Produced by Gun-Britt Carlsson, Eva Eriksson, Jens Sadowski, and the Online Distributed Proofreading Team at http://www.pgdp.net WERMLNNINGARNE. SORGLUSTIGT TAL- SNG- OCH DANSSPEL i TV AFDELNINGAR OCH SEX INDELNINGAR. Uppfrdt p Kongl. Theatern i Mars 1846. STOCKHOLM. 1846. PERSONERNE: Brukspatronen Hr Wennbom. Wilhelm, hans son " G. Kinmanson. Lotta, hans dotter M:lle Fundin. Prosten Hr Almlf. Sven Ersson i Hult, " Svensson. Nmndeman Lisa, hans hustru Fru Bock. Erik, deras son Hr Strandberg. Ola i Gyllby, frmgen " Pfeiffer. bonde Britta, hans dotter M:lle Torsslow. Jan Hansson vid Sjn, Hr L. Kinmanson. torpare Annika, hans hustru Fru Wennbom. Anna, deras dotter " Hjortsberg. Anders, deras drng Hr Sderberg. Per, Sven Erssons drng " Jolin. Stina, Sven Erssons piga M:lle Strm. Bengt p sen } bonddrngar { Hr Pettersson. Hinrik i Backa } { " Dahlgren. Nils Jonsson, kallad " Hjortsberg. Lpare-Nisse, en ldre bonde En Betjent hos " Lemos. Brukspatronen Bondfolk. FRSTA AFDELNINGEN. I. INDELNINGEN eller TAFLAN. (^Grdsplatsen framfr Sven Erssons prktiga, rdmlade byggning. I fonden landsvg. P alla sidor lfskog.^) FRSTA SCENEN. PER och STINA (^komma frn skogen, brande en hvalfbge, sammanfltad af lfqvistar^) Per. S ja, Stina, nu ha vi pynta' och kldt alle uthusa s grne med midsommers-lf, s det ser, frbann' mej, ut som hele Wermlands Fltjger-regemente stog oppstldt der nere p bakgln. Stina. Ja, nu fattes bare slutsusen, du, te styre ut sjelfve storstuga. (^De stta upp lfbgen fver stugdrren.^) Per. Hej, nu ser fader Nmndemans byggning rar ut, s det frslr, sa'n! (^Vexelsng^) Per. Se, nu str ju stugan s rar och grann Som en herrglspiga p dans; r rder i syna och ser oss an Ur en lfvekrans -- -- Stina. Det r bra -- Hoppsasa! I mronafton r midsommarsvak -- Per. Jnta mi', D ska vi Kasta bena kring vgg och tak! Och tnk, nr vi klda med lf en gng Vran egen stuga, min snut! Och dansa kring egen vr majistng -- Sj, hur ser du d ut? -- -- Stina. Jo, s kry Som ett ny, Och rd p kind som ett nmndemanshus. Per. Hi hej! Jag, fr mej, Tar i gldjen ett lite rus! Stina. Ja, kre Per, det ska flle komme en dag, d _vi_ ock kan gifte oss, du. Hvad det li'r, s f vi nock bli statfolk t fader Nmndeman, och d kan vi lefve godt och inte behfve slpe som simpelt torperfolk, ssom di der fattige Jan Hanssons nere ve sjn. Per. ja, vi ska tro det bste, Stina lelle. Te tjene nr en s stormrik bonne, som fader Nmndeman, r mest like s bra som te vare drng hos sjelfve Brukspatron. Ocks ska jag sje, att jag inte stort kruser fr Drng-Olle p herrgln, fastn han stter nsa i vdre p krkbacken om sndagera; och det ska flle inte bli s lngt tes _jag_ kan skaffe mej klocke med peschaft och g i stfler och kaloscher, s vl som _han_. Stina. Och jag fr min del hller mej inte fr stort smmer, n herrglspigera, fastn di gr med rutige nettelduksfrkln och rosige selkeshalsduker och randige bombasngsklnninger. Nej, tack vackert! -- Och se den, som jag sltt inte niger fr, det r Jan Hanssons Anna ve Sjn, fastn ho gubevars! ser frnm ut och svnger sej om sndagera i den der storpreckige klnningen, som ho feck f Mamsell Lotta p herrgln. Per. Tal' inte om Jan Hanssons, fr d blir jag rasande. Alltse'n ovnskapen ble mellan fader Nmndeman och gamle Torper-Jan, har jag inte kunnat tle hele det der trasflje. Stina. Ja, s r det nock med mej med. -- Var det inte bra besnnerligt nd, att den der fattige torperstackern vga' stte sej opp imot fader Nmndeman, som r s rik och mktig? Han vittna' ju imot honom p tinge? Per. Ja, ser du, saka var s, att fader Nmndeman rka' i hastigheta flle en hop timmer p grannskogen, ser du, och det had' han just inte rtt te, ser du. Men ingen skull' ha kommet p honom med'et, om inte den der frgiftige saten Jan Hansson hade vittnat imot'n, och stllt s te, att fader Sven slutligen ble fverbevisad, och d ble det ett frbaskadt spetakel. Stina. Jojo, han hll ju p te komme in p arresten i Carlstad? Per. Ja, det var nre som p ett hr. Men te slut ble det s, att han feck frlike saka med penninger. Uschiamej, s mcke han feck lgge ut! Det var hundratals reksdaler bank. Hjelpen var, att han r s frgrmt rik, annars had' han nock ftt sl vantera i borde och panketera. Men ser du skamma, Stina, skamma -- det var det varste f alltihop. Stina. h, det kan jag nock begripe. Te bli beskylld p tcke vis, det var inte ndigt fr fader Nmndeman, som jemt vill hlle sej s rak och kavat. Men nu mtte flle hele affrden vare bortglmd lell. Per. Fanken ock! Tcke der hnger i och sitter qvar som tjrflcker p vammel. Fader Nmndeman gr allt och gller i sockna fr te vare en svr och styfsint och nre p elak karl, och det r bare hans urimlige frmgenhet, som gr, att alle mennisker stryker p foten fr'n. Stina. Men di m sje om'en hvad di vill, s r han en bra husbonne lell, och frhller oss inte vr rtt, nr vi gr hvad vi ska'. Derfr tycker jag om'en, jag, och om mor Lisa med. Per. Det kan du lite p, att jag ocks gr, Stina, och derfr lgger jag inte p samvete te gre Jan Hanssons all den frargelse, jag nnsin kan. Jag rka' nyss Anders, drngen deras, oppe i hage, och du m tro, att jag slngde duktige snsord t'en. Stina. Och nr jag mter Jans Anna ibland bort i skogen, der ho valler far sins kretur, s skr'r jag inte heller orda, det vet jag. Men ho r e tcka dlighet, s ho svarer ingenting, utan gr sin vg, s en fr intn hugg p'na. Per. Det r fr besnnerligt med Erik, son hr i huse; jemt nr vi sjer nge imot Jan Hanssons, s tar han dom i frsvar, fastn han vet, att Jan har gjort far hans s mycke ondt. Stina. Ja, mins du, han pstog te och med en gng, att Torper-Jan bare for med redlighet och rttvise, d han vittna' mot fader Nmndeman. Per. Jo, jag mins'et nock. Som sagdt var, nnting underligt r det med Erik. Du skull' se honom ibland, nr han kommer fr skogen om aftnera; d r han s spelande gla, att han hopper som en ttting och sjonger p landsvgen. Men s snart han kommer inom drra hr hemme, s r det blankt slut med lustigheta, nna precis som en skull' sl igen ett stmbol. Stina. Ja, han stller sej i e vr och mol-tiger som en eldgaffel, s en kund' inte locke ett godt ord ur'en med stekt flsk och potatis en gng. -- Men kors! vi str hr och prater och glmmer blankt f majstnga, som vi skulle stlle i ordning. Per. Det var sant, fr tusan! Nu r flle husbond' gulgrn i syna, fr det vi slat s lnge. (^De mna g; i detsamma kommer Sven Ersson ut ur stugan.^) ANDRA SCENEN. De Frre, SVEN. Sven. Men hvar hller ni hus, som jag inte ser te p hele Guds lnge aftan? Har ni gjort frdigt allt te midsommersvaka? Per. Nej, majstnga r inte i ordning n. Sven. N, s skynd' er med den d. -- Men vnta! sg ni, nr ni geck frbi herrgln, om Patron r hemkommen fr Stockholm? Per. Ja vasstre, han kom hem i frmiddags och hade dotra med sej, och son hans r ocks hemkommen fr Aklameja i Upsala. Herrskape r ute och gr nu; di kommer vesst hrt. Sven. Jas. -- Men hvar r Erik? Per. Han hjelpte oss e stunn te hugge lf oppe i skogen, och se'n geck han ifr oss. Vi trodde, att han geck frut hem. Sven. Nej, han har inte synts te. -- Men g ni nu och stll med majstnga. (^Per och Stina g^) -- Jag kan just undre, hvart Erik tagit vgen. Den pojken gr mej gr hr. Farliga rart r det te f se honom hemme, och ingen kan sje mej, hvar han hller te nr han r borte. Nnting r det fatt med honom, men inte mor och inte jag kan f'et ur'en hvarsken med godo eller ondo. Annars kan jag vesst inte sje, att han r olydig imot oss, nej gubevars! han r allt s stsam, som en son kan vare; men guns, det ser nd ut som han rtta' sej efter oss inte utf n'n krlek, utan bare fr det han tycker, att det r hans skyldighet. -- Nej, det r som jag har sagt t mor: det duger inte lnger, att gossen gr hemme och r sysslols. Vi ska' lage, att han blir gift och fr sej en egendom te skte, s blir det nock annan karl f'en, det slr inte felt. TREDJE SCENEN. Den Frre. LISA och OLA i Gyllby ^komma ut ur stugan^. Ola. Nu r det tid, att jag tar adj f er, fader Sven och mor Lisa, och tacker fr god fgnad. Det li'r mot qvll och jag fr lof gi mig ivg hemt. Sven. N s tack fr i dag, fader Ola. Och det str ju fast hvad vi gjort opp om giftermle mellan vr son och eran doter? Ola. Ja gubevars, jag fr min del vill inte btter. Min Britta ska allt bli glad fver te f Erik, och ni tror ju, att _han_ inte har nge imot henne? Lisa. Nej, dum vore han annars. Tckre jnter som Britta i Gyllby vxer inte p hvar buske. Erik vesste inte sitt ege bste, om han frsmdde e tcka hustru. Sven. h, det r foll frldrera, som ska r i tckre saker, skull' jag tro. Erik _ska_ gifte sej med Britta, sjer jag; frr blir det aldri rektig karl f'en. Ola. Ja, Gudskelof, Britta r allt frstndig och arbetssam och kan stlle bra i huse, det har jag sett, se'n hustrua mi' dog, salig menniska. -- Det r sleds sagdt som sagdt r, och jag kommer hit med Britta te midsommersvaka i mra afta. Lisa. Ja, d ska vi stlle te trolofning mellan barna, och se'n lter vi med det frste lyse fr dom bort i eran krke, s att brloppe kan f st i rda rappe. Ola. Det ska inte hinke, var ni sker p det. -- Adj nu med er! Tack fr i dag! Sven. Adj, adj, fader Ola. Lisa. Helse s godt te dotra. (^Ola gr.^) Lisa. Jag tycker s Erik ska bli storgd, nr han kommer hem och fr hre att vi ett tu tre skaffat honom e fstepige! Britta i Gyllby r allt e fin och vacker jnte, s nock ska gossen bli belten med te f'na, det tror jag skert. Sven. Och vi ska' ocks bli beltne med te f honom bort ur huse, du Lisa. -- Men det var sant, jag ska sje dej, att Patron med son och doter har kommet hem fr Stockholm. Tnk, om vi skull' be dom gre sej s gemene och komme hit i mra och titte p dansen? Lisa. Mener du, att det kan g an? Det vor' allt satingen s rart. -- Men se der kommer ju herrskape p vgen. Vi ska g och helse p dom. FJERDE SCENEN. BRUKSPATRONEN. WILHELM. LOTTA. PER och STINA ^komma tillbaka^. De Frre. Brukspatronen. God afton, godt folk! Se nu r jag hemkommen igen och har mina kra barn med mig. De ville ndvndigt g och helsa p fader Nmndeman och mor Lisa, efter som vi kommo att ta vgen hrt. Sven. Gud signe herrskape fr det. -- Hvad unge herrn har vxt opp och blitt frgrmmande stor, se'n jag sg honom sist! Nu r han foll rektigt fullrd och kan stte Komministern vr p kneken hvad stunn han vill. Lisa. Och lella Mamsell se'n! Kors, s ho har blitt fin och vacker p det hr re! Jojo, nr en fr vare i Stockholm e ti', d gr allt skfverna ur en, d. Stina. Ja, herre jesta fr dette Stockholm! Det fins flle bra granne grdsgler der oppe, Mamsell? Per. Ah du r dum, Stina! I den store sta'n fins inte jolvger med grdsgler p sidera, som hr, utan der r det stenlagde gater, s jemne som ett salsgolf. Stina. Jaja _du_, Per, har varet p arbete deroppe, s du vet flle hur det r, du. -- Men hr, lelle Mamsell, om e tcka hr gemen menniske, som jag, komme dit opp p di fine gatera, d feck jag flle allt ta skonna f mej och g i strumplsten? Sven. Ah s tig, Stina, och plg' inte herrskape med tcke enfaldigt prat. Brukspatronen. h, lt henne fritt tala, fader Sven. Det r roligt att hra p. Wilhelm. N sj, Per, hvad tyckte du mest om utaf allt du sg i Stockholm? Per. Jo, det var flle allt den der granne metalmrra medt p Gustaf Adels torg, och s tv store kor utf jern, som stog ve backen nerafr Slotte. Lotta. Det r inte kor, kra Per, utan det r lejon. Stina (^slr ihop hnderna^) Herre jestingen, r det lejon? (^suckar^) h, det r allt bra sorgflligt, att jag aldri ska f komme dit opp och se p tckre rare saker. Wilhelm. Var du ngon gng p Operan, Per? Per. P Opera? Ne-ej, men jag var en gng och sg p spetakle. -- Om _du_ feck se tcke, Stina, d skull' allt gena trille ur skalln p dej. Lotta. N, hvad sg du fr ett spektakel, Per? Per. Jo, det ska jag tale om fr Mamsell Lotta. Jag geck in i det der store huse ve Gustaf Adels torg, och