E-text prepared by Louise Hope and the Project Gutenberg Online
Distributed Proofreading Team (http://www.pgdp.net)



I MARGINALEN

OLAF HOMN







Holger Schildt           Albert Bonnier
Helsingfors              Stockholm




_Samtliga uppsatser ha tidigare varit offentliggjorda._

_De flesta ha aftryckts ur Dagens Press, dr de ha ingtt
under bokens rubrik._




WERNER SDERHJELM.

  [Werner Sderhjelm: _Utklipp om bcker_. (Essayer och kritiker II.)
  -- Sderstrm & C:o, Helsingfors.]


Med utgifvandet af denna frsta volym af professor Werner Sderhjelms
samlade kritiker och essayer har ett gammalt nskeml hos den litterra
publiken omsider frverkligats.

Den litterra publiken r i detta fall inte liktydig blott med en
trngre krets af vittert intresserade -- professor Sderhjelm har
frmtt vinna gehr inom alla lager af den allmnhet, fr hvilken sdana
saker som konst och litteratur fver hufvud taget existera ssom nrmare
eller fjrmare begrepp.

Detta beror p en sllsynt, hos oss alldeles ovanlig, frmga att
meddela sig. Utan att ha uppgifvit ngot af sig sjlf, utan att ha
slagit af ngot p sin tanke eller ha ackommoderat form och stil efter
den stora publikens fordringar p ett visst slags populr hllning har
Sderhjelm skapat sig en den mest omfattande lsekrets.

Som kndt har Sderhjelm som vetenskapsman gjort en bestende insats p
tvenne skilda omrden: han har som litteraturhistoriker frmedlat
moderna skdningar och metoder; som filolog har han infrt det
vetenskapliga germansk-romanska sprkstudiet i vrt land. Hrtill kommer
ssom -- tminstone enligt min tanke -- icke mindre viktig den insats
han gjort i vrt kulturlif som litterr journalist.

Jag anvnder med afsikt detta ord. Sderhjelm r journalist i samma
mening som Brandes r det, och Levertin och Lematre voro det. Han
representerar en kritikertyp, som p vissa punkter stller sig i
motsttning till den, som fretrddes af C.G. Estlander. Denne upphrde
icke att vara akademiker. Jag pstr naturligtvis inte, att Estlander
gt s litet verklighetssinne, att han alltid och quand mme hade talat
ur katedern! Men jag ville gra gllande, att det inte ligger ngot af
hndelse, men s mycket mera af tanke i det frhllandet, att den tyngst
vgande parten af hans essayistverksamhet ligger bevarad inom en
mnadstidskrifts prmar.

Kritikern af Sderhjelms, Brandes' och Levertins typ stller sig ett
vidare syfte och sker sig drfr ocks ut mot ett bredare auditorium.
Den speciella fonden r hr den samma som dr -- den vetenskapliga
uppfattningen. Men den allmnna bakgrunden r vidstrcktare: den r den
intima berringen ocks med dagens lif, behofvet att fatta och fnga
sanningen ocks i allt det, som nnu s lnge spirar och vxer, att
lyssna fven till pulsarnas slag i samtiden och tyda tecknen, som visa
mot framtiden. Kort sagdt, denna kritik vidgar det historiska begreppet,
dr den inom sin krets principiellt och praktiskt drar bde forntid och
nutid. Den bearbetar bde gammalt och nytt; den bde fngar de stora
perspektiven, som stiga ur det framfarna, och den sker teckna linjerna
som ge sig fr betraktaren af det nrliggande; den arbetar stndigt bde
med personligheterna, som hvila afslutade i tiden, om jag s fr sga,
och med dem, som alltjmt rra sig och frvandlas. Detta allt skapar i
synnerhet rrelse. Det blir allt detta skiftande och vxlande, som
Sderhjelms essayer ga, den lifvets frg som prglar hans kritik.

Denna rrlighet -- hvilken ocks upptrder ssom omvxling -- och det
lefvande tycket ha tilltit hvar och en att i Sderhjelms kritiska
frfattarskap finna personliga anknytningspunkter. Alltid har det varit
ngot nytt som vckt det speciella intresset; uppslag och synpunkter ha
aflst hvarandra i snabbaste takt, lockande och fngslande, och mot den
samlade bilden af tv eller tre decenniers kritikerverksamhet stller
sig bilden af en allmnhet, som efter hand vant sig att lyssna till
kritikern, som fljt honom allt lngre: med allt mera kad frmga att
frst och att tillmpa. Hvad Sderhjelm i detta hnseende utrttat med
de orknade bokanmlningar och frfattaranalyser han strtt omkring sig
under rens lopp, kan knappast skattas nog hgt. Det betyder hvarken
mera eller mindre n en kulturhistorisk grning af mycket stor
betydelse. Han har verkat smakfrdlande p vida lager af allmnheten,
han har ltit mnga knna, att det ges en skillnad mellan en litteratur,
som r konst, och en litteratur, som r ngot helt annat, och han har p
detta stt frt dem nrmare sknheten. Han har verkat p bde svenskt
och finskt hll. Det r svrt att afgra, hvar han satt djupare spr.
Mjligt r att den finska publiken -- som ju ger en strre spontaneitet
-- reagerat mera ofrbehllsamt, mera direkte. Jag tror dock fr min
del, att Sderhjelms inflytande p det svenska hllet ntt lika lngt
och betydt minst lika mycket.


De femtio uppsatser, som den innehllsrika volymen rymmer, samla sig af
sig sjlfva till en karakteristik af frfattaren. Jag skall srskildt
framhlla ett par drag ur skdningen.

I flera essayer firas sanningens uppdagande som vetenskapens enda ml.
Idenna skdning har ocks frfattarens kritikerverksamhet sitt fste:
den r uppdagande, utredande, den sker sig fram till iden, den skiljer
vsentligt frn ovsentligt och blottar krnan, som kan vara diktarens
tanke eller diktarens personlighet.

Som sanningens litterra uttryck fattas klarheten. Den bestmmer formen
ocks i dessa uppsatser, den sknker framstllningen tillgnglighet, gr
den populr. Den r inte ensamt tankens klarhet, den r ocks, den r
i synnerhet det slags klarhet, som har sin klla i intuitionen, och som
r dess strre ju smidigare, skrare och precisare denna arbetar. En
sdan intuition, lefvande, ytterligt snabb, alltid redo att styra med en
frvnande spnstighet mot nya ml, r grundvalen p hvilken Sderhjelm
byggt upp en kritisk alstring, som omspnner alla tnkbara slags
personligheter och alla mjliga slags vitterhet.

Men det som vcker strsta respekten, nr man lser dessa kritiker och
essayer, r kanske, nr allt kommer omkring, nd inte den mrkliga
frmgan att upplefva bde mnniskor, landskap och diktverk och att
frvandla upplefvelserna till bilder af en strlande klarhet, och det r
kanske inte heller frfattartemperamentets rikedom och den formande
handens skicklighet. Jag tnker p ett alldeles srskildt uttryck fr
personligheten.

Genom Sderhjelms bok gr en egen _stmning_. Den sknker de femtio
tidningsurklippen det hela verkets tycke, den r mediet genom hvilket
frfattaren ger sig t oss som personlighet och konstnr.

Den har flutit ur ett personligt fvertygelsespatos, som ligger vrmande
och lifvande p djupen, som han inte hnvisar till fr egen rkning, men
hvilket vi varsna nr han t.ex. talar om Taine, Gaston Paris, Zola,
Carlyle.

Han framstller dem som fyra stora arbetare, han framhfver den
frebildliga moraliska sknheten i deras t ett bestndigt arbete
invigda lif. Det blir i essayen fver Taine ngra ofrglmliga sidor om
begret att n allt nrmare sanningen och om viljan att fr sanningen
finna ett uttryck, som lter den meddela sig t andra.

Denna uppsats r ngot af det allra vackraste i boken, fver hufvud
taget ngot af det vackraste som modern svensk essaykonst har skapat.
Med en knsla, under hvars behrskade form anas den djupa, brinnande
fvertygelsen, uttryckes vrdnaden fr arbetet och forskningen, och vi
sga oss, att vi hr ha trdt egendomligt nra den rastlse forskare och
aldrig hvilande arbetare, som frfattarenr.

  24. 5. 16.




KAARLO ATRA.

  [Kaarlo Atra: _Pyh Cecilia_. Otava, Helsingfors.]


Scenen i Kaarlo Atras nya roman r Lokkila gamla herrgrd. Slkten,
som en gng residerade p den, har dtt ut, och kommunallkaren,
medicinelicentiaten Olavi Luoto bebornu, p hyra, det romantiska
stllet.

Olavi r den finska novellistikens Juan-namn, och doktor Luoto r mycket
riktigt en intressant och frfrisk person. Ihans vsen bringar solen
samma fruktbrande vlsignelse som i naturen -- vad detta sedan m
betyda -- och folket kallar honom icke fr intet soldoktorn.

Soldoktorn r af en subtil och till och med eterisk daning: han ser
frisk och kraftig och alltigenom rttfram ut, men s snart han brjar
tala, anar ocks en frmmande att hans sjl r mtlig som en spegels
glas, p hvilket fven minsta andning mrkes. Ett faktum r i sjlfva
verket, att detta soliga vsen trifves bst i den vemodsfyllda nattens
milda trnad: doktor Luoto lefver i en lngtan utan grns, och hvad
hans drm gller r ett kvinnoideal som det aldrig frunnats honom att
mta.

Dock, vi ha inte att tnka oss doktor Luotos idealitet som en frukt af
okunnighet, af obekantskap med denna vrlden. Hans skarpa ga har pejlat
djupen p lifvets frnsida: fr hvarje fullvuxen man var det en
offentlig hemlighet, att man i vrlden kan kpa fven de vackraste
kroppar fr penningar. Ej heller bra vi fatta honom som en i ett
fjrran bl frlorad svrmare. Ehuru han alls ej var ngon materialist
-- det ha vi just ftt en aning om -- s gladde det honom likvl att
Fiina, hans trogna domestik, visade honom den uppmrksamheten att
frsta maj ifra sig helgdagsdrkt och duka bordet med strre omsorg
n vanligt. Det r p sdana drag vi igenknna den sanne
sknhetsdyrkaren, lefnadskonstnren som med frfinade sinnen njuter de
gldjemnen verkligheten bjuder.

Sknhetstrsten och idealiteten fullstndigas af intellektualiteten.
Mellan himmel och jord, anmrker doktor Luoto (med tre punkter),
finnes s mycket underbart... Sdana skarpa saker kan inte hvem som
helst hitta p. En annan gng frsnker sig doktorn i begrundan, och det
blir fljande tankekorn: p hvilket underbart stt frmr inte musiken
frena mnniskor. Gudarne ha mhnda med den sknkt mnniskorna de ord,
hvilka saknas i alla sprk.


Musiken r doktor Olavi Luotos stora passion. Det r i den han
rtteligen lefver. Flygelns toner frkroppsliga hans drmmar; violinens
ljudvgor bra honom bort fver tid och rum till sknare land,
exempelvis renssansens Florens, som -- om vi f tro frfattaren -- var
ett sknsjlarnas och fantasimnniskornas hemvist.

P doktorns vgg hnger en reproduktion af Donatellos Cecilia; den gaf
honom en gng hans mor d han var sjuk, och det hnde att han frnam en
sllsam musik. Doktor Luoto har inte diskuterat saken med ngon. Det
har han inte kunnat. Hvem skulle vl ha trott honom och frsttt honom.
Allt hade frklarats som en drm eller en feberfantasi. -- Stundom
mste han le, nr han tnkte p hvad hans vnner med sitt kalla frstnd
skulle sga, om de visste. Men de veta lyckligtvis ingenting; de ana
inte hur mycket det finnes mellan himmel och jord, och hade man bedt dem
sga sin mening om doktor Olavi Luoto, s hade de svarat: en vanlig ung
lkare, som idkar musik p lediga stunder. Litet egendomlig kanske,
emedan han srjer de konstnrsdrmmar han ndgats lmna. Hvad hade de
annat kunnat sga om honom. En hgst vanlig liten landsortseskulap,
inte alltfr vl balanserad -- sdan vore sledes doktor Olavi Luoto om
han dmdes med frstndet; en skn sjl och en undantagsnatur, nobel,
mrklig och frnm -- sdan r han bedmd af frfattaren.

En undantagsnatur visar han sig vara srskildt i sitt frhllande till
kvinnorna. Vi ha sett, att han lefver i en mild trnad efter ett
feminint ideal. Hvad han drmmer om r en kvinna, som han kunde nrma
sig, inte som mannen nrmar sig kvinnan, utan som mnniskan vnder sig
till mnniskan. Ty man och kvinna, manligt och kvinnligt -- detta r
begrepp, hvilka sannerligen plga fattas alldeles som vore det frga
om hstar och hundar.

Doktor Luoto hade under sina Helsingforsr gjort sitt bsta fr att
finna sin drmda syskonsjl. Han frgade inte efter yttre fgring. Vad
han skte var det bsta ikvinnorna; han bjd till att glmma allt
annat, och det lyckades honom faktiskt att omge sig med en mngd
begfvade kvinnliga kamrater och vnner, hvilkas styrka inte lg i
frgngliga behag.

Det blef i alla fall blott en serie af skeppsbrott. Ingen af alla
dessa damer, som kallade sig hans systrar, vnner eller mdrar,
frmdde i lngden iakttaga det kamratliga frhllandet -- erotiken
spelade alltid till sist in och strde den skna sjlsgemenskapen.
Men det r nog att exemplifiera doktorns trista erfarenheter med en
upplefvelse frn Lokkila. -- En dag mottages han vid sin hemkomst af den
trogna Fiina. Hennes kinder brinna, hon har ett ovanligt mrker kring
sitt gonbryn. Fiina har rdstrukit sina kindben och tuschat sina gon!
Hvarfr? Doktorn antar att hon r sjuk. Nsta gng r den trogna Fiina
tydligare; hon gr sin husbonde en krleksfrklaring; det r ingen
sjlarnas gemenskap hon har i sikte, och doktor Luoto snder henne till
ett sanatorium.


Ocks fru Cecilia Alvn r en musikalisk undantagsnatur. Hon r
visserligen inte p lngt nr s exklusiv som doktor Luoto, men han
mste infr sig sjlf medge, att hon fverallt, fven i de strsta
frhllanden, hade vckt hans uppmrksamhet. Fru Alvn r gift med en
man som r mnga r ldre n hon sjlf; hon har lefvat i ett lugnt och i
yttre hnseende lyckligt ktenskap, men drmmen om det gyllene slottet
har aldrig upphrt att flja henne. Hon har ett barn; gossen r
konvalescent efter en svr sjukdom, och hon har slagit sig ner p
trakten fr att han skall f andas landtluft.

Doktorn och fru Alvn gra musik tillsammans, och hon kommer att
betnka, att hennes ktenskap r bra tomt. Doktorn lgger mrke till en
frunderlig likhet mellan sin Donatello-reproduktion och fru Alvn;
fru Alvn tycker, att den heliga Cecilias bild frekommer henne
ofrklarligt bekant. De glmma sig sjlfva i musiken; syner stiga fram
ur en tid, som ligger hundrade af r bortom nuet; en mystisk sjlarnas
gemenskap befinnes ha besttt mellan dem lngt innan ngondera af dem
var till i sin nuvarande gestalt -- kort sagdt, de tnka p skilsmssa
mellan fru Alvn och hennes man. Men barnet r dr; barnet str emellan
dem, och fru Alvn afsger sig lyckan fr att lefva fr sin plikt.
Doktorn hngifver sig ocks han t pliktuppfyllelsen. Men om natten
skrider han fram i sina tomma rum i den forna herrgrden, aflockande sin
violin vemodiga toner.

_Den heliga Cecilia_ hr till de bcker som recensera sig sjlfva; jag
antar att det vore ondigt att bygga ut referatet till en kritik.

Romanens ledande egenskap r naiviteten. Det r inte den sorts naivitet,
som betyder s mycket som friskhet, ursprunglighet etc; ordet tas hr i
sin bekanta betydelse som den jmfrelsevis hfliga omskrifningen fr
omogen smak och outveckladt omdme. Nr jag karakteriserar Kaarlo Atras
roman som naiv, afser jag helt enkelt att slippa sga, att det slags
romantik han odlar i den r skolpojkspoetiskt pueril och mamsellaktigt
sipp. Doktor Luoto r samma andas barn som de slappa och sladdriga
individer fru Blicher-Clausen hade till specialitet att framstlla. Det
r en frsamling af underliga knslofrossare. De njuta vllustigt af
sina vedermdor. Den vanliga tillvaron r alltfr tarflig fr deras
distingerade sndagsnaturer, och de fredra att i sitt spinkiga drmlif
upplefva ngot som de inbilla sig vara en tillvaro af en hgre och
frnmligare art.

Nu sger kanske ngon, t.ex. frfattaren, att jag inte tycker om typen
Luoto och drfr inte heller gillar boken hvars hjlte doktor Luoto r.
Lt mig sledes tillgga, att det fatala fr mig i synnerhet ligger i
frfattarens stllning till sin hjlte med tytfljande konsekvenser.
Han har inte skildrat. Han har inte bearbetat den kasus doktor Olavi
Luoto fretrder. Han omfattar honom med en svrmisk hngifvenhet; han
gnar honom en rrd sympati. Han ser en hel och fullfjdrad, frebildlig
mnniska i en tmligen ofullgngen freteelse -- han inbjuder oss att
finna sknhet och vrde i en hllning, hvars frutsttning nppeligen r
ngon annan n bristen p verklighetssinne och jmvikt och bristen p
vilja.

Och han meddelar sig med oss i en form, som sker sin like i vemodsfull
sliskighet.

  1. 7. 15.




JOHAN HRNFELTS ROMAN.

  [Henning Berger: _Hrnfelt_. En novellroman. -- Albert Bonniers
  frlag, Stockholm.]


Frmodligen pminner sig lsaren nnu, att Henning Berger fr inte s
lnge sedan utgaf en cykel romaner, tre eller fyra till antalet. Deras
hjlte bar samma initialer p sin cloak-bag (betyder bara kappsck)
som Henning Berger; han hade utgtt ur enkla frhllanden som denne;
han lrde i likhet med denne amerikanska sprket under loppet af ngra
anstrngande hundr drute i Chicago, och han frblef trots dessa och
andra lifvets lrdomar en ohjlplig parvenu, som fll till fga infr
allt som var patenteradt fint och kostade pengar. Kort sagdt, det var
bde det ena och det andra som gjorde troligt fr den skarpsinnige
betraktaren, att Helge Bendel p det stora hela kunde identifieras med
Henning Berger.

Bckerna om Helge Bendel voro ett slags uppgrelse. De hade skrifvits af
en frfattare, som tog sin sak p allvar (den var frgan om honom
sjlf). Egna upplefvelser, det r i Henning Bergers fall: egna, lagom
vemodiga stmningar och egna, med otroligt skarpt ga varsnade syner,
voro cykelns innehll. Detta sjlfupplefda var en frutsttning fr de
vackra saker, de mnga skickligt gjorda saker och till och med fina
saker, hvilka allt som oftast mtte. Det var detta sjlfupplefda, som
skapade den enhetliga ton cykelns romaner gde, den lefvande frg och
rytm de faktiskt hade.

Bendel-serien var sledes ngot srdeles vederhftigt. Sanningsvrdet
var ofrnekligt: den hade ett dramas -- ett lngsamt glidande dramas --
betingade utvecklingsfrlopp.

Dessa bcker ro sin frfattares tillsvidare sista ord. Sedan Henning
Berger skref dem, har han ingenting haft att sga. Och han har
fljaktligen inte heller -- vi frnse ett par noveller -- gifvit ngot
srskildt anmrkningsvrdt. Mhnda r _John Claudius' fventyr_ det
mrkligaste han stadkommit under dessa senaste r...

Skert r tminstone, att denna roman, som Henning Berger sjlf -- det
br erknnas -- har kallat en rapsodi, ger ngra af de drag, hvilka
framtrda mest i hans frfattarskap, isynnerhet sdant det numera ter
sig.

Henning Bergers frmsta egenskap r, som vi veta, hans frmga att se.
Ingen r mera frmmande fr umgnget med ider n han. Men ingen ger
hans ga fr detaljen, ingen kan som han gra affr af det mest
obetydliga och meningslsa lilla fenomen -- en ljusreflex p en
lackknga, en doft frn sophgen p en bakgrd i Chicago, slamret af en
tram som susar frbi. Det r af sdana saker mnniskornas lif bestr fr
Henning Berger.

Men inte ens Henning Berger saknar den frmga att tnka, som anses
utmrka mnniskan. Dock, liksom Zola tnkte med ryggmrgen -- enligt
hvad ngon af hans vittra fiender psttt -- s tnker Henning Berger
med sitt sentiment, d.. en sprd knsla som med ren antagit alltmera
af det lilla, knslofulla, resignerade vemodets karaktr. Intrycken, som
han upptar med s skarpa sinnen, underkastas nppeligen ngon srskild
bearbetning: de noteras sida vid sida; de bli p sin hjd stmningar:
hvilka ligga sida vid sida. Berger r till sin hela lggning hvad man
kallar en impressionist; en bok af Berger r en serie uppteckningar af
sinnesintryck, och hvad drutfver finnes r p sin hjd antydningarna
om de knslor af lust och olust som han erfar. Jag har alltid haft den
vanan, heter det i _Fata Morgana_, att iakttaga ljusspel och
frgskiftningar, och det har gtt upp till den grad med mitt psykiska
tillstnd fr tillfllet, att det blifvit en del af det. Jag skulle
kunna frklara mig sjlf s att sga i miljfrger. -- Dock, ide
tidigaste novellerna och i bckerna om Helge Bendel frekom faktiskt den
srskilda, lefvande atmosfr, som antyddes. Den gaf sig i novellerna ur
en ung mnniskas nnu ursprungliga, starka och genuina knsla -- den
flt p samma stt i Bendel-romanerna ur den genuina och starka
stmning, som bemktigade sig frfattaren nr han -- med rrelse --
betraktade sig sjlf och sitt lif.

Jag kallade _John Claudius' fventyr_ ngot af det mest karakteristiska
Henning Berger p senare tider stadkommit; jag ville hrmed sga,
att romanen representerar hans impressionism med en skdlighet,
ptaglighet, tydlighet, hvilka inte kunde vara strre. Idenna bok
regerar impressionen; den r ngot s nr autonom, och verket innehller
intet, som icke vore anteckningar hnfrande sig till hjltens
sensationer vid anblicken af en samling skrindor, varuvagnar, skjut-,
skott- och vinkelaxelkrror, gamla uttjnade fordon och moderna sdana
-- till och med en lastautomobil; vi se John Claudius vibrera vid
synen af en nsa gldande som ett eldkol iskymningen; det r den
raffinerade John Claudii sinnesrrelse d han vcktes klockan nio med
ett patenteradt munvatten, serveradt i en ngande skljskl af
silfver -- o.s.v. sida efter sida och bland dem i synnerhet den sida,
p hvilken fljande Henning Berger'ska metafor str skrifven: Jag
upprepade: Jag har gtt vilse, jag r hungrig. -- -- Hon lade ett finger
p sin mun, hvars nu sammanprssade fylliga lppar liknade en liten
blodrik miniatyrbiff. Denna kannibaliska liknelse r ett fynd,
miniatyrbiffen ett gefundenes fressen. Den afsljar vltaligare n den
kraftigaste utlggning den kroppsliga arten af Henning Bergers
ingifvelse. Kommer ocks inte hans inspiration precis frn magen -- som
hr faktiskt rkar vara fallet -- s r det tminstone frn sinnena,
och endast frn dem. Hans dikt r, sdan den representeras af _John
Claudius' fventyr_, hans gas, hans ras och hans nsas upplefvelser.

I _John Claudius' fventyr_ hade knsligheten reducerats. Iden nya
romanen spelar den en framtrdande roll. Ett Henning Berger'skt vemod r
den luft, som sveper kring den lilla bokens lika entoniga som omvxlande
hndelsefrlopp.

_Hrnfelt_ r berttelsen om en stockholmsgrabb, som frsker sig som
kontorist i fdernestaden, emigrerar till Amerika, sliter ondt i
Chicago, tervnder till hemlandet och blir direktr och rentier, fr
att drp flacka Europa rundt p bantg. Det r nstan punkt fr punkt
hndelsernas gng i Bendel-cykeln. fverensstmmelserna g i detalj: s
r t.ex. Johan Hrnfelts barndomsmilj densamma som Helge Bendels. Med
_Hrnfelt_ har Berger gifvit en kortfattad repetitionskurs i Bendels
historia till bruk fr dem, som inte ha tid fr den vidlyftigare
framstllningen.

I _Hrnfelt_ finnes intet, som icke funnes i Bendel-serien, och blott
det som saknas gr en skillnad.

Det r det vsentliga som saknas, det fngslande som r borta.
Stockholmsvyerna tecknas samvetsgrant, ljusreklamerna och
bakgrdsparfymerna i Chicago beskrifvas med omsorg, reskoffertar
karakteriseras, klder studeras och analyseras, och vi f lyssna till
den hotellportiervolapk hvars talande bereder rentier Hrnfelt en af de
f vllusterna i hans trista lyxtrainstillvaro. Ett par sm ansatser
till humor frekomma. En och annan vacker stmning finnes, fylld af den
resignerade uppgifvelsen hos en mnniska, som inte kan kvarhlla ngot,
drfr att hon lefver i intrycken, hvilka strmma emot henne och glida
bort.

Men detta allt har inte gestaltats. Det har inte heller af sig sjlft
blifvit till ngot, och ur den tragiska dd af vllefnad, som p sistone
ndar rentier Hrnfelts p prfningar rika lefnad, ger sig inte ens ett
komiskt intryck.

Tragikomiken lg p lur i stoffet, ironien lg och vntade i
uppstllningen -- ett par tag har frfattaren lockat fram dem. Men han
har blott sporadiskt frverkligat dessa impulser. Var _John Claudius'
fventyr_ den oafsiktliga parodien p Henning Bergers impressionistiska
berttarteknik, s ger _Hrnfelt_ frnsidan af hans stmningsmleri --
det grunda, det flacka i en knslighet, som f.n. mer n till hlften har
frtrt sig sjlf och i detta nu sledes tyckes p god vg att frtorka.

  11. 3. 16.




NANNY CEDERCREUTZ.

  [Nanny Cedercreutz: _Frn alp och hav_. -- Sderstrm & C:o,
  Helsingfors.]


Det r inte de vanliga reseskisserna friherrinnan Cedercreutz
sammanstllt i sin bok. Af Bdeker-draget frmrkes knappt ett spr.
Frfattarinnan har inte katalogiserat den schweiziska alpvrldens
bermda natursknheter, och ffngt se vi oss om efter en frteckning
fver de bekanta ting af olika slag, som mta resenren vid Rivieran.

Saken r den, att frfattarinnan har sin srskilda utgngspunkt. Hon r
framfr allt en passionerad blomsterforskare, en utomordentligt
hngifven rtdyrkare. Vrlden r fr henne en botanisk trdgrd, och med
vlbehag -- med vllust, om jag s vgar sga -- lser hon namnen p
blomsterpinnarnas latinska etiketter. De ro fr henne de ljufligaste af
poem. Med en respektfull hpnad, som efter hand fvergr i sympatetisk
beundran, iakttaga vi frfattarinnans lrdom och lyssna vi till
facktermernas mystiska klang. Jag bugar mig infr Euphorbia dendroides,
Europas mrkligaste euphorbia-art, sger hon. Ja, hvad kunna vi annat
gra? Vi buga oss i vr tur.

Denna stora trdgrd r en frfattarinnans privata tillhrighet. Fr det
frsta drfr, att hon lifvas af det intresse, som skapar gandertt och
bemktigar sig sitt freml. Och vidare drfr, att hon ger en
personlighet i hvilken -- om jag s fr uttrycka mig -- jag-knslan
dominerar.

Inte det minst fngslande i friherrinnan Cedercreutz' bok r nmligen
den omstndigheten, att den i s hg grad r en jag-bok. Med lif och
sjl hngifver hon sig t uppgiften att njuta den och den
blomsterngens, Rivieravgens, alpvyens ljufligheter; till sig och sin
stmning hnfr hon allt hvad hon upplefver; det existerar tydligen
ingenting af ngon nmnvrd vikt och mening utanfr det, som har
betydelse fr henne sjlf. Isanning, vyerna, som hon lter oss se,
ro verkliga paysages d'me, et mme d'estomac.

Ja, fr denna boks frfattarinna r mnniskan fr visso ingen eterisk
varelse, hvars skna sjl frigjord svfvar fver blomsterflten. En
solid kroppslighet r vrt egentliga jag, har hon knt, och det r med
fulla sinnen hon njuter blommornas frger och dofter, solens vrme och
alpsnns friska kyla, och till sist den ojmfrliga diner, som _le chef_
vederkvicker henne med nr dagens rorika vedermdor ntt sin afslutning
i hotellets matsal.

Gllde det att srskildt framhlla ngot af bokens stycken, s blefve
det visst _Albulas klla_. -- Albula r en liten flod. Vi veta, att den
verkliga alpmnniskan har sin specialitet, och vi minnas historien om
honom som samlade bergstoppar: han klngde upp p hgsta spetsen och
knackade ls en bit ur den. Friherrinnan Cedercreutz samlar flodkllor.
Hon tar sig fram till flodernas ursprung i gletschern, hon vandrar uppt
lngs deras lopp, studerar i detalj deras utveckling genom flodens, ns,
bckens och rnnilens olika faser, med ett ord: hon s att sga
botaniserar dem. Vgen till Albulas klla gr genom en ladugrd. Hr
varsnar hon ett anslag som frbjuder tilltrdet. Inskriften Aphthae
epizootica sger henne strax, att det r frga om den smittosamma mul-
och klfsjukan. En landtpolis dyker upp och sknker genom sin nrvaro
eftertryck t frbudet. Frfattarinnan blir full af tantaluskval.
Men hvad skall hon gra? Det var kanske nd inte rdligt att trotsa
frbudet, femtio francs var en rtt stor summa, och det kunde hnda,
att jag skulle f ytterligare ledsamheter. Efter att i ngon mn ha
beropat ocks sin finlndska knsla af respekt fr lag och rtt
afstr frfattarinnan fr denna gng. Men hon ger sig inte. Tio dagar
senare griper hon sig ter saken an. Denna gng tyckes respekten fr lag
och rtt ha lagt sig litet, och den energiska damen str i begrepp att
kvista af genom det frbjudna omrdet. Dock, idet kritiska
gonblicket uppenbarar sig polisen. Och det blir hennes lott att under
ondliga omvgar, p olndiga stigar taga sig fram till floden Albulas
klla, allt medan regnet hller ner och alppasset utstter iskalla
pustar. Men kllan ville jag n! Hvad kvinnan vill, det nr hon, och
faktum r att frfattarinnan omsider str vid sitt ml. Efter att i
korthet ha annoterat floran p stllet -- vi nmna slktet Bellidiastrum
-- fyller hon sin bgare och dricker Albulas skl. Jag drack fr allt
som r kckt och som har fart i sig, som skummar och sprudlar, som tar
lifvet utan frsagdhet. Jag drack fr alpgldjen, som oaktadt regn och
rusk likvl kan frm en att dricka iskallt vatten och knna sig till
mods som efter ett glas eldigt vin. Med ett ord, hon dricker fr den
entusiasm, som skildringen af hennes heroiska vandring till floden
Albulas klla talar om p ett s roligt och vackert stt.

Den entusiastiska mnniskan, som invigt sig t en id, har en tillvaro i
hvilken njutningen och frsakelsen aflsa hvarandra. Den ena dagen
frdas frfattarinnan i sjlfva verket i vagn lngs Medelhafvets strand,
och hennes hjrta fylles af tjusning: hon skdar Lavatera maritima,
Rivierans sknaste malvac! Men det kan bli mer n s. Hvar finns du
Anthyllis Barba Jovis? Jag har hrt ditt lof prisas, men jag spanar
ffngt efter dig. Under en ktur frn Mentone ser jag pltsligt vid
vgen en hg, grpudrad buske. En aning genomfar mig. Jag hoppar af. Ja,
det r den. Hnfrande, lcker. Svafvelgula fjrilsblommor, silfvergr,
silkesfjuniga blad. Hela busken glnsande som om silfverstoft duggat ned
fver den. En annan gng vandrar hon till fots genom Estrel-bergens
_maquis_. Icke utan frtrytelse finner hon, huru den inhemska _maquis_'n
fr vika fr exotiska vxter. Acaciorna g nnu an, de sprida guld i
den mrka vegetationen, men otckt r att se ljung och lentisk utbytta
mot klumpiga agaver och flskiga mesembryanthemumar. Hon vandrar
vidare, tar miste om vgens lngd, strfvar kring i den brnnande
solhettan utan en beta brd i fickan och ndgas till sist bettlande
anropa en mtande herre om ngot tbart. -- Sdan r den resande damens
tillvaro som den speglar sig i boken, ett lif rikt p frsakelse och
gldje och uppfylldt af mngahanda slags sinnesrrelser... Det r inte
hvar man gifvet att rka i uppror vid anblicken af ett antal -- lt s
vara flskiga -- mesembryanthemumar.

Frfattarinnan har blick fven fr den mnskliga florans fenomen.
Kapitlet _Josphine_ afser frmodligen inte att vara mera n en
situationsbild, det har emellertid blifvit en milj- och figurskildring,
en frtrfflig liten novell, full af humr och rik p sedda och vl
tergifna drag.

Humr och t.o.m. humor; ett allt uppslukande intresse fr, ja fr det
som intresserar frfattarinnan personligen; ett eget stt att se och
tala -- det r egenskaper som man verkligen inte kan frnknna
frfattarinnan till _Frn alp och hav_; lt mig tillgga, att mnga af
bokens skisser ha formats med verklig talang.

  30. 12. 14.




SIGURD FROSTERUS.

1.

  [Sigurd Frosterus: _Moderna vapen, deras uppkomst och utveckling_.
  -- Holger Schildts frlag, Borg.]


Sigurd Frosterus' bok om de moderna vapnen tillhr en art, som r lika
ovanlig i finlndsk litteratur som den r vanlig t.ex. iengelsk.

Hos oss behandla essayfrfattarne nstan endast vittra mnen, och
vitterhet r hr vanligen liktydig med litteratur, konst och musik;
kommer ngot annat till, s r det i regeln politik.

Fr engelsk publik omsluter vitterhetens begrepp hvarje mne, som
representerar en sida af kulturen -- eller lt oss sga: hvarje i en
litterr form kldd bearbetning af ett stycke kultur.

Denna uppfattning r ganska frmmande fr den bildade allmnheten hos
oss. Och Sigurd Frosterus' sex essayer fver de moderna vapnens uppkomst
och utveckling beteckna sledes ett srdeles dristigt fretag.

Lt mig genast sga, att resultatet af hans frsk r en fullstndig
framgng. Han infr den djupt okunnige lekmannen i en alldeles ny vrld;
han lter oss se sakerna ur perspektiv som, nr vi lgga boken ifrn
oss, frefalla oss lika gamla och bekanta som de voro fverraskande och
frmmande nr vi ppnade den. Vi inbilla oss mhnda blott, att vi p
detta stt gjort mnet till vrt eget -- det r en frtjnst hos en
frfattare att kunna sknka lsarne angenma illusioner af detta slag.
Vi fngslas, roas och intresseras hela tiden af denna framstllning, som
str i nrmaste frhllande till stoffet och i alla fall aldrig upphr
att bra den personliga stilkonstens prgel.


Den metod Frosterus plgar tillmpa i sina essayer r raka motsatsen
till det refererande manret. Ingenting kunde vara honom mera frmmande
n att betrakta fenomenet i dess isolering: som ngonting tillflligt,
fdt af slumpen och gestaltadt af nycken. Verkets stllning i
konstnrens alstring, konstnrens plats i det strre sammanhanget,
personlighetens och tidens insats i formens och tankens affattning --
fr Frosterus blir allt detta frgor, som han frsnker sig i och inte
trttnar att studera.

Mhnda r det srskildt de tekniska sprsmlen som intressera honom.
Isina konstuppsatser fr han oss infr frgan om relationerna mellan
ingifvelsen och materialet; han lter oss se en optisk teoris, en allmn
skdnings inflytande p en mstares verk, p en hel epoks skapande.

En sdan stllning kunde komma att betyda schematism i uppfattningen och
all mjlig doktrinr ensidighet i vrdesttningen. Det blir inte fallet
hr, drfr att Frosterus inte begrnsar sitt intresse till det ur
sammanhanget lsryckta fremlet. Och drfr att hans vrderingar
frutstta bde knslan fr det allena kta och uppskattningen af det
sllsynta. Verket, som han studerar, dr inte bort i formler; det fr
tvrtom fr oss det nya lif, som ger sig ur vr frdjupade kunskap om
dess vxt och dess vsen.

Frosterus har tidigare skrifvit om konst, sknlitteratur och tennis.
Det sportreferat han fr ngot r sedan snde frn Parisertflingarna om
vrldsmsterskapet i tennis var ett konstverk, helt och haltfullt, och
jag fr min del ville utan tvekan stlla det vid sidan af ngon essay af
Maeterlinck eller Shaw om boxningens vetenskap. Igreppet p detta mne
visade sig ett drag, som vi mta ocks i _Moderna vapen_. Bland de
motiv, som intressera Frosterus, srskiljer han inte mellan strre och
mindre och mellan viktiga och obetydliga; fr honom ha de alla samma
vrde. Hr mter oss ngot af en konstnrs frhllande till mnet:
har det satt honom i rrelse, s r det ocks vrdefullt och vrdt
att respektera. Det r denna stllning till stoffet, som tillter
frfattaren till _Moderna vapen_ att frsnka sig i mnet och ge sin
framstllning en s starkt personlig hllning och s mycket af verkligt
lif.

Frfattaren har skrifvit de moderna vapnens utvecklingshistoria, men han
har frsttt att angripa -- jag mrker att jag brjar begagna krigiska
termer -- sitt mne inifrn. Detta skapar en plastisk skdlighet,
som mhnda hade saknats om han valt fversiktens form. Nu erhlla
freteelserna volym; kanonens krnika blir historien om en
personlighets fventyr och den under barndomens, ungdomens och den
mogna mannalderns dagar; och skildringen af kampen mellan marinkanon
och skeppspansar vxer ut till ett drama rikt p spnnande moment af den
sceniskt verkningsfulla sorten. Granaterna strta sig fver sitt
offer. En ofrsiktighet vid gjutningen -- som r ett fullstndigt
precisionsfrehafvande -- kan fventyra kanonens lif. Den smlta
metallvtskan frflyttar sig frn den ena bassngen till den andra.
Vissa kanoner gra energiska ansprk p strre hllbarhet n andra.
Vi f bevittna anfallsvapnets ifver att fullflja sin afsikt.
Och frfattaren pvisar att, vid de och de frutsttningarna,
undervattensbtens lofvande bana blefve bruten i frtid...

P detta stt blir bokens personal af stl och jrn en samling vsen som
lefva sitt lif, besjlade af nskningar och begr. Detta
personifikationsfrfarande verkar fullkomligt otvunget; det r i alla
fall inte ngot omedvetet uttryck fr en af mnet medryckt frfattares
ifver -- vi ha hr ett stilistiskt grepp, skickligt berknadt och
genomfrdt med sker hand. Stundom rycker frfattaren ocks in lsarna
midt i den krigiska vrld, dr han sjlf rr sig som hrde
all-big-gun-tanken till hans hvardagligaste tankar. Om vi,
supponerar han ngot djrft, samtidigt afskjuta en projektil och en
torped... En annan gng mottaga vi fljande vdjan: det r strngt
taget obilligt att af en explosion begra, att rrelsen skall brja
varsamt --ja, det ro vi vl ense om, isynnerhet om det gller ett
explosivstoff byggdt p det mne, som -- uppriktigt sagdt -- kallas
trinitrotoluol, och hvilket synes utmrka sig genom en pfallande
vehemens.

Den vrld frfattaren skildrar p detta lifliga stt saknar inte sina
perspektiv, ssom man kan frst. Frosterus ser i de moderna vapnen
vinningar, vinningar i tekniskt och man ville nstan sga:
ikonstnrligt hnseende, hvilka kpts med oerhrd intellektuell mda.
Frstrelseverktygen ro kulturresultat; de ro paradoxala yttringar af
den mnskliga sjlfbevarelsedriften; vi ana i dem en naturens princip
fversatt i en kulturell form. Ur en sdan skdning hrleder
frfattaren linjer och horisont fr sin framstllning.

Sigurd Frosterus' bok om kulor och krut r ett litterrt arbete,
alltigenom sjlfstndigt till sitt vsen och sin hllning och gifvet i
en form, som intresserar bde genom sina stilistiska kvaliteter och de
srskilda inslagen af hans temperamentfulla skriftstllarpersonlighet.

  30. 5. 15.




2.

  [Sigurd Frosterus: _Olikartade sknhetsvrden_. -- Albert Bonniers
  frlag, Stockholm. Holger Schildts frlag, Borg.]


Nr Sigurd Frosterus' senaste bok i vras ventilerades, karakteriserade
jag frfattarens litterra typ som essayistens. Han r essayist i
engelsk mening; han ger litteraturbegreppet en vidare och mera frdjupad
betydelse n hvad som r vanligt hos oss. Frosterus fattar litteraturen
som vitterhet, och han utstrcker sina vittra strftg till de mest
olika omrden af samtida kultur.

I _Moderna vapen_ frvnade och fngslade han oss genom det ytterst
personliga stt, p hvilket han i de lifligaste tonfall skildrade, hur
det gr till nr kulor stpas och kanoner gjutas. Hr var inte frga om
ngot slags bengen undervisning i den tekniska understreckskrnikans
manr. Det var kulturiders utveckling han framstllde, nr han visade,
hur i den moderna vapentekniken stridiga principer bekmpade hvarandra
fr att till sist lpa samman i en syntes, som gde konstverkets hela
och slutna tycke.

De tretton uppsatserna i _Olikartade sknhetsvrden_ hnfra sig till
konst, arkitektur, litteratur, vapenteknik, sport och nnu mycket annat,
miljardrpsykologi t.ex. och btbyggnadskonst. De ro uttryck fr ett
intresse och ett vetande, hvilka inte kunde vara mngsidigare.

Frosterus' bok skulle stlla referenten p ett fruktansvrdt prof, om
det gllde att i tur och ordning diskutera Van de Veldes stolar och
A.F. Wildings metod att dda tennisbollar. Men det r inte allt detta,
som r hufvudsaken. Detta allt har fr Frosterus representerat olika
aspekt, under hvilka det moderna kulturlifvet fr honom har uppenbarat
skilda sidor af sitt estetiska och sitt etiska vrde. Att aftcka
sknheten i de olika uttrycken fr en kultur, som blir alltmera
naturvetenskaplig och teknisk, och som med hvar dag som gr afskuddar
sig alltmera af det litterra och romantiska draget -- sdan r iden,
som lter Frosterus' essayer samla sig till en helhet och frvandlar
mngfalden till enhet.

Ett drag kommer till, som ger boken ett alldeles srskildt intresse. --
Ifretalet bestmmer frfattaren sina uppsatser ssom ekon af en kamp
fr andlig existens, frd under mer n ett decennium p grnsen mellan
det mentala och det emotionella. Tack vare essayernas datering kunna vi
flja de viktigaste skedena af denna kamp. Det r ngot som p sitt stt
ger boken den fngslande hllningen af utvecklingsroman.

Vi veta, hvilken roll det emotionella i regel spelar fr den helt unga
mnniskan hos oss -- jag behfver blott erinra om allt hvad de nya
frfattarne bde direkte och indirekt ha anfrtrott oss om den saken.
Antagligt r, att allra ldsta skedet i Frosterus' utveckling gt
karaktr af en frsvarsaktion riktad t detta hll. Iden tidigaste
essayn -- _Siena, gonblicksbilder_ (dat. 1902) -- tycka vi oss varsna
antydningar i denna riktning; jag tnker p det alldeles srskilda
eftertryck med hvilket frfattaren mot hvarandra uppstller  ena sidan
Siena, fattadt som inkarnationen af en id, hvilken r sknhet i ljusets
och frnuftets tecken, och  andra sidan den germanska medeltidsstad,
hvars gestaltning icke bereder ljuset och de klara vidderna ngon plats.

Den egentliga utgngspunkten fr den rda trden r fljande uppsats,
_Londonrapsodi_ (1903). Hr anges den i boken framtrdande
problemstllningen i en frsta form. Vi mta den i karakteristiken af
caben, hvars gestalt bestmts af Londontrafikens srskilda kraf, liksom
gondolens betingats af frhllandena i Venedig; vi ha den i bilden af
det frglsa och tonlsa skdespelet af mnniskornas och kdonens eviga
strm frbi Bank of England. Den fullstndiga ndamlsenligheten, den
fullkomliga fverensstmmelsen mellan id och form i det frra fallet,
den orubbliga skerheten med hvilken gatutrafikens mekanism fungerar i
det senare fallet, betecknas ssom uttryck fr kulturutveckling, och mer
n s. Idet ena som det andra fallet varsnar Frosterus uttryck fr den
sknhet, som r den absoluta, vankfria fverensstmmelsen mellan tanken
och dess affattning: den fullkomliga formen.

Frfattaren har, som vi se, i denna betraktelse fngat sina syner och
hmtat sina ingifvelser i den verklighet, som brusar fram mellan stadens
husrader -- sledes i lifvet i dess nrmaste och vanligaste form. Det
vill synas, som hade han s i Nietzsches filosofi funnit det hjlpmedel,
som tilltit honom att snabbt utveckla de frsta uppslagen till en
skdning. Nietzsche har fr Frosterus varit den stridande mnniskan,
hvars kamp gllt frigrelsen frn lifsfrnekelsen. Som Nietzsches
resultat framstr fr Frosterus den orubblig blifna tron p lifvets
vrde. Han fattar innebrden i Nietzsches utveckling som ett
framtrngande till en lifsbejakning, enligt hvilken tillvaron under alla
omstndigheter r vrd att lefva.

Nietzsches filosofiska lra om den rytmiska vgrrelse, som betingar
alltings terkomst, tyckes ga en motsvarighet i Henry Van de Veldes
konstlra om verket som ett uttryck -- in i sina minsta detaljer -- fr
ett rytmiskt grundmotiv, hvilket frenar, samlar och frklarar.
Antagligt r, att Frosterus af dessa bda erhllit en del impulser,
som srskildt medverkat vid affattningen af hans skdning.

Den stller frmst lifvet som rrelse, som rytm. Rytm r lagbunden,
d.v.s. frnuftig rrelse. Det ligger tonvikt p adjektivet. Det, som
Frosterus i fretalet kallade det mentala, bestmmer hans frhllande
till frgorna. Hans grepp r frmst intellektualistiskt -- vi ha redan
ftt en aning om, hvilken betydelse ndamlsenligheten har fr hans
konception af sknheten.

Intellektualistisk r ocks den synpunkt, ur hvilken han vidgar och
riktar ndamlsenligheten. Han fattar denna som ett till sitt vsen
moraliskt begrepp.

Hr sluter sig kedjan, skdningen har afrundats till en helhet. Lifvet
r rrelse, starka makters spel. Lifvet i rrelse och kamp betecknar
sknhet. Den fullndade rytmen, sdan den freligger i ett lokomotiv,
ett husgerd, en mnniskas lif, frenar sknhetsvrde och moraliskt
vrde i ett oupplsligt helt.

Som teori ger denna skdning ingen vidlyftig plats t det emotionella.
Som praxis tempereras den af frfattarens personliga lggning. Han visar
sig i sina essayer ga den konstnrliga sensibilitet, som sknker
lifvets friska frg t teorien.

Jag borde nu skrida till en liten tillmpning och visa, hur
grundskdningen framtrder p sina olika stt, med sina srskilda
nyanser, ide skilda essayerna. Det mste stanna vid ett par
antydningar. -- Vi ha t.ex. det alldeles ypperliga stycket
_Lawn-tennis_, en studie i rrlig plastik, affattad med den skraste
och nyansrikaste formuleringskonst. Hr r allt rytm, behrskad af
intellektet, och karakteristiskt r att frfattaren stller upp detta
spel mot de former af sport, ihvilka krafterna inte -- som hr -- ha
ntt den matematiska afvgning, som stnger nycken ute. Det r vidare
essayn _Miljardrerna tala_ med sin konfrontering af Carnegie och
Rockefeller, tv puritaner som tjnat Mammon, tv kraftmnniskor hos
hvilka en lifslng aktion lngs klara linjer alstrat frmgan att
slende och redigt uttrycka de frenklade bilder tillvaron antagit nr
de betraktat den genom sina rastlsa och endast p praktisk verksamhet
inriktade temperament. Det r i synnerhet essayn fver _Frank Norris
och Amerika_. Hr rjer Frosterus beslutsamt upp med den litterra
romantiken, srskildt i dess naturalistiska form. Det blir en
innehllsrik fversikt af amerikanismen som kulturform och som litterr
teori, det blir tillika perspektiv mot den framtidslitteratur, som
hmtar sin rytm och styrka ur den lifvets kamp, som r hgsta formen
fr kraften och rrelsen.

Intense Life r ett motto fr Sigurd Frosterus' essayer. Han dyrkar
energien med en hngifvenhet, som inte kunde vara uppriktigare hos ngon
fvertygad lrjunge af Stendhal. Hans kult af den sknhet, som r
styrka, rrelse och frnuft, har gifvit sin prgel t hans bok. Tanken
trder oss till mte i klaraste skdlighet, formen r idel bljande
lif.

Detta ger den litterra behllningen. Vi ha i Sigurd Frosterus' essayer
ocks ngot annat -- skdespelet af en personlighet, som i en bestndig
andlig aktivitet sker och nr det ml, som r den samlade, hela
lifsskdningen.

  24. 12. 15.




PLATONS KRLEK.

  [Rolf Lagerborg: _Den platoniska krleken_. Albert Bonnier,
  Stockholm.]


Detta r alls ingen fackmannagranskning af doktor Rolf Lagerborgs nya
bok.

Det hga och centrala problem han behandlar i den, r nmligen frmst
en filosofernas yrkesangelgenhet och tillhr frst i andra rummet det
litteraturhistoriska omrdet. Men frfattaren har affattat sin
underskning s, att den lses med nje och behllning ocks af
lekmnnen, och s fr han finna sig i att en oinvigd tar upp det lrda
verket till behandling midt ibland alla romanerna och diktsamlingarna.

Med platonsk krlek frstr man i dagligt tal en knsla, som r alltfr
skygg att ska bemktiga sig sitt freml och stannat vid vrdnad,
tillbedjan.

Detta ungefr r grunduppfattningen. Den frskjutes n t det ena, n t
det andra hllet: den lter ljets skimmer falla p besagda vrdsamma
tillbedjan af det lskade fremlet, eller den sker fram och betonar
ett frivolt moment. Men sllan eller aldrig framstr den dagliga
frestllningsvrldens platonska krlek ssom ngot riktigt
respektingifvande... Den har fver sig ngot ofullgnget, den verkar
ofta en smula tvifvelaktig.

Detta begrepp r frvisso inte identiskt med det filosofiska begrepp dr
Lagerborg undersker.

S utomordentligt himmelsvid r skillnaden emellertid inte: det dagliga
lifvets uppfattning r visserligen en vrngbild, men den har
vrngbildens och parodiens egenskap att i sin frvanskade form ge krnan
i frebilden.

Platonsk krlek r begreppsligt, s ungefr definierar frfattaren
saken, ett svrmeri dr krleksbegret r afledt frn knsfunktionerna
och dirigeradt mot ett ml, som ligger utanfr individens egen
intressesfr, hgt fver det plan i hvilket dagens lif rr sig.

