Produced by Ronnie Sahlberg, Therese Wright and the Online
Distributed Proofreading Team at http://www.pgdp.net (This
book was produced from scanned images of public domain
material from the Google Print project.)





________________________________________________________________________

     Noteringar:
       I denna e-text har text som var i 's p  r r a d' stil i
       orginaltexten ndrats till _kursiverad_ stil.
________________________________________________________________________




BANNLYST

  EN BERTTELSE

       AV

  SELMA LAGERLF

STOCKHOLM
ALBERT BONNIERS FRLAG


_Copyright. Albert Bonnier 1918._

_Frsta--femtonde tusendet._

STOCKHOLM
ALB BONNIERS BOKTRYCKERI 1918




FRSTA DELEN




GRIMN.


P Grimn i den vstra skrgrden bodde fr ngra r sedan en man och
en hustru, som voro varandra mycket olika.

Mannen, som var omkring femton r ldre n hustrun, hade aldrig varit
annat n ful, trg och senfrdig och hade inte blivit bttre p gamla
dar, hustrun ter hade alltid varit ntt och ltt, och hennes lilla
vackra ansikte hade bibehllit sig s vl, att hon sg nrap lika bra
ut vid femtio som vid tjugu.

Dessa tv makar sutto en vacker sndagskvll p en stor stenhll, som
stack upp ur marken alldeles utanfr deras hus, och samsprkade i god
ro. Mannen, som tyckte om att hra sin egen rst och lade sina ord vl,
utbredde sig fr hustrun ver en artikel, som han just nyss hade lst i
en tidning. Hustrun hrde p honom med inte alltfr spnd uppmrksamhet.

Ack, den Joel, den Joel, tnkte hon, att han kan f ut s mycken
lrdom ur ett sdant dr tidningsblad! Han har verkligen ett
mrkvrdigt gott huvud. Det r bara synd, att han inte r i stnd att
gra ngot bruk av det fr sin och min rkning, utan bara fr andras.

Medan hon tnkte s, gledo hennes blickar bort till boningshuset, som
var rtt stort, men s frfallet, att de inte kunde bebo det, utan fingo
hlla till i en liten flygel, som de forna garna, vilka alla som en
hade varit sjkaptener, hade begagnat till kk och visthus.

Om Joel nd hade haft lust fr sjn, s att han hade blivit sjkapten
ssom hans far och farfar! fortsatte hustrun sina funderingar. D hade
han skert haft en samlad sparpenning p gamla dar, och vi hade kunnat
se framt mot en lugn lderdom. Men han har alltid envisats med att g
och arbeta p lantbruket. Och nu har vi det ocks, som vi har det.

Hon flyttade sig inte frn sin plats, s lnge som mannen fortsatte att
tala, men hennes lilla huvud, som rrde sig lika ledigt, som skulle det
ha suttit p halsen p en fgel, vred sig s, att hon kunde verblicka
ngra kerlappar och potatisland, som lgo likt sm runda vxtar mellan
de vldiga klipphllar, som utgjorde den egentliga marken p Grimn.

Alla dessa smland voro uppbrukade av mannen, ja, man kunde nstan sga,
att de voro ditskaffade av honom. Han hade fraktat hem till Grimn
otaliga btlaster jord och gdsel, i fast frvissning att de en gng
skulle ge honom fullgod ln fr mdan.

Allt det besvr han har gjort sig med de hr jordplttarna! tnkte
hustrun. Och s behvs det bara, att en riktigt hrd nordanstorm bryter
ut vid pingsttiden fr att gra slut p allt, som r stt och satt. Nej,
nr en bor som vi, s r det ju klart, att det r meningen, att en ska
ta fdan ur havet.

ter vnde hon p det lilla huvudet. Genom tomrummet mellan boningshuset
och flygeln kunde hon se ut ver en vid, blnkande vattenyta.

Ja, se havet, suckade hon. Det r ngot, det. Dr kan en fara och
handla och tjna pengar. Om jag hade varit karl, s vet jag d, att jag
frst och frmst skulle ha gett mig ut till sjss. Aldrig i vrlden
skulle jag ha slagit mig p jordbruk. Hur ska det nu g fr oss, nr vi
blir gamla och inte mer orkar skta om det sjlva? Ingen av vra barn
vill stanna hemma och hjlpa oss med sdant slpgra, och det kan en
inte heller begra.

De sista orden mtte hon ha uttalat hgt, fr mannen, som hade hllit p
att bertta fr henne om alla de faror och fasor, som en nyligen
hemkommen engelsk nordpolsexpedition hade ftt utst, avbrt sig mitt i
en mening.

Du hr visst inte p vad jag sger, sade han. Men det var nog inte
frsta gngen, som han fann sig tala fr dva ron, fr han lt varken
frvnad eller frargad.

Visst hr jag p, frskrade hustrun. Jag sitter just och tnker p
att du talar s bra, att du kunde ge dig ut som predikant.

Jag vet just inte vad jag ska sga om det bermmet, sade mannen och
log godmodigt t henne. Nr jag inte kan f den hraren jag nu har
till att flja med, s lr det inte lyckas bttre med en hel
frsamling.

Men jag har ju fljt med! utbrast hustrun, som nu blev riktigt het om
ronen. Jag vet ju, att de hade blivit av med fartyget redan frsta
vintern, att de fick lov att bygga sig snhus, och att de mste ligga
kvar dr uppe in p andra ret, s att det blev slut p maten fr dem,
och till sist lg de och tuggade p skinnremmar.

Hon lt harmsen, och det lilla draget vid munnen, som visade, att det
inte ville mycket till fr att hon skulle komma i dligt lynne,
framtrdde allt tydligare.

Jag undrar allt hur det skulle knnas, du Thala, om en hade ngon av
sina egna med bland dem, som lg och svalt i de dr snhusen,
framkastade mannen.

Hustrun gav honom en snabb blick. Hade Joel inte sagt de dr orden med
en srskild betoning? Men mannen satt och sg rtt framfr sig, och hans
gamla vattniga gon voro alldeles uttryckalsa.

Ja, om en bara ska sitta och tnka p dem, som har det svrt, d skulle
en inte f mnga gldjestunder i livet, frklarade hon. Och de hr
blev ju hjlpta till slut.

Ja, medgav mannen, det kom ett fartyg, som skte reda p dem, och nu
r de hemma i England tillbaka.

Och nu blir det bara heder och ra och lycka fr dem i alla deras
livsdagar, avslutade hustrun.

Hon kunde inte tycka, att allt detta var ngot att srja ver, men
mannen fortsatte utan att sl an en lttare ton.

Jag drmde i natt om vran son Sven, sade han. Jag tyckte, att han
kom fram till sngen och sa, att jag hade begtt en stor ortt mot
honom. Jag brukar inte vara sanndrmd annars, och jag vet inte om jag r
det nu heller. Men nog r det besynnerligt, att jag skulle f lsa hans
namn i dag hr i tidningen.

Detta sades ssom skulle det vara alldeles betydelselst, just som
ngot, som skulle ang endast honom sjlv, men frn detta gonblick
behvde han inte sakna uppmrksamhet. Hustrun kom fram till honom och
verste honom med frgor, -- Var stod namnet? Vad var det, som han hade
drmt? Var det mjligt, att det var frga om deras Sven? Hon blev gll i
rsten, nstippen rodnade, och gonen trades.

Hon skulle inte ha rkat i sdan upphetsning, om det hade gllt ngot av
de andra barnen, men med denne Sven gde det frhllandet rum, att Joel
och hon, d han var nio r gammal, hade lmnat honom ifrn sig till ett
engelskt herrskap, som seglade omkring i skrgrden p sin lustjakt. De
frmmande hade alldeles frlskat sig i gossen. Om de bara finge taga
honom med sig, lovade de att uppfostra honom till en herreman och gra
honom till sin arvinge.

Det var stora utsikter, som ppnade sig fr en liten Grimpojke. De
fattiga frldrarna hade ansett, att de fr gossens egen skull borde
lta honom fara. Stannade han hos dem, s mste han ju frbli i deras
vrd. Och han hade haft ett s gott huvud. De hade ofta talat om att det
kunde bli ngot mrkvrdigt av honom, om han bara finge uppfostran.

Nu hade sjutton r gtt, sedan de hade lmnat honom ifrn sig, och under
hela denna tid hade de inte hrt ngot ifrn honom. Inte ett brev, inte
en hlsning. De visste inte mer om honom, n om han hade legat p
havsbottnen.

Se hr! sade mannen och rckte hustrun tidningen. Ls hr bland
namnen p de rddade! Ser du det: Sven E. Springfield?

Ja, jag ser. Sven E. Springfield, ja, dr str det.

Det kan inte betyda annat n Sven Elversson Springfield, sade mannen.
Det r hans namn, mitt namn och fosterfaderns namn. Det mste vara
rtt.

Hustrun tryckte tidningen intill sig. I detta gonblick tyckte hon, att
denne son, som hon av egen fri vilja hade avsttt ifrn, var henne
krast av alla hennes barn.

Varfr sa du inte genast, att Sven var med? frebrdde hon mannen.
Jag hrde ju inte p. Nu fr du bertta alltsammans omigen.

Mannen tycktes en smula frbryllad. Han hade mnat bertta hustrun hela
historien, innan han lt henne veta, att det var frga om sonen. D
skulle det ha gtt lttare. Han skulle ha ftt se vad min hon gjorde och
kunnat handla drefter.

Emellertid talade han om fr henne allt, vad hon ville veta. Han gjorde
reda fr vad som menades med ttionde graden. Hon blev relysten fr
sonens rkning och undrade om inte han och hans kamrater hade hunnit
lngre upp mot norr n alla andra. Och vad hade de levat av, sedan deras
fartyg hade gtt frlorat med alla deras frrd? Berttelsen om hur
undsttningsexpeditionen hade funnit dem denna sommar, halvdda av
svlt, p stranden av Melvillen mste hon hra gng p gng.

Att han skulle bli tvungen att g igenom s mycke svrt! utbrast hon.
Nej, en ska aldrig lmna barna ifrn sig.

Men nu r vl ocks hans lycka gjord, sade hon uppklarnande, Det blir
stjrnor och medaljer i all ondlighet.

Snart brjade hon undra hur sonen hade blivit mottagen i England.

Det var millioner mnniskor i rrelse fr att mta de hr
nordpolsfararna, sade Joel.

Han knde sig till den yttersta grad pinad och orolig. Hela framtiden
berodde p om han skulle bli i stnd att stlla sina ord p det rtta
sttet.

Den, som hade varit med bara! sade hustrun. Om jag hade sttt i ett
gathrn och hade ftt se honom g frbi!

Du hade vl inte behvt st i ett gathrn, sade mannen. Det str i
tidningen, att en srskild ngbt var stlld till frldrars och
anfrvanters frfogande.

Hustruns ansikte frlorade helt hastigt sitt glada uttryck, -- Ack, du
Joel! utbrast hon. Det hade inte tjnat ngot till, att vi hade varit
med dr borta. Varken du eller jag hade ftt komma ombord p den dr
ngbten. Det hade _hon_ inte unnat oss.

Med hon menade mor Elversson den engelska frun, som hade frt bort
hennes son. Hon hade aldrig frltit henne, att hon inte hade ltit
gossen skriva till sina frldrar. I sina tankar hade hon gjort henne
till ett riktigt vidunder.

, nog tror jag, att vi hade ftt vara med och hlsa p honom, sade
mannen.

Egentligen var han glad, att hustrun uppehll sig vid sdana oviktiga
ting. Han behvde tid p sig att ordna tankarna fr att kunna bertta
det svra, som han hade att tala om, p ett passande stt. -- Hela vr
framtid beror p det hr samtalet, sade han till sig sjlv gng efter
annan fr att skynda p sina senfrdiga tankar.

Det kan du just tro! sade hustrun trotsigt och knyckte p nacken. Nr
hon inte har unnat oss att f en rad frn honom p alla dessa r! Och
han har vl inte heller ngot hjrta fr oss. Han var nie r, nr han
for, och han hade allt s mycken reda p sig, att han kunde ha skrivit
henne ovetande. Men hon har vl satt i honom, att vi var fr simpelt
folk fr att en sdan herre som han skulle frga efter oss.

All hennes gldje hade jagats p flykten. Dessa tankar, som s ofta hade
plgat henne under de gngna ren, kommo tillbaka med ny styrka.

Ja, jag fr ju medge, sade mannen, jag fr ju medge, att det r
besynnerligt, att Sven inte skrev ngon enda gng. Och det kan nog
hnda, att det var fel hos fosterfrldrarna. Jag fick hra ngot vid
kyrkan i dag.

Hustrun satt tyst. Hon var s harmsen, att hon inte mer gitte tala.

Ack, vad detta gr illa! tnkte mannen. Om hon kommer i det humret,
blir allt frdrvat.

Kyrkoherden har ftt underrttelser frn England, sade han. Nu talade
han terigen om en sak, som han inte hade tnkt nmna, frrn han hade
ftt hustrun vl frberedd och i rtt stmning, men han sg sig ingen
annan utvg. -- Han tog mig med sig hem till prstgrden. Det var han,
som gav mig den hr tidningen.

Kyrkoherden!

Ja, han ville tala med mig om Sven.

Asch, ja! Det r detsamma alltihop. Inte bryr jag mig om honom, sdan
som han nu r.

Mannen svarade inte ett ord p detta, och en lng tystnad uppstod.
ntligen brast det lst liksom med en explosion.

Du r d den frfrligaste mnniska, som finns, till att gra en
stackare nyfiken. Vad var det prsten hade ftt hra?

Det var ngot om Sven. Kyrkoherden kommer hit ut sjlv i afton och
talar om det fr dig.

Nu sprang hustrun upp. -- Kommer prsten sjlv hit ut? sade hon. Men
i all vrlden! Och det sger du mig frst nu!

Hon tog ett steg mot bostaden fr att g in och se efter om det var
stdat och snyggt inne i rummen. Men hon stannade pltsligt.

Varfr kommer prsten hit? sade hon. Det r vl ngot galet p
frde.

Hon sg skarpt p mannen, som ville hon med blicken trnga in i hans
huvud och lsa de tankar, som rrde sig dr.

Kanske att Sven har mjuknat, sen han har legat druppe i isen och
tuggat p skinnremmar. Kanske att han vill komma hit och hlsa p oss?
Men det sger jag dig, att nu r det jag, som sger nej. Har vi inte
dugt frut, s duger vi inte nu heller.

Jag tnker, att det r bst, att du aktar dig fr verord, varnade
mannen. Inom sig brjade han att bli vred p henne, drfr att hon var
s ostyrbar och alls inte tog ngot p samma stt, som han skulle ha
gjort.

Hustrun glmde alldeles bort sin avsikt att stda i rummen. Mannens
sista ord kunde inte betyda ngot annat, n att hon hade gissat rtt.

Vet du vad prsten har ftt fr nyheter?

Jag vet en del.

Var det han, som bad dig tala om fr mig vad som stod i tidningen?

nej, jag tror prstens mening var att tala om alltsammans sjlv fr
dig. Men jag tnkte, att det var bttre, att du var lite frberedd.

Ja, svarade hustrun, det var bra, att jag fick tid p mig! Annars
kunde jag i frsta hastigheten ha ropat vlkommen och god dag. Och det
skulle ha frargat mig eftert.

Mannen knde, att vreden vxte inom honom. -- Det r hennes mening att
frstra hela vr framtid, tnkte han. Hon blir aldrig klok, bara
vrre och vrre fr vart r, som gr.

Jag tror, att prsten blir glad, nr han fr hra, att du inte bryr dig
om Sven. D blir det ingen konst fr honom att tala om vad han mste
tala om.

Ingen konst? sade hustrun och blev liksom n hrdare. Vad menar du
med det?

Jo, det tycks ju, som om Sven skulle ha rkat i olycka. Det dr intget
i London skulle ga rum frra sndagen, och det blev ocks firat med all
hgtidlighet. P mndagen var det ocks fester och tillstllningar, men
sen p en gng var det stopp. Det hade kommit ut onda rykten om
nordpolsfararna.

Hustruns ansikte stelnade till.

Ska jag nu f hra, att han har gjort ngot ortt? mumlade hon mellan
hrt sammanbitna tnder.

Alla blommor och flaggor blev nerplockade, allting blev instllt. P
mndagen kunde de knappt komma fram p gatorna fr alla, som ville se
dem, p tisdagen ville man visst bde sparka och sl dem.

Mor Elversson lyfte huvudet allt hgre.

Vad du sger! utbrast hon. Det hade kanske varit bttre fr honom, om
han hade hllit sig till sina riktiga frldrar.

Du ska veta, sade mannen med kraftigare rst n frut, att det inte
r frsta gngen, som sdant hnder dr uppe i norr. De hade
hungersjukan, och de var galna och visste inte vad de gjorde. Och s var
det en, som i frtvivlan skar halsen av sig. Och sen s...

Ja, de t vl upp honom, sade hustrun.

Hon stod alldeles kall och lugn. En ondlig bitterhet och avsmak fyllde
henne.

De var inte mer tillrkneliga n sdana, som sitter p hospital, sade
mannen. Det str fr resten hr i tidningen, att de inte hade tagit mer
n ena armen. Mer hade de inte sttt ut med.

Och Sven var med om det?

Nr det sker sdana saker, s ser de nog till, att alla r med. Han
blev tvingad ta en bit i munnen, han som de andra. Men mer blev det
heller inte.

Och nu, sade hustrun med en obeskrivligt fraktfull klang i rsten,
nu vet jag vad prsten vill tala om fr mig. Nu r Sven inte god nog
fr henne, och nu har han bett prsten vertala oss, att han ska f
komma tillbaka hit. r det inte s?

Det vore vl det bsta, som hade kunnat hnda, sade mannen.

Men jag sger nej, jag, utropade hustrun. Jag sger nej. Han ska inte
komma tillbaka till oss, drfr att han inte har ngon annan att vara
hos. Han glmde sina frldrar, nr han hade det bra. Han ska inte
inbilla sig, att vi tar emot honom nu. Fattiga r vi och gamla och
hjlplsa. Men vi tar inte emot en son, som har burit sig t s, att
ingen annan vill se t honom.

Mannen sg p henne med en blick, som var full av vrede och otlighet.
Han var gammal och kraftls, och att f hem en arbetsduglig son skulle
fr honom ha varit hjden av lycka. Den avsmak, som hustrun knde,
syntes honom barnslig och obefogad. Hon frefll honom envis och elak.
-- Vnta du! tnkte han, Du ska f hra nyheter, s att du blir
njd.

Det r, som jag sger, sade han med strng rst. Prsten fr inte
svrt att tala om fr dig det, som stod i hans brev.

r det inte s, som jag tror d? frgade hustrun, och tonen miste
ngot av sin skerhet infr mannens tydliga vrede och ogillande.

Mannen sg ter p henne med verklig ovilja.

Vill du, att jag ska tala om prstens rende fr dig, eller vill du
vnta, tills han kommer?

Han drjde inte fr att vnta p svar, s otlig var han att f straffa
henne fr hennes krlekslshet.

Fosterfrldrarna bor ju i London, sade han, och Sven hade vnt om
hem till dem. Men nr det dr onda ryktet om nordpolsfararna kom ut,
skickade fadern tidningen, dr det stod omtalat, in p hans rum, och
revolvern fick gra flje, och laddad var den.

Och modern d? Visste hon om sndningen? utropade hustrun.

Hon visste om den.

Och sen d?

Sen blev det forsts s, som de ville.

S att nu r han dd?

Ja, sade mannen, nu vet du vad prsten har att sga dig.

Hon, sade den stackars modern, hon, som inte hade ftt honom, men som
har ftt haft honom hos sig under sjutton r, hon lt honom g och dda
sig, fastn han ingenting hade gjort!

Drp vnde hon sig hftigt till mannen.

Du ljuger! Det r inte sant.

Det skulle jag ocks ha sagt fr en timme sen. Jag skulle inte ha
trott, att en kvinnan kunde vara s hrd, men sen jag har hrt dig, s
tvivlar jag inte.

Men han hade ju inte bara fosterfrldrarna att hlla sig till. Han
hade ju oss.

Han trodde vl, att vi skulle ta det p samma stt som de, och det hade
han ju inte s ortt i.

Hon gick bort och satte sig p den stora stenhllen. Trarna strmmade.
-- Sven r dd! sade hon. Sven r dd! Han kom till en mor med ett
stenhjrta, drfr mste han d.

Hon bara grt och jmrade sig.

O Gud, varfr skulle vi lmna honom ifrn oss? Tnk, att hon skulle
skicka honom till dden fr ingenting! Det var ju de andra, som tvingade
honom.

Du fr lov att lugna dig lite, sade mannen. Prsten r hr. Han
lgger just i land.

Sg honom, att jag vet alltihop! Han kan ro tillbaka med detsamma.

Men det gr vl inte heller an, nr han har gjort sig besvr.

Joel lmnade henne. Han var endast borta ngra gonblick, drp kom han
tillbaka i sllskap med prsten och en ung man.

Kyrkoherden gick fram till den grtande hustrun.

Joel sger, att han har berttat er alltsammans, mor Elversson, sade
han. Ni vet redan, att er son Sven har kommit att beg en mycket
tadelvrd handling, och att han har blivit bortsnd frn sina
fosterfrldrar.

Hustrun hade rest sig fr att niga fr prsten. Hon hll nnu
frkldessnibben fr gonen, men s frgrten hon var, uppfngade hon
nd en glimt av den frmmande, som fljde med honom.

Det r Sven, sade en rst inom henne. Det r Sven.

Tusen tankar strmmade genom henne. Hon frstod, att Joel hade ljugit
fr henne i sin vrede ver att hon hade talat s hrt och hjrtlst. Hon
tnkte ocks p att hon aldrig skulle kunna glmma den avsmak, som hon
hade knt, d hon fick hra, att sonen hade smakat mnniskoktt. Hon
tnkte p att Joel och hon skulle f behlla den hr sonen hemma hos
sig. Ingen annan skulle vilja ha honom i sin tjnst. Men mitt i dessa
kalla tankar sg hon hur avtrt och blekt sonens ansikte var, hur hans
gon tiggde henne om medlidande, och en vg av barmhrtighet och krlek
for genom hennes hjrta.

Ack, den Joel, den Joel! tnkte hon. Han r mrkvrdig. Han har ltit
mig veta hur det verkligen ser ut inom mig. Nu frstr jag, att fastn
den hr gossen har varit borta frn mig i sjutton r, fastn han har
frsummat oss, fastn han har kommit ter med ringa heder, s kan jag
inte annat n lska honom.

Och utan att svara kyrkoherden gick hon, medan mnnens blickar med
ngslan fljde henne, fram till sonen och bjd honom vara vlkommen.

Jag tror, att det svra har gtt fram ver dig, drfr att Joel och jag
skulle f dig tillbaka, sade hon med sin mildaste rst.




I KYRKAN.


Sven Elversson, mannen, som hade blivit hlsad som son hos de tv gamla
ute p Grimn, satt i Applums kyrka och tackade Gud, drfr att han hade
funnit en fristad, dr han inte betraktades med avsmak och vmjelse.

P den ensliga, fattiga, bergiga lilla n med dess tv invnare behvde
han inte frukta att mtas av det dr nerdragandet av mungiporna, som
antydde ckel. Fadern var gammal, han knde ingen avsmak, drfr att han
hade frlorat alla starka knslor av lust och olust. Modern hade all sin
knslighet kvar, men hon lskade honom.

Kyrkan, dr Sven Elversson satt, var en gammal trkyrka, dr taket
pryddes av en stor domedagsmlning. Var gng han sg upp, fllo hans
blickar ovillkorligen p en stor, svart grinande djvul, som makade
brnder under en brasa, ver vilken hngde en kittel, dr en hop syndare
kokades i gult, skummande spad. Sven Elversson knde igen denna djvul,
sedan han sist var i kyrkan, fr sjutton r sedan. Det, som gjorde honom
ofrgtlig, var en lng, i spetsen trekluven svans, som han helt
behndigt anvnde till att rra om med i sin soppkittel.

Som barn hade Sven ofta fantiserat ver denna msterkock, som med s
stor skicklighet sktte samtidigt sin brasa och sin gryta. Nu tnkte han
endast: Om alla de, som varje sndag sitter och betraktar den hr
lustiga, kokande avgrundsanden, med ens finge veta, att ibland dem
funnes en mnniska, som verkligen har haft en munsbit mnniskoktt
mellan sina lppar, skulle de knappast st ut med att lta mig sitta
kvar i kyrkan.

Det finns en sak, tnkte han, jag vet knappast om det finns mer n
denna enda, som civiliserade mnniskor inte kan beg. De mrdar, de
begr ktenskapsbrott, de stjl, de var grymheter, de hller sig inte
fr goda fr fylleri, vldtkt, frrderi, spioneri. Allt det dr gres
dagligdags. Det bjuder kanske emot fr somliga, men det gres. En av
mnsklighetens gamla synder begs dock inte mer i civiliserade lnder.
Den kan inte gras, drfr att den vcker vmjelse. Men den synden har
jag i alla fall begtt. Jag r mera avskydd n djvulen.

Den enda person i kyrkan utom frldrarna, som nnu knde anledningen
till Sven Elverssons hemkomst, var prsten. Men kyrkoherden hade tagit
vl emot honom frra sndagen, visat sig frstende, talat vid hans far,
fljt honom ut till Grimn, glatt sig t att modern hade givit honom
ett krleksfullt mottagande, gillat, att han ville stanna hemma hos
frldrarna. Han hade i allo visat sig som en frdragsam och delmodig
man.

Nu, denna sndag, d prsten kom in i kyrkan och sg Sven Elversson,
mannen frn hungerlgret p Melvillen, sitta bland det andra folket i
kyrkan, erfor han en kvljande knsla i halsen.

Han hade hjlpt och bisttt honom, han hade varit lycklig att f vara
med om att terfrena son och frldrar, att skaffa en fristad t en
stackare, som hade ftt lida fr ngot, som han hade tvungits att beg,
en olycklig, som kanske i annat fall skulle ha begtt sjlvmord. Men han
hade inte tnkt sig, att han skulle f se honom i kyrkan.

I mitt hem, tnkte han, jag skulle inte ha tvekat att ta emot den
mannen i mitt hem, men detta kan jag inte st ut med. Han har nd
smakat mnniskoktt. Han har begtt ngot hedniskt, ngot avskyvrt. Han
hade bort frst, att detta r mer, n jag kan frdraga.

gonblicket drefter bestraffade han sig sjlv, anklagade sig fr
krlekslshet, tnkte p hur Jesus kallade alla syndare till sig,
frskte vrma upp sin medknsla, pminde sig den stackars syndarens
milda och sympatiska ansikte, avhll sig verkligen frn att snda
kyrkovaktaren fram till honom fr att be honom lmna kyrkan, som han
frst hade haft lust till, gjorde altartjnst och predikade som
vanligt, men kunde inte bli fri frn knslan av ckel.

Orden, som han uttalade, vxte i munnen p honom. Han mste stanna ett
par gnger mitt i predikan fr att tugga och svlja, innan han kunde
fortstta. Han knde sjlv smak av mnniskoktt p sin tunga. Han sg
scenen, d den utsvultna skaran hade kastat sig ver sjlvmrdarens
kropp.

Allt detta skulle han inte alls ha erfarit, om inte mannen hade kommit i
kyrkan, men nu var det ver honom, och han knde sig hjlplst i dess
makt.

Han knt nvarna mot sig sjlv, vnde sig s i predikstolen, att han
inte kunde se Sven Elversson, fortsatte att lsa upp sin predikan,
tvingade tankarna att flja med orden och tyckte sig med ens vara borta
frn sin misstmning.

Men nu hnde sig, att i denna hans predikan frekom en utredning om
ndlgnen.

Detta frde hans tankar tillbaka till Grimn och till ndlgnen, som
Joel Elversson hade anvnt fr att visa sin hustru hennes verkliga
sinnelag. Han brukade ofta bertta sm historier ur det verkliga livet
frn predikstolen fr att illustrera sina ord. Dessa historier voro
aldrig nerskrivna p frhand som den vriga predikan, utan han berttade
dem, allteftersom lusten kom p honom. Nu fll det honom in, att
hndelsen frra sndagen p Grimn kunde brukas som ett belysande
exempel.

Han hade inte tnkt p detta frut, men nu i talarivern kastade han sig
in p mnet.

Nr han hade hllit p en stund, kom en varnande tanke. -- Jag hade
kanske inte rtt att tala om detta infr hela frsamlingen, tnkte han.
Men ingen hade i sjlva verket bett honom tiga. Han blev i alla fall
illa till mods, frskte att lgga om historien, men kunde inte, utan
alltsammans kom fram. Han frskte fsta all vikten vid ndlgnen, men
kunde inte, utan drog just fram det, som han inte borde frrda, gav
frsamlingen till livs hela ventyret.

Mittunder det att han skmdes ver sig sjlv, genomtrngde honom en
obndig gldje ver att f trampa ner denna orena ande, som hade vgat
visa sig i kyrkan. -- Du avskyvrda orm, tnkte han, varfr skulle du
visa dig i min Guds hus?

Det var cklet, som han hade skt kvva. Nu hade det p en smygvg tagit
vldet ver honom.

Hela dagen eftert var prsten missnjd med sig sjlv. Han hade inte
uppfrt sig som en mnniska, van vid sjlvbehrskning. Han hade handlat
som ett barn, som en vilde, som styres av sin instinkt.

Han frskte tnka ut ngot stt fr att gra det skedda ogjort, men han
kunde ingenting finna. Han fick vnta, tills ngot srskilt tillflle
erbjde sig. Ju mer man nu rrde upp i saken, ju vrre bleve det.

Men vilken makt, vilken frfrlig makt hos cklet, d det var i stnd
att p det dr sttat ta vldet frn en sdan man som han, nr han stod
talande och frmanande i en kristen kyrka, mitt i en kristen frsamling!

I samma gonblick, som prsten steg ner frn predikstolen, hade
Grimfolket frsvunnit ur kyrkan.

Nr de vl voro utkomna, blevo de ovillkorligen stende ett gonblick
utanfr kyrkporten och sgo sig omkring.

Runtom kyrkan utbredde sig ngot, som man sllan ser i Bohusln,
nmligen en riktigt jmn och ppen sltt. Den var ju inte s vrst stor,
men inte heller var den s vrst liten. Den var inte s stor, att man
inte kunde se frn den ena sidan till den andra och hlla vl reda p
vad som hnde hos grannarna, men inte heller var den s liten, att dr
inte fanns plats fr bde kyrka och prstbostlle och ett par dussin
bondgrdar.

Och runtomkring sltten lpte en grbergsmur. Den var inte s vrst lg,
men s vrst hg var den heller inte. Den var inte hgre, n att bde
nordan och vstan kunde pressa sig fram ver den, men den var inte s
lg, att den inte kunde stnga bort all utsikt t annat hll, bde t
berg och t fjll.

Och ver hela sltten utbredde sig det ena kerfltet efter det andra.
Och de voro varken sm eller stora. De voro sdana, att de passade fr
vlburgna bnder. Och mellan krarna lgo rda och bl och vita
byggningar. De voro ocks jmnstora och lagom. Det var inga
grannltshus, som skmma ut grannstugorna, och det var inga fattiga
torpstugor, som bara frhja granngrdarna och gra dem, som bo dr,
hgfrdiga.

Och om vxtligheten kunde man inte sga, att den var s vrst storartad,
fr man sg inte till ngra trd, varken som skogar p bergen eller som
dungar p sltten eller som trdrader utmed vgarna. Men inte heller
kunde man sga annat, n att sltten var brdig och fruktbrande, fr
den lg omkring dem i sin hstprakt som ett bljande hav av sd och av
grs och av rter och klver och hstbnor.

Och ungefr mittp sltten lg kyrkan, drifrn de nyss hade blivit s
att sga utdrivna. Den var en gammaldags trkyrka, och man kunde inte
sga om den, att den var ful, fr den hade ett smalt och dristigt litet
torn, som drog tanken upp till det himmelska, men inte heller kunde man
sga, att den var vacker, fr den hade ett mrkt och tungt lnghus, som
tryckte sjlen tillbaka ner i det jordiska.

Och p stengrdesgrden, som omgav kyrkan, vandrade en grstrimmig katt
fram och tillbaka, medan de tre stodo utanfr. Det var ett vackert djur,
vl tecknat, det hade en tt, skiftande pls och mjuka, behagliga
rrelser.

Men nr de hade sett p det en stund, brjade de tycka, att det var
ngot otckt i sttet, varp lemmarna rrde sig under det mjuka
skinnet. De tyckte inte om, att den gick s ljudlst, eller att de
grnstrimmiga gonen, som den vnde mot dem, voro s besljade och utan
uttryck. De vmjdes vid att den var s hal och mjuk och lekfull, medan
den inte tnkte p annat n att rva och mrda.

Och fr deras gon vxte katten och strckte p sig och blev stor och
hjde sig, s att den skymde bort bergmuren. Och alltjmt, medan den
vxte, s spann den och kurrade och gjorde behagliga, lekfulla rrelser,
och alltmer vedervrdig blev den.

Och de sgo, att katten var cklet, som nu var vckt, och som skulle
vxa och breda ut sig p sltten, och som aldrig skulle f bttre vxt
n dr mellan allt det jmnstrukna och jmnstora och trnga och
instngda.

Och mor Nathalia Elversson vnde sig mot kyrkan, och med nageln skrapade
hon ls ngra flisor ur den rdmlade trvggen och lade in dem mellan
bladen i sin psalmbok.

Ja, i denna kyrkan, sade hon, r jag dpt som en vecka gammalt barn,
hr r jag konfirmerad som femtonrig jungfru, hr blev jag vigd, och
hr ska jag vl ocks begravas, men innan dess ska jag inte ha ngot hr
att bestlla, frrn den smlek, som i dag hr har gtt ver mig, r
utplnad.




SON OCH FRLDRAR.


Allteftersom de bda gamla mnniskorna p Grimn blevo mer bekanta med
sonen, kommo de att mer och mer frvnas ver honom.

Jag vill sga dig, Joel, sade hustrun, att om jag som han hade blivit
uppfostrad till herreman och helt hastigt hade blivit tvungen att lgga
bort mina herremansvanor, om jag skulle f lov att ta sdan mat, som
bjuds hr hos oss, sen jag hade blivit van vid bttre, om jag var dag
skulle g och hjlpa dig med jordbruk och inte hinna lsa en bok, om jag
aldrig skulle f sprka med bttre folk, utan bara med ett par gamla
dumma ulkar som du och jag, s skulle jag g och vara sur och ond frn
morgon till kvll, och jag tror, att det skulle g p samma stt med
dig.

Joel medgav villigt, att detta skulle vara en svr pfrestning ocks fr
honom.

Men se nu p Sven! fortfor hustrun. Det r, som om allt sdant inte
alls skulle rra honom. Och inte r han ledsen fr pengar eller vnner
eller fr ngot annat, som han har frlorat. Inte bryr han sig om, att
han aldrig har ngot roligt. Han kan g hr och skratta och jollra med
mig och resonera med dig utan att lngta efter annat sllskap att
frstr sig med. Han r var dag mild och dmjuk och glad som ett Guds
herdelamm. Egentligen r det bara en enda sak, som fr honom i
misshumr.

Jag fr min del kan nu inte stta mindre vrde p honom, drfr att han
r srbar i den punkten. Hedern r nog det, som r svrast att mista.

Ja, det frsts, sade hustrun. Och naturligtvis r det hemskt, att
folk inte ska kunna vnja sig vid honom, att han inte ska kunna stiga in
p ett postkontor eller i en bod, utan att det r ngon, som rynkar p
nsan eller kastar till honom ett glpord. Men jag fr min del, jag r
d s viss om att han aldrig t den dr munsbiten. Sven gr lika mycke
utanp vra andra barn, som solen gr ver mnen, och jag tror, att han
gr sig ondiga bekymmer. Ung-Joel hade kanske kunnat beg den synden,
men aldrig Sven.

S dr gick hon p varje dag. Hon kunde aldrig rka mannen ensam utan
att bermma sonen fr honom.

Du frstr visst inte, Joel, hur mrkvrdig han r, brukade hon sga.
Men annars tycker jag, att du borde se det redan p mig. Mrker du inte
hur jag tvttar och kammar mig och hur jag sopar och borstar och skurar?
Men du tror kanske, att det r fr din skull?

, du har alltid varit styv att hlla rent omkring dig, sade Joel, som
tyckte om att sga folk artigheter, s snart som det gavs ngot
tillflle.

Det r inte bara det, vidhll hustrun, men jag r ju aldrig ond mer.
Jag r som ett ejderdun. Har du sett ett sdant smleende, som Sven har?
Nr andra mnniskor drar p mun t mig, s blir jag glad, men nr Sven
smler t mig, s tycker jag, att om han bara sa ett ord om det, s
skulle jag kasta mig naken i sjn.

Mannen skrattade t henne.

Jag vet just inte varfr han skulle be dig om ngot sdant, sade han.
Men i alla fall r det ngot i det du sger. Jag r mest hgad att tro,
att den hr sonen vr r som en av stenarna, som ligger vid stranden och
frs upp och ner av vgsvallet. Han blir s avslipad och fin av alla
sttar han fr, s att snart blir det inte ett hrn kvar p honom.

I sjlva verket var han likas intresserad av sonen som ngonsin
hustrun. Men han var inte bara glad t honom, utan han var orolig fr
hans skull. Sonen tycktes ha bjelse att ge efter fr det tvng, som
vades mot honom och dra sig undan frn mnniskorna. Han ville knappt
mer lmna Grimn. Men inte heller dr var han i saknad av tillfllen att
trffa mnniskor, om han endast s hade nskat. Joel hade varit
nmndeman i trettio r, och under den massa ting, som han hade bevistat,
hade han inhmtat kunskap om en mngd lagar och frordningar. Folk kom
oupphrligen ut till honom fr att be honom om hjlp att stta upp
kpekontrakt, gra bouppteckningar och arvskiften och skriva ut
testamenten. Men Sven Elversson kom aldrig fram till de beskande fr
att sprka med dem. Han drog sig tvrtom undan till ngon avlgsen del
av n, s snart som en bt kom i sikte.

Vad ska han gra? sade hustrun, d mannen talade med henne om sina
farhgor. Fr det frsta s r han ju nnu ovan vid svenskan, och fr
det andra s skyr folk honom, som om han vore en mnniskoslukande haj.

Joel ryckte huvudet tillbaka, drog hrbart in andedrkten och uttalade
ord, vilkas hela djup hustrun hade svrt att fatta.

Om det vore meningen, att jag skulle bli en spelman, s finge jag vl
lov att skaffa mig ngot att spela p.

Ja, det frsts, sade mor Thala, men vad menar du med det?

Om det r s, som jag tror, att Sven r mnad till en spegel och en
frebild och ett exempel fr mnniskor, s kan han vl inte f g hr
ute p skret och bli en enstring.

Hustrun sg p mannen, och det lg en strle av mhet i blicken.

Du har sjlv bott p Grimn i hela ditt liv, och folk har inte haft
svrt att ta reda p dig hr och besvra dig med allt mjligt.

Mannen slog ifrn sig med hnderna.

Vad r jag mot Sven? Jag fick ingenting lra i ungdomen. Men Sven fick
brja i tid. Han har ingenting, som str sig i vgen.

Utom det dr enda.

Ja, det frsts.

Och det finns verallt, dr man minst vntar det. Det r en katt, som
ligger p lur, vart han gr, och rtt som det r, hnger den i strupen
p honom.

Ja, sade Joel, det r just den strsta olyckan. Och gjort r gjort.
Och det finns inget under s stort, att det kan hindra den dr katten
frn att flyga p honom.

Men du fr inte glmma, Joel, att om inte den dr olyckan hngde ver
honom, s hade han aldrig kommit hem igen till oss. Fast jag tror d,
att han r oskyldig, tillade hon.

Hon kom alltid tillbaka till detta. Det gjorde henne s lycklig att f
ha sonen hemma, att hon nstan inte kunde begripa varfr han och Joel
fste s stor vikt vid mnniskors ovilja. -- Bry dig inte om dem! sade
hon till sonen. De r dumma. Du r mycket bttre n de. Den dr, som
flinade t dig, nr han rkade dig p posten hromdagen, har en gng
frfalskat en vxel. Du ska inte tro, att han har ngon heder att skryta
med.

Alltsom tiden skred framt, kunde hon dock inte undg att mrka, att
Joel hll p att f rtt, och att sonen snart skulle vara alldeles
mnniskoskygg. Och inte nog med det. Han lade sig till med ett s
dmjukt stt, att han nstan blev ljlig. Han ville utplna sig sjlv
frn jorden, s frkrossad var han.

Nej, det kan inte g an, tnkte hon. Det mste bli en ndring. Vr
Herre kan inte verge oss alldeles.

Applums frsamling, dit Grimn hrde, innefattade inte bara kyrksltten,
som lg p fastlandet, ngra dussin holmar och skr, som lgo
kringkastade ute i havet, utan ocks Knapefjords fiskelge, som, med
sina sjbodar och bthus, sina lnga bryggor, sin hamnbyggnad, sina
stora badhus och bassnger, sina btar och bojar, tycktes utbreda sig
lika mycket p vatten som p land.

Hit brukade mor Elversson ro ver med smr och gg, och hos husmdrar,
som hade varit hennes kunder i flera r och knde till alla hennes
frhllanden, gjorde hon flera frsk att bermma den tervnde sonen
och frskra, att han inte hade kunnat gra ngot ont.

Men hon fann snart, att hon gjorde sig ffng mda. Man sade inte ett
ohvligt ord till henne, man bara ltsade inte hra, ungefr s, som nr
en eljest klok mnniska kommer med ngra orimliga infall.

, de dr schartauanerna! utbrast mor Thala, nr hon kom hem, De har
sina hjrtan s fulla av tro och rttfrdighet, att det inte blir ngot
rum fr barmhrtigheten.

Inte heller Joel hade bttre lycka.

Han brukade numera, nr folk kom och skte hjlp hos honom, framkasta,
att han brjade bli fr gammal fr detta slags arbete, och att hans son
Sven snart borde kunna upptaga hans mantel. Men han mttes av
fullstndigt ofrstende. Fiskare som bnder, vem han talade vid, visade
sig vara likas dva som ngonsin de strnga sjkaptensfruarna i
Knapefjord.

P julaftonen sutto Joel och Thala med sonen i de lga rummen p Grimn
och sprkade om framtiden.

Hr nu, mor, sade Sven Elversson, som denna kvll frefll ovanligt
glttig och ltt om hjrtat, tycker du inte, att det r kulet och mrkt
i det hr gamla kket? Vad sger du om att flytta in i stora
byggningen?

Bevara oss vl! utropade hon. Dr finns ju varken golv eller tak.

Men det kan bli, sade sonen. Jag har sett p vggarna. De r alldeles
oskadade. Det finns ljusa och glada rum dr inne med utsikt ver havet.
Det r synd att lta det gamla kaptenshuset alldeles frfalla.

Naturligtvis hllo far och mor med honom om detta, men det var pengar,
som fattades.

Sonen frklarade fr dem, att han hade pengar. Det var inte sdana, som
han hade ftt av fosterfrldrarna, utan av honom sjlv rligt
frtjnade pengar. D han hade dragit ut p sin nordpolsresa, hade en
summa av tusen pund utlovats honom vid hemkomsten. Denna hade nu blivit
utbetalad till honom.

D sg fadern, den gamle Joel, som inte en sekund hade sjlv knt
vmjelse, hur de gamla avdankade sjkaptenerna, som frut hade bebott
Grimn, med avsky vnde sig i sina gravar.

Inte med de pengarna! sttte han ut. Jag vill grna ha huset
terupprttat, men inte med de pengarna.

Modern och sonen sgo frvnade upp p honom. Men bda frstodo genast
vad som anfktade honom, och mnet fick falla.

Fadern blev sittande och tnkte p gamla sjkaptener med barkade
ansikten, tjriga nvar, trstiga strupar, godmodiga, lustiga, fga
noggranna i val av ord, fga krsna i val av umgnge. Hans frfder hade
vl varit av samma sort, och nu hade han sagt till sonen, att denne inte
var god nog att flytta in till dem. Han hade sagt till honom, att hans
pengar, som han hade tjnat med livet som insats p samma hav, dr de
hade flackat omkring och tjnat sina, inte voro goda nog fr att
upprtta deras hus.

Det kom denna kvll ett tligt och milt och frltande leende och
lgrade sig ver Sven Elverssons ansikte. Det hade ofta flugit ver
lpparna frut, d cklet hade plgat honom, varit dr och frsvunnit.
Nu, d fadern hade visat, att han kunde knna fr honom p samma stt
som alla andra, brjade det p att bli bofast dr.

Nr fadern sg leendet, som vilade ver sonens ansikte och inte mer
ville vika drifrn, reste han sig och sade ett par ord, som skulle
gottgra det sagda. Sonen gav goda ord till svar, men leendet stannade
kvar.

Fadern blev vred p sig sjlv, drfr att han hade rivit upp sret. Han
frstod, att sonen hade gmt p nyheten om pengarna fr att f tala om
den just i kvll. Snart knde sig fadern s skamsen, att han inte ville
stanna inne i stugan, utan satte p sig hatten och gick ut i mrka
kvllen. P s stt kunde modern kanske komma t att tala om fr sonen
vad han verkligen knde fr honom.

Men knappt hade Joel hunnit att frsvinna ut i natten, frrn sju vilda,
berusade sllar kommo inrusande i kket p Grimn.

De frklarade, att de ville ha Sven Elversson med sig ut p en liten
lustighet. De hade seglat hit ut extra fr att f honom med sig.

Nr mor Elversson granskade skaran, sg hon, att den bestod av ett
btlag fiskare, som var sammansatt av de vildaste, raste och supigaste
karlarna i den delen av skrgrden. Bakom de andra, liksom ville han
hlla sig dold, sg hon en av sina egna sner, som hade plats hos en
handlande i Knapefjord.

Frn de druckna, vinglande och fnigt leende karlarna vnde hon blicken
till den sonen, som dessa hade kommit dit fr att frolmpa och straffa.
Han var smrt och fint byggd, gonen voro smala med en nstan smekande
blick, hnderna vita och rena. Han var borstad, putsad, rakad och hade
vlsittande klder. Han rkte inte, drack inte, spottade inte, kunde
inte f ett grovt ord ver sina lppar.

Dessa andra, som hade kommit dit fr att plga den plgade, de
misstyckte inte, att han hade ftt en bttre uppfostran n de, att han
hade ftt fra ett njutningsrikare liv, att han hade ett skarpare
frstnd. De kommo dit fr cklets skull, drfr att de ansgo honom fr
en mask, som de borde trampa ner, fr en ful padda, som inte hade rtt
att uppehlla sig inom vggarna i ett kristet hus.

Nr de frmmande karlarna kommo in i stugan, lade sig en besynnerlig
vanmakt ver Sven Elversson. Det var inte s, att han svimmade eller
blev medvetsls, men han knde sig ur stnd att rra sig. Han hade en
stark frknsla av att detta var slutet p hans liv. De dr mnniskorna
voro snda fr att pina ihjl honom. Och det tjnade ingenting till att
gra motstnd. Livet, sdant det nu hade blivit, var inte vrt, att han
anstrngde sig fr att f behlla det.

Denna samma dag p frmiddagen hade en av karlarna hittat en stelnad
snok p en vgkant. Han hade tagit den med sig hem och visat den fr
kamraterna.

Den ser riktigt aptitlig ut, hade ngon sagt.

Ja, det r synd, att ingen har lust att ta den.

Om vi skulle ta och frga Sven Elversson frn Grimn, han, som ter
mnniskoktt?

Det skulle nog smaka honom.

P s stt hade de kommit p den tanken att resa ut till Grimn. De hade
en dunkel knsla av att en s straffbar man som Sven Elversson inte
borde f fira julen i fred, utan att han just d borde pinas och oroas.

De hade tagit hans bror med sig, fr att denne skulle peka ut farleden
fr dem i den mrka natten, och brodern hade fljt med dem inte s
srdeles ogrna. Han var inte p lngt nr s drucken som de andra, men
fr den hemkomne knde han ungefr detsamma som de. Man retade honom med
brodern, sade fula ord till honom fr hans skull, och han frgade sig
vad denne bror hade fr rtt att komma hem och vlla sina syskon
frtret. Han stod bakom de andras breda ryggar och flinade p frhand t
det, som skulle komma.

Joel, Ung-Joel! ropade nu hans mor till honom. Vad mnar de ta sig
till med Sven?

Och Ung-Joel svarade utan att tveka, s invand som han nu en gng var
att besvara alla frgor, som stlldes till honom av denna rst.

De tnker f honom att ta orm.

Vanmakten, som lg ver Sven Elversson, sjnk allt djupare. Han sg
scenen framfr sig. De dr karlarna skulle befalla honom att ta, och
han skulle sga nej. D skulle de sl honom, sparka honom. Han skulle
fortstta att sga nej. Det fanns ingen makt nu, som skulle kunna
tvinga honom att ta ngot vidrigt, och de skulle pina livet ur honom.

Men han hade ngra gonblick p sig nnu, stunden, d han skulle flja
dem, var nnu inte inne.

Karlen, som p frmiddagen hade funnit ormen, drog fram det lnga,
blanka djuret ur sin ficka. Han stod nu och vinglade p ena foten och
strckte samtidigt ormen fram under nsan p mor Thala.

Den ska nog smaka honom, sade han.

Ja, ni r d inte mnniskor, ni karlar, ropade modern. Och ni tror,
att jag ska lta min son Sven, som r s mycket bttre n ngon av er,
flja med er ut?

Nu brast skaran i skratt.

Han ska inte behva g med lngre n till bten, sade karlen, som hll
ormen. Dr ska vi steka den t honom.

Vanmakten, som lg ver Sven Elversson, brjade vika. Nu snart r det
tid, sade han till sig sjlv. I kvll blir allt slut. Det r ingenting
att srja ver.

Modern kastade en blick bort till honom och sg honom sitta dr med det
sorgsna, frltande leendet p lpparna. Ingenting av vrede eller
motstndslust sgs i hans ansikte, bara dmjukhet och mild, undergiven
sorg.

Men du mtte vl aldrig tnka p att g med dem? ropade hon till
honom. Vet du vem han r, han med ormen? Det r Olaus frn Frn, han,
som r medskyldig i barnamord. Han vergav sin fstekvinna, d hon som
bst behvde honom.

Karlarna skrattade, s att de vrlade.

Var ni inte ngslig fr sonen, mor Thala! sade Olaus frn Frn. Han
ska f salta och peppra, s mycket han vill. Och han blir inte smre, n
han r frut, drfr att han ter orm.

Och den dr, ropade modern, pekande p den lngste och fulaste av
mnnen, r Corfitzson frn Fiskebck. Han har gjort mycket ont i sin
dar, och bland annat har han anlagt eld i en lagrd, full av djur, fr
att f ut frskringssumman.

Nej, skynda p nu, gossen min! Stt hatten p dig, och kom med! sade
Corfitzson och lade handen p Sven Elverssons axel.

Men mor Thala fortsatte med svindlande hast.

Den dr r Bertil frn Strmsundet. Om du vill veta vad han har gjort
som vrst, s r det vl det, att han har ftt ihjl sin farmor. Hon
levde inte i tv mnader, sen hon hade lmnat honom sin stuga. Och den
dr borta i vrn r Torsson frn Iggens, som aldrig har gjort annat n
stulit fisk ur andras garn, och de tv, som r fullast, r Rasmussen och
Hjelmfelt. De brukar dricka upp all sin frtjnst och lta hustru och
barn svlta.

Hon hade hjt rsten nstan till skrik, hon sklvde av vrede och skrck.
Mnnen voro fr ngra gonblick s behrskade av hennes raseri, att de
tego och upphrde att skratta.

Och vet du vem det r, som str dr lngst borta bakom de andra?
fortfor modern allt gllare. Det r din bror, Ung-Joel. Han har inte
annat ont gjort, n att han mnade lta sina gamla frldrar frgs
ohjlpta hr ute p skret. Det finns inte en bn, som jag inte har
gjort honom, fr att han skulle flytta ut till oss, men han ville inte
hra mig.

Och nu, Sven, d du vet vad de hr r fr slags folk, nu vill du vl
inte flja med dem?

Just som hon sade detta, sg hon hur Sven Elversson reste sig, lika mild
och frltande som frut, bara beredd till underkastelse och lidande.

Skaran brast i skratt p nytt.

Ja, det r rtt, gossen min, att du kommer med godvilligt, sade Olaus,
som tydligen var ledaren. Du kan vl inte stta dig upp ensam mot sex
starka karlar.

Men mor Thala Elversson var inte den, som mnade se sonen g utan att
gra allt det motstnd, som hon frmdde. Hon nappade med ett raskt
grepp ormen frn Olaus, kastade in den i nsta rum och stllde sig
framfr drren.

I detsamma gick drren till frstugan upp, och Joel kom instrtande.

Vad str hr p? sade han. Vad stller ni hr till fr brk? Vart ska
ni ta vgen med Sven?

Han sg hur ett par av karlarna hade sprungit fram till mor Thala fr
att kasta henne undan frn drren, och hur ett par av de andra lade
hnderna p Sven Elverssons axlar och skto honom framfr sig.

Utan att tveka ett gonblick kastade sig gubben in bland de stridande.

Slpp dr! Rr inte Sven! ropade han.

D knde Sven Elversson hastigt hur vanmakten vek ifrn honom. -- Nu r
det tid, nu kmpar bde far och mor fr dig, sade ngot inom honom.

Ung-Joel! ropade han till brodern, som alltjmt hll sig bakom den
berusade skaran av inkrktare. Stll upp drren till frstugan!

Och d brodern, som var van att lyda alla befallningar, som gvos i
detta hus, hade stllt upp drren p vid gavel, fattade Sven Olaus frn
Frn om livet, lyfte upp honom frn golvet och kastade ut honom.

Corfitzson frn Fiskebck strtade fram fr att rycka Sven Elversson med
sig, men knde sig strax drp omfattad av starka armar, upplyft frn
golvet och slungad ut i frstugan ovanp kamraten.

Nr detta skedde, sprang Ung-Joel fram och stllde sig vid sin brors
sida.

Drp gavs det nnu ngra gonblicks vilt tumult, men sedan var ocks
det gamla kket fritt frn fiender.

Ung-Joel gick och stngde drren efter dem. Sedan steg han med en viss
hgtidlighet fram till sin bror och rckte honom sin hand.

Hur i all vrlden bar du dig t? sade han med den uppriktigaste
beundran. Du fr lov att lra mig det dr greppet.

Den ldre broderns ansikte hade ftt frg av kampen. Det tliga leendet
var borta frn lpparna.

Var du viss, att de andra ocks ska komma att tycka, att du r styv!
sade Ung-Joel. Men nr du r en sdan slagskmpe, s varfr i Herrans
namn har du gtt och burit s mycken frsmdelse utan att mucka?

D frlorade Sven Elversson fr en gngs skull sin sjlvbehrskning. Han
kastade sig ner p en stol och gmde ansiktet i hnderna.

Varfr skulle jag frsvara mig, brt han ut i frtvivlan, nr jag
fraktar mig sjlv mer, n ngonsin du eller ngon annan kan gra? Nr
jag knner strre ckel fr mig sjlv, n jag ngonsin kan inge er. Mer
avsmak, mer vmjelse. Ingen av er vet s vl som jag vad jag har gjort,
vad det r, som jag har syndat emot. Jag hatar mig sjlv. Jag knner
sjlvckel. Vad hjlper det mig d att tysta munnen p ngra druckna
uslingar?




MOTORJAKTEN NAJADEN.


Ett par dagar efter jul kom Joel hem till Grimn med en frfrgan frn
Olaus frn Frn om Sven Elversson skulle vilja deltaga i sillfisket p
motorjakten Najaden, som gdes av hans btlag.

Han sger, att han inte tror, att du kan komma in i ngot annat lag,
sade Ung-Joel, men eftersom du r min bror, s mste jag varna dig. Det
r nog inga bra karlar, som far med Olaus.

Modern sade genast, att det inte kunde komma i frga, att Sven skulle ge
sig in bland sdant pack, men fadern tycktes vara av annan mening.

Det kunde inte vara s ovet nd, om Sven finge lra sig fisket,
sdant som det bedrives hr p kusten, sade han. Och som Ung-Joel
sger, s blir det inte ltt fr dig att komma in i ett annat btlag.

Men det menar du inte, Joel! utbrast nu hustrun. Vem vet vad de dr
har fr avsikt med att skicka bud p Sven? Det tr bara vara ngon ny
nedrighet, som de har spekulerat ut.

Ja, jag ville ju bara sga, att det r skada, att Sven inte kan komma
ut p fiske, sade Joel undfallande.

Men nu kom Sven Elversson ihg faderns ord p julaftonen, och en
misstanke om att han ville ha honom bort frn hemmet smg sig in hos
honom.

Du ska hlsa Olaus och tacka honom fr tillbudet, sade han till
brodern. Jag r glad t att han vill ha mig med sig. Jag ska ge mig av
till Frn, s fort jag hinner.

D kan du s grna flja med mig nu, nr jag reser, sade Ung-Joel, s
fr du skaffa dig utrustning i min bod. Det har varit telegram i dag p
morgonen, att sillen str tjock uppe vid Smgen. I morgon blir det
uppbrott p alla hll.

Det blev en stunds stor brdska, men snart voro bda brderna borta, och
Joel och Thala sutto ter ensamma.

Det gick nu ett par veckor, utan att ngra nyheter frn Sven ndde till
Grimn, men en sndag kom Ung-Joel p besk.

