Produced by Jari Koivisto RAN En dramatisk dikt af WILHELM PETERSON-BERGER Iduns Kungl. Hofboktryckeri, Stockholm 1898. till Fredrik Vult von Steijern i namn af det vi bda lska och tro p med tack och tillgivenhet frn frfattaren. PERSONER: STEN FOLKESSON, herre till Sol. RIKISSA, hans husfru. INGRID, deras dotter. WALDEMAR, Ingrids trolofvade riddare. ULF TUVESSON, riddare. MRTEN PREST. BENGT, Waldemars vapensven. Gster, folk och knektar p Sol. RAN. RANS TRNOR. I En nejd, dold af gra dimmor. Sommarnatt i daggryningen. Vid den frsta svaga morgonljusningen brja RANS TRNOR osynliga i tcknet, att sjunga: Upp ur de dunkla dvalornas rike stiger strlande dag. Jordens sner och dttrar brja ter sin rastlsa, blinda, gckande lyckojagt, medan vi, den silfverne fraggans bubblor p tidens flyende blja, gonblicksalferna, hvila i ljuflig ro och skda leende all deras maktlsa id. Vra ro de, slafvar de fddes! Sker n deras tanke famna verldsalltets vidder, stormar n deras djerfva vilja upp mot ondligheten, dr all tidens trnad frtvinar och de heta begren d, sjunka de dock, nr vi dem locka ter till jorden neder, lta sig fngslas af fgrings makt, snkas i sinnenas sllhetsrus, blndas af glittret frn flyktiga formers evigt bljande haf. Det ljusnar allt mer. Vi ro glittret, vi ro bljorna. Ve den dre, som vgar att trotsa, vgrar att lyda vrt lockande bud! En ked af lidanden lnkad jordelifvet honom skall varda. Rassla hon skall med en klang af tandagnisslan och snyftande stn, nr hans sjudande blod vndas vildt i frsakelsens fngsel. Tvfaldt ve den vansinnige, som en gng bunden i vra garn och kysst af vr drottnings lppar, vnder ter till det som han svek! Vgen gr fver lik. Ddens han r. Dimmorna ha nu skingrats och ljuset vuxit s i styrka att hela nejden kan tydligt urskiljas. Man ser en mindre hafsvik; p dess bortre strand Sol slott, p den hitre en vg, som leder dit rundt viken. Ute i vattnet en stenhll. Invid land en bt. TRNORNA, hvilande kring stenhllen, vaggade af vgdyningar, fortfara att sjunga: Nej, I jordens sner och dttrar, lyssnen lydigt till vra lagar, ljufva som snger i sommarntter, starka som hafvets hvlfvande vgor! Fdde I ren att lyssna och le, fdde att tjusas och rusas. Hr! Morgonvinden nalkas. Se! Ljuset jagar p brinnande vingar fram i det bl, tnder blommande frger och toner. Det skiner och sklfver och svingar, ytans yrande bljelek klingar, dallrar och dansar i darrande ringar, doftar och lyser. Och buren draf ilar lyckan fram fver brusande haf, fram emot jordbarnens strand fr att fngas och fly eller hgra i sky eller d mellan trnande armar. RAN stiger upp ur djupet. Sittande p stenhllen talar hon till trnorna: Lttare r vl att sjunga om skenets skimrande vlde n att med sjungande skingra de lurande farors hot. Vakten Eder, I glmska och gldtigt glammande trnor att kufvande kraft ej lgger oss fngna fr fiendefot. TRNORNA Drottning, ditt ord med oro vi tyda. Vi lngta att lyda. Drottning, befall! RAN Den jordens son, som ej dras af lismande syner och snger, men lr dem, kan sjlarne lyfta med sknhet ur villornas band. Vr makt af hans styrka blir stulen. Hans ord oss tvingar att tjena det andra skenet, som sanning r kalladt i sjlarnes land. En skald skall han nmnas p jorden och stor den gerning, som bygger af tankar och bilder och toner en fager frihetens skans. Mot skaldernas slgte str striden; i dem vi verlden besegra. De frst af alla m falla fr hgringens frestande glans. TRNORNA Drottning, ditt ord med oro vi tyda. Vi lngta att lyda. Drottning, befall! RAN Dr i Solborgens salar dvljes redan mngen gst Riddarns unga dotter firar stolt i dag sin brllopsfest Fjrran frn han rider, hennes blde brudgum. Leden lustigt lider under gngarns traf. Men i skaldehgen sknhetslngtan leker skiftande som vgen p mitt vida haf. Hastande hitt han nalkas arla p sin brudgumsfrd. Vra snger skall han hra. M han d af dem bli snrd. Sjungen, sjungen, mina trnor, hafvets sknsta melodi! Nr han mlet, icke lngre han af oss kan drad bli. Ty vid brudens sida skall hans blick med gldje men befriad glida fver all vr lek. n som sol p vgen grannt hans drmmar spela. Skiftande r hgen, ungdomsvarm och vek. TRNORNA Hastande hitt han nalkas arla p sin burdgumsfrd. Vra snger skall han hra. M han d af dem bli snrd. Sjungom, sjungom, systrar kra, hafvets sknsta melodi! Nr han mlet, icke lngre han af oss kan drad bli. Dyka under det fljande sakta ned i djupet. WALDEMARS rst p afstnd, nrmande sig. Hallaho! Hej, strck ut, min gngare flink! Lna min lgande lngtans vingar! Sjung mig en visa, du drillande fink, s det lngt bort i skogarne klingar: Herr Waldemar rider till sitt brllop! WALDEMAR och BENGT rida in. I samma gonblick rinner solen. De bda ryttarne hlla in sina hstar. WALDEMAR Vid alla helgon, en fager syn, dr uti morgonens rda brand hon lyfter murar och torn mot skyn, den stolta borgen vid sjastrand! Drinne bidar min unga brud, Ingrid den vna, sin barndomsvn. De glimmande rutor, de snda mig bud: r icke Waldemar kommen n? Jag kommer, Ingrid! Rider fram, men hejdar sig pltsligt. Se, bten dr! Och fjrden r speglande silfverklar -- Helt visst till min lycka den strten br som lockar med glans, s underbar! Springer af, kastar tyglarne t Bengt. Till borgen med gngarn du rida m! Sjlf vill jag dit fver bljorna n. BENGT rider ut. WALDEMAR stiger i bten och stter frn land. Str en stund stum betraktande morgonens sknhet, brjar sedan sakta och i stilla hnryckning: Full af soliga lften den skimrande rymden sin blgda klarhet frnyar. fver min vg g strlarne, timrande reportar bland gyllne skyar. Blommande sommar ler fver landen ngarne dofta och skogarne susa. Genljud i fjrran jublar p stranden, jublande stiger min sng mot det ljusa: Herr Waldemar drager till sitt brllop. RANS TRNOR osynliga. Hvad ro jordiska frjder alla mot dem vi bjuda! Blott skum och skuggor, bleka och kalla. Hrnere sknhetens sjar svalla, och njutningens brnningar stiga och falla och svalkas och sjuda. RANS stmma ur djupet. Waldemar! Waldemar! Waldemar! WALDEMAR Hvad? Hvem ropar mig? -- Hvem sjunger? -- Sllsam var den klang mitt ra ndde! TRNORNA som frut. Nr sknets flan, den orotunga, din drm frstrde, och trots du knde i tanken ljunga och frihetslngtan sin brandpil slunga in i ditt hjrta, det eldigt unga, var det oss du hrde. En hvit dimma har sakta snkt sig ned fver fjrden. RANS stmma. Waldemar! Waldemar! Waldemar! WALDEMAR Hvad sllsam sanning, hvad tjusning i sngen! Med hemlig trollmakt den