Produced by Jari Koivisto and Tapio Riikonen RICHARD LEJONHJERTA I HISTORIEN OCH POESIN Akademisk afhandling af CARL GUSTAF ESTLANDER Helsingfors, J. C. Frenckell Son, 1858. Akademisk afhandling af CARL GUSTAF ESTLANDER hvilken, med samtycke af den vidtbermda Historisk-filologiska Fakulteten vid Finlands Universitet, och under inseende af FREDRIK CYGNUS, Filosofie Magister, Professor i Estetiken och Nyare Litteraturen, Riddare af K. K. S:t Stanislai Ordens andra klass, till granskning framstlle af CARL GUSTAF ESTLANDER, Magister, uti Hist.--filol. Auditorium d. 11 Decemher 1858 p.v.t.f m. INNEHLL: Fretal. I. Richard Lejonhjerta i normandiska historien. II. Richard Lejonhjerta i normandiska poesin. Anmrkningar. Fretal Med genialisk blick har Sir Walter Scott i sin frtrffliga roman Ivanhoe frsttt att uppfatta kontrasten emellan tvenne personligheter, hvilkas namn i Englands medeltidshistorie och poesi intaga mrkeliga rum. Den ena r Richard Lejonhjerta, den andra Robin Hood. Vetterligen har ingen personlig berring dem emellan funnits; och dock kan en sannare frndring af den historiska verkligheten icke tnkas, n den romanfrfattaren tilltit sig i denna sin sammanstllning af riddarekonungen p tronen och fribytarekonungen i skogens vildmark. Ty huru omtligt n afstndet kan tyckas ifrn konungen fver vesterns mktigaste folk, hvars vilja var lag fr blomstrande riken och hvars fana fljdes af medeltidens stoltaste riddareskap, till den rttslse fribytaren, som med sitt vilda flje jagades likt rdjur i Sherwoods skogssnr, sammantrffa dock deras karakterer och lif i tvenne vsendtliga punkter. Hvardera ro de kta romantiska personligheter, p grund af sin lsbundenhet frn det alldagliga lagbundna lifvets triviala frhllanden; hvardera ro de der jemte samtida representanter af de tvenne folk, det normandiska och det anglosaxiska, hvilka efter slaget vid Hastings inkastades till en blodig samvaro p Englands gemensamma jord. Medan Normanderne med hnryckning flja sin hjelte p hans verldsbermda riddarefrd till det Heliga Landet, skdar det anglosaxiska folket med sorgset mod i Sherwoods fribytare de sista frsvinnande kmparne fr dess nationela sjelfstndighet och tillvaro. Motsatsen mellan de bgge personerna vidgar sig slunda till en motsats mellan tvenne folks karakterer, lefnadsvilkor och samhllsstllning, det ena herrskande, obndigt, aristokratiskt, det andra frtrampadt, godmodigt, folkmssigt. Skulle nu frf., sedan denna sammanstllning ftt makt med honom, stadnat helt enkelt vid ofvanantydda sida deraf, hade hans uppgift blifvit en rent historisk karaktersteckning af de bgge nationalhjeltarne samt, i och med dem, af de bgge folkelementerna, i den tidpunkt d striden dem emellan hller p att bortd och de bereda sig att fredligt sammansmlta till en engelsk nation. Men Richard Lejonhjerta och Robin Hood hafva nnu en tredje punkt, hvari deras den likna hvarandra. Den ena som den andra tillhra dessa lyckliga ddlige, hvilkas oddlighet hvilar icke blott i historiens minnesblad, utan fven i diktens bildersalar, hvarfre, nr man forskande skdar tillbaka, hvardera ter sig i en dubbelgestalt, allteftersom den historiska verkligheten eller det fantasispunna omhljet skymtar fram fr blicken. Denna deras dubbla tillvaro r s mycket intressantare, som hvardera har sitt folk att tacka fr den ena som den andra gestalten, slunda att, under det menestreler och truverer gripit de spridda dragen af Richards person och ikldt honom den normandiska poesins riddarerustning, minnet af Robin Hoods fventyrliga lif utbildat sig i Anglosaxarnes fantasi till folkvisor och ballader. Jemfr man d den historiska personen med den diktade, r man slunda, genom att tillse i hvad mon dikten frndrat verkligheten och huru hon vid skapandet tillvgagtt, i tillflle att uppskatta hvardera folkets skaldelynne, det r, att framstlla medeltidens jemfrelsevis lrda diktning i bredd med folkdikten. Men d en sdan dubbel, p en gng historisk och litteraturhistorisk jemfrelse skulle gtt vida utom grnsorna fr en akademisk afhandling, och d frf. af enskild bjelse drogs till den sednare uppgiften, mste sammanstllningen uppoffras, i det hvardera hjeltarne skildt behandlades. Uppgiften i efterfljande blad blir slunda, att i den omgestaltning Richard Lejonhjerta i normandiska dikten undergtt framstlla denna diktnings lynne och art, hvartill ter de betingande vilkoren mste finnas i nationens samhllslif, tanke och handlingsstt. Huruvida, med en dylik plan, det historiska strngt i form af grundlgning bordt skiljas frn det litteraturhistoriska, m utvisas af sttet hvarp frf. frsttt att lsa sin uppgift. Befunnes han hri hafva begtt ett misstag, terstr honom blott den djupsinniga trsten: "hvad som engng skett kan ej mera hjelpas." Gres ter anmrkning derom, att den historiska grundlgningen r till fverlopps vidlftig, tar sig frf. friheten hnvisa till en sednare afhandling, der det erfordrades att grunddragen af anglonormandiska samhlls- och stats-skicket vore gifna, fr att frst det anglosaxiska folkets sorgliga stllning. Till att undvika upprepade citater kan det engng fr alla anges, att fljande arbeten anlitats, vid framstllningen af Normandernas samhllsskick och den sociala sidan af Richards lif: _Thierry_, Conqute de l'Angleterre (Paris 1830), _Turner_, History of England during the Middle Ages (London 1853, vol. I), _Lingard_, History of England (London 1825, vol. II) -- vid behandling af korstget, utom frenmnde arbeten, _Michaud_, Histoire des Croisades (Paris 1838 vol. II), -- vid underskning af romandiktningens uppkomst samt menestrelernes lif och verksamhet: _de la Rue_, Essais sur les Bardes etc. (Caen 1834), _Warton_, History of English Poetry (London 1846) och _de la Villemarqu_, Contes populaires des ancies Bretons (Paris 1842), -- samt slutligen ssom kllor fr romanerna om Richard Coeur de Lion: _Weber_, Metrical Romances (Edinburg 1810) och _Ellis_, Specimens of early English metrical Romances (London 1848). I. Richard Lejonhjerta i normandiska historien. Den normandiska erfringen af England var icke ett blott underkufvande; hon var en invasion, en kolonisation i stort. Hvilka ansprk p Edvard Confessorns tron Wilhelm Bastarden n kunde frebra, huru vlsignad hans fana och huru helgadt n hans fribytartg, antog den dynastiska erfringen dock innan kort karakteren af inkrktande. Det anglosaxiska folket, fastn vl vandt i sin fromma indolens att underkasta sig frmmande erfrare, fann sig med frskrckelse denna gng hafva fallit byte fr vida mer fordrande inkrktare n norska sjrfvare och danska sjkonungar. Desse hade kommit som kraftiga lefnadsfriska naturfolk till ett jemfrelsevis hgt civiliseradt samhlle, tnjt sig med ngra strckor af dess jord, fogat sig i dess former och inom f generationer fredligt sammansmultit med de beslgtade invnarne. Nu glde det icke blott att aftrda mer eller mindre gods och grund samt fredligt inrymma nykomlingarne plats jemte sig i de gamla formerna; det glde att utrymma hela samhllsbygnaden, sjelfva stlla sig som rttslsa medlemmar utom densamma och skda huru frmlingarne plundrade, frstrde och omgestaltade henne. Ty Normanderne medfrde sjelfva ett samhllsskick, visserligen i grunden mindre sedligt och humant n Anglosaxarnes, men fr tiden starkare genom det krigiska lynne feodalismen var egnad att vcka och underhlla. Huru mycket n af anglosaxiskt ursprung qvarblef och huru mycket n sednare, genom sin hgre sedlighet, gjorde sig gllande, d de frdrifne ter fingo besittningsrtt i samhllet, var det dock vid denna inympningsprocess den bittraste smrtan kndes, genom honom normandiska erfringen erhller sin fasansfulla karakter. Ju lngre hunna i kultur och utveckling p engng frtryckarne och de frtryckte ro, dess strre orttvisa, dess bittrare krnkning. Det lg slunda i sakens natur, att erfringen fr rhundraden skulle framkalla ett samhllsskick, deri vldet skipade lag och svrdet upprtthll densamma. Men detta lg fven i erfrarnes egendomliga, krigiskt vilda lynne. Styrkan och svrdet egde hos dem urgamla anor, hrstammande frn en tid, d detta tappra folk som skandinaviska vikingar gjorde strandhugg p Europas sknaste kuster och skuro sina runor i hjertat af dess rikaste lnder, plundrande och mrdande med samma kallblodighet, hvarmed de vgade sig sjelfva bland atlantiska oceanens vgor. Styrkans rtt och svrdets vlde erhllo blott andra former, d Gngerolf bland sina fljeslagare utskiftat Neustriens delagda flt jemte dess franco-galliske inbyggare. Sedan dess hade visserligen de bofasta vikingarne med frvnansvrd ltthet utbytt sitt norrna-ml emot infdingarnes gallicerade latin och sina Asa-gudar emot hvite Christ och hans helgon, samt tillochmed i religis hngifvenhet och kyrklig fromhet s fvertrffat lngt ldre kristnade folk, att de i slaget vid Hastings genom sina vakor och bner med skl kunde synas Anglosaxarne mera likna munkar n stridsmn.[1] fven i vetande och bokliga konster hade de fordna Norrmnnen tminstone upphunnit det friga Europa; ty vid erfringen bermmas de af Lanfrancus inrttade klosterskolorna ssom tillflyktsorter fr klassiska studier,[2] hvarjemte normandiska presterskapet, om ock mera krigiskt n det fr andans och fredens mn egnat sig, stod i lrdom vida fver Anglosaxarnes. Tillochmed i de skna konsterna hafva Normanderna frn denna tid lemnat ofrgngliga spr; deras arkitektoniska minnesmrken frn medlet af XI:te rh. vittna n i dag, genom den strnga och enkla konseqvens hvarmed romaniska stilen i dem utbildats och genom ltt fantastisk ornamentering, om tvenne genomgende drag i normandiska lynnet: kraft och prydlighet.[3] Det frra genomtrngde lifgifvande och fryngrande hela det frslappade franco-galliska vsendet; det sednare gt sin frfining fver feodallifvets ra seder. Prakt i husgerd, drgter och vapen, ceremonis stt i kyrkobruken, lysande fester, belefvenhet i umgnge, mttlighet i mat och dryck utmrkte numera Skandinaviens sjrfvare framfr alla andra nationer i norden af Europa. Men allt detta oaktadt qvarbodde dock vikingasinnet med dess betydelsefulla egenskaper: en orolig fventyraranda, lystnad efter byte frvrfdt i blodig idrott, trst efter rykte och ra samt ett knslolst ddsfrakt, som vid en mindre hunnen utvecklingsgrad utgr tapperhetens grund och vilkor. Huru mnga band och intressen n m hafva alstrats genom detta folklynnes bindande vid jord och fast egendom, var dock i och med, feodalfrhllandena det vsendtligaste vilkoret fr ett erfrande krigarfolk i fullt mtt frhanden: obehfligheten af arbete och dermed frnvaron af medborgerlig verksamhet. Likalitet som fr vikingen p hans drakskepp, der han seglade med sin skara af tillgifne kmpar, var fr feodalherren med vallomslutna borgar, dit han frsamlade sina numera till vasaller frbytte mn, ett fredligt arbete ngon ndvndighet eller ngon ra. Liksom d, beskattade han andras idoghet, frbehllande sig sjelf den gagnlsaste och dock rofullaste lotten, vapenbrukets. I hans frhllande till fordne sjkonungen, numera hertigen af Normandie, frndrades genom bosttningen vl formen och namnet, men fga af sjelfva andan. Germanismens urgamla personliga trohets frhllande, beroende af den aktning anfraren genom styrka och tapperhet frvrfvat, var och frblef det hufvudsakliga sambandet fven mellan baronen och hans lnsherre; ltt brutet, ssnart den likas urgamla germaniska sjelfstndighetsknslan reste sig deremot starkare, endast i den mon det nu helgades af en mktigare religion. D emedlertid mera invecklade frhllanden, framfrallt den spnda stllningen till frankiske fverherren och armoricanske vasallen, fordrade en strre sammanhllighet, samt redan sjelfva bofastheten inom gemensamma landamren icke mera kunde tillta samma oberoende, hvarmed den missnjde vikingen styrde sitt skepp ifrn sjkonungens flotta, mste hertigarne af Normandie hos sig utbilda en annan kraft n blotta styrkans. Ty i detta frhllande torde riktigast grunden bra skas till den list och frslagenhet, hvarfr Normanderna gjorde sig knda och fruktade, och hvilken vid erfringen af England utgjorde styrkan i Wilhelm Bastardens statskonst. Likt en planta, frflyttad i frodig jordmn och gynsamt klimat, utvecklade sig nu det normandiska lynnet i virrvarret af samhllsfrhllanden, som genom erfringen uppstod. Kufvadt genom anfrarens list och deras egen tapperhet och fverlgsna krigskonst, lg ett blomstrande konungarike, utmrkt fr handel, konstflit och sedlig lagstiftning, ppet fr alla erfrarenes passioner. Icke blott Wilhelms normandiska och bretagnesiska baroner, hvilka i slaget vid Hastings anfrt egna trupper, icke blott enskildte riddare, hvilka ifrn nr och fjrran strmmat till erfrarens af pfven helgade banr, tillochmed vapendragare och simpla soldater sgo sig pltsligen i besittning af ofantliga domner. Personer med ra och tygellsa seder erhllo genom en sdan vexling i lefnadsvilkor ett obegrnsadt spelrum fr alla onda bjelser. fven desse voro numera af adlig rang och hgt anseende, medvetne om att under sig, ssom trlar p deras fordna jord, ssom beroende landbnder, eller tminstone ssom skattskyldige vasaller, hafva landets fordne herrar, thegner som ceorler. Om fven jemte dem anglosaxiske jordegare qvarblefvo i besittning af friheten, sgo de i desse frankliner och socagers en fiendtlig, fraktad, barbarisk massa, rttsls infr de numera af normandisk grefve eller biskop och normandiska baroner sammansatta shiredomstolarne, utan ste och stmma i prernas frsamling, talande ett obegripligt sprk och beledd fr sitt grofva oartiga umgngesstt, sina lnga skgg och vida mantlar. Hvilken sedlighet och rttsknsla ur sdana frhllanden ndvndigtvis mste framalstras, derp r historien om de anglonormandiske baronerne under frsta rhundradet efter erfringen ett vltaligt vittne. D Wilhelm Erfraren, sedan fven de delagda nordliga provinserna underkastat sig hans vlde, hgtidligen tillfrskrade Anglosaxarne om samma lagar och styrelse som i "den gode kung Edvards dagar," lofvade han dervid mer n han kunde eller ville hlla. Der ett helt folk i sjelfva verket berfvats sina rttigheter, mste det rtta sjelft blifva vacklande, begreppen derom frvridna, och ett nfrttstillstnd intrda, der styrkan ensamt fller domslut. Till lycka fr Englands framtid lade anglosaxiska statsfrfattningen, ssom grundad p kommunalvsende icke subinfeudation, den ojemfrligt strre makten i konungens hand, och denna del af den "gode kung Edvards lagar" bde ville och kunde Wilhelm Erfraren vidmakthlla. Men vid hans dd, s frtljer Ordericus Vitalis,[4] frdrefvo normandiske baronerne konungens sheriffer och kastellaner, satte sig i besittning af slottena som han bygt p deras omrden, samt begynte anfalla och plundra hvarandra eftersom deras medel tillto. Inom kort uppvxte sdana borgar fverallt i England, der vid erfringen knapt ett fste frefanns ens till landets frsvar. Om fven ndvndigheten af skydd emot en rofgirig granne och mot band af frtviflade Anglosaxare, hvilka sammanrotat sig till fribytare i skogar och otillgngliga moras, gaf upphof t en del af dessa borgar, kunde de dock samt och synnerligen lika ltt tjena till otkomliga nsten, inom hvars keep[5] den baronliga rfvaren drog sitt byte och sig sjelf undan all hmd, och hvars fngelsehlor jemte galgen utgjorde inseglet p hans territoriala domsrtt. Den orolige Roger Mowbray, grefve af Northumberland, den beryktade Robert de Belesme, mannen med vilddjurssinnet, och den mktige baron, som tillbragte sitt lif med att frn ett vlbefstadt slott fretaga hrjningstg till kringliggande nejder och uppfostrade sina sju sner till samma lefnadsstt, liksom till ett yrke, ro blott ngra bland de tallsa representanterna af en seigneurial sjelfstndighet, som tillochmed trotsade den nyckfulle Wilhelm Rufi och den skoningslse Henrik Beauclercs fvermakt, dessmer hvilade gisselskarp fver det vrnlsa folket. Under den godsinte Stephans regering antogo vldsamheterna fullstndigt tycke af anarki. Med vanlig trolshet hade baronerne vid hans, likasom vid hans tvenne fretrdares tronbestigning brutit en tillfrene hgtidligen aflagd hyllningsed. Fljden deraf blef ett inbrdes krig, der bgge partierna, konung Stephans och kejsarinnan Mathildas, dels fr att anskaffa medel dels af blott roflystnad, frde ett fullstndigt rfvarlif emot hvarandra och emot samhllets fredliga medlemmar. Strftg gjordes p fiendens gods, hvarvid menniskor bortfrdes som boskap; de baronliga fngelserna fyldes med Anglosaxare, mn och qvinnor, hvilka p det sinnrikaste marterades, fr att aftvingas hvad mjligen af egodelar kunde terst dem. Nr intet mera stod att tagas, brndes byar och kyrkor, s att man kunde frdas en hel dag utan att ptrffa annat n kolade boningar och frdda flt. Geoffroy Grenville frvandlade i en hast klostret Ramsey till fstning; Robert Marmion gjorde samma bruk af Coventrys bermda kloster och grefve Wilhelm Albemarle af Bridlingtons kyrka; s att p sdant stt borgarnes antal, ensamt under denna regering, vxte med 126 nya. "Ja biskoparne, biskoparne sjelfva, sger en samtida frfattare, kldda i jern och fullstndigt utrustade med vapen, plgade p stridshstar draga ut p byte tillsammans med frdarne af deras land," och helt hgt sade det qvalda folket att Kristus och hans helgon voro insomnade. Erinrar man sig hrvid det berm fr religis hngifvenhet Normanderna upprepadt tilldelas, frefaller ett slikt gudlst handlingsstt ofrklarligt. fvens mste man frvnas fver den vederstyggliga hycklande beredvillighet, hvarmed baronerne pltsligen, p pfvens befallning, i Thomas Becket sgo och vrdade ett helgon, sedan de under hans lifstid af politiska skl frfljt honom intill dden. Men sdana motsgelser vinna sin lsning, blott man icke vill skda religiositetens styrka i ett orubbligt vidhngande vid vissa kyrkliga dogmer, vissa sinliga symboler och frestllningar, hvilka mernvl tillta att samma sinne p engng beherrskas af ett svrmande trosnit, en korsfarar-entusiasm, och af den omenskligaste, sedeslsaste rhet, ja af indifferens fr alla kristendomens bud. Frst i tider d kristendomen verkligen vunnit en objektiv sedlig halt, fylts af samhllets sed och fylt densamma, skulle sdana drag i tidslynnet blifva verkliga motsgelser. Redan vid erfringen visade Normanderna huru litet af kristlig anda, ja af aktning fr kyrkan sjelf fanns parad med deras asketiska vakande och bedjande. Frn klostren frdrefvos munkarne, kloster- och kyrkojorden skiftades som krigsbyte, det anglosaxiska presterskapet afsattes och deras helgade drgter pklddes stundom tillochmed soldater och lga tjenstehjon; hvarfre ock prelaterne ofta nog fvertrffade de verldslige magnaterne i ra seder, liksom de icke sllan upphunno dem i vldsamhet och roflystnad. Med denna skuggsida i det normandiska lynnet sammanhnger en annan, kad liksom hon genom erfringen, men af vida mrkare art, och beteknande en lidelsefullhet, som hos ett folk vl icke r ofrenlig med kraft och styrka, men afgjordt hntyder p ett upplst samhllsskick, en frslappad moral. Enligt ovedersgliga vittnesbrd skola de onaturligaste laster herrskat bland Normanderne samt af dem kringspridts i England,[6] och Giraldus Cambrensis har af Wilhelm Longchamp teknat en bild, i detta hnseende vl vrd en plats bland antikens afskyvrdaste.[7] Till konung Henriks berm frmles, att han vid sitt tilltrde till regeringen strngeligen rensat hofvet frn dessa veklingar med lnga lockar, vidrmade kjortlar och mantlar med slp;[8] men icke destomindre r det mot hans ende son det ofvantydda vittnesbrdet srskildt andrages. Sjelffallet mste qvinnans stllning under sdana frhllanden vara fga betryggad. Ur det vld, hvarmed rika anglosaxiska arftagerskor vid erfringen tvungos till ktenskap, uppkom inom normandiska feodalvsendet den afskyvrda giftomansrtten, hvarigenom lnsherren kunde s godt som frslja en qvinlig vasall t den mestbjudande; -- en af de betydligaste frndringarne i Anglosaxsarnes lagar, enligt hvilka ej ens fadren synes egt obetingad rtt att disponera fver sin dotters hand. Der slunda passionerna kunde stlla sig under sjelfva lagarnes skydd, behfver deras tillvaro icke genom fakta bestyrkas. Endast chevaleriet, s lngt dess frmildrande kraft inom samhllet strckte sig, kom hrvid de betryckta till hjelp. Det kunde med skl synas underbart, att ett samhlle ur ett sdant gsningstillstnd, icke blott skulle rdda sin tillvaro, utan fven framg segrande till att, genom sedlig styrka och politisk kraft blifva vrt tidehvarfs fredme och tongifvare. Normandernas energiska herrskarenatur har hrtill blott delvis bidragit. fven Neapel blef stlsatt med normandisk kraft, och r dock nu blott ett slagg bland nationer. Lngt strre r det anglosaxiska folkets andel i Englands storhet, genom den tidiga hyllning i dess samhllsfrfattning gafs t menniskovrde, jemlikhet infr lag, folklig lagskipning, folklig representation, arbete och vlstnd. Men nnu en tredje makt har innestende tacksamhetsansprk hos verldsbeherrskarinnan. Det r konungamakten. Nr annorstdes i Europa feodaladeln i en partikulariserande sjelfstndighet gjort hgsta samhllsmakten till ett blott namn p den frste bland prerne, herrskade deremot anglonormandiska konungen med en afgjord fvermakt fver sina obndiga vasaller. Derfre hnde det ock, att nr till exempel i Frankrike vigtsklen stlt sig tvertom och adeln sjunkit till en blott hofprydnad t envldsmakten, Englands adel egde sammanhllighet nog att tvinga vigtsklarne till jemvigt, genom ett klokt anvndande af den egentliga samhllstyngden, folket; hvaraf det sedan kunde hnda att folket, ifrn att vara vigt, blef, som sig vederbr, sjelfva de lefvande armar, som p engng uppbra vgsklarne och stlla dem i jemvigt. Hrmed skulle vi sagt tillrckligt om normandiska samhllslifvet, sframt ej hjelten i vr afhandling vore en konung, svl som han r bde baron och riddare. Till att uppfatta en sdan samhllstyp blir det oss ndvndigt att frst, om ock flyktigt, bestmma konungens stllning hos Anglonormanderne. Genom att bibehlla och, svidt de glde konungens myndighet, fven upprtthlla den anglosaxiska konstitutionen, grundlade Wilhelm Erfraren i England en stark och vidstrckt konungamakt. Ehuru visserligen grefvarnes myndighet i provinserna numera var rftlig, blef den dock aldrig suvern,[9] hvarfrutom flere provinser frvaltades direkte genom sheriffer. Redan i Henrik II:s tid frekomme earldmen som blotta titlar, liksom fven baroner utan jord. S vldsam och trotsig n den normandiska adeln var, visade sig dock vid alla tillfllen, att konungen var den mktigaste lnsherren i sitt rike. Genom bibehllandet af de kommunala shiredomstolarne var territorialdomsrtten p det knnbaraste inskrnkt, och, s fal n rttvisan hlls vid konungens domstol, upphrde dock aldrig den anglosaxiska plgseden att vdja dit, ssom till den hgsta instansen. fven beskattningsrtten hade Wilhelm Erfraren i utvidgadt mtt tagit som arf af sina anglosaxiska fretrdare. Om fven tillflliga beskattningar merndels besltos i baronernas frsamling, och derigenom grunden lades till engelska parlamentets rtt att bevilja utskylderna, frekommer dock icke intill magna-charta att hon skulle motsatt sig konungens fordringar. Fr att uppehlla en sdan myndighet, behfdes dock att konungen, vid skiftandet af erfringsbytet, skulle hafva frsett sig med domanialbesittningar, fvervgande hvarje enskildts; hvilket ej heller af Wilhelm Erfraren blef frsummadt. Utom anglosaxiska kronans, Edvard Beknnarens och Godvinska familjens vidstrckta lnderier, hade han tillskansat sig alla skogar och alla de stder, hvilka icke blifvit frskrifna t ngon annan. Frkad genom talrika konfiskationer, frsatte denna jordbesittning, jemte skatterna och utpressningarna, konungen i tillflle att gra sig oberoende af vasallernes krigstjenst samt erstta den, genom att i sold taga talrika skaror af vandrande riddare och fventyrare. I sjelfva verket erbjuder den normandiska hren, sedan Englands jord blifvit vederbrligen utskiftad, anblicken af en indelt feodalarm. Sedan anfraren erhllit ett visst antal riddargods,[10] utdelade han dem bland sina soldater, som slunda trdde till honom i frhllande af krigstjenstpligtige vasaller. Andra ter emottogo enskildta riddareln direkte af konungen. Hit hrde frnmligast de talrika skaror af fventyrare, som strmmat till Wilhelms arm, och slunda stodo oberoende af den normandiska feodalindelningen.