Thala ville genast veta vad de dr Frkarlarna hade tagit sig till med
Sven, om de kanske hade slagit ihjl honom.

Jag har inte hrt annat om dem, sade Ung-Joel, n att folk sger, att
frut fanns det p Najaden en, som var delaktig i barnamord, och en, som
hade ftt ihjl sin farmor, och en, som hade anstiftat mordbrand, och
en, som aldrig i sitt liv hade gjort annat n stulit fisk frn andras
garn, och tv, som hll p att supa sig frdrvade, och att nu hade de
ftt ibland sig en, som har smakat mnniskoktt, s att nu var samlingen
fulltalig, och en kunde inte begra fler ogrningsmn p en skuta. Men
jag har ingenting hrt frn Sven sjlv, och inte har jag reda p annat,
n att allt gr vl mellan honom och kamraterna.

Du pratar tok, sade mor Thala. Hon sg ond ut, men var i alla fall
glad, att ingenting farligt hade intrffat. Kom nu ihg, gossen min,
att s snart som du fr hra nyheter frn Sven, s ska du komma hit med
dem! Det r den strsta tjnst du kan gra far och mig.

Om fjorton dar kom Ung-Joel ut till skret.

Ja, nu ska jag sga er, mor, sade han, att det r ingen, som tror,
att Najadlaget lngre ska kunna hlla ut med Sven. Fr nu pstr folk,
att den smutsigaste och smsta och mest stinkande jakten i skrgrden
hller p att s sakteliga bli uppsnyggad och renspolad, att motorn
slutar upp att strejka, just d den som bst behvs, att segeltrasan,
som de ibland brukar hissa fr att sttta skutan, har blivit lagad och
ftt ett par stora, fyrkantiga lappar, att den urblekta vimpeln har
blivit ersatt med en ny och klarfrgad, att namnspegeln har blivit
omfrgylld och hela namnet Najaden ditmlat, utan att ngon bokstav
fattas, att skaffningen ombord brjar smaka underligt lika sdan mat,
som man fr p landbacken, att det brjar blnka av bde pannor och
tallrikar i kabyssen. Man sger, ser ni, mor, att man aldrig har trott
annat, n att folket p Najaden vl skulle st ut med att ha en
mnniskotare ombord, men rena fat och tallrikar, det vet man inte hur
det ska kunna tla sig med.

Asch, jag tror, att du bara vill gra spektakel av mig! sade modern,
men sonen sg, att hon var vl belten med hans nyheter. Och kom det
ihg, tillade hon, att s fort som du fr hra ngot frn din bror
Sven, s br du lta oss f reda p det! Fr han har ingenting ont
gjort, och vi mste hlla reda p hur det gr honom, s att han inte
rkar i olycka.

Men den, som bor ute p Grimn, fr va sig i tlamod. I hela fjorton
dagar fick mor Thala vnta, innan Ung-Joel kom med nyheter frn Sven
Elversson.

Ja, jag har inte rkat honom sjlv nu heller, sade han, men jag har
hrt sgas, att det inte kan g ihop stort lngre med Najadfolket och
Sven Elversson. Fr nu lr Olaus, som r skeppare p jakten, brja yrka
p att manskapet ska komma ombord i rtt tid, och han har flera gnger
lyckats att f stad sin jakt samtidigt med den andra fiskeflottan och
kommit fram till fiskeplatsen och ftt gott lge och god fngst. Och nr
garnen r hela och rediga och vlsktta och inte murkna, s att de
brister, nr vaden r som fullast, och nr den, som ska skta spelet,
inte r ddfull, s att hela fngsten vltes i sjn, just nr den r vid
btkanten, och nr det brjar frtjnas pengar p motorjakten Najaden,
s kan inte ngon tro, att Olaus frn Frn och Corfitzson frn
Fiskebck och Bertil frn Strmsundet och Torsson frn Iggens och
Rasmussen och Hjelmfelt ska st ut dr. Fr nog kunde de trivas med att
ha en mnniskotare ombord, men att segla p en rengjord skuta och driva
ordentligt fiske och ha god frtjnst, det har ingen av dem kunnat finna
sig i i hela sitt liv.

Mor Thala bannade honom fr att han inte kunde tala ett allvarligt ord,
men hon var i alla fall njd med underrttelserna.

Du ska f se, att allt gr bra, sade hon. Ack, den Joel, den Joel!
Ja, jag menar inte dig, utan far din. Han r den klokaste mnniska, som
finns i hela Bohusln. Han visste vad han gjorde, d han skickade ut
Sven bland mnniskor.

Ett par veckor drefter kom Ung-Joel med en ny rapport igen.

Jag har inte rkat Sven sjlv, sade han, fr sillen hller till lngt
uppe i norr det hr ret, men jag har hrt, att folk sger, att nr
Olaus frn Frn har ltit vertala sig att snygga upp sin stuga fr de
pengar, som han har frtjnat, och nr Corfitzson frn Fiskebck stter
in sina pengar p banken, s fort som de kommer i hans hand, och nr
Bertil kper en ny klnning t hustrun, och Torsson skaffar sig en ny
segelbt och Rasmussen och Hjelmfelt bekvmar sig till att skaffa hem
mat till hustrur och barn, s kan det vl aldrig st rtt till med
Najadfolket. Fr inte blev man frvnad, nr de tlde en mnniskotare
ibland sig, men att de kunde tla en ren skuta och ett ordentligt fiske
och vara i stnd att leva som annat folk, det hade man aldrig trott dem
om.

Det r ingen, som pratar s frargligt som du, sade mor Thala till
sonen, men hon var vermttan belten och sade, att nu trodde hon, att
allt skulle sluta vl fr Sven, och att folk skulle komma att tla
honom.

Det r allt s gammalt och ingrott hos mnniskorna det, som han har
emot sig, sade d Joel, s en fr inte vnta, att han ska segra s
ltt. En fr vara glad, om en bara kan laga s, att det inte tar makten
ver honom sjlv.

Ett par veckor drefter kommo bda brderna hemseglande. De sgo
nedslagna ut, d de trdde in i stugan p Grimn.

Varken mor Thala eller Joel gjorde Sven ngra frgor, men modern stllde
snart om, att hon fick vara ensam med Ung-Joel.

Vad i all vrlden str det nu p? sade hon.

Jo, sade Ung-Joel och sg frgrymmad och vred ut, det hjlper ju
inte, att Olaus och Corfitzson och allt det andra Najadfolket vill
bttra sig och hller till godo med att jakten blir uppsnyggad, och att
fisket fres ordentligt, och att pengarna tas vara p, nr de inte kan
trda innanfr sin stugas drr utan att mtas av ett grtande kvinnfolk.
Vad ska de ta sig till, nr hustrurna sger till dem, att de hellre fr
bli sdana, som de var frut, n fortstta att leva i sllskap med en,
som har syndat som Sven. Nr de sger, att de knner sdan avsmak fr
Sven, att det ocks flyttas ver p dem, som var dag r i sllskap med
honom. Nr de inte bryr sig om frbttrade hus, segelbtar,
klnningstyger, mat, husgerd, heder, framgng, lycka, nr de offrar
allt detta fr att slippa ifrn cklet. Nr det r s, d mste ju
mnnen be Sven ta sin hand frn motorjakten Najaden och rda honom att
stanna hemma p Grimn, dr ingen rkar honom och ingen tar anstt av
honom.




SKOLHUSET.


Denna samma vr, kort efter det att sonen hade vnt tillbaka frn
sillfisket, fick gamle Joel Elversson en frfrgan frn kyrkoherden i
Applum om han skulle vara hgad att taga sig ett skolhusbygge.

Joel hade fordom sktt ngra byggnadsfretag inom frsamlingen och
utfrt dem s billigt, att han knappast hade erhllit ngon vinst fr
sig sjlv. Det var vl detta, som gjorde, att han nu ter blev ombedd,
oaktat mnga torde ha funnit honom vl gammal.

Nr mor Thala Elversson fick hra talas om anbudet, frklarade hon
genast, att Joel inte mer fick taga sig ett s maktpliggande arbete,
och mannen sade inte precis emot henne. Men p samma gng blev han
sittande och talade om hur knnbart det skulle bli fr socknen med en
frmmande entreprenr. Han frklarade ocks, att han bra grna hade
velat vara med om att bygga ett nytt hus t skolbarnen, som s lnge
hade ftt hlla till godo med det gamla dragiga och mrka nstet, som nu
anvndes till skolhus.

Du skulle ha sett ritningarna, sade han till Thala. Allt, vad de nu
hittar p fr att gra det bekvmt och bra! Det visste man minsann
ingenting om i vr ungdom.

Du r bra livad fr det dr bygget, sade hustrun. Nr allt kommer
omkring, s har du kanske redan svarat ja.

Gubben sg helt frlgen ut.

Jag skulle inte ha gjort det, om jag inte hade haft en vuxen son i
huset, sade han.

Men du borde vl tminstone frst ha frgat honom, sade hustrun och
blev nu alldeles utom sig av frvning ver Joels fretagsamhet. Sonen
hade ngra dagar gtt och sett s modflld ut, att det frefll omjligt
att frm honom till ngot slags arbete.

Jag tror inte, att Sven skulle ngra, om han komme att stta sig in i
byggnadsarbete, sade Joel. Det r gott att veta lite om timring och
grundlggning fr var och en, som ska bo p sin egen grd. Men vill han
inte hjlpa mig, s fr jag frsts ge terbud.

D kan du s grna gra det genast, sade hustrun.

Hon undrade p att Joel ville frm sonen att deltaga i ett bygge inne
p sjlvaste kyrksltten. Dr trodde hon att oviljan mot honom var
strre n p ngot annat hll.

Sonen var nrvarande under samtalet, men hittills hade han tegat. Han
frstod dock mycket vl vad fadern hade fr avsikt med sitt frslag.
Hans enda diktan och traktan tycktes vara att fra honom ut bland
mnniskor. Om hans misslyckande med Najaden hade han endast sagt, att
Sven hade haft lngt strre framgng, n han hade frvntat, och bermt
honom med sina vackraste ord. Sonen ter ville nu som frut ingenting
annat n hlla sig undan i hemmet, men det frefll honom, som skulle
inte fadern komma att tillta honom detta, frrn han hade ftt se n en
gng hur omjligt det var fr mnniskor att glmma den avsmak, som
fljde med honom.

Jag tycker inte, att far ska avsga sig anbudet, sade han. Jag ska
nog frska hjlpa till, s gott jag kan.

Joel blev fasligt belten med detta svar, och redan samma dag tog han
sonen med sig p en rundtur till virkeshandlare, timmermn, stenhuggare
och grundlggare.

Nstan mot sin vilja blev Sven Elversson snart livligt intresserad av
byggnadsarbetet, och fadern lt honom ta ledningen. Han fick bde
vervaka arbetet och bestmma p vad stt huset skulle uppfras. Grimn
ligger tmligen lngt ut till havs, och Sven Elversson tyckte sig inte
vilja frspilla tid med att fara fram och ter, utan stannade inne p
kyrksltten, s lnge som arbetet varade. Joel ocks tycktes snart
trttna p de evinnerliga segelfrderna in till Applum. Han stannade i
flera veckor ute p Grimn och lt sonen skta om bygget efter bsta
frmga.

Nr han ngon gng for in till kyrksltten, kom han alltid tillbaka
storbelten. Hustrun frgade efter varje ny resa med ngslan om det inte
mrktes ngot missnje i Applum med att sonen fick skta bygget, men han
hade bara goda upplysningar att ge henne.

I gr rkade jag Israel Jnsson, som du vet r kommunalstmmans
ordfrande, sade han, och jag frgade honom vad han tnkte om
skolhusbygget. -- 'Jag vill nu inte neka, Joel,' sa han d, 'att vi har
varit betnksamma hr i Applum, drfr att ni lter eran son st fr
arbetet. Men nu tror jag, att bde skolrd och kommunalnmnd och alla de
myndigheter, som finns i socknen, ska vl akta sig fr att driva Sven
frn arbetet. Fr nr vi styrande ser, att han lgger granitsockel under
huset i stllet fr vanlig stenfot, som det var freskrivet i ritningen,
eller nr vi finner, att han r sdan, att han inte njer sig med att
resa vggarna av plank, som arkitekten hade tnkt sig, utan stter upp
dem av timmer, s fr vl lite var stoppa motviljan i fickan och lta
frstndet regera.'

Modern brjade nu ana, att Joel hade tagit sig bygget endast och
allenast fr att ge sonen tillflle att utmrka sig och skaffa sig
vnner. Och nog var avsikten god, det medgav hon, men hon var nu mera
misstrogen n frr och ville inte tro, att de skulle f framgng.

Nsta gng Joel kom tillbaka frn arbetsplatsen, var hennes frsta frga
om Sven hll ut nnu, och om inte folk lt honom mrka den motvilja, som
han ingav.

Jag vill inte sga vad jag sjlv tycker, sade Joel, fr du skulle
kanske inte lita p mitt omdme, men du ska f hra ord fr ord vad
Gunnar Markusson, han, som bor ttt invid bygget, sa till mig i gr
eftermiddag, d vi rkades p arbetsplatsen:

'Jag kan inte sga annat, Joel, n att det har varit lite oro i
socknen, drfr att Sven Elversson har kommit att st fr
skolhusbygget,' sa han till mig. 'Men nu tror jag nog, att vi
skattdragande i frsamlingen kommer att hlla vra knslor i styr, nr
det gller en sdan vlgrare som Sven. Nu hller han p att kl huset
med spntade brder, fastn det var sagt, att det skulle duga med
ohyvlade. Och han mnar mla med oljefrg, fastn vanlig rdfrg r
freskriven. Han tcker taket med tegel, fastn arkitekten ansg, att
det kunde duga med papp. Han lgger stentrappsteg framfr ingngen,
fastn det var freskrivet cement. Han r sdan, den hr sonen eran, att
han inte kan nja sig med mindre n fullgott arbete, och nd lr han
inte komma att begra mer fr huset, n om han hade fljt ritning och
arbetsbeskrivning.'

Mor Thala Elversson var mer n belten att hra, att sonen sktte sig
vl, men hon liksom knde p sig, att cklet, som frfljde honom, inte
skulle slppa taget s ltt.

Joel for nu inte in till bygget frrn i september. Han blev borta i
flera dagar, och nr han kom tillbaka, hade han sonen med sig och kunde
bertta, att allt nu var frdigt. Huset var avsynat, och
besiktningsmnnen hade inte haft ord nog fr sin beltenhet.

Hustrun hll med dem om att allt detta var gott och vl. Hon tyckte, att
sonen sg ut som en, som hade kommit ls ur ett fngelse, och frstod,
att han nu trodde sig ha tervunnit en smula heder och anseende.

Hon ville inte heller stra hans gldje, men s fort hon blev ensam med
Joel, frgade hon honom om det verkligen inte var ngon i hela Applum,
som hade ltit Sven knna, att han inte var god nog fr att utfra ett
sdant arbete.

Ingen kan ju veta vad som rr sig i det frdolda, sade Joel, men jag
ska i alla fall tala om fr dig vad skollrarn sa till mig i gr
eftermiddag, nr jag sprkade med honom efter invigningen.

'En kan ju aldrig lita p mnniskors tacksamhet,' sa han. 'Men om jag
vore far till de barnen, som ska f sin uppfostran i det hr nya
skolhuset, s skulle jag inte vilja visa en sur min mot byggmstarn.
Sannerligen, nr en ser hur vl han har inrttat skolsalen, hur vackra
frger han har valt, s bra bnkar han har kostat p, s klart
fnsterglas han har satt in, s blir en nstan hpen. Och nr en ser
alla anordningarna i sljdsalen och i skolkket och ger akt p
gymnastikapparater och p vrmeledning och s mycke annat, som han har
hittat p, mste en sga sig, att det r en sann barnens vn, som har
byggt huset. Jag tror, att mngen skulle vilja bli barn p nytt fr att
f sin lrdom i en skola, som r byggd av Sven Elversson.'

D mor Thala hrde detta, s kunde hon inte annat n vara njd, och hon
gladde sig t att all hennes oro hade varit ondig.




KULLARNA.


Sven Elversson, som hade varit i Gteborg fr att betala leveranser till
skolhusbygget, hade kommit resande med tget till stationen nrmast
Applum, och dr hade han funnit, att skjutsen, som skulle mta honom,
inte var kommen.

Det var tv mils resa till Applum, och han stod rtt brydd p den lilla
stationen och undrade hur han skulle komma drifrn, d en liten droska,
frspnd med tv hstar, kom framkrande till stationshusets trappa. Den
kom frn gstgivargrden i Applum, och p tillfrgan fick han veta, att
den var ditbestlld av kyrkoherden, som i de dagarna hade firat brllop
med en prostdotter hgt uppifrn Norrland.

Sven Elversson vntade skjuts frn samma hll, men det blev nu tydligt,
att hans bestllning inte hade kommit fram, och att ingen hst var
utsnd fr hans rkning. Skjutsbonden freslog honom, att han skulle be
kyrkoherden att f ka p kuskbocken, men detta frekom honom alltfr
ptrngande, s att han avbjde frslaget.

Medan de nnu samtalade hrom, kommo emellertid kyrkoherden och den unga
frun ut frn stationshuset.

Det var ett vackert par. Kyrkoherden, som var ngra och trettio r, var
av medelhjd, kraftigt byggd med ett prktigt huvud. Han hade ett svart,
krusigt helskgg, bred, vacker panna, vl utmejslade drag, frisk hy,
vita tnder. En ung flicka kunde inte nska sig en man, mera i stnd att
skydda och vrna henne, arbeta fr henne och ge henne en god stllning i
vrlden. Hustrun ter var rent verraskande vacker. Sven Elversson kom
att tnka p ngra stora engelska mlares skna kvinnotyp med lng,
slank kropp, sluttande axlar, lutande huvud, rika hrmassor, som sknt
beskuggade ansiktet, raka gonbryn, fina kinder och en vrldsfrmmande,
himlatrnande blick i de strlande gonen.

Det frefll Sven Elversson sllsamt, att d han en stund hade betraktat
dessa bda mnniskor, tycktes mannen s smningom frlora allt det
tilldragande, som han frut hade sett hos honom. Hustruns fina och
oerhrt mjuka frger och skapnad gjorde, att han frefll grov och
tarvlig, nstan ful. Sven Elversson hoppades, att det inte var ngot
gammalt agg, som han kunde hysa fr kyrkoherden sedan den dr gngen i
kyrkan, som kom honom att tycka, att han inte var en passande man fr
den fina och brckliga unga varelsen.

Sven Elversson drog sig genast undan frn vagnen, d de tv nrmade
sig, men han hrde hur skjutsbonden i hans stlle bad om en plats fr
honom p kuskbocken, och kyrkoherden kom genast fram till honom och bjd
honom att ka med dem.

Kyrkoherden hade egentligen alltid visat sig vnlig mot honom, och nu,
d Sven Elversson satt p kuskbocken och vagnen krde i vg, frjagade
han genast det frsta intrycket -- Jag misstog mig, som jag s ofta
gr, tnkte han. Jag fr ju erknna, att jag inte p ratal har sett
tv mnniskor, som varit s helt och fullt lyckliga som dessa bda. Och
de har ju all anledning. Hr sitter nu mannen och tnker p hur
annorlunda livet blir i den lilla prstgrden p kyrksltten i Applum,
d en ung fru kommer att fylla den med liv och munterhet, och hon  sin
sida sitter och drmmer om hur hon ska gra hemmet s tilldragande, att
han aldrig ska vilja lmna det, alltid lngta dit tillbaka, d han har
varit borta.

Sven Elversson hade till den grad satt sig in i denna tankegng, att han
blev helt verraskad, d han om en stund hrde den unga frun utropa med
en ton, som ljd bde trtt och otlig:

Men ska det d aldrig bli ngot slut p dem?

Vad kan det vara, som den unga frun vill ha slut p? Vad kan det vara,
som p en sdan dag gr henne missnjd?

Sven Elversson sg sig omkring t alla hll. Pltsligen frstod han.
Det kunde inte vara ngot annat n kullarna.

Egentligen var det ett egendomligt landskap, som vgen drog fram genom.

Man kunde inte kalla det fr bergland, fr det fanns varken sar eller
toppar, och inte heller var det ett slttland, fr hela marken var
versllad med stora och sm bergkullar. Ibland stodo de trngt, s att
vgen med knapp nd kom fram mellan dem, och ibland stodo de glest, s
att det blev utrymme fr bde ker och grd. De stodo till hger och
till vnster och framom och bakom, och Sven Elversson fick ge den unga
frun rtt i att det aldrig tycktes bli ngot slut p dem. Vgen
slingrade fram i djupet mellan kullarna, och aldrig kom den upp p en
backe, som var s hg, att man fick en verblick. Hur lngt man for, var
det bara kulle, som reste sig bakom kulle. Somliga voro tckta med
magert grs, somliga voro nakna, och somliga voro kldda med ljung och
ris, och detta var hela omvxlingen.

Ibland ljusnade det mellan ett par kullar, s att man kunde tro, att
bortom dem skulle finnas ppet land. Men knappt hade man tnkt det,
frrn det kom en ny kulle och stllde sig mitt i ppningen.

Det ser naturligtvis inte s hr ut i Norrland, tnkte Sven Elversson.
Jag skulle ha nskat, att de hr kullarna, som verkligen r dystra och
fula, inte hade varit det frsta, som den unga, vackra frun hade ftt se
av Bohusln.

I detsamma hrde han hur hon sade till mannen, att hon knde sig likas
vilsekommen bland dessa kullar som i den mrkaste skog.

P ett stlle gick en frflock och betade, p ett annat ett par kor, och
p ett tredje stod ett par barn och plockade br. Och nu frklarade den
unga hustrun, att det var vl, att de stodo dr, fr om hon inte hade
ftt se djur och barn, skulle hon inte ha trott, att hon befann sig i
ett kristet land.

Men, Sigrun! sade d mannen. Tnker du inte p att detta r mitt
Bohusln, och att hr lskar jag varje sten och varje ljungbacke? Vad
skulle du ha sagt, om jag hade kommit till dig och klagat ver
granskogarna och tallhedarna uppe i Norrland?

Dessa ord hade naturligtvis en mycket stark verkan. Den nygifta frun teg
frst en lng stund. Sedan brjade hon viska ngot med trar i rsten,
och Sven Elversson frstod, att hon bad sin man om frltelse fr att
hon hade talat s vanvrdigt om Bohusln.

Jag r inte sdan annars. Jag vet inte vad som kommer t mig i dag,
sade hon.

Varje ord hon sade kom helt frtjusande, uppriktigt och allvarligt, med
en liten, svagt lspande rst. -- Min Gud, jag tminstone nskar henne
inte annorlunda, tnkte Sven Elversson. r det inte vackert, att hon
r s rdd fr det, som r fult?

Det blev nu tyst en stund, men snart brjade den unga frun p nytt med
en underligt darrande stmma.

Jag frstr, Edvard, att jag plgar dig, men jag kan inte hjlpa, att
jag r rdd. Jag har frskt att strida med det ensam nu en stund, men
jag kan inte driva bort det. Och nu kom jag att tnka p att hdanefter
behver jag ju inte kmpa ensam, nu har jag ju dig, som kan hjlpa mig
med all min skrplighet.

Det lg s mycken m tillbedjan i tonen, att Sven Elversson blygdes att
sitta kvar p sin lyssnareplats. Han var inte alls vrdig att f del av
den unga kvinnans knslor och tankar.

Den unga hustrun skte frklara fr mannen, att hon verkligen var rdd.
Hon tyckte, att hon hade sett dessa kullar frut en gng. Hon hade
jagats hr av ngon mordlysten frfljare och flytt undan. Eller kanske
att hon en gng skulle komma att bli jagad hr och frskrckt ska ett
gmstlle mellan de frvirrande kullarna. Eller ocks kanske att just nu
ngon lg p lur bakom en kulle fr att verfalla dem. Det fanns ngot
frskrckligt i nrheten. Hon skulle vilja stiga ur vagnen och fly.

Det hrdes p rsten, att hon var mer rdd, n hon ville frrda med
ord, och att allt var djupaste allvar fr henne. Sven Elversson kunde i
alla fall inte lta bli att smle, dr han satt, och mannen var inte
heller i stnd att frst, att hon s dr kunde skrmma upp sig fr
ingenting, utan frskte svara ngot skmtsamt och lustigt.

Men detta blev inte vl upptaget. Hon frklarade med ett ovntat utfall,
att om det var s hr kalt och instngt i Applum, dr de skulle bo, s
kunde hon inte stanna dr.

Och det r galet och fult, att jag sger s till dig i dag, sade hon.
Men detta har jag tnkt p hela tiden, medan jag har kt hr ibland
kullarna, att finns det inte ngot vackert att se p i Applum, ngot,
som hjlper mig, s kommer jag att frfljas av samma skrck dr ocks.
Jag kommer att tro var dag, att ngot ont ska hnda mig.

Sven Elversson tnkte p kyrksltten vid Applum, dr prstgrden lg
bakom kyrkan, just i en frdjupning av marken, dit den hade blivit
frlagd av strsta vlvilja fr att komma p en skyddad och vindstilla
plats. Han undrade om hon skulle bli tillfredsstlld med de jmnstora
krarna, den skymmande bergmuren, den korta utsikten, de rda och vita
och bl byggningarna, den trdlsa slttmarken.

Han dr inne i vagnen har det inte s ltt just nu, tnkte Sven
Elversson. Jag skulle inte alls veta hur jag skulle stlla henne till
freds. Men han knner henne och lskar henne. Det r en annan sak.

Kyrkoherden mtte ha varit av samma mening. Han satt tyst en stund och
tnkte sig om.

Jag vill bertta dig en drm, som jag hade i vintras, brjade han
drp. Den gjorde mig glad, den drmmen, nr jag drmde den, och nu
vill jag frska om den inte ska ha samma makt ver dig.

Jo, jag tyckte, att jag satt och kte p landsvgen, som leder fram mot
ditt hem i Stenbrotrsk, och det var vrvinter och kal mark och nakna
trd, och vgen var elndig och upplst. Det var hl i broarna, och
hsten var en stackare, som knappt kunde flytta ftterna.

Det kom kall och narig blst norrifrn, och allting var grtt och fult,
och jag tyckte, att de f grdarna utmed vgen var fattiga och
oansenliga, och att det var ngot ogstvnligt och nedslende ver hela
trakten.

Men s kom jag d ntligen upp p en backe, dr jag sg lvbrinken och
Stenbrotrsk kyrka och prostgrden, och med detsamma var allting som
frvandlat. Det kom vrme i luften, det blev grnska p marken,
bjrkarna fick ett skirt flor ver sig, vgen blev fast och bra, allting
blev vackert och vnligt och vlkomnande, och till och med hsten fick
nytt liv och brjade springa.

Men det besynnerliga var, att jag knde, att vren och vrmen kom frn
mig. De hade inte funnits dr frut, men nu blev de framtrollade, drfr
att mitt hjrta blev varmt, d jag sg ditt hem. Och jag tyckte inte d
i drmmen, att detta var ngot frunderligt alls. Det var bara, som det
skulle vara.

Nr kyrkoherden hade kommit s lngt, gjorde han ett uppehll, och Sven
Elversson hrde hur hustrun med en rst, som nu var alldeles frndrad,
frgade honom hur det sedan gick.

Det var ingenting mer, svarade han, fr den dr vrmen i hjrtat
kndes s ljuv, att den vckte mig. Och d han hade sagt detta, teg han
p nytt.

Men nu hade dessa ord om krlek, denna lilla glimt av sknhet, fyllt den
unga hustrun med hnfrelse, och lyssnaren p kuskbocken hrde hur hon
viskade till mannen med en rst, som nstan kvvdes av rrelse:

Och nu menar du, att om jag bara hade samma vrme i hjrtat som du, s
skulle jag se sknhet hos ditt land och ditt hem, ja, till och med hos
dessa frfrliga kullar.

Sedan hrdes rsten riktigt jublande glad.

Du ska inte vara orolig fr mig, sade hon. Jag ser ingenting mer, som
skrmmer mig. Jag knner alldeles detsamma, som du knde i din drm.

Se dr, se dr, tnkte Sven Elversson, hur lite man kan dma efter
frsta anblicken. Hon kunde verkligen inte ha ftt en bttre man n
kyrkoherde Rhnge. Han har bde hjrta och huvud. Vem skulle ha kunnat
ge henne ett vackrare svar?




HAVET.


De nygifta hade kommit hem en tisdag. P lrdagen i samma vecka gick
Sven Elversson till prstgrden fr att verlmna till kyrkoherden ngra
handlingar, som rrde skolhuset. Han hade gtt raka vgen ver trappa
och frstuga in i mbetsrummet, men dr blev han stende ttt innanfr
drren.

Han visste, att det var mbetsdag, och fastn han var sent ute, hade det
inte fallit honom in annat, n att han skulle finna prsten sittande vid
sitt skrivbord, men s hade han inte varit att se varken dr eller ngon
annanstans i rummet. De stora bckerna, som alltid brukade vara framme
p mbetsdagarna, lgo dock uppslagna p skrivbordet, och pennan lg
stdd mot blckhornet, s att det var tydligt, att han inte kunde vara
lngt borta.

Sven Elversson, som alltid ville gra s litet vsen av sig som mjligt,
brydde sig frdenskull inte om att g tvrs ver frstugan till kket
och frga om prsten var hemma, och inte heller skte han upp honom i
de andra rummen. Han gjorde vl inte ngot ont, tnkte han, genom att
st stilla vid drren och vnta.

Men rtt som han stod dr, brjade mnniskor tala i rummet nst intill,
och drren dit stod p glnt, s att han hrde varje ord fullkomligt
tydligt.

Vet du, Sigrun, hrde han kyrkoherden sga helt glatt och
bekymmerslst, s hr dags brukar posten vara kommen, men jag kan inte
g och hmta den sjlv, drfr att det r mbetsdag.

Kra du, svarade den unga hustrun likas muntert och obesvrat, vad
det passar bra! Malin ska just nu g ett rende ner till handelsboden.
D kan hon ta tidningen med sig p samma gng.

Jas, det var fr att sga till om detta, som han har gtt sin vg,
tnkte Sven Elversson och antog, att kyrkoherden skulle komma tillbaka
nu, d allt var klart.

Men kyrkoherdens rst hrdes alltjmt frn det inre rummet.

Men, Sigrun, frgade han, skulle du inte ha lust att g sjlv? Det r
s vackert vder nu p eftermiddagen, och vgen r upptorkad efter allt
regnet, som vi har haft, sedan vi kom i tisdags. Det vore skert bra fr
dig att komma ut lite i friska luften.

Detta sades blitt och vnligt, bara som ett gott rd, och likas vnligt
svarade den unga hustrun.

Jag skulle s grna g efter posten t dig, Edvard, men du ser ju hur
gardinerna ligger kringstrdda ver hela rummet. Jag kan inte g, frrn
jag har ftt dem uppsatta.

Nu mtte vl den dr frgan vara slutbehandlad, tnkte Sven Elversson.
P samma gng lade han mrke till hur kyrkoherdens rst, som egentligen
var manlig och klangfull, nstan frlorade sitt vlljud och frefll r
och simpel, d man hrde den samtidigt med hustruns veka och dmpade
stmma.

Men hans frhoppningar gingo inte i uppfyllelse. Kyrkoherden tycktes
inte ha ngon lust att lta mnet falla.

r det kanske fr simpelt fr prinsessan frn Stenbrotrsk att g efter
tidningen t mig? sade han. Det skulle vara ett skmt naturligtvis, men
det mrktes nog, att han var frargad, drfr att hon inte hade velat
rtta sig efter hans nskan.

Nej, Edvard, det r det inte.

Eller r det fr fult och trkigt hr nere i Applum? Hennes nd kan vl
inte g ut, om det inte finns herrgrdar och bruk att titta p. Kanske
att det ska bestllas fram hstar och vagn, fr att -- -- --

Edvard! ropade hon till.

Ja, jag vet ju, att ingenting kan jmfras med Stenbrotrsk, sade
mannen med ett litet harmset skratt. Men jag trodde, att du nd kunde
vrdigas trampa marken i Applum under dina ftter.

Det r inte drfr, Edvard. Jag kan inte g ut.

Kan du inte? frgade mannen och lt obeskrivligt frvnad.

Det ena yttrandet hade fljt s hastigt p det andra, att Sven Elversson
hade blivit stende alldeles handfallen. -- Det dr borde jag kanske
inte hra, tnkte han. Han tog i lset, ppnade och stngde drren,
trampade och hostade, fr att de bda makarna skulle mrka hans nrvaro,
men ingen av dem lt sig stras, utan samtalet fortgick oavbrutet.

Nej, jag kan inte! upprepade den unga frun. Det finns ngot hr, som
kvver mig och tar andedrkten ifrn mig. Det r inte hemlngtan, utan
det r ngot annat. Jag r frisk och lycklig, s lnge som jag stannar
inne i rummen, men s snart jag kommer ut, kastar det sig ver mig.

Hon talade hftigt och avbrutet, riktigt sttte fram orden.

Men, Sigrun! sade prsten. Vad r det t dig? Det var ju inte s illa
menat.

Jag r inte hgmodig, ropade hon. Frga ngon dr hemma, s ska du f
hra, att jag aldrig har varit hgmodig! Och inte heller r det drfr,
att hr r s fult, som jag inte kan g ut. Det r ngot annat, frstr
du. Om jag bara visste vad det r!

Hr nu, Sigrun, sade mannen, du fr lov att frklara fr mig vad du
menar. Det hr r visst ngot, som vi fr lov att ta itu med p skarpa
allvaret.

Sven Elversson visste rakt inte vad han skulle ta sig till. Hade han
inte redan hrt fr mycket fr att nu ge sig till knna? Han gick nda
fram till frmaksdrren, men dr stannade han och vnde om. Han var
alltid osker om hur han borde handla. Ingen mnniska kunde vara s
rdls och utan sjlvfrtroende som han.

Jag har inte velat tala om det fr dig, sade hustrun, och terigen var
hennes rst flmtande och otlig, fr egentligen r det ju ingenting.
Det r bara ngot, som kommer ver mig, s fort jag gr utanfr
prstgrden. Det r ingenting, som jag varken ser eller hr, men det r
ngot, som ger mig den knslan, att det r synd om mig. Det r synd om
mig, drfr att hr ska jag g evigt och aldrig f komma hrifrn. S
hr r det att vara frdmd, tnker jag. Det r ingenting annat n att
jmt vara tvungen att stanna p samma stlle, p samma trnga,
instngda, enformiga, trstlsa plats.

Jag r sker om att s dr sger hon, bara fr att hon ska f hra
ngot lika vackert som sist, tnkte Sven Elversson. Och kyrkoherden
har bde huvud och hjrta, han kommer att gra henne glad igen. Det
kommer att g som en dans fr honom.

, om det bara funnes en fri utsikt hr! Om jag inte bodde i en grop,
om jag inte hade den dr bergmuren omkring mig! Men det r vl ett
straff fr ngot ont, som jag har gjort, att jag har kommit hit. Kan du
inte sga mig ngot, som kan hjlpa mig?

Nu r jag sker om att jag fr lyssna till ngot vackert, tnkte Sven
Elversson. Det ska bli roligt att hra hur han hjlper henne den hr
gngen.

I sjlva verket tyckte han nog inte, att det var s trkigt att st, dr
han stod. Den unga fruns tonfall voro ljuvliga att lyssna till. Och av
kyrkoherden vntade han sig nu ngot stmningsfullt och gripande.

Jag har frskt att g ut gng p gng, sade hon, men det gr inte.
Du kan inte frst hur det knns. Jag hller p att kvvas. Det snr
till strupen. Och s kommer trarna strtande.

Ses, Sigrun! sade prsten. Det kan ju ingenting vara. Det finns
ingenting i luften hr, som vi inte ser. Det r bara en inbillning.

Jo, sade hon, det r ngot ont, som finns hr. Det r ngot, som
hatar mig och vill ta ifrn mig min lycka. Vet du vad jag brukar gra?
Jag brukar g och stlla mig och se p den lilla dliga tavlan ver
Stenbrotrsk, som en av mina kusiner har mlat t mig, och som jag bara
skrattade t, d jag fick den. Och nr jag har sttt en lng stund och
sett p lven och p prostgrdshuset och p de stora lnnarna vid
porten, s tycker jag, att jag ter fr mod att leva.

Jag r rdd fr att detta r brjan till en fix id, Sigrun, sade
mannen, och nu hrde Sven Elversson, att han fll in i den frmanande,
myndiga predikotonen. Och jag anser, att den br bekmpas strax frn
brjan. Jag tror, att jag mste fordra av dig, att du gr och hmtar
tidningen t mig nu genast.

Men, ropade hon till, jag kan inte! Jag kan inte!

Sven Elversson frstod vl, att det var mannens allvarliga mening att
hjlpa hustrun. Men han hade vntat sig, att han skulle vlja en annan
metod. Fast kanske denna var den rtta. Han fr sin del skulle visst
inte ha vetat hur han skulle ha burit sig t.

Hr nu p mig, Sigrun! fortfor prsten. Du frstr skert sjlv, att
sdant hr fr man inte pjoska med. Man mste trotsa det. Du r frisk
och sund. Du kan inte p allvar vilja inbilla mig, att du inte kan g
den korta vgstrckan. Jag r tvungen i alla fall att begra det av dig,
Sigrun, i namn av vr gemensamma lycka, fr att den ska rcka, frstr
du, inte fr ngra korta smekmnadsdagar, utan fr hela livet.

Jag ska g sedan, sade hon med ett bedjande och frtvivlat tonfall,
men kan jag inte slippa i dag? Om ngra dar ska jag frska. Jag ska
frska i morgon.

Sven Elversson stod nnu kvar ett gonblick fr att hra om uppskovet
skulle bli beviljat. Men nr kyrkoherden fasthll vid att han just nu
ville ha sin tidning, s gjorde han ngot, som han borde ha tnkt p
lngt frut, men som i hans oskerhet inte frr hade fallit honom in.
Han ppnade drren helt varligt och smg sig bort. Han gick lngsamt,
nda tills han hade hunnit frbi kyrkan, men s snart som han inte mer
kunde ses frn prstgrden, brjade han springa.

Och nr den unga prstfrun kom s sakta, s sakta ut p vgen och hade
trarna hngande i gonhren efter det svra samtalet och inte visste
riktigt till sig och gick och vacklade och snavade, som om hon nyss
skulle vara uppstigen frn en sjukbdd, s behvde hon inte g mnga
steg, frrn en ung karl kom emot henne.

Han hlsade p henne och sade ngot om att det var han, som fr ett par
dagar sedan hade kt med dem frn stationen.

Hon svarade ingenting. Hon bara stirrade p honom utan att frst vad
han menade. Han frskte frklara, att han hade varit inne i
handelsboden, och hon trodde sedan, att han hade velat sga ngot om att
handelsmannen hade bett honom ta tidningen med till prstgrden. Han
talade blygt och med s stor oskerhet, att hon skulle ha haft svrt att
frst honom, om hon ocks hade varit fullt sig sjlv.

Han rckte henne en tidning, och hon tog emot den, men hon gick framt i
alla fall, fr hon kunde rakt inte fatta, att nu hade hon det, som hon
var skickad att hmta, och kunde g hem nr som helst.

D kom den frmmande karlen efter henne och sade ngot om att om hon
skulle g ut, s borde hon g t annat hll. Hon fick urskta, han ville
tusen gnger be henne urskta, att han tog sig den stora friheten, men
eftersom hon var nykommen till orten, s ville han rda henne att g och
se p havet en sdan hr vacker kvll.

Och mitt i yrsel och frskrckelse, mittunder det att den dr kvvande
knslan snrde till hennes strupe, hrde hon, att han sade ngot om
havet, och hon stannade och sg p honom.

Finns det ngot hav hr i nrheten? frgade hon.

Visst finns det ett hav, sade han. Och om hon bara ville gra honom
den stora ran, om hon inte drog sig fr att g i hans sllskap, s
skulle hon snart f se det.

Han slog in p en liten stig, som gick rakt mot vster, och hon fljde
honom. Hon sg, att han var kldd som en bttre arbetare, och att han
hade ett vnligt och tilldragande ansikte, fastn sttet var nstan
ljligt dmjukt, och hon drog inte ett gonblick i betnkande att flja
honom.

Det lagade sig till att bli en vacker kvll. Det kom ett s besynnerligt
rtt ljus sjunkande ner ifrn himlen. Hon tyckte, att luften omkring
henne fick frg och blev synlig. Hon tyckte, att den fylldes med sm
spda rosenblad, som kommo dalande ner ssom snflingor och gjorde hela
sltten omkring henne skr som en rodnande brud.

Och nr hon kom fram mot den vstra bergvggen, sg hon, att den inte
var sammanhngande, ssom hon hade trott. Den bestod av vldiga
bergblock, men de stodo inte ttt intill varandra, utan det fanns
genomgngar p flera stllen.

Och den unge arbetaren frde henne in mellan klipporna, och hon sg vit
sand p marken och ett och annat snckskal.

Sedan, nr hon hade vikit om ett hrn p klippvggen, mste hon stanna
och dra djupt efter andan.

Fr det lg vid, ppen rymd framfr henne. Dr svallade hela det rda
lufthavet och dr utbredde sig hela det vita vattenhavet, och det fanns
ingenting, som stngde. Det var ppet och fritt nda till solen, som
hll p att g ner lngst bort i vster.

Det fanns intet annat land framfr henne n en smal sandremsa med en
lng stenbrygga och lngre ut i havet ngra svarta skr-ryggar, som
stucko upp ur det prlemorfrgade vattnet.

Och i samma stund, som hon sg detta, visste hon, att hon var rddad.
Fr var skulle hon hellre vilja vara n p ett stlle, dr hon hade s
mycken sknhet s nra sig, s mycken sknhet, som hon kunde f se alla
dagar?

Att ingen hade kommit att tala om detta fr henne! Hon satte sig ner p
en sten och drjde lnge kvar dr. Och hon sg in ljus i sina gon. Hon
lt blickarna glida ver den vida rymden, de fingo skena i vg, s
lngt de hade lust, ssom fglar, som hade blivit utslppta ur en trng
bur.

Och hon tackade Gud fr sitt hem och fr att det stora, mktiga, vida,
friska havet fanns i dess nrhet.

Hon satt visst alldeles fr lnge utan att sga ngot. Nr hon ntligen
sg upp, mrkte hon, att den unge arbetaren hade gtt sin vg.

Hon var egentligen rtt njd med detta. Hon skulle nog tacka honom en
annan gng. Hon var glad nu att f vara ensam.

Hon knde sig hoppfull och stark. Nu kunde hon p ett annat stt n
frut strida mot det beklmmande och farliga, som lg lgrat ver
sltten.

Med ens kom hon att tnka p mannen och att han kunde vara orolig. Och
hon reste sig fr att g hem och tala om fr honom, att hon var lycklig
och botad. Och hon ville tacka honom fr hans strnghet och fr att han
snde ut henne till att trotsigt mta sin fiende.




SEGELTUREN.


Det var en sndagsfrmiddag lngt fram i oktober. Det kom svepande en
tung blst frn sder, frn lnder, dr vrmen nnu var bofast, dr
rosorna nnu hllo p att blomma och stta knopp, dr vindruvorna nyss
hade plockats och den frsta druvsaften jste i karen p bondgrdarna.

Den tunga sunnanvinden hade med sig oroliga och ngslande ljud. Om man
lyssnade lnge till den, s blev man frvirrad, som om man hrde en
frmmande man tala ett obekant sprk. Man visste inte vad det var fr
saker, som den ville bertta, om det var stora hemligheter, eller om den
bara ville viska till en om alla de gulnade trd, om alla de avfallna
fjrilvingar, om alla de tomma fgelbon, som den hade farit frbi p
hitresan.

Denna sndag hade Sven Elversson seglat sin far till den lilla
hamnplatsen utanfr bergmuren i Applum, och fadern hade gtt fram till
kyrkan fr att hra p gudstjnsten. Men sonen hade inte fljt med honom
fram till sltten, utan han hade skt upp t sig en klyfta strax till
hger i bergvggen. Han knde till den av gammalt och hade legat dr
uppe p den grna ljungbdden redan som pojke.

Detta var den bsta tid, som Sven Elversson hade upplevat, sedan han
hade kommit hem till sitt fdernesland. Det dr tlmodiga och frsakande
leendet hade till och med brjat frsvinna frn ansiktet, och de bittra
smrtor, som hade bott i hans sjl, hade nstan upphrt att plga honom.

Medan han lg dr uppe p klipphyllan och lyssnade till vinden och
undrade vad den ville sga honom och stirrade utt havet, som lg stort
och tomt framfr honom, s kom han att tnka p en syn, som han hade
haft en gng, nr han hade legat just som nu i en klippsluttning vid en
havsstrand med en vidstrckt vattenyta framfr sig.

Han hade blivit trtt av det starka solglittret p vgorna och hade
slutit gonen och legat stilla en lng stund. Men nr han sedan helt
hastigt hade ppnat dem och blickat rtt framfr sig nert det stora
vattnet, hade han sett en sjjungfru.

Det var bara fr ett det kortaste gonblick. Hon frsvann, s snart som
hans blick hade ntt henne, frvandlades till en flik av vit dimma, som
hade svvat bort ver vattnet.

Men sett henne hade han gjort i alla fall, och det hade uppsttt en stor
gldje inom honom, han hade knt sig gynnad och hedrad och verlycklig,
drfr att han hade ftt se en skymt av ett av de skna naturvsenden,
som fylla luft och hav, och som eljest dlja sig s svartsjukt fr
mnniskor.

Han hade knt sig viss om att hela hopen av sjjungfrur hade lekt p
vattenytan, men d han hade brjat lyfta gonlocken, hade de allesammans
frsvunnit. Det var bara denna enda, som inte hade hunnit undan i tid.

Och detta hade han aldrig kunnat glmma, och aldrig hade han suttit
ensam utmed ett dsligt hav, dr ingen seglare syntes, utan att han hade
slutit gonen och legat stilla en lng stund, fr att sjjungfrurna
skulle tro, att han sov, och vga sig upp ur djupet. Men aldrig mer n
den frsta gngen hade han haft lyckan med sig och ftt se ngon av dem.

Han gjorde om frsket ocks den hr dagen, fast med ringa frhoppning,
men d han ansg sig ha legat stilla lnge nog och slog upp sina gon,
blev han helt hpen, fr visserligen sgs ingen vit kropp, hlften
jungfru och hlften fisk, ute bland vgorna, men p en hg sten, som lg
i vattenbrynet, satt en ung kvinna. Och som hon satt dr, ljuskldd,
smidigt ihopkrupen verst p stenen, kunde hon likavl vara kommen frn
vatten som frn land.

Men det mrktes nog snart, att hon, som satt p stenen, inte var ngon
av de sorglsa naturandarna. Hon torkade sig gng p gng i gonen med
en nsduk, s att det var tydligt, att hon inte var annat n ett
stackars mnniskobarn, som kunde knna smrta och flla trar.

Sven Elversson satt och sg p henne och undrade vad det var fr en
sorg, som tryckte henne. Och han ville grna veta om det nu ter var
ngra fula kullar eller stngande bergmurar, som gjorde henne s
ngslig, att hon inte kunde g i kyrkan, utan mste sitta ensam och
grta vid havsstranden.

Han sg hur den spda kroppen skakades av snyftningar, och p hela
hllningen kunde han mrka hur tung den olycka var, som hade trffat
henne. Och han frstod, att hon hade gtt ner till havet fr att f
trst, drfr att hon ingen annan hade, som hon kunde vnda sig till,
men denna gngen hade havet inte kunnat hjlpa henne.

Ett gonblick eftert hrde den unga kvinnan, som satt p stenen, ett
svagt rassel bakom sig. Hon sg en man komma nerklttrande frn en
klipphylla och tyckte sig knna igen den unge arbetaren, som fr ngra
veckor sedan hade visat henne havet. Och hon torkade skyndsamt sina gon
och gick emot honom fr att ntligen f tacka honom.

Jag sg, att ni satt hr, sade den unge arbetaren, och d tog jag mig
friheten att g fram. Jag har min bt liggande hr vid bryggan. Den r
en god seglare, s simpel den r, och kanske att jag kunde f den ran
att bjuda er p en segeltur?

En annan dag hade hon troligen inte antagit hans bjudning. Men just d
var hon s tacksam fr varje smula vnlighet, att hon inte kunde sga
nej. Och inte ville hon heller, att den unge arbetaren, som sg s
dmjuk och snll ut, skulle tro, att hon nekade att flja med, drfr
att hans bt var en simpel, omlad och odckad fiskarbt, eller drfr
att han sjlv var en simpel, arbetskldd mnniska, som den hr dagen
upptrdde i stora sjstvlar och grov kavaj och en mycket kldsam
sydvst, som var formad som en gammal sjkonungs stlhjlm.

Och s sttte de frn land, och han fick upp storseglet, och den tunga
sunnanvinden fyllde det och kastade bten p sidan. Och han hll rodret
hrt och styrde rtt mot vster, och de flgo ut ur kilen fram mot
havsppningen.

Den unga prstfrun hade, som sagt, inte alls fljt med p segelturen,
drfr att hon hade vntat sig ngot slags nje av den. Hon hade inte
trott, att det fanns ngon frstrelse till i vrlden, som kunde
frskingra den myckna sorg, som lg ver henne den hr morgonen.

Men nr hon hade seglat en stund, s kunde hon inte hjlpa, att blodet
rrde sig livligare i hennes kropp, och att hon knde det lttare att
bra det svra, som var henne plagt.

Det var en dag med klar himmel, s nr som p ngra sm vita
molnflckar.

Men s klart det var, s fanns det tillrckligt med fuktighet i
luftlagren nere vid jorden fr att bryta ljuset och gra alla nakna och
torra skr och holmar grvioletta eller rdaktiga eller blgr.

Och den rckte ocks till fr att p ngot stt frstora och hja dem,
s att de lga grstensklyftorna lyfte sig med vldighet och makt och
majestt upp ur vattnet.

Och till att gra alla skrevor djupa och svarta och alla branter
frfrande och svindlande och till att utmrka alla avstnd, s att man
sg bergkam st bakom bergkam i allt mjukare och finare och mera
himmelska frgtoner.

Och nr ter en stund hade gtt, d fick den unga frun en s stilla och
from och frgande blick i sina gon, och hon lade ner sina knppta
hnder i sktet liksom i tillbedjan infr allt det hrliga, som utbredde
sig omkring henne.

Och fr en stund tnkte hon inte p ngot annat, n att hon nu fick gra
bekantskap med ett Guds under. Hon fick gra riktig bekantskap med
havet. Hon hade inte anat frut hur det var att komma det s nra, att
knna dess andedrkt susa i sina ron, att se in i dess skiftande
ansikte, att lgga sig intill dess vaggande barm Och knna hur hon blev
vyssjad till ro.

Sven Elversson svngde om rodret, och de lnsade undan mot norr, in
mellan skren, s att hon fick segla under skrovliga bergvggar och fick
se sm rda fiskarkojor st under gamla prontrd, som voro verhljda
med tunga, rdbruna frukter, och fick upptcka sm ngar mellan
skrevorna, som voro mera stickande grna, mera stickande och
levnadslustigt grna n i den vnligaste vr.

Han frde henne frn sund till sund. Hon mttes av vita ngbtar och av
tunga, verlastade skutor och av ltta jakter, som gledo fram ver
vattnet lika ofantliga, seglande fjrilar.

Men Sven Elversson frvnade sig ver havet och skr och skutor och
kojor och ngar och prontrd. Fr en sdan storhet och frgrikedom och
sknhet gde de inte alla dagar. Han gladde sig t att den unga kvinnan
hade ftt se dem, nr de voro i hgtidsskrud.

De mtte ha vetat, tnkte han, hur hgt hon lskade sknheten.

Och med Sven Elversson sjlv var det p samma stt som med skren och
havet. Han visade sig mer till sin frdel, n han eljest brukade.

De tv i bten talade frst om vdret och om sknheten omkring dem, och
han lrde henne namn p de klippor och ar, som de seglade frbi. Men s
smningom kommo de in p andra mnen och sprkade om allt, som fanns, om
gammalt och nytt, ssom hade de varit gamla vnner.

Och han lade av den hindrande dmjukheten och skyggheten och talade
fritt och naturligt, och hon frundrade sig och tnkte p att sdana
unga mn, som vxte upp i skrgrden och tidigt kommo ut till sjss och
fingo se frmmande lnder, de mste ju frvrva en helt annan bildning
och vrldserfarenhet n folk, som stndigt vistades p landbacken.

Hon fattade ett verkligt stort frtroende till honom, fr han var
blygsam och fin och klok, och hon nskade, att hon knde honom bttre
och visste vem han var, och att hon hade en sdan man som han att frga
till rds, d hon rkade ut fr sdant, som hennes eget frstnd inte
kunde reda sig med.

Och vad Sven Elversson betrffar, s kom det, medan han talade med
henne, ver honom en besynnerlig lust att bertta om sin frbrytelse fr
denna oskyldiga, som inte visste vad synd var.

Han tnkte p att de mnniskor, som hittills hade frargats ver honom
och frdmt honom, de voro alla vl frtrogna med last och synd. Alla
hade vl ngon gng bedragit, ljugit, smsnattat, stulit, varit
hgmodiga, obarmhrtiga, lata, giriga, hmndlystna eller ondsinta.

Men denna unga prstdotter hade ftt leva ett s stilla och skyddat liv.
Hon var inte flckad av lidelser eller begr. Hon hade nnu inga djupa
erfarenheter av egen och andras syndfullhet. Hon hade aldrig hyst en ond
tanke och hade aldrig velat skada en mnniska.

Han kunde inte vnta sig ngon alltfr mild dom av henne, fr hon var s
vermttan knslig, att hon p intet stt kunde lgga band p sin avsky
fr allt, som var henne motbjudande. Men i alla fall tyckte han sig
vilja vdja till hennes utslag. Hon skulle bli hans hgsta domstol. Han
kunde inte g till kungs fr att f en rttvis dom, men han kunde g
till henne.

Han stred dock lnge emot, s blyg och osker som han var, och medan
han satt och tvekade, mrkte han, att den unga frun hade blivit tyst
igen. Det tycktes vara ngot, som hon grna ville ha sagt, men som hon
hade svrt att komma sig fr med.

Men s till sist blev hon frdig, och hon grep sig an helt beslutsamt,
strtade sig rakt in i mnet.

Ni sg nog, att jag satt och grt, nr ni kom fram till mig fr en
stund sedan?

Ja, sade han, det kan jag ju inte neka till.

Ja, det var just ingen stor sorg, sade hon. Det var bara ett brev,
som jag hade ftt. Det var frn en god vn till mig, en rik bonddotter,
som gifte sig helt nyligen, och som hade ftt en s bra och frmgen och
framstende man, s att jag och alla mnniskor trodde, att hon skulle
bli s frfrligt lycklig.

Och nu har kanske inte detta hopp gtt i fullbordan? sade Sven
Elversson och lade bda hnderna p rorkulten och bjde sig fram mot
henne och tycktes bli utomordentligt intresserad av allt, som rrde den
goda vnnen.

Nej, sade hon och sg lngt bortt havet som om hon inte ville mta
hans blick. Hon har inte blivit det. Hon skriver, att mannen jmt r
missnjd med henne. Och hon kan inte frst varfr. Hon frgar mig om
jag inte kan ge henne ngon frklaring. Men jag kan inte, jag ville s
grna hjlpa henne, men jag frstr ingenting, jag heller. Ni kan nog
tnka er, att det dr gjorde mig ledsen. Det var drfr, som jag inte
kunde lta bli att grta.

Det kan jag vl frst, sade Sven Elversson. Men skulle inte fru
Rhnge frga kyrkoherden? Han har en s stor erfarenhet.

Hon rodnade och kastade en hastig och liksom litet misstnksam blick
bort till honom. Men nr hon hade sett, att hans gon mtte hennes klara
och ppna, utan minsta baktanke, fortfor hon:

Jag tror inte, att hon vill, att jag ska frga min man om saken. -- Det
r framfr allt, nr de har varit borta p ngon bjudning och ska ka
hem, som han r i dligt humr. D vill han knappast tala till henne.
Och vad hon n frsker sga, s svarar han bara ngot frsmdligt eller
ovnligt.

Men r ni sker p att det inte kan vara ngot i den unga hustruns
uppfrande, som mannen kan finna opassande? freslog Sven Elversson.

Nej, sade den nygifta frun ivrigt, det r jag viss om att det inte
r. De r ju allvarligt sinnade, bde hon och han, och vart de kommer,
gr det stilla och rbart till, och det blir inte frga varken om dans
eller om ngra uppsluppna lekar. Men i alla fall s har nog min vn
tnkt p detta, att mannen kunde ha funnit henne fr munter och livlig,
s att, sist hon var borta, satt hon hela tiden inne hos de gamla, gifta
bondgummorna och talade frstnd. Och det var bara, nr vrden sjlv
kom och ville visa henne sina trdgrdsanlggningar, som hon gick ifrn
dem. Och vrden var ju en ldre man, han talade inte om annat n
frukttrd och blommor, och om att det fanns alldeles fr lite trdgrdar
i den trakten. Och hon blev s itnd och tyckte, att han hade s rtt,
och hon frgade om han inte trodde, att det skulle g an att anlgga en
liten trdgrd, ocks dr hon bodde. Och d lovade han henne, att hon
skulle f lna hans trdgrdsfolk, s att de skulle staka ut en trdgrd
t henne nu p hsten, och till vren ville han snda henne bde buskar
och trd. Men p kvllen, nr de kte hem och hon ville gldja mannen
med de dr lftena, sg hon, att han knt handen s hrt om piskskaftet,
medan hon berttade, att det vitnade i knogarna, och nr hsten snavade
i en backe, blev han s ond, att han gav den rapp p rapp. Och till
henne sa han, att hans grd fick lov att vara sdan, som den hade varit
i hans fretrdares tid, och att dr fick det inte gras ngra nya
anlggningar. Och han bad henne, att hon aldrig skulle gra ngra sdana
verenskommelser utan att frst frga honom om lov. Och hon skriver till
mig, att hon blev s skrmd, s att hon ingenting kunde svara. Hon bara
knppte sina hnder och bad till Gud, att hon skulle f veta vad detta
var och vad det betydde.