Men det r inte endast det kttsliga i specifik mening som saknas.
Ikrleken inneligger sjlfviskhet. Den sakkunnige La Rochefoucauld
frklarar, stdd p ett lngt och af erfarenheter uppfylldt lifs visdom,
att ingen lskar sin lskarinna fr hennes skull utan fr sin egen
skull; man lskar att bli lskad af henne. Denna sjlfviskhet, detta
subjektets jag-medvetande i krleken, utplnas i den platonska krleken,
som r en knsla hljd i idealitet, buren af en himmelsstormande
idealism. Den r jagets trngtan att uppg i det hgsta goda, sanna,
skna; som kristen platonism blir den mystikerns tr att frlora sig i
den eviga krlek som br Guds namn. Mystikens freml, sger Matter, r:
Gud, knd, skdad och uppndd. Tillgga vi att medlet, genom hvilket
Gud knnes, skdas och uppns, r krleken, s ha vi Novalis'
definition: Om alla mnniskor vore ett par lskande, bortflle
skillnaden mellan mystik och icke-mystik; se vidare hans mrkliga dikt
_Hymne_, som liknar krleksomfamningen vid en nattvard, ihvilken
kommunianterna njuta ktt och blod af den eviga, himmelska allkroppen.


Dr Lagerborgs framstllning af Platons krlek omfattar trenne led. Frst
tecknas de historiska, etnografiska, sociala frutsttningarna fr
Platons lif och grning. Drp ges en kritisk och psykologisk utredning
af krlekslrans utveckling och innebrd hos den vise mannen -- detta r
bokens dominerande parti. Slutligen anstller frfattaren i ett par
kapitel ett antal betraktelser fver den platonska krleken som religis
mystik och fver dess fysiologi och etik.

Vi veta, att krleksknslan hos Platon hade den form man brukar kalla
sokratisk krlek. P Afrodites plats str hos Platon Eros. Frfattaren
utreder, huru Platon frvandlar denna knsla till ngot som fver
fremlet stller iden; han visar hur Eros-tanken blir liktydig med
rent sjlslig betagenhet och hur denna utvecklas till vishet, till en
filosofisk intuition som -- sger frfattaren -- fr den s hnrycktes
inre ga ppnar den sanna, den djupare insikten: den som tcker den
verkliga verkligheten och anande fattar det gudomliga sjlft.

Processens karakteristiska gng r ett framtrngande frn stadium till
stadium mot allt hgre fullndning. Platonikern gr frn det enskilda
skna fremlet till tv och frn tv till alla de kroppsligt skna.
Han afsndrar de animala ingifvelserna, afvisar driftlifvets impulser,
han gr frn kroppen till anden och hembr sin knsla t den sjlsliga
sknheten. Han hjer sig frn denna till de skna moraliska strfvandena
och gr hrifrn vidare till vetenskapernas sknhet. Vgen, som han
vandrar, blir s en invigningens vg, och hvad han sist nr r ett
fver-mnskligt vetande, en intuitiv evighetsbetagenhet som sknker
honom den fulla gudsgemenskapen. S blir Platons Eros den ur det
mnskligt-sinnliga stammande kraft som, dr den helgats genom ett rent
uppst, lter lifvet bli en offergrd t det gudomliga och lter
mnniskan frverkliga eviga och hga kraf.

Frfattaren hyser ingen liten tanke om den platonska krlekens vrde.
Han anslr hgt dess frmga att lyfta den enskilde. Tydligast
uppenbarar sig naturligtvis den platonska krlekens frmga att rena
individen frn sjlfviskheten inom den religisa mystiken: den profana
trn fverflyttas p de himmelska tingen, den betagnes eget jag flyr
och frsvinner, och han fylles af gudomens vsen.


Helt skert r det just p detta omrde mystiken haft sin strsta
betydelse i kulturmnsklighetens historia. Hos de vilda folken torde
religion fver hufvud taget i viss mn betyda mystik (magi):
frsamlingen meddelar sig med sin gud genom trollkarlen, och denne ingr
freningen med guden genom extasens frmedling; genom spkningar
(askes), genom exciterande danser, genom stimulerande drycker frstter
han sig i ett tillstnd af besatthet, under hvilket gudomen uppfyller
honom med sin anda och talar genom hans mun. Man griper till extasen,
nr man vill sin gud ngot.

Denna mystik r inte mycket mera n just extas. P ett hgre kulturplan
lser sig det mystiska ssom ngot eget och srskildt, och extasen ter
sig som ett moment, det hgt spnda tillstnd af sjlffrglmmelse d
jaget liksom upplser sig och snarlik en vtska flyter in i gudomen,
som en vanlig mystisk bild lyder. Extasen r ocks hr medlet framom
alla att n gemenskapen med Gud. Men mellan de stora topp-punkterna i
lifvet, d personligheten p detta stt frlorar sig i den hgsta
sllheten, ligger sjlfva lifvet, och fven omkring det hvrfver
mystiken sin luft. De stora mystikerna erfara behofvet att ge
bestndighet t sllheten. De erfara ett behof att gra fven andra
delaktiga af den. Och det kan bli ett lifsfrlopp, hvars innehll r en
frkunnelse af aktiviteten och hvilket s sjlft blir handling. Sdan
tyckes bakgrunden vara fr t.ex. vissa spanska mystikers strfvan att
utbilda en lefnadsfilosofi med begreppen sjlens sknhet, sinnets
(hjrtats) fullndning o.s.v. isin midt. Platonsk krlek har sledes
hr upptrdt som kristen krleksmystik och denna har i sin tur blifvit
frkunnelsen af ett lefnadsideal. -- Den heliga Teresa t.ex. r icke fr
intet en dotter af Loyolas tid, och _viljan_ r den princip, som hon
instter till den afgrande kraften i arbetet p ernendet af
gemenskapen med Gud; en vldig, en otrolig viljekraft r den
psykologiska frutsttningen fr det arbete genom hvilket hon, r fr
r, smningom, med en oerhrd fljdriktighet i sin tankes utformning och
sin viljas ansttning, hjer sig frn stadium till stadium, stdse
medtagande och bearbetande de tidigare vinningarna, tills hon slutligen
ntt den sjunde boningen.

Hvad hon skte i den var _icke_ det hnryckta, frn lifvet bortvnda,
alla vrldens ting frglmmande hnsjunkandet i en ljuf hvila i Gud.
Det var tvrtom freningen af kontemplativt och aktivt lif hon skte och
ndde: det gudomliga ktenskapet, som r den sjunde boningens
hemlighet, innebar faktiskt en lifvets fullstndiga anammelse
(H.Delacroix). Och det gudomliga ktenskapet, med andra ord: hennes
jags fullstndiga identifiering med Gud enligt formeln: de tu ro ett --
det kunde f denna innebrd drfr, att den Gud, med hvilken hon ingtt
den mystiska freningen och hvilken sledes nu verkade i och genom
henne, r principen i lifvet och i handlingarna. Till en sdan syntes af
inre lif och lif i handling, af vilja och jaguppgifvelse kom sledes den
heliga Teresa, som str som den stora mystikern framom kanske alla dem,
hvilka den himmelska krleken har ryckt upp i rymder, dr jaget och
jorden ro intet och viljan fr vrde blott i och med det att hon helt
frintas. -- Frn den heliga Teresa hrleder man den kvietistiska
mystiken med dess frkunnelse af hndomnandet i en intressels krlek
till Gud. Hennes egen mystik, mhnda den mest lidelsefulla och heta och
den mest extatiska som ngonsin har brunnit i en mnniskas vsen, slt
emellertid i sin krets ocks jordens lif och mnniskornas handlande i
timligheten.

Den heliga Teresas mystik rrde sig inom ortodoxiens ram -- ihvarje
fall accepterades och sanktionerades den ju af kyrkan. Sin strsta, sin
allmnliga betydelse har vl dock den religisa mystiken ftt, dr den
kldt sig i heterodoxa former. Idem har knslan skt och funnit uttryck
fr det innerliga och personliga fromhetsbehof, hvilket officiella
troslror inte frmtt tillfredsstlla. Ide mystiska strmningar,
som delvis eller helt ledt ut fver skrankorna kring det pbjudna,
har uppenbarat sig knslans fordran att f upplefva sig sjlf -- den
religisa mystiken har varit och r alltjmt en af formerna fr hjrtats
eviga uppror mot frstndet.

       *       *       *       *       *

Men kristen platonism behfver inte alls vara liktydig med mystik. Ett
godt exempel lmnar oss ett franskt helgon frn tiden kort efter den
heliga Teresa. Den helige Frans af Sales r nog ingen mystiker, trots en
del mystisk terminologi och trots den jmfrelsevis innerliga och mycket
personliga karaktr hans fromhet ger.

I sin afhandling om den gudomliga krleken uttalar den helige Frans af
Sales direkte, att handlingarnas och lifvets extas r frmer n det
blotta meditativa och kontemplativa arbetet, och han anbefaller en
handlingarnas och verkens oafltliga och bestndiga extas. Som synes
saknar uttryckssttet inte sin mystiska frg. Sjlfva tanken fr oss
emellertid utom mystikens srskilda vrld.

Den fr oss ut i vrlden. Den helige Frans af Sales' betydelse var som
bekant den, att han frnyade sin tids fromhet: han sknkte den ortodoxa
tron ett drag af innerlighet; han frde fromheten ut i lifvet nr han
lrde, att enhvar kunde frverkliga sanningen p den plats han intog i
vrlden och utan att uppgifva den sociala karaktr han gde ssom
utfvare af sitt yrke, medlem af sin grupp.

Sjlfva metoden ter, genom hvilken detta lyckliga resultat stod att
vinna, r den platonska. Den helige Frans uttrycker den
kristet-platonska tanken, att intet stillestnd r mjligt, och han
belyser den med en -- ofta anfrd -- platonsk bild, som lter oss skda
mnniskan vandrande p en stege: hon mste antingen stiga uppt, och hon
vinner d allt, eller ocks br hennes vandring utfr, och hon frlorar
d ngot med hvart steg hon tar, tills hon frspillt allt. Den kraft,
som manar oss att stiga och till hvilken vi ga att lyssna, r den
krlek till Gud, som lngtar att f omedelbart omfatta sitt freml --
Platons krlek som synes.

Mellan den helige Frans' platonism och mystiken -- som i frbigende
sagdt inte saknade representanter bland helgonets nrmaste lrjungar --
bestr sledes en afgjord skillnad. Vi kunde bestmma den s, att medan
den typiske mystikern strfvar att frlora sitt jagmedvetande fr att
befriad frn detta kunna motstndslst frsjunka i gudsbetagenhetens
djup, s strfvar den kristne, sdan han tecknas af den helige Frans,
att just ssom ett jag mta Gud. Inte ssom ett jag, hvilket afskuddat
sig medvetandet om sig sjlft, men ssom det fullkomnade och fullndade
jordiska jaget varder enligt den helige Frans af Sales den sanne kristne
p sistone krnt af Gud. P ingen punkt -- sger han -- m den kristne
frlora ur sikte sitt eget sjlf; alltid m han frst att skda klart i
sin sjl fr att knna hennes behof, och stdse m han veta att hlla
jagets tyglar i fast hand.

Kristendomslraren Frans af Sales r en af fretrdarne fr den
platonska strmning, som under renssansen kvller fram och p s mnga
skilda hll och i s mnga olika former flyter in i den nya tidens
andliga lif. P en af dessa strmfror kunde srskildt hnvisas. --
Samtidigt som den helige Frans arbetar p den kristna idealmnniskans
fullndning, vidtager ocks arbetet p den profana idealmnniskans
utformning till allmngiltig typ. Honor d'Urf tecknar under den
fullndade vnskapens namn en idealbild af en frebildlig krlek,
som inte blott r erotik, utan ocks, och mhnda frmst, betecknar en
andens frfining. Och s fljer hela raden af lefnadsfilosofer, alla
beropande ett allmngiltigt ideal och alla inskrpande ndvndigheten
att strfva frn stadium till stadium fr att n det. Srskildt tydlig
trder oss Platons krlek till mte som den bestmmande principen i de
rd och anvisningar, hvilka Fader Senault meddelar i sin _Afhandling om
passionernas anvndning_. Lasterna ro blott frvanskade uttryck fr
mnniskans naturliga strfvan att gra det goda, sger han; lasterna ro
med ett ord missledda dygder. Dygderna ter ro blott olika namn p en
och samma grundpassion, nmligen krleken. Och det gller sledes fr
mnniskan att terstlla hjrtats rrelser till deras ursprungliga
renhet och frvandla lasterna till dygder och dygderna till krlek --
sker detta, och har hon p s stt stllt sitt hjrta under den renade
krlekens vlde, s har hon hrmed ocks fvervunnit egenkrleken,
sjlfviskheten och frverkligat den ursprungliga krlek, som frenar
mnniskan med alla de goda tingen iallmnhet och synnerligast med
dessas urbild, Gud.

fverallt, dr det nya lefnadsskicket arbetar sig fram inom den nya
tidens kulturmnsklighet, torde vi p liknande stt terfinna drag af
Platons lra -- jag erinrar blott om den undervisning i tillmpad
platonism, som Baldassar Castiglione meddelar i _Hofmannen_ (bok IV),
all lefnadskonsts grundlggande verk. Och s kan det sledes sgas,
att Platons krlek, den himmelska krleken, har frmtt tjna bde
himmelens och jordens makter, dr den gifvit mystikern medlet att
frlora sig i gudomen och sknkt jordelifvets man medlet att frkofra
och trygga sitt jordiska jag.

Den dubbla betydelsen af princip i vrldsuppfattningen och drmed ocks
af faktor i lifsfringen har Platons krlek erhllit under den
romantiska perioden. Romantikens diktare hmta ur platonsk mystik former
fr sin lngtan bort ur nuet och det frhandenvarande, och de finna i
den uttryck fr sin hemlngtan till en hgre tillvarelseform. En
lycksalighetens  hgrar vid den synrand, som de skda med sin inre
syn; lifvets freteelser ro de frgngliga tecken, bortom hvilka det
ofrgngliga anas. Men den kraft, som skall frm sknka mnniskan
delaktighet i det all-goda och all-skna, r den krlek, som frenar
allt lefvande, bde det besjlade och det som tyckes obesjladt. Den r
den Platons krlek, som vi redan mtte i ngra rader af Novalis,
knnetecknande fr tysk mystik och fr romantisk mysticism i allmnhet.


Dr Lagerborgs bok r inte blott en synnerligen lrorik och fngslande
lektyr. Med de utflykter han gr till filosofiens grannrike
litteraturen, lmnar han den vittra vetenskapens gynnare och idkare en
mngd nyttiga anvisningar till det och det litterra fenomenets rtta
frstnd -- platonsk krlek r tminstone den fverskrift, som i mnga
fall tillter oss att snabbt och bekvmt sammanfatta en utveckling i tv
ord. S gjorde helt skert en hnvisning p Platons krlek Rebekka Wests
inre historia fattbarare fr dem, som vgra att fatta hennes och
Johannes Rosmers upplefvelse. Det r en frtjnst hos dr Lagerborgs bok
att den direkte inbjuder till sdana analyser.

Jag tillgger, att den temperamentfulle frfattaren gifvit sin
framstllning en form, hvars klarhet och ro vackert tala om den
hngifvenhet han gnat sitt stora mne. Det r en behrskning vidt skild
frn vetenskaplig normalprosas ngsligt frsiktiga terhllsamhet.
Dr Lagerborgs stil r personlig -- den r sledes mycket lefvande och
mycket liflig.

  28. 3. 15.




SVEN LIDMAN.

  [Sven Lidman: _Kpmn och krigare_. Roman. Albert Bonniers frlag,
  Stockholm.]


Sven Lidman, som brjade sin romanserie om slkten Silfversthl ett r
efter det Henning Berger startat sin Drmlandsepop, r ocks han redan
frdig med sista delen i sin trilogi. -- Hvarfr skulle det fr resten
stanna just vid en trilogi? Vi ha nnu inte ftt hra ngot nrmare om
huru Max och Moritz donerade hvar sin halfva miljon till det nya
stadshusets frsknande. Emigrantsprsmlet r knappast behandladt med
upplysningen att Thure Gabriel reste bort frn ett frsoffadt
fosterland. Och, framfr allt, frgan om nsta generations frberedande
fr sitt lifskall, penningfrvrfvet, r inte ens tangerad. Hvilken r
den pedagogiska metod Henrik och Elsa Silfversthl komma att gripa
till: nr de tv ren gtt till nda efter hvilka Elsa samtyckt att f
barn? -- Men det r tydligt att jag fr lof att flja trden frn
brjan.

_Stensborg_ var frhistoria och prolog men framstllde tillika sin andel
af tesen. Det var adeln som jordgande kast, bunden vid sin torfva,
bunden af plikterna mot den historiska uppgiften, men ofrmgen att gra
skl fr sig. Utvecklingen hade koncentrerat sig i stderna. Det var dr
pengarna gjordes och kulturarbetet bedrefs. Nr fideikommissarien Johan
Silfversthl uppgaf den fruktlsa kampen, beslt att trda ut ur sin
kast samt gifte sig med sin tjnarinna fr att som bonden Johan Stl
uppg i massan, s var han redan fr lnge sedan bonde till bde kropp
och sjl. Tv eller tre generationers vandring i plogfran hade
frndrat den fysiska typen liksom den ltit tanken vnja sig att flja
jorden t; tv generationers lif i kroppsarbetets tecken hade efter hand
drifvit ut adelsmannen och ter kallat fram bonden, ur hvilken en gng i
tiden tten framgtt. -- Jorden krfver bondens armar, se dr summan af
tendensen i _Stensborg_. Man mste vara specialist fr att reda sig nu
fr tiden -- en jordandens son sledes, om man en gng sysslar med att
s och skrda.

Den fljande volymen infrde oss i slktens friherrliga gren. Hr
dominerade krigarna. Men tiden r ond ur krigsmannasynpunkt. Det var den
kloka besinningen och den mttfulla klokheten -- allt som r flathet
under frsknande rubriker -- hvilka 1905 togo ledningen. En smula
energisk och rask handling hade rensat luften och gjort slut p kvalmet,
hade frvandlat olusten till lefnadsmod och frisk vilja. Men det blef en
ny besvikelse till alla de andra. Fr Thure Gabriel Silfversthl var
detta mera n han kunde bra. Nr han grtit fver saken (att gjuta
trar ingick sanningen att sga i rtt hg grad i hans vanor), och nr
han fraktfullt fixerat kungen -- vi minnas scenen -- s var han frdig.
Och beslutsammare n han i allmnhet visat sig vara, drog han sina frde
ur landet. -- Fr den, som gr omkring och trstar efter handling, r
krigaryrket f.n. inte rtta verksamhetsfltet, ihvarje fall inte i det
nutida Sverige. Thure Gabriels roman skall helt visst meddela oss denna
sanning.

Hvad blir d kvar fr en Silfversthl? Med denna frga ha vi kommit
fram till dagens text. Johan hade en yngre bror, Henrik, det r han som
i _Kpmn och krigare_ fr lmna svaret.

Henrik Silfversthl r strebern. Han ger inte ngot ovanligare mtt af
intelligens. Men han har det som kan vara lika bra, och ofta r bttre,
den fasta viljan att bryta sig vg och lyckas; en relativ frdomsfrihet;
en begrnsad men inom sin snfva horisont ofelbar klarsynthet. Med en
ganska mrklig frmga af berkning stller han in allt p mlet, vljer
t.ex. sina vnner -- d.v.s. bekanta -- bland dem som en gng kunna ge
honom ett handtag nr det gller, arbetar p att ge sig den air af
vederhftighet och allvar, som vcker frtroende och kommer folk att
stlla gynnsamma prognoser fr framtiden.

Henriks med omsorg valda kotteri bestr af sner och brorsner till den
hgre Stockholmsfinansen och byrkratien. Mot deras vidlyftiga vanor
frefalla hans dubbelt strnga. Han gller nstan som ett slags fenomen.
Ihans lif ha de erotiska upplefvelserna af ekonomiska skl ftt spela
en ytterst blygsam roll. Det heter p grund hraf, att han r en
fvertygad renlefnadsman. Och nr hans vn Richard Herner en dag
anfrtror detta t sin syster Elsa, en ung dam af modern lggning fr
hvilken ingenting mnskligt r frdoldt, s retar det hennes af mycken
lsning pverkade erotiska fantasi. Det kommer till, att Henrik r
adelsman och sledes representerar en fr henne jmfrelsevis obekant
djurart. Och hon dljer icke att hans intressanta uppenbarelse vcker
hennes nyfikenhet, om inte annat. Henrik hpnar en smula, men tar sitt
parti och frlskar sig i henne.

Elsa tillhr den stora judiska basar- och bankirfamiljen Herner. Genom
sitt gifterml har Henrik Silfversthl kommit in i en vrld, dr
chanserna ro strre n i ngon annan. Man mottager honom med en viss
skepsis, och han har ett och hvarje att fvervinna i denna krets, som r
ny fr honom bde som social milj och som rasmilj. En lyckad kupp p
en af de nya anfrvanternas bekostnad visar emellertid med nskvrd
tydlighet, att han r lika villig som kapabel att foga sig efter seden i
Kanaans land. Och nr han till yttermera visso fretagit en fventyrlig
spekulation med medel som anfrtrotts honom, anses han definitivt ha
dagalagt sin rttrogenhet. Henrik Silfversthl blir vice verkstllande
direktr i A.B. Svensk koppar, och ingen betviflar att han r
morgondagens store finansir.


Som man ser, rra sig i Sven Lidmans romaner de stmningar och
skdningar i det moderna Sverige, fr hvilka vgen mot den nya
storhetstid man drmmer om gr fram p den ekonomiska utvecklingens
mark. Henrik Silfversthl r en typ som skall frkroppsliga en ny,
tidigt vaknad och illusionsfri generations nyktra och praktiska syn.

Henrik hade tidigt ftt lra sig hvad verkligheten betyder. De hrda
ren i Uppsala, hela den lnga gldjetomma barndomstiden och
ungdomstiden med sin frsakelse och sina frdmjukelser hade vant honom
att rkna med verkligheten som det enda reella. Det fanns i det lif han
frde ingen plats fr drm och lngtan.

Med sjlfbehrskningens konst, som han smningom inhmtade, vann han
ocks medvetandet att detta jag, som stndigt fick tuktas och kufvas,
inte rimligtvis kunde vara den medelpunkt kring hvilken jorden rr sig.
Hade han ftt lof att offra sina personliga begr, s fick han sledes i
stllet insikten att individen till slut blott r en del, en faktor
bland mnga andra. Det r klart att denna syn mste prgla hans
uppfattning af sjlfva arbetet, mste vidga och frdjupa den, mste lta
honom i arbetet se ngot som ocks rrde just detta hela, af hvilket
individen blott r delen. Hr fanns punkten dr hans medfdda
patriotism, hvad han gde af nedrft sinne fr frpliktelserna, kunde
stta in. Ju strre framgng han nr med sitt arbete, idess hgre grad
skall han vara mn om att ha det hela i tankarna och lta sin enskilda
strfvan gagna det allmnna.

Henrik Silfversthl saknar illusionerna, som skymma det nrliggande och
ptagliga och locka mot det fjrran som r skyar och ovisshet. Detta r
hvad som drar det skiljande strecket mellan honom och de andra.
Drmlandsromanernas Helge Bendel tillhr den generation som r
fantasternas och drmmarnas, pratmakarnas, poeternas, slsarnas --
slsare med timliga och andliga gfvor. Fr Henrik Silfversthl hgrade
intet drmland i skyn, och hade fen Morgana rrt hans panna med sitt
finger, s hade det blifvit den upplyftande och vederkvickande synen af
bankpalats och fraktfartyg, vattenfall och grufvor.

_Kpmn och krigare_ betyder en ny problemstllning inom vr roman. Det
r ingenting mindre n en ganska radikal omvrdering af det praktiska
och teoretiska lefnadsideal poeterna lnge frkunnat.

Axel Borg, Hans Alienus; Otto Imhoff och Erland Strle; Martin Birck och
doktor Glas, Helge Bendel -- de ro frmlingarna, som vilsna i nuet ska
sig bort mot grdagen eller rcka handen mot morgondagen utan att veta
hvad de begra eller utan att lngre frm hysa ngra begr. Alla ha de
blifvit sin egen vrld, och kring dem har den bekanta obotliga
ensamheten dragit sin ring.

Henrik Silfversthl bryter ut ur sitt vsen och aflgsnar ur sitt lif
allt som hade varit element till en egen vrld p inbillningens mark och
under drmmens himmel; mikrokosmus blir makrokosmus: den lilla vrld,
som r individens privata jag, offras fr den strre vrld som r
samhllet, nationen.


_Kpmn och krigare_ r en synnerligen intressant roman. Jag vill inte
pst, att den vore absolut fverlgset komponerad, och jag befarar att
Sven Lidman inte gjort allt hvad han velat af Henrik Silfversthl.
Den vidlyftiga personal han opererar med har ibland distraherat honom.
Entusiasmen fr den id han s lifligt afhandlar har ngon gng kommit
honom att spra ur. Se blott Otto Herner, den store bankdirektren. Ett
dmoniskt skimmer omger hans skickelse (s.119). Det ges ingen njutning
som han inte proberat, men aldrig har gat med den kyliga blicken ftt
varmare glans! En god del af Sveriges kvinnor -- berttar _Pasiphas_
skald -- har han gt, tack vare sitt guld, och ingen af dem har bragt en
aning af rus in i den siffrornas rena och halkyoniska vrld (s.428),
dr han lefver, en finansernas krigare och kondottir, en man med
fventyrets glans kring sitt lif (s.118) -- o.s.v.

Men tag i stllet Abraham Herner, patriarken i den vidlyftiga familjen
-- de inledande sidorna ro en beundransvrd skiss af figuren och
rastypen. fver hufvud taget ha Israels barn gifvits p ett stt som
starkt intresserar, tminstone en finlndsk lsare. Deras uppgift i det
germanska samhllet tyckes vara af mrkligaste slag. Hos dem gr
svensken Henrik Silfversthl i skola p mer n ett stt. Han hmtar hos
dem impulser ocks fr det moraliska -- se den vackra episoden med
brodern.

I romanserien om slkten Silfversthl rr sig en knsla som helt visst
fr kallas nationalistisk. Men just hr fr naturligtvis verket sin
styrka. Iden, om hvilken Sven Lidman haft s pass mycket outreradt att
frtlja oss, har fr honom sjlf varit en lefvande id; och det patos,
som talar i hans nya bok, r nr allt kommer till allt den vackra
hnfrelse som lifvar och lyfter.

  12. 11. 11.




DEN SVENSKA JORDEN.

  [Arvid Mrne: _Strandbyggarden. I. Den svenska jorden_. En nylndsk
  novell. -- Holger Schildts frlag, Borg.]


I vr poetiska geografi str Arvid Mrne som kustens och hafvets skald.

Han tog sin frlning i besittning redan med _Tv toner_, frsta
diktsamlingens vackra inledningssng.

  Din lyras ton r ett sus i skogen,

sade han,

  Jag ger skren och hafvet kvar.

Redan hr r motsatsen ngot annat n den mellan tv slags natur. Det r
de finsktalandes och de svensktalandes olika stt att frnimma, som
stllas mot hvarandra.

I fljande samling namnger han den trakt, som han knner vara sin egen.
_Till Nyland_ heter programdikten. Den r en dikt till Nylands jord och
en sng om dess folk.

Han ser i mnniskorna, hvilka bygga i Nylands svenska trakter, det folk
i folket, som r hans. Det bestr af flera olika lager, och allas
tillvaro r icke lika ltt. De finnas, hvilka trampa den nylndska
jorden med tyngre fjt n andra, hvilkas tanke r mera bunden, hvilkas
sinne r mindre fritt.

Denna syn p saken hade sin allmnna frutsttning i den sociala
rttfrdighetsknsla som Mrne ger. Den srskilda impulsen gaf den
politiska stllningen efter 1899. De, som icke ro fria, heter det i
Mrnes dikt, frm icke taga del i frihetskampen. Och s lt han dikten
utmynna i den yrkan p en frigrelse af de bundne, hvilken han gaf denna
form:

  Gif plats fr den nya tid,
  som kommer med rda fanor -- -- --

Hr ha vi ett af de frsta uttrycken fr skdningen, som mter i den
socialistiska diktsamlingen _Ny tid_.

Det r tillika det tidiga uppslaget till en del af iddiskussionen i
_Den svenska jorden_.

Men blott till en del af denna diskussion. Frgan om besuttna och
obesuttna str icke i dess centrum. Den r med, frsvidt som Mrne
lter oss se t.ex. hur torparna p Elofsns drifvas ut i frskingringen
vid godsets frsljning fr att ka deras antal, hvilka bilda den stora
massan af lottlsa, hemlsa. Och frsvidt som Mrne lter oss ana, att
socialismen fr mnniskor, hvilka icke ro vana att umgs med ider, kan
betyda den befriande id, som lyfter dem ur hvardagen och ger fart t en
tanke som var ovan att rra sig, och skapar rymd kring en tillvaro,
hvars horisont slt sig alltfr snft kring dem.

Problemstllningen bygger p den motsats, som skymtade i _Tv toner_,
och det r frgan om inlandets erfringstg mot kustlandet, som Mrne
gestaltar i sin novell.

Tv grdar ligga sida vid sida. Den ena r det stora godset Elofsns,
Elofsns-lnet, som gamla allmogemnniskor plga kalla det. Det r den
typiska nylndska herrgrden. P den residerar sedan flera slktled
familjen von Wenden.

Den andra r den ansenliga bondgrden Fastble. Den ligger vid en
farled, som vikingarna begagnat; idess benmning ingr ett vikinganamn.
Bonden p denna grd heter Strandberg. Han r en man som redan str nra
trskeln till lderdomen. Han har tre sner.

Wendens lefva af jordens afkastning lika svl som Strandbergs. Men de
ha gifvit sitt lif en form, som aflgsnat dem frn jorden -- de fra en
h.o.h. vegetativ existens, de ha blifvit lyxvarelser som tra men icke
lngre producera, och jorden ger dem inte hvad den skulle gifva dem, om
de frstode att anfrtro sig t den och fra jordbrukarens lif. Deras
ekonomi blir allt svagare, och slutligen r gonblicket inne, d de
mste lmna jorden. De slja egendomen, de draga frn landet in till
staden: den svenska fverklasskulturen har nyo frlorat en af de f
lnkar, hvilka direkte frbundo den med de svenska bygderna.

Bonden Strandberg fr gra erfarenheter, som inte sakna berringspunkter
med dem som hans granne godsgaren gjorde.

Den intensivare samfrdseln mellan stad och land har frt ungdomen nra
en ny syn p lifvet: stadskulturen har brjat trnga ut p landet.
Nya, oanade njutningsmedel yppa sig: grammofonen framskorrar sina
melodier ur senaste operett, konsten att steppa odlas med hngifvenhet,
hga strkkragar strfva upp mot ronen p de eleganta ynglingarna,
skna kravatter fladdra under hakorna, svajiga hattar hvila behagfullt
p flickornas lockar o.s.v. Folkbildningen hller likas sitt intg.
Det blir kurser af allahanda slag, folkhgskolor m.m.

Allt detta skapar nya begr. Den unga generationen ryckes in i
hvirfveln. Den frlorar den jmvikt, den trygga ro, som tillhr all
kultur som ett viktigt knnetecken. Den tappar bort den djupa, trofasta
hngifvenhet fr grningen och det sinne fr kontinuiteten, hvilka
utmrka den gamla bondekultur Mrne skildrar med s dmpade och vackra
frger, ien s varm och stilla ton. Underst ligger en nskan att stiga,
att n litet mera af sknhet och frfining. Men det nya r i alltfr
mnga stycken olikt det gamla; en vsensskillnad bestr i sjlfva
verket; de unga mnniskorna frm inte tillgodogra sig det vrdefulla i
stadskulturen, och de frlora i stort sedt mera n de vinna. Mnga af
dem g frlorade fr jorden. Detta r hvad bonden Strandberg fr
upplefva i sina tv ldre sner.

Hos yngste sonen Faste tar oron, som stter sinnena i rrelse, formen af
ett okufligt begr att lra. Han fvervinner faderns motstnd, fr
tilltelse att beska en skola, blir student och magister.

En vacker bana som vetenskapsman tyckes ppna sig fr honom. Han arbetar
raskt och skert, och han erfar den intellektuella gldje, som
forskningen sknker. Han r en sund och frisk natur, han ger en
ofrvillad blick.

Han r nd inte njd med sin stllning och tillfreds med sig sjlf.
Den kris han genomgr r -- sger Mrne -- blott den, som i olika former
hemskte hela hans samtids ungdom. Men Faste stller den i relation till
sin srskilda stllning som den modernt skolade vetenskapsmannen och
kulturmnniskan med bondeblodet i drorna. Han upplefver denna motsats
med hela styrkan af sin rliga och varma natur, han sker reda ut de
olika frgor, som ligga i tiden och hvilka frefalla honom att ga
inflytande p hans personliga fall. P detta stt mognar han fr det
afgrande han mste trffa i valets stund.

Den kommer ovntadt. Godsgare von Wenden hade slt sitt stlle t ett
konsortium, hvars ledande kraft r hans frnde bankdirektr von Wenden.
Denne r landtdagsman, och han r vald inom svenska folkpartiet. Det
hindrar inte, att han afhyser de svenska torparna och i deras stlle
antar finska torpare, importerade frn inlandet, hvilka ro vana vid en
lgre lefnadsstandard och fljaktligen fordra mindre och inbringa mera.
Herr von Wenden fretrder, som vise, den kapitalistegoism som offrar
iderna nr det gller att tjna pengar.

Den nye garen af Elofsns kastar sina blickar p Fastble, den gamla
bondgrden. Strandberg har p bondens vis lefvat i slktet, han har
fattat den enskildes lif som bandet mellan forntid och framtid. Snernas
affall har i hans gon gjort hans grning gagnls. Han str i begrepp
att slja grden. Iden afgrande stunden anlnder Faste till hemmet.
Han tillknnager sin afsikt att bli bonde som fdren ha varit det och
rifver snder kpebrefvet.

Det r icke blott s, att det gamla bondeblodet vaknat och att
samhrighetsknslan med jorden tar ut sin rtt. Mrne lter Faste trffa
sitt val efter prfning af tidens ider, alla skdningarna hvilka han
diskuterat med sig sjlf och sina vnner. Fastes beslut r en viljeakt
och en akt af lngsamt mognad fvertygelse. Den handling, med hvilken
han fr sitt eget vidkommande lser det dubbla sprsml, som frgorna om
bondekultur och stadskultur och om den svenska jorden ro i Mrnes
novell, kan drfr af diktaren framstllas som en frebildlig handling.
Den r mindre obetingad och mindre gifven n den hade varit, om den
rfda instinkten och barndomsminnena och stmningarna ensamt ftt
bestmma resultatet.

Denna resum ger blott fabelns kontur. Den sger inte, hur mycket Mrnes
novell innehller af lefvande skdning omsatt i diktens form. Vi
frnimma genom de stilla orden, den klara, krnfulla stilen ett patos af
sllsynt kthet. Dess rtter ro krleken till hembygden och dess folk,
diktarens behof att tala fr dem, fver hvilka skuggorna falla.

Skulle jag srskildt hnvisa p ngra partier ur boken, s blefve det
mhnda frmst p introduktionen. Den inledande skildringen af hafvets,
skrgrdens och kustlandets natur ville jag beteckna som ngot af det
vackraste vr nyare prosakonst har att uppvisa. Den har gifvits med en
ovanlig sprklig verv. Sceneri fogar sig till sceneri, och de skilda
vyerna samla sig i en totalbild som ger friskaste lif och den sknaste
skdlighet.

Ett annat parti, som stannar i minnet, r skildringen af de vrkta
torparnas utvandring. De draga bort ur sina fders bygd. De mta ett
annat tg, deras, hvilka komma fr att taga deras hem i besittning, en
flock af gr varelser, nnu armare, nnu fattigare n de, men i olikhet
mot dem stadda p den vg som leder uppt.

Det stilla patos, som hvilar fver denna scen och flera andra, yppar sig
i en liknande, dmpad affattning p figurskildringens omrde i Mrnes
bok. Hr ha vi srskildt Fastblebonden, en mnniska som tyckes ha
hmtat sitt rofyllda vsens kraft och seghet ur den natur, hvars lif han
delar.

I affattningen af denna gestalt mta vi flera af de egenskaper, hvilka
srskildt bestmma intrycket af boken, den lefvande kunskapen om
stoffet, den djupa sympatien, den redbara och enkla formuleringskonst,
fr hvilken intet r s frmmande som posen.

  14. 11. 15.




DEN FINSKA JORDEN.

  [Maila Talvio: _Frdelsen_. fvers. af Holger Nohrstrm. --
  Sderstrm & C:o, Helsingfors.]


Tanken att infrlifva Maila Talvios roman _Pimenpirtin hvitys_ med vr
svensksprkiga litteratur frtjnar synnerligt erknnande. Denna bok r
inte blott frfattarinnans strsta verk; den kan nog utan fverdrift
betecknas som ett af den finsksprkiga romandiktens allra bsta alster
fver hufvud taget. _Pimenpirtin hvitys_ utkom 1901. Nr jag nu lser
berttelsen i dess svenska drkt, finner jag att den alltjmt gr samma
starka och hela intryck.

Att intrycket frefaller s pass helt, r s mycket mera
anmrkningsvrdt som ju fru Talvio verkligen inte berttar ngon strngt
sluten och starkt koncentrerad historia. I_Frdelsen_ manvreras en
ganska vidlyftig personal, och miljn r en dubbel milj. Det har inte
hindrat att verket blifvit mycket enhetligt. Frfattarinnan har lyckats
samla de skilda tonerna i en djupt och bredt bljande melodi.

Boken r till en brjan en skildring ur lifvet p en herrgrd
ngonstdes ster om Pjnne. Det r svenskt fverklasslif in amplissima
forma, inte utan sina rikssvenska inslag. Detta frefaller kanske en
smula gjordt -- det lr inte dess mindre vara ngot som nr som helst
kan motiveras med en hnvisning till hvad verkligheten har att frtlja
om de lngt in i 19:e seklet bestende relationerna mellan herrgrdsfolk
i Savolax och slktens slkt i Sverge. Misstar jag mig inte, ro figurer
sdana som den Selma Lagerlf'ska snyltgsten Karl Johan Wahlberg frn
Stockholm rena verklighetsfigurer. Alltnog, p Kankaanp dansas, jagas,
flirtas och kalasas med nstan samma energi som i Ekebykavaljerernas
Vrmland.

Men inne i demarksskogen, p Mrktorp, lefver ett annat slkte. Det r
representanter fr den finska urbefolkningen. Det r den idoge och
hygglige torparen Kalle Augustsson (mhnda hade de finska namnen kunnat
bibehllas fr bttre kontrastverkans skull), hans hustru Lena, deras
barn Hanni, Lisa osv., osv., slutligen gammelfar: en mystisk ldring om
hvilken en dunkel sgen gr att han en gng -- fr femtio r sedan --
med egna hnder afdagatagit sin syster som alltfr villigt lyssnat till
den frfriske husbondens fagra tal.

Gammelfar r inte den enda som representerar dystra traditioner ur det
frgngna. Iden eviga konflikten mellan urinnevnarna och de frmmande
inkrktarna ha ocks andra blifvit mrkta fr lifvet. Leni var i tiden
hushllsmamsell p Kankaanp grd. Hon vckte unge Otto von Holtens
intresse. En frukt af detta intresse r dottern Hanni. D Holten sttte
henne ifrn sig, gifte hon sig med Kalle Augustsson; han tror, att han
r Hannis far.

Sexton r ha gtt, Holten har fvertagit grden. Den jmfrelsevis goda
gamla tiden har fljts af en ny tid. Herrarnas frhllande till sina
underhafvande mildrades frr i vrlden af en viss patriarkalisk
vlvilja; de gde trots allt en del primitiva frestllningar om
gemenskap och msesidighet, de voro icke helt frmmande fr ett slags
ursprunglig solidaritetsknsla som p sitt stt frpliktade dem och band
dem till vissa hnsyn. Man respekterade sina underhafvandes ekonomiska
intressen, man gjorde inte dagligen och med berdt och brutalt mod
lifvet surt fr dem -- det fanns fr umgnget med den underlgsna rasen
en del hfdvunna gamla former af nedltande vnlighet. Allt detta har nu
frndrats. Det r mjligt att Otto von Holten i princip inte beter sig
mycket vrre n hans fregngare p Kankaanp -- praktiken tminstone
ter sig hgst brutal, och han vrker torpare och lter vilda jakten g
fram fver sina underhafvandes gor, o.s.v.

En jaktutflykt fr Holten och hans sllskap till Mrktorp. Hr fr han
se Hanni. Och nu brjar dramat i romanen: skall Hanni bli offer som
fordom hennes mor, skall det lyckas Leni att bevara henne fr det de
som tyckes bebda sig? Fru Talvio har inte srskildt starkt betonat det
gry Hanni kan antas ha rft af sin frivole fader, Otto von Holten. Hon
har fredragit att hnvisa p Hannis ungdom, oskuld, oerfarenhet, p det
behof hon erfar att hja sig ur dunklet mot ljuset som blndar henne.
Det ena steget fljer det andra, snart r hon indragen i hvirfveln, utan
frldrarnas vetskap tar hon plats p Kankaanp. Hon tillbakavisar
herrarnas handgripliga nrmande i allmnhet och Holtens i synnerhet.
Men fru von Holten kr henne i alla fall p porten en dag, iden tron --
under den frevndningen -- att Hanni med sina frfrelsekonster
frpestar den kyska atmosfren p Kankaanp. Det vill synas, som hade
hon upptckt den barnsliga knsla den unga flickan gnar herr Gsta
kerfelt, en yngling frn Helsingfors, fr tillfllet fru von Holtens
lskare.

Ryktet om Hannis skamliga beteende sprider sig med sedvanlig snabbhet,
och hon tnker med skrck p att det kanske ocks kommer att n hennes
hem p Mrktorp. Hon krfver upprttelse. Hon sker upp herrarna och
fordrar, att de skola dementera historien. Hon mottages med gldtig
sympati. Men i stllet fr den begrda upprttelsen fr hon mottaga
lockande anbud. Hanni skyndar nu genom vinternatten hem. P vgen fr
hon hra, att ryktet ntt fram till Mrktorp, och att hennes mor dtt.
Slutligen svika hennes krafter. Hon faller omkull p vgen och blir
liggande i snn. Hr finner henne Holten, som r ute p ktur. Han fr
henne till gstgifveriet. Och s har Hanni ntts af det som vntade
henne.

Epilogen utspelar sig i den nrbelgna smstaden, frslagsvis Heinola.
Hr regerar p Stadshotellet frken Jeannette, den elegantaste af
byffmamseller. Hon har fjdrar i sin hatt och spetsar p sin kjol,
hon har fina strumpor och skor. Hon lser en fransk roman i svensk
fversttning, som fiskalen lnat henne, hon r styf i nacken som en
drottning och hennes anlete kan vid behof stelna i en mask af korrekt
frbindlighet. Behfver det sgas att frken Jeannette med sdana inre
egenskaper och yttre attribut r alla fruars fasa och alla mdrars
skrck i Heinola? Vi bevittna i sjlfva verket hur en bekymrad moder,
ingen mindre n rektorskan, besker henne fr att besvrja henne att
afst frn hennes, rektorskans, son. Det r ett motstycke till den ldre
Duvals besk hos Marguerite i _Kameliadamen_. Men resultatet blir ett
annat: Jeannette afvisar rektorskan med bitande repliker -- ingen har
visat _hennes_ mor medlidande, ingen har visat _henne_ ngon hnsyn och
godhet; _hon_ mnar inte vara hnsynsfull mot andra: Jeannette kommer
att utkrfva sin hmnd till sista blodsdroppen, eller rttare sagdt
sista en-marken. Och faktumr, att den unge mannen fortfar att hnga p
Stadshotellet tills han frsjunker i fullstndig hglshet. -- Jag har
uppriktigt sagdt det intrycket, att sidorna som gnats Jeannette i
hmnarens kall utan men fr verket borde kunna s att sga retuscheras i
kommande upplagor af _Pimenpirtin hvitys_ resp. _Frdelsen_.

Vi tervnda till familjen p Mrktorp. Den frsta olyckan har lockat
fram de andra. Hannis mor dog. Hennes far, den frtrfflige Kalle
Augustsson har brjat dricka. Hennes syskon vxa upp p Guds frsyn i
urskogen. Frdelsen har gtt fram fver alla dessa mnniskors lif, och
bde dagen och morgondagen ha skflats.

Innan Leni dog beknde hon sin skuld, och d prsten inte hann fram i
tid, blef det gammelfar som fick mottaga beknnelsen att det r Holten
som r Hannis far, att det var fadern som afgjorde dotterns de och
frvandlade henne till frken Jeannette. Till detta anknytes
upplsningen. En afton infinner sig gubben p Stadshotellet. Han
meddelar Hanni, att hon inte lngre kan lefva. Var tyst nu, stackars
barn, sger han, jag skall frst lsa Fader vr. Han lser Fader vr.
Drp stter han med m hand sin knif i hennes oroliga hjrta! S lser
han Herrens vlsignelse och drar sina frde.

Mig frefalla dessa sista sidor att vara ngot af det vackraste jag lst
p bra lnge. Det r en offerceremoni den gamle utfr. Han drpte sin
syster, han r femtio r senare redo att upprepa sin handling. Den
krfves af hans skdning; han fullbordar den under bn och kallan.
Kanske knner han det s -- likt mnniskorna i den antika tragedien --
att en frsoning r ndvndig, om makterna skola blidkas och
frbannelsen lyftas bort frn dem, som drabbas af skuldens fljder utan
att sjlfva vara skyldiga. Med varsammaste hand har frfattarinnan bredt
fver scenen en frunderlig stmning af tragisk poesi. Ja, hr har ett
de fullbordats; hr har det sjlft spelat med och lnkat hndelserna,
och mnniskorna ha ftt frda mnniskors lif, ibrutala instinkters,
ien ofrnuftig viljas, ionda nskningars tecken. Fru Maila Talvio har,
tyckes det, idesstmningen, ihvilken till sist allt det upprifna och
oroliga i boken frenas, fngat ngot af en finsk nationell skdning,
ngot af det fatalistiska uppfattningsstt som format sentensen: se on
sallittu.

Magister Holger Nohrstrm har med sin frsvenskning af _Pimenpirtin
hvitys_ fogat en ny, vrdefull del till den ganska lnga rcka
fversttningar, med hvilka han redan gifvit den svensksprkiga publiken
tillflle att lra knna flera af den finska litteraturens bsta verk.

  21. 12. 14.




RUNAR SCHILDT.

1.

  [Runar Schildt: _Regnbgen_. Holger Schildts frlag, Borg.]


De bda sidorna af Runar Schildts begfning framtrdde i _Den segrande
Eros_ med olika styrka.

Dominerande var iakttagelsefrmgan: med en ovanligt skarp blick fr det
knnetecknande srdraget gaf frfattaren alla de sm hndelserna -- och
de nnu mindre tankarna -- iden grupps tillvaro, som i allmnhet
utgjorde hans skildringars freml. Den hllning af impressionism,
som utmrkt de nya frfattarnes bcker, framtrdde ocks hr starkt;
alltid stodo frfattarens sinnen redo att uppfnga de tusen detaljerna
ur den yttre verkligheten, och med en sllsynt ltthet att finna
uttrycket upptecknade han dem.

Hans satiriska bjelser lto honom tyda tecknen i en anda, som skulle ha
sknkt nnu mycket mera af ironiens frg t novellerna, om han inte
sjlf i s pass hg grad knt en inre samhrighet med sina hjltar.
Ty ett faktum r, att en personlig sympati af detta slag inte alldeles
sllan spelade in, ja, det hnde till och med, att den tog formen af en
srskild knslighet -- jag erinrar om den berttelse, med hvilken boken
fick sin ngot vemodigt stmda final.

Men redan i _Den segrande Eros_ frekom ett stycke, mhnda det
vackraste och det starkaste i hela samlingen, ihvilket knsligheten
hade en annan karaktr. Den varma, fylliga stmningen i novellen
_Raketen_ hade kallats fram af en diktare, som var mktig ett djupt
intresse fr det mnskliga och det lefvande. Det var hr inte den
specifika sympatien och den srskilda frstelsen, som hade tilltit
frfattaren att ge berttelsen s mycket af tragisk oro. Den starka
dramatiska spnningen i _Raketen_ hade sin frutsttning i det diktande
jagets frmga fver hufvud att i sin egen knslas vrld upplefva sina
mnniskors tillvaro. Tedde sig Schildt p flertalet af bokens blad i
synnerhet som berttaren med den klara blicken och snabba uppfattningen
fr ytans freteelser, s visade han sig i denna novell srskildt som
poeten, hvilken ledd p vgen af sin aning trnger ned mot djupen och
rr sig dr nere med en ofrvillad skerhet.

I _Asmodeus och de tretton sjlarna_ saknades ngot, och detta minus
betydde en vinning. Frfattaren hade afskuddat sig det srskilda
beroende, om hvilket i synnerhet slutnovellen i debutboken bar vittne.
Han stod nu fullkomligt fri gentemot sina stoff, och han knde detta
sjlf.

Nrmast blef det nu ett par saker p den satiriska linjen, frmst
titelnovellen, till id och anlggning en verklig och fantasifull
satirikers verk. Det blef vidare den roliga berttelsen _En
urtidsvision_, en bagatell om man s vill, men intressant som den
briljanta studie den var i den ironiska tekniken.

Dock, det var nr allt kommer omkring nd inte i dessa, ur vissa
synpunkter s fngslande, stycken frfattaren till _Asmodeus och de
tretton sjlarna_ ndde hgst. Hvad den nya boken gde starkast och
djupast af mnniskoskildring inneslts i det lilla fventyr ur barnens
vrld, som bar fverskriften _En sparf i tranedans_. Hr hade ironikern
och poeten slutit frbund och skapat en form, som rrlig och lefvande
slt sig kring det frlopp, som utvecklade sig. De sm hjltarna och
hjltinnorna vxte ut till karaktrer utan att frlora ngot af sin
lders andliga mtt. Det var ett stycke barnlek; det var tillika ett
passionsdrama, som fver sina vxlande scener hade mnskliga
krlekstragediers frg af lidelsefullhet och ironi.


Runar Schildts tredje bok blef inte den satiriska samfundsskildring, som
man p ett par olika skl nrmast var bjd att vnta sig. _Regnbgen_
hmtar, liksom _Raketen_, liksom _En sparf i tranedans_, sitt stoff ur
det inre lifvets verklighet.

Jag skall inte i detalj referera _Regnbgen_ -- hndelsernas gng r
inte s srdeles mrkvrdig, och det m hr frbli outredt, p hvilket
vis ondskans anslag bragtes p skam, och hur det kom sig, att skrddare
Bjrkman till sist trots allt hemfrde sin brud.

S mycket blott, att berttelsen till tiden r lokaliserad i Krimkrigets
dagar och till rummet i den stnylndska bygden. Ngon historisk
rekonstruktion af epokens stmningar och stllningar har frfattaren
emellertid inte denna gng fretagit -- det gjorde han, som vi minnas,
idebutbokens inledningsnovell -- och en realistisk miljskildring i
egentlig mening har han inte heller afsett. Han har med hnvisningarna
p rum och tid velat ge berttelsen ankargrund i ett stycke finlndsk
verklighet.