tager mig fngen. Och nr jag blicken i djupet snker, ett gtfullt skimmer emot mig blnker. Det r en villa! -- Hon skall frg i nsta minut. -- Jag vakna m! Ingrid mig vntar. -- -- Tcknet genomskimras af en ljusgrn glans. RAN och TRNORNA visa sig pltsligt. RAN Waldemar! Knner du mig ej? Du ofta badat i mina bljor. Frnam du ej d min kyss? Ofta satt du p skret och lyddes till dyningens sorl. Det var jag som sjng om alla de strlande under hafvet gmmer, hafvet, mitt stora kristallklara rike. Waldemar, kom, flj mig dit ned! Den sknhetstrnad, som bor i din sjl skall ljufligt stillas och stndigt vakna p nytt fr att stillas. Lifvet skall varda en dikt, ett rus. Stundernas fridlsa flykt i salig glmska skall hejdas. Waldemar, kom! WALDEMAR Fager du r, fagra dina ord, men i hgen likvl de fda en sllsam ngest, frut ej spord, och dina gon underligt glda. r du en drmbild, ett gyckel blott af mina sinnen? -- -- Dimman lttar ett gonblick, s att Sol skymtar fram. Ja visst, jag drmmer Min vg gr i dag till Sol slott, och Ingrid mig vntar. Mitt ml jag glmmer! Vill med en rstt ge bten fart. Dimman ttnar ter. RAN Waldemar, drj! Ja, sannt du sjng. En drmbild r jag och mitt rike r drmmarnes. Men drmmen r mer n verkligheten, sknare, strre, och en drmmare stndigt du var. Ofta som barn frn gossarnes lekar till ensligheten undan du smg. Ofta som yngling i junkrarnes lag, medan vinet och skmtet fldade, sjnk du i tankar och syner hn, hrde hemligt p oss. Oftast dock nr skrmmande, tom, hvardagstrlarnes id dig mtte, vr verld du skte, sagor du diktade, toner du fann. De voro din trst, vr gfva de voro. WALDEMAR Eder gfva?! O ja, jag vet: Vid hafvet lrde jag att sjunga, till hafvet drogs jag stds af lngtan. Jag lskar det! r du dess drottning? O, du r skn! Och gerna fljde jag dig ned till din drmverld. Men mitt hjerta vndas, ngest och berusning kmpa drom. Sinnet somnar, Minnet mattas. Det r ngot jag glmmer! O Gud -- hvad r det? RAN Waldemar, kom! Blott fr en minut -- som r den skall synas dig, r af sllhet. Minnet draf skall varda en klla till jublande visor. Fagert och nytt skall du kvda. Sngarfrjd, sngarra min kyss vill dig bringa. Men vgrar du nu att flja, evig nger dig tra skall. Trtt skall du trampa skenlefnadens stigar. Sngen skall sina, synerna slockna, sagorna d. Tcknet lyser af ett starkt rosenskimmer. RAN och TRORNA strcka armarna mot Waldemar. Nej, du drmmare, kom, trd ned i vra dunkelbl salar, dr ljuflig oro och salig fred din skiftande trst hugsvalar! Dre den, som till lifvets slut i tom, frtrande trnad brinner! Lt ruset flamma en kort minut! Hr frst din drmda lycka du finner. WALDEMAR En rysning igenom hjertat gr. Mig fngar frtrollningens under. Ej tanken dess snara slita frmr, och viljan domnar drunder. Dre den, som till lifvets slut i tom, frtrande trnad brinner! M ruset flamma en kort minut, om en gng min drmda lycka jag hinner! Kastar sig i Rans armar. Alla glida sakta ned i djupet under ljuft bortdende musik. * * * * * Dimman skingrar sig lngsamt; nejden ligger ter i solsken. Folk drager d och d frbi t Sol till. Om en stund brja hornsignaler och rop att ljuda frn andra stranden. BENGT kommer brdskande, fljd af en skara KNEKTAR och GRDSFOLK. BENGT Just hr jag skildes vid min herre. EN KVINNA M helgonen oss skydda! Hvad har skett? BENGT Guds nd frbjude ngot vrre n att nr tcken nyss sig fver fjrden bredt, helt ofrmrkt han vikit frn sin bana. Nu nr det klarnat nog han kosan ser. Men kommen, lt oss fver sunden spana! Vrt nit t jungfruns oro lindring ger. Alla skynda ut t hger. * * * * * ULF TUVESSON ensam, i djupa tankar Rtt sllsamt! Ofta nog jag henne sg, och vn och fager stds hon syntes mig, dock tndes ingen tr i mitt hjrta. Men nr i dag i brudens hvita drkt hon hfviskt helsande mig handen gaf, af vrens lust frnam jag som en flkt, och ijusa minnen stego ur sin graf -- -- -- blott fr att infr hennes bild frblekna! S knde jag ej frr mitt sinne vekna, jag, som dock lekt s mngen krlig lek och prfvat kvinnogunst och kvinnosvek. -- -- -- -- -- En ann hon bidar under krans och slja. Men det synes bjdt att st mig bi, ty hennes brudgum drjer. -- M han drja! -- Hvem vet, trhnda r hon redan fri! -- -- ETT SLLSKAP BRLLOPSGSTER -- riddare och damer -- frdn Sol. Herr Ulf sllar sig till dem. EN DAM till herr Ulf. Ett mrkligt brllop mnde detta kallas, dr efter brudgummen man skallgng gr. EN RIDDARE Jag menar, att han hela saken glmt. Vl ngonstds i skog och mark han sitter och smider till en visa sina rim. EN ANNAN RIDDARE Och tror sig tids nog hinna hit till sngdags. EN TREDJE Drmed lr jungfrun icke nja sig. Om rtt man knner hennes sinnelag, s blir hans straff s lngt som brllopsnatten. EN AV DE YNGRE DAMERNA Ej ville jag i brudens stlle vara! FLERE Dr kommer hon! Utaf sin ngslan drifven hon gr att mta knektarne som skt. STEN FOLKESSON och INGRID, MRTEN PREST och FRU RIKISSA komma frn Sol, fljda af en skara gster och grdsfolk. Ngra af Bengts fljeslagare tervnda samtidigt frn hger. Rop i folkskaran: Har ingen nnu junkern sett? Svar: Ej vi! HERR STEN halfhgt. Var lugn, mitt barn! Hvad kunde vl ha timat? INGRID Ej oro knner jag, men harm! En brud som fvergifven str p brllopsdagen! Kan Waldemar mig unna sdan skam? Vl ofta frr nr han till Sol drog fr hafvets brus och skogens han frgat sitt ml och svrmande i dikt och drmmar p vgen drjde. Nr han sedan kom, en nyfdd sng och vna sommarblomster han bragte mig med ngerfulla ord. Hans varma kyssar brunno dubbelt varma, hans gon logo bedjande och blida. Glmd var min vntan och min bitterhet. Men nu, i dag, -- p sjelfva brllopsdagen till alla dessa gsters spott och spe! Det gr fr vida. HERR STEN Rtt fr nu mitt rd. Dig och din moder m det ndtligt grma, att jag fr Edra bner vika gaf och ddls drmmare till mg mig valde. Men gjordt r gjordt -- Till BENGT, som kommer med knektarne frn hger. Hvad hafven i att mla? BENGT Ej goda tidender, jag rds: den bt, hvari jag sjelf sg junkern stiga nyss, vi fumnit drifvande p fjrden -- tom. INGRID sjunker med ett svagt anskri till marken. FRU RIKISSA bjer sig fver henne Ack, Ingrid, arma barn! -- -- FOLKSKARAN, sakta mumlande. S har d dden in i laget trngt och i bittra flden brllopsgldjen drnkt? FRU RIKISSA Min Ingrid, lt ett sista hopp dig utur smrtans dvala rycka! Den dunkla gtan n i lycka, ej blott i sorg kan lsas opp. INGRID reser sig lngsamt, liksom bedfvad. FOLKET sakta I brudens stolta bonad hur liljeblek hon str, frn hjrtesorg ej skonad