E-text prepared by Jari Koivisto INDERNAS FRESTLLNINGAR OM VERLDSSKAPELSEN JEMFRDA MED FINNARNES Akademisk Afhandling af Otto Donner Helsingfors, J. C. Frenckell & Son, 1863. O du Indras glnsande ga, Sprid ditt ljus i klyftornas dunkel, Att de hljande skuggor Rdda flykta frn trakt till trakt. Indisk bn. Fr hvarje dag vinner Turanismen, det egendomliga medvetande som uttalar sig i de af Castrn skallade Altaiska folkens bde sprk och gudsmedvetande, en allt strre betydelse. Det r ocks dess egendomliga natur, som gifvit nya std fr den sigten, att fven sprkmedvetandet har en ondlig utveckling, dervid bestmningarna af syntetisk och analytisk blifva blotta genomgngsstadier ssom flera andra. Vid slutet af denna genom rtusenden sig strckande utvecklingskedja mter oss d en anad, fven af Bibeln framstlld enhet, ssom den klla hvarur andens alla freteelser framqvlla. Och ju lngre forskningen gr, desto klarare dagalgger hon, att alla jordens folk hafva dragit sitt str till det stora bildningsarbetet, som r mensklighetens. Slunda fr den turaniska anden sig anvisadt ett allt strre inflytande p de orientaliska kulturfolkens ldsta forntid genom lsningen af den bildskrift, som klippvggarna vid Eufrat och Tigris visa fr vra undrande blickar. Likt sagans i frtrollad smn frsjunkna riken hafva de sofvit sin flertusenriga smn, under det rike efter rike omkring dem och folk efter folk frsvunnit, ssom fotspret i sanden bortsopas af kenvindarna. Men de vakna igen och visa, att anden r evig, om ock allt annat frgs. Genom den fullstndiga utredningen af dessa inskrifter skall ett hittills icke anadt ljus kastas fver Asiens forntida lif. nnu r icke afgjordt, hvilken roll dervid kommer att tilldelas Finnarne; men fven andra n sprkliga frhllanden antyda, att de fordom sttt i en liflig och nra berring med de Ariska och Semitiska folken, och Mytologin r i detta afseende icke minst vigtig. Den komparativa Mytologin r en af de allra yngsta vetenskaper, s ung, att nnu hgst f arbeten deri finnas. Den stder sina jemfrelser och de resultater den vill draga ur dem p psykologin, och utgr ifrn den satsen, att andens utvecklingsgng hos folken liksom hos individerna r densamma. De brja hvardera med den sinnliga skdningen och frestllningen, hvarifrn de smningom fortg till begreppsbildning, som fven den har en ondlig, af frnuftets eviga lagar bestmd, utvecklingsgng. Religionsfrestllningarna blifva d vid denna process ett uttryck af, en index fr den hjd af andligt medvetande som hvarje folk har hunnit. Men det r klart, att denna utvecklingsgng i verkligheten blir olika gestaltad af tusenfaldiga yttre omstndigheter. Det gifves vl fr alla folk blott samma sinneverld, att med dess vexlande freteelser gras till ett hlje fr tanken; men olikheten i lndernas klimat och fysiska beskaffenhet, olika historiska frhllanden, och framfrallt olikheten i sprk och det dermed rfda andliga medvetandet gra sig p ett mngfaldigt stt gllande. Man har derfre med rtta anfrt, att "gudsmedvetandet har sitt ldsta uttryck i sprket, och att de mytologiska grundskdningarna isynnerhet finnas frebildade redan i detta, den alltomfattande urdikten hos hvarje folk." Vi veta af historien, att hvarje folk omfattat hufvudsakligen en grundprincip, efter hvilken det gestaltat hela sitt lif, eller ssom man vanligen sger, att hvart och ett haft sin uppgift att utfra i verden. S visar sig i Persernas verldsskdning en ofrmedlad dualism mellan anden och materien, det goda och det onda, sammansluten hos Judarna i tanken p Jehovah, den ene och ende, infr hvilken betydelsen af det andra momentet, materien, nstan frsvinner. I Indien r man medveten af samma strngt sammanhllande enhet, men hon fattas ssom immanent i verlden. Om nu samma grundprincip terfinnes hos ett annat folk, omfattad ssom den ledande fr deras religions-frestllningar, s kan man vl tnka sig, att de uppsttt oberoende af hvarandra. Men om den befinnes vara genomfrd hos dem begge p ett fullt motsvarande stt, i likartade frestllningar, hvilka dock s mycket mste bero af tillflligheter, kan jag tminstone tills vidare icke annat inse, n att dessa folk mste hafva sttt i en liflig och innerlig berring. Om dertill nnu kommer, att dessa grundskdningar ro liksom frebildade i sjelfva sprket, t.ex. i Samojedernas Num = himmel och gud, kas sannolikheten af denna berring nstan till visshet, eller man kan fr hvardera antaga en gemensam urklla, hvarur de begge druckit. Det r p grund af ofvan framstllda sigter, som jag i nrvarande underskning trott mig finna de tydligaste spr af en innerlig och nra berring mellan Inder och Finnar. Men huruvida den skett omedelbart, tilltror jag mig icke nu att kunna afgra. Dertill fordras en fregende jemfrelse fven med Perserna, fvensom en utredning af de friga Asiatiska folkens, isynnerhet Chinesernas, religionsfrestllningar. Man har ngongng fst uppmrksamheten vid det hos Orientaler och Finnar egendomliga hopandet af oerhrda massor i tid och rum, lekandet med tusendetals r och verld p verld. Ltt insedt r dock, att allt detta tillhr en stndpunkt af utveckling, der medvetandet om andens sanna vsende ssom en inre makt nnu ej uppgtt, utan frestllningen sker fr sig skdliggra hans ondlighet, hans allestdesnrvaro genom ett mngfaldigande af det sinnliga mttet. Jag vill tillgga ngra ord om uppfattningen af den turaniska anden i Tyskland. Bunsen sger i sin "Gott in der Geschichte",[1] att grundtskilnaden mellan det ariska och turaniska lifvet r den, att det frra hvilar p en medveten, tnkande uppfattning af verlden och det gudomliga, d deremot det sednare stndigt fordrar att blifva frsatt i en viss inspiration, hnryckning, fr att komma i gemenskap med gudomen. Till flje deraf betraktar han vidare Turaniern ssom den nnu icke utprglade Ariern, eller med andra ord, Ariern r den medvetna (besonnene), utprglade Turaniern. Och i fverensstmmelse dermed blir fven, vid framstllningen af mensklighetens historiska utveckling, Turanismens betydelse den, att vara en frbindande lnk mellan ena sidan det chinesiska och andra det ariska medvetandet. Andra, ssom t.ex. Wuttke, anvisa Turanismen en nnu lgre plats, endast i historiens frsal. Begge dessa sigter hafva dock icke tillrckligt skl fr sig. fverhufvud terfinnes hos hvarje naturfolk ett strfvande att genom konstlade medel frstta sig i en inspiration, ett tillstnd olikt det vanliga. Bunsen sjelf anfr den berusande Somadrycken hos Iranier och deras stamfrvandter, samt besvrjelserna och trollformlerna i Zoroasters och Vedornas religion, jemte dylikt hos Greker och Italer. Och hvad det ostrda drmlifvet betrffar, s har det icke p jordens rund funnits ngon motsvarighet till den ariska Buddhaistens frsjunkande i det rena intet. Svrligen lrer vl heller ngon vilja pst, att de Altaiska folken, deribland fven Finnar, nnu hafva att genomvandra ett bildningsstadium af grekiskt medvetande, af medeltidens romantik, med alla dess former af riddarvsende och lngtan frn det jordiska, innan de kunde komma till det subjektivt-objektiva idealet. Man synes ej vilja fatta, att andens utveckling i verldshistorien samtidigt kan ega rum hos olika folk och fven folkgrupper utom den ariska. De turaniska folkens mest utvecklade sprkmedvetande hjer sig i jemnbredd med de ariska Indernas och Grekernas; ett bidrag fr bevisningen att de gra det fven i sitt gudsmedvetande vill nrvarande jemfrelse lemna. Noggrannare och mera utfrliga underskningar skola dagalgga, att finska folket frn aflgsna tider fattat andens sanna immanens i verlden, eller fr att tala modernt, att deras ideal r det subjektivt-objektiva. Derfre kunde fven kristendomen utan ngon egentlig strid ansluta sig till deras fordna frestllningar. I. I den allmnna religionsutvecklingen intaga Indierna sin plats nst efter Chineserna. Den absoluta reflexionen i sig, det i sig varande vsendet, som hos dem frblef ssom ett allmnt substantielt, srskiljer sig hr i sina momenter, blir ssom enhet af det ondliga och ndliga det sanna varandet. Grundtanken vid detta substansens snderfallande i bestmningarna r den, att det r en verksamhet, ett frambringande ur sig sjelf. Denna verksamhet r tnkandet. Indernas frestllningar om verldens uppkomst arbeta sig derfre smningom upp till fattandet af tanken ssom den makt, hvilken ytterst r den bestmmande. Detta uttryckes genom frestllningen om ordet, _Om_, som d har samma betydelse som det af Johannes frn Orientens filosofi lnade _logos_-begreppet.[2] Hjdpunkten af den indiska filosofin r fattandet af det verlden genomgende frnuftet ssom den absolut Ende, hvilken r "hvarken vara eller icke-vara", utan den eviga processen, fvergngen frn det ena till det andra. Det r dock klart, att medvetandet om denna substans, detta i sig obetingade vara, ej genast r denna tankebestmning, utan framtrder ssom en allmn skdning, ssom frestllning om en i elementerna verkande allmn makt.[3] Utvecklingen af den Indiska anden strcker sig nemligen genom tiotal af sekler. Frn den yppigaste naturskdning, hvaraf fantasin skapade en, rikedom och fullhet af gestalter, som annorstdes ej finnes, hjer hon sig smningom till de mest abstrakta spekulationer. Hjden af denna utveckling, vunnen, under rtusendens frlopp, det inflytande den folkrika Ariska stammens invandring i ett varmare klimat hade p densamma, striderna mot och till en del fven uppblandningen med fr den fullkomligt fremmande folkslag, lta oss sluta till en skiftande mngfald i uppfattningen af den ursprungliga principen. Den oerhrda massan af Indisk litteratur lemnar fven ett tillrckligt bevis hrfr. Det vore p det hgsta ortt, att ur en ensam skrift, ja tillochmed ett helt tidehvarfs, vilja begripa vsendet af den Indiska verldsskdningen. Veda-religionens tacksamma hymner fr Gudarnes hga gfvor ro raka motsatsen till Buddhaismens kalla tillintetgrande af hvarje andlig och kroppslig tillvaro. Vid underskningen br derfre afseende fstas vid denna historiska utveckling. Jag upptager d till frst de frestllningar om verldsskapelsen som frekomma i de ldsta religionsurkunderna, de heliga Vedas, hvilka ensamt fr sig omfatta en utvecklingsperiod af tusende r, frn 1200-200 f. K. Grundtanken som genomgr alla de mngfaldigt skiftande frestllningarna r, som sades, medvetandet om den substantiella enhetens srskiljande i bestmningarna, ur vsendets utvecklande ur sig af den tillvarande verlden; hvilket medvetande allt klarare uttalas. I Vedorna framstr vattnet ssom den frsta brjan hvarifrn allt lif utgr, ur-varat som i sig innehller allt. Vedans hgsta gudar hafva i det sitt upphof: Indra (= Surja, solen) hjer sig derur;[4] ridande p ett hafsvidunder stiger Varuna upp ur de bljande vattnen, och i deras skte alstras fven Agni.[5] Ssom denna alstrande frmga fr vattnet namn af Moder, Mdrar. Men Inderns fantasi stannade ej hrvid. Alstringsfrmgan, engng betecknad och nmnd, antog full gestalt af qvinna. En hymn ur Sama-Veda sger: Indra, dig, som r den hgste af de hga makterna, frambragte den gudomliga modren; den herrliga gudamodren frambragte dig till herre fver de himmelska hrarna och till en bermd herrskare fver mn.[6] Anmrkningsvrd r den omstndigheten, att dessa trenne gudar stllas i spetsen fr skapelsen ssom representanter af de makter, af hvilka de ro personifikationer. Det heter hrom i Rig-Veda: tre ro gudomligheterna, jorden, luften och himmelen deras riken. Fr olikheten af sina verk hafva de skilda benmningar och skilda lofsnger; och uppenbarelserna af dessas (de tres) makt ro de andra gudomligheterna.[7] De attributer som tillkomma de trenne antyda fven tillrckligt deras hrkomst. Indra, "den bla luftens gud", thronar i den hgsta himmeln; med sitt vapen, blixten, krossar han Vritra, inhljaren, de svarta molnen som betcka himmelen, och Ahi, ormen. Varuna = Omfattaren, frst det luften omslutande himlahvalfvets, sedan hafvets och vattnets gud, har utbredt stjernorna och fst sjustjernan p himmeln. Agni, eldens gud, uppstr i plantorna och offerveden, tillfr menniskorna nring, renar dem och r en gst i hvarje hus.[8] De tvenne sista utbildas vl, d de betraktas srskildt, hvar fr sig till verldens skapare. Hymnerna sga: O Indra och Agni, genom Eder blef hela denna verld bildad. -- O Agni, verldens herre, gudarnes hufvud.[9] -- Varuna har banat solens stig, mnen vandrar efter hans lagar, han r Alltets rrelsebringande makt.[10] Men detta oaktadt r dock Indra den hgste guden, "fdd frrn andra oddliga." I Sama-Veda heter det: O Indra, det finnes ingen gud hgre n du, ingen mera mktig n du r; o Indra, himmelens ga, herren fver alla ting med sjl och utan; allsmktig.[11] En hymn ur Rig-Veda yttrar om honom: Vi prisa dig ssom herrskaren fver allt det som rres, o Indra, ssom herrskaren fver allt det som r orrligt. Ingen r dig lik i himmelen eller p jorden; han r ej fdd och skall ej fdas.[12] En annan: du upprtthller hela verlden.[13] Alla dessa egenskaper gifva mig anledning antaga, att namnet Indra ursprungligen begagnats fr att beteckna den blott ssom dunkel knsla anade enheten i universum. I finska Mytologin har _Ukko yli-jumala_ blifvit en beherrskare af himmelen, skans och blixtens gud; men det hrledes af jum = Samojedernas Num, som icke blott betecknar den synliga himmeln, utan ingr ssom den substantiella enheten i de krafter som verka i himmelen, i jorden, i det strandlsa hafvets dunkla fjerdar. Denna sigt vinner ytterligare std genom sjelfva ordets betydelse. Enligt Lassen[14] betyder Indra den "bla luften", enligt Roth[15] den "lysande, glnsande", d.. samma knnetecken som fr Num = himmel. Det r en antydning af, att luften betraktades ssom det frsta elementet, urenheten. Vi tervnda till frestllningen om urvattnet. Den dunkla knslan af en allt genomgende enhet, som hri fann ett tillfredsstllande uttryck, kan i lngden ej frblifva stende dervid. Gudarne, om ock deri egande sitt ursprung, hja sig som sjelfstndiga individer derfver. Denna motsgelse mste hfvas. Fantasin uppkallar d ur frestllningen om vattnet en ny, den om Soma. Soma, saften af en vext som offrades t gudarne, r den allt genomtrngande lifskraften, det samma som Amrita, oddlighetsdrycken, oddlighet;[16] och denna kraft, soma, finnes i vattnet.