[11] I detta frhllande fann Wilhelm Erfraren en utvg att plgga anglonormandiska lnsvsendet den strsta inskrnkningen. Anseende sig alltfortfarande ssom hgsta anfrare fr de numera landegande normandiska krigarne, kunde han affordra fven den lgsta medlemmen i feodalkedjan, liksom han i lgret vid Dive affordrat hela hren, tro och hyllningsed. Detta skedde tjugu r efter slaget vid Hastings vid en allmn sammankomst i Winchester eller Salisbury. Efter detta egde lnsherren icke mera _laglig_ rtt att i sina strider med konungen fordra understd af sina vasaller; konungamakten hade trngt, som en hgre samhllsmakt, upplsande in i det anglonormandiska lnsvsendet. Werkan deraf drjde icke att visa sig. Redan under Henrik II hade den obndiga adeln blifvit spkt till lydnad, ja till tjenstfrdighet under hans godtycke, ssom den till sin skam visade det i striden emot Thomas Becket. Redan vid denna tid hade i England feodalvsendets krigiska institution till den grad frslappats, att plikten fr frsummad krigstjenst ifrn att vara ett straff, till det mesta blifvit en stende skatt (escuage), som af konungen uppbars, under det den krigiska delen af adeln tjente bland soldnrerne i hans arm. Frmedelst sina kringresande assisdomare utfvade han myndigt hgsta jurisdiktionen fver landet, och af inbrdes fejder knner man under hans regering fga andra n de, som uppvcktes af hans egen familj. Jemte denna betydelse, att vara den normandiska monarkins envldsperiod, har de tvenne frsta monarkernes af huset Plantagenet regeringstid fven betydelsen att vara detta underbara erfrarfolks glans- och maktperiod. Liksom med samlad styrka utgick det nu p nya erfringar och landvinningar. Irland fngslades fr evigt, Skottland, der redan tidigare fredlig erfring gjorts, gaf det sin hyllningsed, Bretagne var vunnet genom gifterml, och tillochmed de rika och oroliga folken sder om Loire mste finna sig vid att emottaga normandiska stthllare i sina provinser, stder och slott. Utom romerska kejsaren och Ejubidernes sultan fanns ingen mktigare monark i verlden. Men bygdt som detta vlde var blott p svrdet, frgicks det ssnart svrdet, frsladt emot Saracenernes kroksablar och frrostadt i kejsarens fngelse, sjunkit ur den jttestarka arm, som till samtidens och efterverldens beundran frde detsamma. I denna sin stllning liknar Richard Lejonhjerta Carl XII, s mycket tvenne hjeltar frn olika tidsldrar kunna det. Liksom denne, frspilde han med nationens bifall dess kraft emot Orientens horder, liksom denne terkom han efter en fventyrlig frd genom Europa till sitt land, fullt af inre oro och anfallet af yttre fiende, och slutligen fll han liksom denne med svrdet i hand framfr fiendtliga vallar, fverltande sitt rike till styckning och till sekellng politisk vanmakt. Men fr hvardera ledde deras verksamhet till detta resultat derfre, att de voro s ensidigt fullstndiga representanter af sina nationers lynnen, af deras mannamod och styrka. D detta hos dem var det egentligaste felet, lskas fven begges deras minnen troget genom tiderna. Knappast har ngot folk att uppvisa en s dediger slgt, som den plantagenetska r fr England; ej ens Wasatten undantagen. Sedan den slunda frt sitt folk till undergng och, frsjunken i slapphet, splittrat det normandiska vldet, men fven just derigenom ltit en ny tingens ordning uppst i England, stiger den ter upp, hjande sig sjelf och sitt nya folk i en blndande ridderlig glans samt tererfrande mer n den ngonsin egt, frverkar s n engng sitt vlde p kontinenten och slutar med, att i ett fasansfullt inbrdes krig snderslita sitt land och utrota nda till sista telningen af sin stam. Redan den frsta familjen bar _inom sig_ detta de i fullt mtt, hvilket, ur ett vlberknadt steg till kadt vlde, lt upprinna en klla till inbrdes hat, frfljelser och krig. Genom sitt gifterml med Eleonore kade Henrik II sina rfda kronor med Aquitaniens hertigliga och Poitous grefvekrona, men kade fven sina fienders antal med den frbittrade franska konungen, med de sjelfstndiga, mot normandiska frtrycket spjernande folken i Syd-Gallien samt slutligen och sist med sin egen familj. Tillochmed i dessa bistra tider vckte det onaturliga krig, som hrur framgick, hos allmnna meningen fasa och afsky, och folktron, redobogen att i det fvernaturliga ska frklaringen till det onaturliga, trodde sig finna orsaken i ett fiendtligt de, som fr ngot hemligt missdds skuld hvilade fver slgten. S visste man att bertta det Eleonore af Aquitanien, fre sitt gifterml med Henrik II, sttt i krleksfrbindelser med hans fader, Geoffroy af Anjou, och om dennes mor hade man att frtlja n hemskare och besynnerligare saker. Hennes make skall hafva bemrkt, att hon sllan beskte kyrkan och alltid smg sig bort derifrn innan mssan begynte. Oroad hrfver, hade han omsider beslutit att frvissa sig om frhllandet, genom att med vld lta qvarhlla den misstnkta gemlen; men hvarvid hon, afkastande sin mantel, bortflugit genom fenstret och aldrig mer terkommit. Tillochmed inom slgten sjelf framkallade sdana sgner tron p dess olyckliga de. Nr fadrens sndebud kom, fr att erbjuda fred och frsoning t den tredje af snerna, grefve Gottfrid af Bretagne, skall denne hafva svarat, att han icke ville lta sig berfvas sin arfslott, hvartill sndebudet skyndat att invnda, det hans fader icke fordrade ngon uppoffring p snernas sida. "Du frstr icke hvad jag menar," sges d grefve Gottfrid genmlt: "det r ett arf frn vra frfder, att bland oss den ena kan ej lska den andra. Se der vr arfvedel, hvilken ingen af oss skall frntrda".[12] Det r dock icke svrt att finna en naturligare frklaring. De gamla krnikeskribenterna intyga, att Henrik slutit sin frening med Eleonore blott af begr till hennes lnderier, hvarfre han fven innan kort, frsmende sin gemls krlek, sknkt sina flyktiga bjelser t en talrik skara af lskarinnor.[13] Eleonores eldiga sydlndska sinne var icke skapt att med tlmodighet frdraga en sdan krnkning. Nr derfre hennes trenne ldre sner, Henrik, Richard och Gottfrid nnu voro vxande, begynte hon hos dem inplanta hat emot fadren, hvilken i deras spdare r omfattat dem med fverdrifven mhet, men sednare med misstnksamhet sett dem utveckla sina hftiga och hersklystna lynnen under modrens ledning. I detta omnskliga bemdande understddes hon ihrdigt af sin fordna geml, konung Ludvig VII, som frmlde en af sina dttrar med den ldsta bland prinsarne, och fverlemnade en annan den sedan s mngfald olyckliga Alix, t konung Henrik som Richards blifvande geml. Ledde af samma bevekelsegrunder, att frsvaga den engelska konungen, deras lnsherre, och derjemte hmnas den krnkning han tillfogat sin geml, deras egen furstinna,[14] underblste aquitaniske baronerne, med den bermde Bertrand de Born i spetsen, den slunda tnda lgan under hela det femtonriga familjekriget. Uppfostrad i sdana frhllanden och redan vid sexton rs lder, ssom grefve af Poitou, inkastad i midten af dessa politiska slitningar, utbildades Richard, redan d bermd fr sitt lejonmod, naturenligt nog till en typ af anglonormandisk baron. Af naturen begfvad med en stor och starkt bygd kropp, utmrkt fr armarnes lngd och bjlighet, var han i fullt mtt utrustad med det rrliga ostadiga lynne, den ofrskrckta skoningslsa tapperhet, den hersklystnad, den rofgirighet och deri bjelse fr prakt och stt, som var hans nation och slgt egen. Egendomlig fr honom sjelf deremot var en nyckfull spnstighet mot alla band och frbindelser samt den ppna godmodighet, hvars behag tillvann honom vnner och nnu tillvinner honom vr medknsla. Wi blifva lngre fram i tillflle att anfra mer n ett drag deraf. Hr m dock frsvara sin plats ett yttrande han, med anspelning p ofvananfrda sgen om hans stammoder, den anjouska grefvinnan, plgat flla till sina vnner: "r det underligt", skall han skmtande frgat, "att vi, som hrstamma frn en sdan rot, lefva i fiendskap med hvarandra? Den som frn Hin Onde utgtt, mste till honom tervnda".[15] Wi veta att den gamla grefvinnan dock icke ensam br bra skulden. Denna sin egensinniga naturs orolighet och vldsamhet uppenbarade han inom kort i den egenskap af vasall, hvari han trdt till sin fader; bde genom godtyckligheten, hvarmed han fattade sina beslut och genom objligheten hvarmed han utfrde dem. Sedan han hastat att frena sig med sina upproriske brder, r han den siste i att ing frlikning med fadren. Men, omsider tvungen att bedja om tillgift samt att, lggande sina hnder i fadrens och bjande kn, svrja honom ny lnsed efter det sedvanliga formulret, hvilket af tiden ansgs fr ett starkare band n det nrmaste blodsfrhllande,[16] utfr han med nit sin frsonade faders uppdrag, att tukta sina fordna bundsfrvandter, de svikna baronerne i Poitou och Aquitanien. Han slr dem i en rad af drabbningar ifrn Loire till Pyreneerna, intar deras stder, fsten och slott, samt hrjar deras lnderier med eld och svrd. Hans utpressningar voro mttlsa, hvarje den minsta ohrsamhet straffade han grymt, ingen qvinna var tryggad fr hans frolmpningar, om ej skyddad af slottsmurar.[17] Emedlertid har ldsta brodren Henrik, kallad le Jeune,[18] terkommit frn sina irrfrder vid utlndska hof, och blir nu af fadren erknd som medregent. I denna egenskap fordrar han hyllningsed af sina brder, grefvarne af Poitou och Bretagne. Den sednare lyder, men Richard vgrar hftigt och stolt, och innan kort drar Henrik med sin vasall Gottfrid, i hrnad emot den objlige brodren, sluter frbund med hans frtryckte baroner och tyckes hota honom med en afgjord undergng. Inseende faran, att lta den krnte sonen vinna fvertaget, skyndar fadren till valplatsen, men kunde frst d bringa frlikning till stnd, nr Henrik lemnat densamma, fr att, under ngestqval fver sitt frhllande emot fadren, nedstiga i sin frtidiga graf. Icke lngt derefter fann fven Gottfrid en brdstrt dd under hofvarne af sin egen hst vid ett tornerspel hos franska konungen; men lugnet tervnde det oaktadt icke bland de f medlemmarne af familjen. P Frankrikes tron hade ngra r frut uppstigit den statskloke Philip II, hvars frsta handling af ett personligt, ej mindre n politiskt hat emot Richard var att fverhopa honom med de varmaste vnskapsbetygelser. Denne, lika rlig som passionerad i sina knslor, bedrades till en vnskap, hvilken, i frening med andra orsaker till missnje, stadkom en ny brytning mellan honom och hans numera af lder och sorger nedbjdte fader; hvarmed besannades, att ett gifvet ord och en besvuren frbindelse utgjorde likas svaga band inom normandiska feodalpolitiken, som dem naturen sjelf faststlt och helgat. Ett bland de freburna klagomlen glde den fvannmnda prinsessan Alix, hvilken nu af de begge vnnerna affordrades konung Henrik, fr att frmlas med Richard. fven sedan hon mognat till jungfru, hade detta gifterml blifvit uppskjutet af konung Henrik, ssom samtiden trodde, af skl, hvilka redan genom hans karakter och tidens seder gras sannolika. Upptnd af passion till sin unga skydsling, skall han ernat gra henne till sin geml, men d kyrkan icke beviljade honom skillnad frn Eleonore af Aquitanien, ltit henne intaga den olyckligt frevigade Rosamund Cliffords plats. D denna fordran fljaktligen vgrades af fadren, vnde sig Richard till Philip och, lggande sina hnder i hans ssom han tillfrene lagt dem i sin faders, svor honom hyllnigsed, icke blott fr Poitou, utan fven fr de friga anglonormandiska besittningarne i Gallien. Det krig, som hrp fljde, afbrts genom tta underhandlingar, i hvilka kyrkan skte mkla fred, fr att frm de tvenne konungarne till sitt tagna korstg. Stndigt gckad i sina frsk, skred den pfliga legaten till sista medlet, det gemenligen s fruktade och ofelbara, att belgga Frankrike med interdikt. Philip svarade kardinalen blott skmtande, att han tycktes hafva luktat p engelsk sterling, men Richard deremot drog, ursinnig fver prelatens djerfhet, sitt svrd och kunde endast med vld afhllas frn att frfra sig p Kristi stthllares sndebud. Den ldrige Henrik, dukande under fr sitt rgade mtt, nedsjnk omsider p sotsngen. P allvar lngtande till fred, eftergaf han fr sonens alla fordringar, och denne hastade till fadrens ddsbdd, fr att under hans sjukdom hinna emottaga fredskyssen, den sedvanliga bekrftelsen p frsoning, fruktande, sges det, att nr fadren skulle tillfriskna, han kunde ngra sig och bjuda strngare vilkor.[19] Kyssen gafs, men vid utgngen hrde han sin dende fader med dmpad stmma sga: "Mtte blott Gud icke lta mig d, innan jag tillfyllest tagit hmd p dig!" S lng tid frunnades honom icke. Han hann blott, innan han dog, frbanna den dag han fddes och de sner han framfdt. Richard, terkommen till franska lgret, uppvckte genom berttelsen om sitt upptrde med fadren mycken munterhet hos konung Philip och hans hoffolk. Vi anfra dock detta blott som ett drag af lttsinnighet; ty vid likbegngelsen gret han bittert, och hans frsta tgrd blef att afskeda sina fordna rdgifvare och draga till sig sin faders. Dermed gick han att fvertaga Normandernas rika krona. De egenskaper Richard slunda lagt i dagen som baron och vasall, fanns fr honom intet ndtvng att ndra ssom konung. Tvertom tillt det fvertag, vi sett konungamakten ega, dem n friare framtrda. Lngt ifrn att behfva offra ngot af sitt godtycke och sin tygellsa sjelfstndighetsknsla fr uppfyllande af sina konungsliga pligter emot samhlle och stat, kunde han nu gifva dem luft i en strre, i en mer historisk grad. Ocks har historien ej att uppvisa en handling, der han skulle afsett sina lnders och nationers vlfrd, icke egen nyck eller egen ra. Han stiftade knapt en lag till deras fromma, han frde intet krig till _deras_ frsvar och ra. Skulle i det sednare afseendet hans och deras intresse sammanfallit, ssom i frsvarskriget emot Philip och Johan, blir det dock i utfrandet ett blott personligt hmdkrig. Redan fre sin tronbestigning hade han, vid underrttelsen om Jerusalems fall, antagit korset, liksom hans ridderliga samtid med begrlighet lyssnande till de uppmaningar kyrkan, med std af tidens religisa frestllningar, stlde till dess fventyrarlust. Hans frsta omsorg ssom konung blef derfre, att ur sitt rike sammanbringa de mjligaste strsta penningesummor till riddarfrdens fretagande. Till den ndan lt han ppna alla rikets skattkamrar, kasta skattmstarne i fngelse och icke lsslppa dem frr, n de utbetalt till sista fyrken bde af kronans och sina egna tillgngar. Derp utsattes kronans lnderier, privilegier och embeten till offentlig frsljning t den mestbjudande; flere bland stderna, hvilka ssom kunglig egendom varit underkastade de godtyckligaste utpressningar af provosterna, kpte sig en fix beskattning och inslogo hrmed den vg, hvarp icke blott samtliga stderne, utan fven hela engelska folket med tiden skulle erhlla sina fri- och rttigheter. Skmtande fver att kunna gra en gammal biskop till ung grefve, slde Richard Northumberland p lifstid t grefbiskopen af Durham. t skottska konungen fverlemnade han icke blott lnsherrerttigheten, utan fven tvenne grnsgrefskaper emot tiotusen pund i silfver.[20] Blott fr att Richard skulle aflgga all ovnskap, betalte hans naturliga broder Geoffroy tretusen mark, "Jag skulle slja fven London, om jag blott kunde finna lmplig kpare", hade han sagt till sina hofmn.[21] Sedan han slunda, lik tidens frige _chevaliers errants_, s att sga fryttrat sitt fdernegods, begaf han sig ut p sin fventyrarfrd, i spetsen fr en lysande arm och med rikt fylda penningkistor, lemnande sitt rike att sktas, s godt sig gra lt, t de tvenne biskoparne af Durham och Ely. Hvad om denna korsfrd, hvilken bildar den egentliga riddareperioden i Richards lif, r att sgas, kan lmpligast anfras, d vi hunnit till tredje facen af hans karakter, den ridderliga; tillsvidare fortstta vi att framstlla hans betydelse ssom konung. Richards fyrariga frnvaro har den, fr honom sjelf nog negativa, frtjensten att utgra en vndpunkt i Englands historie. Hittills hade konungamakten i jemt stigande vuxit i stadga och kraft. S tallsa n baronernas oroligheter varit, hade de dock stdse varit blott personliga, aldrig antagit formen af en samhllig opposition emot konungens makt.[22] Detta skedde nu fr frsta gngen, under den afskydde biskop Longchamps af Ely interimsstyrelse. Med strre fvermod n klokhet antog denne prelat alla en normandisk konungs sedvanor, afsatte misshagliga personer frn deras tjenster, fvade plundring och vldsamheter samt omgaf sig med ett lysande flje af mer n tusen hstar, s att hvarhelst han drog fram i landet trenne rs inkomster icke frslogo att betcka de kostnader han frorsakade.[23] Detta frfarande vckte allmn frbittring. Men d i England icke funnos dessa stora kronovasaller, hvilka ensamme skulle frmtt afhlla missbruket, mste adeln sluta sig tillsammans, ssom makt emot makt, och derjemte i sin tur ska std hos folket. Om det fverhufvud lg i feodalvsendets natur, att massan betraktades som ett rttslst redskap, till, blott fr att bygga de feodala borgnstena samt frse herrarnes lif med hvad till dess ndtrft och njutande hrde, mste detta frhllande i England knnas dubbelt tryckande, der icke blott stndsskillnaden, utan fven nationalhatet vidgade svalget. Vl frskrar en frfattare under Henrik II, att inom de fria klasserna dfrtiden, nationerna blifvit s blandade, att en Anglosaxare knappast kunde skiljas frn en Normand.[24] Den dagliga berringen och msesidiga ktenskap mste hrtill bidragit. Icke destomindre visade sig, fven efter denna tid, en afgjord fiendtlig spnning emellan erfrarnes och de erfrades afkomlingar. De sednare egde i sjelfva verket, nedtryckte som de voro af utpressningar, i svett och mda odlande sin jord, i sina grofttimrade plumpa boningar utan vrn emot adliga fribytare, genom sitt sprk, sina seder och sitt hat uteslutne frn hvarje rofull och aktad plats i samhllet, misstrodde och misstroende, alltfr tta pminnelser om de orttvisor deras frfder hundra r tidigare lidit, fr att deras frnedrade samhllsstllning skulle frefalla dem naturlig. Villigt af hat och hmdlust, eller fven af ndtvng hade de, under de ttt inbrdes striderna fljt konungen eller baronen, ja fven varit behjelplige i att tillfoga Kymrerne i Wales och Erserne i Irland samma de, som fvergtt dem sjelfve. Men frst d, nr konungamaktens sammanpressande tryck frmtt den franska talande baronen att sammantrda med den anglosaxiske borgaren och franklinen till en gemensam kamp, var den vdjoban funnen, hvarifrn det engelska folket p samma gng som det engelska statsskicket, efter en hundrarig strid, framtrdde enigt och starkt. Hvad som frmst utmrker brjan deraf, oppositionen emot Guillaume Longchamp, r den moderation och den aktning fr konungens rtt, som af baronerne dagalades. D biskopen-regenten, instmd infr deras frsamling, icke hrsammade kallelsen, utan inneslt sig i Towern, lto baronerne stormklockan rras och sammankallade Londons borgerskap till S:t Pauls katedral. Genom allmn omrstning frklarade detta "parlement" biskopen af Ely, med all understlig trohet emot Richard okrnkt, afsatt frn regentskapet. Men utom en viss parlamentarisk takt, vittnar detta deras stt att g tillvga om en icke ringa krlek och tillgifvenhet fr deras frnvarande ridderlige konung. Denna tillgifvenhet framtrder i n ppnare dag vid de stmplingar Richards yngste broder Johan, grefve af Mortaigne, fven han trogen det plantagenetska familjelynnet, begagnande sig af oppositionen emot konungens viceregent, begynte emot hans krona. Af denne tillitsfullt belnad med flere provinser och villigt understdd af den berknande franska konungen, skte han bde i England och Normandie att stta sig i besittning af styrelsen. Men p engng regirig och feg, grym och trols, knslols och vllustig, var han lika mycket fraktad som Richard fr sina egenskaper, tillochmed sina fel, var populr och lskad. Sjelfmant drogo derfre de mktigaste bland baronerne i hrnad emot upprorstiftaren. Emedlertid hade ett dunkelt rykte spridt sig, frkunnande att deras irrande konung, under sin terfrd genom Tyskland, rkat i fngenskap hos kejsaren, och nu glde det att, enligt feodallagarne, sammanbringa den dryga lsepenning, hvarfr hans frihet skulle kpas. Oaktadt det inbrdes kriget, stadkoms med exempells uppoffring den erfordrade summan af hundratusen mark i silfver. Komissarier genomstrfvade lnderna och uppburo de frdelade summorna; genom frsnillning slogo de felt p en betydlig del, oaktadt tillochmed kyrkorna berfvats sina heliga krl och prydnader, och nnu en annan och en tredje insamling mste fverg de utblottade understerna. Icke destomindre var gldjen allmn, d Richard sent omsider landade i England. Frskrckta som af ett skslag kapitulerade det ena efter det andra af Johans fsten; endast Nottingham gaf sig icke, oaktadt trumpeter, cymbaler och larmande gldjerop tillknnagifvit den rorike konungens ankomst till de belgrandes lger. Men sedan han ltit uppresa en skyhg galge och deri upphnga fem fngar, blef besttningen fullt fvertygad om hans nrvaro och fverlemnade sig p nd och ond.[25] Vid denna tid strckte sig frn Nottingham genom Lincolnshire en af de omtliga skogar, hvilka d nnu betckte betydliga delar af Englands yta. Alltfrn erfringen hade denna obygd, genomstrmmad af Trent och Don, varit en fruktad tillflyktsort fr talrika skaror af fogelfrie flyktiga Anglosaxare, hvilka fredragit att, skyddade af ogenomtrngliga skogssnr, fra ett rfvarlif utom samhllet, hellre n att inom detsamma bja nacken under det frmmande oket. Det var hr, i Sherwoods glada grnskande skogsnejd, anglosaxiska fribytarkonungen Robin Hood herrskade vid samma tid, d den normandiska riddarekonungen terkommit frn det Heliga Landet och fullbordat Nottinghams belgring. Begagnande sig af historiens intyg, att Richard verkligen jagat i den fruktade nejden, r det hr Walter Scott lter honom som oknd deltaga i fribytarnes krigsbragder, och fven igenknd dela deras vildmanna festligheter. Derom knner dock historien intet. Tyvrr kan hon ej heller bestyrka en sdan human folkvnlighet hos Richard, s nra det n m ligga fr en idealiserande fantasi, att utkonstruera denna egenskap ur hans karakters godmodighet, hvaraf talrika drag qvarst. Tvertom kndes trycket af hans vldsamma styrelse aldrig hrdare n vid denna tid. Om han vid begynnelsen af sin regering drifvits af blott en enda tanke, tanken p korstget och medlen fr dess verkstllande, drefs han nu af blott en knsla, hmdknslan emot sin trolse broder och n trolsare vn, franska konungen. Till dess tillfredsstllande skulle hans rike fullkomligen utblottas genom en oerhrdt dryg beskattning. tskillige baroner berfvades sina embeten, hvilka sldes t andra; hvarefter alla kp af slott, egendomar, lnderier, dem han vid frden till Palestina afslutit, frklarades fr blotta pantln, p hvilka kparena genom inkomsterna redan terbekommit den lnade summan. "Och nr nu s r, upplyste han de bestrte kparena, bren I inse hvilken synd det r att drifva ocker emot eder egen konung; vi ege en skrifvelse frn den pfliga stolen, som frbjuder eder detta under bannlysningsstraff".[26] Ett annat enkelt beskattningsstt fann han i att lta snderbryta rikets signet, hvarefter hvarje frlning under det gamla signetet frklarades ogiltig infr domstol och egaren tvangs att kpa sig det nya emot nya afgifter. Ej ens chevaleriets noblaste tidsfrdrif skonades. En hvar som ernade deltaga i ett tornerspel, mste erlgga en dryg afgift, efter den rang han inom riddarskapet innehade. t assisdomarne gaf han nya och mrkeliga instruktioner, bland andra fven den, att han ville betrakta sig som arfvinge till alla de Judars fordringar, hvilka mrdats i det grseliga folkupploppet vid brjan af hans regering. Likas insatte han sig som fordringsegare i sin brors stad och stlle, hvarjemte alla kp och frlningar denne gjort frklarades ogjorda. Genom sdana medel skall han p tvenne mnader sammanbragt den otroliga summan af elfvahundradetusen mark sterling, s att hela England "his et aliis vexationibus, sive juste sive injuste, a mari usque ad mare redacta est ad inopiam," frskrar en af tidens annalister, Roger de Hoveden. Mer n engng har, vid en sdan feodallifvets rttslshet, vid dess godtycklighet och vid den fvermakt t fysiska styrkan i alla frhllanden tillerkndes, den frgan velat trnga sig fram till besvarande: hvar d tidens beprisade dygder, hvar denna ideala lyftning, detta svrmande trosnit, denna s bermda loyalitet i tnke- och handlingsstt, hvar delmodet, sjelfuppoffringen fr den svagare, fr hedern och ran, st att skas? Mhnda ro desse dle hjeltar, som villigt drogo sina svrd fr enkor och faderlse, som skattade lugn och lif mindre n intet i striden fr religionen, fr ran och fr hjertats dam, blotta fantasibilder, fostrade af sysslolse poeter, och romantikens mngbesjungna lif intet annat n en fantastisk dimverld, som lnar sin rika frgprakt frn fantasins solljus, men sjelf r uppstigen ur sumpiga osunda nejder? Vi hafva sett att feodalvsendet, ssom statsskick, var lngt ifrn egnadt att uppamma sedliga medborgare. Der den enskildtes frhllande till det allmnna fattades endast som ett personligt beroende af en individ, vasallens af sin lnsherre, icke som en helhet af pligter emot det allmnna, frefanns icke det hgsta begreppet af sedlighet, statens, och i dess stlle intrdde det svaga, af passioner, nycker och stridiga intressen ltt brutna bandet mellan tvenne individer: vasallen och lnsherre-konungen. Icke destomindre lg uti detta samma personliga frhllande en sedlig makt, hvarigenom en ny tingenas ordning skulle utvecklas. Ty under det lnsherren mste respektera vasallernas _gemensamma_ vilja ssom den lag, emot hvilken icke var att bryta, d hans styrka just berodde af deras medverkan, blef det fr desse sednare frn yttre ndtvng en moralisk pligtknsla, att i honom vrda sin frikostige herre, sin tappre anfrare och rttvise domare. Ssnart derfre det allmnna intagit lnsherrens plats, var ur medeltidens loyalitetsknsla det moderna statsbegreppets utveckling funnen. P samma stt uppskto, midt bland passionernas tummel och tidens rttslshet, ur samma rot som de, ur den germaniska sjelfstndighetsknslan, individualismen, alla dessa chevalereska begrepp med makt att fryngra verlden; eller hellre, de ro ett annat yttringsstt fr samma anda. Man har lskat att likna medeltiden vid en mrk och molndiger himmel och chevaleriet vid en dagbebdande morgonrodnad, som med sina rosiga strimmor genomstrlar de dunkla molnen; men glmmas br d icke, att dessa sednare ro intet annat n en vackrare, en rosenrd frgbrytning i molnen sjelfva. Till en brjan var det inom feodalborgarne de urgamla germaniska privatdygderna fvades och utvecklades. Galanteriet var nnu blott en aktning fr qvinnan, tapperheten ett ddsfrakt utan reglor och loyaliteten glde, som vi sett, endast lnsherren. Frsta steget i den process, genom hvilken dessa germaniska urdygder frallmnligades till sedliga makter, sdana de herrska i det moderna bildade Europa, skedde i och med deras utvecklande till lagbud fr en egen, ur feodaladeln utvuxen klass, riddarne. Hos Normanderne var detta steg vid erfringen nnu icke uttaget. Vl hade de fordne vikingarne frbytt sina vingade drakskepp emot starka fastbygda springare, lrt sig att hvila lans,[27] samt utbildat den frn fdren rfda seden att medelst svrdets omgjordande och hndernas plggande frklara den unga dlingen fr "varaktig," d.. upptagen bland de vapenfres antal. Tillochmed omtalas ett vapenbrdrafrbund af slunda adopterade eller dubbade ryttare (cavaliers), benmnande sig efter en gemensam symbol Riddarne af Svanen.