Produced by Ronnie Sahlberg, Jens Sadowski, and the Online
Distributed Proofreading Team at http://www.pgdp.net. This
book was produced from scanned images of public domain
material from the Google Print project.






                            PER HALLSTRM
                             DDA FALLET




                             DDA FALLET


                            EN BERTTELSE
                                  AF
                            PER HALLSTRM

                     ILLUSTRERAD AF NILS KREUGER

                              STOCKHOLM.
                       Albert Bonniers frlag.

                              STOCKHOLM.
                   Alb. Bonniers boktryckeri 1902.




                                  I.


Klockan i hrnet slog tolf slag, medan lodet hasade tungt mot fodralet,
och kedjan gaf ett rostigt gnll i verket. Genom ngot fel i det senare
kommo ljuden med olika fart, frst ramlande muntert nog p hvarann, men
s med tveksamma uppehll, som om de hade svrt att skiljas frn det
ljufva nuet och bringa in en oviss framtid.

Fr oss, som lyssna till klangen i fantasien, har den en egen ton. Dr
r ett haf af tystnad emellan, och ringarna breda sig i det stilla s
ostrda af all annan rrelse, som om det varit ngot srskildt
mrkvrdigt med de sekunder, hvari tiden just d drog sitt rastlsa
andedrag.

Fr de nrvarande hade de ingenting sllsamt alls, utan voro blott en
flyende del af vren i ndens r 1793, en vr, sent kommen och fort
frrunnen som alla andra. Tnkte man ngonting alls vid det strande
bullret, s var det frvning, att en klocka gick i ett dylikt nste,
och ett trotsigt medvetande, att om det var fr att mana gster p
drren, s var syftet tminstone fr den natten och det sllskapet
frfeladt.

Sllskapet var icke af bsta sort, stllet icke heller. Men efter det
sista slaget just frklingar, vilja vi hnga oss fast drvid, innan det
r fr sent, och dyka in i det lngst frflutna och se oss omkring och
gra oss hemmastadda dr. Ty mnniskor ro dock alltid mnniskor, och
behfva just icke msesidig hgaktning som frutsttning fr msesidigt
intresse, helst p s lngt afstnd i tid.

Rummet var lgt med nedsotadt tak och bjlkar som hngde svankryggigt.
Grofva och bruna bord och bnkar, det var hela mbleringen, jmte ett
par bruna skp med utsuddade rosor p och den redan nmnda klockan, en
gng prydd p samma stt. P vggen bredvid hngde en gammal luta, hvars
prlemorornament ensamt glimmade i allt det frglsa, som ngra
fiskfjll i ett nt. Fr fnstren sutto tillskrufvade luckor, och genom
de runda hlen tittade idel svart tomhet.

Det gjorde ocks detsamma, ty drinne behfde man fr sin trefnad
ingenting af yttervrlden och ingenting fr gat. Man redde sig nd.

P midtelbordet bland flaskor och krus, glas och tenntallrikar, rykte
fyra talgljus, som tycktes ha bjt bde lgan och veken fr draget af
vldsamma skrattsalfvor och drpo och drglade sitt dropp till skggiga
och frkomna fysionomier, af ngon likhet med de orakade, talgiga och
rdgda ansiktena omkring dem. I en krets bakom strk, i en behaglig
kontrast mot gldjen, den bekymrade och smniga krgarmor och suckade
och tnkte p sin sng och gned hndernas yttersidor i frlgenhet och
vaktade p order. Men bakom henne fyllde skuggorna i den tobakstta
luften rummets friga rymd och smlte p vggarna tillsammans med
flckar af ntning och smuts, s att det var, som om dr funnits en
ansenlig hop af dimlika vsen, ehuru den blott i frsta ringen tog helt
kroppslig form.

Dr var det inte fler n sju.

Johan Labbart, afskedad lektor i Hernsand, numera privatman -- och
helst s privat som mjligt -- i den obskyra staden Sundsvall, var den
till lder och stllning mest framskjutne. Det frra visade sig i den
hrpiska han bar, gr utan puder, fvergende till grnska af fett och
vanvrdnad liksom hans bruna rock, det senare i sttet hvarp han bar
den, som en motvikt mot den muntra och fverlgsna uppnsan, rtt ut som
pipen p en tekanna. Han lifnrde sig p skulder och dr dessa, utan
hans eget tgrande, sveko, p lektioner med kpmanssner, dem han
undervisade i frmmande sprk och genom sitt afskrckande exempel i
frsiktig och laglydig lefnadskonst.

Herman Feltstjerna, en fnrik som aldrig sett krig och en kta man som
aldrig sett fred, tillrknade sig sjlf platsen nrmast efter honom, men
lmnades af andra just ingen plats alls. Hans rst lt som kastad
tillbaka ur en sprucken kruka, och hans vnner pstodo, att den gjorde
s med frnuftigt skl, och att det var det enda frnuftiga med honom.
Fiender hade han inga -- det var hans de -- men hans klandrare, hvilka
voro alla de som anvndt honom i hans verkliga lifskall, landtmteri,
vidhllo, att den rta linjen fr honom var ett i alla afseenden
ofattbart begrepp.

Hagdin och Willing, tvenne handelsbokhllare, bildade den egentliga
medelklassen i sllskapet. Dr var ocks fver dem ngot uttryckslst,
som om de bakats -- af samma deg -- och vid jsningen frlorat sin
fysionomi. Det var folk som tnkte p order och lto bli p eget bevg,
spisade sina rter och drmde om flsk till dem. Roligt hade de icke
haft, men aldrig reflekterat fver orsaken. Som det var lika litet ondt
som ngot annat i dem, passade de att fullstndiga hvilket sllskap som
helst och ansgos vsentligt bidraga till njet.

Lutad emot dem, som om han uppmrksamt lyssnade p dem, satt Niklas
Lanthn. Det var emellertid bara en synvilla, som icke ens lnge kunde
smickra fremlen sjlfva, ty de visste s godt som andra, att han
alltid satt och mste sitta s, bjd t vnster. P hgra sidan af
halsen hade han nmligen ett s kalladt flenhus, jttestort och tckt af
svart taft. Det var det mesta han egentligen bragt det till i lifvet,
trots god vilja att komma sig fram, god flit som kopparslagaremstare
och inga skrupler. Man tillskref detta hans yrkesmssiga lomhrdhet och
hans otur, som gjorde att han alltid instmde p ortt stlle och var
ett offer fr slumpen. Till och med hans smn strdes af kroppslytet, ty
det frefll honom, att han i bdden lg bredvid sitt frfelade jag, och
hans drm tog formen af afundsjuka fantasier fver hur mycket andra
hade.

Nedanfr dem alla satt en man af obestmd lder, vid namn Jonas Pihl.
Namnet var det enda skra med honom, ty annars var dr idel gtor. Han
tycktes icke veta dem sjlf, och som han icke var frn trakten, hade han
heller ingen att frga. Att han en gng gt ngot, ansgs sannolikt p
grund af hans vana att dra fickan ut och in och stirra p dess tomhet,
men hvad han gt, om det varit en grd, en hst eller en tobakspipa, det
var alldeles ovisst. Att han gjort ngot galet p ett eller annat stt,
det kunde hvem som helst se. Han hade ett kainsmrke intryckt, icke i
pannan, dr det knappt skulle ha funnits plats fr det, men ngonstans
p ryggen, och dess befintlighet yppade sig i alla hans rrelser, hvilka
fr resten icke voro mnga. Han hade dykt upp i staden under krigsren,
satt sig p en varupacke vid hamnen och blifvit kvar. Det var nu hans
yrke att sitta och vakta, g renden, skrifva p diktamen en frtrfflig
stil -- lsa tycktes han dremot ha glmt -- samt sofva i kyrkan. Det
sista gaf honom anseende af att vara en man, mot hvilken det frbrutits
mer n han sjlf orsakat, och s kunde han uppehlla lifvet och kl sig
tmligen anstndigt i aflagda klder. Som han regelmssigt sp sig
ddfull vid tillflle, hade man sympati fr honom som en trots allt
dunkel rlig karl och bjd honom grna, ehuru icke i familj.

Det var sllskapet; alla mer och mindre skeppsbrutna, frestade de sin
tillvaro p de magra smulorna frn fverfldets bord i den lilla
kuststaden, som i sin ordning lefde ett allt annat n sorgfritt lif p
landet bakom, tta skogar med fga folk, karga frhllanden och lng
smn i vinteridet. Fr tillfllet skulle de dock icke ha bytt ut sin
plats mot ngon annan, ty om taket var lgt, s var gldjen bara desto
nrmare, och bordet med vtvaror, skorpor och kringlor, tobakskarduser
och snusstrutar skulle godt ha rckt till fr dubbelt s mnga.

Den de hade att tacka fr allt detta, vrden fr kvllen, kungen fr
nuet och en obestmd tid framt, skilde sig frn sina gster icke s
mycket till det yttre, som med hga stflar, grof rock och grofva lemmar
var rustikt nog, men desto mer till hllning och uttryck. Han ensam bar
i sitt vsen ngot obeskrifligt som angaf, att han var en karl med
resurser, om icke i fickan, s i brstet och hufvudet, hvilket r
bttre. Han njt som de andra af stundens sorglshet, men fr honom var
den icke en lotterivinst, utan rntan p ett skert kapital. Han var den
ende i sllskapet som var nyrakad och slt -- af respekt mot sig sjlf
-- och hans breda haka och skarpt tecknade munparti lyste nu i medveten
vrdighet i kapp med hans kvicka och frslagna gon. Ansiktet, med stora
och kraftiga drag, var en begfvad bondes, men hans later och rrelser
tydde p en man som sett sig om i vrlden. Hade det icke alltid varit
frn den bsta sidan, s var felet hvarken hans eller vrldens, utan af
tillfllig art, och hade han fallit sju resor, som nog var mjligt, s
hade det varit p ftterna liksom katten. Han hette Magnus Huss och var
fdd i Boda by uppt lfven, i sm frhllanden, dem han tidigt frskt
gra ansenligare. S tillvida hade han ocks lyckats, att han stndigt
skapat allt strre hvirflar omkring sig; det hade varit hans lifselement
som en simmande sjlhunds. Ur den sista hade han just dykt upp, nnu
vt, glansig och munter af badet.

Det var ett handelsfallissement, frbundet med vdeld, men fr frigt
just inga poster p kreditsidan. Sina ovnners frhoppningar hade han
dock kommit p skam och redt ifrn sig ansvar och borgenrer med en fdd
segrares muntra behag. Vid nra fyrtio r stod han nu lika fattig, som
han intrdt i det merkantila lifvet, hvilket var mycket, men lika rik
ocks, hvilket var vida mer. Vrlden lg honom nu lika ppen att g
tillbaka in i som nyss fr att g ut, och hade han hittills intet annat
vunnit n namnet Vild-Hussen, s var heller ingenting frloradt.
Benmningen tydde icke p ngra hans lynnes oarter, utan blott hpnaden,
som hans syn p tillvaron och dess mjligheter vckt hos sinnen, hvilka
fattade den frra som ett rfdt kldesplagg, och de senare som utsikt
att runda ut det med lngsamt frvrfvad, men solid fetma.

Vild-Hussen stod upp med ett glas i hand och hllde rdt vin i glaset.
Medan han med en tbrd bjd tystnad, bet han af och frtrde en half
kringla, och sjlfva krgarmor, som nu hoppades, att man skulle ha vett
att ge sig af, imponerades af hans hllning och samlade sig till
hgtidlig uppmrksamhet liksom i kyrkan. Bakifrn kunde man icke se den
uppsluppenhet som lekte i hans gonvrr och mungipor.

Mina herrar, brjade han vrdigt, hjrtans vnner, det gr mig ondt
om er. Roligt har ni haft, men inte har jag talt om hvarfr, och inte
ens hvad det r vi dricka. Fyll i glasen, lyft dem till gat, och sg
mig hvad ni ser!

De gjorde s och stirrade p de mrka kuporna med ett pltsligt vemod,
som om de frst nu fattat allt godts frgnglighet, men ocks med en
orolig knsla i svalget, ty man kunde vara beredd p hvad puts som
helst.

Spegelbilderna tergfvo blott deras ansikten med breda munnar och
frsknade drag -- de hade ingenting att svara.

Vild-Hussen lugnade genast deras nrmaste farhgor.

Vin r det nog, men ser ingen ngot mera? Herr lektor, en prstkappa,
som aldrig kunde ha kommit p vrdigare skuldror, har kra bror fr
lnge sen supit upp, men nu r det min blommiga nattrock. Rak i ryggen,
Feltstjerna, fr dr sitter nu en eldgaffel med diverse annat, som
borgenrerna fraktat! Hagdin och Willing ha snusat upp min rdrandiga
katt utan att nysa, och Lanthn hller p att svlja ett brunt kldskp
som ansgs vggfast och p slutet var tomt. Jonas Pihl bolmar och
drmmer, men inte om att en blifvande rdmansstol gtt upp i rk. Det
gr ocks detsamma. Skl, hjrtans vnner!

Med undantag af Labbart frstod ingen riktigt, men de lydde honom nd.
Lektorn, som lskade att hja stmningen med personliga skmt, fann det
vara tid att skingra grubblet med ett par sdana.

Sknt fr fnriken att slippa eldgaffeln mot hufvudet, infll han.
Bror misstar sig om skpet, det r redan p vg ner, det syns p
halsen. Och han kunde icke neka sig att sjunga frsta strofen af en
smdevisa mot kopparslagaren, hvars lifsstrfvan han gnade ett upplyst
och godmodigt frakt:

   Lanthn, Lanthn,
   han skrapa' med de tunna ben,
   han bjde djupt p nacken
   fr grd och grund och stenhus,
   men hur han krp och lockade,
   och log och ljg och bockade,
   blef tacken
   ett flenhus.

Bror gr annorlunda, bror ger tusan i stenhuset. Det r rtt, allt p
bordet, table rase! Men tnker du p att lmna oss? Det ser s ut.

Och infr frvningen vid denna nya tanke aktade ingen p de bda
krnktas frtrytelse, hvarken Feltstjernas bredaxlade manlighet eller
den andres kopparrda ansikte, som bredvid komplementet liknade en sol,
hotad af totalfrmrkelse. De glmde den ocks strax sjlfva, ty
Vild-Hussen svarade, som om det gllt den enklaste sak:

S r det. Som bror ser, allt hvad jag ger r p detta bord, men om
herrarna i sinom tid ramla under det, s r det dr det ligger. Stor
sak! Direkt hrifrn far jag min vg, jag skuddar Sundsvalls stoft af
ftterna p samma gng jag skljer dess damm ur halsen.

Detta lt ju lustigt nog, men som skmt var det fr dristigt, som allvar
fr svindlande. Alla visste hvad det betydde att fverge sitt hrn, dr
man var knd om ocks icke hgaktad, dr sjlfva den hund som skllde p
en var bekant och inte bet, om man bara stod stilla. Dr man var
skrifven i kyrkboken och dymedels hade ftt ett slags rttighet att vara
till. Ge sig ut, dr platserna voro upptagna, fvertyga folk, att de
skulle maka t sig, hvem gjorde sdant ondd, och hvem lyckades? Jonas
Pihl letade i sitt grumliga hufvud efter ngot dylikt minne, men utan
visshet om hur det hade gtt och med farhgor fr det vrsta.

Bror skmtar, sade de, bror frdrfvar njet. Tala allvar!

Mycket grna, om det skall gra det muntrare. Hr r fr smtt fr mig,
jag trttar ut gon och fingernypor. Man knpar och kretar p ngra
stockar och bygger en bt och brnner tjra och rullar tunnorna i bten
och litet plank ofvanp och sist sig sjlf. Det blir en daler d och d,
och s en silfversked, och den hnger man i skpet och lser det. Man
kommer ingen vart. Och s ligger hela landet tjockt af skog bakom, och
lfvarna g nstan tomma. Kom det fart i det dr, och skogen fick resa,
kunde man lgga en blank silfverslant p hvar stubbe, och alla skulle
rulla hit ned. Skulle ni inte d ha lust att sl trissa, hva? Pass p
bara om en tid! Jag ger mig dit upp och stter i gng.

Hur sa bror? Uppt landet! Nu skmtar du igen, Vild-Hussen. Och
frtjusta att f komma ifrn trkiga och besvrliga tankar, efter man nu
var tillkallad fr att ha roligt, lutade de sig tillsammans i larm och
skratt. Krgarmor, som insg det hopplsa i sin vntan, fattade sitt
beslut, smg in i rummet bredvid och gick till sngs, fverlmnande t
frsynen att rdda huset frn eld och brand.

Men Vild-Hussen fortfor att tala, likt en man som lgger fram sin
lsklingsid och vet hvad den r vrd. Hans gon lyste, och hans tonfall
frstorade hvart ord, som om han berttat en saga.

Uppfr Indalen, ett par mil frn min hemtrakt, ligger ett kurist
stlle, som heter Gedungsen. Det r som en lst drr, och den som inte
har nyckel kommer inte in. Nedanfr nda till hafvet r bra nog bygd, en
grd hr och en lada dr och skog frsts fverallt. Men dr r
ingenting att gra i stort, andra har redan bitit sig fast och sgar
litet och flottar litet, och dr man sitter sitter man. Ofvanfr
Gedungsen, dr r ett land! Stora skogar, som ingen har rrt,
timmertrd, som inte famnas af tv karlar, berg och sjar och forsar,
milar mellan skorstensrkarna och milar igen, s lngt en sate kan
vandra med sex par nfverskor. Allt r lst af den drren, och hr den
till, som kan sl upp den p vid gafvel. Fr Gedungsen, ser ni, r en
fors, men inte en vanlig fors. Laxen gr inte uppfr, om han s arbetar
sig smal som en knif, han fr inte hufvudet igenom. Nedfr kommer
ingenting, ja, fort nog kommer det i vg, men aldrig fram. Den grfsta
stock bryts snder som vass i vrisen, spntas till stickor eller
svarfvas till gryn. Bnderna ha funderat fver detta i mnga herrans r.
Kunde vi f litet frbi, ha de tnkt, s kunde det bli pengar af, kunde
vi bara gra en rnna bredvid . . . Men intill forsen r berg och
bredvid en hg sandrem med skog p. De hmtade dit en klok man, magister
Stenius, och han mtte och rknade ut, hur mycket dagsverken det skulle
ta att gra den dr lilla rnnan genom remmen. S grfde de och s
hvilade de sig, och allt som de grfde, rasade det efter dem. S lto de
bli. Det dr fick jag hra om och for dit i hstas. Jag sg genast hur
det hngde ihop. Ge mig hundra riksdaler, s trollar jag t er, sa jag.
Hur skulle det g till? Det r min hemlighet. Den som arbetar bara med
armarna och inte med hufvudet, kommer inte lngt. Ser ni, jag tnker
lta vattnet sjlft gra rnnan, men det behll jag fr mig s lnge.
Spottpriset lockade, hundra riksdaler kunde man ju vga, allts prutade
man p summan. D var jag bestmd. Det ingaf frtroende, och s slog man
till om frsket. Var priset ljligt lgt, s tnker jag ta ut resten
eftert p ett eller annat stt. Den som har nyckeln till ett rum, han
lr vl vara den som styr och stller i det. Frstr ni nu, hvad jag
skall gra i skogarna?

De frstodo det ngotsnr, men tanken p att man kunde ska ngot hos
bnderna frefll dem obeskrifligt lustig.

Bnder r ett satpack, sade Labbart och blef dyster mot minnet af
gamla ofrrtter. Jag varnar dig, det r ingen trohet i dem. Nr man
spann sina intriger mot mig, svarade jag, att det var predikantens
ensak, om han stod full p predikstolen, efter det icke alls hindrade
honom att vinna bondsjlar fr Gud. Hade jag inte rtt? D reste de
borst mot mig, de djuren. Och klockaren, ocks en bonde, klagade fver,
att han kom underst i trappan ibland. Var det inte hans plats, anvisad
af naturen sjlf, skulle jag inte ha sttt mig vrre annars? Men jag
fick g ifrn prebendet och alltihop. N, sedan har jag d bara umgtts
med folk och r tminstone njd t det.

Naturligtvis hade bror rtt. Nu skall jag ta revansch fr bror. Tror ni
den som kommer till rtta med Gedungsfallet, blir ngslig fr ngra
bnder? Var lugna fr mig! I en liten bt far jag hrifrn, s att ingen
af borgenrerna vet af det, i fyrspnd vagn vnder jag om en gng rtt
snart. D skall jag sga ett par ord till mina ovnner, men vnnerna
skall inte bli lottlsa. Lanthn skall f gra brnnvinspannor, sdant
behfs, Feltstjerna skall f mta s snedt han vill, bara det sker till
min favr, alla skall f sitt. Skl fr den dagen!

Det var ltt att vcka hnfrelse med sdana lften. Ett brddadt glas
p kpet, och alla trodde s visst som han sjlf p framtiden, efter den
verkligen behfde lifvas upp. Endast Jonas Pihl, som kanske redan ftt
fr mycket, satt dyster och grubblande, mhnda fver bnderna, men utan
att riktigt veta det sjlf. Labbart reste sig.

Du r en stor man, Mns Huss, sade han hgtidligt. Nr jag skdar
tillbaka fver historien, finner jag bara en att stta vid sidan af dig.
Det r Kristoffer Kolumbus. Frn Palos hamn i Andalusien drog han ut med
tre karaveller och skte en gammal vrld och fann en ny. Du stter dig i
en liten bt och sker, dristigare n han, en ny vrld med detsamma.
Mtte det inte bli den gamla du finner! Sedan knackade han ett gg med
lillndan i bordet, och det stod, till hpnad fr alla som sgo det.
Kanske vore det skrast fr dig att brja med gget.

Vild-Hussen blef s pass ond, som hans godlynthet och segervisshet
tillto det.

Jag skall knacka bror med tjockndan i bordet, svarade han, jag skall
visa, att alla hufvud i denna stad r skra som gg och knappt har
bttre stoff i sig. Jag har inte talat om allt, men hll ronen ppna,
nr vrfloden kommer om ett r, s kanske det hrs ngot nda hit.

Han hll inne, som om han yppat fr mycket af sina tankar, men efter en
blick rundt sllskapet och en vuxens leende mot smniga barn, slppte
han sig ls, och hans ord klungo af allvar.

Det kan behfvas, att man blir vckt. Hvarfr sitter ni hr och festar
p en bankruttrs sista smulor, hvarfr str jag som vrd? Vi har varit
dumma, alla mnniskor r dumma. Ingen gr klart fr sig, hvad det
gller. Man r sig sjlf nrmast, det har man nog vetat, men man har
inte haft mod att vilja sig tillrckligt vl. Drfr str man med hl p
armbgarna, fast man inga har knuffat undan, och bockar -- kra bror hit
och kra bror dit -- och skrapar sig baklnges ut i klden. Nu r jag
trtt p det, nu har jag lekt nog. Nu kommer det en tid, d man slr och
trampar sig fram. De som makten har, de har skrattat t oss nda till
nu, men nu skrattar de inte. I Frankrike har man nackat en kung och
sett, hvad hans hufvud var vrdt. De har sjunkit i pris fver allt, men
de goda hufvuna har stigit. Nu kommer det en tid, d den kloke blir
klokare, och den dumme skall borsta hans skor. Alla frukter skakas af
trden, och den som inte fr ngra med, har sig sjlf att skylla, ingen
vill heller hra p hans gnll. Det dr har fallit mig in, nr jag sttt
fr rdsturtten och sett andra sitta. Nu tnker jag handla drefter,
jag vet hvad jag vill och brjar p att gissa mig till hvad jag kan.

Hela sllskapet satt tyst och frstmdt. Skulle detta vara att ha
roligt? Visst hade de alltid knt med sig, att de icke voro precis af
prima klass, men s frkomna som nu, hade de aldrig frestllt sig vara.
Och Vild-Hussen vxte i deras gon i dankarnas sken och blef till ngot,
som de icke kunde fatta. Detta prat om den nya tiden -- underlig var den
fven i de osammanhngande rykten som ndde dem, och oroligt nog sg det
ut nere i Europa. Men att det skulle vara detta! Visste Hussen mer n
andra, eller var han bara frryckt, som folk brukat tro?

Men Labbart, som fortfarande gde ett klart hufvud och frr haft bde
ider och annat som ger mnniskovrde, grubblade djupast. Han kom ihg,
att ocks han brukat tala om nya tider, men i en helt annan ton och med
en massa vackert tillbehr, frnuft, rttvisa, broderskap -- fortfarande
med undantag fr bnder och klockare -- och det tusenriga riket. Sedan
hade han tappat bort det mesta i lttsinne och svir, men anno ttionio
brukade det nnu lysa fram fr honom, nr ruset blef sentimentalt. Nu
stirrade han mot de runda fnsterhlen och undrade, om det var mnen som
tittade in i dem, och om han redan sg dubbelt. Hur drmed mtte
frhlla sig, ngot slags ljus var det i alla fall, natten var fver,
festen var snart frbi, och han frs.

Vild-Hussen sg ocks ditt och hade samma tankar.

Muntra d upp er, god' vnner, ropade han. Det hr r ju, som om jag
fore bort fr alltid. Jag kommer ju igen till er, med mera i fickorna
och lika mycket i hjrtat. D skall ni f se p! Jag str vid alla
lften, sdan har jag alltid varit. Finns det ingenting i buteljerna
lngre, och hvar r den satans gumman? Sofver hon! Jag skall lra folk
att sofva!

Och han sprang till drren och ropade ut henne. Hon var i blotta linnet,
yrvaken och harmsen, gspande som om hon haft ratals dvala att skaka
bort. Den synen satte fart i alla, hvart oangenmt minne var frsvunnet,
och man hade det muntrare n ngonsin frut.

Vild-Hussen gick till fnsterna och slngde upp luckorna. En kylig dager
fll in och en underlig stillhet frn den sofvande staden.

Det r tid fr mig att bryta upp, sade han. Bara en skl nnu!

Det kunde inte vara mjligt. Hjrtebror, en liten stund nnu! Vi ha
haft s roligt. Det dr kan inte vara solen, det r ju blaktigt som om
natten nnu.

Men han blste ut ljusen, och d sgo de alla med vemod, att ett lugnt
och klart sken strmmade fram, och tiden rann frbi dem, och hvad den
tog med sig var oterkalleligt och muntrare och vackrare n allt som
skulle komma. Krogrummet tog sig fult och armt ut med bara lutans
prlemor glimmande p vggen, och krgarmors linne var grtt och
otrefligt. Jonas Pihl gled frn stolen ned i golfvet fr att i drmmen
ska fortsttning p trefnaden och skydd frn allt det andra. Men
Vild-Hussen stod trygg och leende och segerviss som hela tiden med
frslaget lysande gon och bred mun. Man sg p honom, och allt nattens
prat tog lif igen i de omtcknade hjrnorna.

Labbart sprang fram till fnstret med lyft glas, skugglik i det nnu
svaga morgonljuset. En afskedsskl d, ropade han, och lycka p
frden. Du drar ut p ditt fventyr, bror Huss, inte frstod jag riktigt
hvad du vill, men ett kan du ha rtt i. Hr ser frbannadt ut. Det kan
vara bra nog nd, man kan lefva och vara mnniska, helst i godt
sllskap, med god traktering. Du har gifvit bda delarna och skall ha
tack fr en ofrgtlig natt. Fngar du lyckan, s hll den fast, jag
sger bara det, men jag vet hvad jag talar om. Nu flja vi dig p vgen,
men det skall vara med musik. Starka hjrtan, brder, allt r
frgngligt!

Drmed tmde han glaset, tog lutan frn vggen och brjade stmma de
strngar som funnos kvar p den, medan hurraropen nnu ljdo.

Vild-Hussen ruskade i Jonas Pihl fr att sga farvl. Den druckne
blickade upp mot honom, dyster och ovillig att bli strd.

Jag lg och tnkte, sade han, jag var inte hr. Jag var hemma och
hade det godt. Du skulle ltit mig vara i fred.

Se s Jonas, jag reser. Farvl och p terseende!

Som du vill. P terseende d! Och han sjnk tillbaka till sin drm
och sina minnen, dr han hade _sin_ lycka.

Men de andra stodo frdiga att flja p vg, raka, uppstrckta och
hgtidliga, som om det gllt ngot slags festlig procession. Labbart
spelade p den gamla lutan en munter melodi, och tonerna sprungo fram
lika nya och ltta som nr de frsta gngen gfvo uttryck t sllskaplig
gldje och godt kamratskap i ett obekymradt lag. Nr han kom till
trskeln, stmde han upp med sin hesa tenor, den strof han frst fick
fatt p ur sitt rika frrd:

   Si, natten r frliden,
   en dallring genom rymden far!
   Hvem vet hvad hfvor tiden
   just nu i nypan fr oss spar?
   Sanden rinner.
   Snart r timglashalfvan full.
   Trsten brinner,
   som girigbukens blick mot gull,
   men svalkan oss hinner
   med trenne skoflar mull.

S bar det ut i den sofvande staden, och stegen trampade taktfast genom
stillheten.

Ingen tnkte p att det var en flyende man fljde, ty nu besjlade hans
fvermodiga visshet allesammans; man fljde segraren som skulle gra
stora ting, och det var Vild-Hussens nya tid, man ringde in med de
sirliga och muntra ljuden af den gamlas musik. Frbi lga stugor gick
man och lutande plank, dr rnnar stodo som parktrd innanfr och
ppnade knopparna som sm valna fingrar i kylan. fver trnga och
gropiga gator drog man fram i gryningsljus, som blef allt grare och
nyktrare af ttnande moln. Det tnkte man icke p, man bar p
fventyrarens lycka, och man bar den hgt fver allt det vana och
tarfliga omkring sig.

Man ndde bten och ruskade lif i roddarna, som somnat och frusit, och
s tog man farvl af sin kre broder och gynnare, som sg tillbaka p
alltihop med ett leende af frnjelse, att ett tmligen elndigt kapitel
af hans lif var slut, och ett nytt och bttre skulle brja.




                                 II.