der kpt' jag mej ett kort utf e Mamsell, som stog innafr ett hl p vgga. Se'n visa' di mej mnge -- mnge trapper opp nna inunner take, och der satt jag och titta' ner p det myckne granne folke och p e hg mlad vgg medt framfr mej, med en konstig fgel p ... ja, jag kund' tycke, att det skull' vare liksom e gs, som had' flge opp och satt sej p e grinn. Jag tnkte, att det inte var nnting mer te se p der nere, utan jag vnd' mej om och sg p folke, som stog bakom mej. Men nr jag se'n titta' ner igen, d m Mamsell tro, att jag ble storgd och skrek te: "hvar hundra djefler tog vgga vgen?" Fr se, den granne vgga var borte och jag sg i stlle int ett stort, rart rum. Och der kom det nu in en hop herrskapsmennisker, den ene efter den andre, som va' s brokige och granne, s jag aldri dess make sett, och di fkta' s hr med armera och orera' s vackert, s ett qvinfolk bredve mej snfta' och gret. Men te slut kom det in e fruntimmersmenniske, som var s frblt lik Mamsell, att jag inte kunde hlle mej ifr te skrike: "kors fr sjuttan fan, jamen mener jag, att det r sjelfve Mamsell Lotta!" -- Men d ble jag allt ille ve lell, fr allt folke nere i saln brja' storskratte och titta' oppt take, der jag var, och en stor rdhrig karl bredve mej rckt' ut tunga t mej och var uveti, och s knuffa' han mej med knytnfvera i sia och sparka' mej p bena, s jag va' rektigt ille sveddrad. Brukspatronen. Hahaha! Stackars Per, s du var illa ute! Wilhelm. Lt oss nu komma till annat. Hur mr Erik, min gamla lskamrat, fader Nmndeman? Sven. Tacker herrn, som r s god och kommer ihg honom. Guns, det har inte varet rektigt med gossen, alltse'n han slog sej ifr studerninga. Wilhelm. Men hvad var det fr ett besynnerligt infall af Erik, att han fvergaf boken? Han hade ett ovanligt godt lshufvud. Lisa. Det m herrn vl sje. Nr han var bare en liten, liten tosing, s var han s begifven p lsning, att han lg hele da'n igmmen p spishlla inne i stuga och stafva' i katchesen. Sven. Ja, det r ackerat sant, och derfr tnkt' jag som s, att eftersom jag Gudskelof har sklig god rd, s skull' Erik f g lsvgen, fastn det koster flsk, inna en hinner bli fullrd. Om herr Patron mins, s frga' jag Patron om rd i den saka. Brukspatronen. Det mins jag rtt vl. Jag tyckte om Erik; han var en stilla och beskedlig gosse, och som jag ansg, att Wilhelm borde ha ngon att tfla med, s lt jag Erik f lsa tillsammans med honom der hemma fr hans informator. Lisa. Ja, herre Gud, Patron var allt s god imot gossen, s vi aldri kan tale nock om'et. Och han las allt s ohejligt, att nr herr Wilhelm reste in te skoln i Carlstad, s rdd' Patron oss, te lte Erik flje med och fortstte studerninga, som vi ocks gjorde. Gud signe herr Wilhelm, han hll sej inte fr god, fven se'n han ble ldre, te vare ihop med bondpojken. Wilhelm. h, Erik var nog en gosse, som frtjente att vara god vn med. Han gjorde sdana framsteg i Carlstad, att jag verkligen fick lsa allt hvad jag frmdde, fr att inte bli efter honom. Lisa. Ja, vi gladd' oss allt s mcke fver honom ocks, och trodde s vesst, att han skull' lse te prest, och med tia bli en lika frsande fader te predike, som prosten vr. Men guns, det var inte s vl heller. Sven. Nej, det var inte s vl. Ett tu tre kom det p'n, att han skull' kaste bort boka och bli bonne igen, som far sin. Det hjelpt' inte hvad vi sa' imot'et, hvarsken med lck eller pck. Brukspatronen. Nn, genom detta hans beslut r ju ingen skada skedd. P lsvgen r det svrt och trngt om utkomst; men en frmgen bonde har ett lugnare och sorgfriare lif, n mngen. Sven. Jaja gubevars, bonnvgen kan foll vare s go' som n'n ann' vg. Men Erik har allt igmmen lsninga blitt tcken, att han inte rektigt duger fr bonnsysslera. Och nu r jag s rdd, att han brjat ngre det der hastige infalle, fast han skms fr te tillst't, fr han har p e ti' blitt s fundersam och konstig. Wilhelm. Jag ville s gerna rka honom. r han inte hemma? Sven. Nej, vet herrn, vi ser inte mcke te honom om dagen; han gr bare fr sej sjelf. Fr se, om han inte blir annlester, se'n han blitt gift. Lotta. Skall han gifta sig? Med hvem d? Lisa. Med Rik-Olas Britta i Gyllby. Brukspatronen. Jas. Hon skall vara en duglig flicka, har jag hrt sgas. Sven. I mra afta ha vi tnkt hlle midsommersvak hr och p samme gng stlle te trolofning mella Erik och Britta. Skull' herrskape ville gre sej s simple och komme hit och se p dansen, s vor' det allt en stor fgnad. Brukspatronen. Tack, tack, vi ska komma. Jag fr mycket frmmande till mig i morgon; men jag kan ju f ta dem med hit? Det skulle roa Stockholmsboarne att se p Wermlandsdansen. Lisa. Hjertans vlkommen, herr Patron! Se, det kaller jag te inte vare storgod f sej! Lotta (^afsides till sin far^) Nu ska' vi g och helsa p Jan Hanssons vid Sjn, kra pappa. Jag lngtar s mycket att f trffa Anna. Brukspatronen. M ske. (^hgt^) Adj nu, godt folk! Adj! Sven och Lisa. Adj! Gud signe herrskape! (^Brukspatronen, Wilhelm och Lotta g.^) Sven. Vet du, Lisa, hur vi ska gre i mra? -- Jo, der borte (^pekar utt theatersalongen^) ska vi stlle en hop bnker fr Stockholms-frmmaten te sitte p; men herrglsherrskape ber vi sitte hr nrmest te bords och spise med oss, fr Stockholmrera trs vi flle inte bju' p vr husmanskost. Lisa. Nej, vasstre, det gr inte an. Di ' nock bst beltne med te slippe tckre grofsaker. Per. Kors! jag mins i fjol, nr Patron hade Stockholmsfolk hos sej, d var jag ve herrgln och titta' p gstbude. Aldri' har jag sett maken. Alle di store rumma och salera va' plakat fulle med folk. Och deribland var en lefvandes hoper spelmn fr Stockholm, med fejoler och klanetter och trummer och tutlurer, som ibland inte va' lnger n armen, men ibland skt ut och ble s lnge som jag, och bla' s groft som fader Svens tjur, och s var det pingeljern och en hop andre konstige spelerverk, som jag aldri i min lefnad sett frr. herre jesta, di spelte s inneli ljufligt, s jag rent trodde, att jag had' komme in i saligheta. Stina. Drngen p herrgln sa', att det ska komme spelmn dit i r ock, fader Sven. Sven. Det var fanken s drpligt. t dom ska vi stte bnker hr (^pekar p Orkestern^), s speler di nock opp en Halling eller en Jsshrspolske t oss, om vi ber dom vackert. -- Men kom nu, Lisa, och lt oss stlle i ordning med mat och brnvin te i mra. (^Alla g in i stugan.^) FEMTE SCENEN. ERIK (^kommer frn skogen, och sjunger:^) Jag sjunger och dansar, s glad i mitt sinn'; Jag smg bort i skogen Till Anna-lill trogen, Och frgte s krligt: "sj, vill du bli min?" Frst sg hon t ster, S sg hon t vester, Sist sg hon p mej, sa'n, och neg och sa': ja! Och derfr r jag nu s gla', s gla'; Ja! Derfr r jag nu s gla'. Se'n tog jag i famnen min vnaste m, Och sporde den kra: "Vill du mej frra Till fstning en kyss nu s rosenderd?" D log hon, min trna, S blid som en stjerna, Och rodna' p kinden och neg och sa': ja! Och derfr r jag nu s gla', s gla'; Ja! Derfr r jag nu s gla'. Och, kra min Anna, nu frgar jag dej I gldjen och nden, I lifvet och dden, Sj, vill du bli trogen och hulder mot mej? -- Med tr i sitt ga Hon sg mot det hga, Och rckte mej handen och neg och sa': ja! Och derfr r jag nu s gla', s gla'; Ja! Derfr r jag nu s gla'. (^Under sngen ha Sven och Lisa tittat ut ur stugdrrn och lyssnat. Vid dess slut trda de fram till Erik.^) SJETTE SCENEN. SVEN. LISA. Den Frre. Sven. Det var nu rektigt nymodigt, te f hre dej sjunge nnting muntert, Erik. Dine viser bruker annars g p en s satans sorgltig ton. Erik. Ja, jag har ocks bra sllan ngot att vara rtt glad fver. Sven. Och hvems r fele, vill jag frge, om inte ditt ege? Du ngrer, kan jag frst, att du fvergaf studerninga och slog dej p te bli bonne. Erik. Nej, far, det ngrar jag aldrig. Sven. N, d mtte det vare nge anne otyg, som faret in i skallen p dej. Du gr ju fr det meste och hnger lpp och ser gudsndlig ut som en tupp p e rfgrop. Hvad r det fr ett elnde? En bonne ska vare rask och kry som ett vinterny. S va' pojkera i min ungdom, och d bruka' en inte sjunge n'a jmmerviser, d, det mins nock du, Lisa. Lisa. Ja, rassad, det kommer jag vl ihg. Du, far, hade nd den ampreste rsta i hele sockna. Och n i dag, nr du hjelper klockern te ta p salmen i krka, s r det s att take vill lfte sej. Sjung n'n f di der gamle drplige visstumpera, som du bruka' tralle fr en 40 r se'n, s fr Erik hre p go'far. Sven. Det kan jag flle gre. (^Sjunger.^) Och bonden gick ut upp Wermelands skog; Hujfalleralla hejfallerej! Han tog ett par oxar och spnde fr plog. Hoppsan falleralla hejsan fallerej! Och bonden han satte plogen i mull, Hujfalleralla - - - - S pljde han hela den skogen omkull. Hoppsan falleralla - - - - Se'n drog han en fra frn norr och till s'r; Der rinner nu Klarelfven fram, som ni hr. Och bonden han satte plogen p sned, S vnde han bergena opp och ned. Och bonden han pljde en fra s stor; Det gick s djupt som Hin Onde han bor. "Och kra du bonde, frstr ej mitt bo, S vill jag vl lemna din sd uti ro." Och bonden han sdde bd' hafra och rg; Det vxte, s aldrig dess make ni sg. Och bonden han bryggde sej brnvin och log, Han drack och var lustig och glmde sin plog. Men d fick den Onde makt med hans jord; Hujfalleralla hejfallerej! Se'n feltes det brd upp bondens bord. Hoppsan falleralla hejsan fallerej! Lisa. Jo, se tcke kan duge, det! S skulle du med sjunge, Erik; d kund' det vare nnting te hre p. Erik. Kra mor, jag ville visst s gerna vara glad; men alltse'n jag fvergaf studeringen har det sett ut, som om mina frldrar vndt ifrn mej all sin krlek. Sven. Ja, nock kosta' det p oss, det kan inte nekes; men allt ska bli godt igen emella oss, bare du r lite mindre egenvillig, och ter dej te oss lite mer. Lisa. S r det, Erik. Du gr skert med nnting p hjerte, men du har inte frtroende fr far och mor. Erik. Frtroende! Herre Gud, om jag finge, om jag tordes vara riktigt frtrolig med er, d skulle jag vara bra lycklig. Sven. Det der lter p ett vis, som jag just inte rtt frstr. Men du har lst och r lrd, gosse. Sg ut fritt hvad du mener. Erik. Lsningen har gjort mej vek och mild till sinnes, kra frldrar. Jag srjer fver, att se er bra hrdhet och hat i hjertat. Lisa. Jag blir rektigt frskrckt; hvad mener du, Erik? Erik. Frlt mej, bsta far och mor; det passar vl inte fr ett barn att vilja rtta sina frldrar; men ert omilda och ofrsonliga sinnelag ligger mej s tungt p sjlen. Sven. Jag tror, att jag begriper hvad du vill sje, gosse, men - - - Erik. Lt mej tala uppriktigt: det r ert frhllande till den fattige Jan Hansson - - - Sven. Hll, pojke! Inte ett halft ord mer om den saka! Erik. Jo, hr mej! Hvarfr skall ni frflja den stackars gamle gubben, som har nog tunga nd att dragas med; hvarfre skall ni - - - Sven. Tig, sger jag! Vet du, hur mycke ondt den karln gjort mej? Erik. Ja, jag vet allt. Men om ni vill vara billig, s mste ni erknna, att orttvisan r p er sida - - - Sven. Har jag hrt p maken? Tcke tal! Hvad kan vare orsaka, att du s ifrigt lgger dej ut fr den der torper-stackern? Lisa. h, det gr mej som en knif igmmen hjerte. Den der visa, som Erik nyss sang, var skert om Jan Hanssons Anna. Sven. Jan Hanssons Anna? Den trasungen! Hvem tusan skull' vare s tokig och dikte viser om _henne_? Erik (^ifrigt^) Om ni knde Anna nd! Hon r den bsta, den mest renhjertade flicka p jorden. Lisa (^orolig^) Herre Gud! Har du d verkligen fattat krlek te henne? Erik (^efter en stunds tvekan, bestmdt^) Ja. Sven (^slr ihop hnderna^) N, maken har jag foll aldri i verla hrt, s gammel jag r! -- Anna? -- r du splitter rasande befngd galn, Erik? _Du_ skull' ha fattat tycke fr Jans Anna, du, som fr rfve en hel gl och blir den rikeste bo'n i sockna, och ho, som inte fr s pass som e trsked efter sine frldrer? -- Nej, nnting s orimligt kan jag aldri tro, om di ocks plugga' in'et i skallen p mej med en yxhammere. Erik. Mnga gnger har jag mnat tala med er