon under ackompanjemang af skans skrllar och hagelstormens dn. Nordling, hvilken tyckte knna sitt hjrta spritta af lnge terhllen nervs frskrckelse, sg sig frvirrad omkring. -- Hvad r det, stammade han, hvad i guds namn -- En af spelarna pekade mot utsknkningsdisken. Det var neroansiktet, som skrattade. Han stod med tillbakakastadt hufvud och framskjutet brst, i talarstllning som p en tribun, hnderna knutna, ngon gng ltande dem vifta i luften med en fr frigt vl berknad och plastisk gest. Ena foten var obetydligt skjuten framom den andra, som hos en violinspelare. -- Ha, skrek han, ha! Och mellan de rullande hnskrattsalfvorna inblandade han obegripliga ord. -- Han mste vara tokig, hviskade Hugo. -- Galen, svarade ynglingen vid pokerbordet i en sorts tillrttavisande ton, som talade han om ngot, hela vrlden borde veta. -- Det r ju O'Neill, advokaten. Det lg dock ngot sublimt, fven om det var vansinnets gloria, fver freteelsen. De svarta snigellockarna snodde sig kring den bleka pannan och d han med ett ryck pltsligt slet upp redingotens alla knappar och kastade slagen vidt tillbaka, framhfdes fverkroppens starka byggnad nnu mer -- en torso som hos de grekiska gudastoderna. Han grep pappersrullen och skakade den hgt i luften. Stmman steg till vibrerande vrl, men bibehll nd en viss klang: -- Mina herrar -- mina herrar ... -- Tyst -- ts -- ts, hyssjade vrden. -- Tig, Wosslick, kroghllare och kopplare, fre detta alderman och stadsmedelsrfvare -- det mtte jag bst veta som ljugit dig fri -- tig! Alla hade rest sig och grupperna upplstes. Till och med kring matbordet blef tomt. Uppassarna fnissade frstulet och gjorde menande grimaser t knda kunder. skdarna bildade halfcirkel kring advokaten. Men vrdens runda och rda ansikte endast log. Ngra rtt uppstende hrstrn frn hans starkt pomaderade och vl benade frisyr darrade ltt. Han rullade sin feta, svarta och spolformiga cigarr frn den ena mungipan till den andra. Seende sig omkring med sina i skinande fettvalkar begrafna grisgon, harklade han, liksom skande instmmanden: -- Ack, den O'Neill, han r bra. Storartad -- storartad ... Den lille tyske kyparen gnggade: -- Dja, han er pra, han er wunderbar. Spelaren skrek: -- Bjud p ngot, O'Neill! -- Tig! rt advokaten. Drp, slende ut med armarna: -- Mina herrar! Ni hr hur den store domaren vsnas dr ute -- inte sant? Den store domaren med allvar uti blick och majestt p pannan -- som ngon, lyckligtvis lngese'n afdd, poet yttrat sig. Under detta, de lsslppta elementens raseri -- ja, mina herrar, jag vet mycket vl att frasen r rent frbannadt utntt, men hndelsevis passar den -- ha vi hr kommit samman. Det tyckes mig som sge jag idel anklagade: domare och jurymn -- och hvarfr inte fr resten advokater ocks -- hr i afton. Ty, det r vid stjrnbaneret sant, aldrig har jag bland nmnda ingredienser skdat hvad man innerst skulle vilja erknna vara hederligt folk. Nej! Visserligen har jag lyckats f en stackars kvinna, som ddat sitt okta barn, dmd till lifstids tukthus -- vet ni hvad det vill sga? -- och fven ftt friknd en giftblandare -- han var nmligen millionr -- men hvad betyder det? Bosch, mina herrar, bara bosch. Ah, jag har talat! Gud, s jag talat! Den silfvertungade O'Neill -- mina herrar. Ja, s kallades jag. Och skmtafdelningen i vra stora dagliga uttydde det p sitt stt -- ni frstr: silfver -- tungade ... Jaa, det var inte dumt, det var sant, silfver fattas ej -- inte sant, krgare? N, stadsfullmktig Wosslick, nicka tminstone? Hvem var det som sa' ngot? Unge man, unge falskspelare, vare sig du hngs hr i Joliet eller fr en liten skn stt p fyra tusen volts i stolen i Sing-Sing -- jag sympatiserar i alla fall med dig! Ja, tro mig, mina lsklige, vi ro alla lika -- alla p samma strt. Vi vandra samma vg -- samma vg! Jag r visserligen full och galen, men -- hoho! -- galen r jag alltid, men -- men -- men inte alltid full. Det gller drfr att alltid bli full ... Herrar jurymn, jag slutar med att erinra er om -- icke edra gelikar, det gr lagen -- utan -- utan -- utan om att ni ro alla familjefder, att ni ha ett hem, sm barn ... Vrna detta, vrna dem, i den dom ni besluta. Jag yrkar lifstids tukthus denna brottsliga kvinna. Advokaten sg sig omkring med vilda och frvirrade gon. Han rosslade hest och slet med ett hastigt ryck upp kragen. Den svarta halsduken brast och hngde med ett band ned efter vsten. S skrek han: -- Tjufvar, pack och rfvare -- mina brder, hvad vilja ni ha? Jag bjuder -- ta det dyraste! Hej, Wosslick ... Han stack ena handen i byxfickan och drog ut en grabbnfve silfvermynt och sedlar, dem han kastade p disken. Drp slog han med knuten nfve i den massiva skifvan slag p slag, bemdande sig att fastnita de stora dollarslantarna i tret. Vrden skte lugna honom. Ett bifallssorl hlsade talet. Kyparna sprungo omkring: -- Hvad vill ni ha -- ni hrde han sa' det dyraste? Det blef en allmn rrelse i salen. Det var som hade det osammanhngande talet haft en frlsande verkan p ovderstrycket, stormen meddelat. Alla flyttade sig, rrde sig, gestikulerade, samtalade. skan mullrade nnu, men p afstnd. Regnet fll, men jmnare, mer i takt, vinden hven utdraget, men lgt, som suset om hsten genom prriegrset. Det var musik i dessa naturljud -- lnga, brusande strkdrag, afslutandet af en mktig och obndig symfoni. Nordling andades djupt. Den sammanrafsade fda, trasor af en mltid, som han glupskt slukat, kvarlmnade ej det varaktigare intrycket af mttnad och sl beltenhet, hvilken den spiltades foderranson beskr. Hans strupe brnde af trst genom lk- och rdpeppartillsatsen. Han sg vildt, som vldsamt vckt ur en drm, p uppassaren. -- Gif mig er bsta visky och soda, sade han. -- Och en cigarr -- men frn arna, om ni har hr, frstr du ... Rundt omkring honom sorlade gsterna. Det var nattens barn, olycksfolk, utskum, folk p sidan af lagen. Spelare och tjufvar, utan tvifvel, kopplare, dagdrifvare, arbetslsa. Han knde sig p en gng solidarisk med dessa, ville gra ngot, sga ngot. Drp fick han infallet g fram till den frryckte advokaten fr att trycka hans hand. -- Hvarfr inte, tnkte han, hvad var det han nyss sade? Samma vg -- ja -- visst, hur enkelt och trffande! Men d han trngde sig igenom leden, dr kyparna sprungo med flaskor i en hand och glaslastade brickor i den andra, under det de hllo cigarrldor klmda under armarna, sg han att O'Neill spelade trning med vrden. De sm benpjserna skrllde mot disken, hvar gng han med en ed hrdt slog ned den fverstjlpta lderbgaren. D erinrade sig Hugo zigenarna. Han sg ifrigt mot deras bord. De sutto ungefr som frut. Karlarna hade ftt vin och pratade lifligt sinsemellan, ett par stoppade kritpipor, de andra rullade snabbt cigarretter mellan de smutsiga och bruna fingrarna. Men flickan hade vndt ryggen till och lagt ned hufvudet mot sina p bordet korslagda armar. Sjalen fver axlarna stack upp som en trekantig kapuschong. Nordling balanserade sitt lilla viskyglas p handens flatsida och gick fver till gruppen. -- Lycka till, sade han, lycka till -- treflig natt? En af karlarna, den i frnmligare drkt, sg upp. Han log och tnderna lyste hvita i det knollriga skgget. Flickan rrde sig icke. -- Lycka till, sade han p bruten engelska, lycka till. God vn, god vn, tycka om Amerika. Mycket god vn, glad gosse ... Nordling knde sig hastigt frlgen, frmmande. -- Hvad skall jag sga? fvervgde han. Han stirrade p kvinnans svarta rundnacke. Mannen med silfvermynten i jackan fick en glimt i gat. Han klappade flickgestalten ltt p skuldran. -- Ysal, sade han, sjung ngot. Flickan satte sig upp. -- Sjung ngot, Ysal, bad karlen. Och han tillade ngra ord p ett obegripligt sprk. Hon reste sig. En af mnnen reste sig samtidigt. Han tog upp gitarren frn golfvet och rckte henne den med en sorts bugning, hvarvid han frde ena foten bakt och ltt bjde knet. Drp tog han sin mssa och gick rundt salen, stannade vid de olika grupperna, grimaserade, pratade och skrattade. S smningom bildade kroggsterna en vid ring kring sllskapet under gallerfnstret. De flesta hade halftmda glas i hnderna och p nytt fresvfvade Nordling bilden af en teatertabl. fven vrden hade makat sig utanfr sin disk. Ett par af spelarna och den lilla bhmiska kyparen stodo p stolar. -- Endast advokaten stannade dyster och mrk, med bjdt hufvud p sin plats. -- skan hade dtt bort. D knppte flickan ett anslag p gitarrens strngar. Hon slt gonen och lt hufvudet ltt falla framt. Ngra fina hrslingor, som lossnat, fllo som mjuka blomstjlkar kring kinderna. Ysal sjng. Det var en lng, dallrande ton som flt och porlade. Drp steg den och orden, omjliga att urskilja, klingade och hoppade skumdroppslikt. S blef rsten strf, mrk, nstan hes. Hon hjde hufvudet, ppnade gonen vidt och skrek ut ett rop och en suck -- en snyftning i natten. Hon sjng vidare -- hvad sjng hon vl om? Ansiktet var blekt och allvarligt, ibland strngt. gonen sgo lngt bort. D och d vibrerade en ton frn gitarren. Hugo Nordling stirrade s lnge p den underliga sngerskan, att hans allt mer vidgade pupiller till slut blefvo glasartadt stela som hos en i hypnotisk smn frsnkt person. I en sorts fjrrskdning sknjde han sitt fregende och trodde sig se ett kommande. Och Ysals bild kom emot honom som frut p gatan under molnet, blixtarna och stormen. Ovdret hade gtt. fven vinden hven ej lngre, icke en pust frnams utanfr fnstren och den bommade drren. Endast den smltande hagelsnns droppande frn rnnor och fasadlister tonade i takt med zigenerskans sng. Stumma, med halfppna munnar och riktspnda blickar, stod flocken frn gatan, kroggsterna och drggen. De glmde fr en kort minut visky, natt och lifvets ovder. fven den orlige vrdens djuriska anlete uttryckte en sl frid, som ej hade med hvardagsnjutningarnas rheter att skaffa. Och frn O'Neill, den begfvade mutkolfven, mannen med det sjuka samvetet och sinnet, trngde en djup suck. Den steg ur hans tunga brst som ett frtviflans amen till hans nyss frut utslungade frvirrade litania fver ett frspilldt lif. Den frmmande flickan slog en drill, knppte tre hrda grepp p gitarren och slutade sin sng med ett hgt skri. Hon rtade upp sig, pressade knna hrdt tillsamman, bjde kroppen bakt s de spnda brstens vrtor tecknades tydligt genom tyget, och lyfte de smala armarna hgt och rakt fver hufvudet, med bda hnderna fasthllande gitarren. Hufvudet lg likaledes tillbakakastadt -- ett gtfullt leende kring de fina munvinklarna. gonen, orrligt fixerande framt, hgt fver hopens hufvuden, skimrade gula som halsbandets brnstensprlor. I detta gonblick lyste fnstret upp bakom Ysal. Det frgades smaragdgenomskinligt och en bred flod af mnsken brt en pelare af silfver och grnt i gasljusets rktckniga dunkel. Gallret aftecknades skarpt p golfvets belysta kvadrat och skuggbilden trffade fven en flik af flickans klnning. III. Mnskensnatten. Ett sorl uppstod efter sngen, s fort flickan vaknat ur sin tranceliknande bildstodspose. Hon spratt till, riste ltt hufvudet, lt armarna glida ned och sjnk drefter ihop p stolen. Under det karlen med mssan tiggande gjorde en rond, sade Wosslick gspande till om en omgng l p stllets bekostnad. En och annan klappade i hnderna, ngra gingo mot drren, den ett par uppassare hllo p att ppna; pokerspelarna trefvade efter slantar i sina fickor. Nordling lt blicken lpa rundt -- han hade p nytt fattats af djup beklmning. -- Hvad hade hon sjungit om? Det lt som lngtan och hat, och just dessa knslor fyllde honom. Lydande impulsen gick han hastigt ut. Luften var ren och hade ngot af det eggande hos ungt vin i sin svalka. Ett grnt mnsken fldade ned frn himmelskupan, hvars malakithvlfning fver de mrka husen tycktes ofantlig. Ljuset regnade med millioner lysande synlsspetsar, och d han sg upp, tyckte han sig i stllet skda ned i ett svindlande, bottenlst svalg. Gatans trkubbsbelggning hade redan uppsugit vattnet och en af Amerikas underbara indiansommarntter eftertrdde hagelstormen. -- Hvart skall jag g? undrade svensken. Han knde sig ej trtt och beslt att vandra upp till parken. Men d han ntt motsatta trottoaren, vnde han sig om fr att kasta en sista blick p Wosslicks kllare. Ntverksdrrarna stodo vidppna. Gulljusfloden, dammdansande och tung, fll snedt ut p den mnbelysta asfalten. Raglande figurer, likt ruggiga nattfglar, stampade och hoppade ut. De veko in p smala och mrka stigar, svunno i grnderna, skyggade till och med fr natthimlens ljusklla och drogos genast till sitt element, hvilket var ett femte -- mrkret. De smulto hop med det, frsvunno i skuggorna. Till sist kom fven zigenargruppen. P den sida af gatan, Nordling befann sig, var djup skugga. Karlarna -- de voro sex, rknade han nu -- och den unga kvinnan stannade i mnskenet. Myntknapparna i hfdingens rock blnkte. De samtalade en stund och drp lmnade, till Nordlings frvning, mnnen Ysal. Hon stod kvar utanfr krogen under det de gingo ned mot bron. Men pltsligt drog hon sjalen likt ett huckle ttare kring hufvudet. Med gitarren ttt tryckt under armen, och till hlften dold af tygstycket, brjade hon snabbt g norrut. Hon halft sprang och vid frsta tvrgata, Erie street, vek hon af t vster. Nordling fljde. Clark street lg de och mnbelyst. Dubbelspren i gatans midt skeno. Parkfonden hgrade i ett skir af cypressgrnt och daggdroppsreflexer. Sidogatan var svart som en graf. Zigenerskans gestalt skymtade ljus vid ett hrn. Med ngra lnga steg upphann Hugo henne. Hon vnde hufvudet. -- Hvad ni vilja? sade hon. Nordling betnkte sig ej. Kamratlikt svarade han: -- Jag vill g med dig. Fr jag det! Jag har ingenstans att vara i natt. Jag var ocks hos Wosslick ... Hon hjde gonbrynen. -- Hvad sger du? Du r tokig. -- Nej -- hr nu. Du sjng s vackert. Hvad heter du? Hon log. -- Hvad jag heta? Du inte kunna sga. Jag heter Ysal. Hon uttalade namnet hviskande. Det lt som en susning med ngot af ormhvsande fver sista vokalen. Hugo hade uppfattat ljuden frut, men han var ej sker p uttalet. -- Det r vackert, sade han, hvarifrn kommer du? Hon gick lngsamt framt, sneglande p honom. -- Och du? Hvarifrn? -- Frn Sverige. Lngt bort, du vet, i norden, i snn -- -- Ah, ja, jag veta. Du kommer frn Ryssland. -- Nej. Men det gr det samma. -- S mrkt hr r. Gatan lg fullkomligt svart. Inga lyktor brunno. Mnskenet belyste endast taken och glimtvis fversta vningarna. De nrmade sig vstra flodarmen -- de smsta kvarteren. Flickan stannade. -- Inte g lngre, sade hon. Det vara farligt. -- Jag vill -- jag vill, utbrast han. -- Nej -- dum. God natt. Nordling grep henne om lifvet. Hon brottades med honom och sade ngot p sitt frmmande tungoml. Drp blef hon p en gng alldeles stilla, smg upp mot honom och hviskade, tydligen bemdande sig att tala s korrekt engelska som mjligt: -- Slpp mig eller jag ropa. Du fr trffa Ysal hos Wosslick annan kvll. Lyd! Han skte kyssa henne och hrde hur gitarrstrngarna sakta vibrerade som i kvidan och jmmer vid omfamningen. Men hon vred sig ls, ilade fver gatan och var borta. Hugo lyssnade. Han hrde vattnet plaska kring kajplverket. Otydligt skymtade ett broskelett i mrkret. Han blef rdd. Det tycktes honom som tassade skuggor kring svartgapen rundt om. Detta var den vrsta delen af staden -- rnens och lnmordens kryphl. Han sprang ut p midten af gatan och brjade skynda mot ster. Clark streets bglampsband lyste lngt bort. Med hvarje gata han passerade blef det ljusare. Larrabee -- Sedgewick -- Market -- Wells -- Lasalle -- ndtligen, han ndde Clark. Dr stannade han. En urmakares klockskylt visade half tv. Frtviflan grep honom. Han skdade lngs gatan och tyckte sig se en ondlig passage, bitvis diamantgnistrande, som lnkar i ett dubbelradigt halsband, stundom delande ljus och mrker i vgens midt, men lnga strckor hljd i svarta skuggor, hvilka fven klttrade upp p husfasadernas mnglimmande fnster. Hur skulle det till sist g med honom -- stndigt, som hittills, bland de utestngda drifvas frbi den skimrande prlbandsstrten fr att drunkna, begrafvas i slagskuggorna? Half tv -- tv, fyra, sex, tta -- ah, minst sex, sju timmar att g och g och g innan morgon kom. Och d -- hvad d? Hvarfr ej --? Men nej, obegripligt, men nej, nej, nej. Icke n. Han gick lngsamt framt. Han tnkte smyga in i parken, och trots parkpolisen finna ngon plats att sofva ett par timmar. Kvarter efter kvarter passerades. De smala husen, med sina utskjutande trottoarstllningar, likt fotpallar, n af tr, n jrn, n sten, reste sig spklikt. Grna spjlluckor tckte en del fnster, trasiga, sneda, ribbrutna. Hr och dr gapade endast svarta hl i mnljuset -- rutorna hade slagits in af hagelstormen. Det kunde vara ett led p ett helt kvarter af dylika fnster, alltid p samma sida. Stora skyddstak, stdda p plar, hvlfdes fver gatan, dr butiker fr lifsfrndenheter skyltade med presenningstckta tunnor och korgar. Utanfr de talrika cigarrbutikerna stodo stela trbilder, frestllande indianer med fjderbuske och lyft tomahawk. Apotekens glaskulor, fyllda med frgadt vatten, gldde svagt i de skumma fnstren. Frn omsorgsfullt tillbommade krogar, spelnsten och gldjehus hrdes dmpadt sorlet och klangen af snger, eder, glas och trningskast eller kortslag. -- Mnen belyste gatan, satte en ruta, en list, ett drrvred i glans eller grnfrgade stora och oregelbundna partier af annonsplank, gaflar och telegraf- eller sprvagnspelare. Nordling ndde Chestnut street. Vinden susade i tvrgatans trdplantering. Frn en bakdrr till ett franskt kaf raglade ngra gestalter. Deras uppslagna halfkappor visade glnsande skjortbrst inom frackurringningar. De hojtade till och viftade meningslst med sina kppar t den hemlse. En af dem snafvade p gatans dubbelspr och tappade sin hga hatt. Snubblande uppgfvo de friga vilda tjut, hvilka skulle frestlla ngon indianstams krigsrop. Lngre upp lg Engels variet. Cabs, hyrvagnar och automobiler hllo nnu utanfr. Stora bglampor gfvo gredelin bakgrund t de svarta silhuetterna. Frn bottenvningens restaurang hrdes banjomusik, och hotellets fnster uppfver lyste gula. Uppgifven af trtthet stannade Hugo och stdde sig mot en rd metallpost, en cylinder fr emottagning af korsbandsfrsndelser. En vagn, dragen af mulsnor, kom sakta gatan ned. Den liknade en omnibus, var upplyst, hade skorsten, hvarur rk bolmade, och omgafs af stekos. En rst ropade oupphrligt frn takets kuskbock: -- Hot tomale, varm korf, pannkakor. -- Hot tomale ... Nordling lystrade. Den mexikanska lckerheten, hot tomale, gldhet prriekyckling med cayennepeppar, lockade. Men han erinrade sig genast att den kostade tio cents. Han hade blott fem. Skulle han taga kaffe och majskakor eller korf? Vagnen stannade utanfr varietlokalen. Ngra kuskar kommo fram. fven ett par gamla blomsterfrsljerskor, hvars trasiga korgar voro fulla af den vissnande varan, linkade fram. En af dem grt, hgljudt beklagande att hennes karl slagit henne, emedan hon ej kunnat slja ngot. Med andedrkten stinkande af visky babblade hon: -- Han slog mej, yes he did. Det r Bessie, den dr rdhriga ungen som tar kunderna dr inne. Och hon ' ju bara tretton r, men gr hvad som helst ... Hon borde anmlas ... Nordling stannade vid ett af klaffnstren. -- Kaffe, sade han, och majskakor -- men varma! Han kom ihg att kaffe var stimulerande mot smn. En gr kopp, utan ra, och som sg ut att vara gjord af sten, rcktes ut. P pappfatet lgo tre sm rykande runda kakor. En rst hrdes ur flottrken: -- N, hit med nickeln! Hugo rckte fram sitt femcentsstycke. Pltsligt darrande som af malariafrossa drack han kaffet och svljde degklumparna. Med skakande hand skt han koppen in fver den nedfllda fnsterbrdan. Han torkade sig med trjrmen om munnen -- en gest han aldrig kunnat drhemma. Frn andra sidan vagnen hrdes den druckna gatufrsljerskans lallande: -- Han slog mej -- yes he did ... Mnen lyste. Nordling vandrade vidare. Han sg snart parkingngen, grandios i nattbelysningen, med Lincolns stengestalt, stende framfr presidentstolen, och den halfcirkelformiga balustraden slende ring, lik en skra, omkring sockeln. Lngre bort, p mse sidor, hvilade sfinxerna, hvita i mnskenet; stadsdelens alla avenyer lpte hr ihop i solfjderspets. Han stannade. Strax bortom La Plazahotellets rundtornshrn stodo tv konstaplar, svngande sina battonger. Svensken vnde och gick mot sjn, hvars yta glnste vid slutet af parkbulevarden. Och dr nere stannade han. I en svag buktning stodo de stora trden efter Lake Michigan. Den breda, hvita stenvgen krkte sig tom nda bort till kolossalstatyn af general Grant till hst, de stora hvalfbgarna under sockeln syntes tydligt. Mot denna strand, som tycktes formad i porslin, lik kanten af ett jttefat, skvalpade en sakta dyning af grnt vatten, hvars sm bristande bljekammar blnkte i guld. Ut till hamnpirens arm, strecksmal, kritfrgad, och dr en rd-hvit vxellanterna roterade, lg vattengolfvet i malakitmosaik. Och himmelskupan var lika grn, dess hvlfning genomskinligt ljus. Mnen, cirkelrund, stor, intensivt blndande, belyste sj, strand, skog och strckan af villor lngs Lake Shore Drive. Hugo Nordling knde sig trtt -- trtt intill dden. Hans ftter vrkte och det var som hade han frn knna ned ej haft ngra ben. Lren voro styfva och mma som efter slag, armar, axlar och nacke stela. gonen trades och ville slutas samman. Vacklande famlade han efter std och hll sig i en trdstam. Kunde han lgga sig ned? Dr i skuggan -- en skugga som sammet -- borde han ej synas. Han bjde sig ned, grset var nnu fuktigt. Hittills hade smnen afvrjts, men nu knde han sig fvervldigad. Han tyckte sig ej kunna hlla hufvudet upprtt. Han smg emellertid framt -- lngt borta stod en bnk. Han lade sig p rygg, mnskenet regnade. Han blundade, men mnskenet simmade under de vrkande gonlocken. S sg han Ysal och hrde trdens sus. Trdens sus och Ysals blickar sfde honom och han slumrade in. En stt mellan refbenen vckte honom. Det frefll som en svart hufva dragits fr hans ansikte. Hvad var det? Hvad ville man? gonen sltos ter, smntyngda, muskelslappa. D knde han ett par kraftiga kppslag under fotsulorna och satte sig hastigt upp. En polis med kasken ned fver gonbrynen stod bredvid honom. Det var egentligen ett godmodigt utseende med hundgon och grnad mustasch. Han lt sin tjocka battong dingla lekfullt frn det lilla tofsprydda ldersnret kring handleden. -- Hej, sade han, wake up -- inte sofva! Stt fart i benen bara ... Hugo gnuggade gonen. -- Hvad gr det? sade han. -- Reglementet, kamrat. Mste lydas. Se s -- move on! Nordling reste sig och skte rysande strcka p sig. Hans kropp var efter den korta smnen likstel. Han stapplade uppt vgen dr galler vid galler utmrkte miljonrernas slottsliknande villor. Pltsligt stannade han. Han gnuggade gonen. Drp betraktade han frvirrad scenen framfr sig. Ett galler, hvars spjutspetsar voro bronserade, och hvars fot bestod af snidad granit, blnkte i mnskenet. Bakom strckte sig vlklippta grsmattor i rundlar, ovaler, trekanter, mellan hvilka hvita sandgngar slingrade. Rabatter och buskager voro strdda p denna mjuka och mrka yta nda upp till strngt klippta och tuktade hckar, nstan svarta i sin grnska. Ngra stora, rda blommor vnde mot mnen sina hufvuden. Skenet var s blndande, att Nordling kunde urskilja kalkarnas darrande pistiller. Bakom hckarna hjde sig ett slott i fantasistil. Murarna, af nyckfullt omvxlande granit och brunsten, tcktes hr och hvar af slingervxter och murgrna, som stundom ndde nda upp till altaner och en bruten takfot. Smidesverk, de fasetterade fnstren, takens skifferbelggning och tornens spiror glittrade som solvgor i mnljuset. En rd ampel brann inom en fnsterdrr till en terrass. Men fr frigt var det slckt inom den stora byggnaden, som tycktes sofva i den vackra och sagobelysta natten. Det var dock ngot annat n palatset som fngslat Hugo och kommit honom att fr ngra gonblick glmma sin trtthet. Midt p grden, i skuggan frn en stallbyggnad, som, fven den, liknade ett litet slott, stod en karl. I sin blrandiga skjorttrja och frklde och med skrmmssan p nacken, sg han ut som en trdgrdsmstare. Han stod nra kanten af en vattenbassin, hvars konstfontn var nedskrufvad, och frn cementkanten ringlade en slang med sprutstycke till hans hnder. Ett sakta porlande tillknnagaf att sprutan var i arbete och strlen -- det var det underbara -- var riktad mot slottets tredje vning. Nordling stirrade. Gllde det att slcka en liten ofarlig eldsvda, som pltsligt uppflammat, och s tyst som mjligt utan att oroa de sofvande invnarna? Otnkbart. Eller var det en nattlig vattning af ngon sllsam klngvxt, som fordrade detta stt i sin frmmande omgifning? Hugo fljde silfverstrlens bge, dr den brt fram ur skugglinjen och lt ett fint duggregn, likt prlskum, yra ned mot marken. Nej, strlen trffade spegelglasrutan och rann sedan, splittrad i skimrande vattenrnder ned mot fnstrets ornamentkarm och vidare lngs murytan. Det var alldeles tyst, de krenelerade tornen reste sig mot den grna mnhimlen, trdgruppernas nattskuggor lgo som mlade p grsmattorna och mannen med slangen stod likt en staty orrlig och riktade alltjmt sprutan mot fnstret i tredje vningen. Endast bassinens svaga gurgling, det mjuka hvsandet frn munstycket och vattnets fall mot rutan, hvilket liknade strandsorl, hrdes. D knde han en hand p sin skuldra. -- Inga funderingar p att krypa fver, hoppas jag? Nordling ryckte till. Poliskonstapeln stod bakom honom. -- Hvad betyder detta? Irlndaren tvekade. -- Vet ni inte? -- Nej. -- Dr bor Palmer-Hudson, slaktarn, millionren. -- N? Konstapeln var tillfredsstlld. -- Du r all right, sade han. Hoppas du snart fr arbete. Jo -- old man Palmer kan inte sofva, frstr du. Sofver hela sommaren p atlanterngare drfr att d hr han vattenskvalp -- vgorna sl mot fartygsvggarna, frstr du. Reser jmt. Men mste hem till hsten och jobba i svin. Kan ej sofva, insomnia, frstr du. Har fr mycket pngar -- kan inte sofva. D str Jim Blakely om ntterna och sprutar p den gamle mannens sngkammarfnster. Lter som p sjn och old Palmer fr sofva ett par timmar. Konstigt ... Han talade i en butter och likvl vnlig ton. Bda stodo tysta, stirrande mot huset och kaskaden frn vattenslangen. Mannen p grden stoppade. Han lt sprutan glida ned i grset och afvaktade. Det hrdes hur vattnet rann ned i bassinen. D ppnades efter ett par minuter ett balkongfnster och en gubbe i pyjamas blef synlig. Mnen belyste klart ett hvitt och hrjadt anlete. -- Mer, skrek han, sluta inte, Jim, more, Jim! Och Jim brjade ter sin sprutning. Nordling vnde sig och drvid vacklade