i lderns vr. INGRID Det r ej sannt! -- Det r en drm allenast en hjrtlst gycklande, frfrlig drm! Dess heta ngest mina trars strm frtorkar. Vcken mig! Ack genast, genast! I tyste tveken. -- Ha, du Gud, som lter dig fromt tillbedjas utaf jorden all, om p din makt jag icke tvina skall gif mig den lycka, som du skflat, ter! MRTEN PREST Hll, jungfru Ingrid! Lten Eder kvida ej varda hdelse och syndigt hn! Ty veten, blott med bistnd ofvanfrn I Eder brudgum nnu kunnen bida. I hafvets djup sig falska vsen dlja, som dra mnniskor med fager sng. En ordd ungersven re'n mngen gng blef lockad ned med list i deras blja. Rrelse i folkskaran. Det mnde hafva blifvit junkerns de. Dock menar jag, att n han frlsas kan, om blott hans minne, nu af trollsng sfdt, med vigda klockors ljud ur dvalan vckes. HERR STEN till en af knektarne. Till kyrkan skynda! Ring i hennes klocka! MRTEN PREST Men trollen ro mktiga. Sitt rof de lmna ej frutan ndtvng ter. Ur helga sgner jag ett medel minns, beprisadt fr sin kraft. Den dyraste klenod, som I af Eder brudgum ftt, i hafvet offras m, af bner signad. Ju vissare I liten drupp, med desto strre makt han draga skall sin gifvare till denna nejd tillbaka. Den gyllne ringen dr p Eder hand just lmplig r att lsa junkerns band. INGRID Hvad? Lftespanten som mig Waldemar gaf den dag, d vi hvarandra trohet svuro! MRTEN PREST I offrets vnda ligger offrets kraft. INGRID tvekar en stund i hftig inre kamp. FRU RIKISSA Ej m du drja, Ingrid, nr det geller att frlsa den ditt hjerta hller kr. INGRID Vlan dl Till hans rddning m det ske! I lren mig den bn, som offret viger. MRTEN PREST Nej, Eder smrta sjlf m orden finna. INGRID efter en paus, knhjande. Frlsaremoder, du som allt lidande huldrik hugsvalar! Se till det offer, som bldande, kvidande, himmelska under i ngest frbidande hjrtat dig br! Bringa mig ter den vn, som med trade blickar jag sker! Frlsaremoder, du ndens utkorade. Frls den af syndiga villor bedrade! Bnhr hans brud! FOLKET Heliga jungfru, bnhr hans brud! INGRID reser sig upp, drager ringen af sin hand och kastar honom i hafvet. Klockringning ljuder p afstnd. Folkskaran brjar upplsa sig. Ngra taga afsked och g t hger, andra flja HERR STEN, FRU RIKISSA, INGRID och MRTEN PREST t Solhllet. ULF TUVESSON ensam stannar. DE BORTDRAGANDE Gyllne boja, genom bljor till den bundne vg dig bana att mot trolldomsruset mana minnena som flytt! ULF TUVESSON Han borta r -- hur fagert n de sjunga, och bruden dragit ringen af sin hand. Det tyckes fr mitt hopp ett gynsamt tecken -- GSTERNA p afstnd. Gyllne boja, du r bilden af den krleks makt, som vcker och till rddning handen rcker dem, som djupets rster lydt. ULF TUVESSON Vl brann en bitter sorg i hennes bn -- men kvinnotrar vet jag torka snart dr rans hgsta halvor glnsa klart. Sten Folkesson ej mnde slikt bedrfva. Vlan, ett sorger det knappt skall tfva frr n till jungfrun jag att gilja gr -- -- Aflgsnar sig t Sol till. GSTERNA i fjrran Gyllne boja, flink till borgen terfr den frjd som flyktat! Innan ret n r lyktadt, varde glllet nytt! II ETT R SENARE FRSTA BILDEN P Sol. Ett rum i gtisk stil. Solsken. INGRID svartkldd, sitter vid fnstret och smmar. "Uti min rtagrd det stod en gng en ros s rd, s rd som allt mitt hjrteblod. Men under bladens bjrta gld i mullen grodde sorgens bleka lilja. "De skira frger fullo af fr stormens lek och gny. Skall vl ur sommartidig graf den rosen g i blomning ny? Tungt r att vattna sorgens bleka lilja. "Mitt hela lif i vntan gr, dess strm ej stmmas kan. Snart rtagrden de str. Dr en gng rosenglden brann nu vissnar fven sorgens bleka lilja". Lter smnaden sjunka, stirrar sjlsfrnvarande ut i solskenet. "Ju vissare I liten drupp med desto strre makt han draga skall sin gifvare till denna nejd tilibaka." S ldo prestens ord. Det r min kraft, min sjls frtrstan, som skall Waldemar frlsa. Men ack, hvar stund min svaghet mera blottar: Jag kan ej hoppas, mktar icke tro, s lnge n hans de dunkelt r! Stiger upp Ett r har redan gtt i oviss bidan. Min ungdom svinner och min tid frtrs -- Drute drager lifvet stolt frbi med brllopsgillen, sng och sommarjubel! Ut vill jag -- ut, att mina bojor kasta och blomstersmyckad blanda mig i vimlet -- Frgfves! Ringen i hafvets djup min hand och fot frlamar. Uti minnets cell som fnge jag r till evig hoppls vntan dmd. Sjunker ned med ansiktet gmdt i sina hnder. FRU RIKISSA intrder sakta utan att Ingrid ser upp. Ack, barn, lt ej din tanke stndigt stinga p nytt i detta sr, om det skall gro! INGRID reser sig ter Blott dden, moder, skingra kan de kval, som efter Edra rd mig sjlf jag redde, nr af min hand jag trohetstecknet drog! * * * * * FRU RIKISSA I sorg och grubbel fnget r ditt sinn. nnu du hoppas br p bttre skiften; att ej frtvifla har mig lifvet lrt INGRID Du, moder, led en gng som jag? FRU RIKISSA Ja, barn, En sorg lik din jag hade i min ungdom, fast aldrig n dess hemlighet jag yppat. Nu till din trst jag drom tlja vill: Herr Peder han var sig en riddare su bld, ut drog han i verlden den vida att kmpa fr Krist mot de hedningars vld. D runno mina trar s strida. Vl stridare mnde de rinna nd, nr skeppen buro bud fver hafvet det bl: Herr Peder ligger dder under palmer i sder, rtt aldrig han med Eder i brudsng skall g under solen. Jag srjde i ntter, jag suckade i r, d vnde min grt igen att flyta. "I blifven min, stolts jungfru, och torken Eder tr! P Sol skola sorgetankar tryta." S talade herr Sten. Han var kck och glad och ung, och bodde i sin borg allt s stolt som ngon kung. "Herr Peder ligger dder under palmer i sder, men utan hjrtegamman varder lefnaden tung under solen." Han log och hjd mig handen. D helades mitt sinn. Slik giljare vl kunde det beveka! Snart drog i Solborgen vrt brllopsflje in; s lustigt hrdes gigarena leka. Men frammannfr gick vren och strdde blommor mng', och under himlafstet jag hrde som en sng: "Herr Peder ligger dder under palmer i sder, men sjlen ser i himmelrik med frjd vr lefnads gng under solen." INGRID Hur lycklig, moder, var din lott mot min! En varm och djup och trdrnkt hjertesorg r himmelsk lust mot denna dofva oro, som stjl mitt hjrtas tro, min viljas makt, -- som all min kraft att srja krossat har till stoft och mngt som gift uti mitt blod. s att af fridls ngest stds det brinner. Str orrligt stirrande, frsjunken i plgsamma tankar, utan att lyssna till moderns ord. FRU RIKISSA Mitt kra barn, sl dessa tankar bort! Var viss, snart kan sig allt i gamman vnda. HERR