Produced by Jari Koivisto SKRGRDENS VR av Arvid Mrne Helsingfors, Holger Schildts Frlagsaktiebolag, 1919. INNEHLL: Skrdrdens vr. Morgonseglats. I vettsklen. Strlande dagar. Lngt ute. Det fattiga faret. En strand. Vindstilla. Stormnatt i havsbandet. Sommarns frsta dag. Inomfjrds. De forna skren. stersjvren. Plundrare. En stig vid havet. Snger tili hembygden. En fura p mon. Bygdens toner. Landet vaknar. Bondfiolen. Visans veckor. Ringdans efter slttern. Nr sktarna brgas. Sjmansvisan. Nylands vapen. Junimorgon i skren. Dikten och livet. Meditationer. Korallrevet. Den gamla drmmen. Lngt till dag. Den enda stigen. Vgor p vidden. I Granmoraskogen. En nyrsdikt. Tolv sm dikter. En sng om krleken. Skymningstimmen. Tv liv. Dimman ver sltten. Skrgrdens vr Morgonseglats. Jag seglar en morgon bland skren i ekan, lagd p slr, mot ljusa, ondliga mren, som vidgas utanfr. Och jag varsnar en kobb, som kallar av strandis stngt i sin ring, fast havet majbltt svallar och jublar runt omkring. Den r mig ond att mta, men jag stvar nd dithn. I bukten: flarn frn en skta. P land: bara grus och sten. Men skrevan r full av violer, lften i havets vr om vekhet och mildhet och godhet, dr brnningen tornhgt slr. En kobb, dr intet kan leva, som trngtar till lycka och sol, br i skrovliga stupet en skreva och i skrevan en brd av viol. Klvskr, land, maj 1913. I vettsklen. I. Ett grgsdrev drog susande frbi i morgonskymlet. Vettarna vid stranden fr vgen krngde. Bleka vattenranden krp hop av kld -- en kld med vrdoft i. A! A! A! ljd gudungsropet utmed dunkla stupen. Det tystnade. Omkring mig natten teg. Blott lngst i sder steg en ensam brnnings ton ur djupen. Men pltsligt skt i prlgr skymlet fram en vingad vigg. Fr pipan sam vitmantlad, vrens furste, ejderhanen. I vit och stormnattsvart och alggrn glans han gled s stolt, som under fjllens krans p kvllsrd sj den vilda svanen. Han smg allt nrmare mot fjderskrudarna av fllda dor, stoppade med h och vaggande sin arma stt p viken. A! A! A! sjng gudungsskaran brinnande fr brudarna p havets vidd och under molstill . Ur rusig skymnings riken han lngsamt gled emot mitt skr -- att d. II. Och skottet fll. P spnstigt strckta vingar flyr flock p flock av delt vilt till havs. Omkring mig dalar tystnad lik en gravs tidlsa ro. Kring bytet vattenringar sl ut en gloria av blekhyllt mv. En stund frgr. En brnning rullar dov. En stund nnu. Frn nrmsta strandhlls klv albrckans rop kring havet klingar. Jag rott min fngst i land och vilar, bidande p nya byten, medan dagern, glidande frn ster, stryker havet med opal. P gryningsbleka viken stimma grisslorna och locka p varann som barn med visslorna i lek p lindor mellan snr av al. De tumla, dyka, skiljas t och skocka sig. De likna leksaksbtar, dr de flocka sig, och hela flottan styr till havs p skmt. Men locket stiger, dr den sakta fjrmar sig, med ton av visa, med en klang, som nrmar sig en fjrran silverklockas klara klmt. Jag lyssnar, lyssnar. Icke nktergalarna och icke trastarna i tysta dalarna en sdan fjrrbl ton av lngtan hjt. Sin taltrast hrma sommarnattspoeterna. Men skrens vr mig sknker hemligheterna han djupast dolt. De bo i grisslans fljt. Strolande dagar. Vid arbetsbordet. I vasen str en kvist av oxelrnn med grnvit, mktig blomflock, mrka blad. En vrens krona ver bckers rad han skimrar. Runt kring stugan brusar sjn. Och stormen sjunger, sjunger. verstrtt med vita tuvor r mitt grnbl hav. I faret lysa prickar fackelrtt mot skrens dok av mrkhyllt lav. Lngt ute. Brandgula kobbar! Sjar bl, strtande akter ver! Rikare strngar att dallra p aldrig sngen behver. Lddrets blommor p vgens kam plockas av flygande byar. P fstet, likt hjordar av betande lamm, vandra ulliga skyar. Kobbarna, tckta med brandgul lav, stngas av svallet och dna, men frver vrker i kamp mitt hav kring bdar, dunkel grna, och det brnner mot ren av snckor och sand, som Adria skummar mot Lido. -- -- O visdom, bunden i bckers band, du r gjord att lggas sido! Det fattiga faret. Fr stven skiner ett kummel vitt. En nordprick, cinnoberrd, strr glans ver vgornas tunga skritt mot kusten, trdls och dd. Hur lyser ej varje klick av frg i detta fattiga far! Mot stlgr flada bland fnggr brg, lik en kenvg, det drar. Men brisen flcker en skygardin, och solen mlar en vik i gnistrande, prunkande ultramarin, som en sidenfanas flik. En strand. Lngs den vita stranden vaggar skrens mattbl rg. Snckstrdd bottensanden skymlar under vg. Ingen fot m stiga hrd p hterbddens blom! Strandens andar viga hr sin helgedom. Ingen rst m skra luftens glinder! Havets rymd bljar nra, nra, fast av disen skymd. Ljusnar himlaranden, ingen mast dess dallring str. Sunden mellan landen ingen ra rr. Ingen lugnet brcker. Ensam hr sen tusen r gamla vintern strcker famnen mot sin vr. Vindstilla. Vindstilla, vindstilla! Str ver synfltets rand disen, som svinnande masterna hljer! Snk ver kusten, som dyningen skljer, stmning frn hgringens land! Vindstilla, vindstilla! Du r en vagga, som br havsdiktens kungsbarn p vilande mede. Du r ett hgn och ett skyddande rede. Andaktens altar du r. Vindstilla, vindstilla, virad kring glttade grund! Fre dig brisen och efter dig stormen! Rck mig din degel! Den eviga formen fds i en ljudls sekund. Stormnatt i havsbandet. Nordver vrkande fjrd skyar av stagsegelform ila i svindlande frd. Vidderna frsa i storm. Kvllningen stupar mot natt. ngarn frn havsbandet styr landt, dr fyr bakom fyr blinkar ur rullande gatt. ngarn gr trygg i sin trd. Jakter i l under land leta en hamn och en strand. Redlst, bland skummande skred vacklar ett fartyg p drift. Gaddar och rar och grund teckna lngs bdlinjens rund domen i rykande skrift. Sprtet mot natthimlen strcks. Skyggt mellan sjarnas brg, gulsiktigt blek i sin frg, flmtar en fackla -- och slcks. Sommarns frsta dag. I natt har sommarn vaknat. n en vecka kvar av maj -- den veckan rcker juni handen! I natt har fljeln svngt och undret skett, det stora undret utmed himlaranden. Dr fller dimman, tt som en rid, och bakom vecken allorna i troppar frn skren flykta. Men i strandens gr och rgigt grna klyftor rgnet droppar. Och lindan skjuter strn kring stugans knut, och grs i skrevan spirar kring