[17] Soma-offret tjenar gudarne till nring; utan njutandet at oddlighetsdrycken vore de endast frgngliga naturvsenden. Vi hafva slunda hr gtt ett steg lngre i utbildningen af medvetandet om den i allt genomgende enheten, till en svag antydning af den blott af sig beroende anden.[18] Och denna andlighet uttalas snart. Soma, heter det i Sama-Veda's hymner, alltets herre, verldens sjlf i solens person, upplyser himmelen och jorden.[19] P ett annat stlle: O mktige Soma, gudarnes fader (ssom det ursprungliga vsendet); Soma r fader till solen, till Indra, fven till Vishnu -- denne r hr en underordnad gud --; skaparen af frstnd, himmel, jord, eld, sol, skaparen af Indra.[20] Soma, ssom upphofsman till Indra, sammanfaller slunda sjelf med begreppet frstnd: i en hymn sges nemligen Indra vara frambragt i de sammanskockade skyarnes region genom Frstndet.[21] Frestllningen om Soma, hvilken ssom den allmnna lifsprincipen, nrande och uppehllande, genomgr skapelsen, har nu hjt sig till den om sjlen, anden. Upanishaderna utveckla medvetandet om denne allt klarare. I ett samtal frgar en Brahman sina lrjungar hvad de dyrka ssom sjlen. "Himmelen", svarar en, med ett svagt minne af den frsta uppfattningen af det gudomliga; "solen", sger en annan, och s vidare luften, det etheriska elementet, vattnet, jorden. Brahmanen upplyser dem d: I betrakten den allmnna sjlen som om han vore ett individuelt vsende. Han, som dyrkas ssom den allmnna, r i alla vsenden, i alla sjlar.[22] Detta samtal vittnar fr frigt p ett afgjordt stt om den ursprungligen dunkla knslan af en verlden genomgende enhet, hvilken man frlade i elementerna och hvilken jag ofvan ansett betecknas med namnet Indra. Dettas innehll, i brjan icke uttaladt, blir hr sjl. Hvad denna sjl r och huru han verkar, bestmmes vidare. "De kalla honom Indra, Mitra, Varuna, Agni; det som r En kalla de vise p mnga stt", heter det i en hymn ur Rig-Veda.[23] "Ssom gnistorna tusenfaldigt framg ur lgan, s utg alla vsenden ur den ofrnderlige och vnda tillbaka i honom; ssom spindeln lter trdarna utg ur sig och drager dem tillbaka, ssom plantorna skjuta ur jorden, s framgror verldsalltet ur det eviga vsendet", sga Upanishaderna. Vedanta Sara tillgger: "Ur den i villfarelsen hljda anden uppstr ethern, ur ethern vinden, ur vinden elden, s vattnet, jorden";[24] en bekrftelse p att luften = ethern = Indra r det frsta. Men tydligast framhlles andens knnetecken, vsendet af den ena ondliga sjlen uttalas klart i fljande ord ur Upanishaden Aitareja Aranjaka, hrande till Rig-Veda: I begynnelsen var detta allt endast Sjl; intet annat, af hvilken beskaffenhet som helst, fanns till, verksamt eller overksamt. Han tnkte: Jag vill skapa verlden; s skapade han denna mngfaldiga verld; vatten, ljus, frgngligt och vattnen.[25] Hvilket framsteg! I frestllningen om sjlen, liksom i den om Soma, var enheten nnu blott den verksamma lifsprincipen, som omedvetet arbetar sig fram, likt vextens lif. Hr har fr medvetandet uppgtt en hgre enhet, tanken, som med full sjelfbestmning lter ur sig framg en ordnad verld. Vi hafva dermed genomgtt det frsta stadiet af den Indiska verldsskapelseteorin. Det blott och bart sinnliga, elementerna samt vext- och djur-lifvet, ro frnekade ssom absoluta. Bakom dem upptrder den tnkande anden ssom den verkande principen. Och nu blir detta vunna resultat upphofvet till en hel verld af de mest fantastiska frestllningar. Med Inderns alla andra folk fvertrffande sinnlighet, med den rika utbildningen af poesi och filosofi under en tiderymd af mer n tvtusende r, r det naturligt, att dessa frestllningar om verldsskapelsen skola antaga de mest olika former. Jag behfver i detta afseende blott hnvisa till Grekerna. Men under alla de brokigt skiftande gestalterna ligger dock den tanken till grund, att det r den tnkande anden som ur sig frambringar verlden genom sin vilja. Han vore en tom abstraktion, om han ej utginge ur detta Enda, "som ej kan tnkas eller med ngot mtt bestmmas", om han ej sge sig sjelf i verlden. Mnga af de frestllningar som framstllas i en sednare tids skrifter, i Manus lagar, i de filosofiska afhandlingarna Puranerna, ja fven i de till Vedorna, hrande Upanishaderna, torde frst hafva funnits i en ursprungligare form i Vedorna. Man vet att delar af dessa heliga bcker gtt frlorade.[26] Manu hade fr sina gon lagar, traditioner frn den Vediska tiden, med hvilka han bragte sina lror i fverensstmmelse; och dylika traditioner fortlefde fven bland folket.[27] Hvad som kunde gifva anledning till tvifvel, huruvida den sednare tidens frestllningar ro endast utbildningar af frut redan frefunna, r den omstndigheten, att en fullkomlig omhvlfning frsiggtt med Indernas religion efter afslutandet af Veda-bckerna. Dessas tre hgsta gudar, Indra, Varuna och Agni hafva ftt sin plats i en lgre himmel, och fver dem throna nu de spekulativt fattade Brahma, Vishnu och Siva, alla utgende ur, rttare olika gestaltningar af den absoluta enheten, Brahm. Dessa ro dock endast nya namn fr de ldre. Vishnu och Siva ro natur-gudar likt dessa, hvilkas dyrkan ssom de hgsta i en sednare tid utbredde sig bland folket. Den Brahmaniska spekulationen skte stlla dem i ett system, skapade den tredje Brahma, och fick slunda en dubbel olymp,[28] i det den bibehll alla de gamla i Vedorna frekommande frestllningarna. Brahma frekommer redan i ngra hymner af Sama-Veda, der han, ssom annars Indra, sammanfaller med solen,[29] samt i Upanishaderna; i allmnhet sknjes fvergngen i de yngsta delarna af Vedan. En sdan omgestaltning af gudaverlden r hos Inderna till och med lttare frklarad n annorstdes. Det p en vidstrckt yta utbredda talrika folket sndrade sig i en mngd stammar, hvilka i sina bergdalar lefde oberrda af andra under rhundraden. Olika elementra gudar uppstodo slunda p skilda hll, och att s var fallet, kan historiskt bevisas. Vid Brahmanernas bemdanden att sammansluta alla dessa i ett system, mste derfre deras frra betydelse frndras, ja fven tidigare genom de skilda stammarnes slutliga frening till en strre enhet. Fr frigt visar sig en dylik vexling i de mytologiska frestllningarna hos alla folk. Medvetandet r underkastadt en daglig utveckling, anden fr ett annat innehll, derfre framstr hela verlden i ett dallrande skimmer, der hvarje begrnsning flyter tillsammans i det hela. Vi hade vid utvecklingen af medvetandet om den immanenta enheten kommit till medvetandet derom ssom en tnkande ande. Denna egenskap hos "den stora sjlen", Mahan atma, af hvilken gudarne ro blott delar, finner sitt uttryck i ordet _Om_ = verldsalltet = Ur-Brahma. Sammansatt af aum = avam = tad = pron. det, beteckna de tre bokstfverna symboliskt de tre hgsta gudarne, hvaraf det r en sammanslutning.[30] Manu's lagar sga: det mystiska enstafviga ordet r den hgste guden.[31] Men det r tillika ordet fverhufvud, ett uttryck fr tanken, frnuftet, som ur sig skapat verldsalltet. Det r frestllningen om detta immanenta frnuft, hvilken slunda uttalar sig i en hymn ur Rig-Veda: "Ssom kornet renas i sllet, bildas ordet i de vises sjl." Det r der vittnesbrdet fr sanna vnner, ty all deras styrka r uti det heliga Ordet.[32] Denna ordets makt skdliggres fven i Vatchaspati, rstens herre, och Brahmanaspati, andaktens gud, som kallas gudarnes fader.[33] "Den ene gamles ord, hans som grundade himmel och jord, frambragte frst af allt den vrdnadsvrda Soma".[34] Ssom verlden frut utvecklat sig ur vattnet, ur Soma, ur sjlen och slutligen ur den tnkande anden, s r nu det outgrundliga ordet, tad, den frsta principen, ifrn hvilken allt uppstr. Den enklaste frestllningen hrom finnes i Chandogya Upanishad: "I begynnelsen fanns detta allt ej till; Det (Tad) var varande; det frndrade sig, det blef ett gg; detta lg ett r; det klyfde sig; de bda skalen voro guld och silfver; silfret r jorden, guldet himmelen".[35] Hr mter oss nu den bekanta frestllningen om verldsgget, som trognare n hvarje annan visar oss Indernas uppfattning af verlden, ej ssom ett utom skaparen stende, utan ssom ngot hvartill han sjelf frvandlat sig. Och denna frestllning terkommer hrefter i en mngd af vexlande former. Indern kan ej fasthlla, att det r tanken som skapar, och att detta r en abstraktion af honom sjelf. Han sger derfre: tanken, det, antog frst gestalt ssom Purusha (anden), Virj, Vishnu, Brahma, Nrayna; denne bildade sedan verlden ur ett gg. Han r dock ingen judisk Jehovah; detta namn r endast ett tunnt hlje, en slja fr tanken, och han frsvinner, uppgr helt och hllet i skapelsen. Puranerna, den sednare tidens utbildade filosofi, ro rika p framstllningar af denna art. Det heter i Matsya Purana: Nrayna (den hgste anden) fddes ensam och, frsnkt i begrundning, lngtande att skapa en mngfaldig verld, skapade han frst vattnen, i hvilka han inkastade ett fr. Detta fr blef efter tusende rs frlopp ett stort gg liksom af guld, glnsande som tiotusende solar. Han intrngde sjelf deri, genomtrngde det, skapade af dess tvenne delar himmel och jord.[36] Medvetandet att denna skapare r endast det af tanken fattade frnuftet i verlden framlyser i den teori, som str i spetsen fr Manus lagar: Denna verld var frsnkt i mrker; ofattlig, berfvad hvarje bestmd egenskap, utan att kunna fattas af frstndet eller blifva uppenbar, tycktes den helt och hllet vara frsjunken i smn. D framstod Herren, som r till genom sig sjelf, och som ej kan fattas af de yttre sinnena, grande frnimbar verlden och de fem elementerna, lysande med den klaraste glans, och skingrade mrkret. Sedan han i sin tanke beslutit, att lta utg ur sitt vsende serskilda skapade varelser, frambragte han genast vattnen, i hvilka han nedlade ett fr. Detta fr blef ett gg, glnsande ssom guld, lika lysande som stjernan med tusende strlar, och i hvilket fddes han sjelf, alla vsendens urfader. Af honom, som r den ofattliga eviga orsaken, som existerar och icke existerar har blifvit frambragt den gudomlige mannen (Purusha), bermd i verlden under namn af Brahm. Sedan han drjt i detta gg ett r, skiljde Herren, endast genom sin tanke, gget i tv delar. Och af dessa tv delar bildade han himmelen och jorden; i midten satte han luften, de tta himlatrakterna och det bestndiga frvaringsrummet fr vattnen.[37] Dessa hr i frkortad form anfrda utdrag ur Puranerna kunde mngfaldigt frkas. Det vore dock fverfldigt, ty de utgra ej ngon utveckling af medvetandet om den absoluta enheten, som jag laggt till grund fr min underskning. Medvetandet derom ssom om honom, "hvilken har sitt ursprung i sig sjelf, hvilken r Vara och Icke-vara", blandas med frestllningarna om Purusha, som n fddes i vattnet, hvarur han sedan lt verldsgget och verlden uppst, n sjelf fick sin frsta tillvaro i detta gg.[38] Klarast uttalas detta medvetande, s vidt mig tillgngliga kllor gifva vid handen, i brjan af Vishnu Purana. Det sges der: Den absolut Ende, ofattlig fr frstndet, har sin tillvaro ssom ande och materia, i hvilka han ingr ssom den allmnna sjlen, verldens substans. Derp terkommer den vanliga frestllningen: af elementerna bildades med det osynliga frstndets tillhjelp ett gg, hvilande p vattnet, i hvilket Alltets herre tog frnimbar form ssom Brahm.[39] Vi hafva uppntt hjdpunkten af den Indiska spekulationen. Den i sig varande substansen r hvarken Vara eller Icke-vara, utan den eviga processen mellan bda, Svadha, Sjelfsttande. Till denna hjd af djerf spekulation, "jemfrlig endast med de Eleatiska tnkarena i Grekeland eller med Hegels filosofi" uppsvingar sig fljande hymn ur Rig-Veda: D fanns hvarken Vara eller Icke-vara; hvarken verld eller luft eller ngot derofvan. Dd fanns icke; ej heller d oddlighet; icke heller skilnad mellan dag och natt. Blott Det (Tad) andades utan andedrgt, ensamt med henne (Svadha = Sjelfsttande), som uppehlles uti honom. Mrker var det; fret, som var inhljdt i hylsan, brast slutligen snder genom eftersinnandets makt. Frst bildades lngtan i hans sinne, och det blef den ursprungliga alstrande sden; lngtan, hvilken den vise, prfvande i sitt hjerta, fattar ssom bandet mellan Icke-vara och Vara.[40] Jag har hittills vid underskningen af denna medvetandets utveckling genom de olika skapelseteorierna alldeles lemnat sido en del frestllningar, hvilka ska frklara hvarfre skapelsen skedde. Vi ledas fver till dem af de anfrda orden. I den ena bodde lngtan, krna, krleken, detta band mellan det som r och icke r. Denna lngtan genomstrmmar hela skapelsen. "Den af Brahma frambragta elden nskade att vara mngfaldig och alstra"; vattnen likas. Men denna lngtan r ingenting annat n den abstrakt fattade enhetens, tankens ndvndiga fordran p en mngfaldig verld. Utan denna vore den ej till, den har sin verklighet endast i och genom mngfalden. Sjelf sttandet var frn brjan och fortfar nnu ssom sdant i skapelsens allmnna lngtan. Denna ursprungliga lngtan skdliggres i gestalten af en qvinna. "Maja, som r Brahma's lngtan, begr, r evig; frgnglig r hon, som utgr de lefvandes viljolust. Brahma i frening med Maja har frambragt verlden, i det Maja antog femtio gestalter.".[41] Frga vi huru denna frestllning uppsttt, ligger svaret nra till hands. Ofvanfre sgo vi huru urvattnets alstrande frmga antog benmningen moder, och dermed var qvinnogestalten frdig fr frestllningen. Denna hrkomst bevisas i en Upanishad genom dessa ord: Brahmamaja r ett haf med mktiga vgor och vldiga strmmar; hon r lifvets fullhet och tillika den afgrund hvari allt sjunker ned, ett haf af ljus, skugga och mrker, de lefvande vltra sig s lnge i dess hvirflar, som de veta sig sndrade frn den ande, hvilken stter allt i rrelse. Hon framstr sledes hr ssom det frsta, hvarifrn allt utgr, ssom moder till skapelsen. Och detta r fven uttaladt. "Frr n allt skapadt var Maja; i henne var dunkelhet, i hvilken begret hvilar. -- Brahma var frdjupad i lngtan".