STEN intrder. INGRID mrker det icke. FRU RIKISSA besvarar hans sprjande blick med en stum tbrd. Han gr en axelryckning och str en stund likasom vntande. Till sist: Det sgs att tiden helar alla smrtor: d mnde denna snart ock vara lkt. Ty kommer jag, min dotter, dig att mla om stora ting. -- S hr mig! INGRID teruppvaknande. Tala fader! HERR STEN Nvl! -- D fullt ett r re'n har frgtt se'n junker Waldemar dig fvergaf, s r fr dig han dd. Emellan Eder m hvarje band fr alltid van lst! INGRID gr en tbrd af den hgsta fverraskning. Ulf Tuvesson, hvars rikedom och slgt allt landet knner vl, har nu af mig begrt din hand och med mitt gillande i dag allt re'n han kommer fr att f mitt lfte af din egen mun besegladt. FRU RIKISSA Se, Ingrid, hastigt sannas mina ord! INGRID liksom fr sig sjlf Men Waldemar, som ringen frlsa skall -- HERR STEN Ej mer om honom! Fga hopp du har, nr prestens rd ej nnu frukter burit. Fr slika griller du ej offra m den afundsvrda lott, som hr dig bjuds. INGRID Den lotten tycks mig fga afundsvrd att af min fader till ett svek jag dmes. HERR STEN Hvad? Svek! Dig junkern svikit har, ej honom du! INGRID Min fader, den klenod, som genom hjrtats dom mig dyrast var, jag gaf som lsen fr mitt hjrtas lycka, och himlamakter ropade jag an. Mer helig ed, mig tycks, blef aldrig svuren, mer heligt offer icke bringas kan. Din dotter r fr stolt att slikt frgta; jag mste bida -- HERR STEN Litar du d n p detta offer? INGRID efter ett gonblicks tvekan. Sant n syns mig ordet: "I offrets vnda ligger offrets kraft" -- Frvisso r min vnda svr -- -- HERR STEN Ja, vl! Men om jag riktigt fattat prestens rd, s lses denna kraft och varder dd blott i den mn du drupp frtrstar. Jag af din tvekan granneligen ser: Du knner vndan, tror ej p dess ln och kan ej tro drp. S har du sjelf den dunkla gatan lst till egen btnad. INGRIDS ansigtsutttyck och tbrder frrda en hftig inre kamp. EN SVEN intrder anmlande: Ulf Tuvesson med mnga mn i flje just nu i borgen drager in. HERR STEN Se till att fr hans folk ej god frplgning fattas! Svennen gr. Jag gr att riddarn helsa. Hit till Eder jag honom fr. Nu sansa dig, mitt barn. att din trolofvade du vl m mta. Gr. INGRID Till all min smlek allts fven den att otspord frenas med en annan n den mitt hjrta sjlfmant gaf sitt val. FRU RIKISSA Sg, har d Waldemar din lskog n? INGRID sker lnge efter svar. Ack, fr min blick r allt blott natt och gtor! FRU RIKISSA Ja, barn, en moders ga bttre ser n ditt, som grtit nyss s mngen tr. Allt ligger ljust och klart. De band ha brustit. som vid det flydda fngslade ditt lif, och du r fri. Ditt hjrta har dig lst. Nr p ditt offer du ej mktar tro, d r den stolthet blott bedrgligt sken. som dmer dig till ny och ffng vntan. Tnk p din moders ungdomssaga, barn. och fatta mod! Men tyst, jag hr dem nalkas. Drren ppnas af svenner. ULF TUVESSSON intrder frd af HERR STEN. FRU RIKISSA I varen vlkommen, herr riddare god! Vrt hus stor heder I gren. Och ljusare tider och gladare mod tillbaka till Sol I fren. HERR ULF Min tack, fru Rikissa, fr den hlsning s god! Till Sols fridfulla nejder s tidt min varmaste lngtan stod frn rikets rdslag och fejder. INGRID fr sig sjlf En riddersman han r i skick och blick, i later som i dater. HERR ULF fattar Ingrids hand Jungfru Ingrid! Mitt rende knnen I. Kommen jag r med ra till Eder att gilja. Herr Sten redan sport, att I ren mig kr, och styrkt af hans lfte och vilja jag beder, att nu Eder egen mund, den rosenfagra, m sga, hvad sjlf I menen om sdant frbund, och om denna hand jag skall ga. INGRID utan att se upp Ulf Tuvesson! Min faders ord m sknka Eder handen, mitt hjrta lyder andra makters bud. HERR STEN halfhgt. Gods dd! Hvad? Trotsar hon? Hejdar sig vid ett frstulet tecken frn fru Rikissa. HERR ULF som slppt Ingrids hand. I svaren stolt, skn jungfru. Icke nu jag dristade om Edert hjrta bedja, och jag svr, att icke frr vrt brllop firas skall n detta hjrtas gunst jag vunnit har. Fattar nyo hennes hand. Men intill dess den fagra handen bre som tecken af mitt lfte denna ring. INGRID drager undan handen Af Edert kcka tal man mrka kan att kvinnors ynnest Eder billig tycks. S hren d jmvl den ed jag svr: Ej frr min hand skall bra denna ring n detta hjrtas gunst I vunnit hafven! HERR STEN Besinna vl, min dotter, dina ord! FRU RIKISSA Frspill ej af en nyck din lefnads lycka! INGRID Ack, lycka! -- Infr denna ring jag ryser. Dess gyllne skimmer endast minner mig om den, som fordom blnkte p min hand och som jag offrade. -- I veten hvarfr -- -- Ja, mrken vl, herr Ulf: om jag en gng som husfru trder in i Eder borg skall hotande den tanken stds mig flja att han, den andre, terkomma kan. Af oviss oro skall mitt sinne tras, och lust och ljen fly frn Edra salar, och om Ulf Tuvesson det sgas skall att han ett osllt gifte korat sig. HERR ULF Nej, jungfru Ingrid, gladeligt jag tror p ljusa framtidsdagar, nr en gng I Eder svra sorg frvunnit hafven. Ej trst skall Eder tryta, ty jag sett att Eder stolta hg mot hjden trr. INGRID Fullvl jag vet, att man herr Ulfs geml stor heder skall bevisa. HERR ULF Knnen I jmvl den frjd som heter: stds att ska ett hgre n? INGRID Ett hgre? P hvad stt? HERR ULF Som falken stiger gr mitt des bana, min tt i landet dlast r och ldst, i dessa dror flyter kungablod, och denna hand har redan ofta prfvat att rikets tyglar hlla. Hafven akt, stolts jungfru! Ltt det hnder att en dag en krona stts p Edra gyllne lockar. Kan sdant hopp ej lifva Edert mod? INGRID str lnge stum, trffad af hans ord. Till sist: Ja -- ja -- Det vore ln fr all min kvida, det vore trst fr hvarje stund af kval! Att gifva lifvet stora syftens glans, att stolt och hjltelik dess frd gestalta -- -- Hvad sllsam eld som tndes i min sjl vid dessa tankar, eggande och ljufva! Och underbara syner dyka fram ur flydda drmmars aningsfulla dunkel -- -- -- -- -- -- I fjrran str en stad. Dess torn och vallar i solen glimma. Vinden leker ltt med fanor, vimplar, band och blomsterslingor, och rymden dallrar utaf klockors dn. Frn gatorna och torgen glammet gr med presters sng och klangen af basuner. Och sakta drager upp mot kungaborgen ett festligt tg i bjrta skrudars prakt. Hgst rida tv i flammande skarlakan. Hr! Folket jublar -- HERR ULF leende. "Hell vr fagra drottning!" Medan Ingrid nnu str halft frsjunken i sin syn, stter herr Ulf, utan att hon gr motstnd, ringen p hennes hand, som han drp hfviskt kysser. Fru Rikissa omfamnar Ingrid: riddarne vexla