violen, och skrets fyra rnnar breda ut de grna skrmarna och bida solen. Inomfjrds. Fem bjrkar, vl i l fr nordankren, kring dda stenrsmarker sprida vren med stammars blnk och skrgrnt unglvsrgn. Fem bjrkar, susande i var sitt hgn! Men inomfjrds r sommar. Utmed vggarna av hga landens klyftor blomma hggarna, och enen, som p Klvskr vver htta kring brgens kammar, lysten att bertta fr varje bris sin lnga levnads rn, han hissar modigt flaggan, gul och grn, p alla hymplar dr och frmjl ryker. Och juninattens vinge stryker med purpurfanet ver mrka landen. Styr dit, styr dit frn havets dn! I morgonsolens flden skimrar stranden med stnk av ersmssblom lngs bjrkskogsranden, med nyponstnd, som skymtas lngt ifrn. De forna skren. Jag drmmer mig bland svunnet fornt i skren, tili tid, d skygga fglar, tersedda en gng p tio r, bak dessa bdar skt fridlyst l var solvlsignad vr. Praktejdrars rda kammar skto lgor bland bjrtgrnt gudungsblnk p fladans vgor, och allan sjng, som aldrig nu hon sjunger, i isgngssvallet fljd av allfrrdarn, och grslsskockar, havets boskapshjordar, de mktiga och rmande, i kvllens blbruna dunkel styrde in i fjrden. Det hr allt hit, s visst som gamla slkter och gamla grdars loft med gamla drkter och gammalt gilles glam i morgonsolen och gammal, gammal melodi p fjolen. Frbytt r allt. Som lngt i havet str en hgring under rymder morgonhga, s skulla ngon gng fr minnets ga de forna skren i sin flydda vr. stersjvren. Jag lskar allt, som frenar med livet mitt ishavsland: ett drev av betande renar vid blnande fjllets rand, ett sjungande moln av allor, som styr ver nordens hav, dr isarna tornas till kallar kring kobbar, i kpor av lav. Jag lskar stersjvren, nr brakande isar g opp och splittras av solen och kren och frtas av rgnets dropp. Hans blommor jag lngtar att skda p en strand, dit led ej br, och hans algers krans kring en bda, lngt, lngt frn ar och skr. PLUNDRARE En dikt ver sgenmotiv frn land och Jurmo Plundrare. I. I spetsen gick de askgr skrens bonde. Man sade, att han slt sin svarta sjl fr r och dagar sedan t Hin Onde och ftt i gengld makt att trffa sl i prick p lngsta hll och trffa truten, mot molnen ringlande, s den stp ned i hterns bruna bdd p fraggigt ed med nbb i blod och vinge genomskjuten. Hans vxt var hg: tre alnar, fyra tum. Men r av ensam id (och kanske grubbel vid enslig skyttebdas brnningsbubbel) har nattens rakhet bjt, gjort ryggen krum. I skjul fr skgget, eldrtt, strvt som vildens, lg blekt ett anlet, och frrdiskt bl dr brann en blick, ibland s ond som f, men ofta from som kristusbildens. Det blste storm. Den grova sjn lg p. I bondens fjt p brgvg gr steg dmjukt fiskarn, ndvxt, hundgd, rdd fr nattens dater, van att jmt bli hdd som kltring och fr feghet hn f smaka. Femhundra r tillbaka var bonden hrskeppsviking, fiskarn trl, som prtor spjlkte, ved p hrdar lade. Ed = en smal landremsa, som frbinder tv strre omrden. -- Ns anvnds i sin egentliga betydelse av udde. Och Tor vart dd och Kristus fdd, ja vl. Men hur det gtt, hll bonden n sin hl p fiskarns nacke, n hans hrskarsjl bjd lydnad fr de bud han fresade. Och efter fiskarn bondens drngar fljde, mot vdret stretande: tv starka, grotta, snabbhnta grslsjgare, som mtta de grova huggen, drpande i rappet. Oktoberskymning lngsamt stigen hljde. P brget stod en tall. I kronan stormen ven. D fiskarn gick frbi, han skalv vid klappet frn gren, som slog mot gren. Lngst ut vid skrets stup mot vster, dr havet sjd i uddens brnningsfamn, ett jttebl av snderhuggna mster och gistna bord och brckta spiror tronade med en galjonsbild kastad hgst p brten. Nr mrkret fll, nr mullret dovast tonade i brnningarnas hlor, tndes blet. Men lngt p vidden vroks i stormnattsvrlet ett skepp ur kurs. Man lopp till rddningsbten. D ljd en rst: "Var signat, Kristi namn! Nu visar fyren, havets kyrka, mlet. Nu vnder skeppets bog frn villostrten mot blosset ver vnlig, fridsvigd hamn." II. Tre vrst frn land en hg fregatt till spillror maldes. Liken flto i ringar kring, dr brnningarna brto. Mot stranden drev en kullvrkt bt, en ratt. Det dagades. Emellan klippor skruvat, lg, oskatt, akterskeppet n, och dr kajutan ner mot vattnet krngde, en krans av eternell i fnstret hngde. Lngs vraket roddes bonden. Skyggt hans mn mot fnstret sgo, som om hmnden ruvat bland evighetens blom. Man ntrade. Kajutan tycktes tom, men lngst i tunga dunklet ngon snyftade. Det var en flicka, omkring tio r, med lrftsvitt anlete och ramsvart hr, som grt och kramade i vnstra handen ett silverradband, men den hgra lyftade som till en smekning hon mot bondens skgg. Han teg. Han bar sitt fynd till relingsranden. Han bar det hgt och teg. De andras blod vart stelt som is. Men flickan lg blott, som om hon lagts i sng av mor, och sg blott mot bonden upp och sade: "Du r god". Hans brda fll i havet. Men en vgg, en vit, en himmelshg, flt upp ur det. Emellan vattnets plask och det, som fljde, minuten vxte till en evighet. Ett band av vlnads vita sjrksar orkansnabbt vltes ver ddsmrkt hav mot vraket, som ett nlfint duggrgn hljde. Frn rcket bonden sg i djupets sjar s fridsllt ner, som hade i en grav han blommor fllt, och blekt han log. Men skrck, en mttls, vettls, grep hans mn. 1 bten de strtade och kapade med bilan dess spnda lina. Deras gon grten begynte fylla, och dem tycktes vilan i dden mindre hemsk n vrakets dck. Vid deras sjlars speglar flck vid flck i rda oddsntter hftat fast och frtt och trt som rosten i en klinga. Nu var det, som en gammal fjtter brast! De grepo efter bner, funno inga. Kring bten misten fll. Bakom dem ljd en brnning och en annan brt framfr dem. Nu blir oktoberhavet deras dd, om ej ett helgons bner tala fr dem! Den morgonen vart ndens grning vad mot mnnen utan nd, som bragts att grta. Och nr de grubblat p sin rddnings gta p undret, som dem hinna lt en lvad och fridfull vik med last av brott ombord, de tnkt: Guds ga, evigt vaket, oss skdade med barnets blick p vraket, den enda gudens makt att allt frlta tog rst och talade med barnets ord. III. Frbi p vrbl havet flottan styrde. Ett skepp fll av mot askgr skrets hamn. Kring branta stven skummet yrde. Dess pik bar flagg, dess reling kungens namn. Mngpundigt