Vild-Hussen sof godt hela vgen genom Alnsundet och fver
Kringelfjrden, dr dyningarna frn hafvet rullade in och vaggade honom
som ett barn. I floddeltats lugn vaknade han upp, mr af sin obekvma
bdd p tofterna, men med klart och nyktert hufvud. Hr har jag lfven,
tnkte han, och satte sig upp att se p den som p ett lastdjur, han
skulle lgga oket p.

Det var ett underligt, grtt och dystert land. Holmar af uppsvmmad sand
och lera, tckta af gr alder och vide, stucko knappt upp fver
vattenytan och speglade sig med suddiga och otydliga bilder i det
glidande stoffet som trgt vlte frbi. Rtter af buskar och svartnade
ryggar af sjunkna stockar guppade upp och ned i det vta, bubblor af
sumpgaser och mattskimrande flckar af fett bredde ut sig och brusto i
sr. Ett tckenland under tt och tcknig himmel, en flod som ej lngre
hade vilja, ej lngre brus och rster och minnen, ett haf lngt borta,
som likgiltigt tog mot den ebbade pulsen fr att ter draga den in i
lifvets kretsgng.

Vild-Hussen frs litet efter smnen och manade p sina roddare, ty han
tyckte icke om hvad han sg. Hr mste rjas bttre vg fr mina flottor
en gng, tnkte han. Det blir ett styggt gra.

De foro uppt till Fjl frbi marker, som brjade bebyggas, ljusgrna
strandngar, gra lador och p afstnd vggar af bjrk- och barrskog. S
krkte de tvrt mot sidan och foro igenom samma land nnu en gng. En
tam lf, tnkte Vild-Hussen, brdtom har den inte, men den har breda
axlar att bra p.

Nra Berga hrde han ett starkt och sllsamt ljud, frn bjrn som
brummade och katt som frste och spann. Han riktade snabbt blicken ditt
och skrattade frnjdt. Det brjade g vgor omkring bten, flockar af
skum och bubblor dko upp emellan dem, och lngst fram stod som en hvit
och lysande mur.

Nu kan vi inte fara lngre, sade roddarna och lade i land fr att ska
ny bt och nytt folk p andra sidan forsen. Vild-Hussen gick under tiden
och sg p denna. Han rynkade gonbrynen t den, som om han sett en
flock pojkar i halsbrytande lek, men med samma frnjelse i sitt inre,
som en vuxen man med dylikt bakom sig alltid knner infr det.

Hr brjar _min_ lf, tnkte han. Det r en stark och okynnig sate. S
den tornar upp stockar p hvar sten, som om det vore myrstackstrn! Fr
man fatt i knuten, lser alltihop upp sig och glider vidare. Ngra
sklpund krut skulle blsa bort hela hindret. Och han skrattade
godmodigt och rckte ut sin tjocka kpp fr att kittla de nrmaste
skumhvirflarna. Sghuset bredvid fann han ocks lustigt. Med tre ramar
fr finbladiga sgar hlls det fr mycket mrkvrdigt och dyrbart dr i
trakten.

Sdant dr byggde jag i vrbckarna som pojke, sade han t frmannen,
r det don fr Bergeforsen? Och i det yppersta lynne tog han farvl af
sina roddare och gaf dem ur sin knappa kassa drickspengar, som satte dem
i frvning.

Man tnker visst inte fara tillbaka igen, sade de, bekymrade fver
hans fverdd, trots frnjelsen.

Sg inte det! Och han skakade af skratt. Hlsa till Sundsvall och
tnk p mig vid tillflle! Drmed steg han i sin nya farkost, som var
mycket lng och ltt, tre brder p hvar sida, lmpad fr forsarna. Den
roddes med korta ror och kringa tag, vattnet skursade om den skarpa
stfven, och den gled p skummet som skidor p snkammarna. Den tycktes
knna sig fram sjlf mellan stenblock och stockar och efterliknade
ndernas halft flygande och halft simmande rrelser. Fort gick det dock
icke, ty lfven spjrnade emot som p trots, den blef allt grundare och
stridare, och strnderna stodo branta p bda sidor. Vild-Hussen var
road nd. Framt gick det, och han knde vattnet stta och sklfva
under sig, som en ryttare knner hstens tyglade vildhet. Ibland hll
man p att svnga rundt; d grep han in med sin hvilade styrka. Ibland
mste man lgga ned rorna och staka sig uppfr.

Det var ett stort och vackert land. P hga strandnipor och toppiga
holmar stodo bjrkarna ltta som dun och lyste bland svarta tallar och
granar, rot vid topp, som om de klifvit p hvarandras axlar. Lindorna
gledo mjukt efter backarna med silfvergra lador, uppt dalarna glnste
byarna skymtvis fram och hr och dr i fjrran bla berg. Alltihop hade
lfven skapat i evig nyckfullhet p ytan och evig strfvan i djupet,
lfven och vrarnas glnsande och drypande sn. Drifrn lg nnu
friskheten och glansen kvar fver det hela. I den frambrytande
aftonsolen brunno lindornas gula blommor som frkroppsligadt ljus,
bjrkarnas fina lf blef till gyllene gnistor och doft, luften var ltt
till yrsel, och jordsvalorna ur branternas bon vimlade ut och in som
humlor under muntert kvitter.

Vild-Hussen satt och sg ut fver det som en kung mot sitt rike. Han
mtte timmertrden med blicken och rknade dem flckvis, han uppskattade
arnas styrka och stakade nya lopp fr dem, han byggde sgar och kajer
och drog bommar som kedjor fver vikarna. Stndigt var dr mer att se,
och stndigt kastade sig hans hungriga tanke fver det fr att skapa om
det, rkna ut vrdet. Det r bara smsaker som fallit mig in frut,
tnkte han, nu ser jag hvad det duger till fr den som bara fr ett
ordentligt tag i det. Han sg p roddarna och folk, man d och d mtte
p strnderna. Inga starka viljor hr i dalen, tnkte han. Hgvuxna
karlar, men gngliga, likt trden p sydstranden, som mst strcka sig
ur skuggan. Grubbel i blicken, klena samveten. Var det svlt eller
brstsjukdom, som gjort dem s magra? Han iakttog dem med frnjelse,
delade sin matsck med dem och uppmuntrade dem med hrdhndta skmt, som
man klappar kreatur, dem man fodrat. Vid en fors, dr bten skulle bytas
om, gjorde han slut p dagsresan och sof i nrmaste stuga djupt och
godt.

Dagen drp fortsatte han frden i god tid, frisk och munter, sttande
fart i alla, hvar han kom. Voro forsarna fr hftiga, steg han godmodigt
upp och gick p sidan. Det roade honom d att se hvirflarna djupt under
sig, hela dalen tecknad skarpt och smtt, omfattad med en enda blick,
som roffgeln ser sin jaktmark. Han fann lfven tunn och liten och
gladde sig t att se den vxa p vgen ned och prfva dess kraft igen
med rtagen. S hann han frbi Arklo, Krsta och Vsterlaning. Det var
nnu morgon, nr han hvilade vid Indals frja.

Ett lustigare stlle hade han aldrig sett. Tv sm, sm stall p
strandngen, byggda af gra stockar och med rnnar p torftaket. I det
ena bodde frjkarlen, nstan utan husgerd med en ppen glugg mot
lfven, fr att han skulle hra ropen, i det andra en hvit ko, som nu
betade mellan smrblommorna i grset. Nr mannen rodde fver lfven,
snde han lockrop till djuret, fr att det icke skulle knna sig ensamt,
och p tervgen mste han vnda sig om gng p gng fr att se det. Det
var ocks allt hvad han hade. Det var icke ofta, han behfde slita sig
frn kon, ty rrelsen fver frjstllet var ringa nog. Dessemellan satt
han och stirrade mot andra stranden. Den r s vacker, sade han med
traktens frsiktiga och litet lspande tonfall, som tassade igen spren
efter sig likt skogsdjur, dr lyser solen grant, nr det r kyligt hr
i skuggan. Och s det speglar sig sen! Men underligt r det, att
drbortifrn ser det lika fint ut hr. Ja, det r en vlsignad vrld om
sommaren och ett godt, lugnt yrke, jag har ftt.

Du fr vl inte mycket fr det, hva?

 nej, det r visst och sant. Nog att hlla lif i kon om vintern, och
s hller hon lif i mig. P vintern r det inte s roligt.

Men nu, nu r du njd?

Nu r det godt. Man fr se s mycket. Dr kommer brllopsfljen, och
man ropar s muntert efter mig, dr r barn som skall dpas, ibland r
det dda som skall fver, till kyrkan druppe frsts. Framt aftonen,
d solen lyser som vackrast drborta, fr jag dem tillbaka igen, utom de
dda, frsts, dem fr jag inte mera se. Jag har min plats hr och
passar den. Utan mig skulle det inte g. Det tnker jag ofta p, fr jag
har ju s god tid till det.

Han tnkte p det nu, dr han satt tyst med de lnga lemmarna sjunkna i
hvila och stirrade fver till andra stranden i frvning, att dr kunde
vara s vackert med bjrkarnas lf som grn eld och gyllene skyar i det
mrka, och att tiden som lfven evigt flt t samma hll.

En lustig plats, tnkte Vild-Hussen. Stackars sate, hr r det som om
allting domnade af. Och han fick oro i sig, brt upp med en nick och
fortsatte sin frd.

Den vardt munter igen, vattnet blef stndigt grundare och stridare. Som
lnkar i en flta slingrade det sig samman och lstes upp, krusigt och
hvitt af fragga som af rens frost, men ldern tog icke p det, tvrtom
blef det allt yngre och friskare af fjllflodens grna kyla. Allt
pilsnabbare gled det frbi bten, allt mer jktande slogo rtagen ned
som vingarna p en flyende and, men mer och mer lngsamt mtte man nd
skuggan frn nipornas grantoppar och afstndet mellan klippornas
landmrken. Solvrmen kom brd och brnnande mellan molnen, vinden
jagade ned efter dalstrken, i allt var en snabbare och oroligare puls
n eljes. Man kunde sitta och drmma sig tillbaka till pojkrens minnen
och lngta att f vnda om och skjuta nedfr -- och vakna upp med ett
leende.

D var det att ta i och hjlpa till, ty roddarnas hnder darrade, och
tinningdrorna svllde, de orkade knappt ge svar p tal. Vild-Hussen
satte stl i dem, pratade, rknade och mtte som frut, och tiden blef
aldrig lng. Frbi Liden hann han och Sillre lnga fors, dr man fick g
bredvid, och Backbcken och Jerqvistle, och sof om natten i Boda by.

Dr var han fdd och hade minnen och kanske vnner, men han uppskte
intetdera slaget. Han visste, att man var fientlig mot hans fretag, som
kunde rubba laxfisket och kanske annat i dalen. Drfr smg han sig tyst
igenom och tog oknd in i en stuga. Nu hade han bara ett par mil till
Gedungsfallet, icke tid att tnka p annat; hela natten hade han det
nra sig i drmmen och begaf sig nstan i oro till mtet.

lfven bar redan prgeln af den stngda porten bakom. Mrk och vild var
den, med mycket strre hjder n frr, och icke en rjning eller
ljusning i skogarnas svarta dunkel. Dr steg ingen rk, och ej ens den
minsta lilla gra mnskoboning lyste fram. Allt var orrdt efter
skapelsens dag, och mrker bodde nnu p djupet och under trdens tta
hult. Fors vid fors fraggade grnsvart, ej ens en ringa strcka kunde
man kmpa sig uppfr. Hr och dr trngde sig berggrunden fram i lnga
skiktade klippor, isigt kalla och bevuxna med mrk mossa och tallars
slingrande rtter. Vild-Hussen gick s nra han kunde och mtte
strmmens styrka med kastade stenar och barkstycken. Genom Utanede, Fors
och Vsterede byar skyndade han tyst och leende som en pojke p
okynnesstig, ty dr var redan folkstmningen hg mot de nya pfunden att
rubba naturens ordning, om man ocks just ej vntade stora fljder af
dem. Mnniskotankar tycktes honom lustiga och sm, dr han nu i dagar
mtt sig med lfvens krafter.

I Vsterede mtte ett brus ur fjrran, trots afstndet starkare och
dofvare n frut p hela vgen. Dr r det ndtligen, tnkte han, och
sprang nedfr backen. Mossiga stenar gledo under honom, smskogen af
slg och bjrk bjdes undan som fr simtag och slogo samman bakom honom
i sus och prassel. Hvart blad var tckt med fin dagg, som rann ned i
droppar, den fuktiga luften skimrade i svag regnbgsglans kring hvart
solknippe. Han sg ingenting af fallet, men rsten och andedrkten var
ttt inp honom. Nr han kom till stranden, slog vinden just den
upptornade vattenmassans skum och rk ditfver, han trefvade sig
frblindad och halfkvfd t sidan och hll p att falla. Han hll nstan
p att bli rdd ocks.

Allting kokade, dnade och sklfde, det var icke vatten lngre, icke
fors eller fall, ingenting som kunde terges med ord. Det var en enda
hvirfvel af vild kraft som brutit alla hinder och ingenting mer hade att
kmpa mot och nu kastade sig ut i rymden fr att ska ett ml fr sin
vilja, en mur att krossa eller d invid.

I eviga tider hade det rasat och jublat, i eviga tider obesegradt,
ofrndradt, utan en minskning i ungdomsyr makt. I solen spnde
regnbgen sin skimrande triumfport drfver, och vinden frmdde ej
skaka dess hvalfstenar. Om natten flammade hr stjrnorna strre och
blekare n annars genom daggfylld luft, och deras eviga tystnad sklfde
infr den eviga orons rst. Hur snlt n vinterklden bet, aldrig kunde
den fvervinna denna makt. Bubblorna brusto till isstoft och rk,
skumskyarna vrktes som sn t sidan, skogen blef glittrande sten, och
klipporna brusto med dn, men lika stark steg forsens stmma, och lika
muntert lekte den.

Ett par tusen fot ofvanfr fallet kokade redan strmmen i oro.
Hvitsjudande af hftighet trngdes den samman mellan klippor, s nra
hvarann, att ett barn kunde kasta sten fver svalget, och tog sprnget
ned, sextio fot eller mer, studsade mot dnande och rullande block, som
maldes till sand i klyftorna, och steg rtt upp, nnu hgre n den
kommit ifrn, liksom fr att blicka tillbaka p hvad den lmnat. Ett par
tusen fot nedanfr tog det igen, innan hvirflarna kmpat sig trtta mot
hvarann, till ngot liknande ro.

Ingenting annat n denna fvervldigande makt lefde och var verkligt,
det andra blef skugglikt och stelt. Tiden sjlf var fngen och hlls
orrlig som regnbgen fver svallet, som pelaren af stndigt bristande
och stndigt frnyadt skum. Hr ljd sng fr allas ron, om de ocks
annars vnde sig bort frn sdan. Hr stannade jgaren med fgelknippan
och glmde sig kvar, hr grt sgnernas spelman fver sin litenhet och
ofrmga och lade fiolen p stranden fr strmkarlen att byta ut, och
gaf sitt eviga lif som insats p kpet. Det sjng fr Vild-Hussen ocks.
Dr han klngde sig fast som en insekt vid backens buskar och grs,
liten bredvid detta vldiga, nedsudlad, dammig och drypande vt, tog
hans fretag nya och strre mtt fr honom. Hans blick skt fram,
muntert frslagen som hos en sagornas segerfdde vallpojke, framtiden
lyste med lycka och vinning. Han klargjorde sig grundlinjerna i markens
lggning, det andra lmnade han sido som bisaker, och nr han var
frdig, vnde han sig bort. Allt skall g fort som en dans, tnkte han,
det dr blir icke svrt att komma till rtta med.

Vid forsens utlopp ur sjn, fann han en bt och steg i den fr att ge
sig till andra stranden, dr han skulle lgga den nya lfven. Han kom
ihg en historia, om hur en bjrn rkat illa ut p detta stlle.

Det var vrtid som nu, allts hade han repat sig sen han vacklade ur
idet, yr af smn och mager, s att den smutsiga plsen hngde som
klder, aflagda efter en annan. Han hade betat beskedligt och skyggt och
sprungit fr buller, suttit i solen som en sjukling med nosen lng och
dragit luft, brummat och spunnit vid forsarna, hungrig p lax, som han
nnu ej vgade ska. Nu hade han vuxit i krafter och begr med rstiden
och kanske rifvit ett lamm eller par och knnt sig karl igen. Han skulle
fver sjn, och i frlitan p sin tolfmannastyrka tog han kosan fr gen.
Strmmen ryckte i plsen, och han lade in litet mer kraft i simtagen,
sugningen blef starkare, och han ndrade riktning. Det var fr sent,
djupet tyngde som bly vid ramarna, vattnet drog honom med sig, fast han
piskade det till skum. Med ronen spetsade uppfngade han forsens brus
och drbakom ett annat; han frstod hvad det var; hans sm rda gon
vidgades i oro, och den sjl, som trollbundits i hans inre, blickade
fram i ngest. En sdan fara som hans frstr allt lefvande. Han kmpade
med hela sin jttekraft och sitt vilda lifsbegr, men frgfves; frst
lngsamt, sedan allt snabbare och snabbare drogs han nedt forsen,
rytande af fasa och raseri. Ett par barn sgo honom frn stranden och
mkade sin fiende. Hejdlst medryckt, med stmman drnkt af bruset,
hundra gnger snkt i djupet och prfvande den sista fasan, hundra
gnger uppe igen och brottande med frtviflans styrka, drog han, som
aldrig mtt sin fverman, sin sista frd, jmrande, maktls och blind
som en kattunge i forsens grepp. Som ett formlst ting stupade han utfr
branten, tillplattades, slets snder, tumlades om som en flck af blod
och grums och var borta.

Han hade bara _en_ mans frstnd till sin tolfmannastyrka, tnkte
Vild-Hussen. Det r bttre att ha tvrt om. Och han gled frsiktigt utom
faran i en vid bge och lade i land vid grussen.

Frn kammen sg han lfloppet djupt nere, blankt och stilla mellan
trdtopparna. t andra sidan lg den stora sjn ljus och klar mellan
sollysta strnder. Forsen och fallet skymdes undan, och dnet drifrn
frsvagades mot vinden.

Hr skall lfven rinna, sade han och stampade segervisst i marken.
Bcken dr frn berget skall grfva den efter som jag bestmmer. Hr r
vackert och lugnt, det r sknt att vara framme. Hela de tre dagarnas
frd lg fr hans minne som ett muntert fventyr, hela hans lif frut
likas. Det var frberedelser, pojkstreck och lek, och nu skulle
allvaret brja och vinsten fr mdan.

Sedan han upplifvat sin plan i alla smdrag, och lagt den frdig fr
sig, begaf han sig till sitt kvarter i nrmaste bondgrd, dr allt hvad
han gde af jordiskt gods redan vntade p honom i en liten kista.




                                 III.


Det var en vacker afton p vrvintern 1796 i kyrkoherden magister Daniel
Elavi Frisendals kk i Ragunda by.

Rummet var stort och lgt, och det klara vsterljuset frn trnga
fnster blef bltt mot skuggorna och hrdens eldsken, som lyste rdare
och muntrare n vanligt i kontrasten. Dr var fullt af folk, ty alla
grdens tjnare sutto samlade efter vinterns lnga vana, men icke lngre
tysta som d och stirrande mot nattsmnen. Hvar gng drren ppnades,
kom dr i en flkt af mjuk och fuktig luft liksom ett friskt andetag
frn hvad som hnde drute.

Detta var i och fr sig ingenting mrkvrdigt, det var solen som kommit
igen. Redan i juldagspsalmen hade man bebdat honom, och i Annandagens
Staffansvisa hade man p frhand bragt dmjuk tack fr hvad han skulle
fra med sig under ret. Nu frst var han hr, ty han hade sina vgar
att g och fick ej akta p otlighet. Ljus sknktes i fverfld, snn
blef tunn p backarna, hur omrkligt den n runnit bort, i allas inre
var det ngot som smlte och glittrade, och de hvardagligaste ord blefvo
muntra.

Jungfru Magnil, som annars var tyst nog, ehuru det gjorde en glad att se
henne s rask och spnstig, var sprksam i kvll och lockade andra att
tala. Det fanns kanske en srskild orsak drtill, utom den som alla
knde. Litet utom kretsen satt en ung herre med ett godt och vnligt
ansikte och litet frmmande min. Han var slktinge till herr Daniel och
hade kommit lngt ifrn, kanske nda frn Stockholm. Magnil var ocks
slkt till husets herre och knde vl drfr srskildt fr den nykomne.
Herrskapsfolk var hon nd icke riktigt, ty hon hade vuxit upp p nder
i huset, och hur hon vxte hade icke mtts p drrposten som i frga om
egna barn. Det hade gtt lika bra och lika fort i alla fall, katekesen
kunde hon utantill och bst stycket om arbetet och hlsan, och skulle
kanske kunnat lsa fven annat, om hon haft ngot. Skrifning och bgsm
voro dock fr henne lika stora hemligheter som fr pigorna. Men till
tjnstfolket hrde hon icke heller, ty utan att hon sjlf gjorde ngot
fr det, fll det ingen annat in, n att hon skulle tlydas, och man
afbrt henne icke i talet. Alla hllo af henne och voro ense om, att hon
skulle ha en plats fr sig, dr eldskenet lyste bst.

Magnil hade ftt drngen Mats att tala om sitt dagsarbete. Det bestod
sedan flera r endast i att hlla huset med vildt och fisk, ty
regelbundet tungt gra tlde han ej lngre vid, och ingen frstod sig
bttre n han p skogen. Det skulle d mjligen varit hans hund som bar
samma namn, troligen frst efter ett skmt, men som genom ett vrdigt
och allvarligt upptrdande gjort det fullt till sitt eget och fven fr
egen del respekteradt. Han hade de rtta mrkena fr en skogshund, tre
valkar p hvar sida af gommen, en rt i bogljumsken och skarklfvar p
ftterna. Gammal-Mats -- han kallades s till tskillnad -- pstods ha
samma mrken och drtill, som kta afkomling af finnslkt, vara luden
liksom den yngre. Skert r, att de trifdes bra ihop. Drngen hade ett
brunt, bredt och kantigt ansikte med mrka gon, nstan utan hvita,
liksom ett djurs.

Han berttade med lifliga tbrder, som den hvilken sllan slpper orden
ls och drfr har de motsvarande bilderna nrmare knutna intill dem,
nstan kroppsliga i samma stund de nmnas.

Kvllen frut, d skaren frs till i solnedgngen, var han ute p skidor
och fann bergsluttningen mot ster, dr tjdrarna kommo dnande i
trden. Han hrde tuppen grymta fr att klara strupen till morgonens
spel. Lngt fre gryningen gaf han sig dit med bloss. Det var som om han
krde hl i det tjocka mrkret, och han hukade sig ned fr att det icke
skulle ramla p honom. Han slckte och stod och vntade, medan det blef
grtt. Den som icke varit med om detta, den visste ingenting. Hjrtat
bultade hrbart i brstet, och man strckte p halsen fr att kunna
lyssna. En strimma ljus rann upp, ja knappt ljus, bara ett fladdrande,
som om det var p vg lngt bortifrn. Trden strckte sig fver en,
allting vntade.

Magnil hejdade sitt surrande hjul med fingret och strckte sig framt,
fven hon, med ansiktet lysande i eldskenet. Det fuktade garnet hngde
som en spnad af eld. Nr hon hrde honom, frstod hon hvad de vntade
p, bde han och skogen och djuren. Det var vren, hela dess oro var
dr. N? Var dr ingen?

Gammal-Mats slog ett par blosstickor mot hvarann, s att ett sakta men
mycket tydligt knppande ljud hrdes. Hunden lystrade till och skalf.

S hade det kommit, lngsamt frst, men sedan fortare och fortare, som
om ljusfladdret blifvit hrbart, tills slagen flto samman i en
darrning. D kom klnken. Han hrmade den med en smackning uppe i
gommen och gaf sedan en fljd af skarpa hvsningar. Det var tjdertuppen
som sisade i hnryckning fver sin sng och morgonen, som fylldes af
den. D hrde han ingenting, och jgaren tog tre lnga steg eller
sprng, icke mer, och hll stilla som frut. I sats efter sats nrmade
han sig p detta vis.

D dansade ju du som tuppen! Vid dina r.

Ja, om de ocks varit dubbelt s mnga, hvem ville inte dansa till den
musiken! Ingenting kunde jmfras med den. Man glmde allt, och snn
kunde lika vl vara hvita blommor i sommarnatten. Till slut sg man
fgeln, stor och svart. Han satt som rusig med halfslutna gon och
mrkte och brydde sig om ingenting. Vid sisningen knppte man hanen och
skt, nr den kom igen i nsta vers. D faller han, s tungt att kvistar
brckas af under honom, men skulle kulan g frbi, vet han ingenting af,
och man kan ladda p nytt.

Hur mnga gnger fick du ladda d, Gammal-Mats?

Han skrattade godmodigt och tryggt. Det skulle vara, om jag rkade p
tjderkungen, som ingen kan trffa annat n med silfverkula. Han sitter
i hgsta sens hgsta gran och sjunger fr hela landet. Han sitter kvar,
tills han glnser som guld i solen, och hans sng dallrar som af
guldstrngar ut fver vidderna.

Har du kanske sett honom ocks?

Jgaren blef hemlighetsfull och frtegen. fven det kunde hnda. Det
fanns mycket i skogen. Men det var lyckofgeln. Skt man p honom med
vanligt skott, miste man den lycka man hade.

Magnil smg en blick till frmlingen fr att iakttaga, om han hrde p
och frstod, hvad han kommit till fr ett land. Hon mtte hans blick,
som var mycket ljus, och vnde sig genast bort fr att kunna le. Hvilken
kvll, och hur roligt det var! Aldrig hade lgorna dansat s rda,
aldrig hade dagern legat s underligt ltt in i rummet, aldrig hade hon
vntat sig s mycket af vren. Tnk nu, hur det kom! Hvar morgon tog
solen ett stort steg mot norr och var nd tidigare dr, n dagen frut,
hvar middag lg skuggan kortare och blare. Snart skulle hela stora sjn
ligga ljus och stilla att vagga fram p. Lyckan, den skt man d i
flykten bara med en nskan, och som en silfverkula glnste
aftonstjrnan.

Hon fortsatte att locka ur den gamle drngen berttelser och sgner, dem
han annars gmde vl p, skogens hemligheter frn alla tider. Ju
dystrare de voro, desto mer lockade de henne hr vid brasan, desto
muntrare blef det.

Han talade om grafvarna frn digerdden. Man fann dem ibland, dr det
frr varit rjd bygd, men trden nu stodo s tta och svarta af fukt,
att man icke kunde se hvad tid det var p dagen. Man hade d icke orkat
grfva ner alla lik, bara lagt dem i rader, tckt med ris och fllt trd
fver, fr att icke vilddjuren skulle slpa bort dem. De hade ocks byte
nog nd. Boskapen lopp hemls och rmade om ntterna utanfr tomma
fhus, hstarna jagade oskodda omkring, i skrmsel fr sina skuggor,
skllkornas bjllerljud drnktes i gungflyarna, och hundarna blefvo
rofdjur igen och hetsade i svultna flockar efter getter och fr. De
fvergifna barnen i degrdarna glmde bort att tala, mttade hungern
med br och svamp och veko undan fr hvarann som fiender, nr de mttes.
Det var som om allt mnskligt lif skulle d ut, och vrlden bli tom. Fr
bjrn och ulf var det hrliga tider, de to sig mtta och feta, de vande
sig att ingenting frukta och redde sig kulor i boningshusen. I
klockstaplarna bodde uggla och uf med klockorna tysta fver sig, och
deras skrik ringde helgen in.

Nr folket hmtade sig ur sin dvala och skulle fresta lifvet igen, d
samlade skogen sina hopar till strid. De hade prfvat herravldet, de
gfvo det icke godvilligt igen. De hade upptckt mnniskornas svaghet
och druckit deras blod, nu sgo de dem djrft i gat och skredo frst
till anfallet. Lnge var kampen oviss. Ur debygderna trngde nya
flockar fram, de ville icke blott frsvara sin mark, de ville vinna ny
nda till hafvet, med gnistrande gon lurade de i mrkret. D, sades
det, vaknade tron p gamla vilda gudar. Man offrade igen till
jtteddaren Toregud, till den store jgaren Ode Sidhatt och Fr som
skrmmer nattens djur med sin blick. Den stora striden tycktes kommen,
och nu gllde det manligt mod och ingenting annat. Och hvem som hjlpte,
det lmnade Gammal-Mats osagdt och oafgjordt, alltnog, landet vann man
igen, som det nu lg, men lnga tider tog det, innan det blef helgadt
igen med klockringning.

Magnil hade aldrig hrt detta frr och stirrade in i det med stora gon.
Det hade kostat att vinna det landet, det var vrdt mycket. Nu var det
s vackert, men med jrn och eld hade skogen trngts undan, dr nu
fnstren glimmade i vsterljuset. Det var sknt att lefva dr.

Hon satte fart p rocken igen och fick berttaren p nytt spr.

Det var sgnen om den onda prsten, Sp-Herr-Ola, en gestalt frn
djfvulstrons mrkaste tider, som blifvit mytisk och af hvar trakt i
skogslandet krfdes som dess tillhrighet. Han hade vndt hela sin
starka sjl mot det onda, man visste icke hvarfr, kanske som ugglan
flyger rtt in i blet. Han gjorde inga vldsgrningar, som gamle herr
Peder i Hsj, som mrdade sex lappar p gstabud, dddruckna och klmda
mot vggen med bordet. Han gjorde vrre n s. Han satt tyst i sin
ensamma grd och spann ofrd fver trakten. Han frmdde allt, hans
blick kunde splittra sten som klden. Han hatade allting och kufvade det
under sig i skrck, han lste och lste i sina svartkonstbcker, och nr
han vnde bladen, flammade norrskenet upp i frosten. Han sg ned fver
bygderna, och han sg genom timmervggar och hjrtan och tankar. Han
snde trollskott p folk och f, frfrs tegarna, ddade fisken i sjn
och ripan i smskogen. Han blste eld i girigheten och vnde mnniskorna
frn hvarann, hvar och en fikande efter sitt. Han satt som klyftans
jttefigur af svallis och sten hgst uppe och sg, hur allting stelnade
under honom. Som en sdan fll han ocks. En halfgammal drng i hans
tjnst, en tok, som hllits skrmd mer n ngon, blef kr och kastade
svartkonstbckerna p elden fr att vrma flickans ftter, d han varit
fr lat att skaffa brnsle. Och Sp-Herr-Ola fick slag af ursinne fver
mnniskors barnslighet och dumhet, och allt blef godt igen.

