Produced by Jens Sadowski








                               EN PIGA
                             BLAND PIGOR


                                  Av
                        ESTER BLENDA NORDSTRM

                           TREDJE UPPLAGAN

                              STOCKHOLM
                        WAHLSTRM & WIDSTRAND

               TRYCKT HOS ISAAC MARCUS' BOKTR.-AKTIEB.
                            STOCKHOLM 1914

De skildringar, som hr freligga i bokform ha redan frut delvis varit
publicerade i det de under sommarens lopp sttt infrda i Svenska
Dagbladet som artikelserie med rubriken En mnad som tjnsteflicka p
en bondgrd. I sitt nuvarande skick ro de emellertid ngot omarbetade
och mera utfrliga samt dessutom tillkade med en hel del fullstndigt
nya kapitel.




VARFR OCH HUR JAG TOG PLATS.


Nr jag nu sitter och tnker tillbaka p alltsammans, s tror jag inte
det r verklighet -- s tror jag inte, att det ngonstdes lngt nere i
Srmland finns en bondgrd, dr jag tillbringat en strvsam och lng
mnad, uppfylld av arbete och mdor -- s tror jag inte, att dr
alltjmt rr sig samma mnniskor i samma tunga, aldrig slutande tramp, i
samma hrda, eviga knog, dr en hrlig och hel vilans dag aldrig lyser
upp och lttar, dr den ena dagen r den andra s fullkomligt lik, att
man knappt fr sitt liv kan skilja dem t i minnet. Och tanken p dem
kommer mig att gripas av en mhet, en stor mhet fr dem, fr deras
samvetsgranna, tysta slit, som ingen, som ej prvat det vet ngot om,
som ingen ngonsin kommer att frst och uppskatta frrn han sjlv
varit med om det -- _som en av dem_.

Det r nu egentligen inte bondfolk och lantarbete i allmnhet jag tnker
tala om -- det r speciellt tjnsteflickorna och deras liv jag vill
frska skildra. Sdant det r. Utan verdrifter och utsmyckningar.
Sdant det var och tedde sig fr mig den mnad jag var en av dem, en
arbetare i ett sparsamt och motvilligt rekryterat led. Kanske kommer
mnga att invnda: en mnad r alls inte lng tid nog, fr att gra en
skildring fullstndigt plitlig, fr att det man berttar ska bli ett
helt, som ej behver och kan kompletteras, p trettio dagar kan man inte
stta sig in i allt. -- Och jag medger grna att man inte kan det
heller. Men p trettio dagar hinner man f just s mycken inblick i
frhllandena, att man tminstone kan lra sig frst, vad ett helt
sdant liv innebr av arbete och frsakelse.

Att det verkligen _r_ s mdosamt och gldjelst och tungt bevisas
kanske bst drav, att det fr varje r, som gr, blir allt svrare att
anskaffa tillrcklig kvinnlig arbetskraft till lantgroml. Fr en
utomstende blir orsaken inte ltt att finna -- jag minns sjlv, vad jag
lnge gick och funderade p den utan resultat. Och till slut beslt jag
att ge mig in i alltsammans, oknd och olrd, men med gon som sgo. S
tog jag en plats -- svrigheten att f en var alls ingen. P en annons
fick jag ver femtio svar, betyg fordras aldrig nr det gller tjnst
hos bnder, ingen frgar efter frejden ens. Har man haft en plats frut
s r det bra, har man ingen haft s r det ocks bra: hon fr vl lra
sig till heter det d. Och jag fick lra mig till!




NR JAG TILLTRDDE MIN PLATS.


Om jag ock bleve tusen r gammal tror jag aldrig p jorden jag skulle
kunna glmma den dagen jag kom till min plats som piga. Om jag bleve
tusen r gammal skall jag nd aldrig kunna f ur mitt minne den
stunden, den resan, den ankomsten. Fyra timmar p tg nert landet, vid
stationen skulle jag hmtas av husbonden fr att sedan ka en mil
landvg. Riggad var jag och blommor hade jag ftt av skrattande vnner
och bekanta, som viftade av mig, och jag knde mig mest som en
Amerikaresande nr jag sjnk ned p en tom bnk i kupn och brjade
vertnka situationen. Det gick som en lng rysning ver mig, nr jag
sg framt mot den mnad som vntade, och det var just inte med glada
tankar jag stirrade ut genom fnstret, som var smutsigt och regnigt och
grtt -- en trist och beklmmande fyrkant dr bilderna gledo frbi lika
snabbt som p en biograf. Liljeholmsbron, lvsj, Huddinge -- herre gud
om jag vore p hemvg i stllet! frs jag till invrtes och brjade
beskda mig sjlv s gott jag kunde. Allting var frmmande och kndes s
underligt. En lng brun kappa, hnderna i bruna bomullsvantar och genom
den glesa vvnaden blnkte en bred gullring fram som tecken p min nya
vrdighet av frlovad. Vad var det nu han hette min fstman? funderade
jag. Svensson -- nej Andersson -- _nej_ Bernhard Karlsson. Det stod ju i
ringen: Din egen Bernhard. Vad i all vrlden hade jag ftt det namnet
ifrn -- Bernhard! Det var d det ljligaste jag kunnat hitta p, varfr
inte Karl, August eller Ernst eller vad som helst utom det dr fniga
namnet. Jag satt och retade upp mig sjlv och skrattade litet verlgset
t min egen tydliga och odisputabla nervositet.

Vad var det jag var rdd fr? Att de skulle frst gonblickligen, att
jag inte var ngon riktig piga, att de skulle kra ivg mig genast och
skratta ut mig, kanske bli ursinniga. N, n sen d, det vore ju
frargligt, men jag kunde f hundra andra platser utan spr till
anstrngning. Bondpigor r det ont om och kvalifikationerna behva inte
ndvndigt vara s storartade. Bara man var stark och inte rdd fr att
ta i och kunde mjlka. Jag tittade ned p mina hnder, drog av vantarna
och granskade fingrar och handlovar noga. Jovars starka voro de nog, det
var ingen fara, men kanske litet fr fina, trots alla anstrngningar att
f dem att se ut som arbetsnvar: jag hade gjort ren en bilmotor innan
jag for och oljan och smutsen hade trngt in bra nog i porer och
nagelrtter. Jag tnkte p allt det arbete jag reste emot, visste nog
vad jag gav mig in i, men funderade allt nd en smula hur det skulle g
i brjan. Mjlka och tvtta, baka och vva, laga till svinmat och
hnsmat, kanske mocka i ladugrden. nej inte det, till 20 kor och
ungnt, dessutom hade de vl ladugrdskarl. Men ta emot blodet, nr de
slaktade, gra ren rntan och stoppa korv, laga mat ibland, diska, skura
-- o, det fanns ingen nde p allt. Dela sng med kamraten kanske, ligga
i kket kanhnda, passa barnungar -- -- --

Jag drog en djup och darrande suck, kastade en blick ut genom fnstret
och upptckte, att jag redan var halvvgs -- tiden gr fort nr man har
ngot att tnka p. nnu tv timmar kvar i alla fall!

Hur de tv timmarna gingo vet jag knappt, men de frsvunno i alla fall
och tget saktade fr min station. Jag tog vskan, 25-resboken, som jag
inte kastat en blick i, drog vantarna p, knuffade hatten tillrtta p
valken, strk noga undan alla hrslingor, och steg ned frn plattformen
just som tget stannade. Fullt med folk p stationen, men ingen som
tycktes vilja ta hand om mig. Alla andra rusade de emot, men mig brydde
sig ingen mnniska om. Och dr stod jag -- en ensam piga p vg till sin
frsta plats, med vskan i handen, hatten litet p sned -- det var
omjligt att f den att sitta rakt trots ideliga knuffar -- och ett
skert mycket bedrvat och frvirrat ansikte. Sakta gick jag mot
utgngen med biljetten och polletteringsmrket hrt i nypan, och redan i
mitt sinne fast besluten att ka hem igen om ingen mtte. Vid drren
till vntsalen stod en bonde i vadmalsklder med en randig nattsck i
ena handen och en grimma i den andra. Nattscken hngde sknt och tungt
t ena sidan med aningen om en liter i konturen, aningen om en liter
bredde sig ven ver det skinande ansiktet och de glttigt halvkorsade
benen. r det han? tnkte jag och klev dristigt fram fr att frga.

-- Inte d, n d. Ja heter Johansson ja  hej hoppsan flicka lilla se
inte s lessen ut fr de. D inte valdmssafton mer'n en gng om ret. 
tnk att de just  i da -- d la faen s besynnerlit, att de just  i
da!

Jo visst var det besynnerligt, men var skulle jag hitta rtt p Berg i
Taninge.

-- Han kommer, han kommer. Joo d va han kommer. Ja ha sitt hanses gula
mrr i da.

-- Vet han vem Berg i Taninge r d?

-- Inte, men allti kan en flle tro att han kan ha en gul mrr fr de.