ankar fll. En bt tog land. Till grds gick fogden, karsk, i bla kappan. Och knektar fljde. Bonden stod p trappan. Hans ga mtte havets fjrran rand. Och det var vr. En oxel stod i blom. I hamnen lyste skeppets segel. P bron stod bonden, bidande sin dom fr mord och rn till dd p stegel. I stugan bytas pilvasst smidda ord, och hullinglmska sprsml fogden stller. -- P sparren hnger ver hgbnksbord ett radband i en krans av eterneller. Det varsnar fogden: "Mig i handom giv det helga bandet!" -- Bonden blek sig reser: "Ej helga bandet fr du fr ditt liv, i ddens vkt vid det min bn jag lser!" "Du har det rvat, niding!" fogden slt. Tog bandet ned. Men d ur bondens ga s avgrundshemsk den bla viggen brt som ljungeld ur en natt, dr molnen snga. "P detta skr sen tusen r min tt har bott och ryggs rest och jagat vida och klar strckt och vat strandens rtt och lagts i hg, som din, vid kungars sida. r niding jag, r niding du ocks! Blott mrk och blodig bragd att hrska lr oss. r stort ditt bo, r mktigt mitt ocks! Med svagas lik r gdd den grund, som br oss. r niding konungen? Kring havets hrn p rov han flyger under flagga brokig. r niding bla himlens konungsrn, som djupt i kidet snker rovnbb krokig? Man tage konungen bak borgens vall! Man kulans bly i rnens hjrta skicke, nr breda vingen sopar havets svall! Man drpe mig! Men niding r jag icke." Och tystnad fll. -- -- "Jag knt av livets ve lngt mer n nog, och grna mig beger jag den gud, som hrskar bortom det, att se. Nr ddens port sls upp, frvisso ler jag. Blott steglas ej jag vill och dras i trck och multna p en brink och trs av sulor. -- Nu, fogde, mig tillbaka bandet rck, mitt kra band med silverkulor!" En stig vid havet. En stig vid havet. Med slipade, jmna hllar: (en vrstlng terrass mellan skog av tall och havsvidd, som hstliga kvllar gjort strv och de och kall) str Msbergakusten. I sder, lngt i den mrknande cirkelns mitt, en lysboj blinkar i rtt och vitt, och i ster, dr havet i veckor stritt med brotten, en ledfyr glder. ver klippor, dr dyningen sackar tillbaka i djupet frn slipad rand med bubblande porl, -- ver klackar, i flisor bitna av isens tand, -- ver dda vgor av sand, dr potentillorna snka rottrdsnten och blnka med gula kronor i solens brand, en gngstig leder. Dr trampa sen hundra, och mer n hundra, r de tunga ftter, som klampa p arbetsstrten var hst och vr. Frn byn till sktbtshamnen! Frn sktbtshamnen tillbaka hem! S skapades stigen, men skaparnamnen m hr frtigas. Vem glds t dem? Om stigen, som sdan, jag ordar. En yngling med pensel, staffli och palett har Msbergakusten en vrdag besett, och nr fjrden frn rd- till blviolett i kvllningen skiftar, fullbordar han tavlan. Den fyller kravet, som juryn stller, och mer n det. P hstsalongen som nummer ett man prisar "En stig vid havet." Den prisas fr perspektivet, som lter blickarna glida mot himlarandens skyar i rosa och alabaster, den lskas fr motivet: idyllen sida vid sida med havet, det episkt vida. Men intet den skvallrar om livet i gra och fattiga byar, om dem, som med stormarna strida fr ngra strmmingslaster. Om dem vet duken ingenting. Och sett med deras ga, har horisontens vida ring och molnets bana, msens sving, av frg och stmning fga. Tre frger vet det gat av: den bl, som lovar bris frn hav och fngst i brgad skta; -- den gr, vr stugas fattigfrg och mossans p vrt lga brg och stigens, som vi nta; -- den svarta, ver kistan bredd, vr mdokpta vilas bdd, dr domens dag vi mta. S lt min penna tolka den fattiga stigen, vars glans blir blek i verkligheten runt omkring, och lt mig dikta om arma ting, om stormens och vgens och isens lek med kmpande fiskarbtar! Och lt mig stigen befolka med dem, som trampat hans barr i nd fr stuga och hem och dagligt brd och lyssnat i ngest till hav, som sjd, och till mistsirenens ltar! En vr -- det var fr lngesen, nr oppt landet lrkan slog fr skalder och artister, fll kvlln ver fjrden med blodrtt sken, och nordan flktade bister. Han kar mot natten, han hastar till havs genom fladar och strmmar och sund, han viner, han piper, han kastar sitt yr ver synrandens kokande grund. Tre skyttar, p pass vid rkens rand, fly ver skare, som skakar. Det mullrar omkring dem, det brakar, och isen skjuter i flakar med dnande skott frn land. Ffngt trngde en klockas frvirrade klmt genom vrnattsdisen. Ffngt kvinnor med facklor irrade borta p hemfjrdsisen. Ffngt p stigen i dagningen spejade, grtgd, en barnaskara. Solskenet fldade. Byarna fejade havet och fstet klara. Men trenne kors vid stigen, just dr gloppet slr opp sin vida port mot havets bl och vita tegar, minner om frloppet av denna vrnatt. -- Lutande och gr, de likna tiggarbarn, p post vid grinden, dr ver heden dimman duggar tt. Det vajar ingen minneskrans fr vinden, och ingen bokstav sirar hrda trt. Jag lmnar korsen i rgnen att rtas och multna med ren och griper p nytt till skrgrdssgnen, berttad en afton vid sktbtsren. P den byiga olycksvren blev sommaren kall, och tidigt skullade hsten kring himlarunden. Strandvattnen stego, vgorna rullade hotande in genom sunden. En natt i oktober, nr stormen krde sin jtteharv genom sjarna, fjrran och klagande ndrop hrde folket p yttersta arna. Kullstjlpt, en sktbt med fjrdedagsdyningen drev i en brnning och brcktes. Lotsen p vaktbrget sg den i gryningen, dr den av virvlarna tcktes. Men nog med dramer! Till aftonrodden ger fiskarn lngs stigen i sakta mak, ger akt p havet och vdergrodden i vster och skyarnas seglande flak. Hans rygg har tidigt bjt sig i kut, och tidigt vid skot och vid ror ha mdorna tagit hans kraft i tribut och pljt i hans panna fror. Han srjer blott fr en enda sak: fngsten fr morgondagen. Han gr ej till stmma med ryggen rak, han rider ej hst genom hagen, han hller ej gille med flagg ver tak. En bonde r konung och patriark. En lots r herre vid ratten. En fiskare bygger p andras mark och strr ver andras vatten de sjunkande ntenas flarn av bark. Han tycks mig mer n en individ. En typ fr ett kuvat slkte! S lngt som tankarna rckte bland strandbyggarden i heden tid, ser jag hans likar streta vid rorna, plja sig fram genom mistkallt hav, trampa stigarna, rista skrorna frst av alla i runprydd stav, yxorna