han till. Han knde ddstrttheten tervnda. -- Hvar skall jag f sofva, snyftade han och hans rst fick uttrycket af ett kvidande barns. Polisen betraktade honom tyst. Det kom ett uttryck i hans gon, som Hugo med dunkel frvning fann likna Ysals skrmselblick i krogen vid skslaget. Det var en underlig blandning af frskrckelse och medlidande, en sorts undergifven frvning infr ngot ofattligt. Irlndaren sade tvrt: -- Jag kommer ej mer tillbaka i natt den hr ronden. Ingen annan heller. Good night. Och han gick hastigt sin vg, sderut, mot staden. Svensken sg en sekund efter irlndaren. Drefter sprang han, snafvande och stapplande, mot trden vid sjn. Uppbjudande sina sista krafter lyckades han slpa nrmsta soffa in mellan stammarna. Han lade sig raklng och sg hur mnens strlar silade in genom det grna hvalfvet. S frvirrades allt, strlar och blad dansade som sm sjvgor och han somnade djupt. Han hade sofvit lnge. En drm vckte honom. Han tyckte att han var p det lnga kabeltget som fverfylldt af arbetare ringlade upp ur tunneln. I tusental foro de trtta maskinerna hem. Trngseln var oerhrd. Han kmpade fr att behlla sin plats p en af vagnarna. Men till sist mste han gifva efter och med ett skri fll han ned frn plattformen och under hjulen. -- Det var d, han vaknade. Han hade fallit af soffan och lg p marken. Solen lyste, det mste vara klockan tolf p dagen. Hans hufvud vrkte, men han knde sig utsfd. Nordling reste sig. Han smg upp mot bulevarden. Det Potter-Hudsonska palatset lg starkt solbelyst med fllda markiser fr alla fnster. Ngra karlar gingo innanfr gallerverket och maskinklippte grsmattorna. En neger polerade mssingsbeslagen p en terrassdrr. Under hufvudentrens portalfverbyggnad vntade en chauffr i en vldig och glnsande lyxtonneau. Hugo fortsatte en sidogata fram till Clark street. Vid hrnet hejdades han af ett nedgende kabeltg, ttt packadt med arbetare. Klockan kunde sledes ej nnu vara mycket. Ngon skrek hans namn frn en af vagnarna. Det var en bekant, en svensk snickare. -- Hej, Hugo, skrek han, g till boardinghuset, mistress Ostroem har ftt ett bref, ett rek till dig ... Kabelvagnarna slamrade bort. II. IV. The boardinghouse. Drren t gatan stod ppen till gamla fru strms inackorderingsstlle vid Chestnut street. En mager piga sopade trappuppgngen och frn hallen stod dammet som en rk fver frstutrappan, p hvars jrnbalustrad satt en par och fyrtirs herre i hvit jockeymssa och rkande en silfverbeslagen sjskumspipa. Hvar gng den unga flickan nrmade sig honom och lutade sig ned i sitt arbete, passade han p att tmligen djrft och hrdhndt krama henne hvar s fll sig, hvarvid hon blodrd i ansiktet, men med blickarna drunknande i mannens karamellvackra utseende -- innefattande glnsande bruna, fullkomligt uttryckslsa gon samt stora svrtade mustascher -- hviskade: -- Nej men jisis, mister Ostroem d -- lt bli -- tnk om missis ... Ned ifrn kket trngde matos: lukt af biffstek, af pannkakor, som grddades, och den syrliga aromen af frvllda tomater. Hugo Nordling kom gatan uppt. Han var nnu stel i lederna, men budskapet om pnningar hade stimulerat mer n mat och hvila. Han skte erinra sig hur mycket han egentligen kunde vara skyldig fru Ostroem fr den tid han bott och tit hos henne p kredit. Ett halft r hade han bott dr och draf betalt fr tv mnader, sedan hade han d och d stuckit t henne ngon dollar -- men andra sidan hade han ibland lnat af henne. Han var nog skyldig fr fyra mnader tjugufem dollars, allts hundra dollars. Gud i himlen, hundra dollars! Och hvad kunde brefvet innehlla? Det var frmodligen frn hans moster, den snlla, tliga, undergifna, gamla, goda moster Kristin, som af sin lilla kassrskeln frsakat ihop hundra kronor till den lskade systersonen i Amerika, och nu snde dem, d hon ju aldrig fick bref, till det hus, hon trodde att syster Karins Hugo alltjmt bodde i. -- Hr fick Hugo trarna i gonen, ty han mindes den dda modern. -- Och hundra kronor -- tjugufem, tjugusju dollars! Hvad skulle den beskedliga mistress Ostroem lta nja sig med? Nordling var framme. Han tnkte ppna jrngrinden och g in matsalsvgen. Matsalen lg, liksom kket, i souterrainvningen. D fick mister Ostroem sikte p honom. Han flg upp som en retad kalkontupp. Drp blef han likblek i ansiktet och hans bl skggbotten lyste. -- Det var periodiskt terkommande anfall af ursinnig ilska hos denne drnare, och de kunde drabba hvem som helst af hustruns inackorderingar. Nordling hatade han p grund af ett inbilladt frolmpande fversitteri under den tid, denne hade pngar och han sjlf, som vanligt, ej frtjnade ngot. -- I verkligheten var han frn brjan en skicklig finsnickare, men hade i det nya landet innehaft en frdelaktig hofmstarbefattning hos en millionr och under denna sin butlertid gjort bekantskap med den tjugo r ldre kokerskan, gift sig med henne och frmtt henne p sina ganska dryga besparingar stta upp ett boardinghouse. Hvarefter han lefde lugnt p sitt sttliga utseende, under stndiga tiggerier frn hustrun och mystiska antydningar om en politisk plats, som i framtiden vntade honom, d en viss person blefve vald till borgmstare. Mister Ostroem rusade ned frn trappan. Pekande p Nordling med pipskaftet, som sklfde i hans hand, framsttte han, darrande p mlet: -- Hvad vill ni hr -- lna pngar af gumman -- vga inte g in -- fr jag vet inte hvad jag gr -- ut -- Hugo smlog. -- How do you do, mister Ostroem, sade han lugnt. -- Jag vill betala gumman litet pngar ... Herr Ostroem slog om. -- Betala -- n -- ja -- det -- det kan ni gra till mig. -- Naturligtvis -- men gumman har brefvet. Ostroem gick mulen uppfr trappan. Han skulle dock om en stund kanske kunna f en femdollar af gumman till sin biljardspelning -- det enda han numera var skicklig i. Hugo gick ned och in i matsalen. Det var ett aflngt rum, lgt i taket, hvitstruket, blommor fr fnstret, som sttte i marken, och ett lngt bord med hvit duk lngs midten, afdelande tv rader rottingstolar. Tre lampor med reflexskrmar af bleck hngde i taket fver bordet, belysande dess center och bgge flyglar. Centern kommenderades af en vldig fruktskl med magert innehll, flyglarna hade hvar sin frman i ett par bordsstll af skurntt nickel, brande legendariska rester af cakes och marmelader. Mellan dessa framstende poster kommo de underordnade i form af brdkorgar, hvilka dremot voro pyramidaliskt vl frsedda. Gemene man slutligen bildades af ett batteri tomma tallrikar p dubbla leder, och hvilkas gradbeteckning kunde sgas vara de fettrnder, det flottiga diskvattnet i hastigheten kvarlmnat. Vapnen, fr att fullstndiga liknelsen, knifvar och gafflar, lgo staplade tillsammans med en hg sammanrullade gr fltkappor -- servetter -- p en liten hrnhylla. Lamporna voro ej tnda och det var skumt i salen, trots tidig frmiddag. Golfvet luktade spa och fukt efter nyligen skedd skurning och frn fondens kk hrdes en vredgad kvinnorst. Det var matmoderns. Flickan, som stdat, fick sin skrupens fr slampigheten med herrn, hvilket mistress Ostroem nedifrn iakttagit genom spiraltrappans midtelurhlkning. -- Hon anvnde den som ett ofantligt svl tele- som stetoskop. Hugo Nordling vntade ngra minuter. Stormen i kket lade sig och snart hrdes drifrn endast smllandet af spiselluckor och kastrullock. Drren gled upp och fru Ostroem kom in. Hon var en liten tjock och rund gumma med ett par vnliga gr gon i ett degansikte, frgadt rdt af arbetet vid ugnen. P hufvudets glesa gr testar bar hon en liten svart spetsmssa, hade sm guldringar i ronen, mycket breda och tjocka vigselringar p ett kort ringfinger och vid en rem kring lifvet en vska och en stor nyckelknippa. Hon log fryntligt som en gammal clown vid synen af Nordling. -- N, hur har herrn det -- ngot jobb nnu? sade hon. Och d han ej genast svarade, oviss om taktiken i genmlet, fortsatte hon omedelbart med en viss gammaldags gemyt: -- Sja, mister Nrdling, nog kommer jobb -- det r bara att hlla i. Hr r bref till honom, f se hvad det kan vara. Och Ostroem tnker g. Eftermeningen, som tillades i hviskande ton och kunde tyckas sakna sammanhang med frgorna fr frigt, var gummans vanliga stt att sluta hvilket resonnemang som helst och betydde att Ostroem hotat med att lmna henne. En hotelse som naturligtvis aldrig sattes i verket. Hugo log ocks: -- strunt, han vet nog att han aldrig fr ett bttre boardinghouse n hr! Jag vntar nnu, jag, p den dr utlofvade ritarplatsen hos Frazer & Chalmer. fven Western Electric har gifvit mig godt hopp ... Det sista var endast ett godt hopp i Hugo Nordlings fantasi fr att strka intrycket fr tillfllet, men den frsta firman hade verkligen p en rekommendation frn Gteborg antecknat den unge svenskens namn. -- Och det dr brefvet ... sade Hugo drjande. Gumman hade satt sig och knppt upp sin vska. Hon tog upp ett aflngt kuvert med fyra svenska frimrken och fem sm sigill p. -- Mister Nrdling r vl snll och tnker p mej! sade hon i en sorts klagande underton och rckte honom brefvet. Drefter blef hon sittande med gonen riktade p den unge mannen. Han var en smula generad. Det fanns ej annan rd n att bryta brefvet. Emellertid gick han lngsamt fram mot fnstret, liksom fr att kunna se bttre, hjde kuvertet ett par gnger mot dagern, slet hastigt upp det, under det han vnde vrdinnan ryggen, nappade en sedel, kramade den ljudlst samman i handen, ltande samtidigt lacken knastra fr att frtaga mjligt prassel, och frpassade den snabbt som en trolleriprofessor i en vstficka. Det hela tog tv sekunder. -- Han snurrade rundt. -- F se, sade han, hvad ngon hygglig sjl har skickat. -- Har inte mister Nrdling skrifvit hem efter viss summa d? frgade fru Ostroem i missrkning. -- Nej, nu har jag ju plats hvilken dag som helst, sade Nordling i ltt ton. Han tillade: -- Och d vill jag ej oroa dem ... Vrdinnan suckade. Hugo sprtte upp sidorna af kuvertet fr att gifva sig sken af att ej nnu ha tillrckligt ppnat det. Drp drog han fram tv sedlar och ett sexviket brefark. -- Se, sade Hugo litet forceradt muntert, se bara, mistress Ostroem, gull, gull, lull, lull -- och redan vxladt i amerikanskt mynt. Han tillade vemodsfullt: -- Det blir ej mycket i vrt mynt, men dr hemma betyder sjuttiofem kronor mycket, ofta nog. -- Yes, yes, suckade gumman. -- N -- rttvis delning, hr r tjugu dollars, hlften hvar, var s god fru Ostroem. Han rckte henne en tiodollarssedel. -- Tack, tack. -- Och s kan fru Ostroem vara snll och vxla den hr kanske? Vrdinnan ppnade sin vska, stoppade ned de bgge sedlarna och brjade skramla med mynten. -- Jag vet knappt om jag kan -- jo, det blir jmnt det, en femdollar i papper och fem i silfver om mister Nrdling vill? -- Tack, kra fru Ostroem -- jag nskar jag kunnat gifva mer ... Han vek ihop sedeln och stoppade de stora silfvermynten i byxfickan. De tyngde sknt. -- Hvar bor Nrdling nu? frgade gumman och reste sig pustande. Hugo valde den billigaste gatan, han visste, fr sitt svar: -- P Market street. -- Hos svenskar? Han visste ej hvarfr, men svarade instinktivt: -- Nej, hos tyskar. -- Yes -- dom ska' vl ha lite' dom med ... Vill han ej ta litet? Vrdinnan sltade ut ett dukhrn p slagfltet, hvars trupper alltjmt stodo i parad. -- Tack fru Ostroem, men kunde jag f ta ett bad? De ha inte badrum drhemma. Han lade mrke till att gumman efter betalningen uteslt herrtiteln och knde sig pltsligt nedstmd. -- Jo vars, g upp bara. -- Och s har jag visst litet tvtt, som jag ej kunde ta ut nr jag flytta'? -- Ja vars, ta't. Det ligger i Nrdlings gamla rum, som ej r uthyrdt. Gumman skumpade ut i kket och Hugo klef trapporna med fyra steg i taget. Men d han kom in i sitt forna lilla bakgrdsrum, som blott innehll en sng, en byr och en stol, sjnk han ihop. Han knde sig ytterligt matt och nyo kom den utestngdes frtviflan fver honom. Hr hade han drmt och planerat invandrarens frsta stormfrslag. Hur han tnkt och spekulerat -- hur han gckats och lidit. Hvilken ngest och rdsla han utsttt inom dessa fyra trnga vggar, hvilka lgner han mst skrifva till hemlandet, och hvilka lgner han ftt utdela hr! Hr hade han legat smnls och nu, nu i denna stund var han nnu s djupt sjunken att han mste emottaga allmosor hemifrn -- och frn en fattig. Och drtill alltjmt ljuga fr en annan fattig -- ah -- Och han dolde sitt ansikte. Den stora kroppen skakades af snyftningar och trarna sipprade mellan hans fingrar. Han var fr vek, han dugde nog aldrig -- hvad skulle han gra -- hvad skulle det vl bli sedan --? Och dessa pngar -- detta bref som han knappt vgade lsa, ty han knde sig ovrdig ... Med blicken blndad af trar lste han, mumlande orden med kvfd rst som i en stapplande bn vid ngon krs br. Och han lste: sterkping den 5:te september. Du kra, kra Hugo! Jag snder dig hrmed trettio dollar som jag hoppas kan komma dig till godo i det stora och frmmande landet. Det r ej mycket, det frstr jag nog, drute, men jag kan ej snda mer denna gng. Var nu rdd om pnningarna, kra Hugo. Ack du kra, hvem kunde vl tro d du var liten och lg i Karins kn att du skulle fara s lngt bort! Jag tnker s ofta p dig och undrar hur du har det -- man hr ju s mycket frfrliga saker frn Amerika. Gud gifve dig lycka, Hugo, drborta, och kom ihg att hade den kra Karin ftt lefva, s skulle hon velat blifva stolt fver sin gosse. Nu orkar jag ej skrifva mer, mina gon har varit s dliga den sista tiden. Jag sitter som vanligt vid mina bcker hela dagen i boden och har intet att bertta dig som r ute i stora vrlden. Det enda jag lngtar efter r mina kra grafvar, mammas och syster Karins! Men de ro ju i Stockholm. Frn faster Lotta hade jag bref i frra veckan, hon r dlig, stackars Lotta. Skrif till henne, Hugo, hon var s snll mot dig d du var liten och Karin fll ifrn. Gud gifve dig hlsa, du kre, som jag hller s mycket af. Och skrif ngon gng och bertta litet fr mig, Hugo. Det r nu ett halft r sedan jag hrde frn dig. Din gamla moster _Kristin_. Nordling satt lnge och stirrade p en punkt. Fr hans gon dansade och brnde i eldskrift det lilla brefvets affrstydliga, nu af lder litet darrande piktur. Och detta omsorgsfulla och vackra prnt framkallade en bild. Han sg mostern med sitt bleka, fina, frgrmda anlete. Den tliga, genom grt i det tysta frbrunna blicken, det nu tunna hrets gra slingor, den bjda gestalten vid sin pulpet i den pedantiska landsortsstadens kramhla. Han sg hennes genom lidanden tillkmpade lugna min, det vackra undergifna leendet. Han tnkte p hennes aldrig pliktsvikande arbete under de lnga ren, som berfvat henne alla illusioner, fven de minsta, till och med den lilla nskan att f beska ett par kra grafvar. Och hennes bild framtrdde mot ett hem och ett land, som han knde sig aldrig mer skola f se. Och han tyckte sig redan dd. Och gripen af den utvandrandes pltsliga ngest, hvilken r den i natten utstttes, kastade han sig fver sngen, bet i kudden fr att dlja ljudet af de krampsnyftningar, som ville kvfva honom och grt sig slutligen till smns som hade han n en sista gng varit ett litet hemlst barn. * * * * * Det var skymning d han vaknade. Han reste sig frvirrad och lyssnade. Genom trappuppgngen steg slamret af porslin och glas, som diskades. Han sg p det hopskrynklade brefvet, hvilket han nnu hll kramadt i handen. S blef han sig sjlf igen, kall och eftertnksam som den nnu efter kastningarna studsande immigranten br vara. Han stoppade ned brefvet, sg p den undansnillade sedeln -- jo, det var en tiodollars -- och beslt att g ned. Efter att hastigt hafva tvttat ansikte och hnder begaf han sig utfr spiraltrappan. I andra vningen mtte han fru Ostroem. Hon skrek till i frskrckelse. -- Jisis, jag trodde det var en burglar ... -- En rfvare -- jo jag tackar, nej, inte n. -- Har inte mister Nrdling gtt n, men g d ned och t -- alla ha redan haft supper. Och Ostroem tnker g. -- Nu igen? -- Han ville ha fem dollars till den dr biljarden -- hvem vet om det r till den fr resten -- och jag hade ju inte vxel, herrn fick ju det. S mste jag ge honom tiodollarn, och nu fr jag vl icke se honom i natt. Det var inte lngt ifrn att gumman snyftat. Nordling fortsatte nedt matsalen. Vrdinnan ropade efter honom: -- Kom upp i parlorn se'n och sprka litet ... -- Tack, ja, jag skall titta in i frmaket. Matsalsbordet var ett hrjadt flt med skrynklig och ssflckad duk och tusentals brdsmulor. Efter stormningen hade anfrarna berfvats allt innehll och alla linjer voro brutna, alla punkter i oordning. Till och med soja- och senapskopparna erbjdo anblicken af djupt frfall. En ensam flygellampa belyste melankoliskt valplatsen. Hugo t med glupsk aptit den kallnande maten, som den magra flickan framsatte. Hon hade rdgrtna gon, frmodligen syndens ln fr annan person. Tomatsoppa med sm kex afslutade mltiden. Fru Ostroems kra parlor, det vill sga hennes salong, hennes frmak, var hennes stolthet. Det innehll allt som var smaklst af en tapetserarfantasis utsvfningar. Gardiner, mattor och hemska draperier hngde och slngde p, fver och under allt. En del hade spetsar, en del broderier, en del plyschbollar och tofsar, en del hade alla dessa attribut tillsammans. fven en mbelsnickares vrsta deliriumssyner funnos afbildade i hans produktion i form af vansinniga mbler, omjliga att komma under fund med. Allt var naturligtvis billigt, men dyrt betaldt enligt landets afbetalningssystem. Nordling gick in. I rummet sutto fru Ostroem och en ung dam i en sorts soffa, som liknade en orgel. En liten ljuslockig flicka stod vid skuggan af en stol, hvars spindelben, andedrktste, hrfina karm, och allt, var helt och hllet frgylld. Detta sprda machverk var nmligen ej afsedt att sitta p. -- Lajsa, sade den unga damen, uttalande Lisa p engelskt vis, rr ej stolen! -- Insch-ni-jr Nrdling frn Stockholm och miss Maud, ocks frn Stockholm, frn op'ran -- presenterade fru Ostroem, vnligt leende. Det var en ganska ung flicka, smrt och hade varit vacker, men med ngot trtt och lidande, ngot slocknadt i anlete och blick. Det slog Nordling att samma frgrmda uttryck mindes han frn sin barndom bde i sin mors och mosters ansikten. Det var som hade en gng ngot ramlat, ngot brustit fr dessa kvinnor, och minnet af illusionens slutliga flykt outplnligt stmplat deras drag. -- Mamma, sade den lilla flickan, kan den herrn sagor? Den unga kvinnan rodnade, men log samtidigt. -- Var tyst, Lajsa. Hugo knde sig beklmd. Han tnkte p sitt bref. Han sg ocks att miss Maud var fattigt och trasgrant kldd och att barnet hade ngot hektiskt fver sig. Pltsligt hostade det -- en vldsam hosta som kom det lilla brstet att arbeta i kramp och frgade det magra ansiktet blodrdt under guldlockarna. -- Tack, kra fru Ostroem, fr mat, stammade han. -- Sitt ned, sitt ned, sade gumman. Hr ' alla gsterna borta i kvll, p teatern frsts, det r ju lrdag. Men frken r glad att slippa en gng -- hon r vid Mc Vickers ... -- Jas, sjunger -- Miss Maud skrattade. Det sg inlrdt ut. -- Nej, jag dansar, jag var ett tag vid operan hemma, men det -- det r bttre hr. Jag kom till vrldsutstllningen, jag och en kamrat. -- Nsta vecka ha vi en ny pantomim: Ali Baba och de fyrtio rfvarna. -- Sitt, uppmanade vrdinnan, sitt, sitt. De satte sig. Nordling sjnk till synes ned i en byr -- men det var en emmastol. Samtalet gick trgt, d och d afbrutet af barnets frgor och hostanfall. Nordling freslog till sist att f g efter litet l -- han skulle nd ha en cigarr. Damerna tackade med frtjusning. I kket lnade han en bleckflaska -- den sedvanliga hmtaren. D han terkom, hade han med sig, utom let, tv buteljer ingefrslemonad och en pse kanderade dadlar, kpta vid gathrnets vagnsstnd. Ute var det alldeles mrkt och ganska kyligt. Han undrade om han skulle f tillbringa natten i sitt gamla rum. Miss Maud tnde en cigarrett, som Nordling erbjd. Fru Ostroem hade satt fram glas p en chaislong som var ett bord. De talade om Sverige. De talade frsynt om det gamla landet, som om en dd. Hugo fick knslan af att sitta lngt bort frn verkligheten och se p ngot genom ett flor. Den lilla flickan bad honom med de sm tunna armarna om hans knn: -- Snlla du, tala om en saga ... -- S bra hon talar svenska, sade Nordling, vnd till frken-modern. -- Det skall hon tminstone lra sig, svarade danssen lifligt och med ett uttryck i rsten som skilde sig frn den annars tmligen n konstlade n simpla ton, hvari hon talade. -- Snlla du, snlla du, bertta! upprepade barnet bedjande. Han lyfte upp flickan. -- Och om hvad, liten? -- Sagan om lilla Lisa. -- Jag vet ej om jag kan -- -- Om lilla Lisa, du vet. Om Tummelisa ... Nordling mindes skoldagarna och d han hvarje lrdag fr sparad veckoslant i hrnets boklda kpte ett subskriptionshfte af den store danskens sagor. -- Tummelisa var det ... Ah, hvar fanns vl hans barndoms bibliotek nu? Han sg vgghyllan i sngkammaren, vindskupan med det lilla bord, som var hans, kaminens ventilgon och luckans rda gallermun, dr kolen lyste mellan tnderna. Han hrde faderns tunga andhmtning frn utdragssoffan, p hvilken han tog den fr det sjuka hjrtats skull frbjudna middagsluren. Och fver plttaken fllo flingorna i kapp med blskymningen. -- Tummelisa, sade n en gng det lilla svenska utskottsbarnet i det frmmande landet. Och Nordling berttade. Han diktade sjlf och lade till dr han ej kom i hg, men det var en mycket vacker saga, och bde gamla kokerskan Ostroem med sitt spiselbrnda och bekymmerfulla stackars gumansikte och den unga gatflickan, som skte lra sitt olagligt fdda barn sitt hemlands sprk, lyssnade som i ottesng. Och i den lillas blringade och stora gon lyste det som af reflexer frn heldagsljus och hon glmde sina dadlar och skte hlla tillbaka hostan s mycket som mjligt. Och utvandraren sjlf med en stundom skymd blick och ibland underligt tjock rst talade alltjmt om Tummelisa, som hade ett grannt lackeradt valntskal till vagga och bl violblad till madrasser och till tcke ett rosenblad. Och som en natt togs bort och flt utomlands p ett stort nckrosblad och trffade alla de stygga och fula paddorna och ollonborrarna och rttorna och fick sklfva af kld och digna af trtthet och hunger. Och han berttade om lilla Lisas alla fventyr och prfningar, och om fgeln som var nstan ihjlfrusen, men kvicknade till, och till sist flg bort med Tummelisa frn allt det stygga och fula. -- Och se'n? sade lilla Lajsa. Hugo lste som ur bok -- det var som hade en minnets skpdrr slagits upp frn frr: -- S kommo de till de varma lnderna. Dr sken solen mycket klarare och himlen var dubbelt s hg, och vid diken och hgnader vxte de vackraste grna och bl vindrufvor. I skogarna hngde citroner och apelsiner, luften doftade af myrten och krusmynta, och p landsvgen sprungo de vackraste barn och lekte med stora, brokiga fjrilar. Men svalan flg nnu lngre bort, och det blef allt vackrare och vackrare. Under de prktiga grna trden vid den bl sjn stod ett skinande hvitt marmorslott frn gamla tider, och vinrankorna slingrade sig omkring de hga pelarna; hgst dr uppe voro mnga svalbon, och i ett af dessa bodde svalan, som bar Tummelisa. Och s berttade Hugo till sist fr den lilla Lajsa hur den lilla Lisa blef frd till en stor hvit blomma och af blommans ngel fick hvita vingar p sin spda kropp och med dem flg rakt in i sllhet och ljus. D sade lilla Lajsa med sin tunna, allvarliga rst: -- Sg du, flg hon in i himmelriket d? Och Nordling visste ej hvad han skulle svara. Ty sagan var slut och han var s lngt, s lngt frn sagornas vrld. Han klappade barnet p hufvudet. Miss Maud reste sig och likas fru Ostroem. Han hrde gumman vnligt hviska till danssen och uppfattade att hon nu kallade fven modern fr Lisa. Det var sent och Hugo tackade fr anbudet att fver natten f ligga i sitt gamla rum. Innan han gick upp kom Miss Maud fram och tryckte tafatt hans hand. -- Tack, sade hon, och rsten sklfde litet, -- tack -- det var s -- s vackert och -- snllt mot min stackars lilla unge ... V. Hvad en dollar rcker till. D Hugo tidigt fljande morgon vaknade, sken en blek och kall hstsol p grdsmuren midt fr hans fnster. Tunn och kallt bl hjde sig himlen fver muren och grdens enda trd, en knotig och tynande kastanje, slppte blad frn sina som i frossa sklfvande grenar. Ur soplren yrde sgspn, kolstybb och papperstussar. Men Nordling sprang ltt ur sngen. Han hade sofvit bort kvllsintrycken och knde sig stark och nstan munter. Nu skulle han taga ett bad. Badrummet var i samma vning. Han fyllde karet med kallt vatten och steg med frtjusning ned i den kalla porslinsovalen. En mandeltvl frbrukades, och han frotterade lnge sin kropp, till dess den under fiberhanddukarna lyste rd som eld. Det var som hade han velat tvtta af de sista motgngarna, sklja bort olyckorna och nu ren och stark g ngot nytt och verkligt emot. Han hvisslade lgt en melodi som han trodde sig ha uppfattat i Ysals sng. Drefter rakade han sig, utan vidare lnande herr Ostroems bsta knif, och kammade omsorgsfullt sitt hr. Alltjmt hvisslande plockade han fram rent linne ur tvttinrttningens manillapapperspaket, hvilket lg i den lilla, fr frigt tomma byrn. Han borstade sina klder med viskborstarna som hngde i sina bleckstll, och d han vndt och knutit sin halsduk hrdt kring den kalla, hga och glanshvita dubbelkragen, knde han sig nyo vara mnniska. Slutligen rknade han pnningarna. Tio dollars hade fru Ostroem ftt. S hade han kpt litet i gr kvll -- hvad var det? En pint l, fem cents, en cigarr, ett paket cigarretter, fem cents hvardera, tv flaskor gingerale, tio cents, och den lilla psen. Det blef trettio cents och mycket riktigt terstod nitton och sjuttio. Han beslt att bedja f tertaga sitt gamla rum, fr en vecka till att brja med, och betala tv dollars i frskott. Hugo rullade sedlarna, tian och femman, vl tillsammans och stoppade dem i klockvstfickan, skrapade samman silfret och stack det i hgra byxfickan, samt gmde brefvet inom de ntta lderprmar, hvilka skulle frestlla plnbok. Drp gick han ned. Vrdinnan var frtviflad. Ostroem hade varit borta hela natten och, nyss terkommen, genast lagt sig att sofva. Han hade sett ut som ett uppgrfdt lik i ansiktet och stinkte af mysk -- mistress Ostroem begrep nog, men vnta! Till att brja med hade hon krt bort den unga stderskan, hennes eget hem skulle tminstone ej vara ett dligt hus. -- Ja visst fr mister Nrdling rummet. Hr skall man stka och slita fr ingenting -- nu mste jag gra en extra stark frukost t Ostroem, s att han ser ut som folk igen ... Gumman lt en lng fljd af rasselljud uppst genom vilda manipulationer med lock, grytor, pannor