Produced by Ronnie Sahlberg and the Online Distributed
Proofreading Team at http://www.pgdp.net





BOKEN OM LILLE-BROR

ETT KTENSKAPS ROMAN

AV

GUSTAF AF GEIJERSTAM

I TV VOLYMER

VOL. I.

GTEBORG

HLN & KERLUNDS FRLAG




COPYRIGHT 1914 BY

HLN & KERLUNDS FRLAG, GTEBORG

EHRNFRIED NYBERGS BOKTRYCKERI, STOCKHOLM 1914



_Tryckt p trfritt papper_

FRLAGSRTTEN TILLHR ALBERT BONNIER, STOCKHOLM




                 Nr som jag tyst och dd r vorden,
                 drag ej den vita skruden av.
                 Jag ilar frn den skna jorden
                 att finna ro i djupan grav.

                 Dr vilar jag en stund allena;
                 s ppnas blicken ung och klar.
                 Jag lmnar drkten kvar, den rena,
                 och kransen, jag kring pannan bar.

                 De himmelska gestalter frga
                 ej efter jordiskt stnd och kn.
                 Se, kroppen som en klartnd lga
                 str flckfri och frklarat skn.

                 Vl slapp jag ndens kval att lida,
                 men smrtan kndes nog s tung.
                 Av hjrtekval jag ldrats tida;
                 gr mig nyo evigt ung!

                        Ur _Goethes_ WILHELM MEISTER




INLEDNING


Det var en gng en frfattare, vilken levde lycklig med sin hustru och
sina tre barn. Han var s lycklig, att han sjlv icke frstod det, och
under allt detta skrev han mnga bcker om mnniskors olyckor.

Emellertid var det icke i krleken, som hans hgsta lycka lg; ej heller
bestod den i fadersgldjen, vilken han tog som en s naivt naturlig sak,
som skulle frldrar aldrig kunna ha annat n gldje av sina barn; ej
heller lg den dri, att den sllsynta fgel, som kallas obruten ungdom,
ven efter mnga rs ktenskap satt i orubbat bo i hans hem. Hans hgsta
lycka bestod dri att han aldrig mtt eller lrt knna ngot ont, vilket
han ej trodde sig ga kraft och hlsa att avvrja. De olyckor, vilka
hotat att dyka upp, hade som vergende skyar frsvunnit frn horisonten
och lmnat hans himmel nnu mera ren och fri. tminstone trodde han s,
och denna tro var den verklighet, i vilken han levde. Fattigdomen, mot
vilken han frt en oavbruten kamp, hade han dock stdse frmtt hlla p
avstnd. Det var blott en fiende, med vilken han aldrig mtt sina
krafter, och denne fiende hette dden. Det var kanske denne mans icke
minsta lycka, att han lnge aldrig p allvar fruktat, att dden kunde
drabba honom sjlv eller dem, som stodo honom nrmast.

I denna knsla av tillvarons fullhet skrev samme frfattare en gng en
sommarljus bok, vilken handlade om hans egna tv stora gossar, deras
lekar och njen, ventyr och missden. Boken blev en munter lek fr honom
sjlv, och nr jag nu tnker tillbaka p denna tid, tycker jag mig knappt
kunna fatta, att denne man, om vilken jag hr talar, en gng var jag
sjlv.

Nr boken var tryckt och hftad och allting var klappat och klart, fr
att denna berttelse skulle g ut i den stora vida vrlden, d tog
frfattaren med sig hem ngra exemplar av den i hemmet efterlngtade
boken. Han skrev Olofs namn p en bok och Svantes p en annan och
verlmnade hgtidligen var sitt exemplar t de frevigade snerna.

Olof tog emot sin bok och Svante tog sin. Olof som r en praktisk natur
och icke ligger t det bokliga hllet, psts vid detta tillflle fr
frsta gngen av egen drift satt sig att lsa i en bok. Jag tror nstan,
att han lste tre hela kapitel. Svante ter lste hela boken i ett kr
frn brjan till slut. Drefter tog han ut vissa kapitel, vilka han
srskilt tyckte om, och lste dem hgt fr vem som ville hra p. Det var
med ett ord stort jubel i hela huset.

Vid detta tillflle sprang emellertid nnu en liten pys omkring i rummen.
Det var Olofs och Svantes lille bror, och han hade lngt, lockigt och
ljusgult hr och de strsta bla gon, som ngon liten gosse kunnat ha.
Han hette Sven och han var bara tv r gammal. Tala kunde han icke helt
och hllet. Men frst kunde han.

Nr nu Svante lste hgt fr honom, frgade mamma:

Vem tror du det handlar om? Och d Sven icke visste, vad han skulle
sga, s fortfor mamma:

Jo, det handlar om de stora brderna. Frstr inte Nenne det?

Sven kallades nmligen i vardagslag fr Nenne. Och det hade han sjlv
hittat p, drfr att han inte kunde sga s.

Ja, men brorarne heter inte som det str i boken, frskte Nenne.

Vad du r dum! sade Olof, det har han kallat oss fr.

D frstod Sven, och med gonen lysande av otlighet frgade han:

Str dr ingenting om Nenne?

Pappa hade emellertid kommit ut, och han lyfte kelgrisen nda upp i
taket, satte ned honom igen och sade:

Vad skulle det st om en parvel, som r s liten, att han ingenting
gjort?

Men Sven gav sig inte. Han anvnde sina stora bl gon, det bsta han
kunde, han delade ut kyssar med sin lilla rda mun, han stred med alla
vapen, som stodo honom till buds. Han _ville_ ha en bok fr sin egen
del.

Ja, men Nenne kan ju inte lsa.

Detta skl gjorde inte det ringaste intryck p Nenne. Han sprang ut och
in i rummen och var rosenrd av iver i hela sitt lilla levande ansikte.
Olof hade ftt en bok och Svante hade ftt en bok. Varfr skulle Sven
ensam bli utan?

Och det hjlpte inte. Frfattaren hade inte ngot nytt exemplar till
hands. Drfr slppte mamma till sitt, och sedan hennes namn ordentligt
blivit utraderat, skrev pappa hgtidligt utanp boken:

                        _Till lille Nenne_
                                _frn Pappa._

Och frst d blev Sven njd.

Det vill sga det sg ut, som om han varit njd. Ty han gjorde icke ngra
fler invndningar. Han gick bara omkring och lste i sin nya bok. Han
kunde lsa bde framlnges och baklnges, han hll boken upp och ner,
och han lste hgt, s att det skallade i hela huset.

Till sist satt han en stund fr sig sjlv och funderade. Och s bar det
av genom alla rummen, som om han omjligen kunnat komma nog fort fram.
Sven sprang direkt in i pappas rum, dr pappa sjlv satt och bolmade vid
skrivbordet. Dr gjorde han sig s liten, s att han kunde krypa mellan
pappas stol och bordet, och dr stack han in huvudet och frskte se
pappa i ansiktet.

Vad r det, Sven? sade pappa, som icke tyckte om att bli strd.

Men Sven gav sig icke, frrn stolen blev skjuten undan, s att han fick
komma fram. Dr stllde han sig mellan pappas knn, sg upp mot pappas
ansikte och sade milt, men bestmt:

Pappa skriva bok _bara Nenne_.

Vad fr ngot?

Pappa skriva bok bara Nenne, upprepade den lille. Och denna gng hjde
han rsten nstan hela tiden.

D frstod pappa.

Det hade grmt lille-bror, att han inte ftt vara med i boken. S liten
han var, hade han sin fordran p rttvisa. S liten han var, tyckte han
kanske, att han hade lika stor fordran p pappa som de andra brderna,
och s liten han var, visste han, att, dr pappa, mamma och brderna
voro, dr hade han sin plats given. Han sg p pappa med stora, frgande
gon, och han var ivrig som om det gllt liv och dd.

Pappa tog det ocks mycket allvarligt och svarade:

Jag lovar dig att en gng ska jag' skriva en bok om dig ocks.

Bara _Nenne_, upprepade lille-bror, tydligt angivande, att dri lg
sjlva klmmen p hans nskan.

Bara Nenne, sade pappa allvarsamt. Rtt ska' vara rtt.

Lille-bror sprang drifrn. Han skrek ut nyheten nda bort i kket, och
hans upprttelse var i detta gonblick fullstndig.

Lille-bror frsummade icke heller att pminna om detta. Men en frfattare
har ju s mycket att skriva om. Han kan inte nr som helst hinna med att
skriva om en liten ljuslockig pilt, som ingenting annat utrttat i
vrlden, n att han kom och gick och gjorde alla gldje. Och i dikten som
i livet f de sm vnta, emedan de stora icke vilja slppa dem fram,
frrn deras tur kommer.

Drfr har lille-bror ftt vnta p sin bok nda till denna dag. Nu r
jag sjlv en annan, och allting omkring mig r nytt. Lille-bror visste
nog inte, vad han bad mig om, lika litet som jag visste, vad jag lovade.

Men jag hr i mitt ra en rst, som tvingar mig att hlla, vad jag
lovade.




FRSTA DELEN

I.


Hela denna bok r en bok om dden, och dock handlar den, synes det mig,
mera om lycka n om olycka. Ty olyckan r icke att mista, vad man har
krt, olyckan ligger i att smutsa, frskmma eller frfula det. Och det
finns en hemlighet till, vilket jag ftt leva lnge, innan jag kunde lra
mig. Krleken str aldrig stilla. Den mste antingen vxa med ren eller
avtaga. Och det r icke blott i det sista fallet, som den kan sknka
lidande. Den vldigaste Eros r den, vilken giver lidande, drfr att den
stndigt blir starkare.

Men jag vill brja frn brjan och bertta allt det, som i denna bok
skrivet r, s som man berttar en drm. Och s sllsamt det n m klinga
fr lsaren -- det r alltsammans endast den bok, om vilken lille-bror
bad mig.

Har jag drmt, att jag lskat, gift mig och ftt barn? Har jag drmt, att
jag varit outsgligt lycklig och outsgligt olycklig? Har jag drmt?
Eller har jag verkligen upplevat allt detta, vilket icke synes mig erinra
om ngot annat av mnskligt liv, som kommit inom min synkrets? Det
frefaller mig nu, som om jag p ngot ofattbart stt stode -- icke ver,
ack, allt annat n ver -- men vl bortom det alltsammans, och det enda,
som nr mig nu, r en ton av andakt, s versvinnelig, att icke ens musik
skulle kunna gripa och p ett fattbart stt uttrycka den. Ja, nr jag en
gng nedskrivit, vad som nu sker sig vg till de oskrivna pappersark,
vilka en dag kanske skola utgra en bok, tycker jag mig kunna hoppas, att
sjlva berttelsen skall giva mig ledtrden till att lsa den gta,
vilken nu plgar och oroar mig, vad som i mitt liv varit drm, och vad
verklighet.

Det r nmligen icke blott sorgen, som trycker mig. Det r ven undran
ver vad som skett, samma undran vilken rr sig p botten av allt
medvetet liv. -- -- --

Jag minns i detta gonblick, hur jag en afton kom in i min hustrus rum
och fann henne grubblande med en uppslagen bok framfr sig. Hon lste
icke i boken, och hennes ansikte uttryckte missbeltenhet.

Jag bjde mig ned ver hennes axel och sg, att hon lst i bibeln. Boken
lg uppslagen vid 1 Mose bok, och p min frga, vad hon lst, pekade hon
blott p ett par rader, vilka jag nnu tycker mig kunna lsa nederst p
en sida. -- Och jag lste orden:

Frbannad vare jorden fr din skull ... Med smrta skall du fda dina
barn.

r det inte otckt? sade hon. Jag minns inte, om jag ftt med smrta.
Jag har aldrig tnkt drp.

Hon reste sig upp och gick fram till en liten sng, som stod p tvren
bakom vra egna sngar; och hon bjde sig ned ver ett runt och frodigt
barnaansikte, som snusade och sov, medan lpparna rrde sig, som om
gossen legat vid modersbrstet.

Har jag ftt dig i smrta? sade hon, som om hon talade fr sig sjlv.
Nej, i lycka har jag ftt dig, i lycka och jubel, en lycka, s namnlst
stor, att jag aldrig vetat det frrn nu.

Hon drog mig ned i soffan och lutade sitt huvud mot min axel, krp ihop
i min famn, som ville hon finna skydd mot all vrldens sorger och tyngd.
Utan att ndra stllning strckte hon fram handen och slog igen boken.

Det r en dum bok, sade hon. Jag har aldrig frsttt mig p den.

Det r den nog inte, sade jag leende.

Det har du sjlv sagt, sade hon och reste sig till hlften upp.

Jag? Aldrig!

N d har du sagt ngot annat d.

Hon lutade sig ned igen.

Jag minns det inte. Jag vet bara att jag vill tnka som du, tro som du,
vara som du. Ty ingen r som du, ingen i vrlden.

P sdana ord kan ingen man svara. Man behver icke avbja dem, emedan de
icke ro mnade som rkoffer t egenkrleken. De komma som en smekning,
som nr en man ser p sin hustru och sger: Det finns fr mig ingen
kvinna mer n du. Min hustru fortsatte ocks efter ett uppehll s kort,
att jag knappast hade mrkt det.

Jag har visst aldrig tackat dig, sade hon, fr att du lrt mig att
tro, som du tror, men jag r s glad, att du gjort det. Du kan inte knna
det, som jag gr. Du kan aldrig knna det s. Var dag, som gr, gr mig
rikare. Var timme synes mig full av min lycka. Det r s mrkvrdigt att
tnka p nu, att jag en gng, nr jag var mycket yngre, lngtade att f
d fr att f komma till himmelen. Vad menade jag d, och vad lngtade
jag efter? Jag tycker, att jag har glmt det, som om det aldrig funnits
till. Det enda jag frr knde svrt ibland, r, att jag aldrig skulle f
terse min far, som r dd. Men nu tycker jag, att jag begr ingenting
mer n att f leva med gossarna och dig. Jag skulle inte nska, att det
funnes ngot annat n det liv, som du och jag ftt leva. Jag vill leva
med dig, till dess att gossarna blivit stora och kommit ut. S f vi
ldras tillsammans -- du och jag -- och ngot mer kan jag inte tnka
mig.

Tror du inte p ngon som helst mjlighet av ett annat liv? genmlde
jag.

Hon skakade p huvudet med en energisk tbrd.

Nej, utbrast hon. Jag vill ingenting annat, n det som r. Jag vill f
sova en gng i jorden under en vacker blomsterkulle. Det r allt fr
mig, och det ber jag Gud om varje afton.

Hon bad till Gud varje kvll, och hon trodde icke p ett oddligt liv.
Jag visste det, och jag knde nyo det underbara i denna hennes egen
gta, som fr henne blott var naturlig verklighet. Jag strk hennes
skuldra fr att lta henne veta, att jag hrt och frsttt, och med en
pltslig vergng frgade hon:

Tror du p ngot annat?

Jag varken tror eller inte tror.

Hon upprepade mina ord alldeles tonlst, ehuru hon hrt dem flera gnger
frr, upprepade dem, som om de innebure ngot alldeles ofattligt och
utbrast pltsligt:

D har du ndrat dig.

Det tror jag inte.

Jo, du har. Hur skulle jag annars kunna tro, att livet vore slut med
dden? Det r du som lrt mig. Varfr vill du nu inte tro som jag?

Vid hennes ord flg ett minne genom min sjl. Jag sg henne och mig g en
smal stig under skrgrdens ljusa bjrkar. ver oss tindrade himmelens
stjrnor, och fr vra ftter darrade i grset det matta ljusskenet frn
fnsterna i vrt frsta sommarhem. Jag tyckte mig nnu kunna hra de
ord, som i aftonens stillhet d viskades oss emellan, ord om livet och
dden, om Gud och det kommande, dessa ord, som fingo allvar och gld av
vr frsta krleks berusning. Jag mindes, att det var hon, som frgade,
och jag som svarade. Jag mindes, att hon blev djupt bedrvad och tyst,
medan hon satt och tnkte ver mitt svar, och nr detta minne nu flg
igenom min sjl med en tydlighet, som inga ord kunna tergiva, frefll
det mig, som om, vad jag d sagt, mtte hava trffat henne p ett helt
annat stt, n vad egentligen menat, och jag knde ett stygn i hjrtat,
som om jag, utan att vilja det, gjort henne ngot ont.

Hon avbrt mig med att sga:

Jag kan inte fatta detta att varken tro eller icke tro. Jag mste
ettdera.

Hon uttalade dessa ord med en ton, som om hon bett mig att icke motsga
henne och jag gjorde det icke heller. Jag behll blott inom mig
stmningen frn vr ungdoms ljusa  och undrade ver, att jag hela tiden
tyckte mig se stjrnorna genom bjrkarnas lvverk.

Min hustru hade, medan vi talade, rest sig upp och stod ter bredvid den
lilla sngen. Mitt under samtalet hade hon mrkt, att gossen rrde p
sig. Hon lyfte upp honom, tog honom i sina armar p det trygga, vrnande
stt, som endast mdrar kunna, och lade honom till brstet. Hennes
ansikte strlade, nr hon sg och knde honom suga hennes mjlk med detta
obeskrivliga lugn, varur samhrighetsknslan mellan moder och barn
spirar.

Vad vi nyss talat om och vad jag nu sg, smlte p ett egendomligt stt
till enhet i min knsla, och jag ihgkom de ord, vilka hade utgjort det
korta samtalets brjan. Lnge satt jag och tnkte p vad jag ville sga.
Jag tnkte p de grymma orden: Frbannad vare jorden fr din skull och
p tillgget om den stackars jorden: trne och tistlar skall du bra.
Knslan av vad jag gde och vad jag sg var mig s vermktig, att jag
fruktade att brja tala, endast fr att icke rja min rrelse genom
trar, och p samma gng frskte jag terhlla mina egna tankar frn att
taga ordets form, fr att icke synas patetisk infr min hustru.

Till sist tog jag bibeln i hand och lade undan den.

Du har rtt, sade jag. Och det hrda ordet har ortt. Dr borde st:
Vlsignad vare jorden fr din skull. Druvor och rosor skall den bra.

Och som jag sagt detta, bjde jag kn och lutade pannan p en gng mot
min hustru och mot mitt barn. Med den hand, hon hade ledig, strk hon mig
ver hret.

Ack! Vi voro unga d, unga och mycket lyckliga.




II.


Jag har hittills icke nmnt min hustrus namn och jag har nnu svrt fr
att gra det. I mina tankar kallar jag henne stundom Mignon, drfr att
detta namn r det enda under vilket jag kan se henne sjlv, sdan hon kom
och gick. Vad vet jag fr vrigt, om jag nu mlar henne sjlv, eller det
minne hon lmnat? r en mnniska, vad hon synes vara fr dem, vilka icke
sett henne s, som kanske blott en frmr? r hon icke fastmer i sitt
innersta vsen just det, som stannar kvar, nr det yttre och tillflliga
frbleknat? r det icke mjligt, att, vad mngen kallar idealisering,
egentligen r den innersta likheten, det som en gng, i en vrld, dit
intet mnskligt ga ntt, skall bliva vrt verkliga jag och synligt fr
alla?

Hon var liten till vxten och spd, och nr jag frsta gngen sg henne,
var vid en flyktig presentation p gatan i skenet av en gaslykta. Nr
jag lmnat henne, behll jag minnet av ett par underbart stora och djupa
gon. Fr vrigt mindes jag endast en svart skinnkrage, ett par lnga
svarta handskar och trycket av en hand, som gav ett pltsligt och starkt
intryck av ngot uppriktigt, vaket och sant. Fr vrigt mindes jag hela
utseendet s illa, att jag ett par dagar senare gick frbi henne p
gatan, utan att knna igen henne. Och dock hade dessa gon aldrig lmnat
mig ngon ro, de hade stdse terkommit fr min inbillning, strlande och
sorgbundna, gmmande ngot p en gng livsbegrande och andaktsfullt. Om
ngonsin ett par gon speglat en sjl, var det hennes.

Nr jag tnker p allt vad min hustru kommit mig att uppleva, vet jag,
att ingen s som hon genom alla min levnads brokiga levnadsr lrt mig
att bibehlla knslan fr det religisa. Hennes vsen var mhet, och det
liv hon ville leva var en fest, och en fest, dr hennes knsla fr livets
vrde och helgd icke kunde tla ett missljud. Men allt, som var starkt
och levande inom henne, var p samma gng brckligt och skrt. I djupet
av hennes sjl fanns en helhetsdyrkan, som icke tlde livet, drfr att
den syntes st p ett hgre plan n livet sjlvt.

Vi hade varit gifta i mnga r, nr hon en gng sade till mig, pltsligt,
ofrberett och utan yttre anledning, som hennes starkaste knslor alltid
kommo:

Du fr aldrig, aldrig lta mig knna att ngonting mellan dig och mig
blivit gammalt och vant. Den dagen, nr det hnder, vill jag d.

Hur mnga kvinnor ha icke sagt detsamma och huru mnga ha icke levat och
eftert lett t sina egna ord! Jag har hrt ngon gng om en kvinna, som
sade till en man:

Tror du icke, att vad alla kvinnor sga, kan det finnas ngra, som
knna?

Jag minns, att detta fll mig i minnet vid min hustrus ord, och att jag i
knslan av deras sanning som svar endast tryckte hennes hand. Jag
frstod, att vad hon sagt, var hennes djupaste allvar, och jag visste,
att hr passade icke ordet sentimentalitet. Men jag sg ocks, att hon
vntade ett ord frn mig, som skulle sga henne ngot, och drfr svarade
jag:

Tror du icke, att ngot kan bli gammalt och vant utan att drfr mista
i styrka, gldje och helgd?

Hon sg p mig med stora gon, som ville hon se till botten av min sjl.
S gick hon emot mig och kysste mig, och jag mrkte, hur hennes gon voro
fuktiga, medan jag knde, hur hela hennes gestalt bjde sig mot min i en
enda stor mhet.

Lt det bli gammalt och vant d, sade hon. Jag lngtar att det ska'
bli s.

Icke ett ord mera blev yttrat. Men hela dagen sg jag, att hon gick
omkring som i stilla tyst jubel. P eftermiddagen var hon ute i
trdgrden, och jag hrde frn mitt fnster, att hon sjng ensam, sjng
med fulla, klockrena toner.

Om en stund kom hon in med en konstrikt bunden bukett av ngsblommor, dr
sommarens flora blandades som tonerna i sng. Hon satte den utan ett ord
p mitt bord och log tyst fr att icke stra mitt arbete. S tog hon
sjlv plats ett stycke bort i rummet, och medan jag skrev, sg jag ibland
upp, endast fr att f se p henne. Aftonsolen frgade hennes mrka hr
och spelade i de skiftande frgerna p hennes ansikte, som stdse var
nytt, aldrig sig likt.




III.


Det hnde aldrig, att ngonting mellan oss blev gammalt och vant. Jag
vet, att jag sger ett stort ord. Men det r sant. Och drfr kan jag
nnu sga: Vlsignelse ver livet, och vad livet gav! Att vlsigna livet,
fr vad det tog, det kan jag inte.

Men det hnde oss i stllet, att sorgen kom i vrt hus, och jag frstr
nu, att den kunde ha skilt oss, drfr att jag icke frmdde att srja
som hon. Men jag vet med dmjuk tacksamhet, att s dock aldrig skedde.
Och dock -- hade mnniskor frmtt detta, skulle det ha lyckats.

Hur tidigt jag sg detta, vet jag nnu ej. Men jag vet, att intrycket
hrav r s djupt sammansmlt med minnet av min hustru, att jag icke
lngre tycker mig kunna frst, att jag ngonsin sett henne i dagern av
enbar ungdom och lycka. Hon var nmligen tidigt sjuklig, ja, jag har
aldrig knt henne annat n med fret till sjukdom groende inom sig. Hur
kom det sig d, att jag nda in i det sista lnga tider kunde glmma, att
hennes hlsa var undergrvd och att det sjukdomsfr, som fanns, antingen
mste utvecklas eller ocks alldeles frsvinna? Jag visste ju alltfr
vl, att det icke frsvann. Och dock lrde jag mig aldrig att se hennes
liv i helt annan mening n den vanliga som en vg mot dden. Lyssnade jag
icke till de frebud som kommo? Gjorde jag mig dv och blind mot de
aningar, vilka flammade upp inom mig, som vdeldar hotande min lyckas
hus, vilket jag trodde s fast murat? Jag vet ej, om det var s. Men jag
vet, att, nr jag gifte mig, var jag s ung, att jag trodde krleken vara
ett botemedel mot all vrldens olycka, och nr jag sg Elsa strlande och
lycklig, nr vi fljdes t i skogen och p sjn, nr jag sg henne bli
brun av solen och hennes vita lemmar skljas av sommarvgen, d glmde
jag, att olyckan kunde komma, och jag intalade mig att vad jag befarat
endast var en inbillning. Ack, jag blev till sist s vad i konsten att
glmma, det jag icke ville se, att jag drmde om hlsa och lngt liv,
ven sedan Elsa hade varit dden s nra, att det var ett under, att hon
undkom den, och hon gick med mrkena efter operatrens kniv, dolda under
sin drkt, alltid p sin vakt mot plgor, aldrig fri drifrn, glmmande
dem endast genom att gra vld p sig sjlv fr att sknka gldje och
livets fest t oss som hon lskade, barnen och mig.

Men jag minns dock, hur tidigt jag sg detta ngot, mot vilket hela vrt
ktenskap var en skiftande kamp fr att kunna glmma. Jag sg det p
hennes ansikte, d hon satt ensam och trodde sig osedd, och i brjan
inbillade jag mig, nr jag sg detta, att det brast ngot mellan henne
och mig. Jag plgade frga henne drom och det r svrt att sga, om det
var min krlek eller min egenkrlek, som kom mig att tro, att ingenting
annat n det som rrde mig sjlv kunde stra hennes lycka. Jag sg, att
jag plgade henne outsgligt med mina frgor, men jag frgade henne nd,
och vid sdana tillfllen kunde hon le med ett uttryck, som om hennes
sjl varit lngt borta, ett uttryck, som nnu pinar mig att minnas,
drfr att det var detta uttryck, som jag i ratal kmpade att fr alltid
besegra, men som till sist fick verhanden och besegrade mig.

Du skall inte frga mig, sade hon en gng. Jag vet inte sjlv vad det
r. Jag vet bara, att ingen mnniska kan frst det.

Vari hon d blickade in, tillhr det oknda, varom alla kunna frga, men
varp ingen fr svar. Men hur skulle jag kunnat frst detta d? Vrt liv
var lyckligt, vra dagar glada, vra gossar vxte och fyllde vrt hem med
sitt muntra stoj. Och aldrig var Elsa mmare emot mig, n nr jag lagt
mrke till dessa stunder av tigande sorgsenhet, som jag skulle haft rtt
att kalla omotiverad, om inga andra motiv funnes n dem, vilka mnniskor
kunde klda i ord.




IV.


Vid denna tid hade vra gossar vxt upp och voro redan stora pojkarna.
Olof hade redan brjat i skolan, och Svante hade icke lngt igen, innan
han ocks skulle brja kncka de torra ntterna p kunskapens trd.

Vid denna tid var det, som de mrka stunderna frsta gngen brjade att
bliva min hustru vermktiga, och mer n en gng sg jag spr av att hon
hade grtit. Hon undvek mig p sitt stilla stt, och hon gjorde det fr
att jag icke vid sdana tillfllen skulle komma t att frga henne. Jag
kan aldrig glmma, vilken ngest som under denna tid behrskade mig. Den
kom smygande ver mig nattetid, nr jag satt ensam vid mitt skrivbord.
Den fljde mig, nr jag gick in fr att lgga mig till ro, och den satt i
mrkret kvar p sngkanten, medan jag lg vaken och lyssnade p min
hustrus andedrkt fr att hra, om hon sov.

S tyst det blev emellan oss under denna tid, s underligt tyst. Vi kunde
komma in i vrt frmak och tnda lampan, och vi kunde sitta dr utan att
sga ett ord och knna tystnaden vxa som en mur emellan oss, en mur,
vilken ingen byggt upp, men ingen heller kunde riva ner. Och om vra
hnder skte varandra, var det blott emedan vi mste gra s, och ingen
av oss kunde uthrda att vara borta frn den andra, fastn vi bda knde
att s var.

S kommo gossarna in fr att sga godnatt. Vi kysste dem bda, och vi
sgo efter dem, sedan de hade gtt. Men icke ett ord blev talat, och nr
jag ter vnde mitt huvud mot den sida, dr min hustru satt, knde jag,
att hon grt, men jag hrde det icke. Vi kunde icke ha varit olyckligare,
om en av oss eller vi bda haft en mrk hemlighet att gmma. Och dock
visste vi bda, att ingen sdan fanns.

r du olycklig med mig, Elsa? sade jag.

Och till svar hrde jag henne snyfta som i den hgsta ngest:

Om jag icke hade dig, tror du, att jag d kunde leva?




V.


Hur lnge denna tid rckte, minns jag ej med bestmdhet. Jag vet blott,
att jag minns den som en enda frfrlig vinter utan sn, ett lngt, mrkt
streck i vrt liv, vilket syntes mig tomt och utan mening. Eftert har
jag sett dden rycka det kraste jag gde ur min famn, jag har sett
vnner d, jag har knt mig ensam med allt, vad jag andligen velat d fr
eller leva. Men ngot jmfrligt med denna vinter har jag aldrig
upplevat, drfr att jag d trodde, att Elsa hll p att glida ifrn mig,
och drfr att denna tanke var mig vrre n ngot, som andra mnniskor
kunde tillfoga mig, eller som verhuvud kunde drabba mig i livet.

Denna tid blev s bitter, drfr att jag d den enda gngen i mitt liv
blev hrd i mitt hjrta emot henne, och jag blev det drfr, att jag icke
frstod bttre. Jag slutade med att draga mig inom mig sjlv som hon, ty
grmelsen behrskade mig; till sist fick grmelsen rst, och de hrda
orden darrade i luften omkring oss.

Jag fann henne i trar en dag, och med en stmma, som icke lngre var min
egen, utbrt jag:

Hur lnge tror du, att jag skall st ut med detta?

I samma gonblick jag sagt det, ngrade jag mina ord, och aldrig skall
jag glmma det uttryck av skrmsel, som frstelnade hela hennes ansikte.

Vad menar du? sade hon.

Det jag sger.

Det var, som om en ond ande talat genom min mun, och jag ej kunnat hejda
den. Allt vad jag lidit, steg upp inom mig, som om det velat kvva mig,
och jag knde som en triumf, att jag gjort henne ont.

G d, sade hon, g ifrn mig. Varfr har du ngonsin kommit till
mig?

Hon grt icke, nr hon gick. Men mitt igenom min vrede knde jag, att jag
med mina overlagda ord tillfogat henne en smrta s stor, att jag sjlv
aldrig ngonsin knt eller skulle komma att knna en liknande. Men jag
skakade av mig denna tanke och frskansade mig bakom det inskrnkta
hgmod, som frmr mnniskan icke att avvrja en olycka, utan att rkna
efter vems fel det r.

Det r hennes fel, sade jag till mig sjlv, om vr lycka brister. Vad
har jag gjort, fr att hon skall vara olycklig och pina mig med att icke
sga mig orsaken? Hon lskar mig icke lngre. Det r just livets gng.
Det som r sknt skall frfulas. Den, som r lycklig, fr icke vara det
lnge.

Bakom sdana tankar gmde jag min verkliga knsla, som hela tiden var
fylld av henne. Jag trodde, att jag hade rtt till vrede, och jag ansg
att vad jag sagt ftt ett svar nnu hrdare n vad sjlva orden
frtjnat.

Det var sagan om Edens dagar, som voro frbi.




VI.


Denna tid var den enda, d vr lycka verkligen kunnat brista, och jag
tror, att vi bda knde det lika starkt, som om desdigra makter tumlat
om med vra liv. En hel dag frgick, under vilken icke ett ord vxlades
oss emellan. Men p aftonen, nr vi skulle g till vila, fllo vi i
varandras armar och grto, utan att kunna tala.

Drefter blev allt som frut. Men den frga, som brnde mig: Vad r det?
vad kan det vara? var och frblev obesvarad. Dock var jag lugnare, knde
nger ver mina outtalade tankar och vntade p samma gng liksom en
upplsning.

Tv dagar drefter fann jag fljande brev p mitt bord.

Jag minns, att jag brt det med en knsla av ngest, som om detta papper
skulle kunna avslja infr mig ngon hemlighet, vilken hade makt att
krossa hela mitt liv. Men p samma gng brann jag av begr att f svar
p min frga: Varfr r hon icke lycklig? Kan man p en gng vara
lycklig och olycklig?

Brevet lydde s:

  _Min egen lskade._

  _Att det har kunnat falla sdana ord mellan dig och mig! Att det r
  mjligt blott, att det skett! Jag tyckte frst, att det var, som om
  solen slocknat, och jag aldrig mer skulle f se dagens ljus. Och
  jag grubblade och grubblade ver, hur jag skulle f dig god emot
  mig igen, och hur allt detta skulle kunna bli, som om det aldrig
  varit._

  _Men s sg jag, att du var god nd i ditt hjrta, ven fast det
  icke sg s ut, och jag brjade frst, att du aldrig kunde bli
  annorlunda, att det bara var det, att jag icke kunde svara dig p
  dina frgor, som gjorde, att du blev snderriven och bitter, och
  drfr slog du blint utan att veta, att du kunde gra mig s ont,
  som du gjorde. Icke heller nu vet jag, vad jag skall svara dig, men
  du fr icke undra ver, att jag skriver. Det r bara drfr, att
  skulle jag frska tala om =detta=, skulle jag aldrig sga mer n
  hlften, av vad jag ville._

  _Det finns s mycket, som jag br inom mig, Georg, s mycket, som
  jag aldrig fr sagt, varken till dig eller ngon annan, drfr att
  jag vet, att jag aldrig kan sga det. Jag har alltid varit s
  Georg, och jag kommer nog alltid att vara det._

  _Ibland, nr jag tnker p, hur du r emot mig, talar om allt, icke
  dljer en vr i ditt hjrta, d tycker jag, att jag bara r ett eko
  av dig, och jag r s fattig, att jag ingenting har att giva dig
  igen. Och nr du sagt mig, att det icke r s, d har jag knt mig
  s lycklig, Georg, s lycklig och s rik. Och jag vet, att jag
  givit dig allt vad jag kan giva och allt vad jag har._

  _Men nr du ser, att jag sitter och stirrar in i mig sjlv, som du
  brukar sga, d skall du veta, att jag gr inte annat n vad jag
  alltid har gjort, ven nr jag varit som mest lycklig, ven lngt
  innan jag knde dig, och mitt verkliga liv brjade. Och om jag
  grter, skall du icke tro, att jag r olycklig. Det jag d tnker
  p, gr mig icke olycklig. Det r bara ngot jag mste grubbla ver
  ibland, drfr att jag vet, att det skall komma, och drfr att jag
  alltid vetat det._

  _Men du skall icke frga mig drom, ty jag kan nd icke svara dig.
  Kunde jag det, ack, kunde jag det, d skulle ju mina trar torka av
  sig sjlva. Kanske r det ocks ingenting, kanske r det bara
  drfr, att jag r alltfr lycklig._

  _Men jag vill, att du skall tro mig, nr jag sger dig, att du icke
  behver frukta, att det finns ngonting hemligt och dolt i min
  sjl, som jag dljer och hller hemligt, drfr att du icke =kunde=
  f se det. Det r bara det, att jag icke kan._

  _Bed mig drfr icke att tala, utan hll av mig, sdan jag r. Hll
  av mig som din lilla flicka och vn, vilken icke begr mer n att
  f g vid din sida, s lnge Gud lter mig f leva och sedan f d
  och sova i ro, glmd av alla andra utom av dig. Ty du skall aldrig
  glmma mig, och det r det enda oddliga liv jag begr._

  _Men en sak nskar jag ibland. Och det r, att du och jag vore
  gamla och gr, och att vra barn vore riktigt gamla. Jag r s
  mycket mor, att jag skulle nska, att mina gossar vore vuxna, och
  jag finge g i deras hem och taga sm, sm, riktigt sm och
  hjlplsa barn p mina armar och se, att jag levde en smula ocks i
  dem. Mina gossar ro s stora nu, och de behva mig snart inte mer.
  Men det vore s gott att vara gammal och f g samman med dig och
  vnta p den dag, d den stora vilan skulle komma. Jag tycker, att
  jag skulle lska dig dubbelt, om du vore gammal och gr och ingen
  kunde se p dig med samma gon som jag, och jag finge sitta och
  tnka p, att ingen mera n jag hade rtt om dig, och ingen drfr
  riktigt visste vem du var._

  _Nu har jag sagt dig s mycket, och det du bett mig sga, har jag
  nd icke sagt. Men tnk icke p det, Georg, tnk bara p, att jag
  lskar dig nu som jag alltid har gjort, att det, som jag nu knner
  fr dig, r mer n ord kunna uttrycka, mer n du sjlv ngonsin kan
  veta. Ty hos dig och hr r min plats, och jag har allt, vad ngon
  kvinna haft eller ngonsin kan f, om hon n bleve aldrig s
  lycklig. Tro ingenting annat, ty d gr du mig olyckligare n du
  kan ana eller tro._

                                                         DIN HUSTRU.