Och den unga kvinnan talade hela tiden lngsamt och vgde sina ord med
stor frsiktighet, och Sven Elversson hrde p med allt strre och
strre intresse. Och han kunde inte lta bli att tnka, att
beskrivningen p den dr gamle mannen, som svrmade fr trdgrdsodling,
passade in srskilt bra p en godsgare, som bodde p en udde utanfr
Applum och hade en stor grd och naturligtvis hade haft en bjudning fr
prstfolket. Men om detta sa han ingenting till henne, som talade med
honom.

Hon mtte visst vara bra vacker, den dr bondflickan, sade han endast.

Hon kastade ter en frstulen och forskande blick bort till honom.

Ja, jag tror nog, att folk tycker, att hon ser rtt bra ut, sade hon
litet vrdslst. Men vad har hon fr gldje av det, nr mannen finner
s mnga fel hos henne och anmrker p allt, vad hon gr? Nr det r,
som om hon aldrig mer skulle f ha en egen vilja, och som om allt, vad
hon fretar sig, skulle vara frkastligt. Och nr hon aldrig kan lra
sig vad hon fr lov till, och vad som r henne frbjudet.

Nu hll Sven Elversson p med att kasta om seglet fr en kryssning. Han
hann inte att svara ngot, innan hon fortsatte.

Frr i vrlden, nr hon var hemma, d fick hon aldrig ngra
frebrelser. Dr var hon alla till lags. Hon var ett fredme fr
smsyskonen, och alla mnniskor sa, att nr hon flyttade frn hemmet, s
skulle det bli slut med trevnaden. Och nr hon tnker p detta, s kan
hon inte lta bli att smle t sig sjlv, fr nu, sedan hon har ftt
eget hem, s tycks hon inte duga till ngot, och hon fr bannor fr vad
hon sger och inte sger, fr vad hon gr och inte gr.

Herre Gud, vad ska jag svara henne? tnkte Sven Elversson. Hon r
ensam och har ingen att frtro sig till, hon r vrnls och frmmande.
Och hon behver tala om sin olycka. Hon tycker, att det r en trst att
f tala om den p det hr sttet.

Han gjorde bara den anmrkningen, att det hrdes, att fru Rhnge var
mycket fstad vid sin barndomsvn.

Jag skulle grna vilja hjlpa henne, sade den unga frun, och nu voro
trarna ter nra att visa sig, drfr att jag vet, att hon r en god
och snll mnniska. Hon tycker om att g till fattiga och gamla och
trsta dem i deras bedrvelse, men det fr hon inte heller, och detta r
nstan det, som r vrst fr henne. Och hon fr inte sitta i en bnk i
kyrkan, som hr till grden, och dr hon tycker s mycket om att sitta,
drfr att den r belgen i koret och lite upphjd, s att hon drifrn
kan se ut ver frsamlingen.

Och Sven Elversson tnkte p den lilla bnken i Applums kyrka, som var
avsedd fr prstgrdsfruntimmerna, och som mycket riktigt var upphjd,
s att dr gavs en god verblick. -- Men jag kan inte sga till henne,
att mannen r svartsjuk, tnkte han. Det skulle sra henne. Det gr
kanske ver. Det r bttre, att hon ingenting vet.

Men han lade om rodret och slog in p hemvgen. Det var nog bst fr den
unga frun, att mannen fann henne hemma, d han kom frn kyrkan.

Och i smrta ver att inte vga hjlpa henne, fr att kanske f henne
bort frn sin egen sorg sade han, i det han pekade p en toppig holme
lngt i vster:

Det dr r Grimn. Drifrn r den dr karlen, som heter Sven
Elversson. Ni har vl hrt talas om honom?

Hon nickade. -- Jo, jag knner allt till hela historien.

Hon tycktes frdig att lta mnet falla, men pltsligen lade hon till
ett par ord, som gjorde slut p den smula lycka han hade knt denna
frmiddag.

Ni vet vl, att det dr skolhuset, som han har byggt inne p
kyrksltten, brnde ner i gr kvll?

Brnde det? utropade han, och i frskrckelsen slppte hans hand sitt
tag om rorkulten, s att vinden kastade om seglet och bten hll p att
kantra.

Ja, det brnde ner till grunden, sade prstfrun med strsta lugn, och
vl var det.

Han gjorde en lov fr att f bten i rtt kurs igen. Under tiden sade
han mellan hrt sammanbitna tnder: Varfr sger ni, att det var vl,
att huset brnde? Jag har hrt sgas, att Applumsborna var njda med
det.

Det har jag ocks hrt, frklarade hon, men vad hjlpte det, nr
barnen inte ville g dit?

Ville inte barnen g i skolan? upprepade han helt hjlplst. Jag har
inte varit i land, sedan skolan brjade, s jag vet ingenting.

Hon mrkte, att han var upprrd ver att hon hade sagt, att det var vl,
att skolhuset brnde, och drfr berttade hon nu helt ivrigt, att
barnen frn frsta stund hade varit ovilliga att g i den nya skolan. De
hade hrt, att den var byggd av en mnniskotare, och de voro rdda, att
de skulle g miste om saligheten, drfr att de sutto och lste i rum,
dr det luktade kristet blod.

Medan hon berttade detta, mste den unga kvinnan undra ver att mannen
framfr henne blev s tyst, liksom bedvad, att han fick en s intvnd
blick, och att det kom ett s tlmodigt och utpinat leende glidande ver
lpparna.

Och fr att ytterligare rttfrdiga vad hon nyss hade sagt talade hon
om, att skollraren och framfr allt smskolelrarinnan hade gjort sitt
bsta. De hade talat vnligt och frstndigt med barnen, hade visat dem
hur vl det nya huset var inrett, hur allt var uttnkt till deras nytta
och trevnad. Men barnen hade ingenting velat hra, utan bara hllit p
med sitt: att huset var byggt av en syndens mnniska, och att det var
oheligt.

En del hade ftt pltsliga anfall av grt under lstimmarna. Andra hade
tyckt sig se syner, och frskrckelse och vmjelse hade stigit fr
varje dag. Till sist hade frldrarna knappast kunnat frm barnen att
beska skolan. Man hade varit rdd fr att de mest upphetsade skulle ta
skada till frstndet.

Sven Elversson satt och sg rtt framfr sig. -- Nu fr jag min dom av
henne, ssom jag nskade, tnkte han. Och hon dmer som alla andra.

Hon fortsatte med att sga, att det var p barnen, som hon hade tnkt,
d hon hade sagt, att det hade varit vl, att skolhuset brnde. Sjlva
branden hade frorsakats av en ren olyckshndelse. Kvinnan, som stdade
skolsalen, hade p lrdags eftermiddag rkat vlta omkull sin lampa. Eld
hade genast yppat sig, och innan hon hade hunnit skaffa hjlp, hade den
ftt verhand.

Ja, nu har Sven Elversson ftt sin dom av bde Gud och mnniskor, sade
mannen vid rodret. Nu ska man sga, att Gud inte ville tillta en s
ohelig man som han att bygga en skola.

Ja, man skulle nstan kunna tro... brjade den unga frun, men avbrt
sig tvrt. Hon fick en pltslig aning om att den dr karlen, som hon nu
hade sllskapat med i tv hela timmar, mste vara Sven Elversson.

Hade hon inte hrt det namnet nmnas den gngen, d han hade kt med dem
frn stationen, fastn hon d inte hade fst sig vid det?

Och nr hon nu sg nrmare p honom! Hon hade ltit sig bedragas av de
enkla klderna, fr det var en bildad mnniskas ansikte, som hon hade
framfr sig. Och den dr frmmande brytningen, som hon hade undrat ver!
Det var vl ett minne frn hans engelska uppfostran.

Han hll gonen nedslagna, och hon satt och sg p det tlmodiga
leendet, som spelade p hans lppar, och knde sig grnslst olycklig
ver att hon hade n ytterligare kat p hans brda av avsky och frakt.

Ska jag nu g hem med denna bedrvliga knsla av att ha frolmpat den
stackarn mot min vilja? tnkte hon. D fr jag mer att srja ver, n
jag redan hade, d jag kom ner till havet i dag p morgonen. Han lr ju
ha varit en lovande ung vetenskapsman, tnkte hon vidare, och har
mistat allt. Nu har han offrat pengar och arbete p skolhuset fr att
tervinna mnniskors aktning. Detta r bra hrt fr honom, jag skulle
inte ha talat, som jag gjorde.

Det var tyst i bten under hela hemfrden. De gjorde inte ngot
bemdande att tala, varken han eller hon.

Nr de hade lagt till vid stenbryggan under klippvggen och han reste
sig fr att hjlpa henne, grep hon efter hans hand.

Frlt mig! sade hon. Jag visste inte, att det var ni.

Hon bjde sig ner och snuddade med sina lppar mot hans panna, som inte
skyddades av den skrmlsa lderhjlmen.

Vad gr ni? ropade han till och sg ond ut, nstan som om hon hade
bitit honom.

Jag vill, att ni ska frst, att jag inte knner s fr er som alla
andra, sade hon.

Drmed sprang hon ur bten ner p bryggan, och utan att se sig tillbaka
vandrade hon ver sandremsan in bland klipporna.

Men innan hon hade hunnit lngt, kom Sven Elversson efter henne och lade
sin hand p hennes arm, fr att hon skulle stanna.

Tack och vlsignelse ver er! sade han med dmpad och bruten rst.
Men kom ihg, fortfor han, att ni fr aldrig, aldrig mer gra ngot
sdant, och ni fr inte tala om fr er man, att ni har gjort det! Annars
kunde han bli s svartsjuk, att han ddade er.

                               *

Sven Elversson hade lmnat den unga prstfrun, och hon fortsatte sin
vandring framt krarna, men hans sista ord genljdo i hennes minne.

Svartsjuk! Kunde det vara sant, att hennes man var svartsjuk?

Ah, ses! tnkte hon. Det r ju alldeles omjligt. Han mste ju veta,
att jag tillhr honom med hela min sjl, med alla mina knslor och
tankar.

Det frekom henne s orttvist, s krnkande, att ngon kunde tro, att
hennes man var svartsjuk, att hon omigen fick trarna i gonen.

Gud vet hur det frhller sig med den dr Sven Elversson, sade hon fr
sig sjlv. Fastn mnga knner ckel fr honom, sger alla, att han ska
vara en god man. Men han lider kanske inte alldeles oskyldigt. Hur
skulle Edvard kunna vara svartsjuk p mig? Det dr satt han allts och
gjorde upp fr sig, medan jag talade med honom i bten.

Jag nskar, att han vore hr, s att jag finge sga honom sanningen,
fortfor hon. Och sanningen r den, att Edvard har upphrt att lska
mig. Det r hans olycka och min. Men han r inte svartsjuk. Ack, han,
som str s hgt, p vem skulle han vara svartsjuk? Och den dr karlen
trodde, att han till och med skulle kunna bli svartsjuk p honom!

Han har upphrt att lska mig, upprepade hon. Han kan inte hjlpa,
att han inte lngre lskar mig, men han kan inte ha upphrt att tro p
mig och min krlek. Det vore orttvist, det vore kortsynt, det vore
nstan ljligt.

D hon kom hem och trdde in i frstugan, kom jungfrun emot henne med en
bestrt min. Hon berttade, att gudstjnsten redan var slut. Kyrkoherden
hade kommit hem frn kyrkan, och han hade blivit mycket frskrckt, d
han inte hade funnit frun inne. Han hade skt henne verallt, varit nda
nere vid havet. Ja, nu satt han i sitt rum. Det vore nog s gott, att
frun ginge in till honom genast.

Hon ppnade drren till skrivrummet. Var han sjuk? Dr satt den stora,
starka karlen med ansiktet sttt mot armarna, han vaggade fram och
tillbaka och kved och jmrade sig.

Nr nu Sigrun kom in till honom och frvnad frgade vad som fattades
honom, sg han upp och var d s frndrad, att hon knappast knde igen
honom. Hela ansiktet var sammandraget och litet, gonen voro urblekta
och glmiga, det svarta skgget hngde i stripor och tovor nert
kinderna. En sdan frvandling hade hon aldrig trott att en mnniska
kunde underg p s kort tid.

Han sg stort p henne, liksom skulle han inte knna igen henne. Sedan
strk han med hnderna ver ansiktet. Han arbetade fr att bli sig sjlv
igen, densamma frsiktiga och vrdiga och sjlvskra mannen, som han
alltid brukade vara. Men han mste ge upp det, rrelsen blev honom
vermktig, och trarna kommo strtande ur gonen p honom.

Han strckte ut en arm mot henne, och utan att resa sig upp drog han
henne intill sig. Och han varken kysste eller smekte henne, utan bara
lutade sitt huvud mot hennes brst och grt, s att det var alldeles
hjrtslitande.

Hon bad och bad omigen, att hon skulle f veta vad det var, som plgade
honom, men det drjde lnge, innan han kunde tala om det fr henne.

Och det var ingenting annat, n att han hade kommit frn kyrkan och inte
funnit henne hemma, och han hade skt henne i omgivningen och nda nere
vid havet, och d han inte hade sett henne, s hade han trott, att hon
hade vergivit honom och smugit sig bort ifrn honom.

Hon kunde inte lta bli att ge upp ett litet skratt, som var fullt av
tillfredsstllelse och triumf.

Du fr aldrig mer g ifrn mig, sade han. Du fr lov att ge mig ett
lfte nu, att du aldrig gr ifrn mig. Du fr lov att alltid lta mig
veta var jag kan finna dig, fr annars ser du ju att jag mister
frstndet.

Hon lovade honom allt, vad han ville. Hon lovade honom, att ingen utom
dden skulle skilja t.

Och sedan stod hon kvar bredvid honom och strk ver hans hr, tills han
ter kom att se ut som en mnniska. Och hon knde sig ltt om hjrtat,
drfr att hon hade ftt ett vittnesbrd om hans krlek. Men p samma
gng knde hon sig ngot litet frnsttt och frmmande, fr detta var en
sdan krlek, som hon inte frstod. Den var henne fr het och fr vild.

Hon frgade honom hur det ngonsin kunde falla honom in att tro, att hon
skulle vilja svika honom, och d brt det fram, att han visste, att hon
var s mycket frmer n han. Hon var frn en annan vrld. Hon var god,
hon, utan att hon behvde tnka p att vara det. Och han gick jmt och
var rdd fr att hon skulle frsvinna ifrn honom. Han var inte vrd att
f behlla henne.

Och hon tnkte, att detta menade han inte. Detta kunde han inte mena.
Det var bara hans krlek, som upphjde henne, ssom krleken alltid
vill. P samma stt hade hon hittills upphjt honom i sitt hjrta.

Hon var nu inte olycklig och modls, ssom hon hade varit p morgonen,
men det steg in hos henne en knsla av fruktan fr mannen. Och om sin
segeltur med Sven Elversson nmnde hon inte ett ord.

       *       *       *       *       *

Under tiden var Sven Elversson och hans far p vg till Grimn. Gamle
Joel sktte rodret, och sonen lg i fren utstrckt s bekvmt, som det
gavs tillflle till.

Joel hade kommit till honom med nyheten om eldsvdan, som han hade ftt
hra vid kyrkan. Han sg gammal och bjd och modls ut, dr han satt.
Han tnkte p att nu efter detta misslyckande voro alla vgar till
uppkomst stngda fr sonen.

Sven Elversson lg och strk sakta ver sin panna. Ibland for han sakta
med fingret ver den, ibland med hela sin fina och smala hand.

I sin sjl knde han en mrkvrdig frihet och rrlighet. Tankarna kommo
klara och oemotsgliga. Vgar ppnade sig fr honom.

Far, ropade han, d han hade legat en stund, jag tror ingenting r s
mktigt som cklet. Det besegrar alla. Ingen kan kmpa emot det. Man br
veta det frn brjan. Den, som kmpar mot cklet, kommer att bli
slagen.

Fadern hjde litet p axlarna. Han grymtade ngot till svar, som inte
hrdes mittunder vgsvall och vindsus.

Sven Elversson lg allt fortfarande kvar och tnkte. Nr hans sjl om en
stund hade funnit ut ngot, som terigen syntes honom klart och
oemotsgligt, hjde han rsten och ropade till fadern:

Men cklet r ingenting ont. Det r en varnare och vaktare. Och den,
som kan begagna sig av cklet och bruka det till sdant, som r gott,
han kan gra mycken nytta bland mnniskorna.

Gubben sg upp. Det tndes en liten gnista i hans vattniga gr gon, och
han rtade litet p sin bjda rygg.

Nu sprang sonen upp, vandrade ver tofterna fram till fadern och satte
sig bredvid honom.

Det har hnt mig ngot i dag, sade han, ngot, som har hjlpt mig.
Jag r inte bedrvad ver skolhusets brand. Jag har ftt annat att tnka
p.

Drp gick han ter och lade sig i fren, hrde p sunnanvindens tunga
susning, sg p de frgskimrande skren och, strk ver pannan med sin
smala, fina hand.




SMRE N DEN SMSTE.


Den anklagade, Julius Martin Lamprecht, lg p britsen i
rannsakningshktet i tingshuset i Knapefjord och stirrade ut i den gra
skymning, som rdde omkring honom.

Nu, som s mnga gnger frut, sedan han hade blivit hktad, lg han och
gjorde klart fr sig, att han var oskyldig och inte hade ngon anledning
att beknna.

Om jag verkligen vore skuld till att de dr gamla mnniskorna fick sina
skallar inknackade, tnkte han, i det han pminde sig ngra ord, som
han hade yttrat under frmiddagens frhr, s skulle jag frsts inte
neka. Fr jag vet, att det heter ga fr ga och tand fr tand. Och att
rttfrdigheten mste upprtthllas. Och det r bttre att ta sitt
straff i denna ndliga vrld n att vnta det i den nsta, dr det inte
bliver ngot uppehll i bedrvelsen.

Den anklagade var omkring fyrtiofem r gammal och sg nstan jttelik
ut, dr han lg p britsen. Hret var lockigt och gulvitt som p ett
barn, hyn hade bibehllit ungdomens ljusa frgtoner med ett inslag av
skrt p kinderna. Mustascherna voro ljusa och av anmrkningsvrd lngd.
Ansiktet i det hela vackert, med vlformade drag. Endast gonen, som fr
vrigt voro vackra, de ocks, voro obehagliga, med en blick, som n var
envist stirrande, n oskert kringfarande frn golv till tak, frn hrn
till hrn.

Var och en efter sin art, tnkte den anklagade. Med domare och
allmnna klagare frhller det sig s, att man med dem mste tala en
srskild sorts sanning, drfr att den verkliga sanningen inte kan n
fram till deras hjrtan, utan mste frtolkas.

Samtidigt som han lg och klargjorde fr sig, att han inte alls hade
begtt ngot mord, sg han sig sjlv, hungrande och frysande, kldd i
elndiga luffarepaltor, komma in sent en vinterkvll i ett ensligt
belget torp, undangmt mellan en hop steniga och ofruktbara bergkullar.
Drren hade av vda sttt ostngd, och han mindes hur frfrat det gamla
folket, som hade suttit vid ett bord under fnstret, hade blickat upp,
d han steg in, och hur brttom de hade haft att skjuta igen bordsldan.
Han talade vnligt till dem, satt med dem vid brasan och vrmde sig, t
deras mat utan att visa ngon ngslan, men knde hela tiden p sig, att
de voro missnjda med att han var dr, och att de nskade honom tusen
mil borta.

Nr man r en frigiven straffnge, som har varit insatt p livstid,
fast man genom ett utmrkt uppfrande har ftt straffet frkortat till
endast tjugu r, tnkte den anklagade och var nu ter inne i det
anfrande, som han denna dag hade tilltit sig att hlla infr rtten,
s ligger det nra till hands att bli misstnkt. Man kan inte begra
bttre. Man skulle sjlv handla p samma stt.

Samtidigt sg han fr sin inre syn mycket tydligt hur han och de bda
gamla gingo och lade sig i var sitt hrn av stugan, de i sin sng och
han p golvet p en halmmadrass. Elden brann nnu p hrden, sedan de
hade lagt sig, och han sg de tv vita huvudena vila bredvid varandra.
Sjlv lg han hrt och obekvmt, han frs och knde sig olustig, och
framfr allt frargade det honom, att de dr gamla nu lgo och
missunnade honom natthrbrget. Yxan, med vilken gubben hade hackat av
ngra kvistar fr att stoppa under grtgrytan, lg kvar p huggkubben.
Han undrade om den med avsikt var lmnad s, att bladet skulle ligga och
blnka i eldskenet. Fr att vara ltt synlig och ltt till hands?

Han brjade bli smnig, men var rdd fr att somna in. Nr han vl sov,
kunde ju de tv andra ta sig till vad som helst med honom. Gubben var
rtt kry trots sina sjuttio r. Och de voro tv emot en.

Det borde vara s, att den, som har tjugu rs straffarbete bakom sig,
bleve mindre utsatt fr misstankar n andra, som inte vet vad det vill
sga att sitta inne, mumlade den anklagade och pminde sig terigen
ngra av de frmanande och tillrttavisande ord, som han under
frmiddagens rannsakning hade riktat till den unge domaren, som ledde
frhret. Men man vet ju, att det inte anses s, tminstone handlas det
inte efter den regeln.

Samtidigt som han pminde sig dessa vackra ord, sg sig den anklagade
ligga p golvet i torpstugan och anstrnga sig fr att lyssna till det
gamla parets viskningar. Det var ngot, som gubben yrkade p, men gumman
hll emot. -- Lt honom bara somna in frst! hrde han henne sga.
Vandringsmannen p den hrda halmbdden knde sig alltmer otrevlig till
mods. Det var tydligt, att de gamla hade pengar hemma, och att de
fruktade, att han skulle stjla dem. Det r otroligt s mnga faror en
stackars vgfarande kan rka ut fr.

Han frstllde sig, ltsade, att han sov, och snarkade ljudligt fr att
f se vad de skulle ta sig till. Det blev inte annat, n att gumman
lste hgt en aftonbn. Han tyckte, att det var hjden av frstllning,
han, som visste vad de hade i sinnet. Han, som sg hur yxbladet lg och
blnkte i skenet av de sista eldbrnderna frdigt och till reds. Han,
som frstod, att de bara ville sva hans vaksamhet till ro.

Men, tnkte den anklagade, det dr r sdant, som man aldrig kan f
en domare att begripa. Han vill aldrig hra talas om ndvrn, framfr
allt inte, d det r frga om en fattig vandrare, som kommer skyddsls
och vapenls in i en frmmande stuga. Men vad mig betrffar, kallar jag
inte sdant fr mord. Om jag inte hade gtt upp och knackat in skallen
p dem, s hade de gjort detsamma med mig. Jag tror inte, att de
verkligen hade somnat in, fastn de lg stilla och inte rrde sig. De
bara ltsades. Om jag hade ltit lura mig att somna in p fulla
allvaret, s skulle man ha ftt se hur det hade gtt. Vips hade de varit
uppe ur sngen och i frd med yxan. Och ingen konst att grva ner ett
lik och gmma det i en sdan vildmark. Det r nstan inte rtt att
utstta mnniskor fr sdana frestelser.

Fr varje gng den anklagade p detta stt gick igenom mordnattens
hndelser, blev han alltmer vertygad om att han endast hade begtt ett
nddrp.

Han hade inte vntat till en brjan, att han alls skulle bli hktad.
Dels var torpet, dr de tv gamla lgo och sovo med var sitt yxhugg i
pannan, belget lngt frn allfarvg, och han kunde hoppas, att
ingenting skulle bli upptckt, frrn han hade hunnit stta sig i
skerhet. Dels knde han sig hela tiden s oskyldig, att han tyckte, att
han borde skyddas av den hgre rttvisan. Ty den hgre rttvisan var av
annat slag n den lgre, jordiska. Den frstod, nr en stackare var i
ndlge. Den hgre rttvisan kunde man, s att sga, tala frstnd med.

Vad den hgre rttvisan kunde ha att invnda mot honom, det var -- det
erknde han villigt -- ett par sm ndlgner, som han hade tilltit sig
under rannsakningen, angende de stllen, dr han hade uppehllit sig
mordnatten och dagarna efter mordet. Men s samvetsgrann han n ville
vara, och s mycket han lskade rttfrdigheten, s ansg han, att
dylikt var ursktligt i hans fall. Fr nr man, emot all rttvisa och
billighet, hade blivit hktad bara av det sklet, att man hade varit
straffad frut, samt kanske ocks ngot lite drfr, att man hade
befunnits vara i besittning av de mrdades sparbanksbok, s hade man
blivit tvingad att vika av en smula frn sanningen. Man hade ocks mst
frklara, att man hade stulit boken ur fickan p en medpassagerare p
jrnvgen. Man hade inte frskt sga, att man hade bekommit den p
rligt stt, utan erknt, att den var stulen. Och var medpassageraren
hade ftt sparbanksboken ifrn, det visste man naturligtvis inte. Det
var fr mycket begrt, att man skulle ha reda p hans vgar och utvgar.

Den anklagade gjorde om detta sitt resonemang gng p gng, och fr
varje gng knde han sig alltmer och mer skuldls. Om en stund, d
drren till rannsakningshktet ppnades och notarien, som hade lett
frmiddagens underskning, trdde in till honom, tfljd av
fnggevaldigern, som var nerskickad frn lnshktet, och av en ung man,
som var kldd som ngon sorts bttre arbetare, var han fullt och fast
vertygad drom, att han endast genom en synnerlig nd hade undgtt att
bli lnnmrdad.

Fngen reste sig genast frn britsen och intog en hvligt avvaktande
hllning. Ssom han hade lovat fngelseprsten, ville han alltid
iakttaga ett gott uppfrande och visa, att han inte endast var en vn av
rttfrdigheten utan ocks av dess tjnare.

Jag vill tala om fr Lamprecht, sade den unge domaren, att i morgon
faller domen i ert ml. Och jag vill nnu en gng uppmana er att innan
dess genom uppriktig nger och beknnelse ltta ert samvete och vinna
ett mildare straff.

Den anklagade mtte domarens uppmaning med en energisk skakning p
huvudet. Fr vrigt upptog han den med frstende och verseende.

Jag fattar ju visst, att notarien befinner sig i en svr belgenhet,
sade han. Jag har sjlv lrt mig att lska rttfrdigheten, som r
grundvalen fr oss alla, den, som vi har att lita till. Och jag fattar,
att man har sina betnkligheter. Man vill varken flla en oskyldig eller
ge fri en brottsling.

Under det att han sade detta, mrkte den anklagade, att domaren ett par
gnger gjorde en rrelse med handen fr att avbryta, men han ltsade
inte om det. Nr man har suttit p tukthus i tjugu r, har man samlat in
en smula erfarenhet och kan ha en del saker att sga, som kunna vara
nyttiga att hra fr en notarie, som mhnda sitter sitt frsta ting.

Man lt honom tala till punkt. Drefter fortsatte domaren fullkomligt
oberrd:

Lamprecht har stor svrighet att lmna klara och tydliga svar. Drfr
har jag hr satt upp trenne punkter, som ni har att svara p. Notarien
tog fram ett papper, som han, under det att han lste upp innehllet,
hll fram fr den anklagade.

Erknner undertecknad, Julius Martin Lamprecht, att han mrdat torparen
Jonas Mikaelsson med ett yxhugg natten till den trettonde februari 1909?

Erknner undertecknad, Julius Martin Lamprecht, att han mrdat
torparhustrun Brita Gustava Mikaelsson med ett yxhugg natten till den
trettonde februari 1909?

Erknner undertecknad, Julius Martin Lamprecht, att han visste, att de
bda makarna innehade en sparbanksbok med insatta tvhundra kronor, och
att det var fr att bemktiga sig denna, som han har begtt mordet?

Notarien lade papperet ifrn sig p bordet.

Lamprecht har nu att begrunda detta, sade han. Lamprecht vet sjlv,
att ni inga utsikter har att bli friknd, men en frivillig beknnelse
kan medfra lindring i domen. Hr ligger nu papperet, och jag ska sga
till om att blck och penna tas in till Lamprecht.

Den anklagade hade blivit djupt frolmpad av domarens kritik ver hans
stt att uttrycka sig och hade helt och hllet frlorat sitt goda
humr. Hans blick hade blivit stirrande och tom.

Lamprecht har frsttt vad jag har sagt? sade domaren. Lamprecht har
uppfattat, att det r tre frgor, som Lamprecht ska besvara, och att
blck och penna ligger till reds hr p bordet?

Den anklagade drog in luft i lungorna. Han var s frolmpad, att han
inte lngre gitte bibehlla sitt goda stt. Han spottade p papperet.
Drefter gick han tillbaka till britsen, kastade sig ner p den och slt
gonen.

Ett nytt papper ska genast bli intaget till Lamprecht, sade domaren
med samma lugn, som han hade visat hela tiden.

Lamprecht har nu en timme p sig. S lnge stannar jag hr i tingshuset
fr att vnta p svar. Lamprecht tycker om uppskov och undanflykter. Det
r min mening att visa Lamprecht, att tiden fr sdant nu r frbi.

Den anklagade svarade endast med en svordom.

Strax drp hrde han drren ppnas och antog, att de beskande hade
lmnat rannsakningshktet. Han gjorde sig inte besvr med att ppna
gonen och se efter.

Han knde p sig, att han hade utgtt som segrare ur ordskiftet. -- Den
dr pojken vgar inte utsga en fllande dom, tnkte han. Inte mot
mitt bestmda nekande. Vad hans papper angr, s behver jag inte svara
p det. Vad skulle det tjna till?

Dr han lg utstrckt p britsen, sg han samma syner som frut, frde
samma resonemang med domare och klagare, blev fr varje minut mer och
mer vertygad om sin absoluta oskuld, knde sig fullkomligt viss om att
de gamla i torpet hade brukat lgga frst fr ensamma vandrare, att de
hade flera n en vgfarande p sitt samvete.

P samma gng fann han det tilltalande, att domaren hade beskt honom
fr att vertala honom att beknna. Det vittnade om att man ansg honom
fr en betydande och farlig person, som man inte grna ville slppa ls
ur fngelset.

Se dr! sade han inom sig och brstade sig. Nu vet man allts hur man
har det stllt. Mnniskor sitter runtom i landet och r ngsliga fr att
mrdaren inte ska kunna fllas. Man sg nog vilken trngsel det var i
tingshuset p frmiddagen. Man frstr vad tidningarna ska vara ivriga.
Man frstr vad domaren ska vara oviss. Ja, man frstr mycket vl vad
det dr vill sga. Man vill grna flla, men man har inte tillrckliga
bevis. Man vill framlocka en beknnelse fr att kunna flla. Man vet,
att man inte kan flla en anklagad mot hans enstndiga nekande, nr man
inte har bevis.

Han knde sig s trygg, att han brjade vissla.

Kanske att det, nr allt kom omkring, skulle visa sig, att denna svra
prvning inte hade varit alldeles utan gagn. -- Hdanefter, tnkte
han, ifall man kommer gende till en enslig stuga, ska det inte bli
frga om att hlla till godo med kall potatis och lite grtskovor frn
grytbottnen. Hdanefter ska man bara behva sga sitt namn, Julius
Martin Lamprecht, fr att folk ska veta vad de har att rtta sig efter.
Det ska komma bde pannor och grytor p spisen och allt gott, som finns
i huset, ska bli uppdukat. Hdanefter ska det inte bli tal om att ligga
p en halmmadrass p golvet. Det ska bli gsten, vandringsmannen, som
vrker sig i sngen, och vrdfolket fr lgga sig p golvet, i uthuset,
var det har lust.

ter blev den anklagade strd i sin tankegng. Han hrde hur en mild och
dmjuk stmma yttrade ttt bredvid honom:

Nu r fem minuter gngna av den utfsta tiden.

Han slog upp gonen. Den arbetskldde mannen, som hade fljt domhavanden
in i cellen, stod bredvid honom. Han hll sin klocka i handen och pekade
p den med fingret, medan han talade.

Vad gr ni hr? Vad r ni fr en? rt den anklagade till, obehagligt
verraskad av att inte vara ensam. Han mtte d vl i all vrlden inte
ha talat hgt fr sig sjlv?

, jag r just ingen alls, sade den arbetskldde. Jag heter Sven
Elversson och r son till Joel Elversson ifrn Grimn. Men det fll mig
in, att ni skulle kunna ligga och bli borta i era tankar eller somna, s
att ni frsummade att beknna, innan tiden var frliden, s jag bad
domhavanden att f stanna hr inne och sprka med er.

Julius Martin Lamprecht fann inte mannen obehaglig. Det var ngot
ytterligt dmjukt i hans leende, i hans tonfall, i hans hllning. Sjlva
sttet, varp hans hr var benat och kammat, antydde dmjukhet.
Frnvaron av mustascher och skgg antydde dmjukhet. Allt, vad som hette
egenkrlek, sjlvknsla, egenrttfrdighet, var utplnat hos denna
mnniska. -- Det r en sdan dr, som gr omkring och menar vl,
tnkte den anklagade. N, mig ska han inte komma ngon vg med.

Om ni bara en minut tror, att jag ska teckna ett ord p det dr
papperet! utbrast han.

, sg inte nej strax frn brjan i alla fall! sade Sven Elversson och
sg s gott och vnligt och dmjukt p den anklagade. Ni frstr nog
det, ni, som har varit infr rtta frut, att det inte blir ngon dom
flld ver er hr vid hradsrtten mot ert nekande, utan ni blir friknd
fr mordet av brist p bevis. Men innan ni beslutar er, s vill jag tala
om fr er, att det r ngra personer hr, som tar sig att stlla fem
tusen kronor till ert frfogande, ifall ni skulle bekvma er att
beknna. Det finns anledning att tro, att ni skulle stta vrde p att
komma i besittning av fem tusen kronor, fast ni naturligtvis inte sjlv
kan komma att frbruka dem.

Den anklagade knde en darrning flyga genom kroppen frn hlen och nda
upp till nacken. Samtidigt kunde han inte lta bli att gra en grimas.
Men han vervann genast dessa tecken till svaghet.

Vad tusan r det ni sger? brt han ut.

Jo, svarade Sven Elversson, det r sanning, att vi vill ge er den dr
summan, ifall ni beknner. Ni frstr, att det r av stor vikt fr oss
andra, att ni beknner. Alla mnniskor hr i trakten, ja, jag kan sga
alla mnniskor i hela Sverige r uppskrmda. Och vi r allesammans eniga
om att vi inte vill, att ni ska f g ls p landsvgen och ta
natthrbrge hos ensamma mnniskor. Nej, vi vill inte det. Det r en fr
stor frestelse fr er. Vi vill ha en sdan karl som ni instngd p
livstid. Vi vill er inte ngot ont annars, vi vill inte skada er varken
till liv eller lem, vi vill bara ha er instngd. Jag och flera med mig
har sttt och hrt p er under frhren. Ni r inte precis ngon dlig
mnniska, men ni gr er inbillningar, ni r lttskrmd, ni tror, att
alla mnniskor r farliga fr er. Och om ni tnker rtt efter, s har ni
det bst, d ni sitter instngd. D r ni i fred och behver inte oroa
er fr er skerhet. S att jag tror, att det vore till gagn bde fr er
och alla andra, om ni ville ta emot de fem tusen kronorna och avge en
frivillig beknnelse.

Om det s vore hundra tusen! sade den anklagade.

Sven Elversson hade, medan han talade, kommit den anklagade allt nrmare
och satte sig nu ner p britsen bredvid honom.

Sg inte det! sade Sven Elversson, lade sin hand p hans rockrm och
strk vnligt nerver den. Sg inte, att ni inte tycker, att fem tusen
kronor r en vacker summa, och att det r en fullt tillrcklig summa fr
det, som ni ska ha den till! Mer skulle inte vara bra att f fr den,
som ska ha pengarna, mindre skulle inte heller vara bra. Fem tusen r
jmnt lagom.

Jag kan inte begripa mig p er, sade den anklagade. Vad tror ni att
jag ska ha pengarna till? Vem menar ni att jag ska ge dem till?

Tack fr den frgan! sade Sven Elversson. Just detta var det, som jag
ville tala med er om. Det har sttt mycke om er i tidningarna den sista
tiden, som ni nog kan frst, och bland annat har dr talats om att vart
ni kommer, brukar ni frga efter er dotter. Ni lr ha varit gift, innan
ni begick ert frsta mord fr en tjugutv r sedan, och d ni blev
lsgiven, frskte ni strax att f reda p er hustru, men hon var dd.
Ni hade ocks en dotter, som nu borde vara ngra och tjugu r, och man
vet inte annat, n att hon r vid liv, men ingen kunde sga er vart hon
hade tagit vgen. Och s har ni gtt land och rike runt fr att ska
reda p henne. S snart ni kom in i ett hus, frgade ni om man dr knde
till ngon, som hette Julia Lamprecht. Och jag, tillade Sven Elversson
med ett litet frsagt tonfall, jag har just tyckt, att detta var ngot
tilltalande. Det fanns vl ngot gott hos er, tnkte jag, eftersom ni
frgade efter er dotter.

Men vad i Herrans namn, frgade den anklagade, har jag med er att
gra? Varfr sitter ni hr, och varfr talar ni med mig? Kan ni aldrig
tala om vad ni vill mig?

Tack n en gng! sade Sven Elversson med sin lenaste rst, liksom rdd
att vcka den anklagades misshag. Det dr r frgor, som jag s grna
vill komma i tillflle att svara p. Jag bor, som sagt, borta p Grimn,
och den ligger lngt ut till havs, s jag borde inte behva bekymra mig
om er, fr ni vandrar vl bara omkring p landbacken. Men jag har en
mor, som r sanndrmd, och p morgonen den trettonde februari i vintras
s bad hon mig, att jag skulle fara in till fastlandet och se efter hur
det stod till med ett par gamla slktingar till oss, som bodde i en
liten stuga inne bland kullarna, lngt frn landsvg och grannar. Hon
hade drmt s, att hon tyckte, att det var bst, att ngon sg efter hur
det stod till med dem. Och jag gjorde, som hon bad mig. Och p det
sttet blev jag den frste, som fick se vad ni hade haft fr er p
natten. Och jag kan inte neka till att det var en svr syn, och
alltsedan dess har jag nskat, att det skulle bli s, att ni inte finge
g fri mer. Och frdenskull har jag satt i gng med den hr insamlingen
av pengar. Jag vill er ju inte ngot ont, frstr ni. Det har jag redan
sagt er. Jag vill bara ha er insatt igen p livstid.

P samma gng han sade detta, flyttade han sig lngre upp p britsen och
strk vnligt med handen ver rockrmen. Han ville tydligen inte, att
Julius Martin skulle f intryck av ngon personlig motvilja frn hans
sida. Om han hade varit ett lejon, som av vda kommit ut ur sin bur,
skulle hans vrdare p samma stt ha lockat honom tillbaka in mellan
gallren.

Det vore ortt att sga, att den anklagade inte betraktade honom med
oro. Alla mnniskor oroade honom, domare, fjrdingsman, fnggevaldiger,
lnsman och vittnen, men han kunde inte hjlpa, att Sven Elversson
frefll honom rtt ofarlig, ja, till och med litet narraktig. -- Det
r en sdan dr, som gr omkring och menar vl, upprepade han fr sig
sjlv, Det r en mnniskovn.

Nu tror jag, att jag frstr en del, sade den anklagade. Nr ni fick
veta, att jag gick och skte efter min dotter, s tnkte ni, att ni
kunde anvnda henne som lockbete fr att f en stackare fast igen.

Han skrattade Sven Elversson mitt upp i ansiktet. Lejonet ville behlla
sin frihet, det brydde sig inte om det lilla utlagda kttstycket.

Tack! sade Sven Elversson med sitt mest dmjuka leende. De orden
frde mig just fram till vad jag ville sga. Se, jag hade att stlla med
ett bygge frra sommaren i den hr trakten. Inte fr egen del, frstr
ni, utan fr andras. Och jag bestllde sten frn ett stenbrott, som
ligger strax ovanfr Knapefjords fiskelge, dr vi nu befinner oss, och
drvid kom jag lite i berring med folket, som arbetade dr. Och bland
dem levde en ung kvinna, som hette Julia Lamprecht. Det var ju ett
ovanligt namn, och s snart som jag lste ert namn i tidningen, kom jag
att tnka p henne.

Den anklagade reste sig. Han knde ter en darrning, som gick frn benet
upp igenom ryggraden. Ansiktet ryckte, gonen blinkade. Det var klart,
att ngot inom honom kom i uppror, s snart det blev frga om dottern,
fastn han hittills hade gtt och skt henne inte s mycket av ngon
varm lngtan, utan drfr att han hade hoppats, att hon kanske hade det
bra och kunde bjuda honom ett hem.

Han knuffade undan Sven Elversson utan minsta hnsyn och stllde sig
mitt i rummet.

r hon hr? sade han. Jag vill se henne.

Han talade som en man, som inte ett gonblick tvivlar om att hans
befallningar skola tlydas, men Sven Elversson vgade motsga honom.

Ni ska f se henne. Ni ska f sitta och sprka med henne, sade han
dmjukt och vnligt, men inte utan fasthet, ssom ni nu sprkar med
mig. Det r bara en sak, som ni frst mste gra. Ni mste teckna
svaren p det dr papperet. Ja, ni tycker vl, att vi r elaka, som
skiljer far och dotter, men vi mste frst ha det dr papperet
undertecknat.

Den anklagade blev rd av vrede. Han var inte van att bli nekad ngon
oskyldig nskan. Alltsedan han hade blivit hktad, hade man behandlat
honom med strsta hnsyn fr att hlla honom i gott humr, fr att
liksom komma honom att trivas i sin bur och avlgga den beknnelse, som
skulle f honom att alltid frbli dr. Han hade lust att kasta sig ver
Sven Elversson och tukta upp honom, men han lade hand p sig. Han
slngde sig ner p magen p britsen, s att ansiktet lg nertvnt och
inte syntes. Han knde, att det alltjmt ryckte i dragen. Han visste
inte sjlv varav detta kom sig, men han trodde, att det var klokast att
dlja sin rrelse.

Jag r tacksam, jag r mycket tacksam fr att ni betnker er, sade
gsten. Ni ska veta, att Julia Lamprecht har det inte s srdeles bra.
Hon frlorade ju sin mor tidigt. Man kan nstan sga, att hon har vuxit
upp p gatan. Hit kom hon i sllskap med en stenarbetare. De var inte
gifta, men det r inte s srdeles vanligt bland stenarbetare, att man
gifter sig, s att det var det ingen, som fste sig vid. Och Julia r
snll. Det finns mnga, som r smre n hon. Men fr ett par dar sen, d
mannen fick hra, att hon var er dotter, gick han sin vg ifrn henne.
Han knde avsmak fr henne, sa han, och nu str hon ensam. Hon r
vacker, lik er, med ljust hr, och det blir vl ngon annan, som tar
hand om henne, men det blir ingenting riktigt. Hade hon dremot s
mycket som fem tusen kronor, s kunde hon kpa sig en trevlig liten
stuga och bli ordentligt gift. Fem tusen vore just lagom. Mer vore inte
bra, mindre vore inte bra. -- Ja, nu vet ni hur vi har tnkt oss saken.
S snart ni har svarat p frgorna, s kan ni f trffa Julia och lgga
de fem tusen i hennes hnder. Det vore vackert. Det skulle komma henne
att frst, att hon hade en far. Hon skulle frst, att vad ni n hade
gjort, s hade ni nd hjrta fr henne.

Den anklagade svarade inte p lnge. Han kastade sig fram och tillbaka
p britsen och vndades. Det var verkligen ngot inom honom, som ropade
efter dottern. Hon var ljus, hon var vacker och lik honom. Och hon satt
kanske hr utanfr i gngen och vntade.

Pltsligen satte han sig upp, strk luggen ur pannan och sg fast p
Sven Elversson.

Kan ni sga mig varfr jag skulle skriva p papperet? Jag blir ju
friknd i morgon.

Ja visst, det r troligt, att ni blir friknd fr mordet, sade gsten,
men s r det det dr lilla med sparbanksboken. Och i alla hndelser
blir ni inte lsgiven genast. Det drjer kanske ngot r, innan saken
har gtt igenom alla instanser och ni kommer p fri fot. Det drjer
kanske n lngre. Och vad r Julia d? Hon kan vara alldeles frstrd.
Det r inte s ltt att vara er dotter. Jag r rdd fr att hon kan
komma att g ur hand i hand. Fem tusen nu, det vore en hjlp fr henne.
Ge henne dem nu, och ni hade ngot att tnka p, som kunde gra er glad
under hela ert liv! D hade ni gjort ngot fr att frsona det, som
vilar p er. Ni skulle bli omtalad med berm i tidningarna.

Den anklagade reste p sig.

Tyst! rt han och stampade i golvet. Ni pratar s, att det gr runt i
huvudet p mig.

Hans gst teg gonblickligen.

Den anklagade stod och rannsakade sin sjl. Han letade efter den krlek
till dottern, som man trodde skulle finnas dr. Man ville fra honom i
ledband genom denna hans krlek till dottern. Man begrde, att han
skulle offra hela sitt terstende liv av krlek till dottern. Han, som
ingenting annat gde, n sin frihet, skulle fr alltid offra den fr
dotterns vlfrd! Fr sin krlek! Men fanns det verkligen ngon krlek
hos honom? Nu, nr han stod och letade, kunde han ingen finna. Ja, ngot
kanske, men s obetydligt. Offra, offra! Det r inte s ltt att offra.
Den hr pratmakaren framfr honom ville ha honom instngd och
oskadliggjord, men skulle han kunna offra ngot fr den saken?

Jag ska gra, som ni vill, sade den anklagade. Jag ska svara p de
tre frgorna. Men det fr bli p ett villkor. Det r ju gott och vl,
att Julia fr pengar. Men blir hon hjlpt med pengar? Vad som skulle
hjlpa Julia, det vore att f en bra man. Om ni vill lova mig, att ni
gifter er med Julia, s ska jag skriva p papperet.

Sven Elversson sg verkligen bestrt ut.

Det hade jag inte vntat mig, sade han helt lgt.

Jag frgar om ni vill gifta er med min dotter, sade den anklagade
hnfullt. Vad svarar ni p det? Ni ber mig, att jag ska gra mig
olycklig fr hennes skull, men sjlv vill ni ingenting gra.

Men hon r er dotter. Det r ni, som har satt henne till vrlden,
vrjde sig Sven Elversson. Jag har ntt och jmnt vxlat ett par ord
med henne.

Ja, d blir det heller ingenting av med att svara p de tre frgorna,
frklarade den anklagade. Det r ngot srskilt med er. Jag ville grna
ha er till min mg. Han skrattade stormande.

Sven Elversson lade handen ver gonen. Han drog ngra tunga andetag. --
Jag frstr, tnkte han. Den, som vill ha makt ver andra, mste jmt
vara beredd att korsfsta sig sjlv. Det gr inte med mindre.

Han betraktade mannen framfr sig lnge och forskande.

Han vill komma undan, tnkte han. Han vill ha mig att skylla p. Han
r viss p att jag ska sga nej. Men jag sger inte nej. Jag har ftt
honom in i ett hrn, och jag ska fnga honom.

Det ska f bli, som ni vill, sade han kort. Om er dotter gr in p
det, ska hon f mig. Bara skriv!

Den anklagade tvekade.

Jag fr tacka p Julias vgnar, sade han. Men hur ska jag veta, att
ni hller ord?

Just det, ja, sade Sven Elversson. Det r en frga, som jag vntade
mig, och som jag r glad t. Om ni tnker rtt p saken, s vet ni nog,
att p ett sdant hr stlle finns det ron i vggarna. Det finns
vittnen till att jag har lovat gra Julia Lamprecht till min hustru, om
hon vill ha mig. Jag kan inte komma undan. Fr s vitt jag r en
hederlig karl, kan jag inte komma undan. Stt er hr vid bordet, och
skriv!

Den anklagade satte sig verkligen p stolen vid bordet. Han fattade
pennan, doppade den i blckhornet och vndades.

Under det att han satt med pennan i handen, skte han terigen efter den
dr krleken till dottern. Den hade kanske funnits i hans sjl, d han
hade hoppats p att f ett hem hos henne, men nu, d det begrdes av
honom, att han skulle offra friheten fr hennes skull, fanns den dr
inte.

Han skrev med pennan rtt upp och ner. Han skrev med pennan p sned. Han
doppade gng p gng, stnkte blck omkring sig och blev ntligen
frdig.

Jag lovade er aldrig ngot annat, n att jag skulle svara p
frgorna, sade han och lmnade papperet till Sven Elversson.

Och Sven Elversson lste och sg, att domarens tre frgor voro besvarade
med tre krokiga och vinglande nej. Under stod namnet Julius Martin
Lamprecht och sist en hel mening: Jag skule betjna om jag var skylldig
men det r jag inte.

Ja, det hr fr ni inte de fem tusen kronorna fr, sade Sven Elversson
helt stillsamt.

Nej, det vet jag, sade den anklagade, men jag fr Julia gift med er.
Er har jag aldrig lovat annat, n att jag skulle svara p frgorna, om
ni gifte er med min dotter. Och det har jag gjort. Jag gr fri sjlv,
och jag har skaffat Julia en god man.

Han stod full av segerstolthet och brstade sig.

Sven Elversson blev rd av vrede. Hans dmjukhet lmnade honom. Han
brjade behandla den anklagade med mindre artighet n frut.

Han bjde sig n en gng ner ver papperet och synade det.

Ja, det var detta jag kunde tro, sade han. Jag borde ha vetat vilken
usling ni var. Jag hade ju sett hur ni hade stllt till de dda. Varfr
skulle ni sticka ut gonen p dem? frgade han hftigt.

Stack jag ut gonen p dem? ropade den anklagade. Det r inte sant.
Det har en annan gjort. Nr jag gick ifrn dem...

Han tystnade, bet sig i tungan och vacklade ddsblek bort mot
cellvggen.

Tack ska ni ha! sade Sven Elversson torrt. Jag visste nog hur jag
skulle f bukt med er. Men jag vntade i det lngsta. Jag ville ge er
bttre villkor.

I nsta gonblick lg mrdaren p kn framfr honom.

Jag har ingenting sagt, jag har ingenting sagt, jmrade han sig. Lt
det vara osagt! Ni narrade mig ju.

Han var en elndig, jmmerlig hg av nger och frkrosselse. Hela hans
rustning av viktighet och inbillningar, alla hans undflykter och
urskter voro ryckta ifrn honom.

Ni vet, att hr finns vittnen, sade Sven Elversson. Jag varnade er
ju.

Lt mig skriva en gng till! Ge mig ett nytt papper! Jag ska beknna.
Ni ska f hra alltsammans. Jag vill hjlpa Julia.

Sven Elversson hjde rsten en smula.

Jag river snder det hr papperet, sade han. Vi ska snart ha ett nytt
hr. Om det nya blir ordentligt besvarat och undertecknat, s antar jag,
att vggarna inte har hrt ngot om detta frsta. Vi tar nu om frn den
stunden, d ni satte er ner och skrev. Timmen r inte utlupen. Julius
Martin Lamprecht, ni har nnu tid p er fr att avlgga en frivillig
beknnelse.

       *       *       *       *       *

Mrdaren satt en stund senare i rannsakningshktet p en stol
mittframfr domaren. Hans utseende var frndrat, han hade ngot ver
sig av grundligt tvttad och badad mnniska, fastn ingen yttre
rengringstgrd med honom hade blivit vidtagen. Men han hade beknt.
Inte bara p papperet hade han med ja besvarat de tv frsta punkterna
och med nej den sista, utan han hade ocks avlagt en fullstndig och
ppen beknnelse. Han var nu till ytterlighet utmattad, man hade mst
stlla fram en stol t honom, fr att han inte skulle sjunka till
golvet. Men p samma gng sg han lycklig och tillfredsstlld ut. Han
har i denna stund inte agg till ngon mnniska. Han var renad, frigjord
frn synd. Han hade inte knt sig s vl till mods sedan sin frsta
nattvardsgng.

Inte endast domaren befann sig i cellen utan ocks fnggevaldigern,
lnsmannen, hradstjnaren, Sven Elversson och Julia Lamprecht. Fngen
lskade dem alla och allra mest sin dotter, till vilken han fr ngra
gonblick sedan hade verlmnat fem tusen kronor. Han beundrade hennes
utseende. Hon var vacker, ljus, med krusigt hr, och hon hade ett
stillsamt och blygsamt stt. Han hade inte nnu ftt tala med henne
ensam, men enligt lfte av domhavanden skulle hon f sitta inne hos
honom i cellen, s lnge han nskade.

Ibland vnde mrdaren sina blickar till den man, som hade tvingat honom
till beknnelse, och han mste erknna, att denne man ingav honom
medlidande.

Bara vid att se p honom, dr han stod vid cellvggen sammansjunken och
med gonen riktade mot golvet, med pannan dystert hopdragen, kunde man
knna medlidande med honom. Mrdaren tyckte sig frst honom bttre n
ngon annan. Han, mrdaren, kunde beknna sin synd och avtjna den, men
denne man kunde aldrig avplna den skamflck, som klibbade vid honom.

Mrdaren hade sett, att domaren och alla de vriga rttvisans tjnare
hade skakat hand med Sven Elversson och tackat honom. Domaren srskilt
hade visat sig varmt tacksam. Han hade varit glad, drfr att han nu
inte behvde avkunna dom utan att vara sker p sin sak.

Men Sven Elversson hade sett lika dyster och dmjuk ut. dmjukheten hade
bara tilltagit. Han sg ut, som om han inte kunde tla sig sjlv.

D Julia Lamprecht hade blivit infrd i cellen och de fem tusen hade
verlmnats till henne, hade denne Sven Elversson stigit fram och
erknt, att han hade lovat den hktade att gra hans dotter ett
giftermlsanbud. Men dottern Julia Lamprecht hade sagt rakt nej. Inte
med den mannen. Och med tydliga ord hade hon sagt honom vad han var fr
en.

Sven Elversson hade upptagit detta nekande mycket illa. Det sg ut att
ha frkrossat honom. Han hade dragit sig tillbaka utan ett ord, vacklat
bort till cellvggen och blivit stende dr. Den hktade knde, att han
hade ftt hmnd.

Hans dotter, som han inte hade sett frrn i dag, hade hmnats p den,
som hade besegrat honom. Han knde, att de voro av ett blod, och han
lskade henne.

Inte fr att han ngrade sin beknnelse. Han knde sig ltt, ren,
lycklig, aktad, nstan som en fullkomligt hederlig mnniska. Och han
hade ftt se sin dotter, som han hela livet igenom skulle komma att
lska, och som evigt skulle komma att lska honom, drfr att han fr
henne hade uppoffrat sin frihet.

Den verkliga beknnelsen hoppade mrdaren ver i sina tankar. Han
utplnade den ur sitt minne. Han var en man, som hade behov av att se
sig sjlv i en vacker dager. Han gjorde redan upp en skn, rrande
historia om hur han endast fr denna dotters skull hade beknt och
anropat Guds och mnniskors frltelse. S lnge som han levde, skulle
han komma att dikta p denna historia, och han skulle tro p den, och
den skulle uppehlla hans sjlvaktning under de svra och lnga r, som
vntade honom.




ANDRA DELEN




LOTTA HEDMAN.


P tget, som en dag i slutet av september r 1915 rullade frn Norrland
ner mot de sydligare delarna av landet, satt i en tredjeklasskup en ung
kvinna, mycket rbart och enkelt kldd i en svart klnning och en nra
nog osmyckad svart hatt, och talade med de medresande. Hon hjde grna
rsten, och som denna av naturen var litet skrikig, hrdes hon genom
hela kupn. Man fick mycket snart klart fr sig, att detta var hennes
frsta jrnvgsresa. Och detta underbara att komma ut i vrlden och rka
frmmande, vnliga mnniskor tycktes ha frsatt henne i en sorts extas.
Allt detta, som under r av instngdhet hade legat bundet, brt sig
fram. Hon talade oupphrligen och hela tiden om sig sjlv. Hon ville
inte frsumma tillfllet att lta folk veta vem hon var, och vilket
mrkligt budskap hon hade att framfra.

Och jag r en, som ingenting har studerat utom allenast bibeln, sade
hon. Mitt huvud r inte tungt av vetande. Det r inte frvirrat av
irrlror. Jag r som det oskrivna papperet. Jag r som det vita bladet,
dr Gud sjlv skriver ner sina tankar. Och jag r fdd lngt uppe i
Lappland, och jag bor i ett municipalsamhlle, och jag gr var dag och
arbetar p en ldfabrik, och jag r ensam och fattig och har varken man
eller barn. Och ingen bland mnniskor frgar efter om jag lever eller
dr, och ingen kommer och ser om mig, nr jag r sjuk, och ingen finns
det dr hemma, som jag kan tala med om det, som r viktigt fr mig. Och
jag frstr, att folk gr narr av mig p min rygg, och jag brjar p att
bli skygg fr att visa mig ibland mnniskor.