Men har denna verklighet inte tecknats som sdan, saknar den drfr inte
skdlighet och gestalt. Srskildt gller detta om de representanter den
har i bokens personal; frfattaren till Helsingfors-novellerna i _Den
segrande Eros_ och _Asmodeus_ visar i _Regnbgen_ en frbluffande insikt
i de landtligaste individers stt och tal, och han bygger upp deras
yttre och inre jag p ett stt, som lifligt fvertygar den oinvigde.
Mindre utfrdt r natursceneriet. Saken r den, att naturvyerna blott
skola utgra en bakgrund; den i en sval, klar skala stmda fonden fr
det lilla dramat. Den artistiska berkningen p denna punkt har
frverkligats med knslig och sker hand. En obruten samklang bestr
mellan scenens inramning och de hndelser, som utspela sig p den --
enskilda partier, som kunde nmnas, ro den kyliga frsommarnatten i
frspelet ute p hafvet och den magnifika eldsvdan i sista akten.

Icke fr intet har jag kommit att begagna termer ur teaterrecensenternas
sprk. _Regnbgen_ r inte ngot drama. Men skrddare Bjrkman, ihvars
person bokens olika linjer sammang, r nr allt kommer omkring en
dramatisk karaktr. Han sger inga betydelsefulla ord, och han kommer
inga mrkliga ting stad, bortsedt naturligtvis frn hans insats i det
heroiska slagsmlet. Vi stifta bekantskap med honom i det intressanta
gonblick, d han definitivt gr sig frtrogen med tanken att gra slag
i saken och bringa klarhet i sitt frhllande till Sigrid. Detta stter
i rrelse de krafter som blott vntade att kallas fram. tskilliga
hndelser af en fr skrddare Bjrkmans frhllanden ovanlig
beskaffenhet yppa sig. Fmlt, lgmlt, stillsamt genomlefver han sina
vedermdor. Tills han s p bokens sista sidor ter glider bort i den
lugna, fridsamma obemrkthet, ur hvilken han kom, och i hvilken han hr
hemma.

Men mellan denna brjan och detta slut ligger en hel historia. Skrddare
Bjrkman hade sin regnbge, likasvl som bde magistern och
handelsmannen och fr resten ocks djurtmjarflickan Petrine. Nr
stormen till sist bedarrar, nr skurarna upphrt att strmma, och solen
ter gr fram mellan skyarna, ja, d befinnes det, att hans vsen bryter
ljuset i ett rikare frgspel n frr. Nya regioner i hans personlighet
ha uppltit sig fr hans medvetande. Han vet mera om sig sjlf n frut,
han r ngonting annat n frr.

Den lilla romanen r en verklig roman: berttelsen frefaller att ha
gifvit sig sjlf. Den r ett helt och fast verk, den prglas af en lngt
frd afrundning i bde stort och smtt. Den har formats med en skerhet
som inte ett gonblick sviktar. Men den ger tillika den inre rytmik,
som aldrig bljar under de slta alstrens prudentligt ryktade och ansade
yta, och den frrder en knslans friskhet och rrlighet, som de
korrekta auktorerna aldrig ha -- _Regnbgen_ r ett stycke lif i diktens
form.

Ville vi g frn det enskilda till det allmnna och sluta med ett stycke
perspektiv, s skulle vi sga, att Runar Schildts stilla komedi om
skrddare Bjrkman i Rfsbacka betyder, att dagdrifvarstrmningen r
fvervunnen.

  18. 3. 17.




2.

  [Runar Schildt: _Rnnbruden och Prfningens dag_. Tv berttelser
  frn Rfsbacka. Holger Schildts frlag, Helsingfors.]


Runar Schildt glmde sig inte kvar innanfr murarna kring den frsta
berttelsesamlingens lilla vrld. Redan med _Asmodeus_ glntade han p
porten. Och med _Regnbgen_ tog han steget ut i det fria och sade
debutbokens mneskrets farvl.

Frigrelsen har varit fullstndig. Han kommer kanske att tervnda till
sina bda frsta bckers stoff -- det r till och med sannolikt att det
sker, ty p detta hll finnes ju alltjmt mycket, som mste locka den
ironiker, den klargde satiriker han r. Men intrffar det, s r det en
ny frfattare som griper sig saken an p ett nytt stt, frn den
objektivare stndpunkt, med den skrare blick fr vsentligt och
ovsentligt, hvilka ge vidare perspektiv och friare horisont.

Redan i _Asmodeus_ yppade sig faktiskt p sitt stt en strfvan till
konstnrlig objektivitet, ehuru den tycktes frefalla mnga lsare en
smula problematisk. I_Regnbgen_ bar den frukt. Den lilla romanen var
s hel, dess poetiska grundsyn spirade, vxte och tog form p ett s
tvnglst stt, att det inte kunde bli tal om litterrt
experimenterande. Behfde vi det, s hade vi nu i _Rnnbruden_ det
slutliga vittnesbrdet, att det r frvandlingens lag, som ftt verka.
Novellisten med den sllsynta formella begfningen har stigit upp i ett
annat plan, och han framstr fr oss som en diktare, hvilken frvandlar
sina syner till poesi.


I titelnovellens hndelser verka krafter, som ha sin rot i Asmodei rike:
zigenaren Ardi Westerback frfvar magiska konster i mnens sken, och
Smissgumman, vr gamla bekanta frn _Regnbgen_, trollar med ofrminskad
vigr trots sina etthundra r. I_Prfningens dag_ ter varsna vi genom
mediet af den betagna smmerskan Amandas religisa hnryckning en skymt
af de himmelska tingen. Kort sagdt, hr yppa sig bde fverjordiskt och
underjordiskt -- frfattaren har icke dess mindre frmtt sknka
berttelserna den afgrande karaktren af enkelhet och naturlighet.

_Rnnbruden_ ger linjerna, lngs hvilka en mnniskas lifshistoria rr
sig. -- Gustafva r dotter till Herbert Woldemar Lindqvist, skomakare i
Rfsbacka by. Han har ett jmnt och godt lynne med stor lust fr all
slags skmtsamhet och stilla frjd. Han har sinne fr vrldens
vackerhet, och han ser med fgnad konvolveln klnga utanfr p
kammarvggen med blommor milda och klara som himmelens bsta stjrnor.
Men nnu hgre skattar han den gamla rnnen, som, nr blommen kommer,
reser sig fver sltmarken som ett grnhvitt isberg eller en fradgande
vg p oceanen. Mycken hjrtlig trefnad rder inne i den blygsamma
boningen, dr skomakare Lindqvist skter hammare och pryl, omgifven af
en god maka och vlartade barn. -- Skildringen af skomakare Lindqvist
och den husliga interir, som infattar hans figur, har en lefvande
klarhet. Den ges i den fr Runar Schildts bda senaste bcker egna
tonen: med en ironi, som afdmpats till humor, som r ytterst vaksam,
alltid beredd att stta in, men som afkldt sig skrpan -- iafvaktan p
att den en dag ter behfves.

ldst i barnskaran r Gustafva. Hon har vxt upp under vackra framsteg i
allt det, som fallit p hennes andel att utfra i vrlden: hon gnar
hnsen och grisen en lika kunnig som m vrd och hon binder krfvarna p
kern med en ofvertrffad flinkhet. Hon utmrker sig genom ett
lraktigt frstnd och ett mildt och fromt sinne, och hon saknar inte
heller stoftets frgngligare fgring.

Dessa fretrden ha inte blifvit obemrkta, men de frfarnaste
ynglingarna i hela Rfsbacka ha frgfves fr henne brnt sina hftigt
gldande kol. Gustafva har gjort sitt val.

Eller rttare: hennes knsla har visat sig bengen att med sympati
omfatta Viktor, bondens p Nissas yngre broder. Och en dag intrffar,
att denna allmnna bengenhet tar form och slr rot i hennes hjrta. En
frklaring ger rum, ja, det sker inte med ord. -- Arbetet hade frt dem
lngt ut p kern. Skrdemnadens ljumma vindar drogo genom de tunga
axen. Hon var ensam nra honom. En tunn, vajande vgg var allt som
skilde dem frn andra, men hon tyckte p ngot stt att hon aldrig varit
s ensam med en man, och aldrig heller s nra ngon mnniska p
jorden. Intet blef sagdt, men i den stora ensligheten och den susande
stillheten talade vsen direkte till vsen. -- Isinom tid bli ocks de
ndiga orden sagda; Viktor erhller af sin ldre broder bonden en gammal
stuga, som han reparerar, och dagen fr brllopet utsttes. Men innan
dess har fljande hndt.

Bonden p Jofs har stdslat en ny drng; han kallar sig Ardi Westerback,
och det befinnes, att han r zigenare.

Ardi Westerback r inte den demarkernas konung, om hvilken skalden
tljer:

  Bland zigenare, i Finland sedde,
  Strst och kckast var den mrke Adolf.

-- han r tvrtom en gnglig och glmig yngling.

Men han ger en gldande sjl. Och han hyser den djupa fvertygelsen,
att han frfogar fver en srskild, hemlighetsfull kraft, som tillter
honom att i stjrnorna spana mnniskors den och ger honom inflytande
fver deras gng.

Den passionerade zigenaren omfattar Gustafva med en het tr, och han
frbittrar hennes lif med sina frsk till nrmanden och sitt dunkla tal
om den makt han ger och skall veta att begagna.

D han emellertid fr rna, att hans vilja nnu inte, som han trodde, r
stark nog att frverkliga sig genom sin egen inneboende kraft, s ndgas
han afst frn sitt ml. Men har han inte ntt det, s skall han
tminstone veta att utkrfva hmnd. Och s viger han, med Smissgummans
sakkunniga bistnd, Gustafva till den gamla rnnens brud. Aldrig, s
sger han henne i afskedets stund, skall hon komma att tillhra Viktor.
Hennes de r oterkalleligt bundet vid trdet, och nr trdet faller,
d skall lifstrden afklippas fr dess brud.

Drp frsvinner han frn Rfsbacka, och Gustafva, som under denna
prfvelsens tid blifvit en skugga af sig sjlf, brjar lefva upp p
nytt. Allt ser i sjlfva verket lofvande ut -- brllopsdagen nrmar sig.

Men nu griper olyckan in. Viktor har tagit plats vid ett nyuppsatt
sgverk i grannskapet. Hr rkar han ut fr ett olycksfall, han skadas
svrt och dr.

Gustafva frblir ogift, trots frestande anbud, och ren g. Hennes
frldrar d, strre delen af det ldre slktet vandrar hdan. Hon bor
tillsammans med sin bror. Hon frsrjer sig med smnad. Men dr hon
sitter och arbetar vid fnstret, har hon stndigt framfr sig det gamla
trdet, vittnet till hennes ungdoms lycka. Och allteftersom ren hopa
sig p hvarandra och mnniskorna frn fordom falla ifrn, blir det
rnnen som alltmera ensamt bevarar hennes ungdom i sitt susande lfverk.
Ju mera frmmande hon blir fr det nya slktet, dess frtroligare blir
hon med det gamla trdet, det sammanfattar hennes lif -- gemenskapen
mellan rnnen och dess brud har blifvit en verklighet.

rtionden ha gtt, och en ny tid har hllit sitt intg fven i
Rfsbacka. Nu skall ocks det mrkliga ske, att jrnvg drages genom byn
-- den lilla staden i nrheten kommer nmligen inte lngre tillrtta med
sin ngbt. Linjen stakas ut, och det visar sig, att den gamla rnnen
str midt i vgen och mste fllas.

Dock, nnu drjer det ett par r, innan bygget ntt Rfsbacka. Men nu r
det hr, och nu r rnnens de besegladt. Gustafva har begagnat denna
sista tid fr att gra upp med mnniskorna: hon har effektuerat alla
sina bestllningar och inte mottagit ngra nya... Itimmar har hon nu
suttit vid fnstret och vntat det oundvikliga. Nr det frsta hugget
faller, gr hon sig i ordning. Hon reder sin bdd med rena lakan, hon
klr af sig, kastar nnu en blick fver rnnen, som sklfver under
yxslagen, och lgger sig sedan stilla i den hvita bdden.

Sdan r den romantiska historia med sin folkliga magi och sin litterra
symbolik, som Runar Schildt berttat p ett stt, hvilket utplnat bde
det litterra och det romantiska. Den verkar helt enkelt dikt, en dikt
med varma frger och klara linjer, med en lefvande, ibland rentaf
frunderligt lefvande stmning. Srskildt ville jag hnvisa p den
alldeles utmrkt vackra scenen p rgkern. Det r inte mjligt att ge
den till frebild ngon af de mnga motsvarande scener litteraturen
ger. Ty ytterst r det ju den allmnna frebilden, Ruths och Boas'
eviga situation, som diktaren hr tagit upp och gestaltat: med en konst,
som gr den till hans egen.

_Prfningens dag_ hmtar sitt mne ur den religisa vckelse, som vid en
viss tidpunkt gr sig gllande i Rfsbacka, och den lter oss se, hur
dess inbyggare efter hvartannat probera de olika vgar till frlsning,
som bde statskyrkan och ett antal konkurrerande sekter stlla till den
villiges frfogande. Bonden p Kuggas, som vi minnas frn _Regnbgen_,
r nu fver ttio r. Han hade en dag drabbats af slag, dr han ute p
kern gick bakom harfven, och han gnar sig nu t sin sjls frlsning,
besinningsfullt och utan ovis ifver.

En dag skdas p landsvgen en sllsam syn: en krympling, hvars bda ben
ro afskurna strax nedanfr blen, hasar sig fram mot byn med tillhjlp
af tv byttlock. Ett jrngrtt, yfvigt skgg omger hans lidande ansikte
-- hans blick r frunderligt djup, och den tyckes ga frmgan att
trnga rtt ned i sjlarna; han yttrar icke ett ord, han talar med sin
blick. skdarinnorna, och t.o.m. skdarne, gripas af synen. Och man
bespisar den oknde, och man lter ett regn af slantar dugga ned i
bleckasken han br p den vldiga bringan.

Inte ens gubben Kuggas frblir oberrd, till och med Kuggas ppnar --
fga villig -- sin slitna penningpung och sker en slant. Men hur det
r, s blir det en tung, skn tvmark som till hans bestrtning glider
ned i frmlingens ask. Insta sekund har Kuggas fiskat upp tvmarken
och ersatt den med ett par kopparslantar. Den oknde sger intet, och
ingen af skdarna sger ngot, men det r tydligt att Kuggas dragit
sig stor skam med sin handling.

Mhnda r det vrre n s. Ty hvem var den oknde, som dk upp och drog
bort p ett s hemlighetsfullt stt? Kan han ha varit en vanlig
mnniska?

Det frlsande ordet ges af smmerskan Amanda, som tillhr de vckta.
Frvisso, stammade hon, frvisso har vr Frlsare Jesus Kristus i dag
beskt oss fattiga syndare. -- Detta r ocks gumman Kuggas' mening. Och
hon anser det vara sin plikt att lta Kuggas frst, hvem den frmmande
var.

Nu yppa sig stunder af mycken vedermda fr den gamle bonden. Han vill
inte riktigt tro p undret. Men han vgar inte heller riktigt frneka
det: det _kunde_ ju vara som hustrun sger. Och s vandrar han af och an
i stugan, kmpande med sin oro. Han hade velat ge tvhundra mark, fr
att hans handling frblifvit ogjord, trehundra mark -- han hller
auktion p sin ngest, och summan stiger. Men vid ttahundra stannar han
pltsligt. Det kan d verkligen frsl, tycker han och nyktrar till.
Bondefrstndet tar ut sin rtt, och gubben Kuggas beslutar att ska upp
den hemlighetsfulle oknde och ta reda p hvem hanr.

Vid midnattstid tervnder han och meddelar sin till dds bedrfvade
hustru hvad han lyckats utrna p sin forskningsfrd. Den
hemlighetsfulle krymplingen uppdagades vara fre detta timmermannen
Johan Amos Flt. Han talte svenska som en Pyttisbo och drack brnnvin
som en borstbindare, s att nog var han riktig alltid. Och s kryper
gubben Kuggas till kojs och somnar p flcken in p det lugna samvetets
hufvudgrd fr att nsta morgon vakna till en ny verkdag.

Bland berttelsens scener ville jag frmst erinra om den med en s
suggestiv kraft gifna skildringen af den mystiske frmlingens
uppdykande, hans tg genom Rfsbacka och hans frsvinnande, och vidare
om mlningen af Kuggas' fruktansvrda sjlsstrider och hvad sedan
fljde. Vi ha hr intrycket, att frfattaren gifvit oss ett stycke kta
och allmnlig bondenatur -- vi erinra oss till yttermera visso
likformiga skildringar frn Maupassants Normandie -- och vi ha drfr
ocks intrycket, att den ironiska upplsningen r det betingade slutet
p Schildts lilla drama Nr Kristus kom till Rfsbacka. Lt oss inte
heller glmma bnemtet i Kuggas' stuga. Jag tnker inte minst p
Elisabeth, den rikssvenske uppbyggelsepredikanten Lundsons dotter. Hur
vl ges inte antydningarna om det drama, som hr frbereder sig i det
stilla fr att en dag sl ut i blom.

Frfattaren har i den nya boken frt sin sprkliga form nnu ett grand
nrmare det landtliga hvardagstal, som redan gaf frg t stilen i
_Regnbgen_. Han behandlar denna stil med samma osvikliga skerhet, vare
sig det gller de knsliga tonfallen eller de ironiska. Han frstr att
anvnda bda tonarterna inom samma minut, han tyckes stundom ha
sammansmlt dem till en enda, ett tonfall som frefaller oss tt bra en
mycket personlig humors frg. Aldrig lser sig denna stil frn syftet
och aldrig se vi en hiatus ppna sig mellan form och tanke.

  20. 10. 17.




HARALD TANDRUP.

  [Harald Tandrup: _Den hellige Skraedder_. Gyldendalske Boghandel,
  Kpenhamn. -- _Det gamle Hus_. En alvorlig Fortaelling. Gyldendal.]


I fem eller sex tidigare arbeten -- bland hvilka romanen _Kringleby_
srskildt framhllits -- har Tandrup upptrdt som en hvardagens och de
hvardagliga existensernas skildrare. Fr jag dma efter det arbete jag
kommit att lsa, berttelsen _Den hellige Skraedder_, har hans
stndpunkt ett och annat gemensamt med G.K. Chestertons. Han har i
hvarje fall mycket af dennes frmga att upptcka poesien i prosan, det
betydelsefulla i det obetydliga. Sckendagens poesi r hans specialitet,
verkdagsmnniskornas sm affrer lmna stoffet till hans berttelsers
stora hndelser. Han afklr den vidlyftiga upplefvelsen och den
remarkabla personligheten de attribut, som representera storheten i de
allvarligt sinnade skdarnes gon, och det befinnes, att det som blir
kvar, det vsentliga, r precis detsamma som ger mening och vrde ocks
t de ansprkslsa mnniskorna och deras frehafvanden.


Enligt den vanliga tidsindelningen r sndagen den mrkliga dagen, d
festens klockor klinga och mnniskorna gna sig t att odla den bl
blomman i sina rabatter. Tandrup erstter helgdagen med sckendagen och
frvandlar strsta parten af tillvaron till ett romantiskt festspel, han
ger permanens t undret, bestndighet t undantaget. Fr Harald Tandrup
r hvardagen en fljd af mrkliga hndelser; intet hvilar stilla i sig
sjlft, och den som har gon till att se med, han varsnar i de ltta
krusningarna p ytan dyningar af den krafternas brottning, som alltid
pgr dr nere.

Fr Chesterton r den banalaste hvardagstillvaro en summa af fantastisk
och hrresande romantik. Den enda vrldsskdning, som tar med i
rkningen allt det vrt lif rymmer af motsgelser, r kristendomen --
fljaktligen krfver frnuftet, sger han, att vi beknna oss till
kristendomen, och nrmare bestmdt till katolicismen som ger strre
spelrum t ofrnuftet. Jag vet inte om ocks Tandrup p sitt hll
beknner sig till kristendomen, och det kan ju fr frigt vara
likgiltigt. Hans nya bok frutstter i hvarje fall en hg uppskattning
af den kristna skdningens praktiska vrde. Alla dessa mnniskor, som
ro likadana smlnningar infr vr Herre, behfva, sger han, en makt
som ger lan t deras knsla, och en kraft som frmr lyfta dem fver
det meningslsa vegeterandet. De behfva en princip fr sitt lif, en id
ur hvilken de kunna hmta ingifvelse nr det gller att med handling
fylla ett af de betydelsefulla gonblick som mta ocks i den sltaste
hvardagstillvaro. En princip, som har samma giltighet fr alla, r tron
-- kristendomen bestr nr allt kommer omkring den enda universella
iden.

Men kristendomen behfver inte med ndvndighet fattas som
religiositet. Det r likgiltigt, inskrper Tandrup, om man har nio
delar tro och en del vilja eller tvrtom, ty i grund och botten ro
vilja och tro samma sak. Att tro, sger i _Det gamle Hus_ andeskdaren
Baeklund, r att g i kompani med andra fr att tillsammans med dem
skapa den vilja till det goda, som man inte r stark nog att skapa
ensam. Den som tror ensam och allena, utan frbindelse med de andra, han
tror inte lngre, han _vill_. Tron r en kollektivvilja till det goda
fortstter han. Men det goda r den gode Guden, som mhnda inte
existerar -- det kan vara likgiltigt -- men som helt skert r till
ssom mlet fr alla mnniskors bsta strfvanden och som en klla till
goda strfvanden. Han r till i kraft af mnniskornas tro, och vi gra
drfr bst i att ta honom p den gamla tidens enkla manr, som
kristendomens treenige Gud. Detta r summan af den Baeklund'ska
andeskdarvisdomen.

       *       *       *       *       *

Siaren Baeklund r en mystiker af det rationalistiska slaget: han skdar
in i en annan vrld och umgs med andarna, men det hindrar inte att
religion fr honom r ett begrepp i det etiska planet. Religion r
konsten att lefva ett Gud och mnniskor tckeligt lif. Hindren ro
drifterna. Den allmnliga konflikten mellan vilja och begr blir hr en
kamp fr frlsningen, ett passionsspel uppfrdt till Guds strre ra,
och i hvar enskild mnniskas tillvaro kommer in ett dramatiskt element.
Hvardagsexistensen fr ett tycke af mysteriedrama. Det finnes inga dda
gonblick i ett lif. Hvarje enskildt moment br prgeln af ngot
intrffadt, och visar framt mot ngot som kommer att intrffa.

Men lif betyder hr ngot mera n blott ett lefvande vsens vandring
p jorden. Lif r ocks de dda ting som omge en mnniska. Fr den
realist, som hvardagsskildraren Tandrupr, bilda mnniskan och hennes
milj en enhet, och en msesidig vxelverkan rder mellan dem. Tingen
fylla sig med kraft, som mnniskan strlar ut, och mnniskan mottar
impulser frn tingen. _Det gamle Hus_ r berttelsen om en kamp mellan
tingen och mnniskan.

Det gamla huset har i generationer tillhrt samma slkt, och
generationers nskningar och begr ligga lagrade i vggarnas tr och i
mblernas virke. Hr har allt sitt eget lif, hr strfvar allt att
frverkliga sin id.

Den dominerande iden r en hmndtanke. -- Gamle Pommer frbannade
fordom huset och dess inbyggare, d hans dotter gifte sig med urmakare
Adam, husets nuvarande gare. Idenna vilja till hmnd koncentrerade sig
gamle Pommers vsen, och nr han uttalat frbannelsen tycktes hans
lifsmjligheter uttmda, och han afled vederbrligen. Men han dog inte
helt och hllet! S lnge hans hmndbegr inte ntt sitt frverkligande,
hade hans tillvaro inte funnit sin logiska afslutning. Gamle Pommer
lefver alltjmt, som en princip, en id, och osynlig fr vanliga ddliga
men synlig fr siaren Baeklund och husets svarta katt, strfvar han
omkring i det gamla huset spanande efter en mjlighet att verkstlla
frbannelsen.

Det r ngot som inte gr fr sig utan vidare -- en gengngare, ett
immateriellt vsen frmr inte stta materien i rrelse. Han mste
handla via ngon lefvande mnniska, fver hvars vilja han ftt makt.
Efter trettio rs vntan fr han tag i den fr ndamlet lmpliga
individen. Det r urmakaregesllen Nissum. -- Nissum r idel sndring,
ofullgngenhet och tomhet. Han r en mekanism som r i ordning. Men dr
trdarna mtas, r ngot p tok. Hans hnder vilja gripa, hans gon
vilja se, men sjlf vill han ingenting; det finnes ingen id i honom.
Att bemktiga sig denna snderbristande vilja r en smal sak fr ett s
viljekraftigt spke som gamle Pommer, och han fattar Nissums hand och
lter den gripa ett brinnande ljus och tnda p det gamla huset.
Och hrmed har Pommer frverkligat sin id, och han bleknar bort och
upplser sig i intet.

Nissum omkommer i lgorna -- hos honom fanns ingenting lifsdugligt; han
var blott ett stycke materie i en mnniskoliknande form. Den som fr
illustrera den religisa sens moralen, r Adams dotter Maja. Hon r ett
vackert djur med ett minimum af sjl, hon r endast och allenast drift i
ordets specifika mening. Det r frbannelsen som satt hennes instinktlif
i rrelse, det r gamle Pommers vilja som tit ut hennes egen. Men nr
nu det gamla huset brunnit, nr de materiella tingen, som bundit henne
vid materien, gtt upp i rk, d fr hennes undertryckta vilja till det
goda mjlighet att gra sig gllande. Hon anammar tron, d.v.s. hon
sllar sig till alla de mnga, som i kollektivviljan hmta den styrka de
sjlfva sakna, och berttelsen slutar med trosbeknnelsen vi tro p Gud
Fader, Sonen och den Helige Ande o.s.v.

Harald Tandrups berttelse r rik p egendomliga och fina drag, men det
mrkligaste r kanske tonen fver det hela. Det r en fantastik af en
mrkvrdigt litet fantastisk hllning. Hr umgs gengngare, mnniskor
och mbler p det frtroligaste vis i vrlden, och ingenting i
berttarens ton antyder att det ligger ngot ovanligt i det. Frfattaren
till _Det gamle Hus_ r en poet, ihvilken hvardagens ande lefver, och
rr han vid det fvernaturliga s frvandlar det sig till fenomen ur
hvardagens lif. Han markerar ibland, det beror p arten af hans talang,
som inte r s synnerligt robust. Men han transponerar inte, han diktar
sin romaneska och symboliska dikt direkte i den enklaste verklighetens
plan; det blir den prgel af okonstlad trovrdighet, som str i en s
egen motsats till allt hvad boken har af bisarrt och omjligt.

Verklighetssinne och fantasi, en stilla ironi och en frsynt knslighet
ge i Tandrups bcker sin frg t iden, och t berttelsen i hvilken den
frverkligar sig.

  18. 10. 14.




E. F. BENSON.

  [E. F. Benson: _Osbornes_. fvers. af H. Flygare. P.A. Norstedt &
  Sner, Stockholm. -- _The Luck of the Vails_. Nelson Library,
  London.]


E. F. Benson tillhr en vitter familj. En broder till honom var den fr
inte lnge sedan vid jmfrelsevis unga r bortryckte Robert Hugh
Benson, en frfattare af katolska idromaner. En annan broder r A.C.
Benson, poet och litteraturhistoriker.

R. H. Bensons konstnrlighet var mhnda inte af ngon mycket stark
prgling, om vi nmligen taga hans bcker -- jag skall terkomma till
dem -- som litteratur i egentlig, itraditionell mening. Han hr
emellertid ocks som romandiktare till ett helt annat plan n brodern.

Jag knner blott en ringa del af E. F. Bensons omfattande produktion.
Men tar jag inte miste, fretrda hans romaner ett srskildt slags
lsning, som engelsmnnen med sin frdomsfrihet tyckas ngot mera
bengna n vi att taga fr fullt.

Det r bcker, skrifna i en hygglig genomsnittsstil utan ngra strande
inslag af personlighet eller temperament, utan ngon fr saken frmmande
artistisk strfvan. Fabeln r grna litet romanesk; en eller annan
moralisk tanke, eller en ssom frebildlig framstlld uppfattning af en
viss situation, sknker den dess enhet och ger historien lyftning.
Personalen kan variera mycket, lorder frekomma dock i regeln;
uppskattade ro fven t.ex. den store finansmannen och den lilla
aktrisen; den dygdiga guvernanten af god familj; den glada yrhttan
eller melankoliska fader- och moderlsa unga flickan frn kolonierna;
den i lifvets skola hrdade upptcktsresanden eller storvildtsjgaren,
solbrnd, bredbringad, krnfullt saklig och manligt sund. Somliga af
dessa personer ha ingtt eller ing hemligt gifterml med hvarandra;
somliga af dessa ktenskap ro fullt giltiga, andra ro det i ngot
mindre grad. Mycket frekommer i dessa bcker, som r gnadt att
frdjupa vr knnedom om verkligheten och strka oss i vr tro p
vrldsordningen ssom ett inbegrepp af sknhet, rttvisa och harmoni.
Jag behfver blott erinra om hgttade personers nobelt burna fattigdom
och testamentet som jmlikt makternas obegripliga rdslag i tidens
fullbordan frstter dem i ett tillstnd af vlmga. Vi ha vidare t.ex.
den cyniske arfvingen till titeln, stamgodset och familjefrmgenheten
och hans frtrfflige kusin; tack vare hndelsernas omutliga logik rkar
den frre ut fr en bilolycka och den senare rycker fram till arfvingens
plats, fr ett anslag af hufvudmannen och gifter sig med flickan.

Denna litteratur r af en populr art. Den vdjar till en bred publiks
mttfullt romantiska fantasi och ofrvilladt optimistiska syn p
vrlden. Den frekommer naturligtvis i alla land -- specifik frefaller
som sagdt den vidsynthet, med hvilken den i England i allmnhet tyckes
rknas till litteraturen. Den odlas nmligen hr fven af frfattare,
som st fver tjugofemresstrecket. Arnold Bennett skrifver ena gngen
_Clayhanger_, nsta gng r det _The Gates of Wrath_. Robert Hichens och
J.C. Snaith kila af och an fver grnsen. Ett uttryck p ondt och ett
uttryck p godt har denna litteratur erhllit i E.F. Bensons romaner
_The Luck of the Vails_ och _The Osbornes_.


Familjen Vails lycka r en kostbar dryckeskanna. Till den knyter en
mnghundrarig familjetradition en gtfull och olycksbdande
frutsgelse om hotande ofrd. Frutom denna kostliga pjes besitter
familjen ocks ett portrtt af den andre baronen af Vail, mladt af
Holbein. Detta portrtt blinkar med gonen p ett lifligt stt. Det har
en rrlig mimik, ihvilken frhrska uttrycken fr djfvulsk elakhet och
kall cynism. Sitter man en behaglig skymningstimma och dsar i hallen,
s kan det intrffa, att man pltsligt fr se en gentleman i
femtonhundratalskostym fira brasa i vis--vis-stolen. Man hoppar till
och gnuggar sig i gonen: den sllsamma synen r borta, men p Holbeins
tafla mter man lord Francis Vails elaka och hrda blick, nyanserad med
ett otckt skimmer af gckande triumf...

Den nuvarande lord Vail r en ung man p ngra och tjugu. Arfvinge till
titeln och godset r han farfars yngre bror. En egendomlig tillfllighet
har velat, att denne br namnet Francis -- alldeles som Holbeins modell
-- och att han p ett hr liknar sin frfader frn 350 r tillbaka.

Mr Francis Vail ter sig emellertid som en fryntlig gammal herre.
Han dagalgger i sina manr en sirlighet och belefvenhet af litet
lderdomlig typ, och det ger hans vlvilliga stt ett kanske litet
lustigt men intagande drag. Silfverhvita lockar krna hans hjssa. Iden
tidiga morgonstunden, nr de sm fglarna prisa Skaparen, slr han sig
ned i sitt fnster och framsmeker milda toner p sin fljt.

Dock, under denna leende yta -- jag kan tnka mig lsarens fverraskning
-- gapar en afgrund! Mr Francis har ett hjrta lika grymt och en sjl
lika svart som frfaderns. Kort sagdt: lord Francis Vail har inkarnerat
sig i Mr Francis Vail.

Mr Francis tar fasta p de gamla olycksbdande profetiorna och omstter
dem i en lng serie af anslag mot sin frnde lordens lif.

Frsken korsas af vlvilliga personer, som brjat ana sammanhanget och
ingripa till det ovanligt omisstnksamma offrets frmn. Efter hand
samlas allt flere indicier och bevis p Mr Francis' silfverhvita hufvud,
och han blir afsljad. Insta gonblick faller han sjlf i en af de
gropar han grft och omkommer jmmerligt, ett offer fr sin egen ondska.
En lkare fastslr, att han icke var klok, och lter s ett frsonande
skimmer falla fver de mrka hndelserna. Drp gifter sig unge lord
Vail med flickan frn kolonierna. -- S ser _Familjen Vails lycka_ ut,
och ngot vidare r inte att sga om den saken.


Med denna roman fretog Benson ett af sina strftg lngs
tjugofemreslitteraturens mest trafikerade allfarvgar. Romanen om
familjen Osborne r i bredd med den en riktigt solid och bra bok.

Rtt nra grnsen vandrar han i alla fall. Berttelsen saknar afvgning,
den har en bredd som inte str i ngot rimligt frhllande till det vi
ju kunna kalla djup. Frfattaren begagnar i sin skildring af sociala
frhllanden och i sin framstllning af figurerna medel, hvilka verka
banala. Han berttar historien p sitt stt; vi sga oss emellertid, att
hans stt bra mycket liknar det som r genomsnittsfasonen i de bttre
missromanerna. Han r inte hjrtnupen, han hjer inte heller det manande
pekfingret. Men han r s ytterst genomsnittsmssig i sin ton, han har
en s pfallande frmga att upptcka de knda detaljerna och dragen och
att se dem i det knda sammanhanget. Om _Osbornes_ icke frty gr det
intryck jag antydde, s beror det p att Benson haft tur med tv af sina
figurer.

Mr Osborne och Mrs Osborne har han koncipierat i en anda, som
frtrffligt svarar mot den breda och slpiga teknik han tillmpar.
Framstllningsmetoden tjnar hr direkte syftet. Mr Osborne r
medelklassaren, som blifvit rik. Han lmnar Sheffield, dr han tjnat
sina mnga pengar, och drar till Themsens strand fr att erfra London.
Han skaffar sig ett hus i en fashionabel trakt, inrttar sig med
eftertrycklig lyx, omger sig med orkneliga betjnter, lgger sig till
med automobiler, taflor och goda viner, och gr s till attack p
sllskapslifvet. Osbornes stta in hela sin energi p att erfra sig en
stllning i societeten. Detta stora ml n de ocks efter att ha stllt
otaliga dinerer till de professionella middagstarnes frfogande och
arrangerat tallsa baler, router, teas o.s.v. Vi knna detta slags
fventyr frn hundra engelska romaner, och vi minnas hvad Thackeray
frtalt om dem som handla och vandla p ffngans marknad och lefva och
hafva sin varelse i snobbarnas vrld.

Mr Osborne och hans fru ro omedvetna snobbar. Att den mondna ffngan
r ett lyte ha de ingen aning om. Det r ett godmodigt, hyggligt,
ytterst vlvilligt gammalt par. De hysa en varm tillgifvenhet fr
hvarandra, de visa en vacker frmga att respektera hvarandras
personlighet, att fverse med frnders och gamla vnners svagheter. De
skilja sig p ett srdeles tilltalande stt frn de fina medlemmarna af
familjen Newcome. Skildringen af detta mycket aktningsvrda, ganska
sympatiska och helt litet ljliga par r rolig. Den r lyckad: hr har
Benson gifvit tv karaktrer, som visserligen inte frefalla nya -- inte
frutstta ngot srskildt mrkligt frrd af mnniskobildande fantasi
-- men hvilka stanna i minnet. Det lr nog vara s, att de ro s
sympatiska, s beskedliga och ofrargliga i sin allt uppslukande
jktan efter ingenting, att man finner det njsamt att ha gjort deras
bekantskap.

Herrskapet Osborne utgr en del af det illustrationsmaterial, hvarmed
tesen belyses. Denna anknyter sig nrmast till sonen, Mr Claude Osborne.
Han r en vluppfostrad ung man, han r ytterst sker och mycket
korrekt, han r -- det framhlles mer n en gng -- absolut bildskn.

Claude gifter sig med Dora Austell, dotter till en fattig nkegrefvinna.
Hon lskar sin man fr hans vackra gons, skna lockars och kraftigt
skurna hakas skull. Om en tid gr hon emellertid den fruktansvrda
upptckten, att Claudes romantiska yttre dljer en sjl som r idel
prosa och, mer n s, en ganska vulgr prosa. Han r absolut otadlig, en
fullndad gentleman. Men han saknar ngot: hans syn p lifvet frrder
den fdda medelklassvarelsens alltfr summariska uppfattning. Han lider
t.ex. en fullstndig brist p konstsinne; detta bevisar, att frfiningen
inte gtt honom i bloden. Claude r ohjlpligt en frsta generationens
man.

Dora och hennes make st p grund af detta infr en hgst allvarlig kris
i sitt ktenskap, dock, hon fr tillflle att gra den upptckten, att
han ger en karaktrens och hjrtats kultur, om han ocks saknar den
rfda frfining som genomtrnger hela vsendet. Han gr utan ostentation
och p ett finknsligt stt hvad han utan lng begrundan finner vara det
rtta i en viss, kinkig kasus. Och Dora sger sig, att den sanne
gentlemannen r den, som i lifvets alla skiften p samma, alltid
naturliga och otvungna stt frverkligar en rttlinig karaktr, och att
det inte r s farligt om han saknar sinne fr Venedigs sknhet och
ibland ngot vulgrt sger kvinns istllet fr dam. Skdespelet af
det frtrffliga paret Osborne i all dess godmodighet och vlvilja
hjlper henne att komma till detta resultat; bekantskapen med en gammal
brumbjrn, som med elaka sarkasmer frsker dlja att han ger ett
knsligt hjrta -- ett ovanligt fall -- bekrftar riktigheten.

Dessa illustrationer behfdes, ty tendensen har nog inte bragts till
skdlighet, frsvidt som den skulle f uttryck i hennes frhllande
till mannen. Hr har Benson visat prof p den srskilda valhndthet, som
plgar utmrka frfattarne ur denna kategori nr de framstlla en tes.
Det r vanligt i deras bcker, att tanken icke frmr ge sig sjlf, d..
stiga ur verkets alla ord och hndelser som det totalintryck, hvilket i
form af ett -- inte af frfattaren, men af lsaren affattadt --
tnkesprk sammanfattar verkets mening.

  28. 11. 15.




EDWARD BULWER LYTTON.

  [Edward Bulwer Lytton: _Zanoni_. Roman. (Bermda bcker 52-53.)
  Bjrck & Brjesson, Stockholm.]


Bulwer Lytton var Thackerays och Dickens' samtida, men kommer man att
tnka p det nr man lser hans romaner, s beror det frmst p
kontrastverkan. Ett tidigare skedes anda besjlar hans diktning.

Han var emellertid en klok man, och han frblef inte blind fr det
faktum, att Dickens', Thackerays, Jane Austens bcker ryckte med sig
lsarna genom egenskaper, som hans egna hade saknat. Och d han ocks
var en skicklig man, s beredde det honom inga svrigheter att flja
med: fven dr tidens smak inte var Bulwer Lyttons. Han var p modet s
lnge han lefde.

Men han frlorade redan under sina vlmaktsdagar den vittra publikens
ra. Han blef redan ganska tidigt en den stora publikens frfattare.
Thackeray gick illa t honom, och det r ngot s nr skert att det var
Tennyson, som var upphofsman till det ryktbara epigram i _Punch_,
ihvilket Bulwer Lytton grymt frliknades vid ett lejon i papiljotter.

Denna bild ger sina antydningar om det, som var Bulwer Lyttons svaghet
och blef hans de. Vi sammanfatta en hel betraktelse om vi sga, att
hans roman r romanesk, att frfattaren r romantiskt utskt och frnmt
fantasifull i en tid, d dikten nrmat sig hvardagens verklighet.

Bulwer Lytton sg i unga r i Byron en beundransvrd och mrklig
undantagsmnniska; han fljde honom lnge, skdade sig antagligen i
andanom i den stllning som en af societeten firad diktare och
politiker, hvilken Byron inte fick intaga, trodde sig mhnda i senare
r vikariera fr Byron i en sdan roll. Byron har haft inflytande bde
p hans lif och hans dikt. S r det t.ex. ytterst troligt, att en viss
parallellism, som Bulwer vid en gifven tidpunkt upptckte mellan sitt
och Byrons lif, medverkat till att giftermlet med Rosina Wheeler kom
till stnd. Att de biografiska fverensstmmelserna inte upphrde med
vigseln, visar fljande anekdot, som Wilkie Collins meddelat Hall Caine
och denne inte underltit att fra vidare.

Collins hade utgifvit sin roman _Den hvitkldda kvinnan_, som, heter
det, srskildt genom sin teckning af skurken, grefve Fosco, vckte
allmn beundran. Om ngra dagar anlnder ett bref frn en dam, som
lycknskar till hans framgng. Er bok r utmrkt, och det enda som inte
r lyckadt, r sjlfva bofven. Ni fr urskta, att jag rentut frklarar,
att ni helt enkelt inte vet hvad en skurk vill sga. Er grefve Fosco r
en mycket klen bof, och nr ni nsta gng mnar skildra en, s skall ni
frst gra ett besk hos mig. Jag knner till och har frresten just nu
framfr mig en skurk, som fvergr allt hvad jag ngonsin sett i
bckerna. Tro fr all del inte, att min fantasi skenar i vg med mig.
Mnniskan r lifslefvande och alltid till hands. Det r nmligen min
man. -- Brefskrifverskan var lady Lytton.


Bulwers romantik opererar med tskilliga af bestndsdelarna i _Don
Juan_, _Lara_ o.s.v. Vi ha t.ex. det motsgelsefulla sinnet, ihvilket
de knslofulla ingifvelserna och de cyniska impulserna aflsa hvarandra
inom loppet af en minut. Vi ha som motsvarighet till dessa psykologiska
antiteser de karakteristiska scenvxlingar, som i en handvndning fra
oss ur lordernas och hertiginnornas salong ut i nattens kalla famn p en
af mnens skimmer fvergjuten kyrkogrd. Och vi ha frst och sist som
innehafvare af hjlterollen den intressante ynglingen, fver hvars
svartlockiga hufvud molnen hnga tunga af hndelser, fr att tala med
Maeterlinck. Den typiske Bulwerska hjlten r och frblir Pelham, Ernest
Maltravers.

Formen fr skildringen af hans fventyr r den s.k. utvecklingsromanen,
den sledes som vi ha i Thackerays _Arthur Pendennis_, iDickens' _David
Copperfield_, _Lysande utsikter_. Dock, medan Dickens' och Thackerays
utvecklingsroman r desses egen skapelse och sledes bildar sin tids
motsvarighet till den fregende tidens, till 1700-talets, ha vi att i
Bulwer Lyttons se fversttningar till prosa af de utvecklingsromaner p
vers, som, kunde vi sga, Byrons episka berttelser ro. Detta
sammanhang prglar deras inre hllning och afgr deras form. De ro som
sagdt romaneska, de verka med forcerade knslor, med det ovanliga,
utskta, raffinerade, det r ofta liktydigt med det fvernaturliga, det
hemska. Det frnma och mondna ger sin frg t tal och tanke,
och uppstllningen bringar i regel frfattaren i erinring. Ett
sjlfbiografiskt moment saknas sllan. Tag -- sger en af Bulwer Lyttons
biografer -- ingredienserna i Pelham och Ernest Maltravers och blanda
dem vl, s fr ni frfattaren.

Denna formel fr Bulwer Lyttons tidigare bcker gller med ndiga
modifikationer ocks fr _Zanoni_, detta min mogna mannalders
krlskeliga verk som han kallar romanen. Den har inte den biografiska
skildringens form, men den saknar inte uttrycken fr skdningar, som
voro frfattaren kra. Och den ger de afgrande romaneska dragen.

Det romaneska upptrder t.o.m. frstrkt och tillspetsadt. Vi rra oss i
_Zanoni_ i en hgre gnosis' rymder, omgifna af andeskdare, giftblandare
och spken.

Zanoni och hans faderlige vn, den vise Mejnour, ro de bda sista
medlemmarne af rosenkreutzarnes brdraskap. De ha tillgnat sig alla
lifvets hemligheter, och i deras vlfrsedda laboratorier saknas hvarken
de vises sten eller det kostbara elixir, som sknker evigt lif. Seklerna
ha rullat sprlst frbi dem, s nr som p att de ha tilltagit i
vishet, och nr de korrespondera med hvarandra kunna de lifva sina bref
med t.ex. erinringar om premiren p Aiskhylos' _Agamemnon_ r 458f.Kr.
iAthen. De ro begfvade med fvernaturliga krafter. Andar infinna sig
p deras kallelse och verkstlla deras nskningar, och de lsa i
framtiden som i en ppen bok. Innan tidens metallfinger utvisar
middagsstunden, sger t.ex. Zanoni, r kardinalen icke mera till. Och
mycket riktigt: den beskedlige kardinalen aflider i rttan tid!

Det heliga och vrdnadsvrda brdraskapets syfte r att genomtrnga
tillvarons gtor fr att gestalta mnsklighetens jordiska lif sknare,
vrdigare. Dock, detta innebr inte att visheten finge spridas bland de
profane. Att utrusta vanlige ddlige med en fvernaturlig makt, skulle
blott ka de mnga onda mnniskornas frmga att gra ondt, och slktets
lif blefve nnu miserablare n det r. Fljaktligen mste visheten
frbli strngt esoterisk, en kunskap frbehllen blott de utvalde som
efter att ha besttt de fruktansvrdaste prof befunnits vrdiga att taga
mnsklighetens ledning om hand. Vi mta hr ett uttryck fr politikern,
diktaren och vrldsmannen Bulwer Lyttons aristokratism.

Den vise Mejnour formulerar saken s, att man mste frm att afsga sig
verkligheten fr att endast lefva andens lif i vetandets rena rymd.
Den vise Zanoni utvecklar samma sak ngot mera detaljeradt nr han
berttar om sig sjlf: det lif jag fr, afskild frn mnniskornas
oroliga hop, r ett tillbedjande af sknheten, frn hvilket jag dock
sker bannlysa de knslor den frnmligast framkallar. Som ett ondt skyr
jag hvad mnniskan anser fr det bsta p jorden, dess dttrars krlek.
Kort sagdt, det stora brdraskapet bannlyser den jordiska krleken, som
fjttrar mnniskan vid mnniskorna.

I stllet anbefalles den himmelska. Den metod att n visheten,
som Mejnour och Zanoni ha tillmpat under sitt fyratusenriga lif,
beskrifves som ett knslans successiva inriktande p freml af en allt
hgre ordning, ungefr som proceduren nyligen skildrades af Rolf
Lagerborg i hans bok om den platonska krleken.

Resultatet har gestaltat sig ngot olika fr de bda visdomsbrderna.
Mejnour syntes helt och hllet likgiltig fr den verkliga vrlden, heter
det. Hans handlingar afhjlpte ingen brist, hans ord lindrade ingen
sorg. Han lefde, rrde sig och hade sin varelse ssom en regelbunden
och lugn abstraktion snarare n ssom en den dr nnu bibehllit sitt
slktes skapnad, knslor och sympatier. Med ett ord, den vise Mejnour
hade vandrat igenom och lmnat bakom sig bde kttets och sjlens
vrldar och lefde i andens rike.

Den vise Zanoni hade inte hunnit fullt lika lngt. Han hyste vlvilja
fr mnniskorna, han strfvade att gra mnniskorna godt. -- Romanen r
berttelsen om huru den krlek, som han frn sin fvermnskliga
stndpunkt hade gnat mnniskorna, sker sig sitt freml i en enda
mnniska; huru den himmelska krleken ter antar den jordiska krlekens
drag, och huru han till sist stiger ned ur sin rymd.

Zanoni ingr en ktenskaplig frbindelse med den skna Viola, en
neapolitansk flicka af ansprksls hrstamning och utan annan kunskap
n hjrtats vishet. Han bemdar sig att meddela henne af sitt
fvernaturliga vetande -- han bjuder till att leda henne in p samma vg
som han sjlf fr ngra tusen r sedan betrdde. Violas fromma sinne
vgrar att lta upplysa sig, och fr henne r den profana krleken
alldeles tillrcklig. Och d hon inte lter hja sig till Zanoni, s
kommer smningom Zanoni att snka sig till henne. Ett barns fdelse
kedjar honom till sist fast vid kttets vrld; hans magiska frmga
reduceras hgst betydligt, och den vise Mejnour stmplar honom med
strnga ord som en afflling.

Men detta r inte den enda hemskelsen. Viola har med stigande oro sett
Zanonis besvrjelser, ett besk i hans trollerikabinett har fyllt henne
med skrck. Hon ngslar fr sin sjls salighet, hon r i all synnerhet
rdd fr barnets de. Och till sist flyr hon -- fr barnets skull --
frn den lskade.

Hndelserna fra henne till Paris. Det r revolutionstidens Paris, och
hon hamnar jmte barnet i en af skrckvldets fngelsehlor. Hon dmes
till dden.

Det har lyckats Zanoni att flja Violas spr. Det lyckas honom att
utverka sig tilltelse att i hennes stlle bestiga schavotten.

Zanoni offrar sig fr dem, som han lskar, och terkper p detta stt i
kraft af sin osjlfviska jordiska krlek gemenskapen med den
mnsklighet, frn hvilken han hade fjrmat sig i sin dyrkan af visheten.
-- Detta r den slutpoint, som frefaller att ge romanens mening.

Bulwer Lytton har med _Zanoni_ velat ge en idroman i stor stil. Han har
ofta och med anmrkningsvrd entrgenhet inskrpt, att _Zanoni_ r
lsklingsbarnet bland hans andes foster. Ssom diktverk betraktad,
sger han t.ex. iett af fretalen, tillhr antagligen _Zanoni_ mina
hgsta prosaskapelser. Och i en efterskrift, prglad af en liknande
gynnsam syn p verket, uppmanar han oss bl.a. att lsa den mrkliga
boken p samma stt som vi betrakta ett verk af Thorvaldsen, d.v.s.
istadigt medvetande om att den skna formen r den djupa tankens hlje.

Eftervrlden r knappast bengen att rkna _Zanoni_ bland frfattarens
bsta saker. Hvad romanen ger af patos verkar visserligen inte falskt
-- vi mottaga tvrtom intrycket, att frfattaren varit ytterst
inspirerad och gjort saken ifrn sig med en verklig entusiasm. Men den
har inte rckt till att fylla det vidlyftiga skalet, den har inte
frmtt lyfta upp skildringen i idromanens plan. _Zanoni_ har
nppeligen denna karaktr. _Zanoni_ hr snarare med sin personal af
fyratusenriga vishetsdyrkare, sina dmoner och fantomer, sina
frgiftningar och dueller, till skrckromanens, spkskildringens,
fventyrsnovellens art. Cagliostro var tydligen med p ett hrn nr
Zanonis figur planlades, och ngot af den store fventyrarens och
trollkonstnrens ande svfvar fver romanen.

Det r mnga som offrat t Cagliostro i litteraturen, och bland dem
Goethe. Men jag misstnker fr min del, att den ende, som gjort ngot
som verkligen varit fremlet helt och fullt vrdigt, r gubben Dumas.

  12. 8. 16.




GILBERT CANNAN.

  [Gilbert Cannan: _Windmills_. A Book of Fables. Martin Secker,
  London. -- _Young Earnest_. The Romance of a Bad Start in Life.
  Martin Secker.]


Gilbert Cannan tillhr den nya generation i engelsk litteratur som vuxit
fram under dessa senaste fem  tio r. Det r en hel falang af diktare;
jag nmner fr den intresserades rkning ytterligare Oliver Onions, Hugh
Walpole, Compton Mackenzie.