ett handslag. ANDRA BILDEN Hos Ran: En stor praktfull sal med genomskinliga vggar. Utanfr st sllsamma bjrta jtteblommor, vaggande af och an i vattnet Lngre bort skymta stund efter annan hafsvidunder fram och frsvinna ter i dunklet. RAN och WALDEMAR sitta tillsammans under en tronhimmel och se TRNORNAS dans. TRNORNA Systrar, lten visor klinga genom hafvets klara rymder, lten dansar ltt sig svinga fver silfversanden hn! Frjder vra fjt bevinga. Trst t sjl, som trr och lngtar hvita lemmars lek vill bringa, smidig, smktande och vn. Fram under verldshvalfvets irrande lgor simmar vilsen en snhvit svan, viljels buren af vexlingens vgor fver dess ndlsa ocean. Mnniskosinne, du r den seglande svanen drute, din r den sknhet du ser i de speglande bljornas bild p din de ban. Hur till flygt du vingen breder r ondligheten stngsel. Vill du varda fri ditt fngsel, dyk till oss i glittret neder! Hr, hvad dig vntar, hr! Biktande blickars lockande lgor, klangers och dofters rusiga smek vagga dig vekt p vllande vgor, sfva och vcka i villande lek. Upp ur de brinnande lifsdjupen hja sig rosende syner, formbindningsyrans drmbilder rja sig genom frrdiska sljors svek. Ty med dem hvar ljuflig villas hemlighet vi listigt gmma, hur man tnder eldar mma och hur lskogslngtan stillas. Tnd dem och slck dem! Tnd! Systrar, lten visor klinga genom hafvets klara rymder, lten dansar ltt sig svinga fver silfversanden hn! Frjder vra fjt bevinga. Trst t sjl som trr och lngtar hvita lemmars lek vill bringa smidig smktande och vn. RAN ger ett tecken t de dansande att sluta. Har denna lek ej lngre ditt behag? Ditt ga stirrar mot ett namnlst fjrran, din mun r stum och kysser icke mer din arm ej lngre strcks till varma famntag? WALDEMAR Jag lyss till hafvets underliga dn. Dess dofva snger jmt jag sker tyda. Mig tyckes att jag hrt dem frr, men vet ej nr, ej hvar -- RAN Kan mina trnors glam ej grubblet ur ditt veka sinn frjaga, s kom till mig, ls svaret i min blick p hvarje frga, som din tunga brnner! Jag lskar dig -- WALDEMAR utan att lyssna till henne. D rr sig i mitt brst en hemlig oro; jag ett namn vill ropa. Det dyker fjrran upp ur vattnens brus men n ej fram till mina lppar hunnet det ter drnks i sorl och mrker -- RAN Trnor! Fort bringen vin! -- I glmskans skira purpur din tankes kld till knsla tina skall. WALDEMAR Mig tycks ditt vin ej mer ha samma kraft. Snart kan mitt blod ej lngre draf eldas. RAN D har ditt blod ej lngre samma kraft att frjdas t sitt eget fldes yra, och ledan lurar i din sla hg. Var p din vakt! Hon vill din lifslust stjla. WALDEMAR Ja, jag r trtt, ej vaka jag frmr. I drmls slummer blott jag ville sjunka. RAN Ger icke ruset dig en drmls ro? WALDEMAR Jag vaknar stds med hftigare trst. r lifvet endast rus och trst? Skall ej en gng jag strkt och fri ur dvalan stiga och vaken njuta svalkan i min sjl? RAN Att vakna r att knna trn vakna och blott i slummern r din ande sval. WALDEMAR S lt mig vakna nr jag slumrar in och njuta slummerns stma vakande! RAN Nu tronar ledan p din trtta lpp! Bland nskningar, som ffngt storma hn mot alltets grns, den evigt vikande, och ska sprnga hvarje vsens lag du irrar maktls kring liksom en fjril, som hungrig fladdrar ifrn rt till rt rundt om en blomsterskl, af honung full, och i sin ifver icke skatten varsnar. WALDEMAR S visa mig hvad jag ej sjlf kan se! RAN Ja, om din tanke af mitt tal kan tyglas. En blomma spirar ur ditt vsens rot, och blomblad fem hon upp mot ljuset slr i frger klara, skiftande och mjuka. En vllukt strmmar ur dess bjrta kalk och snker dig uti ett saligt rus s snart den trolska doften in du andas. WALDEMAR Hur nmns hon? RAN Dina sinnens rda lilja. Dess syn dig frkunnar att du r, men nr dess nga genomtrngt ditt vsen och du har lppjat kalkens klara saft, du lyfter lyckan upp dig till sin barm och alltet, du och blomman varda ett. WALDEMAR Har blomman spirat ur mitt vsens rot hvad r d jag, om icke hon jag r? RAN skrattar En lilja, rusad af sin egen doft -- den gtan lses blott i detta vin. S drick d, Waldemar! Uti din dryck jag lgger liljan ned som must och krydda. Lser ett stort, praktfullt blomster frn sin barm och kastar i bgaren, som hon rcker Waldemar. Denne tmmer lngsamt drycken. -- Paus. WALDEMAR reser sig. O, ljufva domning, som dig sakta snker i mina lemmar ned och kylan drnker uti det lena svall, den nya gld, den strida strm, som brusar fraggigt rd igenom vllustvidgad barm och hjrta. Du mlar bilder brinnande och bjrta, omsusande mitt sinn i salig dans. En mun -- en ros, tv gons stjrneglans! Och tvnne hvita mjuka armar rckas emot ett brst, hvars brnad blott kan slckas med innerliga famntags ljufva vld -- Sjunker ned infr Ran, omfattande hennes knn. O sknhet, all min sjl till dig r sld! RAN bjer sig fram och trycker en lng kyss p hans lppar. * * * * * TRNORNA omsluta gruppen. Se, flammor sig tnda i sjudande sinnen! I frjder sig vnda de vikande minnen. Och lpparne leka, blott kyssar de andas, och suckarne smeka, och blickarne blandas. Och oron har somnat, som elden vill slcka, och tanken har domnat, som tvekan kan vcka. WALDEMAR nnu en dryck! Af rusets rda natt jag fullt vill famnas! -- -- EN TRNA frambr drycken. WALDEMAR fr, nr han mottager bgaren, pltsligt syn p en guldring, som glnser p hennes hand, springer upp, rycker hftigt till sig ringen, utropande: Hvem gaf dig denna ring? Hvar fann du den? TRNAN En gng lustvandrande i hafvets lundar jag i den hvita sand dess glitter sg. WALDEMAR str lnge stum stirrande p ringen. Till sist: Ingrid -- Ingrid! Min brud --! Det r hennes ring, den jag henne gaf! Hon bidar sin brudgum p Sol... Blickar liksom vaknande, frfrad omkring sig. Hvar -- -- hvar r jag? Ha! Genom trollens list och djfvulska funder r jag lockad och snrd, har jag svikit min brud. Hur kunde det ske? Frfrdes min sjl af snger och syner? -- Guds moder, du milda, alla helgon och heliga nglar, stn mig bi! Jag vill bort! Jag vill ut till frihet och ljus, till luftens sus genom sommarens soliga rymder! RAN Du mnniskodre, rasa ej s! Ffngt du ropar, frgfves du vndas. Min r du och min du frblir, Om du vnder till jorden ter, skall min makt dig draga tillbaka hit ned. Trotsar du den r du ddens. Och hur vill du fly? fver lmska djup, genom hvsande hvirflar gr vgen fram. Vilse du vandrar i hafvets skogar, fngas du skall af vidriga drakar eller af rytande brnningar kastas mot hvassa klippor och sargas till dds. WALDEMAR Hllre d n nesligt lefva som en tr I