Och Johansson tog ett nytt, nnu glttigare korssteg och sken nnu mer
av frtjusning ver sitt lyckade svar. Men jag gick med min vska, min
biljett och mitt polletteringsmrke. Dystert, men beslutsamt steg jag ut
p planen utanfr stationshuset och dr satt Berg i Taninge i en vagn
och hll trofast i en gul mrr. Jag visste, att det var han, jag knde
det vid frsta anblicken och jag tog inte fel.

-- r det Berg frn Taninge? frgade jag.

Och han saluterade elegant med piskan, tryckte sen min hand med kraft
och bjd mig vlkommen. Varefter jag hll mrren medan Berg lunkade
efter min koffert, som var av plt och bands fast bakp. Sen krde vi
under ddstystnad till en handelsbod dr diverse varor instuvades och s
inviterades jag vnligt och hgtidligt p kaffe i ett litet kaf. Varvid
fljande samtal utspann sig:

-- Smakar me kaffe efter resan?

-- Joo.

-- Vassego  doppa d.

-- Tack!

Men jag visste vl bttre n s och tog inte en brdsmula frrn efter
tredje trugningen, d den minsta skorpan blygsamt utvaldes och drnktes
i koppen. Berg var njd med mitt levnadsvett, det sg jag och ocks
mycket njd med den kraftiga aptit jag sedan visade. Ptren drack jag
gonblickligen p fat -- ve mig om jag frsumpat mig till den grad, att
jag doppat ven i den! De tankar som d fyllt Bergs sinne hade skert
inte varit behagliga fr mig att lsa. Tretren avbjdes vnligt, men
bestmt, munnen torkades frst noga med avigsidan av handen, fick sedan
en liten sista verhalning med handloven, och s voro vi klara att resa.

, den resan ut -- den str som etsad in i mitt minne. Den kalla gr
aprilkvllen, den dystra, beklmmande skymningen, som fll snabbt och
tungt kring oss, den rasslande vagnen, som skakade och hoppade,
tystnaden -- endast d och d bruten av sparsamma frgor och nnu
knappare svar. Jag frs i min tunna kappa s hnderna voro bl och en
isande motvind brusade fram ver slttlandet och pinade sig in genom
knappar och slag. Jag satt och tnkte p allt det jag reste ifrn, p
just denna kvllen framfr alla andra, som r klang och jubeldagen i
Stockholm. Valborgsmssoafton! Studenttget, sngen p Skansen,
vrdkasarna, Hasselbacken, dansen. Och hr satt jag p en ranglig
fjdervagn p vg till min plats som ladugrdspiga, bakom mig sttade
min koffert med utrustningen av schaletter, bomullsklnningar, tjocka
strumpor. Jag var s nra att brista ut i ett skallande skratt, att jag
mste bita mig i lppen s det bldde fr att inte skrmma slaget p
Berg, som vl skulle tro, att han ftt en vansinnig piga p halsen. Men
ju lngre vi krde dess mindre lust att skratta fick jag, dess mer
glmde jag alltsammans fr sknheten kring mig. Sltten lg lng och
jmn och lugn med ondliga nypljda krar som doftade av svart och fet
mylla. En tunn dimslja bljade ver allt och kom vg, trd, buskar,
seldon och vagn att skimra med en fuktig glans. Och bst det var brjade
eldar att lysa fram hr och var, dr marken hjde sig till sm kullar --
eldar som glimmade likt rda, oroliga gon genom skymningens tunga gr,
som flackade och skeno i en allt ttare krans.

-- Valdmsseldar, sade Berg och pekade med piskan.

-- , valdmsseldar, svarade jag och s svngde vi av frn stora vgen
in p en smal gata, nedfr en lngsluttande backe, nnu en svng.

-- Lagrn, pekade Berg lakoniskt ut med piskan.

-- Jas, lagrn, svarade jag.

-- Taninge, pekade han efter nnu en svng p en liten grd mellan
knoppande bjrkar och frukttrd.

-- , jas Taninge, svarade jag, och knde att nu var fristen ute. Nu
brjade allvaret och arbetet.

Nr vagnen stannade slogs frstudrren upp och ut p trappan steg
matmor, leende och vlvillig, med ett hjrtligt menat vlkommen och ett
stadigt handslag s fort jag hunnit hoppa ur.

-- Stig in fr allan del! Hr r stugan, och drmed ppnade hon drren
in till ett jttestort rum, som formligen vimlade av barn, kvinnor och
djur. Det var bddat till liggning och en vldig brasa brann i en enorm
ppen spis. Det blev ddstyst, nr jag steg in, alla drucko under
hgtidlig tystnad sitt kaffe, endast de lnga srplingarna hrdes, och
jag stod dr nere vid drren under en korseld av mnstrande blickar.
Vskan hll jag fortfarande troget i handen och hatten gav jag en sista
frargad knuff medan jag knde hur rodnaden steg brnnande ver ansikte
och hals. S tog jag mod till mig, stllde vskan p golvet och trdde
dristigt fram till den nrmaste, rckte ut handen, neg och sade lgt:
afton. Hon steg upp, det var en mycket gammal kvinna med mrka gon i
ett frat gult ansikte, neg tillbaka och svarade: afton. Och s
fortsatte jag kretsen runt. Det var sex frmmande bondhustrur, slkt och
bekanta till huset och tta barn, varav fyra voro p besk. Jag var s
frvirrad, att jag sannerligen nra nog hade nigit fr de fyra hundarna
och de tv kattorna ocks, men hejdade mig i tid och brjade se mig om.
Samtalet hade kommit i gng igen, endast barnungarna stirrade envist p
mig uppifrn och ned, fnissade och knuffade varann och gjorde mig nnu
mer bortkommen och olycklig. S kom matmor in med en kopp, trugade mig
fram till bordet, och kaffet dracks, fortfarande med hatt och kappa p,
medan artiga frgor och svar om resan utbyttes.

Nr jag beskdats tillrckligt och ptren avdruckits reste de sig alla
och togo adj med mycket tackande. Och s var jag ensam kvar, visades in
i pigkammaren, presenterades omsorgsfullt fr kamraten, tog genast itu
med kaffedisken och var installerad.




HURU HUSBONDFOLK, PIGOR OCH DRNGAR HADE DET INOMHUS.


Det var en bondgrd som tusen andra den jag kom till nr friveckans
sista dag lpte ut, allts den 30 april. En bondgrd som tusen andra.
Med mycket folk och mycket arbete. Dr var fyra drngar och en statare,
tv jungfrur, fem barn (det ldsta 7 r) och s husbondfolket sjlvt.
Kreatursbesttningen gick upp till 20 kor, en tjur och ngra kvigor och
kalvar -- se'n var det grisar och hns och fr naturligtvis, men inte
mnga av ngondera delen. Allts en medelstor grd med fullt tillrcklig
arbetskraft. Ladugrden var alldeles nyuppfrd och med modern inredning,
boningshuset mycket gammalt med fem rum och ett ljligt litet kk, med
fett, svart tak och lnga stnger fulla med paltbrd och torkat rgbrd
i tunna kakor. Nr det sopades stod dammet som otroligt mttade skyar,
vilka stilla och fridfullt lgrade sig ver de dinglande fdomnena i
taket, och nr . . . Men sdant skall jag inte komma till redan, det hr
inte hit nnu.

De fem rummen uppdelades slunda: stugan, vilket r detsamma som
vardagsrum, pigkammaren, kammarn, vilket r detsamma som frmak,
drngkammaren och nnu en kammare, som beboddes av fyra skogsarbetare,
vilka alla voro inackorderade i maten. I stugan sovo husbondefolket, de
fem barnen, tv hundar och tv kattor med varsin unge -- allts sju
personer och sex djur. I en stor sng lgo tre barn, i en utdragssoffa
tv, i en annan soffa bonden och hustrun, hundarna vanligen hos barnen,
fastn det egentligen inte var tilltet, kattorna i en avbalkad trlda.
Pigkammaren anvndes till matrum om dagen och om natten delades en smal
soffa av de tv jungfrurna. Drngarna lgo tv och tv, likas
skogsarbetarna. Vad sngklderna betrffar s utgjordes de av
fjderbolstrar, vaddtcken och frskinnsfllar, ty fastn det var i maj
mnad och ntterna ganska varma var det inte tal om att lgga av
vinterfllen, som gjorde bdden till en sannskyldig badstu. Lakan
anvndes s till vida, att man fick ett under sig, men verlakan var en
fullstndigt oknd lyx, vadan tckenas tillstnd och konsistens ej
tillta ngon mera ingende beskrivning. rngottskudde existerade
naturligtvis inte och lakanen byttes fyra till fem gnger rligen, vid
strre hgtider vanligen, ssom jul, psk, midsommar och hstslakten.