VII.


Jag satt lnge med detta brev i min hand, och den vg av mhet, som vlde
emot mig, var s mktig, att den kvvde alla frgor och kom mig att g
omkring i mina vanda omgivningar dr ingenting syntes frndrat, och
ingenting heller var, med en knsla som om jag varit fr mer n
sagoprinsen, vilken p vstanvindens vingar ntt Lycksalighetens .

Jag hade frgat, varfr min hustru syntes s frndrad, och jag hade icke
ftt veta det. Jag hade endast ftt ett nytt bevis p hennes mhet, och
sdan r ju krleken, att den vill ingenting annat n sig sjlv, och alla
frgor, den drjmte framstller, syfta intet annat n den enda visshet,
utan vilken den sjlv icke kan finnas till. Drfr gav detta lilla brev
oss lsningen p allt, ehuru det icke frklarade ngot, och i stum
tacksamhet gick jag, sedan jag lst det, in till min hustru, lycklig att
jag helt kunde tro.

Vi talade heller icke mycket om detta brev, men vi knde bda som en
lttnad, att det hade blivit skrivet, och om aftnarna sutto vi lnge
uppe, sedan barnen gtt till ro. Jag minns, hur Elsa sjng under denna
tid, sjng, som hon aldrig sjungit fr ngon annan n fr mig. Och jag
satt och lt tonerna smeka min sjl, medan jag inom mig undrade, hur det
var mjligt, att en misstmning smugit sig mellan henne och mig.

Hur dagarna gingo, vet jag icke. Jag lade icke mrke till, att de blevo
lngre, att snn droppade frn taket, och att Humlegrdens trd brjade
knoppas. Snarast saknade jag, att icke vintern rckte lngre, s att
lampan tidigt kunde bli tnd och vra aftnar begynna.

Har du mrkt, sade min hustru en morgon, att jag r gladare n frr,
och att jag aldrig grter mera?

Jag hade mrkt detta. Men otacksam, som en mnniska r, vilken undsluppit
en fara, som hon icke frsttt, hade jag njutit av frndringen, utan att
tnka drver.

Grter du kanske, nr ingen ser dig i stllet? svarade jag.

Och jag knde som ett stygn av min gamla misstro vakna inom mig.

Men min hustru mrkte det icke. Hon stod framfr mig s strlande ung,
som om intet moln skymt hennes panna. Och p hennes lppar lekte ett
leende, som jag tyckte mig hava sett frr. Jag kunde blott ej erinra mig
nr.

Jag grter icke lngre, sade hon.

Och hennes stmma hade en nra nog utmanande klang, nr hon tillade:

Det r _ocks_ min hemlighet.

Jag fljde hennes stmning, utan att frst hennes ord. Jag var njd och
lycklig i knslan, att livet ter log och lekte framfr oss.

Hela denna period efterlmnade icke ngot annat spr i vrt samliv, n
att detta blev innerligare och liksom varsammare n ngonsin frr. Jag
kan icke lngre sga, p vad stt jag skte klara denna underliga
parentes i ett lyckligt ktenskap fr mig sjlv. Visst r, att jag d var
lngt ifrn att ana, att den innebar fret till en hel framtids tragik.




VIII.


Fastn hon med stolthet nmnde sig moder till tv gossar, var Elsa dock
nnu ung, och nr hon vid sin mans arm promenerade nedt Strandvgen,
voro hennes steg spnstiga, och hon smg sig intill mig, medan hon gick,
med en rrelse som visade, att, om ngot tyngde p detta vackra huvud, s
icke var det ren.

Det var en av dessa farliga vraftnar i Stockholm, d solen faller ljumt
ver nyknoppade trd, d gatorna vimla av folk liksom p lek och till
gonfgnad, d utvrdshusen locka gammalt gift folk att leka nygifta
eller frlovade, d himlen r bl och isblocken dansa utfr strmmen, d
vintern synes s lngt borta, som skulle den aldrig komma igen och vren
lovar en sommar, sdan ingen ngonsin upplevat.

Det var en sdan afton, som Elsa lockade sin man att promenera nda ut
till Djurgrdsbrunn, telefonera terbud hem och bjuda p en liten sup 
deux i ett lgt rum med vita gardiner, dr man fick se ut ver trd,
kldda i ljusgrnt, genom vilkas grenar aftonsolen sken mellan lnga
skuggor.

Detta var ett av vra bsta lsklingsnjen, och ju mera sllan vi, sedan
barnen vxt upp, ville hngiva oss drt och lmna dem ensamma, desto
mera njto vi av en sdan afton, vilken frde med sig hela den glttighet
och det svrmeri, som r ungdomens vardagsmat, och med ren blir
hgtidsstunder, vilka man gmmer i minnet.

Jag minns ocks Elsa svl just frn denna afton.

Njd och belten, hopkrupen i soffhrnet, satt hon och njt lngsamt av
sitt sista champagneglas. Hon liknade en kattunge, som vntar att bliva
smekt, eller att man skall leka med honom. Och mitt emot henne satt jag
sjlv, rkte omsorgsfullt en god cigarr, och lt mina blickar flja
solskenet, som darrade mellan trdens skuggor. Jag knde mig lycklig och
njd, men jag hade under den sista tiden arbetat mycket, och det strde
mig nstan, att min hustru satt och lngtade efter att jag helt skulle
lta mig ryckas med. Ty sjlv var hon i feberstmning. Hon sg ut, som
om hon velat springa omkring i rummet, leka, rasa och lta sig fngas,
lngtande efter ngot nytt, ngot ovanligt, var fylld av det flickaktiga
begr efter lyckans oddliga nonsens, vilket just hrde till det, som jag
hos henne lskade allra hgst. Men jag kunde icke lta mig ryckas med,
hur grna jag n ville. Det var, som om en ond aning eller ett
oemotstndligt vemod legat p lur inom mig och hindrat mig frn att helt
flja hennes knslors flykt. Eftert kan man minnas sdant, och man kan
anklaga sig sjlv fr vad man d frsummade, som om man begtt en
frbrytelse. Jag minns nnu, att jag d frstod hennes stmning och, av
vad som sedan fljde, vet jag, vilken vg hennes drmmar togo.

En smula frstmd ver, att vra knslor ej som vanligt gingo i samma
rytm, satt hon tyst, njutande av det sista champagneglaset, och medan hon
satt s, gledo hennes yra tankar ver i en mild drmmande stmning, och
medan hon sg p sin man, vars hr vid tinningarna redan var ganska
grtt, sg hon som i en drm den dag, d vi bda fr mnga r sedan rott
fram till en solbelyst skrgrds, bakom vars trd skymtade vrt frsta
ljusa sommarhem. Hon sg och sg. Bilden blev s tydlig och s skarp,
att hon tyckte sig urskilja varje buske och varje trd, allt, nda till
de fina skiftningar mellan ljus och skugga, som aftonsolen kastade ver
den gra byggningens spntak. Hon sg fjrden vidga sig i ett ondligt
bltt, och dr den slt sig kring n, vaggade dess bljor spegelbilder av
ljusa bjrkar, mrka ekar och granar, vilka i vattnet tecknade sig nstan
i svart.

Hur ofta har hon icke berttat mig klarheten i dessa minnets visioner,
som var henne egendomlig! Jag kan se hennes drm bttre och vaknare nu,
n jag kunde det d.

Visst r, att hon sg allt detta, till dess att hela hennes yra stmning
var frsvunnen, och jag mrkte hur varma trar fyllde hennes gon. Med en
hastig rrelse tmde hon resten av sitt glas, gled ned ur soffan och
lutade sitt huvud mot mina knn.

Som om ngot av hennes knsla omedelbart verflyttats p mig, eller som
om vra tankar mtts i det frflutna, d livets lyckodrm famnade oss
bgge, greps ven jag av en stmning, helt olika min fregende, och i
det jag sakta lade min arm om hennes hals och strk hennes kind, sade
jag:

Vad tnker du p?

Jag tnker p vr frsta sommar.

I detta gonblick frefll det mig, som om ven jag tnkt p detsamma.
All min trtthet var som bortblst, och full av rrelse lyfte jag hennes
huvud upp och kysste hennes mun.

Och i samma nu satt Elsa upprtt.

Begret efter ngot nytt, ngot ovanligt, vilket brt snder det
vardagsaktigas enformighet, blandade sig i ett gonblick med minnet av
det, som en gng varit, och med ett tonfall, som ej kunde motsts,
utbrast hon:

Jag vill fara dit, Georg! Jag vill fara dit!

I samma nu knde jag mig frflyttad tillbaka till verkligheten. Min
sinnesstmning var i grund och botten kanske densamma som min hustrus.
Men jag erfor p samma gng denna underliga knsla av en vntande
missrkning, vilken reser sig upp inom oss och vid livets mest verspnda
gonblick tyglar vra drmmar. Jag ryggade tillbaka fr detta frsk att
kalla ungdomen till liv, som om jag fruktat att i stllet mtas av en
smrta, vilken jag till varje pris ville undvika. Jag knde mig s viss
p en dsillusion, att min hustrus oskyldiga frslag, den lilla frden i
skrgrden, besket p denna plats, dr jag knde varje vik, varje sund,
ja till och med stenarna p fjrdens botten, syntes mig innebra ngot s
viktigt och avgrande, att jag borde betnka mig noga, innan jag fattade
ett s desdigert beslut. Men p samma gng sg jag, att blotta tanken
hrp fyllde min hustru med en hnryckning s stor, att jag ej kunde sga
nej. Drfr sade jag ocks ja och slt henne i mina armar fr att dlja
min egen misstmning.

Men nr vi sedan gingo hemt, lg ver Elsas hela vsen som ett skimmer
av ungdom. Ingenting, av vad jag verkligen knde, hade hon mrkt. Liksom
om hon vetat sig g fram mot en stor lycka, s lyste hennes drag,
terspeglande hela den livfulla knsla, med vilken hon frband det som
varit med det som var. Och det for igenom mig en s smrtsam frnimmelse
vid tanken p att min onda aning kanske skulle giva mig rtt, att jag ej
kunde terhlla mina tankar.

r du sker p, att det blir, som du vntat? sade jag.

Hon ryckte till, och hennes ansiktsuttryck var nstan frbittrat, nr hon
svarade:

Varfr ska' du alltid frstra fr mig.

Brukar jag verkligen det?

Hon blev genast god igen.

Nej, sade hon. Men jag var s lycklig just nu.

Jag teg och drog henne blott nrmare intill mig. Infr hennes tro glmde
jag mina tvivel, och i min inbillning tog vr obetydliga resa helt
underliga former, som nr sm nrbelgna ar hja sig mot horisonten och
hgra i en fantastisk glans.




IX.


S sutto vi ntligen en sndagsmorgon p ngbtens dck, ngande ut mot
den knda farleden.

Det hade gtt mnga r, under vilka vi icke farit denna vg, r, vilka
kommit med ont och gott, r, som splittrat, och r som frenat. Skilda
vgar hade vra tankar tagit, men de hade mtts igen, och som enade i en
underlig, mystisk knsla, vilken syntes utmana det, sutto vi vid
varandras sida, medan trakt efter trakt gled oss frbi, belyst av den
klara vrsolen, skljd av blglittrande vatten, som krusades fr en ltt
vind.

Min motspnstighet var nu alldeles borta. Jag lt mig viljelst fras av
min hustru, och jag tog emot varje intryck med en rrelse, som hade jag
varit tolv r yngre och varit p vg ut mot nya, oknda ml, vilka skulle
frndra mitt vardagsliv och ppna nya vyer ver hela tillvaron. Min
hustru syntes mig fryngrad liksom jag sjlv. Hennes ansikte var frgat
av en mjuk rodnad, och gonen lyste med den glans, som kommer av lycka.
Hennes rst hade tonfall av en obestmbar mhet, vilken smekte mig med
hela styrkan av den illusion, som uppfyllde oss bda, och mellan oss
gingo och kommo leenden och ord, blickar och tbrder, som endast plga
hra hemma under krlekens frsta tid.

Och nr ngbten omsider satt oss i land och vi ensamma stodo p bryggan,
seende bten nga bort, d togo vi varandra om livet och gingo lngsamt
vgen fram, dr den krkte mellan halvutspruckna hasselbuskar och hga,
knotiga ekar, p vilkas grenar knappast syntes spr av vrens knoppar. D
frst sgo vi, hur fga utvecklad vegetationen omkring oss var. Havet,
som hller hela skrgrden i sin kalla famn, lgger lnge kring ar,
holmar och skr en iskyla, vilken hller vrens arbete tillbaka. Hr var
icke grnt som int land, dr ngar och hagar lvas i skydd just av denna
vida skrgrd, vilken stnger de hrda nordanvindarna ute. Hr var de
och kallt, p trdens kvistar syntes svaga, ljusgrna skott, vilka
skiftade i gult och brunt, slgen bar hngen, grset sov under vissna
blad, och sipporna, vilka int landet lngesedan blommat ut, vxte bl
och vita under hasselns grenar.

Sjlva denna sena utveckling i naturen fyllde oss bda, vilka voro som
bergtagna i vr egen stmning, med en ny lycka. Ser du, det r sent nu,
som det var d? -- Minns du, det blir en andra vr, nr man bor i
skren? Och vi sgo ut ver den vida fjrden, som famnade hela denna
sena vr, och gladde oss ver, att fiskmsarna i vida bukter kretsade som
frr ver det bl vattnet, gladde oss t deras vita vingar, som blnkte i
solen, och stannade fr att betrakta deras fria lek, nr de dko genom
luften och ndde vattnet, dr deras klara gon spanade efter byte.

Hand i hand som tv barn gingo vi upp ver backen till en liten rd
byggnad, och vi betraktade varandra, som utbytte vi ett hemlighesfullt
frtroende, nr en tullkarl med rttarekrans, vilken brukat ro oss frr,
kom ut i drren och lovade att fra oss ver till vr ungdoms .

Tyst gick frden ver det bla vattnet. Utan att vxla ett ord, fyllda av
den sllsamma stmning, vilken behrskade oss bda, och som syntes vidgas
och vxa med varje utsikt som ppnades, sutto vi hand i hand och lto
minnena strmma fram inom oss, medvetna om, att den ena visste vad den
andra tnkte. Aldrig hade denna frd synts oss s hrlig, aldrig hade vi
som nu sett denna middagssolens frfriska prakt, aldrig hade skimret av
vatten och lvrika strnder blandat sig s melodiskt med den mrka
granskogens allvarliga fond. Och nr vi kommo nrmare den lilla n,
tyckte vi, att varje sten, varje trd, varje dunge vxte upp, icke ur det
minskade avstndet, utan ur vrt eget minne, som trognare n verkligheten
bevarat denna omgivning, ur vilken hela livets lycka fr oss hade
spirat.

Men nr vi kommo i land, stannade vi bda, och det utrop av frtjusning,
som redan svvat p Elsas lppar, frs bort. Tigande betraktade vi
varandra, och som tyngda under ngot nytt och ovntat, vilket vi ej ens
ville se eller erknna, gingo vi lngsamt frn udden den smala stigen
fram.

Vad vi hade sett var, att det hus, som nu stod p n, var icke lngre
grtt. Det var rdfrgat. Det var icke lngre en bred tvvningsbyggnad.
Det var en lg stuga, vilken liksom krympt ihop p den plats, dr vrt
frsta hem hade sttt, trngt sig samman p det gamla stllet, som om
fattigdomen och nden under rens lopp tvingat den att gra sig liten. Vi
stodo tysta en stund, som om vi behvt hmta andan.

Georg, sade Elsa. Vad r detta?

Jag behvde blott peka p de gamla ekarna, som stodo omkring byggnaden.
Deras grenar buro svarta mrken, och deras bark var svedd. Jag visade
henne p stenfoten, vilken var frgad som av sot, p den lilla
trdgrdstppan, som var oordnad, och p en hg gammalt virke, vilket lg
kvar ute p planen. Det var brnt och frkolnat, ruttet och frvittrat.
Det var det enda, som fanns kvar av vrt frsta hem.

Hr har varit eldsvda, sade jag.

Och min stmma skalv.

Brnda tomter.

Som om vi bda hade knt oss samhriga med denna lilla flck av jorden,
vilken vi icke tersett p mnga r, grepos vi nu av ett alldeles nytt
intresse, nmligen att erfara vad som hnt, vad som frvandlat denna vr
lycko, s att den fr oss var till hlften oigenknnelig. Detta intresse
borttog liksom hela den vrld av drmmar, som frut hllit oss fngna,
vidgade vr knslovrld till att omfatta ven deras liv, vilka hr ute
levat och lidit, arbetat och strvat, och vilka ren format och bildat s
strvt, att inga lyckodrmmar fr dem lngre frgyllde den hrda
verkligheten.

Och som vra tankar vndes till dessa mnniskor, vilka vi frut erinrat
oss endast som det ndvndiga bihanget till vr egen gldje, ppnades
stugans drr, och i solskenet, som fll ver trappan, stannade en krkt,
gammal gumma och log ett igenknnande leende mot de frmmande. Hon sg s
gammal ut, att hon frefll som uppstigen direkt ur ngon gammal saga.
Stdde sig p en kpp gjorde hon, och det rynkiga ansiktet frvred sig av
invand smrta, nr hon rrde sin giktbrutna kropp.

Det ser annat ut nu, n nr herrskapet var hr sist ... sade den
gamla.

Och i det hon mdosamt rrde sig framt, gav hon plats t sin gubbe,
vilken gammal vana trogen sttt i skymundan, till dess hans tur kom. De
bda gamla hlsade p de bda, som nyss drmt sig unga, och gubben gned
sina hnder, hostade och mumlade obegripliga ord, medan han lngsamt och
svligt gav plats p trappan, dr gumman bjd de resande stiga in.

Genom skelettet till en ofullbordad veranda sgo vi frmmande ut ver vr
ungdoms fjrdar och sund. Vanvrdad var trdgrden, frfallet syntes hela
det nya huset, grs grodde p stigarna, som vi frr hade trampat, och i
lvsalen nere vid stranden hade bord och bnkar murknat, emedan ingen
lagat, vad vder och r frstrt.

Utan att vi behvde frga, berttade de bda gamla, huru olyckan kommit
ver dem. Gumman berttade, och gubben upprepade bekrftande hennes ord.
Olyckan hade kommit s lmskt och ovntat, att ingen kunde st den emot,
och ingen kunde hjlpa.

Ty en vrdag i mars, nr nordan blste frisk och isen varken bar eller
brast mellan arna, hade elden brutit ut. Och emedan isen varken bar
eller brast, hade grannarna p landet omkring sttt och sett det hela,
men icke kunnat komma dem till hjlp. De bda gamla hade ensamma burit
vad de kunde rdda ut ur det brinnande huset, och maktlsa hade de sttt
bredvid och sett sin egendom brinna i aska. I denna aska, dr de sett det
sista glden slockna, slocknade fr dem ocks varje frhoppning om en
sorgfri lderdom. Ty lg var den byggnad, som de efter lnga r byggt upp
p stenfoten av den gamla. Ringa var bohaget. Torftig var omgivningen.
Och sjlva voro de brutna och trtta. En enda olycksdag hade tagit allt,
vad de frra ren byggt upp.

Som tyngda under samma de sutto de tv, som nyss drmt sig unga, och
lyssnade till de tunga, karga ord, med vilka de gamla berttade om elden,
som lade deras hus de. Sjlva det gripande vardagliga i denna
framstllning, avbruten av betydelselsa detaljer, blandad med fattigmans
minnen av godelar som frstrts, tyngde ned de frmmande, avkldde vra
egna drmmar illusionens prakt, och grep oss med ett stilla, svrmiskt
vemod. Vi tyckte nstan, att under det att vi ingenting visste, medan vi
levde vrt liv och trodde oss lyckliga, hade hr, p en liten  bland
skren, brunnit ned och frsvunnit ngot av den livets skatt, som vi
trott oss hava samlat och ga i skert frvar. Elsa knde det, som om hon
frlorat mera vid denna brand n de bda gamla och medan berttelsen
framskred, sg jag, att hon mste behrska sig fr att icke brista i
grt. Ty vad betydde dessa mbler, klder och husgerd? Vad betydde det,
att tvenne nedbrutna mnniskor, vilkas liv var slut, hr sutto och grmde
sig ver motsatsen mellan frr och nu i det torftiga vlstnd, dr
skillnaden dock var s ringa? Vad betydde allt detta mot att hon aldrig,
aldrig mer skulle f se sin ungdoms , sdan hon en gng sett den?

S knde hon det, och hon vnde sitt ansikte mot mig, och jag hade ingen
trst att giva henne. Ty jag tnkte p hur illa jag gjort som ej fljt
min frsta anings bud och besparat oss bda att se de brnda tomterna av
vr frsta lycka. Men jag hade ej hjrta att sga det, och i det jag tog
hennes arm, gingo vi bda nnu en gng tysta omkring n.

Det var med oss som med barnen i sagan, vilka en gng gtt vilse i
underlandet och vid terkomsten drifrn funno, att tiden gtt ifrn dem
och gjort mnniskorna omkring dem trtta och gamla. Tysta och drmmande
sutto vi vid stranden och sgo ut ver fjrden. Dr var allt sig likt,
och som vi sutto dr, glmde vi den nya byggnaden och frfallet bakom
oss. Vi mindes blott, att vi bott runt omkring denna fjrd under tre r,
varje sommar p ett nytt stlle, och i ett slags begr att fortstta vad
vi en gng brjat, beslto vi att fara vidare till den andra sommarens
hem, dr vi mindes tv sm rda stugor i skogskanten och en liten
grsplan, dr i en vit korgvagn vr frsta gosse sov under en bl
sufflett.

Vi lto ro oss ver dit, och vi visste nu, att vi rodde mot en de
strand. Ty denna gng hade vi frgat oss fr. Vi visste, att ren ocks
hr hade sopat bort spren av det som varit och frndrat allt.

P den lilla udde, dr vi nu stego i land, bodde ngra r tidigare en
gammal fiskare med sin hustru. Hon dog en vinternatt, nr snn yrde kring
stugan, och nr ven en dag den gamles timme slog, s togo barnen i arv
de bda stugorna uppe i skogsbrynet, bten och notboden nere vid sjn.

Men skrgrdens sagor ro mnga, och en av dem var ven sagan om de sm
rda byggnaderna vid skogens bryn. Nr de femtio ren, p vilka de dda
en gng kpt marken, voro frbi, kom bonden som gde jorden och tog den
tillbaka. Han drev den nye garen frn grd och grund. Och drfr voro
husen jmnade med jorden, virket var bortfrt, det frra potatislandet
var vervuxet med tistel och ogrs, och marken sg ut som om elden gtt
fram ven hr.

De bda resande, vilka skte spren av sin ungdoms lycka, stodo ter
bland spillrorna av ett skvlat hem. Det var, som om vi frfljts av
ruiner. Och gripen av den ohyggliga beklmning, som fljde p alla de
illusioner, vilka brustit, slppte Elsa min arm. Gende uppt den torra
risbacken, nalkades hon stngslet, dr grinden var bortsliten, och ett
par rostade gngjrn snedvridna hngde kvar p stolpens hakar.

Hr stdde hon bda sina armar mot stolpens kant, och i det hon gav fritt
lopp t alla de skiftande knslor, som strmmat samman ver hela hennes
sjl, brast hon i en vldsam grt. Hon snyftade, som om livets alla
olyckor strtat samman ver hennes huvud. Hon sttte tillbaka min hand,
nr jag ville smeka henne, och hon grt s lnge, att jag blev otlig,
och yrkade p, att vi borde g fr att ej komma fr sent till ngbten.

Hon hrde ej p mig, tog mig blott om axlarna och sade:

Du hade rtt, vi borde aldrig ha kommit hit.

Och hon beknde, att hon tnkt p denna resa lnge, att hon nskat den
under ratal, att hon av en slump -- hon visste ej huru -- kommit att
tnka p, att nu skulle den ske, just nu. I hennes hemliga drmmar hade
tanken p denna resa p ett underligt stt frbundit sig med tanken p
hela vrt livs lycka. Det hade synts henne, som om vi borde och mste
fretaga denna resa en gng, som om hon aldrig skulle kunna knna sig
sker p, att hon verkligen var lycklig, frrn hon ftt se dessa trakter
s, som hon en gng sett dem i sina drmmar. Hon sade att det varit
hennes avsikt, att, nr vi kommit ut tillsammans, skulle hon bedja mig,
att vi finge bo dr en sommar till. Och hon visste, att jag ej skulle ha
kunnat neka henne denna bn. Men nu, nr ingenting fanns kvar, ingenting
av allt det, som en gng varit hennes, nu var det, som om den lnk
brustit, vilken hll henne fast vid sjlva livet.

Jag frblev stum under hennes frtvivlade utbrott, och jag frstod mer n
vl, att jag stod infr en av dessa fantasier eller drmmar, vilka fr en
mnniska med rikt knsloliv i ordets egentliga mening kunde betyda mer
n sjlva livet. Fr egen del hade jag visserligen knt mig upprrd bde
vid alla minnen, som dessa platser vckte till liv, och av den
frstrelse, som hemskt vra kra platser. Men att stta denna frdelse
i ngot sammanhang med vad som fr mig sjlv var krt och betydelsefullt,
fll mig icke in. Och infr detta utbrott av sorg stod jag alldeles
rdls.

Jag frskte det vanliga medel, varmed en man plgar kunna bringa en
kvinnlig sorg till tystnad. Jag frskte med smekningar. Men Elsa drog
sig undan min hand, emedan hon sg att i min vnlighet fanns trst, som
hon frsmdde, i stllet fr sympati, som hon skte. Hennes ansikte fick
ett slutet, otkomligt uttryck, som om hon satte hela sin person in p
den fantasi, vilken behrskade henne, och icke av ngot ville lta sig
stras.

Hon sg sig omkring p den oordnade, grusade planen, och i det hennes
blick blev fuktig som av medknsla, sade hon:

Stackars mnniskor!

ter flyttade hon sin egen missrkning ver i medknsla med de mnniskors
olycka, om vilken hela den tomma jordbiten bar vittne. ter satte vi oss
ned och lto vra blickar svva kring den lilla backen i skogsbrynet,
vilken erinrade oss om en hel sommars sorglsa ro. Vi brjade samtala.
Och vi frskte framtvinga fr vr fantasi de scener, vilka fregtt
denna frstring. Bonden, som rdde om jorden, kom till det unga paret,
som tagit grden i arv. Han underrttade dem kort och gott, att tiden var
utlupen. De femtio ren voro slut, och nu skulle byggnaderna rivas. Han
ville ha sin grd tillbaka. Det var tydligt, att han ej hade ngon frdel
drav. Han skulle kanske haft strre frdel av att nnu en gng slja
jordlappen. Men han hade sett, hur de andra hade haft hyresgster om
somrarna. Inkomsten av denna hyra hade vckt hans avund, och med styrkan
av en fix id hade i hans hjrna den tanken slagit rot, att hr skulle
ingen bo. Marken skulle vara hans och ingen annans.

Och s hade de unga, som bott hr, ftt riva sina byggnader ned till
grunden, flytta dem ver till en annan  och bygga dem upp, dr den rike
kunde bevekas att lmna plats fr den fattige. Men nr den sista
btlasten stod frdig att lmna bryggan, hade raseriet gripit mannen.
Och i sin tur, begagnande sig av sin rtt, hade han gripit till yxan. Han
hgg ned trden, som stodo p hans faders mark, han frstrde
brbuskarna, grinden slet han frn sina hakar och kastade den verst p
frjan. Och innan han lade ut, vltrade han stenarna frn den lilla
bryggan i sjn, frstrande bthamnen, och for drifrn, njd med den
hmnd, som icke lmnade hans fiende ens ngot att vinna.

Om detta talade vi, men hela tiden lg vr egen missrkning p lur bakom
vra ord, och Elsa ryste.

r det vi, som fra olyckan med oss? sade hon.

Jag log. Min hustrus ord syntes mig tomma och verspnda.

Lt oss fara till vrt tredje stlle. Dr veta vi ju, att allt str som
det sttt, sade jag.

Men Elsa skakade blott p huvudet, och i det hon pltsligt reste sig upp
sade hon:

Jag vill g vr gamla vg genom skogen.

Utan att avvakta mitt svar gick hon fre mig. Det var, som om hennes
frra livlighet kommit tillbaka, som om hon i ett nu skakat av sig hela
tyngden av andras lidanden och andras sorger, allt detta som skymde vra
minnens land och hela denna underliga dag frfljt oss med all livets ve
och elnde. Hon frde mig rtt in i skogen p en smal vg, dr granarna
slogo sina grenar samman ver vra huvuden. Stigen var mjuk och ltt att
g. Runt omkring oss dallrade solskenet ver fuktig mossa och ett
perspektiv av stammar och barr. Stigen ledde ned till en liten vik. Ttt
utmed en brant klippa skar den in i skogen, och vid stranden glesnade
trden, slppande fram solljuset, som fll ver en ppen, svagt
grnskande glnta.

Hr stannade ocks Elsa och brjade leta i trdens stammar. Och nr jag
sg henne ska, d vaknade ocks inom mig ett minne, som lnge slumrat,
som jag under elva r knappast kommit att erinra mig.

Det var en afton, nr vi nnu bodde kvar i de stugor, som nu jmnats med
jorden. En augustiafton var det. Och fljande samma stig, hade vi gtt
hit fr att sga farvl t en god sommar. D hade min hustru tagit en
svart knappnl ur sin klnning och fst den i barken p en tall.

F se, om den sitter kvar, nr vi komma hit hrnst, hade hon sagt.

Detta minne flg genom min sjl, och jag knde mig helt vemodig. D sg
jag min hustru med ett ltt utrop springa fram mot en lg tall. Hon tog
en rostig nl ur dess bark, och i det hon fll mig om halsen och kysste
mig, grt hon av lycka.

Hon satte omsorgsfullt reliken tillbaka i trdets bark. Ty hon hade icke
hjrta att taga den bort. Kanske hade hon en rent av vidskeplig fruktan
att rubba den. Men sedan hon funnit den, frsvann det sorgliga intrycket
av egen missrkning och andras nd plnades ut hos oss bda. Och som om
vi med denna lilla hndelse ftt en trstande hlsning frn goda andar,
vandrade vi lyckliga tillbaka ver brnda tomter, vilka ej lmnat oss
annat kvar n en gammal rostig nl, som var s vl gmd, att ingen kunnat
taga bort den.




X.


Hur ofta har jag icke tnkt p denna frd ver brnda tomter, hur ofta
har den icke sedan synts mig som en symbol fr hela vrt liv!

Men d verkade denna hndelse p oss helt annorlunda, n vad jag nu minns
den. D verkade den s, att vi gingo till vrt tredje stlle, vilket min
hustru nyss icke ens velat se, och hyrde dr fr andra gngen vrt hem
fr sommaren, och ltta om hjrtat flyttade vi ut till den trakt, vid
vilken vi knde oss bundna genom en rostig nl, som ingen tagit bort.

Ren frn moln, som skymma solen, minns jag den sommar, vilken fljde p
denna vrutflykt. Med vilken lust arbetade jag icke, och hur ltt skred
icke arbetet framt. Blad efter blad lades lugnt och utan anstrngning
till den bok, vilken skulle utkomma till hsten, och mer n en gng stod
middagen p bordet, nr drren till arbetsrummet stngdes och Elsa satte
sig ned fr att lyssna till de sidor, som skrivits under frmiddagen.
Stilla och lycklig satt hon och gladde sig t, att hgen med ttskrivna
sidor vxt p bordet. Ty hon visste vl, vem det var, som gav arbetet
liv. Hon visste att vad jag diktade om mnniskor, vxte fram under lnga
samtal mellan henne och mig, och hon njt av, att jag kallade henne fr
min anteckningsbok, som skrare n ngon skrift bevarade mina tankar och
gav mig dem ter, friska och frnyade. Ty nr jag d hmtade dem tillbaka
ur det trogna minne, vilket gmde mina egna tankar bttre n jag sjlv,
tersg jag dem genom det krlekens frstoringsglas, varmed hon sg allt
det, som rrde henne och mig och framfr allt mitt arbete. Drfr knde
ocks hon, medan jag lste, att vad hon sjlv med mig sett i oordnade
fantasier, i det skrivna tagit form. Hon njt en stilla och sllsam
modersgldje vid att flja dessa mina andliga barn, alltsom de blevo
till, och nd var hon svartsjuk p dem, emedan hon inbillade sig, att de
kunde fylla mina tankar, s att de undantrngde henne sjlv, hemmet,
barnen och allt vad i livet fanns. Ja, jag tror aldrig, att hon anade,
hur denna samdiktan med henne var mig dyrbarare n dikten sjlv.

Hur barnsligt det m lta, s r det dock sant, att intet ngonsin
sporrat mig s till andlig verksamhet, som nr jag frstod av hennes
ansiktsuttryck, vilket aldrig kunde dlja vad hon tnkte, att jag
lyckats, och att hon var njd. Jag kunde sitta och tnka p denna
upplsning, medan jag skrev, och denna tanke skingrade de hundratals
objudna fantasterier, vilka eljest s grna vilja hindra pennan att
arbeta. Men nr vi slutat lsningen och kommo ut i salen, d skrattade vi
t, att gddan blivit kall, och att gossarna, som sutto dr, ndtorftigt
tvttade, barbenta och solbrnda, sgo hungriga och vntande ut.

Vi ha setat hr och vntat s lnge, knorrade Olof. Var har ni
varit?

Vi ha lst pappas bok, sade mamma.

Kunde ni inte vnta med det till efter midda'n?

Nej, det kunde vi inte.

Det mtte vara en konstig bok, yttrade Olof.

Men Svante, som nnu icke brjat stava, tog pappas obekanta bok i
frsvar, och som alltid blev det mamma, vilken mste bilgga tvisten och
stilla de oroliga vattnen.

Men vilken sommar detta blev! Vilken hrlig sommar, full av arbetsgldje,
skrgrdsvindar, klar sol och ljumma mnskenskvllar! Jag minns den som
ett enda solljus, jag minns vnner, som landade med segelbtar vid vr
brygga, jag minns utfrder med matkorgar och frisk sommarblst, bad i
ppna sjn, d Olof lrde sig simma, och Svante rullade p sandbottnen
fr att visa sina anlag. Jag minns festdagar med blomguirlander och
verser, smultron och vin, lnga, tysta promenader genom barrskogen, som
ppnade sig mot en solbelyst fjrd, och jag minns tullkarlen med
rttarkransen, vilken plgade flja oss i segelbten och i sitt gra
hakskgg log t en hel familj av bara ungdom och barn.

Vad den sommaren var kort, och vad hsten kom tidigt! Med vilket vemod
fljde vi icke naturens vxlingar, hur kvllarna blevo lngre och dagarna
kortare, hur ngarna med sina praktfulla blommor mejades av, s att
naturen blev kalare, hur rgen gulnade, och vassen vxte hg och stor
kring strnderna, bildande som en tt vajande skog av grnt med violetta
vippen, dr frr vattnet fritt plaskade upp ver stenarna.

Och nr dagen fr uppbrott ntligen nalkades, hur uppskte vi icke d
alla sommarens platser fr att f terse dem en sista gng. Vi gingo upp
p utsiktsberget, och vi vandrade skogsvgen fram och ter, helst nr det
blivit mrkt, och stjrnorna skymtade genom granarnas grenar. Nstan en
hel vecka anvnde vi endast till att sga farvl. Vi togo gossarna med
oss och seglade n runt, och vi talade om boken, vr bok, som var frdig
och skulle komma till hsten. I timtal kunde vi g den smala vgen, som
ledde frn det rdmlade boningshuset ned till stranden, och vi stannade
varje afton lnge p bryggan, lyssnande till vgornas skvalp, som lt
lugnare nu n under den oroliga vren, fast p samma gng hrdare.