Detta skrattade alla t s hjrtligt, som om de hrt det fr frsta
gngen. Magnil fick lof att smyga en blick t frmlingen fr att nnu en
gng se, om han frsttt. Och om det nu var hans gon, som redan stodo
leende mot henne, om det var brasan och sista glimten af vrkvllen, som
var s munter, alltnog hon knde en gldje och ysterhet, aldrig frr
erfaren.

Det klang af bjllror utanfr drren, en hst frustade hgt, och dr
lades en hand p klinkan. Magnil sg ditt fver sin snurrande rock och
mtte Vild-Hussens blick. Hon hade aldrig tyckt om den, och nu mindre n
ngonsin. Den lyste af smsluga tankar, den tycktes stndigt rkna och
var kall i sin liflighet. Draget frn drren var ocks kallt, och just
nu frs snn till skare drutanfr. Hunden Mats hade gonen mot den
nykomnes skugga, morrade mot den som mot ett kroppsligt och orovckande
ting, med nackhren resta och sin vanliga vrdighet aflst af ett styggt
uttryck af skrmsel och ovilja.

Hut racka, sade Vild-Hussen och glmde honom strax, hr ser fr
trefligt ut! Hr sitter I som snlla barn. Och som Magnil midt i
eldskenet var kretsens medelpunkt, fste han sin uppmrksamhet vid
henne. Du har blifvit stor, flicka, p de hr tre ren, hur har du
burit dig att bli s vacker? Och med det galanteri mot landtliga
sknheter, som han lrt sig vid disken i forna tider, och trodde vara,
hvad man prknade af en vrldserfaren man, steg han fram och tog henne
hrdt under hakan. Hennes frg blef drvid nnu djupare, och hon slet
sig frtrytsamt ls. Det tyckte han heller icke illa om, och han mtte
hennes framsteg i ohljd beundran, som man ser p en uppvuxen unghst.
Han fortsatte godmodigt och drjande:

I sitter hr s andktiga. r magistern hemma, och har han tid fr sm
vrldsliga bestyr, eller r han upptagen med att tnka p rakt
ingenting, som alla andra? Det har man inte gjort hr nu i alla fall,
det syns p dig, Magnil, och alla pigorna. Hr har berttats
krlekshistorier, det vill jag vga min gamla stfvel p.

Flickan svarade honom snft: Herr Daniel r hemma, och jag tnker han
tar emot hvem som helst.

S s, till och med mig, menar du. Men den andra frgan svarar du inte
p. Det behfs inte heller. Hvad skulle du annars ha i hufvut? Ingen som
ser dig kan heller tnka p annat, ha, ha.

Gammal-Mats har berttat historier frn skogen.

Ramsor, som I alla kan utantill. Vnta till vren, s fr I ngonting
nytt att tala om. D smller det.

Ja, det ha vi nu hrt i tre r, men nnu gr forsen t samma hll fr
allt hans skryt. Den lr vl gra s allt framgent, tnker jag.

Vild-Hussen rynkade gonbrynen med ett mrkt och rufvande uttryck, som
om han grubblat fver en stor ofrrtt. Du tnker s, I tnker alla s,
och handlar drefter, och hr sitter man inklmd i ert gamla skrp. Men
han glmde sin frtrytelse i ett triumferande skratt. Nej nu tecknar
det sig annorlunda. Nr all den hr snn fr smlta . . . Det rycker
redan i isen, det blir en lf som den icke varit i mannaminne. Har det
drjt, skall det g desto fortare nu. Se upp, sger jag, se upp!

Hans ansikte bar spr af den besvikenhet, han vidrrde, och han syntes
flera r ldre n nr han kom till trakten. Ryggen var en smula bjd,
och tinninghret grnadt, gonen hade byggt p samma luftslott framfr
tre vintrars gldbrasor och ftt ngot halffrryckt och fantastiskt i
sitt uttryck under den spelande slugheten. Men nu var han vid godt humr
af sin snabba frd och sina utsikter och tyckte bra om allt hvad han sg
och mest denna flicka, hvars lustiga lilla trots skulle bjas s ltt
som det andra.

Sitt hr med edra gamla historier, s lnge, sade han godmodigt, det
kan I behfva. Fr jag mitt i ordning vid forsen, kommer I nog till mig.
Det blir en kvarn som mal bara blanka speciedalrar, och den som kommer
frst fr mala frst. D blir det nog fart i er. Men hvem har vi hr? En
frmmande herre! Och han gick frbindligt bugande fram emot honom med
en kontrast i rrelserna mot nyss, en halft dmjuk och halft skrytsam
vrdighet, som stack i gonen fven p den ovana skdaren.

Frlt mig, sade han, jag kan godt frst, att det r magisterns
slkting, unge herr Unus. Hitkommen fr att studera mnskligt lif, om
man s skall kalla det. Infr en belefvad man, som haft tillflle att se
andra seder n p bondlandet, fr jag be om urskt fr mina egna. fven
jag har sett vrlden, fast det brjar bli lngesedan nu, men det kunde
hnda, att jag ser den igen. Mitt namn r Magnus Huss, fordom borgare i
en otacksam stad, i dag ingenting och i morgon allt, alldeles som tredje
stndet i Frankrike anno ttionio. Man kallar mig Vild-Hussen nu, och
jag r en ofrstdd man. Hvarfr jag heter s, fr ngon annan frklara,
ty jag har litet brdtom till er vrdade farbror. Magnil kan gra det,
men sger hon ngot ondt om mig, s tro henne inte. En fnurra kommer s
ltt p trden, ni frstr, men vi tv knner hvarann. Det roade honom
att framhfva denna p stllet uppfunna frtrolighet, och sedan han
tagit ett sirligt afsked, som med artigt dold frvning besvarats,
blinkade han t den frtrytsamma flickan och gick samma vg han kommit.

Den unge mannen var p detta stt inryckt i kretsen, och som hans
nyfikenhet var stor nog, vnde han sig frgande mot Magnil. Hon var rd
och harmsen och sparade p orden.

Det r han som skall gra rnnan frbi Gedungsforsen. Han pratar alltid
tok och skrflar, drfr heter han Vild-Hussen.

Mera brydde hon sig icke om att sga och satte ter fart i sin rock. Men
de andra gfvo historien om fretaget. Mycket fyndigt, nstan som med
trolleri hade han gjort sitt. Det var en underlig karl. Man var litet
rdd fr hur det skulle sluta. Han pratade om en sjsnkning, hade
bildat ngot slags bolag fr den jord som skulle vinnas, och satt upp
papper som ingen var klok p, men alla skrifvit under. Han hade blandat
sig i allting och fverallt. Ehuru det hela sg ut att bli till
ingenting, som naturligt var, ty hvem kunde gra ngot t lfvar och
fall, som Gud bestmde om, nskade nd mnga, att han varit borta.

Gammal-Mats hade suttit tyst hela tiden, ty det rrde sig om saker som
icke lgo inom hans omrde, men nu gaf ocks han sin mening med de mrka
gonen lika hemlighetsfulla och barnsliga som under sgnerna nyss.

Det r intet godt med honom, sade han eftertryckligt, han ser inte p
oss som man br se. Ingen vet heller, hvad han skrattar t och hvad han
vill.

Och man blef slagen af att hund och husbonde tycktes alldeles
fverensstmma i sin mening och vnde sig frn mnet, som man brukade
gra det med ting, dr man icke bottnade.

Magnils rock surrade fortare och fortare och fyllde ensam stillheten.
Hon var nnu frtrytsam fver Vild-Hussens beteende. Frr hade han
aldrig gett akt p henne och behandlat henne som ett barn. Det var icke
lngre muntert, skymningen hade brutit in, och det var en kvll som alla
andra. Nr hon sg p frmlingen, undrade hon, hvad han egentligen var,
hvad han ville dr, och hvad han tnkte p. Hon ngrade sig, att hon
lockat samtalet i gng och lagt sig och andra ppna fr honom med deras
oerfarenhet och enfald. Man skulle icke visa sig s, ty nr allt kom
omkring, var man lika mycket vrd som hvem som helst.

Den unge mannen  sin sida sg ofta p henne och fann henne vacker, dr
hon satt reslig och stel i eldskenet. Han log i sitt inre t den
vidskepelse och vantro, han ftt skymta, men som han lskade mnniskorna
bara drfr att de voro mnniskor, och nnu mer naturen, drfr att hon
var natur -- han uttalade ordet oftast p franskt stt -- tog han ett
lifligt intresse i det hela, och hans lje blandades med vemod, som nr
en vuxen tnker p sig sjlf som barn. Han beslt att anvnda den tid,
han fr tskilliga orsakers skull var ndgad att tillbringa i denna
landsbygd till att upplysa och frdla mnniskorna, och det var med ett
visst nje han tnkte p, att det fll sig nrmast att brja med Magnil.




                                 IV.


Det var rtt svra r, Vild-Hussen hade tillbragt i Ragunda, sedan han
kom dit frn frden uppfr lfven, viss om framgng och darrande af
otlighet att gripa sig an. Allt var ltt och muntert d, sjlfva den
ljusa sommarnatten, som ingen helt vande sig vid, hur ofta den kom igen,
tycktes lofva underverk.

Han hade genast satt fart i arbetet och kommit den trgaste att frst,
att hr var frga om ngot stort och uppseendevckande. I mansldrar
frut hade man stirrat p den stora sandsen, som stngde vgen fr alla
framsteg, man hade rknat och prfvat krafterna utan tro p, att det
skulle leda till ngot. Det var fr stora mtt p det, man hade att
fvervinna, och mnniskor voro sm och fattiga. Hur man n anstrngde
sig, skulle nog allt frbli som det var och frn eviga tider bestmts
att vara.

fven hans plan, fyndig och djrf, som den frefll, hade man antagit
under fverrumplingen af hans talfrhet, och vintern hade nstan bragt
den i glmska. Nu fick man se, att det var annat n ord.

Som Vild-Hussen genast sagt, mnniskoarmar frmdde icke mycket, om de
icke lto hufvudet sitta fverst, flit hjlpte fga utan lycka och
dristighet. Midt p sens hgsta topp ppnade han liksom p trots
anlggningen. Han grfde en djup brunn dr, ingen frstod rtt hvad det
skulle gagna till. Men undan gick det, sjlf stod han p bottnen och
sjng de uppsluppnaste visor, medan han kastade sanden fver axeln till
mannen ofvanfr. Ju lngre ned man kom, dess fortare rasade vggarna --
det var som att grfva sin egen graf -- men Vild-Hussen sjng muntrare
och arbetade flinkare ju vrre det tedde sig. Dessemellan var han lngt
drifrn uppe i skogen, timrade bockar och holkade ur rnnor af de
tjockaste tallstammarna och fngade upp Bongsbckens vatten i dem. Nr
brunnen var frdig och plankfodrad, ledde han dit fldet -- det var
meningen med det hela, och nr den fyllts, ppnade han luckan mot
Lokngen som lg djupt nedanfr. Vattnet brt sig fram med stor fart,
fversvmmade, larmade, skar sig en djup vg i sanden och slet undan det
grna. Det var frargelse fr Vsteredsborna, som miste sitt h, men
detta var till en del frutsedt, och kungl. maj:ts ndiga tillstnd var
inhmtadt fr den saken, mot ersttning af hvad som gick till spillo.

Nu kunde hvar och en se, att Vild-Hussen icke pratat i vdret, hans
anseende steg i Ragunda och Stugun, och man brjade tro, att han nra p
kunde gra hvad han sagt. Desslikes steg hatet i Vsterede och byarna
nedanfr, och dr blef hans rykte nnu strre, efter fantasien lttast
pverkas af fruktan och bekymmer. Det var inte bara het det gllde,
utan laxfisket. Ingen kunde veta, hur det skulle st sig, om dr blef
vg frbi fallet. Smulorna t hvar voro nd icke fr mnga, och det
hade alltid varit en klla till frnjsamhet, att uppe i sjn hade folk
ingen storfisk att skryta med. Drtill brjade kloka mn upplifva den
gamla oron fr att fljderna af det som var  frde icke kunde berknas.
Fallet stod vl dr det stod, men sndes en del af vattnet p ny vg,
kunde det gra ofog nog, om man ej var varsam, och det misstnkte ingen
Huss fr. Han skulle knappt gtt sker, om han gett sig dit ned, men det
gjorde han aldrig. Han hll sig uppe p sin hjd och skrattade hvar gng
han snde ut en ny flod mot dem. Nr rnnan var utgrfd, gjordes en ny
brunn, lngre int, och drifrn fortgick det likadant. Allt lofvade en
snabb fullbordan.

D brjade om ntterna alla slags olycksfall med vattenledningen. Bockar
rasade i kull, och nr man sg efter, voro de genomsgade, rnnor
frsvunno och hittades lngt drifrn med hugg och hl i, och snart
hittades de icke alls, eller bara svedda spillror efter dem. Ingen kunde
bevisa, hvem som gjort det, men alla visste det. Det var naturligtvis
Vsteredsmnnen, och frmst utpekades en karl vid namn Sven Olsson. Svag
i hufvudet hade han alltid varit, och de lnga vintrarna, d just
ingenting annat fanns att gra, hade han grubblat fver hvad frsynens
mening var med allting. Skulle man stiga upp, skulle man bli liggande?
Det ena som det andra var fullt af snaror. Mnniskan gick i blindo, och
blott ett var visst; hon skulle vara dmjuk och akta sig fr att
frndra ngot, ty vid Nahons loge blef Ussa slagen af Guds vrede,
emedan hans hand rrde vid arken till att hlla den upprtt. Han kammade
icke ens sitt rda och lurfviga hr, hans tankar stodo stilla under det.
Nu hade han blifvit alldeles frryckt af detta nya phitt, som man
talade s mycket om, ty man var icke van vid nya tankar i skogsmarken. I
hans dunkla hjrna blef det till hotande synd och ofrd, detta frsk
att ingripa i den allsmktiges rdslag och gra vg, dr sdan icke
skulle vara. Han stod hela dagar och stirrade i fallet, som om
Forskarlen hade frgjort honom, och ruskade sitt hufvud och grt ymnigt.
Mnga andra tnkte ungefr som han.

Vild-Hussen grt icke fver motgngarna, tvrtom gllde nu hans skmt
stndigt Sven Olssons rda lugg, och han dref p sitt folk ifrigare n
ngonsin.

Han unnade sig ingen ro, om ntterna hll han vakt med bssa och
aflossade ibland ett skott fr att stta sig i respekt. Men hans lynne
frdystrades af trtthet och missmod, och han var inte lngre s munter,
som han syntes. Arbetet gick fr lngsamt, den dyrbara tiden rann bort,
fortare n Gedungsens vatten. Alla slags klagoml och lagskningar
hotade att skrmma hans parti, och man trodde icke s visst p planen.
Han brjade hata denna storfors, som rullade och brusade fram med
urldrig vanas makt; fven han brukade vallfrda till den frn sin sida
och stod lnga stunder och grubblade vid den. Den blef honom en
personlig fiende, dum och vild som den tokige mannen i Vsterede,
fvermktig och hotfull med en vilja motsatt hans. Dr var samladt allt
som han hade att fvervinna, och det var vida starkare n han trott.

Sommaren och hsten, arbetstiden gick; han var lngt frn frdig, och
vrfloden skulle g frbi honom, nr den kom. Ett helt r var
bortkastadt. En natt, som han stod dr, laddade han, drifven af ett
raseri, som han sjlf icke begrep, sin bssa med kula och skt af den
midt i fallets hgsta och hvitaste hvirfvel.

Som han gjort det, knde han sig frysa fver ryggen och lyssnade genom
dnet efter ett skrik. Han hade visst icke frlorat den tro p mytiska
vsen, som barndomens skrocksagor inympat i honom, Forskarlen var en
verklighet fr honom, ehuru han vant sig vid att ltsas, som om han icke
fanns, liksom mycket annat, som enfaldigt folk fste sig vid till skada
fr sin framgng i lifvet. Nu vntade han sig se honom, och alla slags
historier om naturmakterna dko upp i hans minne, deras dystra evighet
och gtfulla vsen, deras hmndlystnad och vana att krfva lif fr
skymf. Men han sg ingenting, och hrde knappt ens skottet, som drnktes
i bruset. Hvirfveln stod lika hvit i mnskenet med tidens bristande
bubblor, dr var intet blod och intet sr. Han skrattade t alltsammans
och mest t sig sjlf och gick att sofva.

Sofva fick han nog af, ty den lnga vintern kom, d han knappt kunde
gra ngot annat. Att sitta i den lga bondstugan och se mor laga mat
med alla andra stirrande omkring sig, var det lif? Sndagen rter med
rofvor i, veckan grt, det var tidrkningen. Bordsbnerna s lnga, att
lckerheterna kallnade. Det var det vrdt! Att byta tankar med folket
tjnade ingenting till, ty de hade inga att ge i stllet; affren blef
klen. Berttade man ngot fr dem, visste man icke, om de begrepo ett
ord. De sutto dr njda och undergifna -- var det mnniskor eller
trbelten? Vintern rufvade deras hufvud som en hna p bogg, ingenting
kom det fram. Tnkte ngon, blef det till sjuka, till grubbel,
misstankar som rotade sig allt djupare, afund eller girighet, men mest
fruktan och bfvan fr domen och evigheten, som just icke kunde bli
vrre n den redan var. Men de flesta tnkte icke alls, de sofvo.
Uthussysslorna togo s ringa tid, det var bara litet vedhuggning och
jakt -- ripfngst med snaror -- klden strp allt lif. Vild-Hussen blef
frndrad. Han hade aldrig haft stor respekt fr sina medmnniskor, men
tagit dem som de voro, funnit det trefligt ibland dem och skmtat i
godmodigt frakt som en stor hundvalp bland sm. Nu frs godmodet till i
besvikenheten och otligheten, fraktet blef kvar, och det hade inte
lngt till hat. Allting var ju fientligt, mrkret kvfde ljuset, snn
krp slickande upp mot stugfnstrets matta vrme och ville mura en graf
af drifvor, klden bet i stockarna som hrda tnder, vinden stack med
nlar. Sg man ut, lg jorden svartbl och hvit under tung himmel och
trde sig sjlf i tomt grubbel, bjrnen sof i idet och drmde om blod.

Hans planer blefvo allt dristigare och ifrigare i den tunga
sysslolsheten, han ville kufva allt, r om allt, ha hg ockerrnta p
sitt slumrande kapital. Han skakade af sig missmodet och gaf sig ut
bland mnniskorna, bullrande, skrattande och mngordig som frr, men han
hade inte lngre roligt sjlf, och liksom en girigbuk frlorar sinnet
fr hvad som kan fs fr penningarna och hamnar i frryckt krlek till
sjlfva det sterila medlet, blef mer och mer den hrda makten hufvudsak
fr honom. Ingenting fick gras i denna lilla vrld utan honom, allt
skulle lnkas s, att det lge frdigt fr honom i framtiden, allt
skulle frutses. Han sdde ut misstro och tillfrsikt, fiendskap och
vnskap, han knt samman intressen och frvntningar vid sitt fretag,
tnde tr efter det nya och leda vid det som var. Han hll fram
utsikten till en snkning af sjn som fljd af det frndrade lfloppet;
d gllde det att vara med och dela bitarna af den vunna marken. Det
mste sttas upp i skrift och vara frdigt s att ingen fick ngot, som
kunde hllas utanfr. Han forskade i de obestmda rttigheterna till
skogen, han sdde frn till blifvande tvister, och framfr allt vande
han alla vid att i honom se den som ensam fverskdade det hela.

Mnga ville ingenting ha att gra med allt detta, de hllo fast vid sitt
invanda och to hellre sitt brd utan sofvel n de riskerade att komma
en annans rtt fr nr. I dem sg han sina vrsta fiender, och
frbannade deras dumma frnjsamhet med all den fdernerfda enkelhet
den rotade i.

Sommaren kom med nytt mod, nya svrigheter och ny seger; till hsten lg
det ndtligen frdigt. Vintern fljde, likadan som den frra och vrre
genom upprepningen, men nu skulle det dock bli slut, bara vrfloden hann
dit.

Men den kom aldrig, lfven krympte ihop och blef obetydligare n i
mannaminne, ingenting kunde gras. Sanden i hans rnna rasade ned i
torkan, det var som att brja p nytt igen. Frsiktiga mn ville nu, att
han skulle anvnda tiden till att bygga dammar. Det kunde visa sig
ndvndigt, sade de, ty man mste veta, hur lngt man gick. Det insg
han bttre n de, men mindre n ngonsin ingick det i hans planer. Nej,
hvad vsen och oreda n blef fljden draf, nu ville han sl ett riktigt
slag och visa hvem som rdde till sist. Allting hade varit honom emot,
och nu hatade han icke blott folket utan hela nejden och den ljusa sjn,
dr man frde sitt obekymrade sommarlif, som om allt varit i sin
ordning. Betrffande byarna drnere, kunde hans fiender grna f knna
p skrck och se hvem de trotsat; det skulle lra dem respekt fr
framtiden. Allts vnde han bort varningarna med skmt och grfde sin
rnna bara djupare.

Den tredje vintern rgade mttet. Nu hade han grna sett hela nejden de
och offrat alla sina utsikter fr den tillfredsstllelsen. Men efter han
intet frmdde i denna riktning, och fven insg hur barnsligt och dumt
det skulle varit, klamrade han sig fastare vid sitt hopp och sina
planer. Hans munterhet blef vildare, men icke mindre frslagen, han for
rundt bygderna i brnnvinsfester och gjorde fattigdomen fattigare och
behofvet otligare; dr steg ett rdt ljus upp genom skorstenarna och
skar i mrkret som norrskenets flammor.

Nr nu vren kom och lofvade s godt, steg gldjen honom som ett rus t
hufvudet. Han kunde icke sitta stilla, han for ikring fver allt, som om
han mst vaka fver sitt, att ingen tog bort det. Det roade honom att g
hgt uppe p hjderna och se ned fver landskapet, dr det glimmade och
lyste som idel silfver i sol och smlt sn, med bergen bla bakom och i
sjn en bl strimma efter lfvattnets lopp, som hvar dag blef bredare.
Det lg alldeles som nyskapadt dr, muntert, s att det tog andan af en,
och ungt, som om aldrig en vinter gtt fram fver det. Det var hans,
lika visst som om det rymts i hans breda flata hand. Det stod icke emot
lngre. Om man kunde sga s om ett ddt ting, s nstan log det emot
honom.

Alltsedan han sett Magnil i prstens kk den kvllen, kom hon
oupphrligt fr honom vid denna syn, utan att han brydde sig om att
undra hvarfr. Kanske var det fr att han ocks blef ung med allt det
unga, och glmde den tid som gtt, kanske bara emedan hon varit s
trotsig, och det kunde roa honom att nu p lek bryta sdant efter allt
allvaret. Han brjade f lust att ga henne ocks. Tyvrr var han fver
den lder, d man fr en ringa insats vann det man ville ha. D fick han
vl ta henne till hustru, han kunde ju brja p att tnka p sdant nu.
Hon var fattig -- bah, han skulle ju bli rik. Frresten kom han ihg,
att hon gde en hemmanslott, tmligen kringskuren af Gud vet hur pass
lagliga tgrder. Den kunde fr honom bli just det fotsteg han behfde
fr att gripa in och omkring sig i trakten. Hon hade blifvit mycket
vacker, lng och grann -- hrd och stolt i gonen, men det betydde
ingenting. Rask som han var i beslut, tvekade han icke alls att nu fatta
ett nytt. Hon skulle ocks bli hans.

Det var icke mycket att gra t saken nnu, men hvar gng han mtte
henne, skmtade han med henne. Hon gaf korta svar eller inga alls, men
det betydde fga. Det var flickors stt att leka en smula sjlfstndiga,
medan det nnu var tid. Tyckte hon inte om honom, var det vrst fr
henne; alltid gaf man med ifver bort en beroende varelse, nr det kom
drhn.




                                  V.


Olof-Gabriel Unus var son till en prst, som frn sin fdelseort,
Nordmaling, genom diverse gynnsamma omstndigheter rkat frflyttas till
och ta fste i sjlfva hufvudstaden, ja vissa lyckliga predikosndagar
sjlfva hofvets soliga luftkrets. Dr utvecklade han, alldeles som om
han varit fdd till det, ur puppan de finaste svarta vingar -- hans
prstkappa var af siden, och honung lg jmt p hans tunga -- och ltt,
fast allvarligt, svfvade han som en sammetsfjril bland de blommor
hvilka, om de ocks sett sin bsta tid, dock icke p lngt nr vissnat.
Ingen kunde som han vara strng i principen och mild i tillmpningen,
ingen blste vltalighetens spbubblor s fullndadt runda och skimrande
och med s mycket luft i som han. Sjlfva dopets vatten fick, stnkt
frn hans vrdade hnder, en obeskriflig soupon af parfym, och andens
dufva p hans skuldra kuttrade idel krlek och vemod som i Arkadiens
lunder. Visst kunde det hnda honom som andra, att publiken halfsof
under hans tal, helst efter srskildt anstrngande fest- och dansdagar,
om det var mycket varmt, men inga strande drmmar smgo sig in i
medvetandet, endast ett mjukt vaggande. Och nr man i sjlfva slutet
ryckte till och med vidppna blickar mtte hans, fanns dri icke ett
spr af kunskap om hvad som passerat, utan blott en god mans lugna
samvete och styrkande serenitet. Fljden var, att han ocks fick det s
godt, som han frtjnade, och hade han gt det ringaste sinne fr
politik, kunde han ha blifvit biskop, ja rkebiskop. Men fr
riksdagsintriger och komedispel hade han ingen hg, hans musa var
idyllens. Nr bubblan brast fr pistolskottet i operahuset, drog han sig
undan till ett behagligt och bekvmt prstadme p landet med mnga
herrgrdskarosser, hvita lamm i grngrset, smultron och grdde och
ofrdrfvade bnder, som i hvar bordsbn antogos prisa fverheten och
vrldens gng, med sparris fr de stora och frnjsamhet fr de sm.
Sltkammade med vatten hvar sndag, gladde de hans ga, som lskade se
lycka, och hans tid var lugn och blid, och sjlfva hans pudel liknade
frvillande ett vlfdt och kortbent fr. Hans enda bekymmer var sonen.

Olof-Gabriel var en vacker gosse, dunig och rosig som en persika och med
klara, litet runda gon, som ifrigt brunno mot allt som var nytt och
godt. Som han hade ett vekt sinne, gjorde det honom ondt att ingen
respekt kunna ha fr faderns stt att lefva och taga lifvet, hvilket han
fann kallt och konstladt. Han sade hjrta, medan man frut sagt
bildning, Gud, dr man talat om frnuft, och knsla, dr man tegat
still men ofta knt. I den lder d man har svrt att i umgnge med
mnniskor finna rtta tonen, och tillskrifver detta brist p rst och
ra hos de andra, och d all stil frefaller linjerad och dd, flydde
han till mnniskan, sdan han knde henne i sitt inre, och hon utan
tvifvel borde vara, och till naturen, som han stiliserade p nytt, utan
att veta hvar han tog mnstret. Den var mycket huld och s fylld af
knslor, att den formligen smalt hvar kvll, i synnerhet, om det var
aftonrodnad, men s kry nd, att den om morgonen -- och mycket
tidigare, n en ung dyrkare orkade g upp -- stod frdig igen, som om
ingenting passerat. Pilarna grto sig till en bastant vidd om lifvet,
bjrkens bark stod hvit, fr att tv slla sjlar skulle finna och
gemensamt konturrita det hjrta som klappade innanfr, blommorna
blickade oskuldsfullt, liljor nstan allihop, och fglarna, hvars arter
han icke skilde p, sjngo om krlek, men ingen s vackert som dufvan,
som bara suckade. Lycka, det var egentligen, hvad allt rrde sig om,
eller ocks intressant och knslofull olycka som smakade nnu bttre.
Han hade redan flera gnger lskat hopplst, liksom trden strcka sig
mot aftonskyn, med lika litet allvarliga anstrngningar, som deras, att
fvervinna afstndet. Han hade brunnit som vattnet, med mera lga n
gld, och resignerat som klippan i stel och romantisk ensamhet. Han hade
frt dagbok fver det hela och gladt sig t att finna spegelbilden dr
nnu vackrare och mer melankolisk n verkligheten, alldeles som insjns
afteckning af strnderna.

Men hvarje mnniska har mer n en sida, och den tid, han lefver i,
likas. Olof-Gabriels var revolutionens, och sammanslingrad med
egoistisk knslofullhet gick genom vrlden en vacker och manlig tro p
mnniskors godhet och frihetens vlsignelser. Lyckokrafvet blef till ett
rop p rttvisa, och de blickar som vndes friska och fuktiga frn
drmmen, sgo drfr icke mindre klart hvad som brast i verkligheten.
Han var fr ung att ha ntts af desillusionen vid de frsta blodiga
fverraskningarna, och hans hnfrelse hade icke hunnit mattas i klok
frsiktighet.

Hans far, den gamle hofmannen, tog honom ej helt p allvar och fann
svalget dem emellan betydligt smalare n sonen. Honom frefll det mest
vara frgan om ett annat mod p kldedrkten, men han ansg det nya
hlsofarligt nog, och var tillrckligt erfaren fr att inse, att lngt
fler bli martyrer fr nya moder n fr nya fvertygelser. Nr det gick
s lngt som till skandaler i tal och skrift i Uppsala, blef han rdd,
att detta skulle stnga den unge mannens karrir, ifall intrycket fick
verka. Han mste lta honom frsvinna fr en tid, och d det varit att
g ur askan i elden att snda honom till utlandet, erinrade han sig, att
han ngonstans i ett hrn af Jmtland gde en troligen hedersman till
svger, och snde honom dit i all hemlighet som en flykting.