[28] Harald Godvinsons dubbande till normandisk riddare r fven ett bevis derp, att redan fre erfringen ett riddarevsende begynt lsa sig frn jorden, en krigsadel uppst bland feodaladeln. Dock var nnu den unge vapensvennen, som, efter att hafva lrt sig lydnad genom att frrtta sysslor vid ett baronligt hof och finare seder genom umgnget med damerna derstdes, af baronen erhll riddareinsignierna, i de flesta fall en blifvande vasall, och hans upptagande slunda hufvudsakligen en feodalceremoni; hvarfre den fven skedde utan helgande af religionen och utan aflggande af ngra egentliga riddarelften.[29] I sjelfva verket r Taillefer, i slaget vid Hastings blindt rusande emot fienden, under utfvande af fornnordiska svrdskonster[30] och sjungande en eldig stridssng, endast till hlften en kristen riddare; till den andra r han en berserk. I erfringen erhll fventyrarlusten i Normandernes lynne en icke mindre riklig nring n vldsamheten. Den pltsliga lycka mngen fattig krigare, hvilken landat blott med sin hst, sitt pantsar och svrd, gjort p Anglosaxarnes bekostnad, lockade alltfortfarande skaror af krigare att lemna sina knappa egodelar i Normandie, Flandern, Bretagne, Anjou, Maine, ja fven Aquitanien, fr att draga ut p fventyr till erfringens gyllene land. Den lnge pgende egendomsvexlingen i Northumberland, de jemna inbrdes striderna, och sednare erfringen af sdra Wales och Irland underhllo strmmen intill Richard Lejonhjertas tid, genom att ppna fr den hemlse riddaren de mest lysande utsigter, att frn hstryggen svinga sig upp till grefskaper och baronier, att frvandla sitt tveklufna bachelierstandar till banneretens aflnga banr, samt utsira vapnet p sin skld till ett familjevapen.[31] Dermed hade erfringen af England verkat till att lsa riddarskapet frn lnsvsendet och jorden. Likartadt inflytande utfvade korstgen. fven andra orsaker tillkommo. I mngen baronlig familj frslog icke den rfda jorden att lifnra medlemmarne, jemte det en allmnt gllande frstfdslortt lemnade de yngre snerna ofrsrjda; eller der uppstod oenighet. Utan annat arf n sitt namn och sin rustning, obunden af familje- och samhllsband -- i England fven befriad frn all skatt,[32] -- obekymrad om de intressen hrur och ur knslan fr nationalitet och fosterland uppst, drog medeltidens unge dling ut att vinna gods och guld eller rykte och ra, allteftersom hans hg bjd honom.[33] I det vandrande riddarskapet vinner chevaleriet sin fullndning; ty det r frst genom ett fullstndigt lsande frn alla samhlliga band, som germanismens, feodalitetens och riddarevsendets gemensamma tanke: subjectiviteten kunde i hela sin ensidighet frverkligas. De enda lagar som erkndes af chevaleriet, sedan det slunda begynt afsluta sig till en sjelfstndig korporation, ett sjlsadelskap fver brds- och egendomsadeln,[34] voro de gamla feodala privatdygderna, hvilka, genom att icke hr bero af de passioner som sndersleto samhllet, utvecklades till strre renhet och innerlighet. Ickefrthy bidrog det anglonormandiska samhllet till de chevalereska sedebudens utvecklande, derigenom, att dess oupphrliga split och frvirring, dess grnslsa frtryck af den starkare fver den svagare, ppnade rika tillfllen fr den vandrande riddaren, att i striden visa sin mandom och i vrnandet af den frtryckte lsa sin ed, att genom fventyr och genom uppnende af det oupphinneliga vinna lysande ra, medan en ltt frvrfvad rikedom manade till slsande frikostighet. fven kyrkan och poesin trdde till, den frra helgande, den sednare idealiserande de chevalereska lrorna. Riddareeden innebr numera ngot annat n en blott feodal frpliktelse. Att vrna religionen blef det frmsta, att bist de svaga och frtryckta det andra lftet. Den brutala tapperheten hjdes till mod och adlades till delmod, vinningslystnaden blef en brinnande lystnad efter rykte, och frikostigheten ett skert knnetecken p adel.[35] Synnerligast genom skaldernas medverkan framgick ur den enkla aktningen fr qvinnan galanteriets konstiga lrosystem, hvari qvinnan uppsattes som en nyckfull, alltbeherrskande idol och krleken gjordes till pligt. Genom att slunda vara stldt utfver verkligheten, med dess mdosamma nringsomsorger, dess samhlliga intressen, kraf och pligter, frlorar sig riddarevsendet i en idealistisk fverspndhet, der allvaret gres till lek och af lekar gres blodigt allvar. Praktfulla fester och tornerspel af mngfaldiga slag blefvo tidens hgskolor, der dlingen lrde sig den enda kunskap af honom krfdes: en lefvande knnedom af chevaleriets komplicerade lror. Man kan derfre med rtta kalla chevaleriet den glada sidan af feodallifvet, blott dervid icke frbises, att de i grunden ro ett, frn ett och samma tnkestt utgngna. Ty om man nrmare skrskdar detta glada hgstmda lif, med dess mtliga knslor fr heder och ra, med dess hat emot den lga, fega och snikna handlingen, dess sjelfuppoffring fr den svaga och frtryckta, visar sig dock fven hr det tygellsa godtycket, obemantladt nog, ssom herrskande och den fysiska styrkan ssom rttskipande; visserligen mindre hrdt och vildt n ute i det politiska lifvet, men derfre icke mindre nyckfullt. En trubadur i XII:te seklet uttrycker enkelt fljande chevalereska grundlra: "Den chevalier, som vill st i hgt vrde, har att taga sig hrda vedermdor; det fordras att han fvar sin dygd hr och der, _att han tager eller gifver_, som det faller sig efter tid och ort." Dermed bjds riddaren att utfva en jemnande rttskipares kall, till afhjelpande af nd och betryck. Men efter en sdan grundsats m man heller icke frtycka markisen af Malaspina hans sjelffrsvar, d han af trubaduren Raymbaud de Vaqueiras beskyldes fr rfveri och all mjlig vldsverkan. "Ja, vid Gud, Raymbaud, jag erknner att jag mnga gnger tagit af andra deras hfvor, men blott af lust att gifva, icke fr att samla mig rikedomar och skatter".[36] Lika falsk som trivial r d den sigten, hvilken i chevaleriet vill skda en vandrande polis, och dess hufvudsakliga frtjenst i den nytta det gjorde i medeltidens rttslsa samhllsskick.[37] Rttvisans skipande har aldrig varit anfrtrodt i nyckfullare hnder. fven handlingar framsprungna ur de noblaste motiver mste misstros, ssnart genom dem en enskildt tar det rtta i sitt vld. Det rtta och det goda uppbres aldrig till fromma fr det rtta och goda sjelft p lansspetsarn. Det r icke i sdant fall allmn sed, som bestmmer hvad rtt och godt r; det r den ra styrkan. Slnge dessa begrepp, likt drottningarne vid tornerspelen, for tillfllet bestmdes af den starkaste armen och styfvaste lansen, hjelpte delheten och hgsintheten i de chevalereska lrorna till fga. Frst d, nr de ifrn att vara en kasttillhrighet, konventionela,[38] fvergtt till god sed inom samhllet i sin helhet, nr de genomtrngt dess lagar och institutioner samt af detsamma hegynt upprtthllas, d hade chevaleriet uppvisat sin hga betydelse, som amma och fostrarinna. Vi hafva hrmed vidrrt den andra bristen uti chevaleriet. Slnge det stod i sin hgsta kraft och fullndning visar det sig, i medvetandet om sin dygd, ssom ensidigast och intolerantast. Liksom frn dess rttigheter, s fven frn dess pligter voro de lgre samhllsklasserna uteslutna. Att till riddare dubba en oadlig, var vid strngt straff frbjudet, och tillstndigt endast fr konungen.[39] Till att lindra de lgre klassernas frtryck, att afhjelpa deras olyckor, hade riddaren icke frbundit sig. Han framtrdde i sitt frhllande till dem icke annorlunda, n den hrde, snikne, knslolse feodalbaronen. Medan han, brinnande af krlek, kunde draga till verldens nda fr en nyck af sin herrskarinna, behfde han icke taga ett steg till afvrjande af det vld, som fvergick roturierens, villainens qvinna. Ena dagen redobogen att draga sitt svrd fr den frtryckte baronens sak, drog han det andra dagen, fr att aftvinga en idog krmare hans vinst; hvarfre fven en borgare gemenligen gjorde sitt testamente, innan han frn Paris reste till Amiens.[40] Hedersknsla, frikostighet, ofrvgen tapperhet, relystnad, orubblighet i tagna frbindelser, dyrkan af de skna, artiga manr och fina seder, allt hvad som inbegripes under begreppen _loyalit, courtoisie och valeur_, var icke en bestmning p hgt menniskovrde, utan p riddarevrde; ty i sin sanning r idn om menniskovrde nnu icke ett rhundrade gammal. Ej under d, att s f spr af chevalereska motiver bli synliga i tidens politiska historia. I dess ensidighet och lsryckta stllning utfver samhllet, kunde riddarevsendets direkta inflytande p de feodala institutionerna endast vara af ringa betydenhet, och p historiens flt mste den ndamlslsa handlingen, huru lekande intressant hon genom frnvaro af allvar n m te sig, frkastas ssom oberttigad, tminstone frbises ssom vrdels. Under denna dom faller Richard Lejonhjertas hela tillvaro, snr som p den ena handlingen: korstget, och den ena egenskapen: att vara en tidstyp. Derfrutom vore han i sitt rikes tidbcker blott ett konunganamn, vid hvilket man fste ratalen 1189 och 1199, fr att, efter gammal vrdnadsfull plgsed, slunda afrkna ett decennium i de frenade anglosaxiska och normandiska folkenas lif. Men han har den oddliga lyckan att afspegla en tid, der det fr individen icke behfdes, till att vara stor efter tidens sinne, att med sina handlingar uts frn till oddliga frukter, verka sedligt i ett allmnt nationalintresse, eller verka stort i mensklighetens tjenst; der allt ankom p att natursidan hos individen var stort anlagd, att hans mod, hans kropps- och sinnesstyrka voro kraftigt utvecklade, samt hans passioner starka, hvarefter han hade att gra dessa sednare gllande enligt tidens moraliska, ofta konventionela freskrifter; deras innehll m d icke hafva varit allvarsammare, n en obeflckad skld, en skn dams ra, en nyck; fljden icke mer, n en bruten lans eller ett frspildt menniskolif. Tiden sjelf handlade icke annorlunda. Tvifvelsutan ro korstgen af en stor verldshistorisk betydelse; men de ro det icke genom ngon ny tanke, som i dem skulle uttalats, ty de innebra fverhufvud ingen frnuftig tanke, de lgga ingen ny sten till den europeiska samhllsbygnaden, ingen ny lnk i den menskliga bildningens utvecklingskedja; utan de ro det i sina sekundra, oprknade fljder, och genom att vara storartade knsloutbrott af en reflexionsls tid. Det r derfre mer n en tillfllighet, att Richard Lejonhjertas enda bragd af historisk betydelse var ett korstg. Hvar eljest skulle en ande, p engng s lejonlikt majesttisk och lejonlikt vild, ska sig ett spelrum, om icke der, hvarest Europa med lejonsprng, liksom af naturdrift, kastade sig fver den asiatiske tigern? Egenteligen kan endast det frsta korstget sgas hafva framgtt ur ett svrmande trosnit; hvarfre ocks det ensamt ledde till mlet. Huru stor ifver n m hafva gripit massorna vid erkebiskoparne Wilhelms af Tyrus och Balduins af Canterbury predikningar, r dock det tredje tget mera en riddarfrd i stort. Hr utfrdes striden emot de otrogne icke af fanatiska skaror frn alla ldrar och stnd, fr deras sjlars frlsnings skuld, utan af dle riddare fr deras ras skuld. Isynnerhet fr Richard, var visserligen den Heliga Grafvens erfrande mlet, men ran af att vara kristenhetens frste riddare hufvudsaken. Ocks iakttog han noggrant hvarje tillflle under sin frd, att, likmtigt en vandrande riddares pligt, kasta sig i svrigheter och uppska fventyr. Qvarlemnande sin hr i Marseille, fr att invnta flottan, hvilken frdrjt sig med att hjelpa Portugiserna till rtta emot Morerne, besteg han med f fljeslagare ngra skutor, skande sig fram lngs kusten till Salernum och Messina, landsteg i Rom, der han svrt upptuktade en kardinal, som gjort sig knd fr simoni, beskte reliqvier och undergrande bilder samt tillvann sig allmn beundran fr sitt nobla handlingsstt. Hit hr fven fljande tilldragelse. D Richard, tfljd af blott en fljeslagare, genomvandrade en by i granskapet af Regio, hrde han ifrn en bondes stuga skriket af en sparfhk. Full af ovilja skyndade han in fr att borttaga jagtfgeln, hvars egande enligt Normandernas lagar var de ofrlse stnden vid strngt straff frmenadt. Men egaren, som icke kunde inse billigheten i den frmmande riddarens beteende, drog sin knif och understddes kraftigt af tillstrmmande bnder med strar och stenar. Fr den ridderlige konungen hotade fventyret att taga den menligaste utgng, ty d de chevalereska buden frbjdo honom att besudla sin klinga med ignobelt blod, kunde han endast anvnda flata sidan af svrdet, som brast i hans hand, hvarefter han genom stenkastning och sluteligen genom flykten mste rdda sig till ett nrgrnsande kloster. I Messina, dit han inseglade med en erfrares pomp, frfor han vldsamt ssom i ett erfradt land. Munkarne ur ett grekiskt kloster frdrefvos, fr att lemna rum t hans krigsfrndenheter, och d Messinas borgare, till hmd fr fvervld som hans riddare begtt, gjort ett infall i lgret, intog han deras stad, sjelf stormande frn den brantaste sidan, samt fverlemnade honom till skflings; Sicilianarnes skepp brndes, deras qvinnor bortfrdes till lgret och p murarne planterades Englands fana. Derp erfrade han ett fste p calabresiska kusten, tillhrigt sicilianske konungen, i afsigt att dermed tvinga denne, att t sin fretrdares enka, Richards syster Joan, utelemna arfvet efter hennes geml. Konung Tancred, frskrckt fver ett sdant stt att uppgra arfsangelgenheter, skyndade att i frlikning erbjuda sin gst fyratiotusen uns i guld, hvarefter de svuro hvarann fred och vnskap samt vexlade rika sknker. Bland annat skall Richard begfvat Tancred med Arthurs bermda svrd Calibourn, men emottog af dennes gfvor icke mer n en enkel ring. t Philip afstod han, som en grd t deras vapenbrdraskap, hlften af frlikningsbytet jemte mnga skepp, och inbjd vid julen hvarje dling i de frenade hrarne till sitt bord, hvarvid enhvar efter mltiden begfvades med en sknk, afpassad efter hans rang och vrdighet; s att Richard vann stort rykte och pris, alldenstund han p en mnad bortgaf mer n ngon af hans fretrdare p ett helt r. Det oaktadt bestod vnskapen emellan korsfararekonungarne icke lnge. D Richards moder tillfrde honom den unga prinsessan Berengaria af Navarra ssom blifvande geml, erinrade sig Philip sin olyckliga syster Alix, och frebrdde Richard p det hftigaste, att hafva svikit sitt lfte emot denna prinsessa. Denne svarade blott lugnt, att han icke kunde hafva till maka den hans fader haft till mtress, hvilken beskyllning, p engng emot sin faders heder och sin trolofvades oskuld, han infr Philip genom vittnen bevisade. Den statskloke franska konungen fann tiden nnu icke vara inne att bryta med Richard, hvarfre fverenskoms, att denne i fem rs tid skulle betala tiotusen mark emot tillstndet att f gifta sig med hvem han behagade, hvilken summa af Philip ansgs som ett skligt skadestnd fr systerns vanra. Den slunda terstlda vnskapen bekrftades med ed bde p reliqvier och evangelium. Tillochmed skall Richard, gripen af pltslig nger fver sin tvist med en korsfarare, instlt sig infr en samling af prelater, blottad inp kroppen och med trenne knippor bjliga spn i sina hnder, hvarefter han p kn beknt sina synder, emottagit deras frebrelser samt slutligen med tlamod "underkastat sig samma gisslande som infr Pilatus fvergtt verldens Frlsare".[41] Hrmed hade vintern och en betydlig del af vren 1191 frgtt under split och overksamhet p Sicilien. Fre affrden utgfvos mrkeliga pbud emot den herrskande passionen fr spel; en passion, hvarfr Normanderne gjort sig knde redan vid erfringen, och som noga fverensstmde med den tjusning fr dem fanns i hvarje risk, der ngonting stod att vinna, rikedom eller ryktbarhet. Endast konungarne egde rttighet att spela efter godtfinnande. Dernst egde erkebiskopar, biskopar, grefvar och baroner den strsta friheten. Gemene man var spel tilltet endast i de frres sllskap. Det r med anledning af sdana lagar en samtida hfdateknare utbrister: "M Gud vlsigna dessa vise och fromme konungars pilgrimsfrd.". Innan ankomsten till Heliga Landet hade Richard lyckan att f best ett fventyr, som tillflligtvis fven blef af vigt fr korstget. Under en storm, som frskingrade flottan, strandade tvenne skepp emot Cypern, der de plundrades af Grekerne. Endast med nd undgingo de kungliga fruntimmerna samma de. Richard beslt att hmmas, och efter en kort strid var Cyperns beherrskare tvungen att kasta sig fr segrarens ftter, hvilken lt binda honom i kedjor af silfver och guld. I detta nyvunna kejsaredme firade han sin frmlning med Berengaria, som straxt derp krntes till drottning af England. Glansen af dessa hgtidligheter frhjdes genom nrvaron af Jerusalems exkonung, Guy af Lusignan, som med ett praktfullt flje tagit sin tillflykt till Richard p Cypern. S arm och bekymmersam n Jerusalems krona kunde synas, hade icke destomindre en medtflare uppsttt, som skte gra henne huset Lusignan stridig. Tyvrr hade Philip i lgret vid Acre blifvit vunnen fr markisens af Montferrat sak, hvaremot Richard nu rrdes till deltagande fr den flyktige exkonungen. Slunda var orsak till sndring gifven, redan innan Richard anlndt. Vid ankomsten uppstodo talrika nya. Utanfr Acres hamn hade Richard genom sin ofrskrckthet seglat ett ofantligt turkiskt transportfartyg i sank,[42] och derigenom vsendtligen bidragit till fstningens utmattande, liksom han genom Cyperns erfrande betydligt lttat tillfrseln fr de belgrande. Fr hvardera af dessa bedrifter lofsjngs han, men nnu mer fr sin frikostighet. Ty d Philip vid sin ankomst utdelat blott trenne guldstycken t hvarje riddare, utdelte Richard, som kt sina skatter med hlften af all Cyprioternes lsegendom, fyra guldstycken, och Vinisauf, detta korstgs historiograf, anmrker, att han genast blef den mest populra i lgret. Detta anseende, i frening med Richards fverlgsna tapperhet och ridderliga dygder, gjorde honom till sjelfskrifven ledare fr korsfararhrens mnga oberoende trupper; hvilken plats fven hans relystnad pockande fordrade. Men Philip, icke mindre relysten, ehuru mycket mer frslagen, kunde ssom Richards lnsherre icke godvilligt afst fretrdet t sin ridderlige rival, hvilken derfrutom, genom en grnsls stolthet knslig fr den minsta fven inbillade frolmpning, samt med ett frtryckande fvermod i att stdse vdja till sin fverlgsna styrka, var ofrmgen att gra sitt inflytande gllande fver korsfararnes mngfaldiga intressen. Slnge belgringen varade tillbakahlls dock den hotande missmjan, dels af gemensam fara frn Saladins oupphrliga anfall, men hufvudsakligast af Richards irkade sjukdom, som gjorde honom ofrmgen att annorlunda n i en hngbr vara med om krigsoperationerna. Men ssnart Acre fallit och en bitter oenighet uppsttt, d Richard ltit nedkasta sterrikiske hertigens banr frn de erfrade murarne, var endrgten ohjelpligen frstrd, och Philip bekantgjorde, under frevndning att endast slunda kunna gagna den heliga saken, sitt beslut att tervnda hem. Dermed var vinnandet af korstgets ndaml vordet en omjlighet. I sjelfva verket utvisade redan belgringen af Acre, hvilken fortsats under tvenne rs tid, deri mer n en half million[43] menniskor frn alla delar af det kristnade Europa deltagit och trehundratusende skola funnit sin graf, att hela Europas frenade styrka, innefattande dess tappraste krigare och anfrd af dess bermdaste konungar, blott med mda varit mgtig att frnrycka Saladin en obetydlig fstning, dessmindre skulle frm tererfra den Heliga Staden, vid hvars besittande Islam icke mindre oryggligt fstat sitt sinne n kristenheten. Men belgringen af Acre utvisar derjente, att, mer n Saladins anfrareskicklighet och outtrttliga vaksamhet, mer n hans tallsa vindsnabba ryttarskaror, mer fven n klimatets brnnande sol, febersjukdomar och hungersnd, frslappningen i det religisa nitet och de verldsliga intressenas fvermagt gaf t fretaget denna utgng. Ty frutom konungarnes delade politik, hade under de hundrade r som frflutit, sedan Vesterlnningarne i Palestina upprttat sin lnsstat, jemte de tvenne mgtiga riddareordnarne, en lnsadel derstdes blifvit bofast, hos hvilken lnsvsendets sedvanliga split och sndring, samt ett nrmare umgnge med de otrogne qvft all religis knsla; s att tillochmed den sigten synes trolig, att fr deras sjelfstndighetsknsla de Westerlndska monarkernas herravlde varit lika frhatligt som Saladins eget.[44] Det ena mlet, som hundrade r tidigare var s stort, s alltfvervgande och alla enskildta passioner betvingande, var det icke mera. Allt det mod, den stndaktighet och frsakelse, hvarmed kristna hrskarorna stormade fram emot Acres murar eller afslogo Saracenernes frtviflade avfall, ro grundade i en annan orsak n denna, i chevaleriets anda. Fr honom var ran nog, och ran kunde vinnas vid Acres murar likasvl, som vid Jerusalems. Hela detta korstg bevisar sig slunda som ett sannskyldigt tornerspel i stort, der vesterns nationer utsnder blomman af sin adel, fr att vid Turons hjder och Belus strnder mta sina krafter med Orientens riddarskap. Det r en frnyad kamp om Troja,[45] med samma ringa stridsorsak och samma stora kraftutveckling, samma sndring och samma hjeltemod, och slutligen med likartade hjeltar. P god grund har Richard Lejonhjerta blifvit benmnd det kristna Europas Achilles. Med ett likadant ynglingamod frenar han samma obndighet och egensinnighet, samma trofasthet i vnskap och genersa frikostighet. I striden r det fven kring honom allt vnder sig, p hans vrede eller frsonlighet allt beror. Fr honom r ock fretaget helt och hllet en personlig sak, och sakens framgng af vigt, blott svidt hans rykte och ra dermed var frenad. Det r icke heller som anfrare han vinner sin ryktbarhet, det r genom de tallsa bragder han med sitt djerfva mod och sin klinga utfr, genom de frsakelser han i knarne utstr, genom den sjelfuppoffring, med hvilken han blottstller sig fr sina fljeslagare. Under tget ifrn Ptolemais till Joppe r det han, som i slagtningen vid Arsur skyndar Hospitaliterriddarene till hjelp, der de nedtryckas af svrmande Beduinskaror, han som trenne resor, den sista blott med femton riddare vid sin sida, frstrr de otrogne och mejar dem, "liksom skrdemannen den vaggande halmen"[46] Nr Tempelriddarne p ett strftg fverraskas af fienden och, oaktadt under af tapperhet, ndgas ropa efter hjelp, hastar Richard till, endast med f fljeslagare och besvarande desses varningar med orden: "att han icke vore vrdig anfra och benmnas konung, derest de, hvilka stlt sig under hans ledning, utan hjelp dukade under." Omsider anlnd till nrheten af den Heliga Staden, finner man omjligheten af dess erfrande under instundande vinterregnen och stormarne. Richard besluter d att uppbygga det frstrda Ascalon. n uppmuntrande, n sjelf arbetande med sten och grus, fortdrifver han arbetet. D bland andra frnma riddare och baroner hertig Leopold af sterrike vgrar att deltaga i arbetet med de orden, att han hvarken vore timmerman eller murare, sparkar honom Richard och frbjuder hans fana att resas i lgret; tillflje hvaraf denne aflgsnade sig och med honom Tyskarne. Kort derp fvergaf fven hertigen af Burgund fretaget jemte terstoden af den franska hren. Nu begynte fven Richard sjelf misstrsta, och de afbrutna underhandlingarne med Saladin tertogos. Bland andra frlikningsfrslag var, att Richard skulle frmla sin syster Joan med Saladins broder Malek-Adel, ooh t dem det Heliga Landet fverlemnas. Detta frslag vckte hgljudd frargelse bland korsfararne, isynnerhet presterskapet, och knotet kades vid synen af de rika sknker monarkerne tillsnde hvarandra. Fr att d rttfrdiga sitt trosnit, lt Richard halshugga alla fngar, som befunno sig i hans vld och utstlla hufvudena i lgret. Med en dylik handling af skoningsls rhet hade han beflckat sig redan tidigare. D sultanen icke uppfylt vilkoren vid Acres kapitulation, lt han utfra den fngna besttningen i synen af saraceniska lgret, och gaf sina riddare tillstnd att nedhugga dem, hvilket de gladeligen gjorde, hvarefter soldaterna, troende sig i hedningarnes inelfvor finna delstenar och dyrbara lkemedel, p det grsligaste misshandlade likena. Talrika sdana drag frvandla det storartade i Richards karakter till groteskt. Han terkom sllan till lgret, berttar Vinisauf, utan att vara tfljd af ett stort antal fngar och medfra tio, tjugu eller trettio hufvuden, som fallit fr hans slag. Sedan vintern gtt till nda, anryckte Richard fr andra gngen emot Jerusalem, under hrens jubel och bifall. Men underrttelsen om utbrustna oroligheter i hans hemland samt stmplingarne, som tagit ny fart vid markisens af Montferrat mord, hvilket, s ofrenligt n med hans ppna karakter, lades Richard till last, hejdade n engng hans framsteg. Hans sinne frdystrades, och under bittra trar beskdade han frn hjderna vid Emaus den Heliga Staden, vid hvilken hans ra syntes honom fstad. Sjelf bidrog han genom en ofrklarlig nyckfullhet, att nedsl krigarnes entusiasm, hvilken upplgat nyo vid Jerusalems granskap, och inom kort upplste sig hela hren, hvarefter Richard beslt att tervnda hem. fven sges ffngliga planer emot Cairo och vidtutsvfvande emot Babylonien bidragit till denna utgng.