[42] Vi hafva hr en ny serie af frestllningar om verldsskapelsen, laggd till den frra, eller rttare sammanvfd dermed. Men de st ej i strid med hvarandra, ro ej uttryck af skilda verldsskdningar, utan genomfra begge den grundtanke jag ofvan skt framhlla. Frn Maja hafva gudar och verld sitt ursprung; likas fdes i gget Brahma, och jord och himmel uppst af dess begge delar. De bra derfre begge endast vittnesbrd om rikedomen och friskheten hos Inderns fantasi, som kldde sina p djupet slumrande tankar i alla dessa och tusende andra skiftande gestalter. Jag har sammantrngt denna frsta afdelning till den yttersta korthet, som det varit mig mjligt. Mhnda har den derigenom p sina stllen blifvit dunkel. Men afsigten var icke heller att gifva en fullstndig framstllning af den indiska mytologin fverhufvud. Mitt syfte var endast att uppvisa, huru medvetandet om den ende och i verlden inneboende guden smningom har gestaltat sig i olika former. En fversigt af denna allmnna utbildning r tillrcklig fr jemfrelsen med det finska gudsmedvetandet, huru detta lter elementerna och den ordnade naturen, ja fven gudarne uppst; med ett ord, huru den frklarar verldens uppkomst. Att gngen af underskningen i det fljande blir ngot annorlunda beror deraf, att flera biunderskningar dessfrinnan ro ndvndiga. II. "Grundvilkoret fr hvarje religion, som frtjenar detta namn, sger Castrn i inledningen till sin finska Mytologi, r att den erknner individens beroende af hgre makter, hvilka den antingen med krlek eller fruktan, antingen i templets hvalf eller i djupet af sitt hjerta vrdar och tillbeder. Det gifves hvarken i Hgasiens knar eller p sjelfva Sibiriens dsliga tundror ngot folk, som ej skulle erknna tillvaron af vissa hgre, menniskan fverlgsna makter." Alla dessa Schamanismen mer eller mindre hyllande folk erknna "den subjektiva viljans beroende af en objektiv." Det r hri vi finna en utgngspunkt fr vr underskning. De flesta af de finska folken ega nemligen ett ord, som de begagnat fr att uttrycka denna frestllning om en fversinnlig makt, infr hvilken alla ddligas hjertan mste bfva. Detta ord r _jumala_, Lapparnes _jubmel_, Esternas _jummal_, Livernas _jumal_,[43] Syrjnernas _jen, jemel_, Tscheremissernas _juma_, Samojedernas _Num_.[44] Numera har detta ord hos de flesta fvergtt till den abstrakta betydelsen af gud i allmnhet; men hos dem alla kan man g tillbaka till en tid, d det blott tjenade till att beteckna den synliga himmelen med alla dess fenomener af ska, blixt, dunder, regn, snart fven ssom namn fr den makt, hvilken gaf sig i dem tillknna. Ja, hos Samojederna benmnes n i dag himmelen _Num_, ehuru ordet tillika betyder gud. Till sin stam r det gemensamt fr alla de finska folken, och att en utveckling i dess betydelse frn den ursprungliga af himmel frsiggtt, bevisar det nra sammanhanget med en mngd andra ord i de finska sprken, hvilka hnfra sig till de himmelska freteelserna. S i Ostjak. _nai_ eld, Obd. dial. sol, Ung. _nap_ sol; Ostjak. _mm, nm_ det fra, undre Surg. dial. _jom_ regn, Ugr. Ostj. _nm_ det fra. Likaledes i Syrjn. _gym_ ska, Fin. _jymy, jumu_; Kamass. Samoj. _nm_ ska, _ni_ tak, det fra; Ostjak Samoj. _nup, nop, nom, lom_ gud. I frbigende vill jag nmna, att fven Baskerna kalla gud _jainkoa, jinkoa_,[45] _jon, jaine_.[46] De vexlande freteelserna p det vida himlahvalfvet deltaga slunda i det helas namn, alldenstund de ro endast olika yttringar af samma hemlighetsfulla gudamakt, hvars enhet i dem alla frestllningen anar. Men att aningen om denna enhet, om den objektiva makten fverhufvud i verlden, strcker sig lngre, bevisar Samojedens svar till Castrn vid ishafvets strand. P den frres frga: hvar r Num? -- svarade han endast helt kort: der! pekande p hafvets dunkla yta. fven jorden betecknas ngongng dermed. Och detta r just grundvalen fr alla de finska folkens egendomliga verldsskdning, att det tillvarande utvecklat sig ur en enda princip, den i allt verkande ur-kraften, hemlighetsfull och ofattlig. Ett ytterligare std fr denna sigt r den allmnna seden hos de altaiska folken, att aldrig omedelbart dyrka Num, Juma, ej heller afbilda honom. Castrn omtalar, i sitt utltande fver den etnografiska delen af Schrenks resa till de Samojediska tundrorna, dennes yttrande om Num, att han "ser och vet allt, men r fr upphjd att vilja skda ned p det arma menniskoslgtets den," utan att motsga tminstone detta.[47] Den kraft som bor i de enskilda naturfreteelserna blir en makt, den man tillber och dyrkar, men bakom dem alla str ssom upphofvet den hemlighetsfulle Num, outgrundlig i sitt djup. Berttelsen om Jumalabilden hos Bjarmerna kunde synas ssom en motsgelse hrtill, men mhnda tillhr han en tid, d juma redan blifvit antingen en abstrakt benmning, eller serskildt en skans eller krigets gud. I alla hndelser utvisar sjelfva grundbetydelsen himmel, att detta omtliga ngot ej som sdant kunnat afbildas, utan frst, d ngon serskild freteelse eller person dermed betecknades. Dyrkan af himmelen ssom det hgsta, det frsta vsendet r frfrigt gemensam fr mnga af Orientens naturfolk. Klemm sger, att Chineserna dyrka himmelen ssom 'alla tings fader', men floder, vindar, elden, hafvet hafva sina genier, dem man hembr gudomlig dyrkan.[48] Och Kongfutse lrde: "Det hgsta vsendet betecknas under den synliga himmelens sinnebild"; dock framstller man detsamma fven under solens, mnens och jordens serskilda sinnebilder.[49] Sledes himmelen fven hos dem det allt genomgende. Under skilda namn tilldelas den gudomlighet fven af Mongoler, Tunguser, Ostjaker, Mordviner och Turkar.[50] Sjelfva denna frestllning om himmelen ssom det frsta gudomliga vsendet r slunda gemensam, icke blott fr de turaniska folken, utan fven fr ostasiens bebyggare, af hvilka, ssom W. Schott uppgifver, Chineserna kalla himmelen _tjan_, Japaneserna _ten_. Men den terfinnes, enligt Castrn, fven hos Perser och andra ariska folk.[51] Det synes sjelffallet, att naturbarnet skall tillegna gudomliga egenskaper t det hga, lysande hvalfvet, som fverallt mter dess ga. Men hr r frgan, om denna frestllning r ursprunglig hos de altaiska stammarne. En underskning af ljudkombinationen Num upplyser oss derom. Vi hafva redan sett den talrikt frekomma hos de egentligen finska stammarna, hos Ostjaker och Samojeder; hos de sistnmnda r otvifvelaktigt Jenissei Samoj. _ng_ gud (nga-faddi = klar rand vid horisonten, gudsfll), Tawgy Sam. _nga, ngua_ gud, Jurak Sam. _nga_ underverldens gud, af samma stam. I sistnmnda dialekt betyder neml. _jam_ haf, och det r bekant, att konsonanterna j och n, ng i Finskan och Samojediskan ofta vexla om med hvarandra, t.ex. _jake_, fin. _noki_ sot. Att stamvokalen kan vexla mellan a, o, u, bevisar utom det nmnda samt ordet num, nom, mngfaldiga exempel. Slunda betyder talet 100 i Votjak. _sju_, Syrjn. _sjo_, Finsk, _sata, st_, Turk. _jos, js_, Samoj. _jur_.[52] (fven i sanskr. heter 100 _sata_). Betydelsen af haf och underjordens gud r tillika en bekrftelse p uppfattningen af Num ssom den i allt nrvarande gudomen. Ty Jurak Sam. _nga_, underjordens gud, r hos Tawgy Sam. en himmelens gudom.[53] Det sistnmnda och formen jam leder oss genast till Lapparnes underjordiska herrskare och gud _jabme_, med ett eufoniskt b ssom i Jubmel. Helt skert hr till samma stam Tungusiskans _aja, ajama_ -- god, med; en vanlig frslagsstafvelse. Inne i dessa jemfrelser kan jag ej lemna onmnd en, som hr sjelfmant erbjuder sig. Castrn anfr, att konsonanterna j och w ofta i de altaiska sprken sttas framfr en begynnande vokal ssom aspirationer, stundom fven h, k, s, och att alla dessa fven kunna med hvarandra vexla plats.[54] Med denna lag till std finna vi mhnda frklaringen af benmningarna p flera finska folk. Ryssarne omtala frn 11 seklet ett folk _jam, jemer_, hvilket enl. Lehrberg och Sjgren r detsamma som _Hm-eet, Hmliset_. Deraf fr man, med utbyte af h mot s, _Sabme-lads_, Lappar, och den svenska benmningen p _Samojederna_. Men redan Franzn jemfr det Lappska _Sabme_ med _Suomi_,[55] och Lehrberg anfr flera former, _Same, Some_, fven den ryska och svenska benmningen _Sumer_, ssom af enahanda stam med _Suomi_, men alla liksom _jam, hm_ hnfrande sig till _suo_, sumptrakt.[56] Ngon svrighet vid ofvan framstllda sigt erbjuder frklaringen hvadan Germaner och Svenskar hafva ftt benmningen Finnar. Enligt Diefenbach betyder det nordfrisiska _finne_, anglos. och fornnord. _fen_, sumptrakt,[57] och det r icke antagligt att de utan skl uppkallat folket s. Men huruvida det hrleder sig deraf, att Finnarne bebodde sumptrakter, eller att man d, som ofta nu, frklarade Suomen maa = Suomiehen maa, r svrt att afgra. D likvl Suomi, Same, tyckes vara samma ord som Jur. Sam. jam, haf, kan man vl icke frneka allt sammanhang med suo; men att _m_ hr till ordets stam bevisas af alla dess olika former. Derfre sger fven Sjgren afgjordt om Arvidsons och andras antagande af Suomi ssom en frkortad form af Suomen maa, att det r att gra vld p den enkla stammen och detsamma, som att frklara Hmeen maa likbetydande med brllopsgsternas land, af h, miehen, maa.[58] I stllet fr "krrbebyggare," som man frklarat Finnarnes namn, skulle sledes ofvan gifna frklaring innebra en pminnelse om "Guds utvalda," eller "himmelens sner," benmningar som endast Judar och Chineser hittils varit nog ansprkslsa att tilldela sig. Men jemfrelserna stanna ej hr. Tungus. _ajama_ god nmndes. Att det frsta _a_ r endast ett eufoniskt tillgg synes af Mongoliskan. Med den frut nmnda vexlingen af konsonanten j mot s f vi neml. Mong. _sam_, Tibetan. _sang_, hvilka bda i dessa sprk betyda _god_. Det r just med anledning hraf som Castrn jemfr Tibetanarnes _Sang-fu_, det godas klla, med Finnarnes _Sampo_; det Tibet. Sangfu uttalas neml. af Mongolerna Sampo, och _fu_ klla, upphof, motsvarar ter det finska _p_.[59] Det terfinnes fven under olika former hos andra altaiska folk: Tungus. bulak, Burt. _buluk_ klla, Sojot. _pas_, Kojbal. _bas_ hufvud, Kamass. Samoj. _phru_ klla; tydligast visar sig slgtskapen i det Ungerska _f, fej_ hufvud. Att ter, med knnedom om huru ofantligt ofta de begynnande aspirationerna h, s, j, nj byta plats med hvarandra i de altaiska sprken, frneka identiteten mellan det Tungus. _ajama_ god och samma folks _njan, njangnja_ himmel,[60] r omjligt. Begge ter st bde i ljud och betydelse i det innerligaste samband med Samojedernas _jama_, Lapparnes _jabme_, Fin. _juma-la_, Sam. Num = himmelen, himmelens gud, ur-gudomen. Och betydelsen af det mngomtvistade Sampo vore slunda etymologiskt, icke blott det godas klla, utan fven _himmelens hufvud, guds hufvud, hlla, ursprung_ = solen! Hr hade vi sledes att ska lsningen p denna i finska Mytologin hittils ofrstdda gta, som p detta stt uppfattad sprider ljus fver mnga dunkla stllen i Finnarnes urgamla dikt. Och mrkvrdigt nog fverensstmmer denna frklaring med allt hvad om Sampo i Kalevala-dikten sges, d man neml. serskiljer sednare tiders tillgg. Alldenstund denna frga str i nrmaste sammanhang med nrvarande underskning, vill jag hr i korthet framlgga de ytterligare bevis, som ur Kalevala ltteligen kunna hemtas fr ofvannmnda sigt. Det sednaste af Lnnrot sinnrikt framstllda allegoriska tydningssttet[62] torde, liksom de fregende, icke fr en noggrannare prfning vara hllbart. Allegorin fverhufvud fvensom hr det abstrakta begreppets bildning tillhra ett mera utveckladt medvetande n den finska dikten ger tillknna. Kalevala-sngerna utgra nu till strre delen en skildring af msesidiga hrtg mellan Kaleva- och Pohjola-folket; det r derfre ingenting underligt att dessa krigstg upprepas. Men en anmrkningsvrd omstndighet r den, att Louhi innesluter i berget bde Sampo och solen jemte mnen. Vid hvardera tillfllet utbredde sig med anledning deraf olyckor och mrker fver Kalevas folk. Att lefva utan Sampo var att lefva ett fattigt lif, utan sol ett dystert och mdosamt. Kalevas hjeltar beslto derfre hvardera gngen att terfrskaffa sig denna det godas klla. fven i det enskilda visar sig en fverensstmmelse dem emellan. Bde Sampo[62] och solen[63] benmnas kirjokansi, det brokiga locket, kirjorinta, det brokiga brstet. Mngt och mycket i fornsngerna synes vl vid frsta gonkastet strida emot en sdan uppfattning, men motsgelserna lsas ltt, d man besinnar de mngfaldiga omgestaltningar dessa snger under tidernas lopp lidit. Minnet af hvad man tnkt sig under Sampos namn har frsvunnit, men medvetandet derom ssom ngonting stort och frunderligt qvarlefver nnu. Ssom Sampo fr det nrvarande beskrifves r det ett oting, ty de skilda delarna kunna aldrig sammanfogas till ett helt, ldre och yngre frestllningar blandas om med hvarandra. S uppfattade fven Castrn Samposngerna, tminstone till en brjan. Han anser att berttelsen urspr. var af mytisk natur, och att den historiska inkldnaden r tillaggd frst af en sednare tid.[64] fven Schiefner yttrar sig hrom: att Sampomyten "har att tacka sitt ursprung en sinnrik uppfattning af storartade naturfreteelser, kan vl numera icke ltt betviflas".[65] Upplysande r det hrvid att jemfra gamla och nya upplagan af Kalevala. I den frra r det Ilmarinen och Winminen, som ska att ter tnda ljuset, i den sednare spelas denna roll af Ukko, ilman ukko, som dock tydligen r blott en annan benmning fr Ilmarinen. Att han, enligt egen utsago,[66] hamrat himmelens lock och fst solen och mnen derp, tjenar ssom en ytterligare bekrftelse, ty p samma stt r det blott han som kan smida Sampo; att ter frfrdiga ett dylikt ting af en svanfjder, ett kornfr m.m. borde vl fr Winminen icke hafva fallit sig s svrt. Mhnda ro de sista frestllningarna spr af den skandinaviska gudasagans inverkan i en sednare tid, ty de ro uppenbarligen tillgg, hvilka med det friga ej st i rtt sammanhang. Schiefner har i de ryska och skandinaviska sagorna uppvisat likheten med frestllningarna i Kalevala och Kalevi-poeg. Men man kan dock icke endast p grund af dessa likheter antaga, att de bda finska folken frn sina tidigare boningsplatser i stern medfrt hgst f egendomliga myter och hemtat sina gudar och sin sagoverld frn Germanerna.