En vnlig fru mittemot henne, som frst av alla hade givit sig i
samsprk med henne och lockat henne att tala, lade lugnande sin hand p
hennes kn, men hon fortsatte, liksom driven av ett oemotstndligt inre
tvng.

Och i alla mina dagar har dden varit efter mig som en rasande ulv.
Hans anslag mot mig har varit mngfaldiga. Han ville t mig, innan jag
hade lmnat moderlivet. Han snde ut en vansinnig, som skrmde min mor,
s att jag kom till vrlden fr tidigt och vermttan elndig. Och en
gng ville han drnka mig under badning, och en gng lt han ett trd i
skogen strta ner ver mig, och en gng lt han en orm stinga mig i
foten, medan jag skte efter br, och en gng kastade han ner mig frn
en byggnadsstllning. Och med sjukdom har han plgat mig alldeles utan
grns.

Det var nu inte bara den vnliga frun, som hrde p henne. En bondhustru
och hennes man, som sutto bredvid dem i samma avdelning, fljde med stor
uppmrksamhet varje ord. Tonfallet och ordavalet pminde dem om fredrag
frn ngot missionshus, och de antogo ett nstan andktigt utseende.

Och i min ungdoms r strckte jag upp mina armar till Gud, fortsatte
den talande, som i sjlva verket inte kunde vara mer n en tjugusex
eller p sin hjd tjugusju r gammal. Och jag frgade honom varfr han
gav dden rtt att frflja mig med sr och slag och sjukdom, men nu i
det sista har jag hllit upp att frga. Jag frstr, att den lede
hrjaren traktade efter att sl mig, drfr att genom mig ville Gud
tala, genom min mun ville Gud tala och stta en grns fr hans vildhet.

Hon drog andan ett gonblick och sg sig omkring, men d hon inte mrkte
annat n vnlig uppmrksamhet och andakt hos de kringsittande, fortsatte
hon:

Och jag har undrat varfr jag ska bo s hgt uppt norr, och varfr jag
alltid ska g och trampa p samma bygata och aldrig f se ngot av denna
vrldens hrlighet. Varfr har jag ftt s lite frstnd till att stlla
fr mig, och varfr kan jag inte finna ngot nje i det, som alla andra
frnjes av? Varfr kan frman i fabriken aldrig sga ett vnligt ord
till mig, hur jag n bjuder till med mitt arbete? Varfr ska jag ha s
svrt att f mjlk, och varfr ska jag bo i ett rum, som ingen annan
vill hlla till godo med?

Men nu undrar jag inte mer, ty jag vet, att det r Gud, som har gjort
det s dsligt och elndigt omkring mig. Jag fr vara glad, att han inte
skickar mig ut i granskogen eller p fjllet, att han inte lter mig bo
i en lappkta och draga omkring med renar i obygden. Jag fr vara glad,
att han lter mig bo i ett samhlle, dr det nd finns mnniskor.

Nu var det inte endast de tre nrmaste, som fljde med den unga kvinnans
tal. Ett par av de lngre bort sittande hade rest sig fr att hra
bttre. -- Vad sger hon? mumlade man. Vem r det, som skriker, s
att det hrs genom hela vagnen? r det ngon, som hr till
frlsningsarmn?

Ty det r Gud, som vill ha mina tankar fr sig ensam, fortfor den
svartkldda. Han vill, att jag ska sitta i utrkningar, att jag ska
uttyda Daniel och frklara Hesekiel och draga ut visdom ur
Uppenbarelseboken. Och om kvllarna, d andra gr till dans och till
gille, d sitter Lotta Hedman vid sin bibel, d sitter hon och forskar
efter Guds mening, d fr hon klarhet i det, som ingen annan i hela
vrlden vet reda i.

Det gr ett sus av frundran genom hela jrnvgsvagnen, och den unga
kvinnan underlter inte att mrka det. Hon drives framt av det
uppseende hon vcker. ven om hon s nskade, skulle hon inte vara i
stnd att sluta, innan hon hade ftt tala till punkt. Hennes lnge
tillslutna lppar rra sig med eller mot hennes vilja.

Och om vinterntterna, d klockan slr tolv och ett, och hela Sverige
har lagt sig till vila, och alla ljus r slckta, och det stora, vita
landet ligger utstrckt i tyst smn, d sitter jag i ett rum, som r s
dligt, att ingen annan vill bo dr, och jag ser Guds finger peka p ord
och tal i den heliga skrift. Och d blir det mig uppenbarat hur det ska
g med alla de andra, med alla dem, som ligger och sover i vinternatten.
Det blir uppenbarat fr mig, som r ringa och frkastad, men fr ingen
av de andra, fr ingen av de stora och visa och vrldskloka.

Hennes rst hjde sig allt gllare. Den vnliga frun lade ter sin hand
p hennes kn. En konduktr, som gjorde sin vanliga rond genom vagnen,
stannade fr att hra efter om en av de resande hade ftt ett pltsligt
anfall av vansinne.

Och allt det, som jag har sett och erfarit, det har jag skrivit ner med
tydliga ord, och jag har frseglat brevet och skickat av det till
konungen. Till det hga slottet i Stockholm gick brevet frn den ringa
fabriksarbeterskan i Stenbrotrsk, frn henne, som pojkar fljer efter
p gatan, som de hetsar, ssom vore de lapphundar ute p jakt efter den
vilda varghonan.

Och jag har vntat p svar ifrn konungen under mnga dagar, men frn
konungen har intet svar kommit. Och jag har skrivit om mitt brev och
skickat av det till tidningen, och tidningen har inte velat veta om mitt
brev, utan har skickat mig det tillbaka.

Och jag har rkat i stor ngest, fr mitt brev r av stor vikt. Fr jag
vet nr storkriget ska sluta, och jag vet, att efter det ska komma den
stora naturfrdelsen, och jag vet, att efter den stora naturfrdelsen
ska det komma det ljuvliga tusenrsriket. Och jag vet, att en tredjedel
av alla mnniskor ska omkomma i storkriget, och att en tredjedel ska
frgs i den stora naturfrdelsen, men den sista tredjedelen ska leva
kvar i Herrans tusenrsrike.

De med vldig kraft utslungade orden genomforo mnga av de lyssnande som
ett kallt stl. De knde en ilning utefter ryggraden av fasa. Ett par r
frut skulle sdant underligt tal ha mtts av mycken begabbelse, men man
levde uti vrldskrigets andra r. Man var brddfull av frfran och
frvntan. Man satt ingen dag sker, man undrade vad ryssarna sysslade
med dr uppe t Haparandahllet.

Och om allt detta och mycket annat str det skrivet i mitt brev till
konungen. Och jag skrev till honom och sade honom hur han skulle handla,
fr att han och alla svenskar skulle undg den tillkommande vredens tid,
och hur de skola f rtt att leva med i Guds tusenrsrike.

Men jag har bett Gud om hjlp och frgat honom hur mitt brev ska bli
utsnt i vrlden, d ingen vill hjlpa mig. Och Gud har befallt mig och
sagt mig vad jag har att gra, fr det r en synd, som jag har begtt,
som mste sonas, innan mitt brev fr utg och komma till mnniskors
knnedom. Och det r fr att gottgra min synd, som jag nu r p vg
sderut.

Spnningen i kupn stod p sin hjdpunkt. Denna mnniska pstod, att hon
visste vad alla ville veta: nr kriget skulle ta ett slut. En rst lngt
borta ifrn hrdes stlla en frga till henne. -- Nr ska kriget bli
slut? Mnga andra instmde. Nr blir det slut? Vet ni det, s sg oss
det!

Det var upphrandet av de grsliga farhgor, som vilade ver
mnskligheten, som man med ens tyckte ligga inom rckhll. Man skulle
kanske snart komma fram n en gng till en tid, d mrdandet dr borta i
den stora vrlden skulle upphra, d man ter skulle ha rtt att tnka
p ngot annat n krig, d man inte dag och natt skulle frfljas av
tanken p srjande gamla kvinnor, p skrckslagna flyktingar, p
frsmktande fngar.

Bnder tnkte p de dagar, d de skulle slippa att snda ut sner och
drngar till neutralitetsvakten, smhandlare, som i brjan av kriget
hade gjort glnsande affrer, men nu brjade hotas av varuknapphet,
arbetare, som sgo den kommande dyrtiden och livsmedelsbristen st
hotande framfr sig, alla frgade med en mun: Nr slutar det? Nr ska
det bli en nda p detta elnde?

Sierskan frn Stenbrotrsk tycktes inte ha vntat sig denna verkan av
sitt tal.

Jag har skrivit det i mitt brev, ropade hon. Det ska bli bekantgjort,
d jag har avplnat min synd, och d Gud lter mitt brev komma ut i
vrlden.

Ett stort avtagande i intresset frmrktes i jrnvgsvagnen. Den dr
mnniskan visste lika litet som alla andra. Man satte sig ner.

Slutet av hennes tal, de par ord hon hrefter uttalade, hrdes knappast
av ngon mer n den vnliga frun, som hade brjat samtalet.

Och jag har ingen annan tid att skriva n om natten, sade den unga
arbeterskan, om natten, sedan jag har slutat arbetet och mina fingrar
r stela och ovilliga, och jag r inte van vid svenskan. Den r inte
sdan som det sprket vi talar emellan oss. Jag blir mycket trtt av
skrivandet.

Och jag lever i stort elnde, fortfor hon. Jag r fattig och sjuk och
ensam, och en bostad har jag, som ingen annan vill hlla till godo med,
och jag ryser fr allt det, som ska komma att ske.

Hon hade mycket vl mrkt hurusom intresset fr hennes ord hade
frsvunnit. Hennes rst sjnk, och hon fick ver sig ngot drmmande.
Till sist talade hon bara viskande och med snkta gonlock. Endast den
nrmast sittande kunde uppfatta orden.

Men jag ber Gud, att han ska skona mitt liv, och att jag ska f leva
kvar i den luttrade skaran. Jag ber, att jag mtte f rknas med i den
sista tredjedelen, och att jag, som har varit uttagen till att frkunna
dess ankomst under stor frsmdelse, ocks mtte f leva med i Guds
tusenrsrike, att jag mtte f st bland de utvalda och se denna jorden
strla av rttfrdighet.




DEN SKNA MUSIKEN.


Det lnga tget frn norden rullade oupphrligt vidare ifrn station
till station. De, som sutto i samma kup som Lotta Hedman, stego av s
smningom: frst bonden och bondhustrun, s den vnliga frun, som hade
lockat henne att tala om vad hon var fr en. D den vnliga frun hade
frsvunnit, kom en man, som mest av allt liknade ngot slags
lekmannapredikant, och satte sig p den goda hrnplatsen. Han hade varit
med p tget frut, men hade haft en obekvm plats mittp en bnk.

Mannen gav sig genast i sprk med Lotta Hedman. Han frgade henne om hon
hade haft uppenbarelser redan fre vrldskriget, eller om det var frst
efter dettas brjan, som hon hade blivit seende. Han talade med en mild,
lg och mycket sympatisk rst och med det varmaste intresse utan att
precis frrda varken tvivel eller tro. Fr andra mnniskor frefll
hans stt att uttrycka sig retsamt dmjukt, men Lotta Hedman fann det
behagligt att bli tilltalad p ett nra nog vrdnadsfullt stt, nr hon
fr frsta gngen ute bland frmmande mnniskor hade avsljat sin
vrdighet.

Det skulle gra mig mycke glad, om ni ville bertta mig ngot om era
syner, sade mannen. Jag vet inte om jag kan begra det, eftersom jag
r frmmande fr er, men var viss, att jag skulle betrakta det som en
stor heder!

Detta kunde den unga kvinnan inte motst, utan hon brjade bertta om
den frsta gngen, som hon hade ftt vara med om ngot besynnerligt. Nu
talade hon dock med ett helt annat lugn n frut. Visserligen hjde hon
rsten, och visserligen kom hon ven nu att f flera hrare n den, som
hon talade med, men mannen framfr henne utvade ett lugnande inflytande
p henne och dmpade ovillkorligen hennes iver.

Jag var inte mer n fjorton r gammal p den tiden, sade hon, och jag
var nyss tillfrisknad frn ett svrt sjukdomsfall, som min frfljare
dden hade skickat ver mig, s att jag var ganska svag och hela min
kropp kndes, som om den skulle hlla p att vissna och sjunka samman.
Men jag levde inte ensam, som jag gr nu, utan jag bodde hemma hos
frldrarna. Och de var bara ett fattigt bondfolk, men de hade frsyn
fr min svaghet, s att de lt mig stanna hemma och slppte inte ut mig
till att tjna hos frmmande. Och mor begrde ingenting annat av mig, n
att jag skulle hjlpa henne med smsysslor och springa renden t henne
och lsa hgt ett kapitel ur bibeln fr var dag.

P den tiden fanns det nnu inte ngon sg i Stenbrotrsk och inte ngon
ldfabrik och inte ngra arbetarbostder och inte ngon brjan till ett
municipalsamhlle. P hela vr sida av lven fanns det ingenting annat
n ngra sm bondgrdar. Fr kyrkan och prstgrden och de strre
bondgrdarna lg p motsatta stranden, ssom de gr n i dag.

Och det var en sndagskvll, som mor sa till mig, att jag skulle ro ver
med mjlk till prostgrden, fr d p sommarn hade alla andra sina kor
borta p bete vid fbodarna, s att det var ont om mjlk nere i bygden,
och prostens kunde inte f p nrmre hll n hos oss.

Och nr jag hade satt mig i bten och brjade att ro ver till
prostgrdslandet, s gick det s ledigt och ltt till att ro. Det var,
som om den tunga ekstocken hade blivit frbytt till en liten smal
lvsnipa, det var, som om vattnet hade blivit frbytt till glatt och fin
och fet olja, det var, som om rorna hade blivit frbytta till ltta och
lekande fgelvingar. Och det var alldeles stilla och tyst omkring mig.
Det hrdes inte ngot gnissel vid rtullarna och inte ngot plaskande i
vattnet och inte ngot buller frn strnderna. Det hrdes inte s mycket
som en kobjllra. Inga pojkar och flickor satt och sprkade p
lvbrinken, och alla de svalor, som hade bo i strandniporna utmed lven,
och som jmt flg och flaxade utanfr sina hlor, de var borta och
frsvunna, och man visste ingenting om deras tillvaro.

Och nr jag hade rott ver lven och tagit mjlkflaskan och gett mig i
vg uppt prostgrden, s var det inte alls svrt att g, fastn backen
var brant, och fastn jag hade solskenet rtt i ansiktet. Det var ingen
brand i solskenet, och det var ingen tyngd i mjlkflaskan.

Och jag tnkte fr mig sjlv, att jag mtte visst vara ivrigt vntad,
och att det skulle komma att g mig vl p ngot stt, fr s ltt hade
det aldrig gtt frut att komma fram till prostgrden.

Och nr jag var inkommen i kket, s var det stilla dr med, och ingen
mnniska sg jag till, som kunde ta emot mjlken, utan jag blev stende
och vntade nere vid drren.

Nstan med detsamma, som jag kom in, s brjade det att spela i
vervningen, och det hrdes s vl, att jag nstan ville tro, att det
spelade i samma rum, dr jag stod. Och det lt s vackert, att jag var
glad, att bde jungfrurna och hushllerskan hade gtt sin vg, s att
jag fick st stilla och hra p. Jag var inte otlig att f g min vg.
Jag skulle ha kunnat st dr hela natten och nd inte blivit utledsen.

Jag hade aldrig hrt ngot annat n handklaver och den gamla kyrkorgeln
i Stenbrotrsk, s jag undrade mycket vad det var fr ett fint
instrument, som det spelades p. Och det var inte ngra sdana melodier,
som jag knde till. Det var lngdragna toner liksom starka vindflktar,
och de var s rika p ljud och s tydliga, att jag tyckte, att de
smekte mina kinder, d de for frbi mig.

Och jag fick s vackra och hrliga tankar, medan jag stod och lyssnade.
Jag tyckte, att jag var lsslppt frn jorden. Jag tyckte, att jag var
halvvgs uppe i Guds himmel.

Men s kom det folk in i kket, och med detsamma blev det slut p det
vackra spelet.

Nr hushllerskan hade tmt mjlken ur flaskan, satte hon fram mat och
bad mig, att jag skulle g till bordet och ta. Hon sa, att de hade haft
begravning i prostgrden den dagen. Det var gamla frun, som var dd,
hon, som var mor till prosten, och de hade haft frmmande dr, som hade
tit middag. Och nu ville hon lta mig smaka p gstabudsmaten.

Och nr hon var s blid och vnlig emot mig, s tog jag dristighet till
mig och frgade vem det kunde vara, som hade spelat s vackert i
vervningen.

Men hushllerskan, hon blev s frvnad, s hon kunde knappt svara.

'Vad r det du sger, barn? Inte kan du ha hrt ngon spela i
vervningen. Pianot str i andra ndan av huset, det hrs inte en gng
hit till kket. Och du frstr vl, att ingen kan tnka p att spela
samma dag, som den gamla frun har blivit utburen till kyrkogrden.'

Det blev alldeles tyst i kket, sen hon hade sagt detta. Jag visste ju,
att jag hade hrt vad jag hrt, men jag ville inte vara pstelig.

Hushllerskan hon liksom tnkte sig om bara, och s brjade hon p nytt
att tala mig till rtta.

'Det r gamla fruns rum, som ligger hr ovanfr kket,' sa hon, 'och det
r det sista stlle i vrlden, dr ngon skulle vilja stta sig att
spela den hr dagen.'

Jag fick trarna i gonen, drfr att jag frstod, att hon trodde, att
jag hade sagt en osanning. Och jag skulle helst ha velat springa min
vg, men det gick ju inte an att ge sig av, frrn jag hade tit opp
maten, som var framsatt t mig.

Men tnk, att bst jag satt dr och nskade, att jag vore hundra mil
drifrn, s gick drren opp, och prosten stack in huvudet och frgade
om de inte hade hrt, att det hade ringt till aftonbn.

D blev de frlgna i kket och brjade att urskta sig.

'Det r denna Lotta Hedman, som sitter hr. Hon har gjort oss s hpna,
att vi har glmt allt annat. Hon pstr, att nr hon kom in i det tomma
kket fr en stund sen, s hrde hon hur det spelade i vervningen, men
vi frstr inte vad hon menar, fr vi vet ju, att ingen i det hr huset
har spelat en ton p sjlva begravningsdagen.'

Och jag, min stackare, som blev p detta sttet utpekad, jag visste inte
vad jag skulle ta mig till. Jag la ifrn mig bde kniv och gaffel och
skt undan tallriken och gjorde mig i ordning att rusa p drrn.

', r det s,' sa prosten, 'd ska vi alla tacka Gud. Detta r en stor
nd. Jag visste vl, att min kra mor skulle ge mig en hlsning, fr s
vitt som det stod i hennes makt. Hon skulle inte g ifrn mig fr evigt
utan att ge mig ett tecken, som kunde vara till en vgledning fr mig,
som lever kvar i det mrka och ovissa.'

Och han gick fram till mig och la handen p huvudet p mig.

'Jas, du r en av dem, som r utvalda,' sa han. 'Du r en av dem, som
ska bra fram hlsningar frn de dda till de levande. Ja, kanske att
Gud sjlv en gng kan komma till att tala genom din mun.'

Mer sa han inte. Han bara vnde mitt ansikte oppt och sg mig djupt in
i gonen, och s suckade han och gick sin vg.

Men nr jag rodde hem ver lven, s satt jag och tnkte p allt det,
som hade hnt mig. Och jag tyckte, att jag hade blivit p ngot
underligt stt frvandlad, och att jag aldrig mer kunde bli densamma,
som jag hade varit.

Och detta var frsta gngen, som jag hade ftt vara med om ngot
besynnerligt, det var frsta gngen, som jag hade ftt besked om att jag
var utvald till att hra och se sdant, som r frdolt fr de visa och
mngkunniga.

Och jag trodde allt i den stunden, att jag skulle bli en av Herrans
profeter, som jag hade lst om i den heliga skrift. Jag trodde, att jag
skulle komma till att uttala ord, som skulle best lika lnge som himmel
och jord. Jag trodde, att jag skulle bli upphjd bland mnniskor och
aldrig fll det mig in, att jag inte skulle bli ngot annat n en fattig
arbeterska i en ldfabrik.




LSKAMRATEN.


Den frmmande mannen tackade Lotta Hedman mycket hjrtligt fr denna
berttelse.

Jag r mer n glad, att jag kom med p tget just i dag, sade han.
Ack, det borde inte vara s sllan, som man finge hra himmelsk musik.
P det sttet skulle mycke i den hr vrlden bli annorlunda.

Nr han hade gjort denna betraktelse, drog han sig tillbaka i sitt hrn.
Han skt hatten ner ver gonen, men Lotta Hedman hade den bestmda
vertygelsen, att han inte gjorde det fr att f sova, utan bara fr att
i lugn f tnka ver det han hade hrt.

Nr nnu ngra gonblick hade frgtt, erfor hon en stark lust att tala
mera med honom. -- Du ska tala med den dr mannen om Sigrun. Du ska
rdgra med honom om din resa, hrde hon en tydlig uppmaning inom sig.
-- Men varfr ska jag tala om Sigrun med en man, som r alldeles
frmmande bde fr henne och fr mig? avvisade hon sig sjlv.
gonblicket drp var dock lusten dr p nytt. -- Tala med honom om
Sigrun! Se p honom nu, d hatten har glidit t sidan! Det r en god
man, som har erfarit mycket lidande. Han har ett dmjukt hjrta. Vilken
mnniska han rkar, hon m vara hur frfallen och syndfull som helst, s
hller han henne nd fr mer n sig sjlv. Med den mannen kan man tala
om allting. Tala med honom om Sigrun!

Nej, Lotta Hedman, var frsiktig! Nu r du inte hemma i Stenbrotrsk,
dr du knner alla mnniskor. Hur vet du, att den hr mannen r s
utmrkt? Kanske att han just nu sitter och gr narr av dig i sina
tankar.

Tget rullade och rullade. Frn station, till station. Folk steg ur och
steg p. Vid en stor station, dr flera jrnvgslinjer mttes, lmnade
alla passagerarna tredjeklassvagnen, s nr som p Lotta Hedman och
mannen, som satt mittemot henne.

Knappt voro de ensamma, frrn mannen satte sig rtt upp p bnken, lade
hatten upp i ntet och brjade sprka.

Han var vnlig, klok, gladlynt och framfr allt dmjuk och mild. Det var
denna mildhet, som gjorde, att ingen mnniska kunde se honom lngre n
fem minuter utan att lngta efter att f anfrtro honom alla sina
bekymmer.

Den dr ska frst min svaghet, tnkte alla, som rkade honom. Det
skulle vara gott att f tala med honom. Han skulle frst hur svrt jag
har det.

Det drjde inte heller lng stund, innan Lotta Hedman avbrt sig mitt i
ett samtal om ldfabriken och arbetsfrhllandena i Stenbrotrsk.

Jag skulle be att f frga er om rd i en sak, sade hon. Jag har
bekymmer, och ni vet, att jag lever ensam och har ingen att frga.

Sg inte, att ni vill be mig om rd! sade mannen. Ngot rd har jag
skert inte att ge. Men bertta mig i alla fall vad ni har p hjrtat!
Ni talar s vl, och resan r lng. Jag fr min del ska flja med tget
nda ner till Dalsland. Jag har ett par dagar p mig, innan jag kommer
hem.

Jo, det r s, att jag en gng blev god vn med den ldsta av
prostdttrarna i Stenbrotrsk, sade Lotta Hedman. Vi var lskamrater.

Det stockade sig i rsten, och hon blev rd i gonen.

Jag har aldrig tyckt s mycke om ngon mnniska som om henne,
fortsatte hon efter en stunds kamp med rrelsen.

Mannen satt alldeles stilla, gjorde inte ett frsk att pskynda eller
hjlpa. Han sg snarast handfallen ut.

Jag fr lov att tala om hur det var frsta gngen, som hon talade med
mig, s att ni kan komma till att frst hurudan hon var.

Gr det! sade han. Det r det bsta. Gr er ingen brdska! Vi har
hela dagen fr oss.

Jo, p den tiden, d vi gick och lste, hnde det sig en frmiddag,
under en rastestund, att vi stog, en elva, tolv stycken av lsbarnen, i
ett hrn av kyrkogrden och talade om ett katekesstycke. Och jag kommer
ihg, att en av pojkarna sa, att det kunde aldrig vara mjligt annat, n
att Gud tyckte om mnniskorna. Han hade ju skapat oss, och d fick han
vl lov att vara njd med oss.

Det var s, att vi, som stog i det dr hrnet och talade med varandra,
vi var de fattigaste och yngsta av lsbarnen. De andra, som var bttre
och frnmligare n vi, gick fram och tillbaka p kyrkvallen i sm
flockar, och ibland samlade de sig kring den ldsta av prostdttrarna,
som ocks gick och lste det ret. Hon var vacker, och hon hade ngot
hos sig, som lockade och drog. Det var nstan omjligt att f gonen att
vnda sig t ngot annat hll n det, dr hon fanns.

Men vi andra, frstr ni, som visste, att det var alldeles omjligt, att
prostdottern kunde vilja vlja sig vnner ibland oss, vi stod i ett hrn
och frskte trsta oss med att tala om ett katekesstycke.

'Om vi vore som hon dr borta,' sa jag, 's skulle Gud skert vara njd
med oss.'

Det var prostdottern jag tnkte p, och med ett vnde vi oss allihop,
och nu stod vi terigen och stirrade p henne.

Hon hade ett s vackert och mjukt brunt hr, som krusade sig vid
tinningarna i sm lockar och fll i mjuka vgor ver hjssan och nert
nacken. Och hon hade ett lnglagt ansikte med tunna kinder och lnga
gonhr och gon, som var som en djup brunn till att se ner i. Och hon
var likasom gjord av en finare materia n vi andra. Hon var som ett
genomskinligt br. Hon var bra lng, och hon gick med huvudet lutat t
ena sidan, och vi tyckte, att det passade bst s till hela utseendet
och till hela vsendet.

Mannen, som satt och hrde p historien, lutade pltsligt ner huvudet i
handen. Han sg ett djupt lskat ansikte framfr sig. Han sg det sdant
det hade visat sig fr honom ute p havet, d den ena sknheten dk upp
fr dem efter den andra. S besynnerligt ungt och frgande.

Hon hette Sigrun, sade Lotta Hedman, och det var ett ovanligt namn,
men det var inte det enda, som var ovanligt med henne.

Just den dagen, nr jag sg henne st i solskenet p kyrkvallen, kom jag
att frst varfr det var omjligt att lta blickarna skilja sig ifrn
henne.

Fr visst var det sant, att hon hade mnniskoskepnad som vi andra. Hon
hade gon och nsa och mun, och hon var fdd borta i Stenbrotrsk
prostgrd, och hennes frldrar var inte annorlunda n ngon annans. Men
detta kunde inte bedraga den, som hade seende gon. Fr Sigrun var av
ett annat slag n vanliga mnniskor, hon var av en annan vrld.

Mannen, som nnu satt med handen fr gonen, nickade ofrivilligt. Det
var det rtta ordet. Frn en annan vrld, en vilsekommen flyttfgel, som
hade skilts frn sina kamrater och kommit in i en skara fglar, som inte
var av hans slag.

Fr det ges andra vrldar, sade Lotta Hedman, det ges mnga utom den,
som vi nu ser omkring oss. Och frn en av dessa var Sigrun. Men ni kan
vl inte frst hur jag menar?

Jo, sade mannen, jag frstr. Jag har sjlv en gng sett en mnniska,
som var frn en annan vrld. Jag tror tminstone, att jag frstr, lade
han till, ssom hade han talat med fr stor skerhet.

Och jag smg mig in i en vr under klockstapeln, fortsatte Lotta
Hedman sin berttelse och satte hnderna fr gonen. Jag fick lov att
tnka ver vad detta ville sga, att Sigrun inte var en vanlig mnniska.

Skulle inte Sigrun, om hon var frn en annan vrld, kunna se p mig, att
jag var en utvald, och att jag en gng skulle fra Guds talan? Och
skulle hon aldrig bry sig om att sga ett ord till mig? Skulle inte den,
som var olik alla de andra, kunna urskilja mer n de och vlja bttre n
de?

Men jag fick inte lnge vara ostrd med mina tankar. De andra lsbarnen,
alla de tolv, som inte vgade sig fram till prostdottern, kom och
sllade sig till mig.

'Hr sitter Lotta Hedman och grter, drfr att Sigrun inte vill se t
henne,' sa en av dem.

'Du kan vl begripa, Lotta, att Sigrun inte kan bry sig om den, som ser
ut som du,' sa en annan och frskte tala reson med mig.

'Tnk p ett sdant hr du har! Det str ju omkring huvudet p dig som
en ullbuske.'

Jag satt stilla och hrde p dem. -- 'Om det inte vore ngot annat n
det, som skilde oss t!' tnkte jag. 'Men det vrsta r, att Sigrun r
frn en annan vrld.'

'Och du har en s konstig och frkrympt kropp,' sa lskamraterna. 'Du
fr aldrig klderna att sitta ntt och sltt p dig, som de gr p
andra. Och du har stickande gon, och du skriker, nr du talar.'

Det hade inte funnits ngra trar i mina gon frut, men nu knde jag,
att de ville trnga sig fram, drfr att de andra var grymma och hrda,
nr de frskte trsta.

Men d kndes det p en gng, som om ett varmt, milt ljus skulle sprida
sig i luften framfr mig. Det kndes, som nr solskenet faller in i
kammarn en kall vinterdag.

Det kom en sval, mjuk, hand och frde bort mina hnder frn ansiktet,
och nr jag sg opp, s var det Sigrun, som stod framfr mig, och hon
smlog mot mig och frgade om jag ville ro henne ver till andra
stranden i min bt fram p eftermiddagen, sedan vi hade slutat
lsningen.

Och fastn jag begrep, att de andra hade talat om fr Sigrun, att jag
var sjuklig och fattig, och fastn jag visste, att hon gjorde detta
frslag bara av barmhrtighet, s knde jag en outsglig lycksalighet.
Ni kan inte frst hur ljuvligt jag knde det, och hur jag lskade henne
alltfrn den stunden.

Och hur jag lskade henne alltfrn den stunden, upprepade den
lyssnande fr sig sjlv och knde ett par lppar snudda vid sin panna
och hrde ett litet klingande skratt. Fastn jag visste, att det bara
var barmhrtighet, viskade han fr sig sjlv, fastn jag till fullo
frstod, att det bara var barmhrtighet.

Sigrun, mumlade han nstan hrbart, varfr kommer du tillbaka till
mig p detta sttet nu i dag? Jag trodde, att jag hade visat bort dig
fr evigt. Varfr kommer du tillbaka?

Men p eftermiddagen, nr vi var ute och rodde, fortsatte Lotta
Hedman, d frgade Sigrun om det var jag, som hade hrt den vackra
musiken i prostgrden p farmoderns begravningsdag, och hon ville, att
jag skulle tala om fr henne alltsammans. Och hon fick inte hra bara om
detta. Allt annat, som jag hade sett och hrt, berttade jag fr henne,
och jag frdolde inte, att jag trodde, att jag skulle bli en sierska och
en Guds profet. Och hon gjorde inte narr av mig. Hon sa bara helt
dmjukt, att hon aldrig kunde se ngot sdant, men hennes nskan var att
f bli sjukskterska. Men inte fr vanliga sjuka, utan fr de
pestsmittade eller de spetlska. Eller om detta inte kunde lta sig
gra, s ville hon ta hand om idioter eller lra blinda att lsa i bok
eller dva att tala. Det var hennes vrsta sorg, sa hon, att hon inte
trodde, att frldrarna skulle ge henne lov att gna sig t ngot sdant
mbete.

Jag minns nnu i dag hur vacker hon var, sade Lotta Hedman, d hon
talade om detta.

Mannen framfr henne sg upp fr ett gonblick, och hans gon strlade.
Ni gr mig ett stort nje genom er berttelse, sade han. Ni kan inte
tro vilket nje ni gr mig.

Det r bra snllt av er, att ni sger s, sade Lotta Hedman. Jag
trodde, att ni skulle vara rent uttrkad vid det hr laget.

Ni ska inte tnka s, sade mannen. Om ni hlle p och talade med mig
om den dr prostdottern frn Stenbrotrsk, nda tills vi skiljs t, s
skulle inte jag bli uttrkad. Ni blev vl god vn med henne efter den
dr frsta roddturen, kan jag frst?

Ja, sade Lotta Hedman, det r skert, det, att vi blev goda vnner.
Vi var ute och rodde mest var afton, s lnge som lsningen varade, fr
Sigrun tyckte om att sitta i en bt och bara glida fram lngs med
strnderna utan att ha rende t ngot hll. Hon tyckte inte om ngbtar
och inte om jrnbanor, och inte tyckte hon om att ka efter hst, men
hon tyckte om att driva omkring i en roddbt. Och vad hon allra mest
lngtade efter, det var att komma ut p ett stort hav.

Mannen, som satt framfr henne, hade ter bjt ner huvudet och lagt
handen ver gonen. Ja visst, tnkte han, hon hade lnge lngtat
efter att f komma ut p havet, det sa hon till mig. Hon hade lngtat
efter det alltsedan de dagarna, d hon bara var femton r. Men det blev
jag, som fick stilla denna hennes lngtan. Jag har nd ftt gra ngot
gott i mitt liv.

Lotta Hedman, som inte behvde mycken uppmuntran av sin hrare,
fortsatte ofrtrutet sin berttelse.

Jag trodde, att s snart som lsningen var slut, s skulle vi aldrig
mer rkas, men hela sommaren eftert kom Sigrun nstan var dag ner till
lvstranden, och d var jag henne till mtes med bten, och vi for
uppfr och utfr lven i timvis. Och s fortsatte det sommar efter
sommar, och det var den lyckligaste tid, som jag ngonsin har ftt
uppleva.

Mannen mittemot drog en djup suck -- Varfr kommer du tillbaka till
mig, Sigrun? viskade han. Varfr kommer du s ung, s god, s skn, s
oerfaren och oberrd? Jag har frskt tnka p dig ssom en ldrande
kvinna, en mor med barn, en lskande och hngiven hustru. Varfr kommer
du i din ungdoms friskaste glans?

Ja, nu ska ni f hra hur det gick med vnskapen, sade Lotta Hedman.

Jo, nr den hade varat i fyra r, s satt jag en sndagseftermiddag p
vrsidan dr hemma i stugan och gav akt p en stor, rdmlad bondgrd,
som reste sig utanfr det stra fnstret. Den ena huslngan trdde fram
efter den andra, och jag undrade vad detta kunde vara fr en slags
grd, och varfr den byggde opp sig s prktigt just i kvll.

Det var rtt lngt lidet p dagen, det brjade redan p att bli skumt.
Och far och mor hade varit i kyrkan p frmiddagen, och nu satt de p
var sin sida om spishllen och rkte och smpratade. Men jag satt framme
vid fnstret och sg p grden, som hll p att vxa opp mot den gr
kvllshimlen.

Det var ett rtt boningshus i tv vningar, som stod hgt p en kulle
med en mngd gamla aplar p sluttningen framfr, och p ena sidan om
ppelgrden sg jag en lagrd med lador, och p den andra lg brygghus
och stall och en stor stenkllare med en ensam liten kammare oppbyggd p
kllartaket.

Bredvid kllaren stod ett trd, som jag inte kunde ge namn. Det var
knotigt och hade tjock stam och vitt utstrckta grenar, och det sg ut
att vara urgammalt, och det hade ver sig ngot vresigt och hotande.

Och frldrarna, som satt borta vid spisen, de sa just ingenting till
varandra. De bara tnkte tillsammans. De visste s vl var de hade
varandra.

', det hr blir allt bra synd om Lotta,' sa mor. Och far svarade strax
utan att frga vad hon menade, att det gjorde det visst. Fr han hade
naturligtvis suttit och tnkt p detsamma som hon.

Men jag tnkte fr mig sjlv, att de visste inte vad de sa, fr hur
skulle det ngonsin kunna bli synd om mig, s lnge som jag hade s
mnga syner och rster att frjda mig t?

Och den stora grden stod alltjmt kvar lika tydlig. Jag tyckte, att jag
nr som helst skulle kunna g in genom grinden och hlsa p inne i
stugan. Jag kunde se redskap, som lg kvar p bakgrden, och mbaret
bredvid brunnen och hundkojan och duvslaget, och jag frstod, att det
var en betydande grd, dr allting var stort tilltaget, men det var
ocks ver den ngot gammaldags och urmodigt.

Den lg alldeles tyst och stilla och vergiven. Ingen mnniska och inte
heller ngot djur var i rrelse.

S fick jag se ngot, som frvnade mig mer n allt annat. Det fanns en
stengrdesgrd, som stngde grden frn kern, och mittp den sg jag en
grind. Och den ena grindstolpen stod rak och riktig, men den andra var
gr och nstan upprutten och skulle ha fallit till jorden, om det inte
hade funnits en hel mngd stttor omkring den.

Just som jag fick gonen p den gamla grindstolpen, s for en rysning
genom mig, och jag knde, att jag var rdd, och att jag helst inte
skulle vilja se ngot mer.

Jag satte hnderna fr gonen och vnde mig int mot rummet, men grden
frsvann inte frdenskull. Nsta gng, som jag sg ut, stod den dr
alldeles som frut, och den var vacker och prktig att se p. Den lyste
mot de svarta hjderna, som reste sig bakom den. Och den, som sg en
sdan grd i verkligheten, mste tnka, att det var ett rikt och mktigt
folk, som bodde dr. Allting var vl bibehllet utom den dr enda
grindstolpen.

Och jag frskte att inte se p den, eftersom den gjorde mig rdd, men
just som jag lyfte gonen frn den, fick jag se, att det nd fanns en
mnniska p grden. Hon satt i fnstret p kllarkammarn nstan alldeles
ovanfr grindstolpen och sg ner p den.

Hon var gammal, och hon hade ett strngt, men vackert ansikte och vitt
hr, uppsatt under en mssa, som jag aldrig hade sett ngon bruka maken
till i min tid. Hon satt stilla, med hnderna i kors, och hll gonen
stadigt riktade p stolpen. Hon satt som frstenad och betraktade den.

Jag blev rdd n mer fr henne n fr grindstolpen, och jag vnde mig
frn fnstret och gjorde ett frsk att f bort henne genom att tnka p
Sigrun.

Jag tnkte p hur goda vnner vi hade varit och nnu var. Det fanns
ingenting, som kunde skilja oss t. Frra vintern hade Sigrun varit
borta och hlsat p slktingar sderut i landet i flera mnaders tid,
men nr hon kom tillbaka, s var vi desamma goda vnnerna som frut.

Jag brukade inte behva gra mer n kalla fram Sigrun, fr att allt
mrkt skulle frsvinna ifrn mig. Men denna gngen hjlpte det inte. D
jag ter vnde mig mot fnstret, stod den gamla grden kvar, som den
sttt, och den gamla kvinnan satt som frut och stirrade mrkt och
envist ner p samma plats.

Och far och mor, som satt borta vid spisen, de hll ocks p som frut.

'Ja, det blir svrt fr Lotta,' sa mor. 'Men hon har ungdomen fr sig,
och d man r ung, s glmmer man.'

'Ja, det gr an, s lnge som man har ungdomen, som hjlper sig,' sa
far.

Och s suckade de och drog djupa bloss ur piporna.

Det kom allt s tunga tankar och la sig ver mig. Jag brjade tro, att
frldrarna hade rtt. Skert skulle det komma att hnda mig ngonting
svrt.

Och s gjorde jag ett frsk till. Jag tnkte p Sigrun, sdan hon hade
varit, d hon fr ett par mnader sedan kom och berttade mig, att hon
var frlovad med en prst, som hon hade rkat, medan hon var borta hos
slktingarna.

Hon hade varit s lycklig ver att hennes fstman var prst. Det passade
s bra fr henne, som var prstdotter. Och tnk, att han redan var
kyrkoherde med egen frsamling, fastn han bara var ngra och trettio
r! Den var ju rtt liten, men han skulle inte heller stanna dr lnge.
Han var en sdan frmga, att han inte skulle komma att sluta, frrn
han blev biskop.

I alla fall s var det ju utmrkt, att han hade ett eget hem, s att de
kunde gifta sig framemot hsten.

Och frst s hade jag blivit lite frvnad, fr jag hade ju alltid hrt,
att hon skulle bli sjuksyster, men hon frklarade, att det var alldeles
detsamma att bli prstfru. Ja, det var egentligen ett mycket strre
kall, fr nu skulle hon f en hel frsamling att hjlpa och bispringa.

Jag tnkte p detta, och i detsamma sg jag ut med god frtrstan. Men
d var det n vrre, fr nu hade den gamla kvinnan rest sig, och jag
mtte hennes blick. Och jag sg mrker och vrede och hrt hat i den, och
en knotig hand lyfte sig, och hon skakade den hotande mot mig, medan hon
med sin andra hand pekade p grindstolpen. Det var, som ville hon sga
som s, att om jag rrde vid grindstolpen, s skulle det g mig illa.

Hon var frfrlig och skrmde mig, men p samma gng var hon s mkligen
gammal och vanmktig, att jag ville grta av medmkan.

Men i och med det att hon lyfte sin hand, var alltsammans frsvunnet.
Alltsammans, bde grd och gumma och grindstolpe. Det var, som skulle de
aldrig ha funnits. Och jag knde sannerligen en stor lttnad.

Varfr skulle jag behva vara ngslig, drfr att Sigrun hade fstmannen
hos sig p besk ett par dagar? Eller varfr skulle far och mor behva
sitta och vara ngsliga, drfr att de hade sett honom i kyrkan i dag?

Och s ntligen dk det upp ett par huvuden ovanfr lvbrinken. Jag
knde en sdan gldje, att jag genast ropade till frldrarna:

'Nu tror jag allt, att Sigrun vill visa mig sin fstman. Kom hit och se
om det inte r hon och han, som kommer gende bortifrn lven?'

D fick mor brtt med att sticka undan pipan och flytta p alla stolar
och att torka opp ett par droppar vatten, som var utspillda p golvet.

Men far kom fram till mig borta vid fnstret, och vi stod och betraktade
de vandrande. Och nu sg jag fstmannen fr frsta gngen, dr han kom
med fstmn under armen. Han var inte s vrst lng, men starkt byggd
var han, vlvuxen och axelbred. Och han hade ett vackert och vlformat
huvud. Jag kunde inte se ngot fel p honom, om det inte skulle vara
det, att han var nrsynt och gick med glasgon.

Nr de kom in, sg de stolta och lyckliga ut. Och jag var ocks s njd
med Sigruns fstman och s lycklig ver att de hade kommit till mig. Han
sg ut, som om han skulle kunna ta vrd om sin hustru i alla vder och
vindar. S lnge som hon hade ett sdant std bredvid sig, skulle hon
aldrig kunna bli olycklig eller misstrstande.

Fstmannen hlsade s vnligt p far och p mor. Men nr han kom fram
till mig, s plirade han lite med de nrsynta gonen och tog an en
skmtsam min. -- 'Jas,' sa han, 'detta r den stora sierskan i
Stenbrotrsk. Henne r jag rdd fr. Hon kan ju se tvrsigenom
mnniskor, och tnk om hon inte blev belten med mig!'

Och han skrattade, och Sigrun gjorde detsamma, och far med drog p
munnen.

Och det var, som om jag skulle vara s lustig och bara till att gra
narr av.

Jag blev frst alldeles rd av allt det blod, som strmmade upp i mitt
ansikte. Och sedan knde jag, att jag blev stel och hrdnade till. Och
jag kunde inte begripa, att ngon mnniska kunde f tala s ppet om
detta, som var min allra heligaste hemlighet. Och hur kunde Sigrun ha
frrtt fr sin fstman sdant, som hade sagts henne i djupaste
frtroende?

Lotta Hedmans rst hjde sig i skrande tonfall, ssom nr hon hade
talat om sitt ensamma, hrda liv. Det var en skarp smrta, som
teruppstod inom henne.

Mannen framfr henne sg upp med ett vemodigt leende.

Det kunde ni vl veta, att Sigrun skulle vara just sdan, sade han.
Hon hade gett sig till honom med hela sin sjl, med alla sina tankar
och med allt, som hon hade genomlevat.

Ja, det var nog s, sade bertterskan, men det var svrt fr mig. Mor
frskte svara i mitt stlle, fortfor hon, fr hon frstod nog, att
jag ingenting kunde sga.

'Hon har allt en s ofrstndig mor, den hr flickan,' sa mor. 'Men Gud
har hrt mina bner. Han har gett mig en dotter, som ser och frstr
mer n andra.'

Jag tyckte, att mor var bra tapper. Jag skulle ha velat falla p kn och
tacka henne, men hon blev allt tyst, hon med, nr hon nu fick en skarp
blick genom glasgonen och prsten brjade tala med tjock och tung och
viktig rst, liksom skulle han ha sttt p en predikstol.

'Vi fr allt lov att vara frsiktiga, vi, som r kristna,' sa han, 's
att vi inte sjunker tillbaka i hedendom. Fr den mnniska, som frsker
trnga in i det vernaturliga, hon vill likasom g sin egen vg och inte
den, som r banad genom Jesus Kristus. Hon vill gra sig sina egna
gudar, och kanske att hon vill gra sig sjlv till Gud.'

P det sttet predikade han en lng stund. Och nu fanns det ingen mer i
stugan, som tordes sga emot honom. Och var var nu allt det, som jag
hade hrt, och som jag hade sett? Det var som bortblst i samma stund,
som den mannen kom in till oss. Och jag mste sitta tyst utan hjlp och
hra honom tala mig till rtta infr Sigrun och frldrarna.

Jag sg bort till Sigrun, och hon satt och sg upp till fstmannen med
hela ansiktet strlande av dmjuk beundran. Och jag sg hur lycklig hon
var ver att fstmannen gjorde sig besvr att fra mig in p en rtt
vg. Och nu tyckte hon alldeles som han, att allt detta, som vi hade
haft att tala om med varann, det var skadligt och farligt. Det var till
mitt bsta, som han talade, och jag hade inte ngot annat att gra n
att vnda om frn mina onda vgar och frska bli som alla andra.

Jag blev s frkrossad av sorg. Jag ville hellre vara dd n sitta dr
och uppleva, att Sigrun hade svikit mig.

Hennes hrare lyfte n en gng upp huvudet.

Det var vl vackert, att hon inte hade ngon egen tanke, utan bara
tnkte hans tankar, sade han. Det r just detta, som r det vackra hos
henne.

Lotta Hedman fortsatte sin berttelse utan att svara p hans anmrkning.

De frlovade stannade hos oss en lng stund, och de talade frsts inte
bara med mig, de talade ocks med far och med mor. Och allt, vad
fstmannen sa, lt frstndigt och vnligt, och han hade vl reda p
sig. Nr han kom ut ur predikotonen, ljd hans rst frisk och glad. Det
var inte svrt att frst, att Sigrun kunde hlla av honom.

Jag sa inte ett ord, s lnge fstmannen var kvar, och Sigrun sg ibland
p mig med en frvnad min, och till sist frgade hon mig om jag var
sjuk. Men jag bara skakade p huvudet. Sigrun kunde vl inte frst
annat, n att jag borde vara s innerligt lycklig.

Det var en stor lttnad fr mig, d de ntligen var utom drrn. Men s
hnde det sig, att Sigrun hade glmt sina vantar, och hon kom tillbaka
in ensam fr att hmta dem.

Han, som satt och lyssnade, hade ett utpinat uttryck ver ansiktet. --
Vad har du fr rttighet att sitta och lyssna till allt detta tal om
Sigrun? sade han till sig sjlv. Akta dig, akta dig! Lngtan kommer
tillbaka, sorg kommer tillbaka, krlek vaknar upp. Det blir som fr sex
r sedan, d du satt p klipporna och drmde krleksdrmmar. Dag efter
dag satt du och drmde om henne.

Och d passade hon p att frga mig, fortsatte Lotta Hedman, om jag
inte tyckte, att fstmannen var mrkvrdig och hrlig, och om jag hade
trott, att ngot sdant fanns i vrlden. Och nr jag alltjmt ingenting
sa, s brast henne tlamodet.

'Vad i all vrlden r det t dig?' frgade hon. 'Varfr r du s tyst
och sur? Jag trodde, att du skulle ha sdan nytta av att f tala med en
prst. Och min fstman var s ivrig att f tala med dig. Och jag har
berttat honom s mycket om dig och sagt, att du var s mrkvrdig. Och
vad ska han nu tnka?'

Jag satt stilla, nda tills Sigrun var borta vid drrn, men d rusade
jag efter henne.

', gift dig inte med honom, Sigrun!' brast jag ut. 'Han gr dig
olycklig.' Och d nu Sigrun sg stort p mig, s la jag till i min
ngest: 'Han kommer att sl ihjl din sjl, ssom han har slagit ihjl
min.'

D rtade Sigrun upp sig.

'Nu r du elak,' sa hon. 'Ska du tala s styggt fr att man vgar sga
ngot till dig, som du inte tycker om att hra?'

Och s gick hon ntligen p allvar.

Och jag var glad, att far och mor ingenting sa, varken fr att trsta
eller frklara. Jag gick ut i det lilla iskalla kket och satte mig att
grta. Jag grt den ena timmen efter den andra. Jag begrt den vackra
vnskapen, jag begrt min sjl, som var tagen ifrn mig och aldrig
skulle vnda ter, och jag bet i frsmdelsens frukt. Fr frsta gngen
i livet hade jag ftt smaka dess bitterhet.

Lotta Hedman hade snkt rsten, ssom d hon slutade sitt stora tal om
kungabrevet och tusenrsriket. Hennes ansikte var prglat av ett stort
lidande. Hon knde n i dag frdmjukelsens plga.




HNGER.


Ack, vad Lotta Hedman var lycklig att f bertta! Vad det var ljuvligt
att f tala om Sigrun! Vad hon anstrngde sig fr att tala hgsvenska!
Hur hon arbetade fr att vara lika hgtidlig som en andaktsbok! S
tacksam hon var mot denne hrare, som alltjmt satt stilla och
lyssnade, som hade ett s outtmligt tlamod!

Nu r det bara en sak kvar, som jag behver tala om, fr att ni ska
kunna ge mig det rd, som jag behver, sade hon.

Ni ska inte p ngot stt oroa er, sade han. Tala ni, som det bst
passar er! Vi har tid p oss.

Lotta Hedman fll genast in i berttartonen.

Ja, det var samma r p hsten, brjade hon, och det hade just brjat
regna s hftigt, att vi hade blivit tvungna att springa in i stugan,
bde far och mor och jag, fr att vi inte skulle bli genomblta.

Och knappt hade vi hunnit in, frrn drrn rycktes opp igen och ett par
stora, vldiga karlar kom inrusande. De bad hvligt, att de skulle f
stanna hos oss, s lnge som skuren varade. Och far bjd dem vara
vlkomna, och mor och jag satte fram var sin stol t dem nere vid drrn.

Och den ene av dem var sprksam och frgade far om han trodde, att de
kunde f arbete vid det nya sgverket, som hll p att byggas i
Stenbrotrsk. Men den andre var tyst och satt bara och stirrade bortt
det stra fnstret.

Och just mot det fnstret kastade sig regnskuren med all sin kraft. Det
strmmade s mycket vatten utfr rutorna, att man knappt kunde se
ngonting genom dem.

Jag undrade vad det kunde vara, som han stirrade p. Fr nog begrep jag,
att han sg efter ngot annat n regndroppar och smhagel.

Och jag gick fram och satte mig p min vanliga plats i stolen vid
fnstret och sg ut.

Men det var ingenting annat att skda n de sm gr uthusen och vatten,
som skvalade ner frn alla tak. Och det var s mulet och mrkt, att man
ntt och jmnt kunde se s lngt bort som till lvbrinken. Dr bortom
stod det gr regnmolnet s ttt som ett frhnge.

Jag tnkte p att vid det dr fnstret hade jag suttit i mrka kvllar,
men mrkret hade inte hindrat mig frn att se, och jag hade suttit dr i
tt snstorm, men snflingorna hade inte hindrat mig frn att se, utan
dr hade jag sett skepp segla och jrnvgstg jaga frbi, och konungar
hade jag sett tga in i skna stder, och brllopstg hade vandrat
fram, och nglar hade dansat och lekt infr mina gon.

Men vad tjnade det nu till fr mig, att jag satte mig vid det stra
fnstret? Mitt seende ga var utslaget ur mitt ansikte, och jag skdade
ingenting annat n uthus och grd och skvalande regn. Till mig kom inte
mer ngra budskap eller ngra varningar eller ngra uppenbarelser.

Och ngot, som jag tyckte likna rda hus och hga skogar, sg jag avmla
sig mot den gr molnvggen, men det blev bara dunkelt och otydligt.

Och jag frskte att vara glad ver att jag nu var som alla andra, men
mitt livs fattigdom kndes mycket tung, sedan jag intet sg eller hrde
av det, som var ver det verkliga. Jag knde ingen gldje ver att leva.
Jag var lik en, som i lng tid hade suttit vid ett fulldukat
brllopsbord, men nu inte gde s mycket som en smula brd till att
stilla sin hunger.

Och ingen hade jag mer, som kunde trsta mig, fr Sigrun skulle i
dagarna gifta sig och flytta med sin man ner till Applums socken i
Bohusln. Och hon hade frgat mig om jag ville flja med henne till
hennes hem och hjlpa henne, fr s hade det en gng fr lngesedan
avtalats mellan oss. Men jag hade svarat, att jag hellre ville stanna i
Stenbrotrsk hos far och mor. Fr jag ville inte draga bort med Sigrun.
Hon hade aldrig varit sig lik, sen hon hrde mig tala illa om
fstmannen, och jag kunde inte heller mer se henne som en villfaren
fgel, utan jag tyckte, att hon var vl hemmastadd i det mnskliga.

Och mittunder det att mina tankar var som mrkast, s fick jag hra
steg, och den tyste av de bda vandringsmnnen stod bredvid mig och
lutade sig fram mot de nerregnade rutorna.

'Det hr r allt ett mrkvrdigt fnster,' sa han och rrde vid min arm,
fr att jag skulle se ut. 'Jag undrar om ni ser detsamma som jag?'

'Jag kan ingenting se,' svarade jag. 'Men varfr sger ni, att det hr
fnstret r mrkvrdigt?'

'Det mtte vl vara mrkvrdigt,' svarade han, 'att jag ser Hngers grd
i Dalsland genom fnstret p en stuga i Stenbrotrsk.'

'r det en grd, som ligger hgt p en backe med aplar p sluttningen
framfr?' frgade jag. 'Finns det en kllare med en stuga p taket,
finns det en grind med en gammal och rutten grindstolpe, och sitter det
en gumma i kllarkammarfnstret?'

'Ja,' sa han och bjde sig fram fr att se bttre, 's r det. Det
sitter en gumma i kammarfnstret, det r riktigt alltsammans.'

'Och sitter hon inte och stirrar p grindstolpen? r det inte s, som om
hon inte skulle kunna ta sina gon ifrn den?'

'Jo visst,' sa han och drog tungt efter andan. 'Jo visst sitter hon och
ser efter, att grindstolpen inte fr falla. Det mste hon hlla p med
till vrldens slut.'

Och jag sg hur det, som han sg, plgade honom. Han hade, stora
svettdroppar i pannan, och han var ddsblek och hade svrt att f fram
orden.

Men nu tog han gonen frn fnstret och vnde sig hastigt mot mig. --
'Men ni sger ju, att ni ingenting ser!'

'I dag ser jag ingenting,' svarade jag. 'Men en gng i vras sg jag den
dr grden.'

Och nu mrkte jag, att bde far och mor och den andre frmmande mannen
hade kommit fram till oss och stod och lyssnade p oss.

'Det r mnga i vr slkt, som har det p det dr sttet,' sa nu den
andre vandringsmannen med lg rst till far, 'men jag har inte hrt, att
min bror har sett ngot frrn i dag.'

Men han, som hade talat med mig, vnde omigen gonen mot fnstret, och
strax drp vek han frskrckt tillbaka.

'Nu har hon sett p mig!' ropade han. 'Och nu r det visst slut med
mig.'

Och det tog sig konstigt ut, att han blev s rdd, han, som var s
ofantligt stor och stark. Men inte en gng mor, som annars var
skrattlysten av sig, kom sig fr med att dra p munnen.

'Vi ska ta och sjunga en psalm,' viskade jag till mor. Och vi stmde opp
den frsta psalmvers, som kom oss i tankarna.

Och medan vi sjng, upphrde regnskuren. Det gr molnet stod inte lngre
som en mur borta ver lvbrinken, och en solstrle silade in i kammarn.

Han, som sg synen, hade satt sig ner p en stol och hll hnderna fr
ansiktet. Han vgade varken se opp eller rra sig.

Men nu, d det ter var klart och ljust, brjade brodern tala frstnd
med honom.

'Kom med nu, Jon!' sa han. 'Nu r det vackert vder, s att vi kan g
vr vg. Titta upp nu, s ska du f se, att det r borta alltsammans.'

Men Jon satt sammanbjd med ansiktet i hnderna och hjde p armbgen
fr att visa brodern ifrn sig.

'Nej, Anders, nej,' sa han. 'Lt mig vara! Jag trs inte.'

D sg Anders bort till oss och skakade p huvudet.

'Det r inte s underligt, att han r rdd,' frklarade han. 'Fr det
dr, som han sg, r ngot, som har funnits till i fordomtid, och den
grden, som han nmnde, r vr farfars far kommen ifrn.'