och beknna min hg fr Anna; men ert ovnliga tal om Jan Hanssons har gjort, att jag inte vgat det. Nu vet ni saken, och jag ber er s innerligt: lt inte oss barn plikta fr er ovnskap! Vi kan inte lefva utan hvarandra. Sven. Kan inte lefva? Hr bare, s grannt han orerer! -- Der ha vi sleds orsaka, hvarfr du lgger dej ut s fr Torper-Jan. -- Men sl di der dumhetera ifr dej, gosse! Anna blir aldri di' hustru, s framt jag fr r. -- Hvad tycker du, mor? Har du nnsin hrt ett s befngdt phett? Pojken r inte rektig i hufv'et. Lisa. Nej, Gud hjelpe mej, nock lter det mnge gnger, som han vor' frlsen. -- Sj, Erik, har du lnge bure tycke fr Anna? Erik. Ja, s lngt jag kan minnas tillbaka. Lisa. Aha, jag begriper susen! -- Du mins ju, far, att Anna feck komme te herrgln som oppasserflecke t lelle Mamsell, ve samme ti' som Erik kom dit och lste ihop med unge herrn? Sven. Nock mins jag det, och det var s frfaseligt vl imella Mamsell och henne, att ho var p herrgln mer som lekkamrat t Patrondotra, n som simpel pige. Lisa. S var det, och derfr feck ho ocks lre sej lse och sy fr gubernanten i huse, och ho geck jemt med Mamsell och ble s fin och storaktig, att ho aldri ville vare ihop med di andre pigera. Men nr frua p herrgln ddde, och Patron skicka' opp Mamsell te Stockholm i skole, d ville Anna inte tjene qvar lnger p herrgln, utan fltta' hem te far sin igen. Gubevars! ho hll sej fr go', kantnke, och ville inte trle och g i grofsysslera, som e bondts ska gre. Erik. Det r ortt f er, mor, att sja s om Anna. Hon r visst inte hgfrdig. Hon flytta' ifrn herrgln, derfr att hennes far och mor ' gamla och inte kunde vara f med henne lngre hemma p torpet. Annars hade det vl varit bst fr henne, att f stanna qvar hos Patron. Lisa. Jojo, hemme i fattigdomen hos far sin fr ho nock inte rose marken, det lofver jag. -- Nu kan jag flle frst, att Erik och ho fattat tycke fr hvarandre, d di va' tesammans i s mnge r p herrgln. Sven. Aha, sg man p satans funder! Det var foll sled's bare fr Annas skull, pojke, som du feck leda ve prestvgen och ndvndigt ville bli bonne igen; fr mins jag rtt, s var det just ve den tia, d Anna kom hem te frldrera, som du skref te oss och ba' att f slippe g lsvgen, och i stlle komme hem och hjelpe mej med egendomen. Erik. Ja, jag ville inte bli herrskap och lefva p bttre vis, nr inte Anna ocks kunde f det. Kra frldrar, gif nu ert bifall, att jag fr henne till hustru. Sven. Hahaha! Jo, det ska du se. Nej, ett styfvere gifte, n s, ska du ha, det har jag lngese'n srjt fr. Rik-Olas doter i Gyllby mtte foll passe sej lite btter fr dej, Erik, eller hvad? Erik. Britta i Gyllby! Omjligt. Fr henne kan jag aldrig fatta ngon krlek. Sven. Krlek? r du nu framme med dine granne bokord igen? Jag bryr mej fanken om krlek; Rik-Olas Britta ska du ha och ingen ann'. Lisa. Ja, du gjord' oss allt e bra stor sorg, Erik, om du slog dej p tvra och inte ville ta Britta te hustru. Erik. Men, vi passa inte fr hvarandra. Vi skulle bli olyckliga bgge tv; ty nog frstr ni, att ett ktenskap, som inte r stldt p aktning och krlek, gr till olycka. Frlt mej, jag _kan_ inte ta Britta. Sven. Jas, r du s goder, min gosse lilla! N s hr d, hvad _jag_ kan. Vill du inte rtte dej efter oss, s fr du ta land hvar djefvulen du gitter med din sockerunge; efter oss ska du inte rfve en skilling, nej inte ett runstycke. Jag tycker mej just se, hur godt det sta paret ska m i en elndig jordkuj borte p skogen, nr ni ingenting anne har te lefve f, n den der krleken, som du taler om s vackert. Lycka te, min kre Erik; frest' du p den leken, om du s vill. Erik. Om vi arbeta och frtrsta, s hjelper Gud oss nog till uppehlle. Sven. Nej, nu str jag inte ut lnger. En gng fr alle frger jag dej: vill du rtte dej efter vr vilje, eller inte? Erik. Kraste, bsta frldrar, jag vet, att jag har att tacka er fr s mycket, mycket; jag vet, att jag r skyldig er lydnad; men drif mej inte till det yttersta, d gr ni synd. Jag skall rtta mej efter er i allt billigt; men Britta i Gyllby _kan_ jag inte ta till hustru. Sven. S, du kan inte, du? Haha! s vet foll jag hvad _jag_ kan d! I mron kommer Britta hit och d blir det trolofning imellan er. Stter du dej imot'et, s ska du bums ur huse. Du m dra ivg hvart du vill, ja om det vore in i mrkeste Finnskogera. Du fr g och ta dej tjenst, slpe och trle som den simpleste drng, och te p kpe ha p ditt samvete, att du samlat bedrfvelse fver fars och mors gr hr. Ja, tnk p det, du! Du ska aldri ha en gla' dag mer, det r skert. Erik. Fr Guds skull, var barmhertig och tala inte s! Lt mej f tid, lt mej f ... Sven. Jag vill inte hre ett ord mer! Gr nu som du har samvete te. Kom, Lisa! (^Sven och Lisa g^) Erik (^str en stund i sorgset eftersinnande; derefter sjunger han^) Farvl nu med lycka, farvl nu med frjd: S mrk blef min rosende stig; Jag satt hos min Anna s glader, s njd -- Och skall jag nu skiljas frn dig! Du svor mig din tro under himlen den bl, Att aldrig frglmmer du mig; Och jag dig nu gifver min ed derupp, Att aldrig s sviker jag dig! Vl tillrar p kinden den hetaste tr, Men hjertat det frjdar dock sig; Ty intet min krlek att slcka frmr, Och Anna r trogen mot mig. (^gr in i stugan^) II. INDELNINGEN eller TAFLAN. (^ppen plats, omsluten af barrskog. I fonden en sj. P ena sidan af theatern en liten gr torparstuga nra sjstranden. P andra sidan midt emot stugan en kulle, dit en gngstig leder. Derbortom berg och skog.^) FRSTA SCENEN. ^Ljud af kreaturs-skllor bakom scenen. -- P kullen framtrder^ ANNA ^och sjunger. Vid slutet af hvarje vers blser hon i ett vallhorn.^ I villande skogen Jag vallar min hjord; Han fljer mig s huld och trogen, Han fattar mitt ord Allt om vnnen min. Och skogen, den friska, r tystnadens famn; Men hga furorna de hviska Ett lskeligt namn: Det r vnnen min. Du genljud, som skallar Mot klippornas hjd, Br hgt utfver skogens tallar Min sng hr i frjd Allt om vnnen min! Och bck, du som hoppar Dit neder i dal, Smyg fort emellan grs och knoppar Med krlekens tal Allt till vnnen min! En gng nog han kommer Och hemtar sin brud; D skall jag dansa om i blommor Och liljehvit skrud Allt med vnnen min. (^Hon aflgsnar sig bakom kullen^) ANDRA SCENEN. ANDERS. Sedan ANNA. Anders (^kommer frn skogen p sidan om stugan, sjungande^) Hej hoppsasa! Lustig och gla', Munter och hurtig stndigt r jag! Kommer sorgen och vill lgga sej p sjlen, Tar jag honom bums och slr ihjl'en; Inga pengar har jag, men det kan qvitta mej lika, Bara bekymmer och oro flja de rika. Strunt, ingen nd! Har jag mitt brd, S vill jag lefva njd till min dd. Hh Gudskelof, s har jag slutat arbetet fr i dag. Nu r det tid te tnke p, hvar jag ska hlle midsommersvak och f mej en hejdundrande svng-om-svng med jntera i sockna. -- (^Anna kommer frn skogen p sidan om kullen^) Men se der kommer Anna. -- Go' afta, du hjertans lelle ts! Har du nu krt hem kreatura ur skogen? Anna (^sklmaktigt^) Jaha, det kan jag just inte egentligen neka till. Anders. Det r inte lite rart te f se dej n'n gng p hele veckan, kra Anna, fr bitti' och sent vanker du der oppe i bergena. Te slut kommer foll skogsrn och tar bort dej, s att jag aldrig fr se dej mer. Anna. Jojo du, det torde nock hnda det en vacker dag. Vet du, jag har verkligen sett och talt med skogsrn mnga gnger, jag. Anders. h aldrig! Kra Anna, hur ser hon ut? Anna. _Hon?_ Ah, du r tokig, Anders. Inte r skogsrn n'n _hon_, inte. Det r en st och vacker gosse med lockigt hr, som kommer fram ur djupaste skogen och stter sej ner p en sten bredvid mej, och talar s ljufligt, och dansar med mej, och kysser mej ocks ibland, du. Anders. Nej, nu drifver du bare spetakel med mej, din elaka! Husbo'n och alle andre, som sett skogsrn, sjer, att det r en gammel skrynklig och ful kring med mosse te hr, och grne gen, och rd pikmsse p hufv'et. Du har aldrig sett henne, det hr jag nock. Anna. Tro hvad du vill; men jag _har_ sett, sjer jag. Och hvad tycker du, skogsrn har friat till mej, och jag har sagt ja, och det torde vl inte drja lnge tills det blir brlopp. Joho du! Vill du vara med p det, Anders? Anders. Hu! jag ryser fver, att du kan tale s ogudaktigt. Husbo'n har sagt, att den menniske, som plger gemenskap med skogsrn, har slt sin sjl t den Onde. Men du taler s mycke om tomtgubber och forsgubber och necken och troll, s det r foll inte s farligt som det lter. Herre Gud, om du tog n'n skada te kropp eller sjl, d skull' jag allt grte mina modiga trar, om jag aldrig gjort det frr. Fr nock vet du, att jag hller orimmeligt mycke f dej. Anna (^med allvarsam ton^) Men det ska du allt sluta opp med, Anders; fr jag fr lof sja dej rent ut, att jag inte r i stnd att hlla f dej igen. Anders. Jojo, Gud n' mej, det har jag nock sett; men jag trodde nd, att du skulle ge med dej i lngden, fast jag inte r s hgt lrd och kan lse och skrifve s rart som du. Anna. Nu r du elak, Anders. Tala inte s der, fr d gr jag ifr dej. Jaha du! Anders. Bli inte ledsen. Jag vet nock, att du inte r hgfrdig, fastn folke i sockna tror s, fr det du aldrig vill vare med p pigdansera. Men det kommer sej derf, att du ble s fint uppfostrad med Mamsell p herrgln; och kanske, nr det kommer allt ikring, gr du nd och vnter p, att det ska komme en grann och sttlig herre och ta dej te kta. Anna. Jojo, ditt lutar det, min lilla gosse. Anders. Men d fr du allt akte dej, s att det inte gr med dej som det geck med fleckan i visan: hon vnta' och vnta' s lnge, att hon feck _ingen_ te slut. Anna. Den visan mins jag mej inte ha hrt. Den fr du lof sjunga fr mej, Anders. Anders (^sjunger^) Och gossen gick sig ut i morgonstund, Hejfilinkeli! S gla' och lusteli'. D mtte han en m i rosendelund: "Vill du blifva min?" sa' gossen; -- Nej, nej, nej, nej, nej! Din blir jag vl ej, Nog fr jag en ann', sa' flickan. Och gossen gick sig ut i middagsstund, Hejfilinkeli! S gla' och lusteli'. D mtte han den mn i rosendelund: "Vill du n bli min?" sa' gossen; -- Nej, nej, nej, nej, nej! Din blir jag vl ej, Fr nog n en ann', sa' flickan. Och gossen gick sig ut i aftonstund, Hejfilinkeli! S gla' och lusteli'. D mtte han den mn i rosendelund: "Nog kan jag bli din, sa' flickan; -- Nej, nej, nej, nej, nej! Min blir du vl ej, Nu har _jag_ en ann', sa' gossen. Anna. Hahaha! det var riktigt rtt gjordt f gossen, kra Anders. Men flickan bar sej ocks bra dumt t, du. P det lilla viset skall det promt inte g med mej, inte. Neej, jag ska ha det ungefr s som det str i en ann' visa om en jungfru, som knep sej inte mer och inte mindre n en Adelsman, du? Vill du hra den visan, du? Anders. Ja, det kunde inte vara s ledsamt. Anna (^sjunger^) Och jungfrun hon gngar t blomsterng, Hon band sig af liljor en krans; "Ack, vore Herr Gunnar min kraste vn! Men jag rds, att han r ngon ann's." "Och svara, du ros, nu till mitt behag, Om krasten han vill mig ha." -- D drog hon s varligt de silfverblad, Och rosen hon svarade ja. "S sg mig, du gk der i grnan skog, Hur lngt r tills brud jag skall st?" -- Ett endaste slag slog gken i skog; Stor gldje d jungfrun mnd' f. "Och tack, liten fgel i hgan trd, Kom neder, kom neder till mig! Ej mnde du vara fr jungfrun rdd, Hon nskar blott kyssa dig." Och fram kom den fgel ur fager lund, Han flg uti krestans skt. Herr Gunnar det var, som der stndit p lur; Skn jungfrun i famnen han slt. "Och vill du bli min, som det var ditt ord, S mnde vrt brlopp vl st." -- Om sndag var lustigt i Gunnars grd, Till brud tog han jungfru-lill d. Anders. Kors, det r nna obegripligt hvad du sjunger vackert, Anna. -- Men, som sagdt var, akte dej fr te flyge fr hgt. Nock r du den vnste och fineste jnta i hele Wermeland; men det hjelper inte nu fr tiden, om en vill ha sej en drpelig fstman. D fr en allt lof vare rik och frnm, d. -- Nej tag _mej_, du Anna; aldrig fr du n'n ann', som hller s grufligt f dej, det r