[67] Ty frst och frmst r nnu icke bevisadt, huru mycket af detta sagostoff br tillskrifvas de finska folken i Ryssland, och fr det andra ro dylika frestllningar gngse hos alla folk, beroende af deras bildningsgrad. Detta frnekar dock ej tillvaron af lnade frestllningar, uppblandade med de ursprungliga. En annan omstndighet, hvaraf man ofta finner sig fverraskad, r att se solen nmnas, der man af sammanhanget hade vntat Sampo. S t.ex. N. Kal. XLIII. 350, sjunger Winminen, sedan Sampo frgtts i hafvet: Sin Pohjolan emnt, Tunge turmiot kivehen, Pahat paina kalliohon, Vaivat vuorehen valitse, El kuuta kulloinkana, _Aurinkoa_ milloinkana! Dermed fverensstmma fven de ord Winminen yttrar, d han ser spillror af Sampo vaggas p vgen mot hans hembygds strnder: Tuost[68] on siemenen siki, -- -- -- -- -- Tuosta kynt, tuosta kylv, Tuosta kasvu kaikenlainen, Tuosta _kuu kumottamahan_, Onnen _piv paistamahan_, Suomen suurille tiloille![69] P grund af det nmnda och fven det fljande anser jag, att man med Sampos namn betecknat solen; derfre st fven dylika uttryck qvar, ehuru nu ofrstdda. Mhnda mter oss hr frfrigt, vid beskrifningen om huru Sampo splittras snder, minnen frn frestllningarna om verldens uppkomst ur det sndersplittrade verldsgget. Hvad r vl heller mera egnadt att framkalla frestllningen om ett gg, n den glnsande solskifvan! Vi hafva likartade frestllningar hos Inderna. Den osynliga, nnu ej tillvaro egande urgudomligheten bildar genom sin tanke ett gg, hvari han sjelf ingr. Genom hans vilja splittras det snder, hvarvid spillrorna bilda verlden. P samma stt r Sampo hr den glnsande solskifvan, det godas klla, hvari det goda sjelft, Sam = Num = Jum = den ursprungliga, fr tanken ofattliga gudomligheten gifvit sig en verklighet. Denna solskifva r ett gg som splittras snder, och ur spillrorna framgr hela skapelsen ssom delar af Sam = Num, d.. en fullstndig immanens. Jag terkommer lngre fram till dessa frestllningar. Nu vill jag blott omnmna, att ggets identitet med solen fven ppekas i en Estnisk folksng. Sngarn omtalar huru han fann ett rnbo, hvarur han tog det tredje gget och bar det till sin bt. gget fll i hafvets djup, alldeles ssom Sampo, och splittrades mot klipporna; af skrfvorna uppstodo fartyg. Men gget bragte solen att smlla (paisomaie), mnens sken att tillvexa. Ur gulan uppsteg en hg , ur krnan de andra holmarna.[70] Vi finna hraf huru mngfldt skiftande gestalter en ursprungligen gemensam frestllning antar i den sig stndigt pnyttfdande folktraditionen. Ssom ytterligare std fr det nmnda vill jag nnu anfra, att Inderna vid solfrmrkelser tro, att demonen Rhu, ljusets fiende, uppslukar solen. Siva har dock afhuggit hans kropp, derfre kommer solen fram d hon passerat Rhus svalg. Begreppet om ett fngslande terkommer fven i berttelsen om Bala och Vritra, tvenne demoner, som i djupa klyftor hlla fngslade de himmelska korna, de regngifvande skyarna.[71] Det pminner derjemte om de finska uttrycken _kuu sydn, kuu syntyy_, samt _kuumet_, som instnger mnen, hvarp Kave befriar den.[72] Agricola ter sger att mnen uppslukades af _kapeet_; enligt en annan tradition franledes dess frmrkande af en gudomlighet Rahkoi,[73] mnne = Rhu? I den finska sagan om Leppplkky berttas ter att solen, mnen och morgonrodnan hllas fngslade af tre drakar. Dessa ddas af tre ynglingar med tillhjelp af en varg, hvarp himlaljusen tergifvas t verlden.[74] Utrymmet frbjuder att nu vidare underska den hrmed nra sammanhngande, af Castrn uttalade, af Collan fasthllna sigten, att i finska dikten sknjas tydliga spr af frestllningar om en ljusets strid med mrkret. Den hnfr sig rtteligen fven till en jemfrelse med den persiska verldsskdningen, som helt skert kommer att kasta ett mycket klarare ljus fver dessa frestllningar. Jag slutar derfre hr endast med ngra ord ur Winminens afskedssng, der pminnelsen om soitto otvifvelaktigt r ett sednare tillgg, d man under Sampo tnkte sig blott ngonting obestmdt, som skaffade lycka: Taas minua tarvitahan, Uuen _sammon_ saattajaksi, Uuen soiton suoriaksi. Uuen _kuun_ kulettajaksi, Uuen _pivn_ pstjksi. Efter denna afvikning fr utredningen af Sampos betydelse och dermed sammanhngande frestllningar, tervnda vi till hufvudfrgan. Vi hafva funnit att ordet Num, jemte dyrkan af himmelen ssom en hgsta gudom, var utbredd fver en stor del af nordliga Asien. Men fven hos den ariska stammen i sder terfinnas bde ordet och betydelsen. Hos Inderna r _Jama_, liksom det Lappska _jabme_, namnet p ddens drott; i Vedorna d.v.s. i den ldsta tiden r han likvl en himmelens furste, frambragt af ljus och molndunkel; ja han r solen sjelf ssom alstrande lifskraft. Samma hamn och person terfinnas i Persernas Vendidad och heliga sagor. _Jima_, som han hr kallas -- en ldre form fr _Dschem_, sammansatt med _schid_, herrskare, till _Dschemschid_ -- r den gyllene tidens furste. En pminnelse om Winminen mter oss i berttelsen om denne. Ormuzd uppmanar neml. Jima att fra skapelsen till trifsamhet och lycka, och sknker honom dervid en gyllene vinge och staf. D trder Jima fram, vnd mot middagssolen, och sger: vidstrckta heliga jord! rr dig, ppna dig (ssom en fdande), du boskapens, hstars och menniskors amma! Och jorden strckte sig ut. Ytterligare skall Jima plantera en stor trdgrd, fr att fra utvalda menniskor dit.[75] Hvem erinrar sig icke hr Winminen, som ur det brustna gget bildar verlden, och sedermera besr jorden genom Pellervo. Huruvida frfrigt det Indiska _jama_ har ngot sammanhang med sanskr. ordet _dscham_, som enl. Bthlingk och Roth betyder jorden, kan jag ej nu afgra. Hos Hebreerna mta oss _jom_ dag och _jum_ himmel, Tyskar och Svenskar hafva ordet _himmel_, rfdt frn deras gemensamma frfder Germanerna.[76] Men alla dessa ord st, s vidt jag knner temmeligen enstaka, utan tillfredsstllande frklaring i de ariska, mig veterligen icke heller i de semitiska sprken. En urldrig berring mellan den Turaniska och Ariska stammen torde derfre dessa, liksom mnga andra omstndigheter, gifva tillknna. Men man finner ltt hvilkendera som varit den egentliga egaren till nmnda ord. Ty under det Inderna ffngt ska tolka betydelsen af Jima ssom "tvillingsbroder," latin. _gem-inus, gem-ellus_, fstes dervid i hela norra Asien samma begrepp. Vigtigare r dock, att alla ariska folk ega ett annat, ur deras sprk ltt frklaradt, ord som betyder himmel, gud, neml. af sanskritstammen _div = dis_ lysa. Denna heter i sanskr. _dva-s_ gud, littov. _dieva-s_, pers. _dava-s_, grek. _di-os, div-os_, latin. _deu-s_; sanskr. ordet _djaus_ himmel motsvaras ter nrmare af grek. _zeus_, forngerm. _tius_, gen. _tivis_, tysk. _teuf-el_, svensk, _djefvul_. D de flesta ariska folk frn n Ceylon till Atlantiska hafvet bibehllit detta ord; d mnga af dem intet annat ega, fr att uttrycka begreppen himmel, gud, eller sedan kristendomen lrt betrakta den hedniske guden ssom de onda andarnes furste, djefvul, kan man vl med allt skl anse detta ord ssom ursprungligen tillhrande arierna. Men att de sjelfva skulle skapat sig tvenne ord fr samma begrepp, r icke antagligt. Det r fven p grund hraf som Schott anser det finska ordet _taivas_ himmel vara af ariskt ursprung; sanskr. _daiva-s_ betyder fven gudomlig.[77] Dock har han frut i detta fall gjort jemfrelse med det finska _taiv-un, taip-ua_ bjas.[78] Det skulle fra oss fr lngt att flja detta ords vandringar genom Asien. Jag vill blott nmna det anmrkningsvrda, att hufvud betyder i Ienis. Ostjak. _tjy'e_, Jur. Sam. _ngaewa_, Tamas. Sam. _ngavua_; hufvudhud Samoj. _ti, tuaja, ngaewanjaes_; Jen. Ostj. _toai_ det fra -- _tjoi_ himmel, _des_ ga, Karagas. _tre_ himmel; Kojbal. _djn_ gud, _tang_ morgonrodnad, Burt. _tenger_ himmel; Samoj. _t, tng_ hgt berg, _t-men_ ofvan, Mandschu. _ten_ = Chines. _tjan_ himmel. Har det ariska _dva-s_, det finska _taiva-s_ sitt urhem i China? Hafva de begge druckit ur samma klla, som fldar ur morgonrodnadens land? Vi hafva ssom resultat af det fregende en hos alla turaniska folk utbredd frestllning om en fverallt, i jorden, i hafvet, i himmelen och dess freteelser boende gudomlig urmakt, kallad med skilda namn Jum, Num, Sam. Det r frut nmndt, att detta urvsende ssom sdant ej tnjt ngon serskild dyrkan, ej heller afbildades; det var fr hgt och otkomligt fr ddligas bner. Hri visar sig en stor fverensstmmelse med Indernas urvsende, som ur sig utvecklar, allt varande, som r fverallt och i allt, i naturen, i gudar och menniskor, utan att sjelf kunna frnimmas. Detta urvsende kommer hos Inderna till verklighet i vattnet, nrmare bestmdt egentligen i luften, som genom frttning fvergr till vatten, hvarp det heliga verldsgget vaggas fram; en uppfattning som igenfinnes fven hos Tibetanarne. Ty ocks der drifves luften tillsammans af en hvirfvelvind, den frttas, och deraf uppst sedan berg, lnder m.m.[79] I fullkomlig fverensstmmelse hrmed yttras i den finska folkdikten, med dess egendomlighet att betrakta upphofvet till ngot ssom dess moder: _Ilma_ on emoja ensin, _Vesi_ vanhin veljeksi o.s.v.[80] Det terklingar hr den urspr. frestllningen om Num, som r fven i hafvet, eller rttare hafvet r Num enligt Samojedens utsago, och Jur. Sam. jam betyder haf. Och p det ndlsa hafvet vaggas luftens jungfru, d hon p sitt kn br det skimrande verldsgget, som rullar ned deri. Denna luftens jungfru, som synbarligen r ingenting annat n luften sjelf personifierad, kallas fven uttryckligen Vanhin luonnon tyttrist, och Ensin em itselit.[81] Det r hr rtta stllet att framhlla, hurusom hela den egendomligt finska verldsskdningen liksom koncentreras kring ett enda betydelsefullt ord, _synty_. Allt i verlden kan frklaras, om man blott fr reda p dess ursprung, det som gifvit upphof dertill. S r det med de spda blommorna p marken, med skogen, blsten, ja smrtan och plgorna; sjelfve ro de intet annat n yttringar af den makt, som gifvit dem upphof. Alla enskilda freteelser i verlden hnfra sig slunda ytterst till ett ursprungligt vsende, hvarifrn de alla, fven "de med skaparkraft begfvade andarne, gudarne, framtrdt".[82] I hela detta betraktelsestt ligger den mest uppenbara fverensstmmelse med Inderns; dessa synty-sanat frekomma ocks i ofantlig mngd och utgra sjelfva grundvalen fr det finska medvetandet. Betraktade med stor vrdnad fr sin helighets skull, hafva de nda till vra dagar bevarats i folkets sinne, ehuru ofta allt minne af deras betydelse redan frsvunnit. P den stndpunkt af utveckling Finnarnes mytologiska frestllningar hunnit genomskimrar nnu natursidan hos de flesta gudagestalter. Det vore ortt att hrvid, liksom ngra gjort, kalla den finske sngarns fantasi fattig och sparsam. Likt Indern lskar han att hlja hvarje gudomlighet i en skimrande slja af de mest glnsande frger. Man behfver blott erinra sig Pohja jungfrun, som sitter vid regnbgens rand i en hvitglnsande drgt, vfvande p en gyllene vf med en vfsked af silfver, eller Ilmarinen, som vandrar vid himlaranden i bla strumpor och brokiga skor, utrustad med en eldgnistrande skjorta och hllande i handen det blixtrande Kaleva-svrdet, allt erinringar om honom ssom himmelens eller luftens gud. Och lika lysande framstllas Wellamos mr och skogens jungfrur. S hopar fven den ldsta indiska dikten, p sina gestalter allt hvad i freteelsernas verld finnes lysande och sknt. Men detta bevisar fr dem begge endast en s mycket strre brist p inre andlig sknhet, hvarigenom formerna blifva dimmiga och genomskinliga, samt p det hgsta obestmda. Med andra ord, dessa folk lefva i sina ldsta dikter ett ungdomligt friskt naturlif, hvarigenom utbildningen af de elemntra gudarne till sedligt handlande individer, sdana vi mta hos Grekerna, nnu ej frsiggtt; fantastiska former skymma nnu undan de menskliga konturerna. Med rtta anmrker Rein, att mnga af dessa ssom dimmiga gudomligheter betraktade naturkrafter "med afseende sin skapande eller rttare fdande frmga tillades qvinnonatur".[83] Vi terkomma derigenom till begreppet om synty. I de frut anfrda orden Ilma on emoja ensin o.s.v. ligger redan en hel skapelseteori. Luften r det frsta, vattnet har sitt ursprung derur, och s vidare hela den friga skapelsen. I fverensstmmelse dermed har fven ilma frvandlats till en qvinna, den p hafvet svfvande Ilmatar, ssom nyss nmndes, urmodren, som ger brjan och upphof till allt, sledes fven moder till gudarne. Men ssom personifikation af luften, det frsta, r hon tillika det osynliga urelementet sjelft, eller "det frsta af sjelfstndiga vsenden", ssom hon sjelf sger, ensin em itselit. Hon r dock fr dimmig, fr abstrakt, att med anledning braf fortfarande frblifva ssom urvsendets frsta inkarnation. Dertill fordrar hvarje myt en manlig princip; hon ter r alstrandet sjelft. Kraften ter, som lter henne framalstra verlden, tillhr den osynliga urmakten. Men de mytiska frestllningarna fordra en representant af denne, en den frnmste ibland gudarna, motsvarande Indra och Brahma, eller Zeus i olympen. Denna plats har man hittills tilldelat Ukko. Castrn yttrar hrom: "om Ukko kan man nstan sga, att han r en formls gud, icke olik Indernas Brahma, och Judarnes Jehovah. Hans tillvaro visar sig i molnens ska, i storm och ovder, i blixten, som r hans svrd, och i andra utomordentliga naturfenomen, men utom sin uppenbarelso har han ingen hgre bestmmelse. Man r tillochmed oviss om, huruvida han haft det fr de flesta friga gudar gemensamma utseendet af en menniska".[84] Det r uppenbart Juma som hrmed syftas, den andliga makt, som str bakom tingen. Sednare har likvl Castrn, i likhet med Lencqvist och andra, ansett att Ukko r namnet p Finnarnes hgsta gud, en herrskare p himlahvalfvet fver ska, blixt, regn m.m., med andra ord en fvergud; ehuru denna benmning troligen frst begagnats som ett "vrdnandsfullt epithet" fr den hgste. Sjelfva grundbetydelsen af detta ord ssom gammal anfrvandt, och alla de brokigt skiftande frestllningar man frknippar dermed gifva dock tillknna, att Ukko r endast ett tillnamn fr den redan ssom person fattade himmelens gud. Kldd i bla strumpor och brokiga skor, frsedd med en eldgnistrande skjorta, vandrar han vid himlaranden lngs molnets kant. Regnbgen r hans stridsbge, hvarifrn han skjuter sina brinnande kopparpilar, blixten r hans svrd. Han rder fven fver vindar, sn och hagel, och r likas eldens herre, ssom synes af mnga stllen i Kalevala.