slunga mot furulommarna frst i susande vildmarksdjup, stugorna timra fr efterkommarna under mossiga brgens stup. Lommen r rotndan av trdet. Vi kommo i samsprk om skrgrdsden -- vad hr jag frtalt och annat till. -- Man bvar vl ofta vid rodret i nden, nr snbyn rasar och kursen gr vill, nr yret str ttt som en rappad vgg fr stven, och vgorna isa suden, och stnket fryser i hr och skgg, och man hr av en brnning ljuden. Man skulle haft sktarna opp, men hann ej mnskan r lngsam och stormen rapp. Man kommer hem som fattiglapp. Man tnker: jag sljer stugan till vren och sker mig jord i bondens skog, och svedjar och dikar och gr bakom plog och bygger torp med ren. Man tnker s. Men -- man kan ej. Vi ndde hamnen och skiljdes t. I skymningen sg jag lnge hans bt mot blygra gattet, tills dagern svek, och jag vandrade hem till byn. S gingo ren. En dag fr min syn steg pltsligt p nytt den gamla vyn ur duken i ram av ek. -- -- Det var som om ramens begrnsning vek fr ett vrkande hav, ett obeskrivet. Och stilla p stranden blommade livet p gnglig stngel med krona blek. Det var som ur stigens mnga tusen i sanden trampade mnskospr sm lgor fladdrat. Det var ej vr. Det var hst, och i kojorna tndes ljusen. SNGER TILL HEMBYGDEN En fura p mon. Den fura, som smyckar vr hembygds mo, vrt heliga trd vi kalla. Dess anblick gjuter i sjlen ro och mod att strida och falla. Dess stam av solen en genglans br, och vindarnas snger tona sitt eviga drapa frn hav och skr i dess blgrnt skiftande krona. En skyrest fur r en kmpe, stlld p post, dr det strids om ett rike, om ljus mot mrker, om rtt mot vld; den r stolt och en hjltes like. Hur mrk r de mumlande granarnas hord p tg frn tinande tundra! Hur ddsmrkt och bister och arm den jord, vars blommande prakt de plundra! Vi lska ej tuvornas duvkullsblomst bland granar, symboler av dden. Vi bedja om solens terkomst i rda och segrande flden. P frysande marker, dr skuggorna bo, m glittrande strlrgn falla! Den fura, som tronar p sol vid mo, vrt heliga trd vi kalla. Till "Brage". Bygdens toner. Landet vaknar. Det mrka landet, som ur natten hjer sin vemodspanna mot den bleka solen, det flyktigt leende, som flyktigt drjer i skra sommarprakten, strdd kring polen, det vintertysta, svept i millioner, av stormar vrkta, vilsna flingors dok, det mrka landet under frmlingsok -- jag ser det vakna i ett stnk av toner. Bondfiolen. En melodi ifrn bondfiolens strngar, en av de halvt frglmda, muntra, gamla, kan s som ingen spridda bygden samla till glam, till dans p vrnattsljusa ngar. Och som en kvll, nr glden dr p hrden, -- en vinterkvll med stmning som i sagan -- fiolen tolkar hjrtats frjd och klagan, s talar ingen annan rst i vrlden. Visans veckor. Sdden r gjord, i lidren vila plogarna. Borta p vgen slamrar stadsbudskrran. Kvllen str ljus kring flten och kring skogarna; fjrran blir nra, nra blir ett fjrran. Visan p lppen fds i sddens veckor, visan om krlek, hopp och trofast minne. Gken han galar, hrs p lnga strckor. Hggblommen faller. Visans tid r inne. Ringdans efter slttern. Nu r het brgat in och lyktad sltteranden. Runt kring rda grdarna st vida flten tomma. Nu r varje lada stinn. Nu rgnar brd i handen. P de bara snesarna ses bondens gldje blomma. Och nu klingar ringdansvisan, rvd frn hedenhs, ver slagen linda sprakar hennes lusteld ls. Ordena bli trnga. Toner orden fnga. Ringdanstoner, lftestoner ut i rymden strs. Glammet utmed tgen sprids, och snart gr byn till vila. Stilla smyger dagningen emellan husens rsten. Drngen fyller s och ho och lter tanken ila ver sommarns trskel hn till flyttningen om hsten. P sin bro str bonden som en kung p tingets sten, mter lugnt sitt rikes vidd, dess flt frn ren till ren. Kring hans slott, det rda, mognar krntung grda, och en bofink slr revelj p borggrdsalmens gren. Nr skterna brgas. Hon sjunger i bten s gldjefull i gryets ljusnande timma. I aftonens visa var sorg och mull, men morgonens toner glimma. Han ver svallarna blytungt tg lyfter, och hallarna brgas ur vg, och fjllen hnderna rimma. Frsta skten var skimrigt vit, och dubbelt tung var den andra av silver, som lnar en fiskares slit. I sommar stimmena vandra in genom sundena. Havet slr varmt ver grundena. Fisket gr med frjd, nr man tyr till varandra. Svllande segel p sktbtsmast! Stigande brus kring skren! liar, som jaga i strckande hast strimmiga strmolnshren! Fram ver stnkande bljestrt! Fram med blnkande last i bt mot vaknande landamren! Sjmanvisan. Men lngt p stersjn, dr hgsta vgen har hjt en grnvit plym bland vreda toppar, ett ensamt skepp det smckra sprtet doppar i sjarna, och stnket yr kring tgen. Ett ensamt skepp! En relingsgrnsad vrld, emellan hav och himmel rolst slungad, frn sj till sj mot mrkbl synrand gungad! Ett ensamt skepp p enslig vrldshavsfrd! Dess segel bada bugnande i glansen av grnsls himmel, smekt av grnslst hav. Den kcka sjmansvisan lyfter av allt kvalm, som ruvar i den gra skansen. Allt kvalm, som tynger, och allt agg, som srar! Vart gammalt kval, som sinnet har igen! Som stnk mot bogen minnena av trar och avskedshandslag virvla bort i den. S stiger inget skepp ur vgens famn som diktad stv ur visans ltta blja. S nmner ingen lnnligt dyrkat namn som visan, klingande i fjrran hamn, nr grna sammetsvgor dynen sklja. * * * Dr hnger i en skrgrdskyrkas kor en snidad brigg. Nr altarljusen tindra, kajutans gula rutor stilla glindra. Dr inne ngon vnlig ande bor. I diktens kyrka, rest med torn och tinne av drmmar, flyktade frn tid och rum, ett gyllne skepp i krans av snvitt skum skall strla som vr hembygds reminne. Nylands vapen. Sng, tillgnad Porkala ungdomsfrening. Hell salta sj! Hell havets stlgr blja, som fosterbygden i skldarna br! Hell hemmets kust, som vita kammar sklja! Hell rda stugor p grnskande skr! Hell hembygdsblnk frn fyrars lgor! Hell fjrdar, fdrens kmpastrt! Hell strmmen med de egna vgor, den gyllne bt, den gyllne bt! Nylands vapen: en bt av guld mellan tv silverstrmmar p bl botten. "Stark strm p egna vgor gr genom havet" har ftt burskap som nylndskt studentvalsprk. Hugg in med klinga blank, dr hugg behves! Du Nylands skara, ej vare du smst! Hugg in fr ljusets sak, nr folket sves! Hugg in, hugg in