Men den sista kvllen, nr augustimnen redan var i nedan, gingo vi
ensamma ned till bryggan och lade ut bten.

Fr nattbrisen seglade vi ut p den svarta fjrden, dr den gula
halvmnen mlade glittrande strimmor, och kring vilken trden stodo s
mrka och underliga, bildande helt nya konturer, mot vad dagsljuset gav.
Som genom ett trollandskap seglade vi fram, lyssnande till det klapprande
plasket av de sm vgorna mot btens bog. Vi ilade fram ver den endast
krusade vattenytan med strre fart n ngonsin om dagen, ty nattens bris
har strre kraft n dagens, eller ocks synes den hava det. Men utan att
tala eller komma verens om ngonting, vnde jag bten, s att den gick
omkring klipporna, och p badvikens stenar gingo vi i land. Vi togo
varandra i hand, och vi gingo vr gamla vg fram till den lga tallen, i
vilkens skrovliga bark den rostiga nlen satt. Vi behvde ej ska efter
trdet, ty under sommaren hade vi ofta vallfrdat dit, och vi hade aldrig
fruktat, att ngon skulle rra den lilla tingesten, vilken satt s vl
gmd och syntes oss vara inseglet p vr egen omtliga lycka, som hade
hotat att g, men kommit tillbaka.

Men som vi sutto dr i vra tankar och sgo mnljuset uppslukas av
barrtrdens dunkel, sade min hustru:

Jag vill inte lta den sitta kvar. Jag vill ha den med mig.

Med varsam hand tog hon den ls och fste den i linnet innanfr
klnningen.

Kanske kommer jag aldrig hit mer, sade hon, och d vill jag, att du
skall finna den efter mig.

S seglade vi ut igen i nattbrisen, och en frutaning om vad jag aldrig
trodde skulle komma fyllde mig med en onmnbar knsla av sorg. Jag sg p
den plats i bten, dr Elsa satt. Jag tyckte, att den blev tom infr mina
gon, och att jag ensam seglade ut ver en vattenyta, vilken ftt andra
konturer n dem, som solljuset gett. Jag satt fylld av denna knsla s
starkt, att jag glmde, att jag icke var ensam, och jag spratt till, som
om jag vaknat till ny verklighet, nr jag hrde min hustrus rst. Hon
talade sakta, som om hon talat till sig sjlv, och jag hrde i brjan
orden, som om jag icke frsttt dem.

Jag har tnkt s ofta, sade hon, att det mtte finnas mnniskor, som
behva ngot att tro p, och frn vilka det r synd att taga bort deras
tro. Jag r s lycklig, att jag tror som du. Jag vill inte gra ngot,
som du inte tycker om, inte tro ngot ens, som du inte vet. Men jag kan
inte lta bli att tro p Gud. Tycker du mycket illa om det?

Om min hustru hade frgat mig detta i vr frsta ungdom, hade jag skert
blivit stridslysten och givit mig in p alla de skl mot en sdan tro,
vilken tidens illusionslsa riktning hade lrt mig att betrakta nrmast
med verseende ringaktning. De r, som gjort mig ldre, hade vl icke
givit mig ngon tro, men knslan av de ondligt olika mnniskornas
personliga okrnkbarhet hade ddat den sista resten inom mig av begret
att gra s mycket som en enda proselyt, ej ens om denna enda skulle vara
min egen hustru. Vad jag trodde var ingenting fast, endast ett skande
att finna det strsta, och mer n en gng hade redan i min tidiga ungdom
fattigdomen i, vad man med ett dligt ord kallar materialism, verraskat
mig genom sin torra kyla. Men om sdant, som inom mig sjlv var alltfr
oklart och formlst, talade jag i allmnhet ogrna, och jag knde mig nu
p en gng verrumplad och frdmjukad av min hustrus ord.

Hur skulle jag kunna tycka illa om det? svarade jag blott.

h, vad jag r glad, kom ter hennes rst. Ty hennes ansikte urskilde
jag blott dunkelt. D blir du inte ledsen heller, om jag talar om fr
dig, att jag varje afton lser min aftonbn, som nr jag var barn. Jag
vet inte, till vem jag ber. Men jag lter ocks gossarna bedja fr dig
och mig och fr varandra. Tror du, att det r ortt?

Jag lade ned rodret, steg upp frn min plats, tog min hustrus kra huvud
i mina hnder och kysste henne, utan att kunna sga ett ord.

Jag vill inte, att det skall finnas ngonting, som du icke vet, sade
hon enkelt.

ter satt jag p min plats vid rodret, ter skt bten fart, och om en
stund sg jag genom lvverket ett ljus, som vgledde mig fram till
hemmets brygga. Med armarna om varandras liv gingo vi den smala stigen
fram till vrt sommarhem, och nr vi kysste varandra till godnatt, sade
Elsa:

Du har gjort mig s lycklig i kvll. h du vet inte vad du har gjort mig
lycklig.

Den aftonen satt jag lnge uppe, och jag gjorde, vad jag icke gjort under
hela sommarens lycka. Jag tnkte p Elsa och mig. Oupphrligt terkom den
tanken fr mig, varfr hon behvt frga mig, om jag tillt henne att tro
p Gud och att bedja. Ty detta var ju, vad hon hade gjort. Och p samma
gng, som denna veka kvinnlighet berrde mig som en flkt av onmnbar
lycka, knde jag ett styng inom mig, att hon ngonsin behvt frga s.
Jag genomgick i tankarna vr ungdom och alla de r, vi lskat varandra.
Jag tyckte, att jag stdse velat bra henne p mina hnder, jag tyckte,
att jag alltid gjort s, och nu klang igenom hela hennes vsen en ton,
som om jag mitt under allt detta ovarsamt rivit i hennes innersta, och
utan att veta det tillfogat henne ett sr, vilket kanske bltt lnge,
innan hon vgat eller kunnat lta mig ana, att hon led. Hon syntes p
ngot stt frukta mig eller min kritik eller bdadera. Och jag frgade
mig sjlv: varfr?

Jag visste, att om detta kunde jag icke frga henne. Ty hon skulle alltid
sl armarna om min hals och sga: Du! Du! Aldrig har du gjort mig annat
n gott. Jag tyckte mig kunna hra fanatismen i hennes rst, nr hon
sade det. Ja, jag visste, att hon skulle svara s, och jag visste ocks,
att hon skulle knna allt vad hon sade som den innersta sanning, s visst
som hon eljest icke kunnat sga det. Men denna tanke tillfredsstllde
mig icke. Det var helt annat, som nu sysselsatte mig. Vad brydde det mig
fr vrigt i denna stund, om min hustru bad till Gud, eller om hon icke
bad? Vad brydde det mig, om hon tnkte det eller icke tnkte det? Vad hon
sagt, hade trffat mig som pilar, vilka gtt rakt in i mitt hjrta.
Hennes ord hade smlt samman med henne sjlv och hela den sommar, som
gtt, med knslan av btfrden p det mrka vattnet, med skogens brus och
mnens glittervg ver de krusiga bljorna. Det smlte hop alltsammans
till ett enda helt och det sjng om, att jag vunnit en skatt, som icke
kunde delas eller frvandlas, men som skulle vara min, s lnge jag
frstod, att den endast vxte i tysthet fr mig.

Men under allt detta plgade mig den tanken, att jag, utan att vilja det,
nd skrmt henne. Den plgade mig tvrt emot hennes egna ord, som nnu
ringde mig i rat. I tankarna genomgick jag allt emellan oss, som jag
kunde minnas, och vilket hrmed kunde ha ngot sammanhang, och nr jag ej
kunde minnas mera, skte jag i tankarna efter, vad jag ej kunde finna.

Ty det var skuldknsla, jag erfor, skuldknsla, som tryckte mig. Jag
kunde blott icke erinra mig, hur eller nr jag blivit skyldig. Jag tyckte
blott, att jag var det och mste vara det. Nr jag kom in fr att g till
sngs, blev jag bestrt ver att se min hustru ligga vaken. Men nr jag
lagt mig, bjde hon sig endast fram och kysste min hand.

Jag har aldrig sett ett lyckligare uttryck i hennes ansikte.




XI.


Emellertid nalkades dagen, som vi lnge vntat, d vrt barn skulle
fdas, d hemligheten, som min hustru lnge sedan rjt, och som givit
hennes sjl spnstighet och hennes kropp vingar, skulle komma i dagen, d
lyckan fr alltid nyo skulle stta bo i vrt hus. Medvetandet hrom var
det, som bidragit att gra vr sommar s ljus, tminstone ser jag det nu
s. Men s underbart allt synes mig, nr jag eftert tycker mig ha ftt
frklaringen, s naturligt och enkelt kom allting d, och hela innebrden
av allt, som skedde med oss, var jag d lngt ifrn att ana.

Vi hade ju ftt tv barn frut, och jag hade sett mnga av dessa rrande
bevis p vntans modersgldje, vilka en man, som lskar sin hustru,
aldrig glmmer. Men aldrig hade jag sett min hustru s uppfylld av frjd
ver det, som skulle komma, som hon nu var. Aldrig hade hon gtt omkring
i en s andaktsfull lycksalighet som nu, aldrig hade hon frsttt att i
den grad gjuta helgdagar omkring hela vrt vardagsliv som under denna
mrka hst i den trista staden, d regnet oupphrligt fll, och hela
livet utom oss syntes s tungt och svrt, som vl aldrig frr varit
hndelsen.

Vi hade ju tv gossar, och drfr blev det naturligt att kalla den lilla
varelse, som skulle komma fr flickan. Det var henne, vi vntade,
henne, vi talade om. En middag, nr jag kom hem frn mitt arbete, sade
min hustru till mig:

Det r min ngel, som kommer, Georg, hon kommer fr att rdda mig.

S lnge hade jag levat i glmska av, att ngon fara ngonsin hotat oss,
att jag frst icke frstod hennes ord.

Rdda dig? upprepade jag mekaniskt. Frn vad?

Hon fick ett underligt uttryck, som om hon drog sig in i sig sjlv fr
att liksom tnka efter, hur det var mjligt, att tv mnniskor, vilka
lskade varandra, kunde knna s olika.

Har du redan glmt hur det var i vintras? sade hon.

Jag frstod nnu icke, eller jag ville icke frst.

Jag trodde, det var frbi, sade jag.

Tror du ngonting ngonsin kan vara frbi? blev svaret. Och hon
tillade:

Kanske kan den lilla, som kommer, gra vad ingenting annat kan.

P detta korta samtal tnkte jag ofta, och jag skte ffngt f det att
rimma sig med den ostrda lycka, vi njutit under den sommar, som gtt.
Var det mjligt, att min hustru under den lyckans solskensdagar, som gav
frg t hela hennes vsen dolde fret till en olycka, som en gng skulle
breda sig ver vrt liv? Var det mjligt? Levde hon tv liv? Kunde hon p
en gng leva mitt i solskenet och samtidigt knna, att natten var nra?
Eller tillhrde den aning eller fruktan, hon nu rjde, blott det slags
fantasier, som voro en fljd av hennes tillstnd?

Jag frskte sl mig till ro med det sista alternativet, men det ville
aldrig riktigt lyckas, och mer och mer brjade jag se min hustrus hela
liv i en ny och annan dager, densamma som till sist skulle inhlja henne
helt.

Jag kan icke beskriva den nya knsla av mhet, som vcktes inom mig av
dessa tankar, t vilka jag ej ens kunde giva ord. Och jag vgade knappt
tro, vad jag sjlv sg infr mina gon, nr allt gick lyckligt, och min
hustru efter en svr kamp lngsamt brjade tillfriskna efter att hava
givit livet t en spd varelse, till vilken hon redan frn brjan talade
ord, som ingen annan fick hra.

Men flickan kom aldrig. Hon var bytt i en gosse, som fick namnet Sven.




ANDRA DELEN

I.


Lille Sven vxte upp och blev allas lskling. Han fick lngt gyllene hr,
och till minne av flickan, som aldrig kom, brukade mamma krusa gullhret,
s att det lg i lnga lockar kring hans lilla ansikte med den skra hyn
och de underbara nglagonen. Intet barn har haft djupare, stora gon med
en tidig drmmande blick, och intet barn har haft en mera frtroendefull,
smeksam liten hand, vilken han smg in i en stor mnniskas, som visste
han, att han verallt kunde finna trygghet, drfr att han sjlv icke
visste om ngot ont.

Lille Sven var store-brors avgud. Ingenting kunde vara vackrare n att se
store-bror, som tyckte om att vara karlaktig och drfr ogrna lade sina
knslor i dagen, draga lille-bror i en liten vagn, njuta av hans glada
ansikte och oupphrligt vnda sig om fr att se efter, att lille-bror
icke fll av. Det enda, som hrmed kunde jmfras var att se Svante gra
detsamma, och Svante njt dessutom av att vara beskyddare i s mycket
hgre grad, som han vid lekarna med store-bror alltid varit den, som var
liten och fick lyda. Sven var s liten emot de stora brderna, som han
beundrade och fljde, att han alltid var och frblev lille-bror, och han
var s glad, att hela huset kom omkring honom, nr det hnt honom ngot
lyckligt, och hans klingande rst eller klara skratt ljd genom rummen.
Man kom drfr, att man ville f se, hur hans gon tindrade, och hur hans
sm vita hnder fktade av frtjusning, se hela denna strlande
barnagldje, som gav sol t hjrtat.

Ack, jag skulle nska, att jag skrivit denna berttelse om lille-bror
frr, s att jag kunnat lgga den fram blad fr blad fr henne, som kunde
hans korta levnadssaga bttre n jag, bttre n ngon. Hon, som kom ihg
varje hans ord, varje litet drag ur hans livs bok, hon som levde hans liv
och sitt eget i frening med honom, hon, som levde med honom, ven nr
hans klara gon icke lngre lyste ibland oss, hon, som slutligen fljde
honom p de stigar, dr ingen, frr n tiden r inne, kan flja. Hon
skulle d fyllt, vad jag ville sga med sin anda, och min dikt om ett
litet barn skulle ftt den starka vissheten att handla om en, som nnu
lever.

Ty lille Sven levde och verkade med sin mor, hos och fr henne. Han hade
sin lekstuga hos henne, och hela frmiddagarna, nr pappa var borta, och
gossarna lste, satt lille Sven p golvet och hrde mamma bertta sagor.
Mamma kunde mnga sagor, men ingen saga tyckte Sven bttre om n den om
lilla rdluvan, som skulle g till mormor med br, och som den stygga
vargen t upp. Han blev s frfrligt uppskakad nr han tnkte p den
lilla rdluvans de, och han var s rdd fr den otcka vargen och s ond
p honom. Han skulle bli stor och g ut och ta' reda p honom och skjuta
honom.

S hittade mamma och han p lekar. De lekte, att Sven reste bort och var
borta, och mamma satt ensam och vntade p honom. Och s kom Sven hem,
och det blev en gldje s stor, att mamma mste lgga ifrn sig sitt
arbete och taga honom i knt och kyssa honom mnga gnger. Och mnga
andra lekar lekte de.

Lille Sven hade mnga namn i hemmet. Han kallades fr lille-bror och fr
Nenne, vilket han uppfunnit sjlv, fr klimpen och gullebarn, allt som
det fll sig. Han kndes vid alla sina namn, kunde rkna upp dem, och var
stolt ver dem. Lille Sven lekte icke mycket med andra barn, och han
trivdes icke lnge drmed. Han kom alltid tillbaka till mamma, som om
detta varit den naturligaste sak i vrlden. Och han brydde sig d aldrig
om, ifall han avbrt leken och frargade de andra barnen. Fick han bara
syn p mamma, s sprang han ifrn alltsammans, tog henne i hand och
fljde henne, vart hon gick. Det var en krlek, som gick ver alla
begrepp, och som aldrig svalnade, emedan fremlet fr densamma var fr
lyckligt t detta frhllande fr att ngonsin finna den lille
besvrlig.

Sven och mamma hade sina sm hemligheter, och nr Sven viskade ngot till
mamma, fick inte ens pappa hra p. Frskte han det bara fr att retas
med Sven, d skrek den lille:

Nej, han fr inte. Han fr inte. Sg honom, att han inte fr.

Och mamma vrjde sin skatt och hll pappa p avstnd, s att Sven fick
tala ut i hennes ra, allt vad han hade att sga.

Nr det d var gjort, d triumferade Sven.

Ser du, sade han. Du fick inte hra det.

Och s gick han med mammas hand i sin och skrattade t sin fader. Det
kallade han att ckla pappa, och han visste f saker, som han fann mera
njsamma.

Jag kan se dem bda nnu, nr jag vill, hand i hand, gende fram och
tillbaka i den lnga gngen, som brjade vid syrenhckarna, g under de
bara trden p vintern, nr Sven var kldd i sin lilla pls, som var
gjord av mammas gamla, vilken han var s stolt ver, och som han ftt,
drfr att han som liten var s klen. Det skulle fr vrigt vara svrt
att bestmma, vem av de tv som egentligen hade mest att sga den andre.
Och om jag hade sett p dem lnge och fick lust att vara med, d blev
Sven svartsjuk och satte ut sin lilla rda mun, s att mamma mste
frebr honom hans uppfrande mot familjens verhuvud och tala om, hur
snll pappa var. Detta ville Sven d emellertid ogrna erknna. Och medan
vi gingo tillsammans, stal han sig till att gra miner t mamma, som
pappa inte skulle f se, alldeles som ville han lyckliggra sig sjlv
med att bibehlla den trollkrets av hemlig frtrolighet, som han slagit
kring sin krlek och sig sjlv, och dr han icke tlde det ringaste
intrng.

Men nr pappa var i sta'n och kom hem, d var det Sven, som stod gmd
bakom drren och vntade fr att riktigt kunna f skrmma honom. Han gick
och stllde sig dr, lngt fre den tid, d pappa kunde vntas komma
tillbaka. Oupphrligt vnde han frn sitt gmstlle tillbaka till mamma
och frgade:

Tror du inte, att pappa blir bra flat?

Naturligtvis trodde mamma det, och naturligtvis var Sven verlycklig vid
denna utsikt. Och nr ntligen pappa kom och stannade i frstugan fr att
stampa sanden av sina galoscher, d kom Sven framsmygande s tyst och
sakta, och tnkte inte alls p att skrmma honom, utan stod och smlog
fr sig sjlv, som om han mycket vl visste, att pappa inte kunde se
honom utan att bli glad, och lngsamt krp han nrmare som fr att njuta
av att se pappa otlig att f ta honom i famn, hngde sig om pappas hals
och lt sig bras in, medan samtidigt familjens dogg, som Svante i tiden
dpt till Pudel, gnydde av gldje och hoppade omkring oss.

Jag minns s vl min hustrus gon, nr hon betraktade denna scen.

Om du visste, hur mycket jag talar vid honom om dig, sade hon, nr Sven
ntligen tillt sin fader att slppa taget och lmna mamma plats.




II.


Alltsedan Sven var s liten, att han kunde rra sig, hade han varit
Pudels intimaste vn och haft rttighet att gra med Pudel allt, vad han
ville. Han fick draga honom i ronen och nypa i hans korta svans, ligga
p honom och hlla honom i de mest obekvma stllningar. Pudel visade
hrver ingen hgre grad av missnje, n att han ibland sg frvnad ut
ver, varfr allt detta egentligen skulle verg honom, samt saktmodigt
och fridsamt lade sig p annan plats i ffng frhoppning, att hans
vlvilliga plgoande skulle trttna och lta honom vara i fred.

Men kom Sven ut p grden, fljde Pudel honom vart han gick. Fnysande med
sin korta kluvna nos, stod han och betraktade, hur Sven lngsamt och
betnksamt ste sand i en liten bleckburk eller understundom vergick
till den mindre lmpliga frstrelsen att plaska i vattentunnan. Pudel
fljde honom hela tiden, och nrmade sig ngon frmmande, fljde Pudel
dennes tgranden med misstnksamma gon, redo i varje gonblick, ifall
omstndigheterna skulle fordra hans ingripande.

Sven och Pudel hade i vrigt sina vgar fr sig sjlva, och mer n en
gng hade de satt hela huset i frskrckelse genom att pltsligt
frsvinna p de mest otnkbara vgar och sedan man hunnit frtvivla, om
att ngonsin mera f se dem vid liv, pltsligt uppenbara sig, som om
ingenting hnt, bda lika frvnade ver den uppstndelse, vilken de
framkallat.

Det vore synd att sga, att Sven egentligen var en olydig gosse. Men i
denna punkt var han icke ltt att handskas med. Mer n en gng hade mamma
lovat honom ris, om han en gng till sprunge bort p egen hand, och mer
n en gng hade hon strax eftert infr mig bedyrat, att hon ville se
hjrteblodet p den, som vgade rra Sven. Men hrvidlag tycktes Sven
vara otkomlig fr bde rttelser och frmaningar, och han stod s
frundrad vid mammas hftiga gldje ver att efter sdana utflykter
terfinna honom levande, som om han frvnat sig ver, att de bda
kunnat tnka olika om ngonting i hela vrlden.

Det var vl inte farligt, sade Sven. Pudel var ju med.

Mamma ville inte tala illa om Pudel, men hon frskte vertyga Sven om,
att Pudel i alla fall inte var detsamma som en mnniska. Hon sade allt,
vad hon ngonsin kunde hitta p. Och Sven lovade med armarna om hennes
hals, att han aldrig mer skulle springa bort och gra mamma ledsen.

Men nr han gick ute fr sig sjlv och det var vr och vattnet flt i
rnnilarna p grden, d glmde Sven allt annat p jorden, n att han var
en liten gosse, som skulle g lngt bort i skogen.

Vem vet, vad han gick i fr tankar, eller om han ens mrkte, att han kom
p frbjudna vgar? Han gick och smpratade fr sig sjlv, och Pudel
fljde honom, och nr han kom nda bort till grinden, s stod den ppen.
D skulle han titta ut genom den och kasta en blick p vrlden, som
lockade utanfr, och d sg han verst p dikesrenen tvrs ver stora
landsvgen, hur de gula hsthovsblommorna lyste mot den gra myllan, och
s kravlade han sig ver s gott hans sm ben orkade. Men nu var han
nstan inne i skogen, och nu kunde han inte st emot lngre. Hga och med
knotiga grenar reste sig tallarna ver hans huvud, och in gick han mellan
stammarna, dr solen sken p mossan, och de frsta vrfglarna brjat att
drilla. En liten kerrtta kilade mellan stenarna, och lille Sven sprang
efter den. Lngre och lngre bort kom han. Dr lg ett litet krr, och
ute i krret vxte slgbuskar med gullglnsande hngen. Dem kunde han
inte n, ty d skulle han ha klivit ned sig och blivit vt om ftterna.
Men han kunde alltid kasta ngra stenar i krret och hra, hur det sade
plump, och se p de stora, vida ringarna, som gjorde vgor av hela den
lilla vattenytan. Det gjorde han ocks, och han hll p med det en lng
stund. Han blev rd om kinderna, och hans gon blnkte av hnryckning.
Gladare och gladare blev han, och han gick nda ned till ngen, dr det
kungliga lustslottet lg, och nr han kom ut p vgen, brjade han
springa. Han sprang och sprang, och nr han kom ut genom de hga
grindarna, sg han, att han var nra hemma igen. D blev han glad p
nytt, drfr att han knde igen vgen, och drfr att Pudel fns, viftade
p stubbsvansen och ville hem. S brjade han pltsligt lngta efter
mamma; och s kom han ihg de gula blommorna som han hade i hand.

Lngsamt och betnksamt gick han hemt igen, och det kan allt hnda, att
Sven nu dunkelt erinrade sig att han inte borde ha gtt hemifrn. Men en
sak var det, som Sven inte visste, och som han inte heller frstod sig
p. Det var, hur lnge han egentligen varit hemifrn. Ty ett par timmar
eller en liten stund, det var fr honom ett och detsamma.

Men nr han kom tultande ver grsmattan och just tnkte springa igen fr
att f komma in till mamma och bli satt i kn't och klappad och kysst och
f tala om, hur roligt han haft, d skvatt Sven till vid, att det brjade
skrika runt omkring honom. Det var pappa och mamma, Olof och Svante, bda
jungfrurna och nnu flera, tyckte Sven. De skreko i mun p varandra; den
ena hr och den andra dr; Sven hann aldrig ens se, var de kommo ifrn.
Ty just som han skulle vnda sig t ett hll, skrek ngon bakom honom,
och nr han d skulle vnda om och se t det andra hllet, blev han
upplyftad frn marken och bortburen av ngon, som sprang, s mycket han
orkade, och innan han visste ordet av, var han inne i salen, och mamma
sjlv tog honom p sina armar och kramade honom, s att han inte kunde f
luft.

Sven visste nog, att han aldrig behvde vara rdd fr sin mamma, men den
hr gngen svek honom nd modet. Ty nu kom han ihg, vad hon hade sagt
om riset, och nr han fick se pappa, blev han riktigt ngslig. Ty pappa
sg bister ut och sade i en mycket allvarlig ton:

Nu f vi lov att ta fram riset, Sven. Ty det vet jag, att mamma har
lovat dig.

D visste sig Sven ingen levande rd, och i sin nd tog han sin tillflykt
till blommorna, som han hll fram emot mamma.

Men det behvde han inte ha gjort. Ty mamma hade varit s skrmd, och hon
var s lycklig att ha ftt honom tillbaka igen, att hon bara tog honom i
famn och lt honom smeka sig, skrattade och grt om vartannat; och till
sist tog hon blommorna ifrn honom och satte dem i ett litet grnt glas,
ordnade dem och lt Sven se, hur vackert de stodo i solskenet. D uppgav
pappa alla tankar p avstraffningen, gick in till sig och knde sig
verfldig.

Men nr mamma blev ensam med Sven, tog hon honom i knt och berttade
honom, som om det varit en saga, hur orolig hon knt sig, och hur hemsk
hon varit till mods. Hon talade om, att hon trodde, att Sven brutit av
sig benet och lg ensam i skogen, och att de inte skulle finna honom,
frrn han var dd. Eller att han fallit i vattnet, och att de dr skulle
hitta honom som ett lik, och d kunde aldrig varken mamma eller pappa
eller syskonen ngonsin bli glada mer. Allt detta hrde Sven p och
frstod bara, att mamma var snllare mot honom n alla andra mnniskor.
S lt hon Sven bertta, allt vad han hade sett och gjort, hur roligt han
haft, och hur lngt borta han varit. Hon fick reda p bde den lilla
rttan och fglarna och krret och stenkastningen. Och till sist frstodo
de varandra bda tv och voro endast lyckliga ver, att de terfunnit
varandra.

Och nr de riktigt talat ut, d tog mamma Sven med sig till ateniennen.
Dr stodo mnga rara saker, som Sven ibland brukade f leka med, nr det
var riktigt vl. Bland annat stod dr en vit pudel av porslin, som hade
en tofs p svansen och bar en liten toffel i mun. Den var mycket gammal
och tillhrde egentligen inte mamma. Ty pappa hade ftt den av sin mor,
och den hade varit hennes, alltsedan hon var tv r gammal, d hon ftt
den av en gudmor.

Den var det bsta Sven visste, och den tog mamma i sitt hjrtas
lycksalighet ned frn ateniennen och gav honom i stllet fr ris. Den
fick st kvar, dr den stod.

Ty, som Sven sade, eljest kan jag sl snder den. Och d blir pappa s
ond.

Men han glmde aldrig, att den var hans. Och han brukade tala om det
ibland, nr det kom frmmande.

Den fick jag av mamma, sade Sven, nr jag sprang bort i skogen och kom
tillbaka igen. Det var, fr att mamma blev s glad, nr hon fick se
mig.

Och mamma frsvarade sin uppfostringsmetod mot varje kritik med att bara
lyfta upp gossen och lta alla se p honom. Gud signe henne! Hon hade
rtt.




III.


S gick ett r, utan att vi lade mrke till dess gng. Men vid denna tid
brjade min hustrus hlsa att allvarligt avtaga, och utan att vi talade
drom med varandra, frstodo vi bda, att endast en mjlighet fanns.
Redan en gng frut hade operatrens kniv ftt gra sitt livsfarliga
ingrepp och de sjukdomssymtom, vilka nu instllde sig, voro oss blott
alltfr vl bekanta. Drfr var det oss ingen verraskning, nr doktorn
en dag avkunnade domen och lt oss veta vad vi anat frut, att blott en
snabb operation kunde rdda Elsa t mig och mina barn.

Som om en ddsdom fallit ver hela vrt liv, gingo vi denna dag omkring i
vrt hem, och jag sg att Elsa gick dr och tog farvl. Fr frsta gngen
gick det fullt tydligt upp fr mig, hur mycket av sina innersta tankar
hon dolt fr mig liksom fr alla, hur frtrogen hon var med ddstanken,
och hur vissheten att hon skulle d ung, gnagde p hennes innersta
livskraft. Hon hade blivit vit och hennes kinder hade magrat. Hnderna
voro vaxgula, och hon gick i ngest framfr mig.

D bad hon mig frsta gngen att f d. Fr frsta gngen talade hon om
allt detta, som hon burit p och dolt, detta, som jag trngt in p henne
fr att f veta, och som aldrig annat n med antydningar ltit g ver
sina lppar.

Sedan jag var mycket ung, sade hon, lngt innan du och jag lrt knna
varandra, har det varit mig s naturligt att tnka p, att jag aldrig
skulle f leva lnge. S fann jag dig, och d glmde jag alltsammans. Ty
du har gjort mig s lycklig, Georg, du har gjort mig lyckligare, n jag
ngonsin kunnat gra dig. Du har givit mig mina tre gossar, mina tv
stora gossar och lille Sven. Och vad kan jag vara fr dem, fr dig och
fr er alla? Jag r ju sjuk och jag blir aldrig frisk. Du skall glmma
mig, Georg. Ack, ja, jag vet, att du skall srja mig, drfr att du
hller av mig, fast jag alltid varit klen och svag och aldrig varit till
nytta fr ngon. Men du skall nd glmma mig. Och du skall finna en
annan, som hjlper dig med barnen.

Och ter bad hon mig att f d, bad att f leva i ro de f veckor, som
stodo henne ter. Hon ville bara inte d p operationsbordet, men hon var
njd att f g bort, och hon ville blott f leva med sina plgor s
lnge, att hon hann bereda barnen p det, som mste komma, och sga
farvl.

S pltsligt hade allt detta kommit ver mig, att jag icke ens kunde reda
mina tankar, nnu mindre fann ord att svara. Jag knde dunkelt, att jag
genom att hr ingripa kastade mig in i en kamp, som gick utom och ver,
vad mnniskor i allmnhet ro dmda att uppleva. Jag knde den skygghet,
jag alltid erfarit, nr det gllt att rra vid ngot, som varit en annan
mnniskas innersta och mest otkomliga egendom. Och om ngot r, vad
ingen annan n en mnniska sjlv kan bestmma, s r det vl, om hon
skall bja sig under en sker dd eller upptaga en svr kamp fr att
mhnda vinna livet. Som jag sg min hustru framfr mig, frefll hon mig
s nra och dock s fjrran. Hennes bn att f d var s rrande och
allvarligt menad, att jag icke hade mod att bedja henne vnda ter till
livet fr min skull. Ty fr henne gllde det varken mer eller mindre.
Och med frundran mrkte jag, att hon kunde lmna allt vad hon lskade,
emedan hon var beredd. Men p samma gng knde jag med frtvivlans
styrka, att jag inte kunde mista henne. Jag kunde det icke. Och i min
frtvivlan gripande efter det enda, som fll mig in, sade jag blott:

Men Sven, kan du lmna Sven?

Hon ryckte till som fr ett drpslag, och hon vred sina hnder i
frtvivlan.

Nej, nej! Jag kan inte.

Hon vacklade bort mot sngkammardrren och bad mig blott att f vara
ensam. Jag sg henne stnga drren efter sig, och jag satt kvar, dr jag
satt, och tyckte, att allt vad jag levat med henne var borta och dtt,
och att hon nu skulle g ifrn oss. Jag frstod, att gjorde hon det icke,
s var det icke fr min skull, utan fr den lilles skull med det gyllene
hret och de underliga barnagonen, hennes lilla ngel, som kommit och
kedjat henne fast vid livet. Jag frstod allt detta, men det srade mig
icke. Jag fann det helt naturligt, att icke jag ensam kunde hlla henne
kvar. Jag bjde mitt huvud och grt, grt fr frsta gngen ver mig
sjlv och mitt eget liv. Och jag vntade ingenting, trodde icke p ngot
annat, n att nu skulle dagarna g lugnt och obevekligt fram mot den
stund, som mste komma, och sist skulle dden slita snder allt, fr
vilket jag levat.

Hur lnge jag satt dr, vet jag icke. Jag vet blott, att det blev skumt
omkring mig, och att jag spratt till vid att knna min hustru, som lg p
kn framfr mig och lutade sitt huvud mot min arm. Hon hade kommit s
tyst, att jag icke hrt henne, och hennes rst lt lugn, nr hon sade:

Jag vill leva fr dig, Georg, fr Sven och vra stora gossar.

Jag knde hennes rst, nr den blev s djup och varm, som om allt annat
n hennes krlek tystnat inom henne. Jag frstod, att hennes beslut nu
var oryggligt, att hon ter tillhrde oss alla, eller ville gra det, och
en varm vg av tacksamhet mot henne och hela livet strmmade igenom mig.
Det drjde lnge, innan vi ndrade stllning, men nr vi gjorde det,
reste hon sig upp och tnde alla lampor som till fest.

S kallade hon in barnen, och de kommo alla, tysta och undrande, och vi
behvde ingenting frklara fr dem. Ty de hade alla frsttt, var och en
p sitt stt, de hade talat med varandra, som vi stora hade talat fr
oss, och de visste, att mammas liv stod p spel, men att hon vgade det
fr att f leva fr dem.

Sven krp upp i mammas kn och smg sig intill henne. Och han fick oss
alla att le genom trarna, nr han sade:

Mamma fr inte d ifrn lille klimpen.

Detta sista var ju ett av hans smekord i familjen, och han anvnde det
sjlv utan skymt av medvetande om, att det lt ljligt. Drfr kommo hans
ord nstan som ett lfte om liv, och de lugnade oss.

Men nr barnen gtt till vila, gingo Elsa och jag med armarna om
varandras liv genom rummen. Och jag sg, att hon ter tog farvl, men p
annat stt n fr ngra timmar sedan. Dagen drp skulle hon ka till
lasarettet.

Men nr jag tidigt p morgonen kom ut, satt Olof i den stora lnstolen
mitt emot sngkammardrren.

Har du setat hr lnge? sade jag verraskad.

Ja, svarade gossen enstavigt.

Han hade setat dr och tnkt p sin mor och p, hur allvarligt allting
med ens hade blivit. Fr frsta gngen slog det mig, hur stor han var,
och jag tog hans hand som en jmnrings. Det ryckte till i tioringens
ansikte, men han kunde ingenting sga.

Nr Elsa och jag sedan sutto i droskan, var han herre ver sig sjlv, och
han steg upp p fotsteget bredvid min hustru, strk henne ver kinden och
sade beskyddande som t ett barn:

Var inte rdd mamma, det kommer nog att g bra.

Svante kom ocks fram och lille Sven blev lyft upp och pratade och
jollrade. I det gonblicket visste Elsa icke, vem av dem alla hon lskade
mest. Men p vgen terkommo vi i vrt samtal oupphrligt till vr store
gosse, vilken frsta gngen talat och knt som en man.




IV.


Ddsngeln gick denna gng vrt hem frbi, men hans vingar hade strukit
s ttt intill oss, att vad som nu skett lnge gav sin prgel t hela
vrt liv, ja, egentligen aldrig upphrde att gra det. Dock -- nnu en
gng tervnde lyckan till vrt hem, men dmpad och mera allvarlig. nnu
en gng tervnde hon, som gav helgdagar t vrt vardagsliv. Vra gossar
hlsade oss vlkomna, nr vi tervnde, och lille Sven krp upp hos
mamma, smg sig intill henne och sg innerligt lycklig och sklmaktig
ut.

Ser du det, att du fick inte d ifrn lille klimpen? sade han.

Han sg s triumferande ut, som om han ansett, att den lyckliga utgngen
berodde p honom, och mest fr att muntra oss alla, sade jag:

Jag tror, du anser, att det r du, som gjort mamma bra.

Det r det ocks, svarade min hustru.

Och ter sg jag det uttryck p hennes ansikte, som frr hade frefallit
mig s frmmande, men som jag mera och mera tyckte mig brja frst.

