Produced by Jari Koivisto MITT LIF OCH LEFVERNE Af Albert Engstrm Stockholm 1907, Aktiebolaget Ljus. INNEHLL: Memoarer. Mitt frsta personliga sammantrffande med kolingen och bobban. Dalarne. Krngdalen. Lofoten. Hos lappar. ter hos lappar. Reval. Odensholm. En julafton i Uppsala. Luskungen. Ur portfljen. Grslen. Julharen. Vetruscheff. Fanrfabrikanten. En kvinnosakskvinna. Grisslehamnsliv. Religion. Fruntimmer. Julseglats. Monsieur Pernelet. Nattliga intryck. MEMOARER. Jag r en gammal man. Jag har sett och erfarit mycket och mitt liv har frt mig tillsammans med tskilliga intressanta figurer, ja, med samhllets frmsta. Man har upprepade gnger bett mig skriva mina memoarer, men min blygsamhet har hittills frbjudit mig detta. En man som separerat frn samhllet fr att plocka rtt p sin egen lilla individualitet, ser helst framt, ej tillbaka. "Nur die Dunkelmnner blicken zurck," sger Nietschschszhchehe. Kanske har han rtt hri, men om han hade levat ett s rikt liv som jag, hade han antagligen uttryckt sig tvrtom. Det r icke nog att bli galen fr att bli filosof. Livet sjlvt fr s smningom de rikast begvade andarna till denna synpunkt. Att vid trettiofyra rs lder skriva sina memoarer fr ens tanke direkt p dden. Pltsligt kan en meteorsten sl en i huvudet, lnnmrdarens dolk trffa under skulderbladet eller en frfrligt stor vxel frfalla -- och man ligger i sin silverfotade likkista med svenska folkets kransar av kllor och palmblad som en erinringens och beundrans sophg ver sig. Sedan komma likmaskarna, fryngringens symboler, till, och om ett par r r man ett kolly, ett gdningsmne, efterskt av lantbrukare, men med rynkade nsor beluktat av sina vnner skalderna och vetenskapsmnnen, som kanske till och med stjla ens lik, och mlarna. Mina gon tras. Men jag tror, att det bsta vi tnkt, ja, ven det smsta, lever i evighet i vra arbeten, vra tankar och ord, som vi lmnat efter oss, och som en surdeg komma alltet att jsa och frndras i konsistens lngt sedan vi slutat att vara till. Vi kunna visserligen inte lgga en atom till alltets vikt, men vi kunna tminstone knna oss lugna i medvetandet om, att vi under vr livstid trott oss hava lyckats dupera en del folk, visserligen omedvetet, men nd! -- och att vr egenskap av personlighet p grund av sin tillvaro varit ndvndig. Vi ro atomer i en kemisk frening av fr oss obekanta ingredienser. Lt vara att det stundom frser p ytan i retorten, men fr en lugn och verlgsen betraktare r det hela alldeles i sin ordning, liv och dd, mord och fdelse, allt r som en vindstilla vik. Och om Alexander ervrar vrlden eller mnen trillar ned och trffar Ryssland och decimerar dess invnareantal, frefaller det oss tnkare ungefr lika viktigt som d en fluga kliar eller putsar sina bakben. Me voici! Skulle ngot ha ngot av petard i sig, vore det konsten, men jag tror inte det heller. Vi ro alla skrddare. Vi ro ngot slags molekyler i en soppa som rres om av sig sjlv. Vi ge fan i att resonera om livets mening, utan gna oss t memoarskrivning. Jag har ansett mig bra frutskicka dessa anmrkningar, p det att vrlden skall f ngon aning om sin frnmste redaktrs synpunkter p tillvaron. Jag tror inte ens p dem jag givit hrovan. Att skriva eller verhuvudtaget yttra sig r en fnighet, som endast rttfrdigas av individens ofrmga av konsekvens. * * * * * Hur vl pminner jag mig icke min fdelsedag, den 12 maj 1869! I Odhners Svenska historia str om Gustav Vasa, att han var fdd "troligen den tolfte maj" p grden Lindholmen i Uppland. Det enda som skiljer mig frn Gustav Vasa r, att han r fdd p grden Lindholmen i Uppland. Vi ro troligen fdda den 12 maj bda tv, men jag r fdd p grden Bckfall i Lnneberga socken i Smland. Jag har alltid sympatiserat med Gustav Vasa -- inte drfr att han var gift tre gnger, utan drfr att han klarade sin hyska. Vi togo emot svenska folket ungefr p samma stt och under samma omstndigheter, och till vilken grad av fullkomning ha vi inte frt vra generationer! Vi ha gjort reformation bda tv. Gustav Vasa hade sin Dackefejd -- jag hade min fejd med Lundabohemen. Vi gingo bda segrande ur striderna. Gustav Vasa gjorde en dumhet: Han gav sina barn hertigdmen. Jag har, varnad av hans exempel, nstan tagit som princip att i det lngsta avhlla mig frn att ge mina barn hertigdmen. nnu har jag lyckats undg att falla offer fr en s nra till hands liggande frestelse. Hur vl pminner jag mig inte min fdelsedag! (Jag tertar berttelsens trd.) Pltsligt befann jag mig fdd och innehavande strsta delen av de rttigheter, som staten tillerknner en medborgare. Jag var visserligen befriad frn en del medborgerliga frpliktelser, men jag levde -- det var huvudsaken -- och var frfrligt hgljudd. Jag var ganska fet. Inom parentes. Den barnmorska, som deltog i mina frsta omsorger om svenska folket, var av gamla stammen. Det var p denna stenlderstid sed att under den nyfddes huvud lades en psalmbok, d han fr frsta gngen placerades i den takfsta korg som kallades vagga. Gumman gjorde mig elegant och lade mig i vaggan samt ilade till en bokhylla fr att hmta den konventionella psalmboken. Hon kom tillbaka med ett litet franskt lexikon, som sg ut som en psalmbok. Drav min erknda frmga att meddela mig ven med utlandets publik. Den drp fljande tiden vill jag kalla min medeltid = en mrk natt med ngra lysande stjrnor. Det frsta ventyr, jag kan pminna mig, var ett sammantrffande med en igelkott, som lg vid stammen av ett prontrd i trdgrden. Jag petade p igelkotten och grt. Hur ofta har jag ej sedan trffat igelkottar, mnniskor, som rullat ihop sig och kommit mig att sticka mig p sina taggar! Jag har ofta nskat att vara en rv. Min andra stora hndelse var ett ventyr med ett svin. Hur ofta har jag icke sedermera sammantrffat med dylika. Vi hade en stor so och jag sprang efter son och kastade sten p henne. Redan d framtrdde mitt vilda smlndska, allt fult hatande kynne. Men en sten var fr stor och jag var fr liten. Jag stupade p nsan. Alla lsare, som haft ngon nrmare berring med svin, veta att barnskrik gra dem ursinniga. Jag skrek och son kom samt brjade ta upp mig. Lyckligtvis hrde min mor, som satt i vvstolen drinne, skriket, och rddade mig ur suggans klvar. Det som terstod av mig var emellertid tillrckligt mycket fr att dana en estetiker, en Schngeist som den, som skriver dessa rader. Jag var emellertid fortfarande mycket ung. Det kom sommar och vinter och annan vxling av rstider. Jag blev kr. Det fanns en flicka -- som antagligen nu r mormor, som jag blev kr i -- ty den mnskliga naturen tar ju alltid ut sin efterrtt. Men hur mycket jag n letar i mitt minne, kan jag icke pminna mig detaljerna i detta krleksfrhllande, varfr jag drjer med det till senare r. Jag vidrr detta endast fr att ppeka, hur vaken gossen var. Jag var knappa tre r. Tnken emellertid efter, huru slapp den nuvarande generationen r. Frst vid 22 25 r brjar man frlova sig. Tacka vill jag oss, gamla tidens barn. Vi frlovade oss nstan genast, ehuru frbindelserna voro av tmligen lslig art. Vi hade ju inga inkomster, inga mbeten, inga byxor. Vi hade kolt, men bredvid kolten ett fast beslut att gra en kvinna lycklig. Jag flyttade frn Bckfall till en nybruten bygd i Smland, stationen Mariannelund. Dr var tndsticksfabrik och en massa arbetare, som slogs med jrnvgsarbetarna vid N.O.J. om eftermiddagarna. Knivarna gingo och brnnvinsbuteljerna yrde i luften i form av skrvor, sedan de rkat ngon okammad skalle. Vi barn gingo lugnt ibland de kmpande och lrde oss tagen. Vi lrde oss att kasta sten och stta krokben. Vi ha alla sedan haft mycken nytta av allt detta i livet. Vid Mariannelund, dr Emn rinner frbi, sg jag fr frsta gngen Ncken. Det var en kvll -- och Ncken kom p en smal bro frn en i n. Jag rusade hem och var rdd. Men sedan jag ftt reda p att Ncken bara var den s.k. paraffinkringen, en gumma som paraffinerade tndstickorna, miste jag p en gng all tro p poesi. En dag gick jag utanfr arbetarkasernen och en flicka av mina vnner, som knde min skicklighet i stenkastning, sade till mig, i det hon pekade p ett annat gli, en yngling av mina bekanta: Kan du trffa Efraim med en sten hrifrn? Jag tog en sten p vgen och slungade den med infernalisk skicklighet rakt i skallen p Efraim. Jag var bara fem r, men samvetet vaknade, och jag flydde. Jag tnkte frst att ge mig i lag med tattarna som stundom reste frbi. Jag sprang och sprang och hann till Mari i porten, portvakterskan. Jag bad henne gmma mig, ty allt var frbi. Jag hade slagit en pojke till blods och jag vgade aldrig mera g hem. Jag var gummans favorit och hon gmde mig. Men mitt onda samvete vakade, och jag mste g ut i fabriksgatan och titta. Dr sg jag pltsligt min mor, som spejade efter sin frlupne son. Jag lommade i vg hem och drar en slja ver det vlfrtjnta straff som mtte mig vid min hemkomst. Men jag fattade ett fast beslut att rymma, att skaffa mig ett svrd och en och en pilbge med synlspilar, och sedan ville jag se den mans kropp, som skulle vga sig p mig, dr jag lg uppe i smlndska hglandet och spridde dd och frintelse runt omkring mig. tminstone ville jag se de jmnriga pojkar, som kunde frfoga ver en sdan attiralj som jag, och frskte mucka. Jag blev dock ingen Rinaldo Rinaldini trots alla barndomsdrmmar. Samtidigt gick Emn mot havet med is och oberknelig vad vattenhjden betrffar. Fabrikspojkarna brukade hoppa ut p frbifarande iskl och segla p dem utfr fallen. Jag kom en dag vid hgt vattenstnd ned till n. I en vak lg ett ensamt kl roterande fr strmmen, som brusade fram under den fasta isen. Jag hoppade ut p klet, det vlte, strmmen drog mig under och under ett par sekunder hll jag mig fast med fingrarna i iskanten, tills en kvinna, vr jungfru, drog mig upp vid ena handloven. Hade hon inte varit dr just d, hade ingen ftt lsa mina memoarer. Jag antar att mnskligheten str i tacksamhetsskuld till denna kvinna. Mitt liv brjar egentligen, d jag p grund av en serie omstndigheter frflyttades till Bohult station, ett par mil frn Oskarshamn. Frst dr utvecklade sig gossen till en karaktr. Dr var endast demark, kala berg och en jrnvg, som gick igenom landskapet. Min bsta vn frn den tiden r polis i Stockholm just nu och ser till, att jag inte gr ngra galenskaper om eftermiddagarna, d jag vistas dr. Gossen var mycket ung d -- endast 7 r. Bredvid stationen fanns en mosse med ett dike i. Den mossen tog gossens hela fantasi. Det var en smlndsk mosse med porsris och hjortron och vitmossa och en klla i kanten, den stationskarlen tagit reda p med slagruta. Diket var minst tv alnar brett och traktens ungdom kte skridsko p det om vintern. Men det dikets slut frlorar sig i mitt barndomsminnes dimmiga fjrran. Dr vidtog skogen, en jtteskog utan pitprops och i den skogen funnos sjar med mal i. Malen finns icke p andra stllen nordligare n i Emn och ngra sjar dr bredvid utom i Donau. Det lg ngot hemlighetsfullt, just av det som mnniskor tycka om, i Emn och smsjarna drnere. Och vi hrde talas om malen, som likt len gick upp i land, men malen tog fr, under det len endast skattade rtkrarna. Men av malen fngades ibland bjssar p 10 pund, och vi barn tittade p dem med en blandning av vidskeplig fruktan och beundran. Malen fngades av bnderna p jttekrok med phktad dd kattunge. Med huru mordlystna blickar betraktade jag icke vr stora katt, p vilken man vl skulle ha ftt ngot gigantiskt i malvg. Men det stannade vid bara avsikten, som det oftast hnder med de stordd, som mnniskorna mna fretaga sig. Vid denna tid fick jag min frsta kniv. Det var ett gonblick i mitt liv, som jag sent glmmer. Bladet var av ngot jrnbleckliknande mne och skaftet var av anilinfrgat tr. Jag och min lille bror hade beordrats att hmta mjlken frn ett nrbelget skogstorp en mrk hstkvll. Det var oroliga tider i Smland just d, ty Hjert och Tektor, de bda mrdarna och stortjuvarna, hade sluppit lsa, och litet var stngde sina drrar vl om kvllarna. Jag gick och talade lugnande ord med min bror, dr vi lto krukan dingla mellan oss p skogsstigen, medan det susade hemskt i talltopparna ver oss. Jag hade kniven uppflld, ty nr som helst kunde ju en bov rusa fram och berva oss mjlk och juveler och plnbcker. Jag talade mig varm och gestikulerade och hgg kniven rtt genom handen p bror min. Det bldde frfrligt, men vi voro vertygade om vapnets duglighet. Jag slapp dask vid hemkomsten, ty det hela hade ju bara varit en yttring av sjlvfrsvarskompetens. I skogen vxte lingon om hstarna. Vi smlnningar _plockade_ icke lingon, vi _repade_ dem. De hette krson fr resten. Och p fllorna och banvallarna vxte smultron och hallon. Vad vrlden r stor, d man r liten! Vi klttrade ver bergen en kvarts fjrdingsvg och inbillade oss vara fjrran frn hemmet. Vi gjorde oss stugor i bergskrevorna och sutto dr tills mrkret kom med mystik och skrmsel. Ibland fingo vi fara med till Hgsrum. Det var en herregrd, dr Emn flt frbi med lax och mal i. Det var ett sagoland, ett sagoslott med alla hrligheter magasinerade. Gamla tapeter med riktiga tavlor i mnstret och en trdgrd med bigarr och allt som br finnas i ett Schlaraffenland. Och vi tittade undrande p engelsmnnen, som om somrarna kommo dit och metade lax p fluga och voro kldda i knbyxor alldeles som barn och talade som papegojor, fast inte s begripligt. * * * * * Nu kom livets allvar. Skolan brjade. Jag inkvarterades hos en gammal arrendator eller kanske hemmansgare, ett original av prima kvalit, och till rumskamrat fick jag hans dotterson. Barn ha stundom ider. Vi voro rika p sdana. Gubben sov middag med stor precision. En dag, d han lg p sin soffa och snarkade, tog jag ett kol, ett lst kol ur spiseln och mlade om gubben med s raffinerad frsiktighet, att han ej vaknade. Han sov visserligen som ett paket, men nd --. Jag frbigr scenen, d han sett sig i spegeln och fattat situationen. Ett annat brott var mitt tillvgagende med hans gummas strsta julost. Jag kom in i skafferiet och fick korn p osten, grep kkets strsta kniv, hgg in i osten och lt kniven g ngra varv i innanmtet med angreppshlet som centrum, varefter hlet smetades igen med smr ur en nrstende smrbytta. D gumman klv sin ost fll den i ngra dussin delar, mgel hade angripit den inifrn och osten var frstrd. Det blev frhr och jag erknde. Jag fick stryk, och sedan har jag aldrig behandlat ost p det sttet. Stryk r uppfostrande. Sedan jag kroppsligen misshandlat min rumskamrat ngra gnger, fick jag flytta. Jag var ett elakt barn. Jag kom till skollraren. P den tiden gick en stark religis vckelse genom socknen, och skollraren ansg det frmodligen comme-il-faut att ansluta sig till rrelsen. Han var s religis, att han vid varje sked soppa eller varje knivblad fastare fda -- ty han t naturligtvis med kniv -- suckade: "Tack kre Gud!" Kanske hade jag vid det hr laget varit adopterad av Waldenstrm eller tminstone varit vinkelpredikant, om icke min sunda natur reagerat. Jag mste g med p s.k. bner, dr ngon idiot talade. Vi skolbarn hade begvats med var sitt exemplar av Sankeys snger och fingo p bnerna sjunga i kr med bassarna. Stmningen blev stundom s stark av suggestion och antisuggestion, att vi grto. Jag var visserligen bara 7 r, men jag kan ej pminna mig ha sedan knt ngon s odelat hemsk sinnesrrelse som d. En blandning av extas och fruktan fr det oknda mystiska. Dagen efter slogos vi med varandra och voro normala barn. En skolkamrat, som var 17 r gammal och p grund av bristande kristendomskunskap ej ftt _g fram_, hade brnnvin med sig i skolan under timmarna och flaskan gick runt under det idioten-skollraren med snrvlande stmma och grtmild ton frklarade den ofrklarliga katekesen. Man har berttat mig, att de nutida frhllandena hgst vsentligt skilja sig frn de dvarande. Men en av de vckta drog mig under inflytandet av den heta nstan sensuellt religisa extasen, som p grund av hettan i rummet, sngen och de frvirrade, klagande bnerna tog oss fngna, s att jag mste grta av en halvt salig, halvt hemsk rdsla. Mannen hade stundom sjlv hllit fredrag och lagt ut ordet och jag hade ftt en viss aktning fr hans frmga. Men s kom han hem p besk. P frmaksbordet lg en almanack i guldsnitt. Den pminde till det yttre om Sankeys sngbok. Han tog den, slog upp den och sjng en av de populrare sngerna, under det att han ltsade lsa i den. Jag smg mig fram, och upptckte att han till och med hll boken upp och ned. Det var fr mycket fr mig, jag fattade d frst begreppet humbug. Jag har aldrig sedan grtit p ngot lsaremte. Tiderna voro onda dr nere i Smland just d. En mrdare skulle avrttas vid Lngemla, som lg i nrheten. Jag tiggde och bad att f g dit och se p, men jag fick ej. Kanske var det riktigt. Jag tror till och med, att det var riktigt. Stundom fick jag resa till Oskarshamn. Dr sg jag fr frsta gngen havet. Det luktade tjra vid hamnen och dr arbetades p ett helt annat stt n det jag sett frut. Jag beslt att bli sjman och segla ut till frmmande lnder, dr det fanns indianer att slss med. Jag skulle ha en bssa och skjuta caribous och vapitis, och min grdel skulle hnga full med de frnmsta hvdingarnas skalper. Jag hade ett srskilt krigsrop p den tiden: alalalalalala -- la --, som ofta ljd mellan tallarna dr hemma. Jag hade lst om indianer i Familjejournalen och gripits av en mktig sympati fr dem. Jag hade en bge och pilar med sylspets, som darrande satte sig i trdstammarna. Jag hade tallbssa, ett mordvapen, som man skaffar sig genom att vrida ur krnan p en tre fyrarig talltopp, och laddar med tv pluggar av blnor, en i vardera ndan, varp man skjuter ut den yttersta genom att med en trpinne pressa ihop luften mellan pluggarna. Jag tror att ingen mnniska blivit ddad med tallbssa. Jag lste min frsta roman. Det var _Den vandrande juden_ av Eugne Sue. Jag tycker fortfarande att alla andra romaner ro skrp emot den. Drnst lste jag Londons mysterier av Paul Fval. Dr finnes en liten bov beskriven, en ung londonbohemien vid namn Snail. Hur ofta har jag inte nskat att vara Snail och kunna beg s mnga brott med s rent hjrta som han. Jag lste Familjejournalen, som kanske mer n andra publikationer har inverkat p den nuvarande generationen. Den var verkligen bra. Jag har lst om den nyligen. Kan ingen starta en tidning som p samma stt inverkar p kommande generation? En blandning av populr vetenskap, samtidens litteratur, historiska bilder, allt hopgjort av vra bsta pennor? Vad vi haft gldje av Gernandts journal! Vi flyttade frn Bohult till Hult, en station en mil frn Eksj. Jag har glmt ppeka, att jag haft en frlskelse ven i Bohult. Hon r gift nu, antagligen korpulent och har svrt att rkna in barnen om kvllarna. Men Gud, vad jag lskade henne! Jag drmde mig ett hem tillsammans med henne. Jag var vrldens starkaste karl och mest lyckade frfattare. Jag skrev dagbok om min krlek. Jag friade aldrig, ty jag var feg och drtill knappt 9 r. Men jag tror, att jag kysste henne en gng, och min rrelse var fr stark, fr att jag skulle kunna utveckla allt vad jag knde. Kanske jag dock inte kysste henne. Jag hoppas att hon r lycklig. Jag kom till Hult, ett landskap av tall och gran och fattigdom mellan skogshulten. Nya frjder kommo till, nya slagsml med nya pojkar och sammantrffande med de mystiska och socialt hgtstende individer, som satts i tillflle att beska Eksj lgre allmnna lroverk. Jag fick informator och var ett styggt barn, ty jag lste aldrig ver. Jag tvivlade bara. Jag pstod mig en gng inte tro p historien om brllopet i Kana. Min lrare kallade mig -- _faktiskt_ sadduc, och jag straffades. Men nu frst hade livet brjat. En god vn till mig, som gick i andra klassen i Eksj skola och vilkens frldrar gde en grd i Hult med trdgrd och andra agremanger, hade under frldrarnas frnvaro inbjudit hela skolan att ta pplen. Skolan var ju inte stor, men alltid funnos tillrckligt mnga alumner att plundra en trdgrd. De kommo som grshoppor och hade portrer med sig och inom ngra minuter voro trden skalade. Vrden bjd drp p kaffe och brnnvin. Det var min frsta kask. Jag fylldes av beundran fr alla dessa pojkar, som togo sin kask som gamla mn. Jag knde mig underlgsen i frga om sprit, men jag hade snusdosa, och s lngt den rckte lade vi in mullbnkar eller snusade allt efter behag och frmga. Jag brjade frst vad livet var. Min informator, som tjnstgjorde p stationen, frskte slja barnbiljetter t hela sllskapet. Det lyckades delvis, ty de flesta sgo minderriga ut, men han upptcktes innan nnu fr mycken brottslighet tagit sig uttryck. P sommaren kom fadern till vrden vid den stora festen hem, och min vn fick smrj av sina frldrar, och en informator, som han var jmnrig med, och som skulle bibringa honom den vetenskap han frsummat i skolan. Vrt frnmsta arbete var att bygga en trampolin ut i sjn, som lg vid deras hem. Vi hggo granar i skogen, kvistade dem och klubbade ned dem i sjbottnen frn en p en eka byggd stllning. Vi arbetade nakna, ty stundom kapsejsade bten med stllning och vi mste hoppa i samt simmande fra vr byggnadsstllning i land. ntligen blev trampolinen frdig: en serie granstammar tv och tv med en planka ver som vg. Hemmasonens och studerandens bror, som var vid pass 7 r, kunde inte simma, men vi skulle lra honom det. Brodern grep ynglingen, frde honom ut ytterst p trampolinen och slngde honom i trots hans protester. Han sjnk som en sten, kom upp ett par gnger medvetsls och sg ut att g till bottnen p allvar, d brodern-vetenskapsmannen fann sig franlten att ro ut och dra upp honom. Han lg sedan till sngs flera dagar, under det att vattnet rann ur honom. Vi hade ltt kunnat beg ett mord den gngen. Pojken bad att f bedja Fader vr, innan han slpptes i. Vid denna tid brjade jag att snrja gddor. Med en gldgad mssingstrdsnara kan man gra storverk. Vi brjade med smgddor p en halv fot -- goda stekgddor -- och slutade med strre. Vi togo krftor vid bloss. Vi blevo verkligen skickliga i detta slags fiske och kommo hem med sckar fulla av de trevna vattendjuren. * * * * * Jag blev ter kr. Det var en allvarlig bjelse, och jag gav mig fan p att ingen mnniska ngonsin varit s kr i ngon flicka som jag i min. Men kvinnorna ro sig lika. De begra en social stllning och att mannen skall ha inkomster nog att kpa hattar av alla mjliga fasoner t dem. Jag var inte mer n 12 r och lagen frbjd mig att ing ktenskap. Jag har ofta tnkt ver denna konflikt. Gjorde jag rtt, som lt flickan glida ifrn mig eller borde jag med min vertalningsfrmga frmtt henne att vnta en cirka 15 r till...? Jag ansg mig inte ha rtt att hindra henne i hennes utveckling. Jag gjorde rtt. Nu r hon gift med en annan och r rtt korpulent. Hon har flera barn och ser ganska vlkldd ut p gatorna. Kanske hade hon inte blivit lyckligare med mig. Under tiden hade jag lst fr diverse informatorer och blivit rtt hemmastadd i diverse skolmnen. Jag hade blivit 13 r och skulle frska att komma in i 5:te klassen i Norrkping. Jag kom bara in i 4:de, ty jag kunde ingen matematik, sades det. Hur kortsynta ro icke understundom lrarna! Jag anser matematik vara mitt huvudmne. Men endast drfr att jag rkade pst att 6x8=42 blev jag underknd. En smsinthet utan like, ty jag kunde ju vid nrmare eftertanke multiplikationstabellen. Detta underskattande av min frmga blev grundlggande fr min nuvarande sikt om det dvarande undervisningssystemets dliga sidor. Jag blev hatfull mot rknekonsten och mnga ro de, som sedermera ftt lida oskyldigt straff fr sina frsk att lra mig den. Mina lror i Norrkping krva nstan sitt srskilda kapitel. Jag genomlevde dr saker, som f ha gjort. Nu ro de mnniskor dda, som jag bodde hos -- de ha inga slktingar, och jag kan utan fara relatera, vad en yngling kan rka ut fr. * * * * * Det r kvll och vi ro ute p kattjakt, tre stycken pojkar, som ro i besittning av ett salongsgevr. Vi ppna alla portluckor och spana efter kattor. Pltsligt kommer en katt springande ver gatan. Vi se honom stta sig p trottoaren, vi dra lott om skottet, en skjuter och katten upphr att vara till. Vi jagade kattor en hel termin, innan polisen fick korn p oss. Det blev allt farligare att jaga katt men drfr alltmera lockande. Vi hade lst i jgarfrbundets tidskrift att kattor voro skadliga, och vi decimerade kattstammen i Norrkping s gott vi kunde. P bakgator smgo vi med kattorna burna vid svansen ned till Motala strm och snkte vra offer dr. Vi trodde oss bidraga till jaktvrden. En kamrat, som numera r apotekare, gjorde nitroglycerin. Vi deltogo livligt i utvecklingen av hans experiment. Slutligen hade han sprngmnet frdigt. Han vgade inte ha det inne i vningen, utan placerade det under ett lokus, som mnniskorna kalla avtrde. En vacker dag under stenkastning med denna byggnad som ml sprang den i luften. Det blev bara trflisor kvar efter den. Vi blevo upptckta. En morgon med londondimma sprang jag, sent uppkommen ur sngen, till skolan. Utanfr en krog sttte jag samman med en s.k. buse, vilken bar en brnnvinsbutelj under armen. Jag kom springande utfr en backe och gjorde sammansttning med individen s hftigt, att han ramlade baklnges och frlorade medvetandet. Trots min begrnsade tid stannade jag och lyfte upp karlen. Han vaknade och pekade p buteljen, som lg i smbitar i rnnstenen, och sade med ett rrande tonfall: -- Titta, va herrn ha gjort. Jag tog upp min brs, som innehll 17 re, och hllde dem i karlens ppnade hand och sprang till skolan. Jag har mnga gnger nskat att kunna rehabilitera mig i den mannens gon. Men kanske r han grosshandlare nu och frmgen och allt. Vi bodde p ett stlle dr vi fingo dlig mat. Men p grden fanns duvor, som stundom slogo ner p fnsterbrdena. Vi lade ut vanliga rnnsnaror av segelgarn och strdda ut rter p plten och d duvorna kommo fr att ta ryckte vi till och hade vr middag frdig. Duvstek r ganska god. Vi gjorde ocks jodkvve fr att skmta med folkskolealumnerna i grden. Man kper jod (kristalliserat) och hller ammoniak ver det. Resultatet blir ett pulver, som vid minsta berring exploderar, sedan det torkat. Rr man vid det, gr det ganska ont vid explosionen. Vi lade ut de halvtorra pulverna p fnsterblcken s att vra fiender skulle se dem. Om en stund, sedan de torkat i solen och vi slutat vr bevakningstjnst, kommo gossarna fr att frdrva vra experiment och skte skrapa ned jodkvvet med den pfljd att det exploderade och lmnade duktiga mrken p vldsverkarnas hnder. Det var vr gldje att se pojkarna hoppande omkring p ett ben och smllande med fingrarna under intryck av explosionens vldsamhet. Jag gr nu ett uppehll i mina skolminnen, ty jag vill beskriva mitt liv p landet, bde innan jag hade ferier och sedan jag blivit nog bildad att tillerknnas ngon vila frn studierna. Feriesystemet r ganska bra. Funnes det ej, skulle man bli fr lrd och brja p att omdana samhllet enligt Marx och Bebel och andra. Ferierna ro lttja, gldje, ett offer t det mnskligaste i vr natur. Ty mnniskan br vara s litet trist som mjligt. Jag skulle vilja kalla denna min tillvaro i obygden dr hemma med ett ngot sentimentalt namn: Mitt livs poesi. Men ven sentimentalitet r, ssom existerande, berttigad. Frbi jrnvgsstationen hemma flyter en med krftor i, och gddor, abborrar och lake, vrldens hrligaste fisk, p vilken man mste ta halvan, om man inte r en ouppfostrad, hjrnls goodtemplare. Vi snrjde gddorna med mssingstrd, som vi gldgat i kksspiseln och doppat i vattensn. P middagarna st gddorna, dsta av rov, och sova under nckrosbladen flktande i smnen med fenorna. D kommer mnniskobarnet med snaran p ett gransp, trder den om gddans hals, gr ett ryck, och fisken sprattlar i strandgrset. Under stenarna i det lilla fallet lgo lakarna, urtidsfiskar i slkt med malen, och under strandbrddens gungande tuvor bodde krftorna i sina labyrinthlor, och d vi oroade dem genom att hoppa p kanten, kommo de baklnges ut ur sina kamrar. Lyckliga tid, d man iddes klda av sig fr att fnga en tvtumskrfta. Men vi voro ltt ekiperade, hoppade ur vra