[85] Allt detta hnfres i en mngd varianter, fvensom i gamla upplagan af Kalevala, till Ilmarinen. Att Ukko r endast ett tillnamn, bevisas ytterligare af den omstndigheten, att det p de allra flesta stllen begagnas adjektivt, tillsammans med ett annat ord, och kan utbytas mot vanha. S i den bekanta sammanstllningen: Oi ukko ylijumala. Redan Lencqvist omnmner Porthans betnkligheter att deraf gra en serskild gud. Han anfr det bevisande faktum, att namnet ukko tilldelas bde bjrnen, som i en sng tilltalas med: Ukkoiseni, lintuiseni, Kaunoiseni, kultaiseni, samt Tapio, skogens konung. Denne mste nemligen syftas med fljande bn: Anna ucko uuhiansi, Anna oinahat omansi, och straxt derp: Ucko kullainen kuningas, Tuuvos ilman tuusimata, Varomata vaaputtele.[86] Ganander anfr: -- ainonen Tapio, Metn ukko halliparta, Ota kullat kullistasi j.n.e.[87] Lencqvist ppekar fven huru ofta det tilldelas Winminen; ja det sges uttryckligen Ukko vanha Winminen. Det alldagliga samtalssprket begagnar Ukko till hvilken lderstigen man som helst, och Ganander yttrar sig: Ukko betyder nu i finskan appellative en gammal gubbe eller man. Det ligger fven i flera finska folks frestllning en djup vrdnad fr den hgste, som frmr dem att i stllet fr hans namn begagna sig af en omskrifning: den gamle, den faste. Detta framtrder nnu tydligare hos Esternas wanna taat, wanna isa; En dylik vrdnadsfull omskrifning begagnade Finnarne fven d de anropade bjrnen: mesikmmen m.fl. Om sledes p grund af det anfrda ukko mste betraktas endast ssom ett tillnamn, bra vi se oss om efter en annan representant fr den osynlige, i allt nrvarande Jum. Enligt fleras antagande, bland dem fven Castrns, motsvaras det begrepp denne fster vid Ukko, d.v.s. en himmelens och skans gud, af Esternas _Taara_, som hos dem fven benmnes wanna isa, eller blott den gamle. Synbarligen hafva vi i det sednare ett binamn fr Num, Jum. Taara r ptagligen detsamma som Tschuvaschernas _Tora_; de Ugr. Ostjakerna benmna himmelens, skans, ja hela verldens gud _Trem, Trm_. Ganander omtalar Lapparnes _Tiermes_, en fvergud som beherrskar vindarna, skan, hafvet, samt "menniskjors hlsa, lif och dd".[88] Esternas krigsgud _Turris_, t hivilken en sng uppmanar att offra en hornfrsedd bock "till spjutoffer, till det skyddande svrdets brud",[89] kallas fven Ukko, och hr ptagligen till samma stam. Att han dyrkats fven af Finnarne under namn af _Turisas_, framgr ur Agricolas gudafrteckning i fretalet till Psaltaren, fvers. till finska.[90] Mhnda str det finska _tora_, strid, i sammang hrmed. Man har, ssom bekant, angende ursprunget till dessa benmningar lnge varit tveksam. Undsr det Thunmann[91] anser den svenska i ljud och betydelse fverensstmmande benmningen p en af Skandinavernas hgsta gudar, _Thor_, vara ett ln af de finska folken, motsges detta af Rhs och afgjordt af Jakob Grimm i hans Deutsche Mythologie. Castrn afgr ingenting derom.[92] I flera smrre afhandlingar[93] antar Schiefner, dock endast p grund af msesidiga likheter, att Finnarne af de Germaniska kulturfolken emottagit Thordyrkan. Detta skl r dock ej tillrckligt; likas icke heller de af Grimm anfrda. Han antager neml. att benmningen _Thor_ uppkommit genom sammandragning af _Thonar_, gam. sachs. _Thunar_, anglos. _Thunor = Donar_. Dessa sednare ro vl af samma stam som _dna, dna, dunder, donner_, beslgtade med stammen _ton_, men sammandragningen r hgst problematisk. Frfrigt visar han att ordet ofta frekommer hos Skandinaver och Germaner, men ngon motsvarighet hos beslgtade folk i Orienten kan han ej uppvisa; och dock glmmer han detta icke i andra fall, t.ex. vid stam. Zio. Det vigtigaste han anfr r, att fven Kelterna hafva ett ord _Taranis_, betydande skans gud.[94] Tillsvidare str derfre denna benmning temmeligen enstaka hos de ariska folken. Vnda vi oss ter till nord-Asien fr att ska nyckeln till denna gta, s mter oss en stor mngd ord, hnfrande sig till himmelen, morgonrodnaden, gud, solen, och till ljudet mer eller mindre beslgtade hrmed. Jag har ofvanfre vid jemfrelserna med taivas anfrt flera. Ytterligare finnas i Karagassiskan, som numera fvergtt till en Tatarisk dialekt, orden _djrak, tjrak_ ljus, klyfta, _tjorormen_ g, fara, Burt. _oktargoi_ himmel, enl. Schott sannolikt af _ok_ hg och _targoi_ = Turk. _tangry_ den andliga himmeln, Mongol. _tenggeri, tegri_ hvarje elementar ande;[95] likheten med _tjarak_ r omissknnlig. Tydligast visar sig dock detta i Karag. _tre_ himmel, _dr_ ska. Alla dessa benmningar af Taara, Tora, Tiermes, Turisas torde derfre kunna anses ssom egendomligt finska benmningar, tillegnade den hgste under frestllningen af den vrdnadsvrde gamle eller dundraren. Det visar sig fven hr samma utveckling som vid ordet Num, ifrn himmel till betydelse af gud, ehuru Tora serskildt blifvit en skans gud. Derigenom upplser sig fven motsgelsen af flera urvsenden. Visar det sig att denna stam terfinnes hos de ldsta Arierna, s antyder mhnda fven denna omstndighet en urklla, hvarur de Ariska och Turaniska folken utgtt. D slunda Ukko r blott ett tillnamn fr himmelens, skans och blixtens gud, d vidare Turisas = Tre serskildt blifvit en krigets beherrskare, och Jum betecknade det osynliga urvsendet eller hade den abstrakta betydelsen af gud i allmnhet, mste ngon annan intaga platsen ssom gudomens frsta inkarnation. Denna plats ssom den frnmste i den finska gudaverlden innehar -- Winminen, och nrmast honom Ilmarinen och Lemminkinen. D jag stller dessa namn i spetsen fr hela den finska olympen, r det ingalunda med frbiseende af den lifliga strid, som, egentligen efter Kalevalas frsta framtrdande 1835, fortsattes i mera n tio rs tid angende uppfattningen af denna dikt i dess helhet, och serskildt de nmnda gudahjeltarna. Bde Lnnrots[96] och Reins[97] historiska betraktelsestt, att Winminen var en "hjelte, frbttrare af Finnarnes sjfart och kerbruk" m.m., Castrns hnvisning till Lappland,[98] och Collans sigt, att "hela striden med Lapparne, svidt den ingr i de episka sngerna, r fattad ssom en ethiskt mythisk strid, icke ssom en historisk",[99] alla dessa olika sigter ro upptagna till bedmmande af Rob. Tengstrm i Fosterlndskt Album fr 1845. Vederlggningen af dem stder sig p en utlggning af den episka folkdiktens natur. Denna kan neml. icke fr den historiska forskningen gifva ngra fullt skra data. Hndelserna koncentreras kring flera eller frre af folkets gunstlingar, hvarvid frhllanden, som i tiden ligga rhundraden aflgsnade frn hvarandra, utan betnkande hnfras till samma person. Med afseende hjeltarnes namn kan heller ingenting afgjrdt sgas. n r det de gamla gudarne, hvilka blifvit menniskor och kring hvilka man grupperar historiska data, n ter verkliga hjeltar, som man stller i de fordna gudarnes frhllanden. Allt detta r fullkomligt sannt. Men, heter det vidare, Collans pstende om Winminens gudomlighet synes mindre tillfredsstllande. Och vidare: hans frklaring r "mindre antaglig n ngon af de fregende, svl emedan den tillerknner den finska mythen individuela, personliga gudar, hvilket r emot dennas natur, som emedan den fr sagan frutstter en mythisk grund. Alltid berr, hvad hon kan bertta ytterst p iakttagande af menskliga frhllanden, och huru fantastisk hon n m synas, str hon dock alltid p verklighetens botten." P ett annat stlle: "fverallt erinras vi om, att sagan lefver i fantasin, obekymrad om rummets topografi och tidens kronologi, hvilkas bestmdhet hon sllan underkastar sig: diktens sanning r den enda hon efterstrfvat".[100] Hvad den frsta invndningen betrffar, kan man vl icke frneka Ukko, Tjermes, Taara individuel gestalt. Nedanfr skall visas huru personbildningen gr n lngre. Angende ter sagan, det egentliga stoffet i den episka folkdikten, skilja vl redan brderna Grimm denna frn mhrchen slunda, att den frra r mera historisk, den sednre mera fritt poetiskt skapande. "Mhrchen r dels genom sin yttre utbredning, dels genom sitt inre vsende dertill bestmdt, att innefatta den rena tanken af en barnslig verldsskdning".[101] Och p ett annat stlle: "hvad som s mngfaldigt och stndigt nyo har frjdat, rrt och lrt, det br inom sig sin _ndvndighet_, och har skert sitt ursprung ur denna eviga klla, som gjuter sin dagg fver allt lif, och om fven blott en ensam droppe, som ett litet blad har uppfngat, dock skimrande i den frsta morgonrodnaden".[102] Mhrchen r slunda det skimrande skalet kring de ursprungligt mytiska frestllningarna. Af detta slag ro dock mnga bland Suomen kansan Satuja, der Kalevalas hjeltar upptrda, och berttelsen om verldens uppkomst i brjan af den episka folksngen, jemte allt som str i sammanhang dermed, torde vl ingen kunna frnknna den djupaste mytologiska halt. Det synes tydligt, tt pstendet mot Collan utgr frn ett antagande af den finska episka diktens identitet med Tyskarnes Sage, ehuru det just var detta som skulle bevisas. Collan torde derfre komma sanningen nrmare d hn sger, att man i vr forndikt likalitet br ska _helt och hllet myt_, som _blott historisk sanning_. "Myten ligger numera i bakgrunden och framskymtar endast d och d, och det episka har blifvit det hufvudsakligen framstende elementet".[103] Ett sdant undanskymmande af de tidigare mytiska frestllningarna och gudarnes frvandling till menskliga individer terkommer fverhufvud i hvarje ldre folkdikt, som under olika bildningsstadier omgestaltas af den skapande folkfantasin. P samma stt hafva Persernas mytiska frestllningar om en strid mellan det godas och det ondas rike i Schah-Name sammanblandats med striderna mellan tvenne fiendtliga folk. Den ursprungliga guden Jima har dervid fvergtt till en fullt mensklig hjelte Dschem. Att man fven i utlandet utan ngon tvekan anser den finska diktens hjeltar ssom gudar, visar sig ofta. Bland andra sger Julius Csar, Prof. i Marburg, derom: "Kalevalas hjeltar bra mycket tydligare n den helleniska eller tillochmed den tyska folkdiktens hjeltar prgeln af en gudomlighet, -- som sammanflyter med naturkroppen och dess verkningar p menniskolifvet; de ro ursprungligen elementra gudar".[104] Och p fljande sida: "deras gudomliga vsende, deras frhllande till elementerna springer hundrade gnger i gonen, och dock ro de hjeltar, hvilka underordna sig sjelfva under de egentliga gudarne Jumala, Ukko, Hiisi." Men liksom i de flesta folks mytologier, s insnrja sig fven i den finska de mngfaldigaste frestllningar i hvarandra. Ett folk, som vandrat under rhundraden frn mellersta Asien till Suomis sjar, som kanske strfvat frn sderns yppiga dalar ssom nomader fver Kirgisernas sandiga stepper, mhnda fven tltat mngen vinternatt p de dsliga tundrorna vid ishafvet, hos ett sdant folk mste frestllningarna om allt i verlden vexla i det ondliga. Man kan derfre med fullt skl antaga, att dessa vexlingar och de deraf beroende olika bildningslagren skola terspeglas fven i fornsngerna. Den flyktigaste lsning mste ocks upplysa derom, att rhundraden ligga emellan den tid, d de tv frsta sngerna af Kalevala ro diktade, och den d de sednare bildats. fven Castrn yttrar i sin granskning af den nya Kalevalaredaktionen, att myten om verldsskapelsen str der ssom ett helt och hllet isoleradt fragment. Utom den hemlighetsfulla skymning, som verldens morgon i dessa, liksom i alla folks urldsta myter, sprider fver tingen, bevisas det fven deraf, att Winminen frst har en helt annan gestalt, n d han ssom en gubbe fikar efter Ainos hand. Tron p honom ssom heligare n vanliga menniskor har frsvunnit, och nu vgar folkfantasin gyckla med den ldrige. Att den allmnna utvecklingen af de fordna gudagestalterna i myten till folkhjeltar fven egt rum hos Finnarne, bevisar den ytterligare frminskning de slutligen undergtt i sagorna. Jemfr man Ilmarinens person med den af samma namn i Satuja, s r afstndet omtligt. Och grunden till denna frvandling r icke blott kristendomen, som trampar under ftterna hvad hedendomen ansg stort och hgt, utan denna sednares egen utveckling. Det som i en tidig barndom tillfredsstllde andens behof af en gud, det mste i en mera utvecklad lder byta form; fret r detsamma, blommorna som uppspira derur vexla endast gestalt och frg. Hr r ej stllet att underska de spr af historiska tilldragelser, som frekomma i fornsngerna, eller att granska de olika sigterna om lget af Pohjola m.fl. orter. D af det fregende torde framg, att dessa snger innehlla en massa af mytiska frestllningar frn en urldrig tid, vill jag anfra de serskilda bevis som de lemna fr Winminens, Ilmarinens och Lemminkinens gudomlighet. Man har velat bortjfva dylika stllen med anledning af smrre motsgelser, eller med antagande af, att de tillhrde en sednare tid, d sngarne icke mera knde frfdrens betraktelsestt. P det frra sklet frklarar Rein hela den bekanta kosmogoniska frestllningen om verldsgget fr ett ln utifrn.[105] Dylika motsgelser frekomma dock i hvarje folks gudalra, och i Indien sammanblandas de skilda gudarnes verksamhet och epiteter p ett fabelaktigt stt. Och om det fven r fallet, ssom Lnnrot uppgifver i fretalet till nya Kalevala-upplagan och ssom man af varianter ser, att p skilda orter n den ena, n den andra af de bekanta hjeltarna namnes i den andras stlle, s r dikten likvl s rik, att skilda stllen frfullstndiga hvarandra. Skarpsinnigt sger derfre Collan om Winminens och Ilmarinens gudomlighet, att det vore tilltet tvifla derp, om deruti lge ngonting orimligt.