under tomma villor, knna sin andes lefvande kraft sina i sinnenas kensand! Nej, jag vill bort; m det kosta lifvet! Ringa jag aktar det, bunden hos dig! -- Ingrid? Ingrid! -- jag kommer. Vill strta ut. Trnorna sluta sig samman och hejda honom. RAN Vlan, s g, du jordens blinde son! Men lyssna frst till hvad jag nu frkunnar: Om hon, hvars ring din viljekraft har vckt, n lefver, bidande din terkomst, och icke br en annans ring p handen, d r du fri och m drofvan stanna. Reser sig Men svek hon ditt minne -- min fnge du r, och hit skall du vnda tillbaka. Om ej, vid min eviga sknhet jag svr, min bittraste hmd skall du smaka. Ty ej blott du utan allt hvad krt du eger p jordens rund skall sjunka i hafvets djup, frtrdt af min vrede i samma stund. Frr'n dagens sista strle r slckt, m jorden du ter lemna, ty re'n innan nsta morgonvkt skall ett drjsml med skrck sig hmna. P afstnd blir en hvitskimrande trappa synlig. Tvnne trnor ledsaga Waldemar ut ur salen och uppfr densamma. DE FRIGA TRNORNA Frr'n dagens sista strle r slckt. m jorden han ter lemna, ty re'n innan nsta morgonvkt skall ett drjsml med skrck sig hmna. III INGRIDS OCH ULF TUVESSONS BRLLOP Riddarsalen p Sol. BRUD och BRUDGUM sitta p en upphjning till hger. Midt emot dem STEN FOLKESSON och FRU RIKISSA samt MRTEN PREST. Lngre bort GSTER, bnkade kring dryckesbord i salens bakgrund. Svenner g omkring med vinkannor och bgare och sknka i. I en grupp p golfvet st BRUDTRNOR och BRUDSVENNER sjungande: Nr som den glammande skrdemnad med korn och krna i landet str och hsten smyger sin rda spanad bort genom grden och snr, d firar krlekens vna vr en segerfest uti starka hjrtan, och brllopsvisornas eko slr p flykt den aggande smrtan. BRUDTRNORNA trda fram Ulf Tuvesson, Eder unga geml I mnden de sllaste dagar gifva; drvid ej blott Edra borgar lifva med gillens jubel och prl! Men gladt och troget till mhetens bl stds nya flammande knippor draga och styrande djrft emot hga ml gldja den stolta och stdja den svaga. BRUDSVENNERNA trda fram. Fru Ingrid! Hos den make i dag Edert lfte vann den huldaste omsorg vake som ngon frtjena kan! Ty se! Denne riddersman, som kufvat med kraft s mngen, fr Eder sig bjer han i rosende bojor fngen. HERR ULF fr vid dessa ord Ingrids hand leende till sina lppar. Hon sitter blek och orrlig, liksom utan att mrka det. ALLA resa sig upp. Ja, hell de bda, som seger vunno mot vinterskymningens sorg och nd, nr sommarkvllarnes himlar brunno som brllopsfacklor i gld! M lyckans blomma st rank och rd vid alla vgar, dr fram de vandra, och uti stormarna f till std den tro de svurit hvarandra! Brudparets skl tmmes under fanfarer. Man lemnar sina platser och vandrar af och an i salen och angrnsande gemak. Herr Ulf ses g fram till brudsviten och tacka; slr sig drp i samsprk med herr Sten. INGRID ensam i frgrunden. Hur tom, hur tankls r ej deras sng! Med all sin konst och klang den endast nr den oro, som alltjmt mitt hjrta gnager. O, den som kunde glmma, glmma, glmma! FRU RIKISSA och MRTEN PREST ha under tiden frstulet iakttagit henne. FRU RIKISSA I kunnen se, hur hennes kranka sinn till sorgsna tankar redan vnds. Jag beder att I med visligt tal och fromma rd mn ska ge den arma trst och lisa. gr bort och brjar samtala med ngra af gsterna. MRTEN PREST trder sakta fram till Ingrid. S blek och sorgsen brud jag aldrig sg. Hvad fattas Eder? INGRID Kunnen svar I gifva p frgor, som mig frta dag och natt, s svaren mig! MRTEN PREST Hvad sprjen I, fru Ingrid? INGRID Nr efter Edert rd mig sjlf jag bundit med bn och offer uti bidans band och alla mina stjrnor slocknade en efter annan uti hopplst mrker, d sg jag pltsligt lifvets drr p nytt med glans sig ppna fr min tjusta blick. Nu sgen mig, jag beder: Var det svek att vilja flykta bort frn natt och nd, att upp nya ljusa vgar tr mot hjder hgrande i soligt fjrran? MRTEN PREST I lydden Eder faders bud? INGRID Nej, nej! Mig lockade de stora framtidssyner. Ej bakom tvnget fr mitt samvet skydd. Fri fljde jag min egen hg och maning. MRTEN PREST Hvad fritt I namnen var d svaghet blott. Stark r den sjl som tror. I hafven tviflat. INGRID r tvifvel svek? MRTEN PREST Ja, ofvan i den himmel, dr trons martyrer Eder vandel se. INGRID S sgen mig, hvi mste jag d lida lngt innan sveket nnu skett? MRTEN PREST Fru Ingrid! I lidandenas eld s mngen sjl blef hrdad som ett blankt och bjligt stl mot list och lockelser i lgnens verld. Det ndamlet var med Edert ve. INGRID Jag fattar icke denna grymma lag, som dmer sjlarne att oskyldt pinas. Det mnde vara presters pfund blott! MRTEN PREST Nej, i de helga tingen Eder blick r lika skum som Eder tro r svag, och fga fromma ra Edra tankar. Men verldslig lust bor stolt i Edert sinn, all Eder hg till glans och blndverk str. Fru Ingrid, granneligt jag sknja kan att nnu mycken nd I skolen prfva. Ej ngon frid skall Edert samvet f, en oviss ngest Eder jmt skall jaga, s att till sist i kyrkans famn I flyn att vrida Eder dr i bn och bot, med gissel sarga Eder fagra kropp och skyla sren under sck och aska. INGRID liksom fr sig sjlf. Som slag af gisslet redan dessa ord mig snderslita; vildt mitt hjrta sklfver af marters fvermtt, af srens eld. Men midt i svedan knner jag en dallring af sllsam vllust. Mina dens gta som af ett hemligt ljus frklarad tycks -- MRTEN PREST Ja, vndas skolen I och mkligt kvida, och frst nr edert sinn r slaget mjukt med plgors tuktoris, Guds moder skall varkunna sig och Eder sjl hugsvala. Se'n med ett sinnelag frn verlden vndt I mnden fromt p helga vgar vandra, med Edert gods och guld Guds rike tjena, de sjuke hjlpa, ge de sorgsna trst, och sist, nr ndatiden lyktad r, se paradisets gyllne portar ppnas, p Eder hjssa sig en gloria snka och helgonen och nglarne med sng och strngaspel sin nya syster hlsa. INGRID efter en paus. Hur underbart! Infr min tnda blick tycks lifvet blott en rad af tckensljor, dem sorgen drager undan, en fr en, till dess det sista ljuset strlar fullt. r detta lidandenas hemlighet? Skall s en verld af sken och lgn jag fly, dr svag jag svek hvad innerst i min sjl jag varmast trr: hjrtats hjltestyrka, den stolta tro, som fvervinner dden? r detta vgen? O, min Gud, jag svindlar! Och dock mitt hjrta svller som af frjd! Mig ljuset blndar -- ULF TUVESSON en stund iakttagit henne. Sg, hvad fattas Eder, min vna brud, att I s upprrd synens? INGRID Ack, intet. I en drm jag blott frsjnk. HERR ULF S rycken Eder ls utur dess bann och bjuden gldjens glam