Hon slt den lille i sin armar, och ur hennes gon fllo tv klara trar.
Drp rckte hon mig handen och sade:

Jag r s glad att vara hemma igen.

Sjlv kunde jag ingenting svara. Jag sg bara p gruppen framfr mig, och
jag visste, att hr hade jag den lycka, p vilken jag fr endast ett par
veckor sedan knappast vgade hoppas. Och dock knde jag i mitt hjrta ett
styng som vid en begynnade aning om hoppls ensamhet.




V.


Den vr, som nu kom, minns jag som ett hav av blommor, vilka fyllde varje
ledig plats i vrt hem. Hyacinterna uppblandades smningom med blsippor,
blsipporna med vitsippor, gullvivor och violer, och sist, nr det led
mot midsommartid, kommo de blommande syrenerna.

Det var mamma och Sven som skaffade blommorna, och det skulle vara svrt
att sga, vem av dem bda, som lskade blommorna mest. Jag ser dem nnu
sida vid sida med hnderna fulla av blommor, rdkindade och pratande, g
ver den stora grden fram mot den ppna verandan. Hennes hr var lika
svart, som hans var blont, men deras djupa bla gon voro lika. De
bildade den mest sllsamma kontrast, och dock voro de mera lika n vad
mor och barn plga att vara. De hrde samman, som om de skapats att
stdse fljas t, stdse g med blommor i hnderna, nda till livets slut
g hand i hand och se i varandras gon. Ingen kunde se dem tillsammans,
utan att hans ansikte upplystes av ett soligt leende, och ofta kunde jag
mrka detta och knna min egen rikedom kas.

Ty under denna tid knde jag livet rikt och fullt som aldrig. Jag glmde
ter allt, vad som fyllt min sjl med tunga aningar och nuet blev mig
nog. Det frefll mig, som om allt, vilket var sorgligt och svrt, hade
vi ftt genomg endast fr att eftert kunna njuta en s mycket fullare
lycka. Jag var tacksam fr varje ny dag, som gick, jag var glad, att jag
kunde glmma, och jag tyckte, att vi buros fram mot en lycka, hgre n
den, vilken mnniskor n.

Jag tror, att ven min hustru, tminstone under en tid, delade denna min
knsla. Ty det var frn henne, som denna stndiga strm av lycksalighet
utgick. Hon hade verkligen tervnt till livet, hon knde sig frisk, hon
levde under stora, gamla trd och i ett verdd av blommor. Hon hade oss
alla omkring sig, och ingenting strde hennes ro.

S gick hon en afton med mig genom den lnga gngen, dr vi ingen mtte,
och dr vi drfr gingo helst. Runt om oss blommade syrenerna och fyllde
luften med sin doft, och p den bleka, ljusa junihimmeln satt halvmnen
utan att kasta ngot ljus, endast simmande i det bla, som vlvde sig
grnslst vitt, dr sltten tog vid, och varifrn bleka stjrnor liksom
frskte att tindra, utan att kunna bryta fram genom nattens dager.

Nr jag tnker p denna tid och allt som sedan fljde, mste jag med
frvning minnas vr spnstighet. Som om endast ett strmoln kommit p
vr himmel och blst bort, s gingo vi hr lyckliga varje afton, och det
fanns icke ett stnk av vemod i vra samtal. Allting, som varit, lg
begravet bakom oss. Det var vl icke den sorglsa lyckan med ungdomens
oprvade blinda tillit till sig sjlv. Det var ngot vida mer. Det var
denna lugna, tysta harmoni, som kommer mellan mnniskor, vilka lidit
tillsammans och vervunnit, en lycka, som ingenting kan grumla och
ingenting frstra, drfr att den vuxit sig oupplsligt samman innerst
inne i tv mnniskors hela vsen. Vi visste under denna tid, att vi
ingenting nskade, ingenting begrde, utom det, som vi redan gde. Det r
vid sdana perioder i livet, som den ena kan ska ensamheten fr att
torka sina trar, emedan han blygs att visa, hur lycklig han r. Inga
frmmande tankar, som g p egen hand, inga fantasier, inga begr kunna
stra denna oerhrda stmning, ur vilken livskraften vxer. Allt, varom
sagor och sgner sjungit, lever d sitt fulla, aldrig sinande liv, s som
ingen dikt mktar tergiva, och jag tror, att det r sdana erfarenheter,
som ensamma mkta att gra samlivet heligt mellan kvinna och man.

tminstone knde vi det s under dessa ljumma vrntter, d vra
promenader alltid slutade p samma plats: framfr de sovande barnens
sngar. Vi talade ej mycket om, vad vi knde, men en afton sade min
hustru:

Hur lnge r det vi varit gifta?

Varfr frgar du det? Du glmmer ju aldrig data.

Ja, men kan det vara sant, att det varit mera n tio r? Kan det vara
sant att vi ro s gamla?

Gr det dig ledsen? svarade jag och log.

Hon slt sig intill mig och tog min arm.

Det var en tid, nr jag var s rdd fr att bli gammal, sade hon. Och
det r jag nnu. Men jag frstr inte nr folk talar om, att man lskar
mest och r lyckligast i ungdomen. Det mtte vara mnniskor, som icke
kunna lska.

Jag frskte en invndning. Men hon avbrt mig, i det hon brjade tala om
andra. Hon talade om vnner, som vi hllo av, om bekanta, som vi hade
umgtts med. Och hon frnekade, att de kunde vara lyckliga. Hon berttade
drag ur deras liv, vad de gjort och vad de sagt. nnu mera uppehll hon
sig vid, vad de icke gjort och icke sagt. Och hon slt med de orden:

Jag tror, att mnniskor i vr tid glmt att lska. De ro upptagna av s
mycket annat.

Allt, vad min hustru nu sade mig, frvnade mig. Ty ehuru hon var kvinna,
plgade hon sllan sysselstta sig med andra, nr hon var ensam med mig,
och jag frskte taga mnskligheten i frsvar.

Men hon svarade p allt, vad jag hade att anfra, som om hon egentligen
icke hrde p mig, och nr jag tystnade, fortfor hon, fullfljande sin
egen tankegng:

Varfr ro du och jag lyckligare n alla andra mnniskor?

Hon sade detta med ett allvar, som om hon endast vidrrt ett det mest
bekanta och erknda faktum, och hon tillade:

Jag tycker, att alla andra ro olyckliga, nr jag jmfr dem med dig och
mig.

Jag log t hennes iver, p samma gng jag vrmdes av hennes ord.

Varfr skall du jmfra? sade jag.

Drfr att det gr mig s lycklig, svarade hon.

Och i det hon stannade framfr mig och sg upp i mitt ansikte, tillade
hon:

Lt mig sga det nu, emedan jag annars kanske aldrig kommer att sga
det. Jag tycker det r s lustigt, nr jag tnker p den frsta tiden,
nr vi voro gifta. D tyckte jag, att jag lskade dig, och att jag var
lycklig. Det var drfr, att jag ingenting visste och ingenting frstod.
Nu vet jag, vad det r, och nu vill jag tacka dig.

Innan jag hann hindra det, hade hon gripit min vnstra hand och kysst
den, och nr jag frskte rycka den tillbaka, hll hon den fast och
kysste den nyo, dr ringfingret satt.

Det lg en makt i hennes knsla och hennes person, nr hon sade dessa
ord, som nstan frvirrade mig. Stum tog jag henne i mina armar och
kysste henne med en knsla av, att jag frsta gngen kysste min brud. Och
jag visste med henne, att strre sllhet rymde icke jorden.




VI.


Sven hade ftt en lekkamrat, och det var en hndelse i hans lilla liv. Ty
frut hade han endast lekt med de stora brderna. Nu var denna lekkamrat
ett par mnader yngre n Sven, och dessutom var lekkamraten en flicka.
Allt detta var ngot srdeles nytt och hnfrande, och under denna tid
fick Sven mycket att tala med mamma om.

Lilla Mrta hade flyttat ut p landet med sin pappa och mamma, och i
brjan hade hon och Sven betraktat varandra p avstnd. Mrta var en
liten obeskrivligt st flicka med rda, friska kinder, klara bl gon och
ett lngt lockigt hr, som var nstan likt Svens eget. Och det drjde ej
synnerligt lnge, innan hon en dag kom fram och satte sig i nrheten av
Sven och nyfiket betraktade vad han frehade.

Sven var van att leka fr sig sjlv, och han hade en lek, som roade honom
mycket, och som egentligen var ganska lttfattlig. Den bestod druti,
att han gick ut och satte sig p en grsmatta. Dr betraktade han med det
strsta intresse allt som frsiggick p den nrmaste flcken omkring
honom. Det var myror, som klttrade p grsstrn, en fjril som krp p
en blomma och s p vita vingar fladdrade vidare i solskenet, en
skalbagge, som kommit p rygg och skulle vndas rtt fr att kunna krypa
vidare, eller ett par fglar, som hoppade mellan tuvorna och icke lto
stra sig av barnet, nr de skte efter fda t sig eller ungarna. Eller
ocks satt han helt enkelt och plockade av grsstrna omkring sig och lt
dem fundersamt och underskande glida mellan sina fingrar och nr han
ftt handen full, kastade han bort alltsammans och brjade plocka nya.
Det kallade Sven sjlv att sitta grna backen, och hrom kunde han tala
lnga stunder, nr han avbrt leken och sprang in till mamma fr att
frtlja om de rn han gjort. Detta satt nu lilla Mrta och tittade p,
och till sist frgade hon Sven vad han gjorde.

Frstr du inte, att jag sitter grna backen? sade Sven.

Och hans gon blevo stora av frvning.

Nej, det frstod Mrta inte alls. Men eftersom Sven kunde hlla p med
det s lnge, antog hon, att det mtte vara ngot obeskrivligt
underhllande och drfr satte hon sig bredvid honom. Och de bda barnen
plockade grs och petade p myror och kommo varandra s nra, att nr de
gingo drifrn, hllo de varandra i hand och tyckte, att de aldrig mera
kunde skiljas.

Ett par dagar drefter satt Sven inne hos mamma och talade om Mrta.
Numera talade han inte om grs och blommor eller fglar och fjrilar.
Numera talade han bara om vad Mrta hade sagt, och vad Mrta hade gjort,
och hur roligt de bda hade tillsammans.

S en dag sade mamma till honom:

Du tycker visst mycket om Mrta?

D skt Sven ut lppen och svarade:

Vet inte du, att Mrta r min fstm?

Mamma svarade mycket allvarligt:

Det har du aldrig talat om fr mig.

Det ska' vl du veta nd, menade Sven. Vi ska' gifta oss.

Nr ska' ni gifta er? frgade mamma.

Nr vi bli stora frsts, svarade Sven.

Sven var mycket lycklig att hava en fstm, som han skulle gifta sig
med, och det var det vackraste man kunde se, nr de tv barnen kommo hand
i hand ver grden och solskenet lekte i deras lockiga hr, eller nr
Sven drog Mrta i sin lilla vagn och oupphrligt vnde sig om fr att se
p henne.

Men ibland blevo de ovnner och d blev Sven mrk, gick in till mamma och
sade, att Mrta var otck.

D svarade mamma:

Ja, men du ska' ju gifta dig med henne. Och d fr ni vl lov att bli
vnner igen.

Jag vill inte gifta mig med henne, sade Sven.

Men hur det var blevo de vnner igen, frsonades, kysstes och hade nnu
roligare n de ngonsin hade haft.

Det faller av sig sjlvt, att mamma dyrkade Svens fstm minst lika
mycket som han sjlv, och nr hon kom ut och ville ha Sven med sig och
Sven  sin sida inte kunde vergiva Mrta (en alldeles ny erfarenhet i
hans lilla tillvaro), d upplste sig denna konflikt p det sttet, att
mamma tog fstfolket en i var hand och blev p en gng deras lekkamrat
och deras frtrogna. Ja, jag fruktar att hon talade med dem bde om
krlek och gifterml, drfr att hon som ingen kunde deras sprk, och
det kan nog hnda, att hon i sin fantasis styrka redan brjade knna sig
som svrmor.

Det var inte vrt fr ngon, att han frskte taga Svens krlek frn den
skmtsamma sidan. Olof hnade visserligen lille-bror och skte frklara
att en riktig karl inte tycker om jntor. Till och med Svante, som i
denna punkt hade mindre rent samvete, frskte angripa lille-bror med att
han var fr liten.

I sin nd vnde sig Sven till mamma som hgsta auktoritet. Och mamma sade
honom, att han skulle inte bry sig om, vad de stora gossarne sade, utan
att om han tyckte om Mrta, s var det ingenting att skmta med alls,
antingen han var liten eller stor.

Drmed ansg Sven, att brderna hade ftt brckan, och lt dem icke
vidare grumla sin lycka. Han var s allvarlig sjlv mitt i sin gldje,
att han icke frstod, hur ngon mnniska kunde skmta om en sdan sak,
och drfr gjorde han heller ingen hemlighet av sina frhllanden. Om
ngon ldre, vilket kunde hnda, frgade honom, om det var sant, att han
hade en fstm, svarade han utan vidare ja, och strax drefter sprang
han och lekte med henne, som om han velat frga hela vrlden, om hon inte
var vacker och st, som en riktig fstm skulle vara.

Ja, Sven uppfrde sig verhuvud s, att man upphrde att skmta med
honom, och till och med brderna lto honom vara i fred.

Men en dag hittade Olof p att sga t honom, att han hade hr som en
flicka. Det hade Sven hrt frr, och det hade aldrig rrt honom.

Men nu tillade store-bror:

Inte gr det an fr dig, som har fstm.

Och det grep Sven djupt.

Frn den dagen upphrde han aldrig att klta p mamma om sitt hr.

Jag vill ha mitt hr som de andra gossarna, sade han.

Det hjlpte inte att mamma stretade emot och bad Sven inte bry sig om,
vad de stora gossarna sade. Det hjlpte ej ens, att hon bad Sven fr
mammas skull behlla sina vackra lockar, som mamma tyckte s mycket om.
Sven hll p, att de skulle bort.

Jag vill inte se ut som en flicka, sade han.

Mamma srjde vid blotta tanken p, att ngon skulle s mycket som rra
vid de vackra lockarna.

Jag kan inte tnka mig klimpen utan sina lockar, sade hon.

Hon tog honom i sina armar, viskade vid honom, jollrade, vertalade och
bad fr de kra lockarna. Men Sven var omjlig att vertyga. Han bad s
vackert och sg s bevekande ut, att till sist fick han sin vilja fram.

Han kom in i sin lilla rda hatt och med den vita blusen fladdrande om de
sm benen.

Jag ska' in till sta'n och bli klippt, skrek han.

Han var fylld av iver och hnryckning, och nr han satt p tget pratade
han i ett, och han vnde sig till en frmmande gammal herre, som han
aldrig hade sett frr, och sade, att han skulle fara till staden fr att
klippa sitt lnga hr.

Den gamle herrn sg upp frn sin tidning, gav gossen en frstrdd och
likgiltig blick och fortsatte sin lsning.

Sven trodde, att han inte hade hrt och upprepade fr tydlighetens
skull:

Jag ska' klippa mitt hr, s jag inte ser ut som en flicka.

Men den gamle herrn frskansade sig bakom sin tidning och mumlade
ngonting, som franledde mamma att tysta sin lille klimp.

Sedan teg Sven hela vgen och satt alldeles stilla, som om han grubblat
p ngot. Han sg s olycklig ut, att mamma tog honom i kn't och smekte
gossen och var fullstndigt frbittrad p den gamle herrn, som inte kunde
frst, att den lille satt och srjde ver, att inte alla frmmande
herrar bry sig om, nr en liten gosse r glad.

Sven teg, nda till dess att han kom ut p gatan. Men d viskade han, som
om han varit rdd att ngon kunde hra dem:

Det var bestmt ingen snll gubbe.

Ja, men ser Sven, du knde honom inte, sade mamma.

Han kunde vl ha varit snll fr det, svarade Sven.

Men sm gossar ska' inte tala till frmmande, invnde mamma.

Jag trodde, han skulle bli glad, nr han fick hra, att jag inte lngre
behvde se ut som en flicka.

Stackars litet barn! tnkte mamma, och ter frgrymmades hon i sitt
hjrta, nr hon tnkte p alla trumpna mnniskor, som frstra de sms
gldje. Stackars litet barn! Hur ska' det en gng g dig i vrlden?

Och fr att riktigt trsta Sven och kalla hans gldje tillbaka, sade
hon:

Det var en otck och led gammal gubbe. Riktigt led var han.

D blev Sven idel solsken igen, och hans sorg var bortblst, drfr att
han fick tro, att endast otcka mnniskor gra sdant. Han blev klippt
och fick g p ett konditori. Dr fick han bakelser och var verlycklig,
emedan han trodde, att alla mnniskor visste, att han fr frsta gngen
var klippt som en pojke. S for han hem med mamma igen, och nr han kom
p grden, slppte han mammas hand och sprang, s fort hans ben ville
bra honom, in fr att gra pappa flat.

Dr stannade han vid skrivbordet, tog av sig sin hatt och glmde bort,
att man icke fick stra pappa nr han arbetade. Han stod stilla med
hatten i hand, och hela hans kropp arbetade av iver fr vad pappa skulle
sga. Ja, hans gon vxte, s att det sg ut, som om hela pojken skulle
bli bara gon.

Pappa sg och sg och anade, att det var ngot riktigt mrkvrdigt, som
hade hnt. Till sist gick det upp ett ljus fr honom, och d mste han
lyfta upp klimpen och stta honom ifrn sig igen.

Nu har Sven blivit en riktig pojke, sade pappa.

Och med denna attest p sin manbarhet sprang Sven ut i akt och mening att
visa sig fr de stora brderna och bli beundrad av Mrta.




VII.


Den sommar, vilken brjat i en s leende omgivning, skulle emellertid
fortsttas vid vstkusten, och orsaken var den, att en lngtan, starkare
n jag kan uttrycka, drog mig dit.

Jag kan icke redogra fr, hur denna oresonliga lngtan kommit mig i
blodet. Mjligen lg orsaken druti, att jag en gng som barn tillbragte
en sommar p vstkusten, och det r ju tmligen avgjort vilken roll dessa
tidiga, ven tillflliga, starka barndomsintryck spela vid bildandet av
den knslornas grundfond, som sedan bestmmer vrt liv.

Det frefaller mig sjlv underligt, att minnena frn dessa veckor kunnat
hlla sig s levande i flera och trettio r. Jag var nmligen d endast
sex r gammal, och frn den ldern bruka alla andra minnen n minnena
frn hemmet, dr man bott i ratal, frblekna. Men under mnga r har jag
sett havet fr mig, s som jag sg det d. Jag har sett det med skyhga
vgor, frstorade till det otnkbara genom barnets fantasi. Jag har sett
tngen, maneterna och sjstjrnorna, hela det rika livet p havets botten
i grunda vikar och utmed de gra klipporna. Jag har sett klippor utan
trd resa sig ver havet, som brt vid deras fot, och jag har knt det
besynnerliga minnet dyka upp inom mig av en oerhrd storm, som piskade
massor av sand mot mitt mtliga barnansikte.

Det r underligt, att man s lnge kan g och bra p ett dylikt minne,
och nnu underligare, att det kan ha en s underbar makt ver ens sjl.
Ett sdant minne r fyllt av en sugande lngtan, vilken motsvarade den
unga flickans drm om riddaren, som en dag skall luta sig ned mot hennes
mun och viska henne lften om en lycka, som r versvinnelig. Det liknar
vad ynglingen knner, som hr framtidens segerlften sjunga i svallande
blod. Ja, det liknar kanske mest den tysta framtidsro, som lever hos den
man, i vilken ynglingen aldrig dtt. Det lg djupt i min sjl som
hemlngtan, och det drjde i decennier, innan jag kunde lyda dess
maning.

Men nr jag efter mnga r ntligen kom s lngt, att jag visste mig f
njuta en sommar vid havet, d var det min hustru, som kom mig att frukta,
att hela min gldje skulle g upp i rk. Min hustru hade nmligen aldrig
sett vstkusten, och jag visste, att hon hade ngon sorts ovilja mot hela
resan, och att hon endast gav vika, emedan hon frstod, att det ringaste
motstnd skulle gra mig ont. Detta visste jag drav, att hon en gng
sagt: Jag kan inte tnka mig en sommar, nr man inte ser ngra trd.
Och jag frstod mycket vl, att nr dessa ord undfllo henne, yppade hon
en motvilja fr hela frden, vilken satt s djupt, att hon sjlv fruktade
fr att icke kunna vervinna den. D hon emellertid sg, att jag frsttt
hennes motvilja, gjorde hon allt fr att f mig att glmma dessa ord. Men
de lmnade mig icke och jag brjade knna mig nstan beklmd, nr jag
tnkte p mitt efterlngtade hav.

Hela denna historia var fr mig varken s obetydlig eller narraktig, som
den mhnda kan lta. En verklig gldje kan ingen knna, om den skall
uppblandas med missljud, och det vrsta missljud jag kunde tnka mig var
om min hustru icke skulle komma att dela min frjd. Jag hade ju vant mig
vid att aldrig knna mig ensam, varken i gldje eller sorg, och det
gjorde mig utom mig, att jag nu mrkte mig vara ensam om min lngtan.

Jag ville, att min drm om en sommar skulle bliva verklighet, och jag
kmpade fr detta ml med samma iver som nr jag en gng trodde mig p
vg att frlora min hustrus krlek och stred fr att tervinna den. Dag
och natt grubblade jag p mjligheten att frebygga den fara, vilken jag
fruktade skulle stra min sommargldje, och slutligen trodde jag, att jag
hade funnit ett medel. Jag freslog nmligen en dag min hustru, att vi
skulle gra resan till vsterhavet runt om hela den svenska kusten, och
jag gjorde detta drfr, att jag ville besegra henne. Jag knde p mig,
att mellan oss utkmpades i tysthet en kamp, ur vilken jag icke ville g
som den besegrade. Jag ville tvinga min hustru att lska havet, och jag
tyckte, att det stt jag uppfunnit var ngot av de bsta, p vilket en
mnniska ngonsin kommit att tnka. Min tankegng var nmligen denna:
Vgen gr ut genom Stockholms skrgrd. Den fortstter utmed hela vr
hrliga ostkust. Smningom, nstan omrkligt, skall hon se den leende
ostkustnaturen g ver i vstkustens karga, och utan att veta det skall
hon gripas av den storhet, som vergr allt i naturen.

Jag kan dock ej sga att under sjlva resan ngonting intrffade, som gav
mig anledning tro, att min s vl uttnkta plan haft syftad verkan. Min
hustru njt som alltid av en vacker ngbtsresa, men att sjlva frden
frde hennes tankar i ngon srskild riktning kunde jag icke upptcka.
Det hela var fr henne en lng ngbtsresa, som sdan det hrligaste hon
visste, men ingenting vidare.

Jag befann mig hela tiden i stark spnning och mitt mod brjade sjunka,
nr vi passerat Gteborg, och jag sg havsskummet frsa kring mina
efterlngtade vstkustknallar.

Det blste emellertid en rykande storm, och den var naturligtvis i detta
gonblick allt annat n vlkommen, mindre drfr att den frsvrade
frden, vilken skedde i en ppen bt till vr resas slutliga ml, n
drfr att en vstkuststorm ej r gnad att borttaga oviljan mot havet
och havsbandet, i fall en sdan knsla verkligen finns. Jag satt nere i
kosterbten och iakttog hela tiden min hustru, och jag betraktade henne
frn sidan, medan bten steg p de brytande sjarna och vgorna skljde
dcket frn stv till akter. Men jag kunde ingenting upptcka, som
besvarade min stumma frga. Hon syntes mig otkomlig, dr hon satt och
sg ut ver det svarta vattnet, och inom mig ropade hundratals stridiga
rster, som jag tyckte alla samlade sig i en kraftanstrngning fr att
trnga till hennes hjrta och sympati.

Men som jag satt dr, brjade min oro att giva vika, och ostrd av alla
tvivel och all uppjagad nervositet, sg jag fr frsta gngen vstkustens
natur. Den fyllde mig med en knsla, som jag vill kalla helig, och infr
densamma frsvann allt annat.

Bten gungade fram ver den upprrda fjrden och framfr dess bog
klarnade konturerna av en lngstrckt , som avtecknade sig mot en
bakgrund av jagande skyar. Ju nrmare vi kommo denna , desto starkare
brnde inom mig gldjen av decenniers lngtan, som nu skulle bli
tillfredsstlld. Vi stego i land p bryggan, och jag uppfattade i ett
girigt gonkast allt omkring mig. Jag sg bryggorna, sjbodarna, alla de
sm byggnaderna, som lysande i ljusa frger trngdes p sluttningen av
den kala klippan. I hamnen gungade bt vid bt, och p klipporna lgo
massor av fisk fr att torka i solen. Ute p en udde stod en gul grupp av
oljedukskldda mn i sydvster och lngstvlar och ordnade lngsamt och
betnksamt en hop storfisk, som jag aldrig visste mig hava sett.

Den starka luften stack mig i ansikte och kinder, och omkring mig frnam
jag ett dn som av brusande vattenfall, frampiskade av rasande vindar.
Jag sg klippornas konturer blna och svartna i fjrran, nr stormen drev
skyarna i vild jakt fram ver himlen, som lyste bl genom sndertrasade
moln. Och nr jag kom fram till vrt lilla vita hus, som lg ytterst p
den vstliga udden, lngt borta frn klungan av andra mnniskors
boningar, d sg jag fr frsta gngen havet.

Jag stod lnge och blickade ut ver detta hav, som jag ntligen hade
ntt, och nr jag kom in i vra rum, sg jag att mina egna fnster visade
samma utsikt, som jag nyss hade lmnat, endast att havet syntes hava
kommit mig nnu nrmare. ter stod jag stilla och visste ej vad som i
detta gonblick frsiggick inom mig. Men i samma nu fll min blick p
min hustru. Hon stod ensam vid fnstret och sg ut, och i ett gonblick
slog det mig, att allt vad som under veckor sysselsatt mina tankar, all
verretning, allt tvivel, all list, all berkning, hela kampen fr att
tvinga min hustru att knna som jag -- allt detta hade jag glmt, sedan
jag satt min fot p den klippiga n. Nu stod hon dr, och jag visste icke
om vra tankar i detta gonblick reste sig till kamp mot varandra eller
mttes.

D vnde hon sig om, och jag sg att hennes gon voro fulla av trar. Hon
rckte sin hand emot mig, jag tog den, och tillsammans stodo vi och
blickade ut ver vattnet. Vgorna vrkte upp ver stenarna under vra
fnster och s lngt gat ndde syntes endast de vita bljornas kammar
mot den mrka havsytan och de sm skren, mot vilka havet brt. Som
kaskader av vitt skum strtade vgorna mot hjden, pressade fram av
tyngden frn hela havet, som frn vster lg p. Det var ett uppror fullt
av lugn kraft, ett stort utbrott, som bar inom sig ngot av livets eget
fulla jubel.

Infr detta uppror lade sig mitt eget uppror till ro, och med min
hustrus hand i min knde jag, att vi bda varit p vg mot havet och p
olika vgar ntt fram. Vi talade icke ett ord, men vi stodo dr lnge,
och det som varit dog inom oss. Nr vi somnade in, hrde vi nnu stormens
och vgornas dn i vra ron, och nr dnet upphrde, vaknade vi, emedan
tystnaden strt oss.

Utanfr vra fnster lg havet stilla och stort i lugna dyningar.




VIII.


Detta minne har jag upptecknat redan fr ratal tillbaka. Jag visste icke
d, att jag en gng skulle kmpa en annan och strre strid med min
hustru, en strid, efter vilkens slut jag skulle st ensam och dock icke
ensam, nedbjd, men dock icke utan hopp.

Nu ser jag oss sittande p den hgsta klippan utanfr vrt vita, vnliga
hus. I en prakt, som stndigt r ny, kvll efter kvll vxlar, gr solen
ned i havet och emellan oss sitter Sven. Han r barbent och brun, och
emedan det kyler mot aftonen sticker han sina sm ftter under mammas
klnning. Han tigger om att f sitta uppe s lnge solen r kvar.
Undrande flja hans gon det sista flammande skimret av solen, som
frsvinner i det lugna, gungande havet. Han sitter med hakan stdd mot
handen, som tnkte han p ngot allvarligt, vilket han icke kan giva ord.
Och nr han ntligen vet, att han mste i sng, hnger han sig om pappas
hals och ber, att jag skall bra honom.

Med min ltta brda p armen stiger jag sakta utfr klipporna och nr jag
vnder ter, ser jag mot himlen den mrka silhuetten av min hustrus
gestalt. Hon sitter som Sven nyss satt, och hennes gon ska den punkt,
dr solen gr ned och dr aftonrodnadens flammor slocknat.




IX.


Aldrig har Sven blivit s beundrad, smekt, buren p allas hnder och
frgudad, som han blev under denna sommar. Lotsarna buro honom ver
bergen och tljde honom btar, gummorna stannade och logo soliga leenden,
s fort de fingo se honom. De unga hustrurna glmde sina egna smttingar
och sade, att ett sdant barn hade de aldrig sett, flickorna ledde honom
p klipporna och lekte med honom, utan att han behvde be dem. Sven gick
omkring i ett stndigt solljus, och han blev brun och stark i denna luft,
som han aldrig varit.

Sven var med ett ord medelpunkten fr allas vra tankar och solen i denna
vr enda vstkustsommar.

Det var emellertid underligt nog, att han just under denna tid fann ett
nytt samtalsmne, till vilket han stndigt terkom. Fr Sven var det
nmligen egendomligt, att han talade om allting som kom i hans tankar,
och han gjorde det mera okonstlat, n barn plga, fullkomligt
bekymmersls i frga om det intryck han kunde gra p en vuxen. Med barn
r det ju eljest vanligt, att de till en viss grad gmma, vad de tnka,
och endast med en viss frbehllsamhet yttra sig infr de ldre. Detta
kommer av, att de frukta att knna ironins smlje trffa sina tankar,
ven om detta lje r blandat med vlviljan. Srskilt blir detta fallet,
om ett barn r knsligare, naivare, till sin natur ppnare, n andra
barn, eller till sitt hela vsen skiljer sig frn de flesta.

Sven hade, frn det han slog upp sina gon, aldrig knt annat n
frstende vrme omkring sig. Nr han kom i den ldern, d frldrar
kunna sysselstta sig med sina barn, hade han nstan stundligen fljts av
ett par gon, som gladdes t varje hans rrelse, frstod och uppmuntrade
varje ord, avspeglade varje yttring av hans spda, oskyldiga sjl klarare
och bttre n han ngonsin skulle kunna det sjlv. Det var genom denna
krlek, som lille Sven lrde knna hela vrlden omkring sig, och emedan
den passade till hans egen smeksamt hngivna person, liksom han passade
samman med den, vilken dag fr dag gav honom livet, kunde Sven heller
aldrig tnka sig annat, n att allt vad som vxte, undrade eller log inom
honom, skulle han pladdra fram lika naturligt och enkelt, som det kom.

Kanske fanns inom honom, fast han aldrig kunde uttala den, ocks en slags
aning, att han icke hrde hit? Kanske band honom denna aning, ehuru
omedvetet, nnu starkare vid henne, som levat lnge med samma knsla gmd
under sin levnads lycka? Vem kan svara p detta? Eller vem kan frska
att svara? Ingen. Endast tystnaden svvar ver blommande gravkullar.

Men visst r, att lille Sven en gng hade funnit en tavla p sin mammas
vgg, och nr han sett p den en stund, tog han ned den och sg p den
tyst, som om han mtt ngot nytt, infr vilket hans frstnd stod
alldeles stilla.

Det var ingen tavla efter nytidens smak. Det r fga konst i den, och den
berttar en saga. Det r en saga som kallas ddstget. P en vidstrckt
hed gr dden fram. Han r kldd i en vit kpa, som dljer benranglet,
men lmnar ddskallen bar. Honom fljer ett lngt tg av unga och gamla
utan tskillnad, och tget r s lngt, att det synes frtona i det
ondliga, och ingen kan se dess slut. I handen hller dden en klocka,
och man ser, att den nyss har klingat. Man ser det, ty det sitter en
lderdomsbruten kvinna vid vgen och strcker bnfallande sina hnder mot
den obeveklige, som, utan att se till sidan, gr henne frbi. Men nra
bakom dden str ett ungt par, som lskar varandra. I den unge mannens
ra har ddens klocka ringt, och frtvivlans krleksarmar kunna icke
hlla honom kvar. Ddens tg gr vidare, och nr den platsen kommer, som
r ppen fr honom i tget, skall han flja, och hans plats p jorden
skall st tom, och ingen lngtan skall rcka till att kalla honom
tillbaka. Men dr tget synes sluta, skymtar som en dager av
morgonrodnad.

Sdan r tavlan, och denna hade mamma medtagit till det yttersta skret
bland andra tavlor och fotografier, med vilka hon prydde vrt nya
sommarhem, och p en fotografi av denna tavla var det som Sven en gng
stirrade, nr han frgade mamma:

Vad r det?

Och mamma berttade sagan om den grymma dden, som kommer och tar bort
den, som r ung, och lmnar kvar den gamla, som tigger att f flja
honom. Och Sven hngde tavlan p sin plats igen.

Men nsta morgon tog han ned den nyo, och nr han sett p den en stund,
fick mamma bertta hela sagan fr andra gngen.

ter satt Sven och hrde p, och ter blevo hans stora gon allvarliga
och undrande.

Tror mamma, att den unga fstman r mycket ledsen, fr att han behver
d? sade Sven.

Ja, svarade mamma. Men hon, som r hans fstm, r nnu ledsnare.

Men han kanske blir en ngel, sade Sven, och fr vita vingar p
axlarna.

Det blir han nog, sade mamma.

Men Sven suckade och var nd inte njd.

Varfr kan inte den gamla gumman f flja honom, sade han, nr hon s
grna vill?

Det vet ingen, Sven, sade mamma. Det vet bara Gud.

Vet han det d?

Ja. Han vet det.

Sven gick ut igen till solskenet och klipporna. Men sedan blev den sagan
hans kraste, och nstan varje morgon, nr mamma satt och kammade sig,
kom Sven in, tog ned den frunderliga tavlan och bad mamma bertta.

Men det hade hnt Sven en sak till och det var under vintern. D hade han
ftt flja med p teatern och se en pjs, som spelades p en sndags
frmiddag, d Sven kunde f vara uppe och inte behvde fras hem fr att
g och lgga sig. Det var Strindbergs Lycko-Per som gavs och Sven
frstod nog inte mycket av pjsen, men han hade roligt p sitt stt. Han
hade s roligt, att han smittade alla, som sutto omkring honom.

Men s kom den scen, dr dden visar sig fr Lycko-Per, och d blev Sven
tyst. Ingen hade tnkt p, att denna scen fanns dr, eller att den
verhuvud kunde gra ett sdant intryck. Men allt, som sedan fljde,
brydde Sven sig icke om. Och nr ngon eftert frgade, vad han sett p
teatern, s svarade han bara:

Jag har sett dden. Det var ett stort lngt benrangel och kunde tala.
Och s hll den en lie i hand.

Detta minne satte nu Sven samman med tavlan om ddstget. Det enda gossen
aldrig kunde frlika sig med var, att nr han sg dden, hade han en lie,
men p tavlan ringde han i en klocka. Eljest var det som om minnet frn
teatern, bilden p tavlan och mammas saga fr barnet smlt samman till
ett.

Oupphrligt brukade Sven tala om detta. Denna bild hade satt sig fast i
hans fantasi med en intensitet, som ingenting syntes kunna utplna. Och
han berttade fr vem som ville hra p om dden, som kom emot Lycko-Per
och hotade att taga honom, men som fick g igen, drfr att Lycko-Per bad
honom s vackert. Han berttade drom, s att han ryste sjlv endast vid
minnet, och om dden i levande gestalt uppenbarat sig fr honom, kunde
han ej blivit starkare gripen.

Men hans vnner p skret tyckte det var underligt, att ett s litet barn
kunde tala om sdant. De gjorde aldrig narr av honom, utan vad han
berttade strkte hos dem blott knslan av ngot sllsamt skrt och fint,
som de grna togo p armarna och buro ver bergen.

Och Sven lt icke stra sig i sin lycka av dessa sagor. Han var s
frtrolig med dem, att de endast syntes flja honom, som skuggan fljer
det livliga solskenet. Och han skapade sig sin egen vrld ute p skret.
Nr brnningarna gingo hgt och stormen rt, d stod han i fnstret och
sg ut ver det vrkande havet, och han kunde st dr i timtal, utan att
det var honom mjligt att slita sig loss. Nr himlen var bl och vinden
spelte sval och stilla ver n, d gick han ensam ned till stranden,
fngade sjstjrnor och lrde sig leka med btar.