linnebyxor och hggo, dykande om s behvdes, vrt rov. Den primitiva mnniskan r p samma stt som barnet jgare och fiskare. Lt oss tervnda till det tillstndet! Men om kvllarna blevo vi verkliga fngstmn. Vi klttrade upp i tallar, vilkas kronor torkat, skattallar, och hggo tre. Kdan sipprade ut ur tret och det behvdes endast en tndsticka fr att f en eldsvda i gng. Vi hade en lykta av jrnband, dr det kluvna tret lg som brnsle. En av sllskapet bar lyktan, en scken med ved och en fngade krftor. Endast den som varit med om den frbjudna krftfngsten vid bloss, kan frst dess stmning och knna hur vacker en natt kan vara. Vi g p bottnen i trasiga skor fr att vattnet skall rinna ur. Krftorna krypa runt omkring oss, och med instinktiv skicklighet ta vi 2, 4, 6 i taget och stoppa dem i scken, som vi bra p brstet. Stundom frdjupar sig n till dyhlor i krkarna. Dr g de stora krftorna och vi mste dyka och treva under strandtuvorna efter de flyende vidundren. S se vi ett bloss framfr oss. Ngon annan fackman tar krftor. Vi ha ocks sett, hur vattnet grumlats under de sista minuterna. Vi slcka blosset, springa in i skogen, snava ver tuvor och trdrtter och g ned i n en bit ovanfr vra fregngsmn, kanske garna till fiskvattnet. Vi stampa i gyttjan, grumla upp vattnet och ha snart tillfredsstllelsen att se blosset slckas och konkurrenterna g hem. Sdant r livet. Man gr nmligen alltid mot strmmen. Och att sedan lastad med krftor, d dagen brjar rodna, g in i en hlada, borra ned sig i het och under syrsornas musik, medan ngan frn de genomvta klderna str som en rk ur het och krftorna prassla i korgen eller scken, somna in, det r vrt mera n plikten p att ta krftor vid bloss. * * * * * I varje smlndsk sj finnes _den stora gddan_. I n hemma fanns den stora gddan ocks. Jag kom en dag efter ett abborrmete och passerade bron. Dr strax bredvid i vassen stod den stora gddan. Hon var lng som en karl och jag tyckte, att hon tittade p mig med baksluga gon, gulbrunrtt glittrande och s rovgirigt som endast en gdda kan titta. Jag tycker, att tigern r en diakon visavi gddan. Jag kastade ut min krok med daggmask p. Hon gick fram, sg p masken, vnde och gick ut i n full av vrdighet och kraft. Vassen viftade d hon gick ut. Hon hittades sedermera dd med ett ljuster i ryggen. Hon var tv och en halv aln lng. * * * * * Det finnes en sj dr nere, om den icke blivit snkt n. Eller var det snarare en gl. Strnderna voro gungfly med porstuvor och Ledum palustre och Andromeda polyfolia. Det fanns rudor i den sjn. Dr sg jag ocks sjns stora gdda. Jag gick ut p gungflyt med min snara, och hon kom ut under tuvan, gjorde helt om och sg p mig. Jag satte snaran om hennes hals, hon ryckte mig framstupa och frsvann med snara och sp. Dr fanns abborrar s gamla, att de hade lss p huvudet. Detta r ingen fabel. * * * * * Mitt i en milsvid hjortronmosse var ett hl med svart vatten, och i det fanns sutare. Den mossen skall en gng f sin srskilda historia. Sutarna voro blinda och tckta av grnt slem. Det gungade en halv mils lng vg runt omkring det svarta hlet. Dr hade en torpare drunknat en gng under hjortronplockning. Vid hgsommartiden var mossen nstan farlig. Porslukten fyllde ens lungor och den vta vrmen steg upp frn de tranbrsfyllda tuvorna. Man blev tokig i skallen och ville sova. Myggen dansade mellan de manshga martallarna, och man gick som p ejderdunskuddar. Jag terkommer senare kanske till den mossen. * * * * * Vi togo fisk vid bloss ocks. Gddorna och lakarna sovo i l av bottenstenarna i n. Med ett srskilt, inlrt tag hggo vi dem med blotta hnderna. Vi togo andungar, som vi jagade in i ngon tervndsgrnd och tvungo att ge sig. Vi voro skinnstrumpor i miniatyr. * * * * * Prsten hemma i socknen har dille och dricker eau-de-cologne i frskrckliga kvantiteter. Kanhnda drav min tmligen minimala religiositet. Den gamle klockaren r ven frsupen, men de bda herrarnas socialt olika stllning gr, att de mste supa i var sin umgngeskrets. D jag r hemma, vgar jag ej beska prsten, ty han kunde ju se mig dubbel och jag kunde komma i tvivel om, vilken av de bda som r jag sjlv. Fortfarande undrar jag ver den statsprincip, som tillter en prst ha flugan. Jag inbillar mig, att sakramenterna lida drav. Jag skall vl resa ned en vacker dag och reda ut det dr, ta prsten i kragen, vilken han fr lngesen borde ha mistat och tilltala klockaren med den _vox humana_, som finns i hans orgel ocks, samt ge honom in en moralisk _sprrventil_. Hur mycken poesi ligger ej ver de fattiga markerna dr hemma trots den frsupne prsten och den lika frsupne klockaren! Jag ville ta den decimerade skogens stackars kvarstende trn i famn och dricka brorskl med enbuskarna och lgga ut stryknin t trpatronerna. Min gamla vackra skog r mastspiror och skeppsbjlkar och min unga vackra skog ligger begraven i Englands kolgruvor. Men fan kommer nog och tar trpatronerna en dag. Jag skall st bredvid och hnskratta, ja, just hnskratta, d han ger sig i vg med dem. Nu lmnar jag den frsupne prsten och den lika frsupne klockaren t det och tervnder till mina sympatier. * * * * * Tre fjrdingsvg hemifrn ligger _Skurugata_. Ett berg r kluvet mitt itu och sprickan r en halv mil lng. Bergvggarna ro p sina stllen 100 fot hga och nere i djupet bland granitblocken ligger isen kvar hela sommaren. En vandring dr r som en vandring i ett frhistoriskt landskap. Jttegranar skygga ver gngen, klipporna ro grna av mgelsvamp och rterna som vxa dr ro vitgrna av brist p sol. Under klipporna porlar en bck. Ormbunkar spira i rmnorna, mossor och lavar droppa av fukt. Stundom blixtrar en bergkristall frn vggen och stalaktitartade tappar hnga ned frn de grna vggarna. Under en verhngande bergvgg ligger kantad av gungfly en klla, kllan till Myckaflon, Frsjn, Skedesjn och Solgen, sger folket. Kasta ned en sten i den och du fr vnta en kvart innan bubblorna komma upp. Det r djupt som fan -- och medan du funderar ver djupet, gripes du av en demarksknsla, en ensamhetsknsla, icke hemsk, utan lugn och vacker. En falk gr bredbent och pampig p randen av klyftan ver dig och du ser dig om efter hans bo. En tjder flyger ver och du hr honom bullra bland trden dr uppe. Du klttrar upp p Skuruhatt, bergets hgsta hjd. Under dig ligga skogarna som en flossamatta. Du ser nio kyrkor frn Skuruhatt, om du har goda gon, och s lnge det klerikala hrskar r det ju en frdel att se kyrkor -- tminstone bttre n att se flugor! -- fastn kanske inte! Dr uppe finns ljung och hallonfllor, orre, tjder och hare, ty skogen finns kvar n. Ekorrarna betrakta dig frn trdstammarna, ovissa om de skola vara rdda eller ej. Rtt som det r, luktar det grvling i skogen. Du har vl skrmt upp ngon. Varfr fick jag ej jaga, d jag var barn? Och Hsslsa damm -- vilken mktig stmning gav den mig icke! Mitt inne i skogen mellan ett par bergsar, lngt borta frn mnniskors boningar lg en gammal kvarndamm vergiven sedan hundra r. Dr frskte jag frsta gngen mla efter naturen, som det heter. Vattnet lg svart mellan nckrosorna och en bck letade sig ut, dr den gamla kvarnrnnan legat. Kanske knner jag ngot av romantikens sentimentalitet nedrvt i min sjl, d jag ser gamla kvarndammar, men den sentimentaliteten r i s fall berttigad. Och under stenarna i bcken lgo jttekrftor och lakarna stodo gmda med huvudet under trdrtterna. Stundom lngtar jag tillbaka till Hsslsa damm. * * * * * Frr i vrlden dansade man p landet. Jag vet f mnniskor, som dansat s mycket som jag. Vi flirtade inte alls, tminstone inte jag. Vi bara dansade och gjorde lekar och svettades och voro kra i varandra, fast vi inte ltsade om det. Kanske r det den schangdoblaste krleken, som inte lter sig mrkas utan lider i tysthet. Vad vet jag? Gud vad jag var kr p den tiden -- 14 15 r -- i en flicka, som bodde ngra stationer lngre ned p banan. Jag nstan upplstes i knsla och bad till Gud om kvllarna att frbindelsen en gng skulle bli legitim. Jag hade nnu intet av den don Juanskaraktr, som sedermera vid mognare r gjort mig s farlig och efterskt av kvinnorna. Jag drmde bara i all enkelhet om en koja och ett hjrta. Jag tror aldrig att jag tnkte p att barn bli en fljd av en hygglig frbindelse. Ty jag var sjlv barn och min knsla i all sin skra nobless grep mig s helt, att jag sg framfr mig endast det mer eller mindre uppnsta och osnutna individuum med hngande flta och nippertippsfasoner, som fr tillfllet bodde i mitt hjrta. F mnniskor ha varit s kra som jag och f s lskade. Ty detta obeskrivliga ngot, som finnes hos mig och som kommer kvinnorna att darra, d jag nu med min chapeau-claque under armen, klippt och nyrakad och i blankskinnsskor svvar i en salong med ett skeptiskt leende p lpparna, och, sedan jag kysst vrdinnan p kardan, brjar fixera kvinnorna med min halvt satiriska, halvt medlidsamma blick, gr mig, man pstr det, oemotstndlig. Men minnet av segrar, som kunde ha vunnits, gr mig vemodig -- Jag har kommit ifrn mnet, min barndoms frlskelser p landet. Ytliga frbindelser frekommo ju ocks. Vanligen friade flickorna sjlva, ngot som hela knet verkligen fortfarit med ven sedan jag blev mogen man. Jag har egentligen ingenting haft emot detta, men det alstrar en viss lttja hos fremlet fr passionen. Man ligger p sin kanap och lter slavinnorna beflkta en: Jag blev en gng i min barndom -- jag var gymnasist -- osynlig hrare till ett grl mellan tv flickor i Norrkping. De ro gifta nu och ha embonpoint och hundratals barn: Emy: -- Gud vad jag tycker om Albert Engstrm! Ida: -- Ja, dr fr du ingenting, fr p sista gymnasistbalen s sa han, att ha _tyckte om mej! D_, du! Emy: -- Gud, s nedrig du kan va! Just p sista gymnasistbalen s kysste han mej i korridoren och sa, att han var _galen_ i mej, sa han! Ida: -- Ja, men mej kysste han, nr vi dansade vnstersvng i polka alldeles mitt fr dr rektorskan satt, s jag tror att hon sg 'et, och s sa han, att han inte kunde leva utan mig, sa han! Emy (snyftande): -- Du bara skojar med mej! Han har bjudit mej p konditoriet tre gnger, och en gng d vi gick Drottninggatan utfr och du kom ver bron, s sa han: Emy, nu smiter vi in i grnden hr, fr dr borta kommer Ida, hon s efterhngsen, s! Ida (snyftande): -- Ja, men -- Tora (instrtande): -- Gud, flickor, Albert Engstrm lskar mej. Han kysste mej _s_ i gr kvll, nr han fljde mej hem frn bjudningen hos Berglunds. Gud, ni har aldrig varit frlovade ngon gng! Det r nedrigt stiligt, ska ni tro! Men vi kan inte byta ringar frrn jag har gtt och lst. Tnk s nedrigt att man ska behva g och lsa! -- Men va lipar ni fr, flickor? -- Sdan var jag. Men felet var icke uteslutande mitt eget utan ocks frsynens, som begvat mig med ett utseende, vida vertrffande flertalets. Vilken annan som helst skulle i mina klder blivit olycklig fr sin sknhet, men jag klarade min hyska. Det moraliska modet har aldrig fattats mig. Nu d jag ldrats under arbete och studier kan jag med jmnmod se tillbaka p min ungdoms extravaganser. Jag var fr vidlyftig. Men lmnom fr en stund flirten och alla krossade kvinnohjrtan! Ur barnet vxer ynglingen fram, livet kommer med sitt allvar och drmmaren p skolbnken pminnes allt oftare om sin tillvaro. De varje termin terkommande sjukmnstringarna voro gossen en klla till en blandning av gldje och fruktan. Ty p de dagarna slogs man med de s.k. _kalvarna_, stadens folkskolebarn, och _spolpinnarna_, arbetarna i bomullsspinnerierna, samt _surbullarna_, arbetets andra sner. Bakom skolhuset ligger exercisfltet, och dr utkmpades vilda strider, medan en klass hll p med mnstringen och terstoden gnade sig t gruffet. Med daggar av kastanjer, vackert fltat lder eller i bsta fall sckstmplar av bly bearbetade vi och proletariatet varandras ryggar. Med gatsten, kppar och knytnvar i hnderna kastade vi oss in i stridsvimlet och slogos p bda hll som lejonungar. Jag har sedan dess ftt en kolossal frkrlek fr slagsml och gr stundom nnu och lngtar, att ngon skall brka med mig. Det fanns en ung buse i Norrkping, vilkens blotta namn uppfyllde mig med en blandning av beundran och fasa. Han hette Skackelkalle och har vid det hr laget ntt lngholmarens fga avundsvrda stllning. Men hur kunde icke den pojken slss! Poliser, borgare, alla voro utan tskillnad freml fr hans hrdhnta omsorger. Hans styrka lg huvudsakligen i hans mod. Han hoppade upp p polisernas nackar, vred om deras nsor, gav danska skallar, sparkade dem under hakan. Han var med ett ord en fresyn fr oss. Det var han som lrde mig tjuvmeta lax med fluga. Jag r honom tacksam drfr. Motala strm bildar enligt Dahms geografi p sin vg genom fabriksstaden tskilliga fall. Mellan dessa stod laxen. Med uppmrksamheten delad mellan polisen och fisken stodo vi vid jrnbron och drogo vra laxar, frdiga att genom Schwarzens valv frsvinna i grnderna, d ordningens vktare nalkades. Man var aldrig s vlkommen p sitt inackorderingsstlle som d man kom hem med en lax, och jag undrar ej p det. Och det var en egendomlig tjusning att beg lagbrott i Skackelkalles sllskap. Umgnget hade fr vrigt sina sidor. Det kunde hnda, att man helt pltsligt och omotiverat fick stryk av honom. Han var -- fr att citera Runeberg -- "en vild unge, hatade att leva och fruktade intet". Ingen kunde flta en lderdagg som han och ingen kunde stta in en knytnvsstt mellan magen och brstet med bttre effekt. Frid ver Skackelkalles minne! Med std av hans lrdomar och stndigt med hans fredme fr gonen utbildade vi oss till tjuvfiskare av rang. Mngen mrk natt lgo vi strax ovanfr Oskar Fredriks bro i ngon "lnad" eka och pilkade fisk med vra hemmagjorda grejor, krokar fastsurrade utefter en fiolbas och en blytyngd i linan. Och d stadens laxfiskare gjorde sin inspektionsrond och plasket av deras ror pltsligt brt igenom bruset av fallen, lto vi bten flja med strmmen, tills vi kommo i den djupa skuggan av ett brovalv, och hllande oss fast i rddningskttingen vntade vi dr att luften skulle bli ren. Jag pminner mig (inom parentes) att vi en dag p fluga, jag och en kamrat, fingo en lax p 21 sklpund efter en timmes styvt arbete med spet. Fr att fredade kunna g hem med vrt byte, vilket vi fngat utanfr staden, skuro vi laxen i tv skivor, stoppade ned den i var sin byxa och traskade p s stt frbi de tjnstgrande i poliskren. Jag kan lugna ordningsmakten med, att jag numera aldrig tjuvmetar lax. Egendomligt nog har jag aldrig knt samvetskval ver det dr fisket. Mnniskans samvete mste vara av bsta material, ntstarkt och med gott virke. I en staden tillhrig skogspark jagade jag fr frsta gngen i mitt liv. Av en bagargesll hade jag lnat en bssa av ngot livsfarlig beskaffenhet. Pipan var fastsurrad vid stocken med mssingstrd och skottet brann av frst efter ett par sekunders frsning i krutkammaren. Vrt villebrd var oftast kaniner tillhrande skogvaktaren. Det klokaste var att avlgsna sig med bytet s fort sig gra lt. Kaniner voro ocks ganska vlkomna som bidrag till hushllningen hos den lutkrare jag bodde hos. Vid samma tid mlade jag min frsta tavla, ett stilleben med punschbutelj, cigarrlda och brinnande och frskrckligt rykande cigarr. Fr att f pengar till krut och hagel lottade jag bort tavlan. Den inbragte hela 9 riksdaleros, vilken frmgenhet gav anledning till en frfrlig orgie efter lottdragningen, en orgie p s.k. _pplel_, en soppa som jag antagligen skulle reagera hgljutt emot numera, d Uam Var och finkel ing som viktiga nringsmnen i den mognade mannens diet. P eftermiddagarna, d intet viktigare sysselsatte mig, roade det mig att hjlpa lutkrarens pigor att korka buteljer. Karlen, en hedersman av gamla stammen, hade nmligen tappningsaffr. Det r ganska intressant att lra sig anvnda korkmaskinen. Fr varje hundratal korkade flaskor, fingo jag och pigorna var sin halva l. D vi korkat tusen buteljer hade vrt humr stigit i mycket hg grad. Inga moln frmrkade vr horisont, ty let innehller som bekant ngra procent alkohol. * * * * * Studierna upptogo egentligen intet av min tid, men med den ltthet att fatta som jag fortfarande besitter och den motvilja fr lxlsning som nnu r min huvudegenskap, klarade jag mig jmfrelsevis bra. Kanske bidrog till det goda resultatet en i hg grad utvecklad kunnighet i _fuskandets_ konst. Det hr br lsaren icke visa fr sina talrika, i skolldern varande barn. Kanske r det oriktigt av mig att sga det, men man kan reda sig ovanligt bra genom att fuska, om man endast gr sig tid att stta fuskandet i system. Man fr icke slarva med det, utan utveckla det till en vetenskap av strngt logisk byggnad. Jag vet ingen mnniska, som fuskat s mycket som jag, men drfr kan jag ocks ngonting. Staten borde i varje lroverk hlla en lrare i fusk. Svl lrare som lrjungar skulle vinna drp, och vrt land skulle s smningom befolkas med ett slkte av frslagna prissar, som skulle hja vr kultur och brcka nrliggande folkslag. Den som varit lrare, vet ju hur trevligt det r, d disciplarna kunna sina saker. Och hur ltt vore det icke att uppn detta resultat, om man bekvmade sig att tillta lrjungen lsa innantill, vilket han ju i alla hndelser gr nd, fast lraren icke ser det. Jag pminner mig en gammal lrare i svenska och teologi, vilkens minne jag vlsignar, ty han var en frsta klassens hedersgubbe, och ett original, vars intressen gingo t helt annat hll n att undervisa en massa tjuvpojkar. Vi lste aldrig ver vr Norbeck utan lste innantill. En vintermorgon, d lektionen skulle brja, befallde lektorn ordningsmannen slcka gasen. Han slckte. -- Engstrm! Jag reste mig upp. -- Beskriv det ontologiska beviset fr Guds existens! Jag tog min Norbeck, klev fram till fnstret och stavade vid morgongryningens bleka och brjande ljus igenom det idiotiska och smfnoskiga beviset fr Guds existens. -- Lser Engstrm innantill? -- Ja, jag str vid fnstret, fr det r s mrkt, s --! -- Ordningsman, tnd gasen igen! Och gubben drog en lng suck, fortsatte lektionen och slutade den, som om ingenting hnt. Han tyckte antagligen som jag, att det ingenting gjorde att lsa innantill ett sdant bevis. Lrdomens rot r bitter, men dess frukter ro ljuva. Trots fuskandet och de drp fljande straffen fortsatte jag med min sport och lyckades dymedelst grundlgga det vermtt av kunskaper av olika slag som stter mig i stnd att den dag i dag r p ett s utmrkt stt skta vrldens bsta tidning. Stundom upptcktes jag och fick s kallad _pinne_ i min anmrkningsbok, stundom fr oskick, stundom fr ouppmrksamhet. Visserligen lyckades jag ibland genom ymniga krokodiltrar och falska lften om bttring f pinnen annullerad, men terfll stndigt. Jag kommer vid tanken hrp till vertygelsen att mnniskan som barn r ofrbtterlig. Jag skulle naturligtvis kunna lmna en volym intressanta detaljer om livet inom klassdrrarna, men en ltt frklarlig pietet frbjuder mig det. Mina anteckningar om skolans lrare, deras karikatyrer och en noggrann framstllning av deras egenskaper i ord och bild ro verlmnade till Kungl. Biblioteket fr att ppnas om 50 r, d vl allas vr lidelse lagt sig. De bilda -- s mycket kan jag sga -- en kulturskildring av rang och kommande tiders hvdatecknare skola ur dem hmta bde hugnad och pekunir frtjnst. Ty vilken kulturskildrare skulle skriva ngot, om han inte finge betalt drfr? Vr frstrelse p rasterna utgjordes huvudsakligast av slagsml klasserna eller individerna emellan. Vi lskade isynnerhet snbollskrig. Gymnasium slogs med de fem outsgligt mycket tarvligare lgre klasserna. Och d klockan ringde till ny lektion, kramade vi snbollar, vilka vi i klassrummets vrme under timmen bearbetade till is fr att de skulle trffa s mycket hrdare. Med fickorna vta och gldande av stridslust tyckte vi tiden slpa sig fram. Att f en frga under verkligt snbollsvder var ett intrng i vr tankeverksamhet. Och att plga en pojke med Euklides eller latin _r_ faktiskt lnlst, d han drmmer om Dexippos och statens rddning genom gossar. "Goten kommer, goten kommer! I gr afton stod han ren knappt en dagsled, ve oss! Ve oss! Knappt en dagsled frn Aten." Det r ngot att tnka p fr oss alla! Ltom oss gmma snbollar i fickorna under sommaren! * * * * * Jag vill av nyss antydda skl frbig, hur jag listade mig igenom svrigheterna, hur jag p ett fullkomligt ofrklarligt stt smet igenom studentexamen och vart mogen som genom ett skslag, kpte mig en snobbig kpp och utan fruktan rkte de strsta maggrdlade cigarrer som staden kunde prestera, drack punsch som en svamp och i min konversation brjade inblanda ett manligt tamejfan! Jag lmnade Norrkping kldd i de mest tsittande byxor ngon ngonsin burit, en ask cigarretter i verrocksfickan och fljd av alla flickornas trar och avskedsskrn. Var och en hade naturligtvis vntat att bli hemfrd som maka av mig, men jag gjorde slag i saken genom att smita frn hela bunten. En del dog av sorg med detsamma, en del frtvinade lngsamt och en del resignerade samt brjade se sig om efter nya frbindelser med den kalla berkning som r somliga kvinnor egen. Av dessa r flertalet gift eller religist -- ty saknad av manligt umgnge vergr ofta i en stark faiblesse fr Ordet. De som varken ro det ena eller andra, ro rdnsta, fnasiga i ansiktet och magra, passerade och flnga omkring p baler fortfarande fr att lura ngon idiot, som inte vgar fria sjlv. De gifta ha embonpoint samt ha i hg grad bidragit till den folkkning vrt land kan gldja sig t. Detsamma skulle med all skerhet ven de religisa gra, om ngon ville gilja till dem. Detta om mina kvinnliga frbindelser, vilka jag nskar allt mjligt gott, var och en efter behag, om dessa rader skulle falla under deras gon. Frlten mig. * * * * * Jag kom p landet och var mycket elegant, stod p stationsperrongen och lt beskda mig av plebs som reste frbi med sina brnnvinskuttingar. Jag dansade, drmde om sommarkvllarna, skrev frskrckligt med idiotisk vers och blev nu frsta gngen allvarsamt kr. Ack, min lsare, nr jag sg henne, kldd i vitt plsbrm i en kappslde med bjrnhud ver, tygla sin eldiga travare, d frstod jag att min frid var slut. Och fick jag d sitta p hundsvotten, ppnade sig himlen och sfrernas musik ljd vackrare n det vackraste handklaver i mina ron. Jag erinrar mig, att jag efter en sdan ktur, bevpnad med ett jttelikt gammalt familjeparaply frn rhundradets brjan, steg upp p ladugrdstaket och med paraplyet som fallskrm slungade mig ut i rymden fr att nnu en gng f erfara samma hisnande knsla som i hennes nrhet. Till lycka fr oss bda, jag menar lsaren och mig, slog jag inte ihjl mig. Jag stal hennes nsdukar och smsnattade litet av varje av hennes tillhrigheter, tills mina fickor sgo ut som pssjukan sjlv. Det enda som jag icke gillade, var att hon ej dansade bra, men jag inbillade mig, att min krlek skulle gra henne till sylfid bara vi vl blivit gifta. Och s skrev jag en dag fljande vers: Jag virkar mig en vv s fin mer fin n Frjas brudelin av tankar som p dig jag tnkt, av minnen du mig sknkt. Av allt, vad delt, hgt och gott och glatt och ljuvt ett liv har ftt, en bild i vven virkar jag och ger den dina drag. Och falla stygga tankar p, din blick skall ge mig styrka d! -- Du vet ju, att jag tyda vet ditt gas hemlighet! Jo, jag tackar jag! Det var just vad jag inte kunde! Ty jag vgade inte fria, utan hon gifte sig med en annan, kanske emedan jag bara gtt och fnat och suckat och talat om Rigel och Vega och den strlande Aldebaran och gnott igenom hela Vintergatan. Jag hade fr resten inga pengar, inte ens en koja, kanske knappt ett hjrta, ty jag var bara 20 r. Det sista jag skrev till henne var detta: Drmde mig en drm i stjrnfager natt, medan smnen tungt p mitt ga satt -- -- -- Runor skrev han under mitt gonlock, lnnliga, men ltt av mig tydda dock -- -- -- Hennes namn jag drmde, som ingen vet, hennes, som ej anar min hemlighet -- -- -- Jag har glmt resten, men den var med all skerhet minst lika idiotiskt sentimental som brjan, vilket bevisas drav att den inte tog skruv. Och fr vrigt hade jag skvallrat om hemligheten fr en massa. * * * * * Emellertid kom livet med sitt allvar. Jag skulle bli informator, och frvisades med bldande hjrta till det innersta av Smland, 4 mil frn nrmaste jrnvgsstation. Utom min discipel bestod mitt umgnge dr av en soldat vid Kalmar regemente och en vvskedmakare. Det var dessa bda, som lrde mig livets mening. Vvskedmakaren var en ung man och sktte sitt utdende yrke med fabelaktig skicklighet alla dagar utom lrdagar, sndagar, mndagar och tisdagar, och stundom inte heller p onsdagarna, om han var sngliggande till fljd av delaktighet i ngot slagsml. Jag har aldrig trffat ngon mnniska som varit s livad fr slagsml som vvskedmakaren, och sllan ngon som med sdant jmnmod tog stryk fr sin krleks skull om lrdagskvllarna, d traktens trnor lustvandrade p landsvgarna. Full av medmkan ver hans de slt jag mig till honom och han omfattade mig snart med vnskap, sedan hans lantliga misstnksamhet vl gtt ver. Jag tljde stickor till vvskedar t honom. Jag kpte en dag en liter 75-res-konjak -- konjaken var billig p den tiden -- samt inbjd soldaten Skld, en jttelik drng p en egendom i nrheten, att deltaga i vr orgie, ty vi, vvskedmakaren och jag, anade blodiga skallar senare p kvllen. I nrheten lg nmligen en fabrik, dr man tillverkade ngot i yllevg -- eller kanske det var bobiner -- och den fabrikens arbetare hatade oss bda, isynnerhet vvskedmakaren. Jag hade nmligen p en auktion kpt en kappe cigarrer. Dr hade varit tobaksfabrik, fabriken gick omkull och lagret av klblad och cigarrer sldes till det ganska hga priset av 25 re kappen. Dessa cigarrer voro av de mest vlgjorda jag sett vad formen betrffar, men lmnade tskilligt vrigt att nska visavi kvalitn. Man tnde den som vanligt sedan man bitit av en tum av den i gammal pipolja doppade spetsen och rkte under en halvtimme utan att det syntes p cigarren. Han bara krkte sig ngot. Sedan fick man elden i munnen och slngde bladpipan med en frfrlig hdelse ifrn sig. Cigarrer av detta slag hade varje bonde i socknen frvarade i sin kllare, fr att de skulle hlla sig, och av dem rkte deras sner. Jag hade en sndag efter kyrkan bjudit tv av bobinarbetarna p var sin cigarr, den ena laddad till hlften med krut, och den andra genomdragen med hsttagel och nstan fylld av sdana. Mannen med tagelcigarren mrkte ju ingenting nmnvrt, fast han tyckte att den smakade underligt. Men d skottet brann av fr mannen med krutcigarren, och detta under det han lustvandrade med en fstm, var mttet rgat. Vi anade detta och jag engagerade drfr soldaten vid Kalmar regemente Skld att deltaga i det blivande slagsmlet. Han var som krigare genast villig. Vi tillbragte lrdagsaftonen med toddydrickning, rkning av de hrliga cigarrerna och tljning av vvskedstickor, och d den srla mnen rann upp p sin dunkla pll, dillade vi ut fr att deltaga i den vanliga dansen p bron ver Emn och avvakta en eventuell kalabalik. Vi kommo, dansade och segrade hos kvinnorna, men pltsligt kommer en trsko singlande genom luften och trffar vvskedmakaren i ryggen. Uppmanande vldsverkaren till ridderlighet -- eller kanske jag skllde p honom, om jag tnker efter -- fr jag trskon n:r 2 mitt p nsan och rusar bldande mot mina angripare. Men dessa voro minst tjoget fullt och inom en halv minut lg jag p rygg i diket frsvarande mig med en bit av en grdsgrdsstr och mina bastanta skor, tills jag ej orkade lngre, utan halvt avsvimmad lt mig behandlas som vilket kolly som helst. Under tiden stod Skld och betraktade scenen med av toddyn dvna tinningar. Men s uppger han ett blande och rusar in i hgen, fr fatt i en pojke och begagnar den som tillhygge. Man rullade i dikena runt omkring, och efter en minuts arbete voro jag, vvskedmakaren och Skld samt tillhygget de enda p platsen. P ngot avstnd stodo flickorna och betraktade oss beundrande. Bobinisternas sprngmarsch frtonade i fjrran vid kyrkvgen. Och sedan dansade vi hela natten, och nr morgonen randades, daggig och friskt kylig, sg solen oss i Sklds trevna kammare vid morgontoddyn. Vid den ldern