Cannan r fdd i brjan af 80-talet. Han har utgifvit fyra romaner, ett
band enaktare, en litteraturhistorisk studie fver Samuel Butler, tre
sm traktater behandlande teatern, krleken och satiren. Till denna
ganska omvxlande rad af skrifter ha nyligen kommit _Vderkvarnar_,
en satiriskt stmd krigsbok, och _Unge Ernst_, en ynglings
utvecklingsroman.

_Vderkvarnar_ presenterar sig med ett motto ur Jonathan Swift, men det
r nog nrmast till det franska sjuttonhundratalet och srskildt
Voltaire frfattaren ansluter sig.

De bda frsta berttelserna i den satiriska fabelboken frrda alldeles
tydligt ett ganska hngifvet studium af Voltaires romaner, frmst
_Candide_ och _L'Ingnu_. George Samways och Arabellas fventyr och den
i _Samways Island_ upprepa, visserligen i starkaste frkortning,
Candides och den skna Cungondes, medan den vise Siebenhaar med
framgng fyller Matre Pangloss' plats i schemat. I_Ultimus_
konfronteras Ultimus Samway, George och Arabellas son, med den moderna
civilisationen p samma stt som den oskuldsfulle huronen hos Voltaire.

George Samways upplefvelser ga rum under ett krig som delar Europa i
tv lger; hans son Ultimus stiftar bekantskap med modern kultur femton
eller tjugo r senare under samma krig: ty krigstillstndet har
blifvit permanent, och freden framstr fr kulturmnniskan som
undantagstillstndet. Men hvad frfattaren p denna srskilda linje har
att pst, det mste -- p grund af omstndigheterna -- lmnas drhn.
S mycket blott att han inte afskaffar kriget. Den vise Siebenhaar och
hans elev, den kloke ynglingen Ultimus nja sig med en halfmesyr, byggd
p mstarens knnedom om det mnskliga sinnets inneboende bengenhet fr
gruff. De ha uppfunnit ett sprngmne af sllspord effektivitet, och
beropande detta goda skl ndga de Europa att omfatta ett program,
hvars afgrande paragraf har denna lydelse: Med hnsyn till
mnniskoslktets naturliga stridbarhet och dess frkrlek fr dekorativa
effekter, medgifva vi, att nationer, hvilka rkat i ett tillstnd af
fullstndig brist p msesidig frstelse, fven framdeles bekriga
hvarandra, dock endast under en tid ej understigande en vecka och ej
fverstigande en mnad, och skola i frsta eldlinjen placeras
uteslutande obotligt sjuka, ofrbtterliga brottslingar, vansinniga och
idioter, fvensom alla de hvilka bevisligen draga ekonomisk nytta af
kriget. Saken ordnas ytterligare genom en paragraf som bestmmer, att
krig m ga rum endast i augusti mnad.

Filosofen Siebenhaar kommer p grund af tillstndet i kulturvrlden att
gna en ganska vidstrckt del af sin frkunnelse t sprsml sdana som
krig och fred och nationaliteternas uppgifter och deras rtt m.m.,
och det blir inte s mycken tid frigt fr annat som vi hade nskat.
Emellertid ger han ocks en del antydningar om det hela. Han visar sig
vara en moralist snarare n en filosof. Hans viktigaste intresse
befinnes glla hvad han kallar krleken, och hans flitigaste bemdande
gr ut p att visa -- som Bernard Shaw -- att ktenskapet och krleken
och ktenskapet och moralen inte med ndvndighet ha ngot att gra med
hvarandra. ktenskapet r en form, sger han, det r ingen id. Moralen
har ingenting att skaffa med ngot s likgiltigt och efemrt som en
form; moralen existerar blott genom de f och fr de f, hvilka
frverkliga en id. En id r krleken. Den lter en mnniska knna sin
begrnsning; den lter henne samtidigt gra frsket att inom sin naturs
grnser skapa sknhet. Den kommer henne p detta stt att upptcka
djupen i sitt eget lif och att i hvarje annan mnniskas lif varsna
ngonting betydelsefullt. Ien annan fabel frtydligas Siebenhaars
utlggning af Gud Fader sjlf, som frammanas i sllskap med Hin Onde.
Det befinnes, att krleken r syntesen af lidelse och fantasi, den
fruktbara, skapande kraft som ger sig ur lustens och inbillningens
frening i gldjens princip. Jag r mnniskans inbillning, sger
Gud, min vn hr r hennes lidelse. Frenade, bringa vi krleken att
blomma i hennes sjl; skilda t, frm vi intet fr att bryta hennes
drskap och dumhet, hennes djuriskhet, hennes inneboende sjlfviskhet.
Utan oss kan mnniskan vara frmgen af mnga ting, men hon frblir
hrd, orttfrdig, grym och feg. Gldjen, heter det i samma anda i
traktaten _Krlek_, r en extas som sknker mnniskan kunskapen om
alltets hemliga kraft och gr henne medveten af den krlek, hvilken
innefattar allting, bde sanning och osanning. Men detta behfver ju
inte vidare utlggas.

I _Unge Ernst_ skildras s hur en yngling, Ren Fourmy, arbetar sig fram
till frstelsen fr det program fabelns Gud Fader utvecklade, och hur
han nr frmgan att omstta det i praktiken.

Cannans tanke gaf sig inte genast fullt frdig, och i sin debutroman,
_Peter Homunculus_ (1909), analyserade han ett frsta skede af den unga
mnniskans vandring p vishetens vg. Den frsta sttestenen p vgen
var den specifika sjlfviskhet som r unga mnniskors privilegium. Peter
Davies hade den vanan att betrakta alla sina egenskaper ssom ngot
srskildt fr honom, endast fr honom utmrkande. Hans andliga jag
frefll honom att vara vrldsutvecklingens mrkligaste produkt, och
hans fysiska uppenbarelse tycktes honom s underbar och intressant,
att han rrdes till trar nr han betnkte hur frtrfflig och hur
ndamlsenligt inrttad den var.

Peter Davies' gynnare, den med lifvets mysterier och skaldernas verk
djupt frtrogne antikvariatsbokhandlaren X.Cooper korrigerade sin
lrjunges fverdrifter med en vlvillig och skoningsls ironi. X.Cooper
vande honom att i andra mnniskor se freteelser, som mhnda inte voro
mycket mindre mrkliga n Peter Davies sjlf. Detta blef utgngspunkten:
den lraktige Peter frvrfvade sig efter hand en konstnrs frmga att
i mnniskorna se ngot som var honom frmmande och samtidigt dock i
slkt med honom; han brjade i sig sjlf och alla andra se delar af
samma stora helhet.

Allt detta var naturligtvis till en brjan mer eller mindre
frstndsmssigt fattadt: hans inbillning var kall, drfr att den
saknade sin rtta nring, den som krleken ger. Och fr att fullborda
sin utveckling till en sann medlem af mnniskornas samfund fick Peter
Davies inveckla sig i en krlekshistoria, genom hvilken segern fver
sjlfviskheten och hans utveckling till sann och vidhjrtad mnsklighet
angenmt symboliserades. Den epigrammatiskt formade slutpointen blef
den, att Peter gaf sin hustru den stora gfvan att frst honom. Kort
sagdt, han hade fvervunnit sin ungdomliga individualism och han irrade
inte lngre i storartad ensamhet i jagets vrld. Han frmdde meddela
henne sin nyvunna frmga att fatta mnniskorna och frnimma med dem.
Och han betygade slunda, att han i anda och sanning var vorden en
mnniska och en man.

Analysen spelade en mycket stor roll redan i frstlingsromanen; i_Unge
Ernst_ dominerar den s fullstndigt som mjligt. Med ett beundransvrdt
tlamod redas sakerna ut p sida efter sida, och med exemplarisk
ihrdighet noteras en otrolig massa subtila psykologiska om och men.
Det r det kade psykologiska intresset och den fullkomnade analytiska
metoden vi ha att tacka fr den nya boken.

Saken r den, att resultatet i den frra romanen frefallit Cannan vl
summariskt. Ingen knsla bestr ssom ngot absolut och en gng fr alla
fixt och frdigt, sger han nu. Man lgger sig inte utan vidare till med
en knsla; och fngar den en, s kan det hnda, att den en vacker dag
slpper taget. Detta r hvad Ren Fourmy fr erfara, och det tv gnger
 rad.

Han str vid brjan af en lysande universitetskarrir. Han r
professorns i mnet srskilda favorit, sin fdernestads hopp och sin
familjs stolthet. Han gifter sig med en skn och frmgen ung dam. Dagen
efter brllopet -- eller rttare: redan innan dagen grytt -- upptcker
han med hpnad och fasa, att han inte mera ger kvar en skymt af sin
lifliga knsla fr fstmn. Och sedan han under en tids ktenskapligt
samlif kontrollerat riktigheten af denna upptckt, flyr han en dag sina
frde.

Ren Fourmy beger sig till London. Han blir automobilchauffr. Han
knyter en frbindelse med en fabriksflicka, och lefver ett par lyckliga
r i en primitiv tillvaro. Men en dag gr han samma rn som senast. Hans
vninna kommer visserligen att f ett barn, men eftersom frhllandet
inte lngre har ngot inre vrde fr honom och sledes inte lngre ger
ngon ideell och moralisk innebrd, s bryter han med henne. Och
eftersom det r hans speciella fretrdesrtt att kastas ur den ena
krleksaffren in i den andra, s r han omedelbart invecklad i en ny
frbindelse.

Den blir den slutliga, den inom hvars ram hans lif kommer att rra sig.
Under loppet af sin frsta upplefvelse befriade han sig frn den
sociala hypnotismen, som Cannan benmner det; han gjorde sig oberoende
af sdana samhlleliga vrden som moral och religion o.s.v. Under det
andra fventyret lrde han sig smningom att disciplinera sin tanke och
att moderera sin knsla; han aflgsnade de strande och oharmoniska
elementen i sin egen personlighet. Han vann den ro och behrskning, som
slutligen tillt honom att -- under loppet af det tredje frhllandet --
ur krleken hrleda den gldje, som i den ofvan citerade fabeln
betecknades som den rtta lefnadsvisheten. Det r ingen stagnerande
kvietism, frskrar Ren Fourmy p sista sidan, ty fr den, som besjlas
af denna gldje, ter sig lifvet som ett aldrig slocknande begr, och fr
honom fyller sig hvar dag med knslan att han lmnat bakom sig allt som
r dd och dvala.

_Unge Ernst_ r ett mycket intellektualistiskt verk, som man kan frst.
Det r en skarp tanke och en sker hand som tecknat schemat och affattat
utvecklingshistorien -- af tingens och kttets vrld skymtar inte mycket
i boken. Stllen finnas i alla fall som gra troligt, att Cannan kommer
att frm gestalta ocks en verklighet som inte blott r ande --
kapitlet om moderns och sonens skilsmssa r ngot af det starkaste och
storslagnaste jag fr min del lst p bra lnge.

  5. 9. 15.




OTTO ERICH HARTLEBEN.

  [Otto Erich Hartleben (f. 1864), bl.a.: novellsamlingarna _Die
  Geschichte vom abgerissenen Knopfe_ (1892), _Vom gastfreien Pastor_
  (1895), _Der rmische Maler_ (1898) och skdespelen _Der Frosch_,
  familjedrama efter Henrik Ibsen (1891), _Angele_, komedi (1891),
  _Hanna Jagert_, komedi (1893), _Die Erziehung zur Ehe_, satir
  (1893), _Ein Ehrenwort_, skdespel (1894), _Die sittliche
  Forderung_, komedi (1896), _Die Befreiten_, fyra enaktare (1899),
  _Ein wahrhaft guter Mensch_, komedi (1899), _Rosenmontag_, en
  officerstragedi (1902) -- samtliga hos S.Fischer, Berlin.]


Otto Erich Hartleben, om hvars frnflle bud hromdagen bragtes, var det
unga Tysklands och die neue Richtungs kanske mest lskvrda och
vinnande personlighet. Hos oss r han knd som frfattare till
_Rosenmontag_ (Karneval), denna allvarliga och tunga officerstragedi,
som nr allt kommer omkring s litet svarar mot bilden af den ironiske
och veke Otto Erich han i sina miljers sllskap af unga referendarer
och glada damer s grna skildrar som kretsens en smula gckande
resonnr.

Nr jag ur en lektyr, som redan ligger ngra r tillbaka i tiden, sker
pminna mig Otto Erich Hartlebens produktion, drjer minnet helst vid
novellerna. Hr fr man i en fljd af muntra upptg och lustiga infall
en personlighet, hvars vsens hemliga strngar vibrera efter sin egen
melodi. Frackens narrkpa p axlarna, men innerst inne en sensitiv
naturs hela skygga bfvan vid berringen.


Novellisten Hartleben r ironiker, och de sm men utomordentligt
lsvrda volymer, som innehlla hans noveller, visa en ironi som har
sidor bde af satir och cynism. Som cyniker r han ofta roligt grotesk
men alltid ganska harmls. Som satiriker hr han afgjordt till den
stridsfrdiga offensiven. Borgardmets sm hvardagsidiotismer ha en
utmrkt frmga att stimulera honom och lsa hans ironis kllsprng.
Med samlarens vlbehag kastar han sig fver dem, och med den krigiske
amatrens frtjusning formar han sedan de infall han som sm, hvassa,
blnkande pilar skickar ut. Och frloppet hos hans tankegng r s
lifligt och s sundt frstndigt, betraktelsernas gng s snabb, s
fyndig och s facetterad, att hans berttelse fr dramats lif och mycket
af dess vsen. Hartlebens novell r i dagens tyska litteratur ngot
srskildt fr sig. Den r spnstig, smrt, rask samt kvick och mttfullt
diskret som en lyckad anekdot ur en chronique scandaleuse. Den ger ett
dramatiskt tycke. Hartleben har nstan upphft skillnaden mellan
arterna: en af hans berttelser har s godt som ofrndrad publicerats
fven ssom drama.


Under denna glada och skeptiska lek med filisterdmets sm och stora
svagheter rr sig en tyngre vg af sentiment. Den fr i regeln inte
blja fram i dagen. Men alltsomoftast tror man sig se dess stnk skimra
i ljuset af hans humor, och nr i dramerna hans rst antar mrkare
tonfall, varsnar man utan svrighet kampen med egna impulser.

Ett af Hartlebens skdespel br som motto det nietzscheanska valsprket
Verachte das Weib!, och fver motiv af mnniskofrakt och tvifvel p
mnniskan har han rest ocks flera andra. Det frefaller, som skte han
i denna misantropis frnekelse mindre lsningen af det ena eller andra
problemet n en retrttplats fr sig sjlf, kritikerns och klandrarens
tillflykt undan en mngd olsliga frgor och oslippliga
vedervrdigheter. Hans naturell behfde starka bedfningsmedel, och det
var stunder d han skte dem i Alcestes grmelse, ide Vignys frakt.
Det var s han diktade alla dessa komedier, dr ljet s litet maskerar
en, lt s vara, icke synnerligen brnnande bitterhet, och bitterheten
s illa dljer ett alltfr knsligt sinnes smrta vid berringen med en
r verklighet. Notisen om hans bortgng meddelade, att den omedelbara
ddsorsaken varit underrttelsen om hans nya skdespels fiasco.
Antagandet r frmodligen fveriladt, men det gr sig helt vl.
Hartleben hrde till Paul Langes slkt. Han var en af dem, som en
bladartikel kan drpa. Under en dristighet, som vckte frargelse och
ngon gng -- med han goda minne -- kunde bli nstan brutal, dolde han
en bldande knslighet, ett fint frnimmande, varmt och stndigt rrligt
vsen.

       

Det var Hartlebens skada att han inte fddes och vxte upp vid Donau.
Iden ltta eggande luften i Strauss' och Schnitzlers stad hade alla de
melodier, han med strre eller mindre framgng skt fixera i sina
dikter, blifvit den enda glada och stundom en smula sentimentala hymn af
valsmusik, champagneskum och bljeslag, som ansttt honom s vl.
Den korta lifsminutens lycka, trnadens hetta, men ocks mttnadens
besvikenhet under en flyktig stund af reflexion med den tillbrliga
droppen bitterhet p bottnen, lifsfrvecklingens hela lustiga och trista
komik hade med mera omedelbart invuxna rtter sknkt mera otvungen natur
t hans temperament, ett helare, intensivare och lngre lif t hans
dikt. Nu tvangs han att leta och ska. Men han hrde icke af naturen
till de skande andarna, och han har drfr i sin vackra och lskvrda
poesi blott gifvit delar, dr han vid andra frhllanden kanske kunnat
sknka det hela.

  1. 3. 05.




DETEKTIVLITTERATUREN.

  [E. W. Hornung: _Amatrtjufven_. Hugo Geber, Stockholm. -- H. de
  Vere Stacpoole: _Inspektr Freyberger frn Scotland Yard_. Fr.
  Skoglund, Stockholm. -- Maurice Leblanc: _Arsne Lupin,
  gentleman-stortjuf_. Frord af Jules Claretie. _Arsne Lupin mot
  Sherlock Holmes_. _Chifferskriften_. (Arsne Lupins mrkvrdiga
  fventyr I-III.) Hugo Geber, Stockholm. -- Gaston Leroux: _Det gula
  rummets hemlighet_. _Den svartkldda damens parfym_. (Reportern
  Joseph Rouletabilles utomordentliga fventyr I-II.) Hugo Geber,
  Stockholm.]


Utan saknad afstr jag frn att ska frekomma den tyska
litteraturhistoriker och germanist, som endera dagen i en grundlig
dissertation kommer att studera den litterra detektivkonstens
utveckling genom tiderna.

Att han brjar med Bibelns fabler och Homeros' berttelser r skert:
svida det inte lyckas honom att komma vrldens skapelse nnu ett stycke
nrmare. Undertecknad skall inte ens uppehlla sig vid Edgar Allan Poe,
inte heller vid detektivhistorien i 18:e seklet, som dock kanske skulle
frtjna ett litet kapitel. Casanovas flykt ur blykamrarna frbereddes
med en fverddigt skicklig afvgning af alla de omstndigheter,
som kunde komma att spela in, med en kombinationskonst som br vcka
Sherlock Holmes' vlvilliga gillande. Och ett af de finaste och
roligaste, ocks mest karakteristiska uttrycken fver hufvud fr den
litterra detektivismen (om jag fr en stund fr skapa en ny term) och
dess slutledningskonst r det 3:e kapitlet -- _Le chien et le cheval_ --
iVoltaires roman _Zadig_.

Detta kapitel har den, ur synpunkten af den tyske forskarens intressen,
speciella frtjnsten att inte vara originellt: att endast genom sin
form -- som r absolut definitiv -- vara Voltaires privata tillhrighet.
Voltaires detektivhistoria r nmligen en bearbetning af en berttelse i
_Le cabinet des fes_, som ter r en ganska ordagrann fversttning af
en italiensk novell, hvilken -- slutligen -- isin tur tergr p en
orientalisk frebild. (Skda vi ter framt i tiden, s mta vi,
iparentes sagdt, Voltaires detektivistiska anekdot i Wilhelm Hauffs
lilla novell _Juden Abner_, _som ingenting sett_. Man kan tnka sig
forskarens vllust nr han fr anstlla konfrontationen.)

Men detta blott fr att antyda, att det visst inte r det moderna,
amerikanistiska Vsterlandet, eller ens dess nrmaste fregngare och
frberedare, det intellektualistiska 18:e seklet, som uppfunnit denna
litteraturgren, ihvilken fr gonblicket ju inte s litet af tidsandans
vsen tyckes frkroppsligadt. Fantasifulla och skarpsinniga
sterlnningar ha allra frst odlat genren: hvem vet -- hvilostunden
efter det frsta schackpartiet frkortades kanske med den frsta
detektivhistorien!

Orienten har gjort brjan. En son af 18:e seklet har i dettas frra,
frstndsmssiga hlft, gifvit den mest typiska och bsta bearbetningen
af detektivmotivet fre Poe. Och i vr tid har Poe -- Amerika -- sknkt
lif t genren, definitivt infrlifvande den med litteraturen; Conan
Doyle -- England -- har skapat dess mest ryktbara gestalt: den
ofrliknelige Sherlock Holmes, medan en konstnrligt ondligt mycket
mera betydande landsman till honom -- Robert Louis Stevenson --
iafsiktlig anslutning till _Tusen och en natt_ uppehllit sambandet
mellan detektivismen och litteraturen. Fransmnnen slutligen ha, snart
sagdt i dessa dagar, ryckt upp sig, gripit temat an och tack vare sin
skmtsamhet och sin ironi gjort inte litet fr artens frkofran. Men
tyskarna, dessa diktare och tnkare som, inbillar man sig, borde ha bde
frstnd och fantasi nog att sl en hel del rekord p omrdet, ha
blifvit beklagligt efter. Har kanske deras bermda metafysiska tnkande
inte varit gnadt att hos deras Sherlock Holmes-frn och Dupin-mnen
utveckla en slutledningskonst, en kombineringsvetenskap, som i s hg
grad opererar med cigarraska och fotspr i jordens stoft m.m. sdant?
Anglosaxarne blefvo ju fr lnge sedan empiriker...

Hur som helst -- af de sju volymer detektivhistorier, som ligga framfr
mig, r ingen af tyskt ursprung, och jag r tmligen skerp, att man
inte ens kunde f tag i ngon som nrmelsevis hlle sig p dessa
volymers allmnna niv. Den tyska detektivlitteraturenr, s vidt min
erfarenhet af den rcker, helt enkelt en tungrodd och svrlst
Pitaval-journalistik: ocks dr frfattaren r en s drifven man som
Paul Lindau. -- Det r en merit som mste rknas tyskarna till godo,
invnder man kanske. Mycket mjligt; jag befarar dock, att man lika vl
kan pst motsatsen. Men vi fverg till mnet.

       *       *       *       *       *

_Amatrtjufven_ r en fversttning af E.William Hornung's ryktbara
_Amateur Cracksman_.

Jag tillstr, att jag finner benmningen amatr fr en herre af Mr
A.J. Raffles' skrot och korn fga passande och ganska ansprksfull.

Om ngon r han en professional i stjlandets fga nobla idrott. Han
idkar tjufveri som nringsfng, helt simpelt, och trots frfattarens
energiska bemdanden att framstlla honom som en dilettant, en
fverlgsen herre som tycker om kraftiga stimulantia, r och frblir han
en korrektionshuskandidat.

Det stora felet r emellertid, att Hornung i s hg grad saknar humor,
ocks att hans stil har s litet af det ltta glissando som skulle fra
bort fver en hel del rtt odelikata saker. Man har inte hunnit genom
mnga af berttelserna, innan man ftt nog: fr litet schwung hos
hjlten! fr litet af den stilens brio och formens frstndsmssiga
skrpa, som skulle lta en glmma sig kvar i denne ointressante herres
sllskap. -- Att rkna _Amatrtjufvens_ frfattare med, det r att offra
t en frkrlek quand mme fr detektivismen; att acceptera A.J.
Raffles r att glmma, att detektivismen med Poe, med R.L. Stevenson,
med ngra af Conan Doyles berttelser blifvit en gren af litteraturen.

       *       *       *       *       *

A. J. Raffles tillhrde frbrytarnes skr, han var en kollega till
Cartouche, till Vidocq (under frra hlften af denne polischefs
skickelsedigra lif), till Jean Valjean och professor Moriarty. Inspektr
Freyberger frn Scotland Yard, hjlten i H. de Vere Stacpoole's s
benmnda roman, r en yrkesbroder till Dupin, Javert, Lecoq, Gryce,
Sherlock Holmes.

Hans skarpsinne r stort och fvertrffas endast med mda af hans mod.
Den bengne lsarens intresse hnfr sig emellertid icke till dessa
egenskaper, af hvilka i all synnerhet den frra ju representerar
detektivismens egentliga nerv, utan till ngot helt annat: bofvens
enorma skurkaktighet och intrigens rfvarromantiska trasslighet.

Klein-Mller, frbrytaren det gller att afslja, har en plats fr sig i
den del af detektivlitteraturen slumpen hittills ltit mig stifta
bekantskap med. Det r en freteelse af en rentaf diabolisk perversitet,
en lustmrdare som tid efter annan erfar ett omotstndligt behof att
dda. Han brukar d lska sig med att strypa ngon och opererar drefter
bort hufvudet, som han sedan konserverar efter en af honom sjlf
uppfunnen metod och infrlifvar med sin samling.

Hr ha vi naturligtvis en svag punkt. Ty hur knipslugt och skenbart
fljdriktigt monomaner af detta slag frefalla att handla, alltid r det
vl dock till slut instinkten som verkar i deras grande och ltande och
impulsen som regerar. Och skdespelet blir p detta stt inte en
tornering mellan frstnden, ingen duell mellan tv mlmedvetna viljor.
S ter det sig i hvarje fall hr. Rtt lnge har man intrycket af en
hjrnornas tvekamp, men till sist tar sig mycket riktigt slumpen fre
att gra sin tungt vgande insats i historien: och man r midt uppe i en
kriminalroman, en redogrelse fr en frbrytelse rtt och sltt. Dramat
har frflyktigat. -- Frfattaren har sjf knt detta och urskuldar sig i
frbifarten med, att det gr till s ocks i det verkliga lifvet.
Frmodligen, men hvad gr det till saken? Intrycket frblir det
antydda. _Inspektr Freyberger frn Scotland Yard_ r mindre en
detektivberttelse, iden mening vi hr tagit denna term, n ett
kriminalreferat i stil med t.ex. Jules Lerminas romaner (dem frfattaren
fr resten tyckes ha studerat).

Det ser ut som om detektivmotivet inte tlde vidlyftighet: tnj ut
novellen till roman och den frlorar, som exemplet af _Inspektr
Freyberger frn Scotland Yard_ redan antydde, med sin speciella karaktr
ocks sitt specifika behag.

nnu tydligare kan man se det hos Maurice Leblanc, frfattaren till de
ofta bde talangfulla och roliga Arsne Lupin-historierna.

Leblanc har haft frstndet att g i god skola: han har omsorgsfullt
studerat teoretikern och berttaren Poe -- som ju genom Baudelaire
h.o.h. infrlifvats med fransk vitterhet -- och man mrker inflytandet
mer n en gng och p mer n ett stt. Kanske r det en hrselvilla, med
det frefaller mig som erinrade Arsne _Lupin_ p ett frappant vis om
C.Auguste _Dupin_.

Krnikan om Arsne Lupins mrkvrdiga fventyr ide bda frsta
volymerna -- _Arsne Lupin_ och _Arsne Lupin mot Sherlock Holmes_ -- r
roligt gifven, d och d med ngot af den ironi man s grna ville finna
i denna litteratur, som man alla resonemang till trots p grund af ngon
hemlig frdom har s svrt att ta p allvar. Ngot verkligt msterverk
inom genren tror jag dock inte att serien innehller. Men dr finnas
verv, fart och en hel del lustig skmtsamhet.

Med fantasien r det kanske ngot klenare bestlldt: konsten att fngsla
genom problemets uppstllning, att frbluffa med det invecklade i
intrigens _conduite_, det ovntade i dess snabba och fyndiga
upplsning tyckes inte vara Leblancs starka sida. Och man fr vidare lof
att mot hans Lupin rikta den n mera vgande invndningen, att han p
det stora hela alltfr litet begagnar sig af sin mycket rosade
intellektuella styrka och genomtrngande inbillningskraft, och i alltfr
hg grad stder sig p den -- af frfattaren med ett nstan
skolpojksmssigt intresse skildrade -- rfvarorganisation, hvars chef
hanr.

Den tredje af Lupin-bckerna fr h.o.h. sin karaktr af dessa
omstndigheter. _Chifferskriften_ r en kriminalroman, tung och
pretentis och nstan lika odrglig som de flesta produkter af denna
sorts vitterhetsalstring.

Anlggningen visar, frefaller det mig, ivisst afseende p Alexander
Dumas d.. Men hvilken skillnad. Nr Dumas i inledningen till serien
_Cagliostro-Joseph Balsamo_ lter det hemliga frbundets medlemmar,
dolkfrsedda och utrustade med konspiratrens alla friga attribut, bde
svart kravatt och hvit peruk, frsamla sig i en dyster bergstrakt fr
att under ett hemlighetsfullt och hgtidligt ceremoniel dryfta
Frankrikes de, s kan han lugnt spinna allt detta vidare genom en massa
volymer. Allt lper dock till sist ut i den stora revolutionen, och hur
ljlig hans historieskrifning ocks m vara: han har tminstone inte
ltit berget fda en rtta. Effekten str i proportion till de
utomordentliga frberedelserna och alla de fylliga fraserna, till hela
det mysterisa intrigerandet i det frdolda. Och hur ter sig saken hos
Leblanc? Arsne Lupin upptrder i _Chifferskriften_ som innehafvaren af
Julius Caesars, Jeanne d'Arcs, Ludvig XIV:s och Marie-Antoinettes
hemlighet -- en hemlighet som, heter det, betyder makten att frndra
Frankrikes historia. Men hvilken r denna vidtomordade hemlighet, kllan
till Lupins styrka? Jo, det finnes inte lngt frn Le Hvre en ihlig
klippa, dr man kan frvara sina eventuella skatter eller anlgga ett
frrd af kulor och krut, om ens fdelse infallit efter krutets
uppfinnande. Romanens hela point r uppdagandet af denna utomordentliga
hemlighet verkligen en ngot ansprksls sluteffekt efter alla de stora
orden. -- I_Chifferskriften_ har Leblanc frirrat sig utom genren.
Endast de partier, som hnfra sig till skolynglingen Beautrelet, ett
Sherlock Holmes-mne skildradt med mycken komik, gra ett undantag.


I Gaston Leroux har reporterdetektiven ftt sin frhrligare. Joseph
Rouletabille r en yrkesbroder till herrarne Jacques Dhur, Mouthon och
hvad de heta, _Le Matins_ och _Le Journals_ professionella utredare af
hemlighetsfulla frbrytelser och judiciella misstag.

Leroux frfogar fver en viss djrfhet i uppfinningen, och med den
frenar han en trnad skriblers frmga att lta pennan lpa.

Han har fr litet smak och talang.

_Det gula rummets hemlighet_ gr nnu an, hr finnas tminstone
spnnande moment, och den frsta presentationen af unge Rouletabille har
sina sidor. Men fortsttningen, _Den svartkldda damens parfym_, r
onjutbar. Man fr faktiskt leta efter ngot s retsamt ansprksfullt som
denna skrift: med dess eviga och falskt djupsinniga resonerande fver
temat en kropp fr mycket respektive en kropp fr litet, med dess
bestndiga kursiverande af ord, fraser och hela lnga stycken och --
frst och sist -- med dess frskrckliga sentimentalitet. Dennas
sliskiga stma r den enerverande hufvudbestndsdelen i den svartklddas
odr.

Leroux saknar, som sagdt, inte en viss frdighet. Han afsljar sig i
alla fall som en skribent fr paradiset: till trots fr sina litterra
allyrer och sin med en s ptrngande ostentation framfrda (men
alltigenom falska) intellektualism.


Det har roat mig att lsa ngra saker frn detektivlitteraturens olika
omrden; jag har velat se, hvar ungefr denna genre fr nrvarande str.

Resultatet blef tskilligt mindre gynnsamt n jag vntat, ehuru jag
frsiktigtvis inte spnt mina frvntningar s srdeles hgt.

tskilliga detektivberttelser ro helt enkelt brottmlsromaner,
ihvilka hndelsernas mngfald skall suggerera det tycke af problem den
verkliga detektivberttelsen, enligt Poes analys af genren, br ga. S
var fallet med t.ex. _Chifferskriften_ och _Inspektr Freyberger frn
Scotland Yard_.

I andra ter verkar frfattaren med element, som st i direkt motsats
till genrens innersta vsen. Den kyliga stmning af frstndsmssighet
och behrskning, af intellektuell och fven fysisk energi, som redan Poe
betonade och hvilken Doyle frsttt att hlla fram som det frnmsta
draget, denna svala luft dr allt skall gro och spira och hndelserna
skola vxa och blomma enligt kausalitetens lag -- ja, den mnges ofta
med drifhusflktar frn knslornas vrld: ihandlingen indras allehanda
rrande bihandlingar. Leroux hller fast vid matematiken: och serverar
ekvationen kanderad med sentimentalitet.

Och s blefve sledes det bekymmersamma resultatet af vrt strftg i
detektivismens vrld det, att detektivlitteraturen som litteratur i
detta nu r fga betydande. Det r som strmning, som tidssymptom den
intresserar.

  16. 11. 09.




FADER BROWN.

  [G. K. Chesterton: _Den menlse Fader Brown_. Detektivhistorier. --
  Hugo Geber, Stockholm.]


Missminner jag mig ej, ingick i _Argus_ fr ngra r sedan en studie
fver den moderna detektivlitteraturen. Det var icke mycket frfattaren
hade att visa p nr han, med en viss sympati fr genren tror jag,
anstllde mnstringen med de yttersta dagarnas vittra verksamhet inom
branchen. En del litterr talang p det ena hllet, en hel del
finurlighet och t.o.m. kombinerande geni p det andra -- om det ville
riktigt vl till --, men ingenstdes det lyckliga sammantrffande af
egenskaper som hade frt till en verklig detektivpoesi. Sdan var den
nakna sanningen. Det terstod endast att hoppas.

Den menlse Fader Brown r alla frhoppningars uppfyllelse, frestller
jag mig, och alla drmmars frverkligande! Zadig och Dupin ha ftt en
jmbrdig kollega. Och hvad betrffar Sherlock Holmes, den
ofrliknelige, s tvekar man att i tanken frflytta sig i den luft af
oro som mste uppfylla den vlbekanta vningen vid Bakerstreet
(n:r221B). Sherlock Holmes' styrka lg icke blott i en beundransvrd
frmga att lgga mrke till och taga fasta p hvarenda meningsls
bagatell; hlften af hans skerhet och framgng hrledde sig ur en
sublim sjlfknsla. Den har nu helt skert ftt en allvarsam stt. Fader
Brown r icke blott det motsatta temperamentet. Han betyder den motsatta
vrldsskdningen, den motsatta metoden. Och han prfvar sin metod och
tillmpar sin skdning i fall dr det lyckade resultatet faktiskt blir
en direkt frnekelse af allt som r heligt fr Sherlock Holmes.

Sherlock Holmes r vetenskapsman. Han opererar med regler och lagar,
och han tillmpar i sin detektivpraxis de kemiska, medicinska,
fysikaliska och matematiska insikter han vunnit i laboratorier och
frelsningssalar. Han r idel logisk metod, och hans trosbeknnelse r
vetenskapsmannens tro p fljdriktigheten. Tillvaron r fr den store
detektiven orsak och verkan i en lng kedja af fakta, alla knutna till
hvarandra i ett oupplsligt kausalitetsfrhllande; och gller det t.ex.
ett brott, s har man blott att finna ett led i en serie fr att kunna
nysta upp den i hela dess lngd. Allt r determineradt, allt hnger
ihop; det ges alltid endast en mjlighet, och nyckeln till gtans
lsning sknker det logiska resonemanget. Man kan inte vara mera
vetenskaplig i sitt tnkande och ha en skarpare vetenskaplig metod n
Sherlock Holmes. Han r typen fr den moderne vetenskapsmannen.

Hur frhller sig Fader Brown till detta slags skdning och denna sorts
verklighet? -- Alla de relationer, sger i en af sina bcker Chesterton,
hvilka i vetenskapliga arbeten g och glla som de oundvikliga frukterna
af omutliga lagar, frege sig bygga p en inre syntes som alls icke
existerar. De frnuftiga termerna ro icke lag och regel utan trolleri,
under o.s.v. Ett trd br frukter emedan det r ett magiskt trd;
vattnet strmmar nedt, icke uppt, emedan det r frhxadt; solen
skiner till fljd af ett uppenbart trolleri. Allt detta kan synas
underbart, mystiskt r det dremot icke. Vrlden r helt enkelt ett
sagoland, men sagolandet r ingenting annat n det sunda frnuftets
soliga rike. Fr den vetenskaplige logikdyrkaren, och fr den
vetenskaplige detektiven Sherlock Holmes, r ett _faktum_ ett ngot,
hvilket icke kunnat te sig annorlunda. Fr Fader Brown, fr Chesterton,
sagoboksfilosofen som han kallar sig, hade ett grnt blad precis lika
vl kunnat vara rdt. Hvarje frg tyckes honom vara icke produkten af en
ndvndighet, utan resultatet af ett _val_ mellan flera frger, alla i
sig sjlf lika mjliga; och t.ex. rosens purpur har drfr ngot
dramatiskt fver sig. Den r icke rtt och sltt rd; dess frg r den
tragiska frgen af pltsligt utgjutet blod. Allting representerar _ngot
intrffadt_.

Det mrkvrdiga och ovanliga flyttas p detta stt in i det alldagligas
plan och hvardagen blir undret framom alla under, det enda egentliga
underverket till och med. Det bsta i hela _Robinson Cruso_ r, pstr
Chesterton, listan fver de freml han lyckades rdda, nr han led
skeppsbrott. Hvarje kksredskap blef ngot kostbart och poetiskt: emedan
det ju lika vl kunnat falla i hafvet och g frloradt. Den underbara
diktens hela poesi ligger i en simpel inventariefrteckning. Chestertons
dubbelgngare i den filosofiska detektivromanen _Mannen som var
Torsdag_, poeten Gabriel Syme, bekmpar ifrigt allt som r romantik och
poesi i hfdvunnen mening. Jag r den borgerliga ordningens poet,
frkunnar han med entusiasm, lagbokens och klkborgerlighetens diktare.
Tag ni andra skalder edra bcker med bara poesi och prosa, men lt mig
lsa en tidtabell med trar af stolthet. -- The mystery of the Obvious,
det sjlfklaras och ptagligas hemlighetsfullhet, all banalitets
ansprkslsa men storslagna mystr: detta blir den makt till hvilken
Chesterton hnvisar, som Maeterlinck beropar _le tragique quotidien_,
hvardagslifvets frborgade tragik.

I det hlft sjlfbiografiska arbete jag ofvan anspelade p (_Orthodoxy_)
har Chesterton berttat, huru och hvar han fann den slutliga formeln fr
sin syn p vrlden. Det var i katolicismen. Han upptckte efter hand,
att denna lra hade tagit med i rkningen allt hvad tillvaron ger af
dold excentricitet, af undantag och afvikelser, och att hon i sin
uppfattning af mnniskan gaf uttryck t det faktum, att mnniskans
hjrta icke har sin plats i kroppens midtellinje utan hamnat p sned.

Men tro inte, att Chestertons katolicism r af det mystiska slaget: huru
bestmdt han ocks opponerar mot den vetenskapliga logik, som han n
kallar deterministisk och n kalvinistisk och alltid betecknar som
endast till skenet intellektuell. Det frekommer i den frsta
berttelsen om den menlse Fader Brown en upplysande passus. Hur kunde
Ni genomskda mig, sprjer den falske prsten. Ni angrep frnuftet,
svarar Fader Brown menlst, det r dlig teologi. Kyrkan har alltid
hllit p frnuftet, frskrar han vid ett annat tillflle. Vi ha redan
ftt en aning om, hur vi ha att fatta detta frnuft. Det r icke
vetenskapens bundna frstndsmssighet; den r fr Fader Brown tvrtom
hjdpunkten af ofrnuft. Iden mest renodlade form, som en fullstndigt
fvermnsklig, suvern logik, finner man den, upplyser Chesterton, hos
den vansinnige p drhuset, och detta r alldeles naturligt, utfr han
vidare, ty dren r en mnniska som frlorat allt utom frstndet
(_Orthodoxy_). Ingenting fvergr den fruktansvrda logiska skrpa
hvarmed dren iakttager detaljerna och sprar sammanhanget mellan
tvenne ting omhvrfda af tusen andra ting.

Hr ha vi ngot som tydligen kommer att stta myror i hufvudet p dr
Watson. Hur kan det vara mjligt att komma till ett slut med ett
inveckladt kriminalproblem, om man inte analyserar cigarraskan, studerar
fotspren i rabattens mull o.s.v., kort sagdt: fljer _trden_ efter
alla slutledningskonstens freskrifter? Fader Brown har sitt eget
system. Tjugu eller trettio rs erfarenheter i biktstolen ha sknkt
honom kunskapen om mnniskan. Han kommunierar med frbrytaren, uppgr i
honom fr en kort sekund, varder under ett gonblick af exaltation och
inspiration sjlf den som begtt grningen: och frloppet str klart fr
hans ga, afsljadt in i minsta detalj. Det r hvad man i dagligt tal
kallar intuition. -- Denna metod r inte riktigt ortodox, sger Fader
Brown sjlf; frnuftet hade tydligen bort f spela med en hrsmn mera;
kyrkan godknner inte den privata inspirationen. Men han trstar sig med
att nr det gller den excentriska handling en mnniska begtt, fr
tydligen den mnniska, som vill reda ut saken, vara beredd p att gra
om den i andanom. -- Detta r Fader Browns detektivmetod i den mrkliga
berttelsen _Guds hammare_, ett litterrt konstverk af rang. I_De tre
ddsverktygen_ mter p liknande stt den underbara frmgan att
genomlefva och upplefva samt att p grund af denna inre medupplefvelse
rekonstruera hela det invecklade och mngsidiga frloppet af en tragisk
scen, som tycktes erbjuda en olslig gta. Iandra berttelser
framtrder mera det srskilda frnuft Fader Brown representerar i
motsats till Sherlock Holmes' vetenskapliga frnuft. Historien om _Den
osynlige mannen_ t.ex. (den varierar ett tema som speciellt Gaston
Leroux gjort mycket vsen af i ett par af sina detektivromaner) r p
ingen enda punkt inspiration och intuition. Det sunda frnuftet ger rd:
s och s mste det rimligtvis ha skett. Och s har det skett. Den fina,
frtjusande novellen _Det bl korset_ visar oss bda de egenskaper som
ro Fader Browns, den katolske detektivens styrka. Det r frst
intuitionen, som lter honom trnga in i brottslingens sjl och bli ett
hans andra jag; det r vidare det enkla sunda frnuft fr hvilket
allting ter sig s enkelt och naturligt som mjligt och fljaktligen
ocks s ltt som mjligt att uttyda och frklara. Ingen cigarraska,
inga fotspr i mullen. Men den brottsliga andens vandring i sin vrld,
frbrytartankens aftryck i ett samtals alldagliga ord.

Uppfinningen i Chestertons detektivhistorier r lngt ifrn alltid hans
egen nr det gller sjlfva stoffet. Men i bearbetningen af de populra
uppslagen r han nstan alltid sjlfstndig, fngslande, egenartad. Se
t.ex. i_Det brustna svrdet_ hans behandling af det detektivproblem,
frgan om det bsta gmstllet kunde man kalla det, som Edgar Allan Poe
kreerade med sin berttelse om _Det stulna brefvet_ och som Conan Doyle
s rfvarromantiskt bearbetat i historien om _En skandal i Bhmen_.
Ocks i andra afseenden kunde man visa p en viss eklekticism. I_Den
osynlige mannen_ r det en uppfinnare som lter sitt hushll sktas af
knepigt inventerade automater: detta trick, som skall frstrka den
spklika stmningen och frammana en extra rysning som lmplig
frberedelse fr det enkla hvardagsfrnuftets slutliga triumf, knna vi
frn Wells och Meyrink. Iett par andra stycken tycker man sig varsna en
flyktig skymt af Kipling -- Kipling, till hvars motstndare Chesterton
eljes rknar sig. Men lt mig i stllet, till behrig afslutning, visa
p en punkt dr Chesterton r absolut originell. Sherlock Holmes
betecknar sig i hvad han kallar sin kamp mot brottet som det
frorttade samhllets representant; han anser sig mer n en gng bra
beropa den hgre motivering som ligger dri, att han tjnar rttvisan.
Den katolske detektiven vet icke af ngot dylikt frhllande till den
jordiska rttvisan. Han tjnar en hgre makt. Fr Fader Brown r det i
hvarje enskildt fall frga om en mnniska som ftt en oriktig form,
och det hela frblir en privatsak mellan Fader Brown och hans offer.
En enda af alla dem han afsljar hemfaller t rttvisan, och det r en
prst, och han anger sig sjlf, nr Fader Brown uppdagat hans hemlighet.

Fader Browns triumf r det sunda frnufts triumf, hvars egentligaste
uppenbarelseform r religionen -- den katolska lran. Hans seger r bon
sensens, den heliga enfaldens, det t Gud hemburna frnuftets seger; men
hans Gud r den vlvillige och nstan fryntlige Gud, som med vrlden har
sknkt mnniskorna den ofrlikneligaste af leksaker, en gfva fver
hvars rtta bruk vaka fer synliga fr den, som r menls som Fader
Brown.

       

Och Chestertons tanke om sjlfva genren, betraktad som litterr art? Den
r mycket gynnsam, som man kan frst -- den var det fr frigt redan
innan han sjlf blifvit part i en eventuell diskussion i frgan om dess
vrde.

Lngt innan Chesterton, mnskligt att se, hyste den aflgsnaste tanke p
att upptrda som Conan Doyles medtflare, skref han nmligen en gng ett
frsvar fr detektivnovellen (essaysamlingen _The Defendant_).
Behfver jag sga, att det r hans uppfattning af det romantiska som
bildar grundvalen fr detta frsvar?

London r den mest romantiska af orter, sger han. Att frverkliga dess
poesi i dikt r ingen smal sak, och den som gr det r frvisso vrd
vrt erknnande.

Men hvem gr det s som detektivfrrattaren? Ihans berttelser blir den
stora staden ett underland, och detektiven vandrar sin bana genom alla
nattens och dagens trolska timmar som prinsen i en fsaga. Fri som
sagornas hjlte, sin krafts herre, alla hndelsers behrskare, upplefver
han en stark och ursprunglig tillvaros berusande poesi... Omnibusen, p
hvars tak han sitter bespejande sitt offer, blir ett frtrolladt skepp,
och bofven r legendernas usle frrdare. Detektivnovellen -- det slags
detektivnovell Chesterton tnker p -- r den frsta och enda form af
folklig diktning i hvilken uppenbarar sig en knsla fr det moderna
lifvets poesi... Naturen r ett kaos af _omedvetna_ krafter, en stad
som London r ett kaos af _medvetna_ krafter -- se hr ngot som hjer
stadens poesi i ett srskildt plan! Idenna natur ha bofven och
detektiven sin gifna plats. Brottet hr hr till naturfenomenen. Det kan
sledes inte helt undvikas, att skildringarna ur Sherlock Holmes'
poetiska tillvaro ocks berra bloddrypande hndelser. Sdant
frekommer; vi mste faktiskt medge, att mer n ett af hans fventyr
innehller ett lika sensationellt brott som trots ngon af Shakespeares
tragedier.

S ungefr ser inledningen ut till filosofen och diktaren Chestertons
egen verksamhet som detektivfrfattare. Motiveringen som han ger,
frsvarstalet som han hller, glla nog inte fr ngon annan n fr
honom sjlf, och mjligen fr Doyle: nr han r bst. De noveller han
grupperat kring Fader Brown ro en fin och vacker psykologisk poesi,
en ironisk och rolig lek med vr dagliga skdnings vrdesttningar,
synnerligast med det traditionella romantik- och poesibegreppet. Fonden
bildar det uppfattningsstt, som ltit honom spela ut Fader Brown mot
Sherlock Holmes och hjrtats frnuft mot det frnuft, som r rent
intellekt.

  12. 5. 12.




RYMMARE OCH FASTTAGARE.

  [Friedrich Depken: _Sherlock Holmes, Raffles and ihre Vorbilder_.
  (Anglistische Forschungen, 41.) Carl Winters Universittsbuchhandlung,
  Heidelberg.]


Hr ha vi sledes den vetenskapliga afhandling om detektiven och bofven,
som ju mste komma. Den ingr i den bekanta, af geheimerdet professor
Johannes Hoops i Heidelberg utgifna serien _Anglistische Forschungen_,
och den framtrder sledes under auspicier som ro fullt vrdiga det
betydelsefulla mnet.

Sdana voro de reflexioner undertecknad anstllde, medan han
frvntansfull studerade den grna bokens titelblad. Dock, det befanns
snart, att frfattaren lofvat litet mera n han kommit sig fr att
hlla. De frebilder han beropar ro blott tv, C.Auguste Dupin och
herr Lecoq (som kompletteras af den i frbifarten berrda figuren
Tabaret), och en rtt stor del af publikationen upptages af tskilliga,
mot en karakteristik af Sherlock Holmes och Raffles syftande
betraktelser fver dessa individers egenskaper. Det r mycket mjligt
att det inte lnar sig att ing p andra frebilder n Poes
amatrdetektiv och Gaboriaus yrkesdetektiver. Men frhller det sig
verkligen p det sttet, s hade frfattaren bort gra faktum troligt
fr oss. Nu lgga vi boken ifrn oss med det bekymmersamma intrycket,
att den viktiga forskningsuppgiften mhnda inte ntt sin slutliga
lsning, och att vetenskapen fortfarande afvaktar det definitiva ordet i
frgan.

Vidare skall jag framstlla den fundamentala invndningen mot
underskningens anlggning, att frfattaren rrt ihop saker som inte ha
ngot med hvarandra att skaffa. Han srskiljer uttryckligen mellan
_detektivnovellen_ och _kriminalnovellen_, men det hindrar honom inte
att sida vid sida, och en smula om hvartannat, behandla Doyle och
Hornung, den frre en detektivfrfattare, den senare helt och hllet och
uteslutande kriminalnovellist. Hans grepp r oskert; det beror p att
hans metod inte r sker.

Att Depken med sitt arbete om Dupin, Holmes och Raffles, tv detektiver
och en kriminalhjlte, sker lmna ett bidrag till kriminalberttelsens
teknik kar i ngon mn intrycket, att han inte haft riktigt klart fr
sig hvad det egentligen r frgaom.

Till dessa allmnna betraktelser kunde mhnda ytterligare fogas den,
att frfattaren lagt i dagen en hrsmn mera allvar n mnet kanske
krft. Han skulle i precis samma ton ha stmt en underskning fver
kllorna till _Hamlet_ och _Kung Lear_.

Men det blir p tiden att jag framhller, att boken innehller mnga
riktiga anmrkningar och trffande observationer. Skavankerna hrrra
frn frfattarens bristande vana att skrifva och frn hans tydligen inte
fver hfvan vidlyftiga belsenhet. Han knner blott en jmfrelsevis
liten del af omrdet som han rr sig p. Han r inte tillrckligt sker
p sig fr att taga sakerna frn oben.


Vi mste med Depken gra en bestmd tskillnad mellan kriminal-
och detektivnovellen. Den frra skildrar brottet och frbrytaren.
Den senare lter oss vara med om att uppdaga frbrytelsen, afslja
brottslingen. Kriminalberttelsen r i princip en art, en afart, af
fventyrsberttelsen, sensationshistorien; detektivhistorien r inte med
ndvndighet en fventyrsnovell, och den goda detektivberttelsen verkar
icke frmst genom det sensationella. Sensationen saknas kanske inte:
men den tillhr d sjlfva _frbrytelsen_.

Denna kommer i andra rummet. Den mste naturligtvis tecknas s, att dess
uppdagande blir en invecklad och prfvande angelgenhet. Men frstr
frfattaren sin sak, s r det kring uppdagandet lsarens intresse
samlar sig.