Olof-Gabriel antog denna prfning med frtjusning. Den lnga sldfrden
i plsar och enformighet styrkte honom i knslan, att han var en martyr,
och att lifvets lycka fr honom var slut, gaf honom frtrfflig aptit,
nr kosten icke var fr usel, och under alla frhllanden en nnu bttre
smn. Han kom fram, frvnad, att det kunde finnas s mycket barrskog
och sn, och att mnniskor lefde midt dri, men fann godt behag i de
senare, som voro naturens ofrdrfvade barn utan allt kryperi. Han
beslt sig fr att stanna dr, s lnge ett omildt de nnu frunnade
olja t hans lampa. I farbrodern upptckte han en mild man, som lste
Posttidningarna en mnad frsenade, men icke mindre ofrtrutet blossade
tobaksrk till ekot af kanonerna i sder och grundade fver, hur allt
skulle sluta. Fastern var en beskftig fru, stndigt skinande ren som af
spa med hret stramt och hufvudet litet trngt, lika vltillfreds i sin
rustika enkelhet, som hennes bror, stadsrttan, i sin ost. Kusinerna
voro fr sm och osnutna att vara ngot fr honom, annat n texter till
betraktelser, nr de stodo i aftagande rad vid mltiden, som piporna i
en orgel, hur vinkeln pekade hn mot vaggan eller grafven som alltings
begynnelse och slut. Den enda han icke genast fick klar fr sig, hvarken
till stllning eller natur, var Magnil.

Hon t icke med vid bordet, utan drog sig tillbaka, nr hon dukat, som
om hon haft fr brdt att hllas inne. Hon gjorde fven andra tjnster,
hela dagen, men af sig sjlf, som om hon just funnit p dem. Matmodern
kom oftast fr sent med sitt hrskarord och tyckte icke om detta, men
hll god min infr det ptagligt ndamlsenliga. Flickans hllning var
fr rak, fr att i allmnhet kallas vacker, men som hennes rrelser voro
ovanligt snabba och ltta, tnkte man icke drp. Hennes gon, djupa,
men nd ljusa, hllo p afstnd utan skygghet eller ovnlighet. Fast
begrnsad vid den lder, d hennes kn r som skapadt att bja sig mot
std, hll hon sitt unga kvinnohjrta upprtt som en flamma i stillhet.
Frst hade hon visat en nyfiken och barnslig ppenhet, men den hade
strax gtt fver. Att Olof kallade henne vid namn som alla andra, och
hon sade Herr, frde ingenting af fver- och underordnad med sig. Den
tonen felades fr resten fven annars bland dessa bnder, som aldrig
knt annan rangskillnad n prstens patriarkaliska. Olof fick snart
veta, att hon var aflgsen slkting till herr Daniel, men icke af
prstslkt sjlf i de nrmare leden. Hennes namn var Ram, och hon var
beroende fr sitt brd, ty den hemmanslott hon gde, hade nstan bara
skogen kvar, och en ensam flicka kunde drmed gra ingenting.

Han var mycket intresserad af henne, han visste knappt hvarfr. Redan
med detsamma han kommit, en kvll vid kksbrasan, d han hrt p en del
rtt tokigt prat, som gaf en underlig frnimmelse af vr och frmmande
lif, hade denna samlat sig kring henne. Allt som rstiden skred fram,
och det gick fort i r, sysslade hans tankar mera med henne. Det var s
mycket som frndrades, och han knde knappt igen sitt eget jag. Dessa
granar och tallar, dem han sett p mest som kulisser, mellan hvilka det
egentliga teaterstycket, den knslosamma idyllen, spelades ut, brjade
st som lefvande fven de. I svartbla, oerhrda strckningar reste sig
skogshjderna bakom hvarann, vattnen glittrade kyligt lugna emellan, det
var stort och ensligt. Men flyttfgelsflockar gledo och stannade hgt
uppe i luften, spejade nedt, sttte ut skrin af gldje och snkte sig i
raka linjer mot demarkerna. De knde igen detta, de hade sina hem i det
landet och lskade det. Mnniskorna lskade det ocks, de talade icke om
det och tnkte kanske icke p det, men deras rrelser blefvo snabbare,
deras gon ljusare, allt som ljuset och rrelsen kom ter. Det blef
frvnande vackert, underbart ltt och muntert, med en gldje som liksom
luftens dryck eggade med sin friska kyla. fven hr hade lyckan sitt bo.
Den var olika hvad han frut hade tnkt sig, men jorden var ocks
strre, n han vetat af. En idyll i mrkt och moll var en idyll i alla
fall, och den unga naturdyrkaren strckte ut armarna mot detta nya och
vntade p hvad det skulle gra med honom, van som han var att smlta in
i stmningar.

                   *       *       *       *       *

En morgon knde Olof-Gabriel solstrlar stryka fver gonlocken, och de
korta sekunderna af kamp mellan verklighet och smn vidga ut sig till en
tidls rymd af gyllene ltthet, af frigjord flykt och okroppsligt
svfvande lycka. Han drmde ngot, omjligt att fnga i ord och begrepp,
som angenma drmmar oftast ro det, men nr han ppnade gonen vek det
icke bort som annars. Det lyste frn kammarens hvita och fattiga vggar,
det frnams i ljud och knsel som en dallring i luften, hvilken
smningom blef till ton. Det r lrkan, tnkte han, jag har hrt den
frr, men nr och hvar?

Fortfarande som i en drm, kldde han sig s omedvetet raskt, att han
knappt visste af, nr han stod frdig, och nickade mot de torftiga
mblerna i gladt igenknnande af verkligheten. I samma stilla undran
lyssnade han till trappstegens knarrande lten under foten, som om det
varit hviskande och skrattande rster, han kom ut i farstudrren och sg
framfr sig.

Dr stod Magnil vid brunnen med armen p stngen, som lngsamt sjnk med
sin kubbe, medan repet med mbaret gled upp ur djupet, och vattnet,
skvalpande fver kanterna, glnste som idel silfver och droppade med
klingande mrka terljud. Flickan stod som stpt af samma glans, fast
mot luftens sol, men med ljuset brinnande och flyende i konturerna och i
det bara hufvudets hr.

Han gick mot henne utan att hlsa, nu som i drmmen var dylikt ondigt,
och man behfde inga ord. Hon sg honom, hennes rrelse stannade af, och
armen lg darrande strckt efter tret.

Fr jag dricka? Och utan att vnta p svar, svngde han mbaret emot
sig och hll munnen intill. Aldrig hade han knt en sdan dryck. Den var
kall, som om den kommit ondligt lngt ifrn och bragt med sig
barndomens hissnande intryck af sj och djup och kvllande lif. Den gaf
ett luftigt rus af gldje att vara till. Nr han skrattande torkade
friskheten frn kind och haka, skrattade Magnil tillbaka, och ingenting
var emellan dem.

Har du sofvit godt, Magnil?

Hon skrattade ter. Det r lngesedan jag steg upp. Som alltid, tnker
jag. Och du?

Ingen af dem tnkte p, att de duade hvarann.

Drmde du ngot, Magnil?

Hvem minns det? Drmde du sjlf?

Jag tror det, och just det hr mtte jag ha drmt. En sdan morgon!

De sgo ut emot den, bda tv. Ljuset hade nnu detta svfvande, som hr
till dagens brjan, helst d daggen varit stark. Bjrkarnas spda
lfverk brann som gyllene dimma och tycktes kunna lyfta sig frn de
hvita stammarna och lsas upp. Grset gnistrade som om en regnbge yrt
ned i stoft dr. Skogshjderna voro som lugna bla moln, och sjn var
slt och klar som ppna rymden emellan.

De visste bda tv, att de hllit af hvarann allt frn brjan. Hvarifrn
skulle annars allt detta vackra ha kommit? Tiden fick icke g ifrn dem
nu.

Ser du sjn, Magnil? Hvarfr skulle vi icke fara ut p den?

Nej visst, det fanns intet skl. Blott att dagen krfde sitt arbete som
vanligt.

Vnta tills i kvll, d ha vi hela natten fr oss. Nu blir det aldrig
mrkt.

Nej, det fanns ju icke ens ngon natt, allting var frndradt. Och med
denna fverenskommelse bytte de sin krlek lika enkelt, som barn bli
hvarandras bsta vnner. Det var s olika hvad Olof-Gabriel hittills
drmt om den mma passionen, att allt detta knappt fll honom in. Det
var idel dumheter, och ingenting annat var nu af vrde, n att skymta
Magnil tid efter annan under dagens bestyr, byta ngra ord med henne,
detsamma hvilka, ty blicken och leendet var allt, och vara hos henne,
nr det blef kvll.

P sjn var sedan deras vrld, den var icke lik ngot annat. Ljus och
stor var den, som nuets ondlighet. I vster ett strmdrag i djupet, som
krusade ytan, drifrn kom vattnet ur oknda skogar. I ster slt den
sig samman, och forsen blef snabb mot Gedungsfallet med den hvita dimman
fver trdtopparna. Dremellan var vidden stor, och utsikterna vxlade
stndigt. Det var branta strnder, dr bjrkarna bjde sig fram fr att
se sin krona, men de mtte blott hvita stammar och darrande kvistverk,
drkten var nnu ltt som en doft. Det var vikar mellan ngssluttningar,
s lugna och glansiga, att btens svall for fram genom spegelbilden, som
om de gula blommorna rrts fr sakta vind, men dr var ingen vind, och
luften stod still om allt. Hga berg fanns dr ocks, mrka af barrskog
eller nakna och tunga af sten som nnu hll vinterklden kvar. Sm
holmar simmade p vattenytan, och blommande slg och vide spredo sin
matta honungsdoft drifrn efter draget af rodden. Allting var blekt,
men tydligare n om dagen, d solen brann i hvar glansyta, det var vren
utan oro.

Olof-Gabriel talade mycket, nr det var Magnils tur att skta rorna.
Hon lyssnade d mest, ty den taktfasta rrelsen vingade tankarna, men
orden hll den tillbaka. Det behfdes icke heller svar, blicken var nog,
allting lg ppet mot himlens ppna rymd, och ingenting behfde gmmas.
Ibland, nr ngot mste gras klart med frgor, hll bten inne sin fart
och stod stilla, liksom en fgel hvilar p vingarna med luft fver och
under. Han ppnade hela sin sjl, berttade om hur han vuxit upp, och
hur trngt han funnit det bland mnniskorna. Det fann hon frklarligt
nog, nr hon hrde, hur de lefde och ngslades fr hvarann. Men talet om
Naturen, hans enda trst, tyckte hon icke om. Frst trodde hon, att
det var ngot fint och bortkrngladt fruntimmer, och var svartsjuk och
skygg mot tanken, men nr hon frstod, att det var frgan om vatten och
jord och himmel, frvnades hon, att de kunde vara s olika drnere. Hon
lngtade icke dit och sg sig omkring p sin stilla och starka vrld.

Men han talade ocks om allvarligare ting, om sina ider, som han lidit
fr, men som voro tidens och drfr fdda till seger. Han nickade och
stammade af ifver och skte sina vltaligaste ord fr att riktigt gra
sammanhanget klart fr henne, hans stmma fick gossars uppriktiga
tonfall utan ett spr af frkonstling, och gonen stodo ppna och stora
mot gossarnas framtidsvrld, som om ngra r skulle st verklig. Hon
mste frst detta, och skert fattade hon det ltt med det naturliga
frstndets skrpa och hjrtats omedelbarhet. Alla mnniskor voro lika,
och alla voro de goda. Hvad de ville var lycka, och naturligtvis skulle
de ocks n den, nr de icke lngre i blindhet hindrade hvarann. D
skulle alla skrankor man och man emellan falla, och jorden rcka till
fr alla lngt bttre n frut. Man hade varit dum. Orttvisa och
tyranni hade bredt sig midt i solen, men nu var det nstan fver,
frnuftet brt igenom hjrnspkena, och man nalkades med stora steg
lycksalighetens och frbrdringens tid. Drfr var det sknt att lefva
just nu.

Hon lyssnade tyst och uppmrksamt p honom, och naturligtvis hade han
rtt som alltid, men ibland tycktes det henne s enkelt, att hon
frvnades fver hans hftighet att bevisa det. Ibland mrkte hon, att
hon icke kunde flja med nnu. Visst voro alla lika. Hjlplsa fddes
de, i mda vxte de sig starka, ty man fick ingenting fr intet, en man
var en man, och alla skulle en gng ligga lika lgt. Men jorden var hrd
att plja och skulle vl s bli, lycka fanns dr visst, men ocks mycket
annat, det var icke ltt att se vgen fr sig. Ojmnt var det ocks
deladt p mnga stt, det knde hon bst, dr hon satt s okunnig och
hrde p hans ord som ur fjrran. Men hon var ltt till sinnes fver att
han icke mrkte det, och frde med sina unga och starka armar rorna, s
att bten ilade fram. Sjn var ljus som hoppet, och svrigheter funnos
icke.

Nr det var hennes tur att tala, fann hon sitt lif snart berttadt.
Frldrarna hade hon tidigt mist, men hos herr Daniel hade hon ftt tak.
Hon hade alltid gjort rtt fr sig efter frmga, dagen hade aldrig
varit lng. Om somrarna hade hon varit till hjlp i fbodstugorna hgt
uppe, dr natten var nnu ljusare och tystare n hr, och skogarna lgo
under en som moln. P vintern hade hon nystat garn vid brasan och lrt
sig spinna sjlf och hrt p pratet. Dr hade hon mtt honom, och s var
det slut.

Olof-Gabriel kunde icke lta bli att undra fver henne och finna henne
sllsam. Som ett trd p sin hgsta kvist br en lysande frukt, oberrd
af hnder och vrd, endast ndd af sol och dagg och himlens vindar, bar
hon sitt vsen. Fast hon sknkte bort det, omedelbart som frukten
faller, nr tiden r inne, blef det icke riktigt hans, liksom man i
drmmen aldrig fr grepp p det man hittat. Hon behfde intet std, allt
blef enkelt och klart fr hennes blick, och hennes knappa ord liksom
stngde fr hennes inre. Hon hrde ihop med den blanka sjn och
strndernas vilda friskhet, allvarlig midt i gldjen, tyst af frmmande
tankar.

Nr de stego i land, gaf hon honom den smekning, han nstan mist trn
efter, darrade till i hans famn som ett skyggt och fngadt djur och
gjorde sig ls. De fljdes t genom det daggiga grset, som lmnade spr
efter stegen, och hrde trastarna brja drilla, som om hvar
vattendroppes glans blifvit till klang. De skildes t med bara en
handtryckning och ett god natt. Men den unge svrmaren satt uppe och
sg morgonen lsa af natten nstan utan annan skillnad, n att
fgelsngen blef allt mngfaldigare, tills allting svfvade i sol, som
den frsta gngen han blifvit helt hemma dr. Hvad detta skulle leda
till visste han icke och frmdde knappt tnka p det. Det var s olikt
allt hvad han upplefvat, och lika svrt att bringa tillsammans med hans
vrld, hur han n skapade om den, som drmmens syner med verklighetens.
Men det var ondigt och dumt att grubbla drp. Allt var p samma gng
s enkelt och skulle forma sig lika omrkligt som sommarnatt blef till
sommardag.




                                 VI.


En kvll, nr Vild-Hussen for hem sent frn ngot bestyr uppt bygden,
fick han se en bt p sjn med ett par i, greps af nyfikenhet att veta,
hvilka det var, rodde frsiktigt nrmare och spejade likt en jgare som
sker sig inom skotthll. Nr han knde igen personerna, var det som om
bssan gtt af och trffat honom sjlf, och han blef s frvnad, som en
erfaren man kan bli det. Han hvisslade till, hll in rorna och satte
sig tillrtta att tnka.

Det var d alldeles som frgjordt fr honom hr uppa. Nr helst han var
sker p ngonting, var det just det som svek. Nu steg vattnet hvar dag
i sjn och var redan hgt uppe i rnnan, tre r af det mdosammaste
arbete och olidlig vntan lofvade att ge sin skrd. S kom det hr!
Denna nya plan, frst tillkommen p lek, hade ombildats i hans fantasi
till en hufvudsak; blef den frfelad, var det icke mycket med det hela,
ingen bna i grten, ingenting roligt lngre. Det var hrnstenen till
hela hans framtidsbyggnad. Skulle nu en annan komma och nappa bort den
fr honom, det vore ett alltfr dligt exempel! Han fverlade i frsta
hftigheten, om han skulle rnna deras bt i sank, lta den okynniga
valpen dra frsorg om sig sjlf och framfra sitt rende direkt till
flickan. Eller vnda om till prstgrden, vcka upp herr Daniel med ett
rop, att elden var ls, och fria genom fnstret. Bda frslagen voro
tilltalande och svarade vl mot hans frestllning, om hur dylika
delikata ting borde sktas, men vid nrmare eftertanke, fann han dem
fverdrifvet vldsamma. Faran var icke s stor, han knde den unge
mannen.

Han hade talat med honom och herr Daniel flere gnger, och under den
respekt, han sknkte deras hgre vrdighet, fraktade han dem ohljdt
personligen. Hvad var det fr folk? Dr satt den gamla och stirrade med
frlsta barnagon mot det frflutna och talade om, hur det borde ha
varit, och den unga pratade sig varm om framtiden, och fverlade om, hur
den skulle bli, och sdant kunde de disputera rtt hetsigt och lnge om
och bli goda vnner igen, medan maten hade kallnat. Ingenting frstodo
de, om hur brdt det gllde att gripa sig ngot an, fr att det skulle
bli gjordt.

Han kunde lugnt vnta till morgondagen, ty den token skulle icke tnka
p annat n prata under tiden, och mer eller mindre af den varan spelade
ingen roll. Han ropade ngra skmtsamma ord t dem, som de strax glmde
bort, och satte fart p bten fr att hinna hem och sofva.

Emellertid blef de ungas sammanvaro, genom att p detta stt rjas fr
en frmmande, ocks frndrad fr dem sjlfva. Frut hade den knappt
haft att gra med verkligheten, utan varit en vrld fr sig sjlf, s
fullkomligt lugn och lycklig, som annars bara minnet r det, d trden
mot det ovissa r afklippt. Nu stod framtiden dr, i och med att en
annans tanke sysslat med dem och deras, men den var ltt att se fram
emot, tv tillsammans. Sjn var ljus som alltid och bten snabb, och
utan att de brydde sig om att tala om det, knde de, att afgrandet nu
var dem nrmare. Det kunde bara vara ett.

Dagen drp var Magnil muntrare n ngon sett henne ens under denna
muntra vr. Arbetet gick som p lek, och hvar gng hon steg fver
trskeln ut i det fria, gnolade hon till, liksom svalorna fver hennes
hufvud gfvo upp ett muntert lte, nr de kastade sig fver bokanten.

P eftermiddagen ropade fostermodern p henne med en srskildt
bestllsam och hgtidlig ton i stmman. Hon skulle komma upp, in i herr
Daniels rum, med detsamma.

Hvar gng hon frr ftt en dylik maning, och det var lngesedan nu, hade
det gllt ngon tillrttavisning fr verkliga eller inbillade
frseelser. Fru Sara skt i dylika fall mannen fr sig, ty hon frstod
sig icke p de rtta orden med denna stolta och tysta natur, som hon
aldrig kunnat med. Prsten svarade man icke, hans stmma frde med sig
minnet af syndabeknnelsen, och man stod skyldig i hvilket fall som
helst. Magnil kom ihg sin barnsliga rdsla och sin knsla af
ovrdighet, och nu midt i lyckan blef den nnu starkare. Hennes blod
rusade mot hjrtat s fort, att hon i ett gonblick knde, hur det blef
fverfullt och stockade sig. Hela hennes gldje drog sig ocks samman
dr, allvarlig och nstan smrtsamt djup. Ty detta kunde blott betyda en
sak, Olof-Gabriel hade talat. Det skulle han ju gra, som den man han
var, och just fr att han icke sagt ngot om det, hade hon vntat det
visst, just nu. Men nd, hur ofattligt var det icke! Hon blef dmjuk
och vek som aldrig frr, infr lyckan knde hon sig som ett brottsligt
barn, liksom frr infr prsten. Hennes hufvud svindlade, och hon blef
alldeles hvit, dr hon slpade sig uppfr trappans steg med tunga
ftter, men brstet s ltt, som om det haft vingar. Det mste knnas
s, nr man dog, men det ville hon inte nu; och hon log emot sin
ofrnuftiga gldje, mt och blekt som en trtt mor, rdd att slppa
barnet ur famnen. Hon hade ingen likhet alls med den gamla Magnil, som
bar allt sitt s fast slutet inom sig.

Det tyckte fru Sara ocks, dr hon tog emot henne i trapprummet, och hon
hade aldrig knt s mycket fr henne som nu. Dr ser man hvad giftas gr
fr en flicka, tnkte hon, och det fann hon ocks naturligt. Hon var
frnjd p en gng fver utsikten att f den frmmande ur huset, och
fver att hon sjlf skulle f att styra drmed i den trefligaste af de
frstrelser som terstodo fr en mogen fru. Hon tog henne vid handen
och myste vnligt.

Jag ser, att du frstr, hvad det r frgan om, barn, sade hon, och
det kunde jag vl gissa ocks, fast jag ingenting visste af. Lugna dig
nu! Visst var det fverraskande, och det r ju en man, som kanske r
mycket fver, hvad man kunnat vnta fr dig. Men sdant hnder ofta, och
det gr lttare, n man kunnat tro.

Magnil visste knappt till sig. Dr stod fostermodern, som aldrig tyckts
vara hennes vn, och tog det p detta stt. Hon hade misstagit sig p
allt, hon ngrade sig nu, att hon varit som hon varit. Hon skulle velat
ta henne i famn, men hon kunde icke ens tnka p henne nu; det fick
komma eftert. Hennes ord voro ocks s lustigt sm. fver henne -- ja
visst, hvem tnkte annat, och hvem var han inte fver? fverraskande --
nej, underbart var det. Hon hrde herr Daniel tala genom drren, torrt
och nyktert, utan den ringaste upprrdhet. Allting var frvnande. Bakom
dessa brder stod lyckan och vntade henne, lifvet i stndig
helgdagsdrkt, och ingen tycktes finna ngot mrkvrdigt dri. Hon var
rdd fr att g vidare.

Han r drinne, frgade hon, ehuru hon visste det frut, bara fr att
vinna ngra gonblick.

Ja visst. S g d in till honom. Han kan bli otlig och tra sig. Vi
ha redan svarat frsts, men det r ju liksom inte riktigt frdigt, frr
n du har gjort det sjlf. Var nu morsk, det gller ju bara en gng.
Och fru Sara drog henne beskftigt med sig, som om hon frt en krusande
gst till bordet.

Drren gick upp, men solen, som lg in genom fnstren, fyllde det nakna
och ljusa rummet s ttt, att allt hvad som fanns dr liksom lstes upp,
och hon ingenting kunde urskilja. Med ens var det frvandladt. Det var
ju icke han som stod dr, men en annan, och hvem? Just den hon afskydde
mest af alla.

Det var icke sol lngre, bara ett hvitt och rtt, pinsamt tydligt ljus,
som svepte om Vild-Hussens grofva figur och herr Daniels pulpet och
bokhyllor och kom allt att synas s fattigt och fult, som hon aldrig
sett ngot frr. Det var detta som vntat p henne, medan hon gick dum
och hoppfull som ett barn, och trodde, att vrlden frndrats. Den var
sig nog lik, nu sg hon det, och hon mste ocks bli sig lik. All gldje
var lgn, och hon stod ensam som alltid med bara sig sjlf att lita p.
Hon skulle nog st profvet. All hennes vekhet fll ifrn henne som ett
kastadt plagg, och hon var lugn och rak igen med gonen mrknade och
hvar fiber i kroppen i sin makt.

Herr Daniel talade, antagligen till henne, mycket vnligt och
omstndligt nog, ehuru hon knde p greppet af hans hand, att han var
ifrig att f komma till punkt och lmna hennes ifrn sig, dit den skulle
hra. Hon kunde icke lyssna till orden, ocks hon vntade bara p detta
med munnen allt fastare och hrdare. Fru Sara stirrade p henne, men som
vanligt vaggad i ett slags smnig uppbyggelse vid mannens stmma, gaf
hon icke akt p, hur hon frndrats. Det som hnde var en fullstndig
fverraskning fr alla nrvarande, och icke minst fr henne sjlf.

Nr Vild-Hussen steg fram vid talets slut, med gonen lysande af
frnjelse, fr att ta sitt i besittning, blef hennes harm henne
fvermktig, och hon slog honom midt i hans breda leende, s att han
vacklade tillbaka.

Det var fr honom, sade hon utan en darrning i rsten, det var nog
fr sdana som han. Han vet sjlf hvarfr. Nu har jag att svara er, herr
Daniel. Jag r tacksam fr allt hittills, och fven detta, efter I
trodde han var god nog t mig. I har nog ingenting sett, n det kan gra
detsamma, men nu br det vara nog taladt om det.

Prsten stod stum af frvning. Han var en lngsam man, och hade knappt
fattat hvad som hndt, men det syntes, hur blodet steg honom t
hufvudet. Midt fr mina gon ... sade han. Du fr allt frklara dig
bttre.

Efter det s skall vara. Om det hade varit en annan, hvem som helst, s
skulle jag tackat, men nd sagt nej. Jag vet hvem jag r, och att jag
inte r fr god fr dem, men hustru t ngon, det vill jag inte bli. Men
han dr! Ser I d inte, hvad han gjort af oss, vet I inte, hvarfr han
kommit hit? Han har lagt folket under sig, allting har han blandat sig
i, och allting vill han frstra. Ingen r som frr, han har pratat i
alla ron. Vinning och vinning och ingenting annat, afundsjuka och
snlhet, det har han stt ut. Man har mist lusten att arbeta, man bara
vntar p hans planer. Af dem blir det ingenting godt, p sdant bygger
man ingenting. Hr var rum fr alla; fr han hllas, blir det bara rum
fr honom. Men hr skall han inte lefva, och han borde aldrig ha kommit
hit.

Vild-Hussen blef blek, icke af frolmpningen, ty frn en flicka rknade
han den icke stort, men han fann hennes ord farliga. Hon frstod fr
mycket, och fick icke yppa mera. Man mste vnda bort det.

Du talte nog inte riktigt sant, sade han. Inte skulle du sga nej
till alla. Om det varit den unga herrn hr, som du var ute med i natt i
bten, hade det kanske ltit annorlunda. Kanske har du redan sagt ditt
ja, eller ocks behfs det knappt mer?

Detta gaf herr Daniel nytt att tnka p, och han glmde genast det
andra, som tyckts honom obegripligt nog. Hans vrede hade nu ocks hunnit
bli frdig. Han var ansvarig fr sin slktinge, s lnge han var dr,
och fann den antydda saken allvarlig nog.

Hvad vill det sga, Magnil, frgade han kort.

Det visste hon knappt. Som hon stod hr, efter den grymma besvikning hon
genomgtt, ensam med idel fiender emot sig, tycktes henne det fregende
med allt sitt ljus som ngot overkligt. Det var slut nu, s visst som
hennes dumma frhoppning nyss brast, men det rrde ingen annan.

Mellan honom och mig, svarade hon fast. Det rda vi sjlfva fr.

Detta var icke det svar som herr Daniel vntade och krfde. Det var full
beknnelse utan nger, det var fullkomligt sedefrdrf. Han mste g
tillbaka till sin skrangliga skrifpulpet, dr han brukade samla sina
tankar fver mnniskors lif i allmnhet. Han kunde icke finna de rtta
frkrossande orden, och flickans hllning hade ngot s underligt stolt
och oberrdt, att han blef blyg infr henne.

Men fru Sara kom till hans hjlp. Med den erfarna kvinnans skonslsa
uppfattning af sitt kn, hade hon genast frhllandet alldeles klart fr
sig, och sparade icke p uttrycken af sitt frakt. Vrst frefll henne
frmtenheten i den upptckta intrigen och tillbakavisandet p detta
stt af ett anbud, som man bort vara stolt och tacksam fver. Det var
ett slag i ansiktet till och med p henne sjlf. Fall p kn, slutade
hon, och tigg, din tiggerska, om frltelse fr att en rlig man
narrats att tnka p dig till hustru. Du kan vara glad sedan, om du fr
behlla ditt hrn och din brdkant hr.

Magnil hrde p henne, allt blekare och blekare. Det gllde att se klart
och raskt fatta sitt beslut. Det nrmaste var afgjordt, men hon letade
nnu efter det som sedan skulle flja.

I har aldrig kunnat med mig, sade hon. Jag har vetat det frr, och
borde inte ha stannat hr. Jag skall ocks g nu.

Man blef tyst af frvning igen. S lngt hade ingen menat det. Att
lmna sitt hem dr, det var icke lek. Det lif hon vuxit upp i och vant
sig vid, det lefdes icke ngon annanstans i trakten. Ingen hade heller
mycket att dela med sig fven af det tarfligaste. Det var som att slppa
ut en hund att srja fr sig sjlf.

Tokerier, sade fru Sara och tog det icke p allvar. Och prsten, som
fortfarande frvnades fver flickans lugn och undrade, hvad det kunde
bottna i, frgade dmpadt:

Och hvart skulle du g? Tnk dig fr, barn!

Men nu hade hon redan funnit det. Hon skulle icke ut i vildmarken och
d, p det sttet knde hon ingen lust att sluta, om ocks allting
blifvit tomt och kallt. Det fick man icke, det var alltfr bekvmt.

Dit jag hr. Dr I aldrig borde ha tagit mig ifrn. Antingen r man ett
eller r man det inte. Hr har jag varit hvarken tjnare eller herrskap.
Men er, herr Daniel, tackar jag i alla fall. I har menat vl, och s
vidt jag kunnat, har jag skt gra rtt fr mig.