kunde man tillta sig en liten extravagans. Nu ter man grt om mornarna i stllet. Vvskedmakaren, som ftt en hel rockrm bortriven, rev nu bort den andra ocks och satt som i vst. Skld sjng visor frn Hultsfred, och kyrkfolket, som sedermera fann oss liggande och skrlande i det hga grset, betraktade oss med ursinniga blickar. Men vvskedmakaren blev sentimental och utvecklade sin levnadsfilosofi, ackompanjerad av Skld som skrek eller vrlade fram sin. Bda voro skeptici och trodde inte p fan. D.v.s. vvskedmakaren hade sett honom en gng d han var liten, men han var nu som karl icke riktigt sker p om han sett rtt eller ej. Skld trodde dremot p fan, men han var major och hade satt in Skld p 4 dygns arrest och drfr skulle han... rrrr!... snart f se vems ande han hoppade bock m! Fr ingen smlandspojk tog arrest av ngon smrbuk till major inte, n, s... rrrr... -- Ja, men du tog ju arrest i alla fall, sade jag. -- To ja?! Arrest! N, s -- hr du sj om d en gng te s trr ja opp dej p grdsgrdsstrn. Men majorn ska ha igen 'et -- -- -- rrr! Fr resten han en regl karl den som sjer nt om honom fr -- -- -- rrr! -- -- gunga ltt som en attanskilling tig sen! Men vvskedmakaren var fortfarande skeptiker. Han trodde inte p krlek, d.v.s. p flickor och nr han gjort sitt nsta dussin skedar frdigt skulle han hoppa i Emn. Jag trodde inte heller p flickor, men s lnge det fanns cigarrer till 25 re kappen, var det ingen nd. Och vi rkade under slagsmlet sndertrasade cigarrer och fraktade mnskligheten. Ett oupplsligt vnskapsband fr en sommar var genom detta slagsml och dess nachspiel knutet mellan oss tre. Skld, som var stor fruntimmerskarl, var ofta bortbjuden p dans och krsbrskalas och han tog mig alltid med, ofta vvskedmakaren. Skld t rubb och stubb, bren med krnor, blad och smrre grenar, och dr han gtt fram i ett trd grinade frdelsen mot betraktaren. Och sedan han tit till dess kvistarna stucko ut ur munnen p honom, lade han sig att sova ett par timmar, varefter han dansade s att stugan knakade, tills han kollrat bort bondens vackraste dotter. Och p hemvgen fick den krlekskranke vvskedmakaren g mellan oss fr att icke f det kok stryk av rivalerna, som annars var obligatoriskt. Det var en hrlig tid. Och min discipel frkovrades under min mma tillsyn och kom upp i 3:dje klassen i ngot lroverk i Smland. Frmodligen vlsignar han mitt minne. Tiden var inne, d fosterlandet krvde min instllelse p Hultsfreds sltt. I sllskap med en hop tappra ynglingar hade jag underkastats okularbesiktning frn topp till t i bara mssingen och befunnits ovanligt vlvxt samt i hg grad lmplig att ingripa, om krigets skor skulle brja mullra ver vra ngder. Jag hade infsts i en boskapsvagn och under skrl och dryckenskap sett hemsocknens tallar jaga frbi tget, jag brjade f en aning om vad kriget r. Jag befann mig ntligen p sltten. Ifrd en kostym, som vl frn brjan omslutit ngon veterans frn Leipzig och Norge rriga hjltelemmar, betraktade jag mig i min snusdosas mnjeomramade spegellock. Min mssas rakt utstende skrm var sprucken och kldet grnt av lder. Om jag hastigt gjorde heltom, vgrade huvudbonaden i vndningen, ty den hade ursprungligen varit avsedd t ngot frhistoriskt djur av obegriplig storlek. Rockrmarna voro en halv aln fr korta, under det att de rorika byxorna, vilkas pdragning fordrade mod, voro av den d fr tiden icke ovanliga konstruktionen, att man kunde g rtt lnge, innan de visade bjelse att flja med. Men mitt gevr var blankt och jag brann av lngtan att f spnna vdor och peta ut med brstet, och jag knde i min sjl ett brjande och rttmtigt frakt fr de civila, och jag begrep ej, hur jag kunnat ha sjlvknsla s mnga r utan uniformen. Man frgade mig, om jag ville exercera eller skriva om dagarna, en fin uppmrksamhet frorsakad av min bildningsgrad. Jag ville exercera. Och jag fick exercera. I "lngsam marsch" slpade vi oss fram ver den brnnande, darrande sltten. I sprngmarsch hastade vi mot fingerade ddar under vilda hurrarop. Vi lrde oss hvlighet mot beflet i "Undervisning fr infanteristen", denna djupt anlagda bok, som vl nu r antikverad. Om mornarna sjngo vi _Din klara sol gr ter opp_, om ocks regnbgens tecken visade betnkliga avsikter att bli humbug. Vi krpo i skyttelinjer och klickade hastig eld, vi tuggade snus och to sluring. Jag lrde knna n:r 64, Klas Alfrek. I vr militra utvecklingshistoria kommer han skerligen aldrig att gra sig ett namn, d det en gng smller, men nd vilar jag mig stundom vid hans minne. Klas Alfrek var till lngden en jtte p 3 alnar och 5 tum, men smal och s-formig. Hans profil var en ldre vit fras. Rtt hr, vita gonbryn och ljusbl gon frlnade hans ansikte ett obeskrivligt okrigiskt uttryck trots den strsta mullbnk, Jnkpings s.k. 8-tumsnus, som troligen ngonsin inlagts i vrt land. Han njt av att vara militr, ty s god och nrande kost som bestods p sltten hade han aldrig ftt frut. D vi anfllo den halvkanna feta rter, simmande i flott, som bestods oss varannan middag, och jag med mda satt i mig ett tum ur kopparflaskan, hade Klas Alfrek fr lnge sedan slukat sin portion och ftt pfyllning, vilken venledes frsvunnit. Han visste att jag ej orkade mer. -- Fr ja dia arter? var d hans vanliga bn, och han fick dem. Vi berknade, att han dagligen satt i sig halvannan kanna rter eller sluring. Det oaktat tuggade han ankarstock vid varje p stllet vila, medan han kldde sig om mornarna och innan han somnade p kvllen. Och d vi om sndagarna efter predikan stodo frsnkta i en kort och tyst men innerlig bn, var ankarstockens knastrande mellan Klas Alfreks kkar det enda ljud som genombrt stillheten. Vi sutto en dag i baracken och njto under korpral Storms ledning av _undervisning fr infanteristen_. Storm frelste andaktsfullt: _"Fr att frekomma fotsvett br soldaten ofta ombyta strumpor samt, s ofta drtill tillflle gives, tvtta sina ftter."_ -- N, Klas Alfrek, va va d som freskrevs i detta hra monumentet? Va nu inte blyger, fr hr r du ju iblann goa vnner kammerater ett hgglit humant befl! Klas Alfrek teg. -- Tnk nu tter! Va skulle din gamle far sja, om han finge veta, vilket hlsikes spettalshjon han m smrta ftt te vrlden? Om de inte vore frbjudet i krisslagen s skulle ja jrtar i min lever ta rita opp hela Hulsfresltt m baracker loschamenter p bakvagnen p dej m lskstngen, din hundra fasen, vore d inte frbjudet i krisslagen, skulle ja sklla ut dej, s du inte vore vrd mer n sillpsen, din -- Sjng ut nu, i annat fall kommer du i _mrk_ bler arkebuserad halshoggen! Varp Klas Alfrek reste sig upp, knppte hnderna och lste med katekeston: -- Om suldaten tvttar sia ftter byter bort sia strumpor, s frekummer skoskav. Klas Alfrek r koncentrationen av mina minnen frn Hultsfreds sltt. Han representerar med all skerhet det slkte, som fostrar en Sven Dufva. Olyckligtvis ha Sven Dufvor nu fr tiden sllan tillflle att utmrka sig genom annat n sin naivitet, och det r synd. Ty nog r det mera riktigt och sympatiskt att slss man mot man n att ligga och skjuta p en halv mils avstnd p andra hederskulor, som man inte kan se vitgat p. Nej, tacka vill jag frr i vrlden, d varje karl fick ett kvarter brnnvin, innan han gick att slss, d gevren brnde i hnderna, d gossarna slngde gevren, nr det ej fanns tid att ladda och rusade fram med blodsprngda gon och lngtan att mrda de frmmande skggiga mnnen, som kommit att ta deras kor och deras kerlappar, Ty det mste vl finnas ett hjdmoment i varje kamp, d individen vill ta ut sin rtt och bli vilddjur. Jag tror nra p, att, d mnniskorna kommit till det status, att de icke ens med kikare p siktena kunna upptcka varandra, de trttna p modern krigfring och terg till knytnvarna. Men det drjer vl kanske 1000 r n. Jag skulle vilja stiga upp ur min grav d, om jag r dd, och skallra med knotorna och grva upp mina kamrater ur hgarna och plocka reda p bitarna av Sverige. Sedan skulle slagsmlet brja. Jag ber lsaren frst, att detta r ju endast nskeml. Jag kommer ej ihg andra rets bevringstid. Mjligen slutet av densamma, d jag efter en stormig natt med kamrater och officersvolontrer, vilka vl ro majorer nu -- minst -- eller kanske ljtnanter -- kom p fel tg frn Hultsfred och kom till Vimmerby i mycket glad sinnesstmning. Jag kommer ihg, att jag ej hade ngon krage. En spnnhalsduk avslutade min smokingkostym upptill -- ty jag var redan d en fr mitt yttre svag mnniska. Ett vnt skjortbrst gjorde mig fruktansvrt elegant fr resten. Jag kom till Uppsala. Det var ret innan jag fullgjort andra rets vrnplikt. Jag ppekar detta, p det att historieskrivaren icke m gra ngra misstag, men jag vill grna ta alla hophrande hndelser p en gng. Jag kom till Uppsala. Jag kommer ihg, hur min strupe hopsnrdes, d jag frn tget fick se slottet p hjden och domkyrkan och studenterna, som latades p perrongen. Det var, som om jag skulle ha stigit in genom en drr i ett de, ljust, stort rum med vita vggar och en rd fris verst vid taket. Just det intrycket fick jag. Kanske det var slottets frg och vintern, som gjorde det, men det intrycket kan jag aldrig glmma. Kamrater voro nere och mtte mig. De hade cigarrer i mun och kppar i hnderna och verkade mogna mn. Vi gingo till Gstis. Jag hade aldrig sett ngot sdant frr. Ett rkfyllt rum, dr gonen vrkte och dr det luktade punsch och dr ett par hundra unga mnniskor skreko s mycket de orkade. I ett hrn hade de examensfst och dr voro vi inbjudna. Ngon hade tagit teologikofilen och han skrnade av gldje och berttade ideligen, hur han var absolut okunnig i sina mnen, men han hade nd ftt _non sine_, och nu skulle vi dricka punsch. Vi drucko punsch och voro glada allesammans, att inte professorn genomskdat honom, ty i annat fall hade vi gtt miste om aftonens hgtidlighet. Vi brjade sjunga fosterlndska snger och jag brjade sjunga med. Jag beundrade honom, som tagit examen och stllde upp ett dystert horoskop fr mig. Jag kunde nog aldrig ta ngon examen. Jag hyrde mig ett rum och kpte mig en kardus tobak, samt lyckades verkligen taga _examen stili latini pro gradu philosophico_. Jag har alltid gnat mig t latin, varfr jag utan vidare svrighet listade mig igenom samt lyckades till och med hjlpa ett par ldre mn. Jag hoppas att uppmrksamheten hos vakterna nu r strre. Men i fuskandets konst var jag, som jag redan ppekat, en bjsse, och jag tror, att jag nnu har bevarat ngot av den vakenhet den krver fr min lderdom. De bda gamla mnnen voro naturligtvis teologer. Jag har aldrig haft ngon vidare sympati fr teologer. Undantag finnas dock, ehuru i ett s frsvinnande ftal, att jag nstan ngrar att jag omnmnde dem. Min rliga och uppriktiga fresats var verkligen i brjan att gna mig t studier, speciellt filologiska. Jag kpte bcker och antecknade mig till kollegier. Min drm var att inom en ej alltfr avlgsen framtid som _rector magnificus_ leda universitetets den, medan mitt rykte som vrldens strsta auktoritet i jmfrande sprkforskning skulle stadgas alltmera, till dess jag mtt p lagerbrsblad och dignande under utmrkelser p min 100-rsdag skulle avvisa den deputation frn jordens alla hrn, vilken skulle komma och uppvakta mig med en borduppsats i platina och koh -- i -- noorer, med en vrkigt avmtt handrrelse och sga: -- Stll'en i tamburen och g och t middag p Rullan. Jag bjuder! Sedan skulle jag peta undan ngra lik i domkyrkan och lta begrava mig p ngot extra fint stt. Nobel muss die Welt zu Grunde gehn! Allt det dr skulle nog kunna ha realiserats, om jag inte ansett det ndvndigt att frst orientera mig i staden och studentlivet, innan jag lade grundstenen till min pyramid. Att lra knna poliskren och dess sinnelag lg mig srskilt om hjrtat. Jag slckte drfr en lykta en kvll. Den konstapel, som hgg mig, var tydligen ingen vn av dylika oskyldiga frstrelser. Jag fick plikta och blev uppkallad till inspektor fr att erhlla varning. Det frsta steget p brottets bana r det svraste. Med darrande knn och ett rov fr de stridigaste tankar, med schavotten hgrande fr min inre blick eller tminstone en frstrd framtid som lindrigaste resultat av mitt pliktfrgtna beteende trdde jag in till vr avhllne inspektor, han som frstod sig p pojkar, allas vr farbror Fritiof Holmgren. Han fixerade mig en stund med rynkade gonbryn. -- Farbror tycker vl, att jag r ett fint nummer, sade jag. -- Du har slckt en lykta och det tycker jag inte passar oss studenter, som ska arbeta i upplysningens tjnst. En frmildrande omstndighet r, att du bara slckte en. I min ungdom brukade vi slcka alla lyktorna. Vill du ha ett glas punsch? Om jag ville! Detta var bde frsta och sista gngen jag var uppkallad till varning. Eftert slckte jag visserligen lyktor, men p ett mera frslaget stt. Jag fick ofta springa fr livet, men snabbfotad som jag var hade jag alltid tillfredsstllelsen att inom kort hra den frfljande polismaktens stnkanden frtona i mrkret bakom mig. Gamle Abraham Bckman, kommer du ihg, hur vi hyrde vagnar och kte bakp fjdrarna? Kusken var vidtalad. Poliserna skreko hela Drottning- och Vaksalagatan utefter: -- Sl bak! Dom hnger bak! Men kusken krde p, dv fr allt utom vra lften om dricks och glgg p Grindstugan. Och du, gamle Birger, kommer du ihg i din himmel, hur vi en dimmig natt buro bort 14 grindar frn Luthagen och stllde dem i en frstuga i Fjellstedtska skolan? Hur det kunde lyckas, r mig nnu en gta. Vrt oskyldiga nje frminskades icke av att dagen drp i sllskap med en skara likasinnade promenera p Luthagen och se p, hur konstaplarna buro grindar och provade in dem. Allt p sin rtta plats! Att gymnastisera i bagarkringlor och mdosamt byta skyltar var en omtyckt sport. Att med anstrngande av alla sina krafter frflytta centnertunga portluckor till en annan stadsdel satte vi en ra i -- och du "Fyris" annonstavla uppe i Fjrdingen, nog frde du en ganska nomadiserande tillvaro, s lnge jag bodde i det hus, vars lngsida du prydde! Gamle Ernst Konrad, kommer du ihg -- men mitt hjrta blir fr fullt! Varje lder har sina frstrelser. Nu skulle det inte falla mig in att realisera sdana dr ider, om jag ocks stundom fr dem nnu, ty hur det r, vill inte pojken maka t sig riktigt. Hur mnget gruff p torget har jag ej deltagit i! Upplopp, dr upprorslagen frelstes frn poliskammartrappan, ringdans kring torget och vanliga allvarsamma gsmarscher torget runt! Jag vet inte, hur man gr nu fr tiden, men det frefaller mig, som om tonen i Uppsala vore allvarligare nu och jag skulle nstan vilja tillgga elegantare. Till och med de yngsta studenterna verka mlmedvetna. Man lser tidningar och fljer med i politiken, har sikter. Jo, jag tackar jag! Vi voro mera burschikosa, men vi hade bestmt mera entusiasm. Och att vi lste mindre berodde skerligen p det dvarande examenssystemets opraktiska sidor, vilka nu sgas vara avhjlpta till stor del. Vad det berodde p, att vi drucko mera pnsch, vill jag inte yttra mig om. Kanske det berodde p starkare nervsystem. Jag blev emellertid klubbmstare i nationen, den viktigaste av alla mbetsmn. Strngt taget r denna befattning viktigare n man tror. Det r smrgsbordet och nachspielet som frenar, frbrdrar, avslipar kantigheter och jmkar ihop sikter verallt, dr tv eller tre ro frsamlade. Och om inte helan och halvan vinkade en bit inne i perspektivet, skulle alla frhandlingar i alla sllskap draga ut i ondlighet och sluta som polsk riksdag med ovnskap fr livet, mord och likbegngelsen. Stundom slog mig det s.k. samvetet. Jag gick hem, omvrvde mig med stinkande piprk och studerade Horatii satirer, Iliaden och _Oidipous Basileus_. Eller ocks gick jag p kollegiet i nordiska sprk och njt, verkligen njt av Kalle L:s utmrkta utlggningar. S kunde det g en vecka eller s. D gick man i Filologiska freningen och talade en hisklig latin, stundom tligt hrd av gubben Hggstrm. (Undrar om freningen finns kvar och om man talar latin n?) Och p biblioteket vade man sig i forskning om oskulten. S fick man pltsligt ett s frbaskat gott samvete, att man gick ned p Gstis och uppgav grdet. Eftert brjade man skyltflyttningen och gruffena, och dagen drp mste man ha sillfrukost, entrn till flera dagars kringirrande p nringsstllena vid det mest molnfria humr. Jag var vid denna tid en yngling med ovanligt sympatiskt utseende, jag vill icke sga vacker precis, men nra gat var det. Mustascherna utvecklades till min och alla dansanta och flirtoyanta damers tillfredsstllelse. Jag hade ett stt att se p flickorna, som kom dem att darra av blygt hopp. Jag dansade gudomligt och efter alla kotiljonger liknade jag frvillande en ut- och invnd vinternatthimmel. Jag anvnde de hgsta kragarna i Uppsala. Min frack var visserligen ngot fr liten, och om man rrde vid den aldrig s frsiktigt med nageln, blev det ett kritvitt streck. Jag undrar n, vad detta kunde bero p. Men min hllning och min statur voro oklanderliga, och nr jag med den eller den baldrottningen svvade genom salen, hrdes sorl av beundran. Till och med frkldena ville upp och flnga kring vggarna. Att jag allt detta oaktat kunnat bibehlla min kldsamma blygsamhet och ej blivit bortskmd r ofrklarligt. Jag var naturligtvis filokorist. Vi gjorde en turn, ja, tv turner genom landet. Det var huvudsakligen under dessa jag skaffade mig min bekanta vrldsvana genom frotteringen med folk av alla samhllsklasser och vistelsen p de flesta nringsstllen i mellersta och sdra Sverige. Jag var naturligtvis kr ocks -- -- -- Uppe vid slottet fanns och kanske finnes n ett hl i jorden, genom vilket man kunde krypa ned i ett halvt igenrasat valv. Dr nere gjorde jag och en likasinnad den mest hnfrande lyrik ibland om ntterna. Vi hade ved och nverbitar med oss och vid de fladdrande lgorna fddes vra dikter. Vi tyckte, att vi arrangerat stmningen s genom-skaldiskt, att endast msterverk kunde bli resultatet. Men likt Fenix fingo skaldefostren frtras av lgorna, sedan vi nyktrat till efter vra diktarorgier. I strsta hemlighet brjade jag p en roman, naturligtvis om krlek. Den hll mig inne nstan en vecka, efter vilkens frlopp jag eldade med den. Men jag skrev novelletter till vissa tidningar fr 1,50 2 kr., ja, stundom 3 kr. stycket. De voro visserligen icke vrda mera, men jag tyckte att det var bra litet. Och det tycker jag n, isynnerhet d man betnker, att Kipling tminstone en gng ftt 1 skilling ordet fr en hel bok. Jag insg, att skriftstllarens bana var trnbestrdd. Nej, hellre d studera till Rector Magnificus! -- -- -- Jag trttnade emellertid inom kort p att hnga ver bckerna. Jag ville skriva bcker sjlv eller mla. Redan i skolans femte klass hade jag sett en tavla, en vidrig kopia efter en nnu vidrigare tavla av Hellquist frn hans akademitid, ett brunt snlandskap med brun luft, en stuga med eldsken ur fnstret och, som jag tror mig minnas, den oundvikliga gumman med risknippet p ryggen. Denna tavla kopierade jag och en likasinnad, som nu r artillerikapten och i likhet med mig har annat att gra. Vra kopior blevo om mjligt smre. Min gav jag bort till en vn till familjen som julklapp med gyllene ram. Han har underligt nog verlevat denna jul och flera till, vilket bevisar den smlndska rasens seghet. I Uppsala utfrde jag ven p mina f lediga stunder konstverk, om vilka det tillkommer en eftervrld att yttra sig. Jag tiger blygsamt. En dag sade en man, som r mlare, till mig att jag borde bli mlare. Lttledd som jag r, reste jag genast frn staden och slngde mig in p den nya banan. Det var rtt tungt att lmna Uppsala med dess hrliga och dansanta kvinnor, dess krogar, dess filologiska frening och dess Grindstuga. Men med ett hastigt ryck slet jag hjrtat ur mitt brst och frtonade i fjrran. Tillten mig, mina damer, sga ett uppriktigt: fy fan! d jag tnker p hur det kndes. Men liksom pastor Josef Rosenius i sin sterlndska reseberttelse citerar och sjunger andra skalders dikter, d ngot osedvanligt eller rrande mter honom, m det av samma skl tilltas min gamle vn Goethe att med ngra f rader uttrycka vad jag knde: "Nun hab' ich mein Sach auf Nichts gestellt, Juchhe! Und mein gehrt die ganze Welt, Juchhe! Zu Ende geht nun Sang und Schmaus. Nun trinkt mir alle Neigen aus; Die letze muss heraus!" * * * * * Men det som nu fljer tillhr en tid, som nnu ej r historisk. Jag fick tillflle att trffa alla mnniskor som jag velat trffa, vilket till en tid r den hgsta lycka en mnniska kan rka ut fr. Jag kpte fina klder och kragar, som mera liknade fabriksskorstenar n ngot annat, och reste till sdern. Jag sg Vesuvius utspy den srskilt fr yrkesmlare nyttiga pimstenen, jag frotterade mig med skuggorna p Romas forum, besg Moulin Rouge och Bal Bullier och genomstrvade med detektiver Paris och Londons mrdarhlor. Jag drack kopist med l i Mnchen och stoppade en gng lyxkurirtget mellan Paris och Berlin genom att av misstag dra i alarmklockan. Genom en serie av ndvndiga tillflligheter hamnade jag i Grisslehamn, som nu hller p att bli badort med villastad, ett svenskt Monte Carlo med en riviera av ganska otuktad granit, mera gnad fr rbockar n mnniskor. Hr framlever jag en lugn tillvaro, blott d och d strd av sommargster, som med Stockholmarens p landet finknslighet trots frbud trava p mina hllar, ja, komma in p min grd och gapa p mig. Vore jag Louis XIV, skulle de f hjlpa mig vid min lever och organisera ngot slags livvakt. Men jag r endast skald och r van att hjlpa mig sjlv. Min sista resa r den till Lappland, vilken skall gras om snart nog. De sista ren ro kanske de hndelserikaste, men min finknslighet frbjuder mig att gra mer n ovanstende antydningar. Sekelslutets historiografer skola tvinga edra barn att subskribera p gottkpsvolymer om min enkla livsgrning och nsta sekels brjan skall se en vacker hoptiggd minnesvrd resas p den grd, som en gng var min. I dess skugga skola framtidens sommargster spilla sina ggskal och slnga sitt tidningspapper och fr barnen hopstava den halvt obegripliga inskriften om ngonting som r ondigt att ha reda p. Mina memoarer ro ej avslutade. Om det finns ngon trasa kvar av mig om 20 r, skall jag nrmare utveckla det som nu mjligen kan tyckas ofullstndigt. Med den glada frhoppningen om detta bra de f ren lpa snabbt fr lsaren. MITT FRSTA PERSONLIGA SAMMANTRFFANDE MED KOLINGEN OCH BOBBAN. Ett r bodde jag p Sder i Stockholm -- Fjllgatan 12 B, alldeles ver stadsgrdstrapporna, hrnet av Renstjrnasgatan, en av dessa mystiska sdergator, som brja, man vet ej var, och sluta bland stenbrott och andra skdeplatser fr andra brott. Varje morgon d jag inte sov, hade jag tillflle att se mina sktebarn tga frbi p vg till Stadsgrden. Jag sg, hur gatlggningsarbetarna, huttrande i vinterkylan, kilade nedfr trapporna fr att f sig morgonnubben, d klockan slog tta. Jag hrde talas om en dylik, som om mornarna vanligen fann tiden lng i det redskapsmagasin, dr han stal sig in varje kvll, och som redan klockan sex troget befann sig p sin post utanfr utsknkningen, fast han genom lng erfarenhet visste, att den ej ppnades fre 8, men nrheten vrmde redan, och p det hela taget tyder ju det raffinerade i att pigga upp sin lngtan s dr medvetet p en ganska hggradig modern kultur. Jag kom en kvll vid niotiden frn Norrmalm och jag gjorde mig ingen brdska, dr jag strvade uppfr Gtgatan. Hur det var, kom jag i tankarna att g frbi Hgbergsgatan, dr jag bort vika av, och om ngra gonblick fick jag syn p en skylt ver ett s kallat Trillin i jordvningen av ett hus. Dr stod med rda bokstver i en transparang ett enda, men lockande ord: _Ringkastning_. Jag beslt mig gonblickligen fr att g ner. Klockan var ju bara barnet och hustru min var p teatern, vilken parentes hr till historien. Jag sg efter i min portmonn och fann en ensam tia, vilken ju hr med frdel skulle kunna vxlas. Jag klev allts in. En samling mnniskor av tmligen lika kvalit utanfr en disk. Innanfr en herre med sitt levebrd, en trskiva, fullsatt med pinnar och dr bredvid en hg mssingsringar. Vinsterna funnos dr ocks: cigarrmunstycken, tndsticksstll, kammar, blyertspennor, fickspeglar, snusdosor, notesbcker och som hgsta vinst en vckarklocka. Jag observerade, medan jag vntade p att f kasta, att hgst f av de nrvarande spelade, utan endast hngde p disken och koncentrerade sitt intresse p utgngen av de andras kast. 5 re kastet, 6 ringar fr 25 re. Jag brjade spela. Jag vxlade min tia, en skerligen ovanlig pjs p lokalen, och jag brjade vinna. Jag vet inte vilken gud, som styrde mina fingrar, men jag knde, att om jag den kvllen varit i Monaco, s hade fursten ftt sl igen butiken. Framfr mig hopades knivar, dosor, tndsticksbehllare, blyertsetuin och andra underliga ting. Jag studerade mellan kasten krupirens, eller vad jag skall kalla honom, ansikte, och jag sg, att det mulnade allt mer fr varje dyrgrip, som bytte gare. Och d jag vunnit bortt 50 freml, styrde han sina steg p min person, lutade sig ver disken och viskade med ngot av supplik i rsten: Kan herrn verkligen tycka, att det r roligt lngre? -- Visst fan r det roligt, s lnge jag vinner! Jag har beslutat mig fr vckarklockan ocks, och s lnge jag har en kopek i min plnbok, skall jag spela. Han drog sig lmskt skelande tillbaka och tergick till sitt vrv att flytta vinsterna ver till min hg och erstta de tomma nummerna med nya juveler. Jag vann fortfarande. D hgen framfr mig brjade genera mina rrelser, bad jag mannen flytta undan dem. -- Herrn kan ju stoppa p sig vinsterna, sade han bistert. Han sg p klockan och tnkte p sitt lager. Hans ansiktsuttryck gingo i vgor mellan ilska och resignation, ngot sdant hade han inte varit med om, att en "herre" gjorde intrng och tillskansade sig vinster, dem eljest mer eller mindre knckta kunder gingo miste om. Folkmassan omkring jublade fr varje lyckat kast och jag ville ej blamera mig med ett frsk p vckarklockan, vilken jag mnade spara till sista kastet, d.v.s. min sista femring. ntligen hade jag endast denna. Jag blev naturligtvis nog nervs av spnningen och kastade fel. Jag mste sluta. Herrn bakom disken drog en djup suck av beltenhet, d jag tillknnagav min avsikt. Folket brjade troppa av. -- Men hur skall jag f hem allt det hr? frgade jag med avsikt att sknka tillbaka hela rasket. -- Tag av sej brallorna och knyt ihop dem nedtill, men akta sej fr bylingen, d herrn smiter om hrn, svarade ringmannen p kta sderslang. Jag lt tanken p terlmnandet fara och sg mig villrdig omkring. D nalkades tv individer, som hela tiden under livligt minspel och uppmuntrande tillrop hade skdat mina segrar. Den ene strk av sig mssan med en elegant handrrelse och talade. -- Skulle hnn liksom behva en expressbyr, s finns hr jklar sl alarm muskler hos mej och kamraten. -- D bra! Plocka p er det som finns och flj med. Jag bor hr i nrheten. -- Ja, om hnn ocks logera i Kaknsskogen, s klarar vi nog v den hr bylan -- mot en liten kova frstr sej! Jag studsade -- ty jag kom ihg, att jag spelat bort hela min frmgenhet. -- D bra! Flj med bara! Vi avtgade. -- Ser ni, gubbar, brjade jag ute p gatan, jag har spelat bort 10 stolpar och har inte ett korvre, men vill ni flja med hem och ta ett par jamare, s r det vlment. Fr resten kan ni f hela den hr fallerallan att ppna handel med, s ni kan kpa er lite nytt i kldvg. Deras klder voro verkligen bland de minst ndamlsenliga jag sett. Trasorna dinglade om dem och skjortorna lyste genom sin frnvaro. -- Nej, fr hge faen, vi trs inte gra pengar v dom hr kortvarorna. D bleve bara brak frhr rannsakningshkte, i sna hr affrder har bylingen ett jkla vertag. En byling kan f ett nyftt barn fllt fr rn hemgng motstnd mot polis, s hnn fr allt frska kursa bort grunkorna sjlv. Vi knogade uppfr mina trappor och jag visade mina hjlpare in i salongen, tnde ljus och hmtade en liter konjak. De ville frst inte stta sig, blndade som de voro av den orientaliska prakten i rummet med dess jttedivan och draperier, tavlor och dylikt jobb. -- Menar hnn allvarsamt, att vi ska sl oss ner hr m dom hr sndagsgbortkostymerna? -- Visst ska ni sl er ner, spotta