'Han sa visst, att den hette Hnger, den dr grden,' prvade jag p att
sga, d ingen av de andra svarade honom.

'Ja,' sa han, 'den heter Hnger, och den ligger p Dalsland, och vi, som
r drifrn, vi kallas fr Hngerjttarna. Vi r strre till vxten n
andra mnniskor, och folk sger om oss, att vi r svra att rka ut fr,
men jag fr min del vet inte, att det r ngot annat mrkvrdigt med
oss, n att vi alla som en slutar med att ta livet av oss. Det gjorde
min far och min farfar och far hans fre honom.'

Nr han sa detta, blev det terigen alldeles tyst i stugan. Det gick en
rysning genom oss, och vi kunde ingenting frga eller sga. Men den
frmmande tyckte visst, att nr han hade sagt s mycke, s fick han lov
att fortstta.

'Ja, se det ska bero p ngonting gammalt,' sa han. 'Det var styva och
rika karlar, som bodde dr p Hnger frr i vrlden, och de krusade inte
fr ngon, och nstan jmt kom de i delo med prsterna. Och en av dem
lr visst ha slagit ihjl en prst av svartsjuka. Men det blev aldrig
upptckt vem som var skyldig till mordet. Det blev aldrig frsonat, och
drfr mste alltifrn den dagen alla Hngerkarlar d en vldsam dd fr
egen hand eller fr andras.'

'Men,' sa mor, 'inte r det mjligt, att det r p det sttet. Inte ska
oskyldiga lida fr skyldiga.'

', det tycker jag nog att man ser lite varstans,' sa karlen. 'Det r
inte s gott att veta hur det r ordnat med den saken. Men nu fanns det
en hustru dr p Hnger, som var mor till den, som hade mrdat prsten.
Om henne sger man, att hon hade reda p alltsammans, och att hon hade
hjlpt sonen att grva ner liket under den ena grindstolpen, och lngt
efter det att han var dd, s satt hon och vaktade den stolpen, att den
inte fick fllas och inte brytas ner och inte bytas om. Hon flyttade ner
p en kammare, som lg ttt intill grinden, och satt dr och hll vakt
natt och dag, och det r de, som sger, att hon vaktar den n. Och nu r
Hnger borta ur slkten, och jttarna de r frskingrade t alla hll,
men alla de, som hr till hennes slkt, de lr kunna se henne. Hon
fljer med oss, sger folk, och ser till, att det inte finns ngon, som
undandrar sig att frsona det stora brottet.'

Men mor var alldeles upprorisk.

'Det kan inte vara meningen, att detta ska f fortfara,' sa hon. 'Ni
mtte vl gra ngot fr att f slut p det?'

'Det r s sant, det,' sa karlen. 'Det r allt ocks de, som har
frskt. Det r tv, som har funderat ut, att det skulle vara bra, om de
gav sig till att bli prster. Men jag vet inte om det var till lags t
gammalmoran. Den ene av dem har gtt t i unga r, men den andre lever
ju.'

Och jag blev mer och mer frskrckt, och nr jag la ihop allt, som hade
hnt, s visste jag redan vad jag skulle f fr svar p det, som jag
frgade om.

'r det han, som heter Rhnge?' frgade jag.

'Men, barn, vad menar du?' skrek mor.

Karlen svarade mig genast.

'Jo, det r riktigt. Det r han, som kallar sig Rhnge. Det r bara en
omkastning av Hnger. Han r prst i Applum i Bohusln, och han ska
visst nu i dagarna gifta sig med en prostdotter frn Stenbrotrsk.'

Mannen, som satt p hrnplatsen, gjorde en hftig rrelse.

Ja, se, jag vill inte sga, att man ska rtta sig fr mycke efter
sdant dr gammalt, sade Lotta Hedman. Men kanske att det var ngot i
det i alla fall, och kanske att det var illa gjort av mig, att jag inte
fljde med Sigrun ner till Bohusln, nr jag hade ftt hra detta. Och
kanske det r frdenskull, som allt misslyckas fr mig. Fr nog har jag
ftt tillbaka kraften att se och hra, men att ingen vill lyssna till
mig, det beror kanske p att jag har svikit min plikt mot Sigrun. Och
gr jag rtt nu, om -- -- --

Hon avbrt sig hastigt. Hela det nyss s rrliga ansiktet blev stelt och
styvt.

Jag ser ngot, sade hon. Jag ser vida snsltter. Det r mycket
ljust. Och det finns ett tlt, ett svart tlt, och en lng slde...

Tget rullade just i detsamma in p en station. Lotta Hedmans reskamrat
steg hastigt upp frn sin plats och lyfte armen till hyllan fr att
plocka ner sitt bagage.

Lotta Hedman mrkte det inte. Hon var upptagen av det, som uppenbarade
sig fr henne.

D mannen hade hoppat av tget och gick bort mot stationshuset, hrde
han hur Lottas rst ropade honom tillbaka, men han gick vidare utan att
vnda sig om.

Lotta drog med all kraft i lderremmen fr att f ner fnstret, men d
hon ntligen lyckades, var mannen frsvunnen.




MTET.


Tv dagar senare satt Lotta Hedman p en skjutskrra och skakade framt
en stenig landsvg i Algerds socken, som ligger i stra Bohusln, lngt
frn havet, nda uppe vid Dalslandsgrnsen.

Bevare oss vl, tnkte hon, i det hon sg sig omkring, hr r det
vrre n i Lappland. S mycken naken bergmark har jag inte sett frr i
mitt liv. Hur kan mnniskor leva och f sin brgning i en sdan
stenken?

Hon befann sig i sjlva verket i en trakt, som var helt uppfylld av en
bred, platt bergvidd. Enar och ljungtuvor, smgranar och mossa kldde
den stllvis, men stenen lg verallt i dagen.

Ju mer hon sg av landskapet, ju mer misslynt blev hon.

Vad i all vrlden har Sigrun och hennes man tnkt p, som har flyttat
till en sdan trakt? undrade hon. Frut lr de ju ha haft det bra.
Nra havet, vlbrgad frsamling, mnniskor runtom. Varfr har de
dragit sig undan till en sdan demark?

Den dr steniga trakten meddelade henne ngot av sin egen hopplshet.

Hr kan varken prsten eller ngon annan f ngot att leva av. Ja, jag
fr vl ge mig i vg hem tillbaka, om de inte har s mycket, att de kan
ta emot mig.

Just nu frefll det henne inte s vlbetnkt, att hon hade gett sig
stad till sin lskamrat Sigrun Rhnge utan att vara varken vntad eller
ombedd. Hon borde allt ha skickat ngra hlsningar genom Sigruns
frldrar eller p ngot annat stt underrttat om sin ankomst.

Herre Gud! tnkte hon, dr hon satt p skjutskrran. Alltsedan Sigrun
flyttade frn Stenbrotrsk fr sex r sen, vet jag nstan ingenting om
henne. Hon skrev ju ett par brev frsta ret, och den sommarn hon var
hemma och hlsade p sg jag henne ngra gnger, men vi gjorde just
ingenting, varken hon eller jag, fr att liva opp vnskapen.

Jag fr ju inte glmma de vackra brev jag fick frn henne, d hennes
lilla dotter var fdd. De gjorde mig stor gldje. Hon ville till och
med, att jag skulle flytta ner till henne och hjlpa henne att skta om
flickan. Men jag kunde ju inte resa frn frldrarna, och jag hade vl
ingen lust heller. Jag tyckte, att det var svrt att komma till Sigrun
som piga, och jag var rdd fr mannen. I alla fall har jag nog ngrat
mig sedan, fr nr flickan dog, s kunde jag inte lta bli att tnka som
s, att om jag hade varit hos Sigrun och hjlpt henne med barnet, s
hade det kanske ftt leva. Och Sigrun kanske tnker p samma stt.
Alltsedan den tiden har jag inte hrt ett ord frn henne.

Hon brjade knna ett starkt tryck ver brstet. Hela denna resa var
troligen alldeles verfldig.

Ja, det fr vara, som det vill, avvisade hon sin tilltagande ngslan.
Varje dag hrde jag rster och maningar, som befallde mig att fara. Jag
hade ingen ro under mina utrkningar. -- 'Frst Sigrun, Sigrun i frsta
rummet,' svarades det mig, d jag ville veta ngot om kriget och
tusenrsriket. Och nr far och mor var dda och bror hade vertagit
stugan och lmnat den usla kllarkammarn t mig, s varfr skulle jag
inte ge mig i vg och se efter om hon behvde mig? Ses, Lotta Hedman,
raska opp dig! Du har i alla fall ftt se ngot av vrlden. Du har inte
kastat bort dina pengar alldeles i ondan.

Just d hon p detta stt frskte liva upp sin sjunkande tillfrsikt,
hjde skjutsbonden piskan och pekade mot ett spetsigt, svart kyrktorn,
som hjde sig ur en trddunge.

Se dr har vi kyrkan! sade han. Nu r vi snart framme.

Strax drefter brjade vgen snka sig ner mot en smal dal. Man sg en
slingrande lv p dalbottnen, grdar, hus, krar, trddungar och en
liten vit kyrka.

Men innan de nnu voro nerkomna i dalen, hjde skjutsbonden piskan an en
gng.

Jag tror minsann, att det r prstfrun, som kommer gende hr framfr
oss p vgen.

D Lotta Hedman hrde dessa ord, tilltog trycket ver brstet, s att
hon knappt kunde andas. Allt hennes mod frsvann.

, varfr har jag gett mig ut p det hr sttet? tnkte hon. Sigrun
kanske inte en gng kommer ihg mig. Varfr har jag kastat mig ut i det
har ventyret? r det bara fr att bli frsmdd och gjord narr av?

Nr skjutsbonden, som trodde, att hon skulle till prstgrden som
tjnarinna, frgade om hon ville, att han skulle hlla in hsten, s att
hon fick hlsa p sin nya matmor, blev hon alldeles frvirrad.

Gud i himlen! suckade hon. Jag har inte lust till ngot annat n att
vnda om.

Sedan, nr Sigrun bara var ett par steg fre dem, blev ngesten s stor,
att hon inte kunde hrda ut. All tro p maningar och rster svek henne.
Hon strckte ut handen och fattade tag i tmmarna.

Vnd fr all del! ropade hon. Jag ska inte fara lngre. Jag r visst
kommen ortt.

Men de voro inte lngre borta d, n att Sigrun hrde henne och vnde
sig om. Och nr hon sg den frmmande kvinnan, som ville ta tmmarna
frn skjutsbonden, for ett litet leende ver det allvarliga ansiktet.

Men i nsta gonblick lade hon handen p hjrtat, leendet dog p
lpparna, och hon skyndade fram mot den kande.

r det du, Lotta, r det verkligen du? sade hon, och hon hade trar i
gonen.

Men nr Lotta sg, att hon grt, s kunde hon inte tro annat, n att
Sigrun tnkte p sin lilla flicka, som hade ftt d, drfr att hon inte
hade kommit fr att skta om henne.

Hon kastade sig ner ur krran, och hennes mening var att falla p kn p
landsvgen och be Sigrun om frltelse.

Men innan hon hade kommit s lngt, fngade Sigrun upp henne i sina
armar och sade, att hon var s glad, s glad att f se henne.

Och det gick upp fr Lotta, att Sigrun grt av gldje, drfr att hon
hade kommit.

Och hon blev sjlv mycket glad och tyckte, att detta var det strsta,
som ngonsin hade hnt henne. Men p samma gng tnkte hon: Vad Sigrun
mtte vara olycklig! Inte skulle hon bli s glad t att f se sin gamla
fattiga lskamrat, om hon inte vore olycklig.




PRSTGRDEN.


Det var en kvll i november, d dagarna voro korta och ntterna aldrig
tycktes kunna ta ett slut.

I hela nejden runtom Algerds prstgrd rdde stillhet och vila och
likas p sjlva prstgrden. Hstarna hade kommit hem frn arbetet och
voro instllda i stallet. Korna hade blivit mjlkade, och hnsen voro
uppflugna p sina pinnar.

I brygghuset eller, rttare sagt, i den lilla kammaren innanfr
brygghuset satt i den stilla kvllen Lotta Hedman vid sina utrkningar.
Hon hade bibeln framfr sig och penna och blck och papper och gjorde
djupa forskningar i den kra Uppenbarelseboken.

I kket inne i stora byggningen hade elden ftt slockna i spisen, och
kksan och husjungfrun sutto vid symaskinen och frskte fundera ut hur
de skulle f fason p ett blusliv, som hade kommit misslyckat frn
smmerskan, och i drngstugan lg drngen och strckte sig p en bnk
och vntade p kvllsvarden.

Prsten sjlv satt i sitt arbetsrum, men inte vid skrivbordet, utan i en
gungstol, som stod i ett hrn. Han hade lampa bredvid sig och lste i en
tidning. Nr han lyfte gonen, kunde han se in i nsta rum, dr hans
hustru hade slagit sig ner p en liten pall framfr kakelugnen. Hon
stdde hakan mot hnderna och sg in i den brinnande brasan.

Bredvid Sigrun satt den sjuke hradshvdingen, som prstens hade tagit
emot i inackordering fr att f en liten hjlp i den tunga fattigdom,
som hade lagt sig ver dem, sedan de hade flyttat till det magra
pastoratet uppe i bergstrakten. Det var en femtio rs man, som just
aldrig hade gjort annat n roat sig. Nu hade han blivit satt under
frmyndare och blivit skickad upp i obygden fr att hindras frn att
frstra det lilla, som han nnu hade kvar av pengar och hlsa.

Man kunde mrka, att hradshvdingen en gng hade haft ett litet
slaganfall, fr han var en smula sned i ansiktet och det vnstra
gonlocket slpade ner ver gat och ville inte grna hja sig, men han
var det oaktat en vacker karl med stram hllning. Han gde mycken
vrldsvana, hade gjort vidstrckta resor och var en underhllande och
intelligent man.

Han hade dragit fram en lnstol till brasan och berttade fr Sigrun om
hur det sg ut borta i det frmmande, som hon aldrig hade sett och
aldrig skulle f se, hon, som satt begraven i en liten fattig svensk
prstgrd.

Sigrun satt med sina egna tankar och oroliga nskningar och lt
ordstrmmen brusa fram ver sig. Hon nskade, att hon hade kunnat flja
med i berttelsen. Det skulle ha frstrtt hennes egen ngestfulla
lngtan, men hon frmdde inte.

Prsten lyfte p huvudet alltibland och sg p dem frn rummet, dr han
satt. Och nr han lyssnade efter, kunde han hra, att det var tal om
stora stder i de lnder, dr kriget nu rasade som vrst. Och han
tnkte, att Sigrun var bra tlig, som gitte hra p allt detta lnga
prat.

Ute i brygghuset hos Lotta Hedman hade lagrdspigan skljt ur
mjlkkrlen med varmt vatten, och sedan hon hade slutat arbetet och
brygghuset inte mer skulle anvndas fr den dagen, flyttade Lotta dit ut
med sin lampa, sitt bord och sin bibel. Och fr den stora svarta ugnen
med de vldiga inmurade pannorna drog Lotta fram rosiga sitsfrhngen,
som skylde allt det svarta och nerrkta och kom brygghuset att se ut
nstan som ett rum.

Hon hade en bekvm korgstol att sitta i, och nnu en sdan flyttade hon
ut frn sitt rum och stllde bredvid bordet. Fr Lotta var van, att
Sigrun kom ut till henne och sprkade bort en stund av de lnga
kvllarna. Ibland kom den inackorderade hradshvdingen dit ut och satt
lnge och lockade henne att tala om Sigrun, och ibland kom till och med
prsten fr att fra litet spektakel med henne och frga henne om hon
hade kommit p det klara med de sju inseglen och det ljuvliga
tusenrsriket.

Lotta Hedman hade blivit erbjuden av prstfolket att stanna hos dem fr
att skta hns och andra smdjur, men de hade sagt henne, att hon mste
nja sig med att bo i brygghuset. Hon hade tagit emot anbudet med
gldje. Sigrun hade sjlv tapetserat och satt upp gardiner t henne i
brygghuskammaren och gett henne riktigt prktiga mbler. Lotta hade ftt
ner sina tillhrigheter frn Stenbrotrsk, hon hade sin egen
mathllning, s att hon var oberoende av det andra grdsfolket, och om
kvllarna hade hon hela brygghuset till sitt frfogande. D tyckte hon,
att hon hade en hel salong att svnga sig i.

Ungefr samtidigt som Lotta flyttade frn kammaren ut i brygghuset,
lmnade drngen drngstugan och gick in i kket fr att f ngon att
tala vid. Dit hade lagrdspigan ocks kommit. Och i kket brjade man nu
prata om herrskapet och undra om inte kyrkoherden sg, att
inackorderingen var kr i hans hustru.

Han ska ju ha varit s svartsjuk om henne frut, sade lagrdspigan,
att han flyttade upp till vr socken, fr att hon inte skulle rka
ngon annan n honom. Men att hradshvdingen r kr i henne, bryr han
sig inte om.

Han tycker vl inte, att det r lnt, sade drngen. En gammal,
slagrrd karl!

I frmaket vid brasan satt den sjuke hradshvdingen som frut. Men han
talade inte mer, utan hade dragit sig upp i lnstolen och satt tyst och
funderade.

Han visste, att Sigrun inte hrde p vad han berttade fr henne. Vad
mne skulle han vlja, som skulle tvinga henne att lyssna?

Han hade talat med henne om livet ute i stora vrlden och om den roll de
skna kvinnorna spelade. Han hade talat om dem ssom de, som hade att
frsona en med tillvaron. Han sade, att mnnen blevo goda och dmjuka,
nr de mtte sknheten, frkroppsligad i en ung kvinnas gestalt. Han
hade sagt henne, att den, som gde sknhetens gva, borde anse det vara
sin plikt att lta den verka helande, frsonande, frbttrande ute bland
mnniskorna.

I sjlva verket visste han knappast om hon hade hrt ett ord av vad han
hade sagt.

Han hade lttare att dra hennes uppmrksamhet till sig, d mannen var
nrvarande. D talade han aldrig med henne, utan endast med honom.

Och d trodde han, att han tvingade henne att gra jmfrelser mellan
den erfarne vrldsmannen och den enkle prsten, mellan en man, som hade
upplevat viktiga hndelser och rkat betydande mnniskor, och en annan
man, som begravde sig i en demark, som inte studerade, som inte gick
framt, som hll p att sjunka ner till en vanlig enkel bondkaplan.

Han visste, att prsten fraktade honom. Han blev ofta behandlad
frsmdligt och retsamt av honom. Han bar detta med stort tlamod,
drfr att han frstod, att ingenting satte mannen i smre dager infr
hustrun, n att han visade sig taktls och utan finknslighet.

D hradshvdingen hade suttit tyst ngra minuter, brjade han, ssom
det ju lg nra till hands mittunder vrldskriget, att tala om Rda
korset, om dess upphovsman, om dess organisation, om tappra
sjukskterskors bragder under kriget.

Han mrkte genast, att den skna kvinnan bredvid honom blev uppmrksam,
att hon ryckte sig ls frn sina egna tankar och lyssnade.

I samma gonblick, som inackorderingen brjade tala om Rda korset,
hnde sig, att Lotta Hedman lyfte gonen frn sin bibel. Hennes tankar
voro oroliga, och hon kunde inte hlla dem samlade vid arbetet: -- Jag
undrar om Sigrun inte mer tycker om sin man, tnkte hon. Hon talar
nstan aldrig om honom. Tjnstfolket sger, att han plgar henne med
svartsjuka. Men vad som r skert, det r d, att drvidlag gr han
henne ortt. Tycker hon inte om honom, s tycker hon inte heller om
ngon annan.

Helt hastigt flg ett leende ver Lottas bekymrade ansikte.

Och den dr gamla sjuka inackorderingen ska ocks frska att gra sig
till fr henne! tnkte hon. Men det gr ingenting, fr honom frgar
ingen efter.

Det r visst en olycka att vara s vacker som Sigrun, resonerade hon.
Du har det lugnare du, Lotta.

Hon snkte gonen till bibeln och frskte att inte mer tnka p Sigrun.
-- Det mtte vl aldrig ska hnda henne ngot, eftersom jag r s
orolig, viskade hon fr sig sjlv.

Kyrkoherden satt alltjmt i sitt rum och lste vid sin lampa. Han hade
gng efter annan kastat en blick p de tv vid brasan och med strsta
likgiltighet och lugn sett dem sitta dr, liksom de  sin sida utan
minsta oro tnkte p att han satt s, att han kunde se dem. Men s med
ens mrkte han en frndring. Det var omjligt att sga vari den bestod.
Kanske att den talandes rst hade ftt en hgre och varmare klang,
kanske att den unga hustrun hade ndrat sin hllning. Kyrkoherden lade
undan tidningen, reste sig, och framtbjd, med alla sinnen p spnn,
stod han och gav akt p dem.

Den frmmande mannen fortsatte med sitt tal om sjukskterskor och
barmhrtighetens arbete under kriget. D han hade talat en stund, sg
han, att en tr kom rullande utfr den unga kvinnans kind och fll ner i
hennes kn, lg dr och blnkte en sekund och frsvann, och sedan kom
helt sakta tr p tr.

En lng stund fortsatte han att bertta utan att ltsas mrka hennes
rrelse, men pltsligen bjde han sig s lngt fram, att han nra nog
rrde vid henne.

S, att det r detta ni vill! Detta r det, som ni lngtar efter,
sade han. Ni ville vara med dr ute.

Hon knppte bda sina hnder och strckte dem emot honom.

Skulle jag inte lngta dit av hela min sjl? brt hon ut. r det inte
frfrligt att g hr och m gott och ingenting gra?

Men ni skulle ju kunna slita er ls?

Det vore ju inte ngot ortt, sade den unga kvinnan och hll upp sina
sammanknppta hnder mot den hon talade med. Kunde jag inte bli fri p
bara en liten tid? Jag r ju nd en mnniska. Jag mste ngon enda gng
f r mig sjlv.

Den sjuke mannen fattade om hennes hnder och drog dem intill sig. --
Jo visst, ni har er rtt till livet, ni som vi andra.

I detsamma hrde de steg bakom sig, sgo ett vilt ansikte i drren till
arbetsrummet och ropade bda hgt i frfran. Kyrkoherden kom rusande
fram emot dem, s vldsamt upprrd, att det inte fanns mjlighet till
ngon frklaring.

Hradshvdingen tycktes alldeles frlora besinningen. Han krp ihop i
sin stol utan att rra sig, men Sigrun kastade sig emot mannen fr att
hejda honom.

Skynda er, spring! ropade hon i detsamma, och nu satte sig ocks den
frmmande i rrelse och sprang p drren. Sjlv hll hon fast mannen ett
gonblick.

Men, Edvard, vad r det? vad kommer det t dig? frgade hon.

Han svarade inte, utan slngde henne ifrn sig. Hon fll till golvet,
sttte sig illa mot ett bordshrn och blev liggande, men utan att frga
efter henne strtade kyrkoherden vidare i den flyendes spr, ut i
frstugan, utfr trappan, bort ver grden.

Lotta Hedman, som satt i brygghuset vid sin bibel, hrde pltsligen
starka rop och slammer i drrar och tramp av springande ftter. Hon
reste sig skyndsamt, ppnade drren till brygghuset och sg ut. Tv mn
ilade frbi henne fram ver grden och frsvunno i nattmrkret.

Medan Lotta stod helt frfrad i brygghusdrren och lyssnade efter de
bortdende fotstegen, hade drngen och jungfrurna ute i kket, som ocks
de hade hrt slagen i drrarna och de hga ropen, sprungit upp frn sina
platser. Och de fingo nu se prstfrun komma invacklande till dem, med
hr och klder i oordning och ett bldande sr vid tinningen. Nr de
alla fyra skyndade fram till henne, slog hon otligt ifrn sig med
hnderna.

Bry er inte om mig! sade hon. Spring efter Edvard och den andre!
Spring och ta reda p dem, s att de inte slr ihjl varandra!

Och nr de fyra blevo stende stilla utan att i frvirringen gra vad
hon befallde, s brt hon ut i ett hftigt skrik.

St inte och se p mig! Spring efter dem, s att de inte slr ihjl
varandra!

D gav sig drngen i vg ut genom drren, och lagrdspigan, som var
stark och stor, fljde honom, men de andra tv stannade i kket fr att
ta hand om matmodern.

De satte fram en stol och bdo henne, att hon skulle stta sig ner, fr
hon stod och vacklade, som skulle kksgolvet ha gungat under henne.

Nu var det ocks slut p hennes krafter, och hon brjade klaga som ett
barn.

Hjlp mig ut till Lotta Hedman! sade hon. Hjlp mig ut till Lotta
Hedman!

De tv tjnarinnorna togo henne d under armen och frde ut henne
tvrsver grden till brygghuset.

Och Lotta Hedman, som stod i brygghusdrren, sg dem komma gende, och
hon skyndade emot Sigrun och frde henne fram till korgstolen, som hela
kvllen hade sttt och vntat fr hennes rkning.

Och jag har ingenting gjort, Lotta, sade Sigrun. Jag har ingenting
ortt gjort. Vi satt bara och talade. Han satt i nsta rum, och s
kastade han sig ver oss.

Med detsamma blev hon likblek och hll p att svimma, men Lotta stnkte
vatten p henne, och d hmtade hon sig.

Lotta skyndade sig att tvtta hennes sr och sg, att det var varken
djupt eller farligt, men det, som skrmde henne, det var, att Sigrun
knappast tycktes vara fullt redig. Hon talade oupphrligen, och hon
upprepade stndigt ett och detsamma. Och hennes rst var skrikande och
hrd och inte alls lik hennes vanliga mjuka stmma.

Det mrktes, att hon frskte tala om fr Lotta hur allt hade gtt till,
men hon kunde bara upprepa samma sak.

Och jag har ingenting ont gjort. Vi satt bara och sprkade. Han satt i
nsta rum, och s kastade han sig ver oss.

Hon darrade och ryste och sg frn den ena till den andra med vitt
uppsprrade, frskrmda gon.

Jag har ingenting ont gjort, Lotta. Vi satt bara och sprkade. Han satt
i nsta rum, och s kastade han sig ver oss.

Ack, det vet jag s vl, Sigrun, att du ingenting ont har gjort, sade
Lotta och duade henne som i forna dagar.

Du frstr, Lotta, sade Sigrun p nytt. Jag har ingenting...

Lotta frskte avbryta henne.

Jag r rdd fr att du hller p att bli sjuk, Sigrun, sade hon. Vi
ska be Malin, att hon bddar t dig, s att du fr g och lgga dig.

D Lotta sade detta, hejdades ordstrmmen pltsligt.

Nej, inte dr! Jag gr aldrig mer tillbaka till honom, sade den sjuka
helt kort och klart.

Men, kra ngeln min! sade Lotta. Det menar du inte.

Jag vill lgga mig hr, Lotta, sade hon. Jag vill ligga i din sng.
Jag knner, att jag blir sjuk. Jag vill ligga p ett stlle, dr jag
knner mig trygg.

Strax drp brjade hon med sitt:

Jag har ingenting ont gjort. Vi satt bara och sprkade. Han satt i
nsta rum, och s kastade han sig ver oss.

Hon sg p dem med sina vilda gon, liksom undrade hon varfr de inte
med intresse fljde med vad hon sade.

Lotta hll en lg verlggning med de bda tjnarinnorna. De frstodo
inte annat, n att det var bst att lta den uppskrmda hustrun f sin
vilja fram. Husjungfrun skyndade in i stora byggningen och kom tillbaka
med lakan, kuddar och tcken. Sigrun brjade nu hastigt klda av sig. De
hunno knappt f sngen i ordning, frrn hon var beredd att lgga sig.

nnu medan hon steg i sngen, skrek hon ut, s att det borde ha hrts
ver hela grden: Jag har ingenting ont gjort. Vi satt bara och
sprkade. Han satt i nsta rum, och s kastade han sig ver oss.

D hon vl hade kommit ner under tcket, gav hon Lotta Hedman en
befallning med sin vanliga rst.

Du fr inte g och lgga dig, Lotta. Du ska sitta dr ute vid bordet
och lsa i din bibel. Och du ska inte lta ngon i vrlden ta mig bort
hrifrn.

S blev det. Lotta satte sig vid sin bibel, och kksan och husjungfrun
gingo in i huset fr att se hur dr stod till.

Strax drp kom en av dem tillbaka och frklarade, att det inte hade
skett ngot sdant, som man kunde ha fruktat. Den frmmande hade kommit
undan, kyrkoherden, hade under frfljandet strtat ner i ett dike, och
man trodde, att han hade brutit ett ben. Det var illa nog, men nd inte
p lngt nr det vrsta, som kunde ha hnt.

Sigrun hll nnu p att ropa ut sin frklaring, men d Lotta flera
gnger hade berttat, att ingen strid hade gt rum, s tycktes hon lugna
sig och sjnk i smn.




FRBEREDELSER.


Mnniskor, som p ett eller annat stt ha ftt knnedom om den
beklagansvrda hndelse, som ngon vecka senare timade i Algerds
prstgrd, vilja grna kasta all skulden p Lotta Hedman.

Om inte den unga prstfrun hade haft omkring sig en sdan dr verspnd
varelse, som frvred huvudet p henne med sina syner, skulle det inte ha
skett ngon olycka, sga de.

Men detta r verkligen att gra Lotta Hedman ortt. Hon har aldrig i
hela sitt liv, varit mer stilla, mer sansad n under denna tid. Hennes
vnner i den andra vrlden lmnade henne i okunnighet, s att hon inte
hade den ringaste aning om vad som frestod.

Man frstr ju, att den frsta natten, d hon satt och vakade ver
Sigrun, mste hon ha knt stor oro och ngslan. -- Hur ska detta
sluta? frgade hon sig gng p, gng. Hur ska dessa tv mnniskor
kunna brja att leva tillsammans p nytt? Sigrun r ju alldeles
frskrmd, och han  sin sida mtte ha mist allt frnuft och farit fram
som ett vilddjur.

Men det var ju i alla fall endast svartsjuka, trstade hon sig sjlv.
Och fastn Sigrun r lite rdd fr honom, s mrks det nog, att hon
hller av honom. Bara krleken finns kvar, s kan den skert fra dem
tillsammans igen.

Framemot klockan ett p natten ppnade Sigrun gonen, satte sig frvnad
upp i sngen och sg p den ovana omgivningen. Hon tycktes litet
frvirrad till en brjan, men sansade sig hastigt och sade till Lotta
med fullkomligt lugn rst:

Nu kan du g och lgga dig, Lotta, men du ska inte slcka lampan, och
du fr inte ta av dig klderna. Du mste vara till reds att frsvara
mig.

Drp sjnk hon ner p kudden och fll i smn p nytt. -- Hon r rdd
nnu, men hon var fullt redig, tnkte Lotta Hedman. Tack och lov! I
morgon r hon kry igen.

Hon gjorde, som hon hade blivit tillsagd, lade sig p en liten
utdragssoffa och sov nda till sju, d hon steg upp fr att g till
lagrden och skta om sina smdjur. Men d hon ppnade drren, ropade
Sigrun henne tillbaka.

Hon grt och darrade, drfr att Lotta hade mnat lmna henne. terigen
var hon djupt upprrd, och d Lotta sade henne, att kyrkoherden var
skadad och inte kunde rra sig, var hon ur stnd att fatta detta.

Det blev fr Lotta att stlla sig i fnstret och spana ut i det gr
hstmrkret, tills lagrdspigan kom gende. Hon mste ropa in henne,
sga, att prstfrun nnu var mycket sjuk och inte kunde lmnas ensam
samt be henne verta Lottas sysslor fr denna morgonen.

Av lagrdspigan fick hon hra nyheter. Hradshvdingen hade alls inte
kommit tillbaka. Han hade tagit sin tillflykt till kyrkvrdens, som
bodde ett stycke sder om prstgrden. Dr hade han stannat ver natten,
och nu p morgonen hade kyrkvrdens drng kommit fr att hmta hans
saker.

Det vllade ingen sorg. Alla mnniskor voro glada ver att den mannen
var borta frn grden.

Och med prsten stod det verkligen illa till. Han trodde sjlv, att det
ena benet var brutet. De hade telefonerat till doktorn, och han hade
lovat komma fram p dagen.

S gr det, nr man inte far fram som folk, sade lagrdspigan. Vi
visste ju allesamman, att inackorderingen var kr i frun, men en skulle
vl vara tokig fr att tro, att hon brydde sig om en sn dr gammal
sjukling.

Lotta Hedman  sin sida var inte srdeles ledsen ver det dr
benbrottet. Kyrkoherden skulle bli tvungen att hlla sig vid sngen,
Sigrun skulle f tid p sig att vervinna sin frskrckelse. Lotta var
frdig att anse det fr en Guds ndefulla skickelse.

Tack och lov! suckade hon. Nu gr allt bra. De blir kanske
lyckligare n frr, nr detta r verstndet.

Litet senare p morgonen kom kyrkvrdens pojke smygande med ett brev,
men Lotta Hedman skickade honom tillbaka med brevet oppnat.

Eljest var det en stilla och lugn dag. Sigrun steg inte upp, utan sov
timme efter timme. Och det var inte bara hon, som sov. Hela grden
tycktes ha frsnkts i samma slummer som matmodern.

Hr r s tyst i dag, att en blir hemsk till mods, sade kksan och
husjungfrun, d de kommo ut i brygghuset fr att frga efter matmodern.
Det r, som om ngon skulle ligga och d.

Kyrkoherden skickade efter Lotta fr att f hra hur det stod till med
hustrun. Och Lotta gick in till honom och sade, som sanningen var, att
Sigrun bara lg och sov, att hon inte hade ngon feber, och att det
lilla krossret i pannan inte var ngot att tala om.

Men d han freslog, att Sigrun skulle flytta in i stora byggnaden, sade
Lotta bestmt nej. Det var bst, att Sigrun stannade, dr hon nu var.
Hon var s sklvande och uppskrmd.

Hon r vl rdd fr mig, sade mannen.

Hans ansikte uttryckte ett stort lidande. Det var inte bara det avbrutna
benet, som smrtade honom.

Hon kommer tillbaka sjlvmant, bara hon fr igen krafterna, sade Lotta
hastigt.

Den sjuke suckade. Hon kommer aldrig tillbaka till mig, sade han,
aldrig till mig. Hon fr aldrig mod att komma tillbaka.

Lotta Hedman hade inte vntat, att hon skulle knna medlidande med den
mannen, som hade rivit snder hennes skna ungdomsdrmmar. Men nu
frskte hon i alla fall att trsta honom.

, nog ska lyckan vnda tillbaka till det hr huset, sade hon.

Hon hade verkligen ingen tanke p att skilja man och hustru. I stllet
gjorde hon allt, som i hennes makt stod, fr att frsona och terfrena.

D doktorn kom lngt fram p dagen, sade han ungefr detsamma om Sigrun,
som Lotta: att hon inte hade ngon srskild sjukdom, att hon skulle bli
bra, bara hon fick komma till ro. Hon hade ftt sina nerver frstrda,
och nu hade det kommit till ngot slags kris.

De skulle vara varsamma med henne. De fingo inte sga emot henne, hon
skulle inte anstrngas. Man fick inte vertala henne att freta sig
annat n det, som hon knde lust fr.

Jag kan inte rtt frst mig p detta fallet, sade doktorn. Fr det
kan frhlla sig p helt annat stt. Det skulle vara mjligt, att fru
Rhnge rkat ut fr ngon smitta, och att hon ligger med fret inom sig
till en sjukdom, som kommer att bryta ut hastigt och svrt. Men detta
kan jag inte nu ge besked om.

Lngre fram fick Lotta mycken hjlp av dessa doktorns ord, som hade
blivit hrda av flera p grden. Hon frvnade sig d ver att de hade
blivit sagda och trodde, att det hade skett p en hgre tillskyndelse.

En hel vecka frgick p samma stt. Varje dag kom ett smygande bud frn
gsten hos kyrkvrden och blev tersnt med ofrrttat rende. Varje dag
kallades Lotta in till kyrkoherden fr att avge sin rapport. Varje dag
lg Sigrun och sov frn morgon till kvll.

D Lotta eftert tnkte p detta sovande, sade hon till sig sjlv: Det
var ngot inom henne, som visste vad som frestod henne. Hon sov inte,
drfr att hon var matt och trtt. Hon lg och samlade krafter.

ven de stunder, d den unga frun var vaken, lg hon stilla och tyst.

D drog hon samman gonbrynen, och ibland nickade hon med huvudet, ssom
sade hon ja till ngot, som hon freslog sig sjlv. Lotta tnkte nog,
att hon lg och gjorde upp sina framtidsplaner, men nnu s lnge hade
hon ingen kunskap om dem.

En dag bad Sigrun, att Lotta skulle g in i prstgrden och hmta sju
hundra kronor, som hon hade liggande i en byrlda. Det r alltsammans
mitt eget, sade hon. Jag har sparat ihop de pengar, som jag har ftt
frn frldrarna p mina fdelsedagar. Du kan frst, att jag r rdd om
dem, och jag tycker, att det r ngsligt, att de ska ligga dr inne i
det tomma huset.

Lotta tyckte, att detta var alldeles rtt, och gick efter pengarna.

En annan dag lngtade Sigrun efter ngot att lsa, och Lotta hmtade en
tidning. Hon lg en lng stund och lste annonser om ngbtar och
jrnvgsturer. Sedan lade hon bladet ifrn sig. Lotta fste sig inte vid
detta, d det skedde. Eftert kom hon ihg det.

Under denna stillsamma vecka hade det blivit vinter p allvar. Det rdde
inte ngon vidare kyla, men det hade kommit s pass mycken sn, att
marken var vit. Det hade till och med blivit sldfre.

Detta vita utanfr fnstren, som pminde Sigrun om hembygden med dess
lnga vintrar, tycktes ha ett upplivande inflytande p henne. Samma dag,
som den frsta snn kom, steg hon upp och kldde sig.

Det var rtt, ngeln min, sade Lotta Hedman. Du kommer frr till
krafter, om du frsker att sitta oppe lite. Nu tror jag skert, att jag
ska f dig frisk till jul.

Den unga kvinnan hejdade sig mitt i pkldseln.

r det jul snart? sade hon. Jag hade glmt, att det ska bli jul. Hon
berrdes tydligen obehagligt av att bli pmind om den stundande
hgtiden. Omjligheten att under julen inte leva under hemmets tak
tycktes ha slagit henne. Om ngot ska gras, mste det ske fre jul,
mumlade hon. Jag fr lov att vara frdig fre jul.

Lotta Hedman, som hrde orden, trodde, att det var frga om ngon
julklapp, som mste vara frdig till julafton.

En kvll berttade Lotta Hedman fr Sigrun om den mannen, som hon hade
rkat p tget. Hon beskrev hans utseende, hans milda, vlljudande,
rst, hans dmjukhet. -- Han var mycke vnlig emot mig, sade hon, men
just som jag fick en av mina syner, sprang han ifrn mig.

Vad var det fr en syn? frgade Sigrun.

Det var ngot lngt norrifrn, sade Lotta. Jag sg en ismark och ett
svart tlt och en lng slde.

Sigrun lg tyst och frskte samla sina minnen.

Vet du, Lotta, du r mrkvrdig, sade hon om en stund. Det kan inte
vara ngon annan n Sven Elversson, som du har rkat p. Han sg sdan
ut, som du beskriver, och det vore just likt honom att springa sin vg,
d du brjade se ngot, som pminde om isflt och polarfrder.

Vem r Sven Elversson? frgade Lotta.

Sigrun vaknade en smula ur sin slhet och berttade fr Lotta en del av
Sven Elverssons historia.

Jag skulle just nska, att jag visste var han nu finns, sade hon till
sist. Han var en mycket god man, men mycket olycklig. Jag tror, att han
knde sig s fraktad, s nertrampad, att han ansg det tillhra honom
att taga sig saker, som andra hllo sig fr goda att gra. En gng lt
han stnga in sig i cellen hos en mrdare fr att locka honom att
beknna. Han gifte sig med en smskolelrarinna, som var en av de
fulaste mnniskor jag har sett. Det var vl ocks p grund av hans
dmjukhet. Nr vi bodde i Applum, talade alla mnniskor om honom, men
han flyttade drifrn fre oss.

Lotta Hedman pminde sig reskamratens milda rst och det stora
frtroende han hade ingivit henne.

Du kan vara viss om att Gud frehar ngot med den mannen, sade hon.
Om jag bara hade haft reda p detta, d jag trffade honom!

Jag nskar, att jag visste var han vore att trffa, sade Sigrun. Alla
elndiga och hjlplsa brukade vnda sig till honom. Det har varit s
tyst om honom, sedan han flyttade frn Applum. Han har vl gmt sig
undan p ngon plats, dr man inte knner till hans historia.

Den kvllen, d de sprkade om Sven Elversson, var Sigrun ter uppe och
kldd. Hon hade till och med kommit ut i brygghuset. Lotta hade flyttat
ut bord och korgstolar, den ofantliga ugnen doldes av de rosiga
frhngena. Husjungfrun hade gjort i ordning en liten tebricka till
Sigrun och Lotta. Man hade det s trevligt, som det grna var mjligt.

Men d husan frgade om inte frun nu knde sig s stark, att hon kunde
flytta in i stora byggningen, svarade Sigrun genast:

Jag vet inte hur det gr med mig, Malin. Jag tror, att jag hller p
att bli riktigt sjuk. I kvll har jag ont bde i hals och huvud. Jag har
blivit rd ver kroppen. Jag hller p att f ngon utslagssjukdom.

Varfr sger hon s? tnkte Lotta. Hon r alldeles frisk. Hon har
alls inte ngot utslag.

Men hon funderade ut, att hennes vn ville frebygga allt tal om att hon
skulle fira julfesten i det egna hemmet. Hur ska detta g? undrade
Lotta med nyvaknad oro. Ska hon aldrig komma ifrn frskrckelsen fr
mannen? Ack, det har alltid varit s med henne! D hon en gng har
blivit skrmd fr ngon, finns det ingen mjlighet att f henne lugn.

Nr man bara tnker p att hon, som r s ivrig att f skta sjuka,
inte gr in i huset och vrdar honom, att hon knappt frgar efter om han
r bttre! Det r riktigt dliga tecken.

Hon satt och betraktade sin vn. Sigrun frefll s dr matt och
bortkommen, som folk brukar, d de ha legat till sngs ngra dagar.

Vad r det fr olycksde, som fljer henne? tnkte Lotta. Varfr ska
hon, som r ren och oskyldig, fin som den finaste och skn som den
sknaste, sitta hr i ett rum, som inte r stort bttre n ett uthus?

Det gick verkligen inte bra ihop: den unga prstfruns frfinade sknhet
och brygghusets nakna timmervggar, grova brdgolv och sotiga tak.

Sannerligen gr det mig inte ont om bde honom och henne, tnkte Lotta
Han har det inte heller fr roligt, dr han ligger p sitt plgolger
och lngtar efter henne.

Det lg sorgsenhet i luften. Om en stund sg Lotta, att hennes vn slog
hnderna fr ansiktet och brjade vagga fram och tillbaka.

Om jag vore dd! klagade hon. Det vore det bsta. Om jag nd kunde
f d!

Det blir ju fr tungt och trkigt fr dig, Sigrun, att bo hr ute i
brygghuset, sade Lotta hastigt. I morgon tror jag att vi tar och
flyttar in till dig.

Sigrun for upp. Hennes ansikte blev grblekt.

Vad menar du? Vad r det du sger? Har han mutat dig?

Men, jag tror sannerligen, att du r alldeles frryckt, Sigrun.

Ja, det r s, Lotta. Jag r frryckt, jag r frstrd av skrmsel. ,
du vet inte hur jag har haft det.

Hon brjade bertta. Inte mycket, men bara s, att den andra skulle
frst. Hur ska jag kunna g tillbaka till detta? sade hon.

Men det r ju nd bara bevis p att han tycker om dig, Sigrun.

Jag tycker om honom, sade Sigrun. Jag har aldrig, aldrig, hr du,
Lotta, varit otrogen mot honom med s mycket som en tanke, men han har
aldrig litat p mig, och det gr mig ont. Det gr mig mer ont n ngot
annat.

Lotta Hedman sade ngot om att svartsjukan var sdant, som hrde
ungdomen till. Den frsvann av sig sjlv, d mnniskorna blevo gamla
tillrckligt.

Nej, sade Sigrun, den frsvinner inte hos honom. Den r ett arv, alla
i hans slkt r p det sttet. Tror du inte, att han har lovat mig gng
p gng att lgga bort den? Men vad har det hjlpt? Vi flyttade hit opp
i demarken, fr att han skulle f ro. Nu ser du hur mycke vi har vunnit
p den saken.

Du tror kanske, att jag inte har medlidande med honom? Ingen vet bttre
n jag hur han plgas. Och han gr tillbaka, Lotta, han predikar smre,
och han frlorar alla intressen. Det r frfrligt synd om honom.

Men det r ocks synd om mig. Jag har blivit frskrmd. Han har nu s
mnga gnger kommit mig att frukta fr honom, att allt mitt mod r
borta. Du fr lgga bojor p mig och slpa mig dit in. Men du frstr
inte sdant.

Men om du inte kan g tillbaka, sade Lotta, vad ska du d gra?

Den unga frun reste sig.

Vi ska g och lgga oss, Lotta, sade hon med ett litet bittert skratt.
Klockan gr p elva, och du ska opp tidigt i morgon och ge mat till
dina djur.




FLYKTEN.


Nsta dag lg Sigrun till sngs. Hon hade ont i halsen, sade hon. Ingen
mer n Lotta fick komma in till henne. Hon bad Lotta frbereda hennes
man p att hon skulle komma att ligga lnge sjuk.

Hon lg ocks hela dagen. Frst d kvllsvarden var ten och grdsfolket
hade gtt till vila, steg hon upp, kldde sig och kom ut till Lotta i
brygghuset.

Knner du dig bttre nu?

Hon smlog. -- Ja, Lotta, mycket bttre.

Lotta hade haft en svr dag. Hon hade brjat frst, att Sigrun tnkte
p att lmna hemmet. Och hon undrade hur hon skulle kunna avstyra denna
olycka.

Jag har tnkt p en sak, sade Lotta, jag tycker, att du borde fara
hem till Stenbrotrsk ver julen. Det skulle vara bra mycke bttre och
mer passande n att stanna hr i brygghuset.

Sigrun syntes inte alldeles ohgad. Hon sade nej frst, men d Lotta
brjade tala om den hrliga julhelgen i prostgrden, frefll det, som
om hon skulle anse frslaget vrt att tnka p.

Det blev sent denna kvll ocks. Sigrun satt tyst och grubblade p
ngot, som hon inte kunde komma p det klara med, och Lotta tordes inte
stra henne.

D klockan var ngra minuter ver elva, rycktes drren upp, och en
mnniska kom instupande, gick ett par steg och sjnk sedan ner p
golvet, lg dr p kn, med framrckta hnder.

Finns det mnniskor hr, s hjlp mig! ropade hon, Jag r s sjuk.
Jag r s sjuk. Jag har eld i kroppen.

Nu var det slut med Sigruns trtthet och kraftlshet. I nsta gonblick
var hon framme hos kvinnan. Hon lyfte upp henne, s att hon kom upp p
sina ben, lade armen om henne och stdde henne.

Kom med mig! sade hon med mild rst. Kom fr all del med mig fram
till lampan, s att jag fr se vad som fattas er!

Kvinnan stod dr huttrande och skakande av feber. Hon kunde inte lyfta
ftterna, utan hasade sig framt. Hon skulle ha fallit gng p gng, om
inte Sigrun hade hllit henne uppe.

D hon hade ftt den sjuka fram i lampskenet, sg hon, att hennes
ansikte var uppsvllt och vanstllt till yttersta grad. Ttt, ttt
vertckt med mrka, bristande varbildningar! Och p samma stt var det
med hnderna.

Lotta! sade Sigrun med lg, darrande rst. Vad r detta?

Men Lotta behvde inte svara. Sigrun frstod lika vl som hon vad det
var fr en sjukdom.

Hon visste vl ocks, att det var ddsfara att vidrra den fattiga
vandrerskan, men hon brjade beslutsamt rycka av henne klderna, och
medan Lotta Hedman gjorde i ordning sngen och bredde ut rena lakan,
svala och slta fr den heta, mmande kroppen, satte Sigrun p henne
rent linne, och snart hade de den kvidande och huttrande utstrckt p
bdden.

Sedan sutto de dr och mkade henne, medan hon vred sig och vndades.
Sigrun frskte bjuda henne vatten, men hon tycktes inte kunna svlja.
Prstfrun vnde d tillbaka till Lotta, och de sutto hand i hand,
frskrmda och tysta infr makten hos den frfrliga sjukdomen.

Om en stund drogo de andan lttare. De tyckte sig mrka, att den sjuka
blev mer stilla, att hon led mindre.

Och om n en stund, en knapp timme sedan hon var inkommen till dem, blev
hon alldeles lugn och orrlig. De flmtande andedragen avstannade.

De tv vnnerna reste sig upp, lade den dda till rtta i sngen och
krpo sedan ihop som frut, ttt intill varandra, liksom frstenade
infr det dda, frfrliga ansiktet.

Om ngra dar ska jag se ut p samma stt, tnkte bde Sigrun och
Lotta. Jag ska se ut som den dr. Ingen ska knna igen mig. Ingen ska
veta, att detta r jag.

Vem kan hon vara? sade Lotta viskande, och Sigrun svarade p samma
stt, att hon mste vara ngon fattig vandrerska utan hem.

Hennes klder var inte precis dliga, sade hon, men mycket slitna.
Kngorna r vta och utgngna. Hon har vandrat lnga vgar i snn.
Sjukdomen har kommit ver henne p landsvgen. Hon har irrat omkring i
feberyrsel borta p de de vidderna. Det var vl ljusskenet frn vr
lampa, som ledde hit henne.

terigen sutto de tysta och stirrade p den dda. Och nu var det, som
den frskrckliga tanken vaknade hos Sigrun.

Om det vore jag, som lg dr! tnkte hon frst. Varfr skulle jag
inte kunna stlla s, att det blir jag, som ligger dr? fortsatte hon
att tnka.

Det var, som om Lotta Hedman skulle ha hrt hennes tankar. Hon vnde sig
mot Sigrun och stirrade frskrckt och andlst p henne.

Det r ingen, som vet vem hon r, sade Sigrun med en rst, som inte
lngre var lg och viskande, utan fast och bestmd. Ingen vet var hon r
kommen ifrn. Ingen kan ha sett henne komma in till oss. Hon r en
fattig vandrerska utan hus och hem.

Lotta satt tyst. Hon ville inte frrda vad hon misstnkte. Om Sigrun
inte hade sina tankar t det hllet, var det bst att tiga. Sigrun
fortsatte p samma stt.

Du frstr vl, Lotta, att detta r smittkoppor. Nu ligger den dda i
min sng, den och hela huset mste rkas, och vi fr inte bo kvar hr.
Vi mste flytta in i prstgrden. Och det kan ju hnda, att jag r
smittad och dr av sjukdomen, och d vore ju allt gott, men det kan
ocks hnda, att jag fr leva, och d r jag inne i mitt gamla elnde.

Men det blir bttre nu efter det svra, som ni har ftt g igenom,
sade Lotta ivrigt. Din man frstr, att han har gjort dig ortt. Han
kommer att ta sig bttre till vara.

Sigrun reste sig, tog lampan och flyttade ut den i brygghuset.

Vi ska inte stra henne dr inne, sade hon.

Ni har s mnga goda r framfr er, fortsatte Lotta. Bara ni blir
lite ldre, s fr ni ro. Och han r ju en s prktig och duglig och
framstende man.

Sigrun stod i fulla lampskenet, och Lotta Hedman kunde inte lta bli att
frvna sig ver henne. Hon hade p ett par minuter ftt tillbaka hela
sin sknhet, och det var inte nog med det. Det lg glans och hghet och
makt ver henne. Ovillkorligen knde Lotta, att Sigrun var frmer n
andra mnniskor, att hon mste skyddas och lskas framfr alla andra.

Lotta, sade Sigrun, du frstr vl, att det var fr detta, som du
blev hitsnd frn Stenbrotrsk? Det var, fr att du skulle komma och
hjlpa mig med detta.

Det var att tala ett sprk, som Lotta frstod, men hon lt sig inte
vinnas s ltt.

Det kan likasvl frhlla sig s, ngeln min, att jag har kommit hit
fr att hindra dig, framkastade hon.

Sigrun lt Lotta stta sig ner i den ena korgstolen, sedan lade hon sig
p kn framfr henne, tog hennes hnder och sade med en rst, som var
brddfull av vertygelse:

Jag lovade Edvard en gng, att ingenting utom dden skulle skilja oss
t. Och det r frdenskull, som jag inte har lmnat honom frut. Och
hela veckan har jag bett Gud, att jag skulle f d, hellre n att jag
skulle behva svika mitt lfte. Nu, nr jag r frskrmd fr honom och
mste g, s har det nd hllit mig tillbaka. Du frstr, Lotta.

Lotta nickade motvilligt.

Och nu, Lotta, nu har Gud hrt mina bner. Han har skickat dden till
mig. P detta stt kan jag g utan att bryta mitt ord. Att inte du,
Lotta, frstr, att detta r Guds vilja!

Jag vill inte hra mer av det hr, Sigrun, sade Lotta och gjorde ett
frsk att resa sig ur korgstolen, men matmodern hll henne tillbaka.

Det r Gud sjlv, som hjlper mig, Lotta, sade hon. P det hr sttet
kan jag g utan att gra Edvard olycklig. Ja, jag menar inte, att han
inte kommer att srja mig ett r eller kanske tv, men det blir ingen
bitterhet i sorgen. Men om jag skulle rymma frn Edvard? Tror du, att
han skulle lta sig nja? Han skulle ska efter mig, och nr han funne
mig, s skulle han kanske dda mig. Eller om jag bleve skild frn honom?
Han skulle grma sig till dds. Men om jag ginge bort ur livet... Det
vore bara en sorg. P dden behvde han inte bli svartsjuk. Frstr du
inte, Lotta, hur mycket bttre detta vore fr honom n ngot annat?

Fr honom, sade Lotta, det kan vara, men fr dig?

Fr mig, sade den unga kvinnan med ett leende, som var som ett
tersken frn himlen, fr mig r allt gott, som r gott fr honom.

Det bsta fr honom vore att f behlla dig, sade Lotta envist.

Det r detta jag inte kan, utropade Sigrun med frtvivlan i rsten.
Du vet inte vad det vill sga att stndigt vara vaktad, att aldrig ha
ngon frihet. Du vet inte hur det r med alla dessa frskrckliga scener
och uppgrelser och lften om bttring, som aldrig hlles, och
misshumret och ledsnaden. Du vet inte hur det r att jmt g och
frukta, att det ska ske ngot frfrligt. Du vet inte hur det r att
jmt ndgas smyga och ljuga, fastn man intet annat gr n det, som r
riktigt och rtt. Du vet inte hur det r, annars skulle du inte uppmana
mig att g tillbaka.

Nej, sade Lotta Hedman, nej, ngeln min. Jag visste ju inte, att du
har haft det s svrt. Du har aldrig talat om detta frrn igr och nu.
Men finns det ingen annan utvg?

Den unga kvinnan reste sig upp. Hon sade med djupt eftertryck:

Det finns en utvg. Den r mig snd av Gud, men Lotta Hedman vill inte
tillta, att jag begagnar mig av den.

Ingen kan beskriva den rent av frkrossande makten av Sigruns sknhet,
d hon sade ord sdana som dessa. En trollkraft utgick ifrn henne, som
hon var vl medveten om, och som hon aldrig torde ha utvat s
skoningslst och s segerrikt som denna natt.

Jag vill ju ingenting ortt gra, Lotta, fortfor Sigrun. Jag vill
resa ut i kriget och hjlpa de srade. Hela min hg str efter detta.
Jag blyges ver att g hr hemma och ingen nytta gra. Du vet, att det
r detta, som jag har lngtat efter i hela mitt liv. Gud har hjlpt mig,
Lotta. Varfr vill inte du hjlpa mig?

Vad kunde den stackars Lotta Hedman sga? Hon hade aldrig lskat Sigrun
s som denna natt. Hon gjorde nnu motstnd, drfr att hon visste, att
hennes man tillhrde en familj av sjlvmrdare. Kanske att mannen skulle
dda sig, om han frlorade hustrun. Hur som helst, vgade hon ingenting
sga om detta till Sigrun. Hon trodde, att det endast skulle stegra
hennes fruktan fr honom.

Men du har ju dina frldrar, var allt, vad hon kunde hitta p att
sga.

Jag r smittad av koppor, sade Sigrun. Jag kan inte resa hem till
frldrarna.

Hon gick fram till Lotta och satte p nytt ner henne i korgstolen.

Lotta, jag r s olycklig, sade hon. Alla mina dagar r mig en plga.
Ska jag behva lida p det sttet genom hela mitt liv?

Men, Sigrun, att du vill gra oss alla sdan sorg!

Sorg, sade Sigrun, sorg? Vad r det? Att srja ver en dd! Vad r
det? Vad r det mot att srja ver en levande? Jag r tvungen att gra
det fr Edvards skull, Lotta. Minns du inte vilken man han var, d jag
frst rkade honom? Han var behrskad, lycklig, ivrig att g framt. Han
var en god predikant, hans frsamling lskade honom. Nu -- ser du inte
hur han frndras? Han gr under hr i fattigdom och ensamhet. Jag mste
bort ifrn honom, Lotta. Om jag vore dd, d skulle han ska sig till en
annan frsamling. Han skulle bli allt det, som han hade utsikt att bli,
d han var nog olycklig att rka mig.