Golven voro oerhrt grova och hrdskurade, radvis och delvis tckta av
smala trasmattor i granna frger, vggarna buro urgamla tapeter i de
frunderligaste mnster och voro dessutom prydda med s. k. konstbilagor
ur jultidningar, och i stugan dessutom av kung Oscars och drottning
Sofias ungdomsportrtter i breda mahognyramar, dem generationers flugor
tydligen haft som favorittillhll. ver den ktenskapliga soffan hngde
ocks en sknt utsirad stramaljtavla, p vilken lstes den vackra och
fromma nskan: Skydde Gud i varje stund edert ktenskapsfrbund. Att
det ven fanns en stramaljsydd handdukshngare, dr God morgon
glttigt lyste en till mtes alla tider p dygnet, behver vl knappast
nmnas -- p denna hngare fanns fr vrigt endast en paradhandduk, som
av ingen ddlig fick anvndas. Fjrran frn paradhandduken i en annan
del av rummet, stod en valntskommod, dock endast en prydnadsmbel, ty
den allmnna tvttningen frsiggick vanligen i pigkammaren i ett
diminutivt plthandfat. Tvttningen ja! -- Nej, det fr ocks bli en
senare frga, nu vill jag endast ge en liten beskrivning ver huset och
inredningen fr att orientera en om bondgrdar ovetande lsare. Den
vriga mbleringen i stugan utgjordes av tv byrar -- rummet var
nmligen oerhrt stort -- och ett vldigt slagbord med en blrutig
vaxduk och p den en grn glasvas med skra pappersrosor och
penninggrs. P ena vggen en ofantlig ppen spis, dr en lngvedsbrasa
tndes i kyliga vrkvllar.

Kket var litet, som jag redan sagt, litet och mrkt, och pigkammaren,
vr kammare, var heller inte stor. En utdragssoffa, en byr, ett
fllbord och ngra pinnstolar utgjorde hela mbleringen, och i hrnet en
hg vacker gammal klocka, som alltid skulle g 20 minuter fre, av oknd
anledning, ty alla visste det och rttade sig drefter.

S terstr Kammarn -- husets och familjens stolthet. En himmelsbl
stoppad inventionssoffa med vita, virkade antimakasser verallt dr
sdana mjligen kunna placeras. Ett skrivbord med ett blcklst
blckhorn av snckor och p en liten duk en papperspress av glas med ett
vinterlandskap inuti. En byr av valnt med spegel p och en antimakass
p det snirklade verstycket. Vidare ett bord fullt med album och
fotografier och husets bibliotek: Kung Henrik IV:s Krleksventyr i
praktband, rikt illustrerad, Veterinren, Sveriges Rikes lag fr 1872,
Byrons Childe Harold p engelska (kpt p en bokauktion fr bandets
skull), Zions strngaspel med gitarrskola p frsttsbladet och
Furstesonen, roman i tre tjocka eldrda delar med mnga ohyggliga
planscher. Fotografier av bonden och hustrun i brllopsdrkt, av barn
och frldrar och pigor omvxlande prydde fr vrigt vggarna och i ett
hrn stod en hrlig hg fikus och dolde delvis med sina tjocka blad en
broderad tidningshllare och en likaledes broderad liten lda fr
bibelsprk. Mitt p golvet ett stort runt bord med en virkad duk p och
mitt p den duken en annan liten duk och mitt p den duken en konstgjord
ljungbukett i en konstgjord bjrkstubbe. P golvet nya trasmattor och en
kalvhud. Spiselkransen var fylld av porslinshundar och underliga vaser i
de mest besynnerliga frger och i den tomma spiselplattan lg till
prydnad utbredd en tidning ver det rda teglet. I vinkeln mellan soffan
och spisen stod en brnnvinsbutelj och under skrivbordet en annan --
bda till hlften fyllda med renat.

De tv andra kamrarna p vinden hade endast soffor och byrar utan ngon
som helst utsmyckning, inga mattor p golven och dessa skurades fyra
gnger rligen. Varfr frgen var ngot dunkel och obestmd.




MORGONBESTYR I KK OCH LADUGRD.


Rrrrrrrrrrr -- -- -- -- -- -- -- -- -- --

, vckarklockan! En smnig och frvirrad blick trffar det skramlande
odjuret: halv 5! Halv 5, halv 5, halv 5 -- det svider till ett slag
invrtes och min blick irrar sorgsen och resignerad vidare, far ver
klockans blanka nickelrand, granskar den grvita vaxduken, fljer en
flugas ensamma gng p den dunkelgrna minimala spegeln, stannar vid
rullgardinen, som till mnster har en brungul riddare vid en ljusbl
vallgrav, dr en bt av konstig och skranglig konstruktion genom ett
underverk lyckas bra upp en rdkldd dam av obestmd lder. Hennes
midja r smal som liljans stngel, hennes mun ler glttigt fastn tv
framtnder sprlst frsvunnit under tidernas lopp och hennes ngot
vindande gon blicka blygt upp mot den brungule, vars frustande fle en
bit lngre bort betar bla blommor. Det finns s mycket p den
rullgardinen, s mycket verklig poesi och hndelse och fr var minut
upptcker jag ngot nytt. Nu dr uppe p borgens krenelerade torn t. ex.
-- sannerligen str dr inte en bgskytt med pilen p . . .

Det knakar till bredvid mig i soffan, ett djupt stnande fr mig
tillbaka frn medeltid och romantik till jordens mest prosaiska nutid.
Jag vnder p huvudet och mter blicken frn ett par smala, bl gon,
som i surmulen envishet uttryckslst vila p mitt hr -- och med ens r
hela verkligheten ter ver mig. Frsta dagen -- frsta morgonen . . .
!

-- Hur mycke ' hon? muttrar rsten bredvid mig och gonen livas av ett
slappt intresse.

-- En kvart i fem.

-- Jisses!

gonen ppnas p vid gavel, ett par stadiga ben strckas ver mig tills
de n golvet, och med ett vldigt knakande verlmnar soffan den ena av
sina mnskliga invnare t dagens id. Jag ligger nnu en minut med
gonen alltjmt p bgskyttens spnda strng, s suckar jag djupt och
intensivt och knakar upp i majmorgonen, som r gr och kylig med
drivande dugg mot de grimliga fnsterrutorna. Anna vsnas ute i kket
med spisringar och kaffepanna och hennes nakna ben och ftter sticka
svart och brett fram under den korta vida stubben av grtt vadmal med
rda band. Livstycket r rtt, av en obeskrivligt rdskr frg med vita
benknappar, och hennes bruna hr hnger rufsigt och lngt ned ver
axlarna. Armarna ro bastanta och rda med kraftiga rrelser och snabba
tag, hnderna gripa kring spiskroken med bestmd och sker vana, och
rken brjar ringla med sm rda lgor ur spisens svarta gap, fr att
gonblickligen dmpas av kaffepannan, som med en sklik smll placeras
p sitt hl. Anna r frdig med sitt frsta morgonjobb!

-- Den hr vickan kokar jag mronkaffet och du bddar opp! frmler hon
kort och bestmt -- nsta vicka  det tvrtom. Skynda dej!

Bddningen r inte vidlyftig. Den tusenriga fjderbolstern viks p
mitten, det enda lakanet fljer med p samma gng, tcket bredes ovanp,
den enda kudden likas, soffan skjuts ihop och locket lggs p. Frdigt!

-- Du ska stta fram kppar, nu kommar snart pjka  ska ha kaffe. -- 
du dum du! Bara kaffe och inget brd begriper du vl p vardagsmron.
Inga skedar, va fasen ska dom me' skedar, nr de inget doppa . Nu
kommer di!

Fyra par stvlar dna i trappan fran vinden, fyra smniga, lnga drngar
stega in med ett kort: morn! och ett nnu kortare: kaffe! Det serveras
gonblickligen av Anna, vars surmulna ansikte lysts upp av ett soligt
leende. Se'n ta vi pigor oss ocks var sin kopp och kket fylles av
srplande och sockersmackande. Alla dricka p fat och kopparna stllas
bredvid p bordet dr de efterlmna vta ljusbruna ringar p vaxduken.
Det fyller inte mycket i magen precis, tv koppar kaffe utan brd och
med en knsla av lurande hunger knyter jag schaletten om huvudet och
fljer Anna till mjlkningen. Luften r kall och r, regnet piskar i
ansiktet och blsten viner skarp och isig ver den lnga sltten som
skymtar likt dimma bak fuktsljan. Vi springa utfr den lnga backen
till ladugrden, mjlkspannarna skramla med ett glasklart, hrt ljud,
och de tunga mejeriflaskorna sl mot benen med sina vassa kanter.