molskert. Anna. Hr, Anders, vi ska vara de allrabsta vnner p jorden; men tala aldrig om gifterml, s framt du vill gra mej nge grand till viljes. Anders. Se der kommer husbo'n och matmor. Jag ska be dom hjelpe mej te fvertale dej. n ger jag mej inte fr tappt, du m bli ond eller inte. TREDJE SCENEN. De frra. JAN och ANNIKA ^komma ut ur stugan^. Anders. Hr, fader Jan, har jag inte tjent er nu i sju runda r rligt och redligt, s att ni varit njd med mej? Jan. Jo, det behfver du foll inte frge. Du har tjent mej s troget och beskedligt, att jag inte vet, hur jag ska kunne lne dej nock fr allt. Anders. h, det r inte s svrt fr er heller. Om ni mins, s sa' ni i frrs, d Rik-Ola i Gyllby kom hit och ville stdje mej te drng, att om jag inte flytta' ifr er, utan hjelpte er p gammeldagera med torpe, s skull' jag f Anna te hustru, och ni skull' tale ve Patron p herrgln, att jag feck fverta torpe, nr ni inte orka' med te skte det lnger. Jan. Ja, det sa' jag och det ska jag hlle ord med ock, om Gud vill. Anders. Nu har jag tjent i sju r fr Anna, som det str i bibla om den gudsmannen Jakob, att han tjente i sju r fr Rachel, och d tycker jag just, att jag kan f henne ock. -- (^med nedslagen ton^) Men det vrste r, hon sjer, att hon blankt inte vill ha mej. Jan. Kre Anna, jag har allt rknat p, att du och Anders skulle bli ett hjonelag. Jag r gammel och skrplig och kan inte begre, att Anders ska skte alle torpersysslera fr bare drnglna. Derfr vor' det s bra, om ni gifte er och satte er ner hr, s kunde jag och Annika f stanne qvar nr er och slippe g ifr torpe. Jag kan inte begripe, hvad du skull' ha imot Anders; han r ju en s bra och duktig karl, som nnsin kan finnes. Eller hvad? Anna. Jo, gubevars, jag vet inte mnga, som ' s bra som han. Men inte kan jag hjelpa nd, att jag inte orkar ha tycke fr honom. Jan. Men du fr lof tnke p att bli frsrjd, Anna. Du r fattig och har inte rd att sl ifr dej ett tcke tillbud. Anna. Kra far, jag ska sja uppriktigt hur det r. Jag ... jag hller f en ann'. Annika. En ann'? h det var fr besynnerligt. Jag har allti tyckt, att du varit s styf och obstinat mot alle manfolka i sockna, som om du skull' ha satt dej i sinne att aldrig nnsin bli gift. Hvem r det d, som du ftt tycke fr, kra barn? Anna. Erik i Hult. Jan. Han? Rike Stor-Svens son? Jo pytt vackert! D har du hoppat i galen tunna, flicka lilla. Honom fr du aldrig te man. Anna. Men Erik har sagt, att han hller f mej igen, och att han vill gifta sej med mej. Jan. Ja, det m vare; men far hans gr aldrig in p ett tcke gifte, det r skert som amen i krkan. Anna. Men Erik str mycke vl hos Patron, och han tnker be honom flla ett godt ord fr oss hos fader Sven. Jan. Jo, jag tycker mej just se hvad det ska hjelpe. Nej, jag knner nock Stor-Sven, jag. Hvad han en gng ftt i skallen, det kan en inte dra ut med hoftng en gng. Sl du derfr den der krleken ur hgen. Annika. Ja, kra Anna, det r mitt rd med. Tag du Anders, det blir det allrebste. Anders. Ja, gulle ste Anna, gr det. Se p mej! r det d s rent omjligt att hlle f mej? Anna (^ngslig^) Kra Anders, du gr mej s ondt, s ondt, s ... Om jag sett dej frr n Erik, d hade jag allt ftt tycke fr dej, det tror jag skert. Men nu r det fr sent; jag kan inte, jag kan inte! Jan (^uppbrusande^) Jas, r det tacken fr allt hvad vi gjort dej, Anna? r det tacken f ett barn, att skaffe far och mor bekymmer p gammeldagera? r det tacken ... Anders (^infaller hastigt^) Nej, fader Jan, nu orkar jag inte hre er lnger. Ni fr inte lgga tvngsml p Anna, nr hon inte sjelf vill. Gud fader ska veta, att det blir fattigt fr mej te lefva, nr jag inte kan f henne; men blankt inte vill jag pocka mej te henne nd. Anna. Anders, Anders, jag skms fr mej sjelf, att jag ska vara sdan imot dej ... Anders. Tal' inte s, Anna. Vore det n'n ann', n Erik, som du tyckte om, d kunde det nock hnde, att jag blef rasande; men honom unner jag gerne allt godt. Gud gifve bare, att det ginge vl fr er, kra Anna. Anna (^rcker honom handen, rrd^) Du r den bsta menniska p jorden, Anders. Herre Gud, om jag kunde, om jag kunde, s ville jag s gerna. Anders. Tyst, tyst, kra du; nu ska' vi aldrig tale om den der saken mer. Jag fr foll frske att berga mej. -- Och inte ska jag fverge er, husbonde och matmor, p gammeldagera, utan jag ska skte torpe t er s lnge ni lefver; ja, det ska jag! (^han vnder sig bort att dlja sin rrelse^) Jan. Gud trste oss! Du grter, Anders; du blir aldrig glad mer! Anders (^hemtar sig^) h, det r ingenting, kre husbonde, det r ingenting. Nock r jag glad, ser ni inte det? -- Hejsan! nu fr jag lof bort p midsommersvaka och ta mej en svng. Hr ha vi sttt och pratat s lnge, att jag kommer fr sent, om jag inte lgger bena p ryggen och rnner ivg, s det vischer i skogen. Kommer du med, Anna? Anna. Jag trs visst inte g till Hult. Om fader Sven fr se mej, s kr han kanske bort mej. Anders. h, det r inte farligt. Kom efter du, nr det li'r lite lnger p; gubben Nmndeman ska inte ge akt p dej ibland det myckne folke. D ska' vi ta en vn-dans med hvarandre, s att skoklackera slr imot tuppen p majstnga. -- Adj med er s lnge, far och mor! -- "Hejhoppsasa! Lustig och gla', Munter och hurtig stndigt r jag!" (^Han springer bort sjungande^) Annika (^torkar sig i gonen^) Gud signe den redlige gossen! Hans make fins inte p jordkloten. (^G in i stugan^) III. INDELNINGEN eller TAFLAN. (^Scenen densamma som i Frsta Taflan. En majstng i fonden. Uppdukade bord bde i fr- och bakgrunden.^) FRSTA SCENEN. SVEN och LISA ^komma ur stugan^. Sven. Nu ha vi allt i ordning, s att Patron kan f komme med sin frmmat, nr han vill. Se, det r ju rektigt prktigt testldt hr p gln. Lisa. Bare inte Erik frstr alltihop fr oss, s r det vl. Den pojken har ett hett och pstridigt hufve, nr det stter t honom. Vi ha haft hrda nappatag med honom i dag fr det der giftermlets skull. Sven. h, han mtte foll skms att stte sej p tvra i allt herrskapets nrvaro. Hvad skulle Patron annars tnke? Skert trodde han, att vi ' elake mot Erik och tvinger honom te giftermle, och det vill jag inte att n'n ska tro om oss, ser du. Lisa. Nn, allt tr flle g bra. Det var i alla fall klokt, att vi hllit honom s strngt inne se'n i gr, s han inte ftt trffe den der Anna; fr di kunde nock ha kokat ihop nge otyg och rymt sin vg eller kastat sej i sjn, s det blitt ett okristligt elnde. Sven. Jojo, tcke har jag varit rdd fr, jag, och fr att Erik inte ska f rke Anna frr n han r gift karl, har jag sagt honom, att han i mron dag ska fare bort te gamla mormor i Segersta, som du vet har skrifvit s mycke och bedt, att han skull' helse p henne. Lisa. Kors, det var prktigt phettadt. Nr gamla mormora si' fr han bli qvar nda te brloppe. Du r mej en knif te kunne stlle med sakera. Sven. S skull' jag ocks tro, mi' gumme. Gr trolofninga lyckligt och vl fr sej i qvll, s kommer inga rese i frge, frsts; men det r imellertid godt, att han r beredd p te fare. Lisa. Men hr en ting, Sven. I fall vi nu begr lysning, utan att Erik vill eller vet f saka; tror du, att Prosten gr in p tcket? Det r ju bare fstman, som fr ta ut lys-sedel, eller ocks ska han lemne liksom n't skreftligt, att han inte r imot giftermle? Hur ska vi stlle med dette? Sven. St! var du obekymrad; jag vet nock rd fr den saka, jag. -- Men se der ha vi nu Ola i Gyllby och Britta. ANDRA SCENEN. OLA i Gyllby. BRITTA. De frra. Sven. Vlkommen, kre fader Ola! Vlkommen, Britta! Ola. Tack, tack vackert! Lisa. Pina rassa tre! hvad du r grann och fin, Britta! Du ser sttlig ut som sjelfve Drottninga, nr ho reste hrigmmen Wermland. Britta. Jojomen, mor Lisa. En ska foll ta p sej det rareste en har, d en kommer te fstman sin. Sven. Och rd har du ock te vare grann, Britta. -- r du njd med att f son vr te man? Britta. Det var e frge, det. Jag kan flle just inte se, hvem ann' utf bonnfolk som skull' passe sej t mej, n Erik. Lisa. Det kan du nock ha rtt i, kre Britta. Inte lr det vare vrdt fr n'n trasdrng te komme steckandes och ville ha e s frmga jnte, som dej, inte. Britta. Ne-ej, di noser inte dit, mor Lisa. Han fr inte komme ur stalle den, som ska ha mej, inte. Sven. Tcke tycker jag just om; det r rektigt taladt, lelle sonqvinna mi'! Erik ska bli fanken s galen efter att f dej, det r tvrskert. Britta. h, jag skull' foll inte ville tro anne, heller. Jag kan inte vete hvad han just annars skull' ville ha, som vore styfvere; s sjer tminstone far min. Ola. Tyst, barn, med tcke der tal; det lter s fult. Britta. Lter det fult? Har inte ni sagt mej, far, att jag kunne vare god nock te och med t Inspektor Jernbom eller Lnsman Knipmark eller sjelfveste Adjunkten hemme i sockna, om det komme derp an? Ola. Tyst, sger jag dej, flecke! Det r skamligt, te lte fader Sven och mor Lisa hre tcke storaktigt prat. Britta. Hvad orerer ni fr slag? Sa' ni inte sjelf, nr den der skrddergeslln fr Arvika fria te mej, att tcke halfherrskap, som han, inte passa' sej t mej, utan att jag antingen skull' ha en rektig herrkarl eller ocks en groft frmgen bonne. Sa' ni inte det, ni? Lisa. Bevars, bli inte s het, lelle Britta. -- Nu ska vi helse p Brukspatrons, som kommer der borte. TREDJE SCENEN. BRUKSPATRONEN, WILHELM, LOTTA ^komma frn landsvgen^. PER och STINA ^ur stugan. Ngot senare kommer^ ERIK ^och stannar p afstnd^. De frra. Sven. Det var nu rektigt fr rart, att herrskape va' s go' och inte frsmdde te titte hit p midsommersvaka. -- Och all denne storfrmmaten fr Stockholm se'n! (^vnder sig till skdarne^) Kors s fverprktigt! Tackar allradmjukast, ndi' herrskap, som ville komme och se, hur det gr te p bonnvis. -- Per och Stina, stt fram stoler t Patron och unge herrn och mamsell. -- Se s ja, var s go' och sitt ner, mitt herrskap. -- Du, Ola i Gyllby, stt dej hr med dotra din. -- Hvarfr str du derborte i skym-unnan, Erik? Stig fram och hels' p herrskape och var inte s blyg f dej. Wilhelm (^skyndar till Erik^) Ah, se der har jag dej ndtligen. Jag har undrat, hvarfr jag ej sett till dej se'n jag kom hem. Hur r det med dej? Du ser inte glad ut. Sven (^infaller hastigt^) h, han har foll aldri varet anne n tyst och sluten. Lt honom vare, kre herre; han rusker vl opp sej. -- G nu, Per, och sj te dansfolke att marschere fram. Det har samlat sej en hel mngd nere p bakgln, sg jag. Taler vi se'n vl ve herr Patron, s r han nock s god och ber di hr rare spelmnnera fr Stockholm (^pekar p orkestern^) drille lite grand t oss p fejolera. (^Per gr^) -- Kom, Erik, och stt dej hr bredve Britta, s ska' vi allihop se p dansen. (^Erik stter sig bredvid Wilhelm^) Jas, du stter dej bredve unge herrn? Nn, du har inte sett honom p s lnge; det kan vare roligt fr dej te sprke med din frre lskamrat, m vete. Britta fr du nock rke s mycke du vill se'n. FJERDE SCENEN. De frra. Bondfolk, hvaribland PER, ANDERS, BENGT p sen och HINRIK i Backa, ^tgar, med en spelman i spetsen, parvis ngra gnger omkring majstngen, sjungande:^ Takt -- tu -- go' vnner! Marsch, tv i snder, Rundtomkring majstngen, sttlig och grann! Se'n ska' vi svnga, Hoppa och slnga; Nmndemansfar han har bjudit oss, han. Hatten frn skallen! Ropen och trallen: Hurra, Sven Ersson, den drplige man! Nej men se faten! Och all den maten, Brnvin och l -- kors fr tusan i vld! Dans se'n man ftt sej, Smrjer man godt sej; Nmndemansmor r, min sjl, inte sld. Hatten i nfven! Ropom nu fven: Hurra, mor Lisa, den matmor s bld! Sven (^nr folket stannat^) Vlkomne hit, go vnner! Nu ska ni danse och muntre er s mycke ni nnsin orker. Svng p te en brjan med den der nymodige Fryksdalspolsken; det r en rolig dans, och utf Stockholmsherrskape r det foll inte s mnge som sett honom. (^Fryksdalspolskan.