och var djrvast och frmst! Giv detta svar p fega frgor: framt, vr unga flock, framt! Hell strmmen med de egna vgor, den gyllne bt, den gyllne bt! Den vita fanan med vr hembygds tecken -- dr striden stndar fr fdernesland, hon blser ut. Sydvsten jmnar vecken, och bten glimmar i solskenets brand. D spnnas viljor och frmgor. Oss flje genom livet t den starka strm med egna vgor, den gyllne bt, den gyllne bt! Junimorgon i skren. Den bundna sngen sprnger bojorna, och det blir dag kring fjrdarna och sunden. Hur rken ringlar ljus frn kojorna! Hur solen glittrar ver klibbalslunden! Som bokars lvprakt i en jyllndsk dal du snudda ser mot Bltets juniblnad, s viras kransarna av djupgrn al kring Nylands hav i sommarns gryningsmnad. Kom upp p brget! Kumlets vita rund, hur hg den vlves ver skrens riken! Hur bjrt i gryet blnka fjrran sund! Hur grynnor glimma lngt i Finska viken! I luften larm av msars morgonkr och trnors glla, skriande diskanter! Och solen stiger och sydvsten kr med unga bljors spann mot nsets branter. Men in mot land den frsta bten ror med fngst ombord. P fjrden andra flja. Det dunklar bltt, det lyser prlemor frn ntens strmmingsskatt och viddens blja. Ett rgn av fjll p toft och bord och spant, en jmn, sydvstlig morgonsj mot suden r fiskelyckans granna underpant, nr skrens sommar ler i hgtidsskruden. DIKTEN OCH LIVET Meditationer. Hur skalden lngtar, att den svaga handen, som pennan fr, titanens vore, vilken svingar branden och flammor strr kring de frslavade och mrka landen! Att dikta r att lida. Lida r ej att i egen sjl mot mrkren spana. Det r att se, hur varje mnska br kring nnet skuggan, vilkens djup vi ana, nr jorden hljer den oss mest var kr. * * * Nu viner stormen och solen sr i rymden sitt flammande sde. Det vras i dungar och videsnr. I spirande broddar en susning gr. Men du, o mnniskoande, str alltjmt i ditt svarta trde. Nr gryr din vr? Och skyarna sa sin rikedom, sitt silverrgn, ver fltens rund. Du kala, tvinande lund, nr springer din gren i blom? Korallrevet. Brusande rev av korall, ring, I ett vrldshav kastad, klyvande sjarnas svall, med blndande prlor lastad -- ensamt, som aldrig en dyn, aldrig en klippa vid stranden! Trista och glimmande syn, smyckande himlaranden! Brusande rev, med din palm visar du vg genom havet! Hgrar i middagens kvalm, halvt i din dyning begravet. Sklver i vitnande trots, nr stormens frtjningar lossats, och kmpande skepp frgtts, och bvande hjrtan krossats. Brusande rev av korall, ensamt som du r mitt hjrta efter sin hrlighets fall, bortom sitt vrldshav av smrta! Solen vid banan r smidd. Skeppet har hamnen att fly till. Brusande rev, p din vidd ger du intet att ty till! * * * Men nr violbl kvllnings vinge snuddar vid vsterns bryn, ett kolmrkt hav emellan silveruddar str fram ur skyn. Dr glider _Skeppet_ ver dunklets spegel, som bris ej str. Ej rrs en r. Ej glimmar vitt ett segel. Men _Skeppets_ fr br _Korsets_ bild. 1 prakt dess lgor brinna, dess gnistor d. Frgves hjer _Duvan_ att dem hinna sin vinges sn. Frgves slungar _Molnet_ att dem hlja sin sljas svall, ty _Korsets_ fyra strlefloder sklja kring vidden all. Ur svarta spegeln sticka _Valens_ barder och _Skyttens_ pil och _Skorpionens_ gadd bak milliarder av tomma mil. Den svarta spegeln, o hur stilla br den sin last av ljus! Mitt de rev, min andes hem i vrlden, vad vill ditt brus? * * * Havets olivgrna siden frasar mot strndernas r. Kuvad i stormmnadsstriden, vgen p vidderna dr. ngarn, den gr triumfatorn, dr han ur synlinjen dk, sprngande vg mot ekvatorn, textar sitt avsked i rk. Virvlande, solkiga flagor draga vid kolvarnas takt ver en synrand av sagor, ver en himmel av prakt strecken, de svarta, som skra vrldar av sknhet itu. Drmmande rev, huru nra sknhetens urgrund r du! Dyningen bubblande skurar din rand -- men korallernas slott strlar med milshga murar, trollgrnt och sagobltt. Svalarna bada i lgor. Facklor lysa dess vall djupt under sorlande vgor och frasande dyningssvall. * * * Drivande strmolnsfjunen flyga s hgt, tindra s vitt, speglas s mjukt i lagunen, som vaggar i revets mitt. Grhyllt bleka och trista, -- fngar p marsch, slagna i jrn -- dess bljor vandra. De brista som ddsdmt svall i en tjrn. Djupt i mitt vsen bunden, brister som de, en vg, en ton. Kring haven och himlarunden jag sker mitt land, min zon. Den gamla drmmen. Jag drmmer mig en stuga, timrad mellan tallars stammar, ej lngt frn hav, ej lngt frn fjll med molnbehngda kammar. Jag ville tro, att pappret, lagt p svalens furubord, blev fyllt av nattens visa sprk och gryets purpurord. Jag ville tro, att bljans ton i brnningen vid stranden kan sjunga i min rytm engng, att snn vid jkelranden kan lysa i mitt rim -- -- Min drm, han tar en sllsam riktning! Ej rrs en vg i fruset hav! Ej bljar isad diktning! Men ver kustens brd av sn strs lven, frostfrbrnda. Mot nord, mot storm, mot yr, mot natt sig rets dagar vnda. Lngt till dag. Kring min stolta hembygds jord sngens nt jag spunnit, men min diktnings lycko-ord har jag aldrig funnit. Jag har strckt fr djrvt mitt stag, lttat ankarflyet alltfr arla, fruktar jag. nnu drjer gryet. Ej p lnge solens ur bdar dag fr skren. nnu gmmer dimmans mur fjrran grundbarriren. n fr nattlig nordans flkt vajar bjrkens hnge, Hon skall komma, dagens vkt. Men hon drjer -- lnge. Den enda stigen. Det gr en stig, en enda, ner i lugnets dal, dr friden lisar hjrtat, som din blick en snvit tinne. Det finns i livet blott en vn, som ej r fal, vars hand ger trst, vars sjl r godhet innerst inne. Det r din moder ej. Emellan hst och vr br vgen genom grna sommarveckor. Men mellan dig och en, som snart ur livet gr, hur djupa klyft, hur vida kenstrckor! Det r ej hon du ver allt har kr, din maka ej och ej din lskarinna. Vid altaret du str allena, nr med hga lgor dina bner brinna. Och minst det r den vn, som dig med handslag mtt i en frtrolig stund och som du trffar grna. Man hr varandras ord och fattar dem frstrtt, som frn ett dck man ser en glimt av en lanterna. Din vg till lugnets dal gr fram, dr fjrdens flik str bl mot jord, som gula lven hstar. I stilla blicken ur en djupgd vik, dr bor den enda makt, som trstar. Vgor p vidden. Ffngt grubblar