Uppdagandet -- detektionen, som de engelska auktorerna sga -- r en
frga om orsak och verkan, eller som detektiverna sjlfva i sina
filosofiska gonblick frklara: en frga om kausalsammanhanget. De och
de momenten ro knda -- uppgiften r att i tur och ordning hrleda
vrdet fr alla de olika x, hvilka belamra ekvationen. Detektivens
verksamhet blir ett kvickhetsprof och en snillefning. Han r frvisso
ingen handtverkare. Rotar han i mullen fr att mta upp missddarens
fotspr och samlar han tndstickor och cigarraska, s beror det p att
ingenting r ovsentligt. Ingenting r ovsentligt, drfr att den
verklige detektivens analytiska geni frmr draga de mest vidtgende
slutsatser ur rakt ingenting...

Analysen eller deduktionen, ty i detektivernas sprkbruk ga de bda
termerna samma betydelse, r metoden, och den innebr ett framtrngande
frn det knda till det obekanta, och hvarje nytt stadium i analysen
markeras af ett afsljadt faktum. Fr detektiverna sjlfva r proceduren
en rent frstndsmssig deduktion och de betona grna -- jag erinrar om
professorn hos Jacques Futrelle -- att den med strng logik genomfrda
deduktionen aldrig klickar.

Frga r emellertid, om inte ocks vderkornet spelar sin stora roll.
Nr Depken gr gllande att detta r fallet, och att ingen detektiv
kommer till rtta utan intuition, s har han alldeles rtt. Han har
rtt, ty den handlings frlopp, som inte frsiggr i ett lufttomt rum,
r underkastad tusen inflytelser som stra den logiska
utvecklingsprocessen. Icke fr ty f vi lof att kalla den ena metoden
logisk i motsats till den andra, specifikt intuitiva. -- Dupin (hos
Edgar Allan Poe) betonar uttryckligt att det viktigaste fr den
analyserande detektiven r att veta _hvad_ han srskildt skall
observera. Hr ha vi en punkt, dr uppenbarligen ett slags inspiration
mste stta in. En instinktiv knsla af att just _denna_ detalj
innehller afgrandet mste medverka -- iett gifvet moment mste
tydligen det analyserande frnuftet stdjas af intuitionen.

Den verkar alldeles skert hos Dupin, hur intellektualistisk hans
officiella skdning ocks m vara. Har Dupin att lsa ett problem, s
stnger han sina fnsterluckor, tnder ngra mystiskt skimrande vaxljus
och slr sig ner i sin lnstol, hvarp han frsjunker i meditationer som
rcka 24, 36 eller 48 timmar efter behof. Isdana gonblick tycktes
han frlorad fr verkligheten och liksom frusen; hans gon stirrade mot
det tomma intet; hans klara, fulla tenorstmma antog falsettklang. Jag
[Poe] tnkte ofta p den gamla filosofiens lra om den dubbla sjlen,
och det roade mig att tnka, att Dupin gde tvenne jag, ett skapande och
ett analyserande.

I ett sdant tillstnd af frsjunkenhet lser Dupin problemet, fjrran
frn skdeplatsen fr brottet, stundom utan att ens ha beskt den. Det
r vl mer n antagligt, att det hr inte r frga blott om en helt och
hllet p analysens vg fretagen rekonstruktion af frbrytelsen. Dupins
tanke befruktas af intuitionen, hans skapande jag bygger upp
hndelsen, och han genomlefver den sjlf.

Nr Depken anfr, att ocks Sherlock Holmes str i tacksamhetsskuld till
sin ingifvelse s har han som sagdt i princip rtt: Sherlock Holmes
befinner sig inte sllan infr ndvndigheten att fretaga ett val
mellan tvenne lika plausibla uppslag, och d rdfrgar han sin
intuition. Men medan man srdeles vl kan tilldela intuitionen en roll
hos Dupin, br man nppeligen gra det i frga om Sherlock Holmes.

Denne store man tillhr nmligen i princip det klara, kalla, afvgande
frnuftets vrld. Om Dupin slt sig den typiska Romantikens luft;
han tycktes st i frbindelse med en annan vrld, och han mottog
uppenbarelser ur den. Sherlock Holmes r rationalisten, den moderna
vetenskapsmannen -- kemist, matematiker, biolog. Han frkroppsligar i
sin skdning och metod de yttersta dagarnas naturvetenskap. D.v.s. han
afser att gra det, hvilket fr oss r liktydigt med att han gr det.
Man kan inte vara mera vetenskapsman och mindre intuitionsmnniska n Mr
Holmes. Tillvaron r fr honom orsak och verkan i en lng kedja af
fakta, knutna till hvarandra i ett strngt betingadt orsakssammanhang.

Hr hade Depken haft utgngspunkten gifven fr en liten betraktelse
fver vetenskaplighetens romantik. Han hade kunnat lta oss i
detektivberttelsen se ett uttryck fr den naturvetenskapliga epokens
romantiska bjelser och begr, och han hade p detta stt gifvit en helt
annan tyngd och omfattning t det mne han befattar sig med. Att han
inte gjort detta (jag frnser ngra intetsgande antydningar) beror
frmodligen p, att han i likhet med diverse tyska s.k.
litteraturhistoriker inte kunnat frigra sig frn bokstafvens vlde
fver tanken utan inbillar sig, att romantik r ett begrepp som uttmmes
med ett antal frfattarnamn och boktitlar frn tiden omkring 1800.

Dupin r den romantiska romantikens detektiv, p en gng logiker och
inbillningsmnniska, konstnr och matematiker. Han fascinerar sin
omgifning i kraft af det sregnas och hemlighetsfullas tjusning.
Sherlock Holmes r den rationalistiska romantikens detektiv, idel
frnuft, alltigenom analyserande frstnd. Det romantiska skimret
kring hans gestalt beror p sjlfva det enormt skarpa intellekt som
utmrker honom, p den oerhrda kallblodighet, den kyliga behrskning,
som den orubbliga tron p frnuftet och dess allmakt sknker honom. Han
har mycket gemensamt med den utomordentlige Mr Phileas Fogg hos Jules
Verne, som aldrig frlorade sitt lugn och fr hvilken gllde dogmen att
allt r berknadt. Deras vilja och deras frstnd fungera med ett
precisionsinstruments skerhet; deras frnuft, deras viljekraft lyfta
dem fver tillflligheterna; de g som segrare ur kampen med det
irrationella som mter i lifvet -- detta r hvad som fngat
hundratusende lsares fantasi i naturvetenskapens och ingenirkonstens
tid.

Depken lter Raffles afsluta utvecklingslinjen Dupin -- Holmes. Detta r
intet lyckadt pfund. Raffles' metod representerar intet, som ej finnes
i Holmes'. Raffles r ingenting annat n Sherlock Holmes som frbrytare
-- en skral och stills Holmes. Det naturliga hade varit att hnvisa p
den typ, som Chesterton spelat ut mot Doyles hjlte, nmligen Fader
Brown, den katolske detektiven.

Detta r inte den enda underltenhetssynden. Att frfattaren med
asketisk terhllsamhet afsttt frn njet att konfrontera Voltaire och
Hauff, gr ingenting. Dremot r det alldeles bestmdt ett fel att
beropa indianernas verksamhet som detektiver utan att alls nmna
Cooper. Jag blddrar i _Den siste mohikanen_, och jag finner
hpnadsvckande prof p den dle Uncas' och hans vise fader
Chingachgooks frmga. De frefalla, s sger den unge engelsmannen i
romanen, att ga alldeles srskilda frmgenheter, hvilka vida
fvertrffa mina. Ocks Bret Harte knde sig slagen, ngot vi finna af
en af hans _Koncentrerade romaner_. Ugh, sger hr en urskogsdetektiv,
spren visa tydligt, att fyrtiotv huroner i dag kl. 4 tgat frbi,
bland dem en skallig, en kutryggig och tre som voro faderlsa. Bret
Hartes parodi har en trogen, allvarligt menad motsvarighet i Sherlock
Holmes' och hans broder Mycrofts samtal i klubbfnstret i _Den grekiske
tolken_.

Och s skulle det mhnda fr den tyske lrde ytterligare ha tersttt
att afgra hvilken af de tre, Romantikens, vetenskaplighetens eller
katolicismens detektiv, som vore i stnd att lsa de problem som den
engelske lkaren och filosofen sir Thomas Browne fr trehundra r sedan
framstllde till vr begrundan: Hvilken sng sjngo sirenerna, nr de
skte tjusa Odysseus? hvilket namn antog Achilles, nr han frkldde sig
till kvinna? -- detta, sade sir Thomas, r fr visso svra frgor, men
de bra icke kunna trotsa ett allvarligt frsk till lsning.

  5. 7. 14.




RICHARD MIDDLETON.

  [Richard Middleton: _Spkskeppet och andra berttelser_. fvers. af
  Ebba Nordenadler. -- Wahlstrm & Widstrand, Stockholm.]


Titeln p Richard Middletons novellsamling lofvar utan tvifvel mera n
den hller.

Lsaren vntar sig ngot af bsta tjugofemressort, trefliga saker ur
fventyrens och det fvernaturligas vrld -- han finner, att
_Spkskeppet_ helt enkelt r en samling fina, sjlfulla noveller.

Richard Middletori var till professionen litterr journalist. Han skref
dikter och berttelser. Han hade knappt lmnat sin utvecklings frsta
skeden bakom sig, d han rycktes bort, tjugonio r gammal.

Middletons frfattarskap omfattar hufvudsakligen ett par band prosa,
ett par volymer poesi och ett skdespel -- det mesta utgifvet i bokform
frst efter hans dd.

Dikterna beskrifvas ssom ltta, intagande vers, fulla af dagg och
mnsken, lundars sus och fglars sng. Det heter kort och godt (iden
summariska nekrolog _The Athenaeum_ gnade sin aflidne medarbetare) att
de, frutom dessa till angenma strofer sammanfogade ingredienser, just
inte innehlla ngonting. Om en och annan dikt sges likvisst att den r
en vacker och till och med intressant studie till barnets psykologi.
Motiven frn detta omrde spela en stor roll i _Spkskeppet_.

En annan hllning tyckes skdespelet ga. Hos poeten Mr Philip Reason
och hans fru infinner sig Mr Death, Herr Dd. Han representerar den
firma, som ombesrjer ddsfallen i distriktet, och han har i uppdrag att
afhmta den ena af makarna. Men rekvisitionssedeln r otydlig, det blir
inte riktigt klart om det r _Mr_ eller _Mrs_ Philip Reason den afser,
och Mr Death fverlmnar t de tv att sjlfva afgra saken. Jmlikt sin
chefs outgrundliga rdslag skall han nmligen fra ngon med sig; hvem
det sedan blir r dremot inte s noga. Han aflgsnar sig allts p en
stund.

Mr Philip Reason r en mycket fattig poet. Nr Mr Death har gtt,
f makarna mottaga det med fruktan och bfvan motsedda besket af
husvrden. De komma att bli vrkta. De komma nu att definitivt kastas ut
i ett elnde utan grns.

Men detta perspektiv bekymrar dem inte lngre. Hrligt, hrligt! sga de
med gldtig uppsyn och frtrstansfullt sinne, det hr gr ingenting;
dden lofvade tervnda s snart som mjligt; han skall f fra oss bda
tv bort frn alla vedermdorna: allt skall bli bra.

Elndet r de fattiges lif och dden deras lycka, sdan r styckets sens
moral; den lr vid uppfrandet fr ngot r sedan ha gjort en ganska
dyster effekt.

Titelnovellen i _Spkskeppet_ r berttelsen om en flygande englndare,
som en vacker dag lter ankaret g i en rofker invid Fairfield, en
liten by halfvgs mellan Portsmouth och London. Befolkningen i denna by
r af ett tvfaldigt slag; vid sidan af mnniskorna som lefva sina
sinnens lif i klara solskenet, finnes en annan sort: vlnaderna af forna
tiders inbyggare, ett nattens och det romantiska mnskenets slkte.
Frhllandet mellan den lefvande och den dda befolkningen kunde inte
vara bttre, och man umgs med sin farfarsfar och sin mormorsmor p det
trefnaste stt i vrlden, mhnda blott med ngot af den fverlgsenhet
man som lefvande erfar infr de dda.

Spkskeppets ankomst bringar oro i denna idyll. Skepparen bjuder de
manliga vlnaderna p rom, och dessa hyggliga spken brja fra ett
lefnadsstt, som skandaliserar byn. Till sist uppvaktas han af en
deputation, som ber honom resa sina frde. Han gr detta och nu blir
ndamlet med hans vistelse p orten uppenbar: han har lockat byns
gengngare att ta vrfning som matroser; och vlnaden af ett skepp, som
sedan hundrade r multnar p refven utanfr ngon af Karaibiska hafvets
sjrfvarar, seglar bort med sin besttning af mnniskor, som fr
hundrade r sedan blefvo mull.

Berttelsens symbolik r ju i och fr sig inte s mrkvrdig. Men den
har gt sin srskilda betydelse fr diktaren, och sjlfva novellen str
tydligen med sin allegori som ett slags inledning till hans diktning.
De dda existera blott genom de lefvande: Middleton lser dem ur detta
beroende; han snder ut de okroppsliga varelserna p blodiga
sjrfvarupptg. Han framhfver overkligheten gentemot verkligheten,
han hfdar det irreellas realitet.

En sdan de bda vrldarnas motsats har antagligen spelat sin stora roll
i Middletons lif, den mter tminstone i novellsamlingen som ett
genomgende drag. Ett favorittema r motsatsen mellan den verklighet som
barnets drmmar och knsla skapa, och den helt annorlunda beskaffade
tillvaro med hvilken de vuxna mnniskorna omgifva barnet.

Middleton lefde ju inte s mnga r sedan han trampat ut barnskorna,
och en god del af hans erfarenheter frskrifva sig fljaktligen frn de
tidiga r, d (som Anatole France sger i en dikt) den blifvande
mnniskan rysande nr fram till upptckten af lifvet.

Novellerna p denna linje bilda samlingens mest vgande afdelning. Det
med alltfr mycket inbillning utrustade barnets tungsinthet och oro: nr
det inte fr fast fot i de andra barnens verklighet; konflikten mellan
intuitionens djupare logik hos barnet och de vuxnes frnuftsmssiga
fljdriktighet -- det r ett par motiv som Middleton bearbetat i
noveller hvilkas lefvande och varma tonfall lta oss ana, att det
sjlfbiografiska momentet r mycket starkt.

Denna uppstllning utvidgas att glla ocks de vuxne i deras frhllande
till vrlden. Ocks fr dem gller, att frnuftets rdslag komma till
korta infr ett sammanhang, hvilket inte skapats af mnniskorna, hvilket
regeras af en logik af ett fvermnskligt slag. Deras lngtan riktar sig
mot vrden, som inte finnas i den form de nska sig. Och nr de skola ge
dem denna form, s fogar sig stoffet inte efter deras nskningar,
och deras vilja ntes ut och deras kraft frspilles p de ffngliga
frsken. Allt ter sig s klart, och allt visar sig fylldt af
hemlighetsfullhet -- stndigt mter, fr mnniskan i allmnhet, fr
konstnren i synnerhet, den hemlighet som gr orden till bcker, husen
till stder, och de rastlsa stjrnorna till ett ofverskdligt
universum.

Det litterra uttrycket fr denna knslobetonade och tmligen
melankoliska syn p tingen saknar i mrklig grad sentimentaliteten.
Ur anblicken af detta motsatsernas spel, ur medvetandet om allt detta
slseri med kraft ger sig en stmning af ironi. Den frstrkes
ytterligare genom en annan tanke. Middleton har sagt sig, att han och
hans gelikar nr allt kommer omkring kanske inte ro ngra riktigt
lyckade representanter fr det genomsnittsnormala frhllandet till
verkligheten. Lefva drmmarne i den en smula som i fiendeland, s kan
det mycket vl bero drp, att de frsummade rtta gonblicket och
sorglsa fortforo att glida fram p dagarnas strm i stllet fr att
vga sina krafter och prfva fakta. Nr de lta knslan lyfta sig ut ur
dagen och med inbillningen frska n ngot som man inte nr enbart
genom den, s kan detta rtt vl vara resultatet af en i och fr sig
inte s litet komisk brist p sjlfbesinning. Lngre kom inte Richard
Middleton i sina betraktelser. Ihans dikt ha den unga mnniskans
typiska strfvan att gra upp med frgorna om vrlden och hennes undran
infr de mysterier, hon upptcker i den, ftt ett vackert och lefvande
uttryck.

  18. 4. 15.




WILHELM RAABE.

  [Wilhelm Raabe: _Hungerprsten_. Roman. F.C. Askerberg, Uppsala.]


Wilhelm Raabes bermda roman _Der Hungerpastor_ fyller dessa dagar
femtio r. Vi ha emellertid rtt att hnfra den till dagens litteratur:
Raabe hr till Dickens', Fritz Reuters och Jean Pauls slkt; ihans
bsta verk lefver den humor, som fryngrar och frnyar, och de ro i dag
alltjmt lika nya som de voro fr grdagens lsare.

Skedet 1848-1870 r i den tyska litteraturen i mycket en uppgrelsetid,
och drama och roman afhandla vinningarna och besvikelserna frn 1848.
Samtidigt gra sig de tendenser gllande, som sedan i sinom tid -- frn
1870 -- omstta sig i historiska fakta. Det blir inom dramat Hebbels
vrldshistoriska tragedi, teaterns stora iddikt mellan Schiller och
Ibsen, och det blir inom den berttande litteraturen ett antal
tidsromaner, underskningar fver strmningarna, programfrslag och
principutredningar. Vi ha Gustav Freytags _Debet och kredit_,
Spielhagens _Problematiska naturer_ o.s.v.

I _Hungerprsten_ saknas de speciella frgorna, romanen dryftar inte de
sprsml som hade hnfrt sig till de olika faserna af den nya idens
arbete p sitt frverkligande. Raabe gde, som Richard M.Meyer visat,
ingen frstelse fr politiska problem, han senterade t.ex. aldrig
riksiden. Det r en allmn sida af tidskaraktren som bestmmer
frfattarens stndpunkt och framtrder i romanens uppstllning -- den
uttrycker det behof af klarhet och ro, som gjorde sig gllande efter
nydaningstidens frvirring; hans bok skildrar en mnniskas kamp fr att
skapa sig sin egen vrld i vrlden.

I en roman frn ret fre _Hungerprsten_ talar Raabe om tv olika slags
mnniskor: materiens man, paradisets man, som gaf namn t stenar,
plantor och djur, samt sedelagens man, som vnde sitt ansikte mot
stjrnorna och gaf namn t knslorna: krlek, vnskap, barmhrtighet,
mod. Idenna motsats ligger uppslaget till konstruktionen i
_Hungerprsten_.

Ty _Hungerprstens_ uppstllning r starkt antitetisk, och motsatsen har
utarbetats till en skrpa som har mycket af det konstruerade i en
allegori. Tv olika slags mnniska stllas upp mot hvarandra i skarpaste
kontrast, tv olika ideal konfronteras. Det r materiens man och
sedelagens eller andens man.

Den drift, som uppfyller dem, principen i allt hvad de gra, bestmmes
af Raabe som en hunger. Hos den ene r det trn efter allt det, som
har sina rtter i jordens mull, hos den andre r det en lngtan efter
det som vuxit ut fver stoftets vrld och frlorar sig bland stjrnorna.
Den ene lefver helt i kttets rike, han r hgmod, fvermod och egoism,
han blomstrar en tid i mycken vlmga, men p sistone gr han under, som
tillbrligt r. Den andre r idel lngtan att f frlora sitt sjlf i
det som ofvanefter r. Hans lif r mycken vedermda, men ndan krner
verket, som bekant, och nr han prfvat vanskligheterna den behriga
tiden, nr han slutligen en stilla och fridsam lycka som prst i en af
vrldens fattigaste frsamlingar.

_Hungerprsten_ brjar enligt den gamla goda metoden med hjltarnes
fdelse. De komma till vrlden i samma timme. Den ene r son till en
judisk lumphandlare och procentare, den andres far r en kristen
skomakare. Hvardera rfver sin srskilda hunger, bda fortstta den trd
som slingrat sig genom faderns och frfdrens lif.

I detta ha vi antagligen att se ett romantiskt drag, det verkar
romantisk mystik och det r inte det enda som visar p intryck af E.Th.
A.Hoffmann. Unge Hans Unwirschs ldriga moster r andeskderska; hennes
syner skola erinra oss om det tillbrliga i att vi lta vr hunger syfta
ut fver dagen. Det blir ibland formliga symboler, imer eller mindre
romantisk anda, och en af dem ger bde sknhet och skdlighet. Fr att
frstrka lampans sken har skomakare Unwirsch p forna tiders manr en
vattenfylld glaskula upphngd fver arbetsbordet. Den strlande kulans
ljus r det frsta Hans ser nr han vaknar, och det sista han varsnar
nr han somnar in. Det klara skenet lyser fver hans barndom, och i dess
skimmer ser han lifvet under hela sin tid. Symbolen, som str fr Moses
Freudensteins barndom, ser annorlunda ut. Den r en skyltdocka, ifrd en
lakejuniform frn kung Jrmes operetthof -- hvad hon ger af glans r
solkiga galoners ntta frgyllning!

Hans och Moses ha samma barndom, de g sida vid sida tills de kommit
till universitetet. Hr skiljas deras vgar. Moses studerar filosofi.
Han r en skarp dialektiker som med samma kyliga och ironiska lugn i
alla ider, moraliska som religisa, blott ser materialet fr en lek fr
lekens skull. Han tar sin doktorsgrad och reser till den frivola staden
Paris... Hr fvergr han, hungrande efter yttre anseende, till
katolicismen och frvandlar sig till den elegante och mokante doktor
Theophil Stein.

Dr Steins trohjrtade vn hungrar efter harmoni. Fattigdom och fulhet
omge honom, han trngtar efter en utjmning, en lsning i fridens och
sknhetens tecken, och hvar skulle den finnas om inte i en verksamhet
gnad frkunnelsen af den lra, som r idel mildhet och krlek? Han
studerar teologi.

Hvardera tyckes n sitt ml, doktor Theophil Stein vinner allskns
jordisk ra, teologiekandidat Hans Unwirsch nr utjmningen som han
hungrade efter. Men den frre hade byggt p lsan sand, och en vacker
dag strtar allt samman fr honom. Den senare byggde p
sjlffrnekelsens skra grund; ju mera han uppgaf, dess mera vann han --
han afsade sig allt sdant som bar frgngelsens fr, han hll sig till
de eviga vrdena, godheten, mildheten o.s.v., och resultatet han ndde
blef bestende.

Det sanna idealet segrade sledes fver det falska. Men segern r
knappast en seger med flygande fanor och klingande spel. Lifvet
triumferar visserligen i Wilhelm Raabes berttelse fver en lifvets
skenbild. Men segern r bra knapp. Mnniskan, som representerar den
segrande principen, har ndgats afsga sig bra mycket af det, som fr
oss r lif i egentlig mening. Fr att reda sig i kampen ndgas Hans
Unwirsch nstan helt och hllet draga sig tillbaka till andens vrld.
Han hemfr inte segern i det plan, som vi fr vr del ville betrakta
ssom lifvets i ordets fulla och rika mening, d.v.s. iden vrld dr
mnniskan lefver bde i kttet och i anden. Han har faktiskt fretagit
en retrtt, han har ovillkorligen uppgifvit mycket af det, som vi mste
betrakta ssom absolut vsentligt.

Ty verkets grundtanke, den att lifvet mste beskras om mnniskan skall
kunna best som moraliskt jag och frverkliga sina hgsta ingifvelser,
har en starkt asketisk och till och med lifsfientlig frg och denna
motsats har Raabes humor inte frmtt frlika.

Hans mnniska r hr, den frebildliga mnniskan i hans diktning fver
hufvud taget, r den mnniska, som afsagt sig denna vrlden fr att
lefva i den tillkommande. Men hvilka r det, som hra himmelriket till?

Det r om dem Raabe diktar och p deras egenskap han hnvisar, nr det
gller programmet fr det lif vi lefva. De enfaldige skola besitta
Riket, det r Raabes fvertygelse, fr de trohjrtade blommar den sanna
lyckan. Ju djupare vi frsnka oss i den hjrtats stilla vrld, dr from
enfald och salig sjlffrnekelse regera, dess mera frverkliga vi af
sanningen, och dess rikare blir vr belning. En frid, som intet kan
stra, reser mellan oss och vrlden en mur, mot hvilken lifvets bljor
brutna falla tillbaka. Raabe har ju inte sagt, att handlandet r
ffngligt, viljan af ondo. Han har inte, d han anbefallde jaget att
rycka sig ls frn vrlden fr att n friheten, dragit den yttersta
slutledningen och hnvisat p den mystiska frsjunkenheten som det
efterstrfvansvrda tillstndet. Men kan man inte i alla fall sga, att
hans blygsamhets- och troskyldighetsidealitet visar t detta hll dr
den inbjuder oss att fjrma oss frn lifvet?

Wilhelm Raabes idealism r vacker och ren. Den r del. Den r skn i
sin absolutism, om man s vill. Men gller den fr mnniskor och
frdrager den lifvet?

  8. 11. 14.




EDWARD STILGEBAUER.

  [Edward Stilgebauer: _Brskungen_. Roman. Auktoriserad fversttning
  af Gustaf Uddgren. A. B. Vstra Sverige, Gteborg.]


Svenska fversttningen af Stilgebauers roman r en grd t den
triumferande Merkurius. Hr har tydligen varit frga blott om att sl
mynt af en rubrik, som just nu har chanser att sticka folk i gonen och
kalla vittra lustar till lifs hos de nya baronerna.

Balzac lt miljonerna rulla i sina romaner, men baron Nucingen var nnu
fga mera n den rike mannen. Hos Zola upptrder _affrsmannen_;
affrsvrlden blir ett stoff fr dikten, och lifvet i modemagasin,
banker och viktualieaffrer frvandlas till episk poesi. Baron Aristide
Saccard r en trollkarl, som stller imaginra vrden p aktier och
lyfter 40% dividend p obefintliga kapital... Hans storhet beror af
hans intuitiva knnedom om penningens lif och om brsens vsen; han
r inte blott en knipslug och fr intet vjande person -- han knner
instinktivt hur sakerna komma att utveckla sig i det gifna fallet, och
det lyckas honom att spela Svarta Petter i andras hnder.

Zola har haft en del otur med sina tyska disciplar. Max Kretzer t.ex. --
den tyske Zola -- r en fantasils, mycket hedersam och nstan lika
ointressant referent af sociala stllningar och frhllanden i 80- och
90-talets Tyskland. Han saknar ju inte vrme: ett visst, socialt
medlidande som kan ge frg t en skildring. Men det rcker nppeligen
till att gra honom lsbar fr en icke-tysk publik. Hans smak r fga
odlad, hans stil r ojmn; och det enda, som verkligen r hjdt fver
alla tvifvel, r hans osjlfstndighet.

Ville vi lifva upp denna dystra karakteristik (som emellertid ingalunda
bygger p bekantskap med Kretzers hela vidlyftiga alstring), s kunde vi
sga, att han ger ett uppst. Det r i regel en srskild id han vill
ha fram. Den kan vara en nskan att vcka deltagande med olycksbarnen i
storstadssamhllet; den kan vara bemdandet att reda ut frgan om
frhllandet mellan storindustri och handtverkeri -- iden roman, som
gller som Kretzers frnmsta skapelse, skildras hur fabriken frstr
personligheter, delgger hem.


Stilgebauer debuterade som kndt fr c:a 12 r sedan med en roman
benmnd _Gtz Krafft, historien om en ungdom_. Den tillhrde den d, och
alltjmt, populra utvecklings- eller bildningsromanens art. Den
omfattade tta eller tio volymer fulla af romantik och sentimentalitet i
ganska rafflande blandning, och den tecknade med minutis noggrannhet
hjltens frehafvanden hvar enda dag af ret under tskilliga rs tid.
Hvad den gde af intresse bestack sig i de antydningar den gaf om
stmningslifvet och tankelifvet hos tysk akademisk ungdom p 90-talet.
Som litteratur var den afsevrdt skral.

I sina senare romaner har Stilgebauer anslutit sig till Zola. Det har
skett i annan mening n fallet var med Kretzer. Stilgebauer har inte hos
Zola skt formen fr en skildring anlagd i det sociala uppstets tecken;
han har inte heller sett sig om efter ett std fr ngon viss
konstnrlig afsikt. Hvad han skt och funnit i Rougon-Macquart-serien
har varit underlaget fr en sensationsroman.

Stilgebauers frfattarskap tillhr nmligen, som _Brskungen_ visar,
sensationslitteraturen; och rknar man icke frty med hans bcker,
s beror det blott p reklamens makt fver tanken.

Den egenskap, som i synnerhet frapperar i _Brskungen_, r den mrkliga
ofrmgan att sammanhlla hndelsefrloppet och att upprtthlla
sammanhanget mellan hndelserna och personerna och mellan dessa
inbrdes. Jag trotsar hvem det vara m att ge en resum af boken.
Hvarenda figur vandrar sina egna privata vgar. Fabeln r absolut
obefintlig trots en massa accidanger, sjlfmord och slaganfall, missfall
och vansinne. Och frbluffad sprjer lsaren, hvad meningen kan ha varit
med alltsammans. _Brskungen_ r ett referat af en massa spridda
episoder.

Dessa episoder synas vara gnade att utfva en fascinerande inverkan p
en tysk genomsnittspublik. S nr som p den poetiske judeynglingen
David Mandelbaum bestr personalen af frstklassiga mnniskor:
prinsar, blgda kavalleriljtnanter och miljonrer. Dessa personer rra
sig i en omgifning prglad af en frfining, till hvilken vi finna ett
motstycke endast hos Henning Berger. Den store miljonren lter mblera
sin villa hemtrefligt, ja, rentaf frnmt. Hans maka bestr sig hvar
dag lyxen af ett varmt bad som doftar af Eau de mille fleurs. Vid den
middag, som krner familjens mondna bana, stod, alldeles som hos en
kunglig familj, bakom hvarje stol en guldgalonerad betjnt, som hade att
ombyta serviser, lgga fr af de kostbara rtterna och gjuta i af de
obetalbara vinerna. Och: naturligtvis var menun affattad p franska
sprket, hofvets och diplomaternas sprk. Vid samma tillflle yppade
sig det ltta rasslet af sidenjupongerna, -- -- detta ltta frou-frou,
som i denna atmosfr af underbara parfymer och rikt doftande viner och
matrtter ej frefll oangenmt.

I denna utskta omgifning rr sig en societet af kristna och judar.
Antydningar finnas (ibokens prolog), att frfattaren mnat teckna en
motsats mellan dessa element, dock, sjlfva romanen innehller ingenting
i den vgen. Bokens titel synes antyda, att frfattaren umgtts med
tanken att skildra affrslif och brsmnniskors frehafvanden --
emellertid, brsen berres inte, och af finansiellt intresse intrffar
ingenting annat n ett kursfall, som visserligen tar fljande effektiva
frlopp: drp brjade aktierna falla allt hastigare och hastigare,
slutligen p en vecka hela etthundrasjutton procent. -- Det stoffliga
intresset saknas sledes helt och hllet. Af en id har _Brskungen_
inte minsta skymt. Jag har citerat ett och hvarje; jag behfver sledes
inte srskildt tillgga, att Stilgebauer saknar hvarje tillstymmelse
till formell talang. Han ger inte ens den yttre frdighet, som skulle
tillta honom att ndtorftigt bemantla syftet med vissa skildringar af
ett srskildt slag, p hvilka _Brskungen_ inte lider brist. Och s blir
intrycket af denna succsbok och dess upphofsman i en sllsynt grad
osympatiskt.

Frfattaren har haft den oturen att f en kongenial fversttare.
fversttaren gr frfattarens allsidiga talanglshet full rttvisa.
Han har dessutom kryddat med tskilliga tolkningsfel.

  5. 8. 16.




SEM BENELLI.

  [Sem Benelli: _La Gorgona_. Episkt drama i fyra akter. Fratelli
  Treves, Milano.]


Sem Benelli heter en italiensk dramatiker, som tillsvidare torde ha
frblifvit ganska oknd utanfr sitt fdernesland, men rtt skert
kommer att lta tala om sig en vacker dag.

Jag har inte funnit ngra biografiska notiser om Benelli. Men det ser ut
som vore han fdd efter 1880, och han har sledes tiden fr sig.

Den gngna tiden har han begagnat ganska vl. Hans ldsta arbeten knner
jag ej. Men sedan 1905 har Benelli hunnit utge en diktsamling, _En
tidernas son_, sex dramer p vers, ngra af dem i stort format, och en
komedi p prosa.

Bortse vi frn den franskt pverkade skolans epigoner (och hnfra vi
d'Annunzio till ett ldre skede), s kunna vi sga, att det nutida
italienska dramat fretrdes af Enrico Butti -- som fr inte lnge sedan
afled -- och Roberto Bracco.

Butti uppbyggde med mnga heta ord en teaterdikt, som i synnerhet r
sval idealitet. Vi ana under de starka motsatserna i hans skdespel en
mnniska, hvars hemvist snarare r andens vrld n kttets.

Braccos frsta stycken lifvades af det upphjda syftet att roa, och han
sparade hvarken p den kvickhet han till en viss grad ger, eller den
cynism som han ger i nnu hgre grad. S kastade han sig med sydlndsk
passion fver tidens frgor af olika slag -- bland dem inte sist
feminismen -- och hans teater blef till sin strre part en skdebana fr
demonstration af teser.

Butti var den fdde ideologen. Bracco r den habile -- med s.k.
teatersinne utrustade -- frfattaren af idskdespel. Ihvarderas teater
spelar problemet en afgrande roll.

Fr Sem Benelli spelar problemet som sdant ingen roll. Iderna ro
honom ganska likgiltiga. IBenelli har det nutida italienska dramat
erhllit en diktare som endast r konstnr och poet.

Dock, ett par ider har Benelli i alla fall. Och d de inte ro dess
flere, hller han s mycket mera p dem. Den ena r patriotismen. Den r
hvad italienarne kalla en campanilism: den omfattar frmst den flck
af fderneslandet som skdas frn fdernestadens klockstapel. Benelli r
en gldande lokalpatriot, och outtrttligt och med en vacker hnfrelse
firar han Florens.

Benellis andra favorittanke r den fvertygelsen, att den historiska
utvecklingen inte skapat ngon skillnad mellan dagens slkte och den
mnniska, som lefde fr hundrade r sedan. Besjungen eder egen tid
fven genom frgngna tiders historiska hndelsefrlopp och knslor --
med detta motto inleder Benelli en af sina dramer -- och I skolen varda
oddlige. Det r skert alldeles srskildt behagligt att identifiera
sin egen dag med fdrens grdag, nr ens land har Italiens lysande
frflutna. Benellis landsman Adolfo Albertazzi gr precis som han, blott
nnu mera afsiktligt, itskilliga romaner och noveller.


Det motto jag anfrde ur en af Benellis dramer kan st fr hans teater i
dess helhet; den spelar med ett enda undantag i frfluten tid. Helst fr
oss Benelli till Renssansen, och skdeplatsen r d Florens. Men det
hnder ocks, att han frflyttar oss tillbaka till nnu aflgsnare
skeden: _De tre kungarnes krlek_ och _Rosmunda_ spela p
folkvandringarnas tid, och vi ha hr bde longobardiska mn och
gepidiska kvinnor. Men vi lmna dem, fr korthetens skull, och s fven
det kulturhistoriskt betonade dramatiska poemet _Il Mantellaccio_, en
skildring ur de vittra akademiernas lif och verksamhet i Renssansens
Florens.

Dramat _Brutus' mask_ har gnats den Lorenzo de' Medici, som n har
kallats Lorenzino, p grund af att han var liten till sin vxt, och n
ter Lorenzaccio p grund af att han var stor i sin ondska.

Ty denne Lorenzo de' Medici tyckes ha varit ett under af elakhet -- han
frefaller att p ett enastende stt ha frkroppsligat den sida af
Renssansen, som var grnsls sjlfhfdelse och fullstndig frigjordhet
frn moraliska frestllningar. Hans korta lif var en lng fljd af
skurkstreck. Burckhardt anser, att de mste frklaras som uttryck fr en
alltuppslukande drift att till hvilket pris som helst vinna ryktbarhet.
Trsten efter bermmelse var en af tidens stora lidelser, sger
Renssansens kulturhistoriker, och viljan att lefva kvar som ett namn p
allas tunga var driffjdern till mnga stora handlingar och mnga
ruskiga dd.

Bland de tgrder Lorenzaccio vidtog fr att vinna ett evigt namn, intar
mordet p hertig Alessandro de' Medici, Florens' tyrann, en framstende
plats. -- Alessandro hade frgfves skt vinna Caterina Ginora,
Lorenzaccios moster. Lorenzaccio erbjd sig att jmna hans vg och
begagnade sig af sin krlekssjuke frndes glmska af sina vanliga
frsiktighetsmtt. Mordet frfvade Lorenzaccio bitrdd af en bravo med
det ltt farsmssiga namnet Scoronconcolo -- han hade nmligen svrt att
frdra synen af blottadt stl. Den vapenlse Alessandro vrjde sig s
godt han kunde, och det berttas att han med tnderna tillfogade
Lorenzaccio ett bldande sr i handen. Det r ett pittoreskt drag som
gr igen i litteraturen, ja, Lorenzaccios blessyr har till och med
besjungits p lyriska vers. En frfattare gnade fr ngra r sedan
Lorenzaccio en rerddning p inemot femhundra sidor -- s liten ra
krfver s mnga ord -- och han slutade med en sonett, ihvilken han
meddelade oss, att han i sin egen hand knt svedan af hertigens bett.

Hvilken var Lorenzaccios bevekelsegrund? Vi ha sett, hvad Burckhardt
tnkte om saken. Sjlf frklarade Lorenzaccio, att han mrdat tyrannen,
lifvad af ett gldande frihetsbegr. Han jmfrde sig med Brutus, och
det var mnga som gfvo honom hedersnamnet den nye Brutus.

I detta ljus har Romantiken sett honom, som man kan frst. Alexandre
Dumas framstller honom i sitt drama _Lorenzino_ som den dle och store
frihetshjlten. Det r visserligen ett brott att ge dig absolution,
sger biktfadern Fra Leonardo, men jag gr det i alla fall, och om Gud
en gng krfver rkenskap af dig, s blir det _jag_ som trder fram och
sger: Herre! se hr den skyldige! Och dramat slutar med att Lorenzino
proklamerar friheten som sin religion.

Frihetshjlte r han som bekant ocks i Alfred de Mussets drama
_Lorenzaccio_; det har sagts, att han hr fretrder 1830-talets
republikanism och liberalism.

Men han r en frihetshjlte som frlorar tron p sin uppgift och sjlfva
tilliten till frihetens frmga att ge mnniskorna hvad de vnta sig af
den. -- Fr att n sitt ml gr sig Lorenzaccio till tyrannens vn.
Vid hans sida stiger han ned i en afgrund af last och ondska. Han mste
frst gra vld p sin dla natur fr att kunna andas den frgiftade
luften. Han vnjer sig smningom vid den -- frstllningen blir efter
hand en vana. Och en dag upptcker han, att frdrfvet frtt sig in i
hans sjl, och att han frlorat tron p sin id.

Han tror inte lngre p friheten, men han skrider i alla fall till
grningen, drfr att den har sina rtter i hans liljerena ungdom.
Mussets Lorenzaccio ddar tyrannen drfr, sger han, att denna handling
i sig rymmer hvad som nnu finnes kvar af hans forna jag. S blir summan
af Mussets drama om Lorenzaccios moraliska upplsningsprocess den,
att mnniskan icke r nog stark att hfda sitt vsens sknhet om hon
frsnker sig i fulheten, och att den id frvanskas och frspilles,
som drages ned i smutsen.

Benellis grepp ger sig redan ur titeln p hans stycke: _Brutus' mask_ r
ett drama om den falske Brutus. -- Lorenzino lskar sin ungdomliga
moster Caterina Ginora. Caterina str i begrepp att bnhra honom, dock,
hertig Alessandro aflgsnar honom genom en list och gr sjlf ett frsk
att ga henne med vld. Idetta gonblick tervnder Lorenzino. Uppfylld
af svartsjuka och hmndbegr, ddar han Alessandro.

Lorenzino kan inte yppa verkliga anledningen till sin grning, och han
griper till den nrmast liggande frklaringen och lter frst, att han
drog sin dolk fr friheten. Han accepterar retiteln den nye Brutus,
och under den landsflyktige fosterlandsvnnens mask irrar han omkring i
frmmande land under tskilligar.

Benellis Lorenzino r en mycket omoralisk individ -- det hindrar inte,
att osanningen brjar trycka honom. Det enerverar honom att han, som
sannerligen inte varit van att lgga band p sig, skall se sig tvungen
att frstlla sig. Ensamheten gr sitt till: hans falska stllning
plgar honom allt mer och mer. Och hur det r, s finner han till sist
styrkan att verkligen bringa friheten det offer, som han _inte_ hade
bragt henne.

Den nye tyrannens lejda mrdare nalkas. Har jag inte, sger Lorenzino,
under mitt lif gjort ngot fr den frihet hvars dle frkmpe jag
ansetts vara, s skall tminstone min dd gagna den; jag skall ge
frihetsvnnerna ett fredme! Och s lter han lugnt mrda sig: som den
Brutus han troddes vara under lifvet och till sist blef i dden.

Som synes r _Brutus' mask_ p visst stt _Lorenzaccio_ i contre-partie:
iBenellis drama frvandlar sig lgnen till sanning. Det hela r mycket
trefligt anlagdt. Skada blott att uppslaget utvecklats p ett s
summariskt vis, att inte heller formens enhetlighet r bttre genomfrd.
Hela frra hlften af tredje akten verkar platt regissrsdramatik.


Hel och kraftig form och energiskt genomfrd utveckling ro dremot
knnetecknen p dramat _La cena delle beffe_. -- _Beffa_ betyder
streck (som spelas ngon), upptg, skoj o.s.v., med den speciella
nyans vi knna frn det franska _farce normande_, det engelska
_practical joke_. Det r ett mycket handgripligt och ytterst ogeneradt
skmt.

Stycket spelar i Medicernas Florens p Il Magnificos tid. Giannettos
lif har gestaltat sig till en oafbruten _beffa_ af vrsta slag
arrangerad af de bda brderna Gabriello och Neri. Nr Neri till sist
spelar Giannetto det sprattet att berfva honom Ginevra hvars gunst han
efterstrfvar, r mttet rgadt och Giannetto rufvar p hmnd. Han
freslr Neri ett vad, pstr att Neri inte gr i land med en viss
vansinnig handling. Neri utfr den: med det af Giannetto berknade
resultatet att han tages fr en dre och gripes och insprras. Giannetto
begagnar konjunkturerna och erfrar ndtligen den skna Ginevra, Neris
lskarinna. Gabriello har under allt detta fretagit en resa.

P inrdan af en erfaren vninna simulerar Neri verkligt vansinne. Han
ger det formen af ett mildt och melankoliskt drmmeri, och man terger
den ofarlige dren friheten. Men Giannetto har genomskdat Neri, och han
tnker med oro p den _beffa_, den fruktansvrda vedergllning, som Neri
efter allt detta med skerhet har i beredskap fr honom. Nden fder
uppfinningen, och Giannetto uttnker och stter i verket fljande
kombination. Neri fr med Giannettos goda minne smyga sig in i Ginevras
hus. Samma dag har Neris bror Gabriello ofrmodadt tervndt till
Florens. Ocks han r frlskad i Ginevra. Giannetto bereder i all
stillhet Gabriello tilltrde till hennes boning. Neri hr ngon komma,
Neri tror att det r Giannetto. Och han stter ned sin frmente fiende
och vandrar rusig af triumf sina frde. Men p trskeln mter honom
Giannetto, inte mindre njd, och frfrad fver denna ofrmodade
uppstndelse frn de dda och frtviflad fver sin grning som han nsta
stund fr klar fr sig, strtar Neri bort, nu vansinnig p fullt allvar.
Och det blef sledes Giannetto, den svagare armen, det frslagnare
hufvudet, som gick segrande ur den upptgsmakarnes tvekamp som r det
som man ser ganska kraftiga innehllet i Benellis dramatiska poem.

_Gyckelmakarnes gstabud_ representerar det bsta i Benellis konst och
frst och sist den energi han ger och frstr att frverkliga p ett s
direkt stt. Omskrifningen r honom obekant -- att frskna r en tanke,
som aldrig dragit genom hans medvetande. _Gstabudet_ r en blodig
komedi.

Versen r diktarens egen skapelse. Den svarar frtrffligt mot verkets
anda. Den r en jambisk blankvers med fem hjningar, krf, skroflig,
formad -- vill det synas -- ianslutning till Shakespeares jamber. Dess
knnetecken r dess dramatiska energi.


Ocks det episka dramat _La Gorgona_ utspelar sig inom ramen af
Renssansens skdning. -- Pisas hela manliga befolkning drar ut i krig
mot de turkiska sjrfvarne. Staden med sin befolkning af kvinnor,
gubbar och barn, anfrtros t de florentinska bundsfrvanternas skydd.
Deras chef den gamle Marcello Figuinaldo slr lger kring Pisa och
frbjuder vid ddsstraff eho det vara m att vga sig inom den fridlysta
stadens murar. En lampa, tecknet p den fred som lysts fver Pisa och
symbolen fr de pisanska kvinnornas okrnkbarhet, tndes, och den heliga
eldens vrd anfrtros t la Gorgona, den sknaste af Pisas jungfrur.

Men Lamberto Figuinaldo, den gamle Marcellos ungdomlige son, r inte
njd med det hedrande uppdraget att vaka fver de pisanska kvinnornas
dygd. Han hade gjort sitt bsta fr att byta med Arrigo, de bortdragande
krigarnes anfrare, och d Arrigo frblef omedgrlig, beslt han att
hmnas. -- Han vet att Arrigo lskar la Gorgona. Han beger sig en natt
in i staden fr att krnka den heliga eldens vrdarinna och dymedels
tillfoga Arrigo en outplnlig skymf.

Lamberto intrnger i la Gorgonas hus. Hr mter honom en fverraskning:
la Gorgona tillstr att hon lskar honom. Men Lamberto kan inte vldfra
sig p en kvinna som lskar honom, han kan det s mycket mindre som han
upptcker, att den bestndiga tanken p la Gorgona faktiskt utvecklat
sig till krlek! Och efter en kyss full af lidelse och oskuld beger
han sig tillbaka till lgret. P vgen upptckes han emellertid af
vaktposterna, invecklas i kamp med dem, sras, fvermannas och fngslas.
-- Marcello underrttas om att en af hans mn trngt in i den fridlysta
staden. Inamn af Florens' heder befaller Marcello att den brottslige
skalld.

En deputation af pisanska gubbar infinner sig fr att utverka nd fr
den lifdmde. Marcello beropar sig p lagen och afslr. Nu infres
frbrytaren: Marcello erfar att det r Lamberto. En deputation af
pisanska kvinnor och jungfrur, anfrd af la Gorgona, uppenbarar sig i
sin tur. Marcello frblir obeveklig. Det enda han, iett samtal mellan
fyra gon, gr inp, r Lambertos bn att n en gng f tervnda till
Pisa fr att sga la Gorgona farvl. Men r Lamberto inte tillstdes nr
trumpeterna frkunna dagens inbrott, s kommer han, Marcello, att sjlf
hembra sig som ett frsoningsoffer t Florens' krnkta heder!

Lambertos och la Gorgonas upprrda knslor komma dem att glmma tidens
flykt. Pltsligt skalla trumpeterna i fjrran. Den nya dagen har brckt,
Lamberto har sledes offrat sin fader! Han vandrar ut i rummet bredvid
och ddar sig. Dock, insta gonblick infinner sig Marcello
lifslefvande. Pisas flotta har segerrik tervndt frn sin expedition
mot turkarna, och trumpetsignalen var en segerfanfar. Den allmnna
gldjen kan inte f stras genom Lambertos dd. Marcello har gifvit med
sig och kommer fr att sjlf meddela sin son detta glada budskap. Han
finner Lambertos lik. Men en gammal kondottir knner gestens vrde och
Marcello rcker la Gorgona den vigda lampan och leder henne ut mot
triumftget, ihvars spets de bda skolag.

Som vi se utvecklar sig i _la Gorgona_ renssansanekdoten till ett andra
Brutus-drama. Det hade inte felat Benelli den ndiga styrkan att forma
detta stoff till ngot rtt mrkligt. Versen skrider ocks hr fram med
mycken dramatisk energi, trots diverse en smula lyriskt formade tirader
och trots en viss d och d framtrdande novellistisk anstrykning i
sjlfva sttet att framstlla. Att Benelli kan stadkomma mnniskor,
och srskildt mn, visade han i _Gyckelmakarnes gstabud_. _La Gorgonas_
personlista saknar emellertid ett motstycke till _Gstabudets_ kraftigt
tecknade figurer. Marcello r visserligen en specialist p kraftiga dd,
en krigare och kondottir. Hans gestalt saknar icke desto mindre den
kraftiga resningen. Saken r den, att han utrustats med diverse
frnimmelser af en vekare art fr att tillrckligt smrtsamt kunna knna
konflikten som han rkar i. Vidare fr han helt enkelt afst en god del
af frfattarens intresse till frmn fr sin son Lamberto och hans
affrer. Dramat har splittrats. Det af Lamberto representerade
hmndmotivet str jmbrdigt vid Brutus-motivets sida; de ha inte ftt
smlta samman, och nr s ytterligare tillkommer, att Lambertos och la
Gorgonas mellanhafvanden frsttas med en del element till ett
psykologiskt krleksdrama, s kan man frst att verket blir hvad
Benelli mhnda med en ltt aning om dess svaghet kallat ett episkt
drama, ett skdespel dr samlingen saknas, dr ocks figurskildringen
lider brist p skarp och genomfrd koncentration.

_La Gorgona_ fogar inte ngot nytt till Pores, Voltaires, Alfieris
gestaltning af temat, och i sig sjlft r ju inte heller Benellis
senaste verk fverhfvan mrkligt. Men det lnar sig att lsa den starka
dikt som _Gyckelmakarnes gstabud_ r, och jag tror att ocks den
moderna romarkomedien _Tignola_ skall bde roa och intressera.
tminstone genom kontrastverkan. Hr har nmligen poeten dragit sig
tillbaka och satirikern trdt fram, och det har sitt behag att iakttaga
den desinvoltura, med hvilken den energiske renssansdyrkaren gr till
rtta med ett stoff som genom sin modernitet fr honom betyder en
frmmande vrld.

En tidernas son har emellertid Sem Benelli kallat sig sjlf, och
mhnda r hans temperament inte s osammansatt som det ser ut. Kanske
har han ngot tillfvers ocks fr vr tid, och kanske kommer han en
gng att betyda ngot fr det nutidsdrama, som med Bracco f.n. rr sig
inom en krets ur hvilken det icke tyckes finna ngon vg.

  25. 7. 13.




MIDDAGSHJDENS DMON.

  [Paul Bourget: _Le dmon de midi_. Roman. 2 vol. Librairie Plon,
  Paris.]


Paul Bourget upplyste oss fr tjugofem r sedan att: tidens vetenskap,
den rliga och blygsamma, erknner att dess vlde upphr vid grnsen
till l'Inconnaissable. Detta var en af de viktigaste sanningarna som
inskrptes i det bermda fretal, riktadt till en ung man, med hvilket
romanen _Lrjungen_ brjade.

Den trettiosjurige Bourgets faderliga maningar och farbroderliga rd
till den unge mannen ro ett af symptomen p det slutande 80-talets och
begynnande 90-talets reaktion mot det vetenskapliga skdningssttets
tyranni i lifvet och litteraturen.

Hans opposition mot vetenskaplighet och rationalism utspelade sig helt
inom ramen fr dem; och dolde _Lgnernas_ och _Lrjungens_ frfattare
ngon srskild relystnad i djupet af sitt hjrta, s var det nog den
att ge sin romandikt en vetenskapligt oanfktbar form. Saken r den, att
man inte grna kan vara mera rationalist n Paul Bourget r af naturen.