och spiselattiraljer. Det lt som en rad af artillerisalfvor, och hon var s ktenskapligt upprrd, s kksrd och s blind frn svl inre som yttre ugnslgor att hon knappast mrkte de tv stora silfverdollrar, Nordling lagt p matsalsbordets slagflt, d han flydde ur kket. Avenyen utanfr lg blank, rak som ett streck, och fver den grtorra asfalten rullade hstens frsta lf. Allernas trd strckte i smalnande perspektiv nda ned till floden, bakom hvilken affrsstaden lg och fver hvars guldunst summo svarta, bl och hvita rkmoln. En neger skrek ngot t Hugo, och han klttrade upp p den svarte skoputsarens stolplattform fr att f skorna borstade. -- Fine morning, sar! Yllebindlarna flgo fver Nordlings ftter. De ormade sig kring hl, tspets och hlfotens sidinsvng och en svag kittling irriterade behagligt. Hugo gnade flyktigt igenom de stora rubrikerna i Daily News andra morgonupplaga, som negern rckt honom. Det var som vanligt mord, eldsvdor, jrnvgsolyckor och brspanik. Litet vldtkt med tfljande lynchning, ngra nattliga rn, ett par millionrdttrars bortgiftande med europeiska adelsmn utan pngar, kapplpningar, prisboxningar och annonser, annonser, annonser. Vinden spelade genom trden, dansade med fallande blad och lt tidningen flkta. Skorna skeno som spegelglas, men alltjmt ingned putsaren dem p nytt. Han var en ung och vacker typ, med den kaffebruna teint som frsta rasuppblandningen ger. Den lilla sportmssan satt p ena rat, de stora, svarta gonen spelade lifligt t alla hll, tndernas emalj porslinslyste. Den rda skjortan var ppen p sjmansvis fver ett bredt och brunt brst och han hvisslade en munter cakewalk. Frdigt -- och Hugo hoppade ned. Han rckte sin nickelslant t pojken, som i ngra vana taktslag med viskborsten fverfor hans rock. Han kunde ej lta bli att le, d han sg in i de svarta solgonen och negern log tillbaka. I nsta sekund jigdansade denne ut midt p bulevarden, skande kunder, och Nordling hrde efter sig hans glada och gllt musikaliska rst i yrkesropet: -- Shine, sar! Shine, sar? Solen lyste blek fver gatan. Luften var sval. Bakom gallergrindarna till de likformiga husens hvita trappor skurade uppskrtade flickor balustrader och drrar. En och annan ridknekt, rkande sin korta bulldoggspipa, sysslade med sadlar och remtyg. D och d vxlades ngra ord mellan de unga flickorna och deras fnissande skratt ljd fver avenyen. Ibland fll ett gulnadt blad, singlade genom luften och fastnade p Hugos rockuppslag. Han gick och tnkte p sin dag. Det frefll honom i den rena och eggande luften som andades han fr frsta gngen utan obehag. De sista mnadernas ngest och frslappning var borta, han skulle nu lyfta sig fver svrigheterna. Frst ville han gra upp dagens program. Redan i dag skulle han g till Frazer & Chalmer och p nytt hra efter -- det verkade bra att han var ren och snygg. Men frst skulle han ta ngot. Och fr resten en fridag -- p Konstmuset var en Degasutstllning och han hade aldrig frlorat sitt medfdda intresse fr konst. Denna tanke frde med sig minnet af de unga artister, han frst rkat, men d den lilla reskassan var slut, dragit sig ifrn. fven till dem kunde han titta upp. Och s Ysal -- han mste in till Wosslicks. -- Lt mig se, sade han till sig sjlf, jag har sextiofem cents i vxel, de f g i dag, s blir det jmnt en dollar, och den mste rcka! Ju nrmare han kom Dearbornbron, dess hgre steg larmet frn stadens hjrta. Det var ett surrande ljud och ett vldigt mummel, ett dn som frn en oerhrd ngmaskin. Det steg och fll icke utan stod fr hrseln som en jmnhg mur i den hga luften. Endast vxte liksom hvarftals. fver floden lg ett topasgult tcken. Hugo passerade bron. Pojkar metade under bjlklaget och uppe i sitt torn lste brovaktaren en tidning. Rundt om tutade ilsket bogserare, och sm motorbtar kilade som vattenraketer mellan bojar och frankrade prmar. En lukt af rutten frukt och fisk kom frn Water streets saluhallar. Nordling hade frst tnkt g till ngot af Kohlsaats lunchrooms, men han erinrade sig ett stlle, dr man fick en stor kopp kaffe och tre nygrddade majskakor fr fem cents. Han beslt att frst af allt g dit. Water street var en enda stor sammangyttring af varuvagnar. Ngra dussin poliskonstaplar med svettstrmmande ansikten under kaskarna och hgt lyftade battonger skte frgfves i en strm af eder och frbannelser att reda ut hrfvan. Hugo kom lyckligt igenom. Han armbgade sig fram ett par kvarter, vek in i en grnd och ndde Higgins lilla coffeehouse. Rummet, kllarlgt och fylldt af nga som efter en pannexplosion, var packadt af kunder. Hugo stllde sig bakom en stol liksom de andra och fick slutligen plats. En neger kastade fram kopp, grdde och socker, en annan slngde ut de sm rykande brden, som nnu frste frn ugnsplten och tycktes hoppa p tallriken. Det gllde att ta fort fr att bereda plats och Hugo nstan skllade sig. Han erlade vid drren sin tribut fr poletten frn disken och knuffade sig ut. -- Ett nytt extrablad skreks ut fverallt under rysliga tjut. Det gllde en afrttning, en hngning fr en kvart sedan af en dubbelmrdare, och alla detaljerna funnos redan i fuktigt tryck, till och med illustrerade. Nordling skyndade ned till Lake Front. Strandbulevarden bredde sig svartbl i skuggan frn de stora hotellen -- Auditorium, annexet och alla klubbpalatsen. Lngt bort aftecknade sig den fula Kolumbusstatyn mot skelettviadukterna till strandjrnvgarnas olika stationshallar och midt p planen reste sig Konstmuseets grhvita byggnad med dorisk kolonnfasad, flankerad af kolossala bronslejon. Rken frn minuttgen lg ut fver Lake Michigans stlbl yta. Hugo vandrade lnge omkring i den, trots gratisentren, s godt som folktomma Degasafdelningen. De bonade golfven trttade s smningom och han gick lngsamt sin vg, styrde vsterut mot Chalmerska fabriken. Men dr fanns nnu ej plats. Han emottogs emellertid med igenknnande och en srskild anteckning gjordes angende en detaljkunskap. P tervgen stannade han utanfr brsen. Han brjade blifva trtt och fick infallet hvila ngra minuter p detta dagdrifvarnas favoritgalleri. Genom den stora portalen hrdes surret frn spekulationsvrldens jttebikupa. Telegrambud och kontorspojkar strmmade oafbrutet upp och ned i flygeltrapporna. Hugo gick tv trappor upp och in p frilktaren. Nere i salen rdde det vanliga vanvettslifvet, larmet, trngseln, frbistringen. Kring den stora hveteplattformen, med trappor upp till, och som sedan terrassformigt snkte sig int som ned i en dal, svrmade ngra hundra mklare. Andra hundratal vsnades kring majsborden, kring flsk- och bomullsringarna. Femhundra telegrafister klickade stndigt ivg p sina apparater och i fonden hamrade stenograferna p sina skrifmaskiner. Golfvet var betckt af sdesprofvernas korn och af tusentals snderrifna depescher och noteringar. Vansinniga tjut hlsade hvarje fluktuation i marknaden och buden fr fallande eller stigande vrlades fram som i orkanstorm. Alla, millionrer, fraktmnniskor, bokhllare och springgossar, voro i skjortrmarna, och luften var fylld af damm, papperslappar och hvetekorn. De stora bglampornas glober flmtade hgt fver den hvirflande massans hufvuden, gonggonger ljdo och elektriska signaler tndes och slocknade p markeringslktaren. Raden af olika anslagstaflor belgrades af en svettdrypande hop mellanhnder, och hrs och tvrs kilade blixtsnabbt de sm expressbuden med sina blocknotes, hvars hvita lappar kunde innehlla ett par krumelurer som betydde ruin eller frmgenheter. Stundom uppstod en pltslig stillhet, en tystnad, som hmtade hela denna vldiga maskin, hvars trdar rckte vrlden rundt, andan. I nsta sekund brt ter helveteslarmet lst, rullade dnande och cyklonlikt salen rundt, slog mot vggarna, steg mot taket i oceanisk fversvmning och kom byggnaden att sklfva. Med frvridna anleten och knutna hnder strtade representanterna fr hausse och baisse i striden, och deras frenetiska rop skallade som skeppsbrutnas i ddsngest. Men kall och lugn bredvid the Boards president stod den unge millionrsgosse som framkallat denna storm, af hvilken han en gng skulle slukas, och lste med nje de sista underrttelserna som sade att missvxten -- allts hungersnden -- i Indien var i stndigt stigande. Och bglampornas hvitgredelina ljus hoppade och hvste fver affrsvrldens Gehenna. Nordling stirrade hypnotiserad ned i den kokande afgrunden. Han tyckte det liknade hagelstormen, han nyligen upplefvat, och han nskade han vore drnere i den tjutande skaran med brinnande gon och iskalla hjrnor, och dunkelt knde han att en gng kanske skulle p ngot liknande stt som dens, hans tid komma. En ringning, s hftig och skarp att den fverrstade tumultet, ljd. Det var frsta varningssignalen till att om en kvart dagens brs skulle sluta. Den stora fondklockan visade ett. Hugo trngde sig ut och formligen sopades utfr trapporna. Han flt ihop med strmmen frn frsta vningen och hrde skriken smningom aftaga, eka ned i porthallen, surra under drrhvalfven fr att blifva till bikupsstim utanfr huset och slutligen d bort, upplsas i La Salle streets gatubuller. Yr och trstig dref han ned mot gatans tunnel. Han ville till Wosslicks kllare. Han steg ned fr trapporna i det lilla kurliknande nedgngstornet. Tunnelns gngbana lpte smal som ett rr och i skarp lutning lngs med kabelbanornas undervattenshvalf. Det var s tyst och svalt drinne. Fukten rann frn de hvitkalkade vggarna och vattnet sipprade mellan murstenarna, som hotade floden att bryta in och begrafva den trafikpuls, mnniskorna, icke njda med gator och broar, djrfts draga under vattnets yta. De endast af ntverk omgifna kolspetsarna p bglamporna kastade violetta och fantastiska ljusfigurer fver gngen, och ett doft dn och en svag vibrering varskodde oupphrligt annalkandet af en kabelvagn. Klockorna ljdo frstmda, skuggor och dagrar hoppade fver de frbiilande fnsterraderna. Efter slpvagnarna redo djrfva bicykelryttare och ttt inp dem gled ett nytt kabelvindunder. -- Och fver vagnar och mnniskor gingo de stora skeppen. Wosslicks barrum var s godt som tomt. Dunkel hrskade redan drinne; endast genom gallerfnstret fll blek eftermiddagssol. De tre portrtten stirrade med oljetrycksstela gon rtt ut i luften och fver Karl den Stores intg krpo hrskaror af flugor. Vid ett bord spelade tre sluskar poker, och en ensam gst, som sg ut som en djurtmjare, rafflade trning vid disken med the bartender. Den lilla bhmiska kyparen hackade is i en stor trbalja. Lokalen luktade fuktig sgspn och surt l. Nordling kastade en blick t fribordet med lunchvarorna. Som vanligt fanns den blandning p ondt och godt, hvilken den amerikanske krgaren kan med ett glas l bortsknka. Hugo gick fram och fyllde sin tallrik med korf, brd och ost. Bhmaren serverade honom en bierkupa. -- Schn tag, sade han. Hugo visste ej hur han skulle frga efter Ysal. -- Har -- har den dr zigenerskan, eller hvad hon r, varit hr sedan stormkvllen, sade han till sist. -- Ten vackre flicke, no, hon r p teater. -- P teatern, hvad, hvilken? -- Trocadero, oh yes. Svensken knde godt till Trocadero. Det var en stor variet med servering, och en njeslokal, som fascinerat honom som f och i brjan ej tagit s litet af hans kassa. Till gengld hade den gifvit honom de bsta engelska sprklektioner, han erhllit. Likt alla landets dylika stllen hade den dock fven ett mycket billigt pris fr dem som s ville, och Hugo hade klar sin plan fr aftonen. -- Jag har nu femtiofem cents kvar, jag r ju rik, tnkte han. Jag ter middag fr tio, tar intrdet en timme efter frestllningens brjan -- general admission -- som r femton, dricker s smningom tre glas l och har d nd en nickel kvar till en ask cigarretter! Det var sent, d Nordling slutat sin tarfliga mltid p en af sjmansbarackerna. D han kom ut, brann himlen i svafvel och koppar bakom spannmlselevatorerna, medan bakom de stora tredckade Milwaukeefrjorna krp upp ur sjn en blekrd mne. Michigan var lugn, och p nytt hade en indiansommarens vrmevg gjort kvllen kvaf och varm. Moskiterna surrade. State street var ett eldhaf. Den torglikt breda gatan sgs myllra af folk, af svarta hopar, kompakta massor, ur hvilka individerna med svrighet skildes. Stundom skymtade turkar, armenier, syrier, negrer och kineser och en och annan indian. De p vanligt europeiskt stt kldda sammanblandades, flto s att sga i hvarandra till en enda kosmopolitisk rashop. Trottoarernas dubbelstrmmar af hger- och vnsterpasserande liknade fyra ofantliga ormar, som buktade t tvenne hll, stundom stannande, ibland snrjande, men alltid strax ter glidande vidare. Krbanorna voro packade med kdon af alla slag och fver kuskarnas rop och hjulens gnissel skreko automobilernas trumpeter och ljdo sprvagnarnas gonggonger. Frn tvrgatornas luftbanor slogo hvita rkhvirflar, pustade pistongerna och hvisslade pipor. De tusen gatufrsljarnas varuskrn fverrstades endast af extratidningarnas vilda larmrop om brand, mord och sedlighetsskandaler. Natt hade redan svept kring tjuguvningshusens fversta fnsterrader -- de ljusglimmande rutorna liknade lanternor fsta vid en Jakobsstege, som frsvann i skyn. Frn Masonic Temples taktrdgrd trngde stundom vid ett vindsvep nedt ngra spridda toner af en souzamarsch. Men ur alla butiker, de sm, som krpo ned i kllare, likavl som de stora, hvilka borrade sig genom sex vningar, och hvars oerhrda fnster frvandlade husen till glaspalats, strlade ljus, hvars reflexer frn prismor, speglar, facetter och strlkastare frdunklade de dubbla raderna af gatans hga bglampor. Elektriska ljusskyltar utanfr restauranger, teatrar och hotell snurrade i form af stjrnor, hjul och mnar med alla upptnkliga frger frn hundratals gldlampor. Transparenta skyltar i ondlighet, spnda frn hus till hus, gatan fver och ned s lngt blicken ndde, lyste och skimrade. Gasramper, bildande manshga bokstfver, kldde vggarna, annonserande allt, frn patentmedicin till sttet att frlsa sjlar, och hgt upp i luften fladdrade upplysta sm ballonger och drakar, hvars fladdrande vimplar och svansar skreko ut artikeln fr dagen. Apotekens illuminerade fnster med de stora globerna i regnbgsfrger tflade i glans med diamanthandlarnas, hvars gallerfrsedda skyltkvadrater tycktes spruta eld. Alla krogdrrar stodo vidppna och deras spegelskifvor terkastade ljusen frn lokalernas kandelabrar. fven trottoarernas asfalt gldde -- lnga strckor var den genombruten af smidesverk, hvars tjocka glas genomslppte ljus frn underjordiska etablissemang. Och hr och dr smllde fyrverkeripjser, stego raketer och svrmade eldflugor. Vid gatukorsningarna kunde man se papperslanternorna lysa i kineskvarteren uppe vid South Clark street. Vid van Buren street, som frde rakt ned till Trocadero, hvars portalobelisker af eld lyste mot sjfonden, stannade Hugo. Trngseln var hr kompakt. Dels var det en dubbelstation fr tv avenyers luftbanor, dels hade de fyra hrnen inkrktats af hvar sin gatucharlatan -- en trollkonstnr, en frsljare af patentmedicin, en dentist som drog ut tnder midt p gatan och en religis helbrgdagrare. Dessutom hade frlsningsarmn franstaltat ppet mte med orkester och en stor vagnsorgel och frn alla dessa hopens underhllare steg ett skrn som p en marknad. Hvarje frnspnd krra i de fyra hrnen var frvandlad till estrad och omgifven af facklor och hga stnger med brinnande tjrpytsar, kring hvilka millioner moskiter dansade ddsdans. Polisen brydde sig ej om att upprtthlla mer n skenbar ordning, massan sktte sig bst sjlf. Hugo nrmade sig varietn lngsamt genom att g frn pelare till pelare under luftbanans brohvalf. Fre honom gingo arm i arm en hel rad, tta, tio stycken, unga flickor. Ngra hade the streetgirls sm halmhattar fver nstippen, men de flesta voro barhufvade och deras tjocka och svarta hr var uppfst med granna kammar. Den yttersta i ledet bar en korg p armen, handen kokett och mjukt i sidan. Hon vnde sig om, nickade t Hugo och tog en liten ros ur korgen. Han skakade p hufvudet: -- Inga pngar! D stack hon blomman i hans knapphl och han rckte henne en cigarrett, som hon leende tnde p hans. fver porten flammade namnet Trocadero i eldskrift. Planen var full af cabs, hyrvagnar och automobiler. Rundt om stodo alla slags frsljare, frukt-, lemonad- och konfektutbjudare. Vid ett bord brts ostron, vid en liten ugn stektes kastanjer. Men fven en rad af polska judar frn stadens ghetto med bockskgg under de krokiga nsorna och korkskrufslockar framfr ronen, hvilka bjdes af hattarnas brtten, utbjdo p en fruktansvrd blandning af engelska och yiddish sina kramldors kedjor och knappar. De olika ropen drunknade emellertid i skriken frn pojkarna, som slde den sista varietsngen -- nyss sjungen p Trocadero. Nordling skts sakta mot ingngen. Han skte med blicken fverfara de jttestora affischerna, som tckte vggar och stllningar, men frgerna voro fr bjrta, belysningen fr nyckfull och sjlfva plakaten s nra inp och s oproportionerligt stora att han ej kunde urskilja hvad de skulle frestlla. Ej heller upptckte han ngra bokstfver bildande Ysals namn. Ngra druckna sjmn krnglade i sjlfva porten. Ett par frackkldda herrar skreko p en bil, hvars chauffr var frsvunnen. I nrmaste auto, en stor lyxtonneau, satt en stel, mycket vacker och ung kvinna, betckt af juveler. Hon satt alldeles orrlig, ett underligt och fruset leende kring den blodrda munnen. Hon liknade en sminkad sfinx. Hugo slngde sina femton cents p disken fver kontrollhjulet, vreds rundt i apparatens metallarmar och promenerade upp den mattbelagda parkettgngen. Han passerade ngra svngdrrar, gick igenom foajn och skte en plats under vnsterlktaren. Den reserverade delen af parketten var glest besatt, men kring borden bakom rdde trngsel. Det var paus i programmet, men en ungersk orkester spelade. Han sg sig omkring. Hgerlktaren var, som vanligt, fylld af prligt kldda damer, alla unga. Deras extravaganta koafyrer och hattar lyste som en lng rabatt af blommor. I en loge satt ensam en ung kvinna. Hon var mycket mrk och vacker, en sregen sknhet, som tydde p polsk eller spansk hrkomst. Det lg ngot frnmt i hennes stt och det sg ut som vore hon dr fr att gra studier. Hugo hade nyligen lst George Sand p Newberrybiblioteket och han dpte den frmmande till Consuelo. Logen nrmast scenen var fylld af herrar, bland hvilka Nordling igenknde advokaten frn Wosslicks. Han satt med rynkade gonbryn och korslagda armar, ett skmoln fver neropannan. -- Hela fre parterren var ett vimmel af folk kring de sm runda borden och kyparna hade svrt f rum att servera. fver strnginstrumentens fantastiska toner ljdo som revolverskott biljardbollarnas smllar inne i de stora spelsalarna en halftrappa ned. Och frn baren slungades som vid fyrverkeri kraschljuden af krossis, glasskrammel, bricksmllar, kolsyrebubbel, silfverklang och korkdetonationer. En negerpojke i uniform delade omkring programblad, japanska annonssolfjdrar och sm koppar med glace. fverallt i salen stodo lagertrd och krukpalmer. Det var mycket varmt, men de stora takflktarna satte ett drag i gng, som hvirflade om med tobaksrken och spridde parfymdoften. Hugo studerade sitt program. Ysal skulle komma i nsta afdelning. Hon hade en inhemsk subrett och en negertrupp fre sig. Hennes nummer var ej srskildt framhfdt med fetstil eller inramning, dr stod helt enkelt under namnet, som Nordling nu fr frsta gngen sg stafvadt -- och som han frestllt sig det -- the beautiful gypsy-songtress. Han rekvirerade ett glas l. Ungrarna frsvunno och teaterorkestern kom in. Den ordnades hastigt, och s brusade en marsch. Drp subretten i en elegant budoarinterir med bla sammetsgardiner och stora silfvervaser. Hon var irlndska, liten, vlskapad och hette Marguerite. Och hon sjng om sig sjlf: She is fairer than the fairest, the neatest of the neat. She is rarer than the rarest and the sweetest of the sweet. She is finer than the finest, of all the girls divinest, she is my own, my royal highness Marguerite. Yum -- yum -- yum -- yum, make no mistake: yum -- yum -- yum -- yum, she takes the cake, the roll, the bisuit, and whatever else they make. Why, boys, I say, she is out of sight, I go to see her every night, she is my own, my ducky darling Marguerite! Det var en jublande melodi, i hvilken de draktiga orden flto som prlande champagneskum, och hela publiken log och jublade med och orkestern lt tonerna dansa som yra fjrilar. Och den lilla irlndskan slngde och skakade och nickade med sitt lockiga hufvud och strckte ut de runda armarna, som ville hon famna hela salongen, och hennes lilla rda mun, som hade s brdtom med de snabba orden, putade ut med fylliga lppar fulla af kyssar. Och i appld- och blomsterstormen blixtrade hennes blgr gon, som om detta varit det frnmsta de skdat under ett sextonrigt lif. Och de stora ridgardinerna bljade som vgsvall kring hennes lilla modellkropp. Drp kommo negrerna. De gingo sin cake-walk i allt mer kad takt och under stndigt stigande ackompanjemang. Det var ovillkorligt smittande, och de taktfasta handklappningarna och banjoskrllarna ryckte skdarna med. D orkestern brast fullt ls med pukor och trumpeter, stmde alla in i refrngen: Keep them golden gates wide open -- wide open, wide open -- Keep them gates ajar! We want the streets be laid with carpets -- with carpets, with carpets -- and we don't want any trolley-car ... Under ett larm, som sopade genom salen lik en stormvind, fll ridn fr att genast hjas. De svarta gestalterna i sina lysande drkter vredo sig som ormar, ansiktena strmmade af svett, gonens hvitor glnste som elfenbenskulor och alla de akrobatiska dansstegen gjordes p nytt i furist tempo. Hgre, hgre ljd cake-walkens febermelodi, och bastrummor, trianglar och mssingslock smllde. -- Frn scenlogen anfrde O'Neill med en stor pappersrulle hela publiken. Han hade rest sig upp till full lngd och hans frfrliga rst ljd fver alla andras: -- Sjung med -- sjung med fr satan! Stampa -- stampa -- n: -- Keep them golden ... Han gestikulerade vildt. -- Det menas himlen, skrek han -- den gyllene porten -- haha ... Sng och musik brusade orkanlikt, vggarna sklfde. Hugo sg efter sin George Sand-figur. Hon hade gtt. I hennes stlle satt dr damen frn bilen utanfr porten. En ung man i frack slog i champagne t henne. Hon stirrade stelt framfr sig, underligt leende, och hennes juveler glittrade i kalciumljuset. fver henne hngde rabatten af unga kvinnor och deras ansikten gldde af vin. Bakom dem kom ledet af svarta frackar, hvita skjortbrst och chapeau clacquer. Kvinnorna sjngo med. -- De voro den stora stadens Moloksoffer -- brnslet. Och kvinnan i logen liknade en sminkad sfinx. Dren O'Neill anfrde. Salongen mrknade. Det blef tyst. Hugo knde sitt hjrta hftigt klappa. Han glmde allt -- belgenhet, omgifning, det frgngna och det kommande. -- Nu, tnkte han, nu, just nu kommer Ysal. Och jag lefver nu, nu, nu -- just nu! Den svaga ringningen hrdes inifrn. Kapellmstaren fick sin elektriska signal och introduktionen brjade. Drp slcktes fven i orkestern, och p ledarens taktpinne tndes en liten gldlampa. Den lyste och svngde rytmiskt af och an i bgar som en eldfluga. Ridn hjde sig. Scendekorationen var en djungel i grnt mnsken. Ysal stod med sin gitarr midt p scenen och i samma drkt, endast tunnare och finare, som om natten hos Wosslick. Kroppens former voro fullt sknjbara genom tyget. Hon hjde de nakna armarna och sjng. Det var omjligt urskilja orden. Hugo igenknde melodien frn stormkvllen. Det var en stormsng -- men utan ord. Ysal liknade en staty och han trodde sig ngon gng hafva sett en egyptisk afbildning af gudinnan Pacht med kattansiktet, som pminde om zigenerskan. Hon stod med knna ttt hoptryckta, rak, smrt, de unga brsten spnda. gonen lyste elfenbensgula under de tvrraka brynens svartrnder. Ridn fll och den gick ej upp p nytt, d endast matta applder fljde. Tydligen begrep ingen prestationen. Frn fondgalleriet hrdes till och med hyssningar. Hugo reste sig frvirrad och ond. Frstodo d ej dessa snor att detta var ngot extra -- var vackert, var glimt af annan vrld? Han sg hotfullt upp mot lktaren, som ljusnade under lampornas opaliserande pnyttfdelse. D fick han se sin George Sand-flicka, som kommit in i dyrbar supkappa med hvitt plsbrm och stannat bort i logen. Hon applderade ifrigt. -- Likas O'Neill i scenlogen. Hugo smllde hop hnderna ett par kraftiga tag och armbgade sig sedan ut. Frn scenen hrdes bakom ridn bullret af stllningar som restes fr en trupp rckgymnaster. Orkestern stmde. Utkommen antastades Nordling af en tiggare. Han hade inga ben och inga hnder utan hasade sig omkring p ett par brdlappar och med tillhjlp af armbgarna. Hugo erinrade sig pltsligt att han nnu hade tio cents kvar af dollarn, enr han ej druckit mer n ett glas l. Han trefvade efter tiggarens rockficka men kunde ej finna den. D ppnade krymplingen sin tandlsa mun och hll den ljudlst ppen. Nordling frstod och stoppade i det svarta gapet den lilla silfverpnningen. Tiggaren hoppade bort. Hugo sg honom frsvinna inom en glasdrr till en grndhla, dr drggen fick ett stort glas sprit fr billigt pris. Genom den immiga rutan kunde han otydligt urskilja, hur den stympade varelsen spottade ut slanten p en pall och en karl i bltt frklde drp i stllet hllde ett mtt visky i den gapande munnen. VI. Drren. -- Hvad skall jag gra nu? Nordling upprepade rdvill frasen. Han brann af lngtan att trffa Ysal, men visste ej hur det skulle g till. Borta p State street vllde alltjmt folkhoparna. Blossen och ramperna lyste, och spridda orgeltoner och sng frdes ned mot Trocadero. Bakom huset hrdes sjn sucka. En bil hvisslade frbi. Den lilla irlndskan satt bakom glasvggarna omgifven af herrar. Mellan sig hade de en champagnekylare, ur hvilken dubbelhalsar stucko upp. D fll det honom in att se p det skrynklade programmet. -- Jo, mycket riktigt, zigenerskan var tvungen deltaga i den lilla enaktsoperett, som enligt bruket afslutade frestllningen. Det skulle drja minst en timme innan hon kom ut ur teatern. Han fick en id. Hvarfr ej g upp till Academie Julian-afdelningen? Han knde tidningstecknarna och huset stod ju s godt som utanfr. Ett par steg bara och han vore dr. Litet tvehgsen gick han fram till den stora portalen. Atheneum Building, lste han. De undrade nog, hvarfr han s hastigt frsvunnit ur deras krets, de kunde ju ej veta orsaken, han hade aldrig talat om sina svrigheter. Dumt fr resten, tnkte han. Kanske hade han annars lnge sedan haft plats som ritare ngonstdes. -- N, han skulle g upp i alla fall fr att dda