I ladugrden r det varmt och stilla. 20 kor tugga dumt och frnjt p
h och kraftfoder, den starka gdseldoften fyller ens lungor -- och Gud
vet hur det kommer sig, men det r som bleve man genast lugn och glad
och trygg av den. Med stvan i ena handen och mjlkpallen i den andra
vandrar man lngs den lnga raden av djur fr att brja hgst upp och
sedan ta dem i tur och ordning. Den frsta i lngan vnder sig svligt
om vid ljudet av stegen, makar sig tjnstvilligt hgre upp i bset,
suckar djupt av vlbehag och fortstter sitt lngsamma tande. Och man
sitter dr med all luften omkring sig fylld av det milda ljudet av
idissling och starka tnder mot knastrande h, man lutar huvudet mot en
varm och mjuk djurkropp och mjlken kommer strtande under ens fingrar i
lnga vita fulla strimmor ur det spnda juvret ned i stvans blanka och
klingande djup. Frn den andra raden hr man Annas rappa regelmssiga
mjlkning och i hg diskant gnolar hon en ltt och polkettrytmisk lt
medan mjlken strilar i takt. En nyfdd kalv rmar mjukt och sorgset i
sin ktte, modern svarar med ett trnande bl, andra stmma in och fr
ett gonblick r det en vild kr av skrin, brkanden och rmningar. Sen
faller tystnaden igen, endast bruten av stvornas klirrande, nr de
tmmas i flaskorna. Och s gr ett par timmar -- ett par timmar fyllda
av den mest intensiva ro och frid, en vrdig inledning till en lng dags
tunga arbete.

                   *       *       *       *       *

Den sista kalven har ftt sin mjlk, har knuffande och fnysande srplat
i sig sitt knappa kvantum, den sista stvan har tmts och mjlkskjutsen
skramlar i vg till mejeriet, som ligger en halv mil bort. Och Anna och
jag snubbla hemt i kylan med armar som knnas litet domnade efter den
lnga anstrngningen och en intensiv hunger sugande invrtes.

-- D' d frbaskat, att dom inte kan ge en lite brd te kaffe p mrna,
knotar Anna till svar p min stilla jmmer, men rsten saknar all
bitterhet och jag frstr, att det ska s vara och ingenting r att
klaga ver egentligen. Frukosten fr fr vrigt nnu en stund hgra i
fjrran -- grisar och hns ska frst ges, och det tar sin rundliga tid
innan grpe, vetekli och potatis hmtats och rrts ihop till sin precisa
och stadiga konsistens. Men ntligen r det gjort, ntligen strlar
Annas ansikte upp i det solsken, som sedan lyser dr hela dagen,
ntligen slr vi oss ned vid matbordet, som redan r hrjat av drngarna
och i sitt verkligen fruktansvrda tillstnd ger mig en vink om _hur_ en
frukost lmpligen ska avtas. Bredvid varje tallrik ligger p duken en
frvnansvrd hg potatisskal och sillben, tallrikarna sjlva ro trots
begagnandet nstan rena, s vl har varje smula tillvaratagits, hela
duken fldar fr vrigt av grdde, frikostigt utspilld ur sleven, som
str i en numera tom karott -- det kallas frresten vid mltiderna inte
grdde utan potatisss -- och mitt p bordet tronar en vldig
tillbringare blsur, blcksmakande separerad mjlk, som ser grnaktig ut
mot det vita porslinet. En brdkorg med grovt hrt och mjukt rgbrd,
ett tefat med salt, ett dito med spicken och stekt sill och en assiett
margarin fullbordar dukningen. Anna makar ndtorftigt med en kniv undan
en skalhg, gr efter en tallrik, gaffel, kniv och kopp ur skpet, jag
fljer med minutis noggrannhet hennes exempel. Och s brjar tandet.
Att sill och potatis kan vara s underbart gott! Att grovt rgbrd och
margarin kan smaka som frnmliga lckerheter! Att blsur skummjlk i en
sprckt kopp kan slinka ned s ltt och ledigt!

Under mltidens lopp kommer matmor in och konverserar vnlig och leende
med den minsta telningen p armen. Detta frhoppningsfulla barn r tta
mnader och undfr nu sin frukost bestende av kaffe och skorpor, som
frst omsorgsfullt tuggas av modern och sedan serveras i en tesked av
bleck. Matmor heter Hilda och kallas vid namn av oss -- s r bruket och
s vill hon ha det. Inget fjs med fru och nymodigheter, nr man r
bondmora s r man, resonerar hon rejlt och frstndigt.

-- N, sger hon till mig och smler uppmuntrande -- n, va tycker hon
om sig? Va korna hrdmjlkta?

-- Nej fralldel, di va bra, det var inget fel p dom. Lagrn var fin!

-- Jojomen, han r nybyggd med och har kostat mycket pengar. t nu bra,
flickor, s ni bli vl mtta. t ni potatis och sill hemma ocks om
mrna? vnder hon sig pltsligt till mig, som smskrattar och svagt
mumlar ett joo d, medan jag inom mig rodnar ver dagens frsta lgn.

-- Sktte pappa lagrn hemma? fortstter hon.

-- Jaa.

-- Och mamma grisar'a?

-- Jaa.

-- Och sjlv mjlka hon och sktte di andra djurena?

-- Jaa.

Hilda funderar en stund ver mina fmlta svar och nickar med lugnt
gillande.

S kastar hon ovntat om samtalsmne och frgar:

-- Har hon kt bil n'n gng, hon som har vatt i Stockholm?

-- Joo, de har jag allt.

-- Mnga gnger kanske? Tv-tre?

-- Ja, s dromkring, svarar jag och blir rd nda upp till hrfstet.

-- Tnk!

Hildas uttryck blir grubblande, hennes rst r brddfull av lngtan och
beundran, hennes gon se lngt frbi kammaren och oss och med en suck
gr hon in i stugan igen medan vi ta vidare. Anna lngsamt och svligt
med drmmande blick, som blir allt mer drmmande ju vldigare potatisar
hon spetsar p kniven och fr in i sin breda mun, gaffeln anvndes inte
s vitt jag kan upptcka, den ligger undanskjuten p tallriken som ett
obrukbart lyxfreml. Efter dryga och ddstysta tjugu minuter r hon
tydligen frdig, lutar sig tillbaka i stolen med en suck, kliar sig
energiskt i huvudet med ena handen och torkar sig om munnen med
avigsidan av den andra. S reser hon sig motvilligt, slnger ihop
tallrikarna med en fart och en klm, som kommer en att bva fr
porslinet, skyfflar skalhgarna i frkldet och marscherar ut i kket,
dr ett ronbedvande rassel offentliggr att tallrikarna hamnat i
diskbaljan. Jag fljer efter med koppar och knivar, men fr tillsgelse,
att inte bry mig om bordet, utan g ut i boden och hmta in mera sill,
rensa och skra den och steka den till skogsarbetarna, som om en
halvtimme ska ha frukost. Medan sillen frser i pannan skulle dukningen
klaras undan p matbordet, vars vaxduk Anna givit en synnerligen
ndtorftig och oskuldsfull avtvttning. Ut och in i boden gick se'n en
trav, som ibland mste g ver i kort galopp: smr, brd, sill, mjlk,
grdde -- allt var placerat drute och fr var gng man flg ver grden
blaskade regnet en vt p axlar och huvud, och hela lass av sand och
grus fljde med in i rummen, vilkas golv redan frut voro grbruna och
flckiga av en halv veckas smuts. Efter dukningen skickade Anna mig upp
p kamrarna att stda:

-- D' din stdvicka. Ta skyffel och borste med opp och en trasa te
damma me. Vi brukar ta disktrasan nr den inte behvs hr.

-- Disktrasan! jag stirrar i absolut obetvinglig hpnad och
frskrckelse p henne och fr till svar en fullstndigt ofrstende
blick.

-- Disktrasan ja! Jag behver'na inte nnu, sir du, s du hinner nog me'
 dammtrka. Nr jag vill ha'na s skriker jag vl frresten. Du behver
inte gra't s frbaskat vl heller, ska jag sja dej (detta med
frtroligt halvhg rst) di tittar inte s noga etter.

Varmed hon vrider ur och slnger till mig disktrasan, som efter vad jag
sedan upptckte var en institution av den mest otroliga och
hpnadsvckande anvndbarhet. Den var tvttlapp t barnen, med den
torkades golven om det spilldes ngot ut, med den dammades det, med den
-- -- -- men det kan inte rknas upp allt. Stdningen var inte
vidlyftig, bddningen inte heller. Gripen av en som jag nu frstr
fullstndigt missriktad arbetsiver tog jag itu med att vnda en bolster,
men fann, att den ej var mnad att rubbas, d under den vilade ett
ldrigt upplag av spelkort, smutsiga strumpor, underklder, tidningar
och litet av varje. Varfr lakanet endast tyst och stilla breddes ver
och tcket likas -- hr var nmligen alltid bddat till liggning.
Disktrasan gjorde sin tjnst p mycket synliga stllen, de andra borde
av allt att dma ej vidrras, sopningen gav ett hpnadsvckande
resultat, frmodligen emedan den verkstlldes med frut oknd
noggrannhet. S ramlade jag ned igen fr den smala stege, som bar en
avlgsen likhet med trappa och smg mig ned till pumpen fr att i all
hemlighet f en liten morgontvagning -- Anna hade nmligen inte med ett
finger gjort ngon som helst anstalt till tvttning utom den
ndtorftigaste handskljningen nere i ladugrden, och rdd att p minsta
stt rja mig hade jag inte heller visat mig fjskigt tvtthgad. Jag
verraskades i alla fall p bar grning av Anna dr jag stod och frs
och fns under pumpen, och med en rst, som vittnade om den mest
grnslsa hpnad utbrast hon:

--  du tokig du! Str du  tvttar dej s hr p mron. D' ju bara
torsda vet ja! De va fasen va du  fin  dej!