^) Sven (^efter dansens slut^) Hejsan! det geck ju som det varet smort. -- Hvar har jag nu Bengt p sen och Hinrik i Backa? (^Bengt och Hinrik komma fram ur hopen^) Di hr gutera ' di styfveste dansmstrera i hele sockna, ska herrskape vete. Dra nu te med en hejdundrande Halling, gosser, s det ryker om er! Bengt. Ja dundrad, nock ska det ryke allti, fader Sven. Men hr orker en inte gre kast opp te take lell. Hinrik. Nej, det r allt s umjligt, som te sl en knut p nsa eller mjlke en tljknif. Det r dumt stldt, att det ska vare s hgt te himmeln. (^Hallingen.^) Lisa (^efter dansen^) Nu vor' det inte dumt, om ni ville danse _Skrlten_ hele hgen. Knek' p med den, ni! (^Skrlten.^) Sven. Tack fr dansen, go' vnner! Nu ska vi f oss lite te bste frst, och se'n ska vi be Bengt p sen lgge te med en sprakande Jsshrspolske t oss. Se, der nere har ni brnvin, l och mat te fgne er med. Bengt. Tack vackert, fader Nmndeman. Nr bo'n fr spise flsk och jolppel eller ligge i skuggen och te rgbrd, d r det tid fr'en te hlle sej fr skratt, sjer ordsprke. Kom, guter och jnter, s ska vi hugge i oss! (^Bondfolket slr sig ned vid borden i fonden^) Lisa. Herrskape r kanske s go' och stter sej hr ve borde och hller te godo hvad gemene man kan best. Sven. Ja, det r inte srdeles rart, guns s visst. (^De stta sig vid bordet i frgrunden. Per och Stina g omkring och passa upp^) Brukspatronen (^i det han stter sig^) h, det behfver _ni_ inte sga, fader Nmndeman, som r s frmgen och har allting s prktigt. Mins ni inte, att sjelfvaste Kungen, nr han for till Norrige, rastade der p landsvgen och frgade, hvem som egde denna sttliga byggningen? Sven. Jo, herre Gud, han var allt s ndig. Han te och med tog mej i hand, vet herr Patron; och se'n dess har jag inte nnts te tvtte mej om hgre hanna, fr att jag liksom skull' ha qvar knninga utf kongsnfven. Per. Ja, e tcka gldje, som hr var, nr Kongen och se'n Drottninga reste igmmen t Norge, det kan aldri omtales. Vi va' liksom vi hade varet fulle allihop, fastn vi inte feck tid d te smake en enda sup, och hele sockna geck, ta mej saten, i bakrus i fjortan dar. Bengt (^som emellertid kommit frn det andra bordet och hrt p samtalet^) Jag var s lckli', vet herrskape, och kom te st s, att Majestte feck gena p mej. Nr jag d tog f mej hatten och svngd'en s hr i vdre, s smskratta' Majestte och necka' t mej. Och vet herrskape hvad jag d tnkte? Jo, jag ble rektigt som om jag haft eld i kroppen, och det geck e tcka modighet och duktighet igmmen mej, s jag knt begge nfvera och tnkte: ta mej sju tusan skock djefler, om det ble ufred och vre uvnner komme in i lanne, d skull' jag slss in i blekeste d'n fr en tcken Kong. D skull' jag ta yxa mi' p armen och g fram te Majestte och lfte p hatten och be s hr: "ndi' herr Kong" -- skull' jag sje -- "fr jag g med yxa framfr Majestte mot fiendera?" Och om han lt mej f't, d skull' jag, ta mej satingen, klyfve skalln p hvar enda kft, som ville t'en. S tnkt' jag. Anders (^reser sig upp och utropar frn bordet i fonden^) Ja, vi gr man ur huse, om ovnnen noser att kike in i lannet. Hurra fr Kongen och Sverges rike! Bondfolket. Hurra! hurra! hurra! (^De klinga och dricka^) Stina. En ting, som jag undra' mycke p, det var, att Kongen inte var grannere kldd. Jag hade tnkt, att han skull' komme i gull- och selfvertyg, med stjerner p, och e gullkrone p hufve och en selfverkpp eller spire, som det kalles, i hanna. Nej, d var den herrn, som satt fram p kuskbocken, mycke rarere. Han hade liksom en opp- och nedvnd bt p hufve och selfverrnner p kragen och utefter bena, och var s fin, s fin, att jag inte kund' ta gena ifrn'en. Herre jesta, den som hade en tcken fstman nd! Per. Du har d aldri varet anne n trinn i skallen, Stina. Det skull' vare ett tcke der hnshufve, som den gngen kund' ha gen fr nge anne, n Kongen. Lisa. Tyst med erat pladder! Herrskape kan annars blankt frlore matlusta. Lotta. Jag lste i tidningarne uppe i Stockholm, att, nr Drottningen reste hr igenom, fick Jan Hanssons Anna ge unga Prinsessan en sdan der fin halmhatt, som hon r s hndig att gra. r detta sannt, mnne? Lisa. Ja, det har nock sin rektighet, Mamsell. Anna r inte heller lite styf fver det, ho. Lotta. Nn, det r ocks ngot som frtjenar att vara styf fver, tycker jag. Britta. ja, men Anna r allt like fatti' och palti' fr det nd, ho. Erik (^hftigt^) Fattig? Och det sjer du s fraktligt? Det r ingen skam att vara fattig, nr man r en bra menniska. Anna r rikare n du i det goda. Sven. Hahaha! Hr herrskape, Erik och Britta tar redan te med krleksgnabb. Jojomen: brjar i ti', det som krokigt ska bli, sjer ordsprke. -- Men jag har nu ett anne ord te sje, om herrskape vill vare s go'e och hlle i sine glas. Lisa (^afsides till Erik, som reser sig till hlften frn stolen och mnar sga ngot^) Stilla, kre Erik, gr oss ingen sorg! (^Erik stter sig ter, men visar under det fljande en allt stigande oro^) Sven. Det taltes om fattigdom, och det r allt en bra svr tid vi lefver i, det kan inte nekes. Men ingen vet, om det inte snart nock kommer nd vrre tider, s att te och med di, som varet frmgne, fr ta te tiggerpsen. Brukspatronen. Jojo guns, det r fara vrdt, fader Nmndeman. Vi brukspatroner veta det bttre, n mngen. Sven. Just derfr, herr Patron, ska en inte vare tefreds med, att det rcker te s lnge en sjelf lefver, utan en fr lof stlle s, att det inte gr te undergng en dag fr dom, som efter kommer. Ola i Gyllby och jag ha varet goda bussar och vnner i mnga herrans r, det vet Patron, och eftersom vi ha hvarsi' lita frmgenhet, s ha vi tnkt sl ihop dom p e hand, te s mycke strre skerhet, att barna inte ska lide nd en gng; fr nu r det s, att min son och Olas doter allti haft ett godt ge te hvarandre ... Erik (^rusar upp frn stolen^) Kra far, fr Guds skull ... (^hejdar sig och gr hftigt fram och ter^) Brukspatronen. Hvad vill detta sga? Sven. Hahaha! jag kan inte anne n skratte t gossen. Se bare, s het han r p grten; lt derfr saka g hastigt och lustigt: -- Eriks och Brittas trolofningsskl! Erik. Nej aldrig! Jag kan inte! jag vill inte! -- Hjelp mig att be, herr Brukspatron! -- Ah, se der kommer Anna! (^Han springer emot Anna, som intrder i fonden^) Sven. Anfkta och frbanna sdant! (^Alla resa sig frn borden. Bondfolket nrmar sig t frgrunden^) FEMTE SCENEN. De Frra. ANNA. Brukspatronen. Hur skall jag frst detta? Sven, ni vill tvinga er son till gifterml ... Sven. Tvinga? Nej, bevars; jag vet inte hvad det gr t den satans pojken. (^Erik och Anna, som en stund sttt i stum omfamning, framtrda hand i hand till Brukspatronen^) Erik. Herr Patron, bed fr oss hos far och mor ... vi kan inte lefva utan hvarandra ... Sven. Tig, pojke! Och du, Anna, bort hrifrn! Du har med knep och konster lockat vr son, fr att f bli hans hustru ... Lisa. Stilla dej, Sven; det gr inte an i herrskapets nrvaro, att ... Sven. Tyst du, jag vet hvad jag gr. (^Till Anna^) Du byting, fattig, elndig och oduglig, tnker lure dej te min son! Nej, tack vackert! G din vg p stunn! Bort! Anna. Fr Guds skull, frlt, frlt! -- Jag rr inte fr ... (^Hon brister i grt^) Erik. Nej, det gr fr lngt, min far! Jag har lydt och aktat er i det lngsta; men, hnda hvad som hnda vill, nu tnker jag rda fr mej sjelf. -- Kom, Anna! Vi ska vl sl oss ut p ngot stt; kom, kom hrifrn! Sven. Inte ur flcken, pojke, sjer jag! -- h, jag kan bli ursinnig! Brukspatronen. Nu vill jag blanda mitt ord med i laget, Sven. Ni r orimlig; det r syndigt af en far, att s behandla sin son. Om ni har ngon aktning fr mig, s lter ni min frbn fr de stackars barnen glla. Sven. Urskt' mej, herr Patron. Hr r det _jag_, som rr. Saken r oppgjord mellan Ola i Gyllby och mej och ska inte ndres fr bare ett infall f den illistige pojken. Envises han och vill ha Anna, s tar jag min hand ifr honom, och hur pass han se'n kan frsrje sej med e hustru, som inte har en skilling, det begriper Patron ltt. Brukspatronen. r det endast Annas fattigdom, som hindrar, s kan jag hjelpa saken. Jag skall frse henne med utstyrsel. Lotta. Och jag lofvar att srja fr hennes bruddrgt. Wilhelm. Kra fader Sven, lt inte be er frgfves. Lt Erik f den han hller af. Hr en bn af hans gamle skolkamrat. Sven. Det r just inte Annas fattigdom, som jag bryr mej om. Herrskape skulle inte flle ett enda ord i saken, om di visste hur det r mellan far hennes och mej. -- Nej, ju mer jag tnker p, att jag skulle bli slgt med Jan Hansson, ju omjligere finner jag'et. Erik fr ta hus hvar han vill, eller ocks ska uppgringen mellan Ola i Gyllby och mej st fast. Och nu inte ett ord mer om saken. Kom, Ola! Kom, Britta! Var inte ledsen, kre du! Britta. Ledsen? Pytt ock! Jag behfver inte truge mej te en man, inte. (^Sven, Lisa, Ola och Britta g in i stugan^) Brukspatronen (^till Erik och Anna^) Trsta er, stackars barn! n r inte allt hopp frloradt. Nr fader Svens sinne hunnit svalna och han tnker lugnare p saken, tr han nog ge efter. Men skulle det hnda, att han str fast vid sitt beslut, s ta'n er tillflykt till mig. Jag skall srja fr er framtid. (^Brukspatronen, Wilhelm och Lotta g^) Anders. Gud hjelpe er, kre vnner; det hr r fr illa! Men jag har aldrig kunnat lte bli te tro, att olycka en gng skulle komme fver er, derfr att ni ska lefve som bondfolk, fast ni inte har bondfolks sinnelag. Men om det gr derhn, att ni fr lof bygge er e stuge p skogen, d vill jag promt hjelpe er och ni ska ta med utf min frtjenst, tills ni kommer er i ordning. h, det ska nog g bra. Erik. Tack, tack, Anders; Gud signe dej! (^Anders gr^) Bengt. Hm! det ble ett snpligt slut p midsommersvaka, och jag feck inte danse min Jshring, jag. (^Till bondfolket^) Kom, go' vnner! hr r inte roligt lnger. Nu gr vi bort i granngln och danser te ljusan dager. (^Gr med folket^) Anna. Ett s hastigt slut tog all vr gldje! Tror du, Erik, att vi nnsin komma till lycka mer? Erik. Ja, det hoppas jag; blott inte Herrens straff kommer fver mej, fr det jag fllde s hrda ord mot min far. Det var mycke illa gjort af mej; men jag blef s het. Anna. Tror du nd, att vi nnsin ska' ha n'n gldje, om vi f hvarann emot dina frldrars vilja? Du kommer visst att jemt g och srja. Nej, d r det bttre att du lyder -- tag Britta - - - (^Hon vnder sig bort att dlja trarna.^) Erik. Anna, tala aldrig s! Heldre vill jag bli olycklig p hvad annat stt som helst, n att bli det med Britta. Men jag hoppas n, att allt ska bli godt. Hvad jag nu mest srjer fver, det r att jag ska fara ifrn dej. Anna. Fara ifrn mej? Hvarfr det, och hvart? Erik. Jag vet inte, hvarfr far har bestmt, att jag i mron bitti' ska resa bort till gamla mormor min p en tid - - - Anna. S lngt? Herre Gud, d fr jag visst aldrig se dej mer. Erik. Jo, kra Anna, vi ska inte misstrsta, utan vara vid godt hopp. Nu mste vi skiljas; jag ska rusta mej till resan. (^Sng^) Nu far jag bort s lngt, lngt frn allrabsta vnnen min; Mnn' aldrig nnsin mer p jord jag skdar dig? En hjertans sorg och vnda stiger upp allt i mitt sinn', Thy sjunger jag i dag s klagelig. Anna. Och om du reste lngt, lngt -- s lngt som bort till verldens slut, S skulle nog nd mitt hjerta flja dig, Och om du icke kom igen, frr'n Tiden runnit ut, S skull' du nd finna tro hos mig. Erik. Och nu farvl, farvl, du min hjertans allrabsta vn! Det vet jag visst, min hg skall aldrig ndra sig; Och blir du ej min brud p jord, s skall i himmelen Hos Gud en gng mitt brlopp st med dig. (^Omfamning. Erik gr in i stugan. Anna aflgsnar sig bland trden.^) ANDRA AFDELNINGEN. IV. INDELNINGEN eller TAFLAN. (^ppen plats. P sidan i fonden en kyrka.