timmen. Elevatorkorgen gled snabbt uppt. I hvarje vning lyste det -- hr var det Chicago, som om ntterna fick arbeta p konstnrlig utveckling. fverallt ateljer och studios af alla slag, skolor, klubbar, korrespondensbyrer. Ur en del drrar trngde ljudet af pianon, mandoliner och fioler. Det var musikundervisning. Deklamerande uppfattades p andra hll -- dr funnos teaterelevskolor och recitationshallar. Genom ngra stora rutor uppsnappades i en blink raden af lnga ritbord, det var en nattlig arkitektskola. -- Sextonde vningen, skrek hisspojken och smllde upp gallerdrrarna. Hugo gick raskt fram till en gardin, som tckte ingngen till den lilla amerikanska afdelningen af den bermda parisskolan. Vaktmstaren mindes honom. Jo, det var modellkvll -- kvinnlig. Han fljde en smal gng och steg in i ett stort och hgt rum. Skynken voro dragna fr takfnstren, men genom luckor och springor glimmade stjrnor p den mrka natthimlen. Ljusramper lpte kring vggarna, ttt under ateljtaket, skuggades af bleckskrmar och funnos fven srskildt koncentrerade fver modellplattformen. Denna trstllning var fyrkantig och af en half meters hjd. Rundt omkring voro lgrade ett femtiotal elever. De nrmaste sutto p lga pallar med ritbrdena stdda mot golfvet, bakom dem stodo andra vid stafflier och de bortersta hade hga mlarstolar och spnnramarna uppinnade till staffliernas hgsta hjd. En ung flicka poserade naken p tribunen -- ftterna inriktade p plankornas kritstreck, hvilka utvisade frsta posens stllning. Ljuset fll fver hennes unga kropp, som i fverbelysningen fick blskuggor under brst och i ljumskarna. Benen tedde sig nstan violetta genom blodets samlande nedt under posen. Bakom henne grinade ett skelett vid sin stllning och ngra gipsafgjutningar af hnder och ftter lyste hvita mot vggens gr vfbekldnad. Alla arbetade tysta. Endast kolens hvssande mot sandpapperen hrdes. En liten fransman gled ljudlst frn staffli till staffli -- men utan att rtta ngot. Hans svarta gon fljde p sin hjd prfvande ngon af de unga mnnens hastiga jmfrande mttagningar med stiftet fver modellens proportioner. D han fick se Hugo, nickade han och pekade mot ett hrn, dr hopfllda stafflin stodo i klunga och ritbrden voro inskjutna i numrerade bs. -- Nordling skakade p hufvudet. Han betraktade flickan. Hon liknade den irlndska subretten, men var slankare. Hon sg trtt och blek ut; p stllningen, som var den enkla med ena handen i sidan och motsatt fot framskjuten, frstod han att det var en tjuguminuterspose. Hon darrade synbarligen och fverkroppen sviktade fram och tillbaka -- Nordling iakttog att skulderbladet var ibland frn hans synvinkel ett par decimeter ur grad med lngdlinjen. Han blef orolig och sg sig om efter tidtagaren. Just som denne med klockan i hand reste sig fr att skrika paus fll flickan handlst framstupa. Det blef uppstndelse. Lyckligtvis hade en student hunnit taga emot henne i fallet, hon kunde annars ltt hafva spetsats mot ngot staffli. Det var mycket varmt i rummet och skynkena hissades undan och ett par fnster halades upp. Den lilla modellen kvicknade till, hon svepte lugnt om sig kappan som om ingenting hndt och satte sig bredvid plattformen fr att hvila de tio minuterna. -- Eleverna gingo ut i galleriet fr att rka. Nordling sg frgfves efter ngon bekant. Han hade ett underligt intryck af att hr borde han vara och gifva allt annat p bten. S hade det ocks varit under hela ingenjrskursen -- hans fantasi ville oupphrligt leda gat p afvgar. Skulle det aldrig blifva bttre? Men s mindes han spekulationerna med uppfinningen och sg p en gng stora ytor betckta af cirklar, af kugghjul, af rda, bl och svarta traceringslinjer. Och dock -- hvad var detta trolljkteri efter zigenerskan vl annat n ett utslag af denna konstnrsfantasi, som han frgfves skte dda. Samtidigt knde han, att en gng inne p den teoretiska vgen, skulle han jrnhrdt hlla sig till banan och lta allt annat frysa bort. Och n en gng fick han frvissningen om att denna p en gng efterlngtade och fruktade stund snart skulle komma och drmmarna fr evigt vara frbi. Nordling kte ned. -- Trffar jag ej Ysal i kvll, ser jag henne aldrig mer, sade han hgt. -- Hvad? sade hisspojken. -- Eh -- eh -- gatan, mumlade Hugo. -- All right, sir. Grindarna smllde, kablarna skallrade och korgen skt ned i hissnande fart. State streets folkstrm tycktes ha tilltagit. Alla frlustelselokaler slppte ut sitt innehll, autos skreko och trumpetade p alla kanter. Uppt Clark brunno stora eldar och smllde skott som vid ett fjrde-juli-firande. Hugo skyndade ned en grnd som ledde till sceningngen p Trocadero. Hr stod en liten k af herrar i halfkappor och hg hatt. Ngra gamla kvinnor drjde fven. Ett par negrer vntade med en krra fr att forsla bort ngra koffertar och spelade under tiden kort i ljuset frn lampan fver bakporten. Dyningarna frn Michigan hrdes tydligt svalla mot kajplverket. P en gng kommo flera flickor, tydligen statister, genom trgrinden i entrhallen. De omringades genast af mnnen, men en gestalt i lng gummikappa och med en ltt sjal fver hufvudet skilde sig snabbt frn sllskapet och nstan sprang uppt grnden. Det var Ysal. Hugo skyndade efter. Han hann henne utanfr drren till en liten vinkllare, som lg undangmd och inklmd i en mrk passage mellan hga och svarta varuhus. En ensam lykta brann fver skyltens snidade Bacchus. -- Ysal, flmtade han, Ysal -- knner du igen mig? Hon vnde. -- Ja, svarade hon endast. -- Jag har ej sett dig se'n hagelstormen. Du sade jag skulle f ska dig hos Wosslick. Jag har varit dr, men du fanns ej. Nu sg jag dig i kvll p Trocadero ... -- Ah -- n, hvad tycka? Jag vara bra? Vara vacker? Men amerikaner ej frst. De inte klappa mycket t mig. -- De ro idioter. Du var mycket vacker, Ysal. Mycket, mycket, mycket vacker! -- Kom, lt oss dricka ngot, ta ngot. Hvarfr ej g in hr? -- Har du pngar? -- Ja visst -- sedlar. Han log. -- Det r bra -- duktig gosse. I leendet och tonen lg ngot fr Hugo obegripligt. Det var eggande och bermmande -- hvad menade hon, hvad trodde hon? -- Duktig gosse, upprepade zigenerskan, duktig rysk gosse. Han njt af hennes ord, ty de visade att hon verkligen kom ihg honom. Nordling sttte upp drren med foten och en klocka larmade till. Det var ett helt litet rum med vinfat kring vggarna, dunkelt upplyst af en taklykta af venetianskt smide och tomt p gster. En gammal italienare med rnnsa och grstubbadt hr kom fram. De satte sig i ett hrn. Ysal ppnade kappan. Hennes bara barm blnkte brun i det gula skenet. Kring halsen ringlade i tredubbla hvarf kedjor af bernstenskulor och silfver- och kopparmynt. De fingo vin, frukter och en maccaronirtt samt risbollar i curry. Ysal t som en fgel och hon knappast rrde vid vinet. Drp brjade hon rka. Hugo, som ej visste hvad han skulle sga, betraktade henne oafltligt. Hon brjade le -- och s smningom, under det hennes gula gon drogos hop till smala, svarta streck, inom hvilka en guldrand glnste, stannade detta leende, blef ljufvare, varmare, mjukare. Nordling glmde den gamla italienaren, han lutade sig fver det lilla trbordet, grep Ysal i axlarna och drog hennes hufvud mot sitt. Hon spetsade sin mun med de tunna violetta lpparna och kysste honom tvrs fver bordet. Det kndes som ett hack af en fgelnbb. Men hennes guldgon hade fr en sekund blickat rakt in i hans och det var som hade han sett ned i en frgylld bl, till randen fylld af simmande madeira. Korgflaskan var endast halftmd, men Ysal ville g. Vinkllarens vrd tog emot betalningen utan att ndra en min. Han var van vid att se underliga mnniskor frn Trocadero. Ysal ledde vgen. Hon tycktes knna till folktomma passager. De vandrade genom grnder, smala, svarta och de. De stego nedfr trappor, krpo efter flodens kajmurar som vattenrttor och vattnet plaskade kring deras ftter. De kommo under broar och viadukter och en gng frdades de en lng stund under en trottoar. Slutligen syntes norra delen af Clark street och Ysal hejdade stegen. -- Jag skulle g till Wosslicks, sade hon, men inte vilja. Du r med. Kom! Och de fortsatte vsterut p en bred, men illa trkubbslagd gata. De gingo i skuggan och Ysal kramade hans hand hrdt. D han ibland slog armen om hennes lif, knde han under kappan hennes kropp slingra som en orm. Vid vstra flodarmen stannade hon: -- Nu g! Snll gosse. Hugo brjade tala hgt. -- Nej, han ville icke g. Zigenerskan tvekade. -- Farlig trakt, sade hon. -- Det bryr jag mig icke om. Ysal log. -- Du knna farlig trakt? Han svarade utan betnkande: -- Ja visst. Jag lskar den -- den r min. -- Ah! Och d tryckte hon sig pltslig ttt till honom och gaf honom en fljd af snabba kyssar, fgelkyssar, hvilka liksom hackade hans lppar. Men d han till sist hll henne fast och det brjade susa i hans ron, bet hon honom och drp trefvade de vidare, hand i hand. Omgifningen blef dslig. Frfallna hus och kkar lgo efter halft raserade gngbanor som tycktes best af ruttnande broplankor. Grushgar omvxlade med lergropar, och fver lutande plank stucko upp knotiga och nakna trd. Belysningen var en och annan gaslykta, hvars rda ljus stirrade likt ett ga vid ngon mrk och ruskig knut. Skepnader gledo omkring som hyenor och mellan ett par hga, fvergifna spannmlselevatorer skymtade linjen af prrien. Frn floden blste en nattvind. Ysal stannade. -- Tyst! hviskade hon. Drp: -- Hvissla! Hugo hvisslade. De lyssnade bda. Intet hrdes. Om hvisslingen varit en signal, hade den ej blifvit besvarad. -- S kom d, sade zigenerskan. De gingo nnu ngra steg och nu kunde tydligt uppfattas prasslet frn prriegrset och prriehundarnas tjut. Flickan stannade utanfr ett tvvningshus af tr, omgifvet af ett snderbrutet staket. Ingen grind fanns, och d Nordling fljde henne uppfr gngen till trappan och drvid kom att blicka tillbaka, sg han den stora staden aflgset resa sig hgt mot skyn, som frgades rd af reflexen frn mnga tusen gators millioner ljus. Ysal ppnade porten och de trefvade uppfr en knakande och brant trappa. Drp slog hon upp en drr och Hugo befann sig i ett rymligt rum, p hvars midtelbord brann en nedskrufvad lampa. Fnstren voro tckta af gardiner. Zigenerskan kastade af kappan. Rummet var torftigt mbleradt och smutsigt. Mblerna voro vanliga amerikanska gungstolar, ett par soffor, ett skp och bord. Men i fondvggen var en stor, tillsluten skjutdrr med dubbla skifvor. Flickan strckte armarna hgt fver hufvudet -- samma gest som d hon brjade sjunga. De voro smala, af utskt form. I armhlorna syntes den mrka skuggningen af svart hr, som glnste i lampskenet. Hon log. -- r du njd? Ysal trtt. Nu g! -- Skall jag g tillbaka hela denna vg? Fr jag ej stanna? Hon skrattade lgt. -- Omjligt. Inte nu. En annan gng -- kanske. Om du r duktig gosse och ger Ysal vacker present -- nr du gr pngar. Hugo gick fram till drren. Det frefll honom som rrde sig ngon drinnanfr. Ysal sprang fram och bredde ut armarna. Hon stampade med foten: -- G -- g -- g. -- Hvem bor dr inne? -- Consuelo. Nordling ryckte till. -- Hvad, stammade han, Con -- Consuelo? -- Javisst. Consuelo och Miriam och Myrrha och Ysal. Svensken stirrade. -- Consuelo och Miriam och Myrrha och Ysal, eftersade han frvirrad. -- Ja, du skall f trffa dem allesamman nsta gng. Men ingen r s vacker som Ysal. Hugo betraktade drren. Det var en underlig syn, en nattdrm. Den hga, dubbla drren och framfr den flickan, fantastiskt kldd, halfnaken, brun, med bredda armar, gonen gnistrande likt brnstenen och mynten p hennes smala, djrft skurna hals. Han blef rdd. -- Mste jag g, Ysal? -- Ja, ja. Hon tog sats som en katt och sprang rtt p Hugo, slog armarna om honom och skt honom baklnges. Utifrn hrdes lngt bort en hvissling. -- Fort -- du skall f mnga kyssar -- Ysal din -- alltid hos Wosslick efter Trocadero -- fort -- Hon talade ilsnabbt, tungan halkade p meningarna och hon blandade in ord p ett frmmande sprk. Hugo kysste henne hastigt och brjade famla sig nedt trappan. Det sista han sg, innan flickan stngde, var ej Ysal utan den bakre drren, hvars tillskjutna halfvor sakta delades till en smal springa, som lyste i eld och purpur. Utkommen brjade Nordling springa. Han fljde ingen vg utan sprang som en frfljd och af instinkt sterut. Hjrtat bultade, i tinningarna hamrade det, mjlten hgg, fr hans gon skymlade skuggor och kring ronen flktade som af lderlappsvingar. Han snubblade fver trkubb och skenor, han snafvade i gropar och spr. Flmtande ndde han till sist Clark street. D vnde han sig om. Tvrgatan, han kommit fram, lg mrk och ondlig och det sg ut som formade den sig lngst bort till en hg och tillsluten drr. III. VII. Sagan om lilla Lisa. En mrk oktoberdag satt Hugo Nordling ensam i fru Ostroems frmak. Han satt i orgelsoffan och stirrade tungsint och trtt in i den svarta och tomma spiselppningen, hvars hylla var fylld med grsligheter i gips, porslin, pappmassa och till och med vax. Hela dagen hade han gtt rundt till fabrikskontor, ingenjrsverkstder, smltverk, alla upptnkliga mekaniska anstalter och maskinfaktorier. Han hade kt ut till Pullman, till Wagnerverkens afdelning, till Deerings redskapsanlggning, till Illinois Steel Co. Han hade beskt platser dr han aldrig frr varit, och hans sista dollar hade gtt t enbart till sprvgsafgifter. Men det var frgfves. Den vanliga frasen om igenkommande hade upprepats fverallt. Dock sg det ej ut att blifva ondt om arbete under vintern. Men allt berodde p presidentvalet. Segrade republikanerna, kunde arbete prknas fverallt, ritare skulle d behfva engageras i det ondliga. Men vunno demokraterna s skulle verken stngas. -- Hvilket land -- hvad skall jag taga mig till! suckade Nordling. Nu kunde han ej prkna f bo lngre hos Ostroems. Mister Ostroem hade ftt en mystisk anstllning som ngon sorts biljettfrsljare vid ett kontor nere i staden. Hvad det var fr ett kontor, ville han dock ej yppa -- det var strngeligen frbjudet, sade han. Han pstod att det var frga om en uppfinning. -- Slde man d i herrans namn biljetter till uppfinningen? -- Well, mja, det var just dri affren lg -- men det kunde ej yppas! Faktum var att han emellertid hade godt om pngar. Hugo antog att han mjligen slde lotter p det frbjudna Louisiana State Lotterys hemliga officin eller ocks gjorde ngot nnu vrre. Men med inkomsten, hvarifrn den nu n kom, fljde oberoende af hustrun. Och nu blef han n fullstndigare den vackre hustyrannen. En dag tillknnagaf han slunda att en kvinnlig kontorskamrat -- ung och vacker, tillade han -- ville flytta till deras boardinghouse. Fru Ostroems fasa gick utom alla grnser. Men mister Ostroem frklarade, att upplts det ej rum fr henne, s komme han att flytta. Om ngot, borde man visa tacksamhet fr att han nu skt draga betalande gster till huset i stllet fr de logerare utan anstllning, som funnos dr. -- Det gafs ingen pardon, Nordling mste flytta. Han var fr tillfllet den enda, som var ur stnd att betala, och hans lilla rum det enda, som kunde tnkas ledigt. Dessutom lg det en vning hgre n herrns i huset. Andra ledsamheter funnos ocks. Den svenska danssens lilla flicka var mycket sjuk. Ljudet af hennes hosta trngde om ntterna genom hela huset och kom Hugo att stna af medlidande och smrta. Han visste intet grymmare n ett litet barns lidanden, det var fr honom det orttvisaste i skapelsen. Hvad som helst annat kunde han numera nog s kallblodigt uthrda, men till och med grten, en snyftning endast, frn ngon liten stapplande varelse var honom pinsam och outhrdlig. Han hade frskt att sitta hos barnet och bertta sagor, men som dagarna gingo och det lilla brstet rosslade och kmpade allt mera, under det gonen blefvo allt strre och mer feberlysande i ett litet hvitt anlete, vid hvars kallbleka panna sm guldlockar klibbade, mste han afst. Nr han sg de sm aftrda hnderna vildt famla fver det ntta tcket, hrde den snderslitande hostan och knde sin fasansfulla hjlplshet, blef han utom sig och mste springa ut fr att kvfva de eder och frbannelser, som ville stiga till hans lppar. Och modern, den stackars gatflickan, var i frtviflan. Lngt ifrn att nska barnets bortgng som det utan tvifvel lyckligaste fr dem bgge, sg det ut som var lilla Lisas lif hennes eget lifsvillkor. Hon dansade hvarje kvll hos Mc Vicker i Ali Baba och de fyrtio rfvarna, men nu hnde aldrig mer, som frr, att ngra nachspiel fljde p frestllningarna. Hela natten satt hon vakande vid lillans lger. Och en dag hade hon ftt i sin sorg ett hysteriskt anfall i matsalen. Det var d som mister Harden, amerikanaren och den frnmste inackorderingen, hade sagt till den grtande mistress Ostroem -- med fin ironi anspelande p olika missfrhllanden i huset: -- Att det var ett fattighus och sjukhus, det har jag lnge haft klart fr mig. fven att det skall blifva en bordell. Men blir det dessutom drhus, skall jag bedja f flytta ... Hugo stirrade p salongens mbler. De sgo ut som vanskapliga djur i skymningen. Draperiernas bollar, plyschtrasor och spetsar liknade svansar och slamsor p afdragna och till torkning upphngda hudar. Nere i kket grlade gumman med de nya pigorna. De svarade med att bedja henne beskydda dem mot herrn. Han hade natten frut skt trnga in i deras rum. Nu blef det orkan. Kopparlock skrllde stridsfanfarer och drrar smllde kanonskott. I stllet fr krutrk trngde stekos frn hrsket flott upp genom trappan och in i frmaket. Genom de tunna vggarna hrdes Lisas frfrliga hostanfall. Nordling lyssnade apatiskt. -- Hvilket elnde det hela! Och s Ysal. Sedan Trocaderonatten hade han ej sett henne. Ibland trodde han nstan att hon var ett hjrnspke. Han hade gtt flera ntter ned till Wosslicks kllare och dr vid ett glas l tit sin gratismltid fr kvllen. Men hon fanns aldrig dr. Ej heller p Trocadero. Hon hade slutat utan vidare efter ett par dagars upptrdanden och ej till ngon yttrat hvart hon skulle g. Ingen visste ngot om henne. -- Hvem r hon? tnkte Nordling fr hundrade gngen. Och han skte analysera sitt intryck af henne. -- lskade han henne? Ja, nej, jo, nej! Men han knde en fullkomligt vanvettig passion vxa inom sig och sl som blheta vgor rundt om honom, nr han riktigt tnkte p henne. Hon var inkarnationen af allt kvinnligt mystiskt, han kunde tnka sig, och samtidigt det mest fantastiskt konstnrliga, han ngonsin drmt. Det var i detta det lg: mystiken, kvinnan. Men hvad skulle till exempel ett frhllande dem emellan utvecklas till? fven under bsta frutsttning, att han hade inkomster, pnningar, kunde de ju icke gifta sig. Ej heller till lskarinna dugde denna sllsamma nattfjril -- de kunde ju knappt talas vid p samma sprk. Och i hennes upptrdande lg lika mycken pltslig kld som glimtar af impulsiv hetta. Och fr resten -- hvar var hon nu? Han skulle troligen aldrig mer se henne. n en gng sg han i detalj scenerna vid deras tv, p det hela s korta sammantrffanden. Hur hon kommit under skbyn som en stormsvala och blst in bland de olyckliges och frkastades hop, hur han fljt henne i natten och hur den hemlighetsfulla drren gckat hans frhoppningar. -- Hon blef till en symbol och i det fverspnda tillstnd, Nordling genom de sista mnadernas umbranden kommit till, var han bjd att tro det hela en profetisk drm, en fantasi. -- Hon r en uppenbarelse, en hallucination -- och jag, jag ter fr litet ... Drren till frmaket kastades upp och vrdinnan kom in. Hennes gumkinder voro blossande rda, den lilla nsan het som ett spiselkol och gonen rdgrtna. Ngra gr testar flaxade under den svarta och flottiga hrrosetten. -- , herre gud, mister Nrdling, oj, oj, oj, -- nu dr miss Mauds unge, och mnniskan ' ju inte hemma -- och mister Harden, oj, oj, oj -- och Ostroem, det elndet, tnker g! Hugo blef genast vaken. Ysalfantasierna frsvunno som skyar i stark blst; hr var endast Chicago, staden utan sagor, men med verklighetshistorierna prntade p hvarje dagssida -- och mycket starkare och underbarare och grymmare n barndomsbibliotekets illustrerade hftesskatt. Han reste sig ur orgeln. -- En doktor -- har ni inte inte -- -- Jo, certainly, jo, men doktor Frick r inte hemma, ska man ta en amerikan? -- Naturligtvis, fr all del, mistress Ostroem ... Gumman skrek ngra befallningar nedt trappan. En drr smllde i kllarvningen. -- Nr jag kom in s lg det lilla krket och var alldeles bl i ansiktet -- hon kvfs bestmdt -- Hugo afbrt. Han kallsvettades af vanmktigt medlidande och frtviflan. -- Snlla fru Ostroem, sg ej mer! Om jag skulle springa ner till Mc Vickers? -- Yes, yes -- men frst ska' vl mister Nrdling hra hvad doktor Smith sger -- han bor i hrnet af Chestnut och Dearborn -- -- Ja, visst, javisst -- certainly. Det ringde. Hugo skyndade ut och slog upp drren t gatan. P trappan balanserade en orakad och halfsluskig, svartkldd figur. Han bar i handen en aflng, ntt ldervska. Han lallade: -- As -- as -- as long as -- as there's -- life -- hick! -- you know, there is -- there's hope -- hick! -- you know ... Det var doktor Smith. Han ltsades springa uppfr trappan, men halkade tillbaka. Uppkommen, tog han ett snedsteg. Han luktade karbol och visky. -- Excuse me, stammade han, men business is business. Jag knner ej detta hus. Hvem -- hvem r det som skall betala mina tjnster? Nordling skakade som i frossa. -- Doktor, sade han, vi ga detta hus. -- Fr all del -- jas. Well, ni frstr, jag har i tv hela r, sir, ftt lsa p min examen, tv rs studier, sir, innan jag fick graden i mitt college i Wisconsin ... Det r lng tid fr en fattig man. Frut var jag bara simpel barberare. Men det r arbete, sir, som skapar det grandiosa i vr nation, sir. Vr stolta rn skall alltid breda sina vingar fver ett stjrnstrdt -- nej, jag menar fver ett folk af fria sner, sir. Jag tar endast fem dollars, sir. Det r ju bara ett litet barn. Annars r jag kirurg, sir, kirurg och specialist i veneriska sjukdomar ... Hugo ryste. Han fvervgde om han skulle slppa in den druckne charlatanen eller slunga honom i gatan. Men fru Ostroem kom ut och bad nigande doktorn stiga in. Han trngde fram till sngen, dr lilla Lajsa lg dende. Hennes gon hade ingen blick lngre -- de liknade en slocknad fgels. De sm bleka lpparna voro halfppna. Hrets gula slingor voro fuktiga af svett och lgo som brutna stjlkar p det grdaskiga rngottsvaret. Doktor Smith flkte upp tcket och blottade den utmrglade lilla kroppen. Hugo tyckte sig bevittna ett vldtktsfrsk. Fru Ostroem brjade snyfta. I drren trngdes pigorna. -- Finns det ngon visky? frgade lkaren. -- Hvad till? sade Nordling skarpt. -- Hvad till? Till att ge det lilla liket frsts och fven gnida det med. S lnge det finns lif, finns hopp. Han ppnade sitt lderfodral. Det innehll saxar, tnger, lancetter och knifvar. De voro otvttade. P en del funnos blodstnk, andra sgo ut som fverdragna med en hinna af var, ngra voro rostiga. Det flammade rdt fr Hugos gon. Han slog igen locket till vskan med en smll. -- G ut, sade han, pekande p drren, g ut. Ni r drucken. -- Sir, skrek Smith, r ni galen? Ni, ni -- ni svensk! Frbannade svensk -- Nordlings hjrna gldde. Han rusade p amerikanaren, fattade honom i strupen och krde honom baklnges genom drren, ut i farstun, ut p trappan. Dr kastade han honom handlst utfr stentrappstegen. Smith lg p trottoaren. Nordling sparkade ned instrumentldan. Drp ilade han ned. Doktorn hade ej skadat sig. Hans gon sprutade skrck och tungan lallade: -- S lnge det finns lif ... Svensken visste ej mer hvad han gjorde. Han grep p nytt Smith i strupen, ryckte upp honom och hll honom mot ett kastanjetrd, pressande hufvudet hrdt mot stammen. -- Ni r ingen doktor, hvste han, ni r en humbug, ni r en mrdare! Han skakade honom vldsamt. Han knde en jttes krafter vxa i sina muskler. Gnisslande med tnderna rt han: -- Akta er, jag skall i morgon anmla er -- jag knner dussintals lkare. -- Slpp mig, rosslade Smith. -- Slpp mig fr guds skull -- jag ber er om urskt -- jag r en fattig man -- jag r specialist -- Hugo slppte honom. Smith raglade i vg. P trottoaren lg fodralet. -- Hej, ropade Nordling, kom tillbaka. Doktorn ltsade ej hra. D sprang svensken med en ed efter honom. Han grep honom i axlarna. Smith blef hvit i ansiktet af frskrckelse: -- Jesus mnniska, ni tnker vl ej mrda mig? -- G tillbaka! Tag upp fodralet och tag det med er! Smith lydde hundundergifvet. Drp gjorde han en stor krok fver gatan och frsvann i skymningen. Nordling stod som bedfvad ett gonblick. Han kunde ej tnka klart. S fick han hra fru Ostroems grt och pigornas jmmer frn trappan. Han gick fram. -- Mistress Ostroem, sade han lugnt, var ej rdd -- det blir intet obehagligt. Nu gr jag ned och hmtar miss Maud. Han vnde och gick fram till Clark street. Han var ter alldeles lugn, ehuru det kndes som krp det af myror inom hufvudsklen. Utbrottet hade varit en naturlig reaktion, mindre gllande Smith n hela den hungerperiod, det nya landet ltit honom genomg. Han smlog: -- Jag hller p att bli amerikanare. D han kommit fram till hrnet, dr dadelfrsljaren stod vid sin krra, kom han ihg, att han ej hade ngra pngar. Men han kunde ej frm sig att g tillbaka och lna af gumman. -- Jag fr g ned, resonerade han, g raskt i stllet fr att ka. Och han brjade halfspringa. Han ndde bron, utan att hafva uppfattat husen och folket omkring sig. Han fortsatte brdskande in i staden. Vid hrnet af Monroe street vnde han till vnster. Dr lg Mc Vickers stora teater. De elektriska ljusskyltarna strlade fver kolossala affischer med frglysande scener ur pantomimen Ali Baba och de fyrtio rfvarna. Han gick in i nrmaste grnd. Dr borde sceningngen finnas. Lngt bort brann en gldlampa. Kulisser lgo hopfllda p en lngkrra, som stod utanfr en tmligen bred sidoport. Hugo steg in. Ingen syntes. Han gick uppfr en brant stigande gng, upplyst af gaslgor, som brunno orangerda inom stltrdsnt, och kom till en grd. Ett par glasdrrar ledde dit ut. Han sttte upp den ena och ett hftigt drag uppstod, som med en smll ter klmde igen svngdrren. Nordling hrde steg och vnde sig om. D sg han en liten svart skinndrr glappa p sina gngjrn alldeles bredvid sig. Han klmde sig in och befann sig nu vid scenuppgngen. En bred trappa frde med ngra steg upp till kldloger och scengolf. Nordling tvekade. Ridn mste nyss ha fallit fr ngon akt, ty handklappsstormen aftog och orkestern brjade spela mellanaktsmusik. Hugo beslt vga frsket. Han steg lngsamt uppfr den breda trappan. Skrattande och fnissande flickrster hrdes ofvanfr hans hufvud. En ny, kort trappa syntes innanfr en drr. Han sg nu, att han befann sig p en sorts plattform af tr och ville g vidare. Men han motades