Vilket lrde mig att grundlig tvttning varje dag r lika ovanligt som
olmpligt. Under tiden hade klockan hunnit bli 9 och bde skogar'as
och barnens frukost undanstkad. Nu skulle alla rummen p nedre botten
sopas (utom kammaren frsts -- den nalkades ingen annan n Hilda sjlv
varken med sopborste eller disktrasa) och sedan ven damningen
undanstkats intog jag platsen i vvstolen, dr 70 alnar fyrskfts
lakansvv vntade p sin fullbordan. Ute i kket stod Anna dold bakom en
ofantlig hg smutsigt porslin, i pigkammaren gnolade Hilda en visa fr
den gallhojande minsta, i det hon tligt och lugnt rullade korgvagnen
fram och ter, endast stannande av fr att d och d stoppa trsten i
ungens vidppna och tjutande mun. Utanfr lekte de vriga
frhoppningsfulla telningarna vattenfall i regnplarna och p soffan
bakom mig strckte sig bonn lttjefullt och vllustigt med en
Veckojournal i handen. Bonn var patron sjlv, som i tilltal kallades
Berg utan titel, annars tjnstfolket emellan fr bonn rtt och sltt.
Vad han egentligen gjorde fr nytta fick jag aldrig riktigt klart fr
mig. Medan hustrun gnodde och arbetade alldeles oerhrt gick han mest
och slog dank -- reste till staden i affrer och kom hem med
nattscken full av brnnvin, eller lg och sov p drngarnas tysta och
tomma kammare halva dagarna utan att gra ett smul. Hans passion var
Veckojournalen, Marie Sophie Schwartz och kaffekask, vilket senare han
med stor frikostighet bjd alla som kommo i hans vg. Frvrigt var han
kvick och rolig och snll.

Men jag glmmer bort att jag r mitt uppe i beskrivningen av dagens
groml. Vvstolen dunkar -- jag uppsnder en brinnande tacksgelse till
hgre makter fr den lilla kunskap i vvning jag besitter -- och
tramporna gnissla och sl mot varann med svande entonighet. Bonn har
somnat med tidningen tryckt mot sitt brst, han snarkar med gapande mun
och hans skra skggstubb glittrar i en solstrle som pinat sig igenom
vtan. Jag ser p klockan -- hon r lite ver 10 -- och tnker att nnu
har bara en liten del av dagen gtt, en liten del s lng som en vecka
eljest. , den som finge sova en liten stund, bara en enda liten minut
-- min blick far till den skra skggstubben och jag knner att den
redan har en smula av avund och illvilja i sig, den arbetandes helt
naturliga och jsande htskhet mot den verordnades lttja. Det trnger
in en stark kaffedoft som kommer mig att glmma frtreten och bonn att
stnkande vnda sig p andra sidan.

-- D kaffe nu, frmler Anna kort i drren och jag hasar mig ut ur
bnken i strumpsockorna och firar orgier i kaffepfatdrickning.
Fortfarande intet brd. Drngarna flina och sga kvickheter, medan de
srpla i sig mockan och d och d knipa den frtjusta Anna i den arm
eller det ben som r nrmast. Jag behandlas nnu ngot mer hgtidligt --
s lnge det varar. S klampa de ut till sitt arbete igen, medan doften
av vta klder och sura smorldersstvlar nnu svvar som ett moln i
luften. Anna och jag gra oss redo fr att g till middagsmjlkningen,
och bonn, som vaknat och klivit ut i vita strumplster och skinnvst,
blandar sig med hgtidlig noggrannhet och smnklippande gon en stadig
och grundlig kaffekask.




OM MAT, DRNGAR, GODTEMPLARE OCH BARN.


Klockan 12 serveras middagen: flsk och potatis i riklig mngd.
Skalhgarna ro nu om mjligt nnu mer gigantiska n vid frukosten,
mjlken ngot surare och grnare och intet margarin. Maten ligger
upplagd i enorma kvantiteter p enorma fat -- inget knussel med
portionerna! Ju mer man ter dess mer skiner Hilda, som sjlv lagar allt
och r en skicklig kokerska, s lngt resurserna strcka sig. Man har
inte rd till ngot verfld i kostliga rtter -- bjuds man p frskt
ktt en gng i veckan fr man vara njd och glad. Annars r det flsk
och flsk och flsk, kokt och stekt och rkt, kallt och varmt, fett och
magert och vanligen bests ej ngon suparmat. Tv till tre gnger i
veckan kanske man fr surmjlk, vlling eller krm med mycket och segt
potatismjl i. Varje middag blev dock till en sorts verraskning -- icke
s att flskets envetna bestndighet p ngot stt vckte ny frvning
fr var dag, men tilltugget varierades s mycket i mnsklig kokfrmga
stod. n var det flsk och potatis, n rter och flsk, n tunna
pannkakor och flsk, n s. k. bure (potatispur) och flsk, n
potatisbullar och flsk, n bruna bnor och flsk, n paltbrd och
flsk, n blodpalt och flsk, n rotmos och flsk etc. etc. etc. etc.
Och allt frsvinner i svligt, orubbligt stelt lugn med samma
utomordentligt glnsande aptit. Flsk r gott.

Middagen ta vi pigor vanligen i sllskap med drngarna, som fra den
mest frunderliga bordskonversation. Man kan utan ett spr till
verdrift kalla den otvungen, och fr den i kretsen ovane r det ibland
svrt nog att behlla kontenansen. Men man vnjer sig -- ack, vad det
gr ltt att vnja sig! Redan andra, tredje dagen deltog jag med
frejdigt mod i det allmnna bordssamtalet, varligt vikande undan fr
anade sttestenar och svarande utan att blinka p de mest ingende och
pejlande frgor. Ett mycket hgtidligt gonblick var titelbortlggningen
-- det hrde ingalunda till god ton att genast sga du till gossarna;
det var mnga krumbukter och krokar innan den saken gjordes upp. D t.
ex. p fljande stt, frsta dagens kvll:

-- D' te  va ute  tjna fr frsta gngen?

-- Ja.

-- Va tror hon att hon kommer tycka om de d?

-- , det blir nog bra.

-- Javasch, hyggligare husbonnfolk finns inte, men hr  jvligt med
gra.

-- Tror nog de.

-- Vi bli kamrater nu vi d.

-- Ja, vi blir vl de.

-- Jojomen.

-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --

Lng, litet generad paus. S rcker han fram handen:

-- D' la bst vi tar varann i nven d och sjer du me' samma.

Stum handtryckning och en hgtidlig nick frn var sida, efter vilken
ceremoni det goda kamratskapet var fastslaget och orubbligt. Fr resten
var det vackra pojkar allesammans drngarna -- brunbrnda, storvuxna med
kraftiga nvar och skra later och sega i arbetet p ker och ng. Inte
alla tuggade snus, men alla drucko brnnvin i otroliga kvantiteter,
vanligen halsades litern direkt och ett halvt dricksglas eller mer
skljde genom strupen i en enda klunk. Motbokssystemet var en oknd
plga, vars eventuella annalkande dryftades med lje och frakt, och
varje fredagskvll gick det fyllk till sta'n efter brnnvin.
Lrdagsmorgnarna brjades inte sllan med kaffekask till 5-kaffet,
varefter det lilla glttiga ruset mt vrdades och underhlls hela dagen
fr att p kvllen sl ut i praktfull blom. Det fanns en mycket
medlemsrik och omtyckt godtemplarloge i socknen, lsen kallad, dr
nstan all traktens ungdom var inskriven, vilket dock p intet stt
hindrade alkoholets rikliga trande. Jag kom att tala med en pojke om
det dr en gng, om hur besynnerligt jag tyckte det var att de hllo
sina lften p det sttet, men han skrattade ut mig:

-- r du tokig flicka! Tror du d' ngon nkt i lsen? Jo, ngon finns
de' vl kanske, men min sjl och anda om d' mnga. Jag kunde inte supa
fr ett par r se'n, men se'n jag kom in i lsen s feck jag lra mej.
Och vertemplarn han  vrst v allihop -- den super en inte under
bordet i frsta taget!

Kanske det var ngon gammal vergiven templarloge, som nnu fanns kvar
bara till namnet, kanske verdrev pojken betydligt, men nog betraktades
lsen av alla medlemmarna mer som en institution uteslutande fr nje
n av ngon sorts ideell lggning. Lokalen var prktig med en stor och
rymlig danssal, dr alla vinterns glada kvllar gingo av stapeln.
Frresten drack man oerhrt verallt drnere p trakten och det
utvecklades en storartad frikostighet s fort det gllde brnnvin. Det
kunde knappt g en bekant karl frbi huset utan att han ropades in,
alltid med samma hemlighetsfulla rst och formulr:

-- Du, Kalsson! Fr ja tala ve dej ett tag. Kom in bara -- ja ska visa
dej n't.