och vara trevliga! Hr cigarrer. Jag hllde upp konjak och de drucko med ett rrande vlbehag. Spriten gav dem skerhet och de satte sig frsiktigt p divankanten. Vi brjade tala om livet och jag mste erknna, att de gvo mig synpunkter, som jag mste bocka mig fr. Ett slags galghumoristfilosofi, som kan frsvara sin plats mycket bttre n den vl nu avdankade Bostrm. Under samtalet och inverkan av nitnaglarna, som kommo allt ttare och ttare, kom ven skerheten. Blygheten frsvann och bda vrkte sig sybaritiskt p kamelsckkuddarna. Jag var verkligen litet orolig, att de skulle lmna levande spr efter sig, men jag kunde ju inte delge dem mina farhgor. Pltsligt reste den ene sig och brjade en sorts tal, vari han tackade fr att jag inte var "hg" och "kymig" och "onoslig" som andra snobbar -- (tackar s mycket) -- och slutade s hr: -- eftersom hnn exmerar oss fr resten slnger in nubben i ansiktet, som han vore dagligt br, s ska ja be att f lgga bort titlarna! Vi blevo allts brder och samtalet fortsattes till den grad ogenerat, att jag inte grna kan referera ngot ur det. En id! Jag hade ett par kostymer som jag ej behvde. Jag frgade dem, om de ville ha vars en. -- Plocka bara fram paltorna, du! Juden ska ha sitt ocks! -- Nej, dem fr ni inte pantstta. Ni kan ju behva dem sjlva, och d ni kan dra er fram med de dr trasorna, gr det vl lika bra med hela och varma klder. -- Nu ska du f si, Ludde, att vi kommer si ut som riktiga nattvardsbarn. d verkligen din mening, s tack skl, din kvsiga jycke! Sna trffar vi inte te vardags! Snart hade jag hmtat in allt som hr till tv fullstndiga gentlemannakostymer. En redingote med ett par gamla frackbyxor, en gul sommarkostym, skor, kragar med sndagsblad, halsdukar och manschetter, och i en handvndning hade de bytt, vilket de ville gra genast. De sgo efter metamorfosen nstan makabra ut. I alla hndelser kom det fram ngot hemskt rrande ur konflikten mellan de orakade, oklippta, otvttade huvudena och de snygga klderna. De gingo av och an i rummet och rrde sig som skdespelare i ngot klassiskt drama, de krmade sig framfr spegeln och skte ordna hret och draga undan mustaschgardinerna frn munnen och bockade sig fr mig och varandra, d de sklade. De -- -- -- D ppnas drren och min hustru str dr med hela scenen fr gonen. I en blick fattade hon det yttre av situationen, hon knde igen min gula kostym, sg den tomma litern p bordet, sg de ruskiga ansiktena, ver vilkas miner nubben redan brett sitt skimmer av dsig _lass gehen_. Och hon frstod, att jag terigen gjort en dumhet. Mblerna och deras okammade hr och vad druti var etc. etc., och hon strckte med en majesttisk tbrd ut sin hand och pekade stumt p drren med ett s energiskt uttryck i ansiktet, att mina gster gonblickligen frstodo. Sjlv skulle jag nog aldrig kommit mig fr att kra av dem, ty jag r s artig, ser herrskapet! Jag fljde dem nedfr trapporna, under det jag bad om urskt fr det hastiga avslutandet av vr lilla orgie. -- Jag frstr skivan, sade den ene. ktenskapet, ktenskapet! Akta dej fr kitt, sa Glas-Kalle! Och frsvann med kamraten i nattmrkret. DALARNE. Underligt, att jag aldrig frut varit i Dalarne! Det r en frsumlighet, som jag inte kan frklara. Men nr jag nu reser ver de vida flten och igenom de folkrika byarna och sker frst den sjungande kraftiga fornsvenskan, fr jag ett intryck av att detta r Sveriges hjrta. Hr ligger ett allvar ver de bl bergen, som jag aldrig knt annorstdes, och d jag betraktar den av tvtusenrig kultur modellerade bygden tycker jag mig frst, varfr Moramnnen mste hras frst av alla, d fara var frde och plskldda bgskyttar skidade genom skogarna fr att mtas p kyrkvallarna. Allvar r just ordet. Bergen, som ngra mil lngre bort verg till fjll, ha redan hr en aning om fjllets form och frg ver sig. Gesundabergets buckla visar de andra bergen, att ngot i den stilen mste gras fr att kunna hja hjssan s att skogen blir efter. Och i luften ligger det historia p samma stt som jorden gmmer pilspetsar och jrnsvrd. Vi ro p vg till Frns stora by. Siljans is lyser under luckorna i de dragande snmolnen och Sollern svartnar under ett jttemoln. Vgen slingrar mellan gra bodar och hrbren. Slden svnger in p en grd och om ngra gonblick ro vi gster i en gammal stuga, dr en vnlig brasa sprakar i en gammal spis och lyser p vnliga mnniskors ansikten. Men mest lyser den p ett rtt frklde, en gitarr, ett vitt linntyg och en ung flickas ansikte. Bakom flickan famna skuggorna ett hrn av rummet, och ur dunklet dr lter en fiol. Och nnu en fiol. Skuggorna lpa efter brasans ebb och flod och frgen lever och talar till mig. Skuggan slukar ett ansikte hr, en gest dr fr att i nsta gonblick frvandlas till ljus och hela denna symfoni av livsyttringar, ljusets och mnniskornas, kommer mig att knna den renaste av alla frjder, mlargldjen. Hur mycket vill herr konsuln och riddaren betala mig fr cirka en kvarts timme av den varan? Jag vill grna avst en del av min, ty den rcker till, om jag fr lov att sga det sjlv. Medan fiolerna lta sitter jag bakom en stor duk. P andra sidan duken str Zorn och mlar och talar sitt hemlands tungoml. Jag frstr nnu inte ett dugg, men det ger mig en smak av blod och hedendom i munnen, d jag hrmar det. P en gng fylles stugan av sng och musik och jag glder mig t flickans omedvetet vackra grepp p gitarren. Hon sjunger "om sommaren skna, nr marken hon glds" och den visan stter mig in i ngra gonblicks stark stmning av en art, som jag inte knt sen jag var barn. Och ter fr jag en knsla av att jag sitter mitt i Sveriges hjrta. Och jag kan inte trttna p att hra omkvdet: Gud gldje och styrke de mn som dr bo, Gud gldje och styrke de mn som dr bo vid lvom, p berg och i dalom. I skymningen ro vi ter i Mora. KRNGDALEN. Den frmling i Dalarne, som icke kommer under Anders Zorns behandling, fr icke se mycket av det som r vrt att ses. Jag har att minnas vnliga, vackra ansikten, jag gmmer p melodier och minns hjrtliga, kraftiga handslag. Jag skall ska minnas dem s lnge jag lever. Nu ha vi ocks varit i Krngdalen. Jag kan icke beskriva vgen dit s noga. Jag minns bara att det snade ttt och fint och att vi kommo till Gopshus by efter ett par mils frd utmed Dallven. Till vnster gmde Gopsberget sin skogiga hjssa i ett snmoln och dr sg ut att vara bjrnmark, vilket det ocks varit. Vid Gopshus mtte oss vgvisaren, Stik-Anders, en jgartyp i lappskor och med kunskap om demarken, vilket kunde behvas, ty frn byn till Krngdalens fbodar skulle vi ha nnu ett par mil att frdas p igensnade timmervgar genom skogarna. Stik-Anders str bakp slden. -- Jag sg ett frskt rvspr i dag! sade han pltsligt. Jgarintresset rann till mig och inom kort var Stik-Anders i berttartagen. Under vintern hade han tagit tv mrdar levande och skjutit tre uttrar i saxen. En flock p trettio stycken tjdrar hll till omkring Krngdalen och jrpe var det ocks gott om. Men de voro frbjudna nu, s det -- -- -- Hur han kunnat ta mrdarna levande? , man rcker bara fram vanten t dem, dr de sitta i hlet, och drar tillbaka fingrarna tmligen fort. Se, mrden r av det slaget, att kften gr i ls nr han biter och sen r det bara att ta honom om nacken. Man kan ocks sticka in tummen i halsen p honom och klmma till om strupen med de andra fingrarna. Det hade han gjort flera gnger. Se, mrden har s liten munhla, att den blir alldeles fylld av tummen och d kan han icke bitas. -- Hm! Vi mta en gammal man, ett barn och en ung kvinna. Hon har svarta gon och svart hr och ser ut som hon hade tattarblod. Hon slr ned gonen och ler, d vi hlsa. O, min ungdom! Vgen slingrar fram mellan berg och ver tjrnar, dr martallar vrida sig i strnderna, medan hjderna runtomkring taggas av torrfuror, som hja sig ver den friska skogen. Det mrknar, snn faller alltjmt. Bergen sluta hgt uppe bland tunga, sndigra moln. Det blir kvll och vgspret frsvinner. Stundom springer Stik-Anders framfr hsten och sker i snn. Ibland gr han en lov int en tjrnkant och ropar ngot som jag icke frstr. Men Zorn frstr honom, och pltsligt blixtrar ett ljus drborta, svagt och ibland frsvinnande. Det r Krngdalens fbodar. Men n r det ett bra stycke vg dit. Zorn talar om sin fiskarstuga, som han hller p att bygga vid lven. Den skall bli frdig till vren. Stik-Anders faller in: -- D fmi nug nid pris sildn, d du byr a ldim! Vilket betyder: D f vi nog ned sillpriset, nr du brjar i vr! Vi tala om vgen och om en del upplysningar vi ftt om dess lngd, vilka ej verensstmma med verkligheten. Och Stik-Anders filosoferar: -- Vet an int nod sjov, int vrt frg nn eller! Alldeles min filosofi! Nu svnga vi uppfr en backe, frbi ngra hrbren och stanna framfr en stuga, dr en vnlig eld lyser ur fnstren. Vi ro i hgkvarteret fr timmerdrivningen omkring Krngdalens fbodar. Vad skall jag bertta mera? Hur mnniskor kunna ta, vet ni, men jag vill bertta om Drndj-Karls fiol. Drndj-Karl r en Frnspojke, som ger en riktig fiol och en konstnrs frmga att skta den. Han mrker timmer hruppe om dagarna, men p kvllen kommer fiolen fram. Och han spelade fr oss. Nu vet ni, att p dliga fioler ljuda endast strngarna. En sdan fiol har ingen sjl. Men Drndj-Karls fiol hade det. Medan strngarna ljdo, lt det inne i fiolen som sus i talltoppar, fast det klang samtidigt. Vrt svenska furusus hller fr resten p att bli omodernt. Skalderna ha glmt det medan de hllit p att dyka omkring i sina egna grumliga sjlar. nej, inte alla skalderna. Lite rttvis skall man vl vara! Det r som sagt skillnad p fioler. Somliga ro bra nstan genast d man kpt dem p sterlnggatan, men sdana ro rknade. Somliga ro frsts gamla och gjorda av virke ur gamla klockstaplar, dr klockringningen och darrningen gjort det omjligt fr trmask att frodas. Andra ro beskaffade som Orsapojkens fiol. Var gng han spelade blev det slagsml, och vad var d naturligare n att han dngde fiolen i skallen p den nrmaste. Den gick snder och limmades ihop igen och efter varje slagsml kom det bttre ljud i honom. Men nr Orsapojken blivit en gammal man och fiolen s smningom hoplimmats av mnga hundratusen bitar, spelade gubben en kvll en lngdans. Och d slagsmlet brjade, drev han fiolen i huvudet p nrmaste gubbe, men d vart det bara sgspn av fiolen. Ty det finns en grns ven fr fioler. Fr mnniskor finns det ocks grnser. Drndj-Karl spelar. Jag kan inte pminna mig ha njutit av ngra europeiska trollkonstnrers spel s mycket som av hans. Det var ngra gamla polskor, dr rytmen tvingar till dans, medan melodin gmmer skogarnas hela melankoli. Jag tycker att vra gamla polskor ro s beskaffade. Det klang i fiolen, men nr han vid ngot strkdrag rrde vid fiolens sjl, klang det ocks i stugans furuvggar. Zorn sade: -- Det r, som om man sutte i en tunna! Och han frgade Drndj-Karl: -- Om du skulle komma hit i morgon kvll och finna stugan tom och fiolen borta, vad skulle du tnka d? -- I far full emat a di d! D far jag vl hem till dig! Varfr finns det s mycket musik i Dalarne? Det finns nog musik i hela Sverige, men det tyckes vara en sjlvklar sak hruppe, dr alla spela och dansa vackert och som jag inbillar mig att musik och dans bra gras. Vad vertrffar en kvll med musik och visor och muntra historier? Jag tnkte nu nrmast p kvllarna druppe i fbodarna. Fjrran frn konstlade mnniskor och vxlar och telefoner, medan snn faller ver stugor och hrbren, p vilkas drrar jag lser namnen p kullorna som levde hruppe fr 400 r sedan. Nu r det natt. Elden har slocknat i spiseln och mina kamrater sova. Jag kliver ned frn min sngplats under taket och gr naken ut p frstubron. Fbodarna ro tysta och timmerkarlarna sova efter sin arbetsdag. Endast frn en stuga lyser det. Jag ser icke fnstret, men bakom en svart knut fladdrar ett sken ut ver snn och gnistorna ur skorstenen irra omkring ngra sekunder som husvilla stjrnor, innan de drunkna i det bl mrkret. Men snn kyler vasst under ftterna och jag gr in. Nirvana. Nu r det morgon och solen kastar gnistor p snn och luften r hg och bl. Nu kokar snart potatisen och medan vi vnta p den ta vi vars ett par av de vackert svngda skidorna som st mot vggen och vars ett par av de vackert skulpterade stavarna och glida ver snn ned mot hrbrena och lsa de vackert skurna rtalen p drrarna och ska tyda minnena som generation efter generation lmnat efter sig p de nnu friska stockarna. Och nr vi tit vr sill komma sldarna fram. Frden gr genom skogen ut p tjrnar, dr det gula timret ligger vackert i den bl snn och dr mrkningen pgr. Lt vara att det r ngot galet med timmerdrivningen och att skogen frsvinner, men vackert r det och liv att se p. Jag tror fr resten att vra barnbarns barnbarn f igen skog nog fr att kunna avverka den. Ifall det kan vara en trst. Skogen kan nog inte d. Uppe i en backe ligger en timmerkoja. Dr ta karlarna just middag och dr leva de det liv jag frestller mig att vra frfder levde, d Ansgarius kom hit och predikade omanlighetens religion. P ungefr samma stt mste de ha legat omkring hrden och sett rken stiga genom fnget. Dr p vggen hngde bgarna och yxorna och dr uppe p britsen lgo kvinnorna med tvillingar vid brsten och grlade eller skrattade hgt, s att de starka tnderna lyste i eldskenet, medan gonen glnste genom det vilda hret. Nu sutto bara karlarna omkring hrden och stekte klbullar och drucko kaffe och dricka. Elden och rken och de fladdrande skuggorna i stocktaket gra det hela till en syn fr gudar och konstnrer. Vi g ut i skogen och se p hur torrfurorna falla. Dnet ger eko bland stammarna, d furan nr marken. Det doftar hrligt av tjra och hlsa -- ty tjra r min bsta symbol fr hlsa -- och d en fallande fura skrapar mot en granne, gr dr en flkt av barrlukt genom luften. Inom ngra minuter r furan stockar, en hst kommer med en klke, karlen lassar p och i nsta gonblick slpas stockarna i vg mellan trden och det doftar ter av hlsa och tjra i en lng strimma efter det bortdragande lasset. En kllbck sorlade djupt under snn och en dryck ur skogvaktarens hattkull kom oss fr ett gonblick att frakta alla andra drycker. Nu ro vi ter i sldarna. P myren mta vi tv andra sldar och mellan karlarna i varje slde sticker en lodbssa fram. Ty hr ro alla jgare och tjdern nog inte sker p vilken gren som helst, fast jakttiden r frbi. Frra vintern satt man i en timmerkoja ngra mil hrifrn och pratade en kvll och en av mrkarna sade: -- Nu skulle det allt smaka med lite lgktt som ombyte med allt det amerikanska flsket. En av karlarna svarade: -- r det s att ni verkligen vill ha lg, s skall ni f. P morgonen tog han sin bssa och gick ut, p kvllen var lgen vid kojan. Kronojgarn var dr i trakten och kom till kojan dagen drp. Men han var den enda, som inte fick smaka, tillade berttaren. Sol ver Krngdalens fbodar, d vi komma ur skogen och hem till stugan! Vi ta och efter hand kommer kvllen med stjrnor mellan drivande snmoln. Bjllror klinga. Folket samlas hem ur skogen. Vi g in i en stuga, dr man naturligtvis ter. Karlen som just str vid kaffekvarnen r Vengbergs-Matts, bjrnjgaren. -- Jag har inte skjutit mer n tre bjrnar, fan anamma om jag har skjutit flera! sger han. Men en dag fr nio r sen fick han en kula genom hften av en som tog honom fr en lg. Kulan gick igenom snusdosan och stannade i ryggskinnet och sedan vrkte det ut mssingsbitar i mngd och sret gr ppet n. Man kan se att Vengbergs-Matts r jgare. ter en kvll med Drndj-Karls fiol och sdant som ger livet vrde. Nirvana. Natt med sn. Morgon med sol och kallt. Nu ro vi p hemvg, en annan n ditvgen. Skogvaktaren tar med skidorna och skall flja oss en mil, ty det finns ingen vg. Sldarna g sjgng ver sten och stock tills vi komma ut p tjrnarna. Dr str ett morgonfrskt utterspr frn ett bckhl i tjrnkanten. En tjder susar ver oss. Ett rvspr str rakt in i skogen frn en frfallen timmerkoja och ett skidspr frn i gr skvallrar som jag hoppas om en lycklig jakt. Utterspret fljer oss tills det frsvinner sderut. Pltsligt frklarar skogvaktaren, att han anser oss vara kapabla att ta oss fram p egen hand och lmnar oss. Han stller sig p skidorna och ser helt Cooperaktig ut dr han rnner i vg sderut med yxan instucken inom skrpet. Jag hoppas, att han tog an utterspret. Nu lmna vi tjrnarnas och myrarnas region och det br utfr en igensnad timmervg. Utfr och utfr tills vi komma ut p Brndan, dr elden gtt fram. Dr gr landskapet i mktiga linjer och i fjrran mter gat Siljanom. Snart ro vi i Lde fbodstlle och rasta dr. Sedan br frden p knda vgar tillbaka till Mora. -- Detta r strngt taget ingen resebeskrivning, och ingen torde heller med ledning av min berttelse kunna ta sig fram till Krngdalens fbodar. Men jag sjlv skulle med all skerhet hitta tillbaka dit och jag skulle gra det med nje. Jag upprepar det: Vad vertrffar en kvll med fiolspel och sng och muntra historier? Och var vilar man sig bttre n i Krngdalen? Var r man mera fjrran frn allt som gr mnniskor onda och elaka och sm och giriga? D jag tnker p Krngdalen, blir staden med dess trnga gator ett fngelse med trista korridorer, dit ingen sol nr och dr folk springer omkull varandra fr att komma frst till ngot vederstyggligt. I Krngdalen r jmlikhet och broderskap och gud vet om inte en god del av Dalarne har en lggning t det hllet. Ett vill jag minnas: Mnniskornas ansikten som lyste upp fr var gng Drndj-Karl rrde vid fiolens sjl! LOFOTEN. _Commonwealth_ backar ut frn den vldiga Narvikskajen, vrider sig bullrande babord hn, glider mellan prmar och malmbtar ut p fritt farvatten, s full speed, och med 11 knops fart svnga vi ut p Ofotenfjorden. Ty gudarna ro vid gott humr, jrtecknen ro gynnsamma och jag skall f se Lofoten. Det r en strlande vintermorgon och de vita bergjttarna som p bda sidor om vr vg resa sig ur fjorden, d och d gmmande hjssorna i solbelysta moln, glnsa och blnda. Vilda och snderrivna, taggiga, frvirrande i sin formlshet, frsvinna de i ett kaotiskt bltt och purpurskimrande dis, som bestr av topp vid topp med evig sn och moln och glacirer och sol och skuggor -- var slutar verkligheten, var brjar sagan? Borta r det befriande lugnet jag nyss njt bland Lapplandsfjllen infr deviddernas mktiga allvar och stora linjers tigande sknhet. Hr tyckas sprngda kratervggar och stup och obestigliga, spetsiga klippor skrika ut en historia om revolutioner, som gt rum lngt innan mnniskor brjade flotta sig fram p fjordarna och krypa som lss utmed fjllsidorna. Visserligen vet jag, att vetenskapen lmnat de katastrofistiska teorierna t sitt vrde och att allt detta kaos av granit bildats genom jordskorpans sammankrympning p samma stt som ett pple blir skrynkligt, och jag tycker att detta r en mycket sttligare och vackrare frklaring n ven den mest poetiska, men det behves nd litet arbete fr att helt och hllet kunna frigra sig frn skaldernas frdrvliga inflytande. -- A real hell of toothpicks, is'nt it? sger den engelske kaptenen som fr frsta gngen r hr uppe efter att frut ha njt sig med bogsering mellan Tilbury och London. Hur han tog _Commonwealth_ lngt in i Vestfjorden utan lots, r en annan historia, men hans lugna min frklarar det. Vid horisonten i vst till syd resa sig tv violetta stder ur havet. Det r arna Store och Lille Molla utanfr Vaag, och drinnanfr ligger Svolvr, resans nrmaste ml. Utanfr Br mter oss Atlantdyningen, och en del av sllskapet bleknar av efter hand. Jag kan inte hjlpa det, men en sjsjuk gr alltid ett komiskt intryck p mig. Hans blick blir alltmer profetisk, han ser in i den fjrde eller en nnu hgre dimension, tills han pltsligt knner sig kallad och strtar till relingen. ven den lustigaste anekdot gr intet intryck p honom. Jag har sttt vid sidan av sjsjuka, och medan deras inlvor efter hand slukats av det giriga havet, har jag skt ge dem en liten ersttning och en ljusare blick p livet genom att servera dem historier som det verkligen varit humor i, men utan resultat. Det ser snarare ut som om humor skulle ckla dem. Men sdant r frltligt hruppe, dr till och med glacirerna kalva. Medan sjsjukan hrjar nere p fjorden, st fjllen oberrda av de sm mnniskornas kval. Dr st Ttta och Skjomtind och Stetind och Tiltornet och mnga andra jttar s dr mellan 2- och 5,000 fot. Trots sina modiga 6 fot knner man sig tmligen liten till vxten. Man knner sig nstan tillhra turisternas frdrvliga och gapande kategori, om man ocks inte njuter med ledning av rda bcker. Jag vill inom parentes tillgga, att innanfr _Commonwealths_ reling fanns ingen turist. Vi voro endast engelska sjmn och folk med hemortsrtt i Nordlanden och Lofotenbor och jag som verkligen har andra n turistintressen. Jag ville se nordlandsbtarna arbeta i det hav som skapat deras nobla linjer, emedan jag sjlv ger och vrderar en nordlandsbt. Dessutom ville jag se folket i btarna. _Commonwealth_ behrskades dessutom av sina passagerare, under det att turister behrskas av bten och traden och tiden och lra sig lika mycket, vare sig de st p kommandobryggan och stra mannen vid ratten eller man slr en nda om deras magar och lter dem slpa i klvattnet. Det r ebb. Ur havet stiga tngbevuxna grund med silverrnder omkring, och mot den svartgrna klibbiga grunden lysa de vita ejderhannarna. Skarvarna sitta dr ocks som silhuetter och verka hedendom och fornnordiska ornament. Tejstar nicka och grisslor surra omkring bten. Allt r liv och hrlighet och fr en man som r van vid stersjn och tycker om ejdern, r Lofoten ett himmelrike. Motvilligt simma paren ur vr kurs eller lyfta fr att sl ned bland flockar p hundratal, som ligga i skerhet ngra alnar lngre bort. Norge har sktt om sin ejder. Nu ro vi vid Vaag och g in i Svolvrs hamn. Hela Svolvr r nere p bryggan. Bland hopen av fiskare st ngra sjlappar, en bleklagd degenererad ras, som saknar vra lappars intelligenta drag och vackra kroppar. Svolvr r vackert mot Vaagekallens bakgrund med dess fantastiska klippformationer. Det r en hel liten stad med gr och gula och grna hus och r centralpunkten i Lofoten. Dit ha mlare kommit och skt mla Lofotens karaktr. Bst har Gunnar Berg lyckats, ty han var fdd dr och frstod folket och btarna. Fr att kunna mla Lofoten r det ndvndigt att vara sund i sjl och kropp och stark och frst vad som menas med en nordlandsbt, vilket r detsamma som att kunna skta den. Man mste lska dess linjer och frst varfr man lskar dem. Och drtill mste man frst fjllens historia fr att fatta deras karaktr, ty sknt blir endast det frstdda, ej det mrkvrdiga. Gunnar Berg frstod det dr, men hans liv blev kort och Lofoten krver nyo sin man. Lofoten bestr av fjll och nordlandsbtar och fisk och blonda starka mnniskor och det r vid gud inte ltt att reda ut allt det dr. Nordlandsbten ja! Den har mycket av en vacker lpskidas karaktr. Dess bord ro tunna och den gr snabbt och fljsamt som en orm i sjn, d den lnsar fr sitt rsegel. S voro vra vikingaskepp inrttade, d vi ervrade England och Frankrike och hela Europa (fr att tala skrytsamt). Den kan ocks kryssa, men den farten r farlig, och man lr sig icke handgreppen och allt det invecklade maskineriet p en dag. Men vacker r seglingen och nordlandsbten r dlingen bland btar, dr den snabbare n vilken bt du vill klyver sjn fr akterlig vind. I aktern sitter hvitsmannen och styr och fr honom gller det i storm att icke lta seglet sl back, ty det betyder stjlpning. Du frstr att det icke var fega mn som skte sig ver till Island och Grnland och Vinland det goda med de btarna. Frstven verkar som d en man med av sjlvknsla hjt brst gr fram mot en fiende och vet att han skall segra. Havsfisket krver en serie storlekar av bten fr olika ndaml, frn den minsta -- kjxen -- till den strsta -- fembringen. Mellan dessa ligga halvtredjerummingen, trerummingen, halvfjrderummingen, firerummingen, halvfemterummingen och ottringen allt efter antalet tofter och rtullar. Jag rknar upp detta, emedan det intresserar mig sjlv. Men i Svolvr mtte oss ocks ett annat slags kultur. I stllet fr fisklevertran flt champagne och bordeaux i stora floder, och dr jag hade vntat att en karg natur skulle medfra frsakelser och umbranden av alla slag, fllo ripor och torsktungor (delikatess) och sydfrukter ned som frn himlen. Och lskvrda kvinnor talade om Ellen Key och kserade om Strindberg, Heidenstam, Hamsun, Ibsen, Bjrnson, Aanrud, Kinck -- medan torsken, kulturbraren, stimmade runt omkring Vaag, omedveten om att det i alla fall r han som stter oss i stnd att ta s, dricka s och tala s. Och en timme senare somnade jag under en ejderdunsbolster vid lsningen av Lofotpostens underrttelser om fisket: _Onsdag_. Reine: Smaagarn 120 -- 700 -- 300, tontters Storgarn 150 -- 700 -- 250, Natliner 40 -- 400 -- 180, Dagliner optil 200, Skiter 150 -- 600, Fiskedampskibe 800 -- 1,500. Fisk 25 -- 27, usljet 32, Lever 20 -- 23. For Risvr skal der efter Forlydemle vre fisket rigtig gott optil 400. Jag begrep inte ett dyft. Fljande dag ngade vi i vg lngre mot sydvst, frbi Vestvaag med sin Himmeltind och sin Urtind, som gmde topparna i moln, till Flakstad, dr vi lade oss ett par timmar i hamnen vid Sund fr att kpa fisk och livnra oss. Runt omkring bten simmade ejder i hundratal, trngdes mellan bryggornas plar eller klevo ovigt omkring p strandklipporna. ngbtar med agn och mat ombord kommo och gingo. Msarna skreko. Ejder och skarvar flgo omkring nstan inom rckhll. Tv korpar kretsade ver en bergudde. Btar i hundratal kommo hem frn fisket lnsande med sina bruna segel frbi _Commonwealths_ akter och karlarna i gula oljeklder vinkade hlsningar t oss. Dr var liv och dr lg hlsa i luften. Vi lttade ankar med Reine p Moskenesn som ml. Horisonten var taggig av segel, ty drutanfr lg fiskeflottan i fullt arbete, 1,200 btar med 5,000 man, och fiskade torsk. Snart lgo vi mitt i fiskeflottan, i ett virrvarr av nordlandsbtar, listerbtar och ngbtar, och om ngra minuter befann jag mig ombord i Nikolai Pedersens fra Roglen, Harstad, ottring, sysselsatt med unionspolitik. Det var verkligen den gode Nikolai, som brjade, ty jag skulle aldrig ha hittat p det samtalsmnet. Vrt samtal r min hemlighet, men jag kan bertta att vi kommo utmrkt verens. Och under det vi talade om nordens framtid drog Nikolai in torsklinan, medan en annan Roglenbo hgg fngstkroken i torskarna som duggade tmligen glest fr tillfllet. S smningom gledo vi ifrn politiken och jag fick en lektion i fiske med storgarn och smgarn, dagliner och natliner och dybsagn, vilken jag belnade med historier om stersjlen och vad Grisslehamnsfisket kan inbringa sina utvare. Vad man kan frlska sig i alla grejorna p en bt och i en bt. Nr de anvnts en tid, verka de sjlvvxta genom ntningen och f samma frg. Hela Nikolais bt med rtullar och ror och manskap och tinor och allt sg ut som ett enda redskap blekt av saltvatten och vind och ntt till en ndamlsenlig form, och verkade som en skulpterad krok av ben. Sdant r konst, sdant r liv. Farvl, Nikolai! Vi g in i Reine hamn, dit alla btarna samlas i kvllningen. Men dr har ocks samlats en massa sldder, parasiter som suga ut arbetarna och slja kram, som kpes d akvaviten brjar verka. Dr finnas bodar med leksaker och plyschalbum och vykortsalbum. gde jag Reine skulle jag frbjuda denna kommers, ty det r fattiga fiskare som bli lidande p den. Reine r vackert, och dr koncentrerar sig fisket och handeln just nu. Allt r torsk och torsklukt. Torskslem och tran ligger som en hinna verallt, man halkar och vadar i torskavfall. Inne p telegrafen luktade det torsk och i den enda salong jag beskte i Reine luktade det torsk. Bt efter bt lgger till vid bryggorna med torsk upp till relingen och karlarna diskutera lastens vrde. Dr r rop och glam och skratt, mns djupa bas och pojkars diskant. Pojkarna se helt stolta ut i sina oljeklder, ty den uniformen likstller dem med fderna och i den fostras de till hjltar p havet. Kvinnor ser man ej. De sitta hemma och vagga de sista tvillingarna. Det r gott om barn i Lofoten, 10 till 15 barn av samma mor r icke ovanligt. Vad beror detta p? Mnne p