^) FRSTA SCENEN. ANDERS. BENGT p sen. (^komma frn olika sidor och mtas^) Bengt. h se go' dag, Anders! r du ocks hr? Jag mener alle mennisker hemme i sockna gtt fver skogen hit te storkrkan i dag. Anders. Husbo'n och matmor och Anna ville ndvndigt g hit fr te hre Prosten predike, och d fljde jag med. Bengt. Jag sg, att Nmndeman och Nmndemans-mor i Hult ocks kommet hit. -- Nn, der hemme i lellsockna ha vi allt en s dlig prest, att en kan behfve f lite bttre sjlaspis ibland, och d frger en inte efter te g ett par mil. Anders. Ja, det r riktigt ett syndastraff, att vi ska ha en tcken stackere p predikstoln, som komministern vr. Han har ett s ynkligt lgt mlfre, och inte r det mycke bevndt med det han sjer heller. Bengt. h, med predikningera gr det flle an, men nr han ska lse opp pappera och kungrelsera, d r det fr elndigt. D stammer och hacker han nna som ett stampverk. -- Men hvarfr har du inte gtt in i krkan? Anders. Nej, jag r inte ve tcket sinnelag nu, att jag kan hre en predikning med riktig andakt, och d r det bst te vare ur krkan. Bengt. Hvad r det fatt med dej d? Du r inte s lustig och glad nu som frr. Hvarfr var du inte med oss 8 dar i dag se'n om midsommersnatta, d vi gtt ifr Nmndemans? Vi hll p och dansa' nda te krkdags. Anders. jo, jag ska sje dej, Bengt, att jag brjer allt p och inte vare s begifven efter dans, som i forntiden. Frr kunne jag springe, om det varet tv mil, fr te f mej en Jsshring; men nu gr lusten bort allt mer och mer, och jag brjer riktigt bli stel i benen. Bengt. Jag vill inte hre tcke tal f dej, Anders. Frr bruka' du allti vare den duktigeste hemme i sockna, nr det ble frge om Jsshrskast, och den som skulle se efter Anders ve Sjn, han feck allt titte opp efter taksera. Anders. Ja, det var _den_ tiden, det; men nu, vet du, r det allt bra tungsamt te lefve, tycker jag. Bengt. Kors, s du taler underligt nd. Vore jag s der vn och djlig i syna som du, s skull' jag leke hej i sockna, sa'n. Jag kommer nock ihg, hur blidt och krvnligt Kammar-Ingrid p herrgln jemt smila' t dej, nr ni rktes p krkbacken. Men det var besynnerligt, du lddes aldrig se't. Anders. Kre Bengt, tal' inte mer om tcke der. Jag har nu anne te tnke p, n krlek fr egen del. -- Har du hrt n'nting om Erik i Hult? Bengt. Nej, ingenting ann' n godt och vl, utom det att di vill truge p honom det der rifjerne Britta i Gyllby. Anders. Ja, ser du, det r just saken, det. Midsommersdagen, mellan klockan 4 och 5 p mron, mtte jag Erik i e krre p landsvgen, och han var alldeles fver sej gifven. Far hans hade skickat honom ivg lngt bort te Segersta, och der ska han stanne, Gud vet hur lnge. Bengt. Nja, det var foll ingenting te srje fver. Anders. Jo, som du vet, hller Erik och Anna f hvarandre; men nu har Eriks far skickat honom bort p en tid, bare fr te hinne stlle s, att det ska bli gifterml mellan honom och Britta, innan Erik riktigt fr dra rena t sej och stte sej imot'et. Bengt. Jojo, jag hller'et inte otroligt. Det r likt den der Stor-Sven te fare fram med konster och snedsprng. Anders. Erik talte om, att far hans hade sagt t honom, att han skulle rese in te Permessmarken i Carlstad och kpe opp en hop saker och godvarer, som gubben pstr att han ska ha i handelsboa, som du vet han hller. Men det r bare konster, att han sjer s; jag tror fullt och fast, att sakera ' fr Rik-Olas rkning och ska vare te brloppe. Bengt. Men r Erik s dlig, att han lter far sin husere med sej, hur han vill. Det skulle _jag_ foll aldri gre. Anders. S ska du inte tale, Bengt; det r syndigt. Jag tycker, det r vettigt och hedersamt utf Erik, att han i det lngste inte stter sej opp imot far och mor, fastn di ' obillige och strnge imot honom. Bengt. Jaja, men det ska vare mtta i allt nd. Anders. Gud lte bare ingen olycka hr bli f. Men n tr det foll g bra fr Erik och Anna, bare n'n riktig karl lgger sej ut fr dom. S snart det blir slut p gudstjensten, ska jag g in i sakerstigan och tale med Prosten, som Erik bedt mej. Bengt. Det borde nu snart vare slut i krkan, tycker jag. Anders. Jag ska g in och hre efter hvad det lider. Bli qvar, tills jag kommer ut igen. (^Gr in i kyrkan^) Bengt. Stackers Anders! Jag vet nog, att han tycker om Anna, s han kunde g i dden fr'na; och nd tar han sej rligt och troget ett rn'de att skaffe henne t en ann'. Bra och hederligt r det gjordt, det kan jag icke neke, fastn _jag_, guns, inte skulle vare i stnd te gre p samme vis. Jag r sker p, att ingen skulle srje s mycke som Anders, ifall det ginge illa fr Erik och Anna; och srje lr han nog f, fr Gud vet, om det nnsin kan g vl fr dom. Svrt ser det ut tminstone. Nmndemansgubben r minsann inte god att ta bj p, och Erik lter foll inte leke alltfr hrdt med sej heller. Ja, det ska bli underligt att se, hvar det tar land te slut. Mest frukter jag fr Anna nd, ifall motigheter skulle komme; hon r s klen och bldig, att hon visst toge dden p sej. Anders (^kommer hastigt ut ur kyrkan^) Kors i all Herrans namn, Bengt! Nu r det riktigt illa bestldt -- Bengt. Hvad str p? Anders. Jo, just som jag kom in i krkan, lste Prosten opp lysning frste gngen fr Erik i Hult och Britta i Gyllby. Bengt. Der ha vi det! Men hrde du rtt bara? Anders. Ja, gudns. -- Anna, den stackars fattiga flickan, stog framme i koret och visste inte ett grand f, och d Prosten lste opp namnena, stp hon rakt i golfvet. -- Kre Bengt, skynd' dej och hjelp henne ut ur krkan; jag springer bort te bcken efter vatten. (^Anders springer ut. Bengt skyndar till ingngen af kyrkan^) ANDRA SCENEN. BENGT. Sedan ANDERS. ANNA ^bres afdnad ut ur kyrkan.^ JAN och ANNIKA. Landtfolk ^kommer smningom ur kyrkan och samlas omkring Anna^. Jan. Gud nde mej, arma, fattiga menniska! Hon r visst dd! Mitt enda barn, mitt enda barn! Bengt. nej, inte r hon dd, fader Jan. Trsta er, ni. -- (^Anders kommer^) Se der r Anders med vatten. Nu kommer hon sej snart igen, ska ni f se. (^Man baddar Annas tinningar med vatten. Hon brjar rra sig^) Annika. Gud vare tack och lof! Hon lefver, hon lefver! Anna (^uppvaknande^) Erik ... Britta ... Nej, jag hrde inte rtt ... Aj, mitt hufvud vrker s ... (^stirrar p de kringstende^) Hrde ni ngot? -- Hvad vill ni? Hvar r jag? Jan. Anna, vakna opp, kra barn! Knner du inte igen oss? Far och mor och Anders och alle di andre dine vnner? Se, du r ju ve krkan. Anna. Kyrkan? -- Der r presten ... Men han lste inte rtt -- det var oriktigt namn p _henne_ ... h -- hvarfr sticker ni mej s i hjertat? -- Och mitt fattiga hufvud ... Anders (^afsides till Bengt^) Gud hjelpe oss! Jag tror, hon r tokig. Anna (^str en stund liksom i djupt eftersinnande; derefter gifver hon till ett anskri^) Jo, jag mins ... jag mins tydligt nu ... det var han och hon ... _hon_, men inte _jag_! -- Gud! kunde han svika mig, och han talte nyss om tro och krlek! (^Hon dignar ned p kn och snker hufvudet mot brstet^) Jan. Stackars den fattiga flickan! Hon r s vek te sinnes. Detta blir visst hennes dd, om det inte blir nnting nd vrre. Anna (^sjunger^) Godnatt nu, min vna lilja, Blommande i Nordanskog! Somna stt och d, du lilla, Se'n krvnnen dig bedrog. Ej allt dig dock frlter: I mossan graf du fr, Och nr som natten grter, Sknks ditt minne ock en tr. Annika. Det r slut, slut med all vr gldje! Hr, Jan, hon r frn vettet! Hon r frn vettet! Anders. Nej, tro inte det, kra mor. Det har allti varet hennes sed te sjunge s i sorg som i gldje. Anna (^reser sig upp och sjunger^) Lull lull! hur den blomman lyste Allt om morgon stolt och glad; Kom s ungersven och kysste Hennes skra silfverblad. -- Om afton stod hon glmder Och lutande i mull, Till sorg och qvida dmder Allt fr sin krleks skull. Anders. All denne jmmern har jag p mitt samvete, jag som drjde s lnge att g och tale ve Prosten. Annars hade lysningen inte blitt f. TREDJE SCENEN. De Frre. SVEN, LISA, OLA i Gyllby och mera Landtfolk ^komma ur kyrkan^. Anna (^sjunger^) Sg, kommer ej fjriln ter Till sin allrakresta ros? -- Se, der fladdrar han s ster ... Flyg, o flyg ej n din kos! -- -- Frgfves ber den spda: Han skyndar till en ann', Som mer mnd' honom glda, S fager och s grann. (^Hon faller till modrens brst^) Jan. Ja, det r frbi -- frbi! Hon har mist frstndet. -- (^Fr se Sven^) Det r du, som stllt till allt detta; det ska du plikta fr ock, din usling, din ... (^Han rusar emot Sven^) Anders (^vill skilja dem t^) Fader Jan, stilla er, fr Guds skull, stilla er! Jan. Nej, slpp mej, slpp mej, sjer jag; han har frstrt mitt enda barn -- han ska f veta, att ... (^Sliter sig ls frn Anders och rusar ter emot Sven. Anders sker p nytt att skilja dem t. I detsamma kommer Prosten ut ur kyrkan.^) FJERDE SCENEN. PROSTEN. De Frra. Hvad r det jag ser och hr? Vill ni stra helgdagens och kyrkans frid? -- Gamla, grnade gubbar! skall jag ndgas se sdan frargelse af er? -- Du, Sven, har genom ett groft bedrgeri frt mig bakom ljuset i afseende p din sons gifterml; jag fick nyss veta, hur allt frhller sig. Derfre skall ocks lysningen frklaras ogiltig, och du torde f dyrt ansvara fr ditt svek. Det har du att rtta dig efter, Sven! Sven (^spotskt^) Herr Prosten m fritt stlle till t mej, hur han vill; men jag befaller sjelf fver mitt barn. (^Han gr. Lisa och Ola i Gyllby flja honom^) Prosten (^hftigt^) Hvad? Du stter dig upp emot mig! -- Sven, stanna! ... (^lugnar sig^) Dock, det m f vara s lnge. -- Hur r det med vr stackars Anna? -- Anna, kra flicka, trsta dig; jag skall stlla allt till rtta igen. -- (^Afsides^) Min Gud, s hon ser frvirrad ut! Jag fruktar det vrsta. Anna (^sjunger^) Godnatt d, min bleka lilja, Vissnande i Nordanskog! Somna djupt och d, du lilla; Du har lefvat nog. -- Nr se'n med bruden unga _Han_ vandrar skogens stig, Skall liten fgel sjunga En helsning frn dig. (^Hon sjunker vanmktig i de kringstendes armar. De bra henne bort.^) V. INDELNINGEN eller TAFLAN. (^Scenen densamma som i Andra Taflan.^) FRSTA SCENEN. JAN. (^sitter p en bnk utanfr sin stuga, sysselsatt med ett handarbete. Han sjunger^) Nu hafver jag tjenat i femti runda r; Min styrka den r bruten och grnadt r mitt hr. S tungt r att lefva. Mig fddes en dotter s fager och s skn; Hon varit all min gldje, hon varit all min ln. S tungt r att lefva. D syntes den Lede, fr stor var lyckan min; Han snrjde s min blomma och strde hennes sinn'. S tungt r att lefva. Vlsignad r Herren, som gaf och som tog: I djupan graf han lter vl gubben snart f ro. S tungt r att lefva. ANDRA SCENEN. Den Frre. PROSTEN. Prosten. God afton, Jan Hansson. Hur r det med dig, stackars gubbe? Jan. Gud vlsigne vrdig Prosten, som gr sej besvr att fare lng vg, fr att se te mej i mitt elnde! Guns, det kan foll inte vara annat n sorgligt och tungt i all denne olycka, som kommet fver mej. Men jag ska foll hoppas, att det blir btter en gng. Prosten. r din hustru inte frisk nnu? Jan. Nej, hon ligger allt illa sjuk n. Stackars Annika, hon tog sej s hrdt f Annas olycka, att det r en Guds nd, om hon nnsin kommer p benen igen. Prosten. N, hur befinner sig Anna d? Vill det inte bli bttre med henne? Jan. Jo, jag kan foll inte annat sja, n att det r en liten mn btter, men mycke r det inte. Som Prosten vet, var hon s sjuk de frsta tta dagerna, att om inte Gud frbarmat sej fver mej genom vrdig Prosten och den go'a Patron p herrgln, s hade hon allt dtt ifrn mej. Nu r flickstackarn visst frisk te kroppen igen, och gr ute i skogen och lullar i vallhorne som frr, men med frstnde r det inte riktigt. Prosten. P hvad stt visar sig sinnesoredan hos henne? Jan. Jo, hon taler jemt om, att hon ska st brud med necken eller strmkarl'n, som hon ock kaller honom, och hvar mron kl'r hon p sej den vackra hvita klnningen, som hon feck f Mamsell p herrgln, och kammer ner hret och styr ut sej med en krans f sjgrs och mosse, eller hvad grnt hon fr tag i; se'n gr hon opp i skogen, eller ock stller hon sej nere ve sjn och sjunger och ropar hele da'n, liksom hon vnta', att strmkarln skulle komme och hemte henne. Men nr det blir qvll och ingen strmkarl hrs f, d gr hon hem igen och grter nda te dess hon somner f trtthet. S illa r det, vrdig Prost. -- (^Anna visar sig p kullen^) Men tyst! der kommer hon bort p hjden. Se, kre herr Prost! Kan jag inte grta mej te dds, d jag ser mitt barn s olyckligt! Prosten. Vi ska' stlla oss s, att hon inte blir oss varse. Jag vill se och hra hvad hon tager sig fre. TREDJE SCENEN. De Frre. ANNA (^i hvit kldning och utslaget hr, samt med en krans af sjgrs p hufvudet och ett vallhorn i handen. Sjunger, och blser i hornet vid slutet af hvarje vers^) Nu jag sjungit har i dagar, Nu jag sjungit har i tre; Men hvad btar det mig, hur jag klagar? Vnnen vill ej svar mig ge. Nyss en blomma dog i skogen Och jag gret vid hennes br; Ty den blomman het Anna-lill trogen -- Mnn' hon vaknar nsta vr? Men nu r ej tid att grta, D i dag jag skall st brud; Dock hvi drjer min brudgum, den sta? Jag str re'n i brloppsskrud. Stig d opp utur din blja Och gif svar upp min sng! Sedan skall jag till altaret flja Allt ibland sjjungfrur mng'. Och nr slut r brloppsfrden, Till din perlesal vi g; Der blir ljufligt att somna frn verlden Upp dina bolstrar bl. (^Hon stiger utfr kullen^) Prosten. Nu kommer hon hit ned; g in i stugan, Jan, s fr jag vara ensam med henne en stund. (^Jan gr.