-- Hm, klmtar Kalsson, tack, ja vet inte.

Och s kliver han in, brnnvinsflaskan tas fram ur nrmsta hrn,
avtorkas och verrckes med ett vnligt grin. Inte s sllan hnde det,
att bonn erbjd oss pigor en liten knorr i kaffet och han blev bde
frvnad och verkligt sttt ver mitt skratt och nekande frsta gngen:

-- Dum, d' va hon  de. Ta sej en knurr hon ska hon f se vad hon blir
gla och va de lttar livet. Frra piga vi hadde hon sa inte nej te en
tr hon!

Men kaffekask r inte gott alls. Och det tyckte inte Anna heller, s
bonn fick ha sitt brnnvin i fred fr oss.

Jag kom lngt frn middagen p det hr, viset, men det r s ltt att
halka in i minnen och hndelser, nr allt samlar sig och hnger
tillsammans till ett i ens tankar. -- Inget fjsk nr man ter, det r
det lantliga alfabetets a och o. Inget fjsk! Skala sakta potatisen,
skrapa sakta skalhgen frn tallriken ut p bordet, bit sakta i brdet,
tugga stillfrdigt och utan brdska, stirra stelt och glasartat ut i
rymden, spetsa med omsorg var bit p kniven! Under mltiderna turades
Anna och jag om att ha den minste i knt -- en ljuvligt st och hrlig
liten ts, men kinkig fr tnder och full av det mest brinnande intresse
fr maten i vra tallrikar. Hon placerade med omsorg och blixtsnabb
pltslighet sina lindrigt rena sm tassar mitt uppe i flsk och mos och
hade sin hgsta frjd i att med en ovntad kastrrelse handlst slnga
huvudet i samma flsk och mos. Och s illtjt hon rtt vad det var av
osynlig anledning ungefr i en halvtimme utan tillstymmelse till
avbrott. Det var ett mrkvrdigt barn! Dessemellan log hon med hela sitt
gropiga, smutsiga lilla ansikte och np en vnligt men hrdhnt i
kinderna under upphvande av sm hickande skratt.

De andra barnen voro en plga i sin fullstndigt vanvettiga
bortskmdhet. De rto och befallde och hrjade med sina undergivna och
slaviska frldrar, s det var svrt att hra, och oss pigor behandlade
de som sina speciella betjnter. O, vad de skulle mtt hrligt av litet
stryk och vilken vllust det skulle varit fr oss att f ge dem en
sittopp emellant! Att lta bli var nstan att frestas ver frmga.

Vrst var det fr mig, som en tid hade mycket med dem att gra drigenom
att jag skadade min ena hand och p ngra dagar ej kunde delta i
mjlkningen. Hilda ryckte d in i mitt stlle medan jag fick gra hennes
sysslor inomhus, och det fanns gonblick d jag nstan knde sympati fr
barnamrdare. Dessa fyra barn! Egentligen snlla, lttledda och
intelligenta, men s fullstndigt frdrvade genom slapp uppfostran.
Pojken var svrast -- som eneste hane i kurven tyranniserade han
syskonen p ett nstan upprrande stt, slog, sparkade och rev dem och
som de alla fr den allra obetydligaste anledning brto ut i de
gllaste, skarpaste tjut var det dagen i nda inte en minuts lugn.
Alltid skrek ngon och alltid hrdes Hildas medlande rst under de
pauser som ndvndiggjordes fr andhmtningen. Om mornarna skulle de
alla serveras kaffe p sngen, med eller utan dopp allteftersom de i
nder behagade befalla. Och det bads inte hvligt och stilla om ngot,
utan allteftersom de vaknade satte de i med hga skrin: kaffe! Aldrig
ngra vidare utlggningar: kaffe! bara och om man d inte gonblickligen
rusade in med brickan s hojtade de i ett kr med sylvass rst, som
efter ett par minuter vergick till grtilska: kaffekaffekaffekaffe! Att
jag inte blev tokig av ursinne! Och bricka skulle det vara gudbevars,
bjd man dem koppar och fat direkt blev det tjut av igen, om de inte
rent av knuffade till handen p en s alltsammans vltes ut i sngen. --
Ville de mellan mlen ha ngot att ta -- och det ville de naturligtvis
alltid och fingo det ocks hur mycket som helst -- s kommo de
instormande och stllde sig framfr en: Smrgs! -- Mjlk! -- Flsk! --
Honungsgs! Ibland hade en kngrem gtt upp. D stacks en lerig sko
fram: knyt! Och man knt medan vreden sjd invrtes och bet samman
tnderna fr att inte brista i respekt mot de herrar man blivit satt att
tjna. Allting gick i samma stil s fort det gllde barnen, och aldrig
sg jag att ngot av dem fick ens den allra minsta lilla luggning eller
tillrttavisning. Men strax innan jag reste hgg jag pojken i en mrk
krok och unnade mig den verkligt storartade njutningen att ge honom ett
grundligt och ordentligt kok stryk, som jag hoppas lnge ska leva i hans
minne.

Jag har visst nnu inte hunnit lngre n till middagen trots goda
fresatser att inte lta mig lockas frn mnet. Nu fortstter jag d!

Nr middagen r slut lmnas flickungen t sitt de i en ranglig
korgvagn, dr hon omges av diverse husgerd till leksaker, drngarna
klampa upp p sin kammare fr att sova en timme, medan Anna och jag
strta till vra groml: dukning till skogsarbetarna, utportionering av
mat till barnen, sopning av pigkammaren, kket, stugan och frstugan,
mat till hnsen, mta upp mjlk t statarn och eventuella kpare
(middagsmjlken behlls vid grden fr grdde, frsljning och smr),
separering, grisutfodring, vattenbrning. , ja, vattenbrningen, det r
ett kapitel fr sig -- ett tungt och svrt och otrevligt kapitel, som
kunde gra en galen av frtvivlan. Pumpen fanns nere i ladugrden, som
lg ungefr tre minuters vg frn boningshuset, en vg som bar uppfr
ett bra stycke och var gropig och stenig dr den inte lg grusad med
tung, ls sand i vilken foten sjnk djupt ned och skorna fylldes med den
mest infernaliska smsten. Den vgen skulle vattnet bras -- i tv
ofantliga kopparhinkar med ett ok ver nacken och tmmas i en stor
vattentunna, som var dag mste sls brddande full -- det gick ungefr
trettio hinkar i den, d. v. s. femton vandringar fram och ter med tung
last i uppfrsbacken. Det r ett minne som nnu kommer mig att rysa och
ger en frnimmelse av plgande tryck ver axlarna. Men det var bara att
snurra p; det dg inte att stlla sig och pusta en stund -- Hilda var
alltid ngonstdes i nrheten dr man minst vntade det, och fastn det
aldrig skulle hnda henne att sga ngot knde man nd hennes tysta
ogillande som en snrt ver ryggen. Ett par gnger i veckan stlldes man
att tvtta otroligt smutsiga och tilltygade barnklder -- bljor ska
hdanefter alltid st fr mig som det mest fasavckande p jorden -- och
blev det ngon aldrig s liten stund ver stod ju alltid vven och
vntade. S skulle det bras in ved, potatis ur en grop lngt fjrran
frn huset, bakas var fjrde dag, gras rent i svinhuset och hos hnsen
och tusen andra smbestyr som fyllde dag efter dag i en aldrig slutande
brdska.

Man for omkring i ett stndigt jkt, man mste helt enkelt alltid ha
brttom fr att hinna med alla de sysslor som voro en lagda, och Anna
hade under rens lopp ftt en springande, framtlutad gng som hon inte
ens kunde lgga av nr ngon gng frihetens timmar genomjublades. Hon
sprang till logdanserna, sprang till sina mten, orden snubblade i den
vanvettigaste brdska ver hennes lppar och stndigt ngade hon som ett
snlltg mellan rummen med verkroppen bjd s lngt framt som mjligt
liksom fr att hinna litet fortare tminstone med en del av sig sjlv.
Hon hade ett det lustigaste ansikte: runt som en boll med alla drag som
mindre bollar. De skinande rda kinderna voro var fr sig en boll,
elastiska, hrda, liksom fyllda med luft under den spnda huden. Nsan
var en liten, liten boll och pekade pltsligt uppt tv centimeter frn
spetsen efter att frut ha gtt allvarlig och rak ut frn pannan,
lpparna rundade sig mot varann i en mycket vacker cirkelformig bjning
och gonen lgo som sm bl emaljklot lngt inne i den tunnel som
bildades av kindernas och pannans utskjutningar. Hret bar hon i en knut
p hjssan, om sndagarna ordentligt och stramt rundat kring en
stenhrd, jttelik valk. Fr vrigt var hon vl byggd, stark som en
elefant och otroligt uthllig och samvetsgrann i sitt arbete.