du vid rens gra flod p mnskovrens snabba vissning. Tingens rot nr ej en tanke, nr ej grubbel. Livet r en bljas bubbel, lyst av morgonsolens klot. Lt blott havets vgor glida! Lr att ingenting frbida av en dags, en levnads flykt! Fre dig ha mnga tusen slktled skdat stjrneljusen frn den kust, dr bo du byggt. Efter dig skall blja brusa, brnning mullra, vindsng susa ver strn i strandens r. Som i vita sanden spren ljudlst glttas ut av kren, tidens flkt ditt verk frstrr. Livet -- det var bruset, sprnget frn ett namnlst, mrkt frgnget mot en solig synrands svall, vgens sprng mot viddens under, fljt i bristningens sekunder av miljarder likars fall. I Granmoraskogen. I Granmoraskogen, i granars rund, en ensam vildros blommar som ett irrbloss, tnt p en fattig grund ver sagornas rikedomar. I viken, dr byars och skurars brus drev fisken frn lockande agnen, dr dallrar i mojnande hstnattens ljus Lyran och Karlavagnen. Och min dikt, som tonade brusten och gr under jagande skyars vimmel, har fngat ett stjrnskott sist nd p klarnad septemberhimmel. En nyrsdikt. S ha vi nyr. Den vg vi g r brant som stigen i alpen, dr han ur skogarnas famn vill n den bara, svindlande stalpen. Hur r den stigen ej vemodsvit som askan av brev, som brunnit! Och dock -- han br genom molnen, vi blott i vr lngtan hunnit. S ha vi nyr. En ny spiral av vgen r lagd till rygga, som leder upp ur vr barndoms dal, ur ngden, dr mnskor bygga. Jag ser dem plja sin teg och s och harva och skrdar skra. Hur fjrran, fjrran! Och fstets bl ondlighet -- hur nra! Tolv sm dikter Sg du de glimmande fjten tvrs ver ng, snett genom by? Sg du de glimmande fjten under ett tindrande ny? Hrde du dallrande strngar klinga i fjrran och klinga helt nr? Varandets hemliga strngar, det ljusa i allt som r! Flora har kommit, och spren de glimma, de sprida sig tusendefalt. Flora har kommit, och vren blommar i alla och allt. * * * Hur sllan till min fjrd, som vaggar tonlst kall emellan skrens stup och gloppens brda svall, ett ensamt, vgvillt segel hinner! Hur sllan i den rymd, vars valv vrt de strckt till grns fr tankens frd i livets korta vkt, ett stjrnfalls gyllne fra brinner! I dag str vrlden full av glans frn hav, frn sky. Mot fjrran synrands blnk de vita seglen fly, som 1 en saga svanar lyfta. Det skimrar i min sjl en sllhetsfylld minut, en korad stund, som d ett vildrosstnd slr ut sin frsta blom i brgets klyfta. * * * Findrat vita dina ftter stiga i bljestnk p atlasgrna hllen. Kring skren klara morgontimmar tiga. Din nakenhet, vars glans du sjlv blott sg, slr ut sin unga kalk, och mot den hjas med brus allt sveks symboler, vg bak vg. O, strandls brnads hav skall inom kort sl ring kring dig och lottls krleks vrar i dina lemmars skimmer vissna bort! * * * Linjen har ord fr allt, sprket r armt. Linjen din flickgestalt smekande varmt fster p vita blad. Linjen din gta ger. Ordet skall vittra ner, dtt p sin rad. * * * Vad var min dikt? Av skrens lk en brd, i skrevan spirad, en ltt girland av ngbtsrk, lngs de synrand virad, en vd p ngon enslig strand av dyninglddrets rosor, en stiltjestrimma, strckt frn land mot skeppens fjrran kosor. Och vad var jag, att s mitt liv du kunde solbelna? Nu svll, min duk, och stven driv i skum p sjar grna! I stilla drm frn btens bett du ser, hur skren glida frbi, frbi. Jag ser blott ett: min lycka vid din sida. * * * O, du sger, din sknhet flyr dag fr dag! Mrk ver Styx en julle styr. Du och jag sitta p toften, hljas av disen, lyssna till eviga glmskans tta, jmna, suckande bljeslag. Glmd blir jag som min dikt av falnande solgngsglans. Glmd blir du som din fgrings vissnande trnroskrans. Glmskan besegrar minnet av tonerna. Glmskan kuvar dig. Glmskan begraver dig. Dag skall komma, d ingen vet, att engng din strlande sknhet fanns. * * * Allt vackert vill jag minnas, jag vill lta det glittra som mellan furustammarna ett blnande hav, frgtande den bittra och vrnga dom vr drm du gav. Men aftongld p kammarna av skyrest alp av skuggor ns, och stjrnorna i dammarna bland svarta moln frgs, och vad jag svept i toners drkt, var havsbl syn, var solljum flkt frn gmda sund bland skren, de slla landamren, i vilkas l vi rott, blir jord i jord och multnar ssom frn, som aldrig grott. * * * Stt vackra lgner hop! Lt gkens mma rop ett lfte frestlla! Lt trastens drill, som sprang med grnsls lyckas klang ur skogens fred, som dess fullbordan glla! Nr kvllen skrider tom, stt ngens ersmssblom: de rda vivorna, i vas p bordet! Och drm: p stigens str nu trampa ftter sm, och snart vrt mte verklighet r vordet. S sjng min dikt. Min sjl, vars svall har sagt farvl t lyckans kuster sedan r tillbaka, lg stilla -- lik ett sund, som speglar blomvit lund och skra purpurmoln i nattens vaka. * * * Spanande kretsar en ensam lom. Vidden r tom. Skande svvar min ensamma bt. Vgens grt snyftar i natt mot stven. Spridde ej vren dr uppe i land lvdoft kring strand, smg ej bland lven en blommande stig, trampad av dig, -- det sloge s tungt ej mot stven! * * * Sg, minns du, vi mttes en gng, vi tv, i smyg p din hemgrds mark? Tv bckar, som ila mot slttens bl genom samma vajande park, tv stigar i doftande vildmarksvrld, som smyga tillhopa i en, tv speglande vikar av samma fjrd i sommaraftonens sken. Och minns du, vi vxlade loven och tro och byggde vr drm om varann s hgt, som p svindlande fstets bro den glimmande mnen brann? Du minns det. Vi se vra svrmande r som skyar av vemod och sorg, som falnande rosor i gulnande snr kring vr lyckas grusade borg. * * * Lngesen de tystnat, mina veka toner. Vrens anemoner blommat sista gngen, forsen under spngen inga silverstrngar ger kvar. Men jag lever, lyssnar jmt till nya lutor, ser i nya rutor vita hnder ansa rosorna, som kransa lyckans port. -- Dit in jag aldrig drar. * * * Vindls r natten. de ligger vgen. Tala jag ville, men till vem, till vem? Mnljuset faller som i ngon sgen, som p blomrabatten kring ditt vita hem. Mnljuset faller. Hela rymdens tystnad dalar kring vgen, dr mitt steg dr bort. Tala jag ville ord om hjrtats lystnad dess frbrunna lycka, falnad inom kort. Dig vill jag minnas. Minnas, om jag kan det! Du, som jag lskat, bor du i min sjl? Du r alltfr fjrran. Hr