[47] Vid den kristna hrens upplsning frambrt Saladin ter frn Juden och vnde sig emot Joppe, hvars ringa garnison icke frmdde skydda staden och blott med mda frsvara sig i citadellet. Richard, underrttad hrom, skyndade frn Ptolemais p ngra galejor de betrngda till hjelp, sprang af otlighet till midjan i sjn, och frskingrade som en pltslig stormvind Saracenerna ur staden. Men fraktande att befsta sig derinom, slog han lger med sina femtiofem riddare, af hvilka blott tio beridna, samt tvtusen man infanteri utanfr murarna. Om natten gjorde Saracenerne ett s pltsligt fverfall, att han endast till hlften hann bevpna sig. Icke destomindre drefvos fienden tillbaka, och af fverddig djerfhet begynte Richard frflja. Ofverallt der trngseln var som strst, syntes hans hgvxta gestalt, osrbar, liksom hade den varit af koppar.[48] Vid hans blotta syn darrade de tapraste bland Masulmnnerna och hren reste sig p deras hufvuden. Der han frambrt, kunde hvarken enskildte eller skaror af otrogne motst huggen af hans ofantliga slagssvrd, fr hvilka hufvuden, armar, hnder frstrddes omkring i luften. Midt under striden berttas honom att Mameluckerna intrngt frn en annan sida i staden. Med tvenne riddare och ngra soldater skyndar han till, nedgr de intrngande och tervnder till striden, der han med sdan ifver rusar in bland fienden, att han helt och hllet frsvann frn de sinas syn. Sluteligen strtar hans bst, och hjeltekonungen svfvar i strsta fara, till dess Malek-Adel genom stridstumlet snder honom tvenne arabiska springare. Ryggande fr en sdan fvermensklig tapperhet, afstod Saladin omsider frn sitt frsk emot Joppe, hvars rddande fven fr de kristne syntes ofrklarligt, och mttad p bragder afslt Richard ett trers stillestnd, utfstande sig att efter denna tid tervnda, fr att frnya kampen. Nr han steg ombord vid Ptolemais, kunde de kristne icke terhlla sina trar; de sgo i honom sitt vrn, sin styrka och sin rddning aflgsna sig; fven sjelf brast han i grt. Hittills har Richard Lejonhjerta, p skdeplatsen fr sina mest lysande bragder, der han blndat tvenne riddareverldar med deras glans och vunnit en plats bland sagornas mest beprisade hjeltar, upptrdt i spetsen fr en lysande hr af baroner och riddare, omgifven af ett hof, slsande och rofgirig, delmodig och grym, i allt fljande sina passioner, frmst relystnadens; -- ett verkligt riddareideal. Hemfrden deremot visar honom berfvad all glans och prakt, ensam irrande genom fiendeland, frfljd, frsmktande i fngelse, i snger klagande fver sin frlorade frihet och sina vnners otacksamhet; -- fven hri ett riddareideal. Det r kndt huru en storm frskingrade hans flotta och tvang honom att i pilgrimsdrgt, under en kpmans namn, fretaga en vandring genom den djupt frolmpade hertigens af sterrike lnder. Efter att trenne dygn vandrat utan hvila och fda, anlnde han till Wien, och tog in i ett litet vrdshus i en af frstderna. Emedlertid hade ryktet om hjeltekonungens frd begynt sprida sig och fven hunnit till hertigen af sterrike. Af hmdlystnad och snikenhet anbefalte denne noggranna efterspaningar, och en dag ertappades hans page, som afsndts till torget fr att uppkpa lifsmedel, lades p strckbnken och beknde. Vrdshuset omringades, och Richard, som till en brjan drog sitt svrd, besluten att slja lifvet s dyrt som mjligt, underkastade sig omsider att fverlemna det t hertigen sjelf, som lt insprra sitt konungsliga villebrd p slottet Tyernsteign; hvarefter kpenskap ppnades mellan honom och kejsar Henrik, samt mellan denne och franska konungen. Trtt vid att gyckla med sina fngvaktare och p dem prfva sin styrka, skte Richard stundom trst i dikt och strngaspel, hvari han innehade ett icke ringa grad af konstnrskap. Genom sin moder, den vid de provenaliska "cours d'amour" bermda Eleonore af Aquitanien, redan frn barndomen frtrogen med provenalisk skaldekonst, utvecklades hans hog och smak n mer under tiden han som grefve af Poitou tillbragte, n i frbund n i vldsamma krig med de aquitaniske baronerne. Om n det normandiska blodet aldrig frnekade sig i hans hrda och vilda naturel, intrycktes deri dock af den vekare provenaliska bildningen en knslofullhet, som gjorde honom frmgen af poetisk konst, och som vsendtligen bidrager att, jemte delmodet, adla hans berserkalynne till ridderlighet. Enligt samtida trubadurers vittnesbrd skall han kunnat "adroitement" skrifva kupletter fver skna damers gon.[49] Men framfrallt var han bermd genom "sirventes", ssom tidens politiska snger, stridssnger och satirer kallades. Med Bertram de Born skiftade han icke sllan poetiska hugg jemte vapnens, och d hertigen af Burgund, vid det andra tertget frn Jerusalem, frfattat en satir, deri han skonat hvarken Richard eller hans fruntimmer, var denne icke sen i att svara. nnu frefinnes en af de snger Richard diktat i sitt ensliga fngelse. Den r frvarad i en gammal roman: _Chronique et fabliaux de la composition de Richard Roy d'Angleterre_, hvarifrn den fvergtt i en sednare roman "_La tour Tenebreuse_." "Jag har aldrig egt, utbrister han, en fljeslagare s ringa, att jag ej skulle kpt hans frihet. Jag frebrr eder intet, I baroner; men tvenne vintrar hafva skridit hn, och jag r nnu en fnge! Min lnsherre hrjar mina lnder, fastn vi svuro hvarandra trohet. Men min trst r, att jag icke skall vara sen till att hmnas. Men eder, o skalder, I vnner som jag lskat, lskar jag n. Sjungen att mina fienders ra m frsvinna, d de anfalla mig; sjungen att jag aldrig varit dem trols eller falsk; sjungen huru lgt det r, att anfalla en fnge. O aftonstjerna, du strlande dam, m himlen vrda din sknhet och hennes, som r min, och hvars slaf jag r".[50] De frebrelser Richard gr sina baroner ro dock s tillvida ofrtjenta, att en lng tid frgick, innan ryktet hann frtlja om det de, som drabbat deras irrande konung. Omsider spred sig en dunkel sgen att han satt fngslad p ngot bergsslott i Tyskland, och det r d som hans vn, den dle trubaduren Blondel, skall hafva svurit, "qu'il querroit son seignor en toute terre, tant qu'il l'averoit trov," samt begifvit sig ut att uppska honom, utan annan ledning n sin vnskap och sin sng. Vandrande frn slott till slott, skall han sluteligen anlndt till ett "tour tenebreuse," och derifrn hrt en sng, hvilken de frfattat tillsammans, Richard och han.[51] Tyvrr synes denna romantiska handling icke vara historisk, tminstone svidt den tillskrifves den bermde Blondel de Nesle. fven om man antager en annan, Guillaume Blondel, ssom Richards skaldevn, torde dock hndelsen vara en sednare romantisk tilldiktning, ty den som i sjelfva verket ppnade frbindelsen mellan landet och dess fngslade konung, var en ganska trivial person, den landsflyktige exregenten Guillaume Longchamp.[52] Dermed begynte underhandlingarne. Ikldd sin kungliga skrud, instlde sig Richard fr den tyska riksfrsamlingen, der han hufvudsakligast anklagades fr markisens af Montferrat mord, samt att hafva fvergifvit kristenhetens sak i det Heliga Landet. Men s fri och majesttisk var hans hllning, s kraftigt och fast hans frsvar, att biskoparne och baronerne brusto i trar och tillochmed kejsaren sjelf rrdes till medlidande. Ifrn denna stund utbyttes hans fngelsehla emot en rymligare boning, och hans kedjor aftogos. Men timmen fr hans befrielse var nnu lngt aflgsen. Den slog frst d, nr man blifvit ense om en ofantlig lsepenning, och Richard bjt sin stolthet till den visserligen betydelselsa ceremonin, att hgtidligen pstta kejsaren sin krona samt sedan emottaga den af honom i frlning, jemte frpligtelse att betala en rlig tribut. I ersttning belnades han af kejsaren med tskilliga lnder i Frankrike, hvilket s mycket lttare kunde ske, som denne fver dem egde endast en tvifvelaktig dispositionsrtt. ndtligen i frihet, ilade Richard utfr Rhen genom Kln till Antwerpen, och d ngon strre farkost icke fanns frbanden, kastade han sig i en kpmans, Alain Trenchemers galeja och landade omsider i England. Ju orttvisare fngslandet, ju hrdare fngelset, och ju nedrigare furstarnes handlingsstt, dess djupare gldde harmen i Richards brst. Vecka fr vecka hade den kats under halftannat rs pinsam enslighet, och Philip af Frankrike, den trolse menedige vnnen, hvars lmska kpslageri han med rtta kunde tillskrifva lngvarigheten af sin fngenskap, var dess hufvudsakliga freml. Vi hafva sett hvad denna vrede kostade England. I denna hejdlsa hmdpassion m fven orsaken skas, hvarfre kriget som han begynte emot Frankrike, de ofantliga utpressningarne oaktadt, och fastn han var sin rival fverlgsen i mod och krigskonst, blef s utan alla frukter. Ofrmgen att bja sig till en tanke p det allmnna, till ett nationalintresse, frde han kriget som ett tornerspel a outrance, der ett personligt ofall tillfogadt Philip glde mer, n att kunna berfva honom en provins och ka eget rikes grnsor. Med gldjen af ett tillfredsstldt hat frtljer han i bref till biskopen af Durham om en drabbning vid Gisors, der han tfljd af en handfull folk slagit Philip och trehundrade franska chevalierer p flykten. "Vi kommo honom att fly, skrifver han triumferande, vi trngde honom vid Gisors portar s att bryggan brast under honom, och vi hafva hrt att han fick dricka af vattnet i Epte, och att tjugu riddare drunknade. Med en lans sttte vi ur sadeln, Mathieu Montmorenci, Alain de Rusci och Foulque Gilecoal och togo dem till fnga. Hundrade af hans riddare tillfngatogos" etc.[53] Ocks freslog Philip, att striden skulle afgras genom envige mellan fem riddare mse sidor, hvilket Richard frkastade, d Philip ej sjelf ville utgra en af de fem. Icke mindre tillfredsstllelse sknkte biskopens af Beauvais tillfngatagande. Denne prelat, som frvrfvat sig det rofulla ryktet att vara en kck och manhaftig stridsman, hade ssom Philips sndebud hos kejsar Henrik manat till mnga af de frdmjukelser, som tillfogats Richard. Till hmd blef han kastad i ett djupt fngelse och omenskligt belastad med bojor. Uppbragte fver embetsbrodrens ovrdiga behandling, vnde sig de frige prelaterne till kyrkans fverhufvud, som i ett bref frmanade Richard att hafva frbarmande med "hans kre son, den belvacensiske biskopen." Richard svarade med att tillsnda pfven prelatens blodiga pansarskjorta och en vidfstad lapp, hvarp stodo blott de orden: "Se till, om detta r din sons kjortel".[54] Deremot afstod han redoboget, vid ett af de mnga stillestnden, suverniteten fver Auvergne, hvilken Richard egde blott till namnet, men Philip genast frstod att med list och vld verkliggra. Nr sedan Auvergnaterne reste sig emot de franska tilltagena, lofvade Richard dem i hemlighet vapen och understd, men slt, vid Philips inbrott i Auvergne, utan rimligt skl ett nytt stillestnd med sin rival, fverlemnande Auvergnaterna t hans hmd, och deras frihet till ohjelplig undergng.[55] Mot brodren Johan hade Richard redan vid krigets brjan fvat det ridderliga delmod, som icke sllan bestmde hans handlingsstt. Denne svage furste, hos hvilken tidens smsta olater s att sga ikldt sig ridderlig drgt, hastade darrande vid sin lejonhjertade broders ankomst till Normandie, att p bjda knn tigga sig tillgift fr stmplingarne mot hans krona och frihet. Richard tvekade vl frst, men frlt honom p deras ldriga moders frbner, dock utan att terstlla hans lnderier och med de orden: "M jag s ltt frgta ditt fel, som du skall frgta att du felat".[56] Betydelselst som hela detta krig r den hndelse, hvilken medfrde hans dd. En skatt hade blifvit funnen p grefve Vidomars af Limoges egor. En del hembjds konungen, men denne fordrade allt. D grefven vgrade att efterkomma en s orttvis fordran, begynte Richard genast belgra hans slott Chaluz, afslende alla kapitulations vilkor. En dag trffades han i skuldran af en pil, gaf i vredesmod tecken till anfall och intog slottet, hvars samtliga bestning hngdes, frutom den snlle bgskytten. Nu frst utdrogs pilhufvudet ur sret, som redan fvergtt till brand, och lkarekonsten frklarade honom icke st att hjelpas. Han lt d infra sin baneman och frgade, hvarfr han tagit just honom till ml fr sitt skott. "Vet, o konung, svarade ynglingen ofrskrckt, med din egen hand har du ddat min fader och tvenne mina brder. Jag r redo fr de strsta qval, blott jag r viss om att du dr, som frorsakat s mycket ondt." Richard befalte att fngen skulle frsttas i frihet och begfvas med en penningesumma, hvarefter han afled. Slunda slt Richard Lejonhjerta, ssom han lefvat, med svrdet i hand, vid fullfljandet af ett fventyr, hvari hans orttvisa och godtycke invecklat honom. "Dicebatur ubiqve qvod non erat talis in orbe," intygar Roger de Hoveden, en samtidig historiefrfattare, hvilken utfrligt behandlat Richards lefnad och bedrifter; lngt utfrligare, n den moderna historieskrifvaren anser honom frtjent att omtalas. Dess mera begrtes hans dd af tidens skalder. "Ack, min herre, min mktige konung, hvar ro nu vra vapenlekar och vra tornerspel, hvar det lysande hofvet, den prktiga sknken, d du r borta, du som i allt var vrt allt. Hvad skall blifva af dina tjenare, som lefde af din mildhet, hvad skall blifva af dem du hjde till lycka och ra? Blott grafven r dem frig." S klagar trubaduren Gaucelm Faidit i elegin fver sin gynnares dd. Han sger ock: "I att drabba Richard, har dden berfvat verlden all dess ra, dess gldje, dess rikedom;" samt vidare: "Tusende r skola frflyta innan en sdan riddare ter uppstr. Hans like skall aldrig komma i tapperhet, i frikostighet, i delmod. Icke Alexander, Darii besegrare, utfvade en sdan gifmildhet, Charlemagne och Arthur kunna med honom icke mta sig. En hlft af verlden darrade fr honom, den andra beundrade honom".[57] I dessa omdmen af tidens poesi och tidens historia utsges, att Richard egde alla erforderliga egenskaper, fr att de efterkommande i honom skulle gifva sin fantasi ett ideal fr alla riddare, jemte det trubaduren, genom att stlla honom i jembredd med romantikens bermdaste fabelhjeltar, sjelf begynner den idealiseringsprocess, hvars fortgng och resultater det nu ingr i vr uppgift att framstlla. II. Richard Lejonhjerta i normandiska poesin. Att det gifves en motsvarighet mellan en tids handlingsstt och poetiska skapelsestt, kan p frhand antagas redan ur den filosofiska satsen, att anden r en i alla utvecklingsformerna. Och denna samstmmighet br icke fattas blott s, att lifvet utgr stoff fr dikten, -- ty stoff kan fven en lngesen frfluten tid blifva fr en lngt sednare tids fantasi, -- utan s, att sjelfva det poetiska uppfattningssttet r i harmoni med andan och toners i tidens lif. Ur det fregende torde hafva framgtt, att i medeltiden fretrdesvis natursidan hos menniskan erhll utveckling och berttigande. Ute i samhllslifvet herrskade styrka och vld, i stllet fr sedlig ordning; i chevaleriet, der likvl naturdrifterna adlats till dygder eller der rent andliga impulser af heder, delmod, frikostighet, voro bestmmande, buro dock fven dessa karakteren af naturmakter, de der icke tyglats under samhllets sed; i individens inre utgjorde passionen driffjdern och den subjektiva lusten rttesnret. Motsvarande denna starkt utvecklade sinlighet i handlingens och viljans verld, str _inbillningskraften_ ssom poetisk skapelsekraft. Ehuruvl en bestndsdel deri, r inbillningskraften nnu icke fantasi; han r blott ett i sinligheten frsiggende fantasispel. Utan att afse kausalsammanhanget, och utan att vrda sig om hvad af det skdade r sant, hvad osant, terspeglar han lifvet daguerrotypiskt, r slunda endast reproduktiv, fastklibbad i sina bilder. Men genom att derjemte vara en i menniskoandens inre skeende terspegling, r inbillningskraften fven lst ifrn verkligheten, oberoende af tid och rum, sammanstllande sina portrttartade drag till de onaturligaste bilder, dem han drifver i ett ndamlslst virrvarr, allteftersom sensationer, begr, korteligen, den inre sinligheten bjuder. Ett sdant inbillningskraftens spel uppenbarar sig tydligt i sjelfva riddarelifvet. Det lyser fram ur chevaleriets fverspnda handlingar af krlek, tapperhet, heder. Vi erinra blott om skalden Rydell, som s lifligt frestlde sig grefvinnans af Tripoli sknhet, att han, ddligt kr, fretog den lnga frden till Palestina, blott fr att skda originalet till sin bild, eller om de talrika riddare, som lemnade hem och hrd, fr att p mf draga till Babylon och andra Orientens underlnder, lockade af de gyckelbilder inbillningskraften mlat.[58] I tidens religisa frestllningar och i dess naturskdning framtrder inbillningskraften n mera verksam. Hr samverkade med honom en annan makt: _okunnigheten_, till att frammana den hr af dels okroppsliga, dels frvridna menniskoartade gestalter samt det virrvarr af nyckfulla tilldragelser, som gifva en s underbar ton t medeltidens hela skdningsstt. "Den kristna Olympens" (Vischer) helgonskara, de kyrkliga miraklerna, relikdyrkan, afguderiet ena sidan, jttar, troll, elfvor, feer, varulfvar, dvergar den andra, ro barn af samma moder, inbillningskraften, den tidens okunnighet gjort fruktsam. Den sednare gaf dem upphof, den frra form och bild. I sjelfva verket r okunnigheten den luft, hvari inbillningskraften egentligast kringsvfvar. Ju klarare insigt i tingens natur en fullare bildning medfr, dess mer frstr anden att gripa och framstlla objektiviteten i dess sanning, svl i afseende sammanhang som gestalt; dess mer hjes inbillningskraften till fantasi. "The illiterate are ever children," sger Bulwer, och det gller, likasvl om deras stt att handla, som att skda och tnka. I bristen p kunskap, svl om frgngna tiders erfarenheter och rn, som om naturens lagar, finna vi ter en gemensam grund fr tidens handlingsstt och poetiska skapelsestt. Hemfallet t sin egen sinlighet, r det obildade sinnet ofrmget att gestalta frhllandena efter en frnuftig insigt, ofrmget att gifva passionerna ett frnuftigt ml, vare sig det handlar eller skdar. Naturkrafterna saknar det i samma inom mjligheten att anvnda i lifvet, som det bfvar tillbaka fr fantomerna, som dess inbillningskraft af dem skapat. Att tvista om kllan till vidskepelsen r derfre ffngligt. Hon rinner hvarhelst bildningens solljus icke kommit henne att sina; dock s, att hennes frg och halt r olika efter olika folklynnen. Intet folk lade s som Skandinaviens i sin barndom knning af den kraft och den makt, som bodde i svrdets klinga. I stllet fr att d finna kraften i armen som frde svrdet, och den demoniska makten i menniskosinnet som frde armen, frlade man den i svrdet sjelft. Men svrdets jern hemtas ur bergens dunkla inre, och hvadan kunde det demoniska hafva kommit, om det ej der inlagts i klingan af illfundiga vsenden! S skapades Dvergarnes slgten. Skoningslst slukade vgorna vikingarnes brckliga farkoster; blott en omrklig spricka i dess botten, och skeppet drogs oemotstndligen emot djupet. Det var tvifvelsutan en osynlig kraft som gjorde det; men icke en allmn naturlag, utan ett frkroppsligadt troll, en hafsnymf, ett vidunder; s mycket afgjordare, som man mer n engng sett dess gestalt i skummet p bljornas toppar. I den dunkla hstqvllen uppstiga ltta dimmor ur leende kllor, insjar, vikar. Mystiskt smyga de fram fver flten, svepa sig kring trdens stammar, dansa om fr en vindflkt. Hur kunde detta fr Celternes[59] lttrrliga inbillning te sig som annat n feer och elfvor, hvilka trda dans p den grna ngen? Skymtar dertill nnu ett irrbloss genom dimmorna, r fr inbillningskraften drren till de frunderligaste regioner ppnad. n r det frskrckelsen, n vemodet, n gldjen, som vid dessa irrfrder bevingar honom. I medeltiden var, ssom vi sett, kroppsstyrkan den, som gaf ton och utslag; dess dygder och knslor stodo fr det mesta p styrkans grund. Ej under d, att ocks den kroppsliga styrkan erhll sin personifikation i obndiga jttar: ifrn den jttestarka riddaren med svrd och lans var steget icke lngt till flere famns jttar med klubbor och grymma sinnen. Dertill kommo, dels ur de Hel. Skrifterna, dels traditionsvis ur antiken tmda lejon, drakar och hela skaran af de gamla gudarne, numera degraderade till menniskofiendtliga vsenden. Alla dessa skapelser samlade sig ifrn skilda lnder och folk i den romantiska verldsskdningen. D nu poesin utgr den i gestalt uttrdande skdningen, frarbetades de hr till ett stende romantiskt diktstoff; vidskepelsen ur lifvet blef fantasteri i konsten. Att vidhlla detta, r af hgsta vigt, till att srskilja romantikens poetiska uppfattningsstt frn den modernare skaldekonstens, der visserligen dessa skapelser fven kunna frekomma. De utgra dock numera ingen bestndsdel i tidens skdning af lifvet, man tror icke p dem, de ro fr oss blott ett diktadt poetiskt machineri. Men utom den andel okunnigheten slunda eger i tidens vidskepelse, d.. i det fantastiska skdningssttet hos poesin, r hennes andel i uppkomsten af poesins innehll icke ringa. Liksom feerna, elfvorna, jttarne et hoc genus omne, har man skt hrleda den romantiska poesins hjeltar och fventyr ifrn ngot enskildt folks diktarverk samhet. En teori (_Wharburtons, Wartons_) har funnit roten, hvarur de vuxit, i Orienten, synnerligast hos Araberne, en annan (_Percys_) hos Skandinaverne. De franska kritikerne hafva om tvistepunkten delat sig i tvenne lger: ett provenaliskt och ett nordfransyskt. Vid sidan af dessa uppstodo dessutom ett scottskt (_Sir Walter Scott, Ellis_), och ett armorikanskt (_de la Villemarqu_). Som resultatet af de litterra fejderna qvarstr att den romantiska, riddare-poesin hemtat sina sagomnen frn de germaniska svl som de romaniska, de skandinaviska svl som de celtiska folkens ldriga nationalsnger. En hjelte uppstod, anfrde sitt folk i striderna fr dess ra och sjelfbestnd, gaf det lagar, faststlde dess sed. I folkets tacksamma hogkomst rotade sig minnet af hvad han gjort och fortlefde generation efter generation i snger och sgner. Vid ungdomens lekar, vid krigarnes och dlingarnes frsamlingar, vid folkfesterne ljdo sngerna om hans bragder, hans segrar, hans lidanden.[60] Men folkets tillgifvenhet fr sina vlgrare var osvikligare n deras minne af detaljfrhllanden. Smningom frvirrades de historiska dragen, traditionerna sammanblandades, tillochmed fixa geografiska frhllanden kastades i ett hullerombuller, hvarjemte fantasteriet inbrt i det historiska med massan af sina skapelser. Det var dock icke par princip den historiska sanningen hr vanstldes, icke af ngon afsigtlighet; det var af ren okunnighet. Men denna vxte ju mera tiden framskred och ju vidstrcktare mnet spred sig. I samma grad tilltog frvridningen i de ursprungliga dragen, sednare hndelser inmngdes, och andan och tonen i de traditionela skapelserna frndrades med andan och tonen i seklerna de genomvandrade. Omsider framkomna till det egenteligen romantiska tidehvarfvet, antingen alltfortfarande i folkets mun, eller uppsamlade af skrifkunnige munkar i rimkrnikor och p latin affattade historier, insattes i de gamla poetiska folkhjeltarne riddarehjertan, hvarefter de iklddes riddarrustningar och slunda gjordes till freml fr den romantiska poesin. Genom en sdan utveckling r det som folkliga traditioner om Carl den Store under tidernas lopp vuxit till en ndls roman-cykel om Charlemagne, i hvilken talrika hjeltar frn tskilliga tider och lnder sammanfrts och utgra hans vidtbermda Douze-pairs.