Du kan aldrig f mig att frst, att du behver gra ngot s
frfrligt.

Sigrun hjde p axlarna.

Jag vill inte heller inbilla dig, att jag gr det bara fr hans skull.
Jag gr det, drfr att jag r olycklig och behver bli fri frn min
olycka. , Lotta! Nr jag inte fr d riktigt! Jag vet, att det vore
det bsta. Men nst detta r det bst fr mig, att jag fr frsvinna.
Jag gr under, jag blir vansinnig. Jag r kanske vansinnig redan nu.

Men du vill vertala mig att stlla s, att jag aldrig mer kan f se
dig? sade Lotta i sin frtvivlan. Hon hade inte mnat tala om sig
sjlv, men hon mste anvnda alla motskl, som funnos.

Varfr skulle du inte kunna rka mig, nr bara ngot r r gnget?
sade Sigrun. Hr nu hur jag har tnkt stlla fr mig! Jag gr till fots
de frsta milen, tills jag kommer in i en socken, dr ingen knner mig.
Dr bestller jag skjuts till nrmaste jrnvgsstation. Jag tnker flja
med tget till Gteborg, och drifrn reser jag till Amerika. I Amerika
ska jag ge mig in i en sjukskterskekr, och med den fljer jag sedan ut
i kriget. Du ser, att det r ingenting omjligt. Och nr ngot r har
gtt, skriver jag efter dig.

Du ska inte frska att locka mig, sade Lotta. Jag kan inte ljuga s,
som jag skulle bli tvungen att gra.

Sigrun sade med obeskrivlig bitterhet:

Jag har mst ljuga var dag, alltsedan jag gifte mig.

Lotta Hedman knde sig sndersliten. Hon var betagen av medlidande. --
Lt henne f, som hon vill! tnkte hon. P samma gng var hon s utom
sig av ngslan ver det svra, som Sigrun ville beg, att hon brjade
grta.

Gud ville hjlpa mig, men Lotta Hedman ville inte, sade Sigrun.

Men, Sigrun, ropade Lotta och slngde bort en tr med baksidan av
handen, ska du tvinga mig att lta dig frstra dig sjlv? Du vill gra
ngot, som r s frfrligt, att jag ryser fr blotta tanken p det. Du
ska inte mer bra ngot namn bland de levande. Du vill ge dig ut i
vrlden utan vnner, utan frldrar, utan att s mycket som kunna tala
om varifrn du r kommen. Det blir elnde, om du lyckas, och skam och
skada, om du blir upptckt.

Dessa ord voro alldeles frspillda. Den unga frun var lika fast besluten
som frut. Men hon slutade upp med att bedja och vertala. Hon brjade
hota.

Kom ihg en sak, Lotta! Om du inte i natt hjlper mig p det hr
sttet, gr jag i morgon till honom, som sitter och vntar p mig hos
kyrkvrden.

Det gr du aldrig, sade Lotta.

Jag gr vad som helst. Bara inte tillbaka i det gamla.

Innan Lotta hann svara p detta, intrffade ngot.

De hrde steg nrma sig brygghuset, frsiktiga, men tunga och tydliga
steg. Stegen stannade inte vid ingngen, utan fortsatte runtom huset.
Ett par gnger hrdes de ter. S dogo de bort.

Sigrun gjorde ett tecken t Lotta, och denna skyndade fram till ett
fnster, bjde undan gardinen och sg ut i den snljusa natten.

Det var grdsdrngen, sade hon.

Den vackra kvinnan rtade upp sig. gonbrynen drogo sig samman, huvudet
hjdes, gonen snde en frkrossande blick t ngon, som inte fanns
tillstdes.

En sdan dr tur har han gtt varje natt, sade hon, alltsedan jag
flyttade hit ut. Han r tillsagd av sin husbonde. Han gr hr och vaktar
p mig. Han ska lyssna efter om jag har ngon lskare hos mig.

Lotta sade ingenting. Hon brjade p att ge upp allt motstnd.

Du tror, Lotta, att Edvard ska bli annorlunda. Dr ser du! Har han mer
frtroende till mig nu n frut? Han lter sin drng g och spionera p
mig.

Hon hade hjt rsten. Det frolmpande i mannens misstro srade henne i
varje fiber av hennes varelse.

Det kan aldrig bli bra mellan dem efter detta, tnkte Lotta. Jag
tror, att han har ddat krleken hos henne. Det r s gott, att hon
gr.

Detta var det, som kom Lotta Hedman att ge upp motstndet. En pltslig
vertygelse, att Sigruns krlek var slocknad eller hll p att slockna,
fastn hon inte sjlv ville erknna det, kanske inte en gng visste det.

Hon upphrde att sga emot. Hon sade aldrig ja, men hon upphrde att
sga emot.

Det gick en stund under hastiga frberedelser. Sigrun lade av sig sina
ringar och lnade en omgng klder av Lotta. Litet underklder och de
sju hundra kronorna packade hon ner i en skinnvska, som ocks var Lotta
Hedmans tillhrighet. Kappa och huvudduk fick Lotta ocks best. Alla
Sigruns klder mste finnas kvar. Nr hon var nstan frdig, stannade
hon framfr Lotta.

Du frstr nog, Lotta, att allt detta r sammanfogat av Guds hand. Var
nu inte ngslig varken fr dig eller fr mig sjlv!

Hennes mod och sinnesnrvaro voro p sitt stt beundransvrda. Det fanns
varken tvekan eller rdsla hos henne.

D allt var klart, hade hon nd en svr stund.

Det r allt s mycke krt, som jag lmnar efter mig, sade hon. Trarna
kommo strmmande, och hela vikten i det fr alla tider avgrande steg,
som hon nu skulle taga, tycktes st klar fr henne.

Nu fr jag aldrig mer se den lilla tavlan ver Stenbrotrsk prstgrd,
som har varit mig en s stor trst. Och medaljongen med min lilla
dotters portrtt trs jag inte heller ta med mig.

Den tycker jag du kan ta i alla fall, sade Lotta. Men du behver ju
inte g, tillade hon.

Och, Lotta, du vet det r en av korna, som jag tycker s mycke om. Ge
henne lite gott foder, nr du kan komma t!

Hon gick mot drren.

Glm inte, Lotta, att d min novemberblomma slr ut, s ska du stlla
den p Edvards skrivbord!

Drefter kysste hon Lotta Hedman fr frsta och enda gngen och gick sin
vg.

                               *

Sigrun hade inte varit borta s lnge som en kvart, d Lotta Hedman
terigen hrde steg utanfr brygghuset. Det var ltta och varsamma steg,
inte grdsdrngens tunga trampande, och hon tnkte, s snart som hon
hrde dem: En sdan lycka! Gud vare lov och tack! Sigrun kommer
tillbaka.

Men inte frr hade hon dragit ifrn regeln och ppnat, n hon stod ga
mot ga med en frmmande karl. Man frstr vad den stackaren skulle bli
rdd. Aldrig i sitt liv hade hon knt sig s brottslig och syndmedveten.

Oj, oj, Lotta! tnkte hon. Det brjar redan.

Karlen hade en stor, slokig hatt och var dligt kldd. Hon kunde frst,
att det var ngot slags landstrykare. , kom fr all del inte in hr!
sade Lotta och stllde sig i vgen fr honom. Vi har smittkoppor i
grden. Dr inne i kammarn ligger en dd.

Karlen sprang inte sin vg, som Lotta hade vntat. Han stod kvar i
drren och sg int brygghuset.

Och innan Lotta kunde ana hans uppst, skt han henne t sidan, var med
ett par steg framme vid kammardrren och sg den dda.

Men Lotta lmnade honom inte tid att gra ngra lnga observationer. Hon
sprang efter honom, slog armarna om honom, ryckte honom tillbaka ut i
brygghuset och stngde kammardrren.

Karlen gjorde inte ngot motstnd. Han tycktes tro, att hon ville skydda
honom fr smitta.

Det r inte farligt fr mig, sade han. Jag r nog redan smittad, om
det s ska vara. Hon, som ligger hr, r min hustru. Hon blev sjuk fr
ett par dar sen, och i morgse sprang hon ifrn mig i feberyrseln.

Det var tydligt, att han talade sanning, och att hela Sigruns plan var
frfelad. Lotta tyckte, att hela brygghustaket strtade ner ver henne.

Men vem r d ni? frgade hon.

Jag r inte s alldeles obekant hr i prstgrden, sade karlen med
lugn och dmpad rst. Jag r skrslipare, och jag var hr och slipade
era saxar och knivar fr en tta dar sen. Jag drar omkring med hst och
krra och slipsten frn grd till grd, och jag har just inga sjukrum
till mitt frfogande. Det var min mening nu, d Rut blev sjuk, att jag
skulle hinna ner med henne till ett lasarett, men s sprang det arma
krket ifrn mig. Jag har farit omkring och skt efter henne hela dan.
Jag undrar just nr hon kom hit.

Det var inte bara taket, som strtade samman ver Lotta Hedman. Det var
vggarna och grunden, som hon stod p. Mitt i sin frvirring gjorde hon
dock ett frsk att rdda Sigrun.

Men nu r det inte er hustru, som ligger dr inne, sade hon, utan min
kra matmor.

, sade skrsliparen, r den vackra prstfrun dd? Har hon ftt ligga
och d hr ute i brygghuset?

Hon ville sjlv ha det s, sade Lotta Hedman.

Ja, d fr jag be om urskt fr att jag trngde mig in, sade karlen.
Jag fr vl ska efter Rut p annat hll.

Han var en liten, mrkhyad, torr man. Ena skuldran hll han uppskjuten,
och detta bidrog till att ge honom ett missnjt och smsurt utseende.
Lotta kom vl ihg, att han vid frra besket i prstgrden hade uppfrt
sig brkigt och varit ohvlig. Nu, i nrhet av sjukdom och dd, var han
stilla och dmjuk.

Till Lottas stora gldje nrmade han sig verkligen mot utgngen, men
tvrstannade. Mitt i hans vg stod ett par vta, snedgngna kngor.

Ja, men det hr r ju nd Ruts kngor! sade han. Vad vill det hr
sga?

Nu var det slut med Lotta Hedmans uppfinningsfrmga. Hon visste sig
ingen annan rd n att tala om sanningen.

Sigrun hade hunnit frbi Algerds kyrka och begravningsplats och befann
sig mittp bron ver den lilla lven, d hon hrde Lotta Hedmans rst
ropa p sig.

Strax drp svngde en slde upp bredvid henne, och Lotta kom fram till
henne och frklarade vad som hade hnt. Samtidigt berttade hon, att
skrsliparen hade lovat att tiga.

Skrsliparen satt kvar p sldkanten, sg vresig och sur ut, men talade
lugnt och fridsamt som frut.

Se, det r s, att jag inte kan finna mig i detta, att Rut inte skulle
komma i graven under sitt rtta namn, sade han. Men annars str jag
fr det, som jag har lovat. Prstfrun fr stta sig upp hr i slden,
och jag kr henne tillbaka till prstgrden, och ingen ska f veta
ngot. Jag ska vara tyst som en mur.

Sigrun gick fram till mannen. Hon hade bundit en svart duk om huvudet.
Den skt hon nu tillbaka.

r det bara frdenskull, som jag ska g tillbaka i mitt elnde?
frgade hon.

Mannen tycktes bli orolig. Han gav henne en hastig blick och sg drp
t sidan.

Hon r dd. Vad gr det henne under vilket namn hon kommer i graven?
sade Sigrun med en rst, vari frtvivlan darrade.

Jag tycker inte, att det r rtt mot Rut, sade karlen envist.

Nej, svarade Sigrun. Det r inte rtt, det vet jag. Men ni m inte
tro, att jag efter detta tnker g tillbaka hem. Det gr jag inte.

Hon pekade mot lven, som blnkte svart mellan sina snstrnder.

Dit gr jag, sade hon.

Hon stod fast och beslutsam framfr mannen. Han uppfattade tillrckligt
av hennes ansiktes strnga allvar fr att frst, att hon skulle gra,
som hon sade.

Han vnde bort ansiktet, liksom rdd att se p henne.

Ja, jag frstr ju, att Rut fr en bttre begravning och allt snt
dr, sade han. Och mig gr det ju inte s mycke, fr hon var inte min
hustru precis, fastn hon hade kt med mig p lasset ett par mnader.
Men jag tycker nd...

Lotta skrek till. Sigrun hade skyndat bort frn mannen. Hon stod vid
brorcket och bjde sig fr att komma under det.

, fr allan del! ropade skrsliparen och sprang ner p bron. Gr er
inte nge illa! Det ska f bli, som ni vill.

Kom ihg, jag gr aldrig tillbaka till det gamla! sade Sigrun.

Nej, det behver ni inte heller. Jag ska nog tiga.

Sigrun r fr mrkvrdig i natt, tnkte Lotta. Ingen kan motst
henne. Hon gr vad hon vill med oss.

Det tycktes vara sanning. Den lille misslynte mannen visste inte hur vl
han ville henne.

Jag har inte mitt vanliga kdon i kvll, sade han. Jag fick lov att
lna en slde i morgse fr att kunna fara och ska efter Rut. Men just
frdenskull kanske det ginge an, att jag skjutsade er en bit framt
vgen. Det r inte s ltt att g ute i snn fr den, som r van att
sitta inne i varma rum.




DEN LNGA DAGEN.


Den dag, som hade brjat med Sigruns flykt frn sitt hem, blev fr
mngen en tung och allvarlig dag, en dag s lng, att man aldrig tyckte
sig hinna till dess slut.

Sdan blev den fr Lotta Hedman, som, d hon kom tillbaka till
brygghuset vid tretiden p morgonen, fann, att allting dr var sig likt,
och nu frskte att, s gott hon frstod, bereda sig p vad som skulle
komma. Hon samlade ihop alla den ddas klder, stoppade in dem i
bakugnen, kastade dessutom dit ett fng ved, tnde p och lt
alltsammans brinna till aska. Sedan sopade hon ugnen ren och drog fram
sina frhngen, s att allting i brygghuset var sig likt, ssom det hade
varit p kvllen.

Hon gick ocks darrande och rysande in i brygghuskammaren till den dda.
Annars var hon inte rdd fr de avlidna, men mot denna tyckte hon att
Sigrun och hon hade svrt frbrutit sig, och hon sklvde, nr hon
nalkades henne. Hon gjorde dock vad hon hade mnat, tog fram ett lakan,
bredde ut det ver liket, s att det fullkomligt skyldes, och lste
sedan med mycken rrelse ett par bner.

Medan hon gjorde detta, erfor hon en stor hugsvalelse. Det strmmade
ver henne en visshet, att den dda inte var en fiende till henne och
hennes matmor, utan deras trognaste hjlpare och frbundna, som hon p
intet stt behvde rdas fr.

Lotta skte ocks frbereda sig p vad hon skulle sga till prsten och
grdsfolket. Hon tnkte p att ingen hade sett Sigrun under hela
grdagen; allts kunde hon tala om fr dem, att sjukdomen hade brjat
natten fre den sista. Sigrun hade inte velat, att lkare skulle till
kallas fr hennes skull, hon hade trott, att det bara var ett ofarligt
utslag. Sedan -- ja, vad skulle hon sedan sga?

Lotta gick till en brjan fram och tillbaka p golvet. Men snart knde
hon sig alltfr modls och trtt fr att g, utan satte sig i en stol.
Snart blev inte heller detta bra; hon gick och stllde sig mot en vgg.
Till sist sjnk hon ner p golvet, alldeles bredvid den ddas sng, och
blev sittande dr.

Jag borde g in till kyrkoherden, tnkte hon. Jag borde vcka
tjnstfolket. Men hon gjorde varken det ena eller det andra. Hon satt
stilla och upprepade fr sig sjlv sina frklaringar, vnde och vred p
dem.

P ett eller annat stt blir alltsammans upptckt, tnkte hon. Vi
blir olyckliga och utskmda, bde Sigrun och jag. Det r frfrligt att
sitta och vnta p.

En stund skedde henne den stora lindringen, att hon fick komma bort frn
sina bekymmer och farhgor.

Medan hon satt ngesttyngd p golvet nedanfr den dda, skilde sig
hennes sjl frn kroppen, hjde sig och begav sig i svvande flykt uppt
mot vrldsrymden.

Snart var den kommen s hgt, att Lotta Hedman kunde se de jordiska
tingen i deras sammanhang. Hon sg nu inte som annars bara ett litet
stycke av dem, utan hon sg dem i hela deras utstrckning. Hon sg inte
ett kort stycke av lvar och floder, utan hon kunde flja vattendragen
frn kllan till mynningen. Hon sg inte bara en liten del av en skog,
hon sg de vldiga trdmassorna i hela deras utbredning. Hon kunde flja
bergsarnas hela lngd. Sltterna bredde ut sig under henne, och
lndernas skapnad avtecknade sig mot havens blnkande ytor.

Lotta tyckte, att detta var ett sknt och upplyftande skdespel, men
hennes sjl stannade inte vid detta, utan steg nd hgre.

Om ett par gonblick hade den ntt till en rymd, drifrn den kunde
verskda mnniskodena i deras sammanhang. Lotta kunde flja
mnniskornas vandring genom livets dal. P en tid, som tycktes henne
kortare n sekunder, frlpte den. Hon sg dem stiga in i livet, vandra
sin korta vg och ter g bort, ut i det obekanta. Hon sg sin vn,
Sigrun, p hennes vandring och den vg, som lg utstakad fr henne, och
de vgar, som korsade hennes.

Hon sg ven den vg, som kvinnan, som nu lg dd bredvid henne, hade
haft att fullflja. Det var en mrk och fattig och tung vg, och den
hll redan p att utplnas, men den utplnades inte p det sttet, att
den tcktes med mrker, utan den frsvann under ett ljusskimmer.

Vid slutet av vgen stod den dda nnu och blickade tillbaka p sin
bana, som frvandlades till ett band av ljus, och Lotta sg, att hennes
ande frjdade sig.

Den dda visade bort till Sigruns vg och till en av de vgar, som
korsade den.

Se, sade hon till Lotta, vad jag mest av allt nskade, det gr i
uppfyllelse nu genom min dd!

Och drmed frsvann den dda in i en stor klarhet, vars glans var sdan,
att Lotta Hedmans sjl inte kunde flja henne, utan mste stanna
utanfr.

Och den vnde med detsamma tillbaka till kroppen, och Lotta Hedman knde
sig nu fr en stund fri frn all fruktan och trodde, att det, som hade
skett, var sdant, som borde och mste ske.

Och detta sitt lugn fick hon behlla, till dess att drren till
brygghuset ppnades och ngon frgade om hon visste, att klockan redan
var halv tta.

D ville Lotta Hedman resa sig, men nu var hennes trygghet borta. Hon
tnkte p allt det tunga, som hon gick till mtes, och hon orkade inte
komma upp p sina ben, utan blev sittande.

Och drren stngdes, ingen kom in, ett par minuter gingo i lugn.

Nu snart blir alltsammans upptckt, tnkte Lotta. Det kan inte g p
annat stt.

Och all skam, som skulle falla ver Sigrun och ver henne sjlv, lade
sig tyngande ver henne.

Strax drefter kom husjungfrun in i brygghuset. Hon bar p en bricka
morgonkaffe till matmodern.

Hon sg lampan st med rykande veke, nra att slockna, och fann
brygghuset fullt med rk och nstan mrkt. Hon ropade, men ingen
svarade. D frstod hon, att ngot mste vara p tok. Hon satte ifrn
sig brickan, rev eld p en tndsticka och sg nu, att Lotta satt
sammansjunken p golvet bredvid sngen, och att den, som lg i sngen,
hade ett lakan utbrett ver sig, ssom vore hon dd. Hon gick nrmare,
lyfte en flik av lakanet och sg ett par uppsvllda hnder.

D vaknade Lotta till liv.

Akta dig fr all del! Det r smittkoppor.

Flickan slppte lakanet och for ett par steg tillbaka.

Sedan blev det hon, som spred nyheten, som underrttade mannen och alla
andra.

Lotta Hedman, som befann sig under den frfrliga sjukdomens skydd, hon
blev knappast tillfrgad om vad som hade hnt.

Det sndes bud efter kyrkvaktaren, som var en myndig och kraftig man,
och han stllde Och beslutade, s gott han frstod.

Han befallde fr smittans skull, att Lotta Hedman skulle stanna i
brygghuset, och att ingen fick rka henne. Inte ens om kyrkoherden snde
efter henne, fick hon lyda kallelsen.

Det blev han och Lotta, som lade ner den dda i kistan. Sedan frdes hon
bort till en i hast uppkastad grav.

Det gjordes inga efterforskningar, knappt ngra frgor. Hela prstgrden
var fr en tid alldeles avstngd frn den vriga trakten. Att prstfrun
hade ltit utge sig fr dd, fastn hon levde, det var fr orimligt att
misstnka.

Det r den dr skrsliparn, som har farit omkring hr i trakten de
sista veckorna, som har frt smittan med sig frn Norge, sade man.
Hans hustru r ocks sjuk och har sprungit ifrn honom i feberyrseln.

Man pminde sig doktorns ord. Prstfrun har gtt lnge med sjukdomen i
kroppen, sade man.

Den lngsta och kvalfullaste dag, som Lotta Hedman hade upplevat, gick
till nda utan att ngon upptckt hade skett.

                               *

Sigrun kastade d och d en blick p krsvennen, som satt p sldkanten.
Det var natt och mrker alltjmt, och hon kunde blott helt otydligt
urskilja gestaltens yttre konturer: den vida slokhatten, den
uppskjutande axeln, den korta nsan och den vresigt hopbitna munnen.

Det r ingen mnniska, som jag har bredvid mig, tnkte hon, det r
dden. Jag ser hur skaftet p lien sticker upp under rocken.

S r det, sade hon till sig sjlv. Nr han frst kom, knde jag inte
igen honom, men nu gr jag det. Och vem annan skulle det vara? Jag har
gett mig i hans vld. Han har kommit fr att hmta mig och fra mig till
sitt land.

De kte fram ver stora, dsliga bergsvidder, tckta med vit sn. Ngra
enstaka, klent utbildade trd och buskar gjorde traktens fattigdom n
mer pfallande.

Det r ddens rike, tnkte hon.

Hon, som nyss hade varit s ivrig, s stridbar, s befallande, knde ett
stilla lugn falla ver sig. Det var slut med besvret att vilja,
nskningar och frhoppningar voro borta.

Det r kanske farligt fr en levande att ta dden till sin bundsfrvant.
Han tar en mhnda p allvar.

Hon trodde sig mrka, att hon verkligen genomgick en frvandling. Alla
de band, som fste henne vid hennes frra liv, upplstes det ena efter
det andra.

Det var krleken till mannen, det var hennes ktenskaps sorg och plga,
som frut hade upptagit alla hennes tankar. Allt detta sjnk bort och
frsvann. Ett stort tomrum uppstod efter detta, men ingen saknad, ingen
bitterhet.

Det r s de dda knner, tnkte hon. De frigres p detta stt frn
det jordiska. Deras krlek och deras sorg lmnar dem.

Det var sm dumma saker, som hon hade sagt som barn, och som hon sedan
alltid hade skmts fr, och det var sm frargelser, som lnge hade
pinat henne, och sm frdmjukelser, som hon aldrig hade kunnat glmma,
men nu p en gng var allt detta borta. Hdanefter skulle hon tnka p
detta som p ngot, som inte angick henne.

Nr hon tnkte p frldrarna och det std hon alltid hade haft hos dem,
s fann hon, att hon inte mer hade behov att hmta hjlp hos dem. Allt
var nytt omkring henne, hon var inne i en annan vrld. -- Hr kan de
inte n mig, tnkte hon. Hittills har de sttt mig bi, s mycket de
har frmtt. Nu r jag skild frn dem. Jag ker in i ddens land.

Han var som en ranka, som med mnga klngen hade hllits uppe utmed ett
galler. Nu lossades det ena klnget efter det andra. Rankan lg snart
nere p marken.

Det mtte vara p detta stt, som det knns att d, tnkte Sigrun.
Det r inte tungt eller hrt; det r bara en stor vila.

S smningom ljusnade det. Mannen, som satt p sldkanten, blev ter en
vanlig landstrykare med ett surmulet, ovnligt ansikte. Landskapet blev
ett stenigt, magert, fattigt, men helt jordiskt landskap, och Sigrun
sjlv vaknade till livet med dess strnga fordringar p mod och
sinnesstyrka...

Hsten hade inte ftt vila under natten, och frden gick mycket
lngsamt. De mste lta den st stilla i flera timmar i lidret invid en
torpstuga fr att ta och hmta krafter. ntligen kommo de dock i sikte
av en by, dr det fanns gstgivargrd.

Nr de allts nrmade sig slutet p resan, brjade skrsliparen tala med
Sigrun.

En skrslipare som jag, sade han, som far land och rike omkring, fr
se och erfara mycke besynnerligt. Men jag vill pst, att det, som jag
har varit med om i natt, det r nd det strsta ventyr, som jag har
upplevat.

Jas, ni sger det. Sigrun vnde huvudet mot den lilla mrka karlen
och gav honom ett vnligt leende.

Jag vill g ed p att ngot mer frunderligt har jag aldrig varit med
om. Och jag frstr inte sjlv varfr jag var s bldhjrtad och hjlpte
er. Jag vet inte vad som kom t mig.

Nej, jag vet inte heller hur det kom sig, sade Sigrun. Men ett r
visst, att ni aldrig ska behva ngra er vnlighet.

Ja, det kan man aldrig s noga veta, sade karlen. Men nu tycker jag i
alla fall, att jag inte kan lta er g utan att frga hur ni mnar
stlla fr er, och vart ni ska ta vgen.

Jag, sade Sigrun, jag ska till Amerika.

Men det kostar pengar att fara till Amerika, menade krsvennen.

Ni kan vl inte tro, att jag ger mig ut p en sdan hr frd utan
pengar, sade hon.

Nr sliparen hade ftt detta svar, drog han in tmmarna, gick fram till
hsten och brjade knna och lyfta p seldonen.

Ja, jag r ju liksom ls och ledig, sade han om en stund. Det vore
kanske bttre, att vi for frbi den hr gstgivargrden, och att jag
krde er ngra mil till. Hr kunde det nog finnas folk, som knner er.

Just fr detta, att hon skulle kunna bli igenknd p denna
gstgivargrd, hade Sigrun oroat sig den sista halvtimmen. Anbudet kom
som en mycket vlkommen verraskning.

Se, jag r sdan, att jag vill gra riktigt, vad jag gr, sade karlen,
d han kom tillbaka till slden.

Emellertid blevo dessa nya mil mycket dryga. Hsten mste ter vila och
beta, snart visade det sig, att snfallet inte hade varit s rikligt i
de trakter, dr de nu frdades. Fret blev s dligt, att de mste g
till fots lnga strckor.

Och tiden gick. Klockan var nra tolv, innan de hade denna andra
gstgivargrd inom synhll.

Men just som de voro s lngt komna, att de sgo uthusen, mtte de en
man, som, kom krande med en mjlkvagn.

Akta er, Gustavsson! ropade han till skrsliparen. Det har kommit
telefonbud till gstgivarns, att de ska ta vara p er. Ni lr fara
omkring med smitta. Prstfrun i Algerd har dtt i natt i smittkoppor,
och nu pstr man, att det r ni och er hustru, som har haft sjukdomen
med er frn Norge.

Det blev nytt uppehll, ny verlggning. Man beslt sig fr att vnda.
Ingen av dem ville kra fram till den dr farliga gstgivargrden.

Skrsliparen freslog, att de skulle ta vgen sterut upp mot Dalsland.
-- Det gr jrnvg till Gteborg dr ocks, och dr r ni oknd.

S veko de av p en vg, som gick mot ster, och som terigen frde dem
upp p den nakna, dsliga bergsvidden.

Hr var fret bttre, men den stackars hsten var nstan trttkrd. Nr
han hade vilat och tit fr tredje gngen, hade han ocks ntt till
bottnen i havrepsen.

Skrsliparen letade fram brd och smr och t. Sigrun hade ingenting att
ta, men hon var inte heller hungrig.

Nr hon sedan tnkte tillbaka p denna dag, frundrade hon sig ver sig
sjlv.

Det var besynnerligt. Jag var alldeles knslols, alldeles lugn. Jag
knde ingen oro, ingen trtthet, ingen hunger. Jag visste hela tiden,
att allt skulle g, som det borde g. Jag var sl p ett stt, men jag
var ocks mycke stark och uthllig. Det fanns skert ngon i min nrhet,
som hjlpte mig.

Under den lnga rasten p bergsplatn stllde hon en frga till
reskamraten.

Sa ni inte i morgse, att den dda inte var er hustru?

Jo visst sa jag det, och det r sanning ocks. Hon hade en bra man och
ett gott hem, men hon fljde hellre med mig.

Sigrun frgade vidare, inte fr att saken intresserade henne, ingenting
i denna vrld intresserade henne den hr dagen, men tiden gick litet
fortare under ett samtal.

Hon tyckte allts bttre om er n om mannen?

Jag vet inte vad jag ska sga om den saken. Hon var gift med en, som
heter Sven Elversson. Jag vet inte om ni har hrt talas om honom?

Sigrun nickade.

Jag trodde frst, att hon hade trttnat p honom fr det dr, ni vet,
sade karlen. Sen kom jag att frst, att hon hade gtt ifrn honom,
drfr att hon trodde, att han inte tyckte om henne.

Hon var ju s ful, sade Sigrun. Han gifte sig med henne av
barmhrtighet.

Ja, hon var ful, men hon var en bra mnniska, sade sliparen. Hon var
sdan, att hon kunde gra vad som helst fr den hon tyckte om.

Trots den stora slheten fann Sigrun, att i dessa ord lg ngot, som
berrde henne obehagligt. Hon upphrde att frga om hustrun.

Vet ni var Sven Elversson nu finns?

Han bor p en grd p Dalsland, som heter Hnger. Det har varit ett
stort stlle en gng, men det har skett s mnga olyckor dr i
fordomtid, att ingen ville bo dr, utan grden lg de. Sven Elversson
fick den nstan fr ingenting. Han bor dr ensam med de gamla
frldrarna nu, sen hustrun r borta, och han tar upp och hjlper n
barn och n andra fattiga, s mnga han rr med.

I sjlva verket mtte det denna dag ha frhllit sig p samma stt med
skrsliparen som med Sigrun, att han stod under ngot frmmande
inflytande. Han, som annars brukade fara omkring och grla och brka som
en riktig landsplga, var stillsam och undergiven och talade vl om alla
mnniskor.

D de hade satt sig i gng igen, Sigrun inne i slden och krsvennen p
kanten som vanligt, med benen hngande utanfr, hnde det sig, att han
halkade och fll ner p vgen.

Hsten stannade genast. Karlen kom upp och satte sig som frut. Men inom
kort halkade han av p nytt.

Jag frstr inte vad som r t mig, sade han. Det gr runt i huvudet
p mig.

Sigrun uppmanade honom att stta sig i slden bredvid henne. Det gjorde
han verkligen och krde vidare. Om en stund tappade han tmmarna.

Jag mtte visst vara sjuk, sade han och sg helt handfallen ut. Det
gr vl med mig som med Rut.

Men Sigrun skyndade sig att lugna honom.

Ni har nog inte sovit i natt, sade hon. Stt er opp i hrnet och sov!
Jag ska kra, medan ni vilar er.

ter var det ngon, som hll hennes mod vid makt. -- Han har inte ftt
sjukdomen, han r bara uttrttad. Se, nu sover han redan! tyckte hon,
att det viskade i ronen p henne.

Nr hon hade krt ett stycke, blev hsten stende och vgrade att ta ett
steg vidare.

Sigrun tog den sovande reskamraten i armen och skakade honom.

Vet ni om det finns ngot stlle i nrheten, dr ni kan ta in? Hsten
r alldeles frbi, och det brjar bli mrkt.

Karlen sg upp, yrvaken och oredig.

Tror ni, att jag har ftt smittkoppor? sade han.

Nej, ni har ingen annan sjukdom n smnsjuka, sade Sigrun.

Det r nog smittkoppor i alla fall, sade karlen.

Strax drp ryckte han upp sig till ett vldigt bemdande.

Det r ingen annan rd, sade han. Det finns ett stlle en halvmil
hrifrn, dr de har ett luffarhotell, som di sger. Vi fr frska
komma dit.

Vi r tvungna att komma under tak, sade Sigrun.

Ja, det blir ingen annan rd, upprepade karlen, fast nog hade jag
helst velat slippa att visa mig dr en gng till. -- Vi r ver grnsen
nu, fortfor han, vi r i Dalsland, och nr vi har kommit uppfr nsta
backe, br det nert. Tag av t vnster vid korsvgen, och kr fram till
frsta grd ni fr se!

D Sigrun s smningom hade ftt hsten uppfr backen, sg hon i den
frsvinnande dagern ett stort landskap utbreda sig nedanfr dem, sakta
sluttande, vackert, rikt p sjar och lnga skogshjder, fint och skarpt
utritat mot den sntunga luften. Den hrliga bilden upplivade henne, hon
drev p hsten med mer kraft, fann korsvgen och vek av t vnster.

Utsikten kom tillbaka flera gnger, men trakten var alltjmt lika
dslig. Till sist sg hon dock en grd ligga alldeles under dem.
Boningshuset tmligen stort, nstan herrskapsaktigt, men alla uthus sm
och oansenliga, nstan som p ett strre torp.

Hon vckte den sjuke p nytt.

r vi framme nu?

Ja, sade han och skakade smnen ur gonen. Nu r vi p Hnger. Det
kunde jag vl aldrig tro, att jag skulle behva ta in hr en gng
till.

Men... utropade Sigrun och knde sig fr ett gonblick som en
skeppsbruten, nr vgorna slr samman ver honom. Var det inte p
Hnger, som Sven Elversson bodde?

Jo, sade sliparen, jag ville inte heller fara hit, men det fanns
ingen annan rd.

Men om han frgar er var ni har gjort av hans hustru?

Det blir vl att hitta p nge.

Att han skulle bo just hr! sade Sigrun frtvivlad.

Ja, han har ju valt ut stllet, drfr att det ligger ensligt och lngt
frn grannar. Vanligt folk kommer aldrig hit, men alla luffare och
fattiga vandringsmn brukar ta in hos honom.

Sigrun krde utfr en backe ner mot grden. Hennes frtvivlan lade sig
nstan genast. Knslolsheten tog vid, och ngon viskade i hennes ra,
att hon inte skulle oroa sig. Allt skulle bli bra.

Alldeles invid sjlva inkrsvgen till grden stod en liten rd stuga.

Hr r det. Hr fr ni g in, sade skrsliparen.

Han ryckte upp sig ur sin dsighet. Jag ska kra bort till grden och
stlla in hsten, sade han. Ni kan g in s lnge. Jag ser, att det r
tomt i luffarstugan. Nyckeln ligger instucken under trskeln.

Sigrun kom in i ett litet hus, som av en gng mittver var delat i tv
hlfter. P vardera sidan av gngen fanns ett rum. Bda voro p samma
stt inredda och mblerade. De hade nakna vggar, vggfasta sngar med
halmmadrasser, en spis, ett stort, tungt bord och ngra tunga stolar. En
spann med vatten och ett fng ved fanns ocks, men inga kuddar, inga
lakan, inga kokkrl eller tallrikar, inga handdukar eller tvttfat,
ingenting sdant, som kunde bortfras. Ett vldigt skp stod i ena
rummet, men nyckeln var urtagen.

Rummen voro inte alldeles utkylda, de hade nog varit eldade p
frmiddagen, och dr var rent och utvdrat.

Jag fr frska gra upp eld, tnkte Sigrun.

Medan hon var sysselsatt hrmed, kom sliparen in. Han kunde nu knappt
hlla sig uppe. Utan att sga ett ord kastade han sig ner i en sng och
somnade genast.

Jag tror inte, att han r sjuk, tnkte Sigrun. Han blir bra, bara han
fr sova den hr natten. Det r ondigt att ropa p hjlp.

Hon tnde en brasa i det andra rummet ocks och satte sig framfr denna
och lade sina planer. Pltsligen knde hon, att hon var s trtt, att
hon hll p att ramla av stolen, och dessutom hungrig. -- Jag borde
allt ha tnkt p att ta med mig ett par smrgsar, mumlade hon, och
hrvid leddes hennes tankar p hennes vska. Var fanns den? Den var inte
i rummet. Hon mtte ha glmt den kvar i slden.

Hon skyndade genast ut. Slden stod utanfr stugan, och vskan lg kvar
i den. Hon tog upp den och skulle just g in tillbaka, d en rst
tilltalade henne.

r det du, Rut?

Det hade mrknat hastigt. Hon urskilde med svrighet en gammal, bjd
karl, som lngsamt nrmade sig.

Ni ska inte komma hit! ropade hon. Vi har smitta med oss.

Ja, jag vet det redan, sade karlen. Vi har haft telefon om saken, men
vi vntade just inte, att ni skulle komma hit. Ja, ja, det r ju s, att
nden kr hund i band.

Det dr r Joel Elversson, Sven Elverssons far, tnkte Sigrun. Han
har blivit gammal och sl. Han tar mig fr sonhustrun.

Sven r inte hemma i dag, sade Joel p sitt hgtidliga stt. Men vi
vill handla mot dig, Rut, jag och Thala, s, som han skulle ha handlat,
om han hade vetat, att du hade kommit hit ndstlld och i livsfara. Hr
har du nyckeln till skpet. Du vet, att dr finns allt, som du behver.
Och vi ska bra ner mat till er och stlla utanfr drrn.

Han rckte henne en liten nyckel, och hon tog emot den utan att sga
ngot. Han tycktes inte heller vnta ngot svar.

Det r ingen hr, som br ngot agg till dig, Rut, sade han. Vi
frstr ju vad det var, som drev dig bort. Stll det nu s gott fr er,
som du kan, och sov i ro!

Han gick sin vg, och Sigrun skyndade in i stugan. I skpet funnos lakan
och kuddar, allt, som behvdes fr ett gstrum. Kort drefter kom ocks
maten.

Sigrun stllde in en del drav till sliparen i hans rum, stngde drp
sin drr mycket vl, t och gick till vila.

Jag mste sova ett par timmar, tnkte hon. Sedan gr jag min vg. Jag
mste bort hrifrn, innan ngon har knt igen mig.

Hon sov redan, innan hon hade tnkt tanken till slut.




MORGONEN.


D Sigrun vaknade, sken en liten rd vintersol in till henne i den
fattiga kammaren, dr hon lg. Hon hade sovit inte bara ett par timmar,
utan hela natten. Det blev mycket brtt fr henne att stiga upp och gra
i ordning efter sig i rummet fr att kunna vandra sin vg.

Hon var styrkt av smnen, knde sig beslutsam och kraftig och var inte
missnjd med det steg hon hade tagit. Det enda, som ngslade henne, var
fruktan fr upptckt. Men om hon bara kunde komma bort frn Hnger utan
att bli igenknd, trodde hon, att faran skulle vara verstnden.

terigen fann hon en matbricka utanfr sin drr och dessutom ett papper
med ett par skrivna rader:

Vi frstr att du vill stanna hos oss, eftersom sliparen har rest sin
vg ensam. Tvivla inte p att du r vlkommen!

Hon gick ut i det motliggande rummet och sg, att skrsliparen var
borta. Det var ett bekymmer mindre. Hon var utvilad nu och tyckte
mycket bttre om att vandra till fots n att ka i hans slde. Hon
skulle nu bara frga sig fram till en by, dr hon kunde f en ordentlig
skjuts. Nrmaste jrnvgsstation kunde inte vara lngt borta, och innan
kvllen skulle hon vara i Gteborg.

Hon knt den svarta duken om huvudet, trngde p sig Lotta Hedmans
kappa, fattade sin vska och ville g.

Innan hon lmnade rummet, ppnade hon emellertid vskan fr att se
efter, att pengarna och det andra lg kvar dr. Strax drp ropade hon
till av frfran. Hennes sju hundra kronor voro borta.

Hon knde efter i kappfickan och i klnningen. Pengarna funnos inte.

Hon frstod genast, att de mste vara stulna. Skrsliparen hade tagit
dem ur vskan, medan den hade legat kvar i slden.

Hon mste stta sig ner fr att inte falla. Detta var ett fruktansvrt
slag. Nu kunde hon inte fara till Amerika. Alla vgar voro stngda. ,
Herre Gud!

Hon lutade huvudet mot bordet och frskte tnka. Ja, hon hade talat om
fr reskamraten i gr, att hon hade pengar. Kanske att han under hela
dagen inte hade tnkt p annat n att stjla dem frn henne. Mittunder
trtthet och utmattning hade han hllit fast vid sin fresats.

Och nu hade han p samma gng gjort livet omjligt fr henne.

Det r en hrd vrld att ge sig ut i fr den, som r fattig och ensam,
sade hon. En hrd vrld.

Det var inte egentligen nger, som kom ver henne. Det var insikten om
den fullkomliga omjligheten att vidare fullflja sitt fretag.

Jag skulle ju kunna ge mig ut som en tiggerska p landsvgen, tnkte
hon. Men vad skulle det tjna till? Jag drog inte frn mitt hem fr att
bli en ventyrerska.

Lika omjligt frefll det henne att g tillbaka hem. Skulle hon erknna
fr sin man, att hon hade gett sig ut fr dd fr att slippa bort frn
honom? Det var omjligt, det var inte att tnka p.

Hon visste, att hon fr nrvarande befann sig hos goda mnniskor. Skulle
hon be dem om hjlp? Det var alltjmt samma historia. Det var att
erknna sitt bedrgeri och sin skam. Och dessa rttrdiga mnniskor
skulle anse sig tvungna att genast lta mannen veta, att hon levde.

Det var inte ngon synvilla i gr, tnkte hon. Det var dden, som
satt bredvid mig p sldkanten. Han ger inte den fri, som har verlmnat
sig i hans vld.

Men han r inte ngon hrd herre, fortfor hon i sin oroliga tankegng.
Han lossade banden, som hll mig fstad vid det jordiska, p ett
mycket milt stt. Varfr skulle jag inte anfrtro mig t honom?

Hon satt i alla fall kvar vid bordet i vl en timmes tid. Hon skte
arbeta sig in i ddstanken.

Gud skall ha barmhrtighet med mig, sade hon. Han vet allt. Han vet,
att jag inte ville skada ngon. Han vet ocks, att detta r den enda
utvg, som terstr mig.

I detta gonblick kom ngon in i rummet, men hon satt kvar utan att rra
sig. Det var henne s fullkomligt likgiltigt vem som nu sg henne.
Hennes beslut var fattat, och hon visste vilken vg hon hade att g.

Hon lg nnu framtbjd ver bordet med ansiktet i hnderna och kunde
inte se den intrdande. P stegen hrde hon emellertid, att det var en
man och inte en gammal, utan en ung.

Det r Sven Elversson sjlv, tnkte hon.

Hon hrde, att han frst nrmade sig henne, men sedan drog sig tillbaka.
Han gick fram till spisen, gjorde upp eld och kom s p nytt fram till
bordet, dr hon satt.

Att det ska vara s svrt fr dig, Rut! sade han. Fr jag inte skicka
ett par av barnen till dig? Finns det ingenting hr, som du kan tycka om
att vnda tillbaka till?

Nr han sade detta, lyfte hon upp ansiktet frn bordet och sg honom
rtt in i gonen med en stel och frtvivlad blick.

Jag r inte den, som ni tar mig fr, sade hon. Jag r Sigrun Rhnge,
som r gift med kyrkoherden i Algerd.

Han drog sig ett par steg tillbaka. Men han hade s vl vant sig vid att
visa samma lugn, vad fr nyheter man n bragte honom, att han inte en
gng gav till ett utrop. Han blev bara helt blek. Hans frvirring var
dock mycket stor, och detta visade sig p s stt, att han brjade tnka
hgt.

Sigrun Rhnge r dd, sade han. Hon dog natten till i gr. D jag
fick hra, att hon var dd, reste jag till Algerd fr att f se henne
n en gng, men det var fr sent. Hon var redan nerlagd i kista och
nersatt i graven.

Hon satt och stirrade p honom. Det var en hgtidlig sorgsenhet ver
hans ord, som nstan rrde henne. Hon var vertygad om att han inte hade
en aning om att han hade talat hgt.

Ja, om det vore s vl! sade hon som svar p hans tanke. Om Sigrun
Rhnge verkligen vore dd och nersatt i graven!

Sigrun Rhnge r dd, upprepade han lgt och entonigt, ur stnd att
kunna finna sig till rtta. Henne fr jag aldrig mer se p denna jord.

Ja, medgav hon. Det kan man visst sga. Sigrun Rhnge r dd. Men
jag, olyckliga stackare, jag lever.

Ngot inom honom, som uppfattade det rtta frhllandet snabbare n
frnuftet, hade emellertid satt hans hjrta i stormande rrelse. Han
fick frg p kinderna, och hans gon brjade glittra.

Nu kom han fram till henne, fattade hennes hand och behll den i sin.
Den andra handen for i en hastig, gonblicklig smekning ver hennes
kind. Man skulle vilja sga, att han skte vertyga sig om att det var
en levande han hade att gra med.

Ni lever! sade han, och rsten steg som ett jubelskrik fr att genast
sjunka ner dmpad och mild. Ni sitter i min stuga! Hur ska jag kunna
frst detta?

Det var mycket i hans beteende, som frvnade henne. Men p samma gng
ingav det henne en smula mod. Hon var d tminstone inte kommen till
ngon, som tog hennes olycka med kall likgiltighet.

Det var vackert, det, som ni skrev till er hustru i morgse, sade hon
med sklvande rst. Och jag har alltid hrt mycke gott om er. Vill ni
hjlpa mig? Jag r i den strsta nd, som en mnniska kan rka i.

Trarna strtade ur hennes gon. Hon var s frtvivlad, i s
utomordentligt stort behov av hjlp, att hon kastade sig ner p kn
framfr honom.

Han hjlpte inte upp henne genast. I stllet lade han en hand p vardera
skuldran och lutade sig ner ver henne, s att hans ansikte kom alldeles
inp henne.

Ni hjlpte en gng mig, ni, d jag befann mig i min djupaste nd. Tror
ni, att jag inte skulle vara glad att f vederglla er detta tusen sinom
tusen gnger, om det stode i min frmga?

Men efter detta utbrott blev han pltsligen alldeles stilla. Han lmnade
henne, tog en stol och drog den fram till bordet.

Vill ni inte tala om fr mig hur allt har gtt till?

Hon stod upprtt bredvid honom och brjade drjande:

Det r s mycke att tala om. Jag vet inte var jag skall brja. Hon
hll p att sjunka ihop i grt, men hon bekmpade rrelsen. Vi har just
inte varit lyckliga, min man och jag, i vrt ktenskap, lade hon till.

Han tycktes inte alls mrka, att hon stod, medan han satt, men dremot
frstod han, att hon behvde hjlp fr att kunna fortstta sin
berttelse.

Min hustru var inte heller lycklig, sade han.

Han stdde armbgen mot bordet och lutade sig fram, s att han med
handen kunde skymma bort gonen.

Sigrun frstod, att han ville uppmuntra henne att fortstta.

Folk har vl talat om oss, sade hon. Om ni i gr var i Algerd, s
hrde ni kanske historien om inackorderingen...

 ja, sade han, jag hrde den och mer till, men det var ingen
illvilja i talet. Jag sg bara sorg, bara sorg.

Han sade det nstan snyftande. Han knde den hftiga smrtan p nytt.
Det vllade honom en obeskrivlig pina att tala till henne p detta stt,
d det enda han nskade var att lgga ner sitt huvud i hennes kn och
bertta om den sorg, som hela grdagen hade snderslitit honom, liksom
om det lidande han hade knt denna morgon, d frldrarna hade
underrttat honom om att hans hustru hade kommit tillbaka just nu, d
hans hjrta bara begrde att f srja ver en annan.

Det var ingen, som tvivlade p att jag var dd? sade Sigrun.

Nej, sade han, ingen tvivlade p att det var ni, som hade dtt i
smittkoppor.

Nu grep Sigrun hastigt tag i Sven Elverssons arm.

Ni vet inte vem det r, som r dd. Det mste vara...

Han blev stende med ppen mun och vgade inte fortstta.

r det min hustru? frgade han.

Ja, sade hon, jag tror... det mste vara er hustru.

Han sade ingenting, men han reste sig och gick ett slag ver golvet.

Sigrun sjnk nu i sin ordning ner p en stol. Dden, tnkte hon,
dden vill inte lta mig slippa undan. Jag hade glmt, att den dda
var Sven Elverssons hustru, d jag bad honom hjlpa mig.

Hon satt stilla grtande och slet i en nsduk. Den besynnerliga, sovande
ddsstmningen kom p nytt och snkte sig ver henne.

Men om bara ngra sekunder satt han ter vid bordet i samma stllning
som frut.

Nu ska ni tala om allting fr mig!

Hon lydde. Han fick veta allt, som hade hnt frn den stunden, d den
dda hade kommit in i brygghuset, till nu, d Sigrun satt hr i
luffarstugan p Hnger.

Han hrde p med hela sin sjl, och han greps av sorg ver den
frtvivlade handling, som hon hade begtt, och ver allt elnde, som hon
hade dragit ver sig. Han frstod bttre n hon, att hon, sdan hon nu
en gng var, hade stngt alla livets vgar fr sig. Att hon, om hon
ville stanna kvar i denna vrld, hade dmt sig till stndig oro, stndig
ngslan, stndig nger, stndig skamknsla.

Men mittunder sorgen och det djupa medlidandet kunde han inte hjlpa,
att ngot jublade inom honom, stndigt upprepande ett och detsamma. --
Hon lever i alla fall, och hon r kommen till dig. Hon sitter bredvid
dig och talar. Vad betyder allt annat mot detta, att hon lever?

Sigrun hade slutat tala fr lngesedan, och Sven Elversson satt tyst och
eftersinnade vad han skulle sga, och vad som skulle gras. Under det
att han teg, knde hon tydligt, att en sdan man som han ingenting annat
kunde gra n snda henne tillbaka till sin man. -- Den mannen kan inte
lockas att beg ngon tadelvrd handling, tnkte hon.

Detta allt har varit ondigt, sade hon till sig sjlv. Det tjnar
ingenting till. Dden mnar inte ge mig fri.

Hon sg sitt de modigt i ansiktet. Och hon skte inte inverka p Sven
Elversson genom att nmna om det beslut, vartill hon hade kommit.

Det var s mycket, detta, sade han och blev sjlv frvnad ver att
hra hur han nu talade till Sigrun i samma ton som till sina andra
skyddslingar. Men det, som jag genast har klart fr mig, det r, att ni
inte fr g omkring i vrlden och sprida smitta. Ni fr lov att stanna
hr p Hnger nu fr det frsta.

Hon sg upp till honom. Det var s enkelt. Det hade hon inte tnkt p.
Det var ngra dagars uppskov. Ddstanken vek undan.

Jag har bara min far och mor hos mig, fortfor han, och jag tror inte,
att de r mycke rdda fr smitta. Jo, det var sant, vi har ocks ngra
frmmande barn boende hr. Dem fr jag lov att fra ner till bygden. Och
det hr hotellet fr vi stnga fr ngon tid. Ni fr lov att flytta in i
stora byggningen och bo i ett av vra gstrum.

Och sedan d? sade hon med nstan strv ton.

Han bjde ner huvudet och frskte tnka. Eftersom han lskade henne, s
lste han i hennes tankar och visste, att p hans svar berodde liv eller
dd fr henne.

Han hade inte kraft att sga annat n detta:

Det fr st i Guds hand.

Jag kan inte driva henne till frtvivlan, tnkte han, men hennes egen
hg kan bli frvandlad. Krleken till mannen kan vakna p nytt. Jag r
sker p att det ska g s, allt ska bli bra.

Hon frstod, att hon bara hade ftt ett uppskov, men i alla fall drog
hon en lttnadens suck.

Se, jag tnker s hr, sade han. Det r inte bra att ljuga och
frdlja ngot. Det r det ju inte. Men inte heller gr det an att
alldeles pina ihjl en mnniska. Nej, det gr det inte. Men hjrtat kan
frndra sig. Eller, rttare sagt, det kan bli sig likt igen. D gr det
av sig sjlvt, det, som nu r svart. Kan jag inte f tro det?

Hon skakade hftigt p huvudet, men sade ingenting. -- jo, vi sger
s, sade han, vi sger s. Och nu fr jag vl tilltelse att tala om
alltsammans fr far och mor? De r inte sdana, att de pratar om mer, n
de har lov till. Och s ska vi inte ta det hr alldeles fr sorgligt
och tungt. Vi ska tnka, att alltsammans kan stllas till rtta igen.

Det frefll henne, som om han skulle sitta och jollra med henne. Hans
stt skulle ha retat henne en annan dag, men nu var det obeskrivligt
lugnande och vlgrande. Hon hade det intrycket, att den mannen hade
vertagit alla hennes bekymmer och all hennes olycka och nu har dem i
hennes stlle.




TREDJE DELEN




I SORG.


Det var Sigruns mor, den gamla prostinnan frn Stenbrotrsk. Hon gjorde
i brjan av maj mnad 1916 ett besk hos slktingarna i Bohusln, och d
hon nu var i nrheten, s tyckte hon, att hon borde hlsa p svrsonen
uppe i Algerd och se hur han hade det.

Nr hon kom resande till den lilla fattiga prstgrden, fann hon, att
kyrkoherden hade tagit till sig sin mor fr att skta hushllet t
honom. Och modern var en enkel och rttfram mnniska, en fattig
lotsnka, som hade strvat och frsakat, fr att sonen skulle kunna bli
prst. Prostinnan sg, att hon var stolt och lycklig ver att f bo hos
honom och frest hans hus, och det kunde hon s vl frst. Det knde
hon ingen harm ver.

Men eftersom inkomsterna i det fattiga pastoratet voro s ohjlpligt
sm, hade den gamla frun hittat p, hon ocks, att frska med
inackorderingar. Hon hade tagit emot tv unga flickor, som hade svagt
brst, och som skulle hjlpa upp hlsan i den friska bergluften i
Algerd.

Och dessa tv hade till en brjan varit en smula ngsliga fr den mrka
och dystra vrden i huset, som gick och bar sorg efter sin hustru, men
nr gamla prostinnan kom till Algerd, var all deras ngslan vervunnen.
Det blev en stor verraskning fr henne. I stllet fr att komma till
ett hus, som var fullt av bedrvelse och saknad, kom hon till ett, som
var fullt av skratt och skmt och lustighet.

Och det blev en lng eftermiddag fr henne. Hon trodde, att hon skulle
mista tlamodet, innan den tog slut. Hon hade den bortgngna dottern fr
sina gon, vart hon gick, och hon kunde inte nog frundra sig ver
mgen, att han stod ut med de tv uppsluppna flickungarna, som gjorde
sig till fr honom p ett s tydligt stt, att det p det hgsta skulle
ha frargat och upprrt honom, om han hade varit som frr.

Men han var inte som frr, det mrktes p allting. Han hade blivit en
helt annan man.

Han hade ftt ngot hgt och gllt i tal och i skratt och en s
besynnerlig lust att skryta infr svrmodern med sin egen
frtrfflighet.

Frr fanns alltid mycken vrdighet och mycket allvar i hans upptrdande.
Man kunde inte vara tv minuter i sllskap med honom utan att mrka, att
han var prst, men nu var den goda hllningen borta. Frr tycktes han
vnta, att folk av sig sjlva borde frst, att han var en framstende
och begvad man. Nu ansg han sig tvungen att tala om det sjlv.

Han berttade om hur mrkvrdig han hade varit i skolan, hur fort det
hade gtt fr honom att ta sin examen, hur mycket underbart han hade
utfrt och verkat i sina frsamlingar, berttade och berttade och kunde
aldrig komma till punkt.

Och de tv flickorna slogo ihop hnderna och visade tydligt hur de
beundrade honom.

Det var, som tyckte han om, att svrmodern sg, att de lgo fr hans
ftter, och att han kunde behandla dem hur han behagade. Han var som en,
som har gtt igenom ett svrt misslyckande, och som p allt stt mste
ska efter upprttelse.

Han var inte p ngot vis artig eller frekommande emot de bda unga,
och det ljd frakt ur varje ord, som han riktade till dem. Men han
ville inte vara ifrn dem. Han talade om att han hade arbete, som lg
och vntade p honom, men han skilde sig inte frn sllskapet.
Prostinnan hade till en brjan varit bedrvad, drfr att hon hade trott
sig se, att svrsonen redan hade glmt Sigrun. Men under aftonens lopp
greps hon av en helt annan farhga. Hon brjade tro, att han srjde
hustrun s, att han hll p att g under.

Nr det ntligen var s lngt lidet, att hon kunde sga godnatt och g
och lgga sig, fr hon skulle stanna ver natten, s kunde hon inte lta
bli att sga ett par ord till kyrkoherden om att hon frstod, att han
snart torde komma att gifta om sig, men hon frmanade honom, att han
skulle se sig vl fre och inte nja sig med den frsta bsta.

D bad han henne, men ingen av de andra, att hon skulle flja med honom
in i hans rum.

Och nu visade han henne hur han dr inne hade samlat alla Sigruns
tillhrigheter, bde sdant, som hon hade haft med sig hemifrn, och
sdant, som hade tillkommit efter giftermlet.

Hennes portrtt fanns i alla storlekar runtom i rummet, och hennes
bcker stodo frmst p bokhyllan.

Det var en bok, som prostinnan vl knde igen, en liten andaktsbok, som
dottern hade ftt, d hon gick och lste. Den lg p bordet bredvid
sngen.