r dda landet. Av din stmma minns jag blott ett armt farvl. Kanske den klingar n i ngra dikter -- -- Vindls r natten. Tomt r rymdens sken. Tala jag ville -- -- Dda vrldars vikter pressa mitt hjrta mot en bdd av sten. En SNG OM KRLEKEN Skymningstimmen. P dynens s lg fiskarbyns hotell, i tv mils krets det enda natthrbrget. Fr trappan, lik en mlning i pastell, en grupp av buskar stod, med dynblom kransad. En trdgrd i sitt slag, -- av stormen ansad -- vars murgrnsslinga r det gra snrjet, vars ros r rd konvolvelblom, som putar ur mjllvit pudersand lik mandelstrutar p julgransbordet mellan bomullsvder. Lngst ut p stupet kckt en blomsterder av gullgul vppling lyste. -- Nedanfr lg sltten. Men mot dynens andra brant det salta havet sina sjar kr och bryter larmande och grellt och grant. Nu fll den frsta skymningen p plagen. En kylig kre blste opp i vster. Fr trappan krde bondbyns ekipagen: karosser, vurstar. Dagens skrd av gster till trammen fraktades. Kring dyrfen, stranden, fll tystnad djup. Blott ebben sjd i sanden. Och kvllens bla portar slogos opp fr ltta dagrars svvande baner. Det rosenrda frn ett dynbrgs topp i sakta glidning sjnk mot havet ner. Det silvergra ver himlaranden sig bredde likt en trnsjuk dikt, som snder sin lngtans svalor ut mot drmmens lnder. Men hastigt hjdes ver kust, som sov med blomsterrevor doftande p dynen och musselslingor utmed vattenbrynen, den ljumma nordsjkvllns baner av mv. O frg, frtrollande, frstligt fager! O alla aftondagrars aftondager! Vad du r olik hemlandskvllens klarhet, dr allt r vithyllt, livls underbarhet! En stelnad, genomskinlig rymd av sn med dis av frost kring molnets purpur r aftonhimmeln dr. Han fryser, speglar en jord, som kastat gldjens masker av, och utan ankar grund din lngtan seglar i jktad oro p hans vithets hav. Mvdunklet r en florfin trollrid. Bakom den flydda r i blomning st. Vi minnas hndelser med solglans i och vra hjrtans vackra hemligheter och strofer vra ungdomsrs poeter ha brddat med en evig poesi. Mvdunklet r en tjuserska, som hastar med snabba fjt till dagens vilorum. Nr bort hon flyktat, ljus kring havet kastar blott ebbens frsande girland av skum. Tv liv. Och dunklet gled lngs dynerna och hann hotell verandans brm av vildvinssnrjen. Mot trbarriren lutad, stod en man av blond och nordisk typ. Hans rst i frgen var lyckligt ljus. Han hade just bemtt med en replik sin fljeslagarinna och bidde svaret. Hon. Jag r trtt, trtt, trtt p dessa aftnar med sitt skymningsfall, som lovar, vad det inte hlla kan. Jag reser sderut. Han. Jag norrut. Hon. Gott! s skiljas vi i dag i alla fall. Han. Du har mig ganska grundligt missfrsttt. Hr p: frn dig, vid gud, jag skiljes ej! Jag slog blott an din egen rebusstil. Ditt nej, du vet, r ja, ditt ja r nej. Om alla jordens vgar, mil fr mil, du satte hop och p den gatan gick ditt hela liv mot stndigt nya lnder, jag fljde dig nd. Hon. O, sluta, hr mig, och tro mig nu: du aldrig lyckliggr mig! Jag trott mig lska dig -- ett gonblick. Jag trott mig lska mnga. Du har rtt: jag kunde g mitt hela liv kring jorden p spaning efter soln jag aldrig fick. Nr frst vi mttes, var jag vrligt ltt till sinnes. ngarn bar oss bort frn norden med rkens vimplar ver havet flygande och skrovet timme efter timme smygande i sjarna, som om dess stv av stl sin fra pljt mot ngot hemligt ml. Och mlet, det var du! Vrt mtes frsta stunder och vandringen mot plagens skymningsunder! Det var den frsta lyckovgens slag, den frsta natten p vr frsta dag. Han. Och nu? Mot andra ml? Lik bljan, fngar du stjrnans bild och mot den nsta flyr. Lik stigen ver kenhavets dda, frbrnda dyningar, du stndigt styr mot nya vidders nya solnedgngar, allt mera snabba och allt mera rda. Men aldrig skall din sllhets kust du n. Din kvinnosjl dig kuvar sist nd. I varje kvinnas lngtan susar hgnet, det hemomgrdande, med gyllenrgnet. Ett hem, dr ditt bekymmer anfrtros t en, blott en, -- dr lgan smyckar veden med dina drmmars kronor, -- fnstrets ros strr doft av frid -- sg, bor ej dr ett eden? Hon. Fr mig r detta eden luft, lik hgringen. Bli orden verklighet -- d flyktar fgringen. I himlarna r eden. En och var, som blott har vingen, sjlens vinge, kvar, kan ngon strand av ngon himmel hinna. Tro blott, att allt, som r och blir och var, vart skapat av en vis och allgod far, och strax i altarljusens lgor brinna ditt edens solar! Str blott ut ditt liv som plockad blom till blstens tidsfrdriv och tro p slsandets lycksalighet! Brnn dina skepp! Var vandringsman, poet, och fattig, biltog! Var en stavkarls like! Drick dets skl p brdden av ett dike, och kring dess plar blommar edens rike! Han. Du glmt vrt samtals utgngspunkt. Nvl! Just dig blev sknkt en flyktbendad sjl. En prunkande kaskad av gnistor r den, ett fall av blommor, mrka, vllusttunga, och dock ibland s vit som bortom fjrden den unga hggens frsta blomsterklunga. Din sjl en lustgrd r. Hon. Min sjl r dd. Dess hgring blott du sg. Nu, lt mig tala! Du ser, hur snrens granna blomblad dala i mina ltta fjt, och tror mig g mot ngon synrand, lockande och rd, mot ngot fagert fjrrans lskogslycka. Du sagt jag lekt med dig. Det var ej lek. Du sagt jag svikit dig. Det var ej svek. O, att du kunde tro mig och frst: ditt liv, men aldrig mitt, skall krlek smycka! M vara -- krlek spirar upp, som grsen i ljumma rgn, hos milda kvinnovsen. Men den, vars sjl blev skapt fr striden, grningen, som p ett enda kast med lyckotrnngen satt in sitt vara och gr fram lngs stupet, som hnger ver molnens tg i djupet, han kan blott lska, nr med fot i dans han fjllet nr, dr morgongryet sknker sitt rda vin i rymdens skl, som blnker, och vrlden strlar i hans segrars glans. Mig blev ett kall, ett rikt, ett enda, givet. Jag ville sjunga mig igenom livet. Som skalden diktar och som mlarn mlar, jag ville sjunga solar, stjrnor, strlar, och rgnets hrlighet, nr frg vid frg dess bge stryker ver fjrran brg. Jag ville sjunga om den vita staden, min stad vid nynnande, smaragdgrn flod, och eldflugsstrimmad natt med grsen, bladen, i dallring, vignens susning i mitt blod. Jag sjng. Min sng -- var aldrig -- svek och sken. Hur mnget diktord r ej bjfs, som pryder, ty ordets tysta vsen