^) -- (^Till Anna, som kommer fram p scenen.^) Gud signe dig, mitt barn! Knner du igen din gamle vn i dag? Anna. Min vn? -- h, jag har inte mer n _en_ vn, och han kommer inte, fastn jag sjunger och ber. Prosten. Tnk inte s, Anna. Erik kommer nog tillbaka, och d blir du hans brud. Anna. Erik? Hvad r det? -- Erik? (^Hon skrattar sakta^) Inte heter brudgummen s. Nej, han heter Necken. Visste du inte det, du! (^hon skrattar ter sakta och brjar sedan gnola och sjunga^) Prosten. Har du d alldeles glmt af Erik, kra Anna? Anna. Erik? (^hon skakar p hufvudet^) Nej, s str det inte i visorna, det r skert. _Necken_ str det. Jag har nog lst'et, jag. (^gnolar och sjunger igen^) Prosten (^afsides^) Jag blir alldeles rdls fr henne. -- (^hgt^) Anna lilla, vill du inte flja med mig till prostgrden och frstr dig ngra dagar? Vore inte det roligt, sj? Anna. Skulle jag g bort p sjelfva brloppsdagen? Tnk, om brudgummen komme emellertid? Jo, d stode jag der vackert! Prosten. Kra Anna, lt bli de der tankarna. Du har ju ingen brudgum; du skall inte st brud i dag. Anna. Sjer du det? h, du vet inte. -- Kom, ska' vi fara ut p sjn och ska efter honom. Han kan inte drja lngre, d han ser, att jag kommer honom till mtes. -- Ro mej ut i den der bten, kra du. Du sa' ju, att du var min vn? Prosten (^afsides^) Jag vill gra henne till viljes. Vnlig behandling och eftergift fr hennes nskningar torde verka gynnsamt p hennes sjlstillstnd. Kanske skall jag ocks finna tillflle att betaga henne den fixa id, som hller hennes frnuft fnget. -- (^hgt^) N s kom d, mitt barn. (^De stiga i bten och lgga ut. Anna sjunger sakta p melodien till ofvanstende visa. Hennes rst hres en stund, sedan farkosten frsvunnit bakom scenen.^) FJERDE SCENEN. ERIK ^kommer hastigt ned frn kullen. Om en stund intrder^ ANDERS ^frn sidan af stugan. Vid slutet af scenen^ PROSTEN och ANNA. Erik. ndtligen r jag hr tillbaka, Gudskelof! -- Men hvar kan Anna vara? Hon fanns inte p vanligt stlle i skogen. -- (^Anders kommer^) Go' afton, Anders. Sj mej, hvar r Anna? Anders. S du varet lnge borte! Jag har inte vntat lite efter dej, m du tro, stackars Erik. Erik (^studsar^) _Stackars_ Erik? Har ngot olyckligt hndt? Anders. Jag vet inte, om jag trs tale om det fr dej nnu. Har du rkat dine frldrer? Erik. Nej, jag for inte hem frst, utan satte hsten och krran borta i granngln och sprang hit fr att trffa Anna. -- Mina frldrar ' vl inte hr? Anders. Jo, di har allt sitt folk med sej och hller p med slttern nere ve sjn, hr strax bredve. Erik. Jag skall genast fara hem, bara jag fr rka Anna en enda minut. Vet du inte, hvar hon r, Anders? Anders. Om hon inte r oppe i skogen, s sitter hon foll p nge stlle nere ve sjn. -- Herre Gud, hur ska jag kunne tale om fr dej allt som hndt medan du varet borte! Erik. Jo sj, sj, det m vara hvad det vill. Pina mej inte s der! Anders. Trsta mej, som ska vare den frste att tale om all jmmern fr dej! -- Snda'n efter se'n du reste, lt far din lyse bort i grann-krkan fr dej och Britta ... Erik (^fattar honom hrdt i armen^) Anders, du ... du sjer inte sant! Anders. Jo guns, det r rena sanningen. Det lystes fr dej och Britta, som jag sagt, och det grep den fattige Anna s hrdt, att hon ble sjuk och var nre dden, och hon r inte riktigt bra n. Men kanske gr det onde fver, nr hon fr se dej. Erik. Hvar r hon, hvar r hon, i Herrans namn! -- Och far och mor kunde ha hjerta att gra mej s illa! -- Talte du inte med Prosten? Anders. Frlt mej, kre Erik, jag kom fr sent. Men jag tror inte, att det hjelpt te nge i alla fall. Prosten frklara' visst genast lysningen fr upphfven; och det sjes, att far din ska komme illa ut fr det han narrat Prosten; men han vill inte ge med sej nd, utan krnglar och vinglar fr att f gifterml mellan dej och Britta. Erik (^efter en stunds tystnad, liksom fr sig sjelf^) Det r sledes ingen eftergifvenhet att hoppas. N, s r mitt beslut fattadt! -- Kom, Anders, och hjelp mej att ska upp Anna. _Hon_ eller ingen skall bli min! Anders. Tyst, jag hr henne sjunge. (^Annas rst hres p afstnd^) -- Jo, kom hit, ska du f se. Der str hon i bten ute p sjn. Hvem r det som ror henne? -- Kors, det r ju sjelfve Prosten. r han hr? Erik (^skyndar ned till stranden och ropar^) Anna! Anna! Anders. Ha' tlamod! Hon r fr lngt bort, att kunne hre dej n. -- Se, det r ju en bt till der borte. Ah, det r herrskape p herrgln, som r ute och ror, ser jag. Erik (^ropar^) Anna! Anders. Nej, kre Erik, g ifrn strand! Om Anna fr se dej, tr hon i gldjen springe rakt i sjn. Gif dej te tls. Kom! (^han drager honom frn stranden^) Erik (^sjunger^) Nu har jag ej fader, nu har jag ej mor Upp jorden! De slagit mitt hjerta de djupaste sr; Thy fjerran jag gr Af landet med Anna min trogen. Jag aktar ej mda, jag aktar ej nd Upp jorden; Och brister mig ocks mitt timliga brd, Jag rdes ej dd Tillsammans med Anna min trogen. (^Han gr ter ned till stranden. I detta gonblick skrider bten inom scenen. Anna str i midten af densamma och vnder ryggen t Erik. Han ropar nnu en gng^) Anna! Anna (^gifver till ett gldjerop^) Det var _han_! (^Hon vnder sig hastigt om, och d hon fr se Erik, springer hon med utbredda armar emot honom, faller s fver bord och frsvinner. Erik strtar sig fven i vattnet och frsvinner.^) Prosten och Anders. Hjelp, hjelp! De drunkna! hjelp, hjelp! (^Anders skyndar ut. Prosten fr bten till stranden och springer i land.^) FEMTE SCENEN. PROSTEN. JAN ^rusar ut ur stugan^. Jan. Hvem r det som drunknar? -- Gud, jag frstr! (^Han springer med frtviflade tbrder ned till stranden, fr att kasta sig i vattnet. Prosten fattar omkring honom och hller honom tillbaka.^) Prosten. Stilla dig, stilla dig, gubbe! Anders sprang efter folk; de stackars barnen bli vl rddade. Hvad skulle du kunna gra? -- Vill du alldeles slita snder mig? -- Kra Jan, stilla dig, stilla dig! (^De brottas mot hvarandra. Rop och buller bakom scenen.^) SJETTE SCENEN. De Frre. SVEN (^strtar in^). Sven. Hvad r p frde? Folket springer och ropar: hjelp! hjelp! -- men jag kan inte f veta hvad som hndt. Jan (^sliter sig ls frn Prosten och rusar emot Sven^) Ha, se Stor-Sven! Nu r allt riktigt som det ska vara, du! Din son ligger p sjbotten likavl som min doter. Hahaha! (^Sven dignar ned p bnken vid stugan med hnderna fr ansigtet. Jan vill ter springa ned till sjn, men hindras af Prosten.^) SJUNDE SCENEN. De Frre. LISA ^skyndar in frn ett annat hll^. Lisa. I Herrans namn, hvad r det fr ett larm hr? -- Vrdig herr Prost, sj, sj, har n'n olycka skett? Jan. Se der r Lisa med! Ha! -- Annika ligger fr dden, hon, men du lefver och mr vl. -- Hrde du inte, att Erik din ligger p sjbotten? -- H, det r lustigt! Dansa nu p brloppet, mor Lisa! (^Han dignar maktls neder.^) Lisa. Det r Guds straff fver oss, Sven! (^Hon sjunker p kn bredvid Sven. Rop bakom scenen. Paus.^) Prosten. Ja, det r Guds straff fver er alla fr er lnga osmja. Finner ni det icke nnu vara tid till frsoning? Sven (^reser sig upp^) Herr Prost, bed godt fr mej, syndiga menniska; jag r skuld till barnens dd. -- Frlt mej, Jan, och var min vn! (^nyo buller bakom scenen.^) TTONDE SCENEN. De Frre. BRUKSPATRONEN ^kommer hastigt in^. Brukspatronen. Gud vare lof! Erik och Anna ro vid lif -- de ro rddade! (^Jan och Lisa springa upp.^) Alla. Gud vare lof! Sven. Jan, lt oss nu inte skmma bort gldjen med att lngre vara ovnner; se hr r min hand, gamle granne! Jan (^drjande^) Det r ltt fr er, Sven, att tala om gldje: ni har ingenting frlorat; (^med bruten rst^) men _mitt_ barn r frn frstndet ... NIONDE SCENEN. De Frre. ANDERS ^instrtar^. Anders. Hejsan! gldjen str opp i taket, kre fader Jan! Anna r klok, ni; nr hon vakna' te lifs och feck se Erik bredve sej, s kom frstndet igen, ni! Jan (^rcker Sven och Lisa handen^) Lt oss bli vnner! Gud vlsigne er! Lisa. Erik och Anna ska' f hvarandra. Sven. Ja, i Guds namn! Anders. h, nu ska mor Annika bli frisk igen! Brukspatronen. Om ngra veckor firar jag brloppet! VI. INDELNINGEN eller TAFLAN. (^Utanfr Brukspatronens hus.^) FRSTA SCENEN. EN BETJENT (^i livr^) och PER ^komma ut ur huset med vinbuteljer och glas^. Betjenten. Tack ska han ha, Per; det r hederligt af honom, att han hjelper mej. Vi ska stta dricksvarorna p det hr bordet. -- Se s ja, nu kan han ju g tillbaka i matsaln till det andra folket och f sej mer till bsta. Per. Nej tack, jag har redan tet mitt lystmte. Patron har inte ltet n'n sitte overksam ve matfata, det r skert. Betjenten. Nenej, Brukspatron r ingen smulgrt, och i dag r han dessutom vid s godt humr, att jag inte sett honom sdan efter se'n ndig frun dog. Per. Han hller mycke f Erik och Anna och glder sej fver deras lycka, ser betjenten. Betjenten. Det var nu fr vl, att Brukspatron rkade vara ute p sjn, nr de fllo i vattnet. Per. Ja, had' inte han varet s nre och hjelpt opp dom, s lge di allt ve dette lage p sjbotten. Erik kan visst simme e smule, men kl'ra drog ner'n, nr han skull' hjelpe Anna. Betjenten. Men sej, hur blef hon s hastigt klok igen? Per. Ja, det r mycke konstigt. Ho vet inte f, att ho varet vilse i hufve och mins ingenting alltse'n hndelsen i krkan. Nr ho feck se Erik, var det blankt som det skull' ha knppt i skallen p'na och som ho skull' ha vaknat opp ur en drm, sa' ho. Betjenten. Hon mtte vara mycket vek och bldig till sinnes, Anna? Per. Jojo men, ho feck inte frn barndomen vnje sej ve starke och bonnske saker, ser betjenten. Betjenten. Hjelp mej, han, att stlla rtt de hr stolarna; jag hr folket komma. ANDRA SCENEN. De Frre. BRUKSPATRONEN och alla de friga personerna i stycket (^utom Ola i Gyllby och Britta^). Bondfolk. Brukspatronen (^i det han kommer ut ur huset^) Intet att tacka fr, go' vnner. Tack, tack! Ni har vl frsett er p bsta vis allihop, vill jag tro. -- Tack, tack! -- Kom nu ut p grden, s ska' vi dansa och hlla oss lustiga. -- Der p bordet har ni dricksvaror att muntra er med. Spara inte; det finns mer i kllarn. -- Kom, kra Erik och Anna; ni skall sitta bredvid mig i hgstet. Prostafar, sitt hr du ocks. (^De stta sig i en soffa t fonden till.