Men allra helst uppehll han sig vid lotsutkiken, dr mamma satt med sitt
arbete, och dr bad han henne bertta allt vad hon visste om sjn. Han
var verlycklig, nr han lrde sig springa barfota p klipporna, och han
drog i sina sm byxor och klev p sina fina ftter s frsiktigt som en
liten prinsessa. Men nr man skulle g lngt, d bad han att bli buren.
Och som ingen kunde neka Sven vad han bad om, var det alltid ngon, som
tog honom p armen eller p axlarna. D sg han sig stolt omkring och log
i knslan av sin makt och sllheten, att alla lskade honom.

Men nr mamma blev ensam med pappa, sade denne mer n en gng:

Han r ju s frisk och kry, som han aldrig har varit. Varfr skall han
d alltid tala om dden?

Och hon svarade:

Det r inte jag som lr honom. Hans tankar komma och g som de vilja. --
-- Ser du?

Hon pekade nedt stranden. Dr satt Sven ensam och sg ytterst lycklig
och glad ut. Han hll ett snre i handen, och vid snret var fstat en
trbit, vilken sg ut som en bt. Den drog han fram till stranden,
lastade med stenar och skt ut den igen.

Hr du inte? sade Elsa.

Och fr att hra bttre gingo vi sakta nrmare utan att gossen sg oss.

Han satt alldeles stilla, lt trstycket g fram och ter i vgorna, och
med en svag, klockren stmma sjng han fr sig sjlv. Det var en
sjmansvisa, som han lrt av barnen p n.

                Sjung falleralla, sjung falleralla la
                och uti havet sin grav han fr.

S fick han syn p oss, tystnade, hytte med sin lilla hand och
frklarade, att han inte ville sjunga nr pappa hrde p.

                           SLUT P VOL. I.




X.


Jag mrker, att jag i denna bok nstan endast skriver om vra somrar.
Detta kommer sig helt enkelt drav, att det var under sommaren, vi
starkast knde oss leva. Om vintrarna bodde vi ju antingen i huvudstaden
eller s nra densamma, att vi nr som helst kunde frflytta oss dit. D
gick det oss som de flesta andra. Huvudstadslivet tog oss, kastade oss in
i sin jktande virvel och knappade in p den tid, d vi alla kunde leva
med varandra och knna oss som ett. Borta voro min hustrus och mina lnga
frtroliga samtal p tu man hand, borta det muntra samlivet med barnen.
Icke ens julen, eller allra minst den, var fri frn denna knsla av
veranstrngande brdska, vilken efterlmnar trtthet, leda och
misstmning. Drfr vntade vi sommaren nstan som en befrielse frn
ngot ont, och nr vi lmnade huvudstaden, var det alltid, som foro vi
mot vr egen och vrt samlivs frnyelse.

Det r om vr sista sommar jag nu berttar, den sista, d vi verkligen
knde oss leva, den sommar, vilken blev s annorlunda, n vi hade hoppats
och tnkt.

Vi hade denna gng valt en helt annan plats n vstkustens skrgrd, och
vi hade gjort detta, fr att min hustru skulle f omgiva sig med allt
det, som hon under fregende sommar hade saknat. Ty hur n havet hade
gripit henne, bar hon dock kvar ett slags avoghet till detta hav, vilket
vill hrska i ensamt majestt och icke tillter hga trd och blommande
grsmattor att vxa i sin omedelbara nrhet. Innerst lngtade hon alltid
efter lummiga lunder och blommor i verfld, och den seger jag vunnit i
min kamp fr havet, var allts endast halv. Drfr kommo vi verens om
att fr framtiden skiftesvis bestmma platsen fr vr sommarvistelse. Och
denna sommar ville vi dessutom dela med andra, uppliva vad som en gng
fyllt vra hjrtan, nr all vr lycka terspeglades i kretsen av idel
vnner, vilka kommo och gingo i vrt hem som i deras eget.

Fr att gra kontrasten mot sommaren p skret s stark som mjligt valde
vi Lidingn, och i vre vningen av en halvt frfallen herrgrd redde vi
vrt sommarhem.

Det var en vning med stora och mnga rum, en vning med sneda fnster,
flckade tapeter och gammalmodiga, stora verandor, en lng och smal, som
vette t grden, och en mindre, frn vilken man sg ut ver trdgrden
med dess oskyfflade gngar och frvuxna brbuskar, sg ver ekarna lngt
ut t udden och hela den stilla, ljusa viken, vilken lg inbddad i
grnska och liknande en lugn insj i det mellersta, rika Sverige.
Verandorna voro p bda sidor om huset helt och hllet vervuxna med
vildvin, och p verandan utt sjn var den ena sidan tckt med
kaprifolium. Det hela gav intrycket av en grd, som hll p att
vervxas, myllas igen, frsvinna fr att ter bliva ett med naturen. Nr
man satt och drmde p den mindre verandan och sg ut ver trdgrden,
ekarna och den lugna viken, kom man att tnka p att allt, vad hr var
rjt eller byggt, en gng skulle vara borta och den dag komma, d nya
mnniskor skulle finna gmt i jorden, vad som nu givit bo t d
lngesedan glmda mnniskors gldje och sorg eller nring t deras
kroppar. Vemodigt, utan en enda tillsats av dysterhet, smg sig denna
knsla ver den, som satt och sg in stmningen av denna lilla flck,
vilkens alstringstid hade varit, och det blev honom, som om all jordisk
lycka hade besttt i att f leva hr, till dess att huset fll och
ogrset blivit odlingens herre, och sedan f slumra in med byggnaden som
fll i ruiner, de gamla trden, som sjnko murkna och utlevade ihop,
bliva ett med sjlva den ofruktbara jorden, vilken ven den tycktes ha
trttnat p att bra det, som var bestmt att giva liv t dess
bebyggare.

Hr vxte syrenerna ttt, gullregnen hngde praktfulla och tungt ned ver
ovrdade grupper och rabatter, dr pionerna slokade vermogna mot jorden,
och rosenbuskarna trngdes fr att f luft. Hr fanns allt, vad min
hustru lskade av stmning och natur. Hr fanns ngot av en dende
melankolisk frodighet, vilken stmde med hela hennes sjlsliv. Hr gick
hon omkring, som om hon frn frsta stunden varit hemma. Hr glmde vi,
att hon sjlv knt symptom av sin gamla sjukdom. Hr glmde vi, att livet
och mnniskorna slagit oss onda sr, och vi sjlva vrjt oss och slagit
tillbaka. Hr glmde vi vinterns tvng och vinterns enerverande njen.
Och mitt ver viken hade vi vnner, mellan vilkas brygga och vr btarna
gingo ttt. Men hela omgivningen lg tung ver mig och jag knde det, som
om den hindrade mig att arbeta. Den kastade mig in i en stmning olika
allt vad jag ngonsin hade erfarit. Men tiden gick, och med den kom
lugnet. Med en styrka, som aldrig frr kom arbetets genius ver mig, och
jag strdes av ingenting annat n av Sven.

Ty han var den ende, som vi aldrig kunnat lra att pappa skulle vara i
fred, nr han arbetade. Han ppnade drren s sakta, som om han riktigt
ville visa, att han frstod, hur viktigt det var, att det var tyst. Sg
jag p honom d lade han fingret p lppen och sade tyst med en s
maktmedveten och p samma gng oskyldig min, att jag ovillkorligen mste
lgga bort pennan. Sg jag dremot icke upp, d gick han sakta fram till
skrivbordet och stllde sig bredvid mig. Han kunde st dr tligt, hur
lnge som helst, och hll jag mig d stark och ltsade, som om jag icke
anade hans nrvaro, kunde han g sin vg igen, lika tyst som han kommit.
Det hnde emellertid inte ofta, och vnde jag bara aldrig s litet p
huvudet, sg jag genast de bla vntansfulla gonen, som skte mina. Och
d var jag frlorad.

Vad vill Sven egentligen? sade jag.

Och jag tyckte, att jag borde se strng ut, men visste, att jag inte
kunde.

D var det en blomma eller en sten eller ngon annan raritet, som han kom
med. Och jag gav mig p nd och ond. Jag skt undan bde papper och
penna och lt Sven stra mig s mycket han ville. Och det glder mig nu.




XI.


Hr ute sjng lille Sven, som han hade gjort hela vintern, och det var
visst nrmast fr hans skull, som Elsa hade yrkat p, att vrt piano fr
en gngs skull fick flja med ut i skrgrden.

Ty allt sedan mamma upptckt, att Sven kunde sjunga, var det endast helt
naturligt, att hon brjade odla hans anlag, och att hon var stolt ver
hans rst, som hon var ver allt, vad han gjorde, sade eller fretog sig.
Hon skaffade honom sm visbcker och lrde honom orden utantill. Ty Sven
var bara fem och ett halvt r, och han var alldeles fr liten fr att
kunna lsa. Ocks hade hans mamma heligt och dyrt lovat, att det skulle
drja lnge, innan han behvde plga sig med ngot s rysligt. Men
sjunga, det kunde han, och han kunde mnga visor. Mycket sllan tog han
fel p en ton, och gjorde han det ngon enda gng, d sg han helt
frtrytsam ut och brjade genast om alltsammans frn brjan.

Aldrig var han heller rdd att sjunga, nr frmmande hrde p. Hur mnga
som ville, finge komma. Sven sjng och log, och de stora bl gonen
blnkte. Varfr skulle han vara rdd fr att sjunga, nr han sjlv tyckte
det var s roligt, och han fr resten sjng vackert? Det hade mamma sagt,
och nr hon tyckte det, mste ju alla tycka detsamma.

Bland alla vackra visor, som Sven kunde, var emellertid ingen npnare att
hra n denna:

              B, b, vita lamm,
              har du ngon ull?
              Ja, ja, kra barn,
              jag har scken full.
              Sndagsrock t far och helgdagskjol t mor
              och tv par strumpor t lille lille bror.

Slutet p denna visa var Svens glansnummer. Ty s fort han kom till det
sista ordet bar det i vg med takten, s fort, s fort, som om han velat
ta upp slutordet och behlla det fr sig sjlv. Lille lille bror
trillade i vg lngt fre pianots ackompanjemang, och det berodde bara
p, att han tog de tv paren strumpor fr egen rkning och hela versen
som en anspelning. Varfr skulle ocks icke hela visan kunna vara
skriven enkom fr honom, nr han kunde sjunga den och var s glad drt?

Den visan fick ingen annan n Sven sjunga, och det var heller ingen annan
n han, som kunde, han, som var lille bror i livet, lille bror i dden,
som aldrig blev ngot annat, och som alltid skall leva under detta namn.

                  *       *       *       *       *

Fnstren i salen st ppna, doften frn syrenerna strmmar in med
aftonluften, solen r i sin nedgng, och p vggen ver det uppslagna
pianot dallra dess strlar. Vid pianot sitter hans mamma i vit
sommarkldning, runt om st vi andra, och mitt ibland oss sjunger lille
Sven.

              Sndagsrock t far och helgdagskjol t mor
              och tv par strumpor t lille lille bror.

Det r midsommarafton, och Sven r lycklig. Ty han har ftt mammas lfte
p, att den kvllen behver han inte g och lgga sig, frrn han sjlv
vill. Det vill han aldrig naturligtvis, och med mammas hand i sin gr han
med brderna och de stora p trdgrdsgngarna, till dess att hans gon
falla ihop, och han blir buren sovande in till sin sng, omedveten om sin
olycka att icke f vara uppe lngre.

Dr sover han med sin vn p armen, den vita lilla hunden av tr, vilken
har ull som ett lamm och gon av svarta knappnlar, och som Sven kristnat
till Ulltapp. Ulltapp r en fredlig sngkamrat. Han str ingen.

Ute i trdens kronor ljuder det frsta svaga fgelkvittret, som bdar
morgonens gryning.




XII.


Jag tror aldrig, att Sven ngonsin levat ett s underligt samliv med sin
mor som under denna sommar, eller ocks r det mjligt, att jag aldrig
haft tillflle att s fullstndigt flja det. Kanske bidrog hrtill, att
vi denna sommar fr frsta gngen umburo vr store gosses sllskap. Olof
hade nmligen ftt resa norrut fr att andas skogsluft och va sig i att
vara ensam borta frn hemmet. Och fljden hrav blev helt naturligt, att
de kvarvarande hllo sig nnu trognare samman n vanligt. S mycket r
visst, att jag under denna sommar omedvetet brjade se Sven med samma
gon, som hans mor gjorde, och att jag aldrig som just d knt mig slagen
av, hur olik han var alla barn, jag ngonsin sett, ehuru ingenting hos
honom var annat, n vad man kallar fr barnsligt.

En morgon minns jag, att han verraskade mig, nr jag var ute och
promenerade, med att sitta alldeles ensam i grsmattan med en bukett
blklockor och ranunkler i handen. Jag frgade honom, om han ville flja
med mig och g i parken. Detta var ett anbud, som han alltid plgade
mottaga med frtjusning, och det vckte drfr min frvning, nr han
denna gng energiskt vgrade.

Vill inte Sven flja med pappa?

Jag knde mig nstan srad och trodde det var nycker.

Sven bara skakade p huvudet och satt stilla som han suttit.

Men varfr det d?

Jo, jag sitter hr och vntar p mamma, sade lille-bror med mycken
bestmdhet.

Men det vet du vl, att mamma kommer inte ut frrn senare. Mamma r
inte s frisk, som hon varit, och hon behver sova lngre om morgnarna,
drfr att hon aldrig sover om ntterna.

Detta var ocks frhllandet, och om det icke hindrade oss frn att njuta
av sommar och lycka, kom detta sig endast drav, att vi under rens lopp
i den grad vant oss vid, att min hustrus sjuklighet periodvis mste
terkomma, att denna omstndighet endast frefll oss helt naturlig och
alldaglig.

Sven lt emellertid icke inverka p sig av ngra frnuftsskl, utan satt
envist kvar.

Jag _vet_, att hon kommer _i dag_, sade han.

Jag log t hans skerhet och gick vidare, medan jag tnkte mindre p hans
frutsgelse n p denna allt uppslukande mhet hos ett barn, vilken var
lngt ver hans r, och som kom gossen att sitta overksam med ngra
blommor i hand, endast fr att icke g miste om att f hlsa p modern, i
samma gonblick hon visade sig.

Men medan jag gick framt, kom jag pltsligt att vnda mig om, och d sg
jag min hustrus vita hatt och ltta blommiga klnning skymta mellan
jasminbuskarna. I samma gonblick hrde jag ett gllt anskri frn Sven.

Leende gick jag tillbaka, och jag sg gossen i en paroxysm av mhet hnga
kring moderns hals. Jag ropade t dem, men lille-bror slppte icke sitt
tag. Han hll sig fast p den plats, dit han alltid strvade att komma,
och redan p avstnd ropade han med en blandning av frtrytsamhet ver
min misstro och triumf ver att falt rtt:

Ser du det, att hon kom! Ser du, att jag visste det!

Du hade vl varit inne och tittat, sade jag.

Ingenting kan beskriva det frakt fr alla rationalistiska uttolkningar,
ver vad han knde och visste, varmed Sven svarade:

Nej, det har jag visst inte. Har jag det mamma?

Och mamma trstade honom med, att han visst inte hade varit och tittat.
Men till mig sade hon:

Du kan inte tro, hur ofta det hr har hnt. Det r, som om han knde mig
i luften innan jag kommer. Barn _kan_ ju hitta p sdant.




XIII.


Sven var sig emellertid verhuvud icke lik denna sommar. Utan ngon yttre
anledning kunde han pltsligt frklara sig trtt, och d ville han bara
ligga i grset med huvudet i mammas kn. Eller ocks kom han till pappa
och bad att bli buren. D tog pappa honom p axlarna och bar honom ut i
skog och mark, och aldrig har hans blick varit tacksammare eller hans
vita, smala hand smeksammare n d.

S klagade han ver huvudvrk och fick antipyrin, och s ville han inte
stiga opp om morgnarna, utan pstod, att han var s trtt. Men som det
inte syntes ngot fel p pojken, lyfte pappa upp honom ur sngen och
frklarade, att han skulle klda sig och laga att han kom ut i friska
luften. Sven steg d upp och frskte, medan pappa var inne, s gott han
kunde att draga p sig de besvrliga strumporna. Men s fort pappa var
utanfr drren, smg han sig fram till mammas bdd och bad att f krypa
ner hos henne.

Naturligtvis kunde mamma icke motst en sdan bn. Och aldrig var Sven
lyckligare. Dr lg han med huvudet p mammas arm, slt igen sina gon
och var stilla och lugn, nda till dess att krafterna brjade terkomma.
D steg han upp igen, men innan han gjorde det, sg han p mamma med sina
mrkvrdiga gon:

Tala inte om det fr pappa!

Ja, men varfr det? sade mamma.

Jo, fr d blir pappa s ond.

Allt detta frefll mamma s underligt, att hon skulle kunnat lova Sven
vad som helst, och fljaktligen lovade hon ven detta. Och Sven gick ut
och knde sig lugn och glad, fr att mamma inte skulle frrda hans
olydnad, och fr att han och mamma hllo ihop.

Men nr mamma skulle resa bort eller bara g ut och g utan honom, d var
han frtvivlad. Hans sorg knde inga grnser, och hans grt var s
hjrtskrande, att man icke kunde gra annat n tilltala honom med alla
de trstegrunder, som stodo att finna. Ja, synen av hans lidelse fulla
smrta var s pinsam, att man p lnge icke kunde glmma den, och vi
talade drom en frmiddag. Jag hade just vertalat min hustru att flja
mig p en utflykt i staden fr att ta middag med ett par vnner, och,
som man sger, komma ut en smula. Och jag hade gjort detta, srskilt
emedan jag tyckte, att hon behvde vila sig frn Sven.

Vi lyckades ocks till sist glmma det intryck vi haft av den lilles
grt, och vi tillbragte en angenm dag, som vi alltid gjorde i staden,
nr vi visste, att vi icke behvde stanna dr. Stmningen stod just p
sin hjdpunkt, nr min hustru i viskande ton frgade mig, om det skulle
gra mig mycket ledsen, ifall hon reste hem med en tidigare bt. Det var
rtt sllan, vi foro ut fr att roa oss, och frslaget var icke vidare i
min smak. Jag frestllde Elsa drfr, att vi hade sagt oss skola komma
frst med den sista bten, och att allts ingen vntade oss. Med ett ord
-- jag gjorde alla de invndningar, som fllo mig in. Och till sist
frskte jag med, vad jag ansg vara ett huvudargument:

Sven har redan gtt och lagt sig, nr du kommer.

Det r inte det, blev svaret. Jag vill bara grna komma hem.

Hon sg bedjande p mig, och naturligtvis blev fljden den, att hon
reste.

Emellertid gick Sven hemma p eftermiddagen och lekte. Men nr klockan
led mot den tid, d han brukade g och lgga sig, frsvann han sprlst.
Vra jungfrur hrde icke till dem, vilka just lgga ngot p sinnet, och
nr de ropat p honom ett par gnger, utan att f svar, slogo de sig till
ro med, att han nog skulle visa sig, nr det blev mrkt, och att
herrskapet i alla fall inte skulle komma frrn senare. Sven fick allts
g, som han sjlv ville, och fram mot 8-tiden gick han ner och satte sig
alldeles ensam p ngbtsbryggan. Inte visste han s noga, nr ngbten
kom, och drfr fick han ocks sitta dr lnge. Men han satt kvar tligt
och tyst, och redan lngt ute p fjrden, medan bten gick fram och ter
mellan de mnga bryggorna, fick hans mamma syn p honom. Han satt dr
liten och hopkrupen, och hans grna krockethatt lyste mot det bla
vattnet.

Alltsammans kom s underligt fr henne, nstan som om hon vetat p
frhand, att han skulle sitta dr, och hennes gon fljde hela tiden den
lilla gestalten, som satt p bryggans bnk med huvudet nedbjt och ryggen
krkt, som om han grubblat. Men nr bten lade till, och mamma skulle
stiga i land, d stod lille Sven i den hgsta spnning upprtt p
bryggan, och hans gon skte och skte, som om hela livet hade sttt p
spel. Och nr mamma kom emot honom, d var det svrt att sga, vem som
var lyckligast, han, som icke setat frgves, eller hon, som fann barnet
sig till mtes.

Men hur kunde Sven sitta dr? sade mamma mitt i sin gldje. Mamma
skulle ju inte komma frr n sent i natt.

Jag visste, frsts, att du skulle komma, sade Sven.

Hans rst och hans gon voro fulla av frvning, att mamma inte kunde
tnka sig en s enkel sak.

Jag visste frsts, att du skulle komma, och drfr satt jag bara och
vntade.

Och p mammas frga, om han setat lnge, svarade han:

Ja, det frsts. Annars hade Hanna ftt tag i mig. Och d hade jag ftt
lov att g och lgga mig.

Mamma svarade ingenting p detta. Aldrig skulle det fallit henne in att
nu frebr honom, fr att han egentligen varit olydig. Hans oskyldiga
krlek, som var orsaken, skyddade honom mot varje frebrelse, och Sven
visste det mycket vl. Han sg frn sidan upp emot mamma och log:

Jag narrade Hanna. Fr jag krp bakom busken, s att hon inte kunde se
mig.

Nej, gjorde du, sade mamma.

Hon och Sven gingo upp tillsammans, beltna som tv medbrottslingar,
vilka lyckats, och fljden blev naturligtvis, att den kvllen lade mamma
sin gosse sjlv. Det gjorde hon fr vrigt ofta, fastn han snart skulle
bli sex r och vid allvarligare tillfllen kallades fr stora gossen.

Vad det gick lngsamt, nr hon hjlpte honom i sng! Hur ltt och mjukt
tog hon inte av honom hans plagg, hur frsiktigt tvttade hon icke hans
spda lemmar, hur sakta torkades han icke, och nr den lnga nattskjortan
kom p, gick det som en lek. Sedan satt hon med lillen i kn't och
drmde om den tid, d han var riktigt liten, och hon sjlv gav honom mat.
Och nr han ntligen skulle g i sng, d ville han aldrig lsa sin
aftonbn. Han hade tusen phitt, bara fr att hindra att mamma skulle g
ifrn honom. Men nr han lst den, slog han armarna omkring henne och
viskade:

Det r s bra, nr du hjlper mig. Ty du tar aldrig hrt i mig.

Elsa bjde sig nnu djupare ned ver hans bdd och viskade till svar:

Jag ska' alltid hjlpa dig. Ingen annan ska' f gra det. nda till dess
att du kan hjlpa dig sjlv.

Hon var rikligt belnad, fr att hon avbrutit ett nje och rest hem, och
nr jag kom efter med den sista bten, lg hon vaken fr att f bertta
mig, allt vad Sven hade sagt.

Efter en glad dag med kamrater verkade dessa sm rrande drag av gossen
nnu mera p mig, n vad de skerligen eljest skulle ha gjort.

Vet du, att en stor och god man anvnt samma ord till mig en gng, nr
han berttade om det frsta intrycket, nr hans mor dtt? sade jag.
ven han var d mellan 5 och 6 r, och det gllde samma sak -- att byta
om skjorta. Han begagnade alldeles samma ord: 'Det var frsta gngen jag
knde, att ngon tog hrt i mig.'

Jag stod bredvid Svens lilla bdd och sg lnge p honom. Det hade kommit
ngot insjunket vid hans tinningar. Men han sov djupt och gott, och jag
bjde mig ned och kysste honom p pannan.

Vi frskte byta om samtalsmne, men jag var s uppfylld av tanken p
barnet, att jag ej hade sinne fr annat.

Har du aldrig tnkt p en sak? sade jag. Olof kan jag tnka mig som en
stor mnniska, som fullvuxen. Och Svante ocks! De ro ju s olika. Men
jag kan dock tnka mig det med dem bda. Men Sven? Kan du tnka dig honom
som stor? Var vill du gra av honom i vrlden? Var tycker du han skulle
passa utom hos oss?

Min hustru log med ett smrtsamt drag, som bildade nlfina rynkor kring
hennes mun.

Det har jag tnkt p ofta, sade hon. Och fortsttande sin egen
tankegng tillade hon:

Det r kanske drfr, jag lskar honom mer n allt annat i hela vrlden.
Mer n de bda andra gossarna, mer n dig. Jag har tnkt p det ofta,
och jag vet, att om ngon av de stora gossarna dog, skulle jag aldrig
sluta att srja dem. Men jag tror, att jag kunde bra det fr Er skull
som levde. Om du dog -- jag trs aldrig tnka p det. Men om Sven dog, d
kunde inte heller jag leva. Jag har mnga gnger tnkt att sga dig det.
Ty jag ville, att du skulle veta det.

Hon rckte mig sin hand, och hennes gon skte mina, som om hon ville
bedja mig om frltelse, fr att hon trodde sig kunna leva utan mig. Och
sedan vi slckt ljuset, lg jag lnge vaken och upprepade i tankarna
hennes ord. Jag somnade i den tron, att jag aldrig skulle f veta, om hon
sagt sant eller ej.




XIV.


Sven blev s sjuk, att han mste lggas till sngs. Men ehuru vi vl
visste, att det var allvarligt nog, var febern s svag, att vi aldrig
trodde p ngon verklig fara. Jag skrev ofrtrutet, och min hustru satt
vid gossens sjukbdd, hll hans hand i sin och berttade sagor fr honom,
nr han orkade hra p.

Doktorn sade oss, att sjukdomen skert skulle bliva lngvarig, men trodde
sig i vrigt kunna giva de bsta utsikter, och d jag lnge haft en resa
i tankarna, for jag bort p ngra dagar i gott hopp, att, nr jag kom
hem, finna det vrsta ver. Jag tillbragte allts tre hela dagar med goda
vnner, och jag njt, utan att i ngon hgre grad knna oro, bde av
vnskap och vacker natur. Men nr jag sedan satt p tget och skulle
tervnda till Stockholm och drifrn till mitt hem, fll det ver mig en
ngslan, som jag icke kunde betvinga. Strax innan jag for, hade jag
talat med min hustru i telefon. Jag hade hrt hennes rst p avstnd
darra av gldje: Sven var bttre! Han hade setat uppe i sngen och
skrattat och pratat. Han hade tit och bett mamma hlsa till
farsgubben, som var hans specialsmeknamn, nr han var mycket
uppsluppen. Allt tydde allts p det bsta, och dock kunde jag icke bli
min ngslan kvitt.

Nr jag kom fram till Stockholm, var klockan tio p aftonen. Jag hade
kommit samma minut, som sista bten gick ut till mitt hem. Jag gick
drfr direkt till det hotell, dr jag plgade taga in. Det var mrkt,
och regnet fll i strmmar. Hastigt trdde jag in i frstugan, erfarande
denna knsla av hopplst frmlingskap, som alltid verfaller mig, nr jag
sommartiden tvingas beska Stockholm och vet, att jag mste vara ensam.
Jag hann icke framstlla ngon begran om ett rum, frrn portieren kom
emot mig och bad mig, i det han nmnde ett nummer, genast ringa p i
telefon.

Jag gjorde s och fick bara det beskedet, att doktorn hade rest, och att
jag gonblickligen skulle taga en vagn och ka efter.

Slaget, som kom ver mig s hftigt och ofrberett, gjorde mig lam, och
den febrila verksamhet, jag utvecklade, frefll mig sjlv alldeles
automatisk. Jag bestllde vagn, och i samma gonblick detta skett, tnkte
jag, att jag borde ta. Sven r dd, tnkte jag. Han lever inte, till
dess att jag hinner hem. Nr jag kommer, fr jag inte vara hungrig och
trtt. Jag mste kunna vaka och trsta min hustru. Allt detta gick
igenom min hjrna, medan jag satt och vntade p hyrvagnsdroskan. Jag sg
mig sjlv som en annan person, sg, att jag lade ktt p min tallrik,
skar i det och frskte ta. Hela tiden tnkte jag blott p ett: vagnen,
som inte kom. Gud i himmelen! Vagnen kom inte, och dr hemma lg min
gosse och dog, och jag kunde inte komma till honom.

Jag betalade och gick ut i hotellets vestibul, dr jag drev fram och
tillbaka, utan mjlighet att sitta stilla, utan mjlighet att tnka en
redig tanke.

Det r mitt barn, som hller p att d, sade jag till portieren. Det
r drfr, jag r s nervs.

Jag frskte att le mot honom, fr att han skulle frst, hur vl jag
sjlv insg, att mitt uppfrande var meningslst. Men jag knde sjlv,
att leendet blev en grimas, och jag vntade heller icke p hans svar. Jag
fortfor bara att g med klockan i hand, som om jag velat pskynda tiden,
och nr vagnen ntligen kom, var jag viss, att det var frbi. Jag frstod
inte, varfr jag satt dr, eller varfr jag skulle ka ut i det
strmmande regnet, men automatiskt som frut sade jag till karlen:

Kr allt vad en hst kan springa, det r min lilla gosse, som hller p
att d. Ni ska' inte gra det fr intet.

Kusken hade krt oss mnga gnger frr.

r det den lilla snlla gossen, som r s vacker? sade han.

Dessa enkla ord vckte mig ter till verkligheten, och det flg genom
mitt brst en varm strm av tacksamhet mot den unge mannen, som krde
mig.

Ja, sade jag kvvt. Ja, det r han.

Och jag satte mig in i vagnen med knslan av, att jag mtt en mnniska,
som frstod vad det gllde, och som ville hjlpa mig. Medan vi ilade fram
ver gatorna, talade jag tyst fr mig sjlv och grt av bde gldje och
sorg: Han r s vacker och s god, att ven en man, som blott har sett
honom stiga upp i en vagn, minns honom och sger mig det. Och han skall
d. Det finns ju millioner barn, som f leva. Varfr skall just mitt
d?

Aldrig har jag kt fortare, och aldrig har ngon vg synts mig mera lng.
Jag sg gnistorna sl upp i mrkret kring hstens hovar, knde hur regnet
lttade och mrkte landskapet flyga mig frbi som ett mrkt skuggspel,
och hela tiden satt jag och talade fr mig sjlv ofattbara ord, vilka jag
ej frstod, hur de kommo mig p tungan. Det var, som om jag i mrkret
frts fram mot just det, som fr mig komma skulle, och jag bad blott om
uppskov, att han mtte leva, nr jag kom fram, s att han n en gng
skulle sl sina armar om min hals, och jag fick hra hans rst.

Framt gick det, framt i rasande fart. Vagnen hoppade frn den ena sidan
av vgen till den andra. Men icke ett gonblick fll det mig in, att
ngot kunde g snder, eller att vi skulle ka omkull. Det var en prktig
karl, den kusken, som tnkte p min lille gosse, som var s vacker och
snll, och som icke fick d.

Det r en fader och hans barn, sade jag hgt fr mig sjlv. Es ist ein
Vater mit seinem Kind. Utan att jag visste det, satt jag och reciterade
vers fr mig sjlv, och en krampaktig snyftning trngde sig upp i min
hals, som om den velat kvva mig, och fr att f luft bjde jag mig ut ur
suffletten och sg p landskapet, dr jag knde varje utsikt, varje
krkning av vgen. P stenarna, ver vilka vagnen nu skakade fram, kunde
jag mrka, att vi svngt in p den korta bivgen, som frde upp till vrt
hem. Med alla sinnen spnda sg jag ut i mrkret, jag sg konturerna av
en droska, som hll p grden. Doktorn r kvar! Doktorn r kvar! S hrde
jag frn verandan min hustrus rst: Han kommer. Gud vare lov, han r
hr. Och inom ett par gonblick var jag uppfr trappan och stod i
salen.

Jag stod inne i rummet, och min sinnesrrelse var s ytterlig, att jag
ingenting kunde fatta av vad jag sg. Jag hade en frnimmelse av, att
doktorn stod dr, och jag knde, att min hustru hll mig hrt omfamnad.
Det var mig klart, att hon sg glad ut, ja, verlycklig ut, och att jag
borde vara detsamma. Jag hrde ngot om ett anfall av vanmakt, som nu var
ver, och som doktorn hoppades icke skola betyda ngonting. Men jag kunde
ingenting sga och ingenting tnka. Lyckan kom ver mig s ofrberett,
att den icke kunde vcka mig ur den frfrliga bedvning, som nnu hll
mig i sitt vld. Mekaniskt avtog jag mina handskar och min verrock, och
nnu stod jag dr och liksom skte vnja mina gon vid ljuset i det
upplysta rummet.

Ska' du inte g in till honom? Ska' du inte se honom? sade min hustru.
Han r vaken.

Och hennes rst lt nstan frebrende, som om hon icke frsttt.

Jo, jo, sade jag.

Och utan att fatta, vad som nu skedde, gick jag in och sg Sven ligga i
min sng och se upp till mig.

Knner Sven igen pappa?

Ja, svarade den lille med frvnad rst.

Han kunde inte begripa, att alla de stora sgo s upprrda och oroliga
ut. Han strckte upp sin lilla hand och smekte mig, och jag mrkte, hur
mager och tunn den blivit.

Medan jag stod dr och lutade mig ned ver gossen, frstod jag, att det
var sant, och att mitt barn levde. Jag hll hans hand fr mina gon, och
jag knde, hur tyngden fll frn mitt brst, och sljan gled bort frn
mina gon.




XV.


Hur underlig och full av hopp, oro, frtvivlan och farhgor blev icke
den tid, som nu fljde! Doktorn hade fresptt oss en lng
sjuklighets-period, vi beredde oss drfr p tlamod, och vi frskte att
va denna dygd. Under tv lnga veckor, som nu fljde, ingick Svens
sjukdom i vrt vardagslivs dagliga vanor, som sjukdomen alltid gr, nr
den gjort sig bofast i ett hus. Jag skrev drfr varje frmiddag, utan att
lta mig stras, p min bok, och min hustru gick varje dag mellan honom
och mig, satt i hans rum, emedan Sven blev lugn, nr han knde henne
nra, och smg sig ut, nr han sov, fr att f frisk luft och bertta
mig om alla de goda tecken, som hennes vakna ga stdse trodde sig
upptcka. Svante gick ensam och tyst och for ver viken och berttade fr
sina vnner, de sm flickorna, att lille-bror var mycket sjuk, och att
allting blivit s tyst drhemma.

Vi hade mst skaffa en skterska, fr att min hustru skulle kunna f ro
om ntterna. Det skedde icke utan mnga protester frn Elsas sida. Ty hon
var s svartsjuk om den lille, att hon icke tlde ngon annan, vilken han
bad om hjlp, eller som gav honom sdan. Och det var frst, nr hon
mrkte, att krafterna icke lngre stodo henne bi, som hon med trar i
gonen gav sitt bifall och bjde sig fr det oundvikliga.

Ett par timmar efter, sedan skterskan anlnt kom emellertid min hustru
in till mig och berttade med strlande gon, att Sven blivit mycket
intagen i sin nya vn.

Du fr grna hjlpa mig, fr du r snll hade han sagt.

Och drmed slt han sina gon och lg stilla, som han plgade, med
isblsan p sitt huvud, vilket alltid vrkte, och de sm magra hnderna
ver tcket.

En dag strdes vi pltsligt av positivspel ute p grden, och emedan Sven
just den dagen tit och pratat och sett riktigt kry ut, frgade vi honom,
om han inte ville bli buren ut och se p en apa.

Annars var det alltid Sven, som kom rusande, nr en positivspelare var i
antgande. Med andan i halsen brukade han komma in till pappa och be om
slantar. Det var hans frjd att f ge, och nr han kom med sina slantar,
och sg strlande lycklig ut, som om han vetat, vad det vill sga fr en
fattig musikant att f pengar till mat, d fick han svartmuskiga ansikten
att le med vita tnder och brunglnsande gon att strla tillbaka mot
hans bl.

Men nu hngde han s trtt och liten p pappas arm. Vl inlindad i en
filt var han, och strumpor hade han p ftterna. S blev han utburen, och
pappa hll honom i sina armar p verandan, drifrn han kunde se ned ver
den solbelysta grden, frn vilken positivets muntra toner ljdo emot
Sven.

Han blickade trtt och frmmande ned p trden och p grdsplanen, p
klungan av barn, som stodo dr i solskenet, och hans blick var hela tiden
undersam, som hade han grubblat ver, varfr allt detta icke var roligt
som frr. Han frskte att dra p mun, nr han fick se apan, som var det
roligaste han visste, och som hoppade upp och ned p positivet, skramlade
med sin lilla kedja och gjorde fula miner, nr hon frskte kncka en
nt.