Golfstrmmen, ty den inverkar nstan p allt i Norge. Jag besker fiskoljefabriken och trankokeriet och inspekterar torkningen av torsken, den saltade klippfisken och den osaltade stockfisken, som hnger i hundratusental p sina torkstllningar. Jag frstr att livets mening delvis r torsk. Allt r stort tilltaget hr under de vita fjllen. Bara skillnaden mellan ebb och flod r 5 meter. Vi lmnade Reine och ngade hem till Svolvr. Jag lste Lofotposten en gng till och somnade vid fisketelegrammen. Vaknade ter och vi satte kurs p Narvik, sedan vi frst gjort en titt in till Kabelvaag, som en gng var Lofotens huvudort, dr det levdes Klondykeliv under fisket. Dr dansades cancan och spelades kort. Akvaviten flt och btlaster bytte gare. Havet lg vitt som mjlk under den bleka solen. Och d ejdrarna lyfte och slogo ned, sprutade det som av silver i mjlkhavet. Vi gingo in i den beryktade Troldfjorden, "det styggeste sted i Lofoten", sga en del Lofotenbor. Det tycker icke jag. Mjligen hemskt vackert. P en fjllsida stod ett frskt utterspr, om det kan intressera. Och sm snskred stodo som skidspr frn fjlltinnarna nda ned i havet. Strax innan det mrknade passerade vi Skjrv, ty vi gingo en annan vg hem n bort. Man berttade mig att p Skjrv ligger en skatt nedgrvd. Den kan upptckas endast Sankt Hansnatten och endast av en 40 rs jungfru. Den blir nog aldrig bragt i ljuset. Snart glimma ljusen i Narvik, och med ljuskastaren ska vi oss vg till kajen. Lofoten har tagit mig och jag mste se det en gng till! HOS LAPPAR. Med snglasgon p nsorna och liggande p rygg i vra vargskinnsplsar hade vi kt ut till lapparna, som hllo till en mil norr om Kurravaara. Det blev liv och rrelse utanfr ktorna, nr vi pinglade uppfr fjllsluttningen. Solen sken klart och snn blndade och som glada frger p en vit palett lyste och skimrade lapparnas drkter. Hundarna skllde, vra hstar stegrade sig och skakade bjllrorna, man ropade hlsningar, barnen pulsade omkring i drivorna. Dr var liv och lustighet. Vi skulle kpa torrktt och ett par frska renstekar. Handeln var snart uppgjord och ett par pojkar gvo sig av fr att hmta en ren. Vi hade passerat hjorden p andra sidan sjn. Under tiden skulle vi vara gster i ktorna, dr maten just kokades och det starka, grna kaffet stod p elden. Om ngra gonblick lgo vi bekvmt utstrckta p renhudarna bland hundarna, som motvilligt makade t sig. Det var i gubben Sarris kta. Sarri r gammal och rik och hans gumma, som r mrkbrun och har tusen rynkor i sitt kloka ansikte, dr ett par svarta, glnsande gon slugt betrakta frmlingarna, rr om i grytan med doftande renktt och renben. S smningom fylles ktan alltmera med lappar frn andra hushll. Dr rkes och skrattas och vr finske tolk fr hundra frgor att besvara. Men han frgar ocks tillbaka. En av flickorna i ktan r 25 r gammal och ogift. Hon sger att hon trs inte. Skoj och skratt bland oss och lapparna. En unge kryper omkring p bjrkrismattan, dr snn skiner igenom. Han r naken om ben och mage, men han skrattar och leker som om ingen kld funnes. Middagen r frdig. Renktt och rentunga, renben och renbuljong! Jag undrar just hur den av oss mr just nu p jaktstigen efter de tre liter buljong han satte i sig utom de kilo ktt och de meter renben han lt frsvinna. Men hrligt r det och passar bland fjllen och buljongen r icke alls gjord p Liebigs kttextrakt eller ngra slags kapslar, utan r den enda riktiga buljong i vrlden. S 4 koppar kaffe och fram med piporna. Mtta luta vi oss bakt p de mjuka renfllarna och se p hur rken stiger bl genom fnget mot solbelysta moln. Nr vi kommo ut ur ktan, var renen hmtad och stod bunden vid en bjrk. Litet ackorderande om priset, ett par pojkar draga omkull honom, den ena sticker sin kniv mellan hans framben, tar ett par steg t sidan och lter honom skta sig sjlv, fast han hller fast i grimman. Renen springer upp, gr ngra kast, vacklar och faller tungt t sidan. Han r dd och om ngra minuter r han styckad. Sdant r livet. nnu drja vi ett par timmar hos gubben Sarri. Kaffet fldar ter och sprkldan r ppen. Men nr solen brjar sjunka ta vi avsked, ta p plsarna och ro inom kort p tervgen. Moln dragas ihop i sder. Snart brjar snn falla. Det mrknar och i kolsvarta natten ker jag sovande in i Kiiruna. Dess elektriska ljus vcker mig, och vit som en sngubbe stiger jag ur slden. En smak av renben och buljong sitter kvar i munnen, men inom 5 minuter r den borta. Minnet r varaktigare. TER HOS LAPPAR. Fr ngra dagar sedan fick jag ett brev frn Lule. Dr stod att solen hll p att komma och att isarna hade gtt och att allt var hrligt. Nu nr jag sitter p mitt gande hemman i Grisslehamn, dr havet r sommarbltt och trden nnu ha vrens unga gyllene grnska, dr hundkaksen vxer mitt yngsta barn ver huvudet och man nskar att man vore oxe fr att riktigt kunna njuta av det kraftiga grset, kommer jag att tnka p Lappland, dr snn ligger kvar n. Frra gngen jag var dr, snade det midsommaraftonen i Kiiruna, s att landskapet ngra timmar verkade vinter. Men solen r kraftigare dr n hr nere, och dagen drp var det vr igen. ver myrar, som ngade i solhettan, genom vta drivor p fjllens nordsidor, ver bckar med skvalande isvatten hade jag tagit mig fram till ett lapplger och var gst i en kta. Jag kommer ihg, hur jag genast knde en stark hemknsla i tltet. Det frefll mig som om jag varit borta i frmmande land hela mitt liv och frst nu kommit hem. Jag njt s som jag aldrig frut njutit av livet. Ett stort och starkt, medvetet lugn kom ver mig, och jag knde som om musklerna kntos hrdare och kraftigare av hlsa och lycka. Det var just lyckoknslan jag knde. Luften var som kyligt vin, och mnniskorna bland vilka jag satt verkade upphjda ver smaktigheter och futtighet. Jag fick klart fr mig att denna min knsla av lycka mste bero p ngon slktskap med fjllfolket. Jag knner inte till min slkt s vrst lngt tillbaka i tiden, men med all skerhet har ngon lapp eller annan nomad varit framme och tittat. Nu, nr jag kom upp till Lappland igen i vintras och kom in i en kta, knde jag denna hemknsla om mjligt starkare. Jag skulle vilja flja med fjllapparna och leva mitt terstende liv med dem. Jag knner visserligen att jag borde ha tnkt p detta frut och att det r fr sent nu, men jag knner samtidigt, att jag har gtt miste om den verkliga lyckan i livet, drfr att jag icke brt nog tidigt med den s kallade kulturen. Det hr artar sig tydligen till ett kseri om mig sjlv. Min avsikt r emellertid att skriva ngot om lapparna. Jag var i Jukkasjrvi p ett stort mte mellan landshvdingen och en massa lappar. Lapparna ha ocks sin norska frga. Norrmnnen klaga ver att renarna gra skada p deras odlingar, d de komma ver fjllen ned mot havet. S snart en norsk bonde hittar en tuss renhr p sina gor, begr han skadeersttning. Odlingar, som skulle kunna inhgnas, inhgnar han ej, ty d kan han ej begra skadeersttningen, vilken han betraktar som en inkomst. Lapparna, som flja sina renar ver grnsfjllen, ro svenska understar. Drav flja konflikter naturligtvis. Men lapparna borde naturligtvis ocks vara norska understar, ty de mste ju flja sina renar, d dessa g till Norge. Frgan r svrlst, men min sikt r, att vi i det lngsta bra undanrja svrigheterna fr det folk, vars land vi ervrat och dragit jrnvgar igenom och som vi underminera med gruvhl. Lappland r lapparnas land och vi ro inkrktarna. Vi bra tminstone lta lapparna d ut s smrtfritt som mjligt, om de ndvndigt mste g under fr den annalkande kulturen. Om allt detta pratade vi i gubben Sarris kta, medan kaffepannan sjng ver elden och vi bolmade vr norska tobak. Det var festdag i Jukkasjrvi och solen strlade med vrme och gldje ver de vita flten och de gr stugorna. Framfr skolhuset hade man slagit upp tv ktor och vi frossade p kaffe med torkad renmjlk i. Vi voro gster hela dagen. Vi kpslogo med finnarna om bonader och ryor och gjorde storartade affrer med lapparna i knivar och skor. Jag kpte ett par bandskor av min vninna, gumman Prosti, som r absolut sker p att jag har ett stort hus i Stockholm och r en av Skandinaviens rikaste mn. N, man upptrder ju stundom s! Gumman Prosti och jag kallade varandra du efter landets sed. Jag fick undervisning i lapparnas stt att mrka sina renar. Jag misstnker att f svenskar sder om Jmtland ha reda p det. Renmrkena inregistreras, och myndigheterna i Lappland ha mst gra studiet av dem till en srskild och ganska besvrlig vetenskap. Om det roar skall jag hr nedan lmna ett litet schema ver mrkningens grundtyper och ngra prov p renmrken. Mig intresserar detta, och mjligen kan ngon annan bli intresserad. Man pstr, och jag anser det ganska troligt, att en lapp bland sina hundra renar genast upptcker om ngon med en annans mrke kommit i hjorden. Han gr upp p ngon hjd, s att han fr en verblick ver djuren, och om ngot har ett hak mer eller mindre i ena rat n hans egna, kommer lasson fram och frmlingen avlgsnas. Vid den femte koppen kaffe brja jakthistorierna. Niia r en stor jgare. Han har skjutit 6 bjrnar. Vargarna har han inte rknat, och jrvarnas antal har han glmt. Men hans svarta gon lysa, d han talar om, hur han skidat efter vargen, tills han mst slnga av sig alla plaggen utom byxorna och hur svetten blev isprlor p hans brst, innan han fick kncka ryggen p fienden. I Jukkasjrvi kyrka r det gudstjnst, och det r en stor hndelse, ty det r endast en gng om ret lapparna kunna komma dit. D viges det, dpes och begraves. D r dr _liikutuksia_, den lstadianska extasen med grt och omfamningar. Framme vid altaret st kistorna och prsten lser. Lapparna grta i kr, rytmiskt med stigande och fallande styrka, en underlig lt som av vilsna hundars tjut och skall. De dda i kistorna ha kanske legat dr i mnader, och sorgen br ha trtt i bakgrunden, men anstndigheten fordrar hgljudd klagan. Jag gr in i sakristian och lser p en trplatta verserna av de tre fransmn som r 1681 beskte Jukkasjrvi och Tornetrsk: Gallia nos genuit, vidit nos Africa, Gangem Hausimus, Europam que oculis lustravimus omnem, Casibus et variis aeti terra que mari que Stetimus hic tandem. Nobis ubi defuit orbis. Vi lmna kyrkan och g p stor fest hos gubben Sarri. Renbuljong, renktt, renben. Vi ta ssom de dr aldrig ha tit, och anstndigheten fordrar att vi ta mer n vi behva. Flottet breder ut sig frn mungiporna ver ansiktet och vi skina av tillfredsstllelse, dr vi hugga in med slidknivarna p de vldiga kttbitarna. Renmrg med renlever, salt och peppar r en mat fr de oddliga gudarna. Men det brjar skymma och risslorna med sina fllar ro i ordning. Hstarna frusta vit rk, ty p kvllen smller klden till. Utanfr stugan, dr vi ha kvarter, str en sng halvt begravd i snn. Ty en finne dog i den sngen fr 14 dagar sen och hans ande kommer varje natt och vilar sig i den. Han kommer inte ensam utan fljd av andra ddas andar, och man vill naturligtvis inte ha allt det fljet inomhus. Drfr skall sngen st ute minst tre veckor. Efter den tiden komma andarna inte dit. Om man slr ngon i ansiktet med den trasa, varmed liket tvttats, fr han frmgan att se andarna, bde den sist ddes och andra begravdas. Nu resa vi frn Jukkasjrvi i den mrknande kvllen. Det r kallt och vi tala med varandra ur molnstoder. D det svartnar till natt fara vi ver Luossajokki, vars vatten sorlar dovt under snn, och om ett par timmar f vi till ledstjrnor de elektriska ljusen p Kiirunavaaras sluttning. Tvrs ver himlen, frn horisont till horisont, str ett norrsken i fyra bljande blvita band. Det knarrar under medarna och klden biter i gonlocken. Hstarna ro vita av rimfrost och min hgra mustasch har frusit fast vid vargskinnsplsen, men nu ro vi hemma. REVAL Reval den 30/7 05. Sndagsstillhet nere i _Mejts_ salong. Gastarna spola dcket ver mitt huvud och en av dem sjunger: Grt ej, om p det vida hav en enslig grav jag fr. Du kan ej pryda dr min grav med rosor och en tr. Genom springan under skylightet ser jag ett virrvarr av master mot den varmbl luften och lngst borta Reval med gamla svenska murar och torn. Men ver den gammalvrdiga stadens gr och rda silhuett skrika Alexander-Newskijkatedralens fem barbariskt gyllene lkkupoler, att det gamla svenska Reval vid vrt gamla svenska hav nu r en av trsklarna till Orienten. I vldiga slupar passera ryska matroshopar p vg till staden. P piren mitt emot oss hojta vodkastinkande kuskar, hljda i lumpor av orientaliskt snitt med prlstickade skrp och lga, p mitten tsnrda stormar. Estniska bnder med vilda skgg och obarmhrtiga gon hnga ver vedskutornas relingar och bekika de ryska bnderna i rda blusar som ro stenlastade btar, beslktade med nordlandsbten och dschonken. P kajen bakom vr blgula fladdrande duk st Yachtsmn och tala tyska, ryska, estniska och beundra vr bt, ty den r ren och fin, dlingen bland yachterna i klubbhamnen. Ville jag, som jag nyss gjorde, klttra upp i klubbhusets flaggstng, skulle jag kunna se en rysk eskader ute p redden, farlig att skda som ett rvarband p en sekundateater, och bakom den utanfr sandrevlarna en kappsegling -- ty det r sndag och frisk bris. Sdan r gonblickets situation. Det ligger en viss tjusning i att oknd, utan idiotiska guider strva igenom en gammal stad av Revals valr. Och dess valr r mycket hg. Jag ville smeka de gamla husens buktiga, av rhundradena adlade linjer. De vxa ej brutalt upp ur gatan utan deras vggar ro en omrklig fortsttning av den. Det nyas, det oanvndas stelhet r borta och hemmets vrme och ldringens verseende slr emot dig i varje hrn. Deras kanter ro rundade som i avsikt att ej skada dig. Och gotikens lngtan uppt stmmer dig till poesi. Tag bara krleksfullt i de gamla drrhandtagen som ntts av generationer och stig aktsamt p trappstegen, dem rhundraden ha slipat med alla slags steg, rdda, djrva, vrdiga, sorgsna. Du stiger in p gamla grdar, dr varje kvadratfot r en dikt, en historia om allt av himmel och helvete som kan rymmas i en sjl. Bry dig inte om soporna, om stanken, om trasorna och fattigdomen. Men se in genom ngot litet fnster, om ditt ga hittar genom geranierna och Kristiblodsdropparna. Bakom vart och ett sitta mnniskor i de sm rummen och vnta p dden. Strumpstickorna klirra mot varandra, man lskar, man ter, som man lskat och tit drinne i mnga hundra r. Det r som d jag str i skogen och ser p en myrstack, som halvsover. Det sysslas drinne, man slpar p ett gammalt ntt barr, en takbjlke eller en gammal kr mbel, alldeles som du flyttar en lnstol i ditt rum. Jag hr icke bullret p gatan bakom mig, dr jag str med ansiktet tryckt mot rutan. Jag bryr mig ej om de fulla kuskarna eller smstadseleganternas sladder eller kvinnornas fnitter p trottoaren. Jag lyssnar till tystnaden i sjlva muren, och till sorlet av skuggorna som jag lskar att skapa drinnanfr. Kanske dog ngon av min egen slkt drinne. Han slogs som en djvul under den tappre grev Pontus och roffade t sig s mycket av bytet att han blev en vlbesutten man, och blev kr i en halvvild estnisk bondflicka och gifte sig och lade bort soldatmaneren och dog som jmfrelsevis hederlig borgare just i den hr kammaren. Requiescat in pace! Med mssan i hand gr jag in i den gamla domkyrkan. Under de ntta golvstenarna sova vra gamla slagskmpar, dlingarna frn 1500-talet, som voro gentlemn av sin tid utan nsduk, ty de snto sig i fingrarna och strko av p de vackert stickade skrten, medan de hviskt konverserade med sina delborna damer, p vilkas spetskragar lssen krpo i vldiga processioner. Sdan var tiden. Jag tnker mig den gamle fltversten Karl Horn och hans geml, som okunniga om vr tids ondska sova under stenen som jag trampar p med mina moderna gummiskor. Jag tnker mig honom med ddmannens strnga och hemlighetsfulla min och de uttorkade gonhlorna skdande in i det som nnu r gtor fr de nu levande, med handen p det vackra vrjfstet och rocken gulnad och skr som fnske. Och i kistan bredvid hans gemlen, ur vars skte en ny gren p det gamla stamtrdet vxte fram, frisk och grnskande. Jag vet ej, varfr jag vill stryka hennes dda stenpanna med min levande varma hand -- det r ett slags hlsning bde till de dda och de nnu ofdda slktena -- kanske ocks en hlsning till min egen mor -- vad vet jag? Hr ligger Pontus de la Gardie med kung Johans dotter vid sin sida p sarkofagen. Hon r vacker och mild, han r hrd och obeveklig, men med knppta hnder vnta de p samma frintelse. ver dem skymmer det i de gr valven. P vggarna hnga vapenskldar av tter, vilkas namn nu ro halvt bortglmda i det gamla fosterlandet. Luften r tung av minnen och dammet som virvlar i solskenet r som om det vore upprrt av mktiga vingslag frn de gamla seklernas jtternar, som osynliga kretsa omkring druppe under taket med kronor om halsarna och svrd och pplen i klorna. Jag r ingen Bdeker och min mening r icke att fra ngon staden runt och slsa med gamla minnen, dem jag helst behller fr mig sjlv. Jag vill endast upplysa om att i Schwarzhupterhaus finnas goda portrtt av vra svenska regenter frn Gustav Vasa till och med Ulrika Eleonora. Tv portrtt finnas av Karl XII, av vilka det ena frestller ngon engelsk barnkung. Jag skulle kunna beskriva vaktmstarens suvernt verlgsna min, d jag frklarade att det ena icke r kta. Men kta var hans vaktmstarlogik, d han invnde: Wenn das Eine echt ist, muss auch das Andere echt sein. Han var tydligen ein echtes Schwarzhaupt. Jag gr p mf in genom en vacker femtonhundratalsport i ett vackert hus och gr uppfr en trappa. Det r kanske ingen trappa, utan en stege, som man slagit snder och satt ihop igen och vridit i spiral. Det stinker av smuts, det r kolsvart. P sm drrar i vningarna lser jag estniska, gamla svenska, tyska och ryska namn. Sopor fylla hrnen, blecksaker, buteljskrvor, trasor, ben, trbitar, och sjlva skymningen luktar snusk. Jag har fresatt mig att g nda upp p vinden, om ocks en bov str bakom varje drr. Jag kommer in i en familj, som inte kan mer n estniska utom husmodern, som kan litet tyska. Och genom att anvnda min tyska och blanda upp den med finska lyckas jag frvrva mig s mycket frtroende, att jag icke blir utkastad. Jag blir till och med bjuden p l av husfadern, ty jag r svensk, och husmoderns mormor var svenska. Varifrn? Visste icke! Jag reser ut ur staden till Katharinenthal fr att ta middag. Dr finns Peter den stores lilla hus och jag beskdar hans sngkammare, dr han sov med sina kvinnor och sina tre adjutanter. Jag grter nstan, icke av rrelse, ty jag r icke ryss, men ngot av storhet lg i alla fall ver sngarnas enkelhet och hans tofflor, som han glmt att taga med sig i graven. Jag skulle grna ha velat trffa honom personligen. Jag t middag med vodka, stppgrsvodka, som egentligen br sls p klderna, ty det luktar av stppens h och ngot masurka, jag t Borschtschxstswsch, en hrlig soppa, och ryska gurkor, med vilka nglarna borde livnra sig. Jag drack kaukasiskt vin och talade ryska med slavarna. Jag har nu varit i Reval i tre dagar och i natt segla vi till Worms. Jag tror mig ha studerat Revals karaktr tillrckligt fr att bilda mig ett omdme. P kvllarna, nr allt flyter ihop i skuggor mellan husraderna och skymningen lgger sig ver de ryska skyltarna och butikfnstrens kram och allt r tyst, kan jag ltt drmma mig sexhundra r tillbaka i tiden. Samma hus som d peka med sina spetsiga gavlar mot stjrnorna, fast ett annat slkte klttrar i deras trappor. Men jag kan, nr jag vill, lta fantasin befolka gator och torg med gubbar i snabelskor och uddskrtade rockar och stlla till ett litet medeltidsbrk mellan en vildsint estnisk fiskarpojke och en tungrodd dansk lansknekt. Vill jag ha sagan tillbaka, gr jag upp p Slottsberget, dr Lindanissa, esternas gamla fstning, en gng stod, och dr dannebrogen fll ned frn himmelen. Djupt nere i berget sover Kalev, sagohjlten Kalevipoegs fader, en smn som kanhnda icke kommer att vara i evighet. ODENSHOLM. S lnge jag lever, skall jag minnas en liten havsvik med solbelyst sandstrand, dr sm ilskna vgor krossas till skum bland lsryckt tng och glattslipade kalkstenar. Utanfr en rad klippor och grund, dr vita brnningar dna, rullar Finska viken mrkbl med frsande toppar. Det blser storm, men luften r ljum och p stranden, dr havsvinden brett ut enbuskarna som grna mattstumpar, springa tre mn omkring som vilda och glada barn, Zorn och Galln och jag. Vi ha badat och dricka solen och dofterna frn havet med vra munnar och kroppar. Och nr vi lgga oss p rygg p den torrbrnda marken dr sm tvinande blommor dofta, sveper blsten om oss som bljande silke och vi spnna och knyta musklerna i gldje ver att vara till. Vi knna oss i slkt med ejdrarna som kretsa utanfr nthusen och i slkt med de vita stormmolnen som jaga varandra in mot Estland. I gr kommo vi hit i den brjande skymningen. Under lnga timmar av stiltje hade vi sett den lilla ns kapell och fyrtorn hgra i vr kurs frn Baltischport, dr barbarer i gendarmuniform skt gra vrt liv surt. Alltnog -- vi nrmade oss Odensholm. n r skyddad av fstningsverk, byggda av istidens ingenjrer, en ringmur av grund med sm kryphl emellan, dr inseglingen r hasard, om man inte r i besittning av de hemliga korten, och det voro vi icke. Kvllsbrisen gav fart t skutan, och pltsligt gulnade vattnet. Mellan de ljusa bottenstenarna vaggade tngruskorna och vi beredde oss p en liten grundsttning, d vi upptckte en fiskarbt p vg ut till havs. Vi hissade lotsflaggen, vi varsnade grund verallt. Vi skte g ut samma vg vi kommit. D vnder fiskarbten, man svnger armarna och pekar. Vi falla av, skutan fr fart och vi tro oss klara, d fiskarbten, rodd av kraftiga armar, r alldeles inp oss, och en man ropar p svenska: -- Fall mera! Det ligger en stor sten framfr er! Vi fllo frbi ett grund som annars skulle ha skaffat oss nattarbete, och voro rddade. Bten lgger till lngs _Mejt_, och lotsen stiger ombord. Hans gng p vrt dck r stolt som en vikings och med sina nakna ftter gr han skert som p sitt eget stugugolv. Lova, falla, lova, falla, och under det han lotsar oss in i hamnen, lr han oss vgen ut drifrn, vrt nsta behov. -- Hr p stranden ser ni tre stora stenar. D ni seglar ut, skall kapellet vara i linje med den mellersta stenen. Strax till vnster om kapellet str en rnn. Tar ni den rnnen i linje med stenen, s gr ni p grund. S sger han pltsligt: -- r ni svenskar? -- Ja. -- Vi ro av samma stam. Gud vlsigne! Och han rckte fram handen t oss. Det var, som om vi skulle ha hlsat p ngon av vra frfder tio slktled tillbaka i tiden. Hans tal flt lugnt och klart utan ondiga ord, vrdigt och vackert, och d vi ntligen lgo i hamn och han gtt ombord p sin sktbt, knde vi att vi voro hela ns vlkomna gster. Det var sent, men vi gvo oss ej tid att vnta till fljande morgon. Vi rodde i land vid ett litet hus med livrddningsstationernas allvarliga rda kors p drren och vandrade upp mot byn, vars gra tak skymtade bland grna trd p halvannan vrsts avstnd. Vgen gick ver en sandsltt med lga enbuskar och hr och dr sm svkantade glar, dr ejdrar, msar och smspovar ordda simmade omkring eller gravitetiskt spatserade p strnderna. Vi komma till det lilla kapellet med sin kyrkogrd, ver vilkens port en gammal galjonsbild, frestllande en prst i 1700-talets drkt, tronade. Kapellet verkar blankslitet av stormarna och gravstenarna se ut som tvinande vxter av frhistoriskt ursprung. Det torra grset frasar under vra steg och jag tnker p de dda gamla svenskarna som trtta av brottningar med havet slumra hrnere. Vi fortstta vgen och snart ro vi i byn. Askar skugga de gr, svtckta husen, och medan skymningen snker sig fr jag en stmning av medeltid. S hr ungefr br det ha sett ut hemma fr 500 r sedan, och jag r viss om att det gjorde det. Ur en ladugrd kommer en kvinna tassande i slskinnsskor och vi tilltala henne. Hon svarar p en underlig gammalsvenska, och medan vi prata, kommer folk till. Om ngra minuter ro vi frstdda, vlkomna, och gster i en stuga, som snart fylles av byns mn och kvinnor. Ty vi ro svenskar, riktiga svenskar frn det gamla Sverige och blodet binder. Varfr fr jag icke bli sentimental? Lt mig vara omodern och fr ngra gonblick knna, hur trarna fylla mina gon, trar av gldje ver att ha ftt komma hit. I den stora, svartrkta, rena stugan dukas vr kvllsvard upp av kraftiga blgda kvinnor. P bnkarna bredvid oss sitta vra gamla blonda vikingar med vackert skurna ansikten och frga oss om Sverige, men vi vervldiga dem med frgor om Odensholm. ver drrposten lser jag rtalet 1905 och frgar, varfr just det rtalet str dr. Varje nyr mlas det nya rtalet dit i varje stuga fr att borna skola komma i ngon slags kontakt med tiden, som flyr. Ty faktiskt r deras liv inrttat p samma stt som vrt fr ett halvt rtusende sedan. Sedan mnga rhundraden har Odensholm varit befolkat av svenskar, men fr 600 r sedan kom pesten och gjorde n till en ken. Sedan kom en man frn Sandhamn dit med sin familj. Vr vrd pekar p en liten pojke och sger: -- Den dr pojken r tionde ledet frn den Erik, som seglade hit frn Sandhamn. Vi kalla oss Erkas efter honom. Efter pesten hade estniska sjrvare sitt tillhll hr, men Gustav II Adolf lt befolka n med svenskar fr att f ordning i trakten. En gng lnge eftert kommo kapare frn fastlandet fr att rva och plundra. Men dimma kom frn sjn, och Odensholmsborna togo sig fre att dunka p sina kokkrl, varp kaparna blevo rdda och lmnade n. De hade satt sina btar i land vid ett rev, som drefter kallas Kaparevi. Sagans ande fyller stugan, och det berttas den ena historien efter den andra. n har privilegier frn Gustav II Adolf eller Kristina och lmnar i skatt sedan urminnes tider 4 tunnor salt fisk och 4 tunnor torkad, sammanskott frn de 7 familjer med tillsammans omkring 100 medlemmar, som bo dr. Men nu vet man icke, till vem det dr skall lmnas. En estlndsk baron sades ha kpt n och kom fr att frndra villkoren, men boarna betrakta sig fortfarande som svenskar och i sin goda rtt p grund av de mnghundrariga privilegierna och underkasta sig ingen frndring. Vi sgo deras gon glda, d de talade om baronens frsk. De talade om sina slbssor och frskrade att de skulle ha gtt man ur huse och skjutit s lnge krut och bly fanns. Min sjl blev varm. Vi to kvllsvard. Brunt brd, smr, flundra, stekt i svinflott, rkt torsk, Odensholms specialit, rkt flundra, filbunke, hembryggt l, mjlk -- som man ser mat fr gudar och hyggliga mnniskor. Sllan har jag njutit av ngot s mycket som av den rkta torsken och det goda brdet. S snart ett glas var tmt, pfylldes det genast av den vaksamma vrdinnan, nda tills man insg, att man mste vnda det upp och ned. Svensk uppmrksamhet. Under tiden talades om Odensholm och om Sverige. Med oss talades en noggrant grammatikalisk hgsvenska, inlrd ur svenska tidningar och svenska bcker, men sinsemellan och till kvinnorna talades gammalsvenska, vrt och deras fders sprk, fast p en srskild dialekt. Nu vill jag verstta lotsens, som seglade oss in i hamn, samtal med oss p Odensholmsvenska. Eller kanske det nrmar sig Runsvenska. I varje fall r det intressant: -- Fall maira! En storan stain er frafere! Hr oba strndi sen I tri stor stain. Tt ni g segol, t ska kappli bli uti rsa m mittmillastain. Oba vinstursia kappli str en rauni braiver. Om ni tova hon raunia uti rsa m han stain, s g ni p grunne. Bara uti hit hamne hvan I inga rddoa fer inga vr! (Men hr i hamnen behver ni inte vara rdda fr ngon storm.) Mitt i natten g vi ombord igen fr att sova. Skummet ryker ver jllen och stormen tjuter i vanterna. Men vi bara lngta till morgondagen och vra slktingar i land. * * * * * "Um Geesa givor en vikar, s ska skrvlinga bli tiner!" Detta r ett ordsprk som anvndes d man vill underskatta en karl, och betyder fritt versatt: -- Om gud lter mej f en sl, ska du f framftterna! Framftterna ro nmligen intet vrda. Men Odensholmarna visade oss de riktiga framftterna, fr att nu fr en gngs skull gra en ordlek. Deras stugor stodo ppna fr oss, och vid mltiderna bullades allt upp. Vi drucko tremnnings l ur trstnkor, dr tret hade insupit lets sjl s