i borgen ljuda. Jag rds, de unga flnna gillet sltt, om ej det sker. INGRID Ha! Gldjens glam! Fr sig sjlf, medan herr Ulf och Mrten prest sakta samtala. Ja -- ja! Fr sista gngen m dess klang jag hra, fr sista gngen ungdomslust och lek p sina vingar m mitt hjrta bra! Nu vill farvl jag sga -- -- -- Vnder sig om, ropar till gsterna: Trden fram, I gster alla, fram till sng och sirlig dans! Dubbelt lyse festens glans, dubbelt stark m tonen skalla! Sorgls hg m hr befalla! Dagen vare hans! Man samlas ter i salen. MRTEN PREST gr. INGRID fattar herr Ulfs hand och deltager med honom i fljande danslek. Sng och dans af DE YNGRE Nu vilje vi leka med ljen och lust och svnga oss och niga och buga. S mnget litet hjrta skall f prfva en dust mot blickar, som krligen truga. S mnget litet hjrta skall bestnda en strid mot hnder, som djrft mnde trycka och mnga rda lppar skola bedja om grid och undf den ljufvastc lycka. Kom kmpa och vinn, lef lustiga dagar! Den vnnen r min, som bst mig behagar. Men fjrilar svinga i lunden. Och ungersvennen gngar sig t hagen s grn, i krlekens garn r han bunden. D mter han den jungfru han lskat i ln och yppar sin lga p stunden. Men jungfrun hon vandrar uti tankarna mng', hon gitter den suckan ej hra, ty blomstren p marken och sm fglarnes sng lngt mer hennes hg mnde rra. Men ungersvennen gngar sig t hagen med hast och bryter alla rosor han kan finna. Han binder dem samman utan ro eller rast: En ynnest han aktar att vinna. Nr jungfrun det skdar varda rosorna fler, ty fram p dess kinder de spira. Dock glds hon och ungersvennen handen hon ger. Sitt brllop de nu mnde fira. Kom, kmpa och vinn. lef lustiga dagar! Den vnnen r min, som bst mig behagar. Men fjrilar svinga i lunden. Vid sista ordet hres ett pltsligt anskri bland gsterna. Dansen afstannar. I fonddrren str WALDEMAR och stirrar blek in i salen. Lngsamt stiger han fver trskeln och gr fram emot Ingrid, som ryckt sig ls frn herr Ulf och mlls betraktar honom. GSTERNA hviska och mumla frfrade: Oss himlen skydde! r det vl hans vlnad? WALDEMAR Min Ingrid! Det r jag, din Waldemar, din brudgum, din -- HERR ULF Nej, hll, herr riddare! I synens mig vid dden redan vigd, men jag, Ulf Tuvesson, r jungfruns brudgum. FRU RIKISSA och ngra andra kvinnor skynda fram till Ingrid, som r nra att falla i vanmakt, och fra henne ut. WALDEMAR Ingrid en annans? Nej, det r en lgn! Hon bidar mig, hon r min brud. HERR ULF Herr junker! Den skara gster hr I sen kan vittna, att jungfru Ingrid nyss vid mig blef vigd. WALDEMAR S hafven I med list den vna lockat och hennes sinne snrjt med lismarord. Jag eger jungfruns lfte -- men vlan: i envig vi om henne kmpa. HERR ULF Nej! Mig skydda lag och rtt. Jag strider ej med drar eller dda -- WALDEMAR utom sig. Vrjen Eder! Drager blankt och anfaller med frtviflans vldsamhet herr Ulf, hvilken efter ett kort frsvar srad vacklar i de kringstendes armar. HERR ULF Vnner, till hjlp! Hr drifva onda makter frvisst sitt spel. -- Jag illa srad r. Fres ut. HERR STEN Hur djrfvens I, som Eder brud frlupit och hftat hn och skam vid hennes namn, i detta gille trnga in med ofred. Fort, lemnen Sol, frr n dessa svrd min och min dotters krnkta heder hmnat! WALDEMAR Min brud jag krfver! Blott med henne gr jag. MNNEN storma med hjda klingor fram mot honom. Han rasar. Drifven dren bort! WALDEMAR Tillbaka! Ej jag, men I mn fly frn denna ort. Frnimmen hvilket de Eder hotar: Frn hafvets drottning kommer jag som fnge. I mina fotspr flja dd och skrck, ty om jag icke innan dagen flytt till hennes rike tervndt, skall Sol uti dess bljor sjunka och frgs. KVINNORNA Hjlp Jesus! Fort, m hrifrn vi skynda! Flykta frfrade. MNNEN Mot sdan makt ej btar ngon strid. Utrymma salen. WALDEMAR str lnge stum och blickar efter de flyende; sjunker s stnande ned p en bnk. Aftonsolen faller in. Sakta, efter en paus, brjar han: Allt -- allt r slut -- frspildt -- i spillror allt! Hur soligt, ack hur leende af lycka lg llfvet fr min blick den morgonstund, d jag till Sol red och -- fram ej lnde. Och nu? -- Blott dden nu mig frig r, ty ned till Ran -- -- Nej, nej, jag mste d -- och allt med mig, som krt jag har p jorden. -- Ha, Ran, jag tackar dig! I denna hmd din blinda grymhet blandar in en trst, den enda, sista: Ingrid skall mig flja i grafvens brudsng, ddens dunkel ned. -- Hur gtfullt gapar ej det svarta svalg infr min fot och vidgas att mig sluka. -- Hvad gmmer detta mrker? Tomhet blott? Eller det helas lsta hemlighet? Hur n jag rastlst spejar i dess natt, blott nya frgor skrida fram likt spken med hemlig skrck p sina bleka drag: Hvi lades svaghet i min sjl, mitt blod? Hvi skapades den makt som mig betvang? Min drmda lycka lofvade hon mig och trampar mig till stoft... Min drmda lycka! Hvad fager klang nnu i dessa ord! Min drmda lycka ... Ja, jag henne ser! Jag ville lefva nu, jag ville grta, jag ville srja mig till nya drmmar och lsa dem med sng ur sorgens tvng! Ty sngen blott gr fri, och sjungande jag skulle simma stark mot lifvets strm, mot allt som p dess strida vgor mter, mot nya hopp och frjder, nya kval. Springer upp, ropar vildt: Jag vill ej d! P jorden vill jag dvljas, tills sjlens flamma har frtrt sitt brnsle och brstets sista ton frklinga ftt! Stirrar i stum ngest framfr sig. Saktare: Dr sjunker blodrd sol i bla djup. -- Vid stranden bida trnorna mig n. -- Ja, n r tid, n kan mitt lif jag berga och genom det mitt sista hopp: att ska med bttre bn min frihet terf. Den sista strlen slcks! -- Nu vlja -- vlja emellan dd och trldoms skam! -- Men fort! Aftonglansen frsvinner. Waldemar utstter ett skri: Drj, sol! -- Dmpadt: Hon sjnk, beseglande min dom. Sjunker ter ned p bnken. Som hon i hafvets svall ock jag skall slockna. Bjer sig ned, gmmer ansiktet i hnderna och frblir i denna stllning, medan som enda synligt tecken af den bittra sjlskampen en darrning gng efter annan skakar hans gestalt. Det skymmer allt mer. Ett svagt mnsken faller in. INGRID intrder sakta Frlamad jag lg af drmmar, som stredo, och bilder jag sg af skuggor, som gledo i jagande flykt undan dden. Man talde mig hotande den. Hur aktar dem ringa min brinnande sjl! Mig frgorna stinga i flyende hl. De hetsat mig hit fr att sprja: Skall fver ditt de jag srja? Sg kommer du vl ifrn ddens land, eller dvljes du nnu p lifvets strand och dess tunga, villsamma vgar? WALDEMAR n lefver jag, om ock i ddens vld. Af Ran och hennes trnor drad blef jag. Hos dem jag drjt, hur lnge vet jag ej, till dess