Men Sven orkade icke se allt detta. Han blev bara allvarligare och
allvarligare. Allt tyngre och tyngre satt han p pappas arm. Det var, som
om han varit lngt borta och sett ned p det, som jorden hade vackert och
glatt, och lngtat dit och knt, att allt detta icke lngre var till fr
honom. Han lutade bara sitt huvud mot pappas axel, och s blev han buren
in igen i sin sng.

Det var mamma, som lade honom ned i den och strk kuddarna till rtta:

Tyckte inte Sven det var roligt?

Jo, ja orkade bara inte n. Men jag blir snart frisk.

D bjde sig mamma ner och strk lille-bror ver hret, men utan att han
sg det, rckte hon ut sin andra hand och skte min, som hon krampaktigt
tryckte.




XVI.


S satt jag en natt ensam i mitt rum, och dagen drp visste jag, att
lkarna skulle komma och dma lille Sven till liv eller dd. Jag visste
att de skulle vara tv, drfr att vr huslkare ville konsultera en
specialist, emedan han icke lngre vgade lita p sitt eget omdme. Jag
satt ensam, lampan var tnd, och framfr mig lg ett manuskript, dr
slutkapitlen saknades.

Jag hade sagt godnatt till min hustru och nmnt, att jag skulle arbeta.

Att du kan skriva i kvll! hade hon sagt.

Och det lg en nyans av bitterhet i hennes ton, som om hon hade menat,
att jag icke knde som hon.

S hade hon ngrat sig och lagt sitt huvud mot mitt och sagt:

Lycklig du, som kan.

Och hr satt jag nu ensam och darrade i varje nerv av en sjlsskakning,
s sammansatt och s oerhrd, att jag knappast kan beskriva den. Jag
hoppades trots allt, att mitt barn skulle leva, ja, jag trodde, att s
skulle ske. Men p samma gng hade jag en frnimmelse, att nu mste jag
skriva, nu eller aldrig. Jag visste snart sagt varje ord, som skulle st
p de papper, vilka blanka och oskrivna lgo framfr mig. Ndvndigheten
drev mig fram, och jag skrev, fyllde ett efter annat av de vita bladen
och lade dem samman med hgen av manuskript, som vxte framfr mig p
bordet. Det var, som om en osynlig rst hade viskat sin befallning i mitt
ra, jag mste lyda denna rst, lyda blint, och det var ver mig en
jagande hast, som om jag vetat att det gllde livet.

I morgon, ljd det inom mig, i morgon! Vem vet, vad som sker i morgon?
Det kan ske, att ditt barn skall d. Och d kan du icke skriva. D krves
det av dig: 'Pengar och ter pengar'. Du kan arbeta om din bok, du kan
gra den bttre, men du kan icke skriva den frdig, om ditt barn skulle
d.

Som piskrapp jagade mig tankarna fram, och redan sg jag morgondagern
genom gardinen i lampans bleka sken, som fll ver papperet. Pengar!
Pengar! Du mste skaffa pengar om ditt barn dr, och du skall kunna
rdda din hustru.

Och genom rsterna, som jagade mitt arbete fram, hrde jag som en ton,
vilken jag tyckte mig knna igen: Es ist ein Vater mit seinem Kind! En
fader med sitt barn! Var hade jag hrt det frr? Nr hade jag hrt detta
frr? Nr hade jag knt denna jagande hast? Det var, som om piskor vinit,
som om hovar slagit gnistor ur stenbundna vgar, som om jag knt
nattluften kyla mitt brnnande huvud. Jag skrev och skrev. Och jag kom
ihg, hur jag kt som en rasande, i tanke att mitt barn var dtt.

Men jag tnkte icke lngre p mitt barn. Jag tnkte p henne, som mste
ga mig helt, om det skulle vara tnkbart, att hon kunde stanna hos mig,
i fall det ofattbara bleve verklighet och Sven dog. Jag skrev och skrev,
skrev som ingen mnniska skrivit fr pengar, skrev de bsta sidor, som
skert flutit ur min penna. Och nr krafterna sveko mig, drack jag, drack
mycket fr att hlla mig sjlv vid liv.

Nr solen redan en stund varit uppe, skrev jag de sista raderna. Och jag
satt som bedvad.

Jag samlade ihop de fullskrivna arken och lade dem i min lda, smg mig
ut i rummen och lyssnade vid den drr, innanfr vilken Sven lg. D
ppnade min hustru den och sg ut. Jag vacklade emot henne och sade:

Det r frdigt.

Hon log emot mig, och det lg en vrld av lycka i hennes rst, nr hon
svarade:

Han sover s lugnt. Det kan inte vara farligt.

Jag gick ifrn henne och fll en stund senare i ddssmn av trtthet.




XVII.


Innan nsta dag hade frgtt visste vi, att ingen hjlp fanns, och att
lille Sven skulle d. Vissheten hade kommit ver oss som ett tungt slag,
ty hela tiden hade vi hoppats. Vi stodo ute i tamburen, de bda lkarna
tysta och allvarliga, min hustru med gonen fsta p deras anleten, som
om hon trodde, att de nnu icke sagt allt. Jag sg p dem alla, medan jag
lade armen om min hustrus liv fr att frska att draga henne till mig,
och jag lade mrke till, hur det ryckte i vr vn doktorns knsliga
ansikte. Professorn talade sakta och lgmlt, som om varje ord kostat
honom en vervinnelse. Jag knde ingenting annat, n att det oundvikliga
kom, och att jag mste stlstta mig fr att kunna bra det. Men med en
tryckning av min hand, i vilken jag knde hela hennes smrta, gjorde min
hustru sig ls frn min arm, som lg om hennes liv, och i det hon vred
sina hnder, s att man bokstavligen hrde benstommen knaka, utbrast
hon:

Sg, att det finns hopp. Sg det bara.

De bda mnnen undveko hennes blick, men d rtade den unga kvinnan upp
sig och sade:

Han skall inte d. Jag skall visa er, att han skall leva.

Hon gick bort och vi stodo tysta och sgo efter henne, dr hon frsvann
p vgen till sjukrummet. Vi frstodo alla, hur djupt hon knde, att
varje mjlighet till frhoppning verkligen var frbi, och att det var
drfr hon gav lftet att rycka honom undan dden, -- trots allt. Vi togo
farvl utan mnga ord, och jag gick den vg, min hustru hade gtt, utan
att veta vad jag ville sga henne, endast fr att f vara i hennes nrhet
och se, kanske just vad jag fruktade mest.

Jag fann henne icke i sjukrummet. Jag fann henne i mitt eget rum och
hennes drag voro frstenade. Hon satt hopsjunken i soffan, med handen
hrt pressad mot kinden, hennes gon voro torra och glanslsa, och hon
sg in i det stora mrkret. Hennes gestalt, ansikte, ja, till och med
hennes hnder vittnade drom. Jag frskte tala henne till, jag frskte
att nmna hennes namn, men hon svarade mig icke, och till sist mste jag
lmna henne t sin egen smrta, vntande i ngest p de ord, vilka skulle
komma, nr den en gng brt ut.

Det drjde mycket lnge, innan denna tystnad brts, och nr det skedde,
var det icke med ord. Min hustru strckte endast fram sin hand emot mig
och drog mig till sig i soffan. Hon fll i mina armar, och en lng
snyftning, som tycktes komma frn ett enda brst, skakade oss bda.

Vad det r synd om dig! viskade hon. Vad det r synd.

Om mig?

Jag slet mig ls och sg upp. Ty det lg ngot i hennes rst, som fyllde
mig med en aning, vilken jag icke ville lta stiga fram som tanke inom
mig.

Hon knppte ihop sina hnder emot mig och nstan skrek:

Du ber mig vl inte om, att jag skall leva efter detta, leva utan Sven.
Jag kan det inte. Jag kan inte.

Det var min aning, t vilken hon givit ord, och jag stod dr rdvill och
utan att kunna f ett ord ver mina lppar.

Stt dig hos mig, sade hon. Jag ska' inte bli hftig. Jag ska' tala
lugnt. Ty jag r inte orolig lngre. Jag knner bara, hur allting
brister. Jag r borta redan nu, fastn du inte kan fatta det n, drfr
att du vet s litet, och drfr att jag s litet kunnat sga. Men varfr
skulle jag sga dig det, frrn det var alldeles ndvndigt? Ty jag har
velat leva med dig, Georg, jag har velat leva med dig, drfr att jag har
lskat dig mer n allting i hela livet. Jag r inte ung nu. Jag r s
gammal, som du aldrig kan bli. Det r bara, att du aldrig har vetat det,
aldrig har velat se det, och nr jag sett dig lycklig, har jag icke velat
stra dig. Men s lngt jag kan minnas tillbaka, har jag vetat, att jag
icke varit som andra mnniskor. Inom mig har jag knt ett behov att f
d. Kan du frst, vad jag sger nu, Georg? Jag frstr det ju knappast
sjlv. Nr jag varit som mest lycklig t dig och barnen och allt som r
vackert, alltid har jag vetat, att en dag skulle jag bort frn
alltsammans, och ingenting skulle kunna hindra mig. Jag skulle vilja och
icke vilja, nska och icke nska. Men jag skulle g in i mrkret, dr
jag hrde hemma. Jag har knt det s, att ngot skulle komma och tvinga
mig, sga mig, att jag mste. Minns du den vintern, Georg, nr det var s
tungt och s mrkt mellan dig och mig? D frskte jag att skriva till
dig, hur jag hade det. Ty tala kunde jag ju ej. Men jag kunde heller icke
skriva. Vad jag ville sga dig, kunde jag icke, och jag minns, hur jag
undrade ver, att du icke frgade mig ven sedan, frgade mig ofta och
entrget, ven fast jag bett dig att icke gra det. Ibland ville jag, att
du skulle frga mig. Men mest var jag glad att du icke gjorde det. Vad
jag led den liden, Georg! Om du kunde ana, vad jag led! Du kom och tog
min hand och satte dig bredvid mig, och jag blev icke lycklig, som jag
brukade. Ty jag visste ju, att jag dag fr dag tnkte p, hur jag skulle
kunna f d och g bort ifrn dig. Jag ville gra det sjlv, Georg. Kan
du fatta det, att mitt i min lycka ville jag gra det sjlv? Och du var
god emot mig och vnlig och glad, och jag knde det, som om jag varit en
trols kvinna och bedragit dig. Och vet du, varfr jag ville g bort
ifrn dig? Jo, drfr att jag visste det s skert, att en dag skulle det
ske, och drfr ville jag hellre g, medan du var ung och stark och
snart skulle kunna glmma mig och bliva lycklig med en annan.

Hon tystnade ett gonblick, och hennes gon simmade i trar. S fortfor
hon igen, och hennes rst blev som ny:

S kom lille Sven, Georg, och allting blev som frndrat. Minns du, att
jag sade dig det redan d? Minns du, att jag sade det? Jag trodde d, att
Gud hade snt honom fr att hlla mig kvar i livet, fr att jag skulle
kunna gra dig s lycklig, som jag nskade, och var kvll bad jag till
Gud, att jag skulle kunna. Jag trodde s visst, att Gud hade bnhrt mig,
och det var det jag talade med lille Sven om, nr vi voro ensamma, och
ingen kunde lyssna till vra ord. Men nu, Georg, nu gr han ifrn mig. Nu
vet jag, att allt det andra, allt det, som du aldrig har vetat frrn nu,
skall komma igen, och nu vill jag bara att du skall frlta, fr all sorg
jag gjort dig och all sorg jag gr dig nu. Men du fr icke bedja mig
stanna. Ty dit Sven gr, dit gr ocks jag.

Hon stod framfr mig, och hon syntes mig i detta gonblick strre, n
mnniskor ro. Jag var i den grad ofrberedd p allt, vad hon nu hade
sagt, att det syntes mig, som om hon berttat en ohygglig mardrm, vilken
jag icke kunde frvandla till verklighet. Men jag knde ocks, att p
samma gng hon tillfogade mig den strsta sorg, blottade hon vidden av en
krlek, infr vilken jag blott ville strcka ut mina hnder, fr att den
icke skulle bervas mig i samma gonblick den helt blivit min.

Jag kan inte bra detta, nstan skrek jag. Jag kan icke bra det.
Mista bde dig och honom. Du kan inte mena det.

Hon reste sig utan buller upp, och som en Niobe, vilken breder ut armarna
kring sina barn, dem gudarnas pilar ska till och med i modersfamnen,
stod hon framfr mig.

Lt mig ta' Sven med mig, sade hon. Han ska' ju nd d. Jag br honom
ned till viken i kvll, nr alla sova. Det r en s kort kamp. Och s
slipper jag plga dig mera, n jag redan har gjort.

Jag stllde mig i vgen fr henne, och med mina armars kraft tryckte jag
henne vldsamt ned p soffan.

Vnta, sade jag. Vnta! Du vet ju inte sjlv, vad du gr.

Men hon svarade mig endast:

Det blir din och min olycka, om du hindrar mig. Anklaga icke mig, nr
den sedan kommer.

Hon vred sig i smrta under mitt tag, och efter en stund fll hon i en
lng vanmakt. Jag lade henne ned p soffan och jag tyckte, att allt vad
som blivit sagt var en vanvettig drm. Lnge stod jag och betraktade
henne, nda till dess att jag hrde, hur hennes andetag blevo lnga och
regelbundna, och jag var viss, att hon sov. D makade jag kudden till
rtta under hennes huvud och lade en filt ver henne.

Vacklande av sinnesrrelse, gick jag in i rummet, dr Sven lg. Hans
hgra ga hade fallit samman och hans vnstra hade blivit s underligt
klart och stort. Jag bjde mig ver honom, tog hans lilla oskyldiga hand
och frde den till mina lppar.

Du lskade barn, tnkte jag. Varken du eller jag kan hjlpa den
andre.




XVIII.


Vi hade flyttat lille Svens bdd till verandarummet, fr att han genom de
ppna drrarna skulle hra fglarna sjunga och vinden susa. Dr lg han
nu p sin vita bdd, och nr han sg upp, var det i vntan att bli kysst,
eller ocks rrde han sakta p de sm svaga hnderna, och d lutade vi
oss ned ver honom, drfr att vi frstodo, att han ville smeka oss.

Svante gick p t i sjukrummet, och hans hjrta var fullt av det
frunderliga i, att lille-bror skulle d. Lnga stunder stod han stilla
och betraktade honom eller bjde sig ned och kysste hans kind. Men nr
mamma vaknat ur sin dvala, d gick han emot henne, nr hon kom in, och
lade bda sina armar om hennes hals.

Aldrig skall jag glmma den blick av outsglig frtvivlan, varmed hon tog
gossen om huvudet och sg in i hans gon.

Har du telegraferat efter Olof? sade hon till mig.

Jag nickade till svar, och ter sg jag, hur hon bjde sig ver Svante
och slt honom intill sig. Driven av ngon pltslig instinkt, reste jag
mig upp och gick ut, lmnande min hustru ensam med det friska barnet och
det dende. Nr jag vnde mig om i drren, sg jag min hustru fra Svante
fram till lille-brors sng. Dr satte hon sig p den ena sidan och lt
gossen taga plats p den andra. S lutade hon sig ned ver Sven. Men hela
tiden hll hon Svantes hand fast, och jag sg, att hon smekte bda
barnen, utan att gra ngon tskillnad.

Nr Svante slutligen kom ut, gick jag in och tog hans plats mitt emot min
hustru. D rckte hon mig sin hand ver det dende barnet och sade:

Om det blir till lycka eller olycka, vet jag inte. Men jag skall stanna
hos dig. Ty jag tror nu, att Gud vill det.

Och efter ett gonblick tillade hon:

Sven vill det ocks. Jag har talat vid honom.

Utan att kunna svara, bjde jag mig ned och kysste hennes hand. Och i
denna stund visste ingen av oss, vad som var lycka och vad som var
olycka.




XIX.


De dagar, som nu fljde, skall jag ffngt ska skilja ifrn varandra.
Ja, det skulle vara mig omjligt att ens sga, huru mnga de voro. Natt
blev till dag och dag till natt, och vrt liv hade blott en enda punkt,
kring vilken det rrde sig: det lilla rummet, utanfr vilket de blommande
kaprifolierna tckte verandan, fyllande luften med sin doft, och dr vr
lille gosse lg och stred med dden.

Hr gingo vi om varandra, sutto vid varandras sida, sovo, to och vakade.
Hr smlte allt vad vi levat och drmt samman i en enda frtrande
smrta. Hr gick min hustru fram, nr det sista hoppet syntes utslocknat,
och satte korken i myskflaskan. Hon, som ville d med honom, tog den
sista medlet av stimulus bort, fr att hon icke sedan skulle behva
frebr sig, att hon strt den lilles sista stunder endast fr att sjlv
ha den gldjen att se hans stora gon lysa emot oss.

Ty det hgra gat var slocknat och borta. gonlocket lg slutet drver,
som om halva hans lilla huvud redan lnge varit dtt, men nr det vnstra
gonlocket ppnades, glnste gat s mycket strre. Det blev s
allvarligt och stort, som om det redan blickat in i en vrld, dit hans
far och mor nnu icke haft tilltrde, och dr vi icke skulle komma in,
frrn den sista frlten brast, och vi fljde honom p den vg, dr
ddens klocka ringer, och dr den, som hr dess ringning, mste flja,
vilka band som n hlla honom kvar vid jorden.

Hr sutto vi, nr dagens sol lyste, nr regnet drute fll, och nr
nattlampan inne i sjukrummet spred sitt svaga flmtande sken ver den
vita bdden. Och lille Sven sjlv, han, vilken vra blickar skte, som
vra tysta samtal rrde sig om, och som vi hade slutat med att nska
befrielsen frn alla plgor! Stilla som han levat, lg han p sitt sista
lger, och nr min hustru lutade sig ver honom, rrde han sina trtta
lppar och kysste henne.

Klappa pappa, Sven, sade hon. Pappa r hr.

D riktade han sitt stora trtta ga emot mig och lade sin smala, vita
hand mot min kind med en rrelse, som om han endast rrt sig i smnen.

S sutto vi den sista natten, och nrmare ha inga mnniskor setat
varandra. Vi hllo varandras hnder ver barnets bdd, och vi sprutto
till, fr att ingen rrelse av liv i hans ansikte skulle g oss frlorad,
nr han sg upp och skte oss med sitt stora ga. Vi talade till
varandra: Sg du det? Sg du? Och medan vi girigt samtalade p denna
minnenas skatt, vilken skulle bli det enda som stod oss ter, gingo
nattens lngsamma timmar frbi, och morgonrodnaden steg ver viken, ver
ekarna, ver hela den gamla trdgrden under vra fnster.

Som om vi ville giva lille-brors sjl fritt rum att flyga den vg, dr vi
icke kunde flja honom, s ppnade vi drrarna till verandan, och den
friska morgonluften strmmade in. Det hade regnat p natten, och genom
splittrade moln brt solen fram ver landskapet, medan dimmorna flgo
ver vikens vatten. Den steg och steg, och vid dess strlar brjade
fglarna kvittra. Och hela det hrliga uppvaknandet av naturen grep oss,
s att vi mste tvinga oss till tystnad fr att icke stra den lille,
som sov.

Ser du, sade Elsa, ser du! S vackert mste det bli, nr han skall
d.

Men nnu drjde ddsngeln, nnu fortforo barnets lugna, regelbundna
andetag, och trttheten grep oss. Jag tog min hustru med halvt vld och
tvang henne att lgga sig till ro p soffan bredvid gossens bdd. Dr
somnade hon med handen p hans sng, och medan morgonsolen steg, satt jag
ensam vaken och lyssnade till deras tunga andedrkt, under det att inom
mig allt blev stilla och lugnt, och jag ropade efter ett slut p denna
pina fr oss alla. Jag satt dr, till dess att min hustru reste sig upp
ur smnen. D bytte vi plats, och uttrttad somnade jag med handen p den
plats, dr hennes nyss hade vilat.

S frgingo ett par timmar, och solen steg hgre och hgre p en klar
sommarhimmel. Jag vaknade vid, att min hustru lade sin hand p min arm.

Vakna, Georg, sade hon. Nu dr Sven.

Jag kunde icke stanna dr inne. Jag gick ut i trdgrden, och i tanke att
bereda honom en sista gldje -- han, som stdse lskat blommor -- brt
jag en rosenknopp, den vackraste jag kunde finna, vnde ter och lade den
p min gosses kudde vid sidan av det ga, som nnu kunde se. Ur stnd att
uthrda lngre, gick jag tillbaka ut p verandan. Drute hrde jag, hur
Svante kom in och satte sig vid bdden. Men jag vnde mig icke om. Jag
gick blott och lyssnade p de lnga, frfrliga andedragen, vilka kommo
som frn en vuxen man och skuro mig i sjlen. D hrde jag ett ljud frn
min hustru, som kom mig att vnda mig om.

Sven hade slagit upp gat och sett rosen. S hade han strckt sin hand
mot blomman, lyft upp den, som ville han se p rosen en sista gng och
sedan ltit den falla tillbaka p kudden.

Pltsligt skakades hela hans kropp av hemska, lngvariga krampanfall. De
brjade vid huvudet, som vreds snett, och syntes fortstta nda ut i
lemmarna, vilka blevo styva och blnade. D lutade min hustru ned sitt
huvud fr att slippa se. Men nr anfallen upphrt, grt hon tyst, och
ter rckte hon mig sin hand ver den lilla bdden.

S sutto vi drinne, till dess att andetagen upphrde ... fortsatte igen
... frlngdes, vxte i styrka ... och upphrde. S blev allt tyst.
Ddens tystnad hrskade. Nedbjda och grtande fljde vi vingslagen av
den sjl, som var p flykt.

Vi hade hllit honom i var sin hand och p en gng slppte vi de kalla
hnderna ned mot tcket.

S gick min hustru ut ur rummet och skte vila. Men jag satt dr ensam
och knde med frfran, hur allting hade blivit s tyst.

                  *       *       *       *       *

P eftermiddagen kom Olof och tillsammans med far och mor kom han frn
sin frsta utflykt i vrlden fram till den bdd, dr lille-bror lg dd.
Dr grt han manligt och stilla, och nr han kom ut i salen, visade
Svante honom allvarligt p sitt finger.

Det hade ftt ett djupt mrke, och Svante beskrev hur lille-bror tryckt
in sin nagel dr, innan han dog. Han behll det mrket i flera dagar, och
han saknade det, nr det gick bort.




XX.


Det str en liten gul kista mitt i rummet p samma plats, dr fr icke
lnge sedan stod en bdd med ett levande barn. Nu r rummet prytt med
rosor. Man ser nstan intet annat n rosor, och in genom drren trder en
ensam kvinna.

Hon br ett barn p sina armar och barnet r dtt. Hon vill icke, att
ngon annan n hon sjlv skall rra vid hennes lskling, och med egna
hnder, som icke sklva, lgger hon det i kistan. En liten hund av ull,
som han brukat sova med, nr han var frisk och glad, och ingen tnkte p
dden, lgger hon p hans arm. Det r Ulltapp, som skall flja sin herre.
Han r en fredlig sngkamrat och str ingen. S ser hon efter, att hennes
gosse ligger bra och ordnar hans bdd, som om han nyss lst sin aftonbn,
och hon kommit fr att sga god natt. Hon ser p honom, som ville hennes
hjrta brista, och hon kysser hans kalla lppar.

S gr hon sin vg, och jag str dr ensam med locket, som jag lovat
henne, att ingen annan n jag skall skruva fast. Jag skruvar och skruvar,
och mejselns ljud mot skruvarna, vilka trnga sig in i trt, gnissla och
ljuda, som om jag sjlv skure tnder av smrta.

Men nr det r gjort knner jag ingen smrta lngre. Det r, som om de
sista dagarnas ngest brnt ut varje mjlighet att knna inom mig, men
vart jag ser, mter min blick idel blommor.

D gr jag ut p verandan, och jag mter doften av kaprifolium, som
stiger ur mrkret, samma doft, som omgav mig, nr jag knde mitt lilla
barns fingrar krama mina med ddens kraft. Allting inom mig r upplst,
allting r frbi. Jag tnker p henne, som nyss gick ut, och p allt, som
jag vet skall flja. Jag knner, att jag fr aldrig tid att srja honom
s som jag ville, min lille gosse med nglagonen, och ensam bjer jag
kn vid hans kista, jag som icke vet, fr vem jag bjer kn, eller till
vem jag skall bedja.




XXI.


Men ute p kyrkogrden ligger en liten grav. Den r ordnad som en
trdgrd i smtt med en hck av buxbom, ett rosentrd och en kulle med
friskt grs, p vilkens krn vxer ttt med penser. Den r olik alla
andra gravar, och ver den grnskar en ensam lind.

P kullen r en sten, och p stenen lsas orden: Vr lille Sven.

Dr sover vr lycka, som en gng var strre n andras. Dr under jorden
r min hustrus sjl fngen, bunden med trolldomsband, och ingen krlek
kan fra den ter till jorden.




TREDJE DELEN

                                             Evigt ejes kun det tabte.
                                                         HENRIK IBSEN.

I.


Det fanns intet av vad jag vntat och fruktat, som icke kom. Den enda
skillnaden var, att allt som olyckan vxte, ville jag aldrig tro p den,
ens fastn jag anat den och visste, att den skulle komma. Ty att sorgen
skall komma, det kunna vi mnniskor veta. Hur den verkligen kommer, veta
vi dremot aldrig.

Det frsta jag med en onmnbar fasa knde och frstod, nr tminstone s
mnga dagar hade frgtt, att jag kunde komma i ro och tnka ver vad som
verkligen skett, det var, att aldrig hade min hustru s talat ut ur sitt
innersta vsen, som nr hon setat infr mig i mitt rum och sagt, att hon
var fdd fr olyckan, och att nu, nr Sven var borta, levde hon endast
fr att d. Om och om igen upprepade jag hennes ord, om och om igen
genljdo de i mina ron, och ju lngre jag tnkte p dem, desto vissare
blev det mig, att inom henne frdes en kamp mellan sjlva begret att d
och hennes krlek till mig och vra barn, som befallde henne att leva.
Mer och mer brjade dock allt, vad hon sagt om sin krlek till oss att
stiga fram fr mina tankar och undantrnga de frfrliga ord, vilka
talade om en ddslngtan, som nstan blivit ett ddsbeslut. Jag sg henne
sliten mellan den knsla, som band henne till oss tre, vilka nnu levde,
och den dunkla lngtan, vilken drog henne till den, som gtt bort. Vi
hade varit ett helt fr henne, och drav kom hennes lidande, att hon
knde sig aldrig kunna frlika dessa stridiga krafter, vilka brottades om
hennes sjl.

Jag sg allt detta. Jag sg det under en resa, p vilken jag ryckte henne
med mig fr att sknka henne synen av hav och sol, nya mnniskor och
intryck av livet. Aldrig glmmer jag denna resa. Aldrig glmmer jag det
intryck av hopplshet, som bemktigade sig mig, nr jag vecka efter vecka
allt tydligare mrkte, att allt vad hon sg, gled henne frbi, som om det
fr henne ej varit till. Hon dolde mycket fr mig, hon dolde till och
med sina trar, och jag frstod, att hon gjorde detta, drfr att hon
sg, hur jag endast levde i hoppet att kunna terfra henne till livet,
och hon s grna, s grna ville, att jag i det lngsta skulle f behlla
mitt hopp. Jag frstod detta en afton, nr vi sutto p en veranda och
sgo ut ver en norsk tavla av fjord och fjll. Elsa betraktade lnge
alltsammans, hon slt gonen infr allt detta, som hon lskade, och sg
bort.

Georg, sade hon, Georg! varfr lter du mig se allt detta?

S brast hon stilla i grt, men frskte ter hejda grten och sg upp
mot mig.

Varfr gr du s mycket fr mig? Varfr r du god emot mig? Det vore
mycket bttre, att du lte mig g min egen vg.

Jag knde, att jag stod infr ett lidande, som icke kunde mtas eller
vgas. Jag knde nger ver, att jag velat draga henne bort frn sorgen,
och att jag ltit henne mrka det. Att ver huvud ska leda henne eller
inverka p hennes smrta, syntes mig i detta gonblick endast elndigt
och smtt. Jag drog henne blott intill mig och sade:

Grt hos mig! Grt s mycket du vill! Lgg icke band p dig! Tror du
icke, att jag srjer som du?

Trarna strmmade ur hennes gon, och dock var det ansikte hon vnde mot
mitt s strlande av gldje, som om den strsta tnkbara lycka hade hnt
henne.

Gr du verkligen det? sade hon.

Det grep mig s, att min hustru skulle tro, att jag redan hade glmt
eller var p vg att glmma, att min smrta fick utbrott, och jag hrde
och sg ingenting annat, n vad jag sjlv knde, och vad som marterade
mig. Jag berttade henne, hur fattigt och fullvuxet hela vrt hem
frefll mig nu, nr Sven var borta. Jag sade henne, hur rdd jag var att
ter komma hem och brja vardagslivets arbete, nr jag visste, att hans
klara rst icke skulle hlsa mig vlkommen, och han sjlv icke st gmd
bakom drren och mta mig, nr jag kom hem. Allt detta berttade jag
henne, och jag knde, hur hon sjnk till ro mot mitt brst. Jag var
lycklig i medvetandet av, hur gemensamt vi nnu kunde knna. Men jag
frstod ocks, att hennes fruktan, att jag icke delade hennes sorg, s
som hon ville, kom drav, att hon, utan att jag sagt det, anade, att allt
vad jag fretog mig, allt vad jag gjorde, tnkte och sade, samlades i ett
enda frsk att terkalla henne sjlv till livet.

Detta satt jag och tnkte p. Men efter denna afton frndrade jag, som
jag sjlv vl mrkte, mitt stt mot min hustru. Jag blev resignerad och
vntade icke att s snart se henne vnda sina tankar frn honom, som gtt
bort, till oss, som hon hade kvar. Drigenom blev hon mera frtroendefull
mot mig och mera ppen. Men resan gled oss frbi, som hade allt vad vi
sett endast varit en inbillning. Vnner trffade vi, men intet deltagande
frmdde mer n vcka tacksamhet hos min hustru, mnniskorna gledo oss
frbi, som hade vi sjlva sttt inom en grns, vilken ingen av egen vilja
kan verskrida.

Och det lugn, vi kunde uppn, funno vi icke, frrn vi en afton flyttade
in i vrt nya hem. Det var en vning i Stockholm, mot vilken vi utbytt
den bostad p landet, dr vi upplevat s mycket bde ont och gott. Vi
hade gjort detta, innan vi anade, att vad som nu hnt oss, skulle kunna
ske, och det var med en knsla av fruktan fr vintern, vi trdde in i
vra rum.

Men i trots av detta upplevde vi hr de frsta dagarna av lttnad och ro
under sorgen. Tusen gnger ngrade vi, att vi ngonsin hade rest och
liksom slpat vr sorg med oss att beskdas av andra.




II.


P kyrkogrden str en liten sten med inskriften Vr lille Sven. Den r
lagd p kullen, som vlver sig under en lind, vilken lnge sedan fllt
sina blad. Vid lindens stam str en bnk, och p bnken sitter en ensam
svartkldd kvinna med lngt krusflor som en nkas. Hon sitter dr lnge,
och i hstdagern talar hon med ngon, som ingen kan se.

Hon befaller kusken, som hller i nrheten av graven, att kra tillbaka
till landsvgen. S bjer hon sig ned och samlar mull frn graven i sin
nsduk. Drefter tar hon fram ur en syvska svart siden, nl, trd och
sax. Av sidenet klipper hon till och syr en liten pse. Drp tar hon av
mullen och fyller den. S trycker hon sina lppar mot den mrka mullen,
och nr hon det gjort, syr hon igen om den. Hon syr ttt och noga, s att
icke ett korn kan tappas bort, och i den lilla psens hrn fster hon
starka snodder. Drefter lgger hon in sina sybehr och sitter lnge med
den svarta amuletten i hand, tnkande p, att nu r hon vigd vid honom,
som ligger i graven.

Drefter bjer hon kn under lindens kala grenar och kysser stenen, som
br hennes lsklings namn. Stilla och hgtidligt, som om hon beginge en
helig handling i mnga mnniskors syn, hnger hon snodden om sin hals,
ppnar sin klnning och lgger den heliga jorden vid sitt brst.

Under hela tiden r hennes ansikte allvarligt, men lyckligt och ljust,
och innan hon reser sig upp, kysser hon jorden under sina ftter och
stannar sedan fr att kasta en blick p graven. En skog av sm krukor
blomma omkring den, och friska blommor ro lagda p kullen. Ingen grav r
s vacker, ingen s vl sktt, ingen r prydd med sdan rikedom just nu,
nr hstvinden ruskar i trden.

D ler hon av gldje och talar ter tyst och innerligt till ngon, som
ingen kan se. S gr hon fram till vagnen, som vntar ute vid
kyrkogrdsgrinden, och ker hem.

Men nr hon kommer hem, gr hon direkt in till mig, tar fram den svarta
amuletten och sger mig, vad den innehller. Drp hller hon den fram
emot mig och ber mig, att jag skall kyssa den. Jag gr s fr att icke
stra hennes gldje, och med ett lyckligt leende dljer hon den ter vid
sitt brst, i det hon sger:

Om du visste, hur lycklig jag knner mig, nr jag r ute hos Sven,
skulle du aldrig vara ledsen, att jag far s ofta. Jag blir lugn fr
flera dagar, bara jag fr komma till honom.

S gr hon ut igen och lmnar mig ensam. Och nr jag efter ett par timmar
stiger upp frn mitt arbete och sker henne, finner jag henne vid Svens
lilla byr, vndande p de ting, vilka en gng tillhrt honom.




III.


S kretsa hennes tankar stndigt kring honom, som r dd, och det finns
ingenting, som kan stra henne. Hon talar om, att hon snart skall flja
honom, och hon gr det i en lugn, sansad och frtrolig ton, som borde
detta vara den naturligaste sak fr andra, liksom den r det fr henne
sjlv.

Ibland brukar hon tillgga:

Jag ville bara s grna leva, till dess att gossarna bleve litet strre
och inte behvde mig lngre.

D kan hennes ansikte f ett frtvivlat snderslitet uttryck, som visste
hon, att denna nskan vore mer, n hon kunde hoppas eller begra, och
hennes panna fr ett djupt veck mellan gonen, som om hennes grubbel
vllade henne smrta. Hon knner, att hon mste gra valet mellan liv och
dd, tminstone i sin nskan och hon kan icke gra det. Drfr vill hon
leva en tid frst, fr att f vara allt vad hon kan fr dem som leva,
och sedan d fr att f stanna hos den, vilken hon knner sig tillhra.
Hon sker en frsoning mellan begret att d och behovet att leva, och
hon fruktar bda, emedan de slitas om herravldet i hennes sjl och var
p sitt stt pina henne grnslst. P samma gng anar hon emellertid,
vilken av andarna till sist skall vinna seger, och drfr omtalar hon
detta, icke som en utomordentlig hndelse, vilken br framkalla frvning
och hpnad, utan som ngot sjlvklart, vilket hon upplevat, och som ingen
kan betvivla.

Minns du, nr jag sade, att jag icke trodde p ett liv efter detta?
sger hon. Det var du, som lrde mig tro s.

Hennes ansikte frmrkas, nr hon sger det och det kommer ngot av groll
i hennes stmma, som gr mig ont. Hon ser det, och frsonande lgger hon
sin hand p min, i det hon fortstter:

Nu tror jag det, och nu vet jag, att man kan brja att leva ett sdant
liv redan hr p jorden. Det behvs bara, att ngon gr bort, vid vilken
man r s fstad, att det knns, som om sjlen fljde med. Nstan var
afton kommer Sven till mig. Han kommer inte, nr jag vill, eller nr jag
ber honom komma. Inte nr jag grter och lngtar, strcker mina armar
efter honom och ropar hans namn. Men nr jag minst anar det, d ser jag
honom sitta bredvid mig. Och nr jag d r riktigt lugn och glad, d ler
han emot mig och ser lycklig ut. Han ser p mig d, alldeles som han
brukade, och innan jag hinner sansa mig, r han borta. Men d r jag
lycklig nd. Ty jag vet, att han varit hos mig. Han har kommit ofta, nr
du sovit och jag legat vaken. Mer n en gng har jag tnkt att vcka dig.
Men jag har icke vgat gra det. Ty jag har varit rdd, att, nr du
vaknade, skulle han vara borta, och d skulle du kanske inte tro mig, nr
jag berttade vad jag sett.