Hennes intelligens var inte vad man kallar blixtrande. Hon hade
lstnder och fotsvett. Och mycket ohyra i huvudet. Men sn't fr man
inte fsta sig vid, som hon mycket riktigt frehll mig, nr jag en
gng hgljutt klagade ver den myckenhet vgglss vrt enkla vilolger
innehll.

-- En vgglus d' vl ingenting, predikade hon, och en huvelus kan en
vl rka te  ha. Men tvi hunnan, du, fr lpper. En kan allri ta dom
och en vet allri var en har dom.

Har man bara vl hunnit ver middagen gr resten av dagen fort nog,
uppfylld som den r i varje minut av alla de hundrade groml ett
lanthushll krver. Diskningen tar sin rundliga tid, sopningen av
stugan, kammaren, kket och frstugan tar sin -- tre gnger om
dagen sopades det i dessa rum -- och klockan halv fyra skall
eftermiddagskaffet vara frdigt. Med dopp. Tjocka, hrliga, kraftiga
vetebrdsskivor. S man lrde sig lska kaffe, vad man vl brjade
frst dess betydelse och den oomkullrunkeliga stllning av suvernitet
ver alla andra drycker det intar bland den kroppsarbetande
befolkningen. Man gick omkring och lngtade efter kaffetimmen, man rs
till av vlbehag d det vlknda frsande ljudet kom frn kket, och man
sken upp av gldje d kopparna brjade slamra. Man slog sig ned vid
bordet med en knsla som bra mycket nrmade sig andakt och var man
aldrig s vrkande trtt, nog tog man itu med arbetet eftert med bra
mycket strre hg. Och gott kaffe fick man! Inget knussel med bnorna,
starkt och gott var det med tjock grdde, som stes med slev ur en stor
bunke. Portionerna voro rikligt tilltagna ocks: full kopp som rann ver
tills ven fatet var fyllt till brdden, och alltid ptr. --
Kvllsmjlkningen tog sin brjan kl. halv sex och varade i tv timmar.
Efter den smakade kvllsmaten inte s dumt och man t sitt margarin,
sitt grova brd, inlagd sill och flsk med storartad aptit. Vid niotiden
var man vanligen klar fr dagen, svida det ej skulle sttas deg, d det
drog ut till halv tio. D var man trtt, ddstrtt. Jag minns de frsta
kvllarna! D ftterna vrkte och svedo med stora, klara vattenblsor
under sulorna efter det ovana gendet hela lnga dagen, d axlarna
kndes som blder efter vattenokets tryck och hnderna brnde som eld av
diskvatten och sm fina, lnga sr, som bildades i lederna. Om mornarna
stodo fingrarna krokiga och svullna och frst efter flera timmars arbete
hunno de bli mjuka och bjliga igen. Men sren svedo och stucko
stndigt, i synnerhet nr man rensade sill och den bittersalta laken
trngde in.

Men man vnjer sig vid allt, och dagarna gingo -- lnga, knogiga dagar
som s smningom krpo fram till lrdagen. Tunga, mdiga dagar, som
fyllde ens kropp med all vrldens trtthet och ens hjrta med en
outsglig och lugn tillfredsstllelse av vl frrttat vrv. Alla
naggande tankar, all sinnets oro flt bort i den stora trttheten som
lugnar och lyckliggr.




NR MAN SKRUDAR SIG P LRDAGSKVLLEN.


 -- lrdagskvllen! Vilken salighet, nr den ntligen kommer, nr vi
ntligen ftt undan arbetet fr dagen, nr vi ntligen f sl oss ned
ett gonblick med knna nnu svidande och vrkande efter all skurning;
nr vi leende sitta och stirra p varandra i tanken p det som vntar:
dansen p logen i den lnga, ljusa natten. Drren till kket r stngd,
det lilla buckliga bleckhandfatet med ljumt vatten str redo p en stol,
bredvid ligger en kladd brun, grynig spa och ver ryggstdet hnger en
mycket flottig och smutsig handduk som under veckans lopp anvnts att
torka diskarna p. Ngon srskild handduk till ansikte och hnder
existerar aldrig. P soffan r helgdagsklderna utbredda och varannan
lrdag ven rena underklder, p bordet tronar Annas kolossala valk och
ett ensamt ljus brinner smalt och fladdrande framfr den grnflammiga
lilla spegeln. Allt r i ordning till toaletten, men ingen av oss rr en
fena. Det r s frunderligt ljuvligt, att f sitta alldeles stilla
klockan 9 p kvllen, att veta att allt r undangjort, att det r sndag
i morgon -- ngon mndag eftert finns inte till i vrt medvetande,
finns inte i evigheters evighet.

Anna lser upp schaletten, lter den glida ned i nacken, kliar sig lnge
och omsorgsfullt i huvudet med stelt stirrande gon, men reser sig med
pltslig energi fr att i spegelldan ska rtt p en finkam av mssing.
S frsvinner hon i kket och kommer igen med en svart bricka p vars
baksida lrdagsjakten gr av stapeln, vanligen med utomordentligt gott
resultat. Drp dyker hon ned i byrldan, drar fram en skoborste och
blanksmrjeask, spottar ljudligt och vrider psmetsborsten omkring ett
par tag, varefter sndagskngorna f en grundlig verhalning och ej
slppas frrn de strla i sagolik prakt. Drnst skrider hon till
kamningen, som ej r vidlyftig just: valken placeras frn det ena rat
till det andra ver pannan, framhret viks ver, samlas ihop med
bakhret och vrids samman i en stadig knut p hjssan. Ett grovt nt av
tjocka bruna bomullstrdar trds ver knuten, en kam krs ledigt ned i
nacken och det hela r klart. Sen kommer tvttningen, vilken frsiggr
med ganska stor noggrannhet s till vida att hon ven ger ron och hals
en liten hastig verskljning. Splddret ligger vitt och tjockt ver
hela ansiktet, nr tvagningen avslutats, och med hopknipna gon och
lppar trevar hon efter handduken fr att p den avlmna alltsammans --
skljning anvndes inte; det lr ta bort blankheten, som r det
viktigaste av alltihop. Nr hon gnidit sig av alla krafter i flera
minuter r allt ntligen frdigt och efter proceduren skiner hennes
runda ansikte som om det vore av glas, kinderna ro rdare n ngonsin
och gonen kisa trade efter lddersvedan. Jag kopierar troget
alltsammans och blnker snart i kapp med Anna, som nu hller p att dra
av sig strumporna fr att hgtidlighlla dagen med ett par rena och
hela. En blick som jag hndelsevis kastar t hennes hll kommer mig att
rysa till av fasa, och med en rst som jag sker gra helt likgiltig
sger jag:

-- Anna du, det skulle nog inte vara s dumt om du tog och tvttade
ftterna dina ett slag.

-- Ja, di r allt bra lortiga, svarar hon och stirrar fundersamt ned p
sina rejla fortkomstledamter. Men si du tvtta dom, de fr du mej inte
till nd. Neej! Ja tvtta dom ve hstslakten du  ja ble s frbaskat
sjuk ettert. Jag va s sjuk s tvi fasen. I tv dar du  de va bara fr
ja skulle ge mej te  tvtta fttera.  d lofte ja mej sjlv att inte
tvtta dom frrn de ble varmt igen  te mesommar ska jag nog gra't me.

-- Nr var hstslakten?

-- Den 4 oktober du. S d' lngesen, men de kvettar la om en inte  s
sabla ren om fttera.

-- Men du har ju ont i dom?

-- Ja, de har ja, men inte  de fr att dom  lortiga inte.

-- Jo, de  de.

-- Tror du de? Sj, tror du de?

-- De _vet_ jag.

--  hunnan!

Anna blir ddstyst och grubblar synbarligen intensivt, s fattar hon ett
jttebeslut, strtar ut i kket och kommer igen med diskbaljan i vilken
hon kr ned ftterna och gnor dem med spa och disktrasa, fr att senare
behandla dem med brdkniven, som r husets vassaste. Resten av toaletten
r snart gjord och medan jag med en ltt knsla av illamende iklder
mig en skrrandig bomullsklnning trr Anna hgtidligt p sig en skotsk
blus av bomullsflanell med ofantliga rutor i bltt och rtt. Kragen r
hg och tjock, framtill fstes en brosch av blixtrande similidiamanter.

-- Stili brs de hr du. Den feck jag av Anders p Albertinadan. Tyck du
inte han  grann?

-- Heter du Albertina?

-- Joo du, Anna Albertina Adelia. Men tyck du inte att brsen  grann?

Jag frstr att min beundran varit fr ljum och utbreder mig drfr med
hnfrelse ver juvelernas glans, medan jag full av frtvivlan frsker
f hret att lgga sig jmnt och vackert ver den hrda valken. Anna
fortstter med pratet nu se'n hon vl kommit i farten och munnen gr p
henne i ett kr nda tills vi uppriggade, hattkldda och
tvlparfymdoftande slinka ut genom kammardrren. Sedan vi vederbrligen
beundrats av Hilda, som litet lngtansfullt talar om dansen, skuddar vi
grdens stoft av vra ftter och kila i vg, trtta men lyckliga, p
ftter som blivit ltta vid tanken p det vi g till mtes.