Drmed gick hon, och man sg p hvarann och frskte gra klart fr sig,
hvad som verkligen passerat och hvad som blifvit uppenbart under
hndelsernas snabba fljd.

Vild-Hussen fljde dock strax efter, han hade det tmligen frdigt fr
sig och fick brdtom att hinna upp flickan. Han fann henne i kket utan
vittnen och gick emot henne med en blandning af skygghet, beundran och
frlgenhet, som tog sig lustig ut mot hans sluga och fverlgsna blick.
Han talade med dmpad rst i barnsligt uppriktiga, hviskande tonfall.

Du slog mig du, sade han skamset. Det skall du inte gra mer, men jag
tycker inte mindre om dig fr det. Jag frstr mig kanske inte p det
rtta sttet att tala med flickor, jag har inte lrt mig mycket i den
vgen. Man har farit hrdt fram med mig, och d blir man hrd igen. Det
begriper du godt, eller hur? Men mot dig menar jag inte s, och det dr
jag sa om den andra, det var bara en liten list. Det frstr jag vl s
godt som ngon, att ni inte haft ngot farligt fr er. Hvad skulle det
vara med en sdan dr tom handske? Det r en karl du behfver, och hr
har du en, som hller af dig. Nr du stod dr uppe, tnkte jag just: det
finns bara en flicka i vrlden, som skulle reda sig s bra. Du gjorde
oss ju snopna allihop. Men du skall inte tala s dr om mig, hysch,
aldrig mer. Det kan frstra allt. Du vet inte hvem jag gr det fr
heller, och hvad det blir af det hela. Nu blir det snart uppenbart. Det
r bara fr dig. Det frndrar saken, hva? Skulle det inte roa dig att
visa henne dr, fru Sara, hvem som kan vxa fver axlarna p henne? Och
han pekade och htte med fingret i frvirradt galanteri och ett terfall
i det fvertygande stt, han brukade anvnda i affrsaftal.

Magnil sg bara frbi honom, synbarligen upptagen af annat. Hennes panna
bar veck af begrundan, och gonen betraktade allt, som om det var mycket
frmmande. Hon ryckte p axlarna och svarade icke ett ord.

Du r ond p mig nnu, och kanske r det bst att vnta. I alla fall
vet du, hvar du har mig. Det dr, du pratade om, det var vl att ge dig
ut bland bnderna? Dr passar du inte, tro du mig. Hr r det slut, och
d har du bara mig kvar, som vntar med upprckta hnder. Men du kunde
behfva litet hjlp och rd redan nu.

Hon svarade fortfarande icke, och han frstod, att det var frgfves han
talade. Jag betraktar mig bunden nd och fr vl se tiden an. Det var
nd bst att sga ifrn med detsamma. Nu r det gjordt.

Och han sade sitt opaktade afsked och gick.




                                 VII.


Magnil mtte Olof-Gabriel tidigare n vanligt nere vid bjrksnret p
vgen till sjn. Det var icke dit, hon mnade g, och hon vntade sig ej
heller att finna honom. Han visste af ingenting och kom sorglst och
vnligt leende fram emot henne. Vid synen af honom blef hennes ansikte
ljust igen s snabbt, att han intet mrkte annat n en mycket
begrundande blick, men den var alltid litet allvarlig.

Fr jag flja dig? Lt oss fara ut redan nu, medan solen r uppe!

Hon sg sig kring och fann, att den var s. Sjn lg och gnistrade bak
de gnistrande lfven, allting var mycket ljust och gladt. Hon betraktade
det med ett innerligt mt vemod, som blef nnu mjukare mot hans blick,
men genast fast och nstan strngt igen. Inte ditt nu, men du kan
flja med nd. Jag har ngot att sga dig, kom! Hon vek af p vgen t
kyrkan till, och Olof-Gabriel sg, att hon bar p en nyckel i handen.
Hon skall vl hmta ngonting, tnkte han, och gick med vid hennes sida,
tyst ocks han, efter hon tycktes vilja det s.

Kyrkan lg p krnet af en nipa med sjn under sig och omkring sig snr
af rnn, vildros och bjrk, allt smrt och hgvuxet och nstan liknande
bara skuggor af ting i det starka och lga solljuset, som svepte om det
frn rot till topp. Det var en liten fattig byggnad af grsten och
murbruk med brant spntak, mycket gammal och likadan nnu i dag som nr
man frst bjde kn fr en gud dr i vildmarken. Med sin grd utan
vrdar, dr till och med graftufvorna nstan alla sjunkit tillbaka igen
i marken, gjorde den ett kallt och dsligt intryck. Magnil satte in
nyckeln bland portens runslingor och lste upp. De stego in och knde
genast vinterkylan frn de tjocka murarna breda sig omkring dem. Dr var
tmligen mrkt, ty fnstren sutto hgt uppe, f och trnga frn tiden
innan glaset kommit i bruk. En mlning lngst framme bakom altaret stod
som otydliga skuggor emot dem, och rundt omkring var rappningen flckad
af lder och visade mnniskoliknande figurer som flydde och kommo igen
fr fantasien. Det var som om dr icke varit tomt. Trverket p
altarskranket, predikstolen och orgellktaren fver ingngen var
utskuret och brokigt mladt i ornament och figurer, stora fyrbladiga
blommor i djuprdt och grnt, hoptryckta kapitlsirningar, de tolf
apostlarna i rad, Moses, Kristus, Aron och tv nglar.

Trots frgrikedomen sg det dystert ut, likt blommor dem solen icke nr;
blott en spjutlik strle skt in p sned och ndde p altarskpets
pinoscen bdelns figur med hans brunrda gissel. Mellan golfvets plankor
af jttefur sg man i de breda springorna grafkllaren drunder med
balsamerade lik af prster och en och annan officer frn krigs- och
orostider. Karl den tolftes portrtt med peruk och till hst, trampande
ned fiender med rda fanor, satt strngt och mrkt p vggen som de
ddas kung.

Magnil tog sin fljeslagare vid handen och drog honom med sig fram till
altarringen. Dr fll hon p kn, och fr det fasta trycket af hennes
grepp fljde han rrelsen, stirrande och ltt rysande af hpnad. Af
gammal vana vgade han icke tala hgt p en sdan plats, utan hviskade
sakta: Hvad r det du gr, hvad r det du menar?

Hon svarade ej med detsamma, hll hufvudet hgt och blicken lugn och
ppen mot altarbilden och rrde lpparna lngsamt och tydligt som i bn.
S vnde hon sig mot honom och talade med klar stmma, som af terljudet
frn de kalla murarna fick en underlig prgel af strnghet och
fruttillvaro. Det var som om den klungit p den platsen under sekler ur
allvarliga brst.

Nyss, fr bara en timme sedan, sg jag oss bda fr mig hr p detta
stt. Jag var mycket glad -- och dum, jag vet icke allt hvad jag
hoppades och trodde. Nu ta vi afsked ifrn det, vi bda, sedan blir det
frn hvarann. Hit kom jag redan som barn och ofta sen. Nr jag glmde
bort ngot och blef pmint om det. Hr r platsen fr mig att komma
ihg, hvem Gud r, hvad han vill, och hvad jag r.

Olof-Gabriel frstod ingenting eller ville ej ge sin aning rum.

Afsked, hviskade han, skyggt som frut. Hvarfr s? Hvad r det d
som har hndt?

Hon talade om det i s f ord som mjligt, utan att ens vidrra hvad hon
knt. Nu skulle hon lmna sitt hem och ska sig ett nytt hos en bonde i
Lien nedt sjn. Man hade sjukt dr, man skulle skert grna ta mot
henne. Annars ginge hon ngon annanstans, alltid fanns det plats fr
henne. Det behfver icke vara sista gngen du trffar mig, om det
faller sig svrt, slutade hon, men jag kommer ej lngre att se det i
dig som frut. Jag vet ju nu, hur ortt och dumt det var.

Han hade svrt att gra klart fr sig alla dessa nyheter. Minst kunde
han frst, att ngot frndrats dem emellan genom Vild-Hussens tilltag,
och han skulle kunnat skratta t det, om han varit ngon annanstans, och
icke Magnils allvar varit s djupt.

Hvad skulle det vara, sade han, vi ro ju desamma som frut. fver
mig har ju ingen af dem ngot att sga. Tvrtom -- och hans ungdomliga
oppositionslust reste sig munter och modig frn altarkransen -- tvrtom
trampar ju jag p dumma frdomar. Skulle en tidens son lta sig skrmmas
af sura miner? Det ser icke s ut rundt omkring i vrlden. Men han
talade fortfarande ngot dmpadt fr stllets skull.

Magnil sg p honom rakt och forskande, medan hon reste sig upp frn
golfvet.

Han fljde henne i rrelsen och ville fortstta ut, viss om att vara
vltaligare dr, men hon grep hans hand och hll honom fast.

Tnk efter, sade hon, tnk riktigt klart! Det har _jag_ gjort, jag
har inte sparat mig. Om jag fljer dig -- du har ingen plats fr mig nu,
men du kan ju f en -- jag passar inte dr. Jag blir densamma som nu och
alltid, men du kommer att se p mig annorlunda, liksom de andra. Icke
sant?

Han frskte tnka, men lyckades icke vl. Magnil, det var ju Magnil,
sjn, skogen, vattnet vid brunnen, suset i furorna och den underliga
natten som icke var ngon natt. Aldrig skulle han glmma det, men
lsrycka henne drifrn, det gaf ingen bild. Bara en ngslig lngtan och
ett fastklamrande vid minnet.

Du ser, fortsatte hon, det r icke meningen, och jag vill inte
heller. Jag skulle blygas, som om jag vore naken, drborta, och jag har
ingenting att blygas fr. Och om du stannar hr -- jag har jord, och det
kan bli ett hem, men mda tar det, ty hr fr man ingenting p lek -- d
passar inte du. Du r god och tror allting om s godt, hvar sommar
lefver du upp fr mig. Och om vintern gmmer jag dig vl i minnet och
nickar t dig, nr jag behfver ngot ljust. Men inte kunde du stanna
hr.

Han rodnade mrkt, och hans vekhet steg mot gonen och gjorde dem
fuktiga. Han stod som en man vid en rmna i isen, oupphrligt spnde han
viljan till sprng, men hvar gng hll hennes blick honom tillbaka. Och
rmnan emellan dem blef bredare under drjsmlet. Han fann icke ett ord
och blygdes bittert drfver.

Du tar ju allt mitt mod ifrn mig. Hvarfr gr du s?

Drfr att jag har tnkt och sett. Nr jag fick gonen ppnade nyss,
sg jag hur allting r. Hoppet r hlften lgn och hlften fruktan, det
r fr barn som inte orka bra tungt. Hr har jag ofta lrt det nd,
och hvar gng fann jag, att jag rckte till fr mycket mer.

Hon blickade upp mot taket och de kalla murarna och predikstolen; dr
drjde hon som om hon lyssnat. S var hon hos honom igen.

Ser du, det hr r kyrkan fr vr gud, hr bor han, hr hr man honom.
Sju mnader af ret ligger snn hg, man kommer just ingenstans, man
sitter i bekymmer. Fattigt r det ofta, och man undrar ibland, hvad det
skall tjna till. S samlas man hr, man ser sina grannar och sker att
tnka godt om dem, man kommer ihg, att man har en sjl. Den har man att
svara fr om ocks icke stort annat. Dr str en prst och talar, ibland
frstr man och hr p honom, ibland inte, men ngonting annat hr man
alltid. De stenarna dr i muren har folket slpat hit, d det var nnu
frre och fattigare n nu, de ha lagt dem p hvarann och riktat med lod
och snre. Rakt skulle det st, fast skulle det grundas. De ha prydt med
det bsta och vackraste, de kunnat finna p, och nr tret brjat
multna, har man gjort om det bitvis likadant, som det var. Det var
riktigast s, och ofrndradt skulle det st genom tiderna. Det r inte
gladt att se p, man tnker inte p lyckan hr, och det r inte heller
meningen. Att gra det man mste och ha lof att d, nr man inte kan
mera, det r meningen. Det fordrar vr Gud af oss i allt hvad som talas
och sjungs hr, frst och frmst det, innan vi f lyssna till det andra.
Jag har gtt hit ensam och hrt det ofta, hrt bara det, och nd gtt
rakare och gladare hrifrn.

Olof-Gabriel knde icke lngre igen henne. Var det bottnen i hennes
tankar, som tycktes s ltta och friska? Hvarfr har du gjort s?
Hvarfr talar du s hr? Du var inte s frut.

D hade jag glmt det -- nstan. Nu minns jag igen och ser det klarare
n frr. Men du vet d inte, hvem jag r? Du har aldrig hrt, hvad jag
har att gra med kyrkan hr.

Hvad skulle det vara? Nej.

Dr p predikstolen -- hon pekade och sg ditt s fast och lnge, som
om hon sett den hon talade om -- stod den man, som r kyrkans mrkaste
minne. Han lefde fr hundra -- hvad vet jag -- hundrafemtio r sedan
kanske. Det var min stamfar, Olof Classon Ram. Namnen p de andra har
ingen gmt, de gjorde sin plikt och nu ha de ro, men han fr det aldrig.
Landet var d sedan en manslder kommet under svenska kungen, och inte
med sin vilja, men han var fdd svensk ngon annanstans ifrn. Det var
krig, och han inlt sig med danskarna och drog traktens bnder med sig.
Hvad han menade, vet jag inte, det r inte heller s mycket honom jag
tnker p, fast han bragte slkten p fall, och mig, dr jag nu r. Men
hans hustru, ingen vet hvad hon hette, for till Stockholm, nr
frrderiet var upptckt och domen flld, fr att tigga nd. Det var
midt i vintern. Hon trffade kung Karl, den elfte var det. Det lr ha
varit en strng man fven annars, och frrdares slkt sg han inte
blidt p. Han hade hret stort, som han druppe, son var det visst, och
gon som blixtar under det. Han trampade af och an i salen, utan att ha
tid att ens hra p -- s har berttelsen gtt till mig -- och i alla
hennes ord skar hans tramp in som en yxa mot blocket. Han var trtt och
blek, det var midt i kriget, och oron var stor. Han gick, som om han
vandrat s sedan kvllen frut och rknat sina steg. Gng p gng
befallde han henne att g, men hon gick inte. Inte heller krp hon efter
honom, hon reste sig upp och stod rak och bad inte mera. Hon talade om
den sjl, han hade makt fver en liten tid, och barnen, dem hon skulle
svara fr. Jag skall gra mitt, sade hon. Skall jag nu lra dem, att
Gud gett nden, och du, kung Karl, du trampar den under dina stflar?

D stannade han och sg p henne. Gud har nog nden, svarade han, men
han vet bttre n jag, hvem han ger den t. Strng r han ocks. Men tag
honom d! Och han gick att skrifva under papperet.

Dr stod hon alldeles hvit, lyckan gjorde ondt, och hon kunde ha fallit
ned dd. Men hon hade mer att tnka p, nnu var det inte frdigt, och
hon hll sig uppe. Nu var det en s liten bn, att den knappt kunde
nekas.

Det hade tagit lng tid, innan hon fick se kungen, mnga trappor hade
hon ntt fr det, mnga plankor hade hon bjt kn p och kysst mnga
hrda hnder. Hon hade sttt i snn vid landsvgar och gator, dr kungen
sprngde fram i sin vilda fart, hade kastat sig in i hstvimlet och
slpats med och ridits kull. Blott p det viset hade hon slutligen ntt
fram till honom, och veckorna hade gtt. Nu var det bara tio dagar kvar,
tills domen skulle ha fullbordats. Nr hon fick papperet, sade hon: Nu
r det bara ett, kung Karl. Nden har du gett mig, och vlsigne dig Gud
fr det, nu r det en liten bn kvar. Fr att jag skall hinna fram till
Rd p tio dar, mste man gra allt fr mig p skjutshllen. Som en
kronans kurir mste jag fara, och det vill du vl lta mig f, efter det
r din vilja jag utfr?

D blef hans mun hrd som jrn. Rrde man vid kronan fr den kungen, d
rrde man hans samvete som inte visste hvad miskund var.

Du kan din lra illa, s prstfru du r, svarade han. Nden, den
finns nog fr alla, men det hr sinnet till att ta upp den i sig. Jag
har gjort mitt, gr nu ditt, visa hvad dr r i dig! Hrifrn till Rdn
p tio dagar, det blir din sak, det hinner du ocks. Lt oss se! -- Och
han rknade; han knde till skjutshllen. Det r knappt, men nog. Far
som Jehu, Jehosafats son! Hinner du fram, s lycka till med din skatt,
hinner du inte, r ingenting frloradt. Skulle jag ge ut ens ett pund
h, ett rundstycke fr att hlla yxan frn en frrdare? Och han var
nra att sl henne vid tanken. Hvem ger mig igen det, hvar fr jag
medel att hlla mitt land uppe i slapphet och frrderi? Ge tiggarn
brd, och han vill ha ost till. Om jag hade vetat detta, hade du
ingenting ftt. Tjut och grt nu bst du vill, men icke hr.

Men hon grt icke, hon hade inte tid till det. Hon sg in i hans gon
fr att se, om han sagt det sista ordet, hon tnkte p sin Gud i den
kyrkan, dr vi st, och hon bjde sig och neg.

Tack fr din nd, som den r, kung Karl, sade hon.

Och hon sprang, s fort hon var utom drren, medan hon stoppade papperet
i barmen, sprang till hrbrget, fick en hst och gaf sig norrut.

En sdan frd, som det blef! Det hade varit mycket sn, vren var sen,
och nu smlte allt. Vgarna voro halfdrnkta, isen p lfvarna hvarken
bar eller brast. Ingen slppte godvilligt ut sina hstar, ingen ville
vga sitt lif som krsven. Hon hade inte ens pengar nog att betala det
ndvndigaste. S fick hon betala med sitt lidande och sin skam. Tigga,
grta och falla p kn fr hvar fattig liten bit nrmare mlet, sga
hvem hon var, och hvad det gllde. D svarade man ofta med hn och
skymf; hvem vill gra ngot fr en frrdare? Och hon fick mjuka upp
deras trga hjrtan och tankar, tills de frstodo, att mnniskors barn
mste hjlpa och frlta hvarann. Och under detta tiden som gick,
oersttlig, bortrnad frn det enda viktiga, och snl och karg, nr hon
ndtligen kom i vg, ringande fver henne, hvar bjllerklang en dyrbar
sekund, som rann bort, hvar tystnad en evighet. Ingen smn dessa tio
ntter, ingen ro. Antingen tvungen hvila som kvfde henne, eller ocks
ute p frden, alltid samma tanke; hinner jag? Hinner jag inte? Det lr
vara skogar hela vgen drifrn och hit, backe upp och backe ned. Dag
och natt slpade hon med sig liksom lnkar i en kedja, och lnk efter
lnk brast och blef borta, men nnu tyngre var resten.

Till och med det enda hon hade kvar, hennes lidande blef nedsladt fr
henne. Hon hade slpat det i smutsen i alla hllstugor, det blef en tom
lxa som hon repade upp, och hon hrde sin grt utan att ha medknsla,
piskade p sig sjlf som en slutkrd hst. Vid landfstena p lfisen
fick hon brottas med skjutsdrngen, fr att han inte skulle vnda om. S
ned i det vta, och klden fick torka henne. Men hon kom framt fort
nog, hon skulle hinna i tid, hvad gjorde s allt det andra.

Den tionde dagen stod hon vid Rdns frjsund. P andra stranden stod
det folk samladt i ett svart myller och i midten ngot rdt, det var
blocket under kldet. Vattnet gick ppet, och frjkarlen var p andra
sidan fr att se p. Hon ropade p honom och svngde papperet i luften
och skrek: 'Hr r nd, hll inne! Hr r kungens ord, hll inne bara
ett gonblick!' Men ingen gaf akt p henne, ingen vnde sig ditt. Hon
sg en rrelse i hopen, och bilan svngas och falla.

D sjnk hon p kn i stenarna och bad fr mannens sjl, det var nu allt
hvad hon kunde gra fr honom och hela lnen fr hennes frd. Herre,
herre, bad hon, du r strng och stor, du vet bst, hvad du ger dina
barn, nu ser jag din vilja. Jag har gjort mitt yttersta och mer. Hit har
du frt mig, som genom ett under, lngre skulle det inte g. Hjlp mig
nu att st rak igen och bra det oundvikliga! Och hon stod rak, hon
tiggde icke mera och sade ej ett fverfldigt ord. Liket fick hon, det
behfde nu icke begrafvas med de andra, det var hennes, och det var hon
stolt fver.

En alltfr gruflig historia, sade Olof-Gabriel med brstet tungt.
Berttar man den hr, har du hrt den nyligen?

 nej, hr r den visst glmd. Bara brottet kommer man ihg. Som barn
hrde jag den, och jag har aldrig talat om den frr, men tnkt p den
ofta och mest hr. Den har gtt i arf i slkten. Den frtljes, nr man
mister sitt bsta. Nr mor dog, var det fars tur att snda den vidare.
Han fljde henne snart eftert.

Och hvarfr ger du den t mig? Hans gon trades och rsten sklfde.
Han talade fortfarande dmpadt.

Drfr att nu var det min tur. Jag har sagt farvl t mitt. Jag fr
ingen vidare att ge den berttelsen t, och s godt r det. Hon sg
omkring sig till afsked. Ensam kommer jag inte mera hit, fr nu kan jag
inte lngre f nyckeln. Jag behfver det vl inte heller, nu r jag inte
barn mer. Man skall inte drmma om lycka, det r inte meningen, och det
r gagnlst gra. Man skall gra sin plikt, blefve den n s tung som
hennes dr, jag vet inte hennes namn, men jag ser henne ibland under
orgellktarn, man skall bra allt som kommer, liksom hon. Karg var den
nd hon fick, all sin kraft satte hon in p den, men nr den brast, var
hon nd inte slut. Hon fdde upp sina barn och vann heder igen t sig
och dem.

Men r nu detta ett afsked, Magnil. Jag frstr inte hvarfr. Du har
tagit tankarna ifrn mig, och jag ser ingen vg just nu, men drfr r
det ju inte . . . Hoppet, hvarfr skall man slppa det? r det ditt
afsked?

Man hoppas p det som kan ns, och det kan svika nd. Man ljuger icke
fr sig, klart mste man se. Hvarfr vacklar du p stmman hr och
hviskar, och jag kan tala hgt? Jag knner det lif jag r fdd att
lefva. Jag tnker det r sig likt mest fverallt fr det flesta, tomt r
det inte. Afsked -- nej, om du inte vill. Jag har ju sagt det, du kan
ska upp mig, den lilla tid du stannar, men det r afsked frn hvad du
varit fr mig. Det fr inte komma igen.

Han fann intet svar gent emot denna ton. De fljdes ut och fven ett
stycke lngre. Dr grep hon hans bda hnder, hll dem fast, s att han
ej skulle komma nrmare, slppte dem efter en lng djup blick och gick
fr att styra om sin flyttning. Han stod som ett fvergifvet barn,
klden lg nnu tung fver honom frn kyrkoluften och hennes ord med
dess genljud frn urldriga tider af stolt resignation och objlig
kraft.




                                VIII.


Magnil hade rknat rtt, att hon skulle bli grna mottagen i Lien. Gamle
bonden, Jon Esbjrnson, lg fr dden, och man var glad att f ngon
hjlp. Icke att han gjorde mycket besvr, han lg stilla och stirrade i
taket och hade knappt flera behof nu, n nr han var frisk. Men ngon
ville man nd alltid ha sittandes i stugan p vakt, och p det viset
krfde utesysslorna ltt ett par nya hnder.

Det gick jmnt och lugnt nedfr med honom. Nr ett par dagar hade gtt,
snde man efter herr Daniel, och han kom och talade, som han skulle
tala, och gjorde sina frgor, och den sjuke gaf sina svar. Han hade
ingenting att ngra, en rlig man hade han varit, han hade arbetat s
lnge det fanns kraft i honom till det, nu orkade han icke lngre, nu
kunde han s grna g. Han hade icke gjort ngon ortt, s vidt han
kunde minnas, han vnde sig utt och letade ngsligt i de nrvarandes
blickar. Frst mot hustrun, men hon skakade vnligt p hufvudet.

 nej,  nej! Unga hade de kommit samman, mycket lyckliga hade de varit
d, hon mindes det nu s klart, fast hon icke tnkt p det p mnga r,
kanske knappast sedan det skett. Mda hade de haft nog af, men det
skulle ju s vara, och nu var alltsamman krt fr minnet.

Som hon sg p honom genom trarna, blef fr hennes gamla ntta gon
hela bdden liksom kringfluten af en ljus dimma, hvari hans ansikte
lyste. Var det skenet frn brllopsstten fr lngese'n, var det alla de
gngna rens tysta goda vilja, som dolts under knapphet och strnghet,
men nu brt fram?  nej, nu sg hon, det var en liten tunn lga, som
flyttade sig frn hufvud till ftter, det var Vrden, som visar sig
nr ngon dr. Det betydde ocks, att nu tndes det eviga ljuset i
himmelen, och hon sg det lugn, tills hon ingenting mer kunde se.

Den dende vnde sig mot snerna. Har jag varit en god far fr er,
frgade hans gon.

Det har du varit, svarade deras blick. Du tuktade oss, nr det
behfdes, du lrde oss arbeta frn det vi voro sm, sjlf gick du alltid
frst. Mark har du brutit, vi skola bryta den vidare, grd har du byggt,
vi skola resa den hgre, en man har du varit i ndr och blidr, vi ro
ocks mn.

Hans blick gick bakom och frbi, som om den letat ngon, men han mindes
icke hvilken. Han mste hlla sig fast vid det nrvarande, ty utom det
tog ondligheten vid. Han gick till tjnarna, samma frga, samma svar:
Du r oss ingenting skyldig. Och alla sgo de det tunna och vandrande
ljuset och visste, hvad det betydde.

D vnde han sig till prsten igen, och prsten lste fr honom den
lnga bnen om ddligas brister och hopp. Han sade tydligt efter hvart
ord. Nr det var slut, tog Herr Daniel afsked, ty honom som alla tycktes
allting frdigt. Det drjer icke lnge, sade han, och han vinkade
Magnil med sig utom drren.

Jag har tnkt det frr, Magnil, men starkare trder det fr mig nu, att
du blifvit beskylld med ortt. Du br icke lasta skuld p oss, du br
komma igen. Du frgick dig ocks, och du borde tnka dig fr.

Men Magnil tackade honom blott. Jag klagar p ingen, sade hon, men
jag ngrar heller intet. Dr var inte min plats. Och drmed var
ingenting vidare att sga.

Nr hon kom in, var det alldeles tyst i stugan, endast den sjuke
skakades af hftiga rysningar som blefvo till en sakta kvidan. Det r
dden som gr fver hans graf, tnkte alla, det r det han knner. Den
gr och prfvar och prfvar rastlst och s lgger den sig dr och
vntar p honom. D blir det slut. Ty som allting annat i vrlden gde
fven dden sitt eviga vsen och sin mytiska tillvaro. Man knde nu icke
mycket, ty man stod infr en afgjord sak, och det hade varit gagnlst
att tnka; man bara vntade. Man skulle ocks vara tyst fr att icke
skrmma Vrden. Drren gick upp, och dr kom nnu en in. Det var Jon
Esbjrnsons dotter. Hon var gift sedan lngt tillbaka, mot hennes vilja
hade det skett, ty hon hade hllit af en annan, men faderlig myndighet
hade tvingat, och hon hade lydt. Det hade gtt vl nog, som ofta sker,
men hon hade ngot knckt och trtt i sitt vsen och log aldrig. Nu kom
hon frn sin grd, hon visste, att det var fara hemma, men icke hur nra
den stod.

Nr hon sg dem alla s stilla och begrep, att det var slutet, trngde
sig allt det som hllits tillbaka under ren fram i hennes minne.
Lyckan, som hon trngtat efter, det fattiga hon ftt i stllet, den
kufvade sorgen fr lngesen, fadern som hon hllit af, kampen att
frlta honom. Det blef icke till ett skrik, ty sdant var hon van att
betvinga, men en vinslande jmmer, som frn ett slaget djur.

Alla ryckte till och riktade blicken varnande och frebrende mot henne,
men fast hennes lppar genast slto sig stramt, var det fr sent. Den
dende hade vndt hufvudet utt och sett henne och frsttt, och nu
kommo alla ihg, hur han letat ngon frgfves nyss. Hans gon sporde
samma frga som d, men ngsligare, oskrare p svaret, och de fingo ej
heller den blick de vntade tillbaka.

Och nu visste alla, att slutet icke skulle komma s snart. Det ljud, som
sprungit ur hennes srade inre, hade brtt Vrden och frn och med nu
var den osynlig dr, och ville icke lyfta sig som flamma; ddskampen
skulle bli lng och svr.

Hela natten och hela dagen och natten drp lg Jon Esbjrnson likadan.
Han kunde icke lefva, och han kunde icke d. Dottern satt stndigt inne,
och de andra gingo och kommo, som sysslorna tillto. Det var ingen som
frebrdde henne hennes oaktsamhet, men sjlf satt hon bara och tnkte
drp. Hon hade tagit ron frn hans sjl. Han hade varit lugn och njd,
frn det jordiska hade han vndt sig, sedan han vetat sig dr ha fyllt
det mtt som krfves af en man. Hvarfr hade hon kommit dit med sin grt
fver lycka, det som ingen hinner nd, det som brinner med all lngtan
i mnniskors blod? Han kunde icke tala sammanhngande, men af jagade
blickar, af framstammade ord frstod hon, att han lefde om sitt lif
igen, frvirradt som i en drm, irrade p den jord, han trampat, byggde
vidare p de planer han haft, slets mellan ovisshet och trefvan, som
mnniskors lott r. Det kunde icke f fortfara lngre. Nr morgonen var
nra, vnde hon sig till den ldsta brodern. Du mste ropa ut honom,
sade hon. Det tar intet slut annars.