Hon betraktade mig hela tiden med skygghet, som trodde hon, att jag
skulle motsga henne. Jag gr det aldrig. Jag vet ju icke sjlv, vad jag
tror. Jag har genomgtt skakningar s frfrliga, att jag icke vgar
sga, vad som r verklighet, och vad som r sken i andras erfarenheter.
Vet jag det ens i frga om mina egna? Vet jag, om endast vad jag kan n
med mitt frstnd r verklighet? r det icke tnkbart, att det finnes en
verklighet, som endast kan stadkommas med knslan eller -- varfr icke
-- med inbillningen? Det frefaller mig, som vore det att liksom stympa
mig sjlv, om jag degraderade min knsla och min fantasi till att endast
existera fr att kuvas av frstndet. I tanken jmfr jag det med, om jag
ville lta gat frneka en kroppslig smrta, drfr att den vore osynlig,
eller rat kritisera mjligheten av en smakfrnimmelse, drfr att den
icke kan hras. Och hur vl jag n knner alla de argument, som anfras
mot en dylik tankegng, r det mig dock omjligt att gra dem gllande i
detta fall. Jag varken tror eller icke tror. Jag gr liksom i en pinsam
vntan att en gng f klarhet i vad jag icke vet.

Och under allt detta vxer hos mig en tanke, som spirat i den stund, d
jag visste, att mitt barn skulle d. Jag frstr, att vad allt detta r,
om det r inbillning eller verklighet, s skall det dock en dag taga min
hustru ifrn mig. Hon har vxt samman med mitt eget liv, och jag kan icke
mista henne. Mot min egen lycka, som jag en gng tyckte vara s stark,
att jag frn dess hjd kunde se ned p andras, reser sig den makt, som r
allt levandes de. Dden kommer fr mig, som den en gng kom fr lille
Sven p den tavla, vilkens innehll han alltid ville ha berttad fr sig
som en saga. Den ringer i klockan och den, vilken icke borde, blir
kallad, men den, som kallelsen icke gller, fr stanna kvar. Skillnaden
r blott den, att jag ser dden p avstnd, lngt innan han hunnit fram,
frstr att hans klocka skall ljuda, och den, fr vilken hon ljuder,
skall g med gldje.

Men jag vill icke sitta ensam kvar och frbanna ddens makt. Inom mig
vxer ett begr, som gr hgre, n jag sjlv vet. Det r samma begr, som
nr vissheten om barnets dd tryckte min hustru till jorden, manande
henne att sga: Han skall inte d. Han fr det inte. Jag vet, att han
inte skall.. P samma stt sger ocks jag till mig sjlv: Jag vill det
icke. Jag vill icke mista henne. Hon skall leva -- trots allt. Jag
mrker icke, att jag frsker det omjliga. Den kritik, som genast var
vaken, nr det gllde henne, sover, nr det gller mig sjlv. Jag vill
kmpa med dden fr att behlla hennes och min lycka, sdan den en gng
blommade, icke just nr livet log omkring oss, men tminstone nr vi
tagit dess tuktan och nd visste, att livet kunde le. Jag vill gra allt
fr att vinna henne tillbaka. Som Orfeus vill jag stiga ned i ddsriket,
med min krlek vill jag tvinga henne att komma tillbaka, och fljer hon
mig, skall jag aldrig vnda mig om och snegla mot skuggorna.

S lovar jag mig sjlv, och jag vntar aldrig, att lnen skall komma
snart. Tvrtom bereder jag mig p en lng och hrd prvotid, och jag vet
p frhand, att det frsta jag behver r konsten att vnta.

Men jag r s viss i min tro, att jag kan le fr mig sjlv, nr jag hr
hennes tal om dden. Jag kan hra henne sga, att hon lngtar bort och
knna hennes smekningar, nr hon ber mig frlta sig. D njuter jag
smekningarna och glmmer hennes ord. Som en stor, ondlig visshet knner
jag, att segern r oterkalleligen min och icke hans, som sover i jorden.
Jag tager honom till bundsfrvant i mina tankar, sger henne till och
med, i det jag gr in i hennes egen tankegng, att hon skall leva, drfr
att Sven vill, att hon skall leva, ja, att han viskat det till mig, medan
jag sov.

Hon hr p mig med undrande, glnsande gon, och lngt drefter -- s
lngt, att jag frst icke kan erinra mig, vad jag sjlv sagt -- berttar
hon mig, att Sven suttit p hennes bdd, kldd i sin vita nya drkt med
det bl skrpet och sagt:

Mamma ska' inte grta s mycket efter mig. Det gr s ont i mitt huvud,
nr mamma grter.

Jag hr p dessa ord, och jag tager fasta p dem som p ett omen. Mera
frhoppningsfull n ngonsin drmmer jag om en framtid, dr vrt dda
barn skall vara ett starkare freningsband, n om han hade levat, och jag
minns med trar i gonen de ord, hon sjlv en gng lrt mig: Att ldras
tillsammans.




IV.


Det var ingenting mindre n en kamp med dden jag hade brjat, och den
tid, som fljde, blev en stndig vxling mellan den mrkaste frtvivlan
och det ljusaste hopp. Det svraste vid sdana frhllanden r
naturligtvis den rena overksamheten, vilken blott bestr uti att lugnt
vnta p vad som komma skall och tligt lmna allt t tiden, medan man
samtidigt tycker, att vad som sker blott pskyndar annalkandet av en
natt, vilken man hoppas att kunna frdriva. Huru ngsligt jag iakttog min
hustru under denna tid! Hur jag fljde henne p hennes frder till
graven! Och hur jag gladdes, nr jag sg henne lugnt och glatt samla
gossarna kring sig, bertta och lsa fr dem, som endast hon kunde, och
jag ter fick hra deras muntra rster, som ljdo om varandra, nr det
lsta gav anledning till ngon av dessa lustiga kommentarier, som gra
det till en hgtid att lsa hgt fr barn. Och hur kunde jag icke vid
middagsbordet eller aftonlampan spana efter det anstrngda, frnvarande
uttrycket i min hustrus ansikte, vilket kunde komma som en sky och gra
alla stumma.

D var det, som om hennes sjl pltsligt gick bort frn oss och lmnade
oss ensamma. Gossarna utbytte blickar med mig, blickar, vilka tydligt nog
sade, att, s gott deras lder det tillt, frstodo de lika vl som jag
och ledo ven, om de ocks hade lttare att sl tankarna bort. Svante
steg upp och smekte mamma och han blev icke tillbakasttt, genom att han
icke lyckades att f hennes gon att lysa upp. Han kunde komma till mig
eftert och sga:

Det r synd om mamma.

Det var alltsammans fr honom, och drfr var han kanske en bttre
trstare n jag.

Olof satt vid sdana tillfllen mera stilla och frskte tala vid mig,
som om allt varit som det skulle. Men hans gon fljde modern, och gick
hon ut fr att vara ensam, vilket ofta hnde, nr hon mrkte, att hon
icke lngre kunde se och tala med oss, d plgade han smyga sig till
hennes drr och st dr lnge och lyssna. Drjde tystnaden alltfr lnge,
gick han sakta in, och hnde det, att han blev avvisad, kom gossen
stilla tillbaka och satte sig ned med en resignerad min, som om han
visste, att han icke fick begra allt p en gng.

Det var med honom som med mig, att han skulle knt det som en lttnad, om
han blott vetat, vad han skulle gra.

Och nr vi tre sdana stunder sutto ensamma, tnkte vi alla p, vad som
vl frsiggick bakom den stngda drren, dr min hustru arbetade sig allt
nrmare och nrmare den grns, dr livet upphr, kmpade sig fram emot
dden.

Vet ni vad mamma lider utav? sade jag en dag.

Olof sg bort utan att sga ngot, men Svante svarade:

Ja.

Jag hade fr vrigt icke behvt frga. Ty jag visste, att hon berett dem
p, vad som komma skulle.




V.


Om aftnarna, nr jag blev ensam, satt jag ofta och, fr att skingra mina
tankar eller ver huvud kunna fretaga mig ngot, skrev p ett slags
dagbok, vilken jag gmde i botten av en skrivbordslda, s att Elsa icke
av ngon olycklig tillfllighet skulle f se den.

Jag har lst den nyo nu, och allt vad dri str frekommer mig att vara
skrivet fr s lnge sedan, att jag knappt kan tro, att icke ens tv r
frgtt sedan dess. Men som jag lser i den blir mig allt som hnt
levande och nra, och jag knner ter marterna av den fruktansvrda
illusion, vilken d hll mig uppe.




DAGBOKEN


                                                          4 September.

Jag sitter hr och tnker p lille Sven. Allt omkring mig r s tyst, och
jag tycker mig se honom, som han de sista dagarna, han nnu kunde vara
uppe, gick omkring p trdgrdens gngar med sin lilla smeksamma hand i
min och pratade i ett, medan han sg upp mot mitt ansikte med sina
tankfulla barnagon. Och som jag frdjupar mig i detta minne, blir mig
hopplsheten i det att jag aldrig skall se honom igen, s outsgligt
bitter. Ty han var, utan att ana det, hemmets medelpunkt. Det var han,
som alltid kom springande mot alla oss fyra stora och fyllde rummen med
sitt kvitter, nr vi kommo hem. Det var kring honom, vi samlades fr att
utrna, vad han tyckte, vid varje smsak, som bragte gldje. Nu gr hans
pappa hr och mste gra sig hrd mot minnet fr att rcka till och hlla
allt annat uppe. Fr icke ens tnka fr mycket. Icke ens srja. Ty d
skulle allting brista.

Kom han fr att taga sin moder med sig och lmna oss alla i sorg? Eller
kom han fr att g, s stilla och vackert, som han gick, och genom sin
dd lra oss alla livets stora konst?

                                                           16 Oktober.

Jag har tnkt p allt och sett allt, och jag vet nu, varom det r som
striden str. Dag fr dag har jag sett, hur det blott blivit smre. Och
det r ingen gldje att kunna frst. Det r ett lidande. Under denna tid
har jag kunnat flja varje detalj, och ett ord eller ett gonkast ha
kunnat f mig att sklva i hela min varelse, drfr att jag visste, vad
det betydde. I min och gossarnes nrvaro har jag sett henne falla ifrn
och hlla samtal med en osynlig. Till det yttersta har jag ftt anstrnga
varje nerv fr att i hennes gon framtvinga den blick, vilken visade, att
hon var medveten om, att hon icke var ensam. Jag har sett henne knna och
frst alltsammans sjlv, ana och veta, vad som lurade inom henne. Hon
har kastat sig ned fr mig i ngest och bett mig att icke skicka henne
bort -- utan ha litet tlamod.

Jag lider fruktansvrt av att flja hennes kamp och mitt under
alltsammans vet jag dock, att det, som nu r min plga, r blott en annan
sida av just samma egenskaper i en rik och vldig natur, vilkens vgor g
hgt som havets -- samma egenskaper, som en gng sknkt mig all livets
lycka och jubel.

                                                           30 Oktober.

Den frfrliga spnningen brjar g ver, och min hustru blir bttre dag
fr dag. Efter vinterns mrker bli vl en gng dagarna lngre och
timmarna ljusare.

                                                           8 December.

Det r lnge sedan jag rrt vid min dagbok. Men det kommer sig drav, att
jag arbetat. Jag har skrivit ett teaterstycke, och det har gtt underligt
till. Mitt i korrektur och arbete av alla slag, min hustrus sjuklighet
och en nervositet, vilken gjort, att hela min person frefallit mig
spnd som en bgstrng, har jag stigit upp om mornarna och stulit tid fr
att skriva. Jag har skrivit natt p natt till kl. 2. Jag har druckit
whisky fr att hlla mig vaken. Jag har gtt ut och superat mitt under
arbetet fr att f hra larm och se mnniskors anleten, vara mitt i
febrilt liv, knna det blja omkring mig och brnna mina tinningar.

Men pjsen blev frdig, och jag knner endast en stor mattighet. Vad jag
vill n, r nu sannerligen varken ra eller frfattargldje. Jag knner
det, som om min hjrna levde ensam p hela den vriga kroppens bekostnad.
Ja, det r skada, att dygnets timmar ro s f, nr det gller att n det
omjliga.

                                                          17 December.

Det frefaller mig som om, utan att jag visste det klart, allt vad jag
levat och lever, varit och r, p ngot underbart stt ginge till mtes
en fullbordan, vilken sker, utan att jag kan rra ett finger. Under allt
detta lever jag mitt vanliga liv, och jag tror icke, att ngon egentligen
finner mig frndrad. Jag r glad, nr jag kommer ut och trffar
mnniskor, till och med uppsluppen. Ty det lindrar.

Men inomhus har jag mitt egentliga hem, dr jag lever mitt verkliga liv.
Och oupphrligt knner jag dr, som om ver henne och mig glede ngot av
det, om vilket jag sjlv en gng i ett helt annat sammanhang skrivit, att
det r strre n lycka och olycka ngot av det, som r utan namn.

I allt detta r naturligtvis min hustru medelpunkten. Om hon gr till
hlsa eller till undergng, vet jag icke. Detta synes mig nu vara ngot,
vari jag icke kan gripa in. Det frefaller mig ibland, som om jag stode
utanfr, icke hade ngon del dri, aldrig kunde f det eller n det. Och
i allt detta finns ingen verspndhet, endast en resignerad lngtan,
vilken r djupt frgls.

                                                           25 Januari.

Min hustru har satt sig till pianot i dag fr frsta gngen. Sjunga vill
hon vl icke nnu, men jag har dock hrt musik igen i mitt hem, och
melodierna frn fordom ha stmt vra sinnen liksom i en ny och ljusare
ton. ver huvud har det p sista tiden kommit ngot nytt ver henne,
ngot, som lovar mera n frut. Hon har vaknat upp till livet, och hon r
med oss andra som frr. Icke riktigt nnu kanske. Men jag knner, hur hon
med varje dag kommer oss nrmare. Ibland tror jag vad hon sger, att allt
detta kommer drav, att hon vet, att hon snart skall g bort, och att
detta hopp hller henne uppe. Men ibland tror jag, att om det ocks r s
nu, s r dock allt detta p vg att glida ver i ngot strre, vilket
hon sjlv knner med undran och ngslan, men icke vill tro.

Huru hrmed r, vet jag icke. Men jag vet, att jag icke r frtvivlad nu,
som jag var det frr. Ty nu lever jag under det de, som r mitt, och
som, hnda vad hnda vill -- s som jag nu ser det -- icke kan kasta
ngot styggt in i hennes liv och mitt. Detta r det jag fruktat.

                                                          19 Februari.

Jag str icke ut med detta lngre. Jag har sett svart och svart och svart
omkring mig, s jag rkar i raseri bara jag ser mig sjlv i en spegel.
Och det bsta r, att min hustru sjlv tyckes brja knna en smula av
allt detta.

                                                              26 Mars.

Jag gr bara och vntar att vintern skall frsvinna p allvar, s att vi
f komma bort hrifrn. En apati av hgst besynnerlig art behrskar mig,
och jag r ibland rdd, att denna vinter knckt mig. Vad sommaren kan
komma att medfra, r kanske heller icke sdant, att man kan vnta drp.
Vi flyttade in till Stockholm, eller rttare: hyrde vning, nr vi
trodde, att allt skulle bra oss fram, om ocks lngsamt. Som det blivit,
hade det varit bttre, om vi stannat p landet, i den avskildhet, som
synes vara vrt bsta de. Hr r mera ensamt n dr.

Sorgen skrmmer.

                                                               31 Maj.

Det r vr brllopsdag i dag. Im wunderschnen Monat Mai. Jag kan icke
lta bli att anteckna en sak, hur full av barnslighet jag n sjlv
knner att den r. Det r nmligen 14 r vi varit gifta i dag, och det
r, som gtt, har varit det tyngsta. Det som gick var ju det 13 :de --
olycksret par prfrance. Det r, som om jag trodde, att ngon eller
ngot nu hll p att jmna vgen fr oss, eller som om jag knde, att
ngot inom mig vore nra att lkas. Och allt detta, fr att jag kommit
att tnka p en siffra, vilken under normala frhllanden skerligen gtt
mig sprlst frbi.

                                                              25 Juni.

Dagarna frflyta, under det att jag gr och tnker p, att jag borde
brja att arbeta. Men diktens fjrilar flyga blott oroligt fram och ter
ver ngot, som r de och frbrnt. Ibland synes det mig, som skulle jag
kunna flja deras flykt. Men s erinrar mig verkligheten ter om det som
r, och det blir, som nr ett ljus blses ut inne i ett rum om natten.

Kunde jag bara stndigt vara s, att min hustru ingenting mrkte. Kunde
jag vara jmn och glad eller tminstone synas s. Men jag kan det icke,
och jag vet, att hon srjer, icke blott ver sig sjlv utan ocks ver
den smrta, hon vllar mig. Det mtte vara frfrligt att g som hon och
ingenting orka, ingenting frm, utan bara sjunka ihop vid det minsta som
vllar henne oro eller sorg. G och grubbla ver dden, som hon tror
skall komma, men som icke kommer. Tredubbelt fasansfullt mtte det vara
att mitt under allt detta tillfoga den man lskar hgst ett olkligt
lidande och icke kunna gra ngot fr att bota det.

Hon kan sitta och se p mig, nr hon icke tror att jag mrker det, och
ver hennes ansikte kommer d ett sdant uttryck av frtvivlan, att det
skr mig in i sjlen.

I gr kom hon och satte sig bredvid mig och lade sin hand ver min.

Om du bara inte hade mig, sade hon, vad du d skulle vara mycket
lyckligare!

Jag vet, att hon trodde p sanningen av sina egna ord, och mitt svar
kunde vl fr ett gonblick rubba hennes tro och framlocka en glimt av
hopp i hennes gon, men det kunde icke tergiva henne den skra
vertygelsen att hon var oumbrlig och drfr behvde leva.




VI.


Nr jag lser dessa blad och ser, hur jag vacklat mellan hopp och
fruktan, frstr jag icke, att vad dessa rader bertta verkligen kan vara
sant. Och dock mste det vara s. Ty scripta manent. Och hur
ofullstndiga och fragmentariska dessa anteckningar n ro, bertta de
mig dock med full visshet, att jag hoppades mera d, n vad jag kan fatta
nu, nr allt ftt sin frklaring och sitt slut.

S mycket frstr jag, att det under denna vinter, till vilkens minnen
jag ej mera vill och icke kan tervnda, var min lycka, att jag omsider
fann ngot, vilket jag trodde kunna bidraga att rdda min hustru. Vilken
lycka r icke detta! Att slippa att endast vara en overksam skdare, att
f gripa in, att f verka, arbeta med ett bestmt ml fr gonen, ett
ml, som man tminstone tror sig kunna n. I ungdomen skulle kanske en
sdan lyckoklla synas fattig och ringa. Men nr ren stnkt en smula
grtt i hren, blir man njd med mindre n frut. Man kan d leva och
lida, nr man tror, att det ligger inom mjlighetens grns att skapa en
frbttring, och man kan i blotta medvetandet om en sdan mjlighet finna
ngot, som nstan liknar lyckan.

Fr mig kom denna hjlp, i samma stund den aning jag lnge haft, att
stadslivet var frdrvbringande fr min hustrus hela tillstnd, allt mera
stadgades till verklig vertygelse och till sist omsattes i ett beslut
att rycka henne loss drifrn och tervnda till landet, som vi aldrig
borde ha lmnat. Lkaren uppmuntrade mig ven i detta mitt beslut, och
nr jag frsta gngen slog fram denna plan som en blott mjlighet fr min
hustru, lyste hela hennes ansikte upp, som om jag lovat henne paradisets
frjder, och hon sade bara: Kan du gra detta fr mig? Vill du det?

Dessa ord vckte mig till handling och liv, och under alla tvivel, all
oro och allt, som jag frut skildrat och berttat, vilket tyngde mig till
jorden, glnste dessa ord emot mig som stjrnor genom mrkret och eggade
mig till den stora anstrngning, vilken jag hoppades skulle tergiva oss
alla gldjen i vrt hem. Ju mera jag tnkte drp, desto sannolikare
frefll det mig, att jag hr hade funnit det Sesam ppna dig, vilket
skulle bana vgen fr min hustru att ter kunna tillhra livet. Som en
man, vilken tror sig hava funnit en talisman, vilken giver honom makt att
gra under, satte jag hela min lit till denna plan, och nr vi ntligen
flyttat in i den lilla villan, som lg hgt upp med utsikt ver fjrdar
och skog, och dr asparnas blad darrade utanfr det fnster, dr min
hustru skulle sitta och se mig, s ofta jag kom hem frn mitt arbete, d
var jag viss, att nu var lsningen funnen. S underligt det n kan
frefalla mig nu, jag var viss drp. Jag trodde och jag var outsgligt
lycklig i min tro.

Aldrig har jag vl heller knt mig mera hoppfullt lycklig, n nr snn
denna vinter brjade falla och vi erforo denna egendomliga hemknsla att
vara avstngda frn alla och allt, vilken fljer med det nordiska
luftstrecket. Frn vinden och ned till kllaren stod vrt nya hem
frdigt, och som frr ordnade det hela och prydande rummen med alla de
sm uppfinningar och freml, vilka ro kvinnans hemlighet att kunna
framtrolla, gick min hustru ter ibland oss. Gossarnas hgljudda rster
genljdo p nytt i rummen, utan att ngon behvde tysta dem.
Kanariefglarna sjngo och drillade, utan att ngon hngde det grna
nattskynket ver deras bur. Pudel gav skall inomhus vid gossarnas lek och
ras. Och pianot var icke lngre stngt.

Det hnde en afton, nr jag minst anade det. Utan att sga ett ord om sin
avsikt, kom Elsa ned i frmaket och satte sig vid pianot. Hon sg p mig,
nr hon gick mig frbi, och jag frstod hur lycklig hon knde sig ver,
att hon kunde flja sin egen nskan. Allt sedan Sven dog och hon icke
lngre kunnat hra hans klara stmma samman med tonerna frn pianot, hade
min hustru aldrig velat sjunga de snger, till vilka han s ofta ensam
hade lyssnat. Knappast troende mina egna sinnen, sg jag henne sitta vid
pianot, hrde henne sl an en ton, och strax drefter ljdo tonerna genom
rummet:

                      Min hvide Svane
                      du stumme, du stille;
                      hverken slag eller trille
                      lod sangrst ane.

Och slutet:

                         I toners flden
                         du slutted din bane.
                         Du sang i dden; --
                         du var dog en Svane!

Varken frr eller senare har jag hrt denna sng klinga s. Under det att
hon sjng, kommo gossarna sakta in, efter varandra kommo de och stannade
tysta innanfr drren. De sgo undrande p mig, som trodde ej heller de
sina sinnen, och jag nickade till svar, medan mina gon blevo skumma. Nr
de sista tonerna tystnat, var det stilla i rummet, men stilla som vid en
hgtidsfest.

Min hustru reste sig upp och slog igen pianot.

Jag kan inte mer i dag, sade hon som till urskt.

Men s sg hon p oss alla och frstod, vilken gldje hon hade vckt.
Hennes ansikte lyste upp, hon gick frbi mig fram till gossarna, tog dem
emellan sig och tryckte bdas huvud mot sina axlar.

Tacka lille-bror, sade hon. Det r han, som har hjlpt mig.

Hon sade det icke sjukt som frr, icke med den snart sagt fientliga ton,
hon anvnt, nr hon tyckte, att vi som levde, hindrade henne att tillhra
honom som var dd. Hon sade det mjukt, stilla och nstan lyckligt, med
ett uttryck, som om hon tagit avsked frn ngot frgnget, vilket aldrig
skulle komma igen.




VII.


Innanfr sngkammaren lg ett litet rum, vilket ursprungligen varit
avsett till toalettrum, men av ngon anledning aldrig blivit inrett. Det
var mycket oregelbundet, dess fnster sutto hgt upp, och dagern drinne
var svagare n i de andra rummen.

Dr bodde lille Sven. Dr var hans rum, och det rummet var stngt.

Ingen fick hjlpa min hustru med att ordna detta rum eller stda dr. Hon
ensam skulle gra allt. Dr hngde hon ljusa gardiner framfr det lilla
fnstret, och i fnstersmygen bakom gardinen stllde hon ett bord. Till
detta bord sydde hon en duk, vilken var av samma tyg som gardinerna och
p bordet stodo Svens leksaker. Det var en hst, som drog en vagn, ngra
tennsoldater och ett tlt. Det var Svens vita kaffekopp med guldranden,
hans sparbssa, en liten sabel och en kask. Dr fanns allt vad han lmnat
efter sig, hela hans lilla kvarltenskap. Under bordet stodo tv
trhstar av vilka den ena alldeles tappat manen, och framfr bordet var
stlld en liten lg trstol, som Sven hade ftt, och som han brukade bra
efter sig i rummen, nr han var riktigt vnlig och glad och ville narra
mamma att bertta sagor.

Men mitt ibland leksakerna stodo sm och stora portrtt i ramar och p
vggarna s nra dagern som mjligt hngde andra. Det var portrtt av
mamma och pappa, av brderna och av hela familjen. Det var portrtt av
Sven i hans lnga kolt och av Sven i den lilla plsen, dr han stod p en
bnk och grinade emot solen, vilken lyste ver snn. Men alla portrtten
voro frn vr ungdoms och lyckas tid, nr nnu ingenting hade hnt, som
kunde slita det band, vilket nnu frenade oss alla. Och ensam, alldeles
fr sig, hngde p ett utsprng av muren avbildningen av Spangenbergs
ddstavla, ver vilken lille Sven grubblat, och vilkens saga hans mamma
berttat honom, lngt fre den dag, d han sjlv fick veta mera drom, n
vad de stora ngonsin kunde bertta.

Och s stod dr nnu en sak. Det var en liten mrkbetsad byr, som Sven
en gng ftt. Den hade sin lilla historia, ty i gamla tider hade den
varit pappas egen. D var den gul och ljus, men sedan dess hade den
genomgtt mnga den, och nr den blev Svens, fick den sin nya frg. Men
i dess tre ldor lgo alla de saker, som gmde minnen om den lille, men
som icke fingo ligga framme. Dr frvarades hans sista skjorta och det
sista paret strumpor han begagnat. Dr lgo hans sm nothften Sjung fr
oss mamma, vilka aldrig mer fingo komma fram p nothyllan nere i
frmaket. Dr gmdes hans sista vita sommarkostym med det vackra bla
skrpet och rosetten i samma frg p den vita mssan. Dr lgo hans sm
bruna skor och lille Svens bcker. Dr fanns ocks pappas egen bok om de
stora brderna, mammas eget exemplar, som Sven hade tiggt sig till, nr
han bad pappa skriva en bok om bara Nenne.

Detta var Svens rum, och hr var Elsas helgedom. Var afton gick hon dit
in, och var morgon satt hon dr, innan hon talade med andra. Aldrig var
hon lyckligare, n nr pappa ocks gick dit in och drjde drinne.

Drinne bodde ocks Sven, och vad dr talades, vet ingen. ven nr Elsa
berttade ngot drom, blev vad hon sade ingenting mot de ord, som
drinne vxlades mellan henne och det okndas vrld.

Du tror ju icke p detta, sade hon till mig en dag. Men jag knner
det.

Hur vet du, att jag icke tror? svarade jag.

Hon gav mig ett par stora, frundrade gon.

Du kan icke tro som jag, sade hon. Ty du undrar p samma gng, om det
r mjligt. Men jag vet det, och jag undrar icke lngre.

Ett minne rann upp inom mig, minnet om en stund, d hon frebrdde mig,
att jag tagit hennes tro p det versvinnligas verklighet. Jag frstod,
att hon behvde sin nuvarande tro, att hon alltig gjort det, att den
hngde samman med hennes innersta vsen s djupt och helt, att kanske
mnget lidande varit henne besparat, om denna tro aldrig blivit rubbad.
P samma gng visste jag med mig sjlv, att tron p en fortvaro efter
dden hade jag aldrig helt bortkastat. Jag hade kritiserat, nagelfarit,
ja, till och med strvat att gra denna tanke omjlig i mina egna gon.
Men jag hade gjort detta, kanske mest i frhoppning, att sjlva skandet
till sist skulle fra mig till visshet om det motsatta. Vissheten hade
aldrig kommit, men med ren hade vad jag tnkte om det tillkommande
undergtt en frndring. Oddlighetstanken var och blev visserligen fr
mig blott en mjlighet, men mer och mer hade den tagit formen av ngot
svagt och milt, som jag nrmade mig, utan att rtt veta hur. Steg fr
steg hade jag knt mjligheten av en dylik vertygelse vxa inom mig, och
vad jag under det sista ret genomlevat hade nrmat min knsla till den
mjlighet, vilken mitt frstnd fortfarande varken kunde antaga eller
frkasta.

Men p samma gng frefll det mig, som om jag stode ensam i allt detta,
och som om min hustru icke ville eller icke kunde se, vad som hrvidlag
frsiggick inom mig. Men nr hon svarade mig dessa ord: du undrar p
samma gng, om det r mjligt, d slog det mig, att hon mste missfrst
mig, emedan jag sjlv ingenting hade sagt. Hur hade jag kunnat tiga om
allt detta? Hur hade jag kunnat glmma, att vad jag hr verkligen hade
att sga skerligen skulle fylla henne med den strsta lycka? I ett nu
ville jag gottgra vad jag trodde mig hava frbrutit, och jag pminde
henne drfr om den dag, d hon sagt, att hon ville tro som jag, tnka
som jag, leva som jag.

Jag vill, att du en gng skall veta det, sade jag. Det r nu r, som
frgtt sedan dess. Men aldrig har jag begrt ngot sdant av dig. Aldrig
har jag velat, att du skulle frndra ngot inom dig fr min skull. Det
r din krlek, som ingivit dig den tanken, icke jag.

Hon sg framfr sig, som om hon grubblade lngt tillbaka i tiden.

Aldrig, svarade jag, aldrig har jag nskat ngot sdant. Jag ville
kunna tala med dig om, hur jag tnkte och knde. Men jag ville, att du
skulle gra detsamma tillbaka mot mig. Jag har saknat, att du icke har
gjort det.

Jag trodde du ville, att jag skulle bli som du, sade hon.

Jag sg, att det var ngot i allt detta, som plgade henne, mer n ord
kunna uttrycka. Men jag anade ej vad det var.

Jag har alltid trott, att du ville ha mig lik dig, sade hon. Det har
jag bde tnkt och sagt t andra ocks. Nr jag trodde, att jag icke
kunde tala med dig, har jag gjort det med frmmande.

Det sista tillade hon med en ton, som om hon uttalat ngot overvinneligt
motbjudande, fr vilket hon blygdes.

Hur har jag kunnat frst dig s illa? sade hon.

Och i det hon lade armen om min skuldra, sg hon mig in i gonen och
frgade:

Du blir inte ledsen, nr du ser mig g in till Sven?

Ledsen?

Jag mste ha betraktat henne med en min av frvning, som ej kunde
missfrsts. Ty hon frgade icke mera. Utan att sga ett ord, vnde hon
sig ifrn mig och gick in i Svens lilla rum. Hon stannade lnge drinne,
och nr hon kom ter, sg jag, att hon grtit, men icke av sorg.

Men medan jag satt ensam och vntade henne, kom jag att tnka p, att hon
aldrig frr i min nrvaro ppnat det lilla rummets drr och gtt in dit
fr att hlla sin andakt. Och p samma gng visste jag, att allt sedan
Sven dog, hade jag aldrig kommit henne s nra som nu.




VIII.


Varfr fick icke allt detta fortg, som det hade brjat? Varfr kom, vad
jag icke fruktat, och vxte till en farligare makt fr mig och de mina n
ngonsin det, som jag frr fruktade? Frga lika grna: varfr sker icke
allt, som mnniskan nskar? Eller varfr ligger det icke i hennes makt
att lnka livets utveckling, dit hon sjlv vill?

Det fanns mellan min hustru och mig under denna tid, i trots av all mhet
och allt frstende, i alla fall ett visst ngot, som skilde oss t.
Detta lg icke i ngra teoretiska meningsskiljaktigheter. Ej heller var
det av den natur, att det hindrade oss att stndigt mtas, stndigt ska
varandra, stndigt gldjas, den ene t den andres nrvaro. Det var helt
enkelt en olikhet i vrt stt att taga allt, vad som under denna tid
hnde och vxlades oss emellan. Fr henne var allt detta ett avsked,
under vilket hon allt mera nrmade sig verskridandet av den grns,
varifrn ingen tervnder. Fr mig syntes det som idel lften, att vrt
liv nyo skulle brja, och att min hustru skulle ter vnda till mig,
till oss alla, till livet sjlvt.

Av allt som skedde, och varav d mycket syntes mig dunkelt och
ofrklarligt, har jag frsttt, att hri lg den egentliga
frklaringsgrunden till hennes och mitt de, hela frklaringen, av vad
som var, och vad som skulle komma, och jag frstr ocks, att det rddade
mig frn frtvivlan, att jag d icke kunde se allt detta s klart som nu.
Jag  min sida begrde, att min hustru skulle lmna sina ddstankar och
fr min skull tertaga den vg genom livet, dr hon stannade liksom
lamslagen, nr Sven dog. Hon ter nskade, att jag skulle inse, att hon
oterkalleligen tagit det frsta steget ver p den andra sidan, nr
hennes ngel, som hon alltid kallade honom, gick bort. Hon nskade, att
jag skulle frst detta s djupt, att min uppgift blott skulle vara att
g som en vn vid hennes sida och hlla hennes hand i medknsla fr
mrkret, som skulle komma, och dit hon sjlv skte sig in. S djupt
lskade vi varandra, att ingen av oss kunde uppgiva drmmen att finna
den andres tanke harmonierande med sin egen. Drfr kunde heller ingen
lta den andre g sin egen vg och i resignation taga emot livets lott,
som heter att leva ensam. Drfr kunde heller ingen undg att knna
bitterhet, nr han mrkte, hur hoppet sveks. Drfr smrtade henne min
strvan att fra henne dit hon icke ville, liksom jag led av hennes
motstnd, och drfr var ocks hela vrt liv i ordets egentliga mening en
kamp om krlek och en kamp p liv och dd.

S lnge hade jag levat i ddens skugga, att jag icke lngre fann det ens
mjligt, att ngot annat tillstnd kunde vara mitt. Jag hade blivit
frtrogen drmed, som den kroniskt sjuke blir med sina plgor. Skuggan
fll icke blott frn den lille dde, som gtt bort, utan ven frn henne,
som ville g. Den kom icke blott frn det, vi lmnat bakom oss. Den
vntade oss ven, i det som komma skulle, det som lg framfr oss. De
bda skuggorna mttes p den punkt av livets vg, dit vi nu kommit. De
bda skuggorna famnade hela mitt liv, och mitt fel var, att jag icke
frmdde rycka solen frn himlen fr att frdriva den sista.

Detta var mitt fel och min illusion. Ty med seende gon sg jag icke. Med
hrande ron hrde jag ej. Jag sg blott min egen nskan, hrde blott
ljuden av min egen drms starka livslngtan. Och dock visste jag, att
endast i sagan kan en mans vilja kalla de dda till liv. Ja, till och med
sagan lter honom bryta mot gudarna, genom att han frskt det
vermnskliga, och i skuggornas rike se sig tillbaka endast fr att hon,
fr vilkens skull han frskt det omjliga, fr evigt skall sjunka
tillbaka i Orcus' natt.




IX.


Vren kom sent detta r, vren, p vilken jag hoppats som p
lyckobringaren och befriaren, sg ut, som om han alls icke ville komma.
Kall och hrd lg marken, bara svngde trdens grenar utanfr vra
fnster fr en isande blst. Snmassor vrktes ned nda till slutet av
april, och nr ngon gng solen sken, blste nordanvinden, frande med
sig isig luft frn det tillfrusna Bottenhavet.

Vid denna tid kom en tillsttande frkylning och kastade min hustru ter
ned p sjukbdden. I veckor hade hon legat till sngs, och under de
veckorna hade vi fruktat det vrsta. ter hade det blivit tyst i vra
rum. ter hade gossarna och jag utan att tala intagit vra mltider vid
det bord, dr hennes plats stod tom. ter hade ljuden dmpats i hela
huset, och ter hade sjukdomen kommit och bringat vra frhoppningar till
tystnad.