vid ingngen af en karl i solkig frack och byxor, flckade af fuktig sgspn. Det groteska i mannens kldsel kades af att hans trubbiga nsa var rdsminkad -- den glnste som cinnober -- och att i stllet fr strkskjorta visades en vanlig brungr ylletrja inom vstens urringning. -- Hvad vill ni? skrek karlen -- det hrdes p hans uttal att han var irlndare -- hr kommer ingen in. Eller ' ni fotografen? Hugo stirrade uppt trappan. Bakom den lille ljlige mannens rygg vllde en bred ljusflod, ej olik mnsken. Den sneddade det dammtjocka dunklet i en skarp vinkel, ungefr frn axeln till golfytan, en meter frn ftterna, dr den slog cirkel. fven trstllningen utanfr scendrren belystes delvis af denna glnsande kaskad. Underliga apparater af nickel och mssing skeno i ljuset som nypolerade. En del liknade kranar, andra hfstnger. Vanliga tg och tg af stl, linor, rep och smala kablar linjerade upp drramens interirrektangel. -- N, satan, frbannelse, hva' i alla -- brusade figuren allt hftigare. -- Jag skulle -- jag skulle vilja trffa Maud. -- Maud? Mauda er lngt in i -- -- Nej stopp, vnta litet. Hugo ntrade uppfr stegen. -- Hr p, sade han, jag r hennes -- hennes vn, frstr ni? Vi bo p samma stlle. Nu hller hennes barn p att d. Irlndaren tog ett steg tillbaka, kanske infr Nordlings resligare vxt, mhnda fr allvaret i hans rst -- men mest sg det ut som om han trott sig se en dre. -- Hvilken Maud menar ni? frgade han i frndrad ton. Hugo teg. -- Ja, hvad hette hon vl, den svenska gatflickan, som om kvllarna dansade bland hundra andra olycksbarn -- och frmodligen i bortersta ledet -- under ett tillflligt engagemang fr ngra cents fr aftonen, vid en lysande teater lngt ut i vsterns hufvudstad? Maud, hade hon ju sagt till honom den dr sagokvllen, men gamla mistress Ostroem kallade henne Lisa. Svenska Lisa -- hvarfr inte? Hgt sade han: -- Hon kallas visst Maud, men -- Den lille mannen afbrt: -- Hr finns bara en Maud: Maud Williams, sngerskan. Och henne kan det vl ej vara? Han log, dock ej elakt, i det hans blick fverfor Hugos slitna drkt. Nordling rodnade ofrivilligt. -- Nej, naturligtvis inte. Men -- hon heter ocks Lisa? Irlndaren skakade p hufvudet: -- Vet inte ... -- Hon ' bara figurantska -- fr tillfllet -- hon ' svenska -- -- Ah! Det kom ett nytt uttryck i det clownliknande ansiktet. Det var ett uttryck af resignation och smrta, men ett uttryck utan vldsam fverdrift, liksom hade fven detta minspel tillhrt de ntta och inlrda grimaserna. Men d Hugo litet frvnad vidgade gonen, frsvann under hans blick den frstende glimten och samma liknjda, p en gng slappa och hrda anlete som frut mtte honom. -- Svenskan, fortsatte aktren, jas svenskan. Ja, kre vn, hon -- hon r borta. -- r hon borta? P nytt kom detta outgrundliga i ansiktets apmask. Och nr nu Nordling sg p honom, igenknde han pltsligt uttrycket. Det var ej den kalla reflexen frn kalciumljusets blndpelare, det var ej heller terskenet af ngon sympatiknsla eller en inre vrmevg, som frgade fr minuten masken midt emot honom med ktare smink. Nej -- det var samma flyktiga min af grubbel, ngest och brodersskande, som han iakttagit i zigenerskans mrka anlete stormkvllen p krogen vid Clark street och i den buttre poliskonstapelns uppsyn ett gonblick under mnskensnatten utanfr den smnlse millionrens villa vid Michigansjn. Denna pltsliga uppenbarelse af hjlplshet infr ngon stor gta, famlandet efter en likes hand i mrkret -- detta ngot, som ej anletsdragen mktade dlja, hur stelnade de n fr frigt voro. Hans reflexioner varade endast ngra sekunder, liksom den andres minspel var lika fvergende. Det hvste till fver deras hufvuden och ljuset skiftade, mrknade, strlade drefter med frnyad styrka och fll ter som frut, endast en hrsmn rubbadt frn frsta lget, slende en cirkelrund hvitflck p golfvets dammiga tiljor. -- Ja, ja, sade irlndaren, hon r borta. -- Jag sjlf har ju intet med detta att skaffa -- jag r bara en low comedian, en akrobat, som slr volter i apkostym -- liksom hon var en dancing-girl. N, hon sa' att hon kom frn the Royal Opera in Stockholm -- well, well. Men lt oss sga att hon ej kunde ngot -- nej, verkligen, ingenting kunde hon. S blef det grl i kvll, pantomimen gr ej lngre som den skulle och vr stagemanager r brutal. Veckans ln hade svenskan redan ftt i frskott, dessutom var det ett par plikter, hon och en tio stycken till fingo g. Good bye! N --? Han slog ut med hnderna, hjde p axlarna och knep ihop med gonen. -- Ja, sade Hugo, jag knner knappt flickan och jag r ej hennes lskare. Men, som sagdt, hennes lilla barn r dende ... Han stod och tnkte p uttrycket bara en dancing-girl. Och det fdde en idassociation. Han mindes Degasutstllningen uppe p the Art Institute, dr bland de sllsynta verken fven en del af mstarens kolstudier hopbragts. Det var en helt liten teckning -- en flicka, knotig, mager, utsvulten, fvertrnerad; en danss, men berfvad rampens glansljus, pudrets och tuschens fernissa, paljetternas skimmer. Flmtande bjde hon sig ned i kulissvrn och snrde hop skornas korsband kring smalbenet. Hur ful, hur kantig, hur trtt hon var med hvassa armbgar och stela, oskna vador. En grndunge ur rnnstenssmutsen -- en ... Only a dancing-girl. En elektrisk klocka ringde, skarpt, s att de bda ryckte till. Nstan samtidigt hrdes en gll stmma ropa ngot, drp ljdo kraftiga flatslag i hnderna och en van, befallande rst yttrade en lng ramsa i myndig kommandoton. Den tycktes komma frn alldeles fver deras hufvuden. Aktren rtade upp sig. -- Jo, jo, sade han, o yes, jag frstr. Han nickade. Nordling sg, hur p mse sidor om den rdsminkade nsan runno trar. Och han hrde clownen hviska, hest och underligt: -- Jag var ocks en gng -- lnge se'n -- Dublin -- kr i en danserska. Ja, ja, jag lefde p henne -- d. Poor girl, dd nu. Hon hette Maggie. -- Han tror mig ej, mumlade Hugo. Hgt sade han: -- N, tack d, adj. -- Mste kl mig, skrek irlndaren i sin frra ton, apa -- kullerbyttor -- Och han frsvann midt genom den snedstrlande ljusfloden, hvilken tycktes insuga, frtra, brnna upp hans skugga. D Nordling gick ned den brant sluttande gngen, hvars gaslgor inom sina metalltrdsglober fladdrade fr draget frn grden, uppstmde orkestern drinne en skrllande souzamarsch. Tonerna ekade ut i grnden, som nu var mrkbl. Man hrde egentligen endast rytmens pongtering frn skallande bastubor, trummor och lock. Trtt vandrade Hugo hemt. Det var en kylig kvll, men med klar himmel -- vinden kom frn norr och molnen hade drifvits ut fver Michigan. Stjrnorna brunno kallt och klart. Det skulle bestmdt blifva tidig vinter. Hugo frs vid tanken. -- Om jag ej inom fjorton dagar har arbete, vandrar jag ut p landsbygden och se'n fr det g hur det vill. Det blir naturligtvis dden. fver bron. Den lnga gatan upp. Utanfr Wosslicks hejdade han sig, men fortsatte genast. Han hade s nr fallit fr frestelsen att g in och bedja att p kredit f dricka visky. -- Om nu O'Neill ville komma, tnkte han, s skulle jag supa mig full med honom, s full att vi bda blefvo lika tokiga. ndtligen Chestnut street. Han smg fram till huset. Matsalsfnstren lyste, det var fullt med gster. Han sg upp mot porten: jo, mycket riktigt, dr satt redan fst vid vredet en liten krans med stor rosett och lnga band. De voro hvita, till tecken af att ett barn dtt. Hugo undrade om de ej snart skulle f stta dit fven ett par lnga, svarta florsband, utmrkande att en fullvuxen, att modern fljt efter. -- Hvar kan hon vara? Han upprepade halfhgt frgan i tamburen, dr det var mrkt. D kom gamla fru strm fram. Hugo sg i det svaga ljuset frn gatans lykta att hon var svartkldd. Han blef rrd. Gumman snyftade: -- Hon har varit hr, stackars mnniska. Stackars, stackars flicka, det r nog inte roligt. Nu ' hon s ensam, liten. Och det blir nog bara elnde nu. Hon grt inte -- var inte det underligt? Hon bara stod och sg p det lilla liket, vet mister Nrdling. S gaf hon mej tio dollars och s gick hon rtt ut. Men efter tio minuter kom Linn, the undertaker, han som har begrafningsbyrn, vet ja', p Clark street och satte upp bandet, di brukar, p drr'n. D hade hon varit inne och sagt till om ekkista, och allt. Och betalt, och allt. Herre gud, ja. Bara hon nu inte gr och gr sig ngot illa. Frn kket skreks ngot. Soppan var slut och fru Ostroem mste ned. Hugo gick upp p sitt lilla rum. Han ville ej ta. Ville ingenting. Utan att klda af sig lade han sig raklng p sngen och stirrade upp i mrkret. Ett ntskuggverk frn fnstret dansade p det gipsstrukna taket. Det liknade fladdrande svarta fjrilar p ljus botten. Grndlyktan kastade fver bakgrden, genom det gamla trdet vid planket, detta ljusspel. Hugo stirrade och stirrade. Och han nskade att han som lilla Lajsa i rummet inunder nu varit riktigt borta. * * * * * Men svenska Lisa, den lilla danserskan, gick ensam ned en yttergata som frde till flodmynningen. Hon knde sig trtt intill dden och hennes hufvud tycktes henne tomt. Och dock lg ett leende kring lpparna, fver hvilka nnu smink och puder voro fsta. Hennes gon sgo rakt fram, och pupillerna liknade tv orrliga punkter. D hon kom fram till det hga kajverket, som hr lpte i hjd med flodbroarnas rcken, uppskte hon en plats hvar hon kunde stiga ned fr de sluttande sidorna. Hon fann en smal ppning bakom ett stort varuhus, och frsiktigt klifvande nedfr branten och hllande sig i de stora plar, som likt master stucko upp ur sanden, tandande hela bddens kam, nda ned till vattenytan, ndde hon sjn. Solen hade gtt ned, det var mrkt. Stora skybankar stodo upptornade fver Michigan bakom hamnpiren, hvars rda fyrljus blnkte mot den svartbl vggen. Men strimmor af gult och rdt satte inslag i molnen lngre vsterut. Och frn yttersta kajudden, p andra sidan flodarmen, dr de stora handelshusen, fruktbasarerna och fiskkvarteren lgo, strmmade blndande elektriskt ljus. Lisa gick ned till vattnet. Hon gick ut i vattnet. Det skvalpade fver hennes skor. Hon stod mellan tv kolprmar. Vattnet, oljigt och dyigt, gungade all slags orenlighet. Det var allt upptnkligt, frn dda rttor till skalen af apelsiner och bananer. Det var korkar, spn, papper och allt som en stor stad dagligen ger ifrn sig. Men Lisa knde ej stanken, mrkte icke orenligheten, det bortkastade och frbrukade affallet och skrpet, som floden vaggade. Hon tnkte p en saga. Det var sagan om lilla Lisa. Hon som flt utomlands p ett stort nckrosblad och trffade alla de stygga och fula paddorna i lifvet och som fick sklfva af kld och digna af trtthet och hunger. Men som till sist kom till prinsens slott och fick hvita vingar och drog in i all skns hrlighet. Danserskan gick lngre ut. Vattnet ndde henne fver hfterna, det brjade draga nedt i kjolarna. Frn Rush streets katolska kyrka, Notre Dame, ringde pltsligt klockor. Ljusen frn hallarna ndde nu tvrs fver floden klart och tydligt gatflickan. Och i deras spel frvandlades allt. Vattnet lyste som smaragd. Bananasskalen blefvo till guldglnsande btar, hela flottiljer, som drefvo ut att mta prinsessan. Himlen flammade i solnedgng, fyrens ljus lyste som en stjrna och smala silfverband tycktes flta sig fver vattnet fr att emottaga den vntade. Hon knppte hnderna, tryckte dem hrdt mot brstet, slt gonen och lt sig falla framstupa. Det smutsiga vattnets vidgande ringar skimrade i regnbgens frger, vredos till frgtmigejkransar, inom hvilka sm armar vinkade och barnagon tindrade; alla stjrnor strlade, alla ljus lyste och alla klockor klungo och spelade den kvll, lilla Lisa gick in i sin sagas himmelrike. VIII. En historia om hsten. Det var i slutet af oktober. Hugo Nordling hade i fver en veckas tid logerat hos en bekant, en snickare, den man, som delgifvit honom nyheten om det sista pnningebrefvet. Han hette Mattson. Det var en enkel karl, men med de frutsttningar fr sitt goda uppehlle, som det nya landet fordrade i yrkesskicklighet, arbetsamhet, sparsamhet och ordentlighet. Han hade varit tio r i den stora staden, stndigt knogande, aldrig utan arbete, men ndock ej gande frmgan att hja sig fver de tio tusen kamraterna. Slunda var han ej sin egen, hade aldrig kunnat brja ens den ansprkslsaste lilla verkstad. P de stora fabriker, dr han arbetat, hade han aldrig stigit till ngon slags frman. Ej heller hade han gift sig och fljaktligen ej skaffat eget hus p egen grund. Men han hade alltid varit vl aflnad och hans sparbanksbok i Illinois Trust and Savings Bank var p insttningssidorna vlfdd. Hugo hade lrt knna honom p inackorderingsstllet. De hade haft rum bredvid hvarandra och sprkat tillsammans om kvllarna vid pipan och lagerlet. Hugo tyckte om honom p det vis, en sdan natur alltid gr: som en plitlig och god man, visserligen djupt underlgsen i andliga ting, men med sund och praktisk blick p omgifning och vrldens enklare vgar. Mattson sg upp till Nordling, viss om att han en gng skulle blifva ngot fr svenskarna mycket hedrande bland de nackstyfva yankeeborna, som han aldrig lrde sig blifva kamrat med -- endast arbetsdjur t. Hur det var, hade Mattson aldrig glmt sitt land, han lngtade hemligt tillbaka till sin bygd dr han tnkte sig -- s gick drmmen -- en gng f kpa ett litet stlle, en bttre bondgrd, ja, en liten herrgrd. -- Och nu var drmmen frdig, om ett par veckor skulle han vara fver p den andra sidan med spckad plnbok -- fver, fr att aldrig mer fara p det stora vattnet. Mattson hade det sista halfret bott i Lake View, lngt norr upp. Han hade haft en liten vning och eget hushll. D Hugo beslutat, som en sista planka, att uppska snickaren, hade han genast ftt en soffa i salen att ligga p och drjmte sjlffallet inbjudits deltaga i alla mltider. Mattson hade frbttrat dessa betydligt, han var glad f infr Nordling utveckla sina hemkomstplaner. Det var ej roliga samtal fr Hugo. Han knde sig som en hund vid smulorna frn den rike mannens bord. Han frskte emellertid gifva alla de rd och upplysningar han kunde om det lmnade fosterlandet. Och s hade dagarna gtt -- i dag skulle Mattson resa. De stora hstexkursionerna med lgre biljettpris hade just brjat och Mattson kpt sin steeragepassage. Ty det kunde ej falla honom in att ens nu sikta s hgt som till en andra-klassfrd. En natt till skulle Hugo ligga kvar. Sedan var alltsammans uthyrdt och mblerna slda till en tysk snickarmstare. De sutto alla tre vid den nyss slutade mltiden. Kofferten och en lr voro nedsnda. En sista omgng fatl var efterskickad och nya cigarrer tnda. Tysken sade ngot om Vaterland och att han tnkte resa hem om fem r med hustru och barn fr att visa dem Berlin, kejsaren och Grossvater och Grossmutter. Och, tillade han, dricka ett sdant l, som endast Deutschland bryggde. -- Sverige r mycket vackert, sade Mattson. Och Stockholm r en af vrldens vackraste stder -- det vet ni vl, mister Schultze? Schultze nickade och bolmade. -- Ja, ja, gewiss. -- Det r annat n Chicago. Hugo satt tyst. Hvad sade de? Hur skulle det bli? -- Och, sade tysken, nr tnker mister Nordling resa hem? Ja, nr? Han skulle aldrig mer se sitt gamla land. Men i ronen lg nnu ljuden af tyskens fem r och han svarade i ett stelt leende: -- Om fem r. -- So, vi fare d p samme dampfer, man fr mycket bttre mat p tyska linjerna ... Hushllerskan, en gammal smlandsgumma, hvars barn, tv sner, omkommit genom olyckshndelse vid brobyggnad, och nu fick frsrja sig p gamla dagar i stllet fr den hvila, till hvilken hon efterskickats, kom med let i en handkanna. Mattson blste af fradgan och serverade. -- Skl fr Sverige, sade han. De drucko. Glasen fylldes med de sista dropparna och Schultze reste sig. -- Skl fr gamla Tyskland, sade han. De drucko. Nordling tittade i kannan. Det fanns ej ngot kvar till en skl fr Amerika. Det var tid att g ned till stationen. Tysken tog afsked, Hugo skulle flja sin vrd. Kabelvagnen rusade genom gatorna. Frbi den stora parken, ned Clark, in i tunneln. Upp igen mellan de hga husen, hvars toppar redan sveptes i ett svafvelgult tcken. Genom vindlande passager, dr folk trngdes och lyktor brjade flamma. Det sorlade omkring dem, stadens lungor flmtade. Vid hrnen blste oktobervind, hvirflande om med smuts, spillning, stickor och strn. ndtligen lyste jrnvgshallens stora fnster. Jrn- och glaskupolen liknade en ofantlig ostkupa. Vid alla perronger stodo ngande tg. De bevakade gallergrindarna slppte lngsamt igenom den ringlande strmmen af resande -- mest hemtvndande invandrare. Svindlande hgt upp under glastaken, dr ngmassor simmade som skyar, hngde stora glober, hvars intensiva ljus utsnde hvita strlknippen som frn solar. Det ekade rundt om af hvisslingar, af klockringningar, af hammarslag, af rster och tramp frn tusen ftter. Vid en upphjning, belamrad af koffertar af alla slag, stannade Hugo och snickaren. Stapeln af resgods reste sig fver dem som ett hus. De hade god tid. Nordling visste ej hvad han skulle sga. Det frekom honom som skulle han sjlf aldrig f lmna staden -- fven i lyckligt fall, med arbete och pnningar, skulle ej landet vidare slppa honom. Han var dd fr den dr andra sidan, dit Mattson och alla rundt omkring gingo. Han tyckte sig se, hur han i framtiden ofta fljde hemresande vnner ned till en station och dr tryckte deras hnder och sade: -- Farvl -- hlsa det gamla landet. Liksom man bjuder en dende afsked p vg till ngot imaginrt, ngot som man i barndomen visste finnas, men sedan frlorat tron p, tappat bort. P en godskrra satt en sjman. Han var brun som en kaka tuggtobak och hade bla tuschskepp och ankaren p hnderna och armlederna. I handen hll han en liten kardus i stanniolomslag och med indigofrgad etikett. Den frestllde en sjman, som stod p ett ben bredvid en tgrulle och svngde sin mssa i skeppsdans. Tobakens namn lstes fver: Sailor Boy. Ett knyte stod bredvid krran. Ur karlens ficka hngde en lng ostindisk nsduk i granna frger. -- Hej, sade han, kom hit, boys, och tag en bit. Tugga och var glad, ty nu segla vi tillbaka till Old England! Tillbaka till merry old England. Home, you know. Och han brjade sjunga med skroflig rst ngon sjmanssng, som handlade om hem och lskad kust och fosterland och stormar och strid och frsvar och hjrtan som alltid skulle klappa fr dear old England. -- Adj, sade Nordling pltsligt. -- Jag kan ej st hr lngre. Tack, Mattson och -- och hlsa Sverige. Han gick raskt sin vg utan att se sig om. Det kndes som krympte hjrtat vldsamt samman, som kramadt af en fruktansvrd hand. Och drp fylldes brstet med ngot hett -- bestmdt skulle det sprngas och hjrtat brista. -- Nu r sista frtjningen kastad, sade han. Han sade om frasen flera gnger, men visste ej hvarfr. Utkommen p trappan knde han att det regnade, graniten var svart af regn. Det var kallt och kndes sknt. Han gick rakt fram med ansiktet upptvndt, hstregnet skljde som strida trar fver kinderna. En sprvagn stannade. Han klttrade upp och den rullade vidare. Frst i tunneln mrkte han att det hndelsevis varit ett nordsidans kabeltg, som han gtt upp i. Det kunde lika grna hafva varit vstsidans linje, ty han brydde sig fr stunden ej om hvad han gjorde. Han hade icke ens pngar till afgift fr frden. D konduktren kom fram, sg han upp och sade endast: -- Jag har inga pngar. Jag r utan arbete. Jag r mycket trtt. Lt mig ka upp till Lake View. Konduktren sg p honom ett gonblick, svarade ingenting, men gick drefter tillbaka till sin plattform. Vagnen for vidare i regnet. Nordling tervann smningom sin behrskning. Han tnkte p konduktrens medgifvande och tyckte strax att det p nytt bedrgligt ljusnat omkring honom. Denne frmmande karl hade utan vidare kunnat brutalt kasta af honom, men i stllet -- ah, mnniskorna hr voro dock ej s farliga, endast de togos p rtt vis. Kunde han blott f minsta lilla inkomst. Det drog svalt frn vagnens ppna framsida. Takets lderstroppar flktade bakt fr vinden. Den stora lyktan p motorvagnen var tnd, ljuset skar dimman i triangelform. Butikfnstren, fullklistrade med valupprop, brjade tndas. Vid hrnet af Chicago avenue steg Hugo af. Han ville se om ngot bref mjligtvis kommit till Ostroems. D han hoppade ned, vnde han sig till konduktren, som redan drog i klockstrngen, signalerande till fraren att fortstta. -- Tack fr er hygglighet! Konduktren, skramlande med sin pnningvska, svarade endast, utan att vnda p hufvudet: -- All right. Vagnen frsvann i den ttnande dimman, de bakre taklantrnorna lyste som tv runda gon och luftledningens koppartrdar hvste och sjngo lnge fver Nordlings hufvud. D ett nytt stort searchlight dk upp fver spren, klyfvande tcknet i trekantsljus, gick ndtligen Hugo. Det fanns intet bref. Han stannade ej fr att trffa ngon utan vandrade modflld vidare. Som han gick, fick han hastigt knslan af att ngon fljde efter honom. Tvrgatan var smal, trdplanterad och hade brolggning fver trottoarerna. Den var dimhljd och folktom. Steg i takt med hans egna ljdo, d han lyssnade, bakom honom. Han stannade. Lngt bort i det gulgra, svfvande dunklet stannade d ocks en svart gestalt. Den sg liten och understsig ut. Nordling fortsatte ngra steg och vnde se'n pltsligt. Mannen bakom hade brjat g men sprang nu t sidan och doldes af ett trd. Hugo vntade lnge. Drp gick han lngsamt tillbaka. Ingen syntes. Han gick ut midt p gatan och vntade, gon och ron skrpta. Han trodde sig slutligen se en mrk figur krypa efter en tegelmur till vnster. Nordling var ej rdd. I stllet befann han sig i ett sorts galghumr; tanken p den sorgliga situation, i hvilken han befann sig, gjorde honom ofrvgen och det frefll honom tragikomiskt att en rnare gjorde sig besvr att leka hans skugga. Men vid det att ordet skugga drog genom hans hjrna, fll det honom in att det mycket vl kunde vara en Pinkertonman eller ngon annan privatdetektiv som skuggade honom. Han togs kanske fr rnare. En frbittring som den, hvilken frmtt honom att halft strypa stackars doktor Smith fr ett par veckor sedan, sjd ovntadt i hans dror. Det blef rdt fr gonen och hamrade i bakhufvudet. Med ett par sprng var han fver p vnstertrottoaren och grep en hukande gestalt i nacken. Det var en liten karl i topphatt p ett krusigt hufvud och med ringar i ronen. Han blef utan tvifvel ddligt frskrckt, men yttrade ej ett ord, endast krp nnu mer samman som en katt eller igelkott. Pltsligt gjorde han sig fri med ett snabbt grepp, flg t sidan och sprang drefter nedt gatan. Han sprang oerhrdt fort och var snart frsvunnen i dimman, men Hugo tyckte sig, vid den hastiga tvrvndningen under hans hnder, ha sett ett par vilda, svarta gon och en dubbel rad af stora knappar, som blnkte likt silfvermynt p en sammetsjacka. Och ett rdt skrp hade lyst till. I en blink sg han fr sig Ysals bild och p en gng var han ter inkastad i trollkretsen af mystik. Det var en af zigenarna -- hvar fanns Ysal? All trtthet och modlshet var borta. Kunde han blott finna fventyrsflickan, skulle han aldrig mer slappna till. I morgon skulle han ska fver hela vstsidan. Hon var blomman, som fick honom att glmma omgifningen -- nr han nu tnkte efter, frefll det fabelaktigt att han de tv sista mnaderna kunnat flyta med utan att dragas i djupet. Och han ville placera detta faktum inom det gtfullas omrde, Ysal hade gifvit gatdrifvarlifvet dess skimmer, ett skimmer som vrmt och tndt hans fantasi och som skulle till sist f honom att haka sig fast vid en af ekrarna i Den Nyckfullas hjul. -- Jag blir ju poetisk, log Hugo fr sig sjlf. Och han mindes sin dagbok, den lunta papper med alla nedkastade intryck, som han i ett par rs tid roat sig med att fylla. Det hade varit hans fresats att troget gifva t dessa blad de den, hans frd skulle sknka. Hvilka fventyr hade han ej trott sig kunna komma att anteckna. Brjan hade ocks gjorts -- det var soliga sidor, fulla af frhoppningar, undren som den nya vrlden visade ett par vidgade och iakttagande gon. Men nu var det lnge sedan han rrt vid papperen. Han skulle nog aldrig vga blddra och titta i dem. Det var med dem som med hans teckning utom fackritningen. Fantasi och drmbilder, som han ndvndigt mste slunga. Det fanns en hgring kvar, som han alltid skulle spara p, hans uppfinning. Fr gonblicket tordes han ej tnka p den, men p den var han monoman. Men allt annat skulle kastas, frtjningar, som mste lossas likt det band, han knt brista, d han fljt snickaren ned till stationen. Knslan af att han aldrig skulle tervnda till en fosterjord. Det ljd musik. Hugo stod utanfr ett kapell. I dimman syntes de smala, gotiska fnstren orangefrgade. Det var en liten svensk kyrka. Han steg in. -- Det blir slutet p i dag, sade han. En aftonmssa fver alla de dumma drmmarna hemifrn. Det var en helt liten sal, och blott p de frmsta bnkarna sutto ngra mnniskor. De flesta voro gamla gummor, och Hugo sg att de hade nsdukarna hopvikta och lagda p psalmbckerna, som de brukat i det gamla landets bondkyrkor. Ngra ldre mn sutto dr ocks med tofvigt och grnadt hakskgg. Ingen ungdom syntes. D och d hostade ngon af de skrpliga hrarna och det ekade bort i vrrna. Nordling satte sig vid drren. En mager man spelade p en liten kammarorgel framme vid det blygsamma altaret. Han var frmodligen ocks predikanten, men just nu spelade han och sjng. Det var en gammal vlknd Sankeymelodi, som Hugo kom i hg se'n barndomen. Darrande stmmor hjlpte till och fllo in i refrngen. -- P den andra sidan floden -- sjng mannen vid orgeln. -- -- andra sidan floden -- sjngo de gamla efter. -- Vi skall mtas i himlen en gng, hrdes prstens rst. Och de gamla gubbarna och gummorna sjngo med sina darrande och spruckna rster: -- Vi skall mtas i himlen en gng. De upprepade denna refrng som en trstande frskran och den lilla orgeln brusade hgre, sngen steg och ljd helgjutnare, det gaf terljud i det skumma templet. P nytt dmpades orgeltonerna och den spelande tog om med upptvndt anlete: -- P den andra ... Frsamlingen sjng med. Hugo smg ut. Han lngtade upp till de tomma rummen i Lake View. Det var en lng vandring, men han knde att han kunde g fort. Drren slts tyst bakom honom och han lmnade p t den lilla svenska kyrkan vid den fattiga gatan, dr en handfull skuggor i den mrka hstnatten beredde sig till en sista resa fver oknda djup. Han gick raskt, och p en timme ndde han Mattsons bostad. Nyckeln fanns fver panelen, som vanligt. Han steg in. Hushllerskan hade gtt. D han tndt gasen, sg han, att hon p ett bord satt fram tallrik, glas, knif och gaffel, som till kvllsdukning, men ingen mat. Han underskte skafferiet, men dr fanns endast en bit degig och kall ppelpaj. Han letade efter ngot att dricka, men intet fanns. D