[106] Och i allmnhet mste man hafva starka motskl fr att rentut frneka sngens utsago, ty det gller ju att bedmma, hvad sngarena sjelfva tnkt. Jag vill derfre hr upptaga de enskilda stllen som bevisa Winminens och Ilmarinens gudomlighet, under de rubriker som Collan redan 1836 uppstllde, men betydligt frkade. Fr det frsta tilldelas dem epithetet _ikuinen_, in-ikuinen, evig, evrdlig;[107] 2:o gudomlig makt, skaparemakt. Ty om fven utmrktare menniskor kunde frambringa mngt och mycket i verlden genom ett trollord, ssom i allmnhet en schaman, s str dock Winminen i spetsen fr hela detta skaparslgte. Enligt gamla upplagan af Kalevala r det han, som vid ggets bristande i stycken, frambringar allt genom sitt blotta skaparord. Eller gifves det vl ngot hgre bevis p gudomlig makt n dessa ord ur den vises mun: Munasen alanen puoli Alaseksi maa emksi! Munasen ylnen puoli Ylseksi taivaseksi! Mi munassa valkiata Se piv paistamahan! Mi munassa ruskiata Se kuuksi kumottamaan! Munasen muruja muita Ne thiksi taivahalle! Det r ett vrdigt motstycke till de sublima orden i Genesis: varde ljus! Och icke heller Winminen lemnar skapelsen t sitt de, utan vakar med krleksfullt ga fver dess fortkomst. Beskrifningen fortsattes huru Siin mies meret lukevi, Uros aallot arvelevi; Kussa ptns kohotti, Siihen saaria saneli; Kussa ktt knnhytti Siihen nient sivoeli j.n.e. Hela detta stlle r vl i nya upplagan frndradt, men Lnnrot har sjelf fr mig medgifvit, att de flesta varianter hr hafva Winminen i stllet fr det sednare Ilmatar. fven i upplagan af 1849 r det Winminen som fullbordar skapelsen, derigenom att han lter Pellervoinen bes jorden med trd och rter. Detta vsende r synbarligen endast vextlifvets personifikation, som ftt sin tillvaro genom Winminens vilja, och ger ingalunda tillknna ngon bristande frmga. P samma stt r det, d den skyhga eken skymmer sol och mne; Winminen tnker och begrundar, genast finnes der tillreds ngot vsende som utfr hans tanke. Hvarhelst en brist i skapelsen finnes, r hans ande genast frdig och i stnd att hjelpa. Sjelf kallar han sig fven skapare, d han med fljande ord besr jorden: Min kylvn kyyhttelen, Luojan sormien lomitse, Ken kautta kaikkivallan Tlle maalle kasvavalle, Ahollen ylenevlle.[108] Fragmenter af gamla snger nmna fven Winminen ssom Kaiken mailman takoja, Urnan kannen kalkuttaja,[109] och i en anteckning af Lnnrot heter det: Se on vanha Winminen Maan ja taivosen takoja, Ilman kannen kalkuttaja. I allmnhet tillskrifves dock detta Ilmarinen. Den frre sger om sin broder att han r en smed, som s skickligt hamrat luftens lock, att intet spr af hammarn synes derp.[110] fven hans syster tilltalar honom ssom takoja in ikuinen,[111] hvilken benmning fverallt frekommer. Sjelf sger han om sig, d han smider verktyg fr att fngsla Pohjola kringen: Ei tuo kumma ollekana, Jos olen takoja tarkka, Kun olen taivoa takonut, Ilman kantta kalkutellut.[112] Och detta motsges icke af Ilmarinens frklaring fver ursprunget till hans makt: Kauan katsoin Luojan suuhun, Partahan jalon Jumalan Ennen taivoa takoissa,[113] ty ssom vi f se erknnes alltid beroendet af den osynliga Jumala, han som fretrdesvis r luoja. Hvad annat n den hgsta grad af skapande frmga tillknnagifva fven fljande ord af Winminen sjelf under tflingen med Joukahainen: Omat on meret kyntmni m. m. och Olin ma miess kolmantena, Ilman pielt pistmss, Taivon kaarta kantamassa, Taivoa thyttmss.[114] Det tredje beviset fr de tvenne omnmndas gudom r, att de begge stigit upp till himmelen. I 47 run. af nya Kalev. upplagan berttas, huru itse ilman suuri luoja, Ukko, blef missmodig, sedan Louhi instngt sol och mne. Han vandrade derfre omkring lngs molnets rand och lt en blixt glnsa genom rymden, fr att luftens jungfru skulle vagga den, tills deraf blefve en ny sol. Men samma skildring hnfres i den ldre edition till Winminen och Ilmarinen. Det heter nemligen att de begge stego upp p det sjette glnsande hvalfvet, p den nionde himmelen. Der lto de begge blixten ljunga, eller ssom det heter: Iski tulta Ilmarinen, Vlhytti Winminen, -- Miekalla tuliterll. Och d en qvinna frgade dem hvarifrn de voro, svarade Winminen: Keskiilmalta olemma, Keskitaivahan navalta.[115] Dessa ord, hvilka gifva tillknna ett ursprung liknande Ukkos -- ty han benmnes ofta taivahan napanen, -- hntyda en hgre stllning n menniskornas. Det tillkommer icke heller ngon annan n dem, som hamrat himmelens hvalf, uppstllt luftens pelare, med ett ord dem, som ordnat och verkstllt skapelsen, att fven hlla den vid makt. Detta stlle bekrftar derfre fullkomligt ett fregende, der Winminen och Ilmarinen sgas hafva varit med om skapelsen. Luftens jungfru vaggar fven den gnista deras blixt har tndt; allts ett dem underordnadt vsende. Men Winminen benmnes fven uttryckligen gud,[116] skapare.[117] Lencqvist yttrar, att "fornsngerna icke framstlla ngon annan gud, hgre n Winminen." Han anfr tillika huru en af Karelarnes vise under katholska tiden, tillfrgad hvilka som voro Finnarnes hgsta gudomligheter utan betnkande svarat: Itse vanha Winminen ja Neitsy Maaria emonen. Frn den tiden hrstamma fven dylika bner som: Itse ilmoinen Jumala, Itse vanha Winminen, Itse sepp Ilmarinen Tss myskin tarvitahan;[118] hvilka alla, bde bner och benmningar, blott kunna stllas till ett fver menniskan stende vsende. I ett hfte synty-sanat, som i manuskript blifvit mig godhetsfullt meddeladt af Prof. Lnnrot, heter, det s. 9 om Ilmarinen: Hiki tippu _luojan pst_, Kaste _kasvoista jumalan_. P ett annat stlle anfr Lnnrot att fven Winminen blifvit kallad gud.[119] Hvem annan n den som skapat dem kan vl heller utbrista i en s herrlig hymn som denna, under det att den tillika innehller ett slags maktord: Terve kuu kumottamasta, Kaunis kasvot nyttmst, Piv kulta koittamasta, Aurinko ylenemst! Nousit kullaisna kken, Hopeisna kyyhkylisn, Elollesi entiselle, Matkoillesi muinaisille. Nouse aina aamusilla Tmn pivnki perst, Teep meille terveytt. -- Ky nyt tiesi tervehen, Matkasi imantehena, Pt kaari kaunihisti, Pse illalla ilohon![120] Men det sista beviset, sjelfva inseglet p Winminens sanna gudomlighet, r hans frsvinnande fr den kristna religionen. Redan 1836 anfr Castrn detta vigtiga faktum,[121] som sednare r upptaget fven af Fab. Collan. Att Winminen r representanten fr Finnarnes hela verldsskdning, att han r hufvudpersonen i den hedniska gudaverld, som deras egendomliga ande har skapat, framgr vl af intet tydligare n deraf, att han mste lemna sitt folk, d det begynner omfatta kristendomen. Vid sitt frsvinnande beger han sig fven till de "hga urmdrarna, till de lga himlarna." Med allt det anfrda synes det dock anmrkningsvrdt, att Castrn i sin Mytologi kallar Winminen och Ilmarinen icke gudar utan heroer. Om man fven afgjordt antager, att en stor del af fornsngerna, och alla de som beskrifva friarefrder, hafva verkliga hndelser till grund, s terst dock otaliga andra stllen, hvilka gifva en annan uppfattning. Jag har ocks anfrt mnga stllen ur Castrns skrifter, der han gillar den ofvan framlagda sigten. Det oaktadt heter det i Mytologin, s. 289, att "det torde vara bragt till fullkomlig klarhet, att Winminen, Ilmarinen och Lemminkinen ej, ssom man ofta varit frestad att antaga, spela rolen af gudomliga vsenden, utan framtrda blott i egenskap af hgre begfvade menniskor eller heroer." Denna slutsats begrundas nnu ytterligare genom utsagon, att de endast "srja fr sin enskilda lycka i familjen" och ska lyckliggra _sitt folk_ genom erfringen af Sampo. Detta gller dem dock blott sdana de upptrda i friare-frderna. Hvad det andra pstendet betrffar, att de "blott genom mttet af sin styrka, sin vishet, sitt hjeltemod skilja sig ifrn vanliga menniskor", att de hafva denna makt endast genom ordets, vishetens gudomliga makt och ofta fven hindras i sina frehafvanden, s mste man jemfra detta med frhllandet i andra mytologier. fven der upptrdda gudarne under menskliga frhllanden, och inskrnkas rtt ofta d de vilja utfra ngot, s t.ex. Zeus af dets beslut. Och hos Inderna r detta ngonting alldagligt. Att ter skaparkraften ligger i ordet, i visheten, bevisar endast fr hgheten af den finska religionen. Ordet r urmakten, urgudomligheten sjelf, som frlnar fven gudarne tillvaro och lif; han r den andliga kllan, hvarifrn allt hrleder sig, = Num = Indernas Brahma, frn hvilken och till hvilken all ting r. I sjelfva verket visar fven den fortsatta framstllningen att Castrn ej ville fsthlla denna sigt. Ty sedan han underskt Winminens hrkomst, visat huru han genom egen kraft framtrdde i dagen och sedan deltog i skapelseverket, yttrar han: "i sjelfva verket synes mig hans gudomliga dyrkan ej kunna betviflas;[122] och vidare: denna skaparefrmga r hans natur medfdd, och synes, om ngot, hafva bort berttiga honom till ett gudomligt anseende hos vra fder, liksom samma ra fven i det fall, att han och hans kamrater Ilmarinen och Lemminkinen endast skulle hafva fullndat skapelseverket, icke heller hade bort kunna dem bestridas".[123] Inkonseqvensen i de anfrda yttrandena torde derfre bra tillskrifvas den omstndighet, att Castrns frelsningar i den finska mytologin ro utgifna af annan hand, utan att han sjelf fick fverse och fullborda dem, och detta gller isynnerhet den sista afdelningen. Hela den vidare framstllningen tilldelar fven alla de tre nmnda en ursprunglig gudomlighet, s att de tillhopa bildat en gudatrilogi af jordens, luftens och vattnets gudomligheter. Jag behfver derfre hr upptaga endast resultatet af Castrns underskning, som gr det p det hgsta sannolikt, att Ilmarinen ursprungligen dyrkats ssom en luftens gud, Lemminkinen = Ahti, med sitt ostadiga vsende, lieto, ssom hafvets.[124] Den hr ofvan gifna bevisningen om hjeltarnes gudom gller egentligen Winminen och Ilmarinen. Lemminkinen upptrder dock stndigt i jembredd med dem; han r identisk med Ahti, Kaukomieli, Saarelainen. Lngre fram anfras ytterligare bevis. Huruvida Winminen varit jordens gudomlighet r dock ej lika klart. Castrn sger: "Om Ilmarinen och Lemminkinen ro menniskovordna gudar, s mste detta naturligtvis i s mycket hgre grad glla om Winminen, emedan han i alla afseenden vida fvertrfffar dessa sina vnner." Man har velat hrleda hans namn fr. wein l. ween emonen. Lencqvist anmrker dock att han alltid skildras ssom en man, och vid Winminens sng kommer veen emnt sjelf fr att lyssna derp. Castrn jemfr Win, som enligt Agricola fven skrifves ineminen, med Tatarernas aina, jordens andar, hvarigenom hans egenskap ssom en jordens gudomlighet bekrftas. Ett ytterligare std r, att enligt Lnnrot namnet fven uttalats som Ainemoinen;[125] och sigten bekrftas indirekte deraf, att fornfinnarne haft "gudomligheter fr alla mjliga elementer, men fr jorden allena saknas" en sdan. Och hvad annat innebr Winminens frd till Wipunens graf fr att erhlla ursprungsord, n en antydan om hans hrkomst frn jordens inre? Der ligger hans makt bevarad. Vi pminnas om en jordens gud fven deraf, att det r Winminen som ordnar jordens yttre utseende, bildar uddar och holmar, bugtar, strnderna, samt ytterligare frser marken med vxtlighet. Mhnda hnvisar oss slutet af Kalevala sngerna till samma jordiska hem, ty det heter att han seglar bort till de fra jordemdrarna, ylisihin maa-emihin, alaisihin taivosihin. Visserligen kan man frska en annan derivation af vanha, ty i Estn. kallas han Wannemunne, och gammal heter der vanna; i s fall vore han den personifierade urfadren sjelf. Till en bekrftelse af den ofvan framstllda sigten, att Winminen, Ilmarinen och Lemminkinen varit den finska mytens frsta och hgsta gudagestalter, gudomlighetens frsta inkarnationer fr att tala indiskt, tjenar den fven af Castrn upptagna estn. sagan.[126] Deri sges: "Wanna issa bodde i sin hga himmel; i hans sal lyste den majesttiska solen. Hjeltarne hade han skapat, fr att begagna sig af deras rd, deras konstfrdighet och deras styrka." Den ldste bland dem var Wannemuine. Han hade danat honom gammal, med grtt hr och skgg, och frlnat honom lderdomens vishet; men hans hjerta var ungt, och han egde diktens och sngens gfva. Wanna issa betjenade sig af hans kloka rd, och om sorgen frdystrade hans panna, spelade Wannemuine fr honom p sin underbara harpa, och sjng sina lskliga snger. En annan var Ilmarine, i den bsta mannalder och af manlig kraft, med vishet p sin panna och eftertnksamhet i blicken. Honom var konstnrsfrmgan beskrd. Den tredje var Lmmekne, en gladlynt yngling, full af lje, alltid munter, bjd fr hvarje fverdd. Alla ansgo de sig fr brder och den gamle kallar dem sina barn. Sagan berttar vidare huru denne, medan hans sner sofvo, skapade verlden, och d de vaknat, "gnuggade de sig i gonen och skdade verket an med frvning. Men den gamle var trtt af arbetet med verldens skapelse och lade sig att hvila. D tog Ilmarine ett stycke af sitt bsta stl och hamrade ut det till ett hvalf, spnde detta till ett tlt fver jorden, och hftade stjernorna af silfver och mnen dervid; frn den gamles frstuga tog han lyktan och fastade den med en frunderlig mekanism vid tltet, s att den af sig sjelf gr upp och ned." Och Winminen stmde upp en frjdesng till sin harpa, blommor och vexter spirade fram, och sngfglarna stmde in i hans qvde; Lmmekne strk jublande kring skog och backar. D -- sade den gamle: Jag har skapat verlden som ett liflst stycke; det r eder sak att frskna densamma. Genom denna saga blir mycket i den finska myten frklaradt. Att den ter, tminstone till sina grunddrag, varit gemensam fr Finnar och Ester innan dessa nnu sndrade sig till skilda folk, bevisa icke blott namnlikheterna, utan den omstndighet, att alla detaljer, som om de nmnda gudarne anfras i fornsngen, genom den estniska sagan sammanslutas till ett helt. Blott med dess tillhjelp kan man ocks rtt frst hvarfre t.ex. Winminen och Ilmarinen vid solens och mnens fngslande draga fver himmelen, fr att ska godtgra denna brist. De hafva nnu vrd om denna ordnade verld, som den gamle fverlemnat i deras hnder. Hvilken skn betydelse fr ej derigenom fven Winminens sng, till hvilken hela naturen lyssnar. Den var frut stel och utan lif; frst d den hr den gudomliges rst ljuda genom rymden, fr vinden sitt sus, fglarna sina snger och fven menniskan sngens gfva, ssom en variant sger.