att kanten kndes stark och god att suga p. Torsken doftade och brdet doftade. Vgg om vgg med oss rktes torsken, dr den hngde p sina takstnger, jag mste stta mig dr och teckna interiren och lta mina klder supa in den hlsobringande rken som sedan generationer trngt in i takbjlkarna och gjort dem svarta och vackert blanka. I stugans fnster str en underlig vxt i en kruka. Jag frgar, och fr veta att det r kajennpeppar -- "fr att ha i brnnvinet, nr karlarna blir livsjuka". De karlarna, de ro sig lika, till och med p Odensholm! Kvinnan som upplyste mig om kompositionen verkade stenlderskvinna och hade antagligen ftt klart fr sig att endast karlars sjukdomar krva brnnvin och kajenn! Vi g omkring p grdarna. Pltsligt se vi en levande silhuett mot luften. Det r en pojke som r uppe p stegen fr att se efter i havet om ngon behver livrddning. D fr jag reda p, att Odensholmarna i r ha rddat 4 skeppsbesttningar utan att f en kopek fr besvret. Det r en herr Gut i Reval, som tydligen kan lmna upplysningar om, vart pengarna tagit vgen. -- Inte begr vi pengar fr sdant, men d det betalas ut pengar, varfr skulle vi inte f dem? Jag lovar att pminna herr Gut. Jag hoppas att han fr lsa det hr. P vggen i en stuga lser jag fljande nyrsgratulation med teckningar: 1905 "Ett gott nitt r, att fiskar fr som ingtt r. "Gud m giva lick och hels t folk kriar te trivas i r: och n sjlar och alar m vintn fs." Jag gr omkring och njuter av allt detta liv. Jag beundrar takens drakhuvuden, som pminna mig om vikingafejder och allt vrt svenska bohemeri som lever kvar hos oss n trots allt. Jag gr upp till fyren och beundrar ryssen som vaktar den och som gr omkring ensam och ofrstdd och skrmmer urinvnarnas ejdrar genom att spruta hagel ver de sm glarna i mnskenet. Jag beundrar kvinnorna som jag mter, magasin fr hlsa och sundhet. Jag ser ut ver havet och glder mig t landskapets fina och frnma frg, fina gr och grna och violetta toner. Jag gr in i en stuga och beundrar barometern som hnger i taket. Materialet till den har mst hmtas p fastlandet. Jag beundrar de friska barnen och kvinnorna och frvnar mig ver att det icke har blivit inavel p en s avsides liggande . -- Men vi tar frn fastlandet. Sade man mig. D kan jag frst. Vad skall jag sga mera? En gng skall jag komma tillbaka till Odensholm och bo dr. Jag hoppas att de sju familjerna, Brus, Grejs, Nibondas, Marks, Erkas, Nigrds och Stavas icke betrakta mig som frmmande. Jag ber mina lsare skicka svenska bcker till dem. Adressen r t.ex. Brus Odensholm Estland. Albert Engstrm. EN JULAFTON I UPPSALA. Jag mnade tentera i grekiska i februari och mste tillbringa julen i Uppsala fr att icke frlora tid hemma p landet genom festande, dans och sldpartier. Endast den, som fjrran frn sitt hem julat i den staden, kan stta sig in i stmningen. Mellan husraderna lyser det trstlsa vemodet ur lyktorna, och inne i de sm studentlyorna ligger det nnu hemskare och dystrare. Stjrnorna, som gnistra p den svarta himmeln ver den lilla staden, ha intet att gra med barnens muntra och sprakande julstjrnor, som tindra ver lustiga julbloss och rykande hstar, medan bjllrorna klinga i en rytm, som bdar dans. Och den vida sltten runt omkring r arktiskt de och full av mrker. De f ljusen ro som lanternor p infrusna fartyg. Men inne p Gstis sitta de stackars hemlsa i de skummaste hrnen, en och en, och drmma vid sina fattiga toddar om lackdoft och julgransglitter. Jag skulle allts jula i Uppsala. Vi voro tv, som skulle dystra till tillsammans, den gamle Ernst Fridolf och jag. Jag kinesade hos honom, ty jag vgade ej g till min egen lya, dr en arg stderska krvde pengar, och dr ved varit en oknd lyxartikel sedan flera dagar. Jag kinesade p Ernst Fridolfs soffa, ty i Uppsala ligger vrden i den bsta sngen. Vi hade ingen ved, men lampan hade olja och vrmde p sitt vis. Jag fick hlja in mig i Ernst Fridolfs virkade sngverdrag, en vintergata av bomullsstjrnor med mellanrum stora nog att f en hand igenom, men det rckte tv gnger omkring min magra juniorkropp, och var turen god, tckte yttersta lagrets stjrnor det inres mellanrum. Det enda som kom mig att se livet i ett ngorlunda rosenrtt skimmer var, att jag gde en femma, vilken skulle rcka fr oss bda under vilo- och festdagarna. Tobak hade vi. Frukost, biffstek och porter, fingo vi p krita p det lilla Concordia. Resten skulle nog vr herre skta om, och under mellandagarna skulle vi hlsa p farbror Yxlv. Farbror Yxlv krver sitt srskilda kapitel. Han var avlgsen slkting till Ernst Fridolf, mjlnare i goda omstndigheter och bodde ungefr en mil utanfr staden. Han var ett gammalt original, som p sin vg genom livet listat ut en hel del saker. Han kunde allt och var traktens faktotum, finsmed, finsnickare, kvacksalvade litet och kunde stta trdgrdar i gng som ingen annan. Hans enda huvudfel var, att han tyckte om ett glas ibland, men detta r ju en allmntmnsklig egenskap. Mot fljderna av verdrivet festande hade han ett medel, som ej br undanhllas lsaren. Innan han tgade till kalaset, drack han litet olja, ty han hade listat ut, att oljan p grund av sin ltthet alltid mste ligga i ett tunt lager ovanp det han frtrt och dymedelst hindra spritngorna att stiga upp i knoppen. Han frskrade, att medlet var probat och osvikligt. Nu br ni knna farbror Yxlv till en viss grad. Julaftonen kom, och efter en stadig frukost p Concordia gingo vi hem till vrt rum fr att verlgga om, hur vr femma lmpligast skulle anvndas. Det var smllkallt bde ute och inne. Frosten satt vit p drrls och fnster, och man mrkte ej, d en pipa slutrkts, ty andedrkten frvillade. Att vi skulle kpa punsch fr tre kronor, var en sjlvklar sak. Resten skulle anvndas till julklappar, och dessa skulle tillfalla pigorna, som tjnade hos baningenjren, ty med dem hade vi kt karusell p Feitska tomten, och de voro vrldens sknaste kvinnor. De brukade nicka t oss frn kksfnstret, d vi flanerade utanfr jrnvgsstationen, och sdant intresse mste ju belnas. Vi gingo ut i julmarknaden. Ernst Fridolf kpte en sidenschalett fr 1,25 och jag en s.k. bild att stta p spegeln under den pighimmel jag frmodade vara draperad ver den enkla byrn. Bilden var en porslinsdocka, kldd endast i en dansskjol. Jag tyckte sjlv, att det var djrvt kpt, men studenter ro nu en gng fr alla upplagda fr lttare skmt. Det hr till ungdomen, och jag antar, att det r normalt. Vi avlevererade dyrgriparna, sedan vi slagit in dem i mystiska jttepaket och frsett dem med ondligt kvicka deviser. Baningenjren tog sjlv emot dem i tamburdrren. Hans panna lade sig i veck, och hans blick gick genom mrg och ben, och vi rodnade ynglingens rodnad. O, du heliga ungdom! Nu skulle vi fira vr ensamma julafton och kpte tv liter punsch, Ulanders Fin de Sicle. Det brjade skymma, d vi vl installerat oss i vrt kalla wigwam. Vi hllde upp vars ett glas och drucko under tystnad. Piporna glimmade. Mrkret smg sig in i rummet. Vi tnkte p dem dr hemma, som saknade oss i kvll, och ngot snrde till vra strupar och hjrtan. Och vad skulle det bli av oss, lata som vi voro? Den lilla flik av luften, som vi sgo ver bakgrdens snbetckta hustak, lyste giftigt blgrn av solnedgngens rester, och frosten p rutorna gnistrade. Vi tnde lampan. Vi eldade i spiseln med alla de tidningar vi gde. Det var en kort frjd. Om vi skulle offra en stol? Vi kunde grna offra den dr, vars ryggstycke alltid hoppade ur, d man lutade sig emot det. Det var ju en id, och vi drucko fr idn och plockade stolen isr. Vi mste spnta stickor ur sitsen, och efter uppoffrande av en halv tndsticksask flammade julbrasan. Ett dricksglas fotogen gjorde den till en lusteld. Det dnade i den spruckna kakelugnen, och den blev en tredje kamrat, en glad fyr som berttade historier och skrattade ett bullrande, smittande skratt. Men vi borde allt g ut och titta p folklivet. Vi gingo ned p gatan fr att vika ut p torget -- och dr i hrnet sgo vi en figur, som vi knde igen. Det var farbror Yxlv! Han sg ngot besknkt ut. Han hade tydligen glmt oljan. -- Goddag, farbror! Farbror r inne och kper julklappar, kan jag frst! -- Skulle just brja p nu! Jag har varit i stan hela dagen, men jag trffade p vaktmstar Svensson och han bjd p frukost, och frbaska mej den har blst av n. -- Vill inte farbror dricka ett glas punsch hos oss? Enkelt och flrdfritt! Farbror har ju hela dan p sig. -- Nja, ett glas d! Men sen fr jag lov att utrtta mina kommissioner. Kommer ni ut mellandagarna? -- Skert som i en ask! Vi ha skickat terbud till en hel massa stllen bara fr farbrors skull. -- Ho, ho, ho -- ni har vl inte s mnga att g till kan jag tro! -- Joo d! Vi bjudna till inspektor och till den och den! men helst vill vi frsts ut p landet. Kom nu, farbror, s tar vi ett glas! Farbror Yxlv fljde med upp. Brasan hll p att falna ned, och kylan brjade ter hrska i rummet. -- Det var fan, vad ni har kallt! Kan ni inte stta in ngra trn? -- Nej, den frbaskade stderskan har strejkat, ingen mnniska r hemma, och fan vet, var nyckeln till vedboden hnger. Men vi kan ju elda p med punsch. Skl, farbror! Skl, skl! Farbror Yxlv tycktes vara srskilt upplagd fr festande. Han drack den ena bottenfocken efter den andra, han brjade sjunga och bertta historier, sluddra p mlet och skrika. Klockan blev mycket, och vi vgade pminna om hans kommissioner. Men det borde vi aldrig gjort! -- Jas, ni vill att jag skall g? Jag r inte nog fin t herrarna? Det r heller inget nje att sitta i en iskllare med ett par ofrskmda pojkvalpar. Ingen skall sga, att jag snuggar, ingen! -- ta mej fan. Yxlv kan g! Han gr p flcken! Dr hrde ni! Han gr, han gr, men stick inte ut nsan till mej, fr d bussar jag hund p er, lymlar dr! Han tmde ilsket sitt glas, fyllde p ett nytt och tmde det. -- Bli generad av sna dr barnungar i stormhattar, gubbevars, som ni inte har betalt. Ni rider mej p nsan, fr ni kan tala latin och hebreiska och engelska, men vet ni va jag kan? Vet ni d? Jag kan be er --. Nu tar jag det sista glaset hos er, snobbyngel -- ja! -- sl opp nsta flaska, jag kan betala om det kniper! Gubben Yxlv var tydligen rakt p snusen. Vi slogo upp nsta flaska och hllde i gubbens glas. Han tmde det och reste sig vinglande frn soffan. -- Trodde jag var i sllskap med bildat folk -- _krk_ ni! D just va ni ! Stick inte nsan hem till mej! Gr'et inte! Ja bussar hund p er! -- Fr vi inte flja farbror till skjutsen och hjlpa till med kommissionerna? -- Ja, ja _ska_ g, men jag behver inte bli utmotad. Ja gr -- g -- hr -- sir ni inte, att ja p v -- hg? Jklar, vad min luva -- hadde en skinnluva -- eller d katten, som ligger i hrnet dr? -- Han riktade en spark in i kakelugnshrnet och tog en verhalning. -- D min luva! D d! Ni grinar, grnglingar, fr ni tror ja sned, men ingen har varit s nykter, som jag nu! Ingen, hr ni! Han ptade i hrnet och fick tag i mssan. -- Men fr vi inte flja farbror? -- Flja mej! Den, som fljer mej, fr sej en torvel, s han aldrig vaknar mer! Jag har rett mej utan hjlp i 55 r, och sna dr jklar som driver med gammalt folk -- -- Ja, men farbror -- Gubben Yxlv sparkade upp drren och var ute i trappan. Hans stvelsinkor smllde mot trappstegens jrnskoningar. -- Vi mste se efter honom. Vi st inte till svars! Vi rusade ut och ned p gatan. Yxlv var frsvunnen i folkvimlet. Vad skulle vi gra? Vi hade frdrvat utsikterna fr oss, men Yxlv var ju ocks oefterrttlig. Vr framtid under mellandagarna sg hotande ut, och ingen kamrat fanns kvar att vigga av. Men vi hade druckit ngra glas punsch och punsch, mttligt njuten, fder ider. Jag fick en djrv sdan. -- Vi g upp i poliskammarn!! Ernst Fridolf betraktade mig frgande. Vi hade haft en del att gra med polisen, flyttat skyltar, stllt till gruff, slckt lyktor och dansat ringdans omkring den fruktade konstapeln n:r 9 Morin p torget en natt under de beryktade oroligheterna, d upprorslagen lstes upp frn poliskammarens trappa av Raaben sjlv. Vi hade listat in ett halvt dussin btshakar i polismstarens trappuppgng, anspelande p en gngse lgnhistoria om den riksbekante hedersmannen. Vi voro inom poliskren icke betraktade som guds bsta barn. -- Jo, vi gr dit och bjuder konstaplarna p punsch. Du frstr, att i kvll mste de vara vekhjrtade -- julafton och frid i all naturen. Tror du, att ngra studenter frut ha bjudit konstaplarna p punsch i poliskammarn? Nej, var lugn fr det! Och vi kunna f frdelar av det i en framtid. Ernst Fridolf var med om saken, jag stoppade litern i fickan, och om ngra minuter stegade vi in i gemaket, dr vi mnga gnger frut sttt som syndare, anklagade fr brott mot nattfriden och ordningsstadgan. Konstaplarna tittade frvnade p oss. Jag harskade mig. Jag hll ett tal, dr jag ppekade julhgtidens betydelse. P en dag som denna borde vi glmma allt groll. Visserligen vore studentkren p grund av vissa sorgliga tillflligheter sedd i ogynnsam dager av polismyndigheten, och stundom, beklagligt nog, vore frhllandet vice versa, men i denna strid vore den dlast, som rckte handen eller rttare litern till frsoning. Vi hade tnkt oss de vakthavande konstaplarnas knslor p julaftonskvllen, en kvll d ingen brkar i staden, d en vakt r obehvlig, ty krlekens och fridens ande svvade ju ver all ngden, liksom stjrnan fr nrmare tv tusen r sedan stod still ver krubban. Lt oss tmma en fridens, en frstendets, ja, en krlekens bgare i Ulanders utmrkta Fin de Sicle-punsch till ett tecken p en varaktig och efterlngtad frsoning. Bakom oss stod hela studentkren, hela universitetet frn rector magnificus till vaktmstaren i sknska nationen, en nation som i Uppsala var s obetydlig, att den icke ens existerade. Med ett ord hela det Sverige, som en gng skall beklda alla mbeten, frn statsministerns till -- vad skall jag sga? Med ett ord, skl och tack fr den tid som varit! Mtte vi f uppleva mnga liknande julaftnar tillsammans! Jag rckte litern till vakthavande verkonstapeln -- och si! -- han grep den. Det fanns bara ett dricksglas, det p kommissariens bord, och man vgade icke rra det, ty vederbrande kunde ju mjligen komma p inspektion. Vi drucko allts fyrmnnings ur buteljen, och julens ngel svvade med fridfulla vingslag ver hela scenen. Den var enastende. Vi knde oss ha uppfyllt en mission. Klirrr! Telefon! En konstapel sprang till apparaten. -- Urskta, herrarna, men dom telefonerar, att en karl ligger full nere i jrnvgsparken. Vi mste hmta honom. -- Jag vet, vem det r, frklarade jag divinatoriskt. Det r farbror Yxlv! Inte behva herrarna bda g och hmta honom! En r tillrcklig -- jag fljer med! Sedan kan vi ju dricka ur resten -- det r trkigt att behva skiljas s hr brdstrtat! Jag frstr nnu inte, hur julstmningen kunde gripa konstaplarna till den grad, att de gingo in p mitt frslag. Ernst Fridolf stannade kvar, och jag begav mig med en konstapel springande ut i den smllkalla kvllen nedfr Vaksalagatan och in i jrnvgsparken. Efter en stunds skande funno vi karlen. Det var farbror Yxlv. Det blev ett sorgligt tg tillbaka till poliskammaren. Konstapeln och jag buro den gamle mannen i gullstol, och han sov och drog timmerstockar. Ostrda av vandrare passerade vi hela vgen. Jag talade med konstapeln om mitt dliga samvete. Gubben hade ftt punsch av oss. -- ja, det r ju inte s farligt s hr vid jultiden! Vi kan ju lgga in honom och lta honom nyktra till, s fr han g i morgon. -- Slipper han plikta d? -- , p sin hjd en femma -- men vi kan ju fr resten lta honom g. Herrarna ha ju varit s trevliga och gemytliga, s fr herrarnas skull -- och i natt blir det nog ingen inspektion. Det r alltid s lugnt i stan sna hr kvllar. Vi placerade farbror Yxlv i arresten. Han sov som en kappsck, tillsnrd och polletterad och instlld i ett magasin. Vi tergingo till punschen, det, som fanns kvar, nmligen, ty Ernst Fridolf hade sklat tmligen ordentligt med sin konstapel under vr frnvaro. Vi fingo i oss historier om ventyr frn det nattliga Uppsala, vi sklade, vi lade bort titlarna. Jag frskte sjunga, men det pstods, att sng ej passade p vaktkontoret. Ernst Fridolf sjng nd och utvecklade allt det gemyt, som var honom eget, s att sngen fick passera. Jag undrar, om ngon julafton ngonsin bragts s hemtrevligt av ngra vakthavande konstaplar. Och d vi brto upp, sedan vi vridit ur de sista dropparna Fin de Sicle-punsch, tryckte vi vra gamla fienders hnder hjrtligt och lnge och nskade, att de snart mtte bliva avlsta fr att f gna sig t det trevna familjelivet, hustrurna som vntade, och barnen som ropade p polis. Denna julafton r den enda jag icke tillbragt i mitt hem. Lyckan har gynnat mig, och jag nskar samma lycka t alla dem, som lst detta ungdomsminne till slut. P. S. Vi vgade icke hemska farbror Yxlv under mellandagarna. Vi hade ju vra skl, och fr vrigt kom rddningen som vanligt i verraskande och oanad form. Alles geben die Gtter ihren Lieblingen. LUSKUNGEN. Det artade sig till hunger och dyr tid i Smland. Det r inte lnge sedan. Man behver inte vara 50 r fr att minnas det. Det hade knappt kommit ngon vrflod, och sen snn hade gtt sin kos, kom torkan. Vgarna sprucko, krarna sprucko, och grset, som trngde sig upp med sm tvinande strn, brnde solen brunt. Vattnet sjnk i sjarna och bckarna torkade ut. Emn letade sig fram bland bottenstenarna med ljumt vatten och glarna stodo stinkande av ruttnande grs och bubblande strandgyttja. Och solen stod rd och frfrande och obarmhrtig och tycktes drja i sin bana fr att strla ned ofrd ver marken. I kyrkorna lste prsterna upp psalmbokens trollformler mot torka och bnderna gnllde trollsnger fr att nedkalla regn, men det kom intet regn. Deras gud ville straffa det vrnga och horiska slktet, ty mttet var ntligen rgat. Smlnningarna framhrdade i synden, de voro slappa i tron, och det hade de fr resten varit sedan mnga hundra r. De hade visserligen ftt en duvning d och d i form av missvxt och kolera, men de kunde inte frst att de syndat mer n vanligt p sista tiden. Bnderna tyckte sig behandlade orttvist och brjade tvivla. Men tvivlet r den farligaste synden, sade prsterna, som hade sina grova lner och inte behvde vara rdda fr att maten skulle ta slut i deras visthusbodar. Bedjen och kallen, sade de och vibrerade med rsten och slogo i predikstolarna, som de hade lrt sig av andra prster. Men tvivlen icke! Under tiden brann solen allt hetare. Brunnarna torkade ut och kreaturen rmade efter vatten och fda, ty vinterfodret var p upphllningen. Det sjngs och bads i grdarna, men himlen lyssnade icke. Folket gick som i en drm. Man sg tecken och under i luften. Hgringar syntes i skyn med krigshrar och moln av underlig skapnad. Allt flera brjade tvivla p prsternas ord och bnens makt. Om vr otro och synd r orsaken till allt detta, sade de, varfr frhindrar inte Gud vr synd och otro, d han r allsmktig? Inte kan den allgode Guden vilja att ngot ont finns till, om han r barmhrtig och vill endast det goda. -- Gud tillstdjer stundom det onda, svarade prsterna, fr att prva mnniskorna. -- r det barmhrtigt? frgade bnderna. -- Vi frst inte Guds rdslag, svarade prsterna, men han vill alla mnniskors frlsning. -- Varfr tillstdjer han d prvningen, dr lite var kan g under? frgade bnderna ter. -- Vi mnniskor frst intet av det Guds ande tillhrer, svarade prsterna. Sdana samtal rubbade trosstyrkan i frsamlingarna och ledde till mnga misshlligheter, Trons pelare vacklade orovckande i Emdalen, och det hnde att prsterna fingo ordentligt med stryk, d de gingo hem frn kalas hos lnsmannen eller socknens kapten. Ty jorden skulle frgs i alla fall, och prsterna visste intet. Det var en frfrlig tid. Jorden skulle frgs. Mnga tecken frebdade en sdan katastrof, som i det stora hela inte hade betytt s mycket i universum, tminstone inte ekonomiskt. Men smlnningarna voro intresserade, ty de hade dliga samveten och voro inte riktigt skra p att inte prsterna nd trots sin ofrmga av logik hade rtt i mngt och mycket, fast nog var det jkligt att de skulle ha det bra, mat och dricka fullt upp, under det man led nd i stugorna runt om prstgrdarna. Kanske var det i alla fall bst med bn och kallan, d prsten ordinerade sdant. I en socken lngt inne i Smland, inte s lngt frn Emns kllor, bodde en tiggare i en frfallen backstuga. Han var en riktigt gammaldags trasig och barfotad tiggare och kallades Smugen, och han levde i sin koja med sin kring och en get. Varken han eller gumman tvttade sig ngonsin, och Smugens tiggarpse var om mjligt trasigare n hans paltor. Jag har sjlv sett Smugen d jag var 4 r gammal och minns honom rtt bra. Han hade blivit ett inventarium i Emdalen och gick icke ohjlpt ur ngot kk. En dag vandrade Smugen och kringen tysta sin vg fram emellan ett par byar under den brinnande solen, Smugen frst och kringen ngra steg efter, ty tiggare bjuda sllan sina fruar armen och gifta mn tala nnu mera sllan med sina fruar -- om dessa bda nu voro gifta -- jag vet det inte. D upptckte Smugen ngot underligt vid vgkanten. Det kan knappt beskrivas. Det var en kompakt spolformig massa som rrde sig framt vid dikesrenen. Smugen stannade och sg. Den var en aln lng och bestod av millioner lss -- och runt omkring var marken betckt av tusentals lss, som rrde sig i samma riktning som den stora kroppen. Smugen petade i kroppen. Den var lss alltigenom, lss som lgo p varandra och hngde tillsammans och rrde sig. Det var hemskt och underligt. Smugens kring kom fram, och hon visste vad det var. Det var Luskungen, ofrden som gick fram ver Smland, sakta men skert. Det hade hon ftt veta av sin mormor, att nr Luskungen visade sig, skulle det bli en vinter som man ej sett maken till. Folk skulle frysa ihjl och mat skulle fattas, och tiggarnas dd var given, d inte bonden hade en brdkaka i taket. n var det sommar men snart blev det hst och sedan kom det frfrliga, att jagas frn grd till grd och ligga i lador, dr det inte fanns ett str h och s somna i en driva utanfr en stugudrr. I nsta grd berttade Smugens kring om Luskungen. Det var hemskt att hra och Guds straffdom lg ver Emdalen. Folk gick och sg p vidundret, dr det krp framt. Det var grtt och olycksbdande och gick s sakta, sakta, och efter ngra dagar hade det hunnit till korsvgen vid kyrkbyn -- ty det kom bara en aln framt om dagen. Dr sg det ut som om det ville vika av int kyrkan, men en kvll togo ngra drngar halm med sig och lade den omkring Luskungen och tnde eld. Det sprakade och smllde, som d man tnder eld p en enrisbuske, men han rrde sig framt nd. D hmtade de mera halm och tckte honom fullstndigt. Det blev ett bl och underligt var att lssen, som krpo runt omkring, styrde kurs in i elden och frgingos dr. Luskungen frde med sig en religis vckelse i socknarna. Folket delade sig i tv lger, mot och fr Luskungens betydelse. De klokare prsterna lto freteelsen verka utan att ge sig in p vetenskapens hala flt, de fvitska nedsatte Luskungen till en naturhistorisk egendomlighet och blevo misstrodda. Smugens kring var den som segrade ver alla partier. Det skulle bli en frskrcklig vinter, och det blev det. Hsten kom utan grda och folket lngtade efter ska och svarta moln. ska blev det ocks i en socken, d adjunkten var ute i socknebud, och blixten slog ned mellan hsten och vagnen. Hsten segnade ned p knna, men ingen skadades. Vintern blev den hrdaste i mannaminne. Allt Sverige hade lidit av sommarens torka, s att tiggare versvmmade landet och frtvivlade strykare rnade folk p kyrkvgen. Barn kommo bort under snstormarna och folk hittades ihjlfrusna i drivan. Men nsta vr kom med flod och regn och grn brodd och alla jordens dolda krafter levde upp, och Emdalen fick mngfalt igen efter det hrda ret. Jag kommer ihg, hur Smugen berttade denna historia innan jag nnu fyllt 5 r. Han satt p pallen bredvid jrnspiseln med sin bruna lappade pse och hade gra med att hlla sitt gr hr ur gonen och klia sig, medan han t sillen och ordnade brdbitarna, ty de strsta skulle gmmas. Marcus Larsson hade mlat honom en gng i hans stuga med gumman och geten, och den tavlan r stulen, som de flesta av Marcus Larssons smlandssaker, men Larsson var lttsinnig som de flesta mlare och hade mest nje av att skramla i fickorna med sina vrdelsa medaljer -- berttar min mor, som sg honom p den tiden han kte med spann genom grindarna hemma utan att ppna dem frut, och lt sin atelj brinna, drfr att det var s vackert. Men det hr ju inte hit. Jag har ocks hrt historien om Luskungen, som frvirrade Emdalbornas religisa begrepp, ngra r senare, av folk som sett den, slktingar till mig, hederliga smlandsbnder, kyrkvrdar och hradsdomare, som skulle ansett det under sin vrdighet att komma med ngot, som under ngon form ngonsin skulle kunna inrangerats under begreppet fantasi. S att jag tror irreligist. UR PORTFLJEN. Vi ha alla med en viss spnning avvaktat resultatet av konklavens arbete. Redan p frhand visste jag att Rampollas val skulle ha mtts av protest frn sterrike, och stor var min gldje, d jag av tidningarna erfor, att Sarto, min gamle vn Sarto, blivit pve. Jag erinrar mig nnu livligt mitt frsta sammantrffande med Sarto. Det var r 1894 i Rom. Jag hade tagit in p ett blygsamt italienskt hotell, Albergo della Pace, vid en bakgata p s pass lngt avstnd frn Corson, att jag kunde uppfriska mig med en lagom promenad, innan jag brjade deltaga i den lngsamma processionen p trottoarerna. Jag hade ngra dagar ffngt vntat p ett rek frn Sverige, befann mig utblottad p pengar och knde mig ensam i frmmande land. Jag gick allts till hotellets _padrone_, visade mitt pass och mina korrespondentkort, avsljade mitt ekonomiska bryderi och frgade, om han trodde mitt rliga ansikte (jag hade d nnu icke anlagt helskgg). Han trodde mig, och jag tertog min frra diet: livsfarliga ostron, ty det var hst, _risotto con cappe_ eller _con fegatini_, frkotletter i olja och ett hrligt _vino nostrale_. En middag fick jag en vnlig inbjudning frn min vrd att deltaga i en familjesup i hans privata vning. Jag infann mig kl. 8, uppstrckt s gott jag kunde, presenterades fr vrdinnan, en korpulent dam med omissknnliga spr av den speciella sknhet som r campagnans barn egen, och jag blev s smningom frestlld fr det vriga sllskapet, tv tre vlmende lantmn, en polsk liten dam, skinntorr och med en svada som versteg mina djrvaste drmmar, tv allvarliga prstmn av lgre rang samt _monsignore Sarto_, som livligt underhlls av fyra unga damer, kolsvarta i anseende till hret med lnga skuggande gonfransar, tunga gonlock och en eld i pupillerna, som kom mig att tnka p Pompejis sista dagar. Vi drucko te och to konfityrer. Pltsligt slog sig en av de unga damerna ned vid pianinot och spelade upp en Strauss. Vrden dansade ut med sin fru, jag bockade mig s gott jag kunde fr en av kardinalens ungdomar och valsade frtvivlat och bra som vanligt. Jag tror att jag dansar vals bra, men min dam kunde inte dansa. Mjligen tarantella, men vals kunde hon inte. Hon vilade centnertungt p min arm och sg mig in i gonen med ett outgrundligt leende. Jag stannade slutligen och frde henne till sin plats vid monsignore Sartos sida, samt frambrkade ngra artigheter p min dliga italienska. Sarto tog till ordet: -- Ni r svensk, min son? Jag hrde det av vr vrd. Ett vackert land, men de och isigt, sges det. Ni dansar bra. -- Ja, tminstone grna, ers eminens, svarade jag bugande. Men jag hade vntat att f se ngot genuint italienskt i dansvg, ngot passionerat, ngot livligare n den moderna valsen. -- Ni r varmblodig, min son, sade Sarto. Dansa svenskarna? -- Joo d, hambo och polska och en massa saker med livad rytm i. -- Visa oss d ngot -- hambo till exempel! Jag gjorde ngra hambosteg solo fr kardinalen. -- Bravissimo! -- ! nr jag var ung dansade jag ocks, alldeles som ni med gld och passion! Hur var det igen! Man niger redan i brjan av takten och svnger runt! S skall det dansas! Men ni borde ha en dam! -- Jag tror, efter det lilla frsket med min ndiga hr, att jag inte riktigt kommer verens med