Men mot all frvntan kom sig min hustru. Lngsamt gick tillfrisknandet,
och sm voro krafterna. ver all beskrivning sllsamt frefll detta nya
uppvaknande till livet, vilket ingen hade kunnat vnta. Men det var dock
verklighet, och nr jag nu satt ensam i mitt arbetsrum p nedre botten
och hela huset hade gtt till ro, kunde jag ter brja drmma drmmar om
sommaren.

Och det underbaraste av allt! Jag drmde dem snart icke ensam. Som om
tillfrisknandet efter den sista sjukdomen inneburit mer n terkommandet
endast till fysisk hlsa, s upplevde vi nu en tid, vilken i sig tycktes
innefatta frsoningen av allt som varit. Min hustru brjade att dela mina
drmmar, hon brjade lngta efter att ter leva samman med mig. Hon kom
mig till mtes, som hon icke hade gjort sedan den dag, d vi jordade
Sven. Hon var svag och sjuk nnu, och hon orkade icke tala mycket. Men
hon kunde dock hra p, vad jag sade henne. Hon visste, att vren kom,
och hon gladde sig t vrblommorna, som stodo p hennes nattduksbord.

Vad vi varit lyckliga, Georg, sade hon. Vad vi ha varit lyckliga.

Det var med en ton av den mest skrande smrta hon frampressade dessa
ord. Hon slt gonen, nr hon uttalade dem, och trarna sipprade fram
under hennes gonlock.

Vi ska' bli lika lyckliga nnu en gng, sade jag.

Jag trodde, vad jag sade, och jag tog hennes svar som ett lfte.

Ja, ja, svarade hon hastigt. I sommar.

Hon hrde p mig, nr jag berttade om vr ungdoms gldjemnen och om
skrgrden, som alltid varit vrt bsta hem.

Vi ska' ro ut bland arna, sade hon, och segla i nattbrisen.

Och som om plgsamma minnen strde henne, utbrast hon:

Du skall glmma och aldrig minnas, vad jag sagt dig under dessa sista
r. Jag har varit s underlig och inte frsttt mig sjlv. Ofta, ofta har
det varit, som om en annan talade genom min mun, utan att jag kunde
hindra det. Du har ftt gra allting, och jag har bara tagit emot. Men
det skall bli annorlunda. Bara jag nu blir frisk.

Jag tystade p henne och bad henne inte tala fr mycket, alltfr lycklig
fr att kunna sga mer.

Ja, ja, sade hon. Jag har tegat infr dig och talat fr andra. Och vad
r de andra? Frmmande mnniskor, som ingenting frst.

Hon slt gonen och fll i slummer. Tyst satt jag kvar vid hennes bdd
och betraktade henne, medan hon insomnade. Hon hade terftt samma
ansikte, som nr hon var en flicka nstan, och jag frsta gngen vaknade
i min bdd och sg henne sova. Tunga gldjedroppar fllo frn mina gon,
och medan aprilsnn rasade ned drute ver den hrda marken, knde jag,
hur mitt eget hjrta tinade upp.




X.


Min hustru kom upp och blev konvalescent, hon gick ter uppe ibland oss,
och hon hade icke tanke fr annat n att gra oss andra lyckliga och
sjlv knna, hur vi gladdes ver, att hon ter tillhrde livet.

Ack, dessa korta veckor, under vilka ingen mer n vi sgo henne, hur
minns jag dem icke nu! Och hur lyckades de icke att f mig att glmma
allt som varit! Emot deras stumma lycka var all oro och sorg, som vi
frut upplevat, fr intet att rkna. Allt, som sades, har jag skrivit i
mitt minne och gmt. Det, som icke sades, och som var strre, n vad
livet eljest ger, slumrar i min sjl, givande mig grundtonen till det
liv, vilket jag eljest aldrig skulle kunnat leva. Dessa dagar, vilka nu
kommo, plnade ut allt som funnits inom mig av oro, tvivel och misstro.
Ty jag hade misstrott henne, misstrott hennes krlek, drfr att hon
icke ville lta sig fras frn dden till livet fr att leva med mig.

Nu var hela hennes motstnd borta. Jag knde det i varje gonblick jag
satt vid hennes sida, i varje ord hon talade till mig. Det var, som om
sjukdomen gjort rent hus inom henne, och som om hon kommit ter, renad
och luttrad genom den. Hela hennes personlighet vnde tillbaka, och i
timmar kunde jag sitta och njuta av hennes ansikte, drfr att det var
detsamma som frr.

Minns du, nr jag sade till dig, att vi skulle skiljas? sade hon en
dag.

Jag mste tnka efter fr att kunna erinra mig, att hon ngonsin sagt
det. Och nr ntligen minnet vaknade, sade jag henne, att jag glmt
hennes ord, som man glmmer en febersjuks.

Jag menade, vad jag sade, fortfor hon ivrigt. Jag tyckte det var ngot
du ville tvinga mig till. Och s tyckte jag det var s synd om dig. Du
har haft det s svrt, mycket, mycket vrre n jag. Men du ska veta
ocks, att jag har varit s sjuk ocks, mycket fr sjuk fr att jag
skulle kunna tnka p ngot annat n mig sjlv. h, det r, som om jag
hade vaknat upp igen!

Hon tog sig om huvudet med en underlig tbrd av p en gng oro och
lycka. Och hon tillade:

Men nr jag dr en gng, d ska du g i Svens byr. Dr verst ligger
ett brev frn mig. Men du fr aldrig lsa det frrn d. Ty jag vet nd,
att jag dr snart, och nr jag dr, kommer jag att d alldeles som
Sven.

Hur ofta hade jag icke hrt henne tala sdana ord, och hur ofta hade de
icke kommit mig att rysa in i min innersta sjl! Nu gingo de mig frbi,
som om de aldrig hade varit uttalade. Jag uppfattade dem som de sista
dyningarna efter stormen, som de sista ltta efterdyningarna, d havet
varit i uppror. Jag log i segervisshet, att jag vunnit henne ter, och i
det jag vnde hennes ansikte mot mitt, sg jag henne in i gonen och
sade:

Men nu vill du ju leva?

Ja, sade hon. Jag vill leva fr dig och fr gossarna och fr att
aldrig glmma Sven.

Den dagen gick hon vid min arm ute p sandgngen utanfr villan. Hennes
steg voro trtta och oskra, och hon vilade tungt p min arm. Men vi voro
njda som tv barn, och hon skrattade t sig sjlv, drfr att hennes
gng var s osker, att hennes ben ville vika sig under henne nr hon
gick, skrattade med ett litet sjukt, men innerligt lyckligt skratt, som
gjorde mig glad att f stdja henne.

Vad jag r lycklig nu igen, Georg, sade hon, nr vi ter gingo in. Och
du ska ocks bliva det.

S frde jag henne uppfr trappan. Men innan hon gick in till sig, mste
hon frst se gossarnes rum. Dr stod hon lnge med mig och sg p
alltsammans, som om det blivit nytt fr henne, under den tid hon legat
sjuk.

De ha nog ocks haft det mycket svrt, sade hon. Jag har ju ingenting
orkat. Men nu ska jag bli bttre.

Skterskan hjlpte henne i sng, och nr gossarna kommit hem frn
lekplatsen, ropade hon p dem med sin lilla tunna rst, s olik hennes
frra djupa och fylliga, fr att de skulle f komma in och bertta, vad
de hade gjort ute, och vad de roat sig med. Det gjorde de ocks s
grundligt, att jag mer n en gng frskte att avbryta dem. Men hon
hindrade mig alltid. Och medan de talade i munnen p varandra, lg hon
hela tiden och sg p deras ansikten och hrde p deras ord, som om hon
behvt tid p sig fr att frst, att vad hon nu upplevde, var verklighet
och icke en villa. Drp lt hon dem komma fram till sig och kyssa henne
till god natt.

Nu blir jag snart frisk, sade hon. Och nr det blir sommar, skaffar
pappa oss ett stlle i skrgrden. Jag behver inte se det eller veta var
det r. Ty han fr det alltid s bra fr oss alla.

Med ett litet lyckligt leende slt hon gonen och lade sig till rtta i
bdden fr att somna. Men nr jag fljt gossarna in, tog jag p mig min
kappa och gick ensam fram och ter samma sandgng, dr min hustru och jag
nyss hade gtt. Det var en lugn och klar vrafton med nattfrost i
faggorna.




XI.


Under dessa dagar kom jag ofta, utan att jag kunde gra mig klart hur
eller varfr, att tnka p Elsas och min frd mot havet. Den kom med
minnet av min tysta kamp att fra henne till att lska, vad som var mig
krt, och erinringen om, hur jag bde lyckats och misslyckats, p en gng
eggade och oroade mig.

Den kom mig i minnet, nr jag under dessa tillfrisknandets dagar satt med
min hustrus hand i min, och hon lutade sitt huvud mot min axel.

Att jag varit s lngt borta ifrn dig, sade hon en afton. Att jag
varit s lngt borta. Det var bara, fr att jag trodde, att du ville
hindra mig frn att g till Sven.

Det vill du ju inte nu lngre? sade jag.

Nej, nej, sade hon. Nu vill jag stanna hos dig. Men jag har tnkt s
mnga stygga och dumma tankar under denna tid.

Hennes rst blev som ett barns, vilket beknner en frseelse, s att jag
mste le, nr jag hrde henne.

Nej, skratta inte, fortfor hon. Ty det r sant. Jag har trott, att du
inte frstod mig, och jag har sagt det ocks. Kan du frlta mig?

Hon talade s djupt allvarligt, att jag blev helt rrd, och fr att inte
uppskaka henne mera, svarade jag i en ton, vilken jag frskte gra s
munter som mjligt.

r det den enda synd, du har p ditt samvete?

Nej, nej, sade hon. Men mot dig vet jag ingen annan.

Och hon fortfor, i det hon smg sig nrmare intill mig:

Men det r ocks det vrsta, jag kunde sga och tnka. Ty jag vet ju
det, att ingen har frsttt sig p mig mer n du. Ingen av alla
mnniskor, som jag talade med, nr jag knde mig s ensam och elndig,
och tyckte, att allting skulle brista inom mig.

Hon ryser, nr hon sger detta, och fr handen mot pannan.

Det r borta nu, sger hon. Och allt r s lugnt och klart. Men nu ska
du veta en sak till.

Hon satte sig upp och betraktade mig med en blick, s ljus och s djup,
som ville hon lta mig se nda till botten av hennes sjl.

Du skall veta, vad som var det allra vrsta, sade hon. Nr jag gick
och tnkte p, att jag skulle d och flja Sven, och nr jag tnkte p
det s, att jag tyckte du gled bort ifrn mig, och allt gled bort, och
jorden var de och tom -- d var jag s rdd, , s frfrligt rdd. Ty
jag trodde, att jag skulle bli tvungen att gra det sjlv. Det var det
allra vrsta. Men nu vet jag, att jag aldrig behver det. Det har Gud
lovat mig.

Menar du, att du nd snart skall g ifrn mig? sade jag.

Jag ryste ver mina egna ord och jag knde, hur stmman var nra att
svika mig.

Det vet jag inte, sade hon, i det hon ter lutade huvudet ned mot min
arm. Jag vet bara, att jag aldrig behver gra det sjlv.

Hon teg och jag fann icke ord fr att svara henne. Jag sg p henne. Hon
var sig lik igen, som jag mindes henne frn vra lyckliga r. Hon
frefll mig liksom spdare och yngre, och lugnet, vilket eftertrtt
hennes frra febrila oro, gav t varje hennes rrelse en frtroendefull
smeksamhet, vilken sknkte mig lycka och sorg i samma andedrag.

Nr hon gtt till sngs, och jag kommit in fr att sga henne godnatt,
sg hon p mig med samma ljusa och djupa blick som frut.

Du ska heller inte bry dig om, att jag talat om, att det var du, som tog
ifrn mig min tro, sade hon. Det har du aldrig gjort. Det har jag bara
inbillat mig. Ack, jag har inbillat mig s mycket. Jag har visst levat i
en enda inbillning.

Det kom ett smrtsamt uttryck i hennes ansikte, och i det jag strk henne
ver pannan fr att jaga det bort, svarade jag:

Det har jag nog inte gjort. Det r sant. Men jag borde alltid ha
frsttt, att vad du trodde p, var dyrbart fr dig. S dyrbart, att jag
aldrig skulle ha lett dig ens p mjligheten av andra tankar.

Hela hennes ansikte lyste upp som av ett inre ljus, och med ett svagt,
trtt utrop av gldje slog hon armarna om mig och sade godnatt.

Jag slckte ljuset vid hennes bdd och gick sakta ut ur rummet. Mitt
hjrta var verfullt av tacksamhet fr allt vad hon hade sagt. Det var,
som om hon givit mig en skatt att minnas.

I samma gonblick jag tnkte detta, slog det mig, att jag redan liksom
brjat ska henne i minnet. Hon gr ifrn mig, tnkte jag. Och till min
frvning mrkte jag, att jag nu kunde tnka den tanken utan bitterhet,
endast drfr att jag var henne nra som aldrig frr. Hon dr icke,
tnkte jag gonblicket drefter. Hon kommer att leva. Och jag mrkte
icke motsgelsen i min egen tankegng.

Jag satt i mitt rum och frskte lsa. Men jag var alltfr upprrd,
alltfr lycklig ver den sllsamma rikedom jag hade vunnit. Och pltsligt
sg jag min hustru under sommaren vid vstkusten, i det gonblick, d hon
frn fnstret i lotsstugan vnde sig mot mig, och jag knde hur vi enades
i samma krlek till det ondliga havet, som icke vet av ngon grns. Det
fanns en likhet mellan vad jag d erfor och det, som nu fyllde mig med
lycka och hopp, och p samma gng mindes jag, hur jag mnga, lnga r
gtt och lngtat till havet.

Som en syn dyker det upp fr mig ett minne, vilket jag lnge hade glmt.
En gosse str p ett hgt berg och ser ut ver havet. Klippan r brant,
och under honom vrka vgorna i vildaste skum. Gossen har knppt upp
rocken. Han hller den utspnd med bda hnderna, s att den verkar som
ett segel. Han njuter gudomligt av att knna sig kunna trotsa stormen,
som hotar att lyfta honom ned frn klippan och slunga honom i sjn. I
denna gldje stres han av en rst, som ropar hans namn genom blsten.
Ett par armar, starkare n hans egna, fatta omkring honom och bra honom
med vld bort p en gng frn det farliga stllet och synen av havet,
som ropar om faror och mod.

Gossen r jag sjlv, och jag ler vemodigt vid minnet, medan nattens
timmar skrida frbi, utan att jag mrker det, och jag ensam sitter och
stirrar in i, vad som skall ske. Nu har jag ftt, vad barnet lngtade
efter, men stormen har frt mig lngre ut, n vad jag sjlv ville. Nu
ville jag, att antingen elementerna lade sig till ro, eller att ngon,
som vore starkare n jag, kunde fra mig bort frn faran, vilken jag
trodde mig aldrig komma att frukta.

Men jag vet p samma gng, att det icke kan ske. Och med en skamsen och
rysande knsla tnker jag p min hustrus lidande, som r strre n mitt.




XII.


Icke lngt efter denna dag hemkallades jag av ett telefonbud, som
meddelade, att min hustru trffats av ett hftigt krampanfall. Man
tillade, att det var allvarligt, och bad mig pskynda hemfrden.

Samma dag hade jag tidigt sagt farvl till min hustru, innan jag for till
mitt arbete. Det var frsta maj, och vi hade talat om att p ngot stt
gra barnen en glad dag, som frr seden varit i hemmet. Det var mig ocks
frst omjligt fatta, att vad jag hrt kunde ga ngon verklighet.

Jag begagnade drfr den tid, jag hade vrig, innan tget skulle g, fr
att kpa litet frukt och annat, som var ndvndigt fr den dagen.
Naturligtvis var det ngot vergende, sade jag fr mig sjlv, dr jag
satt i kupn med mina paket. Fr att f tiden att g, tog jag fram mina
tidningar och frskte lsa. Det lyckades i brjan, emedan jag anstrngde
mig att liksom taga allting s alldagligt som mjligt, fr att min
ngslan icke skulle bli mig vermktig, tminstone medan jag satt i
kupn. Men ju nrmare jag nalkades hemmet, desto starkare knde jag, hur
oron lg p botten av allt vad jag fretog mig. Tankarna ville icke flja
med gonen, som mekaniskt gledo utmed tidningsspalterna, och snart mrkte
jag, att gonen utan ordning skte sig vg frn den ena spalten till den
andra. Jag vek ihop tidningen, och som ett styng for det igenom mig: Du
far mot det du fruktat. Du kan inte neka, att du stndigt har fruktat.
Aldrig har du trott, att hon skulle leva. Du har bara velat intala dig
sjlv detta. Nu r stunden inne, och du undkommer den icke.

Ett onaturligt lugn fll ver mig. Kanske kom detta av, att jag nu for
mot den sista vissheten, infr vilken jag knde, att all kamp skulle vara
slut. Gud, skall hon d, mumlade jag, mtte hon d f d utan plgor!
Och fortfarande undrade jag ver, att jag kunde vara s lugn. Jag sg mig
om p perrongen, nr tget stannade. Jag hade vntat, att ngon skulle
vara mig till mtes, men dr fanns ingen. D lever hon nnu, tnkte jag
med samma egendomliga klara lugn. Och i nsta stund tnkte jag: Kanske
r just detta ett tecken p, att allt r slut. Man har frsttt, att jag
icke ville bli uppskakad hr infr frmmande gon. Men ven infr denna
mjlighet bibehll jag samma underliga knslolshet. Lngsamt brjade jag
g hemt, tungt steg jag uppfr backen. Jag blickade upp mot fnstret,
och jag tyckte mig nnu kunna se henne, nr hon frsta gngen var kldd
efter sin frsta sjukdom. ver den svarta klnning, hon numera alltid
bar, hade hon hngt en ljus kappkrage, och fnstret stod vidppet. Hon
lutade sig ned och vinkade, otlig att jag inte frr hade kommit att se
upp, och hon darrade av iver att f gldja mig med, att hon var uppe och
kunde g sjlv. Detta minne for igenom mig, och mekaniskt sg jag upp mot
fnstret, ehuru jag vl visste, att ingen nu skulle st och vinka mig
vlkommen.

D gick den tanken upp fr mig: Under mera n ett och ett halvt r har
du vntat, att hon skulle d, och srjt henne, som om hon redan vore
borta, nu kan du icke knna lngre. Sorgen har brnt bort sig sjlv,
slocknat i sin egen lga, och endast askan r kvar.

Kort drefter stod jag i sngkammarn och sg, att min hustru var
medvetsls. Jag lyssnade p hennes andetag, tog hennes hand och frskte
tilltala henne. Jag frstod, att allt var frgves och gick ned fr att
sjlv f tala med doktorn i telefon, icke drfr att jag trodde, att han
behvdes, utan drfr att jag tyckte jag mste det. Han lovade att komma,
och sakta gick jag ter upp fr trappan, i vilken ljudet genom de ppna
drrarna frn sjukrummet ndde mig av min hustrus andetag, vilka tycktes
hrska ensamma i hela det tysta huset.

D sg jag Olof, som stod stilla i trappan och tycktes lyssna. Jag lade
min hand p hans axel och tnkte g frbi honom. Men gossen hejdade mig.

Varfr snarkar mamma s underligt? sade han.

Han blev rd, som om han sagt ngot opassande och frskte le, utan att
lyckas.

Det brukar hras s, svarade jag, nr en mnniska r nra att d.

Gossen brast icke i grt. Han endast nickade och sg bort.

Han har vntat det som jag, tnkte jag.

Och i samma stund sg jag, bde hur stor och hur liten han var.

D var det, som om ngot brt upp inom mig. Hr kommer det vrsta,
tnkte jag. Det, som du nnu icke satt dig in i. Barnen, barnen! Och
medan skterskan satt ensam hos den sjuka, gick jag ned med gossarna fr
att ta middag och tala med dem om det, som skulle ske.

Hur vi talade med varandra denna dag och de fljande! Hur vi dmpade vra
rster, som fruktade vi att stra henne, vilkens ron icke kunde ns av
ngot ljud! Mina gossar syntes mig pltsligt som ett par jmnriga, vilka
ensamma hade delat allt och frstodo allt. Det var ingenting underligt
fr dem, att mamma skulle g till Sven. Det hade hon ju sjlv s ofta
sagt dem. Det var ingenting strande fr dem i tanken, att mamma gick
bort, drfr att hon icke nskade leva. De oroades icke av ngra teorier.
De kritiserade icke. De gjorde inga utlggningar av det, som bara var
enkelt och stort. De visste blott, att om mamma ville d och g ifrn
dem, d var det endast drfr, att hon var sjuk och svag, och att hon
icke orkade leva. Om ngon sagt dem, att deras mamma drigenom visade,
att hon hll mindre av dem, skulle de hava skrattat eller blivit
uppbragta.

Nu talade de till mig om mngt och mycket, som jag icke hade hrt. Och
som vi talade, brjade smrtan att ljuda som p avstnd inom mig sjlv.
Jag frstod, att den skulle komma en gng, komma med lindring. Men nnu
kunde den icke helt vervinna det lugn, som behrskade mig, och som jag
bibehll, ven nr doktorn lmnat sjukrummet och sagt mig allt vad jag
visste frut.

Men innan han kom, kallades jag av rop upp till sngkammaren. Nr jag
trdde in, lg min hustru i krampryckningar, vilka syntes brja i
ansiktet och drifrn fortsattes, till dess att de skakade hela hennes
kropp. Vi kunde ingenting gra. Och med mellanrum terkommo de frfrliga
anfallen.

Doktorn hejdade dem genom injektioner, och det frra lugnet tervnde,
men medvetandet terkom ej. nnu i nra tv dygn lg hon i samma dvala,
vari jag frst funnit henne. Oupphrligt, lngt efter det att de hade
upphrt, tyckte jag mig kunna se hennes ansikte frvridet och sklvande
p samma ohyggliga stt. D kom jag ihg Svens ddsbdd. Jag visste, att
jag d sett samma syn frn ansiktets och munnens frvridning till
lemmarnas darrning och de krampaktigt sammanslutna hnderna. Jag
erinrade mig hennes ord: Nr jag dr, kommer jag att d alldeles som
Sven. Jag kom ihg, att jag lett fr mig sjlv, nr jag hrde dessa ord,
och frklarat dem som ett uttryck av verspndhet. Nu, nr de hade
frverkligats, kunde jag icke bli dem kvitt. Hur visste hon det? Eller
hur kunde hon sga det s skert, om hon ingenting vetat? Var detta
sammantrffande blott en slump? Och kan man verhuvud kalla allt fr
slump, vilket man vill slippa ifrn att frklara?

Jag satt i timmar vid min hustrus bdd och gick blott ut fr att f luft
eller vila. Jag satt med gossarna framme vid sjuklgret, och vi viskade
till varandra, talade ord, som aldrig skulle komma igen, och som ingen av
oss lngre kan minnas. Jag sov i klderna p bdden bredvid Elsas, min
lilla Elsa, som aldrig skulle vakna mer, och jag satt ensam vaken, fr
att skterskan skulle f ro, och jag tminstone skulle ga minnet av
ngra timmar, d ingen mer n vi tv funnits i ddsrummet.

Det sgs om den dende, att hela hans liv rusar honom frbi, strax innan
slutet intrder, och det br vl vara s, att man d ser allt, vad man
sjlv levat, kanske i ett nytt ljus. Fr min del vet jag, att den sista
natten, nr det s lngsamt blev dager, och gossarna uttrttade gtt till
ro, d sg jag mitt eget liv och allt vad hon och jag upplevat med
varandra, ssom jag aldrig sett det frr. Och jag sg att av allt, som
hon sagt mig, hade jag lagt p minnet det, som jag helst bort ska
glmma, och glmt just det, som jag frst av allt bort skriva upp i mitt
minne. Jag hade lagt p minnet, nr hon talade enligt min egen nskan,
och glmt allt, vad hon talade emot densamma. Medan jag trodde mig gra
allt fr henne, hade jag drfr endast arbetat fr mig sjlv och min egen
lycka. Allt vad jag hade levat, samlade sig i denna tanke som i en enda
brnnande punkt.

Ty in i ddens skugga hade hon frt mig. Det sg jag nu, nr den gra
dagern lttade utanfr fnstret, och en vid rand av morgonrodnad tecknade
sig runt kring fstet. Av mig sjlv och av egen fri vilja hade jag aldrig
skt mig dit, endast strvat att komma bort drifrn och glmma, att allt
sdant fanns till. Och som jag satt hr, tyckte jag, att jag visste lika
litet om vrlden nu, som nr jag frst vaknade till liv i denna vrld,
full av motsgelser, och undrande ver allt vad jag mtte dr, tog mina
frsta steg. Alltid hade jag gtt omkring med ngot av undran inom mig,
alltid med en knsla av, att, vad jag upplevde, endast till hlften gde
verklighet, alltid liksom strckt mig framt frn det som var mot det
obekanta, som skulle komma. Alltid hade jag drmt om lyckan, och lyckan
hade fr mig aldrig visat sig annat n i formen av ett hem. Denna lycka
hade jag vunnit, vunnit den, som blott en bland tusen gr, men dden, p
vilken jag aldrig velat tnka, hade gtt osynlig i mina fjt. Han tog min
lille gosse med nglagonen och det gyllene hret. Och nr han dog, bjde
han sig ver mig djupare n frut, slog sina svarta vingar om mitt hus,
och slppte mig icke frr, n han frn mig och de mina tagit henne, som
var oss dyrare n allt i livet, drfr att hon var oss dyrare n livet
sjlvt.

Jag steg upp och sg ut. Jag lyssnade p hennes andetag, och det ville
icke bli verklighet fr mig, att det var min hustru, som lg hr och
skulle d. Jag bjde mig ned och fuktade hennes tunga och lppar med
vatten, och jag betraktade hennes drag, till dess att det blev svart fr
mina gon, och jag ingenting kunde se. Men henne sjlv tyckte jag mig
vara nra, och fanns det ett minne inom henne, som, otkomligt fr mig,
skilt frn allt, vad vi ddliga kalla tillvaro, arbetade och tumlade med
hennes eget liv, d visste jag, att dr var jag med. Dr fanns jag, sdan
som jag aldrig skulle se mig sjlv, och ingen mer n hon ngonsin kunde
se mig.

Och under det att mina tankar s kretsade kring allt vad vi bda levat
tillsammans, glmde jag mig sjlv och sg endast henne. Ung och hngiven
kom hon mig till mtes, men under all lycka, som strlade omkring henne
och gjorde hennes steg ltta, lg ett vemod, som var s mycket starkare,
drfr att det s lnge teg. Tidigt, tidigt tyckte jag mig nu kunna
minnas, att hennes hela vsen stod p ett plan, som icke var andras. Hon
var skapad att vara lycklig och sedan f d, och den dag kom, d det blev
en grymhet att ska tvinga henne att leva. Hon kunde icke srja till en
tid och sedan glmma. Hon kunde endast srja och d. Glmmande allt vid
knslan av hennes de, borde jag hava vetat, att hon talade sanning
alltid, men mest nr hennes tal syntes mig underligt och omjligt. Och
allra mest var hon sann, nr smrtan pressade orden ver hennes lppar,
och hon bad mig att f d.

Varfr hade jag icke ltit henne f det? Varfr hade jag frskt tvinga
henne emot hennes vilja och ver hennes frmga? Frstod jag d icke, att
det endast var genom en oerhrd veranstrngning, som hon under tv lnga
r kommit och gtt i mitt hem, lett med oss, som ville le, lekt med oss,
som ville leka?

Hur hade jag kunnat vara s grym, och hur kan man vara grym, endast genom
att man icke kan se riktigt klart?

Och dessa frgor samlade sig till sist i den nya: Hur har hon kunnat
lska mig, nr jag mot min vilja plgat henne s?

Ty som om jag kunnat flja hennes tankar, vilka redan voro skilda frn
mina, s tyckte jag, att detta hade jag mot min vilja gjort, och detta
var, vad hon mste knna fr mig, fastn jag icke frr velat tro det. Men
aldrig skulle jag f ett svar p denna frga, aldrig skulle hon vakna upp
ur denna dvala, och med frtvivlan i hjrtat skulle jag en gng vnda mig
mot det nya liv, som vntade mig utan henne.

S skte jag i aningen flja den vg, hennes tankar togo, medan hon
lngre och lngre gled in i ddens vld. Det var, som om jag givit mig
sjlv och mitt eget liv t dden, och som om vi bda, hon och jag, gjorde
upp vr rkning med vrlden tillsammans. Allt utom och inom mig blev s
svindlande hgt och stort, att det var ingenting, som jag tyckte mig
kunna n. Det var ingen trst i allt detta, endast ett frtvivlans
avsked. Trgt skredo timmarna fram, och redan kom det gonblick av
oemotstndlig trtthet, d man sluter gonen och pressar hnderna samman
i en enda bn, att allt mtte vara slut.

D upphrde pltsligt de regelbundna andedragen, och jag knde, hur mitt
hjrta blev som stelt. Jag trodde, att det var dden som kom, och jag
sprang ut fr att vcka gossarna. De kommo in yrvakna och allvarliga, och
de satte sig ned vid bdden, och i detta nu kom jag ihg, vad hon en gng
hade sagt:

Nr jag dr, vill jag, att ingen mer n du och gossarna skola finnas
omkring mig. Det r nd bara till er jag hr.

S sutto vi nu ocks, och medan vi undrade, vad hennes lttade andedrag
skulle betyda, och vntade slutet, mrkte vi, att hennes gon liksom
arbetade fr att ppna sig, och vi sgo henne vnda sig ditt, dr Svens
portrtt hngde p vggen, och hrde henne sga:

Nenne.

Svagt och sakta uttalade hon detta lilla ord, men hon hade nd talat.
Krampaktigt grepo vi varandras hnder, och vra trar runno icke av sorg,
men av gldje, att vi ter hade hrt hennes rst.

Frn denna stund visste hon, att vi sutto dr. Frn denna stund lg det
som ett avsked i varje min, varje rrelse och varje ord. Nr hon hrde
vra rster, slog hon upp sitt ena gonlock, alldeles som Sven en gng
hade gjort, och vi kunde mrka, att hon knt igen oss, och att hon var
medveten om vra smekningar.

n en gng nmnde hon Svens namn, som om hon velat sga, att det var
honom hon sg och till honom hon gick. Men sedan sjnk hon ihop, och vi
sutto andlsa, girigt skande efter ett tecken, att hon nnu icke lmnat
oss och gtt.

S slog hon upp sitt vnstra ga, som Sven en gng hade gjort, och hennes
blick skte min. Jag bjde mig ver henne och sg, att hon frskte tala.
Men hon frmdde det icke, och med ett uttryck av outsgligt lidande
sjnk hon tillbaka i den dvala, som r ddens frebud. Flera gnger
upprepade hon samma frsk. Fr varje gng fick hennes ansikte detta
uttryck av frtvivlans vanmakt, och fr varje gng blev det mera
hjrtskrande. Det var, som tillhrde hon oss icke lngre, men som om det
dock var ngot, hon ville sga, innan hon fr alltid gick bort, ngot,
som icke kunde d utan att ha ftt meddela de efterlevande. Det var
frfrligt att se hennes kamp, och nnu frfrligare att kanske g miste
om hennes sista ord. ter bjde jag mig ned ver henne och i frtvivlan
viskade jag en bn i hennes ra. D slog hon upp sitt ga emot mig, och
jag sg, att hon hrde mig. I en spnning, som om hela mitt framtida liv
berott av hennes ord, lutade jag mitt ra ttt intill hennes mun.

D hrde jag hennes rst. Den kom s lngt bortifrn, som nnu ingen rst
har ljudit i mina ron. Den var svag, s att jag blott med svrighet
kunde urskilja den. Det var knappast hon sjlv, utan hennes ande, som
talade. Men tydligt och klart frnam jag orden, och ingen mera n jag
kunde hra dem:

Jag ... hller ... s mycket ... av er.

Jag mste hava skrikit av smrta. Ty jag knde hnder, som fattade om mig
och stdde mig. Och det utrop som undsluppit mig, hade ntt den dende.
Ty frn min hustru kom ett frtvivlans ljud av smrta, som sade, att hon
kunde hra mig, utan att frm lgga sin livlsa hand p mitt huvud.
Detta ljud kan jag hra, nr jag vill.

Fr att f sga dessa ord hade hon legat och kmpat i timmar. Och nr hon
sagt dem, sjnk hon tillbaka i lugn. Det kom frid ver hennes drag. Hon
nskade ingenting mer, begrde ingenting mer. Hon hade slutat sin rkning
med vrlden, nr hon hann att sga, hur hon lskade gossarna och mig,
innan hon dog.

Ett par timmar senare hade hon slutit sina gon. Det skedde utan
ddskamp, stilla och lugnt, som nr ett ljus brunnit ut.

Hon levde sitt eget liv och dog sin egen dd.

Hon var s svag, att hon icke fick ngon ddskamp. Lnge nog hade hon
kmpat frut.

Men hon var stark nog att giva oss ett ord att minnas och leva p, innan
hon gick. Hennes krlek var starkare n dden.

Vlsignelse ver henne.




XIII.


Jag brt det brev, som lg verst i min egen barndoms lilla byr inne i
Svens helgedom. Dr lste jag detta:

  _Jag har s mnga gnger talat om att d, men en gng skall det ju
  ske. Den, som frst finner detta papper, skall visa det fr den
  eller dem, som skola skta om min begravning. O Gud, nr jag
  skriver ned detta ord -- vore jag s nra graven, som ordet r
  papperet. Jag skulle ju vilja leva fr mina lskade, som ha gjort
  fr mig mera, n mnniskor gra fr en annan, och jag frsker allt
  vad jag kan. Men om det icke lyckas -- och det knns s -- d vill
  jag, att jag klds i min vita klnning. I min nedersta byrlda
  finns allt linne, som Nenne, min ngel, begagnade._ _Behvas
  handdukar, finnas sdana ocks. Men lt dem flja med mig. Lt s
  mycket som r hans och som rymmes i min kista komma dit. ven p
  hans hrda sm leksaker skall jag ligga mjukt -- --._

  _En sista nskan nnu. Dr jag hr hemma, frsk, om det r
  mjligt, att ha likrummet i Nennes rum._

  _Tack fr allt, allt. Men jag var en olycklig mnniska och kunde
  icke leva, trots all mhet och krlek -- --._

                                                              _Eder_
                                                               ELSA.

Och s blev hon kldd i den vita klnningen, vilken hon icke begagnat,
sedan hon var glad t jorden och allt som jorden var. Allt blev gjort,
som hon hade nskat, och inne i Svens lilla rum bddades hennes sista
bdd. Dr lg hon med sitt rika svarta hr utslaget ver den vita
drkten, och kring henne stodo alla vrens blomster. Bakom henne hjde
sig mot det lilla fnstret en purpurrd azalea, och ver bdden lg ett
regn av gula rosor.

Hon sg ut, som om hon sov, och hennes ansikte hade fryngrats i dden.

S gick hon till Sven, som hon sjlv hade sagt, och drfr r detta
boken om lille-bror, som kom och blev sin moders ngel, om n ej som vi
hade hoppats. Ty han tog henne med sig, nr han gick.




XIV.


Men denna bok r tillika berttelsen om en kamp med dden. Den r
berttelsen om en man, som kmpat och blivit vervunnen, men som icke
blyges ver sitt nederlag.

Jag har farit lngt bort sedan dess, och jag har sett mnga mnniskor.
Men allt har varit mig frmmande, och allting dtt, till dess att denna
bok blivit skriven. Den skrevs under ljusa sommardagar, dr skrgrden
slutar och det ppna havet tager vid. Och det skrevs av en ensam man, som
icke lngre r ensam.

Under lnga veckor har han sett ut ver havet, vilket i likhet med det
mnniskoliv, som r vrt att levas, aldrig r lugnt. Han sg dr, att
ver upprrda vatten blinka fyrarna, och om ocks fyrarna skulle slockna,
s tindra dock himmelens stjrnor.

                                 SLUT

Transcribers note:
I brevet i slutet av kapitel VI finns i orginaltexten tv ord
"d e t t a" och "k u n d e". Dessa tv ord har i denna version ndrats
till "=detta=" och "=kunde=".

In the letter at the end of chapter VI the original text contains
two words "d e t t a" and "k u n d e". These two words have in this
version been changed to "=detta=" and "=kunde=".






End of Project Gutenberg's Boken om lille-bror, by Gustaf af Geijerstam



License: Share Alike