[61] I sjelfva verket terstr af den historiske kejsaren, sdan hans lefnad i _Joannis Turpini historia de vita Caroli magni et Rolandi_[62] enligt folktraditionerna framstlles, fga mer n sjelfva namnet. I denna urkund och grufva fr jonglrer, truverer och trubadurer, som bearbetade mnet, r han knapt mer n en krna, en bark, kringom hvilken folkfantasin spunnit den ena trden efter den andra. P samma vg hafva Arthur, Gherait-ab-Erbin, Owen, m.fl. af de britiska hjeltar, hvilka i VI:te rh. e.Ch. bestredo Anglosaxarne besittningen af Wessex, Cornwales, Deira och Berenicia, qvarlefvande i de frtrngde Briternes hogkomst, med tiden frvandladts till en riddarekonung och en tableronde af chevalierer, hvari hela romantiken sg idealet icke blott af ett riddarelif, utan fven af ett riddaresamfund; hvarjemte de barder, Aneurin, Taliesin, Merdhin och Lywarch den ldrige, hvilka med harpan i ena och svrdet i den andra handen deltogo i dessa strider och besjngo dem, sjelfva fvergingo i traditionen och, och siare som de voro, blefvo stommen till romantikens mktigaste besvrjare. Tack vare de la Villemarqus forskningar, kan man nstan steg fr steg flja utvecklingen af dessa Arthur-sagans hjeltar, frn bardernas mystiska poemer, genom de prosaiska triaderna och traditionerna, genom folksnger och folksgner, nda till den bretagnesiska kronika, _Brut y Brenhined_, hvilken af Walter Calenus fverfrdes till Wales, samt af Galfridus de Monumetha fversattes till latin, och hvarifrn truveren Wace utdrog p normandiskt ml den frsta Arthur-romanen. Med denna vandring hade de romantiska sagoidealerna fvergtt ifrn skilda folksgner och snger till riddardiktningens romaner. P vgen hade de omhljts med allt det poetiska fantasteri, vi funnit inbillningskraften och okundigheten i frening hafva skapat. Men fven andra frndringar underkastades de, svl till anda och innehll som till dikternas form, ur hvilka det romantiska skapelsesttets egendomlighet framtrder. Sagoidealernas frvandling ifrn folkhjeltar till riddare intrffar icke lngt efter det chevaleriet uttrdt frn de feodala borgarne. Liksom detta i och med detsamma lsbinder sig frn alla nationela och samhlliga intressen, frsvinner fven det nationela ur dikten. Hvilka fiktioner folksngen n m tillgga sina hjeltar, r det dock stdse nationens egendomliga anda och lynne, som ur dem tala intill sednaste efterverld. Hjeltarne sjelfva handla som folkfrare, framtrdande frn den fixa bakgrunden af nationela tnkestt och seder, hvilken bakgrund fven utgr diktarens oreflekterade stndpunkt. Men sedan riddareandan fullstndigt ryckt in i de gamla sagomnena, frblekna de folkliga dragen fr romantikens kosmopolitism, riddarelifvet intar den nationela bakgrundens stlle och de folkliga intressena, kringom hvilka hjeltarne samlats, lemna rum fr chevaleriets individuela bevekelsegrunder af heder och ra, generositet, tacksamhet, krlek, svrmod, svartsjuka o.s.v. Om derfre chevaleriet var en frkonstlad verld utfver och frmmande fr de skilda folken, deras lif, lynnen, seder och bruk, svfvar den chevalereska diktningen p samma stt utfver de skilda folkpoesierna, frtunnande deras krnfullare skapelser till fverspnda fantastiska gestalter, likt i luften simmande moln, hvilka kas och erhlla sin nring ur jordens vatten, men endast genom att ombilda dessa till ltta ngor af nyckfulla gycklande figurationer. Hrmed r ett nytt lif framsatt att af inbillningskraften daguerrotyperas. Subjektiviteten, i form af ett inre knslolif, r diktens absoluta innehll, i och genom hvilket de yttre kulturformerna blott svagt framskymta. Lifvet r en lek, ofta nog blodig som ett tornerspel outrance, men stdse utan sedlig betydelse. Egoismen gr hand i band med frsakelsen; hvad som adlar dem bda, knslan af ett allmnt syfteml, saknas. Ur lefnadssttet r det groteska. men ock det enkla och godmodiga frsvunnet; s ock sedernas oskuld. Lidelserna, klent bundna af de chevalereska buden, fda en lastbarhet, som visserligen, af det allmnna tnkesttet frdmmes, men dock framtrder till hrarnes inre beltenhet. Man tnke blott p drottning Guenever och riddar Lancelot, p Tristan och den mma Iseault. Ett sdant galanteri trampar icke mer p halmbestrdda golf; det sker sig uttryck i ett gladare lefverne, der man fres frn blodiga lekar till praktfulla fester, der man blndas af rustningarnas glans, af drgternas kostbarhet, af svajande fanor, der man dfvas af trumpeter och cymbaler. Det fversinliga fantasteriet, som i folkdikterna lider af en viss tyngd, blir lttare, n mer fantastiskt, talrikare. Skogarne hvimla af feer, jttar, drakar; p frtrollade slott, prinsar och prinsessor r lgt pris, ssom naturligt r, d trollkunnige producenter finnas i talls mngd. Ndvndigtvis intrder med denna frndring i de gamla sagomnena fven en frndring i kompositionssttet. Inbillningskraften, lst ifrn nationela knslor och intressen, strfvar hr n mer ohejdadt omkring i skymningen af tidens okunnighet. I samma mon det teknade lifvet blifvit afventyrligt lekande, blir berttelsens gng planls; liksom i handlingssttet, s fven i kompositionssttet saknas ndamlet. Oaktadt hela dikten -- eller hellre, just derfr att han nu r s uteslutande p karakteren och dess inre knslolif anlagd, vinner denna i riddarediktningen icke ngon sann utveckling, s att dess bjelser, sigter, vilja, skulle trda i full vexelverkan med det yttre bestende. Han r dertill alltfr innerligt gestaltls, s att sga gldande i blicken men icke utprglad till gestalten,[63] dels i denna knslofullhet fr nyckfullt godtycklig af brist p objektiv halt, fr att kunna afgifva den sedliga hllning konsten fordrar. Romanen, mera biografi n epos, gr slunda en ansats till den moderna psykologiska diktningen,[64] men hinner icke hennes stndpunkt tillflje af sin nyckfulla motivering, ja motivlshet. Hjelten fres frn fventyr till fventyr, frn en underbarhet till en annan, och, kastad mellan dessa motivlsa handlingar och omotiverade hndelser, tills han strfvat sig mtt, eller hellre tills den diktande personen ansg tiden inne att gra slut, beger han sig omsider i kloster, eller dr, eller hegynner lefva ett stilla lif med sin skna.[65] Med denna obundenhet i uppfattning och komposition r den folkliga naivetn till viss grad frlorad. Diktaren lgger an p att fverraska sin publik med det otroliga, att blnda honom genom det praktfulla, ja att smeka hans lidelser genom det retande. Han prlar med kunskap om frgngna tider, och fastn tillochmed hans vetande genom barnslig vidskepelse frefaller den moderna lsaren naivt, stller han sig dock dermed fver _sin_ publik, som, n mera barn n han, kan frvnas fver undren i hans camera-obscura. Medan folksngaren enkelt berttar i den anda och ton hans folks skaldelynne drifver, trnger sig hr berkning och godtycke mellan skalden och mnet. Och dock r riddaredikten lngt ifrn att vara fri konst. Romancieren r p dubbelt stt bunden. Vi afse frst den hans egenskap, att i allmnhet vara ett barn af sin tid, som mste tergifva dess anda och lynne. Vl r han hri icke olik den modernaste konstpoet. Men hvad som skiljer honom omtligt frn denna r, att han, oaktadt sin ofvanantydda fverlgsenhet, i kapp med publiken tar fantasiskapelserna fr full sanning. M han ock betvifla sanningen af de godtyckliga friheter han sjelf tagit sig med mnet; verkligheten af hvad han ifrn den samfldta fonden emottagit betviflar han icke. Fr den ena som de andra voro Arthur och Charlemagne med respektiva fljen icke diktade idealer blott, utan verkliga personer, p hvilkas lif och bragder man trodde lika fullt och fast, som p verkligheten af de hjernfostrade andevsenden. S intimt ro dikt och sanning frvexlade, att endast den allvarligaste kritik frmr skilja dem t.[66] Samma fabler terkomma derfre n som historia, n som poesi. Af Britternas traditioner gjorde biskop Geoffroy af Monmouth sin "Historia Britonum",[67] af denna Maistre Wace en roman, hvilken af Robert frn Gloucester ter ombildades till en rimmad historia, nu strckande sig frn Brutus till Edvard I, och ur denna hemtade den s.k. Regnorum Chronica, som i klostren anvndes till lrobok, talrika fabler.[68] S utsvfvande fri romancieren i uppfattning och komposition n r, tyckes det dock honom sjelf och andra att han, likt krnikerimmaren och annalisten, blott berttar en historia. Deraf det naiva, historiskt-berttande framstllningssttet, som romanen bibehller, fastn han upphrt att vara ett epos, sedan innehllet blifvit allt annat n episkt, blifvit individens inre knslolif. Denna dubbla karakter, af bunden naiv folkdikt och frittskapande karaktersdiktning, ger t riddareromanen hennes stllning af fvergngsform frn epos till modern roman. Men fven der, hvarest mnet r rent af diktadt, i de s.k. krleksromanerna, r framstllningen af tidsfantasin s frutbestmd, att endast ringa variation blir diktaren frig. Man kunde vnta, att den obundna kompositionen skulle leda till rik mngfald af karakterer, situationer, vexlande knslor och hndelser. Detta r dock lngt ifrn fallet. D den inre motiveringen saknas, ikldas karaktererna vid utfrandet blott en gemensam riddarerustning, under hvilken man vl kan igenknna en starkare eller svagare arm att sl, ett strre eller mindre mod, ett mer eller mindre belefvadt uppfrande, men ur hvars slutna hjelmgaller endast f egendomligheter kunna tala. Impulserna ro f och snart uttmda, stende fiktioner terkomma jemt, och skildringarne, ehuru de med lefnadssttets prakt blifvit mera lysande, blifva stereotypa, d de icke hemtas ur verklig naturskdning. Hrur fven armhet p bilder, som ter betingar ett styft och rtt poetiskt sprk, fortlpande i enformiga rim-par. Hrur uppstr det andra slaget af bundenhet: den stereotypa stilen, betingad af torftigheten i det chevalereska lifvet. Ofrmgen att derur finna nya haltfulla freteelser ssom mnen fr sina dikter, och tillfredsstld med den ringa nring inbillningskraften ur verkligheten behfver, tnjde sig medeltidsdiktaren fr det mesta med de poetiska fiktioner och uttrycksstt, som fre honom funnos kuranta, plgger dem det mne han behandlar, och blir slunda fullstndigt bunden af sin tids poetiska styl. I honom vxer han fast, yfves fver knnedomen deraf, betraktar sig, i besittning af denna kunskap, som en _lrd_ man, en _man af yrke_, hvilken r mngden fverlgsen i poetiskt vetande. Men denna skrmssiga beltenhet med den gifna formen stnger fr honom vgen till en verklig konstnrsstndpunkt. Han frblir blott reproduktiv, icke produktiv. Endast ringa r det nya, som fr hvarochen af de stora romanerna lgges till den gifna fonden, hvarfre fven hr de enskildte diktarne mestadels frsvinna blifva namnlsa bland mngden af tidens skalder. Jemlik den individuela fantasins stllning till tidsfantasin, r sledes den stllning skalden intog till skalderna. Desse afslto sig till en korporation, hvilken, s att sga i bolag fvertog sagomnena ur folkpoesin och utarbetade riddarediktningens styl, och i hvilken de enskildte diktarne, p ngra undantag nr, namnlst uppg. Tidigare, vid Carl den Stores tid, benmnas sngarne ex professo _citharoedi, joculatores, ministrelli l. ministelli_, eller fven, med afseende deras dramatiska frestllningar, mimi, histriones; med hvilka benmningar antydas deras handtverkarmssighet,[69] och att de som kta torgsngare beledsagade sngen icke blott med instrumenter, utan ock med gester och gycklerier, vare sig d att de ro vanslgtade afkomlingar af de celtiske barderne, som de la Rue och Percy vilja det, eller af det romerska lifvets kringvandrande komedianter, hvilket r Wartons sigt.[70] Ifrn denna frnedrade stndpunkt hos de romaniserade Gallo-Frankerne, hja de sig s, att af krnikeskribenternes fraktliga benmningar: joculatores och ministrelli uppkommit de aktade namnen _jongleurs_ (anglo-norm. _jugleours_, engl. _juglers_) och _menestriers, menestrels, minstrels_. I skaror, vandrande frn trakt till trakt, sjngo de i borgar och slott, p torg eller vid marknader, uppfngande ur folksngen de nationela mnena, sjelfva kringspridande dem, och slunda icke ringa bidragande till mnenas sammanblandning. Med den friga gallo-frankiska kulturen antogo Norrmnnen vid sin bosttning i Neustrien fven dess skaldekonst, ehuru visserligen "joculatores" hr i mnga afseenden pminna om de gamla nordiska hofskalderne, som hos Skandinaviens stora och sm furstar innehade en s betydande stllning, icke blott som lof- och stridssngare, utan fven som tignarmn och gesandter.[71] Denna deras egenskap af hofskalder intyga de tidiga snger, hvari Robert le Diable (antagligen Rollo), Guillaume Longue-Epe, Richard Sans-Peur, ehuruvl icke mera p historiskt-panegyriskt stt besjungas, och i sjelfva verket mste man i de _joculatores regis_, hvilka enligt krnikornas intyg Ludvig Ultramarinus frdref vid sitt infall i Normandie,[72] skda en frening af fornnordiskt och romantiskt diktarskap. En sdan joculator r fven den Berdic, t hvilken Doomesdaybook frtljer Wilhelm Erfraren hafva sknkt tskilliga gods i Gloucestershire.[73] Huru mycket af nordisk skaldekonsts egendomligheter vid denna frening fvergtt i den begynnande riddarediktningen, kan ej afgras, d poetiska minnesmrken frn denna period icke finnas. Men det vissa r, att utvecklingen af den chevalereska diktningen hller ett streck med utvecklingen af det chevalereska lifvet hos Normanderne. Icke lng tid efter, sedan den oroliga erfringsandan och lusten efter byte fvergtt till ridderlig afventyrarlust, sedan den obndiga sjelfstndighetsknslan ntt sin afslutning i chevalierens oberoende af samhllets lag och kraf, sedan aktningen fr qvinnan uppjagats till galanteri, korteligen, sedan chevaleriet hos Normanderna slagit ut i blomma, fritog sig fven dess skaldekonst frn det nordiska hofskaldskapet ena sidan, frn det franco-romaniska torgsngarskapet den andra, ombildade fritt de rfda sagomnena i riddarevsendets anda, samt fixerade romantikens styl med dess lpande fiktioner, uttrycksstt och versmtt. De slunda frndrade hjelteqvdena bra msom namn af _chansons des gestes_[74] och _romans, romaunts_. Detta sednare namn hrleder sig frn motsatsen mellan det celtiska sprket och den ur latinets frskmning uppkomna _lingua romana rustica_, hvilken sednare, efter att hafva frdlats till _la langue franaise_, fverlemnar sitt namn till odelad besittning t medeltidens strre episka dikter. Synnerligen rotfster det sig i England genom den nya motsatsen mellan Normandernes och Anglosaxarnes munnarter. Ifrn denna diktart har namnet fvergtt p dess moderna fortsttning, romanen.[75] Dels sjungna, dels reciterade, med ackompagnement af harpa eller fiol, fven beledsagade af gester, fredrogos dessa metriska berttelser af en eller flere sngare, slunda att, sedan sagomnena vuxit i vidd, en vidtog der den andra slutade. Hrigenom snderfalla de i skilda brancher, af hvilka det gifves nda till tjugu tillhrande en och samma chanson.[76] Huru frfattandet tillgick r lttare att frestlla sig n bevisa. Dels ur manuskript, dels genom mundtligt meddelande lrde sig sngaren en dikt, hvilken han i ensamheten, eller fven under sjelfva framsgandet utrustade med nya partier, allteftersom publikens intresse fr tillfllet syntes honom krfva. Han var slunda till en betydlig del improvisatr, och det i samma mon ofrsyntare n folksngarn, som pieteten fr ett frn fdren rfdt mne icke hos honom behfde finnas. Hvad andel den ene eller andre eger i den slunda vxande dikten, kan naturligtvis icke afgras. Lyckades det dem att intaga sin publik, voro belningarne sedvanligen icke ringa. Ofta afkldde sig furstarne sina mantlar och smycken, fr att dermed belna dem, eller sknkte dem de dyraste springarne ur sina stall. Ocks underlto de icke att i sina chansons framstlla frebilder af en sdan frikostig "gentilesse." Om Robert af Normandie, korsfararen, frtljes det, att han t jonglrer, snyltgster och jongleresser -- ty fven qvinnor medfljde redan tidigt de kringvandrande banden -- bortsknkte allt hvad han ur sitt hertigdme kunde utpressa, tills omsider baronerne reste sig och frdrefvo honom.[77] Vi finna dem i intimaste frhllande till konungar och mktiga furstar, ssom Guillaume Blondels frhllande utvisar, de voro icke sllan af adlig samhllsstllning, och nr konungar och baroner sjelfva begynte utfva deras konst, har man svrt att srskilja konstnrerne frn konstvnnerne. Denna menestrelernes popularitet bekrfta krnikeskribenterne, ehuru gemenligen med stor grmelse och frbittring. De underlta sllan att tillgga dem benmningarne "scurrae", "leccatores", "famelici", "nebulones." Isynnerhet r den strnge Jobannes Sarisburiensis under Henrik II outtmlig i smdeord, och om man fven afrknar en del af tadlet p jalusin som naturligen herrskade emellan den gladare skaldekonstens och den alvarliga vetenskapens tjenare, terst dock tillrckligt talande bevis, att stmpla de muntra skarorna som uppbrare och kringspridare af tidens lastbarhet. Det icke minst talande r sedeslsheten i deras snger. fver denna exeqverande och improviserande klass stod _truderernes_, ehuru grnsen dem emellan icke ltteligen kan uppdragas, om ens ngon sdan frefanns. Rja de frra tydligt nog sitt torgsngare-ursprung, st deremot desse konstpoeten nrmare. Att fven truveren drog omkring frn hof till hof eller stod i tjenst hos enskildte, torde icke kunna nekas, men skillnaden r, att diktandet, icke sjungandet, var hans uppgift. Han valde sig ett eget sagomne ur den gemensamma fonden, utarbetade det fullstndigt till en dikt, satte derp sitt namn och fven, hvilket aldrig blir fallet med folkpoeten, en viss egendomlig prgel, ehuruvl s matt, att endast den fvade knnaren kan srskilja den ena truverens dikter frn den andras. Han var icke improvisatr, hans dikt r mera ett sammanhngande helt och stilen mera vrdad. Gemenligen uppskrifven p samma gng som frfattad, rjer den ett mindre direkt afseende p publiken, och saknar de vanliga uppmaningarna till undseende och frikostighet.[78] Ofverhufvudtaget ro flertalet af metriska roman-manuskripter troverernes arbeten, och sedan de lnga riddare-romanerna vid slutet af XII:te rh. begynte _lsas_ vid de bildades samqvm samt menestrelernes frmedlande verksamhet slunda blifva fverfldig, fvergick denna art af medeltidsdiktningen alltmer till de jemfrelsevis lrde diktarene, truvererna. Bland dessa intaga munkarne ett icke obetydande rum. Om mer n en roman knner man, att den leder sitt ursprung frn ngon from klosterbroders lediga stunder, och talrika fabelkrnikor ro terfunna i klostrens manuskripter eller i bibliotekarie-brodrens frteckningar.[79] Att dessa andans mn, fr hvilka det ridderliga lifvet synes hafva bordt vara frmmande och ddt, icke destomindre upptrda med s rika bidrag till den romantiska diktningen, intygar blott huru allmnt kringspridda fabelmnena voro, huru den romantiska uppfattningen lg s att sga i luften, och huru enkelt poetens tillgrande vid framstllningen i sjelfva verket var. Med detta de andliges och lrdes deltagande hade romantiska fantasin tagit lngsta steget ifrn folkpoesins stndpunkt. Ty, om fven genom deras lrdom tron p det underbara och fabelaktiga icke rubbades, om det diktade icke srskiljdes frn det historiska, r dock lrdomen det skedvatten, som upplser den frtroliga freningen mellan diktaren och mnet, fr att stpa det i en form, som han engng fr alla utsirat med det romantiska lifvets ornamenter. Nr sednare genom framhemtade klassiska mnster de lrde och bildade erhllit andra former, fvergifva de fr det mesta de gamla mnena, som nu frlora sig i ndlsa prosaromaner, eller ock (tminstone i England) tervnda med minstrelerne till folket. Brjan af romantiska poesins blomstringstid hos Normanderna infaller vid tredje korstget. Richard Lejonhjertas regering bildar sledes fven fr menestraudien glansperioden, som dock fortfar genom fljande rhundradet, efter normandiska vldets snderfallande. Hans egen poetiska verksamhet och hans krlek fr skaldekonst bidrog hrtill p det verksammaste. Hans hof blef samlingspunkten fr sngare och skalder, hvilka, frdrifna frn Philip Augusts, hit togo sin tillflykt. Vi hafva sett honom sjelf frskra, att hans kraste vnner voro skalderna. Fretrdesvis var han bevandrad i den provenaliska skaldekonsten, i hvars sprk och anda hans egna dikter fr det mesta ro affattade. De bermdaste skalderna i hans poetiska omgifning voro, jemte menestrelen Blondel, trubadurerne Gaucelm Faydit och Foulque de Marseilles. I denna hans stllning utgr hans upptrdande inom tidens litteratur en af de vigtigaste verkande orsaker till en intimare berring mellan de tvenne skaldeverldarne: den normandiska och provenaliska, hvilka intill dess temmeligen oberoende delat emellan sig den romantiska fantasin och dess sagomnen. Ifrn denna tid begynner ett erotiskt element allt starkare framtrda i Nordfransonernas diktning; krlekssngen ("canso", "chanson") fr i Chrestien de Troyes sin frsta betydelsefullare idkare.[80] Detta beskyddande af den poetiska konsten och frtroliga umgnge med dess idkare r fven en af de omstndigheter, som gjorde att tidsfantasin s begrligt upptog honom bland sina hjeltar. Redan under hans lifstid skall en viss Gulielmus Peregrinus, en "poeta per eam aetatem excellens", som medfljt Richard till det Heliga Landet, gjort hans bragder till freml fr ett latinskt poem: _Odoeporicon Ricardi regis_.[81] Ocks hafva vi af Faydits _planh_ funnit, huru fantasin begynner panegyriskt med att fullnda hans ridderliga dygder till jemgoda med Arthurs, Charlemagnes och Alisaunders, tills hon i romanen slutar med att kalla: "Kyng Rychard the werryor best, That men fynde in ony jeste." Till att vinna en sdan utmrkelse, har han i sjelfva verket att vandra samma vg, som den vi funno desse ursprungligen historiska personligheter hafva tillrygralagt; ehuru visserligen poeternes tillgranden hr blifva i samma mon mindre, som Richard redan till sin historiska karakter nrmar sig ett riddareideal, och som den romantiska poesiskruden redan fanns frdig att plggas. Till detta ndaml behfde Richard Lejonhjerta icke afkldas ngra nationela drag, icke betagas ngra folkliga intressen och motiver; ty sdana funnos hos honom fverhufvud icke. Det godtyckliga och nyckfulla samt tapperheten, generositeten, obndigheten egde hans personlighet p frhand, och p fventyr var hans lefnad icke fattig. Att fverdrifva egenskaperna, frvirra det historiska och geografiska, samt tillgga allehanda af de lpande fiktionerna, var hr fantasins (inbillningskraftens) hela uppgift. Tyvrr tillter icke bristflligheten hos tidens litterra minnesmrken, att historiskt flja arbetet. Frst femtio r efter Richards dd finna vi frsta spret deraf. De kungliga rkenskaperne under Henrik III, frvarade i de skallade "piperolls," innehlla fr r 1246 en anordning, att bepryda Clarendon-palatset med en mlning, frestllande _historia Antiochiae cum duello regis Ricardi_.[82] I denna anordning finna vi redan tvenne poetiska misstag: att stlla Richard i gemenskap med Antiochias belgring, samt att tillskrifva honom en duell, hvilket sednare vi verkligen terfinna i romanen begagnadt och vidlftigt utfrdt. Redan i den nrmaste generationens minne hade sledes de historiska hndelserna begynt frvirras och utsmyckas; och man har antagit, att redan nu en poetisk berttelse fver hans lefnad fanns gngse bland menestrelerna,[83] till en brjan mera autentisk, sednare allt mer och mer romantiserad. Dess tillvaro blir dock bestyrkt frst genom munkarne Robert af Gloucesters och Robert de Brunnes rimkrnikor, den frres skrifven omkring 1300, den sednares afslutad 1338; icke blott, att hvardera af dessa omnmna honom ssom uppskrifven och af dem sjelfva lst, utan den sednare begagnar fven drag derur vid sin framstllning af Richards lefnad, anfrande sin klla och utan tvekan om dess sanning.[84] Att riddarekonungens historia under loppet af XIII:de seklet af normandiska diktare frvandlats till en metrisk riddareroman, full af fiktioner och fabler, r slunda utom allt tvifvel, ehuru originalet p "la langue franaise" gtt frloradt. Men frutom denna fabelaktiga bearbetning har en annan pgtt, trognare anslutande sig till historien och utgrande blott en rimmad version af krnikorna. fven till denna r det normandiska originalet frkommet. Dess tillvaro bevisas dock af ett engelskt manuskript-fragment i de s.k. Auchinlek M.S., i Advocates Library i Edinburgh. Slunda finnes af de originala dikterna om Richard Coeur-de-Lion intet frigt, eller tminstone ro deras manuskripter nnu icke framdragna ur bibliotekernas damm, hvarfre dikten mste skas i engelska fversttningar. Vi hafva hittills icke afsett det anglosaxiska folkelementets deltagande i medeltids-poesin. Chevaleriet, dess skdningsstt, seder och bruk, s ock dess skaldekonst, var en frmmande kulturform, hvilken af Normanderne infrdes och utbildades i anglosaxiska samhllets skte. En gren af normandiska kulturen strckte sig, s att sga, fver kanalen till en annan jordmn, men fortfor dock att erhlla samma nring och ega samma lif som moderstammen. Frgskiftningen, som mhnda fanns och frorsakades af olika jordmn och olika klimat, r, till den del hon kunde rja sig i sedvanor, lefverne och poesi, till en brjan fr ringa att kunna fixeras. Frst d, nr sambandet under konung Johan afskars mellan anglonormandiska grenen och franco-normandiska moderstammen, och den frra rotades ensamt uti Englands jord, kunde denna icke annat n med tiden frndras till en egen moderstam, s mycket mera varierande frn den normandiska, som de anglosaxiska nrande elementerna stdse frefunnits och med fvervldigande styrka gjorde sig gllande. I statsskick, seder och bruk vidtager ifrn Johans och magna-chartas tider, genom Henrik III:s oroliga, af borgerliga strider snderslitna regeringstid, utvecklingen af en egendomlig kultur, som under Edvarderna visar sig fri och sjelfstndig nog, att trda i fiendtligt frhllande till den franco-normandiska, numera fransyska nationaliteten. Man mste erinra sig den jemfrelsevis hga grad af utveckling anglosaxiska samhllsskicket vid erfringen innehade, samt den starkt utprglade nationalitet, det egendomliga lynne, som rjde sig i dess samhllslif, dess plgseder, drgter, litteratur och fven poesi, fr att kunna fatta mjligheten af dess terupprttelse, efter att i nra tvenne sekler hafva varit nedtrngdt till samhllets lgsta regioner samt derstdes fraktadt och frtrampadt. Ndvndigtvis flja sprket och litteraturen de friga lifsformerna t vid detta uppstigande; ifrn ett armt och frtryckt anglosaxiskt folksprk, bjer sig det frra, riktadt med ett oberkneligt antal romaniska ord och former, till att vara bildningens sprk, erhller anvndning icke blott i enkla och frgngliga folksnger, utan fven i lrd litteratur och konstpoesi. Frst d, nr detta intrffar, erhllas minnesmrken, hvarur engelska sprkets utveckling ur det anglosaxiska och insteg hos normandiska samhllsklasserna kunna fljas. _Chronicon anglosaxonicum_ och Layamons engelska (anglosaxiska) version af Waces _Brut d'Angleterre_, frn sednare hlften af XII:te rh., ro de tidigaste spren af dess anvndande i skrift. Efter denna tid blifva engelska manuskripter allt talrikare. De innehlla fretrdesvis legendsamlingar och religisa poemer; men fven satiriska dikter frekomma frn XII:te rhundradet.[85] Af egentlig riddarediktning torde Tristram-romanen, skrifven omkring 1250 af en Thomas of Erceldoune, vara den frsta engelska,[86] vare sig han d r original eller fversttning. Robert de Brunne bestyrker dess tillvaro p s "quaint Inglis", att han med svrighet kunde frst den.[87] fven romanen _Geste of king Horn_, grundad p anglosaxiskt sagomne, r af gammalt datum.[88] Frn brjan af fljande sekel blir romantisk diktning p engelskt tungoml talrik och otvifvelaktig. Detta bevisar, att vid denna tid en riddarepublik frefanns, hvilken talade engelskt sprk, och fr hvilken engelska minstreler diktade och sjngo. Under Edvarderne blir hon den talrikare. De franska talande aftaga fven bland hgre klasserna. Edvard III utfrdade 1362 pbud om engelska sprkets begagnande i rttegngsvsendet, och till devis p sin skld bar han ett engelskt mtto.