^) Det var mig en riktig gldje, att jag en gng fick fira ert brlopp, Erik och Anna; jag anser er nra p ssom mina fosterbarn. Prosten. Gud ske lof, att saken fick en sdan utgng, och att jag kunde nedtysta hela ledsamheten med den andra lysningen. Erik och Anna. Ja, Gud ska lna herr Patron och Prosten fr all godhet. Nils Jonsson (^kommer fram ur hopen, ngot "kladdig"^) Bli inte otlig p gamle Lper-Nisse, herr Patron, fast jag r lite munter och storltig f mej. Jag fr lof ta Patron i hand och tacke fr den drplige vlfgnan. Brukspatronen. Tack, tack, fader Nils. Var ni alldeles som ni behagar i afton. Jag vill se alla glada och otvungna. Nils. Jag har sttt fadder t den hr lelle fleckstumpen, (^pekar p Anna^) vet Patron, och jag vill grte f gldje, nr jag ser att ho vxt opp och blitt vn i syna och r s lcklig. (^torkar sig i gonen^) Ja, Gud signe er, Erik och Anna och Sven och Lisa och Jan och Annika och Anders och Per och Stina och Bengt p sen och allihop! Huj, jag r s gla', att jag vill ta er i famn, hele hgen. Tralala! (^han gr omkring och tar alla i hand och trallar och hoppar^) Brukspatronen. Jag har inte sett till er hemma p lnge och vl, fader Nisse; har ni varit ute p vandring? Nils. Vesst tusan har jag varet p vandring, herr Patron. Jag heter inte Lpare-Nisse fr ro skull heller! Den dag, d Nisse slr sej te hvile, d r hele karln te salu fr en bankovitten! Prosten. Jojo, ni har alltid varit kry och flink, Nils Jonsson, och lr ha vandrat kring mnga lnder. Hvarifrn kommer ni sednast? Nils. Rake vgen fr Stockholm, herr Prost. (^vnder sig till bondfolket^) Jag kan helse er s grufligt mcke fr Kongl. Maj:t och Kronan allihop. Wilhelm. Ni har vl varit p arbete der oppe i verlden, kan jag frst? Nils. Jaja men. Jag feck bref fr Krona i vras, att jag skull' bus bas gi mej ivg te Stockholm och bygge opp ett hus t'na. Sven. Det hller jag inte olikt. Ni r hndig i mycke, ni. Hvad var det fr ett hus ni byggde der oppe? Nils. h, det var ett satans konstigt namn p't. Di kalla't fr Naschenal-Mosea. Lisa. Byggde ni opp'et ensam? Nils. Vesst fan! Det kasta' jag opp p ett par vecker. Det va e smal sak fr mej. Jan. Det r foll allt mcke rare saker te se p i Stockholm? Sg ni den der Krigs-Koleja, som di kaller? Nils. Ja gubevars, den mtt' jag foll se. Den var jag ihop med alle dager. Jan. Kors, kre ni, hur ser ho ut? Nils. , det r e stor, tjock maduse, det. -- Men, vrdig Prost, har det inte kommet nge bref te Prosten fr mi rkning, medan jag varet borte? Prosten. Nej. Vntar ni bref, fader Nils? Nils. ja, det lr foll vare frge om, att Kongen i England vill ha mej te sej, fr te sprnge ett berg t'en. Bengt. Kors fr saten, mnn' det? Jojo, ni har varet ute i verla p bergsprngning frr, ni. Nils. Jajamen, det slr inte felt det, go' vnner. Det va p den tia, d Napolian Dundrapart lefde och regera'. Brukspatronen. Tala om, hur det gick till, fader Nils. Jag har inte hrt det. Nils. Jo, det va p det vise, herr Patron, att Dundrapart hll p och kriga' lngt s'r i Europia, och d kom han te ett hgt berg, som lg i vgen fr'n. Nu va Dundrapart en tcken karl, se, som va envis som en gris ve a grinn, se, och han feck i sin skalle, att han skull' g tvrt igmmen det der berge med hele krigs-armeja, i stlle fr te g rundt ikring'et. Men det vrste va, hur han skull' f sej n'n rektig karl, som kund' bryte och brcke vg igmmen berge. Per. Jojo, det kan en nock frst. Der s'r i verla ' flle bare stackere te folk, som intn orker. Nils. Ja, va det vrdt te tnke p att f stenbrytere der nere? Nej, pina d! Men Dundrapart, som vesste allting och knde hele verla, han had' allt hrt ock, att det skull' finnes ett folkslag, som hette Fryksdalinger, som va' di grofveste karler te brcke i berga. Derfr satt' han sej strax ner och skref ett plakat te Lnsman vr i affrden. Stina. Men, kre far, kund' Dundrapart skrifve det Fryksdaliske sprke? Nils. Usch ja! Han kund' allting och kund' nock det med. Men brefve va skrefvet p Spanske lell, och det lr foll allt vare det varste sprk p jordkloten, fr Lnsman kund' med nd lse't. Lotta. N, hur gick det vidare, fader Nils? Nils. Jo, Mamsell, nr det der brefve kom fram hit, s lystes det strax p sockenstmme, och allt manfolke i frsamlinga kom te krka. Ni m tro, go' vnner, att vi ble storgde allihop, nr di kom slpandes med Dundraparts bref; fr det va s stort, se, att fyre stcken grofve drnger hade full brde f'et, och bokstfvera i'et va' s hge, att en kund' ha behft steger te klifve opp p, nr en skull' lse dom. Bengt. Nu ljuger Lper-Nisse, s det svi'r i vggera. Nils. Ljuger jag? -- Gr jag det, herr Patron? Brukspatronen. Nej bevars. Fortfar ni! Nils. Jo, nr nu Kummissarien lste opp Dundraparts begran, s teg hele frsamlinga som mur'n, och bd' gamle och unge skaka' p hufve. D tnkt' jag som s: "det vor' flle ock saten s frargligt fr karln, om han skull' st nna te dommedag ve det der berge och inte slippe igmmen'et"; s jag klef fram te Kummissarien och bocka' mej och sa': "det m g hur tusan smotter djefler det vill -- sa' jag -- men jag gir mej allt ivg och hjelper Dundrapart te rtta" -- sa' jag. Lisa. Kors, det va d fr vl fr den stackers Dundrapart, kre Nisse. Nils. Jojomen. Lnsman ble allt s gla' ock, fr han vesste nock, att jag var s go' ensam som hele frsamlinga tehopers, och han skref en breflapp med mej te Dundrapart, och jag tog matscken p ryggen och gaf mej ivg t Europia p flcken. Annika. Det var foll en ohyggligt lng vg ni hade te g? Nils. Jojo, ni sjer nge, mor. Frst barkera' jag ve Wenern och sejla' sextanhundra mil nna bort te Svarthafve i Lappland, och se'n s marschera' jag femtantusen mil in i Syro land. Sven (^slr sig p lren^) Det va blanke fan! Nils. Usch ja, go' vnner, jag kom s langt s'r i verla te slut, att himmeln hvlfd' sej s lgt ner t backen, s jag inte kund' g rak en gng, utan feck huke mej ner, och jag frstog intn utf sprkena, anne n att tuppera gol och hunnera skllde bort i glera. Det frstog jag. Brukspatronen. Hahahaha! Ni r en lustig karl, fader Nisse. Nils. Jaja, men dette r rykande dagsens sanning, m vete. -- ndtligen, nr jag mascherat i ett och ett halft r, hann jag fram dit, der Dundrapart va. Och nr jag kom dammandes med matscken p ryggen och yxa p armen, s stog hele krigsarmeja oppstlld som ljus, fr te ta imot mej, och Dundrapart sjelf stog oppstrckt framfr frunten. Men, uschiamej, tcken karl det va' go' vnner! Flera af Bondfolket. h, hur sg han ut, kre ni? Nils. Jo, maken har jag aldri i min lefnad sett. Det va ett rent rdt helvet te karl; han va s grof och stor och lng, s jag hll p te bryte nackbena f mej, nr jag skull' titte opp i syna p'n. Och fullt e half aln bre' va han mellan gena. Och nr han talte te mej, va det precis ackerat som ska had' brjat g. Per. Nej, men se nu ljuger ni lell, om ni aldri gjort'et frr. Nils. Ah, tig du! -- Ljuger jag, herr Patron? Brukspatronen. Nej, nej, jag har ju sagt en gng, att Nils Jonsson aldrig ljuger. Nils. Hr du der, Stallpelle! Hvad Patron sjer, det r tvrskert. Brukspatronen. N fortfar nu! Hvad sa' Dundrapart till er? Nils. Jo: "Go' dagen, min gosse," sa'n, "r du Nils Jonsson frn Fryksdalen?" sa'n. -- Jo, s str det te, ndig herr Dundrapart, sa' jag. -- "Det r bra, min gosse", sa'n, "tag nu ett jernspett och flj med mej te berget, s fr jag se, om du kan bryta vg t mej," sa'n. -- Och s geck vi bort te berge och jag brja' bryte och han stog och sg p. Och jag brt och brckte, s stenflisera och gnistera flg som en myggdans kring r-rttera p'n, och det ble vg f i rdaste rappe. D slog Dundrapart mej i hand och sa': "I mnga lnder hafver jag varit -- sa'n -- och mnga folkslag hafver jag haft i min tjenst -- sa'n -- och mnga saker hafver jag lsit och hrt talas om -- sa'n -- men s djefvel ock innerli stup anfkta mej -- sa'n -- maken te Fryksdalingarna hafver jag aldrig skdat" -- sa'n. Och se'n geck han bort te ett skp och tog fram smr och br' och ost och brnvin, och bredde p e smrgs och slog i en sup t mej, och jag sp och t och mdde vl i mnge dar, och feck hederlig betalning te p kpe. Brukspatronen (^stiger upp och gr till dryckesbordet^) Ett glas fr den gamle token Nisse, go' vnner! Alla (^klinga och dricka^) Hurra fr Nisse! Nils (^grter^) Tack, tack, tack! Det hr glmmer jag aldri. -- Tack, kre Patron, fr tcken storfgnad! Brukspatronen. Tack sjelf, fader Nils, fr det ni hller mlron vid makt. Drick, drick nu, och sjung sedan ngon visa fr oss. Nils (^sedan han druckit^) Sjonge e vise? -- Ja, det ska jag gre. (^han gr ngra falska drillar^) Nej, guns, strupen r gammel och igengrodd p mej nu; det vill inte g. Frr kund' jag sjonge lell, s det hrdes fver land och rike. Lisa. Erik har en drplig rst, som Patron vet, han kan flle sjunge en stump fr oss. Sven. Jamen, gr det, Erik. Nu mer lr du foll inte sjunge ngre sorgfllige viser, gosse, och d r det roligt te hre dej. Dra p med den der visa om Wermland, som du har gjort. Erik (^sjunger^) I Wermland r lustigt att lefva och bo; Det landet jag prisar s gerna. Der klappar det hjertan, med heder och tro S fasta som bergenas krna. Och hvar och en _Svensk_ uti Sveriges land, Som kommer att gsta vid Klarelfvens strand, Han finner blott brder och systrar. Alla. Och hvar och en Svensk m. m. Nils. Det lter bra. Hurra fr alle redlige Svenske pojker och jnter! (^Alla hurra och dricka.^) Erik (^sjunger^) I Wermland -- ja der vill jag bygga och bo, Med enklaste lycka frnjder. Dess dalar och skog ge mig tystnadens ro, Och luften r frisk p dess hjder. Och forsarna sjunga sin ljufliga sng -- Vid den vill jag somna s stilla en gng, Och hvila i Wermlndska jorden. Alla. Och forsarna sjunga m. m. Nils. Hejsan! Nock ett glas! Hurra fr Wermland! (^Alla hurra och dricka.^) Jan. Nu r det Annas tur te sjunge en bit. Eller hvad, herr Patron? Brukspatronen. Jo, var s snll och gr det, lilla Anna. Du kan, det vet jag. Anna (^sjunger^) Och nr jag var en liten flicka, S drmde jag, att jag var stor Och fick till man en sttlig gosse -- Han het _Herr Gunnar_ ... joho, jag tror. Och nr jag se'n blef stora flickan, S vardt frvisst den drmmen sann: Jag fick till man en sttlig gosse, Men _Erik Svensson_ -- s heter han. (^Hon omfamnar Erik.^) Nils (^gr ett gldjeskutt^) Hihi! hvad hr r roligt. Jag kunde vrnge ut och in p mej f lutter frjd! Brukspatronen. N, s lt oss f en Wermlandsdans d, fader Nils. Nils. Det va inte ett dumt ord det, fader Patron! Hvar har jag mej e jnte, som inte r tong i bakbena? (^han gr ngra klumpiga kaprioler.^) Bengt (^gapskrattar^) Hhh! Nej, bju' aldri te, fader Nisse. Der kommer ni p kneken. Nils (^suckar tungt^) h, jag str grtfrdig, kre Patron. Att en ska bli gammel och stel, det kan grme en in i hjertrota. -- Ja, Bengt har rtt: jag kommer ta mej fan p kneken med Jshrskasta nu mer. Annet va det i fordna dar, d jag dansa' polske fr salig Dundrapart. Brukspatronen. S, dansade ni fr honom? Nils. Usch ja, Patron. Jag gjorde kast, s bena stog i himmels sky. Och Dundrapart ble s frundrad och gla t'et, att han sprtta' i fingrera och bla' som en tjur. -- Men nu r det slut med tcken lek. -- Dans' du i stlle, Bengt p sen. Brukspatronen. Ja, Bengt, vi ha en Jssehradspolska att fordra af dig se'n sist p midsommarsvaken. Tag Bolla i Torpet med dig, s vet jag, att dansen gr. Bengt (^slr i hnderna^) Hoppsan! Gi' rum, bnner, s ska ni f se p pappa fr pojkera! (^Jssehradspolskan.^) Brukspatronen. Nu ha vi sjungit och dansat och sklat, go' vnner; men den frnmsta sklen har jag med flit gmt till sist. Ta'n edra glas, alla! (^Sng^) Nu skl fr Erik och skl fr Anna, Till sista tr i vr kanna! Och mtte himlen dem bda sknka Den bsta lott, man kan tnka: Ett trefligt bo -- Prosten. Och fred och ro -- Wilhelm. Och goda vnner -- Lotta. Och dagligt brd -- Sven. Och friska tnder, Lisa. Att tugga't med; Jan. Och mycke pengar -- Annika. Och lite mehn -- Per. Och raska drngar -- Stina. Och pigor se'n! Anders. Och kl i tppan -- Bengt. Och korn i skppan -- Hinrik. Och mld i qvarn -- Nils. Och tjuge barn! (^med lngt uthllen ton^) Alla. Ja, er vi nska de bsta den Allt in till blekaste dden! (^De dansa i ring omkring Erik och Anna; bilda sedan en kedja, hvarmed de omslingra dem; och d de slunda kommit tillsammans i en ttt sluten krets, med Erik och Anna i midten, upplyfta de dem fver hopen.^) Brukspatronen. Hurra fr Erik och Anna! Alla. Hurra! hurra! hurra! Noteringar: Betoning r knnetecknat med _understreck_ och scenanvisningar med ^cirkumflex^. Originalets stavning och interpunktion har bibehllits. End of Project Gutenberg's Wermlnningarne, by Fredrik August Dahlgren License: Share Alike