italienskorna. Men fr jag ha den djrvheten att bjuda opp ers eminens -- Och vid Gudarna! -- reste sig inte kardinalen upp, jag lade min arm kring hans fga smrta midja, och vi dansade ut. Efter ett par takter var han med, och efter tre fyra svngar kring salen satte jag varsamt ned den andfdde prelaten p hans stol. Nu blev det liv i sllskapet. Man trngdes omkring mig fr att f undervisning i denna arktiska och originella dans. Jag dansade som en vansinnig och hade ran att nnu ett par gnger f fra den blivande pven i virvlarna. Men klockan blev tolv. Kardinalen drog sig tillbaka efter att ha tagit ett vnligt avsked av sin ungdomlige lromstare. De andra avtroppade s smningom, och snart lg jag i mitt sovrum, vgg i vgg med den blivande kyrkofursten -- sagt i frbigende och icke det ringaste skrytsamt. Men min natt blev smnls, ty kardinalen snarkade. Han tycktes vara s.k. konstsnarkare. Det finns ver huvud taget intet ljud i naturen, som han icke kunde terge fullkomligt illusoriskt. Det var intressant i brjan, men jag trttnade s smningom och avvaktade daggryningen i ett tillstnd av hggradig nervositet. Kardinalen avreste till Venedig med frsta morgontget. * * * * * Andra och sista gngen jag hade ran sammantrffa med Sarto, var kort drefter p piazzan i Venedig. Jag stod och matade duvorna utanfr ingngen till kampanilen -- den gamla -- och sg pltsligt kardinalen lngsamt vandra framt p vg till San Marco. Jag bugade mig vrdnadsfullt. Han knde igen mig. -- Ni r p hemresa, min son! Hlsa er nordpol och hlsa Bitter! Ni knner kanske Bitter? -- Nej, men han lr vara en utmrkt man. -- Hlsa i alla fall och farvl! Han nickade vnligt och frsvann snart i den revrdiga domen. Sedan dess har jag inte trffat honom. Kanske har han glmt mig. Eller kanske drjer hans minne nnu grna vid den enkla danstillstllningen p Albergo della Pace, dr han fr ngra fattiga gonblick fick kasta av sin vrdighets mask och vara sig sjlv. Icke frrn nu har jag fullstndigt fattat, att fngenskapen i Vatikanen innebr en frsakelse av allt mnskligt, en frsakelse som icke ens tiarans guld och delstenar och en liten vning p 10,000 rum kan erstta. GRSLEN. Matts Ers och stergren ha tagit in laxntet, ty det r hrd nordost och sjn vxer. I sjboden har Matts en liter, gmd undan gummans lseri och onda humr. Medan den vandrar frn mun till mun efter rliga klunkar, kommer Jan Matts till, och litern fr ytterligare en avnmare. I l under berget gassar solen och spriten vrmer och gubbarna bli stortaliga och mogna fr deras mandom vrdiga bedrifter. -- H vore hinte gott h ta sej fram, hom hen komme hi den 'r sjn, som 'an liknar sej till h bli, sger stergren. -- Den 'r sjn! Din toker, h vl hingen sj! H som h rra hom hi hen potta, varken mer heller mindre, opponerar sig Matts Ers. -- Du h tokug du, sger Jan Matts. Hen bleve hyr hutv skvalpet h brottena h gungningen. -- Hyr? vsnas Matts Ers. Ja 'ar hinte badat p htminstningen tretti hr, men h stter ja hopp hen liter p, hatt ja ska simma till Loskr, b dit dn, hom h hocks flle slagregn h kom flod, som skriften sjer. -- Skryta h skrppa kan du, nr du 'ar ftt starkt, sger Jan Matts. Men du h vl hinte fr mer hn vr fader Habraham, som dder hr! D finge du hllt lra dej 'alva dykarekonsten, fr du ginge till botten h bleve hlmat, d va du bleve! Men hen liter vgar ja, hifall du h lessen ve laxfisket h kringen din! -- D sagt, h havslaget! Sl hav, du Hstergren! Matts Ers brjade med verlgsen min att klda av sig och stod snart i bara mssingen. -- Ska du hi hinte 'a dej hen dragnagel, hinnan du brjar svlja saltvatten? Schl! -- Schl! Matts Ers kliver i och begynner med stadiga simtag klyva sjn. * * * * * Vid fnstret i sin stuga sitter lands-Henrik och lser sthammars tidning, d och d kastande en blick utt havet. -- Men va hi hattan 'lsike h d dr? D h hen grsl himellan Loskret h 'lludden. Titta du, Stava, h d hinte hen sl drute i sjn? Mor Stava tittar. -- Jo visst h d vl hen sl, fast ja tycker 'an h liksom lite knollrig hi 'uvet. -- Knollrig? Du h tokug, ditt skrlle! Jo visst 'lsike h d hen sl! lands-Henrik tar sin gamla lodbssa frn vggen och springer ut. Han smyger och tar bebetckning av strandklipporna, gr ngra hopp framt, d slen r skymd av en sj och str orrlig, d den r synlig. Slar ha gonen med sig. Den hr slen gr sig ingen brdska. Han r bestmt _fel_ p ngot vis, tnker Henrik. S smningom har skytten ntt Kpmanholmens udde, tar std mot en sten och brjar sikta. Pang!!! Kulan slr i ett par tum framfr nsan p Matts Ers och vattnet sprutar ver simmarens ansikte. Han spottar bara ett tag och fortstter, ty han har ej hrt skottet fr skvalp och brus. -- Jken anakka! sger lands-Henrik fr sig sjlv och brjar ladda om nedhukad bakom en sten. 'An h vl fel, hefter 'an hinte dyker. Men stergren och Jan Matts ha hrt skottet och upptcka lands-Henrik. I ett fatta de, att Matts Ers liv hnger p ett hr. Ropa duger ej. Det hrs icke i blsten. De brja springa, s att tngen yr dem om benen. Det tar ju litet tid att ladda en slbssa, och om de inte hinna fram till jgaren, innan han kommit sig i ordning, blir det skert begravning i Grisslehamn. lands-Henrik laddar lugnt och ordentligt med litet strre krutmtt, ty slen har hunnit ngra famnar lngre bort. Han stter ned kulan med vana och skra tag. S lgger han sig ner och tar sikte igen. -- Den 'r gngen skall jag hllt peta 'l hi skallen p dej, din stte! Men i nsta gonblick knner han ett stadigt tag i sin rockkrage, han rycker till, och skottet gr i stranden. -- Vem hin hi 'l --?! -- H du tokug, ska du skjuta Matts Ers? sger stergren. 'Ar du hinte hgon h si m? -- H fasen, sger lands-Henrik, 'ar ja skjutit p Matts Ers? Ja trodde h var hen grsl, fast Stava tyckte 'an var liksom knollrig hi 'uvet. H var tv bortkastade kulor, h, fast h var ju liksom hen nd, hatt ja skt breve, frsts, fr rxten! * * * * * Matts Ers har ntt Loskret, knt botten under ftterna och brjat tervgen. De vriga tre g runt viken och mta honom vid sjboden, just d han stiger upp ur vattnet. -- Va sa ja? sger Matts Ers. H var hen lttkpt liter! Sl haldrig vad m mej, fr d dummar du dej, Jan Matts! -- Nu h d du, som ska best den litern p Hstergren h mej, som 'ar rddat livet p dej. Hlands-'Enrik trodde du var hen sl h skt tv skott hefter dej, h vi sprang h varskodde 'onom. -- H jken, sger Matts Ers. Men d h d vl du 'Enrik, som ska best, som slapp ifrn h bli olycklig! -- Best? D h vl du, som ska best, hom ngon ska best, du, som kunde 'a sttt lik hi sjbon hi kvll, din stolle, som ger dej hi h badar, s hen hinte kan tro hannat, hn du h hett oskligt djur. H mina tv bortskjutna kulor kan vl vara vrda hen sup minst! -- Ja, hinte bestr ja, sger stergren. Fr rxten tycker ja, hatt h vr 'Erre, som 'ar besttt hi dag! -- Ja, sger Jan Matts, Hstergren 'ar rtt, h nr vr 'Erre 'ar besttt s mycke, som hi dag, s kan 'an nog best litern med, nr hinte Matts Ers vill best. Fr rxten kan hen hinte begra, hatt hen grsl, som h knollrig hi 'uvet, ska bjuda p brnnvin! JULHAREN. Vckarklockan med klirrande larm p stolen vid sngen ftt mig i byxen med fart och jag tassar trappan utfre, vrider drrens gnisslande ls och tittar p vdret. Flingorna falla ej mer, och ver havet i ster gulnar molnets understa rand och siar om solen. Mjuk som en ull ligger snn som fll p kvllen och hrligt st mina spr som sigiller i vax p trskel och trappa. Vadmalsklderna p och islandstrjan och lappskon stoppad med h och med brokiga band att binda om benet. Plunta och pipa, gevr och vantar och udda patroner, skidor p axeln och stav, och jag gr till min sovande hundgrd! Krut kryper yrvaken ut ur kojan och strckande benen mornar han sig med en vid och lttjefullt klagande gspning. Gnllande Kula far upp och slickar husbond om hakan, stter sig ned och jagar ett tag i plsen och tuggar lystet med smllande kk efter loppan som biter i lnden. Nu har jag kopplena p och skidan bunden p foten. Halvt av hundarna dragen jag gr och vcker kamraten trummande ltt med knogen en marsch p hans frostiga ruta. Snarkningen tystnar och matt en lga blixtrar, d stickan drages mot fllbnkens kant och han tnder ljuset i staken. Hrligt vder och lugnt och en sprsn, fallen frn himlen. Hundarna vdra mot vind och rycka i stramande koppel medan kamraten i kammaren gr och stkar i strumplst. Nu han drager pjxorna p och skuggan p fnstrets rullgardin med sin mlade kvarn och sin bonde med scken vxer och minskas och svinner sin kos, tills det knarrar i drren, klinkan faller igen och en snugga glimmar i frstun. Tigande tar han ett koppel och tyst vi smyga om knuten strandens vassar utefter och lngs med diket och ver stttan och in i hagen, dr bltt mellan enarna mrkret vilar n ver snn. Bland buskarna rinner ett rvspr. Hr har mickel stannat ibland och grvt efter rttor. Hr har han tagit ett sprng, kanske nyss, d jag knppte p rutan. Krut borrar nosen i snn och Kula vdrar och gnisslar, kopplet str som en strng, men husbond tnker p haren, som p sin holme i kern vid sjn br sitta i skygd av buskarna efter sitt knappa kalas p rgbrodd och aspbark. Hr ligger kern med holmen av en och mariga tallar. Hej! hr r traj, och hr r en flck dr han krafsat och tit. Grnskan lyser i snn och ett spr str klart emot holmen, och vi gra en ring, men p andra sidan om snret rakt emot ledet dr skogen tar vid, str ett pin frskt sprngspr. Av med kopplen och aj, aj, aj! Han r redan i farten, aj, aj, aj, som musik mer skn n de saliga nglars klingande klockrent och eggande friskt gr det buktande drevet upp ver sen och ned emot sjn och ger eko i bergen medan jag hastar att hinna i pass och kamraten frsvinner ver grdslet och skyndar i sprng till den isiga stranden. Aj, aj, aj, hllen i, mina barn, ty den sklvande husbond vntar att haren skall gra en bukt ver berget och vika in ver ngen och aj, aj, aj, komma hrt p stigen. Aj, aj, aj, hr jag Kulas falsett och Krutgubbens j, j, fljande landskapet, eka i berg och frsvinna i stranden. Herre min Gud, det r liv, det r jakt, och den stigande solen lyser p mig och p snn och p allt, och jag lngtar att mla. Aj, aj, aj. Pang! Pang! Alls todt! Det kom frn kamraten. Men lika gott, om det ej blev jag som fick ran av skottet, har jag sklvt fr drevet nd och i sinnet ha dunkla urtidsdrifter kallats till liv. Jag far ver stttan utfr backen till sjn, dr den leende skytten med haren vntar hundarna. Aj, aj, aj, de komma p spret. Krut hugger tnderna i och morrar ilsket t Kula, som min kamrat kanske gjort t mig, om vi jagat tillsammans fr en million av r sen och jag hade hittat p haren. Kniven fram och snart r julharen passad och granris stucket i buken, sen Krut och Kula lskat i blodet flmtande tungor och ftt sin andel av huvud och inkrm. Kopplen och skidorna p! I den vaknande dagen vi glida hemt, medan morgonens sol oss brnner p ryggen. Julharen tynger ej i grvlingsvskan, och pluntan tynger ej mer, ty en stor, en allt frsonande slaktsup torkat den inuti. Det r sed bland skyttar i norden. VETRUSCHEFF. Vi sutto och lste dagens tidningar i salongen, d jungfrun kom in och sade att en karl stod ute i tamburen och ville tala med mig. -- Lt honom komma in, sade jag. I detsamma ppnade han sjlv drren och kom in. Han var en liten sluskigt kldd figur med det mest osympatiska ansikte jag sett. Han skelade med vnstra gat, som dessutom var srigt och sjukt. Vnstra handen var frkrympt och frefll s tunn att man sg benen mot ljuset genom den, och han skte dlja den genom att oupphrligt draga ned en smutsig rmlinning s lngt som mjligt. Kostymen var fr vrigt ovanlig i frg -- en frg av torra ormbunkar eller torrt enris. -- Mitt namn r Vetruscheff, sade han, konstnr och litet av varje. Och i det han log p ett s obehagligt stt, att jag knde som myror p mig, gjorde han en akrobatgest med ena benet, bjde bda knna och stllde sig p tspetsarna. S brjade han halvt nedhukad vrida sig lngsamt t vnster. Jag tnkte just be honom g sin vg, d han pltsligt brjade snurra runt s hastigt, att jag aldrig sett ngot liknande. Jag trodde att jag ftt phlsning av ngon galen akrobat och verlade, hur jag lttast skulle bli av med honom, d han med ens tog ett panterskutt fram till pianot, ppnade det, skt stolen tminstone en meter frn instrumentet och brjade spela. Under spelet hoppade han upp och ned p stolen p samma stt som en ryttare i skarpt trav. Jag frstod ej hur han kunde spela med sin frkrympta vnstra hand och i sdan stllning, men han spelade s som jag aldrig frr hrt ngon gra det, ngot vilt och hemskt, men genialiskt. S reste han sig, sg lmskt p mig och sade: -- Det var musiken till min dans! Drp slt han det friska gat, ppnade det igen -- och gongloben var frsvunnen. Det var som om jag skulle sett in i en tom ddskalle. -- Det r ngon trollkonstnr, som inte r riktigt klok, tnkte jag och sade: -- Tack fr er frestllning, den var briljant, men jag har verkligen inte tid lngre. Vill ni ta emot ngot fr ert besvr, s se hr? Jag ppnade min portmonn, dr jag hade ngra sedlar och en massa silver, mer n man vanligen brukar bra p sig. Fr att lttare kunna leta ut den summa jag mnade ge honom hllde jag ut alltsammans p divansbordet, varvid ett par kronostycken rullade ned p golvet. Jag lutade mig ned fr att ta upp dem, men rkade i detsamma f tag i en svart garnnda, vilken fljde med den ena kronan upp. D jag skulle kasta garnndan, kom den p ett ofrklarligt stt om min arm, och d jag med andra handen skulle avlgsna den, rkade jag samtidigt kasta en blick i portmonnn. Dr lg bland pengarna en hoptrasslad garnnda. -- Var fan kom garnet ifrn? tnkte jag, tog garnndan ur portmonnn och mnade kasta bort den. Den trasslade sig om min vnstra arm. -- Frlt, sade den frmmande, jag skall hjlpa er! Han gjorde en rrelse i luften med ena handen, tog med den andra i en av de bda p mina rmar liggande trdarna -- och inom mindre n en sekund var jag frn hals till midja omspunnen med en stickningsartad vvnad med tmligen glesa maskor. Mina armar lgo innanfr densamma tryckta mot brstet och jag kunde ej rra dem. Jag sjlv och mitt sllskap stodo stela av frvning. -- Men hur br ni er t? -- Det r min hemlighet, och jag kan fr resten inte frklara den fr er, om jag ocks ville. Men jag skall ska ge er en antydning om det, fast jag tvivlar p att ni blir klokare fr det. Vill ni flja mig ut? Han lste mig ur mitt ntverk lika hastigt som han kltt det p mig och jag fljde honom med ngon tvekan. Bakom boningshuset stod en halvt frfallen visthusbod. Dit frde han mig och sade: -- Se nu noga p vggen dr! Han gjorde en rrelse med den sjuka handen snett mot vggen, och i det halvmurkna virket bildades gonblickligen dunkelbl linjer av samma byggnad som p en blixtfotografi. S grep han med den andra handen i luften och drog till sig en mngd spindelvvstunna trdar p samma stt som d man drar ut osmlta lumpremsor ur ett grpapper. I nsta gonblick lsgjorde han p liknande stt ur vggen ett grvre gulaktigt snre med rda flckar i. -- Frstr ni nu? Det rda i det hr snret r vvt av torkade och hopspunna dror frn dina hjrtevggar. Det andra i snret r det som jag icke kan tala om. Och han sg ondskefullt p mig. -- r ni eller jag galen? ropade jag. I stllet fr att svara slt han sitt friska ga och ppnade det igen som frut. I mrkret inne i hans huvud sg jag ngot som liknade en lng trntagg eller en blodig vass och tunn tand som rrde sig upp och ned och i samma gonblick vaknade jag badande i svett och frbannade alla drmmar. Det var mitt i natten. Jag tnde ljus och tertog lsningen av "Aus einer kleinen Garnison". FANRFABRIKANTEN. Fljande typ r icke gjord; han existerar verkligen. Han r fanrfabrikant och hans fabrikat r frstklassigt. Det finns kanske ingen, som kan yttra sig s ingende om fanrets egenskaper och om olika trdslags anvndbarhet till fanr. Men fanret fyller icke ut hans liv. Han r icke njd med sin tillvaro. Han har kommit p vilse plats, och hans lngtan efter harmoni med sig sjlv tar sig uttryck, som visa, att hans tankar ro fjrran frn fanret och allt som kan tnkas i samband drmed. Vid frsta gonkastet pminner han ngot litet om mlaren, professorn greve Georg von Rosen, ehuru han naturligtvis saknar dennes ytterst distingerade stt att upptrda. Detta knner han och har drfr ltit gra sina skoklackar ngot hgre n grevens, vilket i ngon mn hjlper upp saken. Han har drtill sm anlag fr mlning och p somrarna hnder det ganska ofta, att man kan f se honom ute vid Rosendal framfr ett staffli, frsjunken, som det tyckes, i studiet av frgernas spel i lvverket och terrngen. Men konsten har mycket litet att skaffa med detta tilltag. Hans gldje och stolthet ver att bli tagen fr greven vertrffar vida ett erknnande av studiens frtrfflighet. D vdret r lmpligt och mnniskorna lustvandra i den hrliga ngden str han sledes dr och verkar greven, tills middagstiden r inne, d han slr ihop sina grejor och sjlvmedvetet och hljd av ra vandrar till staden. Stundom promenerar han i torget, men d som blott och bart fanrfabrikant, isynnerhet om han ftt ngon bekant i sllskap. D underlter han aldrig att hlsa p de framstende personer, som komma i hans vg, fr att imponera p sitt sllskap. -- Vet du, vem det dr var? Kors, knner du inte igen honom! Det var baron Daelman, belgiske ministern. Baronen besvarar naturligtvis ngot frvnad fanrfabrikantens rtt kordiala hlsning och det uns av frbindlighet han som diplomat av gammal vana offrar t den obekante, kommer denne att vxa minst en tum. -- N, men honom knner du vl igen? Det var konstigt! Det var generalkonsul Gjstvang, har du inte sett honom i automobil? Han har persiska sol- och lejonorden bland annat. Generalkonsuln hlsar med den utskta artighet, som r honom egen, fast han kanske undrar, vad fanrfabrikanten r fr en kurre. -- Herre gud, knner du inte honom heller? Du tycks vara absolut okunnig om, vilka storgubbar som verkligen finnas hr i stan. Knner du inte doktor Sven Hedin, utan vilken engelsmnnen nu inte skulle vara i Lhassa! Du r mej en snygg en! P det sttet frotterar sig fanrfabrikanten med vr huvudstads storheter. Under turistssongen lskar han att frekomma i engelsk sportdrkt med Bdeker i hand. Men d hlsar han varken p bekanta eller obekanta, utan r frmlingen, som tar del av Stockholms sregna soltorkade sknhet. D jag sist var i staden, sg jag honom sitta hgst p mailcoachen med den rda boken demonstrativt i handen och beundra Birger Jarlsgatans paler. Han sg rrd ut. Jag vet att det som fyllde hans gon med trar och kom hans hjrta att svlla av stolthet var den fasta vertygelsen, att de flesta togo honom fr utlnning. Har ngon annan observerat honom? Mina lsare, rannsaken edra njurar! EN KVINNOSAKSKVINNA. Klockan 12 p natten skulle ngbten g. -- Sg oss ngon bra variet, kapten, men inte fr lngt hrifrn! -- Variet, tja, det beror p -- har herrarna aldrig varit i Amsterdam frut? N, d r saken klar -- d mste ni se Warmoe straat -- vid den gatan och vid Naess, som r en fortsttning av Warmoe straat, finns det att vlja p. Variet i vartenda hus, och gatan r lng som fan, och alla klasser finns det, tag bara ingen frstklassig frjd, ty de sltstrukna, utan tag tredje, fjrde klass. Akta er bara fr slagsml, och Herren vare med er! Ni kan frst: man har gjort en vits av Warmoe straat och kallar hela stadsdelen De warme Kwarter! Frid och frjd! Snart voro vi inne p Warmoe straat. Den gode kaptenen hade inte verdrivit. Bara den gatan skulle kunna fylla Sveriges behov av variet! Framfr de mer eller mindre prunkande entrerna stodo mer eller mindre gentilt galonerade portierer, vilka d vi passerade lto drrarna skilja sig t och oss ana litet av hrligheten drinnanfr. Vi valde emellertid inte frsta bsta utan drevo gatan framt med folkstrmmen. Dr var liv och stoj. Fulla och nyktra sjmn av alla nationaliteter skte efter lmpliga stllen att blta sina slantar p, och kvinnor med stora hattar trngdes omkring dem. P alla mjliga sprk skrek man och kpslog. Tv lindrigt nyktra matroser ramlade ut frn en port. -- Ur vgen fr galna Karlson, era jklar! skrek han p rena rama svenskan. -- Akta rej fr klacken, tj! genmlte min kamrat. -- si p fan, svenskar! Kom med and have a drink with us -- varfr inte det d, ni strama, era bnhasar? drunknade det i sorlet. _Elysium!_ strlade det grant ver en port. Drrarna skilde sig t. Fri entr, sade portieren. Vi slunko in i den stora salen, som lg i skymning, medan allt ljus var koncentrerat p en estrad, dr ett halvt dussin vitpudrade mamseller sutto i en halvcirkel. En stol var tom och dess garinna sjng just en engelsk slagdnga, medan hon d och d illustrerande viftade p kjolen och sparkade i vdret. Som en pil dk en kypare p oss. -- Behagas det bord? Tv gulden, om jag fr be! Det var allts den fria entrn. -- Ge oss vars en curaao! Runt om oss satt man vid sina likrer och vid varje bord prlade en eller tv vitsminkade, djrvt blickande och plymviftande damer. Curaaon kom. -- Vad ro herrarna fr landsmn? frgade kyparen. Vi visste att det p dessa lokaler var chic att bjuda ngon av de upptrdande p en likr eller en stout, och som alla damerna p estraden voro av olika nationalitet, gavs det i de flesta fall tillflle att f tala sitt hemlands vilda tungoml. Men ingen av oss var vid humr att tala annat n inbrdes. Kyparen upprepade sin frga och jag svarade: -- Turkar! Han log verlgset. Sdant folk har erfarenhet. Nu kom en tysk visa. Hon som sjng och sparkade var en liten mrk mamsell med uppnsa. D applderna tystnat, brjade hon igen, men, vad nu d? -- Vrt land, vrt land, vrt fosterland, pep hon p s kta Mosebacketungoml, att ngot tvivel om hennes hemort var omjligt. Alltnog, hon sjng, och fr att gra den fr publiken obegripliga sngen njutbarare, sparkade hon och smdansade ngra pas efter varje vers. Det tog sig rtt egendomligt ut. S fick hon sina applder och frsvann frn scenen. En negress, den enda som inte var vitpudrad, sjng en hisklig negervisa och efter henne framsparkade en annan icke fullt s mrk sknhet p syditalienska den genuina Chiarast, chiarast! Tu pecch m'abandunato? D ppnades en liten drr bredvid estraden och ut trdde vr Mosebackeflicka, nu kldd i ngot litet mindre extravagant toalett och med en vska p magen. Hon sg sig prvande omkring i salongen. Pltsligt ilade vr kypare som en meteor rakt p henne, gestikulerade och pekade p oss. Hur i herrans namn kunde karlen frst, att vi voro svenskar? Den unga damen styrde likaledes med en himlakropps skerhet rakt p vrt bord, neg till hlften och hlsade med oefterhrmligt tonfall p sderdialekt: -- G'afton! Fr jag lov sl mej ner? -- Var s god! Vi svarade utan srskild entusiasm. Kyparen framstrtade igen. -- Vad fr jag lov servera frken? -- Giv frken en curaao! -- , ge mej en stout, det kostar lika mycket. Hon fick sin stout. Hon sg sprjande och glatt p oss. Vi knde en viss frstmning i luften. Ngot skulle man vl sga. -- N, hur trivs frken med att upptrda s hr? -- O, jag trivs _alldeles_ utmrt, o, jaa d! Jag och min syster upptrder hr tillsammans, vi ha upptrtt i alla strre stder, jaa d, London, Paris, jaa d, och sprk lr man sig, o, s mnga sprk! Engelska, franska, tyska, allt, _allt_, jaa d! Pallevufrangs? Oui, oui, mossi. Do you speak english? Oh yes! Aoh yes! O, man lr sig mycket, bara man fr vara ute bland fina mnniskor, o, vi har s fina bekanta, jaa d, riktigt gentilt folk, o, i utlandet finns det mycket fint folk! Hon talade i strck och p sderflickornas manr, d de vilja tala elegant. -- N, men r det inte lite trkigt ibland nd? Varfr inte resa tillbaka till Stockholm? -- Stcklm! O, neej d! O, en fskrcklig sta, Stcklm! Neej d! Neej, jag tycker att en kvinna ska klara sej p egen hand utan ngra karar! Jag sjunger bra har figur ja reder mej sjlvandes, aldrig skulle jag villa gifta mej, o, neej d, aldrig i live! En kvinnosakskvinna allts! Det fanns sledes dylika utrikes ocks! Hon fortsatte: -- Att vara gift med en otck kar, o, neej d, det passar inte mej! O, jag har klarat mig sjlvandes -- det fsts gift kunde ja ju ha varit, jaa d, riktigt gift! Men frlovad har ja varit, riktigt frlovad, jaa d! -- Vem var det med? -- O, han var baron! O, en sn vacker kar, o! Allt vad ja ville fick ja, om ja ville ta en droska, o, ja fick'en msamma, jaa d -- en bicykel! -- ja sa: Ah, ge mej en bicykel! Nej, sa han, d sa ja genast: ja, d gr ja te en annan kar! -- O, d fick ja genast, vad ja ville, pengar hur mycke ja ville, tusen, tusen, _tusen_, jaa d! , en hel vning! -- vi bodde tillsammans, man gr alltid s hr i Amsterdam, d man r frlovad -- o, en sn vning, sidenmbler speglar me slipning mahognybord -- o!! -- N, men varfr gifte ni er inte med honom? -- O, han dog! -- Ni frn Stcklm? O, ja ocks frn Stcklm -- min mamma hade Flaggen pappa hade brdgrd p Sder! O, jaa d! Herrarna ju grosshandlare? -- Jaa d! -- Knner ni Konrad, baron Konrad, o, sn en trevlig kar! Han var hr frra mn, o, vi hade s trevligt, s. -- Ska vi inte ta frukost i morgon tillsammans? O, de finns s mnga trevliga restranger, riktigt trevliga, o, jaa d. -- Kanske det! Men nu mste vi g. -- G?! Nu?! Men ja inte ledig frrn klockan tv! Sngerskorna mste stanna kvar i lokalen tills den stngs, jaa d! Ska ni g nu? nej! Men ni bjuder vl p en stout till? Tnk, att ni ska verkligen g, o, d trkit, riktigt trkigt, s trevliga karar! Hon fick sin stout. -- Adj nu! Far inte illa med er. Far tillbaka till Stockholm, det r mycket bttre. -- Stcklm, o, neej d! O, man klarar sej mycket bttre hr, d man kan sprket, o, s mnga sprk! Franska, tyska, engelska! , ja tycker att en kvinna ska klara sej p egen hand sjlvandes! Gifta sej! O, neej d! Man vlan inte fnski, neej d! Bjuder ni p frukost i morgon? O, ja har en bicykel, vi kan ka bicykel ut nnstans -- Vi voro redan ute p gatan och kvinnosakskvinnans svada hggs av av dubbeldrrarna, som fllo igen. Genom den vxande trngseln arbetade vi oss ned till hamnen och en halvtimme senare sutto vi i rksalongen vid en grogg p vg hem till Stcklm. GRISSLEHAMNSLIV. Kalle Andersson och jag ro ute med snckan och vttarna i det brnnande solskenet fr att f oss en pracka -- delvis -- och delvis emedan det r omjligt att vistas p land, ty luften som vra lungor pumpa i sig r gldande och vinden r dd. Jag klr av mig utanfr Loskret och ror naken in under Storkubben. Jag sker reda p en bra sten och frtjer bten. Dyningen skvalpar sakta. Trnorna skrika t oss som om vi vore fiender. Taxen, som vi ha med oss, hoppar i land och nosar efter ngot i skrevorna. Kanske har ngon utter varit uppe och solat sig med sin avfda. Vi ha gevret och kikaren, tobak och pipa, drag och l med oss. Vi ta en bunt mrling och knyta om ngra pilsner och snka dem i havets djup fr att de skola f djupets friska kyla innan vi hja deras temperatur till 37 grader, vilket r vr avsikt. Och s vnta vi tills det blir tid att ta fr att sedan lgga ut vttarna. Tillvaron r hrlig, vilket nog kan synas p Kalle Andersson hr ovan. Ingen telefon, ingen post kan n oss, ingen konstkritik eller annan kritik kan ckla oss. Det kan hnda vad som helst i land, utan att det generar oss. Kanske ro vi japaner, d vi i kvll lgga till i posthamnen. D tiden r vorden fullbordad, lgga vi ut vttarna, sedan vi kltt p oss litet som ser ut som berget som skall bli vr bakgrund. Det kommer en bris och en rospigg, som legat fr slappa segel ute till havs, fr sig en stunds bidevind och skrmmer till oss en flock ejder, och vi gldja oss t den ngra minuter dr den simmar bland vttarna. Men s hres ett sus av vingar -- en skrak kommer och fr skottet ver vra huvuden, gr en kullerbytta, slr i sjn och stnker upp en hel vattenkonst. Ut med bten och in med fgeln. Fortfarande ingen telefon. Och nr kvllen kommer med sin svala bris, brnner solen fortfarande magasinerad i vra ansikten, halsar och hnder. Vi lgga till hemma. Stugorna tyckas sova. Men herre gud vad grnskan r varm och vad vggarna lysa rda nd s lnge sommarnatten varar. Skalderna tala om mystik och se lvor och