[89] Under Richard II uppstodo engelska skolor fr de hgre klasserna, hvarmed det slutliga intyget gafs, att fransyska kulturen var vorden rotls och fverfldig i England. Vid hvilken tidpunkt de tvenne poetiserade berttelserna om Richard Coeur-de-Lion ikldts engelsk drgt, lter icke bestmma sig. Som orsak till fversttandet anges i introduktionen: "In Frensshe bookys this rym is wrought, Lewede menne (laymen) knowe it nought; _Lewede menne cunne French non; Among an hondryd unnethis on_"; af hvilket frhllande kunde slutas till Edvard III:s eller Richard II:s regering. Att romanen i sitt nuvarande skick icke r ldre n Edvarderne, upplyses af det stlle, der det frtljes, att icke blott "erl, byschop and barouns", utan fven "knyghtes, squyers, burgeyses, and every freeholdande" instlde sig till det "parlement" Richard hll fre sin affrd till Palestina, hvilken parlaments-sammansttning kan anses stadgad frst med Edvard II:s regering. n mindre kan, i brist p originalerna, afgras i hvad mon dikten genom fversttandet frndrats. Men d chevaleriet utan vsendtliga modifikationer kunde upptrda hos olika nationer, behfde dess diktning endast f frndringar underg, fr att fverflyttas frn ena sprket till det andra. Hvarfrutom de engelska fversttarne stdse visa sig synnerligen samvetsgranna i att tergifva originalerna.[90] Mhnda kunde man dock i den bitterhet,[91] hvarmed Fransmnnen hr skildras, finna ett inflytande af det begynnande nationalhatet under Edvard III. Men bitterheten kan lika ltt tillskrifvas spnningen mellan franska och anglonormandiska diplomatin, hvilken spnning r lngt ldre n tillvaron af en engelsk nation och engelskt nationalhat. Det enda fullstndigare manuskript af Coeur-de-Lion-romanen, som nnu finnes frigt, r Caius-College M.S., Cambridge, hvilket de i brjan af XVI:de rh. tryckta editionerna i det nrmaste fljt, och fven fljts i den af oss begagnade samlingen af "Metrical Romances." Detta manuskript fverensstmmer rad fr rad med sednare delen af det auchinlekska fragmentet, hvilket vi nyss funnit vara en fversttning utaf den historiskt trognare bearbetningen af mnet. Deremot skilja sig dessa manuskripter i framstllningen af Richards brd och ungdom, i det det sednare fven hr fljer historien, det frra i dess stlle upptagit gamla fiktioner. Man kan hraf med skerhet draga slutsatsen, att romanen, i den form vi nu ega henne, r en sammansttning af de tvenne ursprungligen skilda bearbetningarne: den trognare historiska och den fabelaktiga, ur menestreltraditionen uppteknade.[92] I detta skick innefattar dikten fver 7000 versrader, frdelade p tvenne brancher eller "parts." Redan af ett s mekaniskt sammansttande kan man sluta till hvad plan ifrgavarande dikt skall kunna ega. Erinrar man sig dertill nnu, huru menestrelerna plgade tillvgag med nya episoders insttande och gamlas omarbetande, mste erknnas, att sttet hvarp romanen uppsttt, fullgodt emotsvarar planlsheten i medeltidsfantasins skapelsestt. Det r egenteligen trenne hndelser ur Richards lif, hvilka hr utgra innehllet: Hans brd och ungdom, striden i det Heliga Landet, samt fngenskapen. Genom att slunda utelemna slutet af hans lefnad, r dikten sjelf utan slut, hvilket vi funnit dock vara alltfr fverensstmmande med den romantiska diktningens natur. Genom att omkasta de tv sednare episoderna ter, gres det inre frhllandet delarne emellan lika godtyckligt, som det helas afslutning. I historien motiveras korstget ur Richards lust fr fventyr samt ur tidsomstndigheterna; fngenskapen ur dessa och ur det fvermod, hvarmed han frskaffade sig fiender. I motsats till den moderna fantasins stt att grundlgga, genom att klargra och koncentrera de historiskt gifna motiverna, borttappas de hr helt och hllet. Sedan Richards brd och den underbara tilldragelsen med hans mor blifvit skildrade, frtljes huru han i hemlighet fattade beslut att rekognoscera stllningen i Palestina, anstller ett tornerspel i ndaml att utfinna de tappraste bland sina riddare, och beger sig i pilgrimsdrgt ut p frden. P goda skl antar Ellis (Introd. pg. 284), att denna rekognosceringsfrd har sin uppkomst i Edvard I:s tg till Palestina 1270, det han fretog tfljd endast af en ringa skara. Likas kan det bermda tornerspel, hvari denne prins deltog i Chalons, hafva varit romancieren en frebild. tminstone vet man icke, att Richard skulle upptrdt inom skranket. Huru dermed n m frhlla sig, begynner i alla hndelser Richards egen historia tydligare framtrda frst med fngenskapen, hvari han rkar p terfrden genom den tyska konungens land. Men om ock hr det historiska i situationen blir igenknneligt, r dock den historiska motiveringen borta. S terfinner man visserligen ett historiskt tycke i den scen, der Richards fngslande beskrifves. Det sker p ett vrdshus, medan han jemte fljeslagarne hller p att tillreda sin mltid.[93] En engelsk menestrel inkommer, erbjuder sig att underhlla dem med sin konst, men afvisas af Richard. Uppbragt fver ett sdant bemtande, sker han hmd p pilgrimerne, genom att frrda dem t konungen af Almayn. Men nr nu ingen fiendskap mellan denne och Richard finnes omtalad, ej heller ngon annan bevekelsegrund anges, mste man tnja sig, liksom romancieren, med den enkla uppgiften, att konungen kallar Richard sin "dedly foo", och frevitar honom, att hafva kommit "with velanye" hans "londe to spye and sume treson for to don", och kastar honom i fngelse. Med denna episod sammanhnger den tredje ej det ringaste. terkommen frn fngenskapen uppmanas Richard, liksom samtidens friga furstar, genom pfven Urbans sndebud, att hasta till det Heliga Landet, der tillflje af _Eerl Joys' och Markes Ferrants_ [94] frrderi hela landet _Surry_ (Syrien) gtt frloradt och den tappre _Duke Milon_, son till Jerusalems konung _Bawdewynys_, ndgats fverge allt frsvar. Lter man nu detta glla som historiska och tillrckliga motiver fr Richards andra frd till Palestina, kunde denna del dock lika godt vara en skild roman fr sig. Att Richard i frbifarten tgar genom Tyskland, fr att hmnas p konung Modard, r blott en episod i berttelsen om korstget, icke ett motiv till det samma. Hans frra frd omnmnes icke ens, och rekognosceringen kommer honom p intet stt till godo. Dock r motivet till Richards hemfrd frn Palestina det rent historiska, att oroligheter utbrustit i England. Enda verkliga sambandet mellan dessa trenne delar r, att de rra sig kring en och samma person, utgra berttelser i samma lefverneshistoria. Vi hafva redan angifvit ssom romanens allmnna karakter, att vara mera biografi n epos, men derjemte funnit att, likalitet som de allmnna kulturformerna episkt uttala sig i den handlande personen, likalitet ngra allmnna intressen (ideer) gifva halt t hans passioner och handlingar, hvarfr ej heller ngon egentlig karaktersteckning kan uppst. Oaktadt, sledes de sjutusen versraderna ro uteslutande egnade t Richard Lejonhjertas lefnad och bedrifter, vinner hans karakter med dem icke s mycken belysning, som Walter Scott, i sin roman "The Talisman", kastar derfver genom den enda rdsfrsamlingsscenen, efter det Englands banr blifvit bortrfvadt. Undantager man en viss moderation i tal och fven handling, som han under fngenskapen visar, ro frfrigt de genomgende grunddragen en egendomlig jttelikhet bde till kropp och sjl, en obndig tapperhet, stundom ock ett drag af rhet. Alldeles frsvunnet r ej det godmodiga och loyala; af generositet deremot finnes i hans lynne knapt en skymt. n mindre har romancieren begagnat sig utaf hans skaldenatur. Af den chevalereska krlekens impulser finner man fga spr i Richards historia, och dikten har i detta afseende, som i de flesta andra, icke frbttrat historien. fverhufvudtaget ro de finare, mera andliga dragen i karakteren obegagnade, de starka sinliga deremot fverdrifna till en grotthet, som tillochmed fr tycke af kannibalism. Genom denna grofkornighet rjer Richard Coeur-de-Lion en betydlig underlgsenhet, jemfrd med de finknsligare riddarne af tableronden, en stark frndskap deremot med Charlemagne-sagans hjeltar. Efter att i diktens anlgning och karaktersteckning igenknt det romantiska skapelsesttets lynne, terstr att genomg de situationer, hvari dikten frlgger Richard, och i dessa frvirrade historiska tilldragelser finna en specielare tillmpning af detsamma. Richards fader r Henry, konung af Yngelonde, som af sina vasaller omsider frms att taga sig en geml, men blott p det vilkor, att de hemta honom den sknaste qvinna i verlden. Kunskapare utsndas. Underbarligen ptrffa desse midt p hafvet ett praktfullt skepp, hvarp frdas Corbaring, konung af Antiochia, med sin dotter Cassodorien. D denne genom en syn erhllit befallning att resa till England, tyckes kunskaparne intet tvifvel vara, att ju Cassodorien r den skna de ska. De tervnda till konung Henry, som nnu samma afton firar sin frmlning med den fagra oknda. Men tyvrr r Cassodorien icke lika god kristen, som hon r skn och intagande. Redan fljande morgon svimmar hon vid hostians upplyftande och undviker denna ceremoni fr framtiden. I femton r, under hvilka hon fder t Henry snerna Richard och John samt en dotter Topyas, njuta de det oaktadt en ostrd lycka, tills omsider en erl "of gret poust" fr infallet, att gra konungen uppmrksam p detta drottningens oskickliga frhllande, och fven ltteligen fvertalar honom, att med vld qvarhlla henne vid ceremonin. Fljden blef frskrcklig, ty Cassodorien fattade sin dotter med ena handen och prins John med den andra, samt flg i den bestrta menighetens syn upp genom taket. Prins John "fel from the eyr in that stounde and brak his tygh on the grounde", men med dottren frsvann hon och blef aldrig mera tersedd. Konung Henry undrade fver hennes ndalykt s, att han snart knde sitt slut nalkas och lemnade riket t sonen Richard, hvilken, ehuru vid denna tid blott i sitt femtonde r, "was a man of grete powere", som "Dedes of armes gaff hym to. As falleth for kynges and knyghtes to do." (v.v. 35-250). I denna fiktion igenknner man ltteligen de folkliga sgner, som enligt krnikorna (Johannes Bromton, hos Script. rer. Angl.) redan p Richards tid voro gngse om hans farmor, grefvinnan af Anjou, och derifrn af menestrel-traditionen fverflyttats p hans mor. Den plantagenetska slgten r dock icke ensam om en s underbar familjehistoria. Gervasius af Tilbury, som skref omkr. r 1200, frtljer densamma om en viss dam af Espervel, med den skillnaden, att hon vid sin flygt medtog en del af slottets vgg.[95] Tvifvelsutan ligger till grund fr dess fverfrande p Richards mor, det htska demoniska lynne denna furstinna gjort sig knd fr, liksom fven, att hon hr frvandlats till en antiocheisk prinsessa, kan anses franledt af hennes skandalsa uppfrande i Antiochia under andre korstget.[96] I sakens natur ligger ock, att Richards historia, hvars mest lysande del frlper inom Orienten, s mycket hellre skulle frses med en sdan tilldiktning, som orientaliska prinsessor ro stende artiklar i medeltidens fiktionsfrrd. fverhufvud voro de sknaste damerna frn sterlandet. Der r det svl Guy of Warwick, som isynnerhet Sir Bevis of Hamtoun finner dem. Detta gller dock i gemen alstren af den romantiska inbillningskraften, som, lskande halfskymningen, finner henne ingenstdes mera mystiskt lockande n i Orienten, om hvars frmmande lif och natur tiden visste jemt och ntt s mycket, som erfordrades att lta inbillningen der kringstrfva. Ibland Mahounds-dyrkare, Saracener och Morer kunde, det tillg nnu orimligare, n ibland kristne, d hos dem icke fanns samma kristna samvete, d deras handlingar icke leddes af chevaleriets motiver och d de voro, om icke sner af tminstone nra beslgtade med Hin Onde sjelf. En sdan dunkel menskoverld lefde ndvndigtvis i en mystisk naturverld, s att sambandet dem emellan der icke var ledt ens af de naturlagar, som dock erkndes af romantiska fantasin i dess vesterlndska hemland. Ur detta frhllande, att Cassodorien r frn ett land, der det ej stod s alldeles helt till med kristendomen, vinnes utvecklingen i denna del af romanen. Men hennes brist r ingen sjlsegenskap, hvarfre ock den handling, svimmandet vid hostians upplyftande, som derur framgr, r en blott fysisk tilldragelse. Med rtta har derfre hennes demoniska natur alls intet inflytande p Richards karakter. Romancieren glmmer det helt och hllet under diktens fortgng. Likalitet behfver han finna ngon grundlgning deruti, att Richard med sin faders dd bestigit en tron och regerar ett helt folk. Vi hafva sett, att det fr Richard sjelf i verkligheten intet betydde. Det enda drag, hvarmed han hr visas som konung, r, att han befalte enhvar af sina baroner instlla sig vid det tornerspel, han utlyste till Salisbury, "on forfeyture on lyff and londe". Sjelf upptrder han dervid oknd som en _knight aventurous_, i trenne olika skepnader. Frst rider hat inom skranket p en kolsvart hst, i kolsvart rustning, p hvars hjelmkam satt en glupande korp. Kring halsen bar han en klocka och i handen ett spjut om fjorton fots lngd och tjuguen tums tjocklek. Betydelsen af korpen frklarar dikten vara tlamod under mdor och arbete, samt af klockan beskyddandet af den heliga kyrkan. Efter att hafva kastat tskilliga riddare ur sadeln, tervnder han till skogen, hvarifrn han kommit, och framtrder nyo i en rd rustning p en blodrd hst, och p hjelmkammen en rd hund, hvars svans nedhngde till marken, och som antydde hans hat emot hednahundarne. Men d ingen ville utstta sig fr hans jttespjut, tog han on klubba och red in p den bermde riddar Thomas de Multon, mot hvars hjelm han riktade ett slag, som ofelbart skulle krossat en mindre utmrkt kmpes hufvud. Sir Thomas aktade derp intet och d Richard ger den flegmatiske riddaren ett n hrdare slag, slr denne tillbaka med sdan kraft, att konungen frlorade stigbyglarne och skyndsamt mste draga sig till skogen. nnu en tredje gng infann han sig rustad i hvitt, med ett rdt kors p skuldran och en hvit dufva p sklden, utfr samma manver emot Sir Foulke Douyly, men med samma framgng. Efter tornerspelets slut kallar han till sig de tvenne beprfvade hjeltarne och frgar dem om tillgngen, hvilken af dem nyo skildras, n mera utfrligt och med fga granlagenhet emot den oknde riddaren, i det den ene ber djefvulen hnga honom hvar han m finnas, den andre tror att han var ett spke.[97] "Kyng Rychard sat fl stylle and lough And sayde: Frendys sykerly, Takes nought to greeff; for it was I"; hvarefter han uppenbarar dem sin rekognosceringsplan, p hvilken de gladeligen ing, kyssa hvarandra och besvra ett trohetsfrbund. (Vv. 251-612.) Man kan vid denna skildring icke underlta att fsta uppmrksamheten vid en vigtig bestndsdel i riddarpoesin, symboliserandet. Liknelsen spelar fverhufvudtaget en ringa roll i denna poesis sprk och uttrycksstt. De stende liknelserna ro endast f och enkla, sdane som "rede as blood", "Whyte as mylk", m.fl.; icke ofta ptrffar man en s utfrlig som den, d Cassodorien sges vara "bryght as the sunne thorugh the glas", eller den, d en galeja sges g s snabbt "as quarrel dos off the arweblast." Denna brist sammanhnger med medeltidens skdning af naturen, hvilken fr honom var en sluten, mestadels ondskefull verld fr sig. Ej underligt om han, med en sdan sigt, ingen likhet kunde finna mellan frhllandena i naturlifvet och menskolifvet. Endast med ngest och suckan dvaldes det sednare i det frra. Menniskans rtta hemvist var i himmelens fvernaturliga regioner. Men fr att dock kunna frestlla sig dessa, mste han ter gripa tillbaka till natur- och jordlifvet. Detta gjordes p tvenne stt: idealiskt, slunda att han i sin fantasi hjde tingen til fullkomlighet, och s kastade dem fver svalget till Guds rike,[98] eller symboliskt s, att han lt dem glla som tecken af sina religisa frestllningar. S blef korset vgvisaren p den trniga stigen till himmeln, lik en frn hjden skallande klocka ljd kyrkans manande toner till den trttade och stndaktige vandraren, frn afgrunderna vid vgen hrdes, som hundars tjut, de onde makternas skrn, lik en ren och hvit dufva svfvade den Helige Ande hugsvalande fver honom o.s.v. P denna vg var det fverspnda sinnet outtmligt i att utfinna likheter, som i sjelfva verket voro blott helt godtyckligt insatta, och symboliserandet utbreder sig till att betekna fven moraliska begrepp och sigter, ssom dess anvndande i det chevalereska lifvet bevisar. Svrare att frklara n detta egendomliga slag af liknelser, ro de talrika drag af onaturlighet, som mta oss i den romantiska diktningen. Vi afse icke hr den verld af fantastiska skapelser, som af tidens vidskepelse framtrollats; icke heller de underbarheter ett fvernaturligt vetande ansgs frammana. Det gifves dertill nnu tvenne slag af onaturlighet, eller hellre osannolikhet, ofta anvnda i denna diktning, hvilka i vsendtlig grad bidraga, att fr moderna lsare gifva henne det fantastiska tycket, men i afseende hvilka bde den diktandes och hrarnes mening r svrfattlig. S kan man icke ltteligen besvara den frgan: hvad mente romancieren och hvad tnkte sig tidens bildade publik, vid anfrandet af de kolossala dimensionerna p Richards spjut? Lngre fram frtljes, att han vid stormandet af Messina med sitt svrd afhgg sjudubbla kedjor af jern. Hans yxa r af tjugu pund stl, och i sitt envige med Saladin fster han med kedjor vid sadelknappen en bjelke om fyratio fots lngd, fr att dermed kullsl Saracenernas leder. fven Robert de Brunne i sin rimkrnika har upptagit sdana drag,[99] i fvertygelse om deras sanning. Att hr srskilja mellan tidens historia och dess dikt, r icke mjligt. Men vare sig publiken fattade dem i den frra eller sednare betydelsen, r deras tillggande karakteristiskt fr medeltidens stt att idealisera. Ty i sjelfva verket ro ett fjorton fots spjut och en tjugu punds klubba blott alltfr passande vapen fr Richard, sdan han i romanen framstlles, "in deed a lyoun, in thought a libbard".[100] Det r genom sdana poetiska fverdrifter hans bild utprglas till jtte mer n riddare; man tycker sig se en Colbrand, en Fierabras, hellre n en sonnettskrifvande chevalier. Tvifvelsutan ligger i denna ensidiga plumpa uppfattning af Richards lynne den sanningen, att tiden mera hade knning af hans kroppsstyrka och mod, och att den vackrare sidan af hans karakter lemnat vida sparsammare spr i de samtidas minne; men deri ligger fven det vittnesbrdet, att tidens diktarlynne var rtt, groft, ofrmget att frandliga och frfina sitt mne. Det andra slaget af onaturlighet, som ger t riddaredikten dess bizarra habit, r villervallan i anfrda geografiska och historiska frhllanden; ehuru visserligen intrycket hraf tillkommit frst med en lngre hunnen vetenskaplig insigt, men deremot fr medeltidspubliken icke frefanns. Nr hjeltarne i en handvndning genomstrfva hela den europeiska kontinenten, nr skepp ifrn Asien segla obehindradt fram till Cln,[101] nr soudaner (sultaner) i spetsen fr miljoner Saracener frn norden inbryta i Britannien,[102] nr soudanen af Persien instmmer sin vasall, en kristen riddare, infr en domstol af 12 prer,[103] frefaller det oss som allt fixt och bestende vore lemnadt till rof t inbillningskraften och dikten blivit drm. Hnder sig d, att detta hullerombuller r ikldt den torraste krnikeberttelses form, vxer det bizarra intrycket. Den summariska beskrifningen af rekognosceringsfrden lemnar ett profstycke, s mycket mer frvnande genom okunnighet, som Heliga Landet i mer n ett rhundrade utgjort tornerplatsen fr kristna till hundratusendetal. Frn Flandern vandrade Richard och hans tvenne fljeslagare till Braundys, seglade till Cypern och Acres, "And so forth to Massedoyne, And to the cit of Babyloyne; And fro thennes to Cesare; Off Nynyve they wer ware. And the cit of Bedlem, And to the cit of Sudan Turry And eke also to Abedy And to the castle Orglious" etc. Vi hafva anmrkt, att den fljande episoden, fngenskapen, endast lst sammanhnger med den fregende samt i sin helhet saknar motivering. Deremot mste erknnas, att han genom hndelsernas vexling r den intressantaste delen, och utmrker sig i skildringens liflighet och frihet frn longrer. Det frsta fventyret Richard har att best r mrkeligt, ssom mera fverensstmmande med ett burleskt folklif, n med chevaleriets finare seder. Konungen af Almayn hade en son benmnd Ardour, hvilken ansgs som den starkaste man i landet. Han besker Richard i fngelset och frgar honom: Arte thou Richard, that strong man As men sayn in every lond? Wilt thou stand a befet of my hond? And anon I gyfe the leve Another buffet thou me geve. Richard antar beredvilligt denna stormodiga proposition, och emottar p sin kind ett s kraftigt slag, att eld sprang ut af hans gon. P utsatt tid fljande morgon instller sig denne punktligt och framhller kinden fr Richard, som derp lgger sin hand med sdan framgng, att: In twoo he brak his cheke bon; He fel doun ded as ony ston. Konungen, underrttad om denna sin sons olyckliga tflingskamp, svimmar, ssom vanligt, och brister sedan ut i en veklagan, af mera knslofullhet, n gemenligen rjer sig i dessa dikttypers samtal. fven drottningen uttrycker icke illa en djup sorg fver sin enda son: "Whenne the qwene it undyrstood, For sorwe, sertys, sche was nygh wood. Sche gahchyd [gashed] herself in the vysage, As a wymman that wolde be rage; The face fomyd al on blod; Sche rent the robe that sche in stood, Wrong her handes that sche was born." Fr Richard medfrde det n hrdare fngelse. Emedlertid fr han tillflle, att fven p ett annat stt knnbart hmnas sitt orttvisa fngslande. Det hnder sig nemligen s, att konungens dotter, den skna Margery, lskar Richard "with all her myght". Hvar hon egenteligen lrt knna hans ofvertrfflighet, sges icke, sframt ej prins Ardours olyckliga slut bibragt henne fvertygelse derom. Hon inleder krlekshandeln med att midnattstiden, jemte trenne kammartrnor, instlla sig i Richards fngelse, och nr hon d "sawe him, with eyen twoo. Her love sche cast upon him tho (then). And sayd: Richard, save God above. Of alle thyng moste I the love!" Denne synes icke s frapperad af hennes pltsliga sympati, som lsaren torde vara, utan frklarar blott, att hon vl fga btnad kunde hafva af en stackars fnges krlek, hvilken i tvenne dagar sett hvarken mat eller dryck.[104] Prinsessan, rrd af medlidande, befaller fngvaktarn icke blott hemta mat och dryck, utan efter supn fra fngen i en vapendragares drgt till hennes kammare.[105] En s skickligt anlagd intrig, om hvilken endast trenne kammarjungfrur och en fngvaktare voro medvetna, lyckas det oaktadt icke, ty p sjunde dagen mrker en riddare Richards vandringar och fr underrttelsen derom till konungen. Denne sammankallar i hast sina "erlis, barouns and wyse klerkes," fr att till dem hemstlla dessa "wooful werkes" och sin nskan, att Richard mtte straffas till lifvet, men upplyser dem derjemte om det folkrttsliga stadgande, att "men schal noo kyng to deth doo." Ocks kunna de frsamlade, efter mer n tvenne dagars rdplgning, icke frena sig om ngot gemensamt beslut, i hvilken frlgenhet konungen fr anvisning p en vis man, Sir Eldryd, som vl vore i stnd att hjelpa honom derur. Denne efterskickas och finner fven medlet. Han rder konungen att anvnda sitt starka lejon, genom att svlta det i tvenne dagar och sedan inslppa det i Richards fngelse, p hvilket stt han kunde vinna sitt ndaml, utan att handla emot lagen. Men den skna Margery r p sin vakt, meddelar Richard deras anslag, och freslr honom att fly jemte sig. Detta afbjer Richard, alldenstund det vore emot landets lagar att aflgsna sig utan tillstnd, och emedan det s hgt skulle bedrfva konungen,[106] anhller blott om fyratio silkessljor, hvita som mjlk, och frklarar sitt suverna frakt fr lejonet. Aftonen fre den afgrande dagen tillstlla de en "sopere" (sup) i Richards fngelse, deri, utom de bgge lskande, Richards kamrater samt fngvaktaren och en "noble knyght" deltaga, den sednare, som det tyckes, blott till rim t ordet "i-dyght"; efter hvilken sup Richard icke finner det stridande emot landets lagar och konungens sinnesro, att han "and that swete wyght[107] Dwellyd togedder al that nyght." Om morgonen vill hon icke aflgsna sig, utan frskrar i trenne skilda rim-par, att hon skall d fr sin kraste, hvilket dock afbjes af Richard, som derp ombinder sina armar med de fyratio sljorna och afvaktar lejonets ankomst. Detta instller sig och gr en "gret venu" (leap) emot Richard, som behndigt vnder sig t sidan och dervid ger lejonet en spark emot brstet, s att det finner strre utrkning i att rytande utstrcka sina tassar emot vggen. Af denna ofrsigtighet frstr dess motstndare att begagna sig, stryker in sin arm i lejonets inre och utsliter hjerta, lefver och andra inelfvor. Richard, som hr fverhufvudtaget visar ett fromt och mildt sinnelag, knfaller och tackar himlen fr sin rddning, beger sig derp med hjertat i handen till konungen, som vid denna tid satt till bords med sina hertigar och grefvar. Hr utkramar han bloden, doppar hjertat i saltkaret p bordet, samt uppter det i den bestrta samlingens syn. Ehuru han kanske gr ett steg fr lngt, har konungen dock till en viss del rtt, nr han utbrister: "This is a devyl and no man, That has my stronge lyoun slawe, The herte out of hys body drawe. And has it eeten with good wylle." Deremot tillmter han sig ngot, som egentligen icke r hans verk, d han i anledning hraf sger: "He may be callyd, be ryght skylle, Kyng i-crystenyd off most renoun. Stronge Richard Coer-de-Lyoun." Romanen r naiv nog att glmma, att han ur Richards historiska tillnamn skapat berttelsen om lejonhjertat, icke tvertom.