Den hr lser jag i varje kvll, sade kyrkoherden, i den och i ingen
annan.

Han ppnade mittskpet i en stor klaffbyr. Dr hade han stllt in ett
par sm askar av elfenben, som Sigrun hade ftt, nr hon var en liten
ts. Och d han hade tagit fram dem, lade han dem smekande upp mot sitt
ansikte.

De hr tyckte hon om, sade han. Och det r ingen annan hand n min,
som fr rra dem. De dr andra fr aldrig se ngot av allt detta.

Han visade prostinnan den lilla tavlan ver Stenbrotrsk prostgrd, som
Sigrun hade hmtat s stor trst av att betrakta. Den lg insvept i
flera varv av silkespapper och var inrullad i en duk och lg gmd
innerst i en lda, ssom skulle den vara en dyrbar skatt.

Svrmor tror vl inte, att ngra andra gon n mina fr se den hr?
sade han.

Han visade henne en liten duk, som hustrun hade broderat t honom.

Den fr ligga p det dr bordet, sade han, drfr att Sigrun sjlv
har lagt den dr. Men jag har en annan duk, som jag lgger ver den, nr
det r solsken. Svrmor ser vl, att den inte r urblekt?

Sigrun hade sytt en gungstolsdyna t honom, och p den satt nederst en
frans, som hade lossnat p ett par stllen. Han hade frskt att laga
det sjlv och hade sytt med grov trd och stora styng. Han visade
prostinnan, att det var fult, men han hade ju inte kunnat betro ngon
annan med arbetet.

Nu erbjd sig svrmodern, att hon skulle ta gungstolsdynan med sig upp
p rummet och laga det lilla felet ordentligt. Och detta fick hon ju lov
till, men han vred och rnde p dynan flera gnger, innan han lmnade
den ifrn sig.

Det, som var honom dyrbarast av allt, Sigruns tv slta ringar och en
annan ring och ett par sm guldsmycken, hade han lagt i en liten gul
skinnpse.

Den hr br jag om dagen i vstfickan, sade han, och om natten ligger
den under min huvudkudde. Jag skils inte ifrn den varken dag eller
natt.

Och prostinnan blev rrd till stort medlidande. Hon sg, att sorgen slet
i honom och hll p att riva honom i stycken. Och hon frstod, att han
stred emot, nr han var bland mnniskor, och ville vara som frr, men
att han inte kunde, och att det var drfr, som det kom s falska toner
ur instrumentet.

Hon satte sig ner i en soffa och vinkade honom till sig.

Kom hit och stt dig bredvid mig, sade hon med moderlig och mild rst,
och lt mig hra hur det r med dig!

D brt han ut i vldsam grt.

, jag vet inte, sade han, jag vet inte vad det ska bli av mig. Jag
kan inte finna mig till rtta i livet, sedan Sigrun har lmnat mig.

Hon frsvann ifrn mig, sade han, men jag har ingen knsla av att hon
r dd. Fr mig r det s, som om hon skulle ha gtt ifrn mig, drfr
att hon var rdd fr mig.

Jag har inte kunnat gra henne lycklig, men det var bara det felet, att
jag lskade henne s ver allt mtt och all grns. Jag ville ha henne
ensamt fr mig. Och jag gjorde det fr trngt omkring henne och stngde
in henne. Och nu plgar det mig ver all grns, att jag lt henne lida.
Om jag hade vetat, att hon skulle g ifrn mig s snart, d skulle jag
vl ha lagt band p mig sjlv. Fr vad hade det gjort mig, om jag sjlv
hade frgtts, bara hon hade ftt vara lycklig under denna korta
jordevandringen?

Jag hr, att de sger, att hon dog av smittkoppor. Men jag trs inte
tro, att det gick till p det sttet. Och jag trs inte frga hur det
var, nr hon gick hdan. Jag r rdd, att jag ska f hra, att hon dog,
drfr att jag hade gjort henne s olycklig, att hon inte kunde stanna
kvar hos mig.

Och prostinnan satt tyst och lt honom klaga. Intet av det han sade
frvnade henne, ty hon visste, hon, som var gammal, att aldrig har
ngon mnniska sttt vid en lskad varelses grav utan att snderslitas
av nger och samvetskval.




BREV FRN HNGER.


Ett par dagar senare kom Lotta Hedman in till kyrkoherden i hans
arbetsrum mittp en frmiddag.

Hon hade ett brev i sin hand, och hennes gon blickade rtt framfr sig,
och hennes hr lg s sltt, som det var mjligt fr det hret, och ver
hennes panna spred sig en klarhet, som om himmelen skulle ha rmnat ovan
henne och gjutit ver Lotta Hedman ngot av sin strlglans.

Och kyrkoherden sg inte utan frvning, att hon kom in lugn och sansad
fr att tala med honom, fr Lotta Hedman hade varit underlig och
frvirrad alltsedan den natten, d Sigrun hade gtt bort. Hon hade ingen
ro och talade ofta hgt fr sig sjlv. Man trodde, att hon sg syner,
och den, som uppfattade ngot av hennes tal, hrde nog, att det inte
rrde sig om annat n den stora naturfrdelsen och ryttaren p rda
hsten och om rsveckor och vilddjur och hela jordens jmmerliga
frstring.

Hon undvek att vara med mnniskor, mer n som var alldeles ndvndigt,
och fr ingen var hon s skygg som fr honom, husbonden. Han hade sett
mnga gnger hur hon gjorde lnga omvgar fr att slippa att mta honom.

Hennes hr hade sttt i himmelens sky, hennes gon hade farit runt i
huvudet p henne, hennes klder hade varit ovrdade, och med sysslorna
hade det gtt, som det kunnat.

Nr de bda unga flickorna hade kommit i hennes vg, hade hon tillropat
dem strnga ord ur skriften, som hade ljudit nstan som hotelser.

De hade velat frm kyrkoherden att snda Lotta tillbaka till hennes
eget land, men han frstod, att det var sorg ver Sigrun, som plgade
henne, och hade hllit sin hand ver henne och ltit henne stanna i sin
tjnst.

Denna dag tnkte han fr sig sjlv, d han sg hennes frndring: Nu
ser jag, att hennes sorg r slut. Nu finns det ingen mer n jag, som
kommer ihg Sigrun i detta hem.

Men Lotta bad, att han skulle hra henne med tlamod, fr hon hade
mycket att sga honom.

Och till hans stora frvning, fr han var till allra yttersta grad
hgtidlig och allvarsam, brjade hon sin framstllning med att bertta
honom en saga.

Det fanns en gng en grd, sade hon, dr det bodde ett hederligt
bondfolk, men ttt bredvid lg ett berg, dr det fanns jttar. Och
bondhustrun hade en gng varit inne i deras stenstuga fr att hjlpa
jttehustrun, nr hon skulle f barn. Nr hon d badade barnet, hade det
stnkt en droppe av badvattnet i gat p henne, och av den droppen hade
hon blivit seende p det gat, s att hon sedermera kunde flja med
allt, som de underjordiska fretog sig p hennes grd. Hon kom p dem
mnga gnger, bde nr de stal, och nr de satte ut fllor fr mnniskor
och boskap, s att de skulle komma till skada.

Men s hnde det sig, att bondhustrun for till hstmarknan, och nr hon
gick mellan stnden, s mtte hon jtten drhemmaifrn. Och hon kom inte
ihg sig, utan hon hlsade p honom. 'God dag, grannfar!' sa hon och
skakade hand med honom. 'Det var ett prktigt stycke vadmal, som ni har
kpt.' -- 'Ja,' sa jtten, 'och billigt r det med. Det var tv bnder,
som hade kommit i slagsml om det hr stycket, och medan de slogs, s
gick jag min vg med tygpacken.'

Sedan stod de en stund och pratade med varandra i god ro, men d sa
jtten pltsligt: 'Men hur kommer det sig, grannmor, att ni kan se mig?'
-- 'Jo' svarade hon, 'jag fick en vattendroppe i gat sist, d jag var
inne hos er, och sen dess kan jag se er, vilket ni vill eller inte.' --
'nej d! I vilket av gona?' -- 'I det vnstra,' sa bondhustrun, och
med detsamma hjde jtten handen och strk bort det vnstra gat ur
hennes ansikte. Han tog ut hela gat. Det fanns inte ett spr av det.
Och hon kunde aldrig mer i sitt liv se ngot mrkvrdigt.

Och s var det kyrkoherden gjorde med mig, frsta gngen vi rkades,
sade Lotta med hg och skrande rst. Kyrkoherden slog ut mitt seende
ga ur ansiktet p mig. Och alltsedan har mitt liv varit frvirring. Jag
ser, men jag ser dunkelt, jag hr, men jag hr otydligt, och jag har
ingen framgng och finner ingen, som vill lyssna till mig. Jag r hemls
och arm, och jag blir aldrig ngot annat n en fattig, arbeterska.

Kyrkoherden satt lugn och stilla och hrde p, och nr Lotta hll upp
ett gonblick fr att hmta andan, sade han utan att visa spr av vrede:

Fortstt, Lotta! Lotta har skert inte kommit hit till mig i dag bara
fr att tala om detta gamla.

Nej, sade Lotta, men jag ville pminna kyrkoherden om detta, drfr
att jag har begtt en stor synd mot kyrkoherden i min tur. Det kan vara
bra ibland att veta, att man har gammal skuld att begra avdrag fr. Det
blir nd stort behov fr mig av barmhrtighet och frltelse.

Mannen framfr henne skakade p huvudet.

Jag frstr inte vart Lotta vill komma.

Men Lotta svarade utan minsta frvirring:

Jag vet sjlv vad jag har att tala om, och det r ingen ltt
beknnelse, som jag har framfr mig, men innan jag kommer s lngt, r
det en sak till, som jag mste sga till kyrkoherden.

Jag r inte den, som har sprungit med ngot skvaller, sade hon, och
till Sigrun har jag inte sagt ett ord om ngot sdant, men jag vet, att
det finns en grd, som heter Hnger. Och jag har hrt hela historien om
prsten, som blev mrdad, och om grindstolpen och om den gamla i
kllarkammarn och om frbannelsen, som vilar ver Hngerkarlarna. Och
jag tnker mig, att den, som vet med sig, att han r kommen av en stark
och vild slkt, som alltid har varit svr att tas med, och som dessutom
vet vad det r fr en dd, som vntar honom, jag tnker mig, att den
mannen har undrat ibland om han gjorde rtt, nr han tog sig en hustru,
som var vek och oskyldig som ett nyutslaget blad och ingenting frstod
av det mrka, som fanns inom honom.

Lotta Hedman!

Kyrkoherdens rst ljd nnu rtt lugn. Han bara tillropade Lotta en
varning att inte g fr lngt.

Lt mig hlla p, kyrkoherden! bad Lotta. Fr jag sger inte detta
som ngon frebrelse, utan bara fr att pminna om att det finns skuld
p bda sidor, fast skulden p vr sida, p Sigruns och min, r s mycke
strre, att det mste lggas mycken barmhrtighet och frltelse p er
vgskl, fr att det skall vga jmnt.

Och nu har jag inte annat att gra n att tala om hur det var, nr
Sigrun gick ifrn oss. Och det r p hennes egen begran, som jag gr
det. Jag har ftt brev frn henne i dag, att jag fr gra det, och det
har lst mig ur min frnedring och lyft mig upp ur lgnen, s att jag
ter kan se mnniskor i ansiktet.

Eftersom det var Lotta Hedman, som sade dessa ord, s frefllo de inte
kyrkoherden s underliga, som de hade bort gra. Han trodde, att han
skulle f hra, att Sigrun inte hade dtt i kopporna, utan hade bervat
sig sjlv livet, och att Lotta trodde sig ha ftt ngot slags tilltelse
att meddela honom underrttelsen.

Och s brjade Lotta bertta.

Men alltmedan hon talade, blev hon mycket modflld, fr hon sg hur
mannen, som hon talade med, mrknade, ssom en himmel mrknar fre ett
stort ovder. Moln drogo upp frn alla hll. En fruktansvrd kld och
ett fruktansvrt mrker utbredde sig. Till sist kunde hon nstan inte f
fram orden.

Utan all omstndlighet fick hon dock omtalat, att hon hade haft flera
underrttelser frn Sigrun, och att denna efter sin ankomst till Hnger
hade legat sjuk i smittkoppor. Det hade inte alls varit farligt, men
ganska lngvarigt.

Och under sjukdomen och alltsedan hade hon varit kvar hos det goda
folket p Hnger. Ute i vrlden p egen hand hade hon varit en enda dag,
och vad hon d hade upplevat, det hade skrmt henne s, att ingenting
hade kunnat frm henne att ter g bort frn vnner och skyddat liv ut
i det frmmande.

Men de vltaliga ord, som Lotta hade velat sga om sin egen frkrosselse
och skam och om gldjen ver att Sigrun hade ndrat sinnelag och ville
vnda om hem, de blevo i det nrmaste osagda.

Hon lade endast fram fr kyrkoherden det brev, som hon denna dag hade
erhllit, och som var dagtecknat Hnger den 15 maj 1916, och dr det
stod skrivet dessa f rader:

Lotta, du skall g till Edvard och tala om allt fr honom. Och bed
honom, att han kommer hit till Hnger och hmtar mig, om han anser mig
vrd att n en gng bli hans hustru!

Inne i brevet lg ett litet kuvert, som var adresserat till kyrkoherden.
Han slet upp det och mttes av det enda ordet:

Frltelse!

D kyrkoherden hade lst ordet, brt han ut i ett bittert,
snderslitande skratt. Det lt, som nr den frsta vindilen bryter sig
fram genom skyarna och vrker dem t sidan fr att brja stormens vilda
dans.

Lotta ska telefonera till Sigrun, att jag kommer till Hnger och hmtar
henne i morgon, sade kyrkoherden. I dag mste jag fara p en
skolexamen.

Lotta gjorde, som hon hade blivit ombedd. Och strax efter tolv reste
kyrkoherden bort ensam. Han skulle gra en lng frd till ett avlgset
skolhus. Men d han hade hunnit till en korsvg, vek han inte av p
vgen, som ledde till skolhuset. Han for sterut, upp mot
Dalslandsgrnsen, i riktning mot Hnger.




HNGERJTTARNA.


Ack, man behver visst inte tro, att det var ngot vernaturligt
inflytande, som gjorde sig gllande. Men fr den, som ngon gng har
hrt invid sitt ra lskade ddas lga viskningar eller har mrkt under
en oro s tung, att hjrtat vill brista, hur ett sakta svall av blida
tankar har bljat fram genom sjlen eller, snkt i trtthetens tcken,
har knt de lenaste av hnder fra den sjunkande pennan fram mot sitt
ml, den finner det svrt att frneka, att inte denna dag skaror av
osynliga omgvo den olycklige, som kte fram ver den breda, dsliga
bergvidden.

Ty s frrdd och srad, s bedragen och frdmjukad han n knde sig,
s grna n hans tankar kretsade kring straff och hmnd, s frdes de
dock gng p gng till ett annat omrde, som tycktes locka dem med n
strre makt.

Och vad som s fngslade dem, det var Hnger, den aldrig sedda
fdernegrden, som lg med sina rda huslngor hgt uppe i grnsskogen
med utsikt ver ett landskap, dr man sg tio lnga sar, tio hga
bergtoppar, tio glittrande insjar, tio kyrksocknar, men knappast tio
grdar.

Fr honom hade nnu aldrig den gamla Hngergrden visat sig med
grindstolpe och apelgrd och kllarkammare, ssom han visste, att den
brukade visa sig fr andra av hans slkt. Men trollmakt hade den utvat
ocks ver honom. Och i tankarna frdes han nu tillbaka till
barndomsren, d han hade gtt och drmt om att han skulle bli den, som
upphvde Hngerfolkets frbannelse. Han mindes, att han hade rknat ut,
att eftersom den hade samkats dem genom mordet p en prst, s skulle
den lyftas frn deras huvuden, om en av Hngerfolket bleve prst och en
helig Guds man.

Sedan som yngling och som man hade han visserligen tappat bort dessa
tankar, men det var dock de, som hade bestmt riktningen fr hans liv.

D han hade brjat studera och allt hade gtt honom vl i hnder, hade
han upphrt att tro, att det lg ngot srskilt olycksde och vntade
mnnen av hans slkt. Det hela kom sig av ett svrt, ostyrbart lynne och
en tungsint ngslan att inte kunna behlla vad som var deras. Fr den,
som var klok och frstod att lgga band p sig, skulle sjlvmordstankarna
vika till sidan. -- Det skall bli jag, som visar dem, att en Rhnge
frn Hnger kan f d p samma stt som andra mnniskor, hade han
stundom tnkt. Och p det sttet kanske det i alla fall blir jag, som
gr slut p den gamla vidskepelsen.

Han hade ocks lyckats att motst alla ungdomsfrestelser och att fra
sitt liv behrskat och tadelfritt utom i frhllandet till hustrun.

Han ryckte till som en pltsligt uppvaknad, dr han satt i krran. Fr
ett par gonblick hade han varit borta frn sin olycka, men nu, nr han
tnkte p hustrun, kom den tillbaka i hela sin grslighet. Just drfr,
att han var prst och ville leva otadligt, knde han den kommande
skammen, allt prat och allt tlje som slag av jrnskodda pisksnrtar.
-- Det hade varit bttre, att hon aldrig hade kommit tillbaka, tnkte
han i sin harm. Hon har gjort mig omjlig hr hemma. Jag antar, att vi
fr lov att utvandra.

Men, egendomligt nog, hans tankar lmnade rtt snart hustrun och brjade
syssla med den gamla mrkvrdiga grden.

Det var hans far, som hade berttat honom om Hnger, och han hade haft
mycket annat n mord och straffdomar att tala om.

Han hade sagt sonen, att ingen visste varifrn Hngerfolket hrstammade.
I socknen, dr grden lg, hade pltsligen visat sig fem brder, alla
stora, starka, vackra, men av oknd slkt, frn oknt land, talande
oknt sprk. Man hade trott, att de voro avkomlingar av en jtte och en
bergtagen kvinna, och sannerligen, deras vildhet och stridslystnad,
deras mod och slughet, deras besynnerligheter och objliga lynnen samt
framfr allt den lycka, som fljde dem i att frvrva gods och
egendomar, gjorde inte saken s vrst otrolig.

Dessa mn, som hade kommit till trakten som fattiga legodrngar, hade
inom f r gjort sig till herrar frst p Hnger, dr den ldste brodern
hade slagit sig ner, sedan p fyra andra grdar.

Det gjorde honom gott att tnka p frfderna. De hade aldrig varit som
andra bnder. De hade kltt sig prktigt, haft en stolt hllning. De
skulle ha kunnat bli herremn, men det hade de aldrig efterstrvat.
Denna eftermiddag behvde han ngot, som styrkte hans sjlvknsla, och
han fann en smula upprttelse i att veta sig tillhra en rikt begvad
och ryktbar tt.

Nr allt kom omkring, var han kanske inte s alldeles olik dem. Lotta
Hedman hade jmfrt honom med en jtte och pmint honom om att han var
av en vildmansslkt.

Om han inte hade varit prst, om inte kraftmnniskan inom honom stndigt
hade hllit sig sjlv i tukt!

Han pminde sig den dr kvllen, d han hade jagat den flyende
hradshvdingen. Det var vl det gamla jtteblodet, som hade varit i
rrelse.

ter hade tankarna frts tillbaka till hemmet och hustrun. En kvalfull
smrta trngde p nytt genom sjlen. Han tnkte p hur han hela vren
hade gtt och ltit sig snderslitas av sorg och samvetskval. Men hur
svrt detta lidande hade varit i sig sjlvt, det var dock n bittrare
att veta, att Sigrun hade dmt honom till det kallblodigt, utan
tvingande skl. Nej, det bittraste och det vrsta var, att hon hade
frnedrat sig till att bedraga, att hon hade gjort sig fri p ett s
hemskt stt, att hon hade anfrtrott sig t en elndig landstrykare, att
hon till sist hade fallit i hnderna p en sdan man som Sven Elversson,
en man, som han sjlv hade bannlyst ur sin kyrka. Det var att gra
skammen fullkomlig.

Det var just den rtte hon kom till, tnkte han. Hon en dd och han
en bannlyst, som inte trs visa sig bland mnniskor.

Men bort frn denna rasande smrta frdes han n en gng av tanken p
fdernegrden.

P de skoglsa vidderna, dr han for fram, ven vstan, den starka
havsvinden, vass och bitande. -- Det r bra kallt hr uppe, tnkte
han, det r skert bttre p andra sidan bergen. P Hnger, som ligger
i l p stra bergsluttningen, r det nog varmt och vrlikt en sdan hr
kvll.

Nu voro tankarna tillbaka hos frfderna.

Alla hade de haft ngot visst drag, som hade skilt dem frn omgivningen.

En av dem hade haft en hst, som han hade lskat ver allt annat, och
man sg honom sllan annat n ridande. Han sktte sitt arbete och sina
njen till hst, och till sist hade han en sndag begett sig ridande in
i kyrkan och fordrat att f ta emot nattvarden p hstryggen.

Ett svagt leende for ver kyrkoherdens ansikte vid tanken p den bisarra
scenen. Det hade roat honom fordomdags att tnka sig in i den. Han hade
dock aldrig trott, att sdant kunde vara sant, utan hllit det fr
phitt och dikt.

Den dr hstkarlen hade en gng haft en tvist med sin hustru. -- Man
ska vl ibland anvnda sitt vett och inte bara lita p sin styrka, hade
hustrun sagt. Men mannen hade blivit vred, han hade fattat om henne och
satt upp henne att rida grensle p takbjlken. -- Nu har min styrka
satt upp dig dr, sade mannen. Frsk nu om ditt vett kan hjlpa dig
ner igen!

Det hade kanske inte alltid varit s ltt att vara gift med en av de
gamla Hngerjttarna. De hade varit vldsamma, svartsjuka och envisa.
vermttan dugliga och kraftfulla, gstfria och storslagna hade de
varit, men dessutom utrustade med en grov skmtsamhet, som nog kunde bli
mer prvande n mycket annat.

Det var en av dem, som hade haft den idn, att han skulle ga allting i
par. Det gick inte an att ha en klocka stende i ett rum, det skulle
ndvndigt vara tv. Ett fnster fick inte frekomma p en stuga, det
mste vara tv eller fyra eller sex. Tv skorstenar, tv drrar, tv
logar, tv lador. Aldrig en drng eller en piga, utan tv eller fyra.
Det kunde tyckas vara en oskyldig vurm, men han hade hllit p att
frstra hela Hnger med ombyggnader och frndringar.

I lagrden skulle han ha lika mnga tjurar som kor, och av sin hustru
hade han fordrat, att hon skulle fda honom en gosse, en flicka, en
gosse, en flicka och s vidare i rtt ordning. Och om hon inte gjorde
honom till lags, s var han inte att leka med.

terigen smlog kyrkoherden. Nej, det var nog inte alltid s roligt att
vara matmor p Hnger.

Det var en av dem, som stndigt sjng. Han kom sjungande till kyrkan,
for sjungande drifrn, sjng fram sina svar, d ngon tilltalade honom,
sjng, bde d han lade sig och d han steg upp.

Men trots sitt sjungande hade han varit en orttrdig och hrd man, och
med honom var det olyckan hnde. Han hade frskt narra sin brors nka i
en arvsfrga, men hans egen hustru hade upptckt bedrgeriet och bett
deras prst, att han skulle komma till Hnger, fr att f tala om saken
fr honom. Men husbonden p Hnger hade trott, att det var frga om
annat, hade flammat upp i svartsjuka, fallit ver prsten p hemvgen
och slagit ihjl honom.

Det var sant, det, som han nyss hade sagt. Det hade inte alltid varit s
roligt att vara gift med en av de gamla Hngerkarlarna.

Men nd hade ingen av deras kvinnor gett sig ut fr dd fr att bli
befriad frn sin olycka.

Han skrattade till kort och hrt. Det kunde tyckas, som om han skulle
vara den vrste av dem alla. Hans hustru hade vl annars inte behvt
gripa till ett s frtvivlat medel.

Och vad hade hon att frebr honom? Endast ett vermtt av krlek. Han
hade ingenting annat begrt av henne, n att hon skulle tillhra honom,
endast och uteslutande honom.

Men om nu detta hade varit en alltfr tung fordran? Om den hade varit
svrare att uppfylla n ngonsin ngot av de gamles vansinniga krav? Kan
en mnniska begra detta, att f ga en annan fullt och helt? Inte bara
hennes krlek, utan allt annat hos henne.

Kyrkoherden kom att tnka p att Sigrun ofta hade frefallit honom ssom
ett vsende av annan art n andra mnniskor, att hon hade synts honom
ga en sin egen natur, som hon dock aldrig hade kunnat f ge uttryck.

Och det, som hade varit Sigruns natur, det visste han, det var
barmhrtighet. Att f gra gott, uppoffra sig fr andra, vrda sjuka,
det hade varit hennes naturs krav, men han hade satt sig dremot. Han
hade inte kunnat tla det. Han ville ga henne helt, hade inte kunnat
dela.

Och det, som hade skett, detta, som nyss hade frefallit honom s
vederstyggligt, var det inte ngot annat kanske n det, som ndvndigt
hade mst ske? Det var den sammantryckta stlfjdern, som hade rullat ut
sig i samma gonblick, som trycket hade lttat.

Sigrun r barmhrtigheten, tnkte han. Det r hennes uppgift. Det r
detta jag borde ha frsttt.

Detta pltsliga inseende av sitt eget fel gjorde honom gott. Sigrun
frefll honom inte mer s djupt sjunken, s ofattbart hrd och
krleksls.

Han vlvde tanken fram och tillbaka. -- Ja visst, tnkte han, det r
drfr vi aldrig voro lyckliga. Jag hindrade henne frn att bli det, som
lg i hennes natur.

Men s med ens var hela pinan dr igen. -- Denne Sven Elversson, han
passar henne bttre n jag. Han gnar sig ocks t barmhrtighetsverk.
Det r drfr, som hon stannar hos honom.

Han hade inte tnkt med svartsjuka p Sven Elversson frut. -- Sigrun
knner till vad han har gjort, hade han sagt till sig sjlv. Hon kan
inte lska honom.

Nu frefll honom alltsammans mer n misstnkt. Varfr hade Sven
Elversson inte genast underrttat honom om att Sigrun hade kommit till
Hnger? lskade han henne, och hade han tnkt sig att f behlla henne?

Men mitt i vreden kom en av dessa tankar, som tycktes ligga svvande i
luften ver den de vidden, och som vederkvickte den olyckliges sjl
ssom svalt sommarregn.

Har du egentligen rtt att vnta tjnst och hjlp av Sven Elversson?
sade tanken.

Och kyrkoherden mindes hur han hade frbrutit sig mot Sven Elversson och
frstrt hans liv och dmt honom till namnlst elnde.

Men den egna skuldknslan kom p ett besynnerligt stt lindrande och
svalkande mitt i vreden ver det, som andra hade frbrutit mot honom.
Den var som en stillande dryck under en svr feber.

Den fdde i hans sinne dmjukhet och sjlvbesinning.

Han knde sig inte mer som den straffande hmnaren med all rttfrdighet
p sin sida.

Han var beredd, inte att frlta, men att noga underska och prva,
innan han avgav en fllande dom.




GRINDSTOLPEN.


Den kande drog in tmmarna och stannade hsten. Hngers grd lg i
aftonglansen under honom.

Han tvivlade frst ett gonblick, att han var p rtt stlle. Han hade
alltid hrt Hnger beskrivas som en stor grd med lnga huslngor. Hr
var visserligen sjlva manbyggnaden rtt ansenlig, men allt annat var av
sm mtt.

Men apelgrden fanns dr. P sluttningen mellan de sm husen vxte
skyhga, hundrariga ppletrd, som just nu stodo i hrlig blomning och
tckte grdsplanen med ett fritt svvande tak i vitt och skrt.

Och den gamla eken var dr, nnu inte fullvad, men p god vg att f
sina rynkiga och knotiga grenar terigen kldda med mjuk bladgrnska.

Och utsikten var dr. Utsikten ver ett utomordentligt fint och ltt och
vekt tecknat landskap, dr de tio bergsarna och de tio sjarna nu i
solnedgngens stund prydde sig med alla tnkbara frger, dr en hjd
lg ljust vit och en hotande mrk, dr en sj lg som en blank
stlskiva, medan grannen bakom nsta hjd tckte sig med guldglans.

Det var omjligt att tnka sig, att mnniskor, som under ett helt liv
hade haft en sdan tavla framfr sig, skulle frbli hrda och ra
vildar, att de endast skulle ha sina tankar riktade p att vinna makt
och gods. Hr i den omgivande sknheten trodde han sig finna
frklaringen till det glada, praktlskande, storslagna, som tycktes ha
utmrkt frfderna.

Han satt en rundlig tid och sg p allt detta, men till sist hoppade han
dock ur kdonet och krde det in i den omgivande skogen. Hr band han
hsten vid en trdstam, lade fr den foder och begav sig sedan rtt
sakta och betnksamt ner mot grden.

Nr han hade hunnit s lngt, att han kunde se in mellan byggnaderna,
mrkte han, att en man och en kvinna sutto i den ljumma, ljusa
vrkvllen under den gamla eken p mse sidor om ett trdgrdsbord.
Mannen lste hgt, och kvinnan sysslade med ett handarbete. De hade nnu
inte mrkt honom.

Han stannade, gjorde en omvg bakom ett av de sm husen och nrmade sig
dem frn annat hll. Strax nedanfr platsen, dr mannen och kvinnan
sutto, vxte en tt och hg granhck. Han gick fram under denna, osedd
och med smygande steg. D han hade hunnit s lngt, att han fullkomligt
tydligt hrde den lsandes rst, lade han sig sakta ner p marken och
bjde varligen undan ngra grenar i hcken, s att han kunde se s
mycket, som han nskade.

Han gjorde sig inte ett gonblicks samvetskval ver att han ville
lyssna. Sigruns och min hela framtid str p spel, tnkte han. Det r
ndvndigt, att jag fr veta sanningen, det m ske p vad stt som
helst.

Till en brjan hade han dock ingenting annat att lyssna till n en liten
dikt av Snoilsky. Det var poemet om krigsfngen, som, ntligen frigiven
ur fngenskapen, efter mdosam irrfrd en mrk kvll befinner sig
utanfr den fattiga stugan, dr han fr mnga r sedan lmnade sin
hustru. Men d han ser in genom fnstret, finner han, att hon nu har en
annan man vid sin sida. Han frstr, att hon har trott honom vara dd,
och han gr bort i natten, frsvinner hellre n att samka henne
lidande. Och innan han gr, fster han p drrlset en liten skinnpung,
dr han har stoppat ner alla de slantar han ger som en gva till det
fattiga hemmet.

Sven Elversson lste denna dikt om den frsakande krleken mycket
vackert, men kyrkoherden hrde orden utan att egentligen fatta
innehllet. Hela hans sjl var upptagen av hustrun.

Sigrun satt s, att han inte kunde se hennes ansikte. Men det var i alla
fall henne sjlv, som han sg. Han knde igen hret, den vackra
bjningen p nacken; varje rrelse av handen och armen under arbetet var
honom vlbekant.

Hon lever! sade han fr sig sjlv och knppte sina hnder. Det r
verkligen sant, att hon lever.

Hans hjrta smlte av rrelse. Det var inte s att terse Sigrun, som
han hade vntat. Han knde ingen vrede, han ville inte stlla henne till
rtta fr allt, vad hon hade ltit honom lida, han ville inte tala med
henne om den skam, som hon hade hopat ver sig sjlv, han ville bara med
trar tacka Gud fr att hon fanns kvar i livet och nskade komma
tillbaka till honom.

Han lade handen ver gonen och tnkte p vad det skulle ha blivit av
honom, om hon verkligen hade varit dd. En hatfull gammal enstring, som
hade slpat sig fram genom livet utan hopp, utan annat intresse n att
g och vaka ver sina minnen, en man, som skulle ha skt andra kvinnors
sllskap bara fr att hna dem, drfr att de inte voro som hon, den
enda. Han sg inte botten p det djup, dit han kunde ha sjunkit.

P hitvgen hade han nskat i sin frtvivlan, att Sigrun inte hade gett
sig till knna. En grym och draktig nskan! Huru hade han kunnat hysa
den?

Allt detta for igenom hans sjl som en stormvind. I dess dn frtogs
ljudet av den lsandes rst.

I den frsta hnfrelsen var det nra, att han hade rest sig och
skyndat fram till Sigrun. Men han lade hand p sig. Nej, tnkte han.
Det fr inte finnas kvar tvivel eller misstanke mellan oss. Fr vr
lyckas skull mste jag frbli, dr jag r.

Vi ska inte lsa mer i kvll, sade Sigrun, d Sven Elversson hade
slutat dikten. Jag har ngot att tala om fr er.

Och hennes rst ndde till lyssnaren bakom granrishcken, full av livets
klang. Ljuv som fordom, lg och rrande med den lilla svaga lspningen.

Sven Elversson lyfte huvudet frn boken och vnde sig emot henne.
Kyrkoherden sg genast, att han var i hgsta grad frndrad. Han har
huvudet hgt som en annan och hade den bildade mannens lediga,
obesvrade hllning. Det tycke av lekmannapredikant, den verdrivna
dmjukheten, som hade varit hans srmrke, hade lmnat honom.

Ja, egentligen r det synd, att en sdan hr kvll sitta nerbjd ver
en bok, sade Sven Elversson. Det r bttre att sprka.

Sigrun drjde litet med att brja samtalet. Hon lade samman arbetet, och
frst d detta var undanstkat, sade hon med fast och bestmd rst:

Det r gjort nu, herr Elversson.

Vad? frgade han helt bekymmerslst. r ert arbete redan frdigt?

Nej, men det, som ni har bett mig om varenda dag under den tid, som jag
har vistats under ert tak, det r nu gjort.

Har ni -- -- --

Han hade rest sig helt upprrd och fullfljde inte meningen.

Men Sigruns rst svarade honom fast och klar utan en darrning:

Jag har skrivit till Lotta Hedman och bett henne tala om allting fr
Edvard. I denna stund vet han redan, att jag lever. I morgon kommer han
hit och hmtar mig.

Kommer han hit? sade Sven Elversson. Hans rst var inte fast och klar.
Den var svag och bortdende.

Ja, sade hon, jag har bett honom komma hit till Hnger. Jag skall
sga er varfr sedan. Nu vill jag fr det frsta hra, om ni r glad.

Kyrkoherden tyckte, att mannen bytte gestalt och utseende mittunder hans
gon. Han sjnk ihop, och det tlmodiga leendet framtrdde med full
tydlighet omkring munnen. De nyss s muntert blickande gonen vndes mot
jorden. Armarna sjnko slappt ner utmed kroppssidorna och nr han nu
besvarade Sigruns frga, skedde det med den gamla, pinsamma dmjukheten.

Visst r jag glad, fru Rhnge, sade han. Men det r alltfr vnligt
av er att tala om detta, som om det vore mitt verk. Jag vet ju eller,
rttare sagt, jag tror mig ha frsttt, att sedan den frsta
upphetsningen hade lagt sig, har inte en dag gtt, utan att ni har
ngrat er och lngtat hem. Men ni tnker kanske p er ngslan fr er
mans vrede och fr vrldens hrda dom, och att jag har frskt inge er
mod att trotsa allt sdant. Det r det enda, som jag har att bermma mig
av.

Mannen, som lyssnade, uppfngade orden inte bara med ronen, utan med
hela sin sjl. -- Vad r sant, och vad r falskt hrvidlag? undrade
han. Gud hjlpe mig, s att jag fr veta sanningen!

Sigruns ansikte kunde han inte se, men han tyckte, att hon en liten
smula hjde p axlarna.

Nej, naturligtvis. Ngot annat har ni inte behvt hjlpa mig med.

Det r s gott att minnas, att det frhller sig s, hrdes Sven
Elverssons milda stmma. Ni insg nstan genast den stora ortt, som ni
hade begtt mot er man. Det var otnkbart, att ni kunde vilja dma den,
som lskade er, till ett helt liv av ensamhet och saknad. Jag r s
vertygad, s fullt och fast vertygad, att ni skulle ha tagit detta
steg redan fr mnader sedan, om ni inte hade blivit sjuk. Ni har inte
frrn nu gt tillrckliga krafter fr att mta uppseendet och de onda
tungorna. Och jag r den siste att klandra er fr att ni har drjt. Jag
vet vad det vill sga att vara en av sina likar frkastad och utsttt.

Det var ngot i Sigruns hllning, som antydde otlighet. Det fanns en
smula gckeri i tonen, d hon svarade:

Ja, det var det jag visste, herr Elversson, att ni skulle bli glad. Men
eftersom detta r sista gngen vi talar ensamma vid varandra, s vill
jag sga er, att det r inte ni allena, som har frmtt mig till att
vnda tillbaka hem. Jag har ocks haft mycken hjlp av er hustru, kanske
nnu mer hjlp av henne n av er. Jag tror, att hon mtte ha lskat ver
all grns, fortfor Sigrun med en mild klang i rsten. Av henne har jag
skt lra mig hur man skall lska.

Det drog sig en skugga ver Sven Elverssons ansikte.

Hon var en god kvinna, sade han enkelt, utan sin vanliga mngordighet.
Vi hll mycke av henne, medan hon levde hr ibland oss.

Mor Thala har berttat mig en del om henne, sade Sigrun. Hon lr ha
kommit ut till er p Grimn dagen efter det att skolhuset brnde. Hon
ville sga er, att bde hon och skollrarn hade gjort sitt bsta fr att
frm barnen att trivas dr. Och hon frmanade er att inte ta denna
olycka alltfr hrt. Ni hade nd frvrvat er vnner genom det dr
arbetet. Folk hade brjat inse vad ni var fr en man.

Sven Elversson gjorde en tlmodig gest, som antydde, att han nskade
slippa hra ngot vidare om detta. Men Sigrun fortsatte.

Jag har sett er hustru i Applum, och jag minns, att hon var mycke ful.
Kanske var det detta, kanske var det ngot annat, som retade er, fr
mor Thala sger, att ni snste av henne, ssom ni nnu aldrig har snst
av ngon annan. -- 'Om jag komme och frgade er om ni ville bli min
hustru,' sa ni till henne rtt hnfullt, 's finge jag nog se hur hgt
ni satte mig.' Och hon varken rodnade eller bleknade, hon blev askgr i
ansiktet och reste sig genast. -- 'Ni sger det dr till mig p skmt
och utan mening,' sa hon. 'Om ni en gng frgade mig p allvar, skulle
det vara den lyckligaste dagen i mitt liv.' -- D hon hade sagt detta,
s lr ni ha blivit ganska rrd, och ett par r eftert gifte ni er
verkligen med henne, drfr att det dr svaret hade visat er, att hon
var en god och hgsinnad kvinna.

Ja, det r sant, att hon var bde god och hgsinnad, sade Sven
Elversson. Jag gr henne all rttvisa. Det var underbart, att hon ville
gifta sig med en sdan som jag.

Mor Thala har sagt mig, fortsatte Sigrun, att det var hon, som rdde
er att flytta hit till Hnger. Hon knde till grden och visste, att den
lg de och vergiven, s att ni kunde f kpa den fr en spottstyver.
Hon skapade fred omkring er, hon sktte om era affrer, slde skog, tror
jag, s att ni fick tillrckligt att leva av, hon inrttade ert hem, s
att det ngot s nr motsvarade de vanor och behov, som ni hade ftt
genom er uppfostran, och hon tog emot alla ndstllda, som ni upptckte,
och sktte om dem, tills det lyckades er att finna ngon anstllning
fr dem p annat hll. Tror ni inte, att den kvinnan lskade er?

Nej, sade Sven Elversson, jag tror, att hon frskte lska mig. Hon
stred emot det, som var svrt hos mig, men till sist blev det henne
vermktigt, och d fljde hon med Gustavsson.

Det var inte s, inte alls s, sade Sigrun hastigt. Hon fljde inte
med honom frdenskull. Men hon visste, att ni tyckte om en annan. Ni
hade frrtt er p ett eller annat stt. Det finns en poesisamling, som
alltid ligger p ert bord. Mor Thala sger, att ni ofta lser i den, men
aldrig mer n en enda dikt, en krlekssng av islnningen Bjarni
Thorarensen.

Sven Elversson sprang upp. Han tog sig fr hjrtat. -- Vart vill ni
komma? sade han, och det lg nstan ngot hotande i tonen.

Sigrun lyfte handen. -- Jag vill tala med er om er hustru, sade hon.
I morgon ska jag vara borta, tillade hon blidkande.

Han satte sig ner, tlig och undergiven, n en gng. Men hans gon hade
frlorat sin vnliga glans. De blickade p Sigrun allvarliga och
strnga.

Mannen, som lyssnade, bjde sig framt i hgsta spnning. Han knde ju
igen Sigruns rst, men det var mycket i hennes vsen, som frefll honom
frmmande. Det fanns nu hos henne ngot av lugn sjlvmedvetenhet, av
fullmogen kvinna, som hon inte hade gt frut. -- Det r mycket hon
har gtt igenom, sedan jag sist sg henne, tnkte han. Hon har aldrig
frr haft sdan makt att behrska den hon talar med. Nu kan ingen st
emot henne.

Lt oss sga, fortfor Sigrun, att er hustru frra hsten mrkte
tydligare n ngonsin frut, att ni inte lskade henne! Kanske lste ni
den dr dikten oftare. Vad vet jag? Och hon gick, men s, att ni inte
skulle behva tro, att hon gick av krlek, fr att gra livet lttare
fr er. Det var drfr hon fljde med skrsliparn. Jag har talat med er
mor om detta, och hon r alldeles av min mening. Och sliparn sa mig
detsamma. -- 'Hon kom till mig, drfr att Sven Elversson inte tyckte om
henne,' sa han.

Sven Elversson hjde hnderna avvrjande.

Varfr ska jag hra detta? sade han. Hur kan ni tro, att jag ska
erfara ngon lycka av att f veta detta?

Jo, sade hon, det r alltid gott att veta, att man har varit hgt
lskad av en god mnniska. Det r gott att inte behva misstnka henne
fr frstllning eller ombytlighet. Ni frstr: hon var skapad av samma
mne som den hemvndande krigarn, som vi nyss lste om. Det r hon, ser
ni, fortsatte Sigrun, som har lrt mig hur man kan lska. Hur krleken
kan verg allt frstnd, hur den kan fylla ens sjl till den grad, att
den lter sin egen kropp frintas.

Hon steg upp och stllde sig bakom Sven Elverssons stol. Hrvid kom hon
att vnda sig s, att hennes man sg hennes ansikte, och han nstan vek
tillbaka fr den verjordiska sknhet, som i denna stund stmplade de
hrliga dragen.

Hon talade nu mycket fort, utvecklade sina tankar utan att vnta p
svar.

Den dikten i ert poesialbum, som ni stndigt brukar lsa, herr
Elversson, heter 'Sngen till Sigrun'. Och om det var fr namnets skull
eller av ngot annat skl: ett r visst, att er hustru trodde sig veta
vem ni lskade.

Sven Elversson ville tala, gra ngra bedyranden och frskringar, men
Sigrun hejdade honom.

Jag mste f tala ut, fr att ni ska frst hur er hustru kunde lska i
livet som i dden. Frsk att tnka er henne som en sjl, som bara r
krlek, som nda ned i de mest omedvetna djup bara r krlek, och att
denna sjl beslutar att offra sig fr den hon lskar! Att den ser medel
och vgar, som ingen annan hade kunnat tnka sig, att den bemktigar sig
en annan mnniskas vilja, att den styr, leder, genomfr, viskar tankar,
dikterar tal, tvingar allt att g efter sin nskan.

Sven Elversson skakade p huvudet. Han sade med sin mildaste rst, men
fullkomligt avvisande:

Det dr r att tala Som Lotta Hedman.

Ja, sade Sigrun, jag vet, att jag talar som Lotta Hedman. Och jag
nekar ju inte, att det r Lotta Hedman, som har lrt mig att tro p de
ddas makt. Men hur vet ni, att hon inte har rtt? -- Vad var det fr
en ledstjrna, som frde den dende just till mig? Och varifrn kom den
tanken, som tog makten ver mig? Ni vet hur rdd och mtlig jag r. Det
r sant, att jag lg och tnkte p att rymma, men varfr skulle jag gra
det p sdant stt? Det fanns andra utvgar fr mig. Men frn det
gonblick, d er hustru lg dd i min sng, sg jag ingen annan
mjlighet, kunde inte tnka mig ngon annan. Varfr kunde inte heller
Lotta Hedman gra motstnd? Varfr kom sliparn, frst d jag hade
vandrat min vg? Varfr var han s stilla och medgrlig den dr dagen?
Varfr blev vi inte infngade? Varfr blev mina pengar stulna? Varfr
blev ingenting upptckt? Jag hade sannerligen inte lagt ngra djupa
planer. Varfr allt detta, herr Elversson, om inte drfr, att den
kvinna, som lskade er, i sin ondliga, mktiga krlek, hade beslutat
att fra till er den kvinna, som ni lskade?

Hon hade talat ivrigt, besjlat, helt upptagen av det under, som hon
trodde sig ha trngt in i. Men i hennes rst fanns inte ett stnk av
lidelse. Lyssnaren bakom hcken lade vl mrke till det. Sigrun talade
till mannen, som lskade henne, i full frvissning om att han frstod,
att hon inte lskade honom.

Sven Elversson knde detsamma. Hans rst ljd besljad av rrelse, men
den slog inte ver i lidelsens tonfall.

Lt s vara! Lt oss tala som Lotta Hedman, eftersom ni nskar det s!
Men om den ddas sjl har snt er hit, kunde det inte lika s grna
vara till plga och straff? Hon visste ju, att min krlek skulle vxa,
likasvl som hon visste, att ni aldrig kunde komma att lska mig.

Ja, sade Sigrun med samma besynnerliga tonfall av hg inspiration,
nstan som skulle hon ha talat med en innevnare frn en annan vrld,
naturligtvis visste hon detta. Och hon visste ocks, att om det inte
hade funnits ngot hos er, som skyddade er fr all krlek utom hennes,
s skulle ni inte ha tilltit, att jag hade stannat hr p Hnger. Men
hon trodde kanske, att ngon ljuvhet kunde vinnas fr ert liv genom att
ni fick lra mig hur ett liv skall levas. Inte sant, detta kunde ocks
vara hennes ml? Eftert, nr ni blir gammal, nr allt det brnnande och
brinnande r utkolnat, d kommer ni att tnka p denna vinter hr p
Hnger som p en lyckans tid.

Han skakade nekande p huvudet.

Inte nu, sade hon, men sedan, nda till er sista stund. Ser ni, jag
tror, som jag sa nyss, att meningen var, att ni skulle f lra mig hur
ett liv br levas. Vad var jag fr ngra mnader sedan, innan jag kom
hit? Jag var inte elak, jag ville alla vl, men jag var rdd, jag skte
nog att handla rtt, men det gick mest s dr p slump. Det fanns ingen
plan fr mitt liv. Jag visste inte, att det var mjligt att under alla
omstndigheter frbli god, sann, trofast och barmhrtig. Detta r det,
som jag har ftt lra hr hos er: avsky fr allt, som besmittar sjlen.
Det r detta jag vill ta med mig till mitt hem och min man. Han ska se,
att jag r en annan, och han ska ha strre tillit till mig nu n frr.
Vi ska bli lyckliga nu, och det blir er, som vi har att tacka fr
lyckan. Och ni ska tnka p oss och gldja er.

Han drog till sig en av hennes hnder, lutade sitt ansikte ver den och
grt.

I morgon, nr Edvard kommer hit till Hnger, sade hon, ska jag tala
om allt detta fr honom, och han ska frst och tacka er.

Nu rtade han upp sig helt frfrad.

Ska ocks han...

Ja, sade hon, jag ska sga honom, att ni lskar mig, och han ska f
veta hur den dda lskade er. Jag vill tala om fr honom alltsammans. Ni
frstr vl, att det inte mer fr finnas mrker och hemligheter mellan
oss. Han ska f veta hur jag har lrt mig krlekens hemlighet. Jag ska
sga honom, att den inte frgar efter lften och pbud, den knner bara
sin egen lag. Den vet bara av en hnsyn, som r hnsynen till den man
lskar. Den gr, nr det r bst fr honom, nr den ser, att han har det
fr tungt. Och jag vill tala om detta med Edvard hr p Hnger, p hans
fdernegrd, i denna natur, som r storslagen och vek p samma gng.
Edvard kan ocks vara sdan, vek och storslagen.

Mannen, som lyssnade, gjorde en rrelse. Han blygdes ver att han
spionerade p dessa bda. Han ville g fram och tala ppet och
uppriktigt med Sigrun och med mannen, som lskade henne, och som hon
frskte trsta och inge mod nu, d hon skulle lmna honom.

Men d han nu sg sig om efter den vg han borde g fr att komma till
dem, mrkte han, att ur ett stenrs rtt framfr honom, reste sig en
gammal grindstolpe.

Det fanns ingen grind och ingen make till den p andra sidan. Den stod
dr ensam, murken och s fallfrdig, att det behvdes ett otal av
stttor omkring den fr att hlla den uppe.

Kyrkoherden hajade till. Han hade inte sett stolpen frut, men han hade
heller inte haft sin uppmrksamhet riktad t det hllet. Frst var han
vertygad om att det bara var en synvilla, och att ingen stolpe fanns,
sedan tnkte han, att den kunde ju ha blivit bibehllen som en
mrkvrdighet.

Men under det att han hade betraktat grindstolpen, hade det gynnsamma
gonblicket fr att trda fram gtt frbi.

Samtalet mellan de bda hade fortgtt. Han mrkte, att Sigrun hade
kastat sig in p ett nytt mne.

r det mjligt, sade hon, att ni egentligen inte vet hur alltsammans
tillgick? Mor Thala har sagt mig, att ni lg i feber och hade yrsel, att
ni absolut inte kommer ihg ngonting.

Sven Elversson satt tyst.

Jag frstr, att ni inte vill tillta mig att rra vid detta, sade
Sigrun, men jag ville s grna tala med er om det. Kom ihg, att i
morgon r jag borta!

Naturligtvis var jag med om det, sade Sven Elversson, men jag var s
sjuk, att jag ingenting mindes. Eftert hrde jag de andra tala om det,
som hade hnt, och jag gjorde dem frebrelser. D svarade man mig, att
jag inte hade ngot att sga. Jag hade ocks varit med. Och d kom jag
ju ihg, att de hade tvungit mig att...

Detta hade han sagt med oerhrd anstrngning. Orden liksom pinade sig
fram ver lpparna. Slutet av meningen kunde han inte uttala.

Ni inbillade er, att ni kom ihg, sade Sigrun. Ni frstr vl, att
det ingen mjlighet finns, att ni har gjort det. Ni hade hellre dtt.

Jag har gjort det, sade han. Tnk inte annat!

Jo, sade Sigrun, det gr jag, och jag vill, att ni ska veta det.
Under hela den tid, som jag har bott under ert tak, har jag varit
vertygad om att det inte r sant. Ingen, som knner er, kan tro det.

Sven Elversson bjde sig fram och fattade hennes hand. Han sade med stor
enkelhet och med stort allvar: Jag frstr, att ni har varit mycket god
emot mig ikvll. Jag kan aldrig tacka er nog fr denna stund.

Hon fattade hans mening och avstod frn att vidare fullflja det svra
mnet.

Men ni ska vl tminstone inte neka mig att sga er tack fr dessa
mnader hr p Hnger? Jag ska alltid tnka p detta stlle som
barmhrtighetens rtta hem. Mitt eget hem skulle jag vilja inrtta efter
mnstret av ert.

Vnta med det dr till i morgon! bad han.

Hon reste sig upp.

G inte n! Det r sista kvllen.

Ls d en bit till ur Snoilsky!

Han ppnade boken, men lade ihop den igen.

Det r fr mrkt.

S ls ngot utantill! Ls fr mig 'Sngen till Sigrun' av Bjarni
Thorarensen! Det har jag ofta velat be er om, men aldrig vgat.

Sven Elversson gjorde en avvrjande rrelse.

I morgon r jag borta, pminde hon med ngot oemotstndligt i tonen.

Han brjade verkligen lsa upp den islndske skaldens passionerade bn
till den lskade att inte verge honom, ven om hon doge och finge sin
boning i himlens ljussalar. Tro inte, att jag inte ville kyssa dd
brud! lste han. Tro inte, att jag inte ville lgga min hand om livet
p den svepta och likbleka!

Han hade vnt sig bort frn Sigrun, medan han lste, satt framtbjd och
fste sina blickar p ngon punkt borta i ett avlgset fjrran.

Men allt det, som han hade frmtt hlla bundet under det fregende
samtalet, allt det, som vrkvllens milda tjusning, den lskade kvinnans
nrvaro inte hade haft makt att frigra, det lstes nu av den vilda,
mktiga krleksgld, som genomstrmmade dikten. All sammanpressad
lidelse strmmade ut i hans rst.

Kysser inte sommarsolen med samma vrme snbergets isflt och den
rdaste av rosor? r inte den vita liljan det fagraste av blomster?
lste Sven Elversson, och hans rst darrade av bruset frn den
krleksstorm, som rasade inom honom.

Sigrun lyssnade spnt ett par gonblick. Drp vnde hon sig pltsligt
bort frn den lsande, s att han inte skulle kunna se hennes ansikte.

I stllet var det vnt t lyssnaren bakom hcken, och han sg hur hon,
med dragen frstorade av lidelse, likaledes gav vika fr framstrmmande
knslor. Hennes gon slto sig i smrta, hennes hnder vredo sig om
varandra, och hennes lppar rrde sig i tyst klagan. Hennes man hrde
inte vad hon sade, men av lpparnas rrelser tyckte han sig lsa fram
orden.

O, att aldrig, aldrig f sga det till honom!

Kom till mig om hsten, nr vinden vltrar kolsvarta bljor! lste
Sven Elversson med lidelsefullt ropande rst. Kom vid midnatt, nr
mnen hljer sig i stormmoln!

Mannen, som dolde sig bakom hcken, genomisades av kall frfran. Han
sg Sigrun lyfta armarna med en rrelse av ondlig lngtan. Han sg hur
de viskande lpparna gng p gng uttalade sitt jmmerrop.

Att aldrig, aldrig, aldrig f sga det till honom!

Sjunk med snkall barm till mitt hjrta, lste Sven Elversson med
bristande rst, drj s lnge, du gravjungfru, tills du har ftt lossa
min sjl ur kroppens bojor!

Kyrkoherden vnde gonen frn hustrun och riktade dem mot grindstolpen.
Det tycktes honom, att den hade blivit bibehllen till denna stund
endast och allenast fr att vara till hands att pminna honom om att han
tillhrde en slkt, som inte tlde ortt och frstod att hmnas.

Intet blev sagt mellan de tv vid bordet, sedan de sista diktorden voro
lsta. Sigrun reste sig hastigt och gick in i huset. Sven Elversson gick
t motsatta hllet, genom granhcken, frbi grindstolpen, ner till en
liten blank damm och blev stende och sg ner i vattnet. Han hade gtt
frbi kyrkoherden p en tre stegs avstnd, men hade inte mrkt honom.

Och kyrkoherden knde, att den mannen, som Sigrun lskade, mste d.

Det skulle vara ltt gjort. Han behvde bara smyga sig ver honom
bakifrn, och kasta honom i vattnet. Han hade en knsla av att den dr
mannen inte ens skulle gra ett frsk att frsvara sig. Han skulle ta
emot dden som en vlkommen gst.

Ett par farliga gonblick frflto. D kom till den upphetsade en tanke,
som rddade honom. Skert hade den legat frdig i sjlens djup lngt
frut, men frst nu steg den upp till hans medvetande.

_Du har en gng lyst den mannen i bann i din kyrka, drfr att han hade
frgripit sig p en dd, och du, som gjorde detta, du vill nu frgripa
dig p levande._

Detta var det, som hll honom tillbaka i den svra stunden. Var inte
livet tusen gnger mer oantastbart n dden? Hur kunde han, som inte
hade velat se en Sven Elversson i sin kyrka, nnu vara en sdan vildman,
att han knde frestelse att utslcka en mnniskas liv, att skilja en
sjl frn dess kropp, att beg detta, vars innebrd man inte frstod,
som kunde f fljder i ondligheters ondlighet?

Nr han ter kastade en blick ner till dammen, dr Sven Elversson hade
sttt, var han borta.

Och vad som ocks var borta, det var grindstolpen. Han trodde sedan, att
han, mittunder det att han kmpade med sin frestelse, hade gtt fram
till den, kastat den till jorden med alla dess stttor, och att den hade
strtat omkull och varit s ohjlpligt murken och upprutten, att den
hade fallit utan ett ljud och utan att lmna annat n snderfallande
stoft efter sig.

Men han visste inte heller rtt om det s frhll sig. Han trodde ocks,
att grindstolpen hade sttt i hans egen sjl, att den var den vldsamma,
egenmktiga vildmansnaturen med alla sina stttor av nedrvd sed och
inplantad frdom och invanda rttigheter, som hade fallit.

Ty att den verkligen var fallen, det knde han med frundran och glad
rrelse. Han frstod det av det mktiga tg av milda tankar, som nu
svallade fram genom hans sjl.

Han knde det av den kraft till frsakande krlek, som nu fyllde honom.

Han frstod det av den gldje han knde ver att han var prst. Han
tnkte p sitt liv, att han var p en gng en odlare av markens frukt
och en vrdare av sjlar, en husfader och en frsamlingsherde, en herre
och husbonde och en allas hjlpande tjnare, och han tyckte sig frst nu
rtt lska detta det dlaste och strsta och mest lyckobringande av alla
mbeten.