Dock, linan mste ju lpas ut. Och det drjde inte s srdeles mnga r,
innan Taines lrjunge officiellt tog plats bland trons frsvarare.

Den kristne apologeten Bourget har frblifvit den frnuftsmnniska han
var, och det r det moraliska, sociala, historiska argumentet han
beropar till kristendomens frmn; det r kristendomen i dess katolska
form, d.. srskildt sledes som den starka, inflytelserika och
ndamlsenligt utbyggda organisationen, hvars talan han fr.

       *       *       *       *       *

I sin nya bok diskuterar han ett sprsml, som han ger denna
uppstllning: en fvertygad kristen, som intar en framskjuten plats i
det offentliga lifvet, hemfaller t en fvermktig passion; ger han
icke dess mindre rtt att kmpa fr den id, p hvilken han tror,
men hvilken han icke ger styrka att frverkliga i sitt lif?

Bourget frdes till denna frga, meddelar han sjlf, genom ett samtal
med Melchior de Vog, och det r kanske ingen tillfllighet att
uppslaget kom frn det hllet. De Vog r den frste, som propagerat
den ryska romanen i Vsteuropa, och man r frestad att i Bourgets
frgestllning igenknna ett problem, som ondligt ofta bearbetats af
den ryska litteraturens romanfrfattare och dramatiker: betingar
kroppens frnedring med ndvndighet ocks andens? kan det moraliska
jaget best ofrkrnkt midt i lifvets fulhet och fasa? Faktum r, att vi
i Bourgets roman ha denna kttets och andens motsats och kamp.

Men medan ryssarna med sin vida knsla icke frnimma ngon olikhet
mellan klasser, ldrar och kn, har Bourget trngt ihop problemet. Fr
kvinnornas vidkommande existerar frgan nppeligen; de ro en gng fr
alla instinktvarelser som lefva blott i sin knsla... Gller det mnnen,
ser saken ut s hr: ungdomen r ytterligheternas tid, och en ung man,
som r inne p rtta vgen, frverkligar det rtta utan prut, med den
entusiasm och absoluta tro som tillhra hans lder. Fr den mogne mannen
ges det dremot en stund, d marken brjar svikta under hans ftter,
och den vrld, ihvilken han lefvat, pltsligt skakas nda ned i sina
grundvalar. Det r de frsta ren inne p fyrtiotalet, hans styrkasr.

Munkarne i medeltidens kloster talade om en daemonium meridianum, en
middagstimmans dmon, och de frstodo med detta uttryck ur 91:a psalmen
en verklig dmon. De hade mrkt, att den sjtte stunden --
d.v.s.12-tiden p dagen -- var en fventyrlig timma. Kroppens matthet
efter vakan och fastan ndde sjlen, och frestaren fick en farlig makt.
Det blef en djup trtthet och leda, en bitter afsmak fr de heliga
tingen, den nedslagenhet och vanmakt som kallas acedia -- lttja --
och hvilken p grund af sina vdor fr sjlens lif upptagits bland
ddssynderna.

Denna middagshjdens dmon r som sagdt hos Bourget en frestare,
som upptrder nr mannens lif ntt sin middagshjd. Hans tillvaro har
hittills betydt ostrd utveckling af kroppens och sjlens krafter;
han har gtt frn framgng till framgng; han njuter nu knslan af sin
styrka. Det r ett rus af vlbefinnande, en svindlande lyckoknsla;
det r samtidigt en dunkel lngtan efter ngot nytt. Omdmet frdunklas,
han frlorar sinnet fr proportionerna, och han kastar sig ut i fretag,
hvilka g ver aevne. _Hgmodet_ har vaknat.

Acedian var rtteligen ett hypokondriskt svrmod, som lt den angripne
frfalla till andlig trghet och betog honom frmgan af fruktbart
handlande. S ser Dante p saken, nr han i _Infernos_ sjunde sng sger
sina ord, strnga ord, om de lttjefulle. -- Bourget betecknar med
acedia ett tillstnd af oro, ihvilket sinnet frlorat sin jmnvikt. Den
angripne frfaller till sjlffverskattning och sjlffrhfvelse; isitt
hgmod upphfver han sig till sin egen styresman. Han tummar p
religionens bud och afskuddar sig beroendet af moralen; ja, det kan g
nda drhn, att han lser gemenskapen med Gud. _Middagshjdens_ dmon
skildrar en sdan kris i modernt katolskt sjlslif. Boken r romanen om
den farliga ldern fr den kristnes andliga jag.

Louis Savignan r en af den franska katolicismens ledande
personligheter, bermd historiker, en lysande polemiker. Han har frr i
tiden varit frlskad i en ung flicka, som fvergifvit honom fr att
gifta sig med den rike industriidkaren Clavires. Vid 43 rs lder mter
han henne nyo. Den gamla knslan, som nr allt kommer omkring aldrig
riktigt varit dd, vaknar p nytt. Savignan frblindas af middagshjdens
dmon, ger vika fr sina sinnen och invecklar sig i ett brottsligt
frhllande.

Det r af ingen srskild betydelse fr sjlfva tesen, att Savignans
lskarinna icke r en troende. Fr frfattaren till _Mensonges_,
_Cruelle nigme_, _Crime d'amour_ r nmligen krleken en gng fr alla
en makt, som drar ner mannen, och kvinnan r bojan som fjttrar honom
vid materien. Hon ter ut alla andra frnimmelser hos den hon lskar fr
att ensam f regera fver hans knsla och hans tanke, och hon vidgar p
detta stt spelrummet fr sinnena: nda tills mannen r idel lg drift.
Det hnde Claude Larcher och Hubert Liauran och p stt och vis ocks
Armand de Querne, det hnder fullt regelrtt fven katoliken Louis
Savignan.

Savignan frlorar visserligen inte sin tro. Men hans knsla, som helt
gifvits t krleken, vnder sig bort frn tron, och hans kristendom
mekaniseras, den blir gamla vanan, en yttre hllning som saknar inre
mening, drfr att han inte lngre frverkligar den i sitt lif.
Savignans religiositet frtorkar, frlorar sin fruktbarhet; den lifvar
och inspirerar honom inte lngre, och han kan drfr inte lngre p ett
effektivt stt verka fr den goda sak, hvars frkmpe hanr.

Till en liknande desdiger punkt nr en annan af romanens figurer, den
katolske prsten abb Fauchon. Han skall representera modernismen, men
det kan betviflas att modernisterna ville erknna honom som en af de
sina. Abb Fauchon svrmar fr katakombernas kristendom, han bekmpar
celibatet, han drmmer om en alla beknnelsers frening i en och samma
universella, verkligt katolska kyrka, och utan att bry sig om Roms
bannlysning lyssnar han till sitt hgmod och ger till sist eftertryck
t sin frkunnelse genom ett skandalst gifterml. -- Savignan och
Fauchon, det r tv mnniskor som middagshjdens dmon bragt till
afgrundens rand, tv sjlar nra att frspillas.

I kristendomens midt str terlsningstanken, den oskyldige offras fr
att terkpa de skyldige. Fljaktligen mste i denna katolska roman ett
offer ga rum: om inte de frvillade skola g frlorade. Den oskyldige
r Jacques, Louis Savignans nittonrige son.

Ocks han r troende. Fretar han t.ex. en jrnvgsresa, s begr han
frst nattvarden: vi ro nmligen kallade, ingen knner stunden, och det
r brottsligt att lmna frgan om den eviga vlfrden t
tillflligheterna. Jacques Savignan r en af de dlaste litterra
figurer jag tminstone stiftat bekantskap med. Hans korta lif r tro,
hopp och krlek i hgsta potens, evangelisk godhet, fvermnsklig
sjlffrnekelse.

P grund af hndelsernas -- man kunde kanske ocks sga: slumpens --
logik rkar den unge mannen ut fr ett ddande vdaskott. P sitt
yttersta helgar han sig som ett offer fr sin far, hvars hemlighet just
blifvit honom uppenbar, fr den affllige prsten, som varit hans lrare
och gift sig med hans lskade, fr alla dem hvilka fallit af, gtt vilse
eller vackla. Och effekten r underbar: hans far afstr frn sin
brottsliga lycka; den defroquerade abben gr i kloster; m:me Fauchon
tervnder till sitt hem, ja, den materialisten och socialisten
Clavires lofvar att i deputeradekammaren beakta den betrngda
katolicismens rttvisa fordringar. Men summan af saken, facit af Louis
Savignans och abb Fauchons upplefvelser, r -- s sammanfattar
benediktinermunken Dom Bayle romanens svar p frgan -- den lrdomen,
att man mste lefva som man lr, ty eljes slutar man frr eller senare
med att lra som man lefver.

_Middagshjdens dmon_ r ytterst diffus, som man sger, och det r
verkligen bde si och s med sammanhanget i boken. Man lser den i alla
fall med intresse. Bourget har inte p mycket lnge stadkommit en s
fngslande historia. Jag behfver knappast tillgga, att intresset
frmst ligger i stoffet, iromanens skildring af mnniskor och
frhllanden ur en vrld, som inte kunnat vara mera specifik. Sjlfva
skdningen, Bourgets politiskt-religisa tanke, knna vi af gammalt.
Katolicismen r ordning, klarhet och reda; katolicismen r traditionen.
Katolicismen r ngot eminent franskt, den r sjlfva Frankrike, och
kyrkans fiender ro drfr ocks fderneslandets. Bourget bemdar sig
visserligen denna gng srskildt flitigt att icke inskrnka
kristendomens roll till ett disciplinarmedel, och han bjuder
systematiskt till att i ortodox anda framhlla religionens betydelse
ssom sdan, dess betydelse fr mnniskan ssom sdan och ej blott fr
mnniskan som samfundsvarelse. Men Gud vet om det i grund och botten ges
ngon vsentlig skillnad mellan Voltaires syn p den socialt nyttiga
kristendomen och Paul Bourgets katolicism.

  9. 8. 14.




MAURICE DONNAY SOM FEMINIST.

  [Maurice Donnay: _Les claireuses_. Skdespel i fyra akter. La
  petite Illustration, Paris.]


Maurice Donnay tervnder i sin nyaste komedi till ett af sina ldsta
motiv. Han upprepar ju inte direkte i _Les claireuses_ den pikanta
fabel han till sitt eget stora nje sysslade med i debutkomedien
_Lysistrata_ vid tiden fr sin verksamhet under Svarta Kattens hgn p
Montmartre. Men berringspunkterna mellan de bda styckena ro tmligen
tydliga och ganska mnga.

_Lysistrata_ var de athenska kvinnornas kamp fr att tvinga sina mn att
gra ett slut p det ndlsa kriget med Sparta, och komedien skildrade
hur de ndde sitt ml genom en ktenskaplig strejk. Donnays hela syfte
var att ge en uppvisning i den ekvilibristik, som r en flink auktors
lindanseri p yttersta grnsen emot det som inte kan sgas, knappt fr
antydas. Han beropade sig i prologen p Aristophanes och han talade om

  La rude franchise du matre,
  Franchise qui peut vous paratre
  Extrme,  vous qui nommez chat
  Ce qui n'est pas du tout un chat.

I en sdan ton och p en dylik linje rrde sig verkligen komedien, och
den som gjorde sig den minsta illusionen om det glada spelets betydelse,
var frfattaren sjlf.

Det nya stycket upptrder med en tendens; i_Fregngskvinnorna_
presenteras en tes.

Miljn r nutida franska rstrttskvinnors milj. Det r ett ofantligt
mondnt sllskap. Extremaste elegans, utsktaste frfining etc.;
ingenting af det maskulina i en ldre, stridbarare generations thfvor
och propagandametod. Hjltinnan hr till en art som vi nogsamt knna
till frn _La douloureuse_, _Les amants_, och hon och hennes omgifning
mlas i rosenrdt och sockerstt. Sker det litet mera summariskt n
vanligt, med litet mindre af krleksfull betagenhet, s beror detta
endast drp, att hr r frga om typer hvilka s pass lnge varit
konventionella, att teckningen fullstndigar sig sjlf.

Hjltinnan r sledes inte ny som yttre uppenbarelse, men hon visar sig
under en ny aspekt. Hon har trdt i berring med en social tanke. Hon
har tillgnat sig kvinnofrigrelsens id. Hon har helt stllt sig
under dess tecken. -- Se hr resultatet.

Jeanne tar skilsmssa frn sin man, drfr att han inte senterar
feminismen och inte frstr, att det intellektuella ger sitt vrde
framom det som blott r sinnenas lif, ocks drfr att hon fr sin del
trngt allt djupare in i kunskapen om sig sjlf och efter hand knt
hur ett sllsamt frihetsbegr vuxit allt starkare inom henne...

Andra akten: intensiv verksamhet i det feministiska hgkvarteret.

Tredje akten: fortsatt verksamhet, komplicerad genom den stora krlekens
utbrott. Jeanne har blifvit Jacques' lskarinna. Han vill gifta sig med
henne. Hon vgrar. Hon kan inte desavouera det steg hon tog --
ifeminismens namn och idens intresse -- nr hon skilde sig frn sin
man; hon mste ocks beakta det sllsamma frihetsbegrets kraf! Jacques
anser emellertid fr sin del -- iolikhet med s mnga af Donnays
hjltar -- att krleksfrhllandet lmpligen beseglas genom ktenskapet,
och han uppstller fljande ultimatum: antingen fullstndig
underkastelse under krleken, med giftermlet som synligt yttre tecken,
eller ock brytning och farvl fr alltid.

Och den oundvikliga underkastelsen ger rum. Jeanne uppsker Jacques i
hans hem p landet, isista aktens enda scen, och de bda besluta sig
fr giftermlet, fr ett ktenskap som kommer att bli -- ienlighet med
Bossuets definition -- la parfaite socit de deux coeurs unis; det r
Donnay som citerar Bossuet och inte jag.


I _Lysistrata_ fljde Donnay den fornklassiska frebilden, och det var
det skabrsa i uppstllning och fabulering han hade i gnasikte, nr han
skildrade den intressanta strejken. I_Fregngskvinnorna_ har en liten
tillspetsning gt rum; det nya stycket har frlagts till idkonfliktens
plan, och den id, som r sann, fr segra fver den, som p sin hjd kan
kallas riktig. Denna gng r det mannen som strejkar, kvinnan som ger
efter. Naturen tar ut sin rtt, eftersom det r naturen som br ha sista
ordet.

Mellan Donnays frsta och sista stycke ligger en lng rcka af
skdespel. De hnfra sig nstan alla till kvinnan, till frgan om
hennes egenart och om hennes krleks art, till motsatsen mellan mannen
och henne. Donnay har sledes inte helt kunnat undg att snudda ocks
vid frgan om kvinnan srskildt ssom samfundsvarelse.

Tydligast har detta skett i komedien _L'affranchie_. Denna treaktare
tyckes faktiskt, iden lnga scen som upptar hlften af andra akten,
komma att utveckla sig till en komedi om feminismen.

Det salongssamtal, som hr formats p ett s roligt stt, fladdrar
frmst kring detta tema. Uppslaget till debatten ge tv
rstrttskvinnor, af hvilka den ena just tervndt frn en resa, som
bragt henne i berring med Ibsen. -- Ni har sledes talat med Ibsen?
sger en af de nrvarande. -- Ja, jag har haft denna upphjda
sinnesrrelse, blir svaret. -- Hur frefaller han? --h, det r en
mycket framstende personlighet.

Vi lmnas sledes i okunnighet om de tnkvrda ord, med hvilka Ibsen
mhnda -- sdant ingick ju inte i hans vanor -- hade utvecklat sin
sikt i kvinnofrgan. Men vi f veta, hvad den innebr fr Donnay och
fr personerna i hans komedi. Den r fr feminismens anhngare krafvet
p kade borgerliga rttigheter med rstrtten frmst p programmet. Den
innebr fr Roger, frfattarens sprkrr, en mot naturen riktad strfvan
att utplna motsatsen mellan knen. Det finnes ocks en frnuftig
feminism, sger Roger, men med lagen och paragraferna och deras
frbttring har den ingenting att skaffa. Den uttrycker sig helt som en
strfvan att upplysa och hja sjlarna. Och denna strfvan ter, ja,
den har att frverkliga sig inom de grnser, som naturen dragit kring
kvinnan -- den svagaste i andligt hnseende liksom i kroppsligt.

Hrmed kan den teoretiska debatten anses afslutad. En illustration
erhller Rogers tes i det drama, som utvecklar sig genom frsta aktens
senare hlft, andra aktens slutscen samt tredje akten. -- M:me de
Moldre, titelfiguren i _Den frigjorda_, r en kvinna som i mycket hjt
sig fver det tvng, som samhllsfrhllandena lgga p hennes kn. Hon
r klokare n andra och vidsyntare -- hon har i alla fall frblifvit en
sann kvinna.

Men att vara sann kvinna betyder inte att hlla sig till sanningen och
vandra p de raka vgarna. M:me de Moldre ljuger inte blott nr hon
bedrar sin lskare, Roger. Hon ljuger ocks d, nr det inte behfdes.
Och nr Roger stller henne till rtta, kan hon endast svara, att hon
mste bedra honom, ehuru hon lskade honom, och att hon mste ljuga
fr honom: ehuru hon mycket vl kunnat sga honom sanningen. Hon
handlade som hon handlade, drfr att hon inte kunde annat.

Rogers svar ger oss tanken i Donnays komedi om _Den frigjorda_. Jag hade
kunnat komma fver ditt felsteg, sger han. Men du ljg fr mig i de
stunder vi ndde hvarandra nrmast; du spelade komedi fr mig i
gonblick som voro fr heliga att vanhelgas genom lgner. Osanningen
ligger i din natur, och lgnen r en del af ditt vsen -- _detta_ r
l'Irrparable, s lter honom Donnay sluta, med ett afsiktligt bruk af
Paul Bourgets ryktbara slagord. Och s blir sledes sens moralen den,
att kvinnorna frvisso inte ha orsak att fika efter rstrtt m.m.,
eftersom de alltjmt, ocks dr de frigjort sig frn mycken svaghet,
ha s goda anledningar att upplysa och hja sina sjlar.


Detta var den frsta granskningens resultat. Som vi ofvan sett,
understrks hnvisningen p naturens mening ytterligare, d feminismen i
_Fregngskvinnorna_ upptogs till frnyad behandling. Icke fr intet har
Maurice Donnay under dessa sista tider hllit fredrag om Molire och
gjort ett skdespel om Molire.

Vi skulle inte ha beklagat oss, om han i sitt skdespel om
_Fregngskvinnorna_ ftt in ngot litet af moliresk must och styrka i
en figurskildring som frefaller tmligen flack, ngot litet af verklig
komisk verv i en dialog hvars esprit r tunnare och billigare n i
hvilken som helst af hans friga komedier. IDonnays teater, ocks i ett
par scener i _Den frigjorda_, finnes ibland en flkt af stmning, den
posie, som r ironi och knslighet. Den frutstter att frfattaren
varit med p ett hrn, att han med figurerna gifvit ocks en hrsmn af
sig sjlf. Hans senaste skdespel saknar denna atmosfr; den saknar
luft, och gud vet om ngon af personnagerna, Jeanne inberknad, har en
enda rd blodkropp i den blacka vtska som flyter i deras dror.

  27. 5. 13.




EN ROMAN OM ROUSSEAUISMEN.

  [Anatole France: _Les dieux ont soif_. Roman. Calmann-Lvy, Paris.]


Anatole Frances nya roman spelar under revolutionen; den gr frn 1793
till slutet af juli fljande r d Robespierre fverlmnades t
giljotinen.

Revolutionsepoken har mer n en gng lockat Anatole France till dikt.
Det har alltid beredt honom mycken tjusning att tnka sig det ljufva
gonblickets lycka frhjd genom lftena om dd och aningarna om
undergng. Lifsknslan upphjd i sin hgsta potens i gonblicket fre
slutet, krleken stegrad till paroxysm, en frintelse fre frintelsen,
det r ngot som mste berra honom ganska lifligt och sl an p
sensualisten inom honom och p filosofen.

Men det r inte precis detta som upptar honom i _Gudarna trsta_. Utan
tvifvel r skuggan fver medborgaren Evariste Gamelins och
medborgarinnan Elodie Blaises frhllande sjlfva den ddens skugga, som
uppfyller atmosfren i revolutionsstaden med sin tyngd och beklmning,
och lidelsen, som frenar dem, brinner med den snabbare och hetare lga,
som tillhr en tid d ingen vet ngot om nsta dag. Romanen handlar i
alla fall om ngot annat. Den sysselstter sig med revolutionsmannens
psykologi. Det fngslande innehllet i Anatole Frances nya bok r
historien om huru den knslofulle rousseau'anen, som lskar
mnniskoslktet, som tror p den mnskliga naturens inneboende godhet,
som (fr att anvnda tidens eget uttrycksstt) r mnsklig, vlgrande,
god och dygdig, efter hand frvandlas till omnniska. -- Det r skert
inte alldeles oberttigadt att i denna roman om rousseau'ismens insats i
revolutionshistorien se den festskrift med hvilken Anatole France roat
sig att p sitt stt ta del i Rousseau-jubilet.

       

Evariste Gamelin tillhr den frsta generationen som vxte upp under
Jean-Jacques' inflytande. fver hans barndoms- och ungdomslif svfvade
som den ideala frebilden Emile, och boken efter hvilken han formade sin
knsla var Saint-Preux's och Julies roman. Han visade redan som helt ung
gosse en mild knslofullhet, vekhet, godhet, och hans rrda knsla
omfattade bde mnniskor, djur och plantor. Han kunde icke se ngon
varelse lida utan att smlta i trar. Ihans hjrta bodde den naturliga
dygden; han fljde dess rst och frkofrade sig bestndigt, tills han
vardt genompyrd af moral. Hvad det yttre betrffar, s var han skn och
intagande, och bekrftade p detta stt rousseauismens lra, att den
sjliska sknheten fder den kroppsliga. -- Evariste Gamelin blef det
fullndade uttrycket fr det nya mnniskoideal som Rousseaus poesi,
moral och pedagogik skapade under 1700-talets sista decennier.

Tiden skred fram. Revolutionen brt ut. Evariste Gamelin tar aktiv del i
affrerna och blir till sist medlem af det stora revolutionstribunalet.
Idenna egenskap har han att skipa rttvisa med Fderneslandets fiender,
emigranterna, upprorsmnnen, de ljumma, de misstnkta, kort sagdt med
frrdaren i alla de olika varieteter den mnskliga uppfinningsfrmgan
under politiskt lifliga tider frmr srskilja.

Den juridiska proceduren ger till en brjan en form, som i hg grad
smakar lag och rtt i vanlig mening. Det blir snart omjligt att
fortstta p detta tidsdande stt. Allteftersom republikens politiska
motgngar hopa sig och det inre missnjet vxer, stegras ansprken p
revolutionsdomstolens arbetsfrmga. Proceduren mste frenklas. Den
individuella rannsakningen afskaffas praktiskt taget helt och hllet;
frrdarne anklagas i flock och dmas i skock, och jmfrelsevis sllan
intrffar under dessa mnader att en anklagad undgr giljotinen.

Den knslofulle Evariste Gamelin, Jean-Jacques' discipel, fortfor han
verkligen att utfva sitt domarvrf och var han med om att skicka till
stupstocken individer, om hvilka han ingenting annat visste, n att
ngon ansett dem vara oplitliga patrioter? Det gjorde han, och det
kunde han gra utan att i minsta mn frneka sina fregenden. -- Jag
mste hr inflicka en liten betraktelse. Under 1600-talet var moralen i
hg grad en rationell moral. Under 1700-talet, d afkristningsverket
fullbordas, blir den en knslofrga och en trosfrga, den antar ett
slags religis frg. Arfsynden med sina konsekvenser har strukits
bort, och mnniskan har upptckt att hon r af naturen god. Rousseau har
upprttat en ny domstol i hgsta instans fr frgorna om godt och ondt:
_samvetet_, som ger en hemlighetsfull frmga att afgra om rtt och
ortt. Samvetets rst r den ursprungliga, goda naturens rst i
mnniskan, den naturliga dygdens stmma som leder visare och afgr
ofelbarare n alla skrifna lagar. Denna tro p samvetet r
frutsttningen fr den beskedlige och fredlige Evariste Gamelins
utveckling till den flitigaste af medlemmarna i den blodiga domstolen.

Ett gonblick knner han sig verkligen nstan en smula tveksam. Hur
skall det bli mjligt, tnker han, att utan underskning skilja bofvar
och hyggligt folk t? Men redan i nsta minut har han fattat meningen
och funnit svaret. Juridiska formler och rttsliga garantier tjna
endast till att hlja in hufvudsaken i en massa bisaker. Ett redligt
hjrta trffar genast det rtta. Man har blott att flja naturens
ingifvelse, hon r den goda modern som aldrig leder sina barn vill.
Det r med hjrtat man har att dma. Och det r till sitt hjrta han
lyssnar, nr han tar till ordet och proponerar halshuggning fver glatta
laget drfr, att toiletterna misshaga honom eller fysionomierna se
landsfrrdiskaut.

Hr r den punkt, som slutar linjen Anatole France har tecknat i sin
roman. Sjlfva fabeln fres vidare p nnu ngra sidor: till den 9
Thermidor. Kommunen sprnges, dess domstol upplses, och bland dem som
flja Robespierre p schavotten r ocks medborgaren Evariste Gamelin.


Som bekant pgr i Frankrike sedan ungefr fyra r tillbaka en skarp
strid om Rousseau. Nationalister, katoliker, rojalister (Lasserre,
Maurras, Lematre o.s.v.) se i Rousseau revolutionens egentlige fader
och romantikens grundlggare, och han r fr dem roten och upphofvet
till alla de politiska och moraliska villfarelser som romantiken och
revolutionen aflat. P det andra hllet firar man i Jean-Jacques
romantikens grundlggare och revolutionens egentlige fader, den oddlige
skaparen af det politiska goda, som revolutionen frt med sig, af de
konstnrliga vinningar som romantiken sknkt 19:e seklet.

Om lyckan r god kommer Anatole France -- han har nog ingenting emot det
-- att angripas frn bda hllen, eller att beropas p bda hllen
hvilket ju kommer p ett ut. Det skall heta, att Anatole France satt ett
likhetstecken mellan Rousseau och Robespierre, att han brnnmrkt
rousseauismen som skrckvldets omedelbaraste frutsttning. Och det
kommer att sgas, att bokens sens moral r liktydig med en absolution t
Jean-Jacques' elev, den dygdige och samvetsmme terroristen Evariste
Gamelin.

Ett sammanhang mellan terrorismen och rousseauismens knslobetonade
dygdekult har utom all frga besttt fr Anatole France. Han tror
nmligen p konstens frmga att omskapa verkligheten efter sitt belte.

Lifvet efterapar konsten i vida hgre grad n konsten lifvet, sade Oscar
Wilde i _Lgnens frfall_, och det mste s vara, ty lifvet, som
bestndigt sker sig till uttryck, erhller sina uttrycksformer af
konsten. Och han bestyrker sin tanke med ett par exempel: unga mn
begingo sjlfmord, drfr att Rolla begick sjlfmord; de ha berfvat sig
lifvet, drfr att Werther tog sitt lif.

Detta r ocks Anatole Frances mening. Det finnes bilder -- sger han i
en uppsats om Balzac -- hvilka ro tusen gnger mera desdigra n de
skulpterade och mlade bilder, fr hvilka Jahve ville bevara Israel --
det r de ideala bilder, som romanfrfattarne och poeterna skapa. Dessa
bilder lefva ett lif, uppfylldt af verksamhet, och det r endast
tillbrligt att sga, att deras frslagne upphofsmn sprida dem ibland
oss p det att de liksom dmoner skola fresta oss. Goethe utsnder
Werther i vrlden, och omedelbart vxer sjlfmordens tal. -- -- Dem,
hvilka Jean-Jacques ville terfra till naturen, gjorde _Emile_ till
terrorister och halsafskrare.

Sdan r bakgrunden fr den historisk-psykologiska id, som Anatole
France frverkligat i sin roman. Bortom den tycka vi oss sknja ocks
antydningarna om hans filosofiska tro. _Gudarna trsta_, det r nuets
grymma gudar som i omttlig trst och hunger krfva mnniskooffren. Det
r en Olymp af dagens i morgon fvervunna sanningar, af ider som just
nu innehlla den yttersta visheten och den enda mjliga lsningen och i
morgon ro villfarelser. De ro skdningarna hvilka regera fver ett
gonblick och ro vidskepelse och vantro fr det nsta. Anatole France
har begabbat framtskridandet som f, men aldrig har han riktigt kommit
ifrn tron, att mnskligheten rr sig lngs en kurva som leder uppt.
Offren ro den oundvikliga tributen, sger han nu. Vandringen gr fver
ider som ntas ut i bruket och sanningar som blifva lgner, men hvarje
id var ett fjt p den ondligt lnga vgen.Ja, detta ungefr vore --
om jag inte helt och hllet tagit miste -- den fverraskande och
trsterika nyhet Anatole France nedlagt i sin senaste bok.

       

I _Gudarna trsta_ frekomma ett par figurer s typiska fr Anatole
France att jag fr lof att erinra om dem med ngra ord. -- Den gamle
Brotteaux r en f.d. skattefrpaktare. Han tillhr emellertid epoken
efter seklets midt, d dessa finansirer redan ftt en hel del kultur
och frfining att stdja sigp. Brotteaux r i sjlfva verket en af dem
som nrmade sig filosoferna. Han har dinerat hos baron d'Holbach, och
han har superat med Grimod de La Reynire, en af den gastronomiska
vrldshistoriens ryktbaraste personligheter. Han har dyrkat det skna
som filosofi och konst, som krlek, kkskonst och vin. Revolutionen har
ruinerat honom. Han bor i en vindskupa. Han lifnr sig med att fabricera
dockor. Men han har sin filosofi och sin sensualism i godt behll, och i
fickan p hans loppfrgade lifrock hvilar ett band Lucretius. Behfver
jag sga att en man, hvars lif r motsatser af denna art, str Anatole
Frances hjrta nra? Den gamle Brotteaux med sin Lucretius, det r abb
Jrme Coignard med sin Boethius nnu en gng. Brotteaux r en replik af
Jrme Coignard, en svag reflex af den ofrgtlige abben, en ldrande
poets sista inkarnation i en uppenbarelseform som varit honom kr.

Brotteaux representerar enligt romanens litet schematiska uppstllning
den epikureiska ateismen, liksom ju Evariste Gamelin fretrdde
rousseauismen. Vid sin sida har han Fader Longuemare som representant
fr den religisa tanken. Och mellan dem stller sig den oskyldiga
gldjeflickan Athnas, en personifikation af _den_ naturliga dygd, som
i olikhet med Evariste Gamelins icke offrar t tidsgudarnas trst. Hon
tjnar den strsta och evigaste af de eviga gudarna. Hon r Afrodite
Pandemos' prstinna, som Anatole France firade i sin diktsamling fr 40
r sedan, den fvitska jungfru med det fromma hjrtat, hvars dygd och
oskuld i hgre mening han s mnga gnger framhllit som ett uppbyggligt
fredme och ett exempel vrdt vr begrundan.

En ryktbar fransk teaterkritiker brukade i sina recensioner tala om den
scen som hade bort gras. Den scen vi vnta oss, nr vi stiftat
bekantskap med de tre, uteblir icke; och p sistone ta mycket riktigt
prsten, skkan och filosofen plats i samma bdelskrra fr att
gemensamt mta den frintelse, som fr Anatole France r slutet p
individens lif.

  28. 6. 12.




EN PAMFLETT MOT KRISTENDOMEN.

  [Anatole France: _La rvolte des anges_. Roman. Calmann-Lvy,
  Paris.]


Lt oss njuta af vrlden sdan den nu en gng r, sade Renan. Den br
inte tas p allvar. Den r en fars, ett verk af ngon skmtsam demiurg.
Detta var ocks p det stora hela taget Anatole Frances mening, nnu p
den tiden d han vandrade i Epikurus' trdgrd och lt abb Jrme
Coignard affatta visa tnkesprk om Gud och vrlden.

Men det fanns redan d hos France ngot som saknades hos tviflaren
Renan. Det var en mot kristendomen fientlig stmning.

Abb Jrme Coignard var en trogen kyrkans son. Men han hade ett eget
stt att fra Guds och kristendomens talan. En odlad ande, sade han
t.ex., br visa tillbaka allt ofrnuft och all vidskepelse, utom
kyrkans heliga lra naturligtvis. Kort sagdt, ingen apologet har vl
ngonsin s som denne nitiske abb blottstllt den sak, fr hvilken han
trdt i vapen.

_nglarnes uppror_ liknar frst en femte del i serien om Herr Bergeret;
det befinnes mycket snart, att Anatole France i den griper tillbaka till
de tankar som lifvade honom, nr han uppfann Jrme Coignard, den
ofrliknelige frsvararen af Gud och kyrkan. Han knde sig d inte nnu
redo att ge sin tanke en slutlig form. Ibckerna om Herr Bergeret och
om Crainquebille, den mest prfvade af grnsaksmnglare, talade han s
om huru skrplig mnniskan r och huru elndigt hennes lif. Han visade
hur le mal moral och le mal physique -- som tv af lromstaren
Voltaires och hans tids favorituttryck lyda -- ge hennes tillvaro en
vild och frfrande mardrms tycke. Isin nya bok r han nu frdig med
frklaringen. Det r kristendomen, som br skulden. Det r Gud, som r
det ondas klla. _nglarnes uppror_ presenterar sig som en syntes;
romanen ser ut som ett filosofiskt testamente.

Berttelsen i _nglarnes uppror_ r lika diffus som i hvilken som helst
af de tidigare romanerna, och jag mnar inte ge mig in p ett
utfrligare referat. Ett par antydningar emellertid. -- IHimmelens rike
rder bland alla upplysta element ett bestndigt missnje. Till de
nglar, som en gng fljde Satan, slla sig hvar dag nya affllingar.
Isynnerhet ro mnniskornas skyddsnglar, hvilkas mbete dagligen
kallar dem till jorden, utsatta fr att gripas af upprorsandan. Det
finnes tskilliga tusen landsflyktiga nglar ensamt i Paris, dr de
srskildt befolka Montmartre- och Batignolles-kvarteren, trakter ssom
bekant favoriserade af politiska flyktingar. Hr konspirera de, hr
frfrdiga de sina bomber, och hr sammantrda de fr att i ndlsa
debatter dryfta bsta sttet att anfalla Himmeln och frdrifva Gud.

Gud r alls icke Gud: hvad mnniskorna kalla s, r i verkligheten en
okunnig och plump demiurg, alls inte skmtsam och vlvillig som Renan
trodde, utan en egenkr och illvillig varelse. Han heter rtteligen
Ialdabaoth, och han r ingenting annat n en halfgud, som frr i vrlden
slog sina konkurrenter ur brdet och i kraft af sin hnsynslshet och
bakslughet usurperade befattningen som vrldens herre. Hans lra r ett
system af lgner, och dess enda syfte r att kvarhlla mnniskorna och
nglarna i det barbari, som r frutsttningen fr Ialdabaoths makt.

Nr nglarne stiftat sin sammansvrjning, snda de en deputation till
Indien, dr Satan fridfull dvljes i sin trdgrd vid Ganges' strand
omgifven af lejon och gazeller. Han frbehller sig att f sofva p
saken. Och i nattens drm ser han hndelsernas utveckling sdan den
komme att gestalta sig, om han accepterade frslaget att brja kriget
emot Gud. Han ser sig p Ialdabaoths plats: han ser sig frvandlas till
den samme frsoffade, sjlffrnjde och obarmhrtige vrldshrskare,
som Ialdabaoth r; han ser denne lyftas af motgngen och hjas af
prfningarna. Och han varsnar vidare huru den nye Satan strtar den nye
Ialdabaoth, och s vidare i all evighet. Han vaknar badande i en iskall
ngestsvett. Den besegrade Gud kommer att varda Satan, sger han, den
segrande Satan varder Gud. Mtte dets makter frskona mig fr denna
fruktansvrda lott! Jag lskar helvetet, dr min ande har funnit sig
sjlf och utvecklat sig till hvad den r; jag lskar jorden dr jag
gjort en smula godt, iden utstrckning det varit mjligt i denna
frfrliga vrld, dr mnniskoslktets lif r en fljd af blodiga dd.
Tack vare oss, de fallne nglarna, mnniskornas vnner och hjlpare,
har den gamle guden frlorat sitt vlde p jorden. Mnniskorna tro icke
lngre p honom. Men inom dem verkar i alla fall Ialdabaoths ande
alltjmt, och den eggar dem till orttfrdighet och vld, den vnder
deras hg frn sknheten och konsten, den hller dem allt fortfarande
frsnkta i fruktan och okunnighet. Mina vnner, det r i sitt eget
brst enhvar har att bekmpa och frinta Ialdabaoth.

Satan som ljusbringaren -- det r en id som ju inte egentligen
fverraskar genom sin nyhet. Behfver jag sga hvilken den princip r,
som frkroppsligar sig i hans gestalt? Det r naturligtvis hgmodet.
Ur hgmodet hrleder France nu som tidigare de instinkter, hvilka fra
mnskligheten framt och frst och sist _la curiosit_, _la volupt_.
De ro det aldrig stillade begret att forska och att veta, och den
sinnenas lust som r dyrkan af sknheten och lifvet och ur hvilken
konsten fdes. Otaliga gnger har han firat dem i sina bcker, och i
_nglarnes uppror_ infr han nu en fversikt af mnsklighetens
kulturutveckling betraktad som en frukt af dessa instinkters arbete inom
mnniskan. P dem har han byggt ocks sina antydningar om framtiden.
Han vdjar till den del inom mnniskan, som r knsla och instinkt, till
sensualismen, till vllusten fattad som den till sitt vsen dunkla drift
att dricka solens ljus och tingens frg, hvilken fr mnskligheten
framt, oberoende af all viljans och frnuftets medvetna insats -- s
godt det gr och trots allt.

Diskursen fver vrldshistorien hr nog inte till det mrkligaste och
mest sprittande Anatole France stadkommit. Idenna bok utgr den ett af
de bsta partierna. Det r den gamle Nectaire som berttar. Han r en af
dem som en gng fljde Satan. Han sg jorden forma sig och
mnniskoslktet uppst. Med Satan tog han del i arbetet p mnniskans
uppfostran till frnuft, p framkallandet af hennes hgmod, utvecklandet
af hennes vetgirighet och vllust. Idet gamla Hellas var han en glad
faun. Han bevittnade kristendomens och barbariets uppkomst och antika
vrldens fall; han genomgick folkvandringarnas fasor. Under Medeltiden
skylde han sitt ludna brst och sin bockfot under en munkkpa. Han sg
den glada hedendomen pnyttfdas i Renssansen, han var med om
barbariets pnyttfdelse genom Luther och Calvin. O.s.v. Den gamle
satyren repeterar hela historien, och vi f veta att de mnniskor som
kommit ngot vrdefullt stad -- ngot ur hans synpunkt vrdefullt --
varit affallna nglar eller mnniskor lifvade af hgmodets och upprorets
anda. Anatole Frances historiska uppfattning tyckes ngot s nr
fullstndigt tcka sig med Voltaires, och ges det ngon skillnad s r
det vl den, att France senterar gotiken... Berttelsen r direkte
anlagd i Voltaires manr. Men det r inte alltid den bsta sortens
Voltaire. Det gller t.ex. att illustrera Medeltidens enligt Nectaire
sterila filosofiska och teologiska diskussion. Nectaire nmner inte
realismen och nominalismen, han omskrifver p fljande stt: det ena
lgret ansg att innan det fanns mnskliga ftter och ndalykter i
vrlden, s existerade Sparken I ndan af evighet i Guds skte; det
andra lgret utvecklade den sikten, att Sparken I ndan existerade
frst sedan den vederbrligen gifvits och mottagits.

Ja, detta r Anatole Frances bermda ironi sdan den uppenbarar sig i
hans senaste roman. Men den har inte endast trubbats af en smula -- den
har fver hufvud trngts tillbaka. _nglarnes uppror_ r mrklig drfr,
att formen har en ny hllning.

Anatole France har frn det ironiska uttrycket, som han behrskade som
ingen annan, gtt fver till den direkta anklagelsen. Det tunga
artilleriet har krt fram. Jag tror alls inte att ironien -- som icke r
ngon skdning utan endast en uppenbarelseform fr tanken, en hllning
infr lifvet -- behfver vara ett tecken p andlig fverlgsenhet. Jag
vill blott sga, att hos France den ironiska leken med sina dubbeltydiga
vishetsregler och tveeggade sentenser skttes med en frdighet och
gldje, som fver sidorna i hans bcker kastade strlande glans och
skimmer och gjorde flera af hans verk till verk af hg konst.
I_nglarnes uppror_ r den inte lngre en princip i Frances konst. Den
tillhr i hg grad periferien. _nglarnes uppror_ r framfr allt ett
ofrblommeradt angrepp, en stridsskrift, en pamflett i romanformat.
Ironien var halfva innehllet och hela formen i Anatole Frances bcker,
och nr den ftt trda tillbaka har mycket af personlighetens charme och
diktarens betydelse frflyktigat.

Afsikten har gjort sig till herre fver diktaren, den binder hans hnder
och det vimlar af uppslag af hvilka han ingenting fr gjordt. Vi infras
i det kapell i Saint-Sulpice-kyrkan, dr Delacroix mlat sina nglar, en
dmonisk vredes representanter. Sllskapet r s lofvande som mjligt,
en gammal mlare befryndad med Choulette, en republikansk katolik, en
katolsk yngling hngifven tingens ffngliga yttre sida, en abb som fr
Bossuets majesttiska sprk p lpparna, en landtlig godsgare med
vittra intressen. Det artar sig till en diskussion om teologi och konst
i Anatole Frances stil, och hela vrlden kommer af sig vid ingngen.
Vi infras i familjen d'Esparvieus bibliotek -- en samling p 360,000
volymer, rik p mrkliga ting. Hvilken ort fr meningsbyten om allt
mellan himmelen och jorden. Men ingen kommer lngre n till begynnelsen.

Romanens figurer ha inte alla ftt stanna i det embryotiska stadiet, och
t.ex. Maurice r en mycket treflig freteelse. Hans skyddsngel hr till
dem som anstifta revolten. Maurice r visserligen en t sinnesvrldens
frjder hemfallen yngling. Men han har genom Himmelens nd ftt mottaga
en kristen uppfostran, och han kan inte finna sig i att hans ngel
blandar sig i upprorsrrelsen. Och d ngeln fvergifvit Maurice, s
sker Maurice upp ngeln fr att omvnda honom till den enda sanna tron.

En annan figur af intresse -- betydligt mindre utfrd likvisst -- r den
landtlige adelsmannen med de vittra bjelserna. Ihans f repliker mter
den bsta tidens Anatole France -- se t.ex. hans oskyldiga lilla skmt
med filosoferna (ls: Bergson). Sin egen filosofi sammanfattar han p
detta stt: Imin ungdom var jag en lttsinnig krabat och jag sysslade
med metafysik. Jag lste Hegel och Kant. Med ren har jag blifvit
allvarlig, och jag befattar mig nu blott med de ptagliga tingen, med
det som gat och rat frm fatta. Konsten -- detta endast r mnniskan.
Allt annat r blndverk och illusion.

Detta var den tro Anatole France beknde i sin tidiga ungdom, nr han
var _De gyllene dikternas_ poet. Vi sga oss, att detta nr allt kommer
omkring och i alla fall ocks r summan af hans visdom, nr han i sitt
70:de r trder fram infr frsamlingen och vittnar: med s mycket af
tonen hos en knsloberusad salvationist.

  29. 3. 14.




ABEL HERMANTS KRIGSBOK.

  [Abel Hermant: _Heures de guerre de la famille Valadier_. -- _La
  petite femme_. Bda bckerna hos Alphonse Lemerre, Paris.]


Abel Hermant skref frr i vrlden naturalistiska romaner, och srskildt
en af dem, _Le cavalier Miserey_, kan betraktas som ett
litteraturhistoriskt aktstycke. Det var den i fverensstmmelse med
skolans metod affattade studien fver soldatens natur. Romanens bda
hjltar voro, helt i den Zola'ska naturalismens anda, mannen och
regementet, det r: mnniskan och hennes milj.

Fr lnge sedan har Hermant bjudit naturalismen farvl, hans bcker frn
de senaste tjugo ren ha inte mycken likhet med dem han gjorde p
80-talet. Greppet har frndrats. Sjlfva stoffet dremot har nr allt
kommer omkring frblifvit detsamma, och hvad Abel Hermant befattar sig
med r alltjmt mnniskan i ramen af den sociala miljn. Den
hufvudsakliga skillnaden mellan d och nu besticker sig dri, att
miljbegreppet utvidgats: infattningen r inte lngre den speciella,
genom skarpa grnser afskilda gruppen. Hermant syftar lngre ns, och
han strfvar att i sina romaner samla de olika sidorna af tidens lif
till en tidens historia. Hans bcker bra seriebeteckningar, rubriker
och underrubriker, ihvilka orden minnen, memoirer, historia,
krnika ymnigt flda. Abel Hermant proklamerar sig som en samtidens
krnikeskrifvare. Mrkligast bland dessa verk -- ihvilka mnga slags
miljer bearbetas och mnga sorters mnniskor behandlas -- frefalla mig
de bda romanerna _Souvenirs du Vicomte de Courpire, par un Tmoin_ och
_Vicomte de Courpire mari_. De ge frmodligen inte fullt s mycket af
sjlfva det tidens innersta vsen som de skulle frkroppsliga. Men de
ro en frtrfflig studie fver en immoralitet och till och med
ohederlighet, som har sin solida grund i hjltens daning och nr en
glnsande frkofran under de srskilda miljfrhllandenas inflytande.
Dubbelromanen om vicomte de Courpire stller sig som ett motstycke, ett
ganska bra motstycke, till det senare 1700-talets cyniska roman. Ja, den
har rentaf, s tyckes det oss ibland, ngot af det hrda och kalla i _De
farliga frbindelsernas_ analys. Den frrder tminstone inte mera n
den af behofvet att frskna.

I ngra af sina serier har Hermant bjudit till att inom sin
samtidsbeskrifnings ram draga ocks samtida utom-franskt lif. Det har
blifvit tskilliga, fr det mesta dialogiserade skildringar ur
diplomatiens lif, ur turistande amerikanska miljonrers frehafvanden i
Europa, ur ryska storfurstars verksamhet i njesinrttningarna i Paris
och vid Rivieran, ja, det har till och med blifvit taflor ur ryskt
hoflif. Dessa olika skildringar ro underhllande, nr de fver hufvud
ro ngot alls.

Litet mera substantiella och en hrsmn mindre intiga te sig ngra andra
krnikor, bland dessa en serie representerad af frfattarens nstsista
roman. Den br den lofvande titeln _La petite femme_ och den tillhr en
rcka med fverskriften _Scener ur det kosmopolitiska lifvet_. Den fr
oss till London, och den infr oss hr frst i en krets af engelska
ynglingar och s i en engelsk medelklassfamilj.

Hvilket djupare verklighetsvrde denna skildring af engelskt samtidslif
till fventyrs mnde ga, skall jag inte ska afgra. Mig tminstone
frefaller den att i bra hg grad operera med bra mnga redan fr lnge
sedan klicherade synpunkter.

Fr s vidt romanen r berttelsen om den franske ynglingen Jacques
Prieur, lofvar den en hel del. Den brjar med en mycket skmtsam
karakteristik af Jacques Prieur som en representant fr en typ af unga
mn, hvilka sagt farvl t intellektualiteten och bemda sig att
tillkmpa sig den frihet, som bestr i oberoendet af alla litterra och
filosofiska ider.

Detta lofvande uppslag -- som berrdes ocks i _Romaine Mirmault_ --
utvecklas visserligen i romanen, men det fr inte ngon dess vidare
fyllig och skdlig affattning, och den bengne lsarens intresse aftar
efter hand fr att sist bli ganska minimalt. Ngot liknande gller ocks
teckningen af representanterna fr den engelska typ, som redan
frverkligat Jacques Prieurs ideal. Det hela lper ut i rakt ingenting.
_La petite femme_ r en underhllande historia, som vore roligare n
denr, om inte missfrhllandet mellan afsikt och resultat i s pass
hg grad gjorde sig gllande. Det r inte enda fallet af detta slag i
Abel Hermants diktning.


_Les heures de guerre de la famille Valadier_ r krnikan om en parisisk
borgarfamiljs upplefvelser under kriget. Den berttas af det
gonvittne, som Hermant ibland beropar i sina tidsskildringar efter
fredme af den 1700-talslitteratur, till hvilken han ppet ansluter
sina krnikor.

Hermants studie af krigets inflytande p fransk borgerlig ande lper ut
i iakttagelsen, att stllningens allvar kallat fram och frdjupat de
goda egenskaper, som af lder anses utmrka den franske
genomsnittsborgaren: hans sunda frstnd, hans frmga af nykter
sjlfbehrskning, hans lugna, stillfrdiga heroism, hans frtrstan p
framtiden.

Hermant framhfver sin tanke p ett energiskt stt. Fr att ge
eftertryck t sin tes har han etablerat det strsta tnkbara afstnd
mellan utgngspunkt och slutpunkt. Han har konstruerat en frsamling af
individer, hvilka tfla med hvarandra om priset i onatur och
frkonstling.

ldsta dottern r blifvande skdespelerska; hennes specialitet ligger
midt emellan komedi och drama, och hennes knslor vibrera turvis lngs
den komiska och den tragiska skalan. Yngre brodern rnar ocks han gna
sig t scenen, och han utfr tills vidare i privatlifvet rollen af jeune
premier; han frgar sitt hr och sminkar sina lppar; han talar inte,
han konverserar; hans gng genom rummet r en uppvisning i plastik.
Yngsta dottern, fjorton r, har bestmt sig fr hjltinnerollerna i den
stora tragedien, och med en frfrande kallblodighet uttalar hon sig i
Agrippines eller Phdres ton om hvardagslifvets ansprkslsaste
bagateller. Herr Valadier, som i sig sjlf alls inte r ngon narraktig
person, har smittats af den gycklarmani som hrjar i familjen, och han
spelar efter hvartannat hela serien af fder ur bde den antika och
moderna teatern. Till och med fru Valadier, som i s hg grad
representerar typisk fransk bon sens, bestiger d och d koturnen och
antar attityden af en romersk matrona eller en mre noble ur den komiska
repertoaren.

Den mrkvrdiga mentalitet, som frfattaren skildrar med s starka
frger, gr inte precis intrycket att ga ngot mera frappant
verklighetstycke och det r ju inte heller meningen -- chargeringen fr
hela tiden trnga sigp, grnsen till det groteska fverskrides med
afsikt ideligen.

Ett vederhftigt och verklighetstroget intryck gr sjlfva skildringen
af frvandlingen. P ett mycket trovrdigt stt lter Hermant sina
figurers fond af sund natur smningom ska sig vg till ytan. Det
lefvande drama, som utspelar sig infr deras gon, ideras eget land,
har en strre och omedelbarare betydelse, en annan och fruktansvrdare
innebrd n alla de tragedier, hvilka de ha upplefvat med boken i sin
hand. Idetta drama spela de sjlfva med, inte i hjlterollerna
visserligen utan i den stora skaran af onmnda komparser. Men det
hindrar inte, att den starka flkten af lefvande destragik trnger in i
deras tillvaro; och de glmma poserna, tappa bort de stora orden och
artificiella knslorna; de fdas p nytt: till ett enkelt, friskt och
omedelbart grepp p lifvet. De f med detta ocks en viss, enkel
vrdighet -- de bra ovissheten och oron med en okonstlad stoicism,
och de frsm att sga ett ondt ord om fienden.