[108] Nr tillnamnet _Coeur de Lion_ uppkommit, kunna vi icke afgra, men det vissa r, att romanen icke behfver strre fingervisning af historien fr att skapa en fiktion. Denna kraftscen skall nu motsvara hvad i historien fortljes om Richards imponerande upptrdande infr tyska riksfrsamlingen, hvilket s vsendtligen bidrog att gra ett slut p hans nesliga fngenskap. Ur frskrckelsen, hvaraf konungen greps vid anblicken af sin fnges fvermenskliga styrka och vilda lynne, sker dikten samma motiv. Man kan slunda, med att hr jemfra dem med hvarandra, inse huru omtligt underlgsen den sednare r den frra i motivering af hndelsen ur karakteren. Till de tvenne andra fiktionerna, hvarmed berttelsen om fngenskapen (v.v. 649-1249) r utrustad, kan dock ingen skymt af historisk grund upptckas; sframt ej det gyckel han med sina vktare tillt sig, kunde satt berttelser i omlopp, hvarur sedan tilldiktningen om enviget med Ardur utbildats.[109] Frfrigt rjer denna, svl som krlekshandeln med prinsessan, en grofkornighet i uppfattningen, och den sednare en sensualism i knslan, som vittnar starkt nog om publikens ra tycken. Jemfr man detta krleksfventyr med riddar Lancelots galantare uppoffringar och mannamod krfvande frhllande till drottning Guenever, eller Tristrams gldande, af en trolldryck frammanade passion fr den trogna Iseault, ehuru fven de ro uttryck af tidens sedeslshet, visar sig dikten hr vida underlgsnare i framstllning; i synnerhet som krleksfrhllandet hr, genom att sednare helt och hllet lemnas sida, tyckes utg blott p stundens ra njutning. Endast uttryckssttets naivet kan hrmed frsona. Ty, om ock det sedeslsa r hr, liksom framdeles, tillkommet genom romancierens berkning att intressera, sges dock det fula s enkelt och utan omsvep, att det, tminstone fr en modern lsare, frlorar af sin vidriga natur. Otympligheten i framtrdandet ger det en komisk anstrykning, hvaraf vi i vrt referat skt tergifva intrycket, ehuru visserligen ingen komik ligger i diktarns intention. Ofverhufvudtaget smyger sig ett sdant intryck med genom hela riddarediktningen. De ofta nog hgsinnade knslor och afsigter, och de icke sllan dla handlingar, stundom tragiska hndelser det gller att framstlla, vcka frst motsvarande intryck i den moderna lsarens sinne. Men d han derp finner dem ikldda ett omotsvarigt torftigt uttryck, gripes han af den putslustiga kontrasten, ungefr som vid anblicken af de celebra neu-ruppinska framstllningarna ur Frlsarens lefverneshistoria, eller af dessa ofasonerliga dockor, hvari dock barnasinnet kan skda bilden af verklig menniska. Denna omotsvarighet mellan intentionen och uttrycket -- en brist hvaraf folksngen egenteligen icke lider -- kas, ena sidan genom den zirlighet och frfining i knslor, sigter och handlingar, det chevalereska lifvet vill i dikten hafva uttryckt, den andra genom armheten p bilder och liknelser i diktens stereotypa stil, hvilken vi redan angifvit, samt genom otympligheten i denna stils diktion. Det ena draget fogas enkelt vid det andra, oftast utan ngon annan sammanhrighet mellan satserna, n den simplaste, den af grund och fljd, och merndels s, att satsen slutar med versraden. Strukturen blir slunda lik den af en vedtraf, -- _sit venia verbo_, -- ur hvilken man kan utdraga ett eller annat trd; hgen faller samman, r sig lik som frut, endast med minskade dimensioner. Skulle versraden icke vl rymma satsens ord, oaktadt hon kan varieras frn sex till tio stafvelser, eller denna icke fylla raden, ndras qvantitet och accent efter behag och det stumma _e_ gres ljudande eller icke. Strsta vigt deremot lgges p rimmet, fr hvars skuld, ssom vi sett, en hel riddare saklst indrages. Vanligare hjelpmedel ro en mngd stende betydelselsa uttryck, hvilka derfrutom tjena recitatorn till hvilopunkter, liksom rimmet tjenar honom att leda minnet. Sdana ro t.ex. "withouten leasing," "withouten let," "the sothe to say," "loud and still," o.s.v. Hvad som terstr af berttelsen om fngenskapen, r mer eller mindre rimmad krnika. Konungen af Alemayn finner vdligheten af en sdan obndig fnge som Richard, hvilken slagit hans son, och krnkt hans dotter, och snderslitit hans starka lejon, och besluter att emottaga som lsen hlften af Englands kyrkosilfver. Detta meddelas Richard hgtidligen i tyska riksfrsamlingens nrvaro. Denne antager propositionen, afsnder bref och bud till sina tv erkebiskopar och sin kansler, hvilka i hast sammanbringa det skade och utlsa sin konung jemte hans fljeslagare. Desse sednare hafva fverhufvudtaget fga roll spelat under fngenskapen, i fverensstmmelse med romanens allmnnaofrmga, att icke kunna flja mer n en person i sender, tminstone ej anvnda flere individualiteter till hndelsens betingande. Vid terkomsten till England gldja sig hans grefvar och baroner, tackande Gud att de tersgo sin herre lefvande. Erinringarna ur krnikornas berttelser fortstta sig genom strre delen af romanens tredje episod, korstget. Endast hmdtget emot konungen af Almaigne, som nu kallas Modard, afbryter den historiska gngen. Sedan Richard utnmnt biskopen af York till kansler, gifvit sina domare strng befallning "ledes the pore men be ryght" -- en omsorg, hvilken merndels icke bekymrade den historiska Richard, och som bevisar, huru minnet af hans tyranniska styrelse bleknat fr minnet af hans hjeltedater, -- samlat sin stora flotta lastad med lifsmedel och bevpning, hvaribland tretton skepp med bisvrmar, och gifvit Aleyn Trenchemer, galeyskepparen, hr upphjd till rang af fveramiral, befallning att fra den till Marchayle [Marseille]; frklarar han fr sina riddare, att han och hans "knightes off mayn Wole hastely wende thorwgh Alemayn. To speke with Modard the kyng. To wete why, and for what thyng, That he me in prisoun heelde, But he my tresore agayn yelde, That he off me took with falshede, I schal quyten hym hys mede." Oaktadt denna strnga hotelse, visar Richard en ovntad humanitet. Han frbjuder allt fvervld i det frmmande landet, och befaller att alla matvaror bra kpas. Konung Modard sin sida frbjuder understarne att slja sdane fr hvad pris som helst, och hotar slunda sin motstndare och hans stora arm med en grslig hungersnd. D lter Richard samla fikon, russin, ntter och annan frukt samt deraf bereda en nrande spis, genom att tillgga vax och en mngd af talg och flott, medelst hvilka ovntade insigter i matberedning han tillintetgr det frderfliga anslaget. Samtidigt beredes honom en stor hjertefrjd genom den mma Margerys ankomst med mer n hundrade riddare i sitt flje, hvarefter det ofrtckt intima frhllandet dem emellan ter vidtar. Slunda framtagande fver stderna Coloyne och Marburette, till Carpentras[110] trnger han konung Modard p lifvet, tills fr den betrngde som enda utvg terstr, att genom sin dotters bemedling ska blidka honom, hvilket ock sker med den pfljd, att Richard tog den knfallande konungen i sina armar "and kyste hym ful-fele sythe." Modard icke blott terstller lsesumman, utan tillgger tvenne underbara ringar, hvilkas egenskap han slunda beskrifver: "Hennes to the lond of Ynde, Better thenne [than they] schalt thou none fynde: For who soo has that on stone, Watyr ne schal hym drenche none; That othyr stone, who soo that bere. Fyr ne schal hym nevyr dere [hurt];" en present, som visserligen icke kommer Richard till pass framdeles, men fr oss r af intresse, ssom profstycke p den tidens vidskepelse, hvilken hvilar p det falska vetandet om naturkrafterna, p trolldom. Ty fven medeltiden egde en aning om vetandets makt fver naturen, men icke ssom en insigt i dess lagar, genom hvilken menniskan vinner sig kraft att anvnda dem fr sina ndaml, utan ssom en fvernaturlig frmga, att frvnda lagarne sjelfva, helst till fromma fr njutningslystnaden och passionen. I sednare tider, ju mera vetandet lser sig frn fvertron och begynner bygga p sinlig erfarenhet, blir trolldomen i sin tjenst hos lidelsen ett ondt, han blir hexeri. Men slnge han stder sig p den naiva tron, r han fven sjelf oskyldig, afser mestadels kroppsligt bevarande och vlbefinnande, eller tillintetgrande af fysiska hinder fr uppnende af ngot godt, eller ock blott ett afsigtslst fantastiskt spel, omhuldas derfre af det allmnna tnkesttet, frfljes icke med rep och bl. Med denna karakter ingr han fr det mesta i riddarediktningen, som i Merlin skapat sig en fullstndig typ af trollkarl och besvrjare, hvilken, ehuru en ttling af den lede fienden sjelf, genom dop och kristendom frbttrats till en national- och general-wohlthter t konung Arthur, den der anvnder sina fvernaturliga insigter och krafter, till att hemta honom armer genom luften, och lta tlten nedfalla fver hans fienders hufvuden, att frutsga honom deras fretag, o.s.v. I denna vlvilliga gestalt sammanhnger trolldomen, ena sidan med fee-vsendet, hvarifrn talrika nyttiga presenter strmma till omhuldade hjeltar och hjeltinnor, -- det r p denna vg Arthurs svrd, Escaliborn, erhllit sin underbara kraft, frn detta hll Lancelot bekommer sin frtrollade ring med den mrkeliga egenskap, att upptcka fr braren nr frtrollning egde rum samt dymedelst tillintetgra henne; -- andra sidan med tidens relikdyrkan och amuletvsende. Visserligen saknas icke trolldom med en ond menniskofiendtlig riktning, men som sdan tillhr han det hedniska lifvet, isynnerhet Saracenernas, kristendomens erkefiender, hvilkas gudar, _Mahound_ och _Termagant_,[111] _Jubyter, Apollyon_ ro, nst Hin Onde sjelf, de ledaste illvilligaste personnager p jorden. Hr r trolldomen djefvulstyg, svartkonst och necromancie, som den fromme riddaren m akta sig fr och med Guds hjelp ska fvervinna, ssom af Richards exempel kan ses, vid det tillflle, d Saladin utmanar honom till envige, att med hjelm och svrd afgra: "whether is of more power, Jesu or Jubyter!" Fr att rtt tillfrskra sig om segern, tillkallar denne en "noble clerk," en "maytyr [master] Negromacien," som af tvenne mktiga "feendes off the eyr," luftandar, genom "the feendes craft off helle," tillskapar ett eldigt sto med dess fl, s beskaffade, att, nr den frra gnggade, den sednare af ingen mensklig kraft kunde hindras att skynda till fr att di, hvilket naturligtvis skulle tillskynda den frras ryttare en omtlig fvervigt. Flet frsndes till Richard, som gladeligen emottar detsamma. Ofelbart skulle fven det listiga anslaget lyckats, sframt ej en engel nedstigit och fr Richard uppenbarat detsamma jemte medlena att tillintetgra det, hvilka ro, att betsla djuret starkt, lgga p dess nacke den ofvannmnda fyratio fots bjelken, samt "in Goddes name" uppstiga. Detta efterfljer han med en from besvrjelseformel,[112] tillggande p eget bevg den tvifvelsutan klokaste tgrden, att stoppa flets ron med vax, och vinner s en lysande seger fver Saladin. fverhufvud antrffas i romanen om Richard Coeur-de-Lion mindre af trolldom, liksom fven mindre af erotisk romantik, n i den rent fiktitiva riddarediktningen. Detta sker naturligast sin frklaring i diktens historiska ursprung, eller hellre deri, att tidsfantasin fr kort tid bearbetat mnet, innan det fixerades i sin nuvarande form. Fretrdesvis skilja sig de nu (fr. v. 1659) fljande berttelserna om Richards vistelse p Sicilien och Cypern fga mer frn krnikorna, n man kan antaga att glmska och okunnighet, utan ngonslags fantasiverksamhet, kunnat stadkomma. Nr der talas om ett folk benmndt _Griffouns_, om en konung _Tanker_ af det landet _Poyle_ samt om hans son _Roger af Ceyle_; nr der frtljes huru Philip af Fraunce, genom ett bref till Tanker, skte frtala Richard, men genom Rogers mellankomst de begge kungarne frsonades; nr vidare frtljes, att Richard med strsta foglighet -- en egenskap som vi tillfrene anmrkt -- skte undvika strid, men ytterligare retad, "was wroth and eager of mood, And began to stare as he were wode. The table with his foot he smote That it went on the earth fote-hote," men att han dock, oaktadt denna vrede och obehaget af en lngvarig belgring af staden "Messene," under hvilken tiden fr det mesta tgr till msesidig munhugning,[113] d Philyp frn hstryggen kastade sig p kn och bad om frltelse, genast beviljade den under omfamning och milda ord samt tillochmed, d Philyp "gan to preach And bade Richard be his _soules leach, And the tresour yield again than_ That he had take of every man," hgsinnadt terstller det byte han vid Messenes erfring tagit; s mtes man visserligen af en mngd dels nya, dels oigenknneligt forvridna namn och frhllanden, samt af en detaljering i lokal och samtal, hvarom historien intet vet. Men af tidens vanliga fiktioner finna vi hr intet, ngon modern idealisering af historien n mindre; blott riddarediktningens vanliga teknik r hvad till historien tillkommit. Deremot kunde det synas, som om vid Richards vistelse p Cypern en ny episod blifvit agglutinerad. Det hnder nemligen, att d Richard afsnder trenne baroner, fr att af kejsaren terfordra hvad han plundrat frn hans strandade skepp, denne "began to rage," "grunte [grinded] his theeth and fast blewe", samt kastade en knif efter dem. Emot detta visserligen banditlika beteende vgar hans "steward" inlgga en manlig protest, med den pfljd att: "The eyen twinkled of the emperour. And smiled as an evil traytour." Dljande sin vrede, vinkar han sin steward till sig, liksom fr att rdgra med honom, men begagnar tillfllet, d denne fallit p kn, att afskra hans nsa. Den misshandlade tar till flykten, fverlemnar nycklarne till alla kejsarens slott i Richards hnder, och tillfr honom dessutom "this night The emperours daughter bright." Men denna synnerligen lifligt skildrade hndelse, baserar sig fullt p historien, tminstone p krnikorna; ty Roger de Hoveden frtljer i grunden samma sak.[114] fven skildringen af sjsegern fver det turkiska transportfartyget "drowmound"[115] r blott versifikation af historien, om man afser frn den omstndigheten, att romanen lter Richard entra och med ryggen stdd emot masten -- en skildring som i lifligt och precisa detaljer pminner, fastn aflgset, om de Homeriska stridsbilderna[116] -- kmpande erfra fartyget, krnikorna deremot frtlja, att han efter ett afslaget anfall seglade detsamma i sank. Vid angreppet sger romanen: "They rowede hard, and sungge ther too: With heuelow and rumbeloo," och konstaterar slunda den aktningsvrda ldern hos detta lustiga omqvde, som klingar alltn i sjmansvisorna fven p vra skeppsdeck. Vid inloppet i Acres hamn ger romanen Richard ett tillflle att prfva sin fverlgsna styrka, hvilket historien frsummat. Genom en kedja har hamnen i sju r varit sprrad, och den kristna belgringshren tillflje deraf bragt i yttersta nd. Richard lter styra sin galeja rakt emot kedjan, stller sig sjelf i fren och afhugger den med ett slag af sin yxa. Landstigen, frtljes honom af erkebiskopen af Pisa en ganska problematisk historia om de kristnas olyckor under belgringen, och om de dle kmpar som dervid fallit, bland hvilka frmst m nmnas "the emperour of Alemayne", som dock mtte varit ngon annan n Richards gode vn Modard the Kyng. Han teknar hungersnden s kraftigt, genom att upprkna de enorma priserna p alla ndvndighetsvaror, att Richard "wepte with his eyen bothe", och omedelbarligen springer till hst. S brjas belgringen af Acre (med v. 2871). Dermed begynna fven de ndlsa krigsfretag, belgringar eller drabbningar, som upptaga terstende delen af romanen; betydelselsa, utom i att, med hela den skildringens percision som r romanen egen, afbilda det romantiska stridssttet, samt i att visa djupet i det suverna frakt och gldande hat, hvaraf den kristna verlden var intagen emot Saracenerna. nnu vid Acre kan man flja den historiska trden, som virar sig igenom diktens broderier. Vi erna dock icke uppehlla oss vid detaljerna. Frklaringsvis m endast tillggas, att bland belgringsanstalterna de tretton skeppslasterna med bisvrmar intaga en vigtig plats, genom att inkastas i fstningen och plga Saracenerna nda till ursinne, samt att styrkan i Richards anfrarekonst lg i det kraftiga stt, hvarp han uppmuntrade t.ex. sin "minour", min-grfvare, med en dyr ed att, ifall ej den yttersta vallen vore instrtad till middagstiden, "he scholde hym hew to peses [pieces] small". Fretrdesvis uppehller sig romanen vid Richards sjukdom under belgringen af Acre. Som orsaker till sjukdomen angifvas arbetet p sjn, det vexlande klimatet, samt att Richard icke fann i det Heliga Landet ngon mat eller dryck s nrande fr kroppen, som den han var van vid i "Yngelonde". Frgfves samla sig vise mn och lkare, bde "Crystene and Sarezyn, for to loke hys uryn". Ingen hjelp stod derur att finnas, tills hela den kristna hren p sina knn natt och dag bdo: "Fadyr, and Sone, and Holy Gost, -- -- -- Geve Kyng Richard amendement". Men i samma mon han tillfrisknade, tervnde hans matlust. Han gripes af en oemotstndlig lngtan efter svinktt. Sdan fda stod naturligtvis icke att fs i Judarnes gamla hemland. Men ingen af hans folk vgade sga honom det. Omsider hittar en gammal riddare p utvg. Han ger dem det rdet, att taga en ung och fet Saracen, sl ihjl den tjufven, ppna och fl honom samt skyndsammeligen steka kttet. Han frutser att Richard efter s smaklig mltid skall, genom Guds hjelp och hans klokhet, snart blifva frisk och sund. S sker; hednahunden slaktas, rostas och framsttes: "Beffore Kyng Rychard karff a knyght; He eete faster than he karwe myght. The Kyng eet the flesh and gnew the bones, And drank wel afftyr, for the nones: And whenne he hadde eeten inowgh, Hys folk hem tarnyd away and lowgh. He lay stylle, and drowgh in hys arme; Hys chaumberlayn hym wrappyd warm." Obegripligt styrkt af denna makalsa spis, till att tukta Saracenerna fr deras krlek till Mahound, stiger han upp och utfr under af tapperhet, men knner vid terkomsten till lgret en synnerlig appetit efter hufvudet till det kreatur, han p morgonen med sdan framgng tit. Man kan ltteligen frestlla sig hans omgifnings frskrckelse. Inga undflykter hjelpte. Kocken hotade han: "So god me save, But I see the hed off that swyn Forsothe, thou schalt lesen thyn". Darrande fr sdana alternativer, framrckte kocken hufvudet. Mhnda skulle den finaste menniskoknnare till kammartjenare icke redt sig bttre i en s brydsam stllning. Oaktadt hndelsen med lejonhjertat bordt gifva ngon ledning, kunde denne hr nppeligen ana till sin chevalereske herres sinnesstmning vid synen af anrttningen. Men hans fruktan var ondig, ty: "The swarte vys when the Kyng seeth, Hys blacke berd, and whyte teeth, Hou hys lyppys grenned wyde: 'What devyl is this?' the Kyng cryde: And gan to laugh as he wer wood. 'What is Sarezynys flesch thus good? J and my folk schole eet moo (more)!'" fven den moderna lsaren torde, efter en sdan kannibalisk scen, icke mer vara rdvill vid bedmandet af Richards poetiska personlighet, samt af den frmga medeltidsfantasin egde i att idealisera. Romanen har dock n ytterligare arrangerat en scen, som fullstndigt frjagar alla trifvel om tidens rhet. Ur historien erinrar man sig den vilda massakern af de saraceniska fngarne efter Acres kapitulation. Genom detta och dylika drag stmplade sig Richard med karakteren af blodtrstig grymhet. Men d dikten nu icke blott upptagit detta stoff ur verkligheten, utan dertill nnu utsirat det med tilldiktningar i en n rare anda, stmplar han ovedersgligen hela tiden med samma karakter, men i stegrad grad. Fr att utverka lsgifvandet af de frnma saraceniska fngar, "Prynces, Dukes sons and Konges, Amyralles and many Sawdan", som Richard vid kapitulationen ftt i sitt vld, skickar Saladin till honom sndebud med rika gfvor och anbud om dryga lsesummor. Richard emottar sndebuden med milda ord och inbjuder dem att spisa vid sitt bord, men ger i hemlighet befallning att afsl ett visst antal af de frnmsta fngarnes hufvuden, vanstlla ansigtena, koka och framstta dem fr sndebuden samt srskildt ett fr honom sjelf, hvilket han lofvar skall smaka honom "as it wer a tendyr chycke (chicken)". Nr sndebuden fingo sigte p de rykande anletena, och ur vidfstade pergamentsrimsor i dem igenknde sina nrmaste vnner och anhriga, grepos de af ngest fr det de dem sjelfva frestode; en knsla, som p det hgsta mste stegrats vid anblicken af Richards glupska appetit och genom de hnande ord, hvarmed han manade dem att ta. "Every man sat stylle, and pokyd othir, They sayde: 'This is the develys brothir, That sles our men and thus them eetes'. In the erthe they wolde have crope." Richard trstar dem dock att han, ssom "Kyng, Crystene and trewe", skulle respektera deras egenskap af sndebud, men ber dem tervnda till sin Sawdon och stilla hans _melankoli_ med den underrttelsen, att han och hans kristne mn funnit ingen spis s nrande, som Saracenhufvuden, samt att han icke ernade tervnda till England frrn han upptit hvarenda hedning, mn, qvinnor och barn. Till yttermera visso repeteras denna scen i sndebudens berttelse infr Saladyn. Denne begynner till en brjan att rasa, men besluter vid nrmare besinnande, att erbjuda Richard omtliga lnder[117] och den nrmsta Sawdonsplatsen nst honom sjelf, om han ville frsaka "Jesu and Mary" och "Appolyn to lorde take"; hvilket anbud Richard afslr med den fromma nskan: "the devyl hange you be a corde!", och det ultimatum, att alla sextiotusen fngarne skola afdagatagas. I verkligheten tfljdes massakern af likenas grsliga stympande. Dikten finner det mera fverensstmmande med en kristlig konst, att lta denna akt frhjas genom nrvaro af englar, hvilka ropa till de kristne: "Seynyors, tuez, tuez"! I knslan af det lyckliga intryck den sednaste skildringen mtte hafva gjort p hrarne, slutar romancieren hr sin frsta "part" (med v. 3730), liksom han begynt den, med en invokation fver den fromme Richard, "Goddys own palmre". Nr den sednare menestrelen trder till, begynner fven han med en ingress, ehuru helt kort, och af ett egendomligt innehll. "Glad r, sger han, vrens tid, d fglar sjunga sina snger och blommor pryda ppel- och prontrn, d gldjen r stor i vik och sj, d djuren leka och spela, d damerna smycka sina jungfruburar med rda rosor och liljor samt ppna danserna, d riddarne leka med skld och lans i 'joustes and turnementes' och mnga fventyr trffa dem." Denna ton af naturknsla fverraskar lsaren, ssom sngen af en enslig fgel i en nejd, der naturen fr resten r stel och dslig. Ty af naturknsla och naturskildring finnes i romanen fr frigt intet spr. Anvndes en naturscen, en skog, ett berg, en lund som lokal fr hndelsen, ro i detta fall skildringarne stereotypa, ndtorftiga, aldrig fr egen skuld och af naturlust. Genomkorsad som naturen var af nyckfulla och onda vsenden, skydde inbillningen att drja hos henne, knslan drog sig undan derfr, eller fverflyttade sin hemska stmning p de ditfrlagda vsenden. I denna brist srskiljer sig riddaredikten vsendtligen frn medeltidens folkpoesi, der poeten r s frtrogen med naturlifvet, att det omedvetet doftar fram, fven genom hans enklaste berttelser. Man har derfre all anledning att sluta till, det dessa enstaka utbrott af naturlust -- synnerligen talrika t.ex. i romanerna om Merlin -- ro antingen qvarlefvor frn den tid dikten lefde i folkets mun, eller ock tillkomna genom umgnget med folkpoeterne. Vi hafva tidigare anmrkt som en fljd af denna brist p naturknsla, ett torftigt poetiskt sprk; en annan r saknaden af relief. De skildrade hndelserna st icke inne i ngon skdlig lokal, som skulle omgifva dem och gifva upphjning. Belgrar Richard en fstning, ser man hvarken berg, sltter eller skogar, som skulle bilda hennes lge. S minutist detaljeradt diktarn n tillvgagr, blir den verkliga naturegendomligheten borta. Hans frmga r hr icke strre, n vid karaktersteckningen. Streck drages p streck, men ingen skuggning, ingen fond. Ej klarare, n man i Richards person ser tidens krafter aftryckta, ser man Palestinas natur afteknad i skildringarne om hans hrnadstg. I hvardera af dessa afseenden kar sig perspektivlsheten ju mer den historiska botten frsvinner, hvilket med den andra afdelningens brjan ter intrffar. Endast missmjan mellan Richard och Philip qvarstr som en historisk ledtrd; men fven denna groft spunnen och borttrasslad i massan af de krigsfretag, som nu utgra diktens innehll. Kung Richard uppgr en slags operationsplan, der anfrarne strngeligen bjudas, att icke taga ngon lsen af hednahundarne, utan lta dem samteligen springa fver klingan, sframt de ej antaga kristendom och dop. Likafullt ledes Philip, dels af frbittring fver Richards sjelftagna myndighet, dels af lumpen nidskhet, till att antaga kapitulationsanbud af stderne Taburette och Achrane. Emedlertid utfra Richard och hans tvenne vapenbrder, Thomas de Multong samt Fylk Doyly, hvar i spetsen fr sin arm, med strre omutlighet sina uppdrag. Richard belgrar och intar staden Sudan Surry, och lemnar derstdes ej en sjl vid lif. Samma resultat ger de Multouns anfall emot fstet Orgylons, intaget genom list och i grund frdt. Samma de fvergick den stora staden Ebedy, sju mil i omkrets, med trettio torn och i hvarje torn en "chef-amyrayle". Frst fllo tornerna fr Fulk Doylys belgringsmaskiner, sedan amiralerna fr hans svrd. Efter slunda vlbestlda render sammantrffa de fyra anfrarne vid en festlig middag, och frtlja sina bragder. Philip kan d icke neka till att hafva mottagit lsepenningar. Han fverhopas af Richard med de hftigaste frebrelser, hvarefter de besluta att gemensamt tga till Taburette och Achrane, fr att