[127] Det r anden, som besjlar den dda massan och sknker den uttryck. Att de tre gudarne ro brder antyder fven den finska dikten uttryckligen. Det heter nemligen i en variant, mig godhetsfullt meddelad af Prof. Lnnrot: Iri neito impi neito, Kalevalan kaunis neito Saip' on kolme poikalasta, Yhen vanhan Winmisen, Toisen seppo Ilmarisen, Kolmannen on Joukahaisen, der den sistnmnde helt skert r densamme som Lemminkinen. Iri heter annars ilman impi, Kave luonnotar. Ursprungsorden anfra de tre elementerna hvarifrn allt uppsttt; men de tre gudarne ro blott dessas personifikationer. S sges: Itsestns ilma syntyi, Ilmasta vesi erosi, Veest manner maatelihe.[128] Efter dessa bevis, att de i Kalevalas nrvarande form ssom folkhjeltar upptrdande Winminen, Ilmarinen och Lemminkinen ursprungligen dyrkats ssom gudar, tervnder jag till utvecklingen af det finska gudsmedvetandet. Jag har redan anfrt flera af de olika skapelseteorier, som i synty-sanat framtrda. De bekrfta alla, att Finnarne frn urldrig tid anat en genomgende enhet i universum; ty sorgflligt beskrifva de, huru ur luften uppstr vattnet, ur detta jorden, och s vidare vexter och djur. De hnfra slunda allt till en enda ursprungsklla, hvarifrn utvecklingen tagit sin brjan. Jag skall i det fljande framhlla de vexlande former, i hvilka denna utveckling gestaltat sig; hr vill jag frst nrmare underska den redan tidigt utbildade frestllningen om en skapare, luoja, en personlig ursubstans. Som bekant har man mycket tvistat derom, huruvida hos fornfinnarne funnits medvetandet om en enda skapare. Det har dervid med dem gtt ssom till en brjan med Inderna. Man frklarade hvarje uttryck, som gaf tillknna en dylik uppfattning, ssom en frestllning infrd med kristendomen och utbildad under dess inflytande. Eller ocks pstod man, ssom Max Mller om Inderna, att monotheismen varit folkets ursprungliga religion, hvarifrn det smningom affallit. Om man med monotheism frstr tron p en utom och fver verlden stende Jehovah, r ingenting mera oriktigt. Ty Inderns hela verldsskdning utgr just derifrn, att den evige har sin enda tillvaro i tingen, att han med tusende gon blickar fram ur verlden. Indra, Varuna och Agni, de tre frsta elementargudarna, Brahma, Vishnu och Siva likas, ro endast olika skepnader af den ende, som uppenbarar sig i dem alla. Det frnuftiga i verlden r det sanna gudomliga; derfre tilltalar honom fven en sednare tid i de sublimaste hymner: Han var den ensamt fdde herren fver allt det som r. Han grundade jorden och denna himmel. -- Han, hvars skugga r oddlighet, hvars skugga r dd. -- Han, hvars makt de sniga bergen, hvars makt hafvet frkunnar. Fr hvilken dessa trakter ro som vore de Hans armar. -- Han, till hvilken himmel och jord, stende fast genom Hans vilja, se upp, darrande invrtes. -- fver hvilken den uppgende solen skiner. -- Han, _som r gud fver alla gudar_![129] Finnarne hafva icke s tydligt utsagt hvad luoja r, men ur fornsngerna framgr dock tillrckligt klart, huru de frestllt sig honom. Redan d Winminen, hans frsta inkarnation, lngtar att fdas, anropar han yli-jumala om bistnd. Vid alla mjliga besvrjelser, der man anropar smrre gudomligheter, tillgges ytterst en bn till den allrahgste, om allt det andra icke hjelper. I synty-sanat frmhlles han uttryckligen, ssom vid jernets ursprung: Tuo ukko ylinen _luoja_, Itse _ilmojen Jumala_ Ilmasta veen eroitti, Veest maati manterehen. Ukko llmoinen Jumala Hieroi kahta kmmentns Vasemmassa polven pss; Siit syntyi kolme neitt, Koko kolme Luonnotarta Rauan ruostehen emoiksi, Suu sinervn siittjiksi.[130] P ett annat stlle sjunger Wipunen fr Winminen de "djupa ursprungsorden om tidens begynnelse." Kuinka _luojansa luvalla, Kaikkivallan vaatimalla Itsestns, ilma syntyi_, Ilmasta vesi erosi, Veest manner maatelihe, Manterelle kasvut kaikki.[131] De anfrda orden framhlla vl ena sidan, att verldens utveckling skedde enligt skaparns vilja, men fven den andra, att denna skapare sjelf mste hafva funnits i elementerna, d luften kunde uppst "af sig sjelf." fverallt i ursprungsorden och lu'ut hnfres den yttersta makten till skaparen. Helt skert skulle man icke i en sednare tid med sdan hemlighetsfullhet begagnat sig af dessa trollformler, om luoja betecknat de kristnes gud. I veren sulku-sanat (manuskript, fr hvilket jag har att tacka Prof. Lnnrots godhetsfulla meddelande) sges: Jumaloista tunti tullo, Apu eineisten emist; Varjele vakanen _luoja_, Katso kaunonen jumla, Jott'ei vietisi vioille; och p ett annat stlle: Tulonen _jumalan luoma_, Luoma _luojan_ valkiainen, samt Rauta on _jumalan luoma_. Dylika yttranden, hvaraf framgr att allt i verlden r skapadt af den hgste guden, finnas i mngd i Kalevala. Joukahainens moder tilltalar slunda vgen, mnen, solen, d hon sker sin son: Oi tiehyt _jumalan luoma_, Kuu kulta _jumalan luoma_, Oi pivyt _jumalan luoma_, Etk nhnyt poikoani? P samma stt yttras vid besvrjelser: Hoi mat jumalan luoma,[132] och Wipunen sker besvrja Winminen: Lhe nyt liika liikkumahan, Ennen pivn nousemista, Koi _jumalan_ koittamista, och lngre fram Tullessa jumalan tunnin;[133] hvilka sistnmnda tillika innebra, en antydan om det onda, mrkret, som vid solens uppgng mste fly. Det r fverfldigt att anfra flera exempel ur det nmnda torde ogensgligt framg, att hos Finnarne begreppet om en enda skapare, som str fver bde verld och gudar ssom deras frsta upphof, varit ursprungligt. Afgjordt yttrar derfre Snellman i en recension: "i Kalevala-dikten frekomma nu vidare s mnga uttryck, hvilka hntyda p medvetandet om en enda skapare, en hgsta gud, den sanne, -- att hvar och en som skrifver fver finska mytologin, men helt och hllet fverser detta frhllande, kan psts hafva frfarit utan sakknnedom".[134] Gudarne sjelfva erknna derfre alltid, att deras makt ytterst r ett ln af skaparn. S anropar Winminen yli-jumala, d han lngtar att fdas; Ilmarinen erknner skaparen fver sig, d han sger sig hafva lrt konsten att smida genom dessa ord: Kauan katsoin _luojan_ suuhun, Partahan jalon jumalan, Ennen taivoa takoissa, Ilman kantta kalkuttaissa.[135] Men hurudan denne ene och hgste skapare r, framlyser bestmdare. Utredningen af ordet juma och de redan anfrda skapelse-teorierna visa, att allt tillvarande utvecklar sig, det ena ur det andra, hvarigenom skaparn sjelf finnes i allt. Mnga stllen i Kalevala bekrfta denna uppfattning. Ilmarinen sade att han, fr att lra sig smida, sett skaparn i munnen. Derifrn ledas vi helt naturligt fver till fljande: Silloin virsiks Wipunen, Tuo vanha vaka-vkev, Jonk' _oli suussa suuri tieto, Mahti ponnetoin povessa_, Aukaisi sanaisen arkun, Lauloaksensa hyvi, Noita _syntyj syvi_, Ajan _alku-luottehia_.[136] Och i fregende rader sges: Ei _sanat_ salahan joua, Eik _luottehet_ lovehen, _Mahti ei joua maan rakohon, Vaikka mahtajat menevt_. Hr frefaller det visst som skulle Wipunen gras identisk med urgudomen. Hos honom r neml. makten, och Winminen mste uppslukas af honom, frsnka sig i urvsendet, fr att erhlla den hgsta visheten. Men Wipunen erknner sjelf fver sig skaparen, och sjunger de betydelsefulla orden, "luften fddes af sig sjelf p skaparns nskan." Och med djupaste vrdnad yttrar Winminen, d han stmmer blodfldet: En puhu omalla suulla, _Puhelen jumalan suulla_, Josp' on mulla suu suloinen, Suloisempi suu jumalan, Jospa on kaunoinen kteni, Ksi luojan kaunihimpi.[137] Men af begge dessa stllen framgr p det tydligaste, hvari den egentliga skaparkraften bestr. De mktige frsvinna, men makten blir qvar; den finnes i skaparens mun, r hans ord, anden. Vi hafva sett huru detta ord i Wins mun r mktigt att af ggets spillror bilda hela verlden, p ett stt, som i hghet mter sig med det verldsbeknta varde! _Ordet_, det symboliska uttrycket fr tanken fverhufvud i allt skapadt, blir slunda urgudomens sanna tillvaro. Ordet finnes i allt, och om man knner ursprungs-ordet, s r man herre fver tingen. Det finnes vl intet kraftigare bevis, att Finnarne ansett anden, frnuftet i verldsordningen, vara den egentliga skaparen, frn hvilken gudar och verld leda sitt ursprung, och hvilken betecknats med den opersonliga benmningen _jumala_. I hvarje enskildhet genomskimrar derfre ngot af den hgste; i hvarje trd, i hvarje gren, i hvarje grsstr, ja i hvarje daggdroppe ler derfre en huld genius, som sknker den lif och glans. Ehuru icke utgende frn samma princip, ger likvl Lnnrot en trffande skildring af denna verld med millioner gudar,[138] som vl kunna mta sig med de 330 millioner man rknar i Indien.[139] Vi hafva ett indirekt bevis hrp i det spekulativa, begrundande lynne, som s starkt utmrker Finnen. Det objektiva fverhufvud har fr honom en betydelse, derfre sker han fverallt bakom freteelsen dess sanning, synty, kraften som verkar deri. Och denna fordran frklarar fven ltt bristen p egentligen historiska snger. De tillflliga, men fven bevisligen ofta blodiga, sammandrabbningarna med andra folk hafva icke lemnat mera betydande spr efter sig i sngarens minne. De voro visserligen lifsyttringar af folket, men dess sanna lif lg i andens verkningar och i sngens makt. Derfre r fven sngarkungen den hgste i verlden. Denna frklaring vinner ny styrka genom jemfrelse med frhllandet i Indien. fven der spelar historien, hndelsernas yttre sida, en underordnad roll. Millioner r hopas p hvarandra utan betnklighet, och forskaren har den yttersta svrighet att i denna rrliga massa f en fast punkt. Och denna freteelse r betingad deraf, att Indern i allt sker vsendet, sker den osynlige Brahma, som ser genom tingen. Hos dem terfinnes fven frestllningen om sngens allmakt. Gunadhya frtljer sina himmelska sagor, hvar vid alla djur frsamla sig fr att afhra dem. Grtande st de der och hra p; men Gunadhya aflade sin kroppsliga gestalt, och tervnde till sin himmelska boning ssom Sivas tjenare.[140] Men hos Finnarne, liksom i Indien, skapar fantasin en mngfald af former, fr att skdliggra huru den ende osynlige luoja ur sig utvecklar verlden. En bland dessa r den bekanta frestllningen om verldsgget, hvarur himmel och jord blifvit bildade, s att hvarje spillra deraf r en spillra af det ena, som fanns till frn begynnelsen. Denna frestllning r urldrig, fven Esterna hafva svaga minnen deraf. Bland annat sges i en sng, att _phha linnu_ bygger sig bo, ligger p ggen och frdelar de spda ungarna, en p himmelen till mne, den andra till sol p luftens hvalf, den tredje som en sten p ngen.[141] Denna frestllning r otvifvelaktigt frn urldrig tid, ty endast de ldsta kulturfolken af arisk stam knna den, hos de friga har den redan frsvunnit. Hos Inderna r det Brahma, som lter sig fdas i gget och under namn af Purusha fullbordar skapelsen. Mhnda var fven den finska frestllningen urspr. sdan, att Winminen framgick ur gget; ty det r han som af urmaterien bildar uddar och ar, med ett ord utfr urvsendets vilja. Det heter fven att hans moder i sjuhundrade r irrade omkring p de vida vattnen, utan att kunna framfda honom. Och nd skedde det endast genom hans vilja. Brahmas gg vaggas p hafvet i tusende r innan det r moget, och d framtrder han sjelf derur, ltande gget brista snder. Frestllningen om en menniskas framtrdande ur ett gg terfinnes fven bde hos Finnar och Ester. De sednare bertta huru Linda uppvexte ur ett gg,[142] och dylikt frekommer fven i Kanteletar.[143] Benmningen Sampo, guds ursprung, som tilldelades solen, antyder ocks frestllningen om urvsendets fdelse i solen. Att ter himmelens guldglnsande skifva gifvit frsta anledningen till tanken p ett gg, synes af Indernas hymner. I Rig-Veda sges: i begynnelsen uppstod kllan till det gyllene ljuset.[144] Och Manus lagar framhlla, huru i begynnelsen genom urvsendets tanke uppstod ett gg, glnsande ssom guld, lika lysande som stjernan med tusende strlar. nnu andra berringspunkter finnas, som hrmed st i sammanhang. I finska mytologin finnes neml. ett ord, Kave, hvartill man frgfves i finskan sker en etymologisk frklaring. I Nya Kalevala heter Kave luonnon tytti och ensin em itselit,[145] p andra stllen ter sges: Kave ukko pohjan herra, Ikinen iku Turilas.[146] Vidare berttas huru han efter 30 somrar befriar sig ur sin moders skte. Ordet r sledes ett appellativ, i sednare fallet fr urgudomens frsta inkarnation. Och mrkvrdigt nog finna vi en anknytningspunkt hrfr i Indien. Bhrgu, den "lysande glnsande," enl. Kuhn blixten, _framgr ur Brahmas hjerta som klyfver sig_, hans son r _Kavi_. "Det ligger nra till hands, att frbinda denna skdning af det sig klyfvande hjertat med den af det bristande gget, ur hvilket verlden blef skapad".[147] Och enl. Ganander frsts ofta med Kavet "en mktig frste i mnan, som hjelpte den mot kuumets anslag".[148] I den finska frestllningen fattas slunda Kave ssom hrstammande frn urmodren, eller frn det lysande himlaklotet, = gget. Frska vi etymologiskt underska ordet, s finna vi vl i Jen. Sam. _kbe_, dd, Tungus. _kovi, kuvi_, lycka, Ostj. _kava, kevi_, hammare, _kavi_, gk, Burat. _kube_, del, _kubnam_, dela. Nrmare sammanhang har dock Jenis. Ostj. _kip_, farfar, _hyp_, son, ja med det frra betecknas fven mnen. Alla dessa kunna dock icke utan vidare frklara det finska kave; man kan hos Germaner, Greker och Romare nnu mindre finna ngon motsvarighet, hvarigenom det kunde frklaras fr ett ln. Enda utvgen blir derfre att enl. omnmnda myt vnda blicken till Indien. Der mta oss sanskrit orden _kav_, plja, _kav_, fra, eld frn gdsel, och slutligen _kavi_ klok tnkare, vis. Bthlingk och Roth tillgga, att det brukas om "urtidens vise fder, som nu omsvfva solen som andar".[149] Det sttes sledes fven hr i frbindelse med himlaljusen. I Schah-name omtalas konungaslgten _Kawja_ eller _Kajanider_; _kava_ frklaras vara en solens anfrvandt, och _kawus_ betyder den frstndige.[150] Latinska ordet _cav-ere_, akta sig, vara klok, str hrmed i samband. Frn frestllningen om gget, som "likt ett fr inkastades i vattnen", uppstr ltt den om verldstrdet. Eller kan vl ngot annat menas med eken, puu jumalan, som Ojenteli oksiansa, Levitteli lehvins Latva tytti taivahalle, Lehvt ilmoille levisi, Pitti pilvet juoksemasta, Pivn peitti paistamasta, Kuuhuen kumottamasta.