Han var lycklig denna ljusa vrnatt, d han kte ensam ver dsliga,
magra, oskna bergvidder ner mot sitt fattiga hem.

Och med frvning tnkte han p detta, som hade frlst honom, ty det var
inte hans krlek och inte hans mbete, utan det var tanken p livets
hghet och helighet. Den tanken, som hade vuxit upp med lngsam vxt ur
Sven Elverssons olycksde och nu stod dr fast och klar och fullmogen.

       *       *       *       *       *

Nsta morgon sg Sigrun, d hon kom ut p grdsplanen, att Snoilskys
dikter hade blivit kvarglmda p trdgrdsbordet, och hon gick fr att
hmta in boken.

Men nr hon tog upp den, fann hon, att det lg ngot mellan bladen, och
d hon sg efter vad det var, mttes hennes blickar av en liten gul
skinnpung.

Den lg instucken just vid dikten, som handlade om krigsfngens
hemkomst, och den innehll hennes tv slta ringar, en annan ring, som
hon ocks hade ftt av sin man, och ett par sm smycken.

Hon undrade och tnkte efter, och s smningom frstod hon. Och hon
brjade grta, full av sklvande rrelse.

P detta stt fann henne Sven Elversson.

Hon drjde att svara p hans oroliga frgor. ntligen snyftade hon fram:

Edvard har varit hr i natt, han har hrt hela vrt samtal. Han har
frsttt, att jag lskar dig, och han har lmnat mig detta.

lskar mig? utbrt Sven Elversson. lskar mig?

Ja, sade Sigrun, Edvard har sett det, men han vredgas inte p mig.
lskade, han kommer inte hit och hmtar mig. Han vill, att jag ska
stanna hr och bli din.

       *       *       *       *       *

Fram p eftermiddagen kom Lotta Hedman till Hnger fr att fr
kyrkoherdens rkning frga Sigrun hur hon nskade att allt nu skulle
ordnas.

Och hon hade mycket att frtlja och bland annat detta, att fregende
natt hade hon fr sista gngen sett Hngergrden resa sig i all sin
gammaldags hrlighet. Hon hade sett den gamla matmodern i sitt fnster
och grindstolpen och allt det vriga.

Men pltsligen sg hon den gamla lyfta sina hnder mot himmelen och
hennes ansikte skina upp i gldje.

Och en rst hrdes, som frkunnade:

Hngerjttarna ro lsta frn sin frbannelse.

Och i samma stund sjnk den gamla vakterskan samman och frintades, och
grindstolpen fll, och hus efter hus strtade, och Lotta Hedman hade
frsttt, att nu hade den ntliga befrielsen kommit, och att grden
aldrig mer skulle visa sig fr henne.




UNG-JOEL.


Det vet nog en och var hur mrkvrdigt det kan vara med tankar. Det r,
som om de av en osynlig hand sddes ut ver jorden. Och dr kan man g
och tycka, att man har funnit ngot sllsynt och sknt, och r stolt och
glad, tills man mrker, att detsamma har vuxit upp samtidigt i
hundratals andra hjrnor.

S var det med kyrkoherde Rhnges tanke om livets helighet. Han var
ingalunda den ende, som hade funnit den. -- -- --

Det var juni mnad, den rets tid, d man i Bohusln eller kanske,
rttare sagt, i kusttrakterna och skrgrden i Bohusln vntade
frmmande.

Stor brdska hade rtt verallt fr att bli i ordning fr deras
mottagande. Man hade mlat sina hus och sina btar, fejat i sina rum,
pyntat i sina planteringar, eldat upp sina badhus och rensat sina
bassnger, men nu brjade ocks jrnvgstgen anlnda, fullpackade av
gster frn landets alla hrn. Nu kommo krymplingar och utarbetade,
lasstals med barn och lasstals med ldringar, de, som ville ha ro, och
de, som ville ha frstrelse. Nu var det, som om hela Sverige skulle
vara p vg till de kala skren och det vresiga vsterhavet.

Men alla de gster, som man hade berett sig att f mottaga, vntade man
sterifrn, frn landsidan. Vsterifrn, frn havet, vntades inga
frmmande. Fr deras mottagande hade man inte gjort ngra
tillrustningar. Frn det hllet hade det inte kommit ngra frebud eller
ngra bestllningar.

Och nr det nu i alla fall kom gster vsterifrn, d kunde inte deras
mottagande bli detsamma, som sknktes dem, som kommo frn land. Genom
dem uppstod jmmer och frvirring och dysterhet, men ingen gldje.

D en vecka var gngen av juni mnad r 1916, mste Sven Elversson fr
de dr gsternas skull gra en resa ner till Applum. Hans bror,
Ung-Joel, som de senaste ren hade varit sjman och gtt i fraktfart p
Holland, hade kommit hem till Knapefjord, sjuk och besynnerlig efter att
ha sttt p en del av dem ute p havet, medan de nnu befunno sig p
resa, och han hade sagt till sin unga hustru, att hon mste laga s, att
han fick tala med sin bror.

D Sven Elversson kom till Ung-Joel, fann han honom gende fram och
tillbaka i den lilla kammaren innanfr kket, dr det unga paret hade
stllt in alla sina fina mbler, och som ju annars aldrig begagnades.
Han var blek och trtt, men inte precis sjuk. gonen voro rdkantade och
sgo ut att kunna falla igen av smnlust, men han gav sig inte ro varken
att sitta eller ligga.

Hur str det till med dig, Ung-Joel? frgade Sven Elversson.

Ung-Joel varken svarade p frgan eller ltsade om p annat stt, att
han hade mrkt brodern. Han fortsatte ofrtrutet sin vandring och slog
emellant ut i luften med bda armarna.

Se, det r det vrsta med msarna, sade han.

Om det bara funnes ngon mjlighet att frm honom att sova, viskade
hustrun, men han trs inte lgga sig, han trs inte sluta gonen. Han
bara gr och gr.

Se, det r det vrsta med msarna, sade Ung-Joel och slog n en gng
ut med armarna.

Ung-Joel, sade Sven Elversson och frskte tala med honom om ngot
gammalt fr att rycka honom bort frn det, som nu plgade honom, kommer
du ihg nr du och Najadfolket kom ut till Grimn fr att tvinga mig att
ta orm?

Och verkligen stannade inte Ung-Joel mitt i sin vandring.

r du dr, Sven? sade han, och trarna brjade rinna ur de trtta
gonen. Det var vl, att du kom, s att jag fick be dig om frltelse,
innan jag blir tokig.

Inte ska du tala p det sttet, sade Sven Elversson.

Men nu brjade Ung-Joel bertta, hurusom han en av dagarna efter det
stora Nordsjslaget hade passerat Skagen och d hade sett de ddas
hrskaror flyta omkring p havsytan.

De hade inte legat utstrckta i vattnet, utan de hade hllits i upprtt
stllning av sina korkvstar. Deras huvuden hade varit upplyfta ovan
vattnet, s att man hade kunnat urskilja anletsdrag och uttryck.

Och Ung-Joel berttade, att ngaren hade gtt fram i timtal genom
tusenden och ter tusenden av dda. Hela havet hade varit betckt av
dem.

Han skildrade fr brodern mnga fasans syner, som han hade sett, men
det, som tycktes vrst ha gripit honom, var, att alla de dda hade ftt
sina gon uthackade av de otaliga skaror av msar, som kretsade ver
dem.

Vet du hur det gick med andre styrman? sade Joel. Nr han hade sttt
och sett p elndet en stund, s slt han sina gon och sprang ver bord
och blev borta fr oss fr alltid. Han visste, att han kunde inte st ut
med livet, sedan han hade sett detta. Och jag nskar, att jag hade gjort
som han.

Nej, tnk inte s, Joel! sade Sven Elversson.

Jag har ftt allt det frskrckliga s fast in i gonen, sade Joel,
att jag ser alltsamman; fr mig, bara jag fr en sekund sluter
gonlocken. Jag trs inte lgga mig, utan jag mste hlla mig uppe natt
och dag, fr att gonen inte ska falla igen p mig.

Du fr lov att frska tnka p annat, sade Sven Elversson, du har ju
hustru och barn.

Jag ska sga dig vad vi gjorde, sade Ung-Joel. Vi tog fram ett par
gevr, som fanns ombord, och vi brjade skjuta p msarna. P det sttet
fick vi ngon att utgjuta vr vrede ver, och jag tror, att det var det,
som rddade oss.

Men annars var det tokigt gjort av oss. Fr vad hade msarna fr skuld?
Och vad betyder det, som gres mot de dda, mot det, som gres mot de
levande? Det var detta, som jag ville sga till dig, Sven. Nr jag
tnker p att mnniskor far s fram mot varandra, att tiotusenden av
unga karlar ligger utstrckta i havet, d vill jag bara grta och
skmmas.

Och frut, Sven, vet jag, att jag mnga gnger har frhvt mig ver dig
och satt mig sjlv hgre n dig. Men nu ber jag dig om frltelse fr
detta. Jag, som tyckte, att du och dina kamrater hade handlat s illa
mot en dd, jag har aldrig gjort ngot fr att hjlpa en levande
mnniska.

Jo visst har du det gjort, Joel, sade brodern.

Nej, sade Joel grtande och kom med detsamma och lade sig p kn
bredvid en stoppad lnstol, prydd med masstals av dukar, dr Sven
Elversson hade tagit plats. Jag har aldrig hjlpt ngon, inte
frldrarna och inte ngon annan. Det r drfr det ser s illa ut i
vrlden.

Ja, men det kan bli bttre, Ung-Joel, sade Sven Elversson och strk
brodern milt ver hret. Du kan hjlpa till att gra det bttre.

Nej, nu r alltsammans frstrt, sade Ung-Joel. Nu har jag ftt den
dr synen in i gonen. Nu mste jag bli tokig.

Sven Elversson lade sin hand smekande ver hans gon.

Frsk nu, Joel! sade han. Inte ser du ngot svrt, nr jag hller
handen ver dina gon?

Nej, sade Ung-Joel, det ligger vlsignelse ver din hand, Sven, fr
du har hjlpt mnga mnniskor.

Slut nu, gonen, Joel! sade Sven Elversson. Och tnk p att
hdanefter ska vi hjlpas t i arbetet!

Ung-Joel slt gonen, och nstan i samma gonblick bjde han ner huvudet
mot broderns kn och sov.

Det var fr visso en mrkvrdig dag, som Sven Elversson upplevde i
Knapefjord. Det mtte ha frefallit honom, som om alla mnniskor hade
kommit ungefr p samma tankar som Ung-Joel.

D brodern vl hade blivit bragt i sng och lg och sov sin sunda smn,
gjorde Sven Elversson en tur genom fiskelget. Och nr han hade vandrat
ett stycke framt p den sneda och hala stenmarken, mtte han hustrun
till Hjelmfelt, som hade varit med bland besttningen p Najaden.

S snart hon knde igen Sven Elversson, kom hon fram till honom, skakade
hand och bad honom g in till mannen och sprka med honom. Strax i
vrldskrigets brjan hade Hjelmfelt varit med om att brga en mina, och
det hade avlupit s, att han nu hade bara en arm och tv halva ben i
behll.

Och jag har sagt till mig sjlv, sade hustrun, att om jag ngonsin
rkade er, s skulle jag be er frlta vad vi gjorde emot er. Jag har
tnkt p dem, som sitter och lagar till sdana hr minor. Om en av dem
finge hra talas om er, s skulle han nog tycka, att han vore en fin
karl, han, jmfrd med er.

Ja, det kan nog hnda, sade Sven Elversson.

Men jag sger nej! utropade Hjelmfelts hustru med hgrstad iver.
Tycker han, att det r ortt att handla illa med dda, s fr han tnka
p att det r tusen gnger vrre att stta ihop sdana djvulens
redskap, som frdrvar de levande och gr en karl ofrmgen att rra sig
och dmer honom till livslngt elnde. Sdant dr har aldrig ni gjort.
Ni ville bara hjlpa oss, ni.

Sven Elversson fljde med henne in till Hjelmfelt, satt en rundlig tid
inne hos honom och hrde all hans jmmer, sedan fortsatte han sin
vandring.

Den nsta gamla bekanta, som han rkade, var Julia Lamprecht. Hon ocks
kom fram och brjade sprka.

Ni erbjd er en gng att ta mig till hustru, sade hon, och jag
svarade er, att jag inte ville gifta mig med en sdan som ni. Det har
jag tnkt p mnga gnger, sedan det blev krig, och nu vill jag, att ni
ska veta, att jag har ngrat vad jag sa. Fr vad angick det mig, vad ni
hade gjort mot en, som var dd? Men de, som r skuld till att alla
stenarbetare i Bohusln har blivit utan arbete och hller p att svlta
ihjl med hustru och barn, de syndar mot de levande, och det r vrre.

Nr Sven Elversson gick vidare uppt grnden, kom en ung man, som han
tyckte sig aldrig frr ha sett, fram emot honom.

Ni knner nog inte igen mig, sade karlen, fr jag var knappt vuxen,
d ni flyttade frn Grimn. Men jag var med om att springa efter er och
ropa 'mnniskotare' frr i vrlden. Och det ville jag be om urskt fr
nu, d jag kom att rka er, fr jag har brjat begripa, att det r vrre
att synda mot levande n mot dda. Jag har tjnstgjort som lots under
kriget, och tre gnger har fartyg torpederats under mig, och alla tre
gngerna har mnniskoliv gtt till spillo. Och jag har tnkt p er och
undrat varfr vi alla, som var s onda p er, r s tlmodiga nu. Det
r, som om det skulle vara rtt nu, att mnniskor far fram som vilddjur
mot mnniskor. Men s kan det vl inte vara.

D Sven Elversson hade skilts frn lotsen, steg han upp till en
bergkulle bakom fiskelget och blickade lnge utt havet.

Om det kunde ske genom min olycka, sade han, att mnniskor komme att
tnka p att en levande r oantastbar och inte fr bervas sitt liv
eller sttas ur stnd att bruka det, d hade nd ngot gott vuxit upp
ur mina plgors bittra sdd.




DRIVGARNSFISKE.


Ngra dagar senare, d Ung-Joel hade ftt sova ut och var nstan
terstlld, kom Sven Elversson en eftermiddag ner till Knapefjords hamn,
och dr sg han motorjakten Najaden ligga p sin vanliga plats. Olaus
frn Frn och Corfitzson och de andra, som han knde frn fordom, voro
ombord och de, likasom hela Knapefjords fiskeflotta, skulle just bege
sig p drivgarnsfiske lngt ut i Kattegatt. Och det kom en lust ver
Sven Elversson att flja med dem och tillbringa en natt p havet.

Olaus sg ut, som om han skulle ha haft lust att sga nej, men svarade
ja, drfr att han inte hade ngot att skylla p. Och s snart som man
hade hunnit skaffa en omgng oljeklder till Sven Elversson, lade man ut
och hade bttre vder, n det fr det mesta hade varit denna sommar, och
kunde hoppas p god fngst. Men Sven Elversson mrkte snart, att alla
ombord voro i misshumr. De talade ovnligt till varandra och till
honom. Nr han frgade dem hur makrillfisket hade utfallit frut p
sommaren, svuro de och sade, att smre yrke n att vara fiskare det gavs
inte.

De kommo ut till fiskeplatsen, och de fingo den vldiga noten utlagd i
havet, utan att ett vnligt ord hade hrts, och p samma stt blev det
sedan under skaffningen i kabyssen. Under natten satt Sven Elversson
uppe p dck, och vakterna avlste varandra, men ingen av dem begagnade
sig av tillfllet att f en pratstund med honom, utan de gingo
frbittrade och sura och tysta fram och tillbaka p dck.

Sven Elversson knde sig frstmd och nedtryckt av all denna ovnlighet,
men han hoppades, att humret ombord skulle bttra sig, nr morgonen kom
och det blev tid att brga in garnen. Ngot bttre blev det ju ocks,
nr motorn hade kommit i gng och man hade fngat in notens bda ndar
och brjade hala in.

Olaus och Corfitzson stodo i vattenporten och halade, de andra skulle ta
emot noten och lossa fisken ur maskorna. Och alltsom noten nu kom in, s
fylld av grann makrill, att den blnkte som en regnbge, lyste det upp i
ansiktena.

Ni ska f se, att de inte har haft nge hos oss att gra i natt, sade
Corfitzson.

Vill du bara tiga! rt Olaus och svor t honom. Ska du pminna dem?
De passar nog p nd. Knn p den hr!

Han lyfte noten ett stycke ovan vattnet, och nu sgo allihop mittibland
den blnkande makrillen ngot stort och mrkt. Det blev ddstyst
ombord, och i nsta sekund fljde liket av en mnniska med garnen upp p
dck.

En ung karl, som hade kommit ombord efter Hjelmfelt, frskte lsgra
den dde, men d hrdes kort och kallt frn skepparen:

Lt vara! Hr kommer en till!

Och strax drp nytt kommando:

Lt dem vara! Hr kommer fler!

I detsamma lyfte Olaus och Corfitzson ombord en frfrlig massa: tv
sammanslingrade lik.

Och nr notens sista maskor voro inbrgade, d lg i skeppsrummet en
vldig hg av lik, av bruna garnmaskor och av makrill. Fisken, som nnu
inte var dd, ryckte och sprattlade, s att den ohyggliga hgen sg ut
att ha liv.

Nr liken lyftes ombord, kom Sven Elversson i sdan upprrdhet, att han
brjade grta. Han strk undan trarna med baksidan av handen, men de
kommo igen. Han stampade med foten, men de kommo igen. Han mste lmna
arbetet vid noten och g och stlla sig lngst borta i aktern.

Dr stod han, nda tills noten var inhalad, och motorn sattes igng fr
hemfrden. Den tysta besttningen, alltjmt lika ovillig, lika vresig,
lika missbelten, hade ter brjat genomg garnen fr att plocka bort
fiskar och musslor och lsgra det frmmande.

Allt, som r i noten, ska ver bord! befallde Olaus.

D Sven Elversson hrde befallningen, gick han fram till de andra.
Trarna strmmade, men det brydde han sig inte om. Han stllde sig
bredvid besttningen och tog del i det frfrliga arbetet.

Man kom till en av de dda. Sven Elversson lyfte upp honom, medan de
andra lsgjorde ngra garnmaskor, som hade slingrat sig om hans
uniformsknappar. Det var en ldre man med sjmansskgg under hakan. Det
var ngon, som uttalade en frmodan, att han var en engelsman. D han
var fri, brjade Sven Elversson slpa upp honom p dck.

Allt, som r i noten, ska ver bord! sade skepparen och bjde sig fram
efter den dde.

Men Sven Elversson hll emot.

Vill du inte lta den hr f vila i vigd jord, Olaus? sade han.

Olaus svarade inte direkt p frgan.

Det r bst, att vi fr elndet bort frn skutan, sade han.

Sven Elversson bet ihop tnderna i kamp med grten och sade med tmligen
fast rst:

Om du kastar den hr i sjn, fr du kasta mig med.

Han var sjlv frvnad ver att han talade s, men han kunde inte
annorlunda. Han knde, att han skulle st fr sina ord.

Och de andra sgo ocks, att han menade vad han sade och aldrig med
livet skulle slppa den dde ifrn sig.

Skepparen svor till och vnde sig bort, men han sade inte direkt nej,
och d frstod man, att han gav med sig.

Sven Elversson ville lyfta den dde upp ur rummet, men brdan var fr
tung fr honom. D kom den unga karlen, som var ny p bten, och gav
honom en handrckning. De strckte ut den dde invid relingen.

Nr nsta lik blev klargjort ur noten, var det inte tal om annat, n att
det skulle lggas till det andra. Tv karlar buro upp det till Sven
Elversson. Nu r det en tysk vi kommer med, sade de.

Och till sin stora frvning mrkte Sven Elversson, att mnnen ombord
med ens hade ftt ett annat ansiktsuttryck, ett annat humr.

De hade hrt upp att svra, de talade stilla och lugnt. De knde inte
lngre ngot hat till dessa skaror av dda, som kommo och togo ifrn dem
deras brgning.

De voro vana att visa de dda aktning och vrdnad, det tillfredsstllde
ngot inom dem, att dessa drunknade krigare skulle f en ordentlig
begravning.

Men ocks ver Sven Elversson snkte sig en besynnerlig ro. Hans sjl
kom till en vila, sdan som den inte hade njutit sedan hans olyckas
frsta dag.

Han tyckte, att han hrde rster omkring sig, som tackade honom, drfr
att han hade hyst barmhrtighet med de kroppar, som en gng hade varit
oddliga sjlars lskade boningar.

Och nu har du avlyftat den brda, som vilade p dig, sade rsterna.
P detta stt var det, som det skulle ske. Nu r din skuld tagen ifrn
dig. Nr du vgade livet fr att rdda en dd, d blev allt frsonat.

Hans hjrta klappade raskt och ltt, och han tnkte: Om mnniskor efter
detta frdmer mig, betyder det ingenting, fr i mitt inre knner jag,
att jag har fullgjort och vervunnit.




TALET OM LIVETS HELIGHET.


Sven Elversson, hans mor, Thala, hans bror, Ung-Joel, och dennes hustru
stodo jmte mnga andra p den lilla begravningsplatsen utanfr Applums
kyrka.

Det var den dagen, d de dda krigare, som hade brgats in till Applum
efter det stora Nordsjslaget, skulle snkas i jorden. En vid grav var
uppkastad fr inte mindre n sjutton kistor. S stor likfrd hade aldrig
frr varit skdad i den socknen, och man torde vl vga sga, att en s
stor mnniskomassa, som den, som nu fyllde kyrkogrden, inte heller frr
hade varit sedd dr.

Inte p tta rs tid hade Sven Elversson kommit s nra en kyrka som nu
i dag. Det var inte utan, att han hade tvekat att vervara begravningen,
men hans mor, som hade rest ner till Applum fr att se till Ung-Joel,
hade frmtt honom att flja med.

, ses! sade hon. Jag vill lika lite som du g in i Applums kyrka,
men i dag r det ju vardag, s att det kan alls inte bli tal om ngot
sdant. Och efter allt, som du har strvat, fr att de dr stackarna
skulle f vila i vigd jord, ska du vl inte verge dem vid sista
vgsklet.

Det var verkligen sant det hon sade. Under den sista veckan, alltsedan
fisketuren med Najaden, hade Sven Elversson och hans bror Joel farit
omkring mellan kobbar och skr i en liten ltt segelbt och spanat efter
ilandflutna drunknade. Ngra hade ocks kommit in frn andra hll, men
de tv brderna hade frt inte mindre n tta dda fram till Applums
stenbrygga.

Dessutom, sade mor Thala, mtte du vl mrka, att folk betraktar dig
p helt annat stt n frr i vrlden.

Detta var nog det sklet, som tog mest. Kriget, dess vederstygglighet,
alla de mnga olyckor, som drabbade fiskarbefolkningen, hade kommit
mnniskorna att se mildare p Sven Elversson och hans frbrytelse. Man
lade nu mer n frr mrke till hans strvan fr att hjlpa och upprtta.

Det r i alla fall en god mnniska, sade man. Han frsker hjlpa
dem, som har det svrt. Det viktigaste av allt r nd att ta vrd om de
levande.

Nr man nu hrde, att just Sven Elversson anstrngde sig, fr att s
mnga som mjligt av de arma sjmnnen skulle f vila i vigd jord,
tyckte man sig frst vad som drev honom drtill, men de flesta ansgo
nog detta vara en verfldsgrning.

Men s var det visst inte fr honom sjlv. Han gick varje dag till
detta arbete med ett slags hnfrelse. Han fann drigenom fr varje
timme kad frid, kad sinnesro. Han knde en ltthet i sinnet, en
gldje, som inte tog sig ngra uttryck, men vars tersken lyste p hans
panna.

Inte krlekslycka, inte den dlaste handling, intet erknnande ord hade
kunnat sknka honom den inre trygghet, som han hade erfarit, alltsedan
han p Najaden tog den engelske matrosen i sitt skydd.

Det var inte mjligt fr honom att frst hur detta kom sig, fr det
hade ju inte varit ngot stort hjltedd han hade utvat. Faran, att
Olaus kunde kasta honom ver bord samtidigt med den dde, hade inte
varit stor. Men han knde, att den stora frndringen hade intrffat med
honom, att han efter detta vgade knna sig lycklig. Frst nu brjade
han tnka p att framtiden skulle bjuda honom dagar och r av sllhet.

Det fanns nu en styrka hos honom, som han inte hade anat. Han behvde
nstan aldrig sova. Hans hjrta arbetade s ltt, s obehindrat, att det
kndes som en lycka att vara till.

Ack, frr i vrlden var jag en bra stor stackare, tnkte han. Varje
andetag var mig en anstrngning. Jag har inte vetat vad det var att
leva.

Att mnniskor voro vnligare mot honom n frr, kade naturligtvis p
hans lycka, men han trodde p samma gng, att deras hatfullhet inte
numera skulle ha kommit honom att knna sig olycklig. Han var frigjord,
frsonad.

Dagen efter begravningen skulle han resa till Hnger. -- Jag kommer hem
till Sigrun som en ny mnniska, tnkte han. Just fr hennes skull hade
hans frigrelse s stort vrde fr honom. Vilken fullkomlig lycka var
det inte, som vntade dem!

Dr han stod p kyrkogrden och fljde med begravningsakten, tnkte han
med stor rrelse p dessa mn, som hade gett sina liv fr sitt land, men
hans gldje lmnade honom inte frdenskull. Han sg, att den frre
kyrkoherden i Applum, Edvard Rhnge, ocks hade infunnit sig till denna
de ddas fest. Han erfor ett gonblicks fruktan och obehag, men bara ett
enda. Hjrtat fortfor att klappa med samma frunderliga ltthet.

Den dr mannen r min vn, tnkte han. Vem har gett mig en strre
gva n han?

Sedan jordfstningen hade frsiggtt och den sista psalmversen hade
frklingat, steg Rhnge fram till graven fr att tala.

D Sven Elversson nu sg honom upphjd ver mngden, knde han fr denne
man, vars vsende fordom hade verkat frnsttande p honom, en
obeskrivlig sympati. Det prktiga huvudet var ju egentligen sig likt,
men dragen voro tunnare, mer frandligade. -- Vilken hrlig mnniska!
tnkte Sven Elversson. Han br den frsakande krlekens stmpel i sitt
ansikte.

Medan kyrkoherde Rhnge med ngra inledande ord hlsade sina gamla
frsamlingsbor, var det ngon, som ryckte Sven Elversson i rockrmen fr
att f hlsa.

Han vnde sig om och blev varse Lotta Hedman, som stod dr blek, med
brinnande gon och hret s uppstudsigt, att det tycktes vilja lyfta
hatten av huvudet.

Nej, jag har inte kommit i sllskap med kyrkoherden, viskade Lotta
till svar p hans frga. Han har redan varit hr ngra dagar. Jag har
kommit ensam. Jag har blivit 'kallad'.

Idetsamma sade talaren ett par ord, som drogo till sig all Sven
Elverssons uppmrksamhet.

Hr, vid randen av denna vida grav, sade han, ville jag tala med er,
mina gamla frsamlingsbor, om ddens helighet och om livets.

Och jag vgar vl d sga, att det inte finns ngon hr ibland oss, som
inte alltsedan sina unga r r genomtrngd av ddens helighet. Om ngon
syndade mot ddens oantastlighet och helighet, skulle han bli plgad av
det strngaste straff.

Det fanns en gng hr i Applum en man, som hette Sven Elversson. Hans
frbrytelse var den, att han hade brutit mot ddens helighet. Och vi
tyckte, att vi inte hade en fraktligare varelse ibland oss. Det finns
kanske fler n en av er nu hr nrvarande, som var med i kyrkan den
dagen, d hans frbrytelse blev bekantgjord frn predikstolen, och som
minns hur han sg ut, d han smg sig bort, frdmjukad och elndig.
Fler n en har kanske varit med om att kasta till honom ett glpord. Han
var en man, som nstan inbjd till sdant. Nr man sg hur han smlog
lika tlmodigt t vad man n gjorde honom och mrkte hur han gick ur
vgen och gjorde sig liten, tyckte man just, att det var en plikt att
lite grand ka p hans frnedring.

P det dr sttet fick vi honom ocks att flytta bort ifrn Applum. Och
jag fr vl tro, att det inte har varit stor saknad efter honom. Fr se,
till allt annat fanns det ngot instllsamt hos karlen. Nr det var
ngot svrt, som mste gras, och som vi andra drog oss fr, d var det
han, som hll sig framme. Han ville locka oss att ge honom heder och
anseende tillbaka. Men fr oss var det omjligt. Vi tyckte, att han var
under Guds dom.

Och s, som om han skulle vara under Guds dom, har nu den mannen vandrat
sitt liv fram. Alltid lika dmjuk och alltid rdd att g ngon i vgen.
Och han har hllit sig till sdana, som inte har varit s nogrknade som
vi, till landsvgsfolket, som drar land och rike omkring, och till barn,
som inte har frstnd p vad som r ortt och rtt. Och vi tyckte inte,
att det dr var s srdeles mrkvrdigt, fr ngon skulle han vl ha att
umgs med. Och d vi hrde talas om att det ena efter det andra av
gatans barn hade kommit i goda hem genom hans hjlp, eller att
landsvgens luffare hade brjat arbeta, s tnkte vi inte heller s
mycket p det, fr vi visste, att den dr karlen hade sin srskilda
mening med allt sdant. Han hll alltid p med detsamma, att tervinna
heder och anseende. Det var stndigt nya frsk, och jag tror nstan,
att han trttade oss.

Fr vad kunde vi gra fr honom? Han hade inte brutit mot ngon av oss.
Han hade inte syndat s, att han kunde frsona sitt brott med straff.
Han hade brutit mot det, som var en helig sed, och vi hade inte frmga
att frlta honom. Vi hade till och med trott oss mrka, att Gud dmde
honom, ssom vi gjorde.

Och medan han strvade med att hjlpa mnniskor fram i livet, s tnker
jag mig, att Dden stod bakom hans stol och hngrinade t honom, fr han
visste, att han hade honom i sin makt, han var hans fnge och kunde inte
undslippa. Vem fanns det, som kunde ha makt att befria honom?

Sven Elversson mrkte, att mor Thala stod och grt. Han genomlevde sjlv
under Rhnges ord alla sina frsk att tervinna heder och anseende, men
han grt inte. Han stod med klara gon och frimodig hllning och sg in
i talarens ansikte.

Men nu, i dessa yttersta tider, sade kyrkoherden, har det timat, att
Dden har ftt n strre makt n ngonsin frut. Han hrskar ver oss
och frtrycker oss. Han brgar in sina skrdar fre tiden. Han tar vld
och grymhet i sin tjnst. Han slpper ls brottet och oseden. Det finns
inte den ogrning, som han inte lter ske p jorden, och det syns inte
ngot slut p hans herravlde.

Och nu, d vi lider under Ddens hrda tyranni, nu brjar vi frga oss:
finns det verkligen inte p jorden ngot, som r mktigt nog att ta upp
kampen med Dden?

Och p jorden, det vet vi, finns det endast en enda, som vill st Dden
emot, och som r hans stndiga och trogna fiende, och hans namn r
Livet.

Och mittunder detta krig, medan det sker sdant, som att tiotusental av
mnniskor vrkes i havet, ssom om det ingenting vore, och andra
tiotusental fres bort i fngenskap, ssom vore det bara ngot att yvas
ver, och andra tiotusental slaktas framfr kanonmynningar, ssom vore
det en lovvrd handling, och andra tiotusental drives bort frn sina
hem, ssom vore det bara sed och bruk, under detta tror jag dock, att
det hos oss vxer upp en strre krlek fr livet, n vi frut har kunnat
hysa.

Ty livet, det har ju varit den tarvliga tjnarinnan, som har gjort alla
till lags, och som ingenting har begrt fr egen rkning. Livet, det har
varit vardagskosten, som man knappast tnkte p att man frtrde. Livet
r ingenting hgtidligt, som mlas av p tavlor och gr och spkar i
skymningen. Livet har inte en gng en egen gestalt, varp man kan knna
igen det.

Nu tnker ni fr er sjlva, att jag talar i fvitsko, sade talaren och
vnde blickarna ner mot sina hrare, drfr, att livet r ju nd det,
som vi alla lskar hgst av allt. Men, vnner, det r inte nog med
krlek. Livet, vill jag sga, r ssom det illa uppfostrade barnet. Det
kan vara uppfostrat mer med krlek n med frstnd, och det blir till en
plga och en skam, och man vet till sist inte hur man ska uthrda att
ga det.

Eller ock, vnner, r livet som en ung hustru, som du fr in i ditt hus
och sknker all din krlek, men detta r dock inte nog fr henne. Du
mste ocks omge henne med helighet och frid och ge henne sin rtt och
visa henne godhet, annars kommer den unga hustrun att vergiva dig och
lmna dig t ensamhet och frtvivlan, drfr att de vgar, p vilka du
ledde henne, inte var de rtta.

Men, avbrt sig talaren, om detta skulle jag kunna tala med er, till
dess dagen blir natt och natten blir dag igen, utan att komma till ett
slut, och jag fr inte frdenskull glmma det, som jag har ftt i
uppdrag att i dag kungra fr er.

Nu ska jag utg drifrn, att under dessa r har livet brjat bli heligt
och dyrbart, ssom det aldrig frr har varit. Och fr varje elndets
dag, som gr, tilltar dess helighet.

Och frdenskull brjar vi ocks att med strre krlek vnda oss mot dem,
som r livets sanna tjnare, som vill bevara det hgt och gott, och ge
sitt beskydd t de levande.

D jag nu hr i Applum har hrt mnga mnniskor sga, att de ngrar det
frakt, som de var med om att plgga Sven Elversson, d tror jag, att
det beror drp, att de har brjat frst livets hghet och helighet. De
frstr, att det r ett gott verk att rdda gatans barn och landsvgens
luffare. De frstr, att livet r strre n dden.

Och nu, du livets trogne tjnare, Sven Elversson, kan jag sga dig, att
vi, dina forna frsamlingsbor, vi ser inte mer skamflcken, som var fst
vid dig. Vi ngrar, att vi ngonsin sg den. Vi ngrar det lidande, som
vi har vllat dig.

Kyrkoherden slog ut med handen och vnde sig mot den stora skaran av
hrare.

r det inte sant, att jag talar i hela denna frsamlings namn? sade
han.

Det var ingen, som motsade honom. Mnga hade trar i gonen.

Sven Elversson stod lugn med samma inre gldje brinnande i sinnet som
frut. Det r gott, att detta kommer, sade han fr sig sjlv. Men det
var dock inte det viktigaste. Det frnmsta var, att jag blev befriad
frn skuld i min sjl, i mitt hjrta.

Jag r glad, att jag har kunnat sga detta  era vgnar, fortsatte
kyrkoherden. Jag r glad, att ni har friknt Sven Elversson i era
hjrtan, innan han har blivit p annat rtt friknd.

Och nu brjade kyrkoherden bertta, att man hos flera av de ilanddrivna
matroserna hade funnit plnbcker med nnu lsbara brev och
anteckningar. Dessa hade man naturligtvis tillvaratagit fr att s vitt
mjligt verlmna dem till de ddas anhriga. Men hos en engelsman, den
frste dde, som hade brgats p motorjakten Najaden, hade man trffat
p ett brev, som bara var ngra f rader lngt, utan adress och
oavslutat, men som dock hade frefallit s mrkligt, att man kallat ner
honom, kyrkoherden, frn Algerd, fr att han skulle sga sin mening om
detsamma. Detta brev ville han nu lsa upp fr sina hrare i svensk
versttning.

Det lydde slunda:

Det sgs, att vi i morgon skola f ett slag. Och jag ber dig, kra
Mary, att du gr till Springfields p Handley Park och sger dem ett ord
om deras fosterson. Fr han var inte med om det onda, som vi andra
begingo. Han lg i feber. Vi trodde, att han redan var dd, och ingen
tnkte p honom. Nr han sedan levde upp igen, s inbillade vi honom,
att han hade varit med, fr att han inte skulle vittna emot oss. Detta
skriver jag fr att f fred, nr jag nu -- -- --

Nr vi nu vet, sade kyrkoherden mycket allvarligt och stilla, att
Springfield r namnet p Sven Elverssons fosterfrldrar, samt att han
sjlv aldrig har haft ngot klart minne av det, som skedde, utan bara
litat p de andras ord, s mste man sga, att han genom detta budskap
frn en dd har ftt sin oskuld bevisad.

Talarens rst sklvde till ett gonblick, men tertog snart sin fulla
styrka. Han vnde sig nu rtt emot Sven Elversson.

Vi har inte velat lta dig veta detta, Sven Elversson, frrn vid detta
tillflle, d det samtidigt kunde bekantgras fr allt folket. Men nu
str jag hr, din gamle kyrkoherde, som en gng lade p dig frakt och
bann och cklets plga, och frkunnar din oskuld utanfr samma kyrkas
port, drur mina ord en gng frdrev dig. Och ingenting rknar jag som
en strre Guds nd, n att det r jag, som fr sga dessa ord till dig.
Du r nu upprttad och kan bra ditt huvud hgt, och den vanheder,
varunder du s lnge har lidit, ska inte mer lda vid ditt namn.

Det gick bljande rrelser genom mngden. Man frgade varandra om
innebrden av det man hrt. Man rkade i grt av gldje ver att mannens
oskuld hade kommit i dagen efter s mnga lidandets r.

Du ska inte mer behva sticka dig undan och gra dig liten, sade
kyrkoherden. Du ska inte behva mottaga onda ord med ett tligt
smleende. Du ska inte behva tro, att du vcker avsmak ven hos dem,
som lskar dig mest. Du ska vara hlsad som en av de bsta ibland oss,
och de, som tillhr dig, ska vara p samma stt hlsade.

Han tnker p Sigrun, sade Sven Elversson fr sig sjlv. Han tnker
p hennes gldje. Det r ocks rtt. Detta ska gra henne mycket
lycklig.

Nr talaren hade uttalat de sista orden, vnde han sig frn den sida,
dr Sven Elversson stod, och tilltalade mngden p andra, motsatta
hllet.

Allt, vad den mannen har lidit, har varit ofrskyllt lidande, sade
han.

Vid dessa ord brjade Sven Elverssons hjrta pskynda sina slag. De
blevo alltmer hftiga och vldsamma. Mitt stackars hjrta tl bttre
vid sorg n vid gldje, tnkte han.

Men d s r, sade kyrkoherden, s vet jag, att ni alla i detta
gonblick frgar er: 'Varfr har Gud handlat s hrt med honom, och
varfr har han s misslett oss?' Och p samma stt har jag frgat mig
sjlv. Och jag tror, att jag har ftt svar.

Om mannen sjlv vill jag blott sga, att jag vet, att Gud just genom
hans olycka har gett honom sdan lycka, att han inte nu skulle ha velat
vara den frutan.

Vid dessa ord tnkte Sven Elversson ter p Sigrun och p all lycka, som
vntade honom. Han knde, att hjrtat gjorde ett hgt sprng i brstet
av gldje, men i detsamma gick det ocks p ngot stt snder. Han
kunde inte mer hlla sig upprtt, utan sjnk p kn.

Och fr vr del vill jag tro, att Sven Elversson har blivit oss given
till ett tecken. Ty Gud talar inte i dessa tider till oss genom ord,
utan genom mnniskors handlingar, och ur varje mnniskas liv har vi att
lsa ut en Guds tanke.

Talaren drog ett djupt andetag och blickade ut ver folkmassan. Han sg,
att alla ngsligt vntade att av honom f hra ord av upplysning och
frlsning ur den stora nd, som tyngde dem.

Nr jag tnker p att denne man har kommit till oss nu i denna tid, s
menar jag, att Gud genom honom vill visa oss hur vi ska komma ut ur det
elnde, som tynger oss, om inte genast, s dock under en tidrymd, som
mnniskotanke frmr omspnna.

Sven Elversson sjnk med detsamma ner p grsmattan. Han hade inte
uppgett en klagan eller ett rop. Hans mor, som stod bredvid honom,
trodde, att han hade satt sig ner fr att undg de mnga stirrande
blickarna. Han kunde ju ocks ha skl att vilja vila efter en sdan
sinnesrrelse.

Ty det r mig sagt om den mannen, sade kyrkoherden, att han hade
gjort sig ett redskap och ett vapen av det, som mest hade plgat honom.
Han hade ofta mrkt, d han frskte att fra ngon bort frn hans onda
vgar, att goda ord fga hjlpte och inte heller delt fredme och inte
heller lust efter bifall och inte heller utsikten att f leva ett aktat
och ordnat liv. Utan det, som frst mste till, det var att ingjuta en
sdan fasa och avsmak fr lasten och frfallet, att avskyn trngde in i
kropp och sinne och blev omjlig att uthrda.

Och nu, d jag har sagt detta, s bjuder jag er alla, som har samlats
kring denna sjmansgrav, att ni i tankarna fljer mig ut p havet, ett
stycke utanfr de yttersta skren, dock inte s srdeles lngt, ty de,
som jag vill att ni ska fara till mtes, r nu helt nra oss.

Jag sjlv begav mig i gr dit ut fr att se dem, dessa, som har gjort
frden frn Horns rev nda upp till vr kust, dessa, som hlles uppe av
sina korkvstar och inte kan sjunka, dessa tusental, som r vrkta i
havet ssom avfall, som man vill gra sig av med.

Jag ber er, att ni alla, i tanken tminstone, fljer mig dit ut och
frsker att se synen. Ni ska se de svarta gonhlorna, som gapar i de
grbleka ansiktena. Ni ska se de nerfallna kkarna, ni ska se hnder,
som p ngot besynnerligt stt hlles upplyfta och viftar och vinkar i
takt med vgsvallet, ni ska se dem, som flyter omkring, liggande med
uppsvlld buk, ni ska se dem, som ligger med ftterna upp och rullar
runt ibland och sticker upp huvudet, ssom vore de konstberidare, som
slr volter. Ni ska se dem, som har kommit i vattnet snderskjutna och
styckade.

Ni ska se huvuden, som vndes t hger och t vnster och tycks ha ngot
att sga er. Ni ska se de skrikande, rovgiriga fgelskarorna och
fiskarna, som gr hga gldjesprng i vattnet. Ni ska se allt detta och
fsta synen i era gon s fast, att den aldrig m frsvinna.

Men nu sger ni till mig: 'Varfr nskar du, att vi ska se detta?

'Vi r stilla och rttskaffens folk, som fr ett fredligt liv, och vi
har ingen skuld i att detta krig har uppkommit, och vi frmr inte
hindra det, som sker mellan de stridande.'

Men jag sger er, att dessa fasans budbrare, dem br ni se och aldrig
glmma. Det har vl inte varit utan mening, som de har drivits nda fram
till vr kust. Alla de sorgens och medlidandets tankar, som synen kan
vcka hos er, dem ska ni inte skjuta ifrn er och inte heller kroppens
avsmak och ckel infr frgngelsen.

Och i varje del av er kropp ska den stta sig fast och hos er fda en
motvilja fr kriget, som inte kan lta sig vervinnas.

Ty betnken nu, att vi alla, ven om vi inte har skuld eller del i detta
krig, s har vi dock varje dag lst om det i vra tidningar. Vi har
kanske varit intresserade av att s stora hndelser timade i vr tid. Vi
har sttt hpna och kanske beundrande infr bragderna. Vi har haft vra
tycken och sympatier p endera sidan, och det har glatt oss, d den
sidan har haft framgng.

Men nu har dessa dda kommit till oss, fr att vi ska se hur vmjeligt
kriget r.

Och ngra av er har haft vinst p kriget, och ngra av er har trott,
att stora och lyckliga frndringar ska intrda genom detsamma, och
ngra tror, att folken blir strkta och upplyftade genom krig. Och ingen
av er kan hlla era egna eller era barns tankar borta frn kriget.

Men nu har dessa dda kommit fr att visa oss, vad vi frut inte s hade
kunnat knna innerst i vr varelse, att kriget r avskyvrt och
vmjeligt.

Detta, som flyter omkring i vrt hav, det r ju ingen spksyn eller
ngon ihopdiktad saga, utan det r verklighet och sanning. Och det kan
komma tillbaka om ngon tid och ter bli verklighet och sanning.

Och drfr ska ni tminstone i tankarna flja mig dit ut till Kattegatt
och lra att knna fasans folk och laga, att synen blir s fast insatt i
era gon, att ni aldrig kan glmma den.

Och ni ska sprida kunskapen drom till andra, s att de aldrig kan
vervinna kroppens fasa, nr de hr ordet krig, ni ska tala drom, s
att ordet krig inte mer kan hras, utan bli ett ord, s vederstyggligt i
mnniskors ron, att man inte kan nmna det.

Och det finns andra, som kanske har sett n vrre ting n dessa, och de
ska ocks tala och skriva om kriget, s att det ska uppst en kroppens
spkrdsla och rysning omkring det, som aldrig kan vervinnas.

Fr vad vet vi?

Om ngra r s kan minnet av detta krigets sorg och skvling och smrta
vara glmda, och nr nya mnniskor kommer, s kan de ter med kampglada
sinnen g ut till strid. Men p oss kommer det nu an att f vmjelsen
fr kriget inmngd i mnniskosinnet och fastsatt dr, s att intet tal
om ra och bragd kan mera frtrnga den.

Ty skna ord har talats emot kriget, och hrliga fredmen har givits av
fredens mn, och de klokaste utrkningar har bevisat dess drskap, men
kriget r lika levande.

Dock av sjlva dess fasa och dess frskrckelse ska vi gra oss en
rustning och ett vapen och ett motgift, och vi ska lmna dessa i arv
till vra efterkommande, och detta ska besegra mnsklighetens strsta
fiende.

Och nu till sist ville jag vl sga er ngra ord om Livets helighet i de
tider, d kriget ska vara borta frn jorden, fortsatte talaren.

Men han fick inte tala vidare. Det var ngon, som ryckte honom i rmen.

Sven Elversson r sjuk. Han hller p att d. Det var fr mycken
lycka.

Kyrkoherden steg ner frn sin plats och banade sig vg fram till Sven
Elversson. Han lg utstrckt p marken med huvudet i sin mors kn, men
han var inte dd, endast mycket sjuk. Brstet sklvde under hjrtats
vldsamma slag.

D den sjuke sg kyrkoherden nrma sig, hlsade han honom med ett
obeskrivligt leende, fullt av krlek, fritt frn fruktan, ssom han
skulle ha hlsat sin allra kraste. Han frskte strcka ut handen emot
honom, och han sade ngot, som var antingen ett tack eller ett frlt.

Kyrkoherden knbjde bredvid honom, gripen ocks han av den strsta
mhet och ngslig fr att han skulle frlora en sdan vn, som Sven
Elversson nu hade blivit honom.

Sven Elversson, broder, sade han, lev! Du mste leva fr hennes
skull.

Man bar in den ddssjuke i prstgrden. En nrvarande lkare skyndade
till. Han underskte Sven Elversson och frklarade, att han mjligen
kunde f leva ngon tid nnu, en dag, en vecka, ett r, det var det
hgsta.

Under tiden stod mngden runtom graven och vntade. Man knde, att
Rhnge hade velat ytterligare frklara sin mening, och att han nu hade
velat sga ngot, som skulle ha ltit dem skiljas med knslor av ljus
och frid. De tyckte sig inte kunna avvara avslutningen.

Man snde in frgande bud till prstgrden och fick det besked, att
kyrkoherden mste stanna hos Sven Elversson. Han satt och hll sin arm
omkring honom, och detta var det enda, som gav den sjuke kraft att leva
och hindrade livsgnistan frn att utslockna.




FEMTE BUDET.


Under det att folket vntade p fortsttningen av talet, hrdes en rst,
inte frn graven, utan frn utkanten av folkmassan. Det var en
kvinnostmma, som ljd tunn och skrikig, men som i alla fall var
frunderligt hrbar och tydlig.

Man nrmade sig den talande och sg d en ung kvinna, som lg p kn,
med armarna utstrckta, huvudet tillbakabjt och gonen slutna. Hon
tycktes inte veta till sig sjlv, utan talade i hnryckning.

Jag ser de dda, sade hon. Jag ser dem, som vi nyss hava jordat. Jag
ser dem vandra mot ddens land och in i detsamma. Och nu, d de ha gtt
ett stycke, ser jag dem komma fram till en byggnad, som r ssom ett
skolhus, och dr begra de att f komma in.

'Vi ro sjlar, som hava genomgtt jorderikets skola,' sga de till
drrvaktaren, 'och vi ro komna hit fr att visa vad vi hava inhmtat
fr kunskaper.'

Jag ser drrvaktaren skaka p huvudet. Han sger till dem, att de hava
fr hastigt ndat sin skolgng. Men han ppnar nd porten fr dem och
lter dem slippa in.

Och jag ser dem intrda i en stor sal. Jag ser deras ngslan. De ro
rdda och bvande ssom alla, som skola tagas i frhr.

D trder en man till deras mte. Han r kldd i sida klder, och hret
ligger i jmna lockar kring hans huvud.

'I sjlar, som haven genomgtt jorderikets skola,' sger mannen till
dem, 'kunnen I lsa upp fr mig mina tio bud, sdana som de i dessa
dagar lyda p jorden?'

Jag ser, att de ddas sjlar gldjas, d de mrka, att ingen svrare
frga gres dem. De svara alla p en gng:

'Du skall icke dyrka avgudar!

Du skall icke missbruka din Guds namn!

Du skall helga vilodagen!

Du skall hedra fader och moder!'

Jag hr dem sga detta, men motvilligt, med stor svrighet. Och de
frundra sig i sitt sinne ver att det r dem s svrt att f fram
orden. De veta icke varfr de tala s stapplande och s svagt.

'Detta haven I slunda lrt, om n med misstag och fel,' sger lraren.
'Lt mig nu hra fortsttningen!'

Och d brja de ddas sjlar att framsga tydligt och utan ngon
svrighet:

'Du skall drpa!

Du skall bedriva otukt!

Du skall stjla!

Du skall bra falskt vittnesbrd!

Du skall hava lust till din nstas hus!

Du skall frdrva din nstas egendom, hans hustru, hans tjnare, hans
boskap och allt hans gods!'

Och d allt detta r framsagt, s ser jag, att de dda ro glada, att de
s vl hava besttt provet.

Men lraren frgar dem:

'Vem r det, som har befallt er att s frvrnga min lag, som jag har
satt som ett vrn omkring mnniskolivet fr att skydda dess helighet?'

Och de svara honom:

'Vi ro krigare. Vi ro Ddens understar och tjnare.'

D tillropar dem lraren:

'Vaknen upp, I dda, och sen vilka I ren och vem som r er herre!'

Och jag ser dem vakna upp ur jorderikets frvillelser liksom ur en lng
drm. Och de se med frfran, att de ro oddliga sjlar, som hra
himmelen till och de begynna srja ver det, som de hava bedrivit p
jorden, och ngslas fr det straff, som skall dem tillmtas.

Men d tilltalar dem lraren.

'Jag r den, som r Herre ver Dden och ver Livet.

Och jag har snt Dden till jorden som en Livets tjnare.

Jag lter de utslitna bladen falla till marken, fr att nya och friska
skola nsta r uppst.

Jag lter stjrnorna i vrldsrymden frbrinna och slockna, p det att
nya skola uppkomma i de frkolnades rum.

Jag lter den utlevade mnniskans kropp bddas i graven, fr att p
jorden m kunna framkomma ny blomstring och nytt liv.

Men eftersom Dden har gjort sig till en herre i stllet fr en tjnare,
vill jag frflja honom.

Ty jag lskar icke, att sden skrdas fre mognaden, ej heller, att
ungfgeln flles av jgaren, innan den har ftt bygga sitt rede och
skaffa sig avkomma.

Och jag vill stta en grns och en skillnad mellan den tid, som nu r,
och den, som skall komma, om f r vill jag stta den. Och denna tiden
skall bliva kallad den mrka.

Men I, sjlar, vnden ter till jorden, och lren mnniskorna att hlla
mitt femte bud, som r budet om krleken till nstan och nyckeln till
alla de vriga!

Sgen dem, att mitt tusenrsrike hnger i ster som en morgonrodnad! Men
hur kan det uppstiga p himmelen och upplysa vrlden, s lnge som I
tillten Dden att taga i sin tjnst det stora vilddjuret?

Ty det stora vilddjuret r kriget. -- -- --

Lotta Hedman vaknade upp. Hon sg omkring sig en tt ring av lyssnande
mnniskor. Flera ansikten lyste av ljus rrelse.

Var har jag varit? frgade hon. Vad har jag sagt? Har Gud ntligen
talat genom min mun?

Trar av lycka och tacksamhet strtade ur hennes gon.




AVSLUTNING.


D ett r ungefr var frgnget, kom en dag en sorgkldd kvinna kande
fram till prstgrden i Algerd.

Hennes ankomst vckte just ingen frvning, fr fastn det aldrig hade
blivit knt bland den stora allmnheten, att hon nnu levde, hade hon
dock blivit sedd och igenknd av en och annan, som hade beskt Hnger,
och ryktet hade sakta spritt sig.

Hon hade inte heller ngonsin blivit skild frn sin man genom ngot
rttsligt frfarande. Sven Elverssons sjukdom hade krvt, att han skulle
f leva i stillhet, utan ngot upprrande, och hri hade de andra fogat
sig.

Nr hon nu hade kommit, gick hon helt stilla upp p ett av vindsrummen
och gjorde sig hemmastadd dr.

Hon trngde inte ut den gamla matmodern, men hon var nu sdan, att ingen
kunde motst henne, och med krlekens makt brjade hon regera ver
henne och ver tjnarna och gav hemmet ter dess trevnad och fred.

Hennes man lt henne g och komma, som hon behagade, och leva sitt eget
liv, ssom han levde sitt.

Men d ter ngra mnader hade gtt, kom hon en dag in i hans rum och
hade ett brev i sin hand.

Och i rummet sg hon verallt bilder av sig sjlv, och allt, som hon
hade broderat och sytt under sitt ktenskap, fanns samlat dr.

Hennes bcker stodo i bokhyllan, och hennes bnbok lg p bordet bredvid
sngen. Det var, som skulle hon ha kommit in i en het krleksluft.

Du vet kanske inte, att Sven Elversson efterlmnade en rtt stor
frmgenhet, sade Sigrun till mannen. D hans fosterfar i England fick
underrttelse om hans oskuld, hll han sitt lfte och gjorde honom till
sin arvinge. Han dog i brjan av ret, och nu har arvet utfallit. Det
gr alltsammans till Sven Elverssons gamla frldrar.

Den mannen gick bort frn mycken lycka, sade kyrkoherden.

Nu skriver de till mig, Joel och Thala, fr att frga om inte du och
jag vill ta emot Hngers grd som en gva frn dem. Det vore deras
mening, att vi dr skulle terupptaga Sven Elverssons krleksverksamhet.
Medel skulle stllas till vrt frfogande...

Hon sg, att mannens ansikte mrknade.

Det bleve ett mycket strre verksamhetsflt fr dig, tillade hon.

Han steg upp och gick ett varv ver golvet.

Om du vill flytta till Hnger, sade han, s ska jag inte stta mig
dremot.

Hon svarade raskt: Nej, jag vill inte mera lmna ditt hus.

Men, sade han, du frstr nog, Sigrun, vad jag menar. Jag r lycklig
ver att se dig inom mina vggar, men det r inte tillrckligt fr mig.

Du r min frsta krlek, Edvard, sade hon hastigt.

Hon avbrt sig, tog hans hand och ledde honom fram till ett fnster.

Se dit ut p grsplanen! sade hon. Det finns ett hrn dr, som var
bevxt med styvmorsblommor, d vi frst flyttade hit. De var vl
hemmastadda dr och kom varje r upp av sig sjlva. En gng lt jag
anlgga en rabatt dr och planterade andra blommor, och de vxte och
frodades ven de. Men nu r rabatten med de frmmande blommorna borta,
och se styvmorsblommorna brjar ter vxa upp ur jorden p sin gamla
plats!




INNEHLL

  I.

  Grimn                         7
  I kyrkan                      22
  Son och frldrar             31
  Motorjakten Najaden           47
  Skolhuset                     54
  Kullarna                      61
  Havet                         70
  Segelturen                    81
  Smre n den smste          104


  II.

  Lotta Hedman                 133
  Den skna musiken            142
  Lskamraten                  150
  Hnger                       171
  Mtet                        181
  Prstgrden                  186
  Frberedelser                199
  Flykten                      211
  Den lnga dagen              230
  Morgonen                     249


  III.

  I sorg                       263
  Brev frn Hnger             270
  Hngerjttarna               278
  Grindstolpen                 288
  Ung-Joel                     312
  Drivgarnsfiske               321
  Talet om livets helighet     327
  Femte budet                  346
  Avslutning                   351




________________________________________________________________________

  Errata/Tryckfel ndrade i denna e-text:

  Ett ftal errata/tryckfel i den ursprungliga texten har rttats som
  fljer:

   Sidan  68:  "lands vgen" ndrat till "landsvgen" i "jag satt och
               kte p landsvgen,"

   Sidan 145:  "ratt" ndrat till "rtt" i "jag hade solskenet rtt i
               ansiktet"

  Ett mindre antal avstavnings- och interpunktionsfel har ocks
  ndrats, medans alla andra variationer i stavning har bibehllits
  s som de frekommer i orginaltexten.
________________________________________________________________________





End of the Project Gutenberg EBook of Bannlyst, by Selma Lagerlf



License: Share Alike