sllan tyder en man. Han lser ut dess sjl i luft, bl, tindrande och kall som hans frnuft. Han sovrar sprkets glosor, en fr en. Hans vers r delsten vid delsten, den outgrundligt rika vid den tomma. Men i en kvinnas sng dess vrldar blomma. Han. Jag tror du gr ett diktords ande fri. Hon. Min grnings dag r slocknad och frbi. S vemodsvekt blir ordet p min tunga, ej bittert mer, nr gammalt feri i minnet spkar. Allt blir skymning bara. Nu har jag fga mera att frklara. Jag kunde leva, nr min ton var fri. Jag kunde lska, nr jag kunde sjunga, nu -- icke mer. Helt visst, jag hller av dig. Fr varje fattigt skiljemynt jag gav dig du sknkt mig guld, rent, hrligt guld, i byte Jag ser det fr mig, som man ser ett smycke man lngtat ga sedan mnga r. Man dras till det som till ett ungdomstycke, en gammal drm, som ej ur hgen gr. Men nr ens anlet, trt av spleenens sr, i spegeln rjer sjlens dolda lyte, d vet man -- -- Han. -- Du fr mrkt, fr trstlst mlar! -- Hon. -- -- d vet jag, att kring smyckets gyllne nlar jag aldrig, aldrig vira vill mitt hr. Han. Frtvivlat syns mig livet, nr dess botten ur ytans glada vgor sticker fram -- s sorgligt meningslst som mellan brotten den svarta banken med sitt vrak i slam. Dock, kraftens ursymbol r grna havet och kraft vr livsnerv. Ej din kraft r all, fastn du sveks p dina solrs kall och spanar vid var aftonskymnings fall dit ut, dr ditt Atlantis vart begravet. Ditt hopp r brckt. Din tro, den ljusa, unga, man slagit har till blods med nvar tunga. Du drev i livet ut med ltta vindarna, och skrgrnt unglvssvaj i vgkantslindarna dig hlsade, och dig var ljuvt att g. Och sen -- jag skildrar fritt -- -- Hon. Och sen? Han. Frst din sng var kanske fr de vises skr en svrlrd sak. Man vill ju passa p, att ej nn bivg vilsefr adepten. Man vara vill till hands att stnga grindarna, ibland, frsts, att ppna dem ocks, i fall prestanda stmma med recepten. Hon. O, lt mig slippa sga, nr och var och hur min konstnrsvg i krret bar! Du stod ej vid min banas branta stup. Du anar ej min livsfrtvivlans djup. Du tror jag ger kraft. Det r ej fallet. Fr mig var kallet kraften, kraften kallet. Ett mannaverk kan brnnas ner p bl och fdas om som eldfrstrda skogen, som spirar fram ur brnda stubbars kol och blir, med ren, ter blomningsmogen. Jag r ett trd blott vid en enslig lv, p stupet fallet. Ej jag sr mig sjlv. Men lngsamt grnskan flyr, vill grna skona, och fglar sjunga i min dda krona. Han. Vad det blir mrkt. Vi se knappt mer varandra. Mot livets grns av frost ditt tal mig fr. I dina spr allt tyngre blir att vandra. Inom mig ngonting fr evigt dr. Hon. Det r din krlek. Jag ej dda vill. Jag vill dig lska, men jag kan ej, kan ej. Blott dagen med dess sol hr krlek till och nattens bl med molnet, stjrnan, nyet. och aftonskymningen och morgongryet med dimmorna, med dagg och fgeldrill. Jag r en vandrerska, som stilla glider i egen skuggvrld bortom dygnets tider. Jag br en ros, och ung och purpurrd den doftar i min hand, fast jag r dd. Dimman ver sltten. Ur dikena gled morgondimman kall. Lngs vgens kant av ler lg slttens landskap och drmde, obekymrat om sitt grannskap med girigt hav, som sjd bak dynens vall. Det vaknade, helt lngsamt, till sin dag av sol och blst och vita lngfrdsskyar och svlig arbetsid i gamla byar, dr tiden flyr vid sus av kvarnvingsslag. nnu blott hr och dr en liten flck av sltten steg ur morgonvktens dis i gr belysning fram: en landsvgshck, en kyrkas torn, en bondgrds frontespis. Allt annat var ett dugghav utan grnser, bakom vars tomhet ingen synrand glnser. Lngs vgen skred en man. -- Som fjrlar kretsa en afton kring en facklas bloss i ringar, allt trngre, trngre, och till ddsflykt hetsa i eldens trollglans sina skira vingar, hans tankar irrade kring samma punkt sen mnga dar: "Hon stod mig mera nra n ngon annan kvinna. 1 mitt blod sjng hennes blod; -- i mina drmmar slingrades de tunga rankorna, med blommor skra, av hennes drmmar; -- hll jag hennes hand, brast vart bekymmers moln itu och skingrades. Det flt frn den en strm av levnadsmod i min. Kring henne blev det gamla ungt. Och hennes sjl, dr det, brgskredstungt, s tidigt hrjat, dr de djupa sren s lnge bltt, mig tjusade nd som stilla aftonvidder, dunkelbl, som unga bjrkars blnk och svaj i vren. Det dr r minnen nu. Framt allts! Framt? Mot vad? Jag kunde grna stanna, dr nu jag str, med dugget kring min panna. Det lttar snart -- ger plats t sol och bris -- r hr igen med skymningstimmens dis. Vart n min levnads kosa stlls, jag gr mot samma horisont, och samma dagrar av stl bl arbetsdag och kvll, som trr till gamla stigars vervxta spr, omkring mig svva. Mnader bli r, och ren bli ett liv, och glmskan lagrar omkring dess afton sina branta dyner av trist, gr sand. -- -- Jag tnkt ibland: symboler ro ungdomsrens syner. I dem vart landskap har sin egen frg, sin slja med en hemlighet bakom. I dem var kalkvit stig i grna brg blir ventyret, som vi drmma om. En gng p stersjn sig dimman lgrade i skeppets fra, men fr stven hgrade en , lik ett Morgana, fdd av gryningen. Dess fyr i havet stod, som stpt ur dyningen, och bredvid den en kvarn och sist i raden ett lummigt trd. Man kunde ana bladen i kronans mktiga och runda hatt. Ett gonblick -- och s vart bilden matt och slocknade. Mitt hjrta snrdes hop. S vackert och s tomt! S nra, nra, och dock lngt bort, dit inga klar bra! Ett lftesland, likt det i sommarkvllen vi skapa oss, nr fjrden slr mot hllen och djupt i skogens fred hrs gkens rop! Vad livet sknkte mig, vad mitt jag kallar, allt, allt r hgringar och drmmar blott. Jag byggt med sjrkstorn och tckenvallar p havets bljegrund min lyckas slott. Jag lmnat bakom mig s mnga strnder, s mnga vgar, slingrande lngs dem. Var fattig stig ur trdens dunkel lnder till sist till ngot solomstrlat hem, men jag har aldrig drjt vid stigens sida. Jag skyndat fram, blott fram, p banor vida, mot slttens, knens, havets perspektiv. Jag trott p kraftens seger i mitt liv, och tomhet famnar jag. O, livets, ddens, vrt varas ml r vra krleksdens! Av dem vi styras till vr sista dag, och de allena skriva kraftens lag." End of the Project Gutenberg EBook of Skrgrdens vr, by Arvid Mrne License: Share Alike