[151] Ur fret till detta trd utbildas hela verlden. Man finner det ltt, ty d det hugges i spillror, flyta dessa vida omkring, och dit de hinna, der uppstr evrdlig lycka. En pminnelse om Sampo och gget, som splittras. P andra stllen ter beskrifves huru solen och mnen hngde p trdets grenar, och fven Ilmarinen fster sin nysmidda sol i ett hgt trd. Hos Esterna har minnet hraf redan till en del bleknat, men tydliga spr finnas nnu qvar. Tamme laul berttar huru eken, som trngde genom himlahvalfvet, flles. Deraf gres ett badhus; _men framfr trskeln var mnen, ofvanfr solen, och stjernorna dansade derinne_.[152] Och huru skaparns ande genomstrmmar allt, huru han bor i sitt verk, sknjes tydligt af den framstllning, som finnes i Kalevipoeg, slutet af VI sngen. Den himmelshga eken beskrifves omstndligt. D den ndteligen nedhugges, bildas af dess spillror den mktiga Suomibryggan, fartyg och stder, men fven en koja fr sngarn, der han virkar sina snger. Och till honom strmmar frn Taaras eviga salar, frn skaparns rika klla hvad han behfver fr att fullnda sin vf. Att verldstrdet, skapelsens mngfald, liksom himmel och jord ur gget, bildas genom ordets makt, framgr ur Winminens sng. Det heter neml. Laulo kuusen kukkalatvan, Kukkalatvan, kultalehvn. Latvan tynti taivahalle, Puhki pilvien kohotti, Lehvt ilmoille levitti, Halki taivahan hajotti. Laulelevi, taitelevi; Laulo kuun kumottamahan Kultalatva kuusosehen; Laulo oksille otavaan.[153] Nu r det visst fallet, att verldstrdet frekommer hos de flesta germaniska folk. Men dels upptrder det ej hos dem s, att af dess spillror skapelsen framgr, dels finnas liknande frestllningar fven hos andra finska folk, hvilka gra det sannolikt, att denna frestllning varit gngse hos Finnarne lngt frr n de kommo till Europa. I Tatarernas sagor omtalas nio lrktrd, som vexa ur samma rot, och en inskrift str p trdet: "d Kudaj skapade jord och himmel, d fddes fven detta lrktrd".[154] Men om fverhufvud denna bild r mindre utfrd, s br jag anmrka att detsamma fven, s vidt jag kunnat se, r fallet med Indernas verldstrd. Jag har frut framhllit Indernas frsk att skdliggra ur-anden, som genomstrmmar hela verlden, i soma, Persernas haoma. De finska sagorna likasom Kalevipoeg omtala sklar, fyllda med mktiga drycker. Den ena af dem ger styrka och lif, den andra frlamar. Inderna sga, att soma finnes i vattnet, men den r egentligen en lifvets dryck, som fven gudarne mste njuta, for att ej ssom blotta naturvsenden frgs; motsvarande sledes Grekernas nektar. I en afhandling af A. Kuhn,[155] som jag genom Hr Statsrdet Schiefner i St. Petersburg godhetsfullt ftt mig tillsnd, d redan trenne ark af denna underskning voro tryckta, sger en Upanishad, att gudarne sitta under verldstrdet och dricka soma ur den heliga kllan. Bundehesch nmner: "nra trdet jat-bs vexer den hvita hom, i kllan arduisur, den som ter deraf blir oddlig." I nrmaste sammanhang hrmed str Skandinavernas verldstrd, asken Ygdrasil, och Urdar-brunnen, ur hvilken Odin dricker vishet. Men att fven frestllningen om lifvets dryck hos Finnarne ej behfver vara ett ln frn Germaner, bevisar dess frekommande hos de asiatiska folken. Tatarernas sagor omnmna ofta lifsvattnet, som finnes i ett guldfat p tolf qvarters djup i jorden. Fatet ter r nedgrfdt vid roten af en bjrk med guldblad och gyllene bark. Der hade Kudaj stllt en hjelte till vktare.[156] nnu terstr att frklara orsaken till verldens uppkomst. Indern sger: _tad_ = ordet var till och knde lngtan i sitt sinne; lngtan blef ett fr, som brast genom _eftersinnandets makt_. Och vidare: Maja, som r Brahmas lngtan, krleken, frambragte verlden. Hvilken frvnande likhet med Winminen, som i sin moders skte eftersinnar och lngtar att blifva fdd. Och Ilmatar, Kave luonnotar, urelementet, fven hon ledsnar att vara till ensam p de vida fjordarna, med "den gungande vgen framfr sig, den klara himmelen bakom"; fven hon lngtar att blifva till ngot. Namnet Maja, frvillelse, ger tillknna denna lngtans natur; det r ett affall frn det urspr. varandet ssom endast en tnkt enhet. fvergngen till tillvarons mngfald sker slunda, att "krleken r bandet mellan vara och icke vara"! Vi hafva genomgtt Finnarnes frestllningar om verldsskapelsen och funnit, att de svl med afseende den genomgende grundtanken, som fven de vexlande bilderna i hufvudsak fverensstmma med Indernas. Den strsta olikheten r den, att spekulationen i Indien genom en flertusenrig kultur stigit till en ovanlig hjd. Men mnga andra n de hr nmnda freteelserna leda oss till Orienten vid underskningen af Finnarnes forntid. S yttrar Jakob Grimm, den frste som i utlandet fste blicken vid Kalevala: "jag vill synnerligen anmrka (i det finska epos) en _liflig, sinnrik naturknsla_, sdan man nstan blott i _indiska dikter_ antrffar den." Och d han omnmner huru Winminen drifver omkring p hafvet, skapande vikar och ar, tillgger han: "hvem pminner ej denna kosmogoniska frestllning om den indiska sagan om Brahma och Vishnu, hvilka, sittande p ett blad och sugande p sina tr, skapande draga genom hafven?[157] fven Acvinerna, ljusbringarne fdda af ljus och molndunkel, kunna ltt sammanstllas med Koit och Emarik, koitto och hmr." Jag vill dock med hela denna framstllning ingalunda pst, att Finnarne omedelbart af Inderna emottagit sina mytiska frestllningar; verensstmmelsen antyder i min tanke endast en innerlig och mktig berring. Men huruvida den egt rum frrn Inderna och Zend-folket nnu skiljt sig frn hvarandra, d.v.s. med de ursprungliga Arierna, eller om bde dessa och Finnarnes stamfrvandter st ur ngon gemensam urklla, r en frga, som nu ej torde kunna afgras. Ogensgligt visa dock Finnarnes mytologiska frestllningar, att de af alla altaiska folk, s vidt man hittils knner, bibehllit det mesta af en urldrig bildning, som blomstrat lngt frr n de europeiska kulturfolkens. Anor betyda visst i och fr sig icke mycket; hvarje folk har derfre med rtta blott den betydelse dess nrvarande bildningsgrad sknker. Men i frfdrens traditioner ligger en nnu verkande makt, och den verldsskdning, som fortplantats frn generation till generation, r hrvid den icke minst vigtiga. Fotnoter: [1] Theil II, s. 37-44. [2] Jfr Hegel's Vorles. ber die Philosophie der Religion. I. 275, 284-293. [3] Jfr Ludv. Noack, Die Theologie als Religionsphilosophie, Lbeck 1853, 96 flj. [4] E. Meier, Indisches Liederbuch. Stuttgart 1854, 39. [5] A. Wuttke, Geschichte des Heidenthums. Breslau 1853. II, 243, 245. [6] I. Stevenson, Translation of the Sanhita of the Sama-Veda. London 1842. 73, 172. [7] Lassen, Indische Alterthumskunde. Bonn 1847. I, 768. [8] Lassen, Indische Alterthumskunde. Bonn 1847. I, 756-760. [9] Stevenson, Transl. of S. V. 139, 5, 85. [10] Wuttke, Gesch. d. Heidenth. II, 243. [11] Stevenson, Transl. of S. V. 36, 42, 45. [12] Max Mller, History of ancient Sanskrit Literature. London 1860. 546. [13] Rosen, Rigveda Sanhita, Lib. primus. Sanskrite et Latine. London 1838. 161. [14] Ind. Alterthumskunde. I, 755, 756. [15] Roth, Zur Geschichte der Religionen. Zeller's Theol. Jahrb. 1846. 352. [16] Wuttke, Gesch. d. Heid. II, 248, 252. [17] Meier, Ind. Liederbuch, 44, 45. [18] Jfr Wuttke, Gesch. d. H. II, 252. Jfr Th. Pavie, Le Rig-Vda et leslivrs sacrs des Hindous. Revue des deux Mondes 1854. 270. [19] Stevenson, Transl. of the S. V. 102. [20] Stevenson, Transl. of the S. V. 82, 98, 152. [21] Stevenson, Transl. of the S. V. 27. [22] H. T. Colebrooke, Miscellaneous Essays, London. 1837, I. 85-87. [23] Max Mller, Hist. of Anc. Sanskr. Lit. 567. [24] Wuttke, Gesch. d. Heid. II, 291, 293, 284. [25] Colebrooke, Misc. Essays. I, 47. [26] Max Mller, Hist. of A. S. Lit. 100-108. [27] Max Mller, Hist. of A. S. Lit. 103, 61, 37. [28] Jfr Lassen, Ind. Alterth. I, 775-783. [29] Wuttke, Gesch. d. H. II, 255. [30] Wuttke, Geseh. d. H. II, 255. [31] Loiseleur Deslongchamps, Lois de Manou. Paris 1833. 42. [32] Th. Pavie, Le Rig-Vda et les livrs sacrs des Hindous. Rev. d. deux Mondes 1854. 273. [33] Roth, Zur Geschichte der Religionen. Zeller's Theol. Jahrb. 1846, 356. [34] Stevenson, Transl. of S. V. 100. [35] Wuttke, Gesch. d. H. II, 293. [36] Herm. Kellgren, Mythus de Ovo Mundano. H:forsi 1849. 55, 56. [37] Loiseleur Deslongchamps, Lois de Manou. 2-4. [38] Jfr H. Kellgren, Mythus de Ovo Mundano, 57, 47-50. [39] H. H. Wilson, The Vishnu Purana. London 1840. 11-20. [40] Colebrooke, Misc. Essays. I, 33, 34. Jfr Max Mller, Hist. of A. S. L. 564. Jfr Mor. Carriere, Die Ind. Lyrik. Westermanns III. Deutsch. Monatshefte 1861. N:o 60. [41] Wuttke, Gesch. d. Heid. II, 283. [42] Wuttke, Gesch. d. Heid. II, 283. [43] I. A. Sjgrens Gesamm. Schriften. St. Petersburg 1861. II, Th. 2. S. 27. [44] Alla bidrag till de etymologiska underskningarna rrande altaiska sprken ro hemtade ur Castrns grammatiker och ordfrteckningar fr dessa sprk. [45] A. Baudrimont, Histoire des Basques. Paris 1854. [46] I. A. Lindstrm. Suomi 1852. [47] Castrn, Nordische Reisen u. Forsch. V. 1862, s. 142. [48] Allgem. Culturgeschichte. VI, 321, 379. [49] Ignell, Menskl. Utveckl. Historia. I, 1, 14. [50] Castrn, Finsk Mytologi s. 15, 25. Jfr hans grammatiker. [51] F. Mytol. s. 14. [52] W. Schott, Altajische Studien. Berlin 1860, s. 613. [53] Castrn, Fin. Mytol. s. 157. [54] Resor o. Forskn. II, s. 70. [55] De Bircarlis, 1786, s. 7, 8. [56] A. C. Lehrberg, ber die Wohnsitze der Jemen. St. Petersburg 1816, s. 105, 160, 211. [57] Vergl. Wrterbuch d. Goth. Sprache 1851. I, 362. [58] A. J. Sjgren, ber die lteren Wohnsitze d. Jemen. 1830. I. 303. [59] Resor o. Forskn. II, s. 70. Jfr Finsk Mytol. s. 272. [60] W. Schott, Altaj. Studien, s. 614. [61] Tre ord om och ur finska fornsngen af Elias Lnnrot Litteraturbladet fr Nov. 1858. [62] Nya Kalevala. XXXIX. [63] Nya Kalevala. XLVII. [64] H:fors Morgonblad 1836, N:o 95, 96. [65] A. Schiefner, ber das Wort Sampo, Bulletin de l'Acadmie des Sciences de St. Ptersb. Tome III. N:o 7, s. 501. [66] G. Kal. I, 180. N. Kal. XLIX, 343. [67] Bulletin de l'Acadmie des Sciences de St. Ptersb. Tome II, N:o 4, s. 295. [68] N. Kal. XLIII. 297. [69] N. Kal. XLIII 297. [70] H. Neus, Ehstnische Volkslieder. I. Reval 1850, s. 3. [71] H. Kellgren, Nala och Damajanti, s. 11. [72] Ch. Ganander, Mythologia Fenn. s. 45, 46. [73] Castrn, Finsk Mytol. s. 66. [74] Satuja ja Tarinoita. II, s. 1-28. [75] R. Roth, Die Sage v. Dschemschid i Zeitschr. d. D. M. G. 1850. IV, 417. [76] Jfr L. Diefenbach, Vergleich. Wrterbuch d. Goth. Sprache. II, 551. [77] Altajische Studien 1860, s. 614. [78] W. Schott, ber das Altaische oder Finnisch-Tatarische Sprachengeschlecht. Berlin 1849. [79] Pallas, Die Mongol. Volkerschaften. St. Petersburg 1776 & 1801. II, 18. [80] N. Kal. IX, 29. [81] N. Kal. XLVII, 142, 156. [82] Jfr G. Rein, Frsk till utredande af Fornfinnarnes Mythologie. Suomi 1844, s. 225-239. [83] Suomi 1844, s. 230. [84] M. A. Castrn, Reisen u. Forsch. V, 1862, s. 230. [85] Om Ukko se Castrn, Finsk Mytol. s. 27-52. [86] Chr. Lencqvist, De superstitione veter. Fennorum 1782, s. 25, 26. [87] Mythologia Fenn. 1789, s. 98. [88] Mythol. Fennica, s. 90. [89] H. Neus, Ehstnische Volkslieder. Reval 1850. I, s. 62. [90] Se Finlands Minnesv. Mn 1854, s. 313. [91] I Fr. Rhs, Svea Rikes historia. Sthlm 1823, s. 30. [92] Finsk Mytologi s. 51. [93] Bulletin de l'Acadmie des Sciences de St. Ptersbourg. Tom. II, N:o 4. III, 7. V, 3. [94] Jak. Grimm, Deutsche Mythologie. Gttingen 1844, s. 150-174. [95] Schott, Altaj. Studien, s. 614. [96] De Winmine. 1827. [97] H:fors Morgonblad 1832. N:o 15, 16. [98] H:fors Morgonblad 1839. N:o 2. [99] H:fors Morgonblad 1838. N:o 56 flj. [100] Fosterlndskt Album. I, s. 131, 127. [101] Deutsche Sagen von Brd. Grimm. Berlin 1816. [102] Brd. Grimm, Kinder u. Hausmhrchen. Gttingen 1843. I. s. XIII. [103] H:fors Morgonblad 1838. N:o 56 flj. [104] Das Finnische Volksepos Kalevala. Stuttgart 1862, s. 20, 21. [105] Suomi 1844, s. 228. [106] H:fors Morgonblad 1838. N:o 56 flj. [107] G. Kalev. III, 90. IV, 113. XI, 67, 189, 343. XII, 47. XIII, 418. XXVII, 244. XXIX, 30. XXX, 150, 231. [108] N. Kalev. II, 297. [109] Lnnrot, De Winmine. bo 1827, s. 8. [110] N. Kalev. VII, 333. [111] N. Kalev. XVIII, 223. [112] N. Kalev. XLIX, 341. [113] G. Kalev. XXVII, 498. [114] G. Kalev. XXX, 84. [115] G. Kalev. XXVI, 28, 75. [116] G. Kalev. IV, 12. Variant. XXII, 42. [117] G. Kalev. XXI, 291. Topelii Suom. Kans. Vanh. run. V, 23. [118] Lencqvist, De superstit. Fenn. s. 25, 26. [119] De Vinmine, s. 8. [120] N. Kalev. XLIX, 403. [121] H:fors Morgonblad 1836. N:o 95, 96. [122] Finsk. Mytol. s. 315. [123] Finsk. Mytol. s. 308. [124] Finsk. Mytol. s. 315-318. [125] De Vinmine, s. 7. [126] Fin. Mytol. s. 304. [127] Suomi 1842. 3 h. s. 46. [128] N. Kalev. XVII, 545. [129] Max Mller, History of Anc. Sanskr. Literature, s. 569. [130] N. Kalev. IX, 29. [131] N. Kalev. XVII, 543. [132] N. Kalev. XIX, 78. [133] N. Kalev. XIX, 477, 497. [134] Saima 1846. N:o 8, 9. [135] G. Kalev. XXVII, 200. [136] N. Kalev. XVII, 527. [137] N. Kalev. IX, 511. [138] Tre ord om och ur finska fornsngen. Litteraturblad Nov. 1858. [139] Jfr View of the History Liter. a. Mythologie of the Hindoos by W. Ward 1822. I. LXXIV. [140] Die Mhrchensammlung des Somadeva. Leipzig 1843. I, 75. [141] H. Neus. Ehstn. Volksl. I, s. 40. [142] Kalevipoeg. l. Dorpat 1857, s. 30. [143] Kanteletar III, 1. [144] M. Mller, History of Anc. Sans. Lit. 569. [145] N. Kalev. XVII, 291. XLV, 117. [146] Ganander, Mythol. Fenn. 34. Finnische Runen von G. H. v. Schrter, 1834, s. 2. Jfr Topelius, Suomen kansan Vanhoja Runoja. [147] A. Kuhn, Die Herabkunft d. Feners u. d. Gttertranks. s. ll. [148] Ganander, Mythol. Fenn. 34. [149] Jfr O. Bthlingk och R. Roth. Sanskrit Wrterbuch II. [150] Heldensagen von Firdusi, bersetzt von A. Fr. v. Schack. Berlin 1851, s. 15, 19, 20. [151] N. Kalev. II, 81. [152] H. Neus. Ehstn. Volksl. I, 47. [153] G. Kalev. V, 27. [154] Castrn, Ethnolog. Frelsn. 1857, s. 260. [155] Die Herabkunft des Feuers u. d. Gttertranks. Ein Beitrag zur vergleich. Mythologie der Indo-Germanen. Berlin 1859. s. 124, 128. [156] Castrn, Ethnol. Frel. s. 221, 266. [157] Jak. Grimm, Om det finska epos. i Fosterl. Alb. II. 1845. License: Share Alike