Men han var ovillig. Det vore som att ta lifvet af far, sade han. Det
rknas icke heller fr riktigt rtt och kristligt lngre.

Magnil kom henne till hjlp. Han kan ju icke lefva, d r det hans
rttighet att f d. Hr inne r det rastlst af allt hvad trngt och
smtt mnniskorna ha. Kalla honom ditut, dr fr han lugnet igen.

D kastade sonen en sista lng blick p sin far, sg hans ntta och
trtta hnder famla p tcket, hans gon stirra, och hans lppar rra
sig. Farvl, sade han, men den sjukes hrsel tycktes ej uppfatta
ngot, och hans medvetande var lngt borta bland flydda ting som ej mer
kunde gras om. D vnde sig den unga och gick, och alla hrde, hur han
tungt klef uppfr stegen i frstugan, hur han trampade fver dem och
trefvade sig fram till luckan p taket.

Nr han fick upp den, och hufvudet ut i det fria, stod han lnge tyst
och bara sg p den knda trakten. Det var, som om han nu frst ftt
gonen ppna och frstod, hvad den varit fr dem alla. Allting lg
mycket ljust men blekt i det kyliga draget, som gr fre solens uppgng.
Dr syntes icke en strimma i nordost nnu, men en glasaktig klarhet, i
hvilken de matta stjrnorna glimmade fram som sm hvita lgor, just
innan de skulle slockna. Skogshjden lg nra grden, ty lngsamt gick
det att flla trden undan och rja sten och gra flt, fast slkt efter
slkt lagt ned sina armars kraft p det, och fven den siste drnere
under honom hade gjort sitt. Just nu steg rken tunn och bl frn
svedjemarken, som han stllt med innan han sjuknade, och drog sakta
nedt sjn, som om den nnu hftade vid jorden. Drnere lgo lindorna i
sin fina grnska, och korntegarna med sina bredare strn gfvo djupare
frg, och vattnet lg vidt och blankt som en spegel. Ditt var allting
frdigt, dr var jorden som mnniskorna beredt den, vnlig och leende,
dr var allting vackert. Han kunde se mycket lngt, tvrs fver sjn.
Allt var bragt nrmare i stillheten, men ur ingen stugas skorsten steg
den lttaste strimma, icke en eldstads brasa lyste ur ett fnster,
allting sof och var tyst. Blott forsdraget sorlade som stndigt annars,
dr strandens krk skymde det, och lngre bort steg fallets entoniga och
eviga brus om evig frgngelse och frnyelse.

Han kom ihg i hvilket rende han stod dr, och kvfvande sin stmmas
sklfning, samlande alla sina krafter, ropade han ut mot den sofvande
jorden och sjn sin fars namn: Jon Esbjrnson. Han knde icke igen sin
egen rst, han hade aldrig hrt ett sdant rop frr. Vidt och lngt
svfvade det ut, det susade genom skogens toppar, det skalf i rken och
i lindornas daggiga strn, det gled fver sjn, det studsade frn
strnder och bla hjder och bars tillbaka mot honom, men ej frsvagadt
i ekot, bara genomtrngdt af dess kld, hgtidligt och starkt, med hvar
stafvelse tydlig: Jon Esbjrnson.

Drnere i stugan reste sig den dende p armbgen med blicken klar och
till och med orden vnda tillbaka p hans lppar.

Man kallar p mig, sade han. Jag mste dit ut. Jag har legat lnge
nog, och arbetet brdskar. Visst var det mig, man kallade!

Och han hll sig s, lyssnande med hvar min i sitt ansiktes stora och
bleka drag. Ingen svarade, ingen sprang fram mot honom, ty man fick icke
stra detta, det var icke fr lefvande att blanda sig i.

nnu en gng ropade sonen, men nu hrde han icke alls sin egen rst,
endast genljudet, som rullade tillbaka, nnu strre, kallare och
underligare n frut. Hans gon sprungo i grt, och han stod dr stel,
hnfrd, lyftad fver sig sjlf och mnniskors tankar och ord, utan att
se ngonting.

Och i stugan trngde ropet in frn alla hll, uppifrn luften med sin
bleka klarhet, bortifrn skogens mrker, djupt ur jorden: Jon
Esbjrnson.

Den dende ryckte till, och tusen tankar tycktes klarna i hans inre. Nu
visste han hvarifrn det kom, nu frstod han allt. Frn de flt han
pljt, och den mark han brutit, frn demarkerna, dr hans yxa klungit
hrdt i vinterkld mot frusen ved, frn sjn, dr han fiskat och frdats
och snart skulle glida fram i stumhet p sin sista vg till kyrkan, frn
alla hll dr han left med sin mannagrning och mannavilja, ropade det
efter honom: du hr hit, du r med i oss, du har verkat slut, hr r
hvilan och smnen. Hans allvarliga ansikte, som sllan lett, fick nu en
min likt det barns som sjunker i ro med gldje mot helgdagsmorgonen. Nr
ropet ljd fr tredje gngen, fll han, innan det nnu var slut,
tillbaka mot kudden.

Nr sonen kom ned och stod frgande men lugn igen i drren, voro alla
samlade kring det som varit hans far. Man sltade hans bdd, och ordnade
hans hnder och lade psalmbok och sax under dem fr att nu ocks skydda
honom, tills klockorna skulle ringa och ta honom under mktigare hgn.

Nu r han all, sade dottern, ty ordet dd, det fick icke nmnas. Och
med den blandning af kristen tro och nnu urldrigare, nnu djupare och
dunklare frestllningar, som fyllde dem infr dden, frstodo de med
detta uttryck, bde att nu var det ljuset tndt fr honom, som senast
sgs lysa till och frsvinna vid hans bdd, och ocks, att nu var han
med i alla de rster som ropat p honom, i allt lefvande lif p hans
jord.

Och de fllo p kn och bdo fr honom i denna tankestrmning och
tackade fr hans lif och fr hans dd, som slkten bakom slkten frut
gjort det, nr mnniskosjlar flyktat tillbaka till sin hemlighetsfulla
klla.

En man af gammal stam, lg Jon Esbjrnson, mtt och njd af r, medan
dagern grydde fver hans gamla, karga, krfvande, stndigt vxlande och
stndigt samma, alltid kra och skattade vrld.




                                 IX.


P kvllen kom Olof-Gabriel roendes till Lien fr att trffa Magnil fr
frsta gngen, sedan de skiljts t. Mycket hade klarnat fr honom under
dessa dagar, hans ungdom hade tagit ut sin rtt, och nu sg han inga
svrigheter lngre. Ett lngt samtal, som han haft med farbrodern, hade
gjort det sista.

Herr Daniel hade brjat som en domare och slutat som en profet -- i sitt
fdernesland. Han hade sagt allt hvad en rttsint och erfaren man borde
sga om de ungas frhllande till hvarann och genast ftt dettas
fullkomliga ofarlighet styrkt fr sig till nnu hgre grad, n han
ngonsin vntat. Olof-Gabriel fllde trar af frtrytelse vid blotta
tanken p, att man tilltrott honom en s ovrdig roll. En enda skugga af
grumlad oskuld var fr honom nog att frmrka den obeskrifligt skna
vrlden till en djfvuls vrngbild.

Denna strnghet tog andan af Herr Daniel, som frn det allmnna
tnkesttet under hans egen ungdom icke erinrade sig ngot dylikt, men
han fortsatte p ny grund. Sakens natur frndrades hraf icke, ty en
dumhet, om man envist hll fast vid den, var fga bttre n ett brott,
om icke infr Guds gon, s i vrldens gng, som den nu gestaltat sig,
antagligen icke utan hgre vilja. Skrankor voro skrankor och mste
respekteras som sdana. Det parti, som frn annat hll erbjudits Magnil,
var lmpligt och tilltalande nog. Mns Huss var en duktig karl, mhnda
ngot storordig och med fverspnda planer, men med mjligheter fr sig.
Lyckades han, som han just nu vntade, att f sin flottrnna i ordning,
var han skert mannen att skapa sig ett ansprkslst men godt lefvebrd
och srja fr hustru och familj. Det gjorde Herr Daniel ondt att tnka
sig denna enkla men vackra idyll strd. Han hemstllde drfr till
Olof-Gabriel, som var frargelseklippan, hvarp den strandat, om icke
hans samvete sade honom, att det var just han som borde stlla allt
tillrtta igen.

Detta fann Olof-Gabriel vara mycket begrdt, och fljden af all denna
visdom, hvilken likt hvarje mnsklig sdan, gde sina luckor, var att
hans frlskelse, svartsjuka, logiska stridbarhet och knslofulla
upproriskhet reste sig till frut knappt anad styrka. Han slet snder
den goda prstens goda skl med samma ltthet, som Simson de sju friska
senstrngarna, och frintade sin motstndare bde som uttolkare af Guds
rdslag och af krlekens och naturens vgar. Det var ltt gra att jaga
Herr Daniel frn frnuft till bibelord och sedan frn bde frnuft och
bibel till orkesls lders- och mbetsfverlgsenhet, fven de skakade i
sina fogar. Han hade aldrig frr knt som nu, hur tiden gtt ifrn
honom, och mnniskor blifvit skapade af annan metall n frr.

Resultat blef, att Magnil genast mste tervnda, fr att utplna den
mot henne begngna ofrrtten, och emedan det var s olidligt tomt och
trkigt efter henne. Det friga skulle frbli i ovisshet, ty det var fr
mycket begrdt, att man skulle klarera det med detsamma. Olof-Gabriel
skulle fra hem henne i triumf. Nr man redan utrttat s mycket, var
det naturligt, att detta icke erbjd svrigheter, och nr bten gled
fram fr hans ifriga rodd nnu lttare n vanligt, och sjn lg ljus och
glittrande glad, som knappast ngonsin frr, frefll honom det nrmast
passerade bara som en elak drm.

Midt i frden mtte han Vild-Hussen som rodde i frryckt brdska mot
sitt ns. Han ropade t honom att skynda tillbaka, medan det nnu var
tid, ty vattnet hade stigit otroligt efter de sista regnen. Det log
Olof-Gabriel t som ett maktlst hn och svarade icke.

Vid bondgrden var det nnu en underlig stillhet och lugn efter ddens
nrhet som icke passade i hans sinnesstmning. Magnil tycktes honom
ocks frndrad. Det var som om hon p dessa f dagar ftt ett annat
stt och annan hllning. Det mjuka i hennes vsen var bortlagdt, liksom
de sm finheterna i prstgrdsdrkten med krusadt frkldesband och
spnnen i skorna. Hon bar nu helt och hllet en bondflickas klder, och
en viss stel stolthet i hllningen. Men vackrare n ngonsin var hon,
lng och smidig, och ehuru hennes ansikte blifvit allvarligare, talade
hlsan och styrkan i hennes rrelser nstan gldtigare n frr. Hon
blickade med hufvudet lyftadt och gonen lugna, som om det hon talade om
lg lngt borta och i sin helhet fverskdadt. Hon hlsade p honom p
samma stt.

De stannade icke i grdens nrhet, ty dr mste det hllas tyst utan
alla fverfldiga ord, och s togo de stigen ned t Gedungsfallet.

Det var nnu vldigare n vanligt. En oerhrd vattenmngd ur den svllda
sjn rusade ned fr forsens trnga rnna. Vgorna kappades i ett slags
raseri att hinna frst, reste sig mot hvarann, genomfraggade af bubblor
och skum, hoppade upp p hvarandras ryggar som ett koppel af galna och
ursinniga hundar i en hetsjakt. Ibland lyfte de sig och togo sprng med
fantastiska, snderslitna och vxlande former af svartgrnt och hvitt.
De branta strnderna lgo i skugga, och deras hga af fukt svartnade
stammar, som reste sig uppfr markens sluttning, liknade en spetsgrd,
dr ngot drefs fram mot dden. Det var nstan hemskt att se dem s
orrliga.

Nra fallet lg en kvarn p en liten plat. Hjulen och stenarna surrade
och slogo, och, trots larmet omkring, gjorde sig ljudet frnimbart genom
sin regelbundenhet, som om dr klappade en lefvande puls. Det var
upplifvande och muntert att hra hr. Mjlnaren stod p bron och skakade
p hufvudet t flodens hftighet, fven i den lilla rnnil, som ledde
till hans lucka. Om det inte gllt ett brdskande arbete, att mala till
Jon Esbjrnsons grafgille, skulle han stngt af fr lnge sen, ty det
sg hotande ut.

Nedanfr kastade sig hela den kokande massan utfr branten. Den var
knappt stoff lngre, bara rytande vildhet, bara vilja, som icke knde
sig sjlf och trodde sig fri, bara dn och dofva rster. Som ett
lefvande vsen med bakbundna hnder tog det ddssprnget. Skummet
fladdrade efter det och lyftes som svallande hr. Det hvita glimtet var
som glimt ur drars och blindas blick. En sekund nnu af ofattlig
snderslitenhet, af ngest utan grns, dr stod det ter upp, ett spke
ur det ddas vrld, en hemsk storhet utan namn. Och ofvanfr det i
dallringen af de lga solstrlarna, som just ndde att glimma nnu i
trdens toppar, hvlfde sig regnbgen, klar och stilla, och bergen lgo
stilla med sina drypande och mrka skogar.

Hur sknt och stort det var, kunde den unge naturdyrkaren knappt knna
ngot fr det, annat n en rysning fver dess vildhet. Det var alltfr
olikt allt hvad han stmt sitt sinne till, alltfr frmmande fr
mnniskors vsen. Hvarfr hade de gtt hit? Hr var icke platsen att
tala. Om tankarna hade kunnat forma sig till ord, skulle dnet ha
fverrstat dem. Nu kunde de bara famla ikring. Detta var allts slutet
p deras ljusa sj, dr de svrmat kring i sommarnatten och drmt om
lycka och lek, detta var djupet, de glidit fram fver och mlet, mot
hvilket allt lefvandes flde rann. Det lttaste af allt det ltta
skummet, det sprdaste af alla de sprda bubblorna, det var hvad de fst
sitt hopp och sin varelse vid. I evigheters evighet fortgick det som nu;
hjrtat kyldes, hufvudet domnade mot smn. All den vilja och tr som
gr, att en sjl knner sig st i trotsig kraft som ett fast
sammanslutet ting, fverlgset all den mngfald som pverkar det, den
sjnk samman hr och ville lsas upp och glida med strmmen.

Han sg p Magnil som strk hret ur sin fuktiga panna. Lockarna
sltades ut, och ansiktet blef ldre, gonen hrda och lugna. Han drog
henne hftigt till sig fr att rifva henne drifrn, omsluta henne och
sig sjlf med trollmakten af hopp och mhet. Men hon skt honom tillbaka
och lyssnade med frvning i hvart drag. fven han knde, att ngot
frndrats. Ett ljud var borta, en puls var stannad, och bruset, nnu
starkt och fvervldigande, hade en annan och svagare ton n nyss.

De sgo uppt mot den lilla kvarnen. Ja visst, drifrn var det
frndringen kom. Mjlnaren stod nnu p bron och stirrade uppt
strmmen med lamslagen hpnad i sin hllning. Hjulet hade stannat, ehuru
intet fel syntes p det, och dammluckan var ppen. Det hade stannat af
sig sjlf.

Det var ju icke mycket som passerat, det var bara, att ett litet verk af
mnsklig berkning pltsligt svikit, i allt detta mttlsa hade en liten
fattig stmma blifvit stum. Men i denna smsak lg det ofrklarliga, och
det vxte och fyllde allt; tanken stannade af liksom kvarnen. Hvad var
det som hade hndt, och hvad var det som hnde allt fortfarande?

Strmmens vgor voro icke lngre hvita och sjudande och strcktes ej t
samma hll. Hga och oroligt plaskande, sttte de samman, som om jorden
pltsligt gett sig till att vagga, och tyngden icke visste sin vg. Men
marken var stilla, trden stodo stilla och andlsa, i vattnet var all
den frndring som fanns. Luften lg lika klar som nyss, regnbgen lyste
fver fallets skum. Med ens mtte det ha gtt en sky fr solen, ty
frgglansen var borta! Nej, strlarna lekte likadant p trdtopparna,
det var vattenstnket som dragit sig undan -- ofrklarligt var det allt.
Pltsligt blef lfvens dn nedanfr stupet som ett dende skrik och var
tyst, och i tystnaden stod en namnls skrck. Fallet fanns icke lngre
till, klippvggen, som intet mnniskoga betraktat, lg bar och mrk i
silande dropp.

Det var ofattligt, och dock hade deras gon bevittnat det. Evigheten
hade slut som allting annat och stod stilla, skaparordet var ddt, tiden
gick bakt, bergen skulle vlta sig och floderna rinna mot sina kllor.

Se, se, de gjorde det redan! Just vid stupet var en trskel i klippan;
strmmen drog sig undan drifrn, uppfr loppet, tillbaka mot sjn och
sitt ursprung. Och lika ljust och klart lg solskenet genom luften, lika
stilla stodo skogar och berg.

P ngra gonblick hade allt detta tilldragit sig. Hjrtats slag hade
mattats, men ej hunnit stanna frr n det redan var skedt. Nu lg
tystnaden stor fver dem, obegriplig, hemskare n dnet nyss, frnimbar
som ett ting, ett vsen.

Ttt bakom dem rrde sig en man, som de icke sett frut. Det var som om
allt dunklet drinne tagit kropp i hans gestalt. Han hade kastat en
bssa i ett snr och trampade med en dres vilda och planlsa hftighet
af och an. Mssan hade han ocks kastat, och hans hr var rdt och
tofvigt som en bjrns. gonen lyste som en dres. Det var Sven Olsson
frn Vsterede. Magnil visste, att han brukade stryka ikring hr, och
knde igen honom. Han fll p kn och strckte hnderna mot skyn, han
grt och bad: Herre, frlt oss! Hll inne med din rttvisa dom! Lt
den icke falla p oss! Om du vill det, om det r din mening, gr din
hmnd till min! Snd hit lfven igen, om den ocks kommer i din vredes
storm! Hvad ha de gjort af din skapelse, hur ha de vgat rra vid den?

Infr den frrycktes hejdlshet blef Magnil lugn och frstod hvad som
skett.

Det r Vild-Hussens rnna, sade hon. Han har ledt bort hela fallet.
Han har sagt s ibland, ingen trodde, det var annat n skryt. Hvem kunde
ocks ana det?

Olof-Gabriel knde nstan rdsla. Infr det han bevittnat blef
upphofsmannen fvernaturlig. Leda bort floder, osynlig och fjrran
ifrn! Peka p ett fall och sga st, och det frintades! Hvem frmdde
sdant?

Den mannen r inte, hvad vi trott, sade han. Om han vill, hvad kan
inte hnda?

Men Magnil log, fr frsta gngen den kvllen. Ett kan han icke,
svarade hon. Och detta, tror du det r fr hans vilja att leda? Det
slutar inte nu och inte hr. Lt oss g och se, hvad som hnder p
sjn!

Och de skyndade sig utmed den nu s tysta strmmen, stego uppfr en
brant och hade synen fri fr sig. Ingen af dem tnkte nu p sig sjlf
och sitt, blott p det vldiga som tilldrog sig infr deras gon. Det
fll blott Olof-Gabriel in, att den frd, han brjat s gladt och
frhoppningsfullt, tog ett underligt slut.




                                  X.


P sjn hade katastrofen kommit, om icke lika snabbt som vid fallet,
dock lika ngslande och ofrklarlig. Det var f som bevittnade den, ty
man lade sig tidigt till ro, och i nejdens utseende om kvllen lg
ingenting hotande eller ovanligt alls. Det var frst eftert i minnet,
som man erinrade sig ett slags helgdagsro fver vattenspegeln, en
vemodig glans under solens ltta strlar som icke varit dr frr. Men
d, nr man sg den, tnkte man ingenting annat, n att det var en
vlsignad kvll, och nu skulle man sofva godt och mta morgondagens vrf
med friska krafter.

Tv nmndemn frn Fors rodde hemt frn kyrkobyn fr att taga i land
vid Bongsnset och p andra sidan ska sig fver lfven. De hade en
lng vg, men den ljusa natten lg framfr dem med sitt lugn och sin
svalka, och de sparade sig och gjorde sig ingen brdska. Vild-Hussen for
frbi dem med sin vanliga rastlshet och ropade t dem, att de gjorde
bst i att skynda p, ty vattnet hade fyllt grafven hela dagen. Han
trttnar aldrig med sitt skryt p dessa tre r, tnkte de och aktade
icke vidare p honom. Lngre fram mtte de ett par arbetare frn
grfningen som blifvit aflsta i sin vakt.

Fr vi fara nya vgen snart? ropade de t dem p skmt.

Ser I inte upp, kan det g fortare, n I tror, svarade de, nu rinner
det utfr. Hll t hger till landet, nr I kommer nrmare.

Vild-Hussen har smittat allihop med sin galenskap, sade de till
hvarann. Hr ser just ut att bli fara af! Och de fortsatte i samma
takt utan att gna ngon tanke t saken.

S smningom mrkte de, att bten ville svnga och icke hlla
riktningen. Dr mtte ha uppsttt ett nytt strmdrag, ofrklarligt
hvarfr; man mste gng p gng ta i starkare med hgerran. Vattnet
blef underligt omkring dem. Ehuru icke ett luftdrag rrde sig, gick det
i vgor, sllsamma och vettvilla vgor som plaskade och smllde mot bde
stf och akter med ett doft och tomt ljud. De sgo sig kring. Ingenting
var frvandladt, annat n att solen gtt ned, himlen stod ljus och klar
utan ett moln, strnderna strckte sig tydliga som vanligt i sitt lugn,
blott liksom en smula hgre n de borde ha varit med den floden. Men
vattnet s lngt man sg, lg och slog i lnga drag och sm vgor, som
om man skvalpat det kring genom att vagga och stjlpa p hela sjn. Det
speglade tillbaka ljuset med en sprucken och orolig glans liksom ur ett
ga som stelnar. Det var s fverraskande och hemskt att de hllo p att
tappa rorna. Men det var vl fr dem, att de icke gjorde s, ty nu drog
den oknda kraften i btens kl med pltslig vldsamhet. Rtt mot
grafven i Bongsnset bar det af, och nr de sgo ditt, stod dr lngst
fram en gul, kokande hvirfvel, hvars dn blef frnimbart. P sidorna
bugade sig de hga tallarna p sandsen, som folk p kyrkobacken, nr
prsten kommer, ja de bugade sig icke bara, de kncktes af och ramlade
ned. Hela skogen bjde sig och skalf fr en hemlig och osynlig makt. De
frstodo, att dr var dden, och med yttersta krafter kmpade de sig ut
frn den sugande strmmen med de snabbaste rtag de frmdde mot
nrmaste strand. Det blef icke ett gonblicks hvila lngre, sjn var
frtrollad och frvandlad.

Frn alla hll sluttade det ned mot den ban, de nyss farit. Dr blef en
djup fra nda fram mot grafvens ppning, och vattnet bytte frg och
blef mrkt med frsande gult skum, med tusen hvirflar och skymtande
formlsa ting, bottensjunkna stockar och sjgrs och lsryckta stenar.
De hade knappt tid att se ditt, ty de hade gra nog att freda sitt lif.
Vgorna hade blifvit allt hgre, fast nnu icke ett vinddrag blste, och
nu riktade de sig rtt emot dem fr att hindra deras frd. Blott tum fr
tum kommo de fram, ehuru de rodde, s att knogarna blnade och pannan
stramade till af det uppjagade blodet. Som nr man flyr i en drm och
knappt kommer ur flcken, knde de sig stelna af ngest. Med ens stodo
de alldeles still, vattnet bara sprutade fr de jktande rorna, men
bten rrde sig ej. Det var frgjordt, de skulle d, ingen mnniskomakt
hjlpte lngre. De hllo p s en lng stund, innan de mrkte, att de
ntt land, och hur skulle de ocks ha tnkt drp, d de voro lngt frn
den knda stranden nnu. De frstodo det frst, d rorna ndde bara
luft. Omkring dem p alla hll lg sjbottnen, naken med sin bla lera
och blanka fiskar som icke hunnit med d vattnet rusade undan. Framfr
dem, ett lngt stycke dit, lg landet, hgt och underligt fver den
blottade vidden. De frstodo nu att de voro rddade, men det var allt
hvad deras tankar rckte till att fatta om. Hela natten tog det dem att
arbeta sig fram till fotfste, stende p skotten och dragande bten med
sig. Nr de vl voro uppe, sjnko de i dvala af trtthet och ngest utan
ga och ra fr ngonting.

Men uppe p sen stod upphofsmannen fr det hela, Vild-Hussen, och
iakttog sitt verk nda till slutet. Han gick s nra fldet, att det var
fara att han blifvit offer fr det. Ibland ramlade tallarna som kglor
omkring honom, och marken sviktade och gick i stycken. Han mste hoppa
fver rmnor, klnga med alla fyra, springa fr lifvet undan grenar som
kncktes och smllde som bsskott. Det roade honom, och han flydde
aldrig lngre n efter skerhet fr gonblicket. Den sj som s lnge
trotsat honom, hela det land, han hatat, lg i krampryckningar under
honom, han ville se s fullstndigt som mjligt.

Som blod ur en afskuren der strmmade vattnet i den fra han grft, med
ett jttevsendes mktiga och sttvisa pulsslag stannade det af fr
rasen, grfde sig djupare ned och sprngde sig fram i vidgad bdd. Med
hvart tag var utgngen allt vissare, triumfen stoltare. Han kunde se
fver Lokngsdlden nda ned till dr den gamla floden flt fram. Som
nr mannen och trollet i sagorna lta sina hundar slss, rnde vattnen
samman, det nya reste sig mrkt och skummande, trngde fienden tillbaka,
fick den under sig, tills den ebbade ut och var borta. Fallet hade
strypts som ett maktlst lif, han hade segrat, och ingenting skulle nu
st honom emot.

Han sg uppt sjn och slt hela dess vidd i sin blick. Sedd frn detta
afstnd var den sig icke mycket olik mot vanligt, men ett hvitaktigt,
oroligt fladdrande fver hela den stora ytan visade, att dess sjl
flydde bort. Allt hftigare brt sig lfven fram, allt bredare och
djupare grfde den sin bdd, och skogar sjnko fr den som grs fr
lien. Redan tecknade ett bredt blte af blank och blek orrlighet, hvad
som vntade det hela, och de tv bnderna frn Fors togo sig ut som
kmpande smkrk i en spindelvf. Strnderna sofvo omkring, mnniskorna
sofvo och visste ingenting af. Nr de vaknade, skulle de finna allt
frndradt, och deras lif ledt i en ny fra dit, dr han stod som
hrskare.

Men det var icke slut med detta. Nedt dalen, s lng lfven var, brt i
detta nu hans stordd fram, icke i rykten och ord, utan i hela sin
vldiga verklighet. Han vnde sig ditt, yr af gldje, han ropade genom
det dfvande larmet, och det tycktes honom, hans rst skulle n nda
till hafvet med vattenmassornas svall. Allt skulle buga och bja sig fr
honom, liksom skogen fr fversvmningen, alla de tre rens vntan och
otlighet brt nu i oemotstndlig kraft sina dammar, och vgen lades bar
mot framtiden. Han kom ihg hela nejden frn sin mdosamma frd dit upp,
hvar by och fors stod klar fr honom i en fljd s snabb som flodvgens
nu; han skulle ha velat hetsa det redan hetsade, piska p det ursinniga
till nnu galnare fart och s bringa sin hlsning dit ned. Men hur det i
verkligheten var, det kunde icke ens han drmma om, dr han stod.

                   *       *       *       *       *

Det frsta hinder, lfven mtte, nr den fvermodig och rusig af seger
kastade sig in i sin gamla bdd, var en holme utanfr Vsterede. Det var
ett rtt stort stycke mark, mrkt och hgt af tta granar; byamnnen
hade dr uppfrt flera bodar fr sina laxfisken. Vattnet brukade dela
sig jmt p bda sidor, och vid nedra ndan blef det nstan lugnt och
gaf landningsplats t btarna. Det var i gamla tider; nu fanns det icke
tlamod lngre till omvgar. Som en tjur, fnysande af raseri, tar en
grdesgrd p hornen, s grep lfven fatt i holmen, skakade den och
ryckte den ls frn fstet, lyfte den med sviktande skog och knakande
skjul och brtar och bar den hgt med sig. Farten hejdades icke af
brdan, som en flotta af skepp i storm seglade den fram, lngsamt
svngande kring sig sjlf, men framdrifven i ilande snabbhet. Vid
Svarthllsforsen voro bergvggarna trnga, hvirflarna sprutade hvitt
nere i djupet. Dr hade lfvens lugn alltid prfvats, och bestndigt
hade den rytit och dnat af vrede fver uppehllet. Nu var den icke
hgad att fara med lmpa lngre, midt p forsens klippor och skum vrkte
den hela holmen med skog och rotbunden mylla. Trden kncktes samman och
grepo in i hvarann, de hgsta lade sig p tvren och spjrnade med fot
och topp i strnderna, nya frn Bongens ras ilade fram och fyllde
luckorna. Det blef till en tt dammvgg, s hg och bred, som ppningen
var. Framfr drog sig vattnet undan och lade bottnen nstan bar med sina
svarta och taggiga djup, bakom tornade det sig snabbt allt hgre och
hgre. Hr skulle profvet st, hvad som var starkast, den trga jorden
med klippor och mark, eller lfven som vxte till jtte, och hvars
krafter mngfaldigades hvar minut. P trots byggde den sjlf sitt hinder
allt fastare, nya skogar vrktes p de gamla, hela jordflak trycktes
slta intill dammen, allting sklfde fr fldenas hejdade kraft,
klipporna darrade i sin grund och det mullrade af rullande block i
djupet.