han tit pajsegmentet skljde han ned maten med ett glas vatten frn vattenledningen. Drp tittade han in i det lilla sofrummet. -- Jo, det var bddadt. Fanns mnne tobak? -- Verkligen, i en bleckburk lg en bottensats. Han skrapade omsorgsfullt ihop smulorna och fyllde sin gamla majspipa. Den blef nstan full. Girigt dragande blossen gick han fram och tillbaka i de tomma rummen. Och hans reflexioner formade sig till en sista dagbokssida. Han erinrade sig en sista gng alla umbranden och missrkningar. Det blef ett kapitel om svlt, om gradvist nedsjunkande i liknjdhet och om utplnande af en del knslor, han lrt sig att kalla goda. Men det blef ocks rikt p nya erfarenheter, p rknande med nya, frut dolda krafter och oanade mjligheter. Hvarje dag hade varit ett fventyr -- nr han nu denna hstnatt fverblickade dem, sg han rad lggas till rad af upplefvelser, som frut skulle tyckts honom diktade. Men det var fortfarande vemod fver det mesta och han kunde ej tillbakahlla en suck vid tanken p den ungdomsperiod, som nu gick till nda. Det tycktes honom, som vore lifvets hst redan nra, som tillhrde han hsten, vore ett hstens barn. Till och med Ysal, som skymtat frbi ngon natt af den stora stadens ntter, bar bild af hstblomma. -- Skrefve jag nu, sade han, och skulle fylla de mnga blanka sidorna i min stackars dagbok med en historia om brjan af mitt lif -- ah, hvad r det jag sger, om brjan af slutet p mitt lif hr ute, s skulle det blifva en sammanfattning af det hela, som kunde kallas en hstens historia. Lifvad af tanken gick han fortare, rkhvirflarna slogo volter bakom ryggen. -- Hvarfr inte? Jag tar papper och penna och skrifver, nu sofver jag i alla fall ej p ett par timmar. Och leende gjorde han sig i ordning vid det stora matsalsbordet. Det lg p en hylla ngra ark papper bredvid blckhorn, pnnor och ett par bcker. Han bredde ut en gammal tidning, som underlag och sltade ut de hvita arken. Han satte sig. En rad af bilder drog frbi. Dr var hundra sm vyer frn enkla matstllen, nattkaferna p hjul, kroghlor, hrbrgenas spisningsstllen. Scener frn gatan p alla dygnets timmar, frn pantlnestllena, frn parkernas undangmdaste soffor. Wosslicks kllare, Ysals ruckliga hus, mnskensfloden fver millionrsvillorna vid sjn, fabrikskontor, O'Neills bleka ansikte med svarta ormlockar, varietbilder, poliskaskar och tusende typer frn trottoaren. Danserskans dende barn, humbugsdoktorn, mistress Ostroems frgrtna spiselanlete. Tjufven som ej frrdde en kamrat -- ah, dr var det. S djupt sjunken hade han aldrig knt sig som d, det kunde godt vara en allmn spegelbild af hans lif denna hemska hst. Det hade hndt nyligen vid en af hans frtviflade irrfrder efter arbete. En afton befann han sig p Wabash avenue, dr den r som bredast och vrst. Och dr -- Hugo sg hela upptrdet som p en kinenomatografduk. -- Ja visst, hvarfr ej. En historia om hsten kunde sidorna heta. En historia om hans hstlif. Och gripen af mnet frestllde sig den arbetslse svensken att han berttade episoden fr ngon, som sedan i sin tur beskref den. S liflig var hans inbillning att orden under pennan fingo lefvande flykt, och han skildrade, glmsk af situationen, fotografiskt och likvl fantasibemngdt. Han sg sig sjlf bortglmd, dd i frmlingslandet och den imaginra hraren dremot vlbehllen hemma och berttande med fverlgset och samtidigt medlidsamt tonfall. Hugo Nordling skref. Pipan slocknade och lades bort. Gasen brann fver hans hufvud med ett svagt frsande ljud. Detta skref han: En dag s dr i oktober, nr hstens regn slr mot min ruta och skymningen stiger tidigare n vanligt kring lyktornas ljus, tnker jag hvarje r p en god vn, jag en gng hade, och som nu troligen ej lngre finnes till. Jag sger troligen, ty jag lmnade honom i en vrldsdel, fr hvilken han var lika litet anpassad som fisken fr fgelns element, och jag har aldrig hrt ngot frn honom sedan den dag, vi skildes. Han berttade mig en gng fljande: En hstkvll, d han vandrade fram lngs en af regnet uppbltt aveny, grubblande fver hvar han skulle f nattlogis och ett ml mat, hejdades han vid hrnet af en tvrgata af en individ, n mer sluskig n han sjlf. Detta ville sga mycket, ty han hade i nra sex mnaders tid frt den mest tnkbart problematiska existens, efter det den lilla pnningsumma, han medfrt vid sitt emigrerande, i det frmmande landet hastigt smlt bort. Den i trasor hljda figur, som med en armrrelse ftt honom att stanna, tilltalade honom p fljande stt: -- Ni fryser -- hva'? Ni ' hungrig? Inte sant -- ni vet ej hvar ni ska' ligga i natt? Min vn betraktade i det kalla skenet af en bglampa den som slunda hnade hans fvergifna belgenhet. Det var en mager och svartmuskig typ, med ett par rdbruna hngmustascher fver blbleka lppar. D han talade, visade hans fre tandrad en lucka, och d han var ung och fr frigt hade friska tnder, verkade det som hade ett par blifvit utslagna i ett slagsml. Hans ena ga var dessutom svullet och blnaden blodsprngd, och hans annars aristokratiska och bleka anlete hr och dr skrmadt. Han tillade: -- Och inga vnner frsts ... Och liksom fr att krna sin ofinknsliga intervju skrattade han kort, lgt och bittert. Stum, och med en knsla af repulsiv skrck, betraktade min vn nattvandraren. -- Ja, fortsatte denne, fattig, det vill sga utan pngar, och hungrig, det vill sga utsttt, utom lagen -- frmmande land kanske ocks, det vill sga alldeles hjlpls -- hvad tnker ni -- hahaha -- egentligen ta' er till? D min vn ville skynda frbi, grep honom nattskuggan i rocken: -- Hr p -- inte hoppar man i sjn. Hur skulle en varm visky med peppar och ingefra smaka en s'n hr hstkvll, d det r fr vtt till och med fr hundarna att sofva p asfalten? Strax bredvid brann en rd kroglykta. Under lstes i transparenta bokstfver p en bgskylt fver portalen: Visky, porter, l. Och tv sm emaljskyltar p mse sidor ingngen upplyste i feta, svarta bokstfver om att: Varma korfvar serveras gratis till hvarje glas. Jag anfr nu min vns egna ord: -- Innan jag hunnit svara, hade den oknde halft dragit, halft knuffat mig fram till kafdrren. Den gick upp, och i en dimmig lokal, hvarest den varma luften gungade i grbl rkbljor, svagt genombrutna af ngra citronfrgade gaslgors fladdrande sken, sknjde jag en massa gestalter hukade kring nedspilda bord och sysslande med solkiga kort. Lngst bort lpte en disk, vid hvilken ngra mnskliga trasor hngde, och vggarna voro tckta af mngfrgade affischer, annonserande boxningskamper och kapplpningar. Vi sutto i ett hrn, hastigare n jag hunnit tnka. Och tv rykande toddar stodo emellan oss. Jag drack. Det brnde som eld. -- Nu har jag sjunkit s lgt jag kan, minnes jag det flg genom mitt trtta och frtviflade hufvud, jag sitter hr p bekostnad af en buse, midt bland samhllets afskum och drgg! Som om hade han lst min tysta tanke, sade nu min fljeslagare: -- Ses, hvad r det fr pjunk! Tror ni inte ocks jag varit fin karl -- jo gubevars! I bank till och med. n se'n? Hvad r det fr ngot fr resten att ha suttit i en bank? Nej, min kre herr svensk eller tysk eller hvad ni r fr ngot, nr vi ha kommit s hr lngt, s gller det sekunden och sekundens behof. Hr p! Och han omtalade fr mig att han hittat en klocka, en dyrbar pjs, ett guldur, dubbelboetteradt, besatt med diamanter och med en tjock och tung guldkedja till, vid hvilken hngde berlocker af olika delstenar. Han sade detta i lg, hes och hviskande ton, och under det vta hattbrttet gldde hans gon som ett rofdjurs, under det ngan frn vra toddyglas steg i spiraler, bakom hvilka hans hvita ansikte med de blodiga sren spklikt skymtade. Jag satt dr sl och frintad och lyssnade till hans cyniska anmrkningar. P tv dagar hade jag ej frtrt mer n ngra koppar kaffe och litet brd vid ngon ambulatorisk kafvagn. Den varma spriten bedfvade, redan efter frsta klunken befann jag mig i ett ltt rus och jag nskade f sjunka ned p golfvet och somna in fr alltid. De ruskiga gestalterna omkring mig skrmde mig ej, fastmer knde jag mig som en deras kamrat, och i det surr och den rk som fyllde krogrummet, tyckte jag mig fr frsta gngen p lnge andas friare och tryggare. Ngon satte ett fat rykande korfvar och en senapskopp p vrt bord. Jag brjade glupskt ta, under det mina gon trades af tacksamhet. Men snart rycktes jag ur min dvala. Min bordskamrat rckte ut sin hand, fattade min axel och ruskade mig hrdt. -- Somnar du, idiot? Om en kvart stngs judhlan och du fr bara stirra p de tre kulorna ... Laga dig i vg med det samma, s fr du se'n stoppa i dig bttre saker n hundktt i korfskinn. Jag sg stelt p min bekantskap. Jag frstod ej ett ord af hvad han sade. Naturligtvis hade han frut utvecklat ett frslag, men jag hade ej hrt det. Under frbannelser och svordomar tog han nu p nytt i strsta korthet om sin plan, hvilken helt enkelt var den, att jag skulle pantstta den hittade klockan i nrmaste lnekontor, hvilket som skylt, enligt landets sed, fver drren bar tre frgyllda kulor. Sjlf kunde han ej gra det, emedan han riskerade att gonblickligen arresteras som tjuf, d han var en knd poliskund. Mitt utseende var emellertid frdmdt hederligt, fr att ej sga dumt, och drfr anfrtrodde han mig ocks klenoden -- en sak, som han ej ville gra t hvem som helst. Nu skulle jag raska p, ta hvad som bjds af juden den gamle, knepige polacken, och drp skynda tillbaka till krogen. En tredjedel af pngarna skulle blifva mina. Jag reste mig. Klockan med kedja och allt hvilade redan i min ficka. Ej fr ett gonblick tvekade jag att gra som tjufven bedt mig. Det frekom mig helt naturligt att jag skulle hjlpa honom, liksom att jag skulle betalas drfr. I det gonblicket tror jag att alla moraliska begrepp, som tiotals rs omsorgsfull uppfostran prntat i mig, frsvunno som dun fr vinden. Min frtviflade belgenhet, hungern som ref i mina inlfvor, spriten, som brnde min hjrna, och min nattbekantskaps magnetiserande gon frenade sig till ngot hotfullt, till ett dunkelt medvetande, ur hvilket framgick en befallning, som jag mste lyda. Jag tog ngra vilda snedsteg, som ej uppmrksammades i trngseln och sorlet, ndde drren och skuffades ut. Vt och kall lg gatan dr med hstens dis mellan husen. Avenyens trd strckte sina aflfvade grenar likt af svlt utmagrade och nakna armar mot den tunga skyn. Aflgset hrde jag hafvet stormvrka och vinden hvisslade kring knutarna. De flmtande ljusen och skuggorna frn trdgrenarna, dem blsten satte i stndig viftning, regnets isande kyla, frstrkt af nordlig vind, den breda, men redan folktomma gatan, mrkret -- allt, till och med luckorna fr stngda butiker och verkstder, hvilka jag tyckte symboliserade hopplsheten fr den arbetslse och utestngde, talade till mig hstens fruktansvrda sprk, hviskningarna om det frestende slutet, vintern och dden. Men om nattluften kom mina trtta lemmar att rysa, kylde den likvl ej mitt sinnes brand och skingrade icke fr ens brkdelen af en sekund mina frvirrade intryck. Jag sprang fram mot nrmaste hrn, dr pantlnekontorets skyltkulor glindrade hgt fver drren, och dr fr lnge sedan mina egna f dyrbarheter frn fdernehemmet hamnat. Regn och vissna lf yrde i blsten kring mitt hufvud. Vid tvrgatan mste jag stanna. En polisvagn svngde just om, gonggongen skrllde, hstarna strckte i galopp och konstaplarna med dragna battonger och revolvrar hade svrt hlla sig fast p stena. Men jag sknkte ingen uppmrksamhet t den vanliga synen utan skyndade in i den lilla trnga butiken, just som den gamle juden mnade regla drren. I nrmaste afskrankning vid disken gick jag in. Korgdrren slt sig bakom mig och helt lugnt lade jag klockan framfr mig. Hur hade jag ej vid mina frsta besk, fylld af skam, frst ngestfullt i timmar vandrat utanfr den afskydda lokalen, drefter som en strykrdd hund smugit genom drren och slutligen med bultande hjrta, msom rodnande och bleknande, likt en brottsling dragit fram min konfiramationsklocka eller silfverkuvertet efter min mor. Men nu stod jag kall och nstan smleende infr den hukande gestalten, som girigt med vana hnder underskte den stulna panten. Det blef en kort affr. Ngra sedlar, representerande ej ens sjttedelen af verkliga vrdet, trycktes i min hand fr uret, tillsammans med det kvitto, p hvilket samma falska namn, jag frut brukat uppgifva, ocks nu stod. Jag gick lngsamt ut. Jag glmmer aldrig den hpnad, som bemktigade sig mig i nsta minut. Ej s mycket af att trottoaren var fylld med folk, fattigt folk och trasigt folk -- ty sdan var stadsdelen -- folk af alla nationer, barhufvade, smutsiga, med ansiktena pljda af sorgens och umbrandets fror. Ej heller af att polisvagnen stannat utanfr den krog, jag nyss lmnat, och att konstaplarna sprrat ingngen, ty dylika hastiga razzior hnde nr som helst i kvarteret. Nej, hvad som naglade mig fast i smutsen p gngbanan, fngslade hela min gestalt, och kom mig att med sprrade gon dricka hvad jag sg, var ett hvitt och blodskrmadt ansikte, hvars gare med handklofvade hnder skuffades ut ur krogen och kastades upp i vagnen. Och egentligen ej heller det, utan att detta ansikte vndes mot mig med tysta, igenknnande gon, som tydligt sade: var lugn -- tag pngarna och njut dem, icke frrder jag en kamrat. Icke en rrelse gjorde han, icke en rrelse gjorde jag, och vagnen rullade bort, krd i galopp, under massans skrn, hvisslingar och ngra kastade smstenar. -- Han hade rnat en herre, sorlade man omkring mig, slagit honom sansls och tagit hans dyrbara klocka. N n sedan, mumlades det, han var knd som en hygglig karl i alla fall -- han, min kamrat. Och kre vn, i det gonblicket tyckte jag det sjlf ... Hvad jag sedan gjorde, ja -- men hvarfr icke. Nr jag vnde mig om, stod, huttrande under en pkastad sjal, en bararmad och vacker, men svulten, mager och sminkad ung flicka strax bakom mig. En asfaltblomma, ett hstbarn som vi alla, tjufven, jag och de andra. -- De pngar, jag hade, rckte i tre dagar. Detta berttade mig, som sagdt, en vn, jag en gng hade. Han berttade det en hst, och det har alltid frekommit mig, som var det en historia om hsten. Det vill sga, om den opoetiska delen af hsten, om den hst, som, oberoende af lder, finnes i lifvet. Regnets och nattskuggornas hst, hvilken lyckligtvis ej r till fr alla. Men jag pminner mig den alltid s dr en kuslig dag i oktober. Om min vn har jag aldrig sedan sport ett ord. D Hugo skrifvit de sista orden, brast han i grt. Det frekom honom, som hade ngon frn det hvita papperet uttalat dem med hg och tydlig rst. Det nnu ej torkade blcket lyste svart mot det hvita, och han tyckte sig stirra p sitt eget liktal. Han kastade pennan och var frdig skrynkla samman bladen. Men p en gng fvervldigad af trtthet sjnko armarna ned och han knde sig frdig att somna med hufvudet p bordet. Han steg likvl upp och raglade in i sofrummet. Fr trtt att klda af sig somnade han, utstrckt snedt fver sngen, som hade han stupat. Gasen brann fver bordet i ytterrummet och lgan flmtade stundom till, som hade ngon andats p den. IX. Den inre drren. -- Knackade det? Hugo vred sig p bdden, ryste af morgonkylan, men somnade nyo. Hans andetag blefvo ter jmna. -- Knackade det? Han vnde sig tungt fver p annan sida, sjnk djupare i slummer. Han drmde en underlig och frvirrad drm. Han drmde att han var i Sverige, men ter mste resa till Amerika, och det var plgsamt. Men han hade en bra plats i Amerika och ingen i Sverige. Dock, respngar fattades och det var ocks pinsamt. S drmde han i en sorts fortsttning af frsta drmmen att han var i Amerika, i New York, och platsen liknade en blandning af Gustaf Adolfs torg i Stockholm och Battery Park med Broadways mynning i New York. Men nu var han utan anstllning i det nya landet och hade intet fste i det gamla. En stor bt skulle strax g, den lg midt fr Akvariet, och ginge han ombord, skulle allt bli bra, men han hade inga pngar. S drmde han att han var p bten, men han visste ej om den gick till Amerika eller till Sverige. Var det nu s, att den verkligen for dit, blef det olyckligt nd, ty dr hade han ingen plats och inga pngar, men i Amerika fanns anstllning och guld, bara han kom dit. S drmde han att han var dr igen och skulle aldrig se Sverige mer, fast han lngtade efter det och i drmmen skte sga sig sjlf: detta r bara en drm. Och pltsligt var han instngd i en trng kajuta och bultade frtviflad p drren. Han bultade, bultade ... -- Knackade det? Nordling slog upp gonen men slt dem ter genast. Jo, det knackade -- han lyssnade, nnu halft i dvala. D knackade det tydligt, tre gnger, frsiktigt, underskande. Hugo reste sig upp p armbgen. I ytterrummet brann gaslgan, till storlek, form och frg en citron. Utanfr fnstren, hvilka saknade gardiner, stod dimmgr morgongryning. Norra pelarbanans frsta tg rasslade frbi i jmnhjd med taket, rutorna skakade sakta, hvita ngslingor flgo mot dem som fglar. Det var kallt, jrnspiseln gapade svart och tom med ppnad lucka. Vattenledningens kran droppade. Skafferidrren stod p glnt, i springan satt en rtta. Hugo stirrade p ytterdrren. Lskolfven vreds lngsamt frst t vnster, drp till hger. S ruskades drren tyst och prfvande. Paus. Drp ett svagt gnisslande ljud -- ngon skt en dyrk i lset och brjade bnda t alla sidor. I ett nu var Nordling klarvaken. Han drog af skorna och tassade ut i strumplsterna. Han nskade lifligt att nu ha hos sig sin prktiga belgiska revolver, men den var ju lnge sedan en frfallen pant i en sdan dr liten bod med tre kulors skylt. Vid spiseln stod en eldtng, krokig och sotig. Han tog den och rtade litet p den. Drp smg han bakom drren och hukade sig ned ngot -- tngen i hger hand, halft hjd till slag. Ett gonblick tnkte han slcka gasen, men besinnade sig: ljusfrndringen kunde rjas utifrn genom nyckelhlet. Hugo stod andls, vntande, beredd till sprng. Den falska nyckeln vreds och vndes. Det var ett helt vanligt ls, men dyrkningen tycktes misslyckas. Det blef ter en paus, hvarunder Nordling hrde sitt hjrta sl. S skts ett smalt jrn mellan drrkanten och ramen. Och nu brjade lsskrufvarna lossna. Om ngra sekunder skulle lset ge vika. Hugo vntade ej lngre. Han strckte ut handen, vred snabbt om nyckeln och flngde upp drren. Den gick int. En liten karl tumlade in och tappade ngra dyrkar och ett litet brckjrn. Han rtade upp sig och tog ej till flykten. I stllet log han. Det var zigenaren frn fregende kvll. -- God vn, sade han, god kamrat, mste trffa god kamrat. Hvarfr du ej ppna, nr god vn knacka? D han sg Hugos attityd med tngen, strckte han ut bda armarna och sade bevekande: -- Komma frn Ysal. Ja, hafva mycket god hlsning frn Ysal ... Hugo kastade eldtngen och sg stum p sin beskare. Han frstod intet. -- God vn, god kamrat, babblade denne. Men hans gon flgo spanande omkring rummet. De irrade som svarta insekter skande byte. -- Hvad vill du? brast pltsligt Hugo ut i barsk ton och gick den lilla svartmuskige karlen inp lifvet. Han skrattade, blottande alla sina hvita tnder. Fingrande p mynten i sin rock sade han: -- Du komma nu till Ysal. Jag ej vara sker i gr p gatan om det vara du. Ha fljt dig hela halfva dagen i gr. Ja, skert. Frn jrnvg och upp Clark. ka kabel. Stiga af -- flja dig. Men du skrmma mig, tro du ville dda mig. Ja. Nu du ej ppna. Jag tnka: han tnka polis nu komma och taga honom. S jag frska ppna drr -- som du bruka ... Zigenaren skrattade lgt och underfrstende. -- Som du bruka, upprepade han. Skall jag g till Ysal, frgade Hugo, ignorerande karlens mening, hvilken han blott till hlften fattade. -- Ja, ja, nu. Jag g med och visa. Du taga ngot vackert med, liten gfva till Ysal, liten present. Har du inte? -- Inte nu -- men snart. -- Ah! Ja, du snart gra stor present? -- Ja, mycket snart. Snart f mycket fin plats, f bra arbete -- du frst? Omedvetet talade Nordling samma abrupta och ofullkomliga engelska som zigenaren. Till och med hans starka brytning imiterade han. Zigenaren skrattade och klappade hnderna. Han nickade med hufvudet, gonen tindrade. -- Ja, ja, du vara duktig gosse, Ysal bertta. God vn, god kamrat. Vi akta dig fr polis. Ha, vi lura polis bra -- du inte veta n ... Nordling sg sig omkring. Han mste nd lmna rummen, tysken skulle flytta in strax p morgonen, innan han gick till sin verkstad. Men Hugo fvervgde om det var rdligt g med denne gynnare, som rent af tycktes taga honom fr ngon rnare och inbrottstjuf. Han sg arken p bordet och kunde ej hjlpa att le. -- Tjuf, ja, hvem vet, tnkte han, kanske jag till sist blir en vanlig Chicagobof. En gng frut togs jag ju fr kamrat -- S skrynklade han samman hvad han skrifvit kvllen frut och stoppade papperen i spiseln. Ingen skulle lsa dem. -- Stark, du vara mycket stor och stark, myste zigenaren -- Ysal tycka om stor och stark gosse. Och du vara ljus. Ysal tycka om ljusa gossar frn Ryssland ... Hugo drog p sig kngorna. S tog han hatten. Han torkade sig hastigt med en vt handduk i ansiktet, angelgen om att s fort som mjligt komma i vg. Den andre samlade hop sina dyrkar och de gingo ut. Hugo lste drren och lade nyckeln fver panelen. De spr, som syntes efter jrnet, skulle ej mrkas i den skumma farstun. De vntade en stund i dimman, tills ett genomgende kabeltg anlnde. De togo plats lngst fram bakom fraren. Zigenaren rullade en cigarrett och betalade p Hugos tillsgelse konduktren. -- Du fr dubbelt en annan gng, sade han. Zigenaren endast log. Hugo satt tyst under frden ned till staden. Det hela frefll honom frmmande och omjligt. Nr de kommo upp ur tunneln funderade han p att hoppa af. Men d framstllde sig frgan: hvad skall jag nd se'n gra? Bttre flja med p vinst och frlust och se hvad det blir till. Och han frestllde sig Ysal i sin vackra och vllustiga drkt inne i purpurrummet. Vid ett hrn, dr den stora sprglan knutades, bytte de om vagn och foro ned i vstsidans tunnel. Hugo skte flja vgen, han fann att de en lng stund kte uppt Milwaukee avenue, den vstra stadsdelens hufvudpulsder. Men se'n kommo svngningar in p bigator, hvars krngliga namn han frgfves skte i hastigheten dechiffrera p hrnlyktornas namnpltar. Sangamon street, trodde han sig slunda lsa p en. West Madison p en annan. Slutligen stego de af och gingo drefter till fots lngre vsterut. Prrien brjade skymta. Efter ngra krokar hit och dit kring ruckel och fver afskrdestomter stodo de utanfr Ysals hus, Hugo igenknde staketet. -- G upp, hviskade zigenaren, jag g igen. Ysal vnta. Och han aflgsnade sig verkligen hastigt och frsvann bakom ett lider, ur hvars plankrmnor gammal halm stack ut. Hugo drjde. Bottenvningens dammiga rutor tittade smnigt p honom, som otvttade och smutsiga gon, fver hvilka okammadt och testigt hr hngde. Fnstren, sprckta hr och dr, hade inga gardiner, man sg rakt in, rummen voro tomma, med trasiga tapeter, som stycktals hngde i trasor, fulla af fuktflckar. Mossa och strn viftade fr vinden kring fnsterkarmarna. D blicken ndde fre vningen, sg han bakom fnsterglaset fver porten Ysals vackra ansikte. De stora, glnsande gonen, inramade i tunga svarta fltor, i hvilka glasprlor virats, sgo under fllda lock leende ned p honom. Bakom de ltt ppna mrka lpparna skymtade de sm skarpa tndernas rad, hvit som hos ett rofdjur. Utan vidare betnkligheter ppnade Nordling porthalfvan och gick in. Den slog tungt igen efter honom, s huset skakade och rostiga riglar skrllde. Gngens drrar halfppnades af luftdraget och visade de nakna rummen med upprifna golf, bristande taklggning och kalkfylld atmosfr. Trappan knarrade under hans steg, men dr uppe stod Ysal i fverbelysning och strckte sina ljusomflutna nakna och runda bronsarmar mot honom. -- Du komma. S snll. Och du hafva vacker present t Ysal -- inte sant? Hon lt Hugo kyssa sig. Med slutna gon besvarade hon fven hans kyssar, men till sist bet hon till i en fgelhackskyss, vred sig ls ur hans armar och ilade in. -- Hu, kallt. Kom in och du f ngot godt. Hugo gick in och stngde drren. Det stora rummet visade en ruskig bild i det gr morgonljuset. Gungstolarna voro dammiga och med flottiga eller tobaksbruna fingermrken p ekytans polering. Golfvet var svart af smuts och bordets duk var tidningspapper, p hvilket stora oljeflckar frn den slarfvigt fyllda lampan med sprckt kupa kartritat sjar. I fnstren lgo dda flugor, det sg ut som hgar med korinter. -- Men frn fonddrrens springa lyste mellan dubbelskifvorna liksom frra gngen rummet innanfr i purpur och guld. Och nu gick zigenerskan fram till drren, skt med ena handen upp drrhalfvan och bjd honom med en gracis armrrelse att stiga in. Nordling tog ngra steg fram. Dr inne var ett helt litet rum utan fnster. Tak och vggar voro behngda med draperier i orientaliska mnster, vid de fyra hrnen hade de sneddats s att rummet p stt och vis blef ttkantigt som det lga rkbord, hvilket stod i dess midt. Golfvet hade flera mattor, den ena ofvanp den andra, smyrna och orientaliska, om kta eller imiterade var omjligt att afgra. En lg divan lpte rundt ttkanten, p draperierna hngde cittror, elfenbensinlagda gitarrer och dolkar, kroksablar och halsband af mynt, falska stenar och stora glasprlor. Frn taket hngde p metallkedjor en stor sklformad lampa, eller rttare kupa, genombruten af galler och smidesverk samt besatt med stora, facettslipade olika frgade glasbitar. Skenet frn denna lampa fver de fvervgande rda gardinerna och divanens gula fverkast gaf det purpur- och guldskimmer t rummet, som frut vckt Hugos nyfikenhet. Ngra stora sklar af hamrad, gul metall stodo p bordet. De voro fyllda med konfekt och cigarretter. Ysal skt till drren och drog drefter fr draperiet. Drp sjnk hon ned p divanen och tecknade t Hugo att stta sig p andra sidan bordet. Han ville i stllet komma nrmare henne, men hon drog samman de fina svarta bgbrynen. -- Nej, mste lyda, annars inte f vara hos Ysal. Sg att Ysal bor vackert? Hugo satte sig. -- Javisst bor du vackert. Jag har aldrig sett ngot s vackert. Jag har skt efter dig, men ej hittat. Hvarfr slutade du p Trocadero? -- Trtt. Vi tala om annat, inte frga om Ysal. Vill du ha kaffe eller dricka sorbet? -- Sorbet? Nej tack, fr jag kaffe. -- Ja, rk cigarretter. Var snll. Ysal snart komma. Hon reste sig och Hugo sg att hennes bara sm bruna ftter voro stuckna i ett par miniatyrtofflor af rdt lder med sm guldfransarbeten kring kanterna. Den korta kjolen, som slutade strax nedom knna, var paljetterad, men mnga af paljetterna voro borta och endast guldtrdarna lyste kvar. Lifvet liknade en ppen och rundskuren jacka af svart sammet och under slingrade en rd grdel kring den smidiga midjan. Hret hngde i fyra tjocka fltor och