tillse, huruvida dessa stder, enligt fverenskommelse, erknna Philips fvervlde; hvilket de under oqvdingsord frneka. Sedan stderna nyo intagits och Richards radikala operationsstt fven p dem anvndts, fretar sig denne, att hlla en straffpredikan fr sin olydige bundsfrvandt: "Certes, Phelyp, sger han, thon art nought wys"; dock "The be _forgeven the fyrste gylt_". Men skulle han betrdas n engng med samma frseelse: "sykerly, we schole be wrothe Swylke foyles yiff thou haunte, Sarezynes liff yiff thou graunte;" Till sist ber han honom aflgga sin girighet. Vid dessa bannor begynte kung Philip "to morne and held hym stylle" samt "gowtyd" (pouted), och lofvade "withouten noys": "In me schal be no delay." Vi hafva nu anfrt nog, fr att visa huru karrikerad historien r i medeltidens barnsligt okunniga frestllning. Vi flja sledes icke de tvenne frsonade vnnerna p deras krigstg emot Caiphas, icke vid deras erfring af Niniven, verkstld frmedelst envige mellan trenne kristna riddare och trenne Saracener, icke heller till deras fretag emot Babyloyne, under hvars belgring Philip pltsligen "turnyd false for a porcioun off golde", fverger korsets fana och tgar hem, men hvilket vidlftiga fretag dock af Richard lyckligen bringas till slut, efter det ofvanomtaldta enviget mellan honom och Saladyn. Vi underlta att upgifva huru mnga armer, gemenligen af sextiotusen hvar, och huru mnga Sowdaner och Amyrayler fr Saladyn nedgras, ty sdana reproducerar romanen i ondlighet. Ej heller erna vi ytterligare vitsorda romancierernes minne, fr det de urkrnikorna upptagit Richards tvist med hertigen af sterrike, vid teruppbyggandet af Ascalons murar, ehuru skildringen deraf kunde framhllas ssom ett lyckligt utmlande af historiens konturer, och ehuru anmrkas kunde, att romancieren der antyder, huru den frolmpade hertigen sednare hmnas p Richard, glmmande att fngenskapen redan frsiggtt. Vr afsigt har icke varit att se till _hvad allt_ af historisk verklighet i dikten qvarstr, utan _p hvad stt_ hon det gr. Dock m ytterligare ett stlle anfras, d der framtrder en af tidens lror, som visserligen ledde Richard i hans historiska lif, men som i dikten sparsamt kommer till anvndning. Vi hafva sett huru totalt det ridderliga frhllandet mellan korsfararne och Saladin, deras chevalereske motstndare, r ur romanen frkommet. Helt ovntad frefaller derfre Richards loyalitet, nr en saracenisk fverlpare frtljer honom, att en rik karavan var p vg till Saladin samt att dess stora betckning, fr tillfllet sofvande, ltteligen kunde nedhuggas, och Richard d svarar: "Fy! a debles! -- -- I am no traytour To sloo men, whyle they slepe -- -- Be cler day upon the feeldes, They schal see cloven helmes and scheeldes." Dock br, till heder fr diktens konseqvens, tillggas, att ngon ignobel handling icke kommit Richard till last, bland alla de mnga brutala. terstr endast, att tydligare framhlla en egenskap hos romandiktningen, som i det fregende hr och der antydts. Vi hafva funnit, huru dess framstllning bde af karakter och situation lider brist p perspektiv, huru armt dess sprk r p bilder och liknelser, huru otymplig sjelfva dess diktion. Och dock lyckas hon icke sllan, att djupt intrycka sina skildringar i lsarens sinne. Man tnker ltt, att en diktande verksamhet, som r bygd p inbillningskraftens rrliga fantastiska gestaltande, eger fr litet lugn och ro, att utbreda sig i detaljerade beskrifningar. En sdan flygtighet rjer hon verkeligen i afseende bildernas sammanhang, men icke i afseende deras utbildande. Tvertom gr den hr till en motsatt ytterlighet, i att hopa drag p drag och gra skildringarne ndlsa. Nu r visserligen fallet, att inbillningskraften icke utgallrar de sanna och vsendtliga dragena. Men detta hindrar ej, att de drag han framhemtar, kunna ega den sinliga bestmdhet och precision, som gr bilden klar och liflig. S bestmmer han Richards kolossala spjut p fot och tum; d vreden hos Cyperns kejsare beskrifves, heter det att han "_grunte his teeth and fast blewe_"; efter den afskyvrda mltiden sges om Richard, att han "lay stylle and _drowgh in hys arme_". Belgras en fstning, sges precist hvilka delar som angrepos, och med hvilka sorts vapen. Richards rustning fr man knna frn hjessan till fotabjellet. P denna romandiktningens frmga kan den sista skildringen, Joppes befrielse, tjena som exempel. Tydligt ser man huru den betryckta garnisonen samlar sig p vallarne under gldjerop vid Richards ankomst, huru denne frn sin galeja hoppar i land, huru han genast nedgr ett dussin Saracener, och huru de friga, tillflje af trngseln i portarna, ndgas fver vallarne fly ur staden. I sitt lger utanfr staden sitter Richard till bords med sina f baroner, frplgande dem med l och vin samt muntrande dem med sitt skmt. Framfr honom instlla sig Saladins sndebud, kldda i guld och silke, med lnga skgg, hllande hvarandra i handen. I striden nedslr han den ene s att halfva kroppen faller till marken, andra halfva qvarblir i sadeln, en annan s att hst och karl af ett hugg nedfalla dda, en tredje klyfves till sadelbommen, en fjerde trffas i hufvudet, o.s.v. D emedlertid armheten p bilder och diktionens styfhet icke destomindre gr skildringarna torftiga, sker diktaren ersttning i det praktfulla och kostbara. P den romantiska diktens frmga i den vgen erbjuder romanen om Coeur-de-Lion ett lysande exempel i beskrifningen p det fartyg, med hvilket Corbaring frdas jemte sin dotter till England. Skeppet r af hvitt hvalrossben, hvarje spik af guld, af guld fven stfven; masten r af elfenben, seglena af sammet, tgena af silke. Der sitter Konungen p en stol af karbunkel, maten framsttes p silkestyg och nr Cassodorien stiger i land, utbredes fr hennes ftter mattor af gyllenduk. Hri liknar dikten p det nrmaste de miniaturmlningar, som frn denna tid ro bevarade. P typiskt uppfattade, uttryckslsa, men med yttersta noggranhet teknade gestalter r lagd en lysande frgprakt. Men konstnren har ej frsttt, att blanda sina frger. Han mste upprepadt begagna samma, och kan slunda ej frebygga, att genom frglgningens prakt den inre torftigheten framlyser. Hvad nu vidkommer romanens slut, hafva vi redan anmrkt, att ett sdant egenteligen icke finnes. Sedan diktaren skildrat Joppes befrielse och upprknat fredsvilkoren med Saladin, sger han blott i korthet, att Richard tervnde till England, regerade der i tio r, samt sedan blef skjuten i "Castel-Gaylard". Anseende sig slunda hafva uttmt sitt mne, tillgger han en from bn fr Richards och alla nrvarandes fridfulla ndalyckt, samt det sedvanliga _Amen, Explicit_. Anmrkningar. [1] Se skildringen af slaget vid Hastings hos A. Thierry, Sharon Turner, samt Bulwer i hans roman "Harold, the last of Saxon kings." Denne sistnmnde karakteriserar Normanden vl med att kalla honom "Crusader and Templar before Crusades were yet preached, or the Templars yet dreamed of." [2] Jfr. Abb de la Rue, t. I. pagg. LXXI. ff. [3] Kugler, Handb. d. Kunstgeshichte, Stuttgart 1842, pg. 449. [4] Sharon Turner, pg. 409. [5] S benmnes utrycksfult den fyrkantiga bygnad, som utgjorde slottets krna och hvars murar vanligen skola hllit sina tio fot i tjocklek. Se beskrifningen de anglonormandiske borgarne hos Lingard, pg. 245 not. [6] Thierry, vol. II, pg. 399. [7] Warton, vol. I, pg. 117, not j. [8] _Effoeminatos curia propellans, lucernarum usum noctibus in curia restituit, qvi fuerat tempore fratris intermissus_. Man har mycket tvistat om meningen med detta terstllande af facklornas bruk. I det sammanhang annalisten anfr det synes dock klart, att det afsg plgseden att efter qvlsvarden slcka facklorna till dljande af de vederstyggligaste utsvfningar. Lingard, vol. II, pg. 154. Jfr. James, Forest Days, ed. Tauchn. pg. 239. [9] Undantag gr grefskapet Chester, hvilket egdes som domanialbesittning af Hugo de Avranches. [10] "Knihts fiefs l. fees." Ehuru feodalfrfattning icke kan sgas hafva funnits hos Anglosaxarne, funnos der dock krigarln, i det soldater ex professo (knihts) hade dels af kronan, dels af enskildte -- ty fven dessa egde sina house-carles -- mindre jordagods, gemenligen 5 stora plogland, i frlning emot skyldighet att gra krigstjenst. Dessa krigarln blefvo grunden fr jordens frdelning vid erfringen. [11] Thierry, vol. II, pgg. 32-35. [12] Thierry, vol. III, pagg. 331, 2, ff., ur Johannes Bromtons krnika hos "Script. rer. Angl." [13] Dens., pag. 280, enl. Gervasius Dorobernensis. [14] Att detta verkligen hos dem var en bevekelsegrund, se Thierry, anf. del., pag. 9. [15] Thierry, anf. st. pg. 331. [16] Ad omnem sinistram suspicionem penitus amovendam, homagium atgue ligantiam patri suo facere omnibus modis instituerunt -- Thierry, a. vol. pg. 324. [17] Lingard pg. 426. [18] _Jeune_ betydde p tidens skaldesprk del, nobel. [19] Se framstllningen om Henriks dd hos Thierry. [20] Sledes icke just af den rttsknsla Walter Scott, i sin roman "the Talisman", visserligen med fantasins rtt, lter Richard tillskrifta sig sjelf som motiv, i samtalet mellan honom och riddaren af Leoparden. [21] Guillelmus Neubrig., anf. af Thierry, vol. IV, pg. 80. [22] Hallam, vol. II., pg. 98. [23] Jfr. hvad som frtljes om konung Henriks framfart, Lingard, pg. 194. -- Om biskopen sjunges i en gammal ballad: He was left a vice-roy here, Who, like a potent emperor, Did proudly domineer. Our Chronicles of him report, That commonly he rode With a thousand horse from court to court; Where he would make abode. Ritson, Robin Hood, London 1885, vol. I, pg. 137. [24] Dialogue de Scaccario, -- "sic permixt sunt nationes, ut vix discerni possit hodie (de liberis loquor) qvis Anglicus qvis Normannus sit genere", etc. Hallam, vol. II, pg. 77. [25] Se Thierry, vol. IV, pg. 76 ff.; Vi ro icke i tillflle att bedmma huru grundad denna framstllning m vara. [26] "Rescriptum apostolicae sedis, qvo prohibimini regi proprio fenerari;" Thierry, anf. ur "Script. rer. Francic." [27] Konsten att couchera lansen, s vigtig vid riddarestridesttet, r mhnda en normandisk uppfinning. Se Turner, pgg. 78, 429. [28] -- ab illis famosis militibus, qvi a cycni nomine intitulabantur. Mathias Paris., anf, af Thierry, vol. II, p. 80. [29] Hvartill kan slutas af det stt, p hvilket Harald Godvinson af hert. Wilhelm dubbades. Jfr. Bulwer, ofvanciterade roman, vol. II, Pg. 93. [30] Sdan konst rknar Snorre Sturleson (ed. Peringskld, vol. I, pg. 311) bland andra kon. Olof Tryggwasons bermmelser, frtljande att han kunde "lek at tremur handsxum." [31] Insignierna skldarna fvergingo i XII:te rh. frn personliga till familjevapen. Som sdant kan man anse fven Tempelriddarnes: tvenne personer ridande p samma hst. Ivanhoe, pg. 85. [32] Turner, 1, pg. 420. [33] -- -- -- An errant knight, He nor of castles, nor of land was lord. Houseless, he reap'd the harrest of the sword And now, not more on fame than profit bent, Rode with blythe heart unto the tournement; For cowardice he held a deadly sin, -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- It seem'd that he, such pomp his train bewray'd, Had shap'd a goodly fortune by his blade. Ur Parthenopex de Blois, anf. af Scott, i "Essay on Chivalry" (Prose Works, Edinburgh 1847, pg. 515). [34] Fauriel, Histoire de la poesie Provenale. Paris 1846, vol. I, passim. [35] "Den hller jag fr del, sjunger Bertrand de Born, hvars hus kostar mycket, och som gifver utan mtta." Fauriel, n. a. vol. 1. Pg. 494. [36] Fauriel, anf. arb. vol. 1. 487 & 493. [37] Den frtjenstfulle Sharon Turners. Han ser uti "Knight-errantry" en "popular and lucrative profession" och i "Knight-adventurers" en klass, n hvilken ingen "could be more valued or even useful", d den tvingade "the great to respect the voice of law and feel the punishment of offended justice." - A. a. pgg. 410, 411. -- Mrkeligt nog ser Scott (a. a. pg. 547) uti Bachelorskapet nra nog detsamma. -- Fauriels sigt, att chevaleriet afsigtligen frammanats af presterskapet, r en besynnerlig konstruktion. -- A. a. Pg. 479. [38] Vi knna hur vgadt detta uttryck r, men finna intet lmpligare. [39] Hallam, a. a. vol. II, pg. 687. I sdra Gallien synes i detta afseende strre frisinthet hafva herrskat. Jfr. Fauriel, a. a. vol. I. pg. 515. [40] Villemain, Tableau de la Littrature de moyen Age; Paris 1846, vol. I. pg. 250. [41] Detta efter Bromton. En annan annalist frlgger hndelsen till Richards dd; hvilket dock af tid och omstndigheter gres fga sannolikt: Se Michaud, pg. 427. [42] "Englands frsta sjseger." (Michaud). -- Bland andra krigsfrndenheter, hvarmed detta skepp varit lastadt, omtalas grekisk eld, hvilken spelade en stor roll i den sterlndska frsvarskonsten, samt "serpents", som dels anses fr giftiga ormar, dels fr ett slags brnnbara piecer, att kastas in bland de belgrandes slung- och kastmachiner (_petrari, mangonelli, balist_), samt fver stormtaken och murstegorna (_kattor_ kallade). [43] Enligt Bohadin, Saladins biograf. Frlusten uppges af Finisani, hvilken sjelf bivistade belgringen. P ett r skola 120 tusen lik blifvit begrafna. -- Se Lingard, vol. II. pg. 457. [44] Hrp r det som Scott i "The Talisman" grundar Stormstarns fr Tempelorden och markisens af Montserrat handlingsstt; en framstllning, som br prgel af att vara vl stdd p forskning. [45] Denna jemfrelse r gjord redan af korstgets krnikeskrifvare, Gauthier Vinisauf. Se Michaud. [46] En gammal krnikeskrifvares liknelse. [47] Turner, Pg. 351. [48] Vinisauf, som sammanstller honom med Anteus, Achilles, Alexander, Judas Maccabeus och Roland, sger: "caro tamquam nea nullorum cedebat armorum generibus." Michaud, Pg. 509. [49] Warton, vol. I. pg. 116 not 1. [50] Turner, pg. 361. Jfr. Warton, vol. I. pg. 117. [51] Sngen finnes bevarad och r p provenaliska; vi anfra den hr i en vlgjord engl. imit. som ett prof p tidens lyrik: Your beauty, lady fair, None views without delight; But still so cold an air No passion can excite: Yet this I patient see, While all are shun'd like me. No nymph my heart can wound If favour she divide, And smiles on all around Unwilling to decide: I'd rather hatred bear Than love with others share. Ur Percys "Reliques of ancient Poetry." [52] Lingard, pg. 484. [53] Anfrdt af Turner, pg. 360. [54] Lingard, Pg. 492. ff. [55] Thierry, vol. IV, pg. 115. ff. [56] Camden, Remains; anf. af Turner, pg. 361. [57] Turner, pg. 360, 361. [58] Villemain, a. a. vol. I. pg. 251. [59] Att elfvor och feer hafva de celtiska folken att tacka fr sin uppkomst, om ej till namn, tminstone till gestalt, antager af Scott (_Demonology and Witchcraft_, Letter IV), ehuru han finner dem sednare bemngda med Skandinavernas dystrare dvergskapelser. -- Jfr. om uppkomsten af dessa andevsenden Prices _Preface_ till 1824-rs ed. af Wartons _History_, hvari han, emot W., frfktar sigten om desammas genuina opprinnelse, ehuru under skilda namn och med skild lokalfrg, hos Europas folk, antika som moderna. [60] Synnerligen belysande fr detta faktum r, hvad Fauriel anfr om uppkomsten af romanerna om Guillaume Courtnez, vol. II. pg. 406. ff. -- Scott utvecklar samma sigt i _Essay of Romance_, pg. 557 ("Prose Works"). [61] Den i litterrt hnseende mrkeligaste bland dessa r _Ogier-le-Danois_, hvilket sagostoff frmodeligen genom Frankernas andra invasion inkommit till Gallien frn Tyskland, der det bearbetats i sammanhang med Niebelungensagorna, jemte hvilka det uppgr i den nordiska heroologin, der Ogier terfinnes i folkhjelten _Holger Danske_. -- Jamieson, "Popular heroic and romantic Ballads" Pg. 266. uti "Illustrations on Northern Antiqvities," Edinburgh 1814. [62] Denna krnika, i tiden tillskrifven Carl d. Stores erkebiskop Turpin, r frfattad mellan 1:sta korstget och 1122, d den af pfven "sanktionerades till historisk autenticite." Bland bevisen fr att sagorna om _Douze-pairs_ ro af lngt ldre datum, kan nmnas att bisk. Flodeard af Rheims omk. 960 omtalar dem i sin krnika. Warton, Dissert. Pg. XVI. -- Ellis, Pg. 344. [63] Viscber, Esthetik, erste Auflage, vol. II. pgg. 480, 481. "Der Ausdruck geht ueber sein begrenztes Organ unendlich hinaus." [64] Dens., vol. III., Die Dichtkunst, 877. [65] Som undantag hrifrn m nmnas _la Charrette_ af Chrestien de Troyes, der Guenevers befriande genom Lancelot utgr det begrnsade mnet, och der en motivering r synbar, i det hjeltens ofrsiktighet att ka p en bondkrra och det vanrykte han dermed drager sig till en del r orsaken till hans missden. fven romanen om _Libius Disconius_ (Le beaux disconus) har en slags motiverad anlgning. [66] "The fabulous knights of romance were so completely identified with those of real history, that graver historians qvote the actions of the former in illustration of, and as a corollary to, the events they narrate. Ex.g. Barbour." Scott, Ess. on Rom. pg. 568. [67] Hvari bland annat frtljes, huru Brutus hrjade Aquitanien och sluteligen anlnde till trakten af nuvarande Tours, "ssom Homerus intygar." Warton, vol. I., Pg. 128. [68] Warton, vol. I. pg. 84. [69] Se de la Rue, vol. I., pg. 105; Percy, a. a. "Essay on the ancient minstrels", Not. A. & C. -- Ducange ger en annan hrledning ifrn minister, hoftjensteman, d under Pipin d. Lille en minister skulle funnits som anfrare fr musiken. [70] Vol. II., Pg. 516, Prices not. [71] En blick i Heimskringla fvertygar derom. Sigwatur, kon. Olaf den Heliges stallare, r ett exempel. [72] De la Rue, vol. II., pg. 8. [73] Warton, vol. I., pg. 11. [74] Af gesta, gestes; deraf namnet gestours fr sngarne sjelfva, hvardera fven skrifna jestes, jestours: ursprunget till det engelska jest, gyckel i ord och tbrder, hvarmed p engng antydes det mimiska i medeltidssngarens konst och det frfall hvari hon rkade. [75] Enl. engelskt sprkbruk benmnes det berttande medeltidsepos svl som den moderna romanen _romance_ (ifall Scotts definition fr antas gllande, a. a. pg. 554; Johnsons r en annan). Samma begrepp betekna Tyskar och Fransmn med ordet _roman_, besparande namnet _romance_ fr de mindre, mera lyriska, ofta sngbara styckena, som fven i svenskan benmnas _romanser_. D ett namn fr medeltidens riddareberttelser, oss veterligen, icke r stadgadt, och roman som romans kan vara lika frvillande och lika klart, hafva vi godtyckligt beslutit oss fr det frra; der vi icke kunnat undvika det. [76] De la Rue, vol. I. pg. 145. ff. [77] Thierry, vol. II, pg. 237. [78] Percy, Essay on the ancient etc., Notes, vol. I. pg. LXXVI. -- Jfr de la Rue, vol. I. Chapitre cinquime. Denne gr dock uppenbarligen fr lngt i srskiljandet mellan medeltidssngarne ach diktarne. [79] Warton, vol. I. pg. 80. [80] Ej ens de la Rue, den ifrige frfktaren af Normandernas prioritet, vgar fullt frneka Provenalerne frsteget i denna art af lyrik; hvaremot han synes tillfullo bevisat, att hjeltesngen (chanson de geste) samt de mnga slag af lyrik, hvilka, med olika namn, dels efter instrumentet som ackompagnerade, dels efter metern, kunna sammanfattas under ett gemensamt namn, sirventes, ro, om ock icke en tidigare, tminstone en sjelfstndig produkt hos Nordfransonerne. Se hans a. a. vol. I. Article troisime. [81] Warton, vol. II, pg. 15, not i. [82] Warton, vol. I. pg. 119. Mrkeligt nog instmmer W. sjelf i dessa misstag, d han i noten (k) sger: "Richard the First performed great feats at the siege of Antioch in the Crusade. The _Duellum_ was another of his exploits among the Saracens." [83] Ellis, Specimens, Introduction to Richard Coeur-de-Lion. Warton (anf. st. samt pg. 143) antar tillochmed, att denna roman skulle innehllits redan i den stora _liber romancis regis_, om hvars beprydande piperolls fr 1287 gifva upplysning. Hans kommentatorer frkasta dock hypotesen. [84] Rob. af Gloucester intygar: In romance of him ymade we it may find ywrite; Rob. de Brunne sger: He tellis in the romaunt, sen Acre wonnen was How God gaf hin fair chance at the bataile of Cayfas. Sithen at Japhet was slayn fauuelle his stede The romans tellis gret pas ther of his doubty dede o.s.v. [85] Warton, vol. I, pg. 8-26. [86] Detta r Scotts sigt, som antages af Fauriel, a. a. vol. II. 28. 426, och understdes af Ellis, a. a. pgg. 36, 37. -- Enligt denne skulle Thomas of Erceldoune hemtat Tristram-sagan direkte frn brittiska lokal-traditioner, genom riket Strathclyde fortplantade p "The Scottish border", och der bearbetade af de skottska minstrelerne, hvarefter hon sedan fvergtt till truvererne. Denna sigt vederlgger Price, (Warton, vol. I. pgg. 45-112), tminstone hvad frf. i homas vidkommer. Deremot torde tiden fr dess uppkomst icke kunna betviflas. [87] Warton, vol. I. pg. 69. [88] Dersammast. pgg. 36-42. Jfr. Ellis, anf. st. [89] _Hay, hay, the wythe swan, By Godis soule J am thy man_. Warton, vol. II. pg. 32 n.a. [90] "There is perhaps no one instance in which our early translators have ventured to alter any material circumstances in the story, which they undertook to give in English." Ellis, Specimens, Pg. 283. [91] The Frensche men be covaytous; Fyghte they cunne with wurdes lowde, And telle, no man is her [their] pere; But, when they come to the myster [mtier], And see men begynne strokes dele, Anon they ginne to turne her hele. Richard Coer-de-Lion, v. v. 3823, 30-34. [92] Jfr. Ellis, Introd. to Richard Coeur-de-Lion. [93] Att Richard verkligen var s sysselsatt, d hert. Leopolds mn fverraskade honom, sker Ellis bevisa ur ett gammalt latinskt poem, hvilket 1196 fverlemnats t Henrik VI och r frfattadt af Petrus de Ebulo. [94] I den frre af dessa igenknner man mhnda den unge furst _Josselin_ af Edessa, hvars sorgliga de under ruinerna af hans stad icke kunnat uti sngen frsona hans tidigare hoglshet. Den sednare r utan tvifvel markisen af Montserrat, hvilken, liksom till hmd fr de beskylningar Richard fr hans skald fick uppbra, i anglonorm. dikten br anklagelse fr frrderi. [95] Ellis, pg. 285. [96] Derom se Michaud, Pg. 210. [97] _Pouke_, dfrtiden en af de manliga feerna; numera ett skogsr. [98] I Galicien finnes en kyrka, "los Angeles", om hvilken folket n i dag vet bertta, att den r uppbygd af englar, nedstigna frn himmeln, hvilka som grundlgning medfrde en _bjelke frn taket af Guds boning_. Denna r af guld och s lng, att den strcker sig under jorden flere mil till S:t Jago de Compostellas katedral. Ur Borrows "Bible in Spain." [99] Notes upon "Richard Coer-de-Lion" hos Weber. [100] Leopard. [101] Denna frd gjordes ofta, t.ex. af Sir Bevis of Hamptoun. [102] I romanerna om Merlin. [103] I romanen om Guy of Warwick. [104] "Allas, -- he sayde in that stounde -- With wrong am I brought to grounde; What myght my love doo to thee? A pore prisoner, as thou may see. This is that other day i-gon That meete ne drynk ne hadde I non!" [105] "And aftyr soper, in the evenyng, To my chaumbyr thou hym bryng, In tho atyr of a squyer: Myselff thenne schal kepe hym ther." [106] "Rychard sayde: I undyrstande That wer agayn the lawe of lande, Away to wende withouten leve: The kyng ne woll I nought so greve. Off the lyoun ne geve I nought; Hym to sle now have I thought." [107] Person; begagnas i denna tidens sprk hvarken i fraktlig eller ironisk betydelse. [108] Jfr. Percy. vol. III. pgg. 15. ff. [109] Se Turner, kap, om Richard I. [110] Att "Coloyne" r Cln och "Marburette" r Marburg, kan vl antagas; men huru Carpentras i sydvestra Frankrike kunde ligga i vgen, r svrt att inse. [111] _Termagant l. Tervagaunte_, troligast af det anglosax. _ter_, mycket ... och _magan_, mktig, urspr. ett germaniskt gudanamn, sedermera fverflyttadt p Saracenernas Gud. nnu qvarstr ordet i engl. sprket. Percy, I. pg. 56. [112] "Be the apostles twelve, Though thou be the devyl himselve, Thou schalt me serve at this nede! He that on the rood gan blede, And suffryd grymly woundes fyve, And sethen rose from deth to lyve, And boughte hankynd out off helle And, sithen, the fendes poust gan felle And aftyr fleygh up into hevene, Now God, for hys names sevene, That is on [one] God in Trinit, In hys name I comaunde th That thou serve me at wylle!" [113] Ett stndigt terkommande knamn fr Richard r "taylard", "tayled", hvars frklaring, om n det antages betyda "besvansad", dock r omjlig att finna, d den normandiska riddaredrgten i sdan mtte icke skiljde sig frn andra nationers. [114] "Iratus vero imperator propter hunc sermonem, percussit eum cum cultello quem tenebat, et amputavit nasum ejus, qui consilium illud dederat. Post prandium, abiit ad regem Angli et adhesit illi." Weber, Notes, III. 354. [115] Dromones, redan i Cod. Just. ett slags fartyg, af det grekiska _drmon_. [116] "A strong batayle ther began, Betwene the hethene men and tham, With swerdes, speres, dartes kene; Arwes and quarelles fleyght betewene, Also thykke, withouten stynt (stop), As hayl, afftyr thundyr dynt: And in the bykyr [battle] that was so hard, Into the drowmound come kyng Richard. Whenne he was comen in in haste, He dressyd his bak into the maste, With hys ax that he ovir-raughte, Hastely hys deth he caughte. Some he hytte on the bacyn, That he cleff hym to the chyn; And some to the gyrdyl stede, And some unto the schyppys brede; Some in the hals so hytte he, That hed and helm fleygh into the see: For non armour withstood his ax, No more than a knyff does in the wax." [117] Dessa ro: "Surrey", "Egypte, that ryche thyng", "Damas", "Babyloune", "Arabye", "Cessoyne", "Affryke", "Bogye", "Alysaundryes lond", "grete Greece", dertill "mony ryche empyre", och "al Yude" nda till "Preter Ihons" distrikt. End of the Project Gutenberg EBook of Richard Lejonhjerta i historien och poesin, by Carl Gustaf Estlander License: Share Alike