Men dr kunde icke lnge vara tvekan om utgngen. Nr vattnet ntt nda
upp till klyftans brddar, hundra fot eller mer i hjd, och skummade och
frtte p murens fverkant som ett gapande vidunder, d brast i ett enda
tag allt som hindrat, slets i stycken, frintades och var borta, och i
en oerhrd vg, vuxen fver hvarje frestllning, kastade sig lfven ut
i den tomma dalen. Den blef fylld som kvarnrnnan af vrfloden, som
tystnaden af skriket, som kanonen af skottet; nu kunde det icke finnas
hinder eller uppehll lngre, s lng vgen var.

Vild och vldsam hade lfven alltid rusat, men nu var den mttls,
frfrande. Hgre n det hgsta trd, brt den fram, allt som lg under
den var vigdt till frdrf. Holmarnas trd brcktes af som stickor under
en springandes fot, branternas skogar rycktes med som sf af vrisen,
forsar trampades till dds och pljdes bort, klippor lossades frn
rtterna och vrokos omkull. Lindorna skuros undan, och hlador och btar
hvirflades bort som barns leksaker.

Frbi Jerqvistle, Backbcken, Sillre och Liden bar det af i nattens
tystnad. Folket, som lg och sof i byarna hgt uppe, vcktes af ett dn,
som om skan gick nra. De stirrade genom fnstren p den ljusa och
molnlsa himlen och frstodo ingenting. Skrcken blef strre genom det
ofrklarliga -- var domens dag kommen, ramlade vrldens grundvalar, fll
man i den de rymden? Skulle blixten frsa fram ur lugnet, lika sllsam
som ljudet, skulle allting frgs? Men innan de hunnit reda sina tankar,
var dnet fjrran och borta, och de trodde, att de hade drmt och sjnko
lngsamt tillbaka i orolig slummer. De som bodde nrmare och lgre, i
spridda och fattiga sm stugor t lfven, knde golfvet gunga under sig
och sngen flyta kring, och vadade ut fr att ska rddning. De sgo
hvad det var. Det var vattnet, men lika ofattligt var det hela fr dem,
och hvad som verkligen hndt, frstodo de icke. De bjde kn i
undergifvenhet infr det mktiga och djupa, invid hvars brddar de left
sitt arma och tanklsa lif. Genom stillheten rusade lfven vidare, mil
efter mil. Den skrmde upp tystnaden och frintade sjlfva det larm den
vckte, den frintade allt. Jorden skakade, s att luftlagret kring
hvart freml rrde sig i ringlar liksom i hettan fver ett bl, allt
blef overkligt liksom en strd drm, som stirrar mot vaknade sinnen fr
att i nsta gonblick vika bort. Ingenting annat fanns till, n denna
oemotstndligt frambrytande vildhet, en glimt af frfran i den spklikt
bleka dagern, ett rullande dn och eftert hvirflande och formlsa ting,
likt skuggor af det som varit. Det var tidens flde som trttnat att
rinna evigt i samma lopp. Nu reste det sig i uppror med hela den
gtfulla ondlighet, det kom ifrn, med alla seklers hopade och glmda
minnen, och i ett enda skrik gaf det upp sitt vsen af otillfredsstlld
vilja och ej lngre lngsam frgrelsemakt.

Vid Indal vcktes frjkarlen af ett starkt rop genom fnstergluggen.
Hvem var det som vckte sdana ekon fver hans lugna flod, hvem ville
fver? Innan han hann tnka sig fr, rann ngot vtt ned i sngen. Han
strtade upp och ut. Ett berg af vatten stod hgt och rasade ned t alla
hll, vgorna flto redan kring hans stuga och stall. Det var dden som
ropat p honom, och den var redan fver utan hans hjlp. Dr var
ingenting att gra utom att fly, ingenting kunde rddas. Det stod hrdt
t att komma undan, ttt i hlarna p sig hade han faran, dr han sprang
upp mot kyrkan. Vl p det torra och i skerhet, sg han ut fver sin
annars s lugna och kra vrld. lfven var frvandlad, svlld fver
trdens toppar och s fullpackad af tusen splittrade och flytande ting,
att man borde kunnat g torrskodd fver. Bakerst i vimlet lyste en
brokig kropp, hans enda egendom, kokreaturet, nnu tjudradt vid lsa
stockar frn stallet. Frjan var ocks borta. Det tycktes honom, att
allt var slut fr honom. Men vgkammen var redan frbi, lyftad igen, dr
vgen blef trngre, och hrjade vidare.

Ned efter Vsterlaning, Krsta och Arklo ilade den fram, skrmmande och
frdande. Strnderna voro hr lgre, ngarna skuros ut till hela sin
vidd, och de gra sm ladorna fstes samman som fr, dem vargen satt
skrck i, och hvirflade med. Det sg ut som om lfven skulle mista ngot
af sin hftighet, men hvar gng loppet blef trngre, reste den sig igen.
Sist tog den sghusen vid Bergeforsen och knckte dem som tomma skal, s
bar det utfr i lglandet. Dr fanns det ej mer ngon bestmd vg,
allting fversvmmades och bjdes. Och i hafsbandet, dr dden s sakta
brukade smyga sig p den trttade floden mellan holmarnas gra alder och
vide, dr rt den en sista gng ut sin vildhet i en jttestor, rullande
vg, som lngsamt dynade af nda mot hafvet. Dr lg nu kringspridt och
orrligt allt det byte lfven frt med sig, dr tog det form igen och
frdelsen kunde mtas af blicken. Det var hela skogar af ddade trd,
ett helt slagflt af splittrade mnniskoverk.

P endast ngra timmar var allting skedt, och den korta och ljusa
sommarnatten hade hunnit bevittna det hela.




                                 XI.


Nr man vaknade i Ragunda och grdarna kring sjn, kunde man icke tro
sina sinnens vittnesbrd. Hela den stora vattenytan var frsvunnen; nu
var dr en ken af lera och sten, nnu fuktig och hrdt lysande i
solskenet. Hr och dr i gropar sprattlade fisken nnu, annars lg den
dd fverallt, som om ett enda notdrag tagit allt lif dr fanns, och
kastat det p platsen som ett vrdelst ting. Det sg hstlikt och
dystert ut i den friska frsommargrnskan, ingenting knde man igen,
ingenting var som frr, hela bygdens hjrta hade upphrt att sl. Midt i
den forna sjn, som varit den ljusa vgen fr alla och nu bara visade en
svekfull gungfly, dit ingen vgade stta sin fot, drog lfven fram. Den
fanns kvar nnu, men den var frvandlad ocks den, gul och mrk, tjock
som vlling, arbetade den sig nedt i bottnen, grfde sig stndigt
djupare, rastls och ohygglig. Ingen visste hvar den tnkte sluta.

P hvar plats hade man att ensam gra klart fr sig hvad som skett, ty
det tog tid, innan grannarna funno stigar till hvarann, och nr de
kommo, bragte de blott nya olycksbud.

Gedungsen hade upphrt att finnas till, intet dn och ingen rk steg upp
dr lngre, den var dd och borta liksom sjn och allt det gamla och
kra. I sin blindhet hade man trott, att fallet var fienden, som det
gllde att bekmpa, man hade rest sig mot skaparens ordning och tnkt
pruta litet p hans makt. Nu fick man se, hur han frstod sig p skmt,
nu hade man det hrda allvaret. En ny fors hade man frresten ftt i
stllet, lika ful och hemsk, som den frra var stor. Dr den gamla sjn
brjat, och bara ett strmdrag i den ljusa ytan visat lfvens inlopp,
dr brusade nu nya hvirflar, och de visste icke hvad de ville, de to
sig med rasande fart in i leran och sanden, och hvar dag flyttade de sig
ett lngt stycke bakt likt ett omttligt vilddjur som morrande ndrar
lge, allt som det frtr sitt rof. Allting var frgjordt. ar, som frr
glidit lugnt ut i sjn, hngde nu pltsligt i luften och hade att grfva
sig nya lopp. Dr blef jordras vid strnderna som begrofvo btar och
mnniskor, ingenting var att lita p, ingenting stod fast och orubbligt.
Folk frn bygderna ofvanfr, som icke hade en aning om hvad som hndt,
kommo roende utfr lfven som vanligt och funno sig pltsligt i
ddsfara. Nya strmdrag togo dem och ville rycka dem ned mot det nya
fallet, de stodo midt i en frvandlad, frgjord och frbannad nejd.

Vid Jon Esbjrnsons begrafning samlade sig allt det tunga med tryckande
makt, och man knde, som lade man en hel frfluten tid i jorden. I bt
kunde han icke lngre fras till kyrkan, p slpor drogs liket fver
skog och backar, man mste lyfta och bra det lnga stycken. Trtt var
fljet, nr det hann fram, dyster och mrk stod hopen p kyrkobacken,
och dystert ringde klockorna. Man afundades den dde, som sluppit se sin
vrld frndras, man prisade honom med ett vemod, som hade han varit den
sista af sin art. Han hade alltid sttt emot det nya pfundet. Han hade
arbetat lugnt och fast efter sin vana nda in i det sista, utan att
strcka ut handen efter ngonting annat n det som nrmast lg redo, han
hade fyllt sin plikt. Han var ocks ingenting skyldig nu, han ensam
kunde sofva lugnt, dr annars oron rdde.

Ty till rga p allt lupo nu ryktena in om hvad som hndt nedanfr
Gedungsen, i den lnga dalen nda ned till hafvet. Det var slag p slag.
Hela byar hade mist sina ngar, hela holmar med allt hvad drp rymdes
voro bortsopade, fisket var frstrdt fver allt, kvarnar och sghus
lgo i spillror och stora skogar hade ryckts upp med rtterna. Det, som
stod kvar, var skfladt, laxar hngde snderslitna uppe i trdtopparna,
sjgrs, lera och mjla tckte och sudlade allt, icke ett str stod
grnt, icke en fgel hade sitt bo. S lngt lfven rann, var allt hvad
mnniskoflit stadkommit under lnga tider bortpljdt, och folket stod
tomhndt med tankar af hat och hmnd mot kortsyntheten uppe i Ragunda.
fver land och rike gick snart ropet mot de fattiga bnderna som skt
bota p sitt armod och i stllet dragit fver sig en skuldbrda frn
allt hvad de sjlfva och andra mist. Hur de skulle gra rtt fr sig och
hrda ut, det visste de icke, men det mste frskas nd, det lofvade
de sig sjlfva vid Jon Esbjrnsons kista. Det var ett hrdt prof och
svrast att veta, hvad man frst skulle ta fatt i, i all denna
frvirrande mngfald af bekymmer och kraf. Och man vnde sig mot den som
orsakat det hela med sin harm och sin ovisshet.

Man fann honom vid groparna i sjn, hfvande upp den fisk som dittills
ostrdt sysselsatt sig med att ta upp hvarann, de strre de mindre. Han
var vid ett strlande lynne och skakade af sig all klagan, s att han
var den som blef minst vt, han tryckte deras hnder och klappade dem p
ryggen, s att de blefvo hvita af fjll.

Har I varit med om ett sdant fiske frr, sade han. Det r fr
mrkvrdigt. Kasta bara ut era nt, dr jag sger till, och I skall f
dem alldeles fulla. Det r skillnad mot frr, d kunde I fara sjn kring
med utter och just ingenting f fatt i. Hvasa?

De stirrade p honom. Ja, detta var verkligen sant, men, men ... Var det
drift? Hnade han dem till p kpet?

Han lt dem ej f tid att tnka ut sina tankar.

Ser I dr! P samma stt r det med skogen. Hvad har I ftt ur den
frut? Fllt en stock fr att gra ett degtrg och till sist stannat vid
en trsked som pojken i sgnen! Nu kan det bli ngot af, nu r vgen
ppen. Det gick lttare, n ngon kunde tro, inte sant, det r s att I
knappt hunnit hmta er nnu? Gr er nu i ordning med nya don, och hr
skall regna silfver s ttt som fiskfjll. Dr ser I, hvad jag har gjort
fr er!

Ja, det var nog sant, att det fanns fisk nu, och i morgon var den slut.
Sjn var borta den, och kanske gick det p samma stt med skogen, om man
for vildt fram. Hvad hade man d?

Ah, bah! I dag r det fverfld p fisk, d r det skl att ta fatt p
den. Inte srja fr morgondagen, den reder sig alltid. Skogen r ocks
stor, och hvad gr det, att en sj r borta, nr det finns s mnga
kvar? Den kan I f igen, om I sitter ned och grter vid den, som Israels
barn vid Babels lfvar. D blir den salt till p kpet. Har I inte ftt
det som I ville? Gedungsen kncker inte en sticka mer. Blir I rdda nu,
fr att det gtt bttre, n ngon anade, mer n kanske jag? Skall man
klaga som friaren, fr att han fick allt hvad han ville med detsamma?

De kunde icke bli kloka p honom. Skmtade han eller var han frryckt?
Och all den skada han stllt till, fll den nu icke p dem? Frn
Vsterede krfde man redan sitt h, som dr var papper p. Och sedan
allt annat, hela dalen nedt. Det strmmade i detta nu skrifvelser in
till landshfdingen, fverallt hll man skadesyner, siffrorna rullade
upp mot Ragunda i en flod, lika frfrande, som den man sndt ned
drifrn. Hvar skulle man ta pengar till allt? Man fick g frn grd och
grund, och det rckte nd till ingenting.

 det, det skrattade han bara t. Det psts ju verkligen, att ngra
trd skall ha knckts af dr nere. Sghusen lr ocks ha blifvit
ruskade. Men hvad rr det oss. Vi bygger en sg hruppe, s fr man kpa
plank af oss, vrre r det inte att bota. Skrifvelser, papper! Har I
aldrig haft att gra med lagsaker frr? Det tar tid, allt sdant dr,
skall jag sga er, och jag har haft gra med dylikt, till ringa nje
hittills fr resten, men utan att just frlora ngot p det. Det skall
skrifvas med s mycket krummelurer, och s fint och vackert, och nr det
r frdigt, s har han glmt en prick eller inte sandat p bladet. D
str man dr, och allt mste gras om igen. Lita p mig fr det,
ingenting f de af oss, om det skts ordentligt. Hade de stmt lfven i
tid, det kunde s vara, men stmma oss eftert, det gagnar ingenting
till. Saken r fr stor och vidlyftig. Tiden har frndrats, och bnder
kommer ingen vart med mig.

Den trst, de p detta viset fingo, var af blandadt vrde. Vild-Hussen
kunde man tilltro hvad som helst, efter hvad han visat sig frm, men de
fingo sjlfva en knsla af oskerhet infr honom, som tog allt strre
mtt. De hade ftt en herre i huset, och ingen visste riktigt, hvad han
menade. Lngsamt hade han tagit vldet fver dem, frst i vanan att
befalla vid arbetet, s allt vidare och vidare. Efter den stora
katastrofen hade han blifvit alldeles fvermktig, och dr han nu stod,
leende och slug och ensam munter bland alla de nedslagna, vgade ingen
ens tnka sig, hur det skulle sluta. Och hans verksamhet frdubblades,
han var fverallt p vgar, dem han ensam fann och snrjde med sina
papper och sina frtckta planer. Nu var man helt och hllet i hans
hnder, ty skulle ngon reda ut hrfvan, var det han. Han fordrade ln
fr det, inte mycket, bara sjn som inte lngre fanns, bara ett stycke
vrdels mark af hvar och en, och s del i skogen. Man var redan inne i
det, och man kunde ingenting neka, ty for han sin vg, d var ruinen
dr. Och alla nackar bjde sig infr det oundvikliga, och framtiden lg
i tryckande oro, och Vild-Hussen var kung fver ett tuktadt och lydigt
folk.

Det njt han af, och han var en godmodig och skmtsam monark, hvars
krafttag alltid doldes af en hjrtligt uppmuntrande klappning. Han hade
aldrig njutit af lifvet som nu, och aldrig knt sig s ung. Endast en
sak brjade trycka honom. Nr det blef klart fr honom sjlf, hvad han
utrttat, hvilket buller och larm, han vckt, och hur hans rykte flg ut
fver landet, knde han det enformigt att sitta dr i det stilla, som
stenen ligger i lugn p bottnen, medan ringarna breda sig efter dess
fall. Han brjade knna martyrskapet af mnsklig storhet -- hvad var den
vrd, om man bara hade smtt omkring sig, och ingen kunde uppskatta den?
Att hlla till bland sura och fattiga bnder, medan hans namn bredde sig
frn lfdalen, dr intet annat nmndes, sderut, frbi Sundsvall, hans
missknnelses ort, och skert nda till Stockholm bland hga herrar och
vederlikar, det var hrdt. Det borde smidas, medan jrnet var varmt, han
borde ut i stora vrlden och lufta sig. Ndvndigt var det till och med,
ty han behfde pengar fr att f skrda fort. Dem skulle han skert med
ltthet kunna skaffa sig, om han kom nu, innan bullret hunnit lgga sig,
och visade, hvad han var, och hvad han gjort. Det strsta fall i hela
landet hade han lagt bart, alla forsar nda till hafvet hade han pljt
upp, som ryktena sade. Den vildaste lf hade han gjort tam. Han var en
stor man, han knde det mer och mer. Men man fordrade mycket af en
sdan. Han skulle stndigt sl nya slag. Upprepade han sig, var det
slut, och d var han bara en af mnga. I frvning mste han komma,
liksom frvningen gtt fre honom, bondskjuts dg icke fr en sdan.

Hans plan var ltt funnen, men han hll den hemlig, s att ingen skulle
stjla den, han brjade bli misstrogen nu, nr han ftt s mycket att
vakta. Han genomtnkte den och formade ut den, han njt p frhand af
den, han brjade bli stel i nacken i knsla af hur mycket den bar p.
Och nr tiden snart nog var inne, skred han till verkstllighet.




                                 XII.


En morgon tvttade, kammade och rakade sig Vild-Hussen med mer n vanlig
omsorg, ty afgrandets stund var inne, och han skulle fretaga sin frd.
Sina bsta klder tog han upp ur kistan, dr de legat obegagnade under
tre r, liksom alla de finare sidor af mnskligt lif, hvilka han en gng
tillgnat sig och ltit frfalla i glmska af brist p anvndning fr
dem. Det var med oro han nu granskade dem, och han fann mnga brister.

Bde rockan och knbyxarna hade ftt liggsr af sin lnga instngdhet,
de luddade sig i kanterna, och en och annan mal fladdrade ut ifrn dem
som ett tydligt intyg om hur glansen gtt. Sidenvstens blommor hade
gulnat liksom all annan frgngelse om hsten, strumporna behfde
stoppas, och skorna voro spruckna af brist p smrja. Sjlf hade han
ocks ntts af rens vedermdor och missrkningar, det kunde han se i
sin lilla spegelbit, som p nrmare hll var rlig nog, men nekade sig
till helhetsintryck, hur lngt undan man n hll den.

Han behandlade allt med vemodig respekt, ty det hade nd varit otadligt
en gng, och botade bristerna med mhet. Plaggen borstade han
omsorgsfullt och hll dem fver ngan af grtgrytan i kket, fr att ta
ut vecken. Ldret gned han noga in med osaltadt smr, och fven sitt hr
gaf han en ringa tillsats af samma slag, efter han icke hade ngon
pomada. Vrst var det med hatten, som blifvit ett sorgligt formlst,
tillplattadt ting, sedan den sist satt p hans hufvud, men fven den
blef genom tlamod betydligt bttre, och resten fick ersttas af den
kckhet, hvarmed den bars. I alla fall hade han gjort hvad han kunnat,
och mer borde ingen begra.

Nr han var frdig, spnde han om sig en vrja, som han vid ngon af
hjdpunkterna i sin vxlande bana frskaffat sig, och trdde ut i kket
till de andra, fr att se, hvad verkan han gjorde.

Framgngen var fullstndig, och ehuru han aldrig frr knt en sdan leda
och ringaktning fr sin omgifnings tarflighet som nu, knde han sig nd
uppmuntrad af den beundran som mlls stirrade i allas blickar. I
synnerhet barnen blefvo glada som om de ftt ngot sjlfva af att bara
se p honom, det var tydligt att tminstone dr i trakten aldrig
frekommit ngot s grant. I och fr sig betydde det icke s mycket, ty
bygdens helgdagsdrkt, blrock, strigbyxor, stuttstrumpor och
nfverskor, var enkel nog, men hpnaden visade ocks, att man var lngt
ifrn hvarje jmfrelse med dem. Han spnde allts ut brstet i
sinnesro, medan han fann tillflle att g rundt om fr att visa sig frn
alla sidor och frikostigt ge s mycket gonfgnad som mjligt.

Hvart skall Hussen ta vgen, frgade bondmor. Han tnker sig vl
aldrig ut och fria heller?

Vild-Hussen log, utan att lta ngra frdystrande minnen vckas.

Kanske det ocks, svarade han, s dr i frbifarten tminstone. Tror
mor, att man skulle svara nej t mig d?

Det hade hon mycket svrt att frestlla sig, om hon dmde bara efter
gonen. Stt var alltid stt och vrdt mycket, men karlen var nd
hufvudsaken, och denne frstod hon sig aldrig riktigt p. Det r nog
svrt att veta det, utlt hon sig frsiktigt, det beror p, om man
kommer i rtt stund.

Och Vild-Hussen blef icke frolmpad fver tviflet och nnu mindre
nedslagen. Det gr nog s. Man mste stta sig i respekt frst, annars
gr det galet. Frresten r det inte drfr jag sttar, jag har lngre
och viktigare frd n s. Jag tnker hlsa p kungen.

Han njt af den fverraskning, han vckt. Det ordet gjorde bttre tjnst
n ngon olja att ge glans t hans frlegade prakt, och nu fann han den
sjlf rtt frsvarlig. Till och med husbonden visade, att han icke var
oknslig fr den. Det r lng vg till den herren, sade han och
frlorade sig i tankar p den. Det tycktes honom han mste sitta
ngonstans i fjrran p ett hgt, hgt berg, och han knde nnu djupare
bekymren och fattigdomen omkring sig. Det r lng vg dit.

S det nter p finheten menar du. Drfr vljer jag ocks en annan led
n den vanliga, ty man br inte vara dammig dr. Fr kungen r ingenting
godt nog; man tar hvad man har. Hatten r det mest bekymmer med, men
drborta hlles den alltid under armen. Med armbgen krkt, s hr! Och
han gjorde s och gick fram och tillbaka i stugan med afmtta danssteg,
fr att fva sig till audiensen och visa, hvilken hofman han redan var.
Barnen hllo p att glida af bnken i stelryggad respekt, och pigan
blygdes fr att hon ltit kurtisera sig af en dylik man. Kattungen
trodde det var frga om lek och kilade fram. Vild-Hussen var segerviss
och lycklig.

Hm, hm, man finner p s mycket. Och hvad skulle du gra hos kungen?

Bara tala om fr honom, hvad som hndt, och hur man gnller fver det
hr. D skickar han msterman hit och kurerar er alla fr hufvudbry. Ha,
ha, tror du inte det blir mellan oss, hvad vi tv sger t hvarandra?

Han brann af otlighet att f sga det redan nu och sl med hpnad fver
sitt lugn, och sin djrfhet. Denna stund stod fr honom jmnt i alla
enskildheter. Han skulle visa, hvad han var fr en man, och hvad han
kunde utrtta, lgga fram sina tusen ider, som kvfde honom, skaka af
sig allt som hittills bundit, yppa hur man missknt honom och handterat
honom hrdt, vinna fullstndig upprttelse och seger. Men bonden afstod
frn att ens frestlla sig ett mte mellan sdana mn, ty han knde sin
plats och sin fattningsgfva.

Och hvad r det fr ny vg, det r frgan om?

Vild-Hussen stannade och hans lustiga ffnga gled af honom. Hans gon
lyste icke blott af den vanliga lifliga slugheten, men af en ny flamma,
upphetsad, orolig och obestmbar, halft frryckt i sitt mod.

Nedfr lfven i bt, s lng den r, hela vgen nda till hafvet,
kanske lngre.

Det gaf ett ryck i hrarna. Detta frstodo de, och de glmde allt det
andra.

Det tnker du vl inte p? Den br mot dden, den vgen, och har alltid
gjort det. Ingen har ens frskt den, ingen har tnkt p den.

Just drfr gr jag det. Det r inte heller den gamla lfven det
gller. Nu r alla holmar borta, alla forsar undanrjda. Det gjorde den
stora floden, det har I vl alla hrt? Nu r det bar och jmn vg. Det
har ingen tnkt p nnu, ty ingen tnker mer n jag. Det har man inte
reda p drnere, man har bara hrt om ngra btar och bodar som slagits
snder. Att en hel bygd blifvit ppnad, det frndrar saken litet, det
skall jag visa, s att ingen kan neka till det. Jag har tagit reda p
allt och vet hvad jag gr.

Men Svarthllsforsen r kvar. Troligen flera n den.

Kvar ja, lfven r ocks kvar, annars ginge det inte. Men allt r tamt
nu, allt r frndradt.

De varnade honom nd, men han ville icke hra p dem. Tanken hade s
bitit sig fast i honom, att han icke kunde lyssna till annat. Hans
skerhet gjorde dem fven villrdiga, ty hvad hade han icke hittills
visat sig frm!

Men dr han gick omkring och bestyrde sina sista tillrustningar,
pratande, skrattande och full af hopp och djrfva phitt, knde de
medlidande med honom. Hvad var det fr oro som jktade honom jmt,
hvarfr var han olika alla andra? Det var som om lfvens vildhet farit i
honom. Kring den hade hans tankar alltid sysslat, han kunde icke lmna
den, och nu drogs han bort med den.

Nr han tog afsked, var det breda rliga handslag han fick och rliga
tunga blickar med frltelse fr allt hvad han dragit fver dem. Ingen
tnkte annat n p honom. Han knde sig mot sin vilja litet rrd draf.

N, skall jag inte hlsa kungen ifrn er? r det ingenting I behfver?

Sg honom, att vi ha det svrt och f det vrre. Hjlp lr vl ingen ge
oss, om vi inte sjlfva ta i. Vi skall ocks gra vrt bsta, och vill
han s tnka p oss, s blir det vl vlsignelse till slut.

Det lter ju, som var det sjlfva Gud fader, I hlsade till!

Om s blir, s sg honom detsamma.

I denna aflgsna trakt hade man nnu kvar knslan fr kung och fverhet
som ett nstan religist begrepp, kronan, var som fjrde personen i
gudomen. Man sg mot dem allesamman lika enkelt barnsligt och
undergifvet.

Vild-Hussen ryste till fr det dystra frebudet och hela detta
opkallade allvar, men skakade det genast af sig.

t era barn skall jag ha socker och grannlt med tillbaka, sade han,
allt hvad I nnsin nskar. t alla skall jag ha ngot med, lita p mig.
Hr skall bli andra tider, nr jag kommer igen.

Och han satte sin gamla hatt p hufvudet och gick med en munter
kraftmedvetenhet i rrelsen, som spnde alla smmarna i hans brckliga
klder. Man sg lngt efter honom och knde det tomt och underligt,
ehuru man visst icke varit glad att ha honom dr.

Han gick ned mot lfven, satte fver de nnu gula och strida vgorna med
raska vndningar och klttrade uppfr sandbranten. Han skulle till Lien
fr att trffa Magnil och sga henne ngra ord, innan han for.

Vgen tog han fver dalen, dr frr Gedungsfallet brutit fram. Ingen
hade gtt dr nnu, fast dr var alldeles torrt, ingen hade tnkt, att
det kunde vara mjligt. Rdslan frn det fregende hngde nnu kvar
dr. Det sg ocks underligt ut. nnu djupare var nu hlvgen, skuggan
frn branterna fyllde den liksom med ett ltt stoff, klden satt nnu
kvar i marken. Nr han gick dr, var det som om lfven nnu flutit fver
hans hufvud och stngde honom frn dagens vrld. Dr var s tyst, att
genljuden efter fotstegen fingo en nstan hotfull styrka och brtos
samman mot hrseln som spkande larm ur det frgngna. P bergvggen
stirrade sllsamma vsen emot honom; det var gropar och linjer, dem
tusen rs floder ntt in i stenen, och som nu nddes af ljuset och fingo
form af fantasien till hotfulla och jttelika gestalter. Det var
skuggorna efter det lif han ddat. Man fick se sig fr hur man gick, ty
klippbddarna voro blankslipade som is, och midt i dem ppnade sig
jttegrytor, dem snurrade stenar svarfvat djupa som brunnar, och dr var
det nnu vatten. Vild-Hussen sg sig nyfiket kring p allt och tnkte
p, hur han frst sttt infr det fallet. D svllde det af makt och
styrka och fverdfvade hvar rst, och nu var alltsammans sten och dd
och tystnad. Men han drjde dr icke lngre n han behfde, ty
stillheten var hemsk.

Magnil sg honom komma lngt ifrn och frvnades t den frmmande
uppenbarelsen. Nr hon knde igen honom, hll hon upp med det hon hade
fr hnder och mtte honom med en hrd och spefull dragning p munnen.

Kommer I drifrn? sade hon. Jag trodde, det var forskarlen, som mst
ge sig till betjnt fr att lefva. I har ftt det nu, som I ville.
Finner I behag i det?

Vild-Hussen blef litet nedslagen fver att hans stt gjorde s ringa
effekt, och tog frsiktigtvis af sig hatten. Han stod som han fvat sig
att st infr kungen, sjlfmedveten men dmjuk, spejande och slug.

Mycket, svarade han, hr r nu en god del gjordt, men nnu inte nog.
Det r litet bart, men nr hr blir pljdt och stt, blir det nog bra.
Det skall komma i sinom tid.

Och I skall gra det, I skall skrda? Hur ser I ut?

Hennes frakt smittade honom sjlf, och han knde sig nstan ljlig
infr henne, dr hon stod i sin bonddrkt och sina nfverskor, trampande
s fast i marken, som om hon vuxit ur dem.

Bah -- han skakade intrycket ifrn sig -- jag ser, att du inte
frstr dig p, hvad som r fint. Du fr vnja dig vid det. Det r inte
fr dig, jag har kldt mig s hr.

Och hvad har I kommit fr?