den enda prydnaden var banden af glasprlor. D hon frsvann i ytterrummets dagsljus, syntes det att drkten var sliten och dammig som en gammal kostym ur en teatergarderob. Men det lilla gmda fgelboet i rucklet nra vsterns prrie var i stllet s mycket mer bedrande. Frgprakten strdes ej af ngon obarmhrtig hstdager, det dmpade ljuset frn takets skimrande lampa frgyllde i stllet mattor och vggprydnader. Nordling tnde en cigarrett, och den doftade som ngon sterlndsk och mystisk parfym, och dess smala, ringlande spiral steg ljusbl rtt upp mot takdraperiet likt offerrken frn silfversklarna i en mosk under halfmnens tecken eller frn ormkopparna p altaret i en lianomslingrad Rhaddapagod. Ysal kom tillbaka med tv sm bl porslinsaskar och tv smala bgare i tulaarbete. Drp lagade hon kaffet p arabiskt stt, tnde ett litet spritkk och serverade slutligen den tjocka, sumpiga drycken i de sm bgarna. Men den heta och svarta vtskan var stark och god, Hugo hade aldrig smakat s godt kaffe. Han hade grna sett att den tfljts af brd, ty hans mage brjade svida af hunger, men han ville ej erknna det. Och efter en liten stund gick hungerknslan, dfvad af det starka kaffet, fver. Vid en cigarrett knde han sig helt mtt. Ysal lg p rygg p mattan och lutade hufvudet mot divankanten. Hon rkte lngsamt, gonen som vanligt nstan slutna, s att de svarta fransarna bildade ett fylligt tuschstreck, fltorna ringlande som svarta ormar p mse sidor den obetckta halsens runda bge. Nordling knde en lttjefull domning smyga fver sig. Han betraktade genom rken Ysal och skulle grna velat ha henne bredvid sig, men han kom sig ej fr att sga ngot. Ej heller ville han flytta sig, han tyckte han kunde ligga p detta stt i all evighet och endast betrakta zigenerskans gtfulla ansikte, belyst af rummets trollampel. Han var nra att sluta gonen, cigarrettstumpen hade rullat frn hans fingrar och hans hufvud sjnk djupare bakt, d han hrde Ysals besljade stmma: -- Hvarfr har ej gosse vacker present? Hvarfr du ej gra ngot? Inte lyckas bra nu? -- Ysal, sade Nordling, pltsligt vaken, hvad tror du jag gr? Hon skrattade sitt lga, porlande skratt: -- Ysal nog veta, nog frst. Ysal ej dum. -- Hr p: jag gr ingenting. Jag har intet arbete nu, men jag fr snart. Och d blir jag en stor man, en fin man -- frstr du mig? -- och frtjnar mycket pngar. D skall jag hyra en vacker vning nere vid sjn p stra sidan och du skall komma och hlsa p mig. Jag skall kpa dig en vacker ring med en riktig diamant i och du skall f en ny drkt frn en fransk skrddare och en stor hatt och du skall g med mig p teatern. Och vi skola ofta ta ute p franska restauranger och p Bismarck och hos Henricis och p Tonsetti. Vi -- Hon afbrt: -- Hvad arbete? Hvad arbete du mena? -- Jag vet ej om du frstr -- jag r ingenjr -- jag tnker emellertid p en uppfinning, som skall gra mig rik, det r med maskiner, ja, du kan ej begripa det, det hjlper ej att jag frklarar ... -- Hvad uppfinning? -- Ack, det r en maskin som skall lasta sd. Frstr du? -- majs och korn och rg och hvete, som kommer i stora btar och se'n tas upp och lgges i stora magasin, i de stora elevatorerna, du vet, som st nere vid floden. Hon nickade ifrigt, men hennes ansikte hade ftt ett mrkt och missnjdt uttryck. Hon satte sig upp och fste gonen fullt p honom. -- Sg, sade hon lngsamt, nr fr du den uppfinning -- nr fr du alla de pngar, de mnga pngar fr uppfinning din? -- , det kan ske snart, vnta litet, nsta gng jag kommer hit, skall jag ha plats. Och jag skall skert, skert, ha allt med till dig som jag d frtjnat ... Han menade hvad han sade. I sitt hjrta knde han sig rrd vid tanken p hur denna frmmande halfvilda flicka tagit sig an en oknd gatans nattfgel. Det skulle han aldrig glmma, och hans frsta veckopnning skulle g till en liten minnessak, om n aldrig s ringa, t Ysal. Men zigenerskans ansikte var en gta. Mer n ngonsin liknade det en mask, en skn mask, gjuten i brons. De svarta gonbrynens bgar hade ngot hotfullt i sina mot nsroten dragna hvlfningar, de tunga, s att sga stelnade locken lto gats emalj simma rd under de djupt fllda gardinerna och mungipornas vinklingar syntes hnande; den lga pannan, fver hvilken det blsvarta hrets ormfltor delades fr att sedan snudda vid gonbrynen och fullstndigt tcka ronen, tycktes dlja dunkla Cleopatratankar. Munnens sammanpressade streck var blrdt, obevekligt och grymt. -- Hr, sade hon, jag ej frst s mycket, men -- men jag frut trodde du vara en gosse som vra. Du sga s, d vi frsta gngen trffas. Hvarfr? -- N, Ysal icke veta, ah, Ysal tycka om dig nd. Lofvar du komma snart igen med vacker present och mnga pngar, s skall Ysal alltid tycka om, alltid lska dig? Hennes ansikte vxlade, det var nu fullt af ljuf rrelse, gonen trnade, munnen lofvade, rsten flt honungslen och de runda armarna lindades lidelsefullt kring divanens sjalar. Hon snodde de gula styckena till kuddar och tryckte dem drefter till barmen, naggande med sina spetsiga och hvita tnder i deras franskanter, under det de brnstensskiftande gonen sgo upp p Hugo genom hrets glesa rid. Han famlade efter hennes kropp, men hon krp undan, reste sig i ett sprng och stod rak vid ingngens draperier med fingret p munnen. -- Tyst, vnta -- rk cigarrett -- Ysal komma strax tillbaka. Hon var ute, innan Hugo hunnit komma fullt upp och han hrde blott prasslet af gardinerna och drefter hur drrhalfvorna sktos till och, tyckte han, en nyckel vreds om. D han knde p drren bakom purpurtyget, fann han ocks att den var stngd och han var fr tillfllet fnge, inlst i Ysals ttkantsrum. Men den smula oro, han genast knde, frsvann snart vid tanken p hur vacker Ysal nyss varit. Han lade sig raklng p zigenerskans plats p divanen, hvilken bibehllit vrmen af hennes nacke och den sllsamma doften af hennes hr, och tnde en cigarrett. P nytt hll en domning p att smyga fjttrar fver hans sinnen, nr hviskande rster ndde hans ra. S svag var frnimmelsen, att han frst trodde sig drmma, men d hjdes en manlig stmma, som han tyckte sig igenknna, och Nordling satte sig upp. Han lyssnade skarpt. -- Riktigt, tre, om ej fyra rster blandades till ett lgt och ifrigt samtal alldeles i hans nrhet. Och en af stmmorna bar tonljuden af Ysals musikaliska rst. Han hrde tydligt de gurglande vokalerna, som liknade kllporl, och de hvsande konsonanterna hvilka ljdo som sfsus och vindsmek. Men de talande befunno sig ej i ytterrummet. Ljuden kommo frn motsatt hll -- det mste finnas ett rum innanfr purpurkammaren. Frsiktigt reste sig Nordling. Han trefvade med handen p bortre vggens draperier. Det frsta var en rd matta med smala, bl och grna inslag i form af trianglar och ovaler, men under hngde en tunn hvit silkessjal med breda, ljusgula brder. Den lpte p ringar, hvilka mste vara tygfverkldda, ty de rasslade ej. Han fann en snodd och d han frsiktigt drog i den, gick gardinen ljudlst t sidan, blottande en liten svart drr. Och nu hrdes rsterna tydligt. Hugo nrmade rat. Han kunde ej uppfatta ett enda ord. De talade p ett frmmande sprk. Af allt att dma blefvo de pltsligt ense, ty de tycktes alla eftersga samma ord och drefter skiljas. Ordet lt som ett upprepande af stafvelserna zi-ska. Hugo fick brdt draga fr gardinen och ordna mattan. Sedan lade han sig ned p divanen och fortsatte rka. Upptckten af nnu en innersta drr frbryllade honom visserligen, men hvad hade han vl att frukta? Detta folk, som han ju ej visste hvad det kom frn, vare sig de nu vore zigenare eller ngot annat, hade naturligtvis sina egna, frmmande sedvnjor. Och han var ju tydligen alldeles fr fattig och obetydlig, nnu tminstone, fr att kunna, om han ville tnka sig det vrsta, vara utsedd till ett plundringsoffer? Han skulle emellertid g Ysal inp lifvet med ett par frgor. Lset knppte. I nsta sekund var flickan inne. Hon satte sig lugnt p sin frra plats, alldeles ofvan Hugos hufvud och tog ett par sockrade dadlar ur sklen. Nordling strckte handen efter stsakerna och fick fatt i en liten oval tingest, som sg ut som en rosenrd mandel. Han smakade den, den var ckligt st och kvalmigt parfymerad, s att han mste gmma den i sin nsduk. Drp satt han upp. -- Sg, Ysal, sade han ofrberedt, hvar ro de dr andra flickorna, Consuelo och hvad de hette, som skulle bo hrinne -- kanske de bo bakom den dr lilla svarta drren under rda mattan? Han pekade mot fonden. Zigenerskan visade ingen frvning. Hon skrattade och nickade muntert. -- Hvarfr du frga efter andra flickor, nr du har Ysal? sade hon endast. Hugo vidblef: -- Men den dr drren? Hon ryckte p axlarna och drog missnjdt ned mungiporna. -- Det ocks r Ysals rum. Jag sofva dr inne, men du aldrig f komma dit, nr du alltid frga efter andra ... Hon kastade upp benen p divanen, tnde en cigarrett och tillade: -- Det ej finnas ngra andra flickor -- bara Ysal. Jag endast sga s fr att narra dig. -- Och hvarifrn kommer du -- r du zigenerska -- hvilka ro de andra -- hvem r han som hmtade mig -- hvad vilja ni mig? Bertta, Ysal! -- O, s mnga frgor! Jag tycka om dig, du vara stark och ljus gosse frn Ryssland och Ysal tycka om dig -- r det ej nog? Hvarfr frga s mycket, hvarfr alltid vilja veta? Ah, man skall aldrig frga -- folk alltid ha bttre, d de ej veta allt! Om jag f vackert halsband, Ysal ej dum och frga: hvarifrn komma vackert halsband -- hvem gjorde vackert halsband -- bertta om vackert halsband! Ysal tiga och taga emot gfvan och vara mycket glad och mycket, mycket tacksam. Man skall icke frga, icke veta ... Hon talade med en obeskrifligt lustig och intagande min, sprrande upp sina stora och vackra gon vid vissa vndningar och grimaserande med munnen, som gjorde de smala lpparna piruetter. Nordling betraktade henne frtjust. Hon fortsatte: -- Du vara lik en stor gosse i Ryssland. -- S -- har du d varit dr -- kommer du frn Ryssland? -- Ah, dessa dumma frgor! Ysal icke veta. Skall jag sjunga och spela fr dig? Hur grna Hugo n annars skulle hafva velat hra den underliga flickan, trodde han sig likvl denna gng fr nra gtans lsning, om han fortsatte fordra svar p sina frgor. Han vidtog drfr: -- Nej, nej, inte nu, sedan. Om du berttar om dig ngot, s lofvar jag att ej komma hit frr n jag har mycket saker med t dig och har mycket pngar ocks ... Ysal skrattade. Det var det lga skrattet med underklangen af bitterhet i. Och hennes gon hade en nyans af frakt i blicken. Hon lt hufvudet falla bakt och korsade de sm ftterna, hvarvid de rda tofflorna fllo af. Hon tnde en ny cigarrett och sade mellan rkpustarna: -- S, jag vill bertta d och hvad jag bertta skall heta: Ysal icke veta. Hon vred sig mot honom p sidan, drog upp ftterna under paljettkjolen och stdd p armbgen, med handen djupt in under de svarta fltorna, talade hon, blicken skdande lngt i fjrran: -- Stort torg vid vacker hamn med bltt, bltt, bltt vatten. Mnga skepp med gula segel, med rda segel, med bla segel, med rda och bla och gula segel. Och p torget hvita tlt fver lnga bord, dr alla kpa och slja. Mnga vackra saker, o, s vackra! Sklar och mattor och krukor och halsband och vapen och flickor. Ja, flickor. Unga, vackra, nakna flickor. Och Ysal litet barn d. Ngon kpa Ysal ... Men hvad han heta, och hvad staden heta och hvad stadens land heta -- Ysal icke veta. Ysal fara p hst, Ysal fara p skepp, Ysal bo i stort vackert hus, alldeles hvitt, med mnga hga, smala hvita torn. En vacker kanal flyta frbi och spegla alla hvita, hga tornen. Ysal leka i trdgrdar, som vxa p taken och se mnga vackra flickor dansa. En gammal man rka vattenpipa, nr mnen gtt upp och kanalen r svart, under det vackra, hvita huset. Mnga tjnare sl i sorbet och vifta stora blad och ngra spela och sjunga sagor. Dr Ysal vxa upp och heta Ysal, kallas Ysal, men hvarifrn Ysal frst komma, hvad Ysal frst heta -- Ysal icke veta. Och sedan -- ack, Ysal kan ej sga. Hon vandra i skog, hon vandra fver stepp, fver berg. Ysal dansa p torg i stora stder, hon dansa i skog vid eld, som brinner i natten. Ysal trffa vacker gosse med lnga, gula lockar, Ysal hlla mycket af honom och han dansa med Ysal. Men vacker, ljus gosse g en natt frn Ysal och Ysal r ensam med fattiga mn, som vandra i skog, fver stepp, fver berg. Sedan Ysal fara p strsta skepp lngt bort -- fara hit. Och mta dig. Ysal tnka p frsta gosse och hlla mycket af dig ... Ysal dansa p Trocadero, blifva trtt, ligga ensam hr och rka cigarrett. Ysal ofta lngta. Men hvad Ysal lngta efter -- Ysal icke veta. Du sga att du en dag gifva Ysal vacker present. Ysal skall blifva mycket glad. Du kanske sedan blifva stor man, rik man och du snart glmma Ysal. Hon skall fara p skepp, fara p vagn, fara till mnga lnder. Och hon skall dansa och sjunga och trffa mnga vackra gossar och f mnga vackra presenter. Men en gng skall hon fara till ett stort lands strsta stad och alltid stanna dr. Men nr det blifva och hvad den stadens land heta, dit Ysal en gng g -- Ysal icke veta. Hon tystnade och vnde sig om p ryggen, slutande gonen. Nordling hade betagen lyssnat. Han tyckte sig aldrig ha hrt ngot s naivt vackert och alla hans misstankar flyktade. Minnet af hennes sng i Wosslicks kllare dk upp och han frgade, i det han reste sig och gick fver till zigenerskans plats: -- Sg, Ysal, r det detta du sger d du sjunger till den lilla gitarren? Ysal slog upp gonen och hviskade med dunkel och drucken blick: -- Ja, jag sjunga det p mitt sprk. -- Och ditt sprk -- hvad r ditt sprk? Han knfll vid divanen och tog fatt i de tunga fltorna. Men hon log endast och skakade p hufvudet. -- Ysal icke veta, sade hon. Drp strckte hon vllustigt sin ormkropp, skt armarna under nacken och slt gonen fast. * * * * * En timme drefter gick Hugo Nordling sin vg. I ytterrummet stod hans vgvisare, mannen med mynten i jackan. Han log hemskt. Hugo hade ej frr sett detta leende, det liknade ett rofdjurs grin, en vargs, en gams grin. -- Kom, sade han, jag visa dig till kabeltg. Jag veta, att du ej just nu hafva pngar. Du taga detta. Du sedan hjlpa oss. Och han rckte den frvnade svensken en tiodollarssedel, hopvikt, skrynklig, tummad och till ytterlighet smutsig. Nden har ingen lag och Hugo stoppade p sig sedeln. Han kom sig ej fr att tacka utan mumlade endast: -- Vnta, vnta -- du skall f tillbaka allt -- allt. Utanfr huset var grkall hst. Lngt bort fver kvarterets ruckel reste sig i dimman affrsstadens skyskraparhus, som jttelika och oformliga fstningstorn, sammanbundna med vldiga vallar. Kyrkspirornas spetsar doldes i de lga molnen och allt efter som de bda mnnen gingo, ttnade dimman. Den lurade tjockare i hvarje grndmynning och nr de ndde en hufvudgata, i hvars midt lpte kabelns dubbla trernnsspr, hade lyktor tndts. -- Du snart komma, var det sista Hugo hrde ur ett rdaktigt tcken, nr han svingade sig upp p en skakande platform. Han tyckte sig ka i ett sagoland och i hans hjrna tumlade tv tankar: Ysal, pngar -- pngar, Ysal. Men ocks ngot annat rrdes under hvirfveltankarna. Hvad det var, kunde Hugo ej klargra fr sig. Ibland tycktes det taga fast form och blifva som dmpade hviskningar till en sorts entonig melodi i takt med vagnens monotona dunkande fver skenskarfvarna. Men drp upplstes det likt cigarrettrken under smideslampan i Ysals rum, och d kndes det som ngot oroande och hotande, ngot som vntade likt det dolda och oknda bakom en hemlighetsfull, stngd och svart drr. Kabeltget rullade framt i dimman p sin frd genom de milslnga gatorna. VI. X. Arbete. Hugo slet med sklfvande fingrar upp det lilla hvita, enkla och aflnga kuvertet, hvars firmastmpel i vnsterhrnet p en gng blygsamt och medvetet i sm typer bar blott tv namn: Frazer & Chalmer. Hgerhrnets kaminrda tvcentsfrimrke med Washingtons bild var afstmpladt Chicago, mottagningsdagens morgon. Den maskinskrifna adressen var nra p korrekt, endast slutbokstafven, g, saknades i namnet Nordling. Memorandalappen var till halfva sin storlek fversllad med medaljer kring en vy af firmans vldiga fabriker. I rdt tryck annonserades dessutom verkets sista artikel, en nyuppfunnen kopplingsskruf, och den var afbildad i pregnanttryck p guldgrund. Slutligen fljde i en lng spalt namnen p samtliga officianter inom det stora kompaniet. Sjlfva brefvet var maskinskrifvet och lydde: Mr H. Nordlin, City. Please call at once at our offices as above in regard to matter, previously mentioned. Ask for mr Hall. Yours truly Frazer & Chalmer, pr. K. Gng efter annan genomlste svensken den korta skrifvelsen, som innehll fr honom nyckeln till framtiden. Han slukade orden, han prntade i sig hvarje stafvelse, hvart skiljetecken, papperets format, tryck, egendomligheter, vattenstmpeln, till och med det ltta sudd som kvarlmnats fver skrifmaskinens djupbl blck efter kopieringen. Han lrde sig namnen p listan fver de presiderande styrelsemedlemmarna i bolaget, hans hjrna fotograferade i minnet fr evig tid den betydelsefulla lappens hela utseende in i minsta detalj, kuvertet, frimrket, de taggade kanterna efter konvolutets febrila uppflkning. Och med ett leende, som tycktes stelna till en mask fver hela ansiktet, satt Hugo Nordling p en kksstol nere hos fru Ostroem lnge stramt stirrande och hll det ppnade brefvet rakt utstrckt framfr sig, oviss om han borde grta eller skratta. S hade d till sist lyckan skiftat och tillfllet kommit. Hans fantasi ville skena i vg i det ondliga i takt med hans klappande hjrta, och han tyckte sig hra rullande guldmynts rassel mellan hvinet frn jttefabrikers remmade svnghjul. Men lika hastigt eftertrddes lyckogldjen af en strupsammansnrande ngest, och han sade till sig sjlf att det hela var endast en chimr, den vacklande grunden fr en korthusbyggnad. Han skulle ej kunna g dit frr n i morgon, d han frst nu p kvllen ftt brefvet, och d skulle det kanske vara fr sent! Eller ock ville de blott frga om ngot -- det sades ju ej ett ord om arbete i det afmtta meddelandet. Men -- matter, previously mentioned, det kunde dock endast betyda en sak: den frut afhandlade frgan, det vill sga arbete! Och p nytt klang och jublade det inom panna och pulsar. Slutligen steg han upp. Den knsla af yrsel, som bemktigat sig honom, fanns nnu kvar och i ett ltt rus af vntande framgngar sprang han uppfr trapporna. Presidentvalet var fr lnge sedan undanstkadt, republikanerna hade nyo vunnit, den frre presidenten var tervald och alla spdde landet en lysande affrsframtid. -- Helt skert, mumlade Hugo, skall detta blifva till ngot, helvetet r fver fr denna gng och nu gller det att skapa det jordiska himmelriket, hvilket nog i alla fall har silfver- och sedelvggar! Han mtte den frnmsta hyresgsten, amerikanaren mr Harden, som kom ut frn badrummet i tredje vningen. De sttte nstan ihop och Hugo tog ett steg baklnges, i det han p sin ledigaste engelska lt fljande mening rinna som vatten fver lpparna. -- Excuse me -- r i brdska -- glad nyhet. Har just ftt en ytterst frmnlig plats ... Amerikanen sken upp. -- S. Glad att hra det. Hvilken bransch? -- Ingenjr. -- Mycket bra -- men hvilken firma? Hugo sade lngsamt, betonande hvarje stafvelse: -- Frazer & Chalmer. Mr Harden blef frvnadt och betydelsefullt allvarlig. Han hjde gonbrynen, spnde blickarna uppriktigt mot svensken och strckte ut sin hand: -- Gratulerar er, unge man -- gratulerar er af allt mitt hjrta. Ni r en son af John Ericsson -- af hm -- af John Ericssons land, menar jag. Och sdana ro alltid vlkomna hos oss, de gra Amerika heder. De hjlpa frsvara -- likt Ericsson -- vr rorika rn, och stjrnbaneret skall -- skall -- stjrnbaneret skall alltid svaja fver deras hufvuden. Vill ni g med och ta en cocktail? Mr Harden hade talat med af rrelse och djup mening vibrerande stmma, Hugo tyckte sig se trar glnsa i hans jrnbruna gon. Han blef sjlf nstan rrd. Visserligen tyckte han sig fr ej s lnge sedan ha hrt ungefr samma godtkpsfraser i ett annat och obehagligt sammanhang, men det gjorde detsamma, ty nu hade han arbete. Han tryckte hrdt Hardens hand och svarade: -- Tack, mr Harden, jag vrderar sdana ord hgre n om de kommo frn en landsman -- de -- de ro endast afundsjuka. Han visste ej hvarfr han egentligen gaf denna obehfliga karaktristik -- orden lades honom mot hans vilja af ngon inre makt i munnen. -- Naturligtvis gr jag grna med, tillade han. Han knde sig smickrad, men tnkte samtidigt tyst: -- Du skulle ej vara s frekommande, om jag fortfarande vore utan arbete, din yankeerf! Och s gingo amerikanen och svenskamerikanen ned till en bar och drucko visky. Drinne stodo ett par svenskar. Hugo betraktade dem medlidsamt, nstan med frakt och anstrngde sig att gifva den amerikanska betoningen t sitt sprk, och han fick anledning att omtala firman Frazer & Chalmer ett par gnger. D de lmnade det lilla kafet, knde han sig stolt och lycklig fver sitt sllskap. Han tyckte sig ha genomgtt en hemlig gradrecipiering och blifvit upptagen i en medborgarorden, han var ej lngre arbetsls, ej svensk, han var amerikan. -- Han hade ftt arbete. Fljande morgon var Nordling tidigt uppe. Han tog en kall dusch och lt raka och klippa sig innan frsta frukosten. Barberaren fick hra ngra ord om den nya anstllningen och fven till den svarte skoputsaren, den hvisslande negerpojken i hrnet af Dearborn avenue, gafs en vink om Frazer & Chalmer. Gamla fru Ostroem sken af vlvilja, ocks mister Ostroem myste och begagnade tillfllet att tillskansa sig en femma af sin hustru. -- Det vckte stort uppseende hos samtliga inackorderingar och pigor att se hur pfallande kordialt mr Harden hlsade Nordling just som de tunna pannkakorna med maplesirap serverades. Men d Hugo stod utanfr portalen till kontorshuset fver p vstra malmen och lyssnade till dnet frn ugnar, hjul och hammare inom fabriksomrdet, knde han sig som en liten pojke infr sitt frsta skolbesk, och det var ej utan att hans hjrta klappade i frfran som de stora blgarna, pistongerna och vidundren inne i de skakande glas- och jrnbyggnaderna p andra sidan verkstadsmuren. Drinne arbetade hundratals sotiga kroppar under hvisselpipors hvin, kttingars rassel, vinschars skrande jmmer i skenet af flammande hrdars intensivaste hvitgld. Muskler kntos till stora, hrda bollar och lemmar vredos, vndes, strcktes och krymptes samman vid alla slags bnkar, sgar, maskiner, saxar och fruktansvrda knifvar. ngan frste och vatten rann, kolstybb yrde och metaller forsade, pltar bjdes och stora lastvagnar rullade p smala spr fver och under jord. De stora bglamporna svngde och flmtade som lgande solar och alla mnniskor sprungo i vild brdska kring sina groml. Men inne p kontoren sutto fina unga mn bjda fver bcker och rknade och skrefvo och i nnu en annan fil af ljusa rum ritade hundra unga ritare stora, hvita ark fulla af tuschens svartaste och underligaste geometriska krumelurer, dem sedan de tusen armarna skulle mekaniskt flja vid sina tunga och flsande hammare, hjul, tnger och smltformar. Och dit in skulle lilla svensken Hugo Nordling och bli stor. Han drog djupt efter andan, rtade upp sig och steg beslutsamt in genom de stora glas- och bronsdrrarna. En livrkldd portvakt hjdade honom: -- Hvarthn? Nordling kramade brefvet i sin ficka. -- Mr Hall, sade han. Portierens ton nyanserades litet respektfullare: -- Mr Hall? Well, sir, femte drren till vnster, den hr hgergngen ... Han slog med handen nedt en korridor som vid semaforsignalering. Hugo fljde anvisningen. D han efter en nervs knackning ppnade en mahognydrr, sg han i skarpt ljus i ett hgt och smalt rum en mager, svartkldd herre med indianprofil sitta vid en elegant pulpet. Elektriska ringledningar funnos ett helt batteri af p en srskild liten polerad skifva, hvars emaljknappar lyste som skrifmaskinstangenter. Herr Hall pekade p en stol, svngde sin egen s att ljuset fll bakifrn och sade drp helt kort: -- Ni nskar --? Hugo strckte fram sitt bref. -- S, godt. Nvl, mister Northing, ni r vlkommen. Ni har tur. I gr var ni bestmd fr en sextiodollarsplats, en kopistplats i bltrycksrummet bland fyrtio andra kopister. I dag fr ni af en hndelse sttas in i ett specialrum, dr ni blir ensam med en till och er mnadsln r hundra dollars. Och hvilken kamrat se'n -- unge Bullard, ende sonen till Bullard i Philadelphia. Om ni r klok, sir, s blir ni god vn med honom. Ni frstr -- mycket god vn ... Amerikanen log och skt en listig blick ur sina svarta gon. Nordling log tillbaka, han knde sig yr och lycklig. -- Vi vet, fortsatte Hall, edra rekommendationer -- men de betyda intet. Jag r fvertygad om att ni reder er, och, hur var det, hade ni ej vissa planer -- en uppfinning -- en ny id? Hugo rodnade af gldje, de kommo sledes ihg hans utlggningar, vid de fregende, fruktlsa besken. -- Jo, stammade han, jo -- jovisst, jag har i ratal grubblat p en uppfinning. Mister Hall log nnu vnligare: -- Hur var det nu, var det p elektroteknikens omrde? -- Nej, en elevator, en spannmlsele -- -- Javisst, javisst ja. Er store landsman, John Ericsson, som vi amerikaner alltid skola minnas och erknna, kommer ni kanske att tfla med. N, det blir en senare frga. Emellertid -- vlkommen hit och var viss att stjrnbaneret och vr stolta rn alltid med gldje hlsar hvilken frmmande son som helst, som vill stta in sina krafter i -- i, lt oss sga -- deras lands storhet. Hall svngde stolen tillbaka och rckte brdskande sin hand t svensken. Hugo reste sig. -- Frlt, sade han, skall jag -- -- Ja, ni skall stanna med det samma. Det r sant, vi ha fr vana att, om s nskas, utbetala frsta mnadens -- men endast frsta! -- ln i frskott. Allt annat drages per vecka och i efterskott. Dessutom afsttes dels denna frsta mnads ln, dels nnu hundra dollars med tio dollars i mnaden, s att ni, om ni skulle nska lmna oss om ngot r, d har tvhundra dollars innestende. Frstr? -- Ja visst, jag tackar -- Amerikanen talade nu fort och affrsmssigt: -- Behfs ej. G ned till assisterande kassren och hlsa frn mig -- jag varskor honom nu: Han tryckte tv gnger p en ledningsknapp. -- S dr! -- Frlt, nnu en sak -- skulle -- skulle jag ej uppvakta ngon af cheferna -- herr Frazer eller -- Hall skrattade. -- Nej min unge vn: Frazer r dd och Chalmer bor i New York, jag har sjlf aldrig sett ngondera af dem. De ha ingen aning om er ... Och han vnde sig brdt mot sin pulpet och brjade lyfta p brefbuntar. Hugo gjorde en liten bugning och gick. Nere i det stora kontoret, som liknade en bank, fick han sina pnningar. D han knde den lilla rullen frasande sedlar tryckta i vstfickan ryste han af vlbehag. Och nr han hunnit hlsa unge Bullard, som vntade honom