Till ett liknande resultat kommer frn sin srskilda utgngspunkt det
berttande gonvittnet. Han fretrder en annan, frnmligare milj n
borgarfamiljen Valadier; detta betonas starkt. Han kommer utifrn, han
infres af en slump i den Valadier'ska kretsen. Efter hand pressar honom
situationens tryck in i den fr honom ursprungligen frmmande
omgifningen; han blir delaktig af familjen Valadiers lif; dess bekymmer
och dess frhoppningar bli till sist ocks hans. Hittills har han, ensam
och oberoende, lefvat sitt eget lif utan ngot intresse fr andras
frehafvanden. Nu vxer den slumrande gemensamhetsknslan fram, han blir
solidarisk med de andra, han frvandlas till medborgare i ordets
djupaste mening. Denna utveckling skildras roligt som den halft
motstrfvigt fretagna vandringen frn den bekvma hllningen af ett
ironiskt laisser-aller utanfr hndelserna till den lngt ifrn lika
bekvma men ondligt mycket mera gifvande stllningen som en med lif och
sjl intresserad deltagare i dem.

Abel Hermant, som inte skildrat ngot med s innerlig frtjusning som
amoraliska mnniskors naturligt cyniska frhllande till lifvet, har i
krnikan om familjen Valadier frverkligat en vacker knsla fr stillsam
och hvardaglig borgarmorals sknhet och vrde.

Hans krigsbok r inte ngot storartadt msterverk. Den intresserar
emellertid som det tidsdokument den helt skert r. Och det r inte
utan, att den lter oss fullstndiga vr uppfattning af de senaste tjugu
rens Abel Hermant.

  17. 10. 15.




EMILIA PARDO BAZN.

  [Emilia Pardo Bazn: _Hemsjuk_. En krlekshistoria. fvers. af Adolf
  Hillman. A.-B. Hjertas frlag, Stockholm. -- _La cuestin
  palpitante_. (Obras completas. Tomo 1.). A.Prez Dubrull, Madrid.]


I Spanien rda som bekant en hel del motsalser mellan skilda landsndar.
Geografiska, sprkliga, etnografiska omstndigheter afgrnsa vissa
provinser till srskilda enheter. En enkel man af folket i Valencia och
Katalonien begriper t.ex. inte kastilianska, d.v.s. spanska.
Hgslttens bebyggare te sig annorlunda beskaffade n inbyggarne i
Granadas lundar. P kastilianska betecknar ordet arragonier en
halsstarrig person. Istllet frklara sig katalonierna bengna att i
kastilianarna se en fraktlig ras fallen fr tjufnad och bedrgeri
(Dessa och andra exempel p nationella motsatser inom riket i Carl
Bratlis resebok _Spanien_). Kort sagdt, skillnaden r stor inte endast
mellan de kta spanjorerna och de falska, utan ocks mellan det spanska
kungarikets egna medborgare inbrdes. Det kraftigaste uttrycket fr
denna sndring ha vi vl i den politiska rrelse, hvars syfte r
sjlfstyrelse fr Katalonien. Den bres af skalder, vetenskapsmn och
politiska skriftstllare, och det sges, att den vinner i styrka och
omfattning fr hvart r som gr. Det r en energisk rrelse,
och tskilliga bomber ha som kndt kastats i syfte att pskynda
utvecklingens gng.

Frutom denna politiska regionalism ha vi ocks en litterr regionalism
af fredligare slag, ett motstycke till andra lnders hembygdskonst.
Diktarne uppehlla sig med frkrlek vid det trngre hemlandets,
fdelsebygdens folklif och natur: Valds skildrade grna andalusiska
seder och bruk; Pereda tervnde stndigt i sina bcker till Asturien;
Blasco Ibnez har frlagt de flesta af sina romaner till Valencia och La
Huerta, den valencianska nejden. Och grefvinnan Emilia Pardo Bazn
trttnar inte att skildra och besjunga Galicien, mitt land som hon
kort och godt sger, med den bengenhet fr det koncisa, som utmrker
henne.

Fru Pardo Bazn slog sitt stora slag med den artikelserie, utgifven i
volymen _La cuestin palpitante_ (Den brnnande frgan), genom hvilken
hon gjorde sina landsmn bekanta med den franska realismen och
naturalismen. Hon skildrade dess utveckling och framstllde dess teori,
och hon tecknade slutligen ett program fr den spanska prosakonsten.

Hvad hon vill r inte ngon fversttningslitteratur: hvart land och
hvar tid skall ha sitt eget litterra uttryck, inskrper hon.

Dock, det r nog inte frn denna frtrffliga tanke hon utgr nr hon
yrkar, att Spanien skall best sig sin egen verklighetsskildring och
inte flja den franska ttt efter i fjten. Ihennes favoritsats att
realism och naturalism i Spanien bra hllas tskilda p ett mycket
bestmdare stt n i Frankrike, ha vi uttrycket fr en mycket personlig
och tmligen speciell skdning.

Distinktionen mellan naturalism och realism r det praktiska sttet fr
fru Pardo Bazn att slippa diverse, som inte tilltalar henne i den
franska verklighetsskildringen och som hon inte vill se omplanteradt i
spansk jordmn. Det r dels det plumpa, och dels och i synnerhet r det
ett drag i sjlfva skdningen, nmligen den determinism fr hvilken hon
inte trttnar att frebr den beundrade mstaren, Zola. Hon ryggar
tillbaka fr det farliga ktteriet att frneka viljans frihet.
_Naturalismen_ blir i hennes programartiklar och manifest fverskriften
fver den verklighetsskildring, som degraderar mnniskan till ett
obesjladt, viljelst ting.

Mot denna naturalism, som frklaras alldeles srskildt florera
i Frankrike, stller hon under rubriken _realismen_ den
verklighetsskildring, hvars motto r sanningen rtt och sltt. Den
saknar visserligen alls inte fretrdare i fransk litteratur, men har
den ngonstdes haft ett hemvist, s har det fr visso varit i Spanien.
Vra stora frfattare ha allt sedan Cervantes' dagar varit realister,
utprglade realister, och ingen af dem har gjort sig skyldig till den
immoralitet, som vidlder den franska naturalismen p grund af dess
fatalistiska karaktr. Med ett ord, realismen r fr fru Pardo Bazn
allt det i modern fransk verklighetsskildring, som frtjnar att
anbefallas till efterfljelse. Hon styrker sin rekommendation genom att
lifligt framhlla det historiskt-nationella argumentet. Realismen har,
upprepar hon, gamla anor i spanskt andligt lif. Och s blir sledes
uppgiften enligt frfattarinnan till _Den brnnande frgan_ den, att
sknka den gamla nationella realistiska berttelsekonsten den frnyelse,
som gr den till ett sant och troget uttryck fr vra dagars spanska
lif.

Men nu yppar sig ju naturalismens litterra fatalism frmst i
skildrandet af individen som en produkt af rftlighet och milj. Milj
och rftlighet mste fljaktligen skjutas undan af fru Pardo Bazn, nr
hon bestmmer realismens begrepp. Af alla de omrden, frklarar hon i
sjlfva verket, hvilka den realistiska berttelsen kan utnyttja, r det
psykologiska omrdet utan tvifvel det rikaste, det mest omvxlande, det
intressantaste; och kroppens inflytande p sjlen och sjlens inverkan
p kroppen erbjuda beundransvrda uppslag till iakttagelser och frsk.

Fru Pardo Bazn befriar sledes individen ur hans beroende af ras, milj
och gonblick -- hon erknner, vill det synas, att enhvar af dessa
faktorer kan ga sin betydelse, hon frnekar dremot att alla tre
tillsamman betyda ett de. Den s determinerade, till en dets lekboll
degraderade, mnniskan vore enligt fru Pardo Bazn inte vrdig att vara
ett freml fr dikt. Hon yrkar, att dikten skall vara den sanna
historien om sjlens lif och om hjrtats upplefvelser. Men, och detta
br srskildt framhllas, hon vill inte ge den enskilde i en splendid
isolering. Hon understryker tvrtom, att hans hjrtas lif och hans sjls
upplefvelser spegla ngot allmnnare. Han r ingen produkt af gonblick,
milj och ras, men han representerar dem. Ihonom lefver ocks ngot af
detta allmnna, som r skdningen i hans land, den moraliska atmosfren
i hans sociala omgifning o.s.v. Denna uppfattning har afgjort fljande
begreppsbestmning, med hvilken fru Pardo Bazn krner sina teoretiska
utlggningar: Realismen r det tillfrlitliga kontrollinstrument, som i
hvart land ger oss genomsnittet af dettas moraliska status, alldeles som
sfygmografen upptecknar bde den normala pulsen hos en frisk mnniska
och den vldsamt bultande pulsen hos feberpatienten.


Den roman, som Adolf Hillman presenterar under rubriken _Hemsjuk_,
r sannolikt identisk med den, hvars spanska titel betyder trnad,
svrmod. Svenska fverskriften frefaller litet fr trng. Ty hr r
inte blott frga om den hemsjuka, som till en brjan frtr den
galiciska flickan Esclavitud Lamas i hennes landsflykt i Madrid. Utan
hr r frga ocks om den hemlngtan till lifvet, som rr sig inom den
under sin goda moders spira vegeterande ynglingen Rogelio de Pardinas.
Och vidare och i synnerhet: sjukan, som Esclavitud lideraf, befinnes i
sjlfva verket frvandla sig i Rogelios nrhet till en krlekskrankhet,
liksom Rogelio kring henne koncentrerar sin trngtan att slippa ut ur
boet och bli en man.

Den lilla romanen r att brja med en utmrkt treflig interirmlning.
Frfattarinnan tillmpar sina lror, och hon ger en miljskildring,
ihvilken tingen spela en mycket liten roll och mnniskorna en s mycket
strre. Skdeplatsen r donna Aurora de Pardinas' hem i Madrid. Senora
de Pardinas r en godhjrtad och ansprksls dam, hvars alltuppslukande
intresse i lifvet r hennes son Rogelio.

Rogelio r en vlartad ung man p tjugo r. Han studerar juridik,
ordentligt och tmligen metodiskt men utan att fveranstrnga sig. Han
har en mtlig konstitution, och hans mor omhuldar honom nstan med
ngot af en sjukskterskas varsamhet. Ett innerligt frhllande rder
mellan mor och son; ett inslag af frisk humor i skildringen stnger
hjrtnupenheten ute.

I fru de Pardinas' salong samlas hvar eftermiddag ngra gamla herrar,
vnner eller mbetsbrder till hennes aflidne man, fr att byta tankar
om vrldens gng. Skildringen af detta kollegiums sammantrden har
nstan ngot dramatiskt: enhvar har sitt stt, och de pratandes inlgg
i debatten om de viktiga adiafora, som sysselstta kretsen, ha
hvart och ett sin egen frg. De vrdnadsvrda gamla gentlemnnen
representera skilda hemtrakter, och debatten prglas alltjmt af
mycket temperamentfulla och mycket roliga inslag af gldande
provinsnationalism.

Denna atmosfr andas Rogelio frn morgon till kvll, och det r inte
utan att den brjar knnas litet tryckande ibland. Trots den vlvilja,
till fljd af den vlvilja, med hvilken han fverhopas, brjar han
smningom knna sig allt mindre vl till mods. Han brjar i obstinata
stunder knna sig retad af det faktum, att man inte tar honom fr fullt,
icke inser att han redan r en man. Och han erfar en allt starkare
lngtan att f prfva ocks p annat n moderlig godhet och farbroderlig
vlvilja.

En dag fr fru de Pardinas besk af en ung flicka. Hon r hemma frn
Galicien. Hon har haft tjnst i Madrid hos tv beskedliga frknar frn
Malaga. Men hon har inte trifts hos dem. Hon har inte kunnat frdra
deras matordning -- eget nog, anmrka vi som rka pminna oss, att
Valds brjar en af sina romaner med upplysningen: IMalaga serveras
man icke alls dliga stufningar. Ja, hon har inte ens frsttt de bda
frknarna: deras Malaga-dialekt har fr henne frblifvit ett frmmande
sprk. Och hon har drfr beslutat ska tjnst i en galicisk familj, dr
hon kan f tala sitt hemlands tungoml och tra dess poetiska rtter. --
Rrd af den unga galiciskans milda vsen och blygsamma sknhet, tar
henne fru de Pardinas i sin tjnst.

Esclavitud har lmnat sin hembygd p grund af frhllanden starkare n
hennes vilja. Hon r nmligen dotter till en prst, och hon var en
lefvande skandal i allas gon. Hon r i sina egna gon ett slags
lifslefvande frbrytelse, och stndigt r den tanken henne nra, att
hennes frldrar ro frtappade, och att hon sjlf tillhr djfvulen
allt frn sin fdelse. Frmmande i sin hembygd, utan hemortsrtt i
vrlden, en frmling bland mnniskorna -- s str hon infr sin egen
knsla, och sdan r bakgrunden fr den trnad, det svrmod som mrkt
hennes vsen.

Jag antydde redan hvad som intrffar. Fru de Pardinas r sjlfva
omisstnksamheten, och hon ser inte de flyktiga och ltta frebuden till
de knslor, som skygga och tveksamma brja ta form i hennes sons och i
Esclavituds medvetande. Men berttelsens elaka person -- en asturier --
upptcker dem med sin af en bestndig misstro skrpta blick, och han
drjer inte med sitt afsljande. Fru de Pardinas frvandlar sig snabbt
till en skicklig diplomat och en fverlgsen strateg, dock, det ser i
alla fall ut som skulle hon komma till korta. Och s tar hon sitt parti
och flyr med sin son. Men Esclavitud ser, dold i mngden, hur tget
ngar i vg mot det grna Galicien. Drp vnder hon sina steg mot
staden, fast besluten, sger frfattarinnan, att aldrig mera se solen
g upp. Det r ett beslut, ppekar frfattarinnan ytterligare, frn
hvilket ingen makt i vrlden skulle kunna frm den olyckliga flickan
att afst.

Fru Pardo Bazn har gifvit frloppet ovanligt klara och fasta konturer;
linjen tyckes vara ngot, som hon frstr sig p och kan anvnda. Luften
i boken r full af ljus och syre -- halftonerna, antydningarna, det till
hlften sagda, allt detta r saker som hon dremot inte bryr sig om att
anvnda. Skildringen af t.ex. Rogelio och Esclavitud har nstan
ingenting af traditionellt lyrisk vekhet. Den saknar nd hvarken
innerlighet eller poesi.

Lngsamt skrider berttelsen framt; rrelsen pskyndas, de skilda
trdarna knytas hop; ett drama bebdar sig. Idetta gonblick ryckas
alla de andra mnniskorna ut ur sammanhanget och fras bort till
fredligare frehafvanden, och t Esclavitud lmnas att ensam skta om
den sorgespelsmssiga epilogen. Ja, ett dramas ngslande och tunga
stmning vxer fram kring den unga kvinnan med det olycksbdande namnet;
ett blekt skimmer af tragik darrar kring hennes person; och man har ett
lifligt intryck af att allt detta r noga utmtt och bestmdt till
kvantiteten och till arten. Fru Pardo Bazn framstr som en sllsynt
mlmedveten dam, en sker, klok och i mnga ting bevandrad frfattare,
som fr skerhets skull frst kastar en blick p sakerna genom mediet af
sin ironi och sin humor och frst drp griper sig an med att ge dem den
slutliga formen.

Det enda, som tyckes dementera detta, r den omstndigheten att
Esclavitud, den katolske prstens olycksfdda dotter, verkligen i bra
hg grad frutstter den determinism, som fru Pardo Bazn frn sin
katolska stndpunkt s kraftigt frdmde ssom omoralisk. Men fru Pardo
Bazn r en mycket skarp dialektiker, och hon har i synnerhet utprglade
polemiska anlag -- jag betviflar sledes inte, att hon med ltthet
skulle bevisa, att Esclavitud, dets slafvinna ville vi fverstta
namnet, isjlfva verket endast upplefver sin egen personlighets
tragedi, och att hrstamningen, den keltiska rasens svrmod m.m. inte
determinera resultatet utan endast medverka till dess utformning.
Hrstamningen ndgade henne att lmna den galiciska hembygden, dr
hennes vsen hade sina djupaste och finaste rottrdar; det rfda
svrmodet lt hennes trnad, bde som hemsjuka och som krleksknsla,
vxa sig allt starkare, och det blef s sin egen karaktrs
frutsttningar hon frverkligade. -- Det har _nstan_ lyckats
frfattarinnan att framstlla saken s i sin roman.

  13. 2. 17.




ABB PRVOST.

  [Antoine-Franois Prvost: _Manon Lescaut_. Finsk fversttning af
  Jalmari Hahl. Arvi A. Karistos frlag, Tavastehus.]


Jag har uppriktigt sagdt inte nu lst abb Prvosts roman
i dess finska drkt. Men jag frestller mig, att den specialist
p romansk litteratur, som dr Jalmari Hahl r, har skridit till
fversttningsarbetet med allskns intresse fr uppgiften och
fljaktligen har gjort sin sak p bsta stt.

_Manon Lescaut_, eller _Historien om chevalier des Grieux och Manon
Lescaut_ som boken hette under de frsta tjugo ren af sin tillvaro, r
framfr allt den ondligt vackra skildringen af ett hjrtas lif. Men den
intresserar ocks ur en speciellare synpunkt -- man kan sga, att den
betecknar ett datum.

Mjligt r visserligen, att vi inte utan vidare kunna kalla _Manon
Lescaut_ den frsta moderna romanen. M:me de la Fayette har antagligen
grundade ansprk att anses ha skrifvit den -- hennes _Princesse de
Clves_ r tminstone det tidigaste alster af fransk berttarkonst, som
en nutida publik lser utan litteraturhistoriska biafsikter. Men hos
abb Prvost, och srskildt just i _Manon Lescaut_, framtrder
definitivt i romanens form ett nytt grepp p tillvaron. Man ville nstan
sga, att med berttelsen om chevalier des Grieux och hans lilla
lskarinna brjar ett nytt kapitel i knslans historia.

Knsla betyder hr krlek, och denna krlek r helt och hllet lidelse.
Iden sammang alla frnimmelser, och alla passioner sammanfattas i den.

Abb Prvost talade inte om mnniskorna och deras angelgenheter som den
blinde om frgerna. Hans lefnadslopp hade frt honom genom mnga slags
hndelser, hans bana hade ledt genom mnga vningar i samhllet. Det
lyckades honom aldrig att finna en varaktig stad. En tid bar han vrja
vid sidan. Itskilliga repriser dvaldes han inom klostrens och
seminariernas murar, bde hos jesuiterna och hos de lrda
benediktinerna, men hans temperament dref honom alltid p nytt ut i
vrlden. Och till sist valde han att bli det sociala mellanting, som en
frlupen abb var.

Abb Prvost blef en af de allra frsta yrkesskriftstllarna,
en frfattare som lefde i frihet -- nr han inte satt i fngelse
naturligtvis -- och existerade genom sin penna. P sistone drog han sig
tillbaka till ett litet landthus nra Paris. Det vill synas, som hade
hans sista r frljufvats af den snlla nkan, min hushllerska
Loulou. Han dog vid 66 rs lder (1763). -- Om abb Prvosts dd
berttar en (obestyrkt) tradition fljande. En dag, d han vandrade p
landsvgen, fick han ett slaganfall. Man trodde att han var dd,
och liket bars enligt tidens sed in i nrmaste kyrka. En lkare
tillkallades. Han skred till obduktion fr att utrna ddsorsaken. Abb
Prvost vcktes af smrtan ur sin dvala. Men snittet i hans brst hade
trngt fr djupt, och han dog -- sger anekdoten -- med blicken fst p
det blodiga instrumentet. Abb Prvost var en fventyrare och en skald,
han hade tjnat Gud och vrlden, och Levertin kunde ha sagt vibrerande
och vackra ord om det symboliska i hans slut... P landsvgen nddes han
af sitt de, ien kyrka dog han: medan det nnu sklfvande hjrtat
blottades af obducentens knif.


Samtida frfattare ha yppat olika mening i frgan hvad abb Prvost
lskade mest, kvinnor eller vin. Vi sga, att om han inte opartiskt och
med vis besinning delade sin uppmrksamhet mellan dessa gldjemnen, s
mtte det ha varit kvinnorna, som lgo honom nrmast om hjrtat. Hans
bcker frutstta, att han har upplefvat krleken med hela sitt vsen.
Hans mngsidiga kunskap om lidelsen och dess effekter tyckes visa, att
han haft mnga tillfllen att frkofra sin insikt i mnet, och att han
begagnat dem vl. Detta personliga och upplefda r i mycket
frutsttningen fr den nya affattning, som frgan om lidelsen fr hos
abb Prvost.

Mot slutet af 17:de seklet gde en frskjutning rum i vrdesttningen af
knsla och frnuft. Frnuftet trngdes efter hand tillbaka, knslan
trngde sig fram. Det mest betydande uttrycket fr denna process r
naturligtvis Racines teater.

Racines tragedi r en erotisk skdebana, och dess dramer utspela sig i
hjrtats vrld. Corneille hade intagit den rationalistiska stndpunkten,
nr han lt viljan framst ssom den i princip starkaste makten. Racine
bringar den nya hllningen till uttryck, nr han visar p krleken som
en kraft, infr hvilken vilja och frnuft falla till fga, och hvilken
frvandlar mnniskorna till offer, som han sger.

Men krleken uppenbarar nnu inte hos honom sin allmakt i det vanliga
och hvardagliga lifvets vrld -- hans teater rr sig fortfarande i en
stiliserad tillvaro. Hans mnniskor ro gudars ttlingar, eller
tminstone kungar och drottningar. Med ett ord, att upplefva den
desdigra krleken, att brista snder under den tragiska lidelsen och
frgs, r hos Racine (ihvarje fall formellt taget) ett privilegium fr
undantagsvarelser.

Detta privilegium frvandlas af abb Prvost till en fretrdesrtt fr
hvar och en. Han frunnar ocks vanliga ddliga att f sitt lif delagdt
af passionen. Abb Prvost drar in alla mnniskor inom knslans rike;
han lter krleken framst som en kraft, hvilken kan bestmma hvarje
enskild mnniskas hllning i det hvardagliga lifvet, och han vidgar p
detta stt knslans aktionsradie, liksom han frdjupar dess begrepp.
Krleken upptrder hos abb Prvost ssom sdan. Den tecknas inte inom
ramen af de eller de speciella frhllandena af socialt eller moraliskt
slag. Den upptrder rtt och sltt som en faktor i mnniskornas lif.
Den i tiden verkande strfvan till en emancipation af knslan, hvilken
iakttages frn 1600-talets slut, fr p 1730-talet uttryck i tskilliga
verk, men i intet har resultatet det skdliga och sjlffallna som i
_Manon Lescaut_. Hr yppar sig nppeligen ngot behof att diskutera en
sak, som fr diktaren tett sig ssom fullstndigt klar, och s har hans
verk blifvit den frsta roman, ihvilken knslan, krleken ter sig
fullkomligt autonom.

Men resonerar abben inte mycket, s gr han det i alla fall litet. Det
visar sig, att hans litterra praxis har sin motsvarighet i hans teori.
Det viktigaste argumentet bygger p den fregende, klassiska epokens
uppskattning af naturen. Naturens rttigheter ro -- sger han -- de
viktigaste; men bland naturens alla krafter r krleken fr visso
ingalunda den minst betydande. Hrmed placerar han sledes ocks
teoretiskt krleken i frmsta rummet. Det blir i hans bcker en
framstllning af lidelsen, som nstan har en romantisk anstrykning.
Krleken r af den desdigra sorten. Den krfver allt, och den frmr
de lskande att sknka hvarandra allt: hela sin mhet, hela sitt
hjrta, hela sitt lif. Den skapar samtidigt hos den lskande en
aning, en sker fvertygelse, att alltsammans kommer att sluta med
frskrckelse. Och denna frvntan blir sannerligen inte gckad -- det
r inte idyllens frid, som vntar som den trogna krlekens belning.
Jag var, sger chevalier des Grieux, fdd fr en kort sllhet och en
lng smrta. Krleken brjar hos Prvost med det som fransmnnen kalla
_le coup de foudre_, och liksom den tagit sin brjan i blixtens tecken,
s utvecklar den sig vidare under mycken storm och vedermda, genom
korta gonblick af sllhet och lnga timmar af ngest, tills den
slutliga katastrofens stund r inne. -- Ett sdant frlopp r innehllet
i _Manon Lescaut_.

Nr chevalier des Grieux frsta gngen sg Manon, hade han aldrig tnkt
p skillnaden mellan knen, och han hade alltid varit utomordentligt
blyg. Inom ett gonblick upptcker han nu den betydelsefulla
skillnaden, och i nsta gonblick r hans blygsamhet bortblst -- han
nrmar sig Manon och freslr att enlevera henne.

Manon r p vg till ett kloster, dr hennes familj hoppas att hon skall
f lra sig att tygla sin medfdda bjelse fr vllust. Dock, hon har
ingen kallelse fr de visa jungfrurnas stnd, hon har en fvitsk
jungfrus natur, och hon r genast frdig att lta fra bort sig.

I den tillvaro, som nu brjar fr des Grieux, r lidelsen det enda
innehllet. Det finnes fr honom intet utom den, och fr den offrar han
allt, sin heder, hnsynen fr sin familj, tanken p sin framtid.
Nr hans pengar taga slut, besluter han att lra sig ngot yrke.
Han genomgr en kurs i falskspeleri. Nr inkomsten af hans
bedragarverksamhet inte frslr, finner han sig i att lefva p de
inkomster Manon bereder sig. Det ges knappast ngon skam, som han inte
lr knna; och det r intet, som han skulle rygga tillbaka fr. S visar
chevalier des Grieuxs upplefvelse, huru den fregende epokens
lefnadsprincip hedern, ran har frlorat sitt vrde som en lefvande
kraft, och hur viljan har besegrats af knslan.

I en samtidig tragedi heter det, att frgorna om heder och moral skola
afgras af hjrtat. Detta r den tanke, som upplysningstiden utarbetar
till den nya lefnadsprincip, som fr sin slutliga form i Rousseaus lra
om samvetet som den rtte domaren. I_Manon Lescaut_ har den nya tanken
redan i den nya epokens begynnelse ftt ett af sina mest obetingade
uttryck; lidelsen lyfter hr mnniskorna fver moral och heder, krleken
r den enda tro de beknna, och i dennas namn afsga de sig allt och
taga plats p andra sidan om godt och ondt.

  23. 6. 16.




MANONS SYSTRAR.

  [Julius Magnussen: _Betty_. Skdespel i tre akter. Gyldendalske
  Boghandel, Kpenhamn.]


Julius Magnussen ger framfr allt teatersinne. Han besitter i hg grad
den bekanta egenskap, som benmnes blick fr scenens fordringar.

Men han r en klok och kultiverad person, och han saknar inte helt och
hllet ironi. Det innebr att han vet, hvad teatermssigheten r vrd.

Han anar det tminstone. Han skyr det alltfr uppenbara, nr han framfr
sina vittra anrttningar; han undviker det plumpa; han insisterar
ogrna, leker s mycket hellre. Magnussen r ltt och underhllande.

Hans styrka ligger helt i formen; det som r frtjnstfullt i hans
frfattarskap uppenbarar sig endast och uteslutande i den fladdrande,
roliga replikvxlingen, iden skissartade karakteristiken af vissa
typer, hvilkas karaktr bestr i synnerhet i deras stt att sga ett
antal repliker, som ibland lika vl kunnat vara af ett helt annat
innehll.

Skala vi bort det lager af fernissa, som skyler Magnussens nya
skdespel, s finna vi, att det ser ut som fljer. -- Betty Elman r
varietsngerska. Men det r inte rsten som r hennes starkaste sida,
och hennes officiella profession r blott frkldnaden fr en annan.
Ien scen, ihvilken Magnussens teatermssighet ofrmedladt bryter fram,
definierar hon sjlf sin typ och sin verksamhet. Det sker i form af en
liten sjlfbiografi. Som helt ung flicka hamnade jag p gatan, berttar
hon. Jag var redan som barn en frdrfvad varelse. Frn de ruskigaste
formerna af prostitution har jag smningom hjt mig till min nuvarande
stllning -- jag har stigit i graderna och blifvit en faktor i
samhllet; hela det manliga Kpenhamn ligger fr mina ftter, hela det
kvinnliga Kpenhamn talar om mig och kopierar mina hattar, o.s.v. Kort
sagdt, Betty Elman r en betydande person; hon har inflytande; hon kan
skryta med, att hon har ett rykte. Men hon har -- konstaterar hon med
bitter ppenhjrtighet -- icke frty frblifvit hvad hon var,
rnnstensungen, gatflickan.

Behfver jag sga, hvar vi ha orsaken till detta trista frhllande,
hvar grunden ligger till Betty Elmans brist p tillfredsstllelse med en
stllning, som inte kunde vara mera lysande?

Det frhller sig med Betty Elman precis som det frhll sig med
Marguerite Gautier. Jag har aldrig lskat, sade Marguerite vemodigt.
Och Betty lider likas brist p krlek midt i sitt fverfld.

Marguerite rkade Armand Duval, och den unge Paul Bent rkar ut fr
Betty. Han frlskar sig i henne, hans krlek vinner resonans hos henne,
och till sist upprtta Paul Bent och Betty Elman ett fritt ktenskap.

Vrldsliga hnsyn komma Paul att bryta frbindelsen. Dock, det hela
betydde mera fr honom n han frstod, och han blir inte lycklig efter
skilsmssan. Det betydde nnu mera fr Betty, och hon blir djupt
olycklig. ndtligen hade hon ftt tillflle att lska ngon, icke blott
af hela sitt hjrta utan ocks, och i synnerhet, af hela sin sjl. Denna
krlek hade, uppriktigt sagdt, luttrat henne. Den hade frvandlat henne
och frnyat henne, den hade gifvit mnniskovrde t henne, och nu vore
hon sledes ter strtad ut i sin forna tillvaro! Men goda makter vaka
fver mnniskorna i Magnussens teater, och fven om den senvunna dygden
gller, att den fr sin belning. Paul Bent tervnder till Betty och
gifter sig med henne, och stycket r frdigt.


Som synes r _Betty_ ett bidrag till den enormt talrika samling af
teaterstycken, ihvilka sedan 85 r tillbaka kurtisanens upprttelse
bedrifves.

Som ett frsta stadium i motivets utveckling kunde vi beteckna romanen
om Manon Lescaut (1730-talet). Hon fljer i sitt lif den medfdda
bjelse fr vllust, som hon frklaras ga. Det r verkligen inte
alldeles litet vi f bevittna under den lilla romanens gng.

Manon kunde inte grna vara mera fri frn moraliska betnkligheter n
hon r. Men -- frskrar des Grieux -- hon r omoralisk med behag, p
ett okonstladt och flrdlst stt... Hennes upptrdande prglas stdse
-- sger han -- af tillbakadragenhet, och hennes personlighet frlorar
aldrig draget af blygsamhet; hon frblir alltid en snll flicka, som
Zola uttrycker sig om sin Nana. Kort sagdt, Manon har ingen ond mening,
hon endast _fljer sin natur_. Hon r, som det nufrtiden heter, en
omedveten.

Prvost hade inte skymten af ngon tendens i sikte. Det blir en tendens,
nr romantikerna ta sig saken an; och med Victor Hugos tragedi _Marion
De Lorme_ brjar p allvar kurtisanens rehabilitation, fr att inte i
alltfr hg grad fverstta en ryktbar term.

Hvilken synpunkten r, finna vi af fljande verser ur den skndlige
Laffemas' och den dla Marions samtal i femte aktens andra scen. Marion
fastslr, att hon blifvit renad i sin krleks kyska flamma, och
fortstter:

  ... Ton souffle a relev mon me,
  Mon Didier! Prs de toi rien de moi n'est rest,
  Et ton amour m'a fait une virginit!

Sista versen har gifvit upphof till ett slagord -- det vimlar af slagord
i denna debatt -- men visserligen har uttrycket se refaire une
virginit nufrtiden i regel skmtfrasens valr.

Sin afgrande form erhller tesen i _Kameliadamen_. Hr utgr teorien
diskussionens egentliga innehll, och resonemanget belyses med den
gripande historia vi knna.

Nr Dumas i sin grna ungdom skref stycket, sg han i ktenskapet den
rtta afslutningen p frhllandet mellan den genom sin krlek terkpta
kurtisanen och hennes lskare. Han lter visserligen Marguerite d.
Men han drar frsorg om att oriktiga slutsatser frebyggas. Han infr
nmligen ocks ett andra lskande par, och denna frbindelse fr sluta
med brllop efter konstens alla regler. Nichette och Gustave ro en
annan Marguerite och en annan Armand, och det r icke fr intet just
Gustave som fr framsga den replik, hvilken innehller styckets
grundtanke och blifvit ett motto fr tusen andra alster af detta slags
dramatik (och novellistik). En kvinnas jungfrulighet -- frklarar
Gustave -- tillhr den, som ftt hennes frsta krlek, men inte den,
som blott varit hennes frsta lskare.

Vi veta, att Dumas rtt snart och i afsevrd grad justerade sin
optimistiska syn p den terlsta kurtisanens lmplighet som maka och
moder. Jag behfver blott nmna _Falska juveler_. Raymond de Nanjac
begr inte bttre n att flja Gustaves exempel och gifta sig med
Suzanne d'Ange. Endast Olivier de Jalins frfarna strategi och
utomordentliga vltalighet har han att tacka fr, att han undgr de
erfarenheter som det ifrgasatta giftermlet skulle bereda honom. De
ro som persikorna i utstllningsfnstret, sger Raymonds kloke vn om
M:me d'Ange och hennes vederlikar, de glnsa och locka, men ser man
efter litet nogare, s finner man en omrklig liten flck -- tecknet,
att deras inre r angripet af rta.

Som synes polemiserar Dumas mot sin egen ungdomskomedi. Det var tur fr
honom, att han var s snabb i vndningarna, ty han brt p detta stt
udden af ett mycket hftigt angrepp riktadt mot _Kameliadamens_ tendens.
Samma r _Falska juveler_ utkom, hade Augier premir p sitt skdespel
_Olympes ktenskap_.

Olympe r en fvitsk jungfru, som haft den relystnaden att lmna
halfvrlden och bli en dam af vrld. Hon lyckas bli gift med en oerfaren
yngling, Henri. Hon infres i hans familj, hon spelar sin roll p bsta
stt, och allt tyckes komma att g s bra som mjligt.

Men det var en sak, som Olympe inte hade rknat med: denna nya vrld r
inte blott i yttre hnseende en annan -- hr r sjlfva lifsluften ny
och frmmande fr henne. Hon frdrar inte denna alltfr rena och klara
luft. Hon angripes af en obotlig nostalgie de la boue -- hemlngtan
till smutsen (ocks detta uttryck har blifvit ett slagord); hon kan
inte undg att alltmera ofrtckt afslja sin rtta natur, och det
slutar med frskrckelse: familjens chef, Henris vrdnadsvrde onkel,
skjuter ned den elndiga! -- Denna intrigens polemik mot Dumas
fullstndigas af uttalanden i dialogen, och sjlens jungfrulighet,
upprttelsen genom krleken o.s.v. -- allt detta brnnmrkes lifligt.
Ocks Fedor Denner i Schnitzlers skdespel _Den gamla sagan_ beknde
sig, som vi minnas, med lif och sjl till tron p sinnets
jungfrulighet. Och fven han fick erfara -- visserligen genom andra rn
n Henri -- hvad vrde den hade.

I _Falska juveler_ frekom en ung flicka, Marcelle. Hon representerade
ett uppslag till en dramatisk tendens, som inte kom att frbli
outnyttjad.

Dumas lter henne i komedien tas om hand af Olivier de Jalin, som anser
att hon mste g under om hon skall fortfara att andas den frdrfvade
luften i M:me d'Anges hus. Han placerar henne i en befryndad familj p
landet; hans mening r, att Marcelles uppfostran hr skall
fullstndigas, och vi f ana, att det r hans tanke att i sinom tid
gifta sig med henne.

Men frga r, om inte den kloke Olivier hos Dumas kommer att f gra
samma rn som den vise Arnolphe hos Molire, och om inte naturen till
sist tar ut sin rtt -- den natur, som nu i alla fall har ftt sitt
srskilda insegel under de aderton r Marcelle lefvat under baronessan
d'Anges tak. Detta sprsml blir frevndningen fr tskilliga
teaterstycken. Vi ha bland dem Pierre Wolffs komedi _Leurs filles_.
De, hvilkas dttrar det r frga om, ro Marguerite Gautier, Suzanne
d'Ange och deras systrar, och Wolff sker visa, att dttrarna mste bli
hvad mdrarna voro. Tesen r sledes hr ungefr densamma som i den
studie, _Comment elles poussent_, ihvilken Zola hrleder Nanas och
hennes systrars de ur den frgiftade moraliska luft de ndgats andas
som barn. Sitt mrkligaste uttryck har den pessimistiska uppfattningen
af saken erhllit i Maupassants stora novell _Yvette_. Pierre Wolffs
Louisette gled af sig sjlf, omrkligt, utan motstnd, in i en tillvaro
af samma slag som hennes mors. Maupassants Yvette gr motstnd. Men hon
ger -- hon mste p grund af frhllandena ga -- fr litet stl i
viljan, och hon finner sig slutligen i det oundvikliga. Tusen
omstndigheters samlade tryck besegrar henne, och berttelsen om hennes
motstnd och nederlag blir drfr en tragedi. Louisette r frdrfvad,
hon vet det sjlf, och det bereder henne inga bekymmer -- hon tar
konsekvenserna med gldtig cynism. Yvette lngtar till renhet, till ett
lif i lugn och stilla lycka. Hon vet inte af, att det moraliska
sjukdomsstoff, som hon andats, har trngt in i hennes organism och gjort
sitt verk. Ja, Maupassants Yvette har ibland kommit mig att tnka p
Antigone: iden scen dr den grekiska jungfrun ryckes ut ur det ljufva
lif, som hon omfattat med sina drmmar.

Hos Hugo, Dumas, Augier, Wolff och fven hos Maupassant fretrdde
kurtisanen ett sprsml, vare sig hon upprttades eller brnnmrktes
eller helt enkelt skildrades. Hon var en kvinna som tererfrade sitt
frlorade mnniskovrde, eller som frspillde eller blef berfvad det
mnniskovrde hon gt. Alltid r hon eller var hon bunden vid mullens
och kttets vrld.

Men det kan ibland hnda, i synnerhet hos poeterna, att Manons systrar
bli representanterna fr hga och eviga vrden. Jag behfver knappast
erinra om Oscar Levertins dikt _De visa och de fvitska jungfrurna_, s
mrklig genom den ton af hg och inspirerad hymn som br den frn frsta
versen till den sista. Den r skaldernas tack till dem, hvilka stnka en
himmelsk yra i den dfna drycken och bringa de trga orden till sng.
De fvitska jungfrurna, hvilka glmska af morgondagen spegla sin hvita
skuldra i dammens stjrnbl vatten, fretrda i Levertins hymn de
makter, som skapa sknheten i lifvet, och rosen och lyran ro deras
attribut. Iett vackert litet poem p prosa, _Les petites prostiues_,
firas Manons systrar af Marcel Schwob som de barmhrtiga, hvilka i
hemskelsens stund sknka den godhet som lyfter upp den sviktande. Sonja
lgger sin hand p Raskolnikows heta panna, Anne bringar den dignande de
Quincey ett glas vin, och den utsttte knner ter sin delaktighet i det
mnskliga, fr hvilket han trodde sig frlorad.

I sin roman _Les petites allies_ har Claude Farrre ur detta uppslag
rentaf hrledt -- men jag mrker, att jag frirrar mig frn mnet. Min
afsikt var blott att antyda, att det af Magnussen i _Betty_ brukade
motivet har sin historia, att bearbetningarna ro flere nen, och att
de inte alla se lika ut. Man anar nppeligen ngot af detta, nr man tar
del af Magnussens tomma och flacka variation p det gamla temat.

  15. 7. 16.




OS LUSIADAS.

  [Anthero de Quental: _Os sonetos completos_. Publicados por J.P.
  Oliveira Martins. Lopez & C:a, Porto. -- Eugenio de Castro:
  _Belkiss, rainha de Sab, d'Axum e do Hymiar_. Antonio Maria
  Pereira, Lisboa.]


Det moderna Portugals litteratur r fr oss fga mera n tv eller tre
namn: Anthero de Quental, Theophilo Braga, Eugenio de Castro, och kanske
ytterligare ngot som vi knna tack vare Gran Bjrkmans frtjnstfulla
verksamhet som fversttare af sydromansk poesi. Mhnda lter sledes
en hastig afstickare till det fjrran Lusitania frsvara sig.

Braga r inte endast poet utan ocks lrd humanist och politiker, hans
frfattarskap torde omfatta tskilliga tiotal volymer. Och vi skynda att
g frbi honom. Quentals diktning bevaras i tre sm band, bland hvilka
hufvudverket _Sonetterna_, och Castro ha vi bekvmt tillgnglig dels i
dramat _Belkiss_, dels i ett antal prosafversttningar af lyriska
dikter, nyligen offentliggjorda i _La Revue de Paris_. Vi hlla oss till
dessa tv.


Anthero de Quental dog r 1894, och Eugenio de Castro brjade dikta
redan ngot r tidigare, men de bda skalderna tillhra tv vidt skilda
epoker med alldeles olika frg.

Castro fretrder de strmningar, som frn tiden omkring 1890 ge ny fart
t litteraturen i alla lnder -- man sammanfattar dem vanligen under
nyromantikens namn. Denna nya epok utgr i mycket en reaktion mot det
nrmast fregende skedet; isynnerhet detta bestmmer dess karaktr.

Det tidigare skedet var -- i litteraturen -- naturalismens tid, och vi
veta, att dess diktare gjorde ansprk att uttrycka det mnskliga i
exakta formler. Det, som inte lt sig indraga i en sdan formel,
frnekades. Den rkneuppgift, som r knuten vid Taines namn, r en
ekvation af frsta graden, och x bestmmes ledigt med tillhjlp af tre
knda kvantiteter. Den vetenskapliga skdningen behrskar 1850-, 60-,
70- och 80-talet. Reaktionen mot den r ett knslans uppror mot
frnuftsmssigheten. Det inre lifvet trnger sig fram, och drmmen och
aningen f vrde; det yttre lifvet, mnniskornas och naturens, fr
betydelse som sdant, och ansprken att frklara uppgifvas eller skjutas
tillbaka.

Men naturalismen inskrnkte sig inte till att registrera fakta, som ett
af tidens uttryck lyder, och dess dikt r inte uttmmande bestmd som
frsket att ge en positivistisk vrldsfrklaring i konstens form. Icke
fr alla stod sanningen klar och frdig -- under naturalismens hela tid
mta vi hos diktarne behofvet att erstta det au-del, det jenseits,
som hade hgrat i romantikens dikt, med ett annat, ett nytt. Zola
tryggade sig till den Stora Fetischen och stampade frnjd p platta
marken, lifligt fvertygad om att materiens lag ocks var den s.k.
andens. Men det gafs dem, hvilka frtrdes af den oro, som r lngtan
efter samhrigheten med ett fversinnligt och behofvet att komma till
klarhet med allt det, som hvarken kan mtas eller vgas. Till deras
slkt hr Quental. Historien om hans lif och hans dikt -- som
naturligtvis blott kan antydas i dessa randanteckningar till
_Sonetterna_ -- r historien om en stolt och lidelsefull andes kamp att
n den afslutade vrldsskdningen och giltiga vrldsfrklaringen.

Ty Anthero de Quentals _Sonetter_ ro frst och sist en metafysisk
poesi. Deras diktare r en poet som tnker, och en filosof som knner --
fr att i litet tillspetsad form terge hans vns och utgifvares
karakteristik -- och poesi och tanke ro oupplsligt frenade i dem.
Alltid utlser sig hans intryck i en poetisk tanke, stndigt blir
knslan en filosofisk stmning, och aldrig stller sig i _Sonetterna_
t.ex. naturbilden blott ssom natur fr vrt ga. Den r alltid
skdespel, d.v.s. rrelse och kamp eller tminstone oro. Ett landskaps
sknhet blir fr Quental, nej, den blir inte, den _r_ frgan huruvida
bortom det frgngliga jordiskt-skna finnes ett evigt ur-sknt: den
Deus Ignotus, till hvilken han riktar den frsta sonetten. Ide skilda
tonfall, som stormen antar nr den sveper lngs hafvet, brusar mot
berget, drar genom lunden, igenknner han de bundna kreaturens suckar.
Man ville knappast kalla detta symbolism. Det r tminstone ingen
symbolism af ett vanligt slag. Quental knner i s hg grad genom sin
tanke, att det inte ges ngot afstnd mellan den poetiska bilden och
iden. De ro ett, ien grad och p ett stt som ro absolut
karakteristiska fr hans poesi.

Anthero de Quentals uppfostran hade varit strngt katolsk, som
familjetraditionen bjd, och inga strande inflytelser hade spelat in d
han som ung student brjade forska i vrldsliga skrifter. De kommo i
stllet nu. Quental stiftade bekantskap med bl.a. Proudhon --
han blef en fvertygad socialist och radikalist. Han grundade
frelsningsfreningar, skref politiska och sociala pamfletter och
konspirerade till frmn fr den iberiska republiken. Den politiska och
sociala radikalismen frblef han trogen hela sitt lif. -- Att Quentals
katolska tro icke bestod profvet, behfver kanske inte sgas. Den
brister snder under de nya idernas tryck, men dessa frm inte
tillfredsstlla hans behof af en samlande och frklarande fvertygelse,
och han ger i ett femtiotal sonetter uttryck t de stmningar af
dslighet och tomhet, som han nu upplefver:

  TILL VNNERNA.

  Vi flas ffngt. Som ett tcken r
  p allting ovisshetens dimma gjuten.
  Vr sjl, hur n hon traktar ofrtruten,
  sig sjlf, sig sjlf i evig gld blott tr.

  Vr tanke, som oss hgt i rymden br,
  frgr, som rk frgr med vinden fluten,
  och viljan r en vg, som faller bruten
  i formlshet tillbaka frn hvart skr.

  I vnner, sjlen r en hrlig sng --
  dess hga maning bjuder oss att vinna
  hvad vi af evigt godt ha drmt en gng.

  Men stel str knen rundt kring oss. Vi finna
  oasen ej, och fver man som kvinna
  det stumma det sjunker med sitt tvng.

Men redan nu lste Quental och tillgnade han sig Hegel. Hur gingo dessa
bda tankar ihop, Hegels och Proudhons? Det r ett mysterium, svarar han
sjlf, frklarligt genom min ungdom och min lidelsefullhet. -- Att denna
lidelsefullhet inte tempererades genom motsatsen, r tmligen tydligt,
och hans oro kunde endast vxa.

S mycket starkare vxte hans vilja att n en tillfredsstllande
utjmning. Den fick std i en hndelse, som uppref Quentals hela vsen
och lt honom se sig sjlf i ett alldeles nytt ljus. Ett svrt nervst
lidande frsnkte honom i ett tillstnd af djupaste svrmod. Hela hans
tidigare lif tycktes honom intigt och sjlfva tillvaron fver hufvud
taget frefll honom obegriplig. Under den kamp, som jag -- sger han
-- under fem eller sex r hade att best med min tanke och min knsla,
frdes jag till en dslig pessimism; jag frsjnk i frtviflan infr
lifvets stora problem. -- D detta skede brjade, var Quental
trettiotvr.

Vgen ut ur sin hopplshet och frtviflan skte Quental hos
naturalismen. Den var bde Goethes realistiska frhllande till lifvet
och Darwins naturvetenskapliga vrldsfrklaring. Ingendera formen gaf
honom den slutliga visshet han skte. Vl var hans katolicism dd.
Men hans knsla lefde. Han sade sig, att naturalismen, som saknar
religiositeten -- innerligheten -- hvarken frmr sknka std t
samvetet eller tillfredsstlla knslan. Och s grep han till dem,
hos hvilka knslan r allt, och brjade studera mystikerna, bde
vsterlandets och orientens. Detta studium fullstndigade Quental med
lsningen af Leibniz, hos hvilken han tyckes ha terfunnit mystikens
grundskdning.

Resultatet Quental ndde, blef det slutliga resultatet. Han hmtade hos
mystikerna frestllningen om alltings vsensenhet; han hmtade hos
Leibniz tanken, att hvarje del af universum speglar det hela, och att
hvarje moment bde br i sig det, som har intrffat, och rymmer inom sig
fret till det, som kommer att ske. Naturalismen nedsjnk till en
frklaring som endast frmdde ge yttre relationer, och som sanningen
framstod fr honom den fvertygelsen, att anden r verklighetens
frebild, och att naturen blott r en fjrran efterbildning af den, en
dunkel och ofullkommen symbol. Mot bakgrunden af denna skdning ter sig
vrldsfrloppet som den andens eviga strfvan ur trldom mot frihet,
hvilken tecknats i sonetten _Utveckling_ (ocks originalet har den tomma
fjrde raden -- konstnren Quental r icke lika ofelbar som Leconte,
om hvilken han ibland pminner oss):

  UTVECKLING.

  Jag klippa var i forna urvrldstider,
  trd eller buske i en oknd skog...
  en vg, som skummig mot graniten dog,
  min fiende, den ldsta som jag lider.

  Dr ginstens snr alltjmt sin skugga sprider
  som rofdjur jag en gng mitt byte slog.
  I sj och trsk min trga kropp jag drog,
  ett urtidsodjur trtt p urvrldsstrider.

  Nu r jag mnska. Jag har ntt till randen
  af rymdens haf lngs trappan hvilken stiger
  med skikt p skikt ur djupens bundna vrld.

  Den lngtan lyder jag, som bor i anden --
  mot tomheten, som skum och dslig tiger,
  alltjmt jag ser, af frihetstrnad trd.

Som synes r Anthero de Quentals tro p utvecklingen och p den slutliga
befrielsen inte af det gldjefyllda slaget, och han slsar inte med
frhoppningar och lften. Den storslagna bild han begagnar i sin sonett
-- trappan som reser afsats fver afsats -- tyckes ge oss frklaringen.

Saken r helt visst den, att Quental var alltfr djupt genomtrngd af
sin tids determinism; icke fr intet var hans tid 60-, 70- och 80-talet.
Hans tanke bar i alltfr hg grad prgeln af tidens tanke fr att kunna
helt anamma den buddhistiska spiritualism han omfattade med sin knsla.
Fr Leconte de Lisle och fr Jean Lahor betydde buddhismen poetiska
formler och knslouttryck, ihvilka de gfvo den frnimmelse af intighet
och obestndighet, hvilken de erforo infr skdespelet af vrlden och
mnniskan. Fr Anthero de Quental var det frga om en tro. Han skte en
tro, som samtidigt gaf hans tanke frklaringen p vrldsfrloppet och
tillfredsstllde hans knslas behof. Han skte till den ndan frbinda
utvecklingslran med antagandet af ett besjladt vrldsfrnuft och ett
transcendent godt, och han konstruerade den utveckling frn bundenhet
mot frihet, om hvilken den citerade sonetten talar.

Hans tanke utsltade motsgelsen, som denna frening af skilda element
hyste; han fortfor att upplefva den med sin knsla. Knappast ngonstdes
mta vi i hans dikter frn denna tid den ro, som frvissningen sknker.
Stndigt har hans dikt den tragiska oro, som r terspeglingen af en
inre tvedrkt.