I samma rende som sist. Jag vnde mig t ortt hll d. Jag knde inte
dig, och du knde inte mig, men nu br den saken vara klar. Jag har
hllit hvad jag lofvat, och mer n det, jag tnker gra s nnu. Du vill
stlla oss som fiender, men jag har inga sdana, jag kufvar dem. Du
sger nej fortfarande, det kan jag se, och jag tycker inte illa om det.
Du kan inte mena det s fast lngre, och med tiden mste det bli ja. Jag
har nu satt mitt kort p det, och efter jag skulle gra en liten resa,
ville jag gra klart mellan oss. Jag tnkte ocks, att du kanske hade
ftt gonen ppna nu, men det tycks ta tid.

I skall fara, sger I. Och hvart?

Till Stockholm, till kungen. Man talar nu bara om mig i hela Sveriges
rike, och d vill jag vara med. Jag fverger ingenting, var du lugn.
Mina papper, dem har jag hr -- och han slog sig p brstet. Du tnkte
p dem, du, nr ingen annan gjorde det, och det tyckte jag bra om. Nu r
de vrda mera. Du frgar inte, hvad jag tnker ta fr vg?

Nej, vra har I frstrt. I fr vl hlla tillgodo med dem nu.

Aldrig jag. Jag gr mina vgar sjlf. Nedfr lfven br det, i en
strcka, nda till hafvet.

Hon mste se p honom. Hans gon flammade af en underlig eld, som frtog
deras vanliga, hatade uttryck. Det var vghalsigt mod i dem nu, midt i
ffngan och skrytet, och en vild kraft. Hon kunde lida dem bttre, n
hon ngonsin gjort, och fr frsta gngen knde hon fr honom ngot
liknande medmkan. Men hon stelnade igen, nr hon sg sig kring p den
dda sjn och sin hrjade vrld.

I vljer sjlf era vgar, och hvart de leder, vet ingen af oss.

Och nr jag kommer tillbaka, Magnil, och har ftt allt som jag strfvat
fr ... Tro du mig, det har kostat, det r hrdt att vinna ngot. Men
hvad gr det, nr jag kommer tillbaka, nr jag har det. Och d, r jag
d en man att sga nej till?

Hon svarade icke, emedan det ju allt fortfarande var fverfldigt, men
hennes blick gled frbi honom och stannade allvarlig, som om hon sett
mot ngot fvernaturligt inne i framtiden. Han rrdes af den ovntade
mildheten i hennes uttryck och tnkte nu fven p henne.

Jag har gjort dig sorg och skada, men det mste jag. Ngon annans fick
du inte bli, du passar bara fr mig. Du skall bli som en drottning hr,
och allt skall bli vrt.

Hon flyttade blicken mot honom sjlf.

Ja, vackert har I gjort det omkring mig, fattigt var hr, nu r det
vrre, men ett r sig likt. Fr er blir hr ingenting, I m rkna s
mycket I vill. Annat har vi vuxit upp till och lrt, ingen har hr rckt
handen efter andras i lystnad och snikenhet. Hvad har I att gra med
oss? Hvarfr kom I hit med era begr och er oro? I vill gra oss alla
likadana, men det skall inte lyckas. Se till, hvad som r kvar till slut
efter allt hvad I famlat efter, och far den vg I valt!

S, s, du r ond nnu. Ja, jag skulle bara sga farvl och fr vl se
tiden an. Och han nickade, ofrtrutet som vanligt, satte hatten p
hufvudet och gick. Magnil stod och sg efter honom, allvarlig och
tankfull, men allt som han kom lngre bort iakttog hon bara, hur ljlig
och liten, han tedde sig i sin ntta stt, och log hrdt t honom. Och
hon vnde sig bort mot sina skogar som stodo orrda af all frndring,
vldiga och tunga som alltid, och gick till sitt arbete.

Litet senare kom Olof-Gabriel med ltta steg och en befriad, m, kck
och glnsande blick.

Han hade tnkt mycket dessa dagar med all den tryckande oron omkring
sig; han kunde icke stanna lngre och icke heller fverge Magnil. Allts
mste hon flja efter honom och bli hans. Hvad hon invndt frr mste
bara ha varit tomma ord, ty de lskade ju hvarann och var unga -- hvad
kunde d st i vgen fr dem? Ingenting alls. Sdant slutade aldrig p
mer n tv stt. Antingen en poetisk och tragisk upplsning, lockande
nog i all allmnhet, men gudskelof icke att befara hr, eller ocks
lyckan och brllopet. Han var en man och visste hvad han ville. Hans
far, som fvervann alla svrigheter s ltt som man stryker en begagnad
prstkrage fin igen, skulle taga sig henne, bja, blta och strka
henne, s att hon passade fr sitt nya stnd. Hon skulle bli nnu
vackrare s, vekare och mmare n nu. Under tiden skulle han arbeta med
hittills osedd kraft fr att f en stllning. Naturligtvis skulle han
ingenting uppge af sina orubbliga meningar om samhlle och skapelse, men
han skulle finna, att bsta sttet att verka fr dem var att taga plats
inom sagda samhlle. Fr att styra en bt mste man sitta i den och
ngot s nr bekvmt till. Han sade henne allt detta i mycket muntra och
modiga ordalag, alldeles som han knde det, men utan att lgga vidare
vikt p hvad  hennes sida var att gra, ty det kunde komma omrkligt
och af sig sjlf.

Hon hrde honom till slut, eller tycktes tminstone gra det, med en
ljus och leende min alldeles som frut under deras samlif p sjn. Men
hennes svar kom underligt i ton och ord.

Du har allts inte farit? Du drjer hr nnu?

Ja visst. Skulle jag fara utan dig och utan ens ett afsked? Hvad tnker
du p?

Jag tog ju afsked en gng. Frn alltsamman. Och nr han icke frstod,
fortsatte hon in p annat. Vild-Hussen har sagt afsked han.

Har han farit? Hvarfr talar du om honom! Hvad sade du honom?

Ingenting. Han hade ju ftt sitt svar. Han r borta nu.

Hvart for han?

Till Stockholm, sade han. Han skulle ska kungen, han skulle gra
stordd igen. Han pratade och pratade. Det gr detsamma hvad. Han kommer
aldrig tillbaka, men det visste icke han.

Hvad menar du? Hur kan du tala s hemskt?

Han tog vgen nedfr lfven. Galen r han. Du minns den andra dren,
nr Gedungsen dog, Sven Olsson med bssan. Han hller vakt vid
Vsterede, har ftt det i sitt hufvud. Vild-Hussen slipper nog inte
lefvande frbi.

Och det sade du honom inte? Magnil, hur skall jag frst dig?

Du har nog inte gjort det. Drfr kommer du hit igen. Du skulle nu
sparat dig det. Hvad rr det mig, hvad som hnder honom, det har han
dragit fver sig. Det blir ingen skada skedd.

Olof stirrade p henne, hans ord och tankar nyss hvirflade frbi i
minnet. Han tnkte p sin far och vrlden drnere, p Magnil i
netteldukskldning och frisyr bland hvita fr. Nu sg han henne fr sig,
vacker och hrd i sin grofva drkt med ngot af isens skrpa i de ljusa
gonen, bla som deras sj hade varit, med blicken lngt frbi honom
fver de mrka skogarnas linjer, stark och stolt som hennes egna berg.
Han kunde icke frlika de tv, kunde ingenting tnka lngre. Hon
fortsatte, lika oberrd.

Kommer han ocks dr frbi, s tar lfven honom. En dre r han, det
har frryckt hans hufvud, att hans ofog lyckades hr, nu tror han sig
kunna mta sig med allt. Som en elndig narr stod han hr, sniken och
blind. Han vill hrska fver detta, -- och hon sg sig kring och
andades luften i lugna drag, hela hennes gestalt vxte -- han fr se,
hur det lyckas i forsens armar.

Men Magnil, det r ju en synd, stor synd.

Du tror s. Du talar om vld och ortt i vrlden. Var du lugn, den har
hrdt att stta mot hrdt, den r stark och vild nog. Du skulle ha
lyssnat till forsen hr. Du fr nog inte mycket gjordt du, och kanske
passar det dig bst som det r. Frstr du nu, att jag intet nytt svar
behfver ge dig? Hit hr jag, g dit dr du hr!

Olof-Gabriel frstod henne nu. Allt hvad hon sagt frn frsta brjan
fick sin tydning, de tv hade ingenting att gra med hvarann. Han fann
henne vackrare n ngonsin, och trarna stodo honom i gonen fver att
detta var afskedet, men han knde, att det mste vara s. De voro
skapade af olika stoff, hela tidrymder lgo emellan dem. Han kunde icke
gra klart fr sig, hvem af de tv, som hade ortt, ehuru det borde vara
tydligt nog, ty hon stod s lugn infr honom, att hans omdme vacklade.
Hela hans inre var bara ett virrvarr af tvekan, vekhet och brcklighet.
Han nstan skrmdes af det vilda skogslandet omkring dem med dess dunkel
frn urgamla tider och ltta, skarpa luft, genom hvilken det fjrran och
forntida lg i klar och bestmd ofrnderlighet, och han lngtade frn
det frmmande till sitt. S skiljdes de t fr samma ndvndighetens
tryck, som alltid legat som en aning omkring dem. Magnil fortsatte sina
sysslor, som om ingenting hndt henne.




                                XIII.


Nr Vild-Hussen kom till mtesplatsen med sina tv fljeslagare och
yppade fr dem, hvad frden gllde, ryggade de tillbaka och ville icke
lofva sitt bistnd. De hade hittills trott, att det bara var frgan om
att prfva det nya lfloppets farbarhet. Det kunde de vara med om, ty
ehuru fven ett sdant frsk syntes vdligt nog, var det dri fr vant
folk s mycken lockelse, att de grna riskerade sina lif p kuppen. Men
lek var lek, och dr skulle finnas frnuftig grns fr den. Ned till de
stora forsarna, som redan i urminnes tider krft sina offer och gett
tydlig varning, hade de icke alls lust att utstrcka den.

Bah, jag fr dem nog med mig, bara vi brjat, tnkte Vild-Hussen. De
frstr inte, hvad jag sger, att allt r frndradt nu, men de fr vl
sjlfva se. Vi talas vid vidare sedan, sade han otligt, stt nu i
gng! Och han tog sin stake i handen och stllde sig i stfven; de
andra fingo skta den egentliga styrningen. Det gick undan, ty bdden
var icke helt urgrfd, och sluttningen nnu ansenlig. Man skt fram som
pilen i den glatta rnnan, och det gllde bara att hlla sig rtt i
loppet. Hvilken frd det var! Strnderna hvirflade frbi, hvart
gonblick var fylldt af lif och fick ett omtligt vrde genom faran.
Hvar muskel stod spnd och frdig att frrtta sin tjnst, gat skarpt
och snabbt mot tusen frst, som knappt skymtades, innan de voro hotande
nra. Det var att vara till! Nr han sg sig om, mtte han kamraternas
ansikten, lysande frnjdt och barnsligt i samma yra. I deras annars
trga och tunga lif var sdant som detta festen; de hade glmt allt
bekymmer och allt groll mot honom, de knde sig som skogens jagade och
oupphinneliga vsen, lodjuret, kvickgdt och vildt, som svingar frn
trd till trd, utan att famla i ett enda grepp. Visst fr jag dem
med, tnkte han, hr r ju inte ens ngon fara. lfven lg munter i
det blndande solskenet, och dess grumliga och mrka frg var dold under
glansen, allt var lyckligt och han var p vg mot lyckan, han knde icke
lngre hur eller hvar, bara att s hr skulle det fortfara i timmar.

Ngonting hvisslade frbi hans hufvud, och i detsamma slog en underlig
skrll fram mot honom, och drog med sig ett dn af terljud frn alla
hll, som om de vntat och hvilat, och nu ramlade vid att ett std
ryckts undan. Han frstod ingenting, men fljeslagarna stirrade mot en
punkt p Vsterede-stranden, dr ett litet bltt moln steg upp och
frtunnades i solen. Ngon skt p oss, sade de. Det var nog Sven
Olsson, stackarn. Ortt var det i alla fall, tillade de saktmodigt.

Vild-Hussen kom ihg det hat, han vckt emot sig, och nu gjorde det
honom ondt.

Oss tar ingen i flykten, skrattade han, och innan han hunnit ladda
om, r det fr sent. Men man skall f ngra det dr en gng. Och han
stirrade framt med ett mrkt och trtt uttryck. Ingenting fick vara
gladt hr i vrlden, aldrig fick man glmma ngot. Det var som om det
lilla molnet bredt skugga fverallt.

Han vcktes af att roddarna brdskande svngde in mot stranden, han
mttade med staken, fr att hejda det, och ramlade vid stten mot land.
Han reste sig mot dem i ursinne. Hvad nu, hvad tar I er till? Nedfr,
nedfr hela vgen! Fram mot mlet. Han I icke frsttt?

Men de pekade bara. Den vgen far ingen af oss, och ingen annan heller.
Se sjlf! Han blickade ditt. Framfr dem lg Svarthllsforsen, lng
och ofverskdlig, ingenting hade den mist i hftighet, ty dr var
klippgrund. Den tycktes nnu vildare n frr med skogen bortrifven, s
hga strnderna voro, och berget i lnga mrka skikt och floar, naket
och hrdt. I djupet kokade lfven, svart och gulskummig, icke en
solstrle hann dit ned. Det var dden sjlf.

Han sg, att de hade rtt, men ville icke slppa tanken inp sig. Att
fverge sin plan redan hr, det var snplighet, det var nederlag, det
fick icke ske. Hellre ta hvad risk som helst, vga lifvet, som de
pratade om -- hvad var det vrdt, om man vek fr hinder? Han tiggde och
bad dem och lofvade dem halfva sin vinst, som skulle komma, hela
vinsten, om de icke blottstllde honom fr denna skam. Men de voro
orubbliga och frstodo honom icke ens. Blott ett kunde de lofva, att
flja med till andra sidan forsen. Sg det bttre ut dr, kunde man ju
frska ett tag igen. De voro icke villiga till detta heller, men tyckte
sig vara bundna, efter han litat p dem. De buro ror och stakar med
sig, i hopp att finna en bt, som de sade, men i tysthet menade de
motsatsen.

Den vgen var den tyngsta Vild-Hussen ngonsin gtt. Hvart steg var ett
steg frn mlet, hvart gonblick lade tyngd p hans skuldror. Hvad
tjnade det till att lefva fr detta, hvad var allt hvad han utrttat
med denna gapande lucka i? Det var nog s med allt; nr det kom, d var
det bsta borta. Hvarfr hade han dt sig i sdan oro jmnt och sprungit
som en narr efter frhoppningar och rykten? lfven rt i djupet under
dem, den frstod honom och tog sin hmnd fr hans fverrumpling. Den
skrattade t mnniskors makt, och den hade rtt, ty det var nog icke
mycket bevndt med sdan.

Nr de hunnit frbi, funno de en bt, men lfven var fortfarande lika
hotfull. Vl hade mnga grund frsvunnit, men andra hade kommit i
stllet, desto farligare som man icke knde dem. Allting sg vrre ut n
frr, snderbrckt och afskaladt, som det var, idel lera och sand utan
en grn flck, ett virrvarr utan ordning som en nnu ej frdigskapad
vrld.

Karlarna ville icke flja med, till och med half seger ville de ta ifrn
honom. Nej, sade de, detta knde de icke till. Det vore frryckt
grning.

D gjorde honom allt detsamma. I frtviflans mod skakade han af sig sin
harm och sin nedslagenhet och blef den gamla Vild-Hussen igen, munter,
slug och leende. Han sg nnu en gng sin vg ljus och lockande, dr
solen sken p delggelsen.

S far jag ensam. P det viset botar jag p det som brustit. Hr r det
frden brjar, nu frst blir det allvar af. Ingen har gjort den frr,
ingen har drmt om den frr. Nu delar jag ingenting med mig, afundsjukan
skall kvfva er en gng. Undan frn donena, mitt r skeppet, jag rcker
till bde kapten och manskap. S r det ocks bst, om man skall utrtta
ngot. Allt mitt har jag ombord, hr och hr och hr -- och han slog
sig p pappersbunten, pannan och brstet, jag fr det igenom.

De ville icke lta honom fara, de kunde icke st till svars med att lta
en sdan galenskap ske. Men han slogs med dem, dref dem undan och
svngde sin stake i krets omkring sig.

Akta hufvena! Inte fr att det vore stor skada p dem, men se upp fr
bulor! Hvad har I frsttt om mig druppe! Ingenting vet I. lfven vet
det, den skjuter rygg som en katt och frser, men r mycket mer rdd n
arg. Den har prfvat p en del, och nu skall den f se mer. Farvl I och
vnd om! Hlsa flickan dr, Magnil, att jag far till kungen jag, till
hafvet frst, rak som en kung. Att kommer lfven fver mig, tar jag
liftag med den. Stryper den, s biter jag, jag tl inga hinder, och mitt
drifver jag igenom.

Han skt ut och grep rorna, styrde in i snabbaste fran och rycktes
med, upphetsad af sinnesrrelsen och farten, vaksam och snabb med
blixtlika lodjursglimt i gat. En hvirfvel grep lmskt efter bten,
ville vnda den och hvlfva den. Men han betvang den, nstan utan
mrkbar anstrngning, och rycktes vidare.

De tv mnnen stirrade efter honom, halft i hpnad fver hans frryckta
ord, halft i beundran fver hans mod och kraft.

En karl var det i alla fall, sade de, nr sista skymten af honom
frsvann bakom en holme, som sttt mot floden och reste sig svart och
hrjad med snderslitna trd. Det var som om de format hans eftermle,
dr ovissheten tog honom. Bda voro de ocks skra p att aldrig se
honom igen.

Vild-Hussen satt i ett drmmande tillstnd i och med att han blef ensam.
Faran tnkte han icke p, han visste, att den fanns dr, men de rrelser
han gjorde fr att undvika dem blefvo mekaniska och omedvetna som en
smngngares. Af allt det yttre frnam han bara den ilande farten,
luftens sus mot rat, stnket p kinden, skuggan af ting som gledo
frbi. Han hade farit s hr som gosse -- var det icke just nu? -- Varit
mycket munter och ifrig att hinna fram. -- Var han det icke nu? Han var
trtt, hade varit upphetsad fver ngot och skrikit hgt, han visste
icke hvad. Alltid p det sttet! Skulle man d jmt lefva s hr, jagad
och jagande, skulle det aldrig ta slut, och hvad var det frgan om?

Liksom en fallande mnniska hinner se hela sitt lif fr sig under
sekunderna frn taket till marken, gledo p den korta frden fram till
holmen alla hans r genom hans inre syn, snabbt och glimmande som spret
af ett stjrnskott i natten. All tr och all besvikenhet var dr, alla
ljen han lett, alla lgner han sagt, all kort triumf och lng mda.
Rastlst dref allting fram -- var farten i honom eller utom honom? Han
visste det icke. Nu skulle han mot lyckan och hade mycket brdtom; det
gllde att fnga och gripa, det gllde att vara frst.

En svartare skugga n frut gled fver honom, en rysning frn ett kyligt
drag. Han sg upp. Hvar var han? Holmen lg bakom, framfr och rundt
omkring honom ett frsande svall af vatten som hejdades och reste sig
fver mrka grund. Ingen vg ut, ingen tillbaka. Det gllde icke lngre
lifvet, det gllde dden.

D fick han all sin sinnesnrvaro igen, slngde rorna in i bten och
sin drmmande dvala med dem, stod dr lng och rak med staken i handen
och hvar rrelse i sin makt. Hans hjrna var klar, och synen skrpt till
det yttersta, han sg hvar klippa under skummet och sttte i dem som med
ett spjut, han omfattade blixtsnabbt lfvens lopp och strndernas
snderslitna branter, solen och den hga himlen. Rtt fram, nstan
hvilande p kullarna, lg ett tornadt och lysande sommarmoln, hvars
drifvor togo form af oknda och vxlande ting liksom mnniskors
nskningar.

Hr r det, det skall ske, tnkte han, men frst prfva vi en dust.
Och han var hejdlst och vildt munter. Nu visste han hvad han hade fr
sig och hvad han ville.

De frsta hvirflarna slog han sig undan, springande och balanserande
under sprnget, frdig, just dr det behfdes i den sista halfva
sekunden. Han gungade hgt p svallet, dk ned i dalarna, hela tiden
skrikande ut sitt segerjubel ur fullt brst. Det var en fiende han
trampade under ftterna, ett hatfullt hjrta han stack igenom med hvar
stt, en redan slagen, han triumferade fver. Men den gaf sig icke, den
vred sig som ett vidunder i krampryckningar. Allt starkare blefvo
skakningarna, allt hgre gapade vgorna fver btkanten, allt ttare
hotade klipporna. Just som han sttt till en af dem, med musklerna nnu
sklfvande af anstrngningen och brstet vidgadt af gldje, knde han
bten ryckas undan sina ftter och hvlfvas. Med vidppen famn, likt en
roffgel som skjuter ned p bytet, strtade han ned i det frsande
svallet och frsvann, lamslagen och strypt. Bten vltrades nnu ngra
gnger p lek, ibland p rtt kl, men halfdrnkt och utan styrande
vilja lngre blef den ett rof fr frsta hvirfvel och vrktes till sist
p stranden lngt drifrn. Mannen skymtade hr och dr, utan vilja
ocks han, ledls med lnga lemmar och ansiktet blekt och sofvande.
Honom bar lfven vidare med sig, n lngsamt glidande utmed bottnen, dr
det var djupt, n lyftad hgt i forsarna som ett segerbyte.

                   *       *       *       *       *

Ett par dagar senare var Jonas Pihl vid Indal, snd med bref och bud
frn en handlande i Sundsvall till ngot af de frstrda sgverken. Han
skulle fver lfven, men som han ingen brdska hade och i frjkarlen
fann en man efter sitt sinne, satte han sig bredvid honom p en
ilandfluten stock och ringde med benen. Omsider mrkte han, att det
mtte ha frsiggtt ngot ovanligt dr.

Hr ser fr bedrfligt ut, sade han.

Frjkarlen vnde sin drmmande blick emot honom, glad att finna sin egen
iakttagelse bestyrkt. Ja det gr s, svarade han. Och hr som _var_
s vackert, i synnerhet p andra sidan. Bjrkarna stod s ljusa, det var
min gldje att se p dem. Hur jag nu sitter och ser, kan jag inte komma
ihg alldeles hur det var, men att det r borta, det r skert. Jag hade
frjan lngre uppt, stranden r inte kvar, och allt mitt gick p samma
gng. Om jag nu bara kunde minnas det riktigt! Och han stirrade dit
igen.

Jonas Pihl frsjnk ocks i drmmar. Ja, sade han, tiden gr, och man
har ingenting kvar. Bst att inte tnka p det, det bara flyter och
flyter. Jag har ocks haft det annorlunda, men nu minns jag ingenting
lngre. S godt r det.

Frjkarlen sg upp. Han hade funnit en tanke och var barnsligt glad
fver den. Det r nog inte meningen, att man skall fsta sig vid
sdant. Jag menar det som frgr. Man gr hvad man skall. Hr har
blifvit stridare och tyngre att komma fram med frjan nu, men det gr i
alla fall.

Det gr i alla fall, och till sist fr man lugn, och ingen kommer i hg
en. -- Flyter det alltid lik hr?

Hvad r det du sger, lik? Han sprang upp och fljde kamratens blick.
Ett stycke frn stranden dref en mnniskokropp frbi, lngsamt kretsande
med utbredda armar och ben, som om den hjulade. Herre Jesses ja, den
mste vi hmta upp.

Menar du det? N ja, kanske. Och de rodde ut och fingo fatt p den,
drogo den med sig i land och lade den med ansiktet uppt.

Hvem kan det vara? Det har varit fina klder det, blte har han ocks
kring lifvet, fast vrjan r borta. Det har inte varit en som vi, det
dr.

Kanske det. Jag knner igen honom fr resten. Han for hit upp fr att
bli s rik och lycklig. Han skulle gra s mycket. Jag undrar, om han
fick det gjordt.

Hva falls? Var det han som skickade lfven ner och gjorde all
frdelsen? Var det Vild-Hussen?

S hette han ja. Mera vet jag inte, och detsamma kan det vara nu.

Det kan nog det. Stackare, d var det lfven som tog honom i stllet!
S skall den vl snart bli sig lik och lugn igen. Vi kan inte lmna
honom hr. Han mste upp till kyrkan, till brhuset.

De frskte att lyfta honom, men han var s mjuk och lng, att det var
svrt att handtera honom. Det r bst, att jag tar honom p ryggen,
sade Jonas Pihl. Jag r nrmast till det, fr han var ofta snll mot
mig. Och s tog den ena mnskliga vrakspillran den andra och bar honom
upp mot den sista ron och glmskan. Det sg groteskt och underligt ut,
men dr var ingen som tnkte p det. Braren frs under kylan och
fuktigheten, och frjkarlen gick eftert och bad ur sitt barnsliga sinne
fr den som strt hans vrld med mnniskors oro.




                               NORDISKT
                           FAMILJEBIBLIOTEK


                                  I
                         AXEL LUNDEGRD: ASRA
                      ILLUSTRERAD AF TYRA KLEEN

                                  II
                        ALVILDE PRYDZ: SYLVIA
                   ILLUSTRERAD AF GERHARD HEILMANN
                  MED EN AKVARELL AF OSC. WERGELAND

                                 III
                       SOPHUS BAUDITZ: SPRSN
                   ILLUSTRERAD AF FRANTS HENNINGSEN

                                  IV
                    S. LAGERLF: EN HERRGRDSSGEN
                      ILLUSTRERAD AF GEORG PAULI

                                  V
                        VILHELM KRAG: MARIANNE
                       ILLUSTRERAD AF LOUIS MOE

                                  VI
                     K. LARSEN: BLAND KLKBORGARE
                   ILLUSTRERAD AF FRANTS HENNINGSEN

                                 VII
                           OSCAR LEVERTIN:
                        MAGISTRARNE I STERS
                     ILLUSTRERAD AF NILS KREUGER

                                 VIII
                         BERNT LIE: TROLLMAKT
                    ILLUSTRERAD AF THOROLF HOLMBOE

                                  IX
                     VILH. BERGSE: FALSKMYNTAREN
                   ILLUSTRERAD AF J. NRRETRANDERS

                                  X
                            SOPHIE ELKAN:
                        DRMMEN OM STERLANDET
                   MED VIGNETTER EFTER FOTOGRAFIER
                      SAMT FRGTRYCKTA TITELBLAD
                           AF GERDA ERIKSON

                                  XI
                     KR. JANSON: MEDELTIDSBILDER
                       ILLUSTRERAD AF LOUIS MOE

                                 XII
                      SOPHUS MICHALIS: GIOVANNA
                    ILLUSTRERAD AF J. F. WILHJELM

                                 XIII
                      PER HALLSTRM: DDA FALLET
                     ILLUSTRERAD AF NILS KREUGER

                                 XIV
                     JACOB B. BULL: FONNSFOLKET
                       ILLUSTRERAD AF A. BLOCH

                                  XV
                       HERMAN BANG: SOMMARNJEN
                      ILLUSTRERAD AF HANS TEGNER




Noteringar:


Frlagsannonserna har flyttats frn brjan till slutet av boken.

Betoning r utmrkt med _understreck_.

Originalets stavning och interpunktion har bibehllits. Ett ftal
uppenbarliga fel har rttats som fljande (innan/efter):

   [S. 1]:
   ... ngnt fel i det senare kommo ljuden ...
   ... ngot fel i det senare kommo ljuden ...

   [S. 2]:
   ... en gammal luta, hvars prlmorornament ...
   ... en gammal luta, hvars prlemorornament ...

   [S. 10]:
   ... De gjorde s och stirrade pde mrka ...
   ... De gjorde s och stirrade p de mrka ...

   [S. 14]:
   ... det. Man kommen ingen vart. Och s ...
   ... det. Man kommer ingen vart. Och s ...

   [S. 24]:
   ... morgonljuset. En afskedskl d, ropade ...
   ... morgonljuset. En afskedsskl d, ropade ...

   [S. 25]:
   ... Se s Jonas, Jag reser. Farvl och ...
   ... Se s Jonas, jag reser. Farvl och ...

   [S. 26]:
   ... frde segraren som skulle gra stora ting, ...
   ... fljde segraren som skulle gra stora ting, ...

   [S. 45]:
   ... igan. Redan i juldagspsalmen hade man ...
   ... igen. Redan i juldagspsalmen hade man ...

   [S. 54]:
   ... dddruckna och klmde mot vggen ...
   ... dddruckna och klmda mot vggen ...

   [S. 60]:
   ... mot Margret. Hon var rd och harmsen ...
   ... mot Magnil. Hon var rd och harmsen ...

   [S. 79]:
   ... efter srkildt anstrngande fest- och dansdagar, ...
   ... efter srskildt anstrngande fest- och dansdagar, ...

   [S. 91]:
   ... drkten var nnu ltt som ett doft. Det ...
   ... drkten var nnu ltt som en doft. Det ...

   [S. 122]:
   ... for till Stockholm, nr frrderit var upptckt ...
   ... for till Stockholm, nr frrderiet var upptckt ...

   [S. 132]:
   ... Det gick jmnt och lugnt nedlr med ...
   ... Det gick jmnt och lugnt nedfr med ...

   [S. 144]:
   ... n han ngonsin vntat. Olof-Gabriel ...
   ... n han ngonsin vntat. Olof-Gabriel ...

   [S. 156]:
   ... icke lika snabbt som vid fellet, dock ...
   ... icke lika snabbt som vid fallet, dock ...

   [S. 176]:
   ... han ville med detsamma? ...
   ... han ville med detsamma? ...

   [S. 198]:
   ... Han hller vakt vid Vster-ede, har ftt ...
   ... Han hller vakt vid Vsterede, har ftt ...

   [S. 212]:
   ... vid Indall, snd med bref och bud frn ...
   ... vid Indal, snd med bref och bud frn ...

   [S. 213]:
   ... mitt gickp samma gng. Om jag nu ...
   ... mitt gick p samma gng. Om jag nu ...






End of the Project Gutenberg EBook of Dda fallet, by Per Hallstrm



License: Share Alike