i ett ljust och luftigt ateljrum, och funnit att den blifvande kamraten var en fin, vacker och leende ung man, knde han lust att grta af tacksamhet. De frhrde med ngra enkla frgor hvarandras kunskaper och funno hastigt ut att de skulle sympatisera frtrffligt. Hugo fick i uppdrag af fveringenjren, som var tysk och i strsta hast passerade p en flygande rond, att taga ihop med genomskrningen till ett nytt jrnvgshjul. Han konstaterade att han med ltthet frstod de knapphndiga orderna och en knsla af obeskriflig trygghet fyllde hans brst. Inom hans tinningar sjng det och brusade -- arbete! arbete! arbete! En gll hvissling skar luften. Den rckte fulla fem minuter och tycktes till sist blifva s intensiv att rhinnorna vrkte. Andra hvisslingar stmde i, lngre bort, gllare, svagare, kortare, lngre. Alla den stora vstsidans stora fabriker blste lunchtimme. De olika fabrikshusens maskinbuller afstannade s smningom. Hammardn, hjulrullande, motorernas stnande andhmtningar upphrde. Det blef jmfrelsevis stilla i luften, som nyss vibrerat af tusen malmstmmors skrin, hvsande och surr och klang. Klockan var tolf. Gnolande en vals drog Bullard af sig lsrmarna af vaxduk. I ett hrn af rummet var en marmortoalett med slipad spegelglasskifva och kallt och varmt vatten. Han fyllde den lilla runda bassngen frn de lysande nickelkranarna och den utvalda tvlen spred en svag mandeldoft i rummet. Det lilla toalettskpets linnehanddukar lyste, nystrukna och frska, som hvitaste sn. Hugo stod vid ett af de stora fllfnstren. Solen fll in fver vrmeledningens glnsande galler och ute i det ljusa diset aftecknade sig lngt bort fver fabriksbyggnader, vinschar, kranbalkar och broskelett Auditoriumteaterns vldiga fyrkant. Det fula och massiva tornet sg ut som en aflgsen jtte, hvilken stod kapprak vakt mot Michigansjns blanka spegel. -- Vi g ut och ta tillsammans, sade Bullard, s kan jag sedan visa er hvar jag brukar kpa mina ritgrejor. Det r hos Abbott p Madison street. Alltjmt gnolande kammade han sitt lockiga, midtelbenade hr. Slutligen frdig tnde han en cigarrett och drog Hugo ut. -- Vi ha en timme p oss, kom lt oss ta' ett tg ... Nere p grden ringlade en bred svart folkorm. Det var arbetarna, som gingo till frukost. De kommo massvis ur komplexens inre, men ordnade sig sedan p led, ty de mste g genom en tidtagningsmaskin vid utgngen. -- Det dr slippa vi, sade Bullard muntert. Och Hugo Nordling log ett gladt och redan litet fverlgset leende. -- Ty han hade ndtligen, ndtligen arbete! XI. Den innersta drren. En decemberafton kom ingenjr Nordling frn City under norra flodarmen genom den dubbla kabeltunneln. Han hade nyss skilts frn ingenjr Bullard och var p vg hemt. De hade tit middag nere i staden och tmt en flaska rdvin, och denna ovanliga dryck hade hetsat upp Hugo, s att han fredrog att promenera i stllet fr en stplats i de fverfyllda tgvagnarna, som oafbrutet, bildande en enda lng kedja, doft rasslande, rullade frbi honom. Det var en egendomligt mild vinterkvll. P frmiddagen hade den frsta snn fallit, men som vanligt hade vdret kastat om och nu var det ljum t. En i ljusskenet nstan saffransgul modd tckte krbanan, och spren lyste vta och blanka gatan upp. Bakom svngbrons hga stolpar, bakom spannmlstornen, kajvaruhusen och frukthallarna brann blodrd kvllshimmel. Men ur tunnelmynningen skt tg efter tg. De breda banden ringlade lngsamt ur det svarta, gapande hvalfrret, svngde upp p Clark street och frsvunno lngsamt mot mrkret kring parkfonden. Vagn efter vagn gled frbi, fick belysning af ngon hrnlykta eller skyltruta och visade d raderna af bleka arbetaransikten, som trtta ttt trycktes mot hvarandra, skuldra vid skuldra, nsa mot nacke. Slokhattarna skuggade likgiltiga, hrda, slappa, stelt stirrande anleten. De unga fabriksflickornas sterlndska drag sgo lidande ut i det oskra skimret och mnnens breda axlar, kraftiga nackmuskler eller ock hvita, lungsotshrjade och trda ansikten blefvo till typer som ej tycktes hra till mnsklig ras, endast imitera den. P detta stt sammanpackade, i kompakta massor, hvilka forslades fram, en lefvande last, vagn efter vagn i ett ondligt, aldrig slutande tg, kunde de tros vara ngra fullndade maskiner, hvars arbetande delar bragts till hvila och som ngot konstruktrsgeni roat sig med gifva mnniskogestaltens former. Klockan slog sju i Notre Dames hvita torn och trafiken blef oerhrd. De stora lastvagnarna krde upp i grnder och tvrgator fr att utvnta kroppsarbetarnas hemtg. Kuskar och packkarlar gingo in p nrmaste krog och utefter trottoarkanterna stddes bicyklar i hundratal. Endast automobilerna tutade alltjmt otligt efter plats. Hugo hade stannat vid hrnet af Ontario street. Han betraktade frnvarande ett halft dussin poliskonstaplar, som med battongerna frgfves bemdade sig bereda genomgngar fr mnniskofloden. En af dessa poliser frefll Nordling bekant, men han kunde ej minnas hvar han sett honom. Han sg ut att som de andra vara irlndare, men i hans buttra uppsyn lg ngot godt, ngot strft och s att sga korrekt godmodigt. -- Jag har sett honom frut, tnkte Hugo och fljde hans mera humana knuffningar med battongen. -- Gud vet om jag ej rent af talat med honom ... Och vid tanken ryste Nordling ltt ty den upprullade fr hans inre syn hela svltperioden fre hans anstllning. Nu hade han varit fver en mnad hos Frazer & Chalmer och allt hade gtt p bsta stt, han var hemvan dr, hans arbete uppskattades, Bullard var hans bsta vn, redan var han inbjuden till hans Philadelphiahem. Och bakt ville ej Hugo tnka i ondan -- han tyckte sig drvid blifva rddare nu, d allt var vl fver n d krisen faktiskt pgtt. Som han emellertid lyfte blicken fr att fortstta framt, trffade den Wosslicks stora kllarskylt, och en hr af minnen stormade p honom. -- Hvar fanns Ysal? Ett par dagar efter det han brjat p fabriken hade han en sndagsmorgon farit ut till Ysals hus. Han hade haft nya klder frn topp till t, en sjskumspipa till zigenaren, som lnat honom pngar, och en liten ring t Ysal. Men zigenerskan hade ej varit hemma och hela emottagandet hade varit s underligt och frlget att Nordling ej gjort om besket. Visserligen hade mannen entrget bedt honom, men samtidigt skelat och sneglat s otckt och lmskt under lugg, att Hugo ftt bestmd afsmak fr vidare umgnge. -- Han hrde ej lngre hop med dem. Men nu -- nu, hvar fanns Ysal? Om han blott finge en enda gng till trycka henne intill sig, nu d han var sker, var p solsidan och skulle kunna njuta utan att tigga. Han erinrade sig pltsligt att hon ju ej ens visste hvad han hette -- hon hade aldrig frgat. Ja, hvilken underlig ts, hon frgade aldrig, det var ju nstan overkligt ... Trottoarens folkstrm brjade nu ter vaja och svnga framt. Kabeltgen rullade alltjmt frbi, men ej fullt s ttt. Vagnarna glesnade, passagerarna brjade uppblandas med butikbitrden. Hugo fick en knuff af ngon, han sneddade gatan och gick in till Wosslicks. D han ppnade svngdrren och mekaniskt lyfte blicken mot gatfonden, sg han hur kabeltgens slpvagnar, hvars violetta och rda gon blinkade efterst, slukades af vintermrkret. Salen var sig lik. I det tckniga ljuset frn pelarnas lampor skymtade den frfrliga oljemlningen fver Karl den Stores intg, och de tre flugsmutsade portrtten fver hvar sin drr sgo stelt och melankoliskt ned p samlingen af slarfvigt kldda kroggster. Matbordet i sitt hrn doftade som en kloak och bland de trasiga resterna p flottiga brickor och i nedspillda karotter blnkte gaslgan under korffatet. Den lilla bhmiska kyparen hll p att sgspna det fuktiga golfvet. Hugo blef stende vid diskhrnet. Han tyckte p en gng att stolarna voro fr smutsiga att sitta p, borden fr klibbiga, mnniskorna fr sluskiga, hela lokalen fr ruskig att fr honom knnas vid. De som rrde sig drinne voro frmmande ansikten, nya fr dagen kanske, men de voro nd alla samma nattyper, samma lifvets skuggfigurer som han sett frut. Och lngst bort stod O'Neill. Advokatens ansikte var pussigt och spklikt hvitt. Hans svarta gon under de uppsvllda locken stirrade dystra p hyllans glas. Bredvid honom, inom disken, stod Wosslick. Han var nnu fetare n frr och tycktes knappt orka draga blossen ur den cigarr, som hngde mellan hans blrda lppar. -- Fr jag ett glas l, sade Hugo. Nu kom bhmaren fram. Han knde ej igen Nordling. Doppande sina nedspnade rda armar i en balja isvatten, som stod under en tunna, torkade han dem drefter p sitt flckiga frklde. I det samma ljd ett skri genom rummet. Det kom frn O'Neill. Han hade stigit fram p golfvet och kastat nerohufvudet tillbaka, snigellockarna klibbade som af svett vid hans bleka och vackra panna. -- Nu fr den mensch ein anfall igen, mumlade den lilla vaktmstaren, pass man blott p ... -- O'Neill, sluddrade vrden och slog med handen sltt i diskskifvan. -- O'Neill, s -- sger jag, nu fr det vara slu -- va -- vara slut, sger jag p det hr. G och skrik n'n annan stans ... Wosslick vnde trumpen sin rygg t gsten. Men O'Neill hrde ej. Hans gon brjade pltsligt lysa med ett skimmer som hos sig lngsamt tndande gldlampor. Han intog position som en talare, slog ut med handen och rt: -- Gentlemen, lyssna! Ja, det r slut, jag har ej vidare att tillgga. Men jag bjer mig ej fr juryns beslut, jag respekterar ej, jag resignerar ej. Jag gr min vg, det r allt. Se hit! Snabbt drog han en liten flaska ur fickan, satte den till munnen och skrek: -- Skl, kamrater -- nu gr advokaten James Francis O'Neill ... Han tmde det lilla glaskrlet som drefter krossades mot golfvet, d han lt det falla. Sjlf stod han upprtt ngra sekunder, under det att hans ansikte fruktansvrdt frvreds och ett hest vrl steg frn hans lppar. Drp strtade han handlst omkull. En gonblicklig frvirring fljde. Hugo tappade sitt lglas, fradgan stnkte p hans benklder. Wosslick sg ut som om han trffats af slag. Han hll sig med bda hnderna i disken och stammade tillintetgjord: -- Man kommer att stnga min bar -- herre gud, jag blir ruinerad -- mina herrar, ni ro vittnen att det var sjlfmord -- jag kunde ej hjlpa det -- mina fiender skola sga -- -- -- Men ingen lyssnade till vrden. Alla trngdes kring den olycklige advokaten. Ngon tog upp den snderslagna flaskan. Bitarna kvarhllos af etiketten, som var rd, och p hvilken lstes under en ddskalle och ordet Poison: Carbolic acid. Genast skreko flera stmmor om hvarandra: -- Han har tagit gift -- en har tagit karbolsyra -- spring efter polis -- doktor -- gift -- karbolsyra ... Men O'Neills kvidan hade tystnat. D han fallit omkull, hade han vltrat sig fver p ryggen och efter det benen krampaktigt sammandragits, hade de brjat trumma mot golfvet i snabb takt som trumhvirflar. Men snart hade ftterna upphrt med de hemska ljuden och efter ngra sparkningar lg han orrlig, stel, dd. Liket var flckadt af sgspn, det sg ut som hade imperatorsgestalten dragits ut frn en arena. Hugo vgade ej se p den dendes ansikte. Han knde sig sjuk och matt, och nnu en gng upplefde han i denna lokal knslan af att genomg en drm. De omkringstendes prat om advokatens egendomligheter, hans hastiga sortie och om Wosslick och polisen, frefll som ord utan mening, hvilka klingade fjrran och ofattbart. Helt maskinmssigt fann Nordling ett glas i sin hand, han tmde det och fann att det var visky, men han kunde ej frst att han begrt det. D de andra tackade frstod han att vrden bjudit p detta grafl. Nordling strckte p sig och sg sig omkring. Alla diskuterade fortfarande sjlfmordet. Han gick lngsamt mot drren, stannade en stund, men d ingen mrkte hans aflgsnande eller bad honom stanna, ppnade han raskt och gick ut. I detsamma stod zigenerskan framfr honom. Vinet, let och viskyn kom hans blod att sjuda. Han tyckte att ett tunt flor, skrt och gult, lg fver gatan, framfr husen, fr de redan julsmyckade butikernas eklrerade grannltsfnster. Ysal fste sina mrkgula gon p honom och log. Ett gonblick dk ansiktet af den gamle hfdingen, eller hvad han var, upp ttt bakom Ysals skuldra. Men fven han log, s de hvita tnderna blottades och blixtrade under hans mongoliska mustasch, och zigenerskan sade ngra ord p det frmmande sprket och bda skrattade. S frsvann han som genom en fallucka, och Hugo mste ocks skratta, d han tog Ysals arm under sin och de gingo ned i en bigrnd. Mrker uppslukade dem, han hrde blott polisvagnens gonggong skrlla och sg en skymt af den svarta begrafningsvagnens tcklda, som i karrir vek om ett hrn, fljd af en springande folkhop. Drp voro de djupt inne i grnden. -- Ysal, hvart g vi? Hon svarade, i det hon kade stegen: -- Hem till mig. Du minnas drren? Hugos hjrta klappade hrdt. -- Ja, sade han ifrigt, den innersta drren. Hvad mer? -- S du komma med Ysal. I morgon jag fara bort. Men Hugo, som knde sig i det kade stadiet af ett rus, aktade ej drp. Han ville stanna flickan och upprepade gng efter annan: -- S hr d, Ysal -- stanna, lyssna, vi g ej hem till dig, kom med mig -- vi g ned i sta'n, p en teater, p ett hotell, vi skola supera -- Men hon drog honom i armen: -- Var ej dum -- kom ... De veko kring hrn, gingo fver grdar, genom lutande portgngar. Stundom snafvade Nordling. Han fortsatte att bevekande mumla: -- S hr -- jag har pngar -- mycket, mycket pngar. Hon skrattade sitt lga ormskratt: -- Har du? D Ysal glad! Har du nu gjort den uppfinning? -- Ja, ja, ja -- mycket, mycket pngar. Och pltsligt stannade han, uppgifven af trtthet och slog sina armar kring henne. -- Jag gr ej lngre, frklarade han. -- Se s, nu ro vi hr -- se! Och verkligen, Hugo trodde sig igenknna det gamla rucklet. I mrkret reste sig ett lgt hus med ett staket utanfr. Marken var uppbltt och gyttjig. Han hrde Ysals rst fre sig: -- Kom -- hr r Ysal. Ett ljussken slog en bred flamma i natten och rektangeln var en drr. Drp knarrade trappan under hans steg, en ny drr och han famlade sig igenom ett svart rum, dr han sttte mot bord och stolar, nnu en drr och mjuka mattor kndes under ftterna likt gungande tufvor i krr. Ett draperi drogs undan -- en sista drr och Hugo stod i en liten kammare, hvars vggar voro filt- och mattbelysta. Han visste ej hvarifrn belysningen kom, men skenet var hafsgrnt, och d han sjnk ned, mrkte han att han satt p en lg och bred sng, fylld af brokiga kuddar, sjalar och prktigt frgade tcken. Och Ysal krp ttt intill honom, slog sina nakna armar kring hans hals, bet honom i kinderna och kramade honom, som ville hon kvfva honom. Ett gonblick frekom det Nordling som visade sig midt p vggen zigenarens grinande ansikte, men det frsvann genast. Han sg Ysal resa sig och rcka honom en metallbgare. -- Drick, sade hon. Hugo ville skjuta bort drycken. Den luktade parfym och kvljde honom drfr. Men flickan blef ond. Hon stampade med sin lilla fot och rynkade gonbrynen. I detsamma kastade hon af sin jacka och Hugo sg henne nu stende alldeles rak, med hrdt lindad grdel kring de smidiga hfterna, endast en armslngd ifrn sig. Han famlade efter broschen af slipade glasbitar, som fste grdeln. -- Drick frst, sade hon. D drack han. Dryckens kvalm frsvann, den var i stllet isande och frklarande, och nu sg han att Ysals kammare inom den innersta drren ej var liten utan ett stort lngt galleri. Taket, som var hvlfdt som en dm och hade utskrningar likt moriska arabesker, var fverslladt af ljusbl stjrnor, femuddade, i en ondlig rad, och kanterna voro rubinrda som vin eller blod. Frn dessa stjrnor kom ocks ljuset och det var ej lngre hafsgrnt utan bltt, som himlens eter. Och kring vggarna stodo smala pelare, lindade med band, likt barberarnas skyltplar, och de vredo sig omkring sig sjlfva s att spiralerna lpte uppt, mot stjrntaket. Men mellan pelarna fllo i motsatt riktning, det vill sga mot golfvet, vackert frgade vattenstrmmar, som flto ut fver det marmorrutade golfvet, hvars sneda, svarta, rda och hvita kvadrater tycktes hoppa i hvarandra. Lngst bort bljade tjocka sidendraperier likt solbelysta kvllsmoln i storm. -- Men Ysal var frsvunnen. Det gjorde dock ingenting. Det var s vackert och underbart att ligga dr och se p detta kaos af krypande, svngande, hvirflande och bugande rnder, strmmar, vxlande takflt och stjrnytor. Ibland blefvo de till trianglar, som krpo in i hvarandra, ibland till roterande cirklar, ibland till en enda massa af fallande facetter i prismats frger, likt glasbitarna i en leksakskikare. Och slutligen frefll det Hugo som svfvade han sjlf, och han tyckte sig se O'Neills ansikte, men ej ddt, utan lefvande, och mister Ostroems ansikte och den grinande zigenarens korplugg. Han sg en flod af ansikten, ett haf af ansikten, de passerade frbi som arbetaretget p Clark street. Och alltsammans, ansikten, stjrnor, moln, pelare, Ysals kammare, hennes egen vaga drmbild, det bla ljuset och den rda grdeln, stadens mrka grnder, af hvilka han ofrmodadt sg en perspektivisk rad, allt, frger, lif och rrelse, slocknade i ett nu och det blef ogenomtrnglig natt. -- Han knde en stelnande frnimmelse som frystes hans kropp till is. * * * * * En hvit vrdag vaknade ingenjr Hugo Nordling fullstndigt och klart till medvetande. Det var i en sng p allmn sal i Alexian Brothers Hospital. Och s smningom berttade man honom att en grkall vintermorgon hade ett par privata polismn frn Pinkertons, som hndelsevis snokade igenom stadens vrsta utkant, funnit en s godt som naken man p prrien. De hade trott honom dd af ett krossr i nacken, men han hade lefvat upp, tack vare en konstitution, som mste blifvit frberedande grundlagd af generationer bnder i ett hrdande nordiskt klimat. Dr Hugo lg i den stora salen under en anslagstafla, liknade han med sin kloroformluktande hufvudbindel en srad soldat. Bullard sade det t honom, d han beskte honom och meddelade att firman hade plats ppen fr honom, om han raskade p med att krya till sig. Nordling tnkte p liknelsen och tyckte att den ej var s ofven. Han hade stupat p okndt flt, men frst efter en strid, som redligen varat i mnga och lnga mnader. D han en ljum eftermiddag gick ifrn lasarettet, knde han att han nu frst riktigt vaknade till en ny vrld med nytt lif och endast vakna intressen. Det fanns ej lngre sagor och drmmar, och skulle ngonsin fantasien tagas i ansprk af hans ritarhjrna, s skulle den dock vara af s pass substantiell natur, att den kunde omsttas i klingande valuta. Detta meddelade han sin vn Bullard fljande dag, d de bda stodo lutade fver vinkelborden uppe i det ljusa ateljrummet. Och Bullard tyckte det var frstndigt sagdt och bda lyssnade lika frnjda -- halft andktigt, halft lockade att takthvissla -- till maskinernas buller nere ifrn grden, hvilket kom rutorna att sakta dallra som d tonerna vibrerande genomstrmma en kyrkas orgelpipor. * * * * * Den inledda polisunderskningen angende ett mordiskt fverfall efter narkotisk bedfning, samt rn, med mera, p en ung ingenjr, gaf intet resultat. Detta beroende p de svfvande uppgifter, den unge mannen kunde meddela. Icke ens huset, enligt hans pstende belget i ngot af de knda, ruskiga kvarteren p andra sidan af nordvstra flodarmen, var han i stnd att utpeka. Hvad betrffar de zigenare, han skte gifva en beskrifning af, s voro de likaledes omjliga att uppspra. XII. -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- Lngt eftert, d Hugo lmnat svl Frazer & Chalmer, som den stora staden, mnga r eftert, d han gjort och lnge sedan slt sin uppfinning och var gift och hade barn och hette Hugo Northing (H. Northing Esq. of the firm Northing, Bullard & Bullard, Iron and Steel Works, Pittsburg, Penn.) -- tnkte han ibland p Ysal. Han mindes ocks den hrda perioden, d han saknade lya och kula och icke visste hvar han skulle luta sitt hufvud, och fastn han undvek att tnka fr mycket tillbaka, sammanvfdes alltid, nr det dock skedde, denna tid p ett underbart stt med Ysal. Det kunde hnda, att nr fru Northing -- _ne_ Bullard -- ngon sommar lg i London eller vid Rivieran, herr Northing efter ett herrsamkvm gick ut och satte sig p sin hustrappa och i den tropiska sommarnatten tnkte fver sitt lifs den. S underligt kunde d hans tankar g, att han ofrmrkt suckade djupt. Dr han satt ensam och tyst framfr sitt prktiga parkavenyhus af huggen brunsten, skulle man ha svrt att frst, hvarfr han suckade. Det r ej heller troligt, att han ens sjlf riktigt fattade det. Mjligen trodde han det bero p att han med hvarje r blef tvungen att arbeta allt trgnare -- det var nu en gng s, att det arbetet grep sin man allt fastare -- och att jrnmarknadens spnnande timmar p aktiebrsen tillsammans med spekulationerna vid ritbrdet trde en del p hans nerver. Men hur som helst, i nattens stilla timmar tnkte han p hvad han grna ville kalla kamptiden. D kunde han med nstan ett litet leende erinra sig den stora stadens lnga gator. Den stora staden, som lefde p mnniskors blod, svett och hjrnmassa, som slukade millioner offer och som tog till fnga dem, som strmmade dit, fngslade dem inom sina granitmurar fr alltid, kramade dem, trampade p dem, ddade dem -- som fdde vansinniga hopp hos tusen och lt ett par fr dryg betalning n tinnarna, nr deras hr redan tunnats af och blicken och hjrtat blifvit oknsliga. Men som trots allt, dock var den stora staden, dr nuets underverk fddes och lefde. Han log trtt, d han mindes de lnga ntterna, de vilda feberdrmmarna, de frtviflade tankarna, nattens skuggor, gatans mnniskor, grndens faror och hungerns fasor. Hans ga skdade fjrran bakt, int, nedt, nr han kom ihg de sklfvande figurer, som, i evig kretsgng kring det tunga lifshjulet, befolkat hans vrld den tiden. Han letade efter deras namn och anletsdrag och hans visste ej alltid om han gissade rtt, dr han satt p sin stentrappa ensam i natten, ty han hade fr lnge sedan bannlyst dessa skuggor ur sitt minne. Ocks nnu lngre tillbaka vandrade hans tankar, och de kretsade fr ngon kort halftimme kring det lilla stackars landet uppe i norr, frn hvilket han fr alltid vandrat bort. Men dr hade han nnu mindre berringspunkter, det var som efter en organisk operation -- en bortskuren lem, hvilken ersatts af en mycket starkare, om ock konstgjord. Nej, det lnade ej mycket, att grubbla p, de som en gng tnkt p lille Hugo Nordling och hoppats i stilla gldje att han skulle blifva en duktig man, de voro dda och borta och de hade ej ftt tid vnta och hra om hans utveckling. Och ingen annan heller troligtvis, annat n mjligen genom dunkla och lsa rykten, ty han umgicks aldrig med landsmn. Men mrkvrdigast var, att ngon enstaka gng, ngon sllsynt, ljum och enslig nattstund, kunde mister Northings tysta suck stiga af annan orsak. fven den hade han svrt att fr sig klargra innebrden af, men han knde dock att den rrde sig fver, hade sitt ursprung i hans ktenskap. Ty hur lyckligt allt gestaltat sig fr honom hr i lifvet, var det fven hr ngot han hungrade efter. Det lilla ordet krlek behfde ej ovillkorligen ha gemenskap med ordet hustru, men med kvinna skulle det vl i alla fall i hvar mans lif ngon gng sammankopplas. -- Och det hade det nog ej i herr Northings. Dessa underliga tankar voro emellertid s sllsamma och utom den sfr, Hugo Northing rrde sig i, att han halft af feghet ej vgade pejla deras djup. Det var som hade han likt mannen i spkhistorien fruktat att f se under kistlocket sitt eget frebrende jag. D kunde visionen af Ysal stiga upp. Och pltsligt, som ett stjrnskott i natten, trodde han sig se hennes fina och grymma anlete afteckna sig mot den stora stadens nattbelysta bakgrund. Och ren drborta stego upp ur glmskans graf, i hungersvepningar, i trdukar, i det tysta slpets och motgngarnas svarta drkter. S smningom sammanblandades hennes namn med de ren, blef ett begrepp fr dem. Det var som hade kamptiden smultit in, gtt upp i dessa fem bokstfver, och ibland frekom det honom, som hade hon varit ngot overkligt. Allt efter som r lades till r bleknade bilden af Ysal och slutligen stod hon i hans minne endast som en produktion af hans hjrna, och han trodde ej lngre att han ngonsin trffat henne. Hon blef ett namn, som han ngon gng frvnad mumlade. Och d han riktigt tnkte efter, tycktes det honom, som hade han ju aldrig kunnat mta en sdan kvinna. -- Hur, sade han till sig sjlf, skulle det gtt till? Hon r p sin hjd en bild af den stora stadens nattsida -- ej mer. Jag, som inte, vare sig utom eller inom mitt ktenskap, tycker, knner mig ha verkligt gt en Ysals syster, en af hennes olagligt eller lagligt fallna systrar, hur skulle jag ha kunnat gt Ysal ... Och han upprepade fr sig sjlf, ensam i den tysta och balsamiska natten, p stentrappan till sitt rika och tomma granithus: -- Hon skymtade sporadiskt en gng -- i den stora staden -- hon var den stora staden -- gatan, natten, Ysal -- -- -- * * * * * S blef hon en svltens fantasi, en hungerdrm. Noteringar: Originalets stavning och interpunktion har bibehllits. Ett ftal uppenbarliga fel har rttats som fljande (innan/efter): [s. 10]: ... nnu hrdes ej gongongen frn kabelbolagets ... ... nnu hrdes ej gonggongen frn kabelbolagets ... [s. 13]: ... som s godt som hvad som hlst, ... ... som s godt som hvad som helst, ... [s. 16]: ... gon. Gongongerna ringde, hfstngerna ... ... gon. Gonggongerna ringde, hfstngerna ... [s. 25]: ... selleristjlkar, pepparot, och ett par skedar af ... ... selleristjlkar, pepparrot, och ett par skedar af ... [s. 62]: ... och en gubbe i pyamas blef synlig. ... ... och en gubbe i pyjamas blef synlig. ... [s. 79]: ... Men d kan kom in i sitt forna lilla bakgrdsrum, ... ... Men d han kom in i sitt forna lilla bakgrdsrum, ... [s. 111]: ... Ngra drucka sjmn krnglade i sjlfva ... ... Ngra druckna sjmn krnglade i sjlfva ... [s. 131]: ... Fickan stannade utanfr ett tvvningshus ... ... Flickan stannade utanfr ett tvvningshus ... [s. 154]: ... -- Jag skulle -- jag skulla vilja trffa Maud. ... ... -- Jag skulle -- jag skulle vilja trffa Maud. ... [s. 154]: ... Irlndaren tog ett steg tilllbaka, kanske infr ... ... Irlndaren tog ett steg tillbaka, kanske infr ... [s. 204]: ... namn han frgfves skte i hastigheten dechiffera ... ... namn han frgfves skte i hastigheten dechiffrera ... [s. 213]: ... liten minnnessak, om n aldrig s ringa, t ... ... liten minnessak, om n aldrig s ringa, t ... [s. 217]: ... sockrade daddlar ur sklen. Nordling strckte ... ... sockrade dadlar ur sklen. Nordling strckte ... [s. 251]: ... en ddskalle och ordet Poison: Carbolic accid. ... ... en ddskalle och ordet Poison: Carbolic acid. ... End of the Project Gutenberg EBook of Ysal, by Henning Berger License: Share Alike