Orden klagoskrin, stn och suckar, vefylld trngtan och
bestndig trnad ro favorituttryck srskildt under detta skede. Ien
rcka sonetter med fverskriften _Ddens lof_ firas dden som den makt,
hvilken frlossar de kvalfyllda sjlarna och sknker dem den trdda
gemenskapen med Iden. Iandra sonetter, t.ex. _Kontemplation_, samlar
han i brinnande och ngestfyllda vers de bundna vsendenas lidelsefulla
rop p den frihet och klarhet, som de endast ana men icke skda. Naturen
vrider sig i en oafltlig vnda, och denna smrtsamma vnda r ocks
hans:

  TERLSNING.

  O, rster ropande ur vind och lund!
  Er sng, som brddad tycks med smrtors rga,
  mig gaf en kvalfylld smn i nattlig stund,
  och d lik min mig syntes eder plga.

  O, skymningstyngda sng ur varats grund,
  i dig de stumma tingens vsen lga.
  Gtfulla, hga hymn, r du en frga,
  ett stn -- ett klagoskri ur vrldens rund?

  I det ondliga en ande bor:
  ur alltets gng en vefylld trngtan gror --
  den r en frihetssuck frn varats trlar.

  Mitt vsens rop r rop ur samma kval,
  rster frn hat, frn skog, frn berg och dal,
  min sjls befryndade, o fngna sjlar!

I dessa och andra sonetters starka framhfvande af frihetsbegrets kval
och befrielseprocessens smrta ligger, synes det mig, en antydan om den
inre sndringen. Ett sdant antagande gfve oss en frklaring till
diktarens dd.

Oliveira Martins uttalar sig om den med vnnens frbehllsamhet. Men kan
det inte ha varit s, att Quental till sist ndde den _medvetna_
insikten om den motsgelse, som hans spiritualistiska evolutionstro
dolde? Och kan det inte tnkas, att hans frtviflan infr detta nya och
sista misslyckande blef honom fvermktig? Det hade d varit hans
brinnande och stolta andes vgran att finna sig i ovissheten och hans
sanningstrstande vsens ofrmga att sl af p sitt kraf, hvilka satte
pistolen i hans hand. Anthero de Quentals personlighet samlade mnga
inflytelser, ur hans egen tid och ur gngna tider. Han hade upplefvat
bde sin egen knsla och sin samtids tanke. Och han tillhrde en slkt,
som under seklernas lopp sknkt kyrkan ett helgon och ett halft dussin
bermda mystiker samt fr resten varit rik p svrmare, sjlfmrdare och
poeter.

       *       *       *       *       *

Eugenio de Castro ger ingenting af Quentals hga allvar. Men det finnes
i alla fall en princip, som han aldrig upphr att med oomkullrunkelig
fljdriktighet dyrka och tillmpa.

Han har den lilla svagheten att alltid vilja vara up to date, och mera
n s: att vara det nyaste och mrkvrdigaste fver hufvud, som
frekommer. Nya former och rytmer ro ndvndiga, frklarar han i ett af
sina fretal, det behfves rim, som ringa med en ny klang; ord, som
aldrig frut ha ljudit, skola uttrycka de nya sensationer, som poeten
br kunna frnimma och frst att meddela.

Man behfver inte knna symbolism och dekadens frn andra lnder fr att
se hvart det br. Castro fktar som en ursinnig fr att f tag i de nya
frnimmelserna och de ohrda orden. -- Iformskna dikter, svllande och
psande som snmos, firar han den frfrliga mnen, den hemlighetsfulla
desdigra stjrnan med de vackra hnderna. Han uppvaktar en gtfull
kvinna, som p hans passionerade begran om ett svar afsljar sin
fraktmttade och lidelsefulla sjl i orden: Jag skulle nska att lefva
vid Nordpolen, iett drifhus af kristall... Han dyrkar rara vxter,
t.ex. polarblomman, som han placerar mellan tvenne lampor, af hvilka
den till hger har en rd och den till vnster en azurfrgad glob. Och
nr han gr erotisk poesi, r det framfr allt den lskade kroppens
marmorkalla och likfrgade hud, som eggar honom.

Man har anknytningen nra till hands: d'Annunzio, Huysmans; ej heller
behfver man tveka om grunden under det hela. Att uttrycka nya
sensationer r en gng fr alla ingen smsak, emedan sensationerna
fr det mesta ro gamla som gatan och t.o.m. nnu ldre. Att uttrycka en
ny sensation kan i sjlfva verket endast bli att ge ett vldsammare
uttryck t en gammal och bekant. Metoden mste sledes i strsta
allmnhet helt enkelt bli att fverdrifva: sensationerna styras ut i
frmmande regioners frger, omskrifvas i prunkande bilder etc. --
resultatet r exotism, symbolism, dekadens, hvilket allt ter blott r
de olika sidorna af den samma sak, den nyromantiska trnad, hvars vsen
r att frklda hvardagens hndelser och stmningar i ett
maskeradupptgs brokiga och fr det mesta mer eller mindre skrikande
prakt.


P karnevalsvimlets berusning fr alla sinnen fljer som det oundvikliga
resultatet ledan. Man ser sig om efter ngot annat. Min hy skall
frlora sin frg af dd, sger i en af dikterna den sfinxmssiga
hjltinnan, och sklfvande af lidelse skall jag skrida dig till mte,
som fordom i legenden drottningen af Saba vandrade mot Salomo. Efter
ett mellanspel af litterr katolicism i noggrann fverensstmmelse med
bermda mnster terupptar Castro det anslag han hade berrt i den
citerade dikten, och i drottningen af Saba och hennes krlek till den
judiske konungen frkroppsligar han sig sjlf och sin trngtan bort ur
de artificiella paradisen, hvilkas frjder han alltfr lnge njutit.

Dramat _Belkiss, drottning af Saba, Axum och Hymiar_ -- man ser redan i
titeln poetens frkrlek fr de skna termerna -- fogar ytterligare ett
par namn till frteckningen fver hans mstare. Mterlinck har levererat
mycket af formen fr detta teaterepos. Flaubert har sttt till tjnst
med en god del af rekvisita. _Den helige Antonius_ och _Salammb_ g
bda tv igen. Och med citat ur d'Annunzios sonetter af typen _Animal
triste_ kunde man i ngra rader sammanfatta innehllet, som r ledan
efter njutningen.

Det som r Castros egendom i denna p reminiscenser rika dikt, r den
fvermttan energiska tonen. De sllsyntaste plantor, de mrkvrdigaste
delstenar, de mrkaste rysningar och de ovanligaste gudar frevisas och
beskrifvas med en outtrttlig ifver.

Belkiss frtres af en omttlig passion, lidelsen fr kung Salomo. Hon
nr ocks till sist den med s starka frger skildrade lyckan att slutas
i Salomos armar och hvila vid hans hjrta. Men hennes oro stillades ej.
Hon upplefde aldrig mera ett gonblick af gldje. Hennes hjrta fylldes
till brddarna af sorg: det var som om hon i sitt eget vsen hade
upptagit alla mnskliga vsens ve. Och den p en gng banala och
spetsfundiga moralen blir denna: frtrda af sin lngtan, strfva
mnniskorna mot lyckan: fr att finna blott den besvikelse, som r att
se sina begr tillfredsstllda och samtidigt knna omjligheten att
finna nya begr utmanande en ny tillfredsstllelse.

Det lilla dramat r, med sin pompsa hllning och sin uppstyltade
slutledning, en ganska ljlig historia. Men de lnga, melodist flytande
replikerna dlja ofta en vacker och melankolisk poesi, som alls ej lider
af kontrasten med det forceradt litterra i diktionen. Nr allt kommer
omkring beror detta kanske drp, att det, som frefaller oss att vara
en skrattretande bombasm, p nog s mnga punkter r blott det otvungna
uttrycket fr ett folklynne, som har s mycket mera lefvande fart n
vrt.

Frnm r Castro trots sina distingerade later och sin valda ordbok ej.
Quental har ondligt mycket mera af den fdde dlingens afvisande
hllning i sin svrtillgngliga, hga poesi. Eugenio de Castro talar
till den litterra publik, fr hvilken Mallarm eller Mterlinck r det
utskta sista ordet...

  7. 9. 06.




HENRI DE RGNIER.

  [Henri de Rgnier: _Romaine Mirmault_. Roman, Mercure de France,
  Paris.]


Romandiktaren Henri de Rgnier lskar att arkaisera och pastischera, och
rubriken p en af hans bcker -- _Det lefvande frflutna_ -- kunde st
som den gemensamma fverskriften fver tskilliga af hans berttelser.
Denna frkrlek fr rekonstruktionen r ett troget uttryck fr hans
lggning.

I fretalet till romanen _En vlartad ung mans ferier_ har han sjlf p
fljande stt bestmt sin syn p sakerna: Mina romaner ro frsk att
framstlla vissa stt att lefva, vare sig ur en tid, som gtt, eller ur
vr egen tid. -- -- Det fr dem gemensamma hrflyter ur min naturliga
bjelse att roa mig vid synen af hndelser och mnniskor.

Rgnier var som bekant en af symbolismens poeter; han representerar nu
en ny klassicitet ifransk litteratur.

Klassikern och symbolisten Rgnier ger isynnerhet intresset fr den
skna formen och fr iden; och, af sin id och af sin form erhller
mnniskornas lif sitt egentliga intresse i hans gon.

Som sdana betyda nmligen mnniskorna mycket litet fr honom. Han str
i allmnhet inte i ngot personligt frhllande till dem. De ro pjser
p schackbrdet, och han tycker om att teckna kurvan fr deras frd, dr
den fr dem frn ruta till ruta enligt regler, som de inte sjlfva knna
till. Han str utanfr, och han hller sig p afstnd.

Ju lngre afstndet blir, dess strre och vidare bli perspektiven.
Detaljerna flyta samman i iden. Personligheten antar typens drag, och
det frlopp, som omhvrfver henne, ter sig sinnebildligt -- symboliskt.
Med ett ord, det r gifvet, att Henri de Rgnier grna skall lta sina
romaners personer rra sig i en infattning hmtad ur -- till exempel --
Ludvig XIV:s tid, eller tminstone frsatt med sdana exotiska element
som erstta en brist p afstnd i tiden.

Rgniers frhllande till de mnniskor, som han diktar om, har sledes
inte formen af ngot personligt medupplefvande. Hans stllning till dem
r den roade skdarens. Han har ett mycket skarpt ga fr det bundna i
deras rrelser, fr det betingade och af dem sjlfva och deras
nskningar oafhngiga i det lif, som de lefva under s omfattande
ceremonier och synnerligast med en s riklig anvndning af
lifsskdningar och fvertygelser, af fresatser, vilja och mod. De ska
mycket och de strfva lngt, de tga fram med djrf beslutsamhet. Fr
somliga blir den sttliga vandringen en marsch p stllet. Andra n ett
stort och lysande ml, dock, inifrn besedda te sig sdana vinningar som
attrapper fyllda af luft. Mellan mdan och resultatet, mellan mlet, som
mnniskorna frestta sig, och frutsttningarna, hvilka de ga, bestr
ett missfrhllande som stmplar dem -- detta r den tanke, som ltit
Rgniers stllning till dem bli den inte alltfr vekhjrtade ironikerns
stllning till sina offer. Han skildrar i Nicolas de Galandots historia
det lgsta sinneslifvets seger fver anden, och med en minutis
noggrannhet, som frvisso lter oss se att han roar sig, visar han
huru den elndiga -- och knappast fullt normala -- lidelsen efter hand
frter bort vilja, vrdighet och hedersknsla hos sitt offer (_Den
dubbla lskarinnan_). IAntoine de Pocancys gestalt frkroppsligar han
det tragikomiska misslyckandet. Denne unge adelsman frn landet sker
sin lycka vid Ludvig XIV:s hof. Han hembr den store kungen den dyrkan,
som La Bruyre talar om i sin aforism: Nr vi se, huru furstens ansikte
skapar hofmannens hela lycksalighet, och nr vi betnka, huruledes han
under sitt hela lif gnar sig t att se fursten och varda sedd af honom,
d erhlla vi en frestllning om, huru skdandet af Gud skapar
helgonens hela ra och hela lycka. Antoine de Pocancy stller sig
ikungens vg -- som det hette -- och han gr hvad han kan fr att
tckas monarken. Dock, ett ironiskt de spelar stdse in, han lyckas
blott att misshaga dr han ville behaga, och han ndgas till sist finna
sig i att glida ned i de obemrktes och glmdes hop (_Vrt hga
plaisir_). Ett liknande de upplefver Tito Bassi. Han trder fram som
Italiens blifvande store tragiker, han sjunker ner till gycklare i den
burleska farsen, och allt det, som tycktes skola hja honom, hjlper
till att hlla honom nere (_Tito Bassis hjltedrm_).

       *       *       *       *       *

Fabeln i Henri de Rgniers nya roman bildas af fljande anekdot: M:me
Romaine Mirmault kommer efter ngra rs vistelse i Damaskus p besk
till Paris. Hr stiftar hon bekantskap med Pierre de Claircy, en yngling
p tjugotv r. Pierre de Claircy frlskar sig i Romaine Mirmault. Hon
visar honom tillbaka. Han gr ett frsk att ga henne med vld -- hon
motstr honom. En timme senare reser Romaine Mirmault till Rom. Men
Pierre de Claircy gr hem och skjuter sig.

Romaine Mirmault har rest till Rom dels fr att ge Claircy tillflle att
lugna sig och dels fr att hlsa p sin vninna, furstinnan Alvanzi, som
fr inte lnge sedan p sitt hll upplefvat fljande fventyr. -- En ung
officer, markis Crespini, har frfljt henne med krleksfrklaringar.
Till sist har han mutat furstinnans kammarjungfru: denna ger henne en
dosis kloral; Crespini reser en stege mot balkongfnstret, besluten att
n sitt ml p detta stt eftersom det inte gr p ngot annat. Men
furst Alvanzi har i mnskenet ftt sikte p den eldige markisen, fursten
tar honom fr en inbrottstjuf och aflossar ett skrmskott: med den
effekt att Crespini sras och dr. Furstinnan Alvanzi har absolut
ingenting att frebr sig; icke frty tillskrifver hon sig skulden till
Crespinis dd. Hon har blifvit en skugga af sitt forna jag;
samvetsfrebrelserna ge henne ingen ro, och frgfves bjuder hon till
att bekmpa tanken att hon tagit en ung mnniskas lif.

Romaine Mirmault r nnu midt inne i detta fventyr  la Stendhal, d
hon mottar ett telegram med den lakoniska underrttelsen, att Pierre de
Claircy skjutit sig. Ngot af hennes vninnas frtviflan sklfver nnu
inom henne, d hon genom budskapet om Claircys dd pltsligt ser sig
sjlf frsatt i samma grymma belgenhet.

Hr brjar, sedan anekdoten ntt sin point genom Claircys dd, sjlfva
romanen frsvidt den handlar om titelfiguren. -- Romaine Mirmault
ryggar med hela sitt unga och starka vsen tillbaka fr tanken att dela
furstinnan Alvanzis de och att frlora sig i sjlffrebrelser, ngest
och en bestndig skrck. Det blir till en brjan en knsla af agg mot
den dde: han oroade henne i lifvet, han frfljer henne i dden.
Isanning, han har inte varit hnsynsfull emot henne! Hon frsvarade sig
mot den lefvande, hon har nu att frsvara sig mot den dde, och hur
mycket mera krfver inte en sdan kamp. Den stora faran r, att hennes
knsla kan komma att upprtta ett samband mellan henne sjlf och
Claircys grning. Och hon plgger drfr sin knsla och sin tanke en
ytterst strng disciplin. Hon tvingar sig att klart, kallt, utan vekhet
och svaghet betrakta och bedma sitt frhllande till Claircy, hon
analyserar sina ord och handlingar, och hon bevisar fr sig sjlf, klart
och tydligt, att hon r utan skuld, och att Claircys dd var en fatal
tillfllighet. Hennes sjlfbevarelsedrift tyckes afg med seger, Romaine
Mirmaults kloka ande och tuktade knsla tyckas fra henne fver det
intrffade.

Den fasta punkten i bevisfringen var det argumentet, att hon _icke
besvarat_ Claircys knsla: han hade inte ddat sig om hon gifvit vika,
det r visserligen sant, men kunde hon r fr att hon inte lskade
honom? var hon skyldig att offra sin heder endast drfr, att han bad
henne om det? rdde hon fr, att hon inte var skapad fr krleken?
Detta allt var inte hennes fel; det var inte hennes skyldighet att foga
sig efter en mans begr blott drfr, att det tillflligtvis och utan
hennes frvllande rkat utkora just henne till sitt freml. Sledes
mste skuldfrgan frnekas.

Men nr hon p detta stt punkt fr punkt gick igenom hndelserna under
det frflutna halfret, och nr hon frdjupade sig i sig sjlf, gjorde
hon en upptckt.

Hon hade inte under sin halft vegetativa tillvaro i den sterlndska
staden haft ngon anledning att p allvar sysselstta sig med frgan om
sin egen daning. Ingenting hade hndt, dagarna hade kommit och gtt,
sakta glidande emot henne, lngsamt frrinnande. Hon lr nu ovntadt
knna en ny Romaine Mirmault, inte mindre skapad fr krleken n andra
kvinnor. Hon trodde, att det blott var en naturlig sjlfbevarelsedrift,
som frmdde henne att s ingende sysselstta sig med det passerade,
och att hennes enda syfte var att bli fri och n ut ur skuggan, som
Claircys dd kastat fver hennes lif. Hon finner nu, allteftersom hon
trnger djupare in i sig sjlf, att det r en helt annan instinkt som
frmr henne att s oafltligt sysselstta sig med den bedrfliga
affren. Hon upptcker, att hon lskar Claircy, att hon gjort det nstan
nda frn frsta stunden de mttes, och att endast hennes okunnighet om
sin egen natur hade hindrat henne att frst detta. Men hrmed faller
hela bevisfringen fr hennes oskuld till intet. D hon vgrade att
tillhra Claircy, begick hon tvrtom ett dubbelt brott: mot honom och
mot sig sjlf. Hans dd r hennes verk. Och s kommer sledes Romaine
Mirmaults lif att bli den lnga botgringen fr en dubbel frbrytelse.


Innan romanen p detta stt till sist blir en berttelse om M:me Romaine
Mirmault, rr den sig om Pierre de Claircy. Denne yngling tillhr den
nya slkt som odlar sporten med engelskt allvar, som dyrkar energien
och beknner det aktiva lifvets evangelium. Pierre de Claircy talar om
ndvndigheten att lta tillvaron bli en fljd af heroiska dd i bde
stort och smtt. Han fraktar den knslans och viljans, den
fosterlandskrlekens och konstsinnets uppmjukning och frslappning,
som Adolphe Sch beskrifver i sin bok _Le dsarroi de la conscience
franaise_. Han beknner det misstroende till det sterila frnuftet,
som Agathon s lifligt anbefaller i sin programskrift _Les jeunes gens
d'aujourd'hui_. Han lifvas i stllet af denna orgueil physique,
som Etienne Rey frhrligat i sin bok _La renaissance de l'orgueil
francais_.

D.v.s. -- sdan ter sig den unge Claircy i samtalen vid frukostbordet.
Han frskrar vid sdana tillfllen, att han fr sin del inte vet af den
konflikt mellan tanke och handling och den fruktan fr tillvaron, hvilka
frlamat tidigare generationer. Detta drag framhfves till yttermera
visso genom kontrastverkan: Pierres ldre broder Andr dljer under sin
mask af kylig hgdragenhet en radikal brist p energi; han saknar
fullstndigt sinnet fr betydelsen af handlingens moral. Andr de
Claircys frhllande till lifvet r helt och hllet passivt. Han r frn
brjan en resignerad. P samma sida som han, ytterligare frstrkande
antitesens verkan, str M.Antoine Claveret. Denne herre p c. 60 r
tillhr den generation som upplefde 1870-rs hndelser. Han r den
frkroppsligade besvikelsen, den inkarnerade kompromissen. Herr
Claverets passionerade drm har nda frn barnsben varit att resa. Han
har emellertid knappast varit utanfr Paris. Han har njt sig med att
frekventera Jardin des Plantes och att frossa af imaginra resor, under
hvilka han upplefver de sllsammaste fventyr och ger prof p det mest
tygellsa mod. Šena sidan sledes dyrkaren af energi och handling,
andra sidan tv mn af hvilka den ene brunnit af en verksamhetslust
som icke blifvit tillfredsstlld, medan den andre aldrig ens erfarit
ngot bestmdt och afgrande behof att handla.

I liflig spnning rknar nu lsaren, efter denna exposens karakteristik
af Pierre de Claircy, med mjligheten att romanen blir en bok om den
moderna franska ungdomen eller ngot i den stilen. Det befinnes att
denna sida af saken blott fr en u nderordnad betydelse. Hela den
framstllning af Pierre de Claircys stmnings- och tankevrld, som
tyckes frbereda en sdan psykologisk tidsskildring, ledes in i en fra
som blir allt trngre och trngre. -- P fljande stt ter sig nmligen
upplsningen fr hans vidkommande. Jag r frlskad, sger Claircy,
och Romaine Mirmault vill inte veta af mig -- skulle jag sledes
tillfventyrs alls inte ga den bermda viljekraften och energien!?
Detta r hvad han vill utrna, nr han frsker taga Romaine Mirmault
med vld. Vinner jag, resonerar han -- han resonerar inte ogrna, det r
ett fatalt symptom -- s r jag den starke mannen, frlorar jag s har
min energi o.s.v. blott varit ett sjlfbedrgeri. Han frlorar. Han har
lidit ett nederlag, som afsljar honom i hans egna gon som svag och
obeslutsam. Pierre de Claircy ser sig om efter ngon lmplig heroisk
handling, gnad att sknka honom upprttelse och strka hans vacklande
tilltro till sig sjlf och hans tro p lifvet, och denna handling finner
han i sjlfmordet.

_Romaine Mirmault_, som sg ut att arta sig till en tidsskildring, har
sledes nr allt kommer omkring blifvit en erotisk roman. Trefliga ro i
hvarje fall de antydningar p den frra linjen, som ges nr Pierre de
Claircy r p tapeten; af mycken finhet och mycket intresse ro de sidor
som gnats Romaine Mirmaults erotiska jags alltfr sena uppvaknande till
medvetet lif. Det hela berttas p det angenma, lttlpande och facila
stt, som utmrker Rgniers romaner.

Det r allt s facilt och s tvngslst, och allt r emellertid srdeles
artificiellt. Romaine Mirmault har en gng varit intagen af Andr, hon
fverflyttar nu sin knsla p den yngre brodern. Andr har fordom lskat
Romaine Mirmault, han har aldrig upphrt att lska henne, och nr den
yngre brodern reder sig att erfra henne, s frskaffar detta honom en
hemlig tillfredsstllelse: han har den mystiska frnimmelsen att han p
detta stt i alla fall strngt taget kommer att ga henne. Herr Claveret
har lskat m:me de Claircy, och han betraktar sig som en far fr Andr
och Pierre. O.s.v. _Les amants singuliers_ heter en af Rgniers bcker,
och till den singulira sorten hr vl ocks fr det mesta personalen i
denna bok. Hos bifigurerna stegras draget till bisarreri, det blir fixa
ider och manier. Claveret, Vrancourt, frknarna de Gerdires ro
maniakaliska freteelser af det slag Henri de Rgnier lskar att
presentera.

Men greppet p hufvudfigurerna r nog inte ett annat n greppet p
dessa; alla bokens figurer falla under den ironiska rubriken. Ironien
rder fver Romaine Mirmault, som kommer underfund med sammanhanget nr
det r fr sent och frlorar den ene brodern liksom hon frlorat den
andre, och under ironien hr den svaga kraftmnniskan Pierre de Claircy,
som tar sitt lif fr att bevisa sig sjlf att han har mod att lefva.

Som synes speglar Henri de Rgniers nya bok mycket troget diktarens
egenart och hans syn p tingen -- inberknadt mnniskan.

  23. 8. 14.




ZADIGS FVENTYR.

  [Voltaire: _Zadigs fventyr_. En orientalisk berttelse om det.
  fvers. af Arthur Nordn. Wahlstrm & Widstrand, Stockholm.]


Voltaires filosofiska romaner hra till det allra roligaste i den nyare
litteraturen. Den bengne lsaren br icke lta afskrcka sig af
attributet filosofisk; han kan lsa Voltaire utan att se sig ndsakad
att tillgripa sin tankefrmga. Allt hvad Voltaire vidrr blir klart,
genomskinligt, sjlffallet. Ihans berttelser dlja sig inga
ogenomtrngliga gtor, liksom dr inte hvila ngra ledsamheter.

Den volym i serien _Msterverk ur vrldslitteraturen_ (Bonniers frlag),
som fr ett tiotal r sedan bragte en svensk fversttning af _Candide_,
innehll ocks _Naturens son_ (L'ingnu). P 1700-talet utkom en
fversttning af _Micromgas_ under den trefliga titeln _Lill-Masse_.
Och sedan ocks _Zadig_ ftt sin fversttare, ha vi de fyra mrkligaste
af Voltaires romaner p svenska. Men visserligen r _Lill-Masse_ sedan
ngra mnniskoldrar inte mera tillgnglig i bokhandeln.


Den nu frsvenskade romanens fverskrift lyder egentligen _Zadig eller
det_, och berttelsen skildrar de fventyr hjlten p dets
tillskyndelse och under Frsynens ledning genomgr.

Zadig lefde i Babylon p kung Moabdars tid. Han var -- heter det -- en
ung man utmrkt genom en af naturen god karaktr, som uppfostran
ytterligare frdlat. Han hade i korthet sagdt de egenskaper och
frdigheter och han hyste de intressen, hvilka knnetecknade tidens
ideala mnniskotyp, hedersmannen.

Men Zadigs frtrfflighet, hans vishet och hans rttrdighet, bespara
honom inte de mest anstrngande prfningar. Ikraft af sina goda
egenskaper nr han gng p gng lyckans hjd -- ikrlek, makt, rikedom,
vnskap -- men blott fr att stdse i nsta gonblick genom ngon
handling af osjlfviskhet, delmod, visdom strtas ned i olyckans djup.
Hans lif r ebb och flod i brd vxling, och han slungas upp och ned som
ett flarn p de svallande vattnen.

Den starkt brutna linje, lngs hvilken Zadig rr sig, tecknas i 21 korta
kapitel, af hvilka de flesta ha karaktren af en liten novellett eller
en anekdot. Ingra af dem mta motiv, vl bekanta ur vrldslitteraturen
-- s t.ex. varierar historien om Zadigs frsta ktenskap temat Matronan
frn Efesus, hvilket professor Crohns som bekant gjort till freml fr
lrda forskarmdor. Och i berttelsen om huru Zadig identifierade
drottningens aktningsvrda hynda och kungens heliga hst ha vi en
parafras p en fransk fversttning af en italiensk bearbetning af en
sterlndsk novell. Men ju bttre vi knna underlagen, dess lifligare
sentera vi Voltaires affattning, och i synnerhet allt hvad den eger af
ltthet (som man sade p den tiden), af spnstighet och klarhet.
Ironien, som r Voltaires viktigaste retoriska medel, r nnu i _Zadig_
egendomligt ljus och intagande, den fladdrar och skimrar, den har fga
eller intet af den hvasshet, som (kunde vi sga) frn och med den mot
Maupertuis riktade pamfletten _Diatribe du docteur Akakia_ ett hlft
rtionde senare utmrker den: nr s vara skall, och fven dremellan.

Hvad romanen har af filosofi yppar sig i regel genom hndelsefrloppet,
och kommentaren r s diskret som mjligt. -- Zadig och hans tjnare
sljas som slafvar. Tjnaren r kraftigare och betalas fljaktligen
hgre. Men det intrffar, att Zadig fr tillflle att fr sin gare
frklara ett fysikaliskt fenomen: och nu blir det Zadig som skattas
hgre; han vinner sin herres aktning, han nr hans vnskap, blir hans
kompanjon och terfr sin frihet. Detta r sttet p hvilket Voltaire,
alldeles ofrmrkt, inskrper hos sitt auditorium, att alla mnniskor
ro lika, att andens odling emellertid betingar ett hgre vrde hos
individen, och att kunskapen r en makt, som bryter bojor och skapar
frihet.

Det r vidare t.ex. frgan om religionen. -- Sedan ett tusen femhundra
r r Babylon snderslitet af kampen mellan tv sekter. Den ena anser,
att man br intrda i Mithras tempel med vnstra foten frst. Den andra
sekten afskyr denna uppfattning, och dess medlemmar stiga alltid in med
hgra foten frst. Kort efter Zadigs upphjelse till minister intrffade
den stora Mithrasfesten, och alla afvaktade med spnning hur den vise
unge mannen skulle frhlla sig. Zadig trdde fram till trskeln och
hoppade jmfota in i templet. Drp tog han till ordet och bevisade i
ett vltaligt anfrande, att himmelens och jordens Herre, som icke ser
till personen, inte heller grna kan hysa ngon srskild frkrlek fr
det ena eller andra benet.

Detta var frgan om religionen som yttre form. Religionen ssom lra
diskuteras i ett kapitel, ihvilket upptrda representanter fr en massa
skilda beknnelser, en egyptier, som tillber tjuren Apis och hyllar
honom genom att steka och ta honom; en kald, som dyrkar en fisk och
anser det vara ett helgern att ta fisk och som beskrmar sig fver
egyptiernas brist p pietet, o.s.v. Alla tvista hetsigt om sina gudars
fretrden, tills slutligen Zadig fller de frlsande orden. Han fr de
tvistande att medge, att det inte r en viss tjur och en viss fisk deras
dyrkan gller, utan Den, som skapat alla fiskar och tjurar. Sledes,
slutar han, ro ni alla af samma sikt, och det r samma gud ni
tillbedja. Och allesamman omfamnade hvarandra.

Som synes propagerar Voltaire hr den ofvanfr, utanfr alla beknnelser
stende gud, den frnuftiga princip, som han hrledde ur frnuftets
existens och ur universums ndamlsenlighet. Det r p denna linje
romanens sens moral drages ut, och detta sker i det mrkliga tjugonde
kapitlet om _Eremiten_.

Zadig vandrar p Euphrats strand, nedtryckt af nya och ovanliga
motgngar. Han mter en eremit, frtror sig t honom och fljer honom p
hans vandring.

Den vrdnadsvrde gamle mannen utfr en serie handlingar, af hvilka den
ena r mera excentrisk n den andra. -- De bda vandrarne ha gstfritt
mottagits i ett hus, ihvilket de skt nattlger. Igryningen reda de
sig att fortstta sin vg. Dock, dessfrinnan fattar eremiten en fackla:
jag erfar, sger han t Zadig, ett starkt behof att visa min tacksamhet
mot vr dle vrd. Och s stter han eld p huset. Litet lngre fram p
dagen ddar han en gosse, som visar dem vgen.

Men detta r mera n Zadig kan bra, och han riktar hftiga frebrelser
mot sin vrdnadsvrde fljeslagare.

Medan han talar, frvandlar sig eremiten p ett sllsamt vis: hans skgg
frsvinner, hans drag fryngras, och fyra vackra vingar vxa fram p
hans rygg och skuldror.

Vet, sger han, att jag r ngeln Jesrad, nederkommen frn tionde sfren
fr att upplysa ditt frstnd! Under ruinerna af sitt brnda hus fann
vr dle vlgrare en skatt, som gjorde honom till en rik man. Och hvad
gossen betrffar, s vet att han, om jag inte ddat honom, om ett r
hade mrdat sin tant och om tv r hade mrdat dig!

Men, sade Zadig, tillt mig en frga. Hade det inte varit bttre att
leda in gossen p dygdens vg?

Vet, svarade Jesrad, att om gossen ftt lefva en dygdig mans lif, s
hade bde han, den hustru han tagit sig och den son han aflat, isinom
tid alla tre blifvit mrdade.

Men, tertog Zadig, r det d ndvndigt, att det onda fver hufvud
taget skall finnas i vrlden?

Om det onda icke funnes, svarade ngeln Jesrad, s vore denna jord en
annan jord, och hndelserna skulle lnka sig till hvarandra enligt ett
annat frnufts regler. Allt hvad du ser p den lilla atom, som du bebor,
r till och har sin plats och sin tid enligt den ordning, som omfattar
allt varande. Intet r tillflligt. Det ges ingen slump. Allt r
prfning, straff eller belning. Svage ddlige! hll inne med dina
invndningar mot det, som du br vrda.

Men..., sade Zadig.

Dock, nu hade ngeln Jesrad utrttat sitt rende, och han hrde inte
vidare p Zadig utan klippte med vingarna och flg sina frde mot den
tionde sfren.

De fverensstmmelser vi tycka oss upptcka mellan _Zadig_ och _Candide_
ro s verkliga som mjligt, och de ha sin orsak.

Frhllandet r, ville vi sga, att de bda romanerna behandla samma
tema, d.. frgan om det onda, om dess plats i vrldsordningen, dess
stllning i mnniskornas lif.

Vi veta hvad _Candides_ diktare syftade; denna roman r en stridsskrift
mot den optimistiska syn p tingen, som Leibniz och hans disciplar
beknde. De kallade vrlden den bsta mjliga af vrldar. Voltaire lter
sin Candide f rna, att chanserna tvrtom ro ganska stora, att denna
vrld r den smsta mjliga af alla tnkbara.

Och vi ha  andra sidan sett, till hvilkel resultat Zadig fick komma.
Erfarenheterna, som han hade inhstat i sitt lif och hvilka han
fullstndigade under sin vandring vid den himmelske ledsagarens sida,
de skola sga honom, att det inte ges ngon olycka som ej fr ngot godt
med sig, eller som inte r en mindre grym olycka n den, hvilken
_hadekunnat_ intrffa. Denna vrld innehller bra mycket ondt, dock,
vrlden och mnniskan ro afpassade fr hvarandra, och allt som sker
betingas af en hgre ordning. Eller med andra ord: sdan denna vrld r,
mste den trots allt betraktas ssom den fr mnniskan, sdan hon r,
mest lmpade, allts som den bsta mjliga af vrldar.

I _Zadig eller det_ bekmpar Voltaire den uppfattning, som lter den
blinda slumpen regera. Det finnes en mening i allt och t.o.m. idet
onda. Hans stndpunkt r optimistens, han vnder sig mot den svartsyn,
fr hvilken det universella, styrande frnuftet inte existerar.

I _Candide eller Optimismen_, tio r senare, har bladet vndt sig;
han insisterar nu med eftertryck p det ondas frekomst; han sprjer
frgfves efter en mening i det lidande, som mnniskans lif p jorden
tyckes honom vara; och han slutar med att sga, att blott den frmr
uthrda lifvet, som flytt ur vrlden och upphrt att tnka och att
frga.


_Candide_ r i mycket hg grad ett personligt dokument; bakom _Zadig_
(1747) anas drjmte ocks allmnna tidsstmningar.

ret 1745 betecknar hjdpunkten i Ludvig XV:s monarki. Sedan
fretrdarens vlmaktsdagar hade kungligheten aldrig haft mera af glans,
och mera af kredit bde utt och int. Det var i korthet sagdt ret fr
slaget vid Fontenay. Man tyckte sig se den stora tiden teruppvckt och
man vntade sig allt af framtiden. Den allmnna optimismen (inom
samhllets hgre lager) r nstan otrolig, man mste lra knna den i
samtida kllor.

Voltaire frblef inte frmmande fr den hrskande stmningen. Han hade
mnga skl att knna sig vl till mods. Han drmde p denna tid om en
roll som hofman och politiker, och det hade i sjlfva verket lyckats
honom att blifva bde rikshistoriker och kammarherre. Han hade hugnats
med en pension ur det kungliga privatschatullet. Hans Helighet Pfven
hade accepterat tillgnan af tragedien _Muhammed eller Fanatismen_.
Och det hade ndtligen (1746) frunnats Voltaire att bli medlem af
Akademien.

Sant r, att Voltaires flirt med hofvet och kungligheten tog ett
jmfrelsevis snabbt slut. Men det var inte s farligt. Voltaire
trstade sig ltt i hoppet om en snar vndning till det bttre. Han har
gat fylldt af glansen frn det stora seklet, han tycker sig som alla
andra terupplefva dess pnyttfdelse. Han knner, att hans egen lyckas
stjrna str i zenit -- parvenyen har i egenskap af diktare, filosof och
sllskapsmnniska intagit en af de frmsta platserna i den frnma
vrlden.

Hrtill kommer nnu ngot, som r af allra strsta vikt. -- Vid denna
tid, brjan och midten af 1740-talet, har Voltaires filosofiska tnkande
ntt ett frsta, afslutadt stadium. Han har nu definitivt gjort den nya
filosofien till sin. Han har tillgodogjort sig Lockes tanke, han har i
anslutning till Newton skapat sig en vrldsbild. Och han ger nu den
skna knslan, att han vandrar frn klarhet till klarhet. Det minskar
inte hans frnjelse, att han har tillflle att sprida sitt vetandes
skatter, till p kpet inom tidens mest civiliserade publik af frnma
damer och store herrar -- han r den fdde frkunnaren:
propagandamakare, idpredikant, journalist.

Det r knslan af frihet och skerhet, det r den dubbla gldjen att ha
ntt resultat och att f meddela dem, som bestmt den ljusa och ltta
tonen i den lskvrdaste af Voltaires romaner, som Gaston Paris en gng
kallade _Zadig_.

  19. 8. 16.




NAMNLISTA.


  _Agathon_ (Henri Massis och Alfred de Tarde), 299.
  _Aiskhylos_, 122.
  _Albertazzi_ (Adolfo), 195.
  _Alfieri_ (Vittorio), 205.
  _d'Annunzio_ (Gabriele), 194, 289 f
  _Aristophanes_, 216.
  _Atra_ (Kaarlo), 13 ff
  _Augier_ (mile), 273 f, 276.
  _Austen_ (Jane), 118.

  _Balzac_, 187, 229.
  _Baudelaire_ (Charles), 148.
  _Benedictus XIV_, 313.
  _Benelli_ (Sem), 193 ff
  _Bennett_ (Arnold), 111.
  _Benson_ (A. C.), 108.
  _Benson_ (E. F.), 108 ff
  _Benson_ (R. H.), 108 f
  _Berger_ (Henning), 20 ff, 59, 64 f, 190.
  _Bergson_ (Henri), 240.
  _Beyle_ (Henri), se _Stendhal_.
  _Bjrkman_ (Gran), 278.
  _Bjrnson_ (Bjrnstjerne), 140.
  _Blasco Ibnez_ (Vicente), 250.
  _Blicher-Clausen_ (Julia), 19.
  _Boethius_, 231.
  _Bossuet_, 218, 239.
  _Bourget_ (Paul), 207 ff, 221.
  _Bracco_ (Roberto), 194, 206.
  _Braga_ (Theophilo), 278 f
  _Brandes_ (Georg), 8.
  _Bratli_ (Carl), 250.
  _Browne_ (Thomas), 173.
  _Brutus_, 197.
  _Bulwer Lytton_ (Edward), 118 ff
  _Burckhardt_ (Jacob), 196 f
  _Butler_ (Samuel), 128.
  _Butti_ (Enrico), 194.
  _Byron_ (Lord), 119 ff

  _Caesar_, 150.
  _Cagliostro_ (Joseph Balsamo), 126 f, 150.
  _Caine_ (Hall), 120.
  _Calvin_ (Jean), 237.
  _Cannan_ (Gilbert), 128 ff
  _Carlyle_ (Thomas), 12.
  _Carnegie_ (Andrew), 44.
  _Cartouche_ (Louis Dominique), 146.
  _Casanova_ (Giovanni Jacopo de Seingalt), 143.
  _Castiglione_ (Baldassare), 56.
  _Castro_ (Eugenio de), 278 f, 288 ff
  _Cazalis_ (Henry), se _Lahor_.
  _Cedercreutz_ (Nanny), 27 ff
  _Cervantes_, 252.
  _Chesterton_ (G. K.), 102 f, 154 ff
  _Collins_ (Wilkie), 120.
  _Cooper_ (James Fenimore), 173.
  _Corneille_ (Pierre), 263.
  _Crohns_ (Hjalmar), 306.

  _Dante_, 210.
  _Darwin_ (Charles), 283.
  _Defoe_ (Daniel), 157.
  _Delacroix_ (Eugne), 239.
  _Delacroix_ (Henri), 52.
  _Depken_ (Friedrich), 165 ff
  _De Quincey_ (Thomas), 277.
  _Dhur_ (Jacques), 151.
  _Dickens_ (Charles), 118, 121, 180.
  _Donnay_ (Maurice), 215 ff
  _Dostojewski_ (Feodor), 277.
  _Doyle_ (A. Conan), 143 ff, 151, 153, 155f, 159ff, 166f, 170ff
  _Dumas_ (Alexandre), 127, 150, 197 f
  _Dumas d. y._ (Alexandre), 81, 270, 272 ff, 276.

  _Epikurus_, 232.
  _Estlander_ (C. G.), 8.
  _Farrre_ (Claude), 277.
  _Fayette_ (M:me de la), 261.
  _Flaubert_ (Gustave), 290.
  _France_ (Anatole), 178, 223 ff, 232 ff
  _Frans af Sales_ (den helige), 53 ff
  _Freytag_ (Gustav), 181.
  _Frosterus_ (Sigurd), 33 ff, 39 ff
  _Futrelle_ (Jacques), 169.
  _Gaboriau_ (mile), 147, 166.
  _Ginora_ (Caterina), 196 ff
  _Goethe_, 126, 229, 283.
  _Green_ (Anne Katherine), 147.
  _Grimod de La Reynire_, 230.

  _Hahl_ (Jalmari), 260.
  _Harte_ (Bret), 173.
  _Hartleben_ (Otto Erich), 137 ff
  _Hauff_ (Wilhelm), 143 f, 172.
  _Hebbel_ (Friedrich), 181.
  _Hegel_, 240, 282.
  _Heidenstam_ (Verner von), 65.
  _Hermant_ (Abel), 241 ff
  _Hichens_ (Robert), 111.
  _Hillman_ (Adolf), 254.
  _Hoffmann_ (E. T. A.), 183.
  _d'Holbach_ (baron), 230.
  _Homeros_, 143.
  _Hoops_ (Johannes), 165.
  _Hornung_ (E. William), 145 f, 152, 166 f, 172.
  _Hugo_ (Victor), 146, 271 f, 276.
  _Huysmans_ (J.-K.), 289.

  _Ibsen_ (Henrik), 58, 181, 219.
  _Jean Paul_, 180.

  _Jeanne d'Arc_, 150.

  _Kant_, 240.
  _Kipling_ (Rudyard), 161.
  _Kretzer_ (Max), 188 f

  _La Bruyre_ (Jean de), 295.
  _Laclos_ (Choderlos de), 243.
  _La Fayette_ (M:me de), 261.
  _Lagerborg_ (Rolf), 46 ff, 124.
  _Lagerlf_ (Selma), 77.
  _Lahor_ (Jean), 285.
  _La Reynire_ (Grimod de), 230.
  _La Rochefoucauld_ (duc de), 47.
  _Lasserre_ (Pierre), 227.
  _Leblanc_ (Maurice), 148 ff, 152.
  _Leconte de Lisle_ (Ch.-M.-R.), 284 f
  _Leibniz_ (G. W.), 283 f, 310.
  _Lematre_ (Jules), 8, 227.
  _Lermina_ (Jules), 148.
  _Leroux_ (Gaston), 151 ff
  _Levertin_ (Oscar), 8 f, 65, 262, 276 f
  _Lidman_ (Sven), 59 ff
  _Lindau_ (Paul), 145.
  _Locke_ (John), 313.
  _Loyola_ (h. Ignatius de), 51.
  _Lucretius_, 230.
  _Ludvig XIV_, 293 ff
  _Ludvig XV_, 311 f
  _Luther_ (M.), 237.
  _Lytton_, se _Bulwer Lytton_.

  _Mackenzie_ (Compton), 128.
  _Maeterlinck_ (Maurice), 35, 121, 158, 290f
  _Magnussen_ (Julius), 268 ff
  _Mallarm_ (Stphane), 291.
  _Marie-Antoinette_, 150.
  _Martins_ (J. P. Oliveira), 280, 287.
  _Matter_ (M.), 48.
  _Maupassant_ (Guy de), 100, 275 f
  _Maupertuis_ (P. L. Moreau de), 306.
  _Maurras_ (Charles), 227.
  _de' Medici_ (Alessandro), 196 ff
  _de' Medici_ (Lorenzino), 196 ff
  _de' Medici_ (Lorenzo), 200.
  _Meyer_ (Richard M.), 181.
  _Meyrink_ (Gustav), 161.
  _Middleton_ (Richard), 174 ff
  _Molire_, 140, 221, 274.
  _Mouthon_ (J. F.), 151.
  _Musset_ (Alfred de), 198, 200, 228.
  _Mrne_ (Arvid), 68 ff

  _Newton_ (Isaac), 313.
  _Nietzsche_ (Friedrich), 42 f, 139.
  _Nohrstrm_ (Holger), 82 f
  _Norris_ (Frank), 44.
  _Novalis_, 48, 57.

  _Onions_ (Oliver), 128.

  _Pardo Bazn_ (Emilia), 249 ff
  _Paris_ (Gaston), 12, 313.
  _Pereda_ (Jos Maria), 250.
  _Platon_, 46 ff
  _Poe_ (Edgar Allan), 143 f, 146 ff, 152 f, 155, 161, 166, 169f
  _Pore_ (Fader), 205.
  _Prvost_ (Abb), 260 ff, 271.
  _Proudhon_ (J.-P.), 281 f

  _Quental_ (Anthero de), 278 ff, 291.
  _Quincey_ (Thomas de), 277.

  _Raabe_ (Wilhelm), 180 ff
  _Racine_ (Jean), 263 f
  _Rgnier_ (Henri de), 244, 292 ff
  _Renan_ (Ernest), 232, 234.
  _Reuter_ (Fritz), 180.
  _Rey_ (tienne), 299.
  _Richter_ (Jean Paul), 180.
  _Robespierre_ (Maximilien), 223, 227 f
  _Rockefeller_ (John D.), 44.
  _Rousseau_ (Jean-Jacques), 223 ff, 267.
  _Runeberg_ (J. L.), 95.

  _Sales_ (St Franois de), se _Frans af Sales_.
  _Sarcey_ (Francisque), 231.
  _Schildt_ (Runar), 84 ff, 91 ff
  _Schiller_ (Friedrich), 181.
  _Schnitzler_ (Arthur), 140, 274.
  _Schwob_ (Marcel), 277.
  _Scoronconcolo_, 197.
  _Sch_ (Adolphe), 299.
  _Senault_ (Fader), 56.
  _Shakespeare_, 164, 167, 202.
  _Shaw_ (G. Bernard), 35, 130.
  _Snaith_ (J. C.), 111.
  _Sofokles_, 276.
  _Spielhagen_ (Friedrich), 181.
  _Stendhal_ (Henri Beyle), 45, 296.
  _Stevenson_ (Robert Louis), 144, 146.
  _Stilgebauer_ (Edward), 186 ff
  _Strauss_ (Johann), 140.
  _Strindberg_ (August), 65.
  _Swift_ (Jonathan), 129.
  _Sderberg_ (Hjalmar), 65.
  _Sderhjelm_ (Werner), 7 ff

  _Taine_ (H.), 12, 208, 279.
  _Talvio_ (Maila), 76 ff
  _Tandrup_ (Harald), 102 ff
  _Tennyson_ (Alfred), 119.
  _Teresa_ (den heliga), 51 ff
  _Thackeray_ (W. M.), 115, 118, 121.
  _Thorvaldsen_, 126.

  _d'Urf_ (Honor), 55.

  _Valds_ (Armando Palacio), 250.
  _Van de Velde_ (Henry), 40, 43.
  _Vere Stacpoole_ (H. de), 146 ff, 152.
  _Verne_ (Jules), 172.
  _Vidocq_ (Eugne Franois), 146.
  _Vigny_ (Alfred de), 140.
  _Walpole_ (Hugh), 128.
  _Wells_ (H. G.), 156.
  _Wheeler_ (Rosina), 119 f
  _Wilde_ (Oscar), 228 f
  _Wilding_ (A. F.), 40.
  _Vog_ (Melchior de), 209.
  _Wolff_ (Pierre), 275 f
  _Voltaire_, 129, 143 f, 155, 172, 205, 214, 233, 237, 304ff

  _Zola_ (mile), 12, 22, 187 ff, 241, 251, 271, 275, 280.




INNEHLL.


  Werner Sderhjelm                                                7
    Utklipp om bcker.
  Kaarlo Atra                                                     13
    _Pyh Cecilia_.
  Johan Hrnfelts roman                                           20
    Henning Berger: _Hrnfelt_.
  Nanny Cedercreutz                                               27
    _Frn alp och hav_.
  Sigurd Frosterus                                                33
    _Moderna vapen_. -- _Olikartade sknhetsvrden_.
  Platons krlek                                                  46
    Rolf Lagerborg: _Den platoniska krleken_.
  Sven Lidman                                                     59
    _Kpmn och krigare_.
  Den svenska jorden                                              68
    Arvid Mrne: _Den svenska jorden_.
  Den finska jorden                                               76
    Maila Talvio: _Frdelsen_.
  Runar Schildt                                                   84
    _Regnbgen_. -- _Rnnbruden och Prfningens dag_.
  Harald Tandrup                                                 102
    _Det gamle Hus_.

  E. F. Benson                                                   109
    _Osbornes_. -- _The Luck of the Vails_.
  Edward Bulwer Lytton                                           118
    _Zanoni_.
  Gilbert Cannan                                                 128
    _Windmills_. -- _Young Earnest_.
  Otto Erich Hartleben                                           137
    _In memoriam_.
  Detektivlitteraturen                                           142
    E. W. Hornung. -- H. de Vere Stacpoole. -- Maurice
      Leblanc. -- Gaston Leroux.
  Fader Brown                                                    154
    G. K. Chesterton: _Den menlse Fader Brown_.
  Rymmare och fasttagare                                         165
    Friedrich Depken: _Sherlock Holmes, Raffles und ihre
      Vorbilder_.
  Richard Middleton                                              174
    _Spkskeppet och andra berttelser_.
  Wilhelm Raabe                                                  180
    _Hungerprsten_.
  Edward Stilgebauer                                             187
    _Brskungen_.

  Sem Benelli                                                    193
    _La Gorgona_.
  Middagshjdens dmon                                           207
    Paul Bourget: _Le dmon de midi_.
  Maurice Donnay som feminist                                    215
    _Les claireuses_.
  En roman om rousseauismen                                      223
    Anatole France: _Les dieux ont soif_.
  En pamflett mot kristendomen                                   232
    Anatole France: _La rvolte des anges_.
  Abel Hermants krigsbok                                         241
    _Heures de guerre de la famille Valadier_.
  Emilia Pardo Bazn                                             249
    _Hemsjuk_. -- _La cuestin palpitante_.
  Abb Prvost                                                   260
    _Manon Lescaut_.
  Manons systrar                                                 268
    Julius Magnussen: _Betty_.
  Os Lusiadas                                                    278
    Anthero de Quental. -- Eugenio de Castro.
  Henri de Rgnier                                               292
    _Romaine Mirmault_.
  Zadigs fventyr                                                304
    Voltaire: _Zadig eller det_.

  Namnlista                                                      314




  OLAF HOMN:

  Anatole France. 1906.                               2:50
  Studier i fransk klassicism. I. 1914. (Slutsld)
  De nya frfattarna. 1915.                           1:90
  Frn Helsingfors teatrar. 1915.          Inb. 7:--  5:25
  Studier i fransk klassicism. II. 1916.              5:--
  I marginalen. 1917.                                12:--




Omslagsvignetten tecknad af Axel Haartman.


       *       *       *       *       *

  mhnda hade de finska namnen kunnat bibehllas  [bibebllas]
  vnde sitt ansikte mot stjrnorna och gaf namn
    [stjrnorna och / och gaf]
  Manons systrar ... 268  [269]



License: Share Alike