annat, drfr att de icke kunna se tydligt nog i snren. Men mera mystik r det med frgen. Jag tycker riktigt att frgen glder under nattens tckelse, att skogen r en kalospinterokromatokrene, fast den inte skriker ut sina hemligheter som om dagen. Det r sant -- lvor ro ju omoderna nu. * * * * * Frn fjrdarna smyger kvllsdimman ver ngar och grden och fr med sig en lukt av fuktig jord, pors, barr och tng. Det skymmer, och ett handklaver lter svagt frn ngon frstukvist i byn. Det r uppfordran till dans och krlekslekar och ho kan st emot? Flickorna som just kliva ut ver fjstrsklarna, och pojkarna som samlats kring litern i drngkamrarna lyssna. Ho kan st emot? Snart r dansen i gng, och det jmna dunket frn loggolvet frkunnar till morgonen, att kolportren har ett styvt arbete framfr sig om han vill frska vrva proselyter hr! Jag, som r en gammal man med brjande flintskalle, r ute och plockar daggmask i en rostig hummerburk. Min hatt r hemsk att skda, mina skor ro grova och leriga, mitt hr r oklippt och mitt skgg vxer vilt. Den ljuva sommargstande alpstavflicka, som vill frlska sig i mig, mste bli kr endast i min sjl. Min kropp r den otympliga puppan, ur vilken hon mjligen kan locka fram en fjrilsvingad psyke om hon r tillrckligt ljuv. Och tillrckligt listig. Men det r hon nog inte. Nattdimman strr diamanter i bjrkarnas hr -- enligt skalderna -- och mnen kommer upp konturls, besljad, som en melonskiva i frgen. Handklaveret spelar Donauwellen med underbara lpningar och drillar. Det hrs i fjrran, som myggsng, men tydligt och lockande, och dansdunket r som taktfasta slag p en puka frn andra sidan en sj. Jag stannar framfr en hindrande dyngstack. Ljuset i min lykta lyser matt. I dyngstackens kant ligga daggmaskarna ttt och glansdagern p deras kopparglnsande ormkroppar rr sig vackert, dr de ska varandra parvis. Ty inte endast p logen utan ocks i kern har man snt dr fr sig. Jag rtar p min vrkande rygg och ser ut i mrkret framfr mig. Jag sker bestmma sommarnattens frg, sordinen p grnskan och skuggorna som leva och flta sig tillsammans i snren till en rra av frg. Pltsligt hr jag att jag icke r ensam. I ett dike bredvid mig jagar en padda daggmask. Jag hr d hon slr ihop munnen med ett smackande ljud och jag lyser frsiktigt ver hennes jaktmark. Tyst som Skinnstrumpan nrmar hon sig masken och hugger hans huvud i ett blixtsnabbt tag. S arbetar hon med framftterna, alldeles som om hon skulle nysta till sig masken. Ibland kliar hon sig i huvudet med en mnsklig rrelse. Och d masken slppt, svljer hon den. Hennes mage svller, och jag antar att daggmasken i brjan inte ligger stilla i sitt fngelse. S gr hon p sned till nsta mask och hinner med en hel del, innan hon dst av vllevnad slpar sig tillbaka in i sitt snr, sedan hon frst tagit sig en klunk vatten ur diket. Nu brjar Svartklubbens fyr tuta i dimman. Den lter som om olycka vore bane, den siar olycka. Skulle man inte kunna stmma mistlurarna i dur p ngot stt? Strax lite gladare! Att plocka daggmask r en konst, som icke r smre n ngon annan konst. Jag tror att det skulle gra de eteriska skalderna gott att fr ngra kvllar slita sig ifrn skaldandet om sina egna sjlars dekistillstnd och gna sig t jakt p daggmask. Detta inom parentes. D jag gr hem med min hummerburk full av daggmask, mter jag en flicka. Hon trallar en visa, hennes hr r i oordning och schaletten ligger nere p ryggen. Hon tystnar, d hon fr se mig och jag hlsar generat, ty min hatt r ful, mitt skgg r vilt och jag r lerig upp till knna. Och mnen r uppe. At forma viros neglecta decet. RELIGION. Sedan lnga tider var det bekant att fiskarna och lotsarna p Ramunds voro Guds barn. n ligger lngt ute i havsbandet och nymodiga och hedniska funderingar hade icke ftt rotfste drute. Man fick icke hra en svordom, gubbarna lste till bords, och om kvllarna lstes hgt ur Arndts postilla. P sndagarna samlades folket hos msterlotsen i hans stora sal och tullvaktmstare Erikson hll fredrag. Ty tullvaktmstaren hade talets gva och kunde utlgga ven de mest krngliga kapitlen i Pauli brev. Eftert sjngs ur psalmboken eller ur Sankeys snger, och det hela avslutades med en bn av tullvaktmstaren eller ngon av lotsarna som hade nden. Men varannan sndag var en hgtid. Ty d kom pastor Johanson ut till Ramunds i lotsekan och hll fredrag. Allt vad liv hade var dr, ty pastorn var en man som i allra hgsta grad var innehavare av nden. Pastorn var en mrklagd och sltrakad karl, vilkens anletsdrag talade om ett och annat. Kvinnorna suckade i hans nrhet och bnderna knto nvarna i byxfickorna. Man talade om, att han giljade till msterlotsen Evelina och somliga voro nog lumpna att prata om, att de levde tillsammans ute i markerna alldeles som gifta. Men dessa ryktens upphovsmn voro pojkar och pojkar prata smrja. Pastor Johanson var en ofrvitlig man, styv i utfrandet och utlggningen av Guds ord. Ryktena skadade icke pastor Johanson. Ramunds var en filial av Guds rike p jorden och sndagseftermiddagarna voro ljuvliga ndestunder fr allt folket. nda till dess vintern kom, ty d kunde pastorn icke resa dit ut. D bodde han i Stockholm eller irrade omkring p landsbygden bedjande och kallande. Det var vr eller brjan till vr. Isen kom och gick med strm och vind och lngst ute p isklen lgo slarna och i brunnarna mellan klen lg alfgeln och ejdern tjockt som grt. Dr grlades och snattrades och putsades och de hungriga msarna flgo omkring utan ktt p brstbenet och avundades de feta och rika sjfglarna, som bara behvde g ned till bottnen och ta vad de behvde. En fransk brigg p vg till Gvle, som trodde att isen skulle ha gtt sin vg, kom seglande utanfr Simpnsklubb och mtte isen. Det var hrd bris och brisen vxte till storm. lands hav vxte och isen maldes snder till snmos. Han frskte hlla sjn mot sydosten, och folket arbetade dag och natt nda till dess briggen kom in bland skruvisen och en planka brast i vattenlinjen. Det var natt. Folket kom ut p ett iskl som brts snder och man efter man frsvann i djupet. Bara en halvvuxen pojke, kajutvakten, sprang och simmade och hoppade och krp, tills han kom i land vid Svartklubbens fyr. Dagen drp voro Ramundsgubbarna ute och brgade tre konjaksfat som lgo och hackade i dyningen utanfr Vedskret. Tre konjaksfat och en mast med wirerope och full av grejor. Tv veckor eftert kom pastor Johanson seglande ut med lotsekan fr att vervaka ns sjlar. Han lade till vid sderbryggan under sjbodarna. P bryggan stod gubben Matts Andersson. -- Frid med dig, broder, Herren vlsigne din ingng! sade pastorn. -- Va faen du fr en jvel? Kom hit, fr ja titta p dej! -- Vad gr t dig, kre broder, knner du inte igen pastor Johanson? -- Kss mej p flasklocket, d Johanson. Hll i mej, Johanson! Har du Guss ord m dej? Vill du ha dej en dragnagel, s sj till, men sj inte nej, jkla prstgesll! Hr finns, frstr du, _hr finns_. -- Men kre broder, vad tnker du p? r det sant, att jag skall trffa dig i ett sdant tillstnd? Kre broder, du, som var ett av fren, far du vill eller vad har hnt? -- Fr, sa du -- en sn dr jvel som inte kan sl ett halvslag eller splitsa ett ga! Fr dej, va?! Kom i land fr du si m vems ande du guppar! Sjer du ngot, s fr du dej en jkel, s du far s lngt in i hlsike som d finns hr p hstar i sju konungariken! _Fr_, fr dej!! _Fr fr dej_! Hi, hi, hi! Kom opp dansa en bagarevals, men plocka ut lstnderna, annars fr du dom i halsen, jkla Josua!!! Pastor Johanson lade ut frn bryggan. Det behvs bara tre fat konjak fr att frndra en liten skrgrdss religisa begrepp. Ramundsn r nu fullstndigt hednisk. Visserligen ha inga konjaksfat flutit i land mera, men andan r kvar, och pastor Johanson lr nu frska sin lycka p Orisseln, understdd av en lotsnka och tv troende tullvaktmstare. FRUNTIMMER. Olagus Jonsson hade ett litet helvete tillsammans med sin hustru, som mnga ha vl det. Han hade som drng blivit kr i hennes gula hr och rda kinder och i hennes mun som sg ut som ett bldande sr med en knivrispa i. Han hade frgat fan efter tankarna som rrde sig bakom den blanka pannan och bakom hennes bl gon, som lyste alldeles svarta, d hon sg ver hans axel i dansen. Nu voro de gamla. Barnen voro i Amerika och Stockholm och litet varstans. Hon var en torr, benig mnniska med skggfinnar och knotiga armar, som kunde ta ett tag nr det gllde. Hon hade kanske ocks haft ett litet helvete med Olagus, men man vnjer sig ocks vid helvetet, och nu gingo de arbetande vid varandras sida, tigande av vana och talande endast d den ena parten ville pskynda den andras arbete. Skola vi rra mera i deras privataffrer? Tnkom oss dem som tv knarriga gamla mnniskor med livet bakom sig, fstade vid varandra av vana och slhet. ldern kommer och mal knslorna till grtt mjl, av vilket man icke ens kan baka ndbrd. Skall jag nu brja skmta igen? Nyss var jag allvarlig, men min uppgift r ju att bertta lustiga historier. D jag stulit mig hemifrn kom jag ofta i nrheten av Olagus stuga. Den lg fjrran frn mnniskors boningar, i kanten av en hallonflla bredvid ett stalp, dr det satt bergkristaller i vggen, och under gick en fors om vrarna. P sommarn fanns dr knappt ngot vatten, utom i ngra dyhlor, dr feta krftor krpo omkring. Det gick en gammal spng ver forsen och dess stolpar hade blivit lysved som lyste grnt om kvllarna. Underliga ormbunkar kantade en damm, dr det fanns gddor, och en och annan and hittade ocks dit om hstarna. P den tiden var jag svr p att snrja gddor med mssingssnara, och utmed dammens dystrnder stodo gddorna under nckrosbladen och halvsovo med magen full av ljor och annan smfisk. Ibland hade den snrjda gddan en annan gdda i magen, s stor, att stjrten stack ut ur munnen. Alldeles som bland mnniskor. Visserligen ser man inte stjrten av den slukade, ty mnniskors stjrtar ro icke konstruerade som gddors, men den som har gon ser tmligen bra nd, vad det r frga om. Nu kommer det humoristiska, om man s vill. Jag gick med min nygldgade mssingssnara fst p min stolthet, en hrlig ung tallstam, smal som ett bamburr och smidig och fdd i en hjortronmyr, dr allt vackert fdes. (Tillt mig en parentes.) Ibland det hrligaste, som jag minns frn min ungdom, ro de smlndska hjortronmyrarna med martallar frsvinnande mot horisonten och under dem en matta av vitmossa med pors, hjortron, ngsull och odonris. En gng lg jag p rygg i en sdan dr mosse. Det var sommar och alla slags mygg och andra flygfn flgo ver mig. Varje trd var som en orgel full av flygfmusik. Jag lg dr och sjnk ner, tills min rygg blev vt, ty strax bredvid fanns ett hl i mossen. Det hlet hade ingen botten, men slppte man ner en rev med en husmask p kroken, hgg genast en sutare, en svartryggad fan med stenlderskaraktr, som sg ut, som om han levat dr och velat vara i fred sedan mnga hundra r. Det hr om hjortronmyren hr strngt taget inte hit, men lika grna, som man i ett sllskap frirrar sig frn samtalsmnet, kan jag ju f dilla ut p mina privata stigar, d jag skriver sjlv. Alltnog! Jag gick en solig sndagseftermiddag med mitt tallsp och min snara utefter Olagus' damm, d jag fick hra ett skrik uppifrn torpet. Skriket blev till en symfoni av oljud, jag trodde, att ngon mrdades, och jag sprang uppfr branten. Jag stannade framfr stugan. Taktfasta, snabba steg ljdo drinnanfr -- dunk, dunk, dunk, tills de slutligen stannade och ett smrtans skrn skar i mitt ra. Jag sprang in, jag sg Olagus vridande sig i plgor krypa bort till tvmanssngen. Jag sprang fram och hjlpte honom upp i den. Bredvid stod gumman med svetten porlande utfr pannan. -- Vad r det frga om? -- Tnk sej, herrn, en sn jvel! Ja har vatt van sen tretti r ta mej ett halvstop brnnvin p mornarna -- s kommer ja underfund m, att krngfan blandar vatten i spriten d har ho hllit p lnge m! Jesses jklar! Gud, va ja slo mej! Olagus hade upptckt gummans frsiktighetsmtt och blivit ursinnig samt frfljt henne genom rummen runt spiseln. Men Olagus hade snavat ver en av de hga trsklarna och slagit knt. Nu lg han dr. I hans ga fanns intet spr av hans ungdoms krlek till hustrun. Dr fanns bara hjlplshet och hat. Alldeles som hos kultiverade mnniskor. * * * * * r gingo. Gumman hade dtt och Olagus levde ensam s gott han kunde. Tnk er en gammal torpare som lever ensam utan en kvinna! Han inrttade sitt liv efter helt andra principer n vi ha. Han blev alltmer praktisk. Han kokade varje mndag ihop en stor gryta mjl och rter och flskbitar och ktt av fglar som han skjutit, en _olla podrida_ av vad landet alstrade. Och han kokade av praktiska skl ihop det s hrt, att han kunde skra det med kniv och ta sig en bit, d han blev hungrig. Inte s dumt! En dag kom jag till hans stuga. Allt var frfallet runt omkring. Men det stod rk ur skorstenen och drren var ppen. Olagus var hemma. I frstugan hrde jag mummel inifrn kket. Olagus gick omkring och svor. Jag ppnade drren. Olagus hade blivit en liten vithrig, krokryggig gubbe, som tittade p frmlingen med sm i smuts inbddade blsvarta mullvadsgon. Han hll en bjrkslya i handen och uppe p spiselkransen stod en katta och skt rygg. Kattans gon lyste grna av hat eller krlek, vad det nu var. -- Kan han tnka sig -- den jvla kattan! Hon har ftt vana att g opp i grytan gra ifrn sej. D frsts, att d gr mindre fr jag kokar'et s hrt, men nog d faen! Ja, si fruntimmer! Gr d samma om di djur eller mnniskor, samma slkte di! Alltid ska di frdrva d en karlstackare behver -- men nog har en rttighet bli frbannad, nr di ger sej opp i maten! * * * * * Jag vill alltid komma ihg Olagus' stuga och stalpet och forsen och krftorna och gddorna. Dr mlade jag min nrap frsta tavla, grnt i grnt. Frgen blev tjock som Olagus' grt, men jag vill pminna mig att dr fanns ngot av Smland i den. tminstone fanns dr ingen teknik. JULSEGLATS. Dagen fr dopparedan, och n ligger kostern i hamnen! Blisen skr, som den vore av stl och nter och gnager. Snn ligger tung p kapp och p dck, och styv som av jrnplt vilar storn p sin bom, ty sist nr vi kryssade nordvart, hllo vi fullt i en by, som jagande bister och blsvart sprutade skummet till gaffeln och small som hagel mot duken. Snart skall kostern dragas i land att vila till vren, men lt oss prva nnu en dans medan riggen r uppe! Stark str Nordan och kall och skoten kyla i nven, men med vantarna p och luvan ned ver rat, frskinnsvsten och skor med mjukt och vrmande lapph och en sup vid hrd bidevind, nr det biter i nsan, reder sig mnniskan gott. Frn dcket skotta vi yrsnn, hissa och staka oss ut om udden, och fyllande seglen vnliga krar frn land ge oss fart. Vi svnga om Loskr, lovande upp mot en by, som pressar skutan p sida. Vattnet forsar p dcket i l och det knakar och knarrar djupt i skrovet och knastrar i skot och skramlar i rundhult. Livet r hrligt nd, trots allt, nr jag knner i handen rorkulten leva, som hade han sjl, och nr sjarna spotta prlande skum ver lovarts bog och det darrar i stagen, grgrna sjar vltra sig fram och krusande krar fdda i fjrran svepa frbi och frsvinna i fjrran. Hej! Dr skvtte en sj mot lovarts lring, och blixtsnabbt tar jag emot dem med ryggen och snart str hret i nacken styvt av is och ett pansar av is har lagt sig p rocken. Dcket glnser av is och klyvarn r tumstjock vid peket, liken svlla, och sprtt det klirrar i skot och barduner nr vid en gir de slappna ibland och strcka sig ter. Men i salongen sknt i plsarna vila de andra, medan p spritkket brinner en glgg. Jag smackar vid tanken. Livet r ljuvligt nd och n frbarmar sig Herran! -- Akta vr glgg! Pass opp fr en sj! Den stegrande skutan stannar som tveksam hgst p dess kam, det rycker och fladdrar, sliter ilsket och dnar i storn och smller i klyvarn, tills med ett stamp det br nedt igen, och susande rullar brottet akter i vg. -- Gick glggen?! Gud vare lovad! Langa hit med ett glas och skl fr vattnet och jorden, luften och elden och allt som har liv och andas och rr sig! Nu r det jul och det doftar av jul! Nu vnda vi, gossar! Ner med rodret och slck p skotet och knuffa p bommen, blocket r som en skalle av is! Nu lnsa vi hemt. Skymningen snker sig ren ver sjn, och bakom de vita strnderna flammar i rtt och i guld frn den sjunkande solen. Vnligt ur stugorna tindrar ett sken frn hrdarnas brasor, blinkande muntra lften om jul, och nr stjrnorna tndas glida vi in i vr hamn -- MONSIEUR PERNELET. Nr den stora glasbassngen med de tjugufem krokodilerna skts in p arenan, tystnade sorlet i hela cirkus. Det var verkligen fr en gngs skull ett originellt nummer och den lika originelle frevisaren, Monsieur Pernelet, mste vara en djrv karl. Under frenetiska applder steg han upp i bassngen till de krlande vidundren som hlsade honom med att smlla ihop sina ohyggliga kkar. Hans enda vapen var en liten kpp, med vilken han avvisade de nrgngna. Det gllde att se upp, ty vid minsta frbiseende hade han varit frlorad. Hade han halkat skulle han ha varit en dd man inom ngra sekunder, och inom ngra minuter skulle icke s mycket som en byxknapp varit kvar av hela herr Pernelet. Nu brjade frestllningen. Krokodilerna skulle matas. En medhjlpare kom med ktt och krokodilerna brjade krla uppfr herr Pernelet, som slngde in bit efter bit i de vita gapen. De hggo efter hans fingrar och ansikte, ty fr en krokodil r det icke stor skillnad mellan olika slags ktt. Med den lilla kppen parerade han skickligt de smllande huggen av de nrmaste medan han sparkade undan dem som ville t hans ben. Han kastade ett stort stycke mitt ibland krokodilerna och vattnet i bassngen frvandlades gonblickligen till vitt frsande skum. Det stnkte hgt i luften och genom de grna glasvggarna skymtade d och d de stridandes kroppar. De vldiga stjrtarna piskade vattnet och smllde ilsket mot varandra och bassngvggarna. Herr Pernelet steg ur bassngen och ur den skummande oredan och vimlet bnde han s smningom med en stng upp tv krokodilhuvuden ver vattenytan. De beto i var sin nda av kttstycket och piskade frtvivlat floder av vatten ver frevisaren. Emellertid var matningen slut och herr Pernelet steg ter upp i sitt och krokodilernas element, dr han satte sig p ryggen av den strsta, en hundratjugufemring med munkorg. Denne reagerade mot ryttaren och skte kasta av honom. N, ritten varade ju ej s lngt stycke, och herr Pernelet hll sig kvar. Genom frmedling av cirkusens sekreterare, kom jag att gra bekantskap med Mr Pernelet. Jag fick tilltelse att frn nra hll betrakta krokodilerna. Vi trffades ute i ryttargngen. Mr Pernelet kom, och vi betraktade krokodilerna tillsammans. Han talade franska med spansk accent, en underlig pidginfranska, en blandning av franska, spanska och italienska och dlig tyska. Han bar en sombrero och hans hy var mrkbrun. Hans kinder voro fulla av rr och ungefr vartannat finger var borta. Jag bjd Mr Pernelet p en whisky -- men frst mste vi betrakta krokodilerna p nnu nrmare hll. Vi gingo till bassngen. -- Maura! attendez!! En av Mr Pernelets vninnor kom fram med ppnat gap och vntade p en kttbit som hon ocks fick. Negro! Venez!! Hundratjugufemringen nrmade sig, han som bar munkorg. Nsan lg ver vattnet och gonen lurade hemskt. Jag stod och beundrade Mr Pernelets krokodiler. Han visade mig, hur de knde sina namn. Jag frgade om han inte ville komma genast som gst p den dr whiskyn, och han kom. Nu lter jag Mr Pernelet tala. -- Ni r artist! Jag r lycklig att trffa en mnniska som er. Jag r ocks artist fast p ett annat omrde. Jag sysslar med krokodiler -- det r ocks en uppgift. Skl p er! Jag sklade med Mr Pernelet. -- Hur har ni egentligen kommit p idn att gna er t krokodiler? -- Monsieur, varje mnniska har sin uppgift. Jag var sjkapten, jag kom p en engelsk skuta ned i Rda Havet. Vi strandade och jag kom i land, jag hade pengar och rustade en expedition. Ni frstr -- att g mnadtals under tamarinder med lianer och apor i och icke se himlen under mnader. Ormar! Och skorpioner! Vi levde p svarta apor och leoparder -- ni frstr -- och i krren fanns flodhstar och pelikaner. Det var dr jag fngade krokodiler! Jag hade 50 stycken frn brjan, som jag slpade med mig genom urskogen. Mat? Herre Gud! De levde av mina negrer och ibland av aporna, som jag skt. Monsieur! Jag r sjlv en krokodil! -- Men monsieur ser inte precis ut som en krokodil! -- Monsieur! Jag r en krokodil. Jag ter allt. Jag minns i Afrika! Vi to skldpaddor och pelikaner och svarta apor och rinoceros och lejon. -- Men krokodilerna ta ocks negrer! -- Monsieur! Jag har tit negrer och jag vill rekommendera dem. Ftterna ro srskilt bra. Hnderna ro inte heller illa. Ryggen r dlig -- men herre gud -- man kan ju inte begra ngot av en neger. Vi drucko whisky och sklade. -- Jag r lycklig att trffa en artist, sade Mr Pernelet. Ni r gift! Ni r lycklig? Inte sant? Jag r gift -- men min hustru frstr inte krokodilerna. Hon gr aldrig p cirkus. -- Allts r Mr Pernelet inte lyckligt gift! Vore jag specialist p krokodiler, skulle min hustru vara min bsta medhjlpare i facket. -- Monsieur, sade herr Pernelet. Ni knner inte kvinnorna! -- Monsieur Pernelet, svarade jag, jag inbillade mig knna dem. Men kanske misstar jag mig? -- Monsieur! Med all skerhet! Jag svarade indignerat: -- Man mste mjligen umgs med krokodiler fr att frst kvinnans verkliga beskaffenhet. Menar ni verkligen det? Monsieur Pernelet svarade: -- Krokodiler ro barn emot kvinnor! Jag gr hellre obevpnad in i min krokodilbassng n in i en salong. Se p mina hnder!! Jag hade redan sett Mr Pernelets hnder. Ungefr vartannat finger var bortslitet av krokodilerna. -- Jag gr in i en salong -- jag talar med kvinnorna, jag r lskvrd, jag r man, jag r Mr Pernelet -- hur mycket tror ni jag riskerar? Jag vill sga: Jag umgs hellre med krokodiler n med kvinnor. Jag svarade: -- Jag umgs hellre med kvinnor n krokodiler -- kanske p grund av att jag icke r specialist p krokodiler. Den jakten krver kanske ocks sin man -- men jag har inte mod -- jag riskerar fingrarna. Monsieur Pernelet gav mig en lng blick, tmde sin grogg och sade: -- Jag gr hem! Madame Pernelet undrar kanske var jag hller hus i kvll. NATTLIGA INTRYCK. Jag sitter min ovana trogen uppe till efter midnatt och arbetar. Havet dnar utanfr -- dyningen efter stormen i kvll arbetar nnu i strnderna. Vinden r nordost och min gardin vajar som i takt med det vxande och avtagande bullret. Gud vet var blsten trnger in, men nordosten har sina hemliga vgar! Jag tar p min frskinnsrock, smyger utfr trappan och vrider om frstunyckeln. Marken r ju vit! Visst kom ett och annat korn i skymningen, men nu r ju nstan skidfre. Stormen har knappt bedarrat, mrker jag, men luften r klar och snn har slutat falla. Havet ligger som svartnat bly, men brotten utanfr Loskret blnka till ibland med en kall blvit glans. Och i strnderna jser vgen vitgrn, en nyans mrkare n klippornas bl sn. Jag gr ner till mitt utvalda berg, den yttersta udden av mitt omrde, dr jag snart skall ha en liten stuga nitad fast i graniten. D sjn gr hg, skall skummet spruta ver dess fnster, och drinne skall jag ha en kamin och ett staffli. Dr m ni tro kan g sj! Efter var storm driva bitar av det vrak jag kallar mitt i land i viken bredvid, teaktrbjlkar med mssingsbultar i. Nu r vl bara bottnen kvar med sin stenballast, ty i vl trettio r har det legat dr. Men d vintern kommer p allvar, sl vi hl p isen och fiska teak. Och uppfinna mjligen ngon kratta att peta ur ballasten med. ver det blysvarta havet str himlen mrkbl och brotten lysa visionrt, irrblosslika. Lngst ute arbetar en skuta i sjn. Jag ser endast dess babordslanterna, hur den doppar i sjarna, frsvinner ibland och glindrar svagt igen, som slocknande. Men ver himlen i norr vrider sig med regelbundna mellantider Svartklubbens fyrsken, alldeles som om en ofantlig vit vinge skulle svepa ver lands hav, en jttesvan som flaxar emot stormen. Medan jag str hr p berget just dr min stugas nordstra hrn skall skruvas fast i klippan och skummet yr ver min frskinnsrock, kommer jag ihg seglingar jag gjort, medan jag nnu hade min ruttna koster kvar. Den var en likkista och lkte p babords lring som om den varit trstig. Jag sktte om den, stack med kniven och kittade, men det hjlpte inte. Borden sgo friska ut -- nda tills den en dag p vrkanten dr den stod uppstttad p stranden fick sig en knuff av den pskjutande havsisen s att stttorna brcktes och han ramlade p sidan. D befanns det, att tv av borden i vattenlinjen p babords lring bestodo av snus med ett tunt lager av ek och ett tjockt lager av olja och fernissa utanp. -- Vi stter en blyplt p, sade Grisslehamns-experterna. Sjn hller nog ihop skutan. Jag sknkte den frikostigt till experterna. N, med den kostern hade jag seglat tv r i rad nda till dagen fre julafton, d jag lt lgga upp den och hade ett s kallat btuppdragningskalas fr landets sner, som hjlpt till med oskadliggrandet av den stolta galejan. Den som seglat p vintern, vet vad det vill sga. Vinden r stlhrd, skummet fryser till is p dcket, peket som doppar i sjn vxer i omfng, och stormklyvarns nedandel kan bli alnstjock. Blocken bli allt svrhanterligare och bli runda som barnhuvud av is. Skoten frysa fast och man mste fram med kniven. Medan natten faller p och stormen vxer. D undrar man stundom, varfr man givit sig ut p havet, nr man kunde ha en bekvm stol framfr en kakelugn och en bok av ngon djvul att lsa i. Jag kommer ihg tv seglingar med den dr kostern p vintern. Det blste hrd nordost och klyvarskotet sprang. Det gllde att f in den smattrande ndan av skotet och jag krp frver fr att knyta ihop grejorna. Skepparen som satt till rors lade upp skutan i vind, men seglet slngde s frbannat, att jag ett gonblick befann mig med ena benet utanfr relingen. Jag lyckades hlla mig kvar, hur, vet jag ej, men i detsamma kom en sj och slngde mig ner mot masten. Jag fick tag i nagelbnken och hasade mig ned akterver. Mitt frsk att knyta ihop ndarna hade lyckats utan att jag visste det. Ta mig tusan jag n vet hur jag hunnit med det. Jag kan tminstone ej pminna mig ett enda handgrepp sjlv. En annan gng lnsade jag hemt efter en orrjakt p en av arna i Singfjrden. Pltsligt mrkte vi, att vi i mrkret seglat fel och mste brja kryssa. I den kryssningen fick babords lring sin beskrda del, och inom kort hade vi vatten i salongen. Det mrknade och vi frlorade bestmt landsikte. Jag stod vid rodret, men rtt som det var upptckte jag att ankaret dr i frn ville ge sig i vg. Jag bad min kamrat ta rodret och krp frver fr att surra ankaret. Dcket var is och kommen fram till masten slog jag ndan av klyvarfallet om livet och begav mig asande p magen fram till klyset. Jag minns n att min knsla av sjvildhet icke alls var s stor som den nu r, d jag berttar episoden. Vi kommo emellertid hem i hamn med en alns vatten i salongen. Och vatten r en dlig ballast. Nu har jag passerat den naturliga utvecklingen frn koster till motorbt och sedan reaktionen tillbaka till kostertypen, eller rttare till den norska livrddningsskjten av Colin Archers typ. Den r tills vidare mitt ideal. Nu drar jag mig fram med en plttckt blekingseka, som jag kpt av Kalle Andersson. Den r 13 fot lng och indckad som kanot och kan trotsa vilket vder som helst, om man bara tcker ver sitthlet. Med tre rev inne och -- om man vill ha en kamrat med -- en lugn och frstklassig prisse, kan man segla nstan vart man vill med den bten. Eller rttare: med en strre bt av den typen kan man segla nstan vart man vill. Med litet mera jrn i botten r den okanterbar. Allt det dr tnker jag p, medan jag str p min bergudde. Stormen tar till och vgorna slicka min byggnadsgrund allt hgre och hgre. Men luften har klarnat och jag kan urskilja stjrnorna, och d jag kliver hemt genom drivorna, ser jag vintergatan vlva sig ver mig och mitt hem, en driva av stjrnor, hopyrd av samma kraft som den som tcker mina berg med sn och kommer lands hav att dna mig i smn. End of Project Gutenberg's Mitt lif och lefverne, by Albert Engstrm License: Share Alike