mitt minne vcktes af den ring jag en gng gaf dig, du i hafvet kastat fr att t denna gifva rum -- INGRID Du irrar! Jag gaf min ring fr att rdda din sjl ur den graf, som snarorna bdda. Ur skenverldens fngande skte jag stmde dig hit till mte. Men sjlf var jag svag, frmdde ej bida, och lsningens lag ej kunde jag lida. Ej tro jag hade, blott trngtan, till verldens lust stod min lngtan. Till verldens glans sig vnde min blick, nr hoppets styrka i trar frgick under rslng trande vntan. WALDEMAR rslng vntan! Kastar sig ned p kn. O, min r all skuld! Min, endast min! Hvad grnsls bitterhet ditt hjrta mste fylla vid min syn! Frltelse ej finns fr hvad jag brt. INGRID Frltelse?... Jo! Mitt hjrta vill brista af jublande tro, nr jag skdar den gnista, som bor i ditt ga, det klara. All dom, all klagan m fara! Vl tung r den lott, som svagheten sonar, men i himmelens slott ej stoltare tronar en frjd fver sjungande salar n den, som mitt hjrta hugsvalar. M lifvet oss skilja med hmnande hand, vi ro dock bundna med eviga band och dden till sist skall oss ena. WALDEMAR springer upp. Ack, Ingrid, fattar jag de ljufva orden! Har jag din krlek nnu? Hvilken lycka! S kom, du kra! Skynda, lt oss fly tillsammans bort till fjrran fagra land, dr hjrtats rosor blomma fritt som skogens! INGRID Ja, fly -- bland rosor lefva...! Nej, ack nej! Det vore att svigta och svika p nytt Nu nger m bikta hvar svaghet vi lydt och lyfta oss upp emot styrkan i smrtebesegrarens dyrkan. Se, korset dig kallar i hedningaland! Hr, kampropet skallar frn sjlar i brand! Dit ut m du draga att strida. Min tanke skall st vid din sida. Min bn skall dig styrka i ngest och nd, och sjlf vill jag lefva fr lustarnes dd i mitt sinn, det vrnga och hrda. WALDEMAR Frfrlig r den dom du sger ut. Vi lska ju! Hvad r d annat allt? INGRID Blott de, som ej flykta fr smrtornas slag, sin jmmer f lykta p soningens dag. Frnimmer du ej som en aning, en sjlsrstens hviskande maning: Genom skilsmessans ken med bner och svrd till mte vi g i en fagrare verld, dr vr lycka skall fagrare blomma? WALDEMAR sjunker ter ned p kn. Du goda, rena! INGRID bjer sig fram och kysser hans panna. Waldemar, farvl! En pltslig vindstt hviner genom slottet och rycker upp ett af salens stora nischfnster. Ett aflgset brus hres, som under det fljande lngsamt tilltager. WALDEMAR springer upp, lyssnar. INGRID blickar ut. Ett under timar! Jag ser hafvet hfvas mot skyn med jttevgor -- WALDEMAR vildt. Ha! Rans hmd! Jag dre glmde att oss dden hotar, om ej jag innan natten brutit in till hennes snda verld har tervndt. INGRID gripes vid dessa ord af en stor gldje. WALDEMAR Dock Ingrid -- du m rddas! Jag vill g dit ned tillbaka -- Ah!... Lef vl!... O, vore det ej frsent! Vill skynda ut. INGRID hejdar honom Nej, Waldemar, hr mig! Drj! Slikt offer kan ej gifvas eller tagas. Vi mste d. -- Hvad namnls, salig frjd! Allt r frsonadt redan. Vi f d. Ej lida mer, ej strida, blda, kvida, ej skiljas mer i bitter hjrtend, men vid hvarandras sida stilla hvila! WALDEMAR hnfrd. Ja, stilla hvila och i ljusa drmmar om barndomsdagar, d vi lekte samman i skogens grna, solomspunna hvalf, dr en gng blygt vr frsta kyss vi bytte. Ack Ingrid, i din famn r dden Ijuf! Sluter henne i sina armar. RANS stmma utifrn hafvet. Waldemar! Du glmmer mitt ord. Den kvinna do famnar har svikit ditt minne. Den ring hon br r en annans. D mste du d, om ej dden du flyr i min famn. INGRID rycker sig ls. Ha! hvilken sng! Den sista lnken, som gtan band, nu brast den. Hon r den makt, som drat oss bda. S hr d, du hgringars herskarinna, huru jag lser hgringens bann! Drager Ulf Tuvessons ring af handen och kastar den ut i hafvet. Svekets bild i svallet m svinna! Stter Waldemars ring p sitt finger. Trohetens tecken smyckar nyo min hand. RAN visar sig i fnstret. P roflystet rasande bljors ryggar nalkas dig dden. Waldemar, fly frintelsens fasa! Kom, lef sknhetsdrmmen p nytt i min trnande famn. WALDEMAR Frintelsens fasa fruktar jag fga; frihet hon bringar och sknare drmmar. Aldrig jag flyr i din famn. RAN S lefven d som jordlifvets trlar! Jag vill Eder skona, p det I mn sucka tskilda fjrran i lngtans land och lngsamt kvljas till dds af saknadens kval. WALDEMAR trotsigt och triumferande. Nej! Tomt r ditt hot! Bunden du r af den ed du mig svor. Lifvets eviga kraft du lyder. Former mste du binda. nr hon dig bjuder, skepnader mste du skifta och fjttrar sprnga, nr det, som du ville betvinga, sjlft dig betvang. S fyll det vrf, som ej du, ej vi kunna undfly! Krossa det stoft, som vgat att trotsa! Stoftet r ande, Anden r stoft. Oddligt r hvad dig trotsar. I alltjmt stigande extas. Ja, jag sknjer ditt vsens lag. Ur aflandets rus, ur fdandets ngest framvller den verld, hvarur lifsmust du suger, den verld, dr du rr eller tjenar. Du lockar med rus, du skrmmer med ngest. Kampen r hrd, dock mste den rasa, ty endast seger r vinning, endast seger kan lyfta, lifvet mot evigt klarare ljus. WALDEMAR och INGRID, hgsta jublande hnryckning. Du jordevandringens lysande lust, dess lurande fara, des eggande frjd! Vi lskade dig i vr svaghet, vi lska dig n i vrt trots! Ty en afbild du r, fast flyktig och vrng, af den hga som tronar i sjlsdrmmens soliga land, den ur eviga segrar fdda fridens stndigt sknare sknhetsgudinna. Till henne nu draga vi. Lyd nu din lag! Drnkande bljor brcke sinnenas band! I verldsvillans vimmel af vgor m du, deras drottning, ppna oss vgen till hvilan, vardandets kalla, krlekens ursprung, krlekens ml! RAN frsvinner med ett vildt skri. WALDEMAR och INGRID vexla en brinnande kyss och strta sig efter henne ut i hafvet. I samma gonblick intrder fullkomligt mrker. Ett starkt dn hres jmte bruset af vldiga vattenmassor, varar en stund och aftager lngsamt. Nr lugnet och ljuset tervnda, ses p ngot afstnd ruinen af Sol sjunkna slott p hafsbottnen. I frgrunden ligga Ingrid och Waldemar dda, hon med hufvudet stdt mot en klippa, han lutad mot hennes barm, bda med anletena vnda uppt mot det bleka mnljus, som dallrande silar ned genom vattnet. OSYNLIG CHOR Ej kraften kan d, om n hjrtana brista. Nr viljandets gnista dem sknkte sin gld, i stoftet frnyadt, det svaga, som sviker, det veka, som viker skall vxa till std, och stndigt en stoltare stridssng uppstmma, nr tiden vill hmma det evigas lopp. Om jordlifvets bubbla n slocknar i striden, s glnser dock i den oddlighetshopp. End of the Project Gutenberg EBook of Ran, by Wilhelm Peterson-Berger License: Share Alike