-- Kommer Anders i kvll? frgar jag med en skymt av oro i rsten.

-- De gr han flle, svarar Anna tryggt och strlande. De sa han
teminstingen i sndasse kvll.

-- Stannar han ver?

-- Jae, fnittrar hon litet generad. Han gr nog de tnker 'a.

Jag suckar resignerat, ty hennes svar betyder att min sovplats blir
upptagen lrdagsnatten och troligen sndagsnatten med, och att jag
frdenskull fr ska mitt lger p hskullen. Anders r nmligen Annas
fstman och i verensstmmelse med ortens sed stannar han hos henne ver
lrdags- och sndagsntterna. Under den vriga delen av veckan trffas
de inte alls. Det r litet besvrligt fr kamraten, som fr ligga dr
hon kan, men det reder sig alltid och fr min del r jag inte ledsen
alls, ty egentligen har jag det bra mycket bttre p logen i det varma
torra het, n i den trnga, illaluktande fllbnken.

Vi vandra raskt undan -- det r en bra bit till logen, och Anna har som
vanligt brttom. Hon sjunger medan vi g och hennes skarpa rst skr som
n vass kniv genom tystnaden. Gud vet vad det r fr en sng hon
exekverar, jag hr inte orden, men ber henne klmma i s det lter
ngot. Varfr hon hugger i mitt i just dr hon sjlv fr tillfllet
befinner sig.

   Om alla blad och blommor de stodo i en ring
   omkring den lilla vnnen som frr har varit min.
   D skulle jag dem vattna med mina trar mng,
   som frr s ofta runnit fr dig s mngen gng.

   Och hr I gossar alla I ynglingar och mn
   har ni en trogen flicka s lska endast den.
   D kan ni i sanning sga: kom min lilla vn s kr,
   kom vila vid min sida och dela mitt besvr.

   Och nr som jag bliver dder i mina unga r
   d kan du komma ter och stanna vid min br.
   Kom till mitt vita lger och se min mrka grav
   s fr du beskda vnnen, som du bedragit har.

Melodien r obeskrivlig -- munter och sprittande med kningar upp och
ned i det ondliga och en avslutning som kommer pltsligt och ovntat
med en ljlig triumlitt. Anna gr med ansiktet vnt uppt nymnen,
hennes hatt, som vaggar av och an hgt uppe p pannvalken har kt en
liten smula p sned, ftterna fara hit och dit, msom in och msom ut
och i ena handen hller hon hrt en hoplagd vit nsduk mrkt med ett
vldigt rtt A.

   D kan du f beskda hur illa du har gjort
   som har strtat lilla vnnen igenom ddens port.
   Men nd jag dig frlter du min falskaste vn.
   Farvl vi trffas ter hos Gud i himmelen.

-- D' en bra visa, sger Anna i en ton av allvarligt gillande. Har du
hrt'en frr?

-- Nej, de har jag inte.

-- Kan du nra?

-- Varfr nra?

-- Viser vet ja ditt tok!

-- Jaa d. Jag har en hel bok me viser.

-- Me' dej?

-- Nej, hemma frsts.

-- Skriv efter den du, s ska vi byta. Ja kan sna frbaskade stilia
viser. Kan du nra snger d.

-- Ja vars, kan du?

-- Jesses ja. Kan du Kanans land? (Jag kanske br omtala fr dem, som
inte ro inne i terminologien, att visor r namnet p mera vrldsliga
saker och snger p andliga.)

-- Nej, den vet jag inte. Men kan du: Det r s ljuvligt i unga r?

-- Nehej, men den lter bra. Kan du: Det finns ett reningsmedel?

-- Jaa d. Och Negerslaven, och Harporna stmmas och Nr i himlen
vi f bo och Blodet och mnga fler.

-- De va hunnan du!  tjyven du! Kan du s mnga.

Anna tystnar av vrdnad och beundran och funderar tydligen skarpt p att
brcka av mig. Men hon hinner aldrig med det, ty i samma gonblick
trnger ett munspels sprda och svaga toner oss till mtes och bortom
vgkrken str en klunga pojkar i vntan p flickor. De svaja betnkligt
fram och tillbaka, msom st de p klacken och msom p tn, hattar och
mssor sitta lngt tillbaka p nacken och stmningen r tydligen mycket
hg.

-- hej fallerallan, hej fallerillan! Kila p flickor sm. Va  de fr
ena! Norrgrdspigerna, h kors. Nu ska vi dansa, jnter. Kom s gradar
vi!

Grada betyder i versttning armkrok och i en lng rad marschera vi
vgen fram, litet sviktande och svngande till fljd av kavaljerernas
ngot snubbliga och fubblande steg. Munspelsynglingen blser
Kronobergarnas paradmarsch och taktfast gr lunken fram mot logen, som
str svart i silhuett mot den ljusa natten och vlkomnar med
handklaverslt.




LOGDANS OCH LRDAGSGLDJE.


Logen r lng och smal med ett golv som blivit blankslitet av sd under
decenniers trskning, utefter lngsidorna lpa meterhga brdbarrirer,
som hindra den med lokalen obekante, att st huvudstupa ned i de
avgrunder som halm- och hladorna p mse sidor bilda, i taket dinglar
p ett rep en smnig, rkande stallykta, vars rdgula lga knappt lyser
en meter omkring sig och som mera r till fr dekorationens skull n
ngot annat. Ibland fr den en knuff av ngon frbidansande som r lng
nog att rcka upp, och d vaggar den fram och tillbaka i luften med
ngot av sorgset frebrende i den flmtande lgan, fr att till slut
slockna stilla och fridfullt utan att ngon ens mrker det. Den ena
kortvggen upptas av fnsterppningen, som r uthuggen i en vldig
fyrkant, vggen mitt emot bestr av de enorma inkrsdrrarna, som nu st
uppslagna p vid gavel och slppa in all vrkvllens ljus och en svag
doft av ladugrd och krsbrsblom. Ty utanfr drren st tv stora
krsbrstrd som lysa vita av nyutslagen blom i det milda mnskenet --
det r ny i kvll, rakt in genom fnsteruthuggningen str det gulvita
ljuset av en mne i maj och genom ladvggarnas breda springor ser man
stjrnorna blnka.

Utefter de lga trbalkarna st par efter par av icke dansande och flja
med skarpt iakttagande gon de andra. P fnsterbrdet sitter spelmannen
med hatten p svaj och huvudet djupt bjt ver det treradiga
handklaveret, som han trakterar med en konstnrs mhet och skicklighet.
Tonerna smekas fram med varsamma fingrar och de lnga kadenserna och
drillarna trilla runda som prlor ut i dunklet, dr de st kvar i
stillheten, som faller, nr dansen r slut. D flyttar spelmannen ett
slag p hatten, torkar sitt varma ansikte p en ljusbl nsduk med rda
brder och dyker ned mot golvet, dr en brnnvinsbutelj str och vntar,
s tar han en klunk, stter sakta ned flaskan igen och lutar sig bakt
s flickorna haja till av ngslan att han ska ta en verhalning och sl
baklnges ut. Genom ett herrens under lyckas han emellertid behlla
balansen, ler ett vlvilligt leende ver frsamlingen, lgger in en nypa
Hellgrens 2:a och smller i p nytt med en vals. Jag fr inte tid att
iaktta lngre, en arm strckes ut om mitt liv och river mig med i
svngen, som lugn och trygg gr logen runt, med varje tum av utrymmet
tillvarataget s nr som p nere vid drren, dr en tt skock pojkar
trngt ihop sig. Denna samling bestr antingen av sdana, som redan ro
blas nr det gller dans: va faen ska en dansa fr, d' la ingen
mening med de, eller sdana som nnu inte lrt sig den dla konsten och
anser det vara fr tidigt p kvllen att vga sig in i virvlarna. Senare
fatta de pltsligt mod, nr mrkret faller svartare, och kna omkring i
den mest besynnerliga dans, med armarna om varandras halsar och mssorna
lngt bak i nacken. Dansa med flickor trs de sig sllan p frrn de
knna sig fullt skra, och oftast tycka de frresten det r roligare att
dansa med varann, ven nr de fra sig som sm gudar.

Och dansen gr -- utan brdska och fjsk, ingen sker dansa frbi den
andre -- det skulle betraktas som oerhrt opassande och vettlst att
gra det. Varje repris i melodien dansas t ett hll, s byta alla p en
gng och dansa baklnges till nsta repris, d man vnder igen. Allt
vrdigt, stilla och lugnt i en ellips, vars kontur glider lika jmn och
slt hela dansen igenom. I mitten r det alltid tomt. Det m vara aldrig
s trngt och packat med folk, aldrig bryter sig ngon ur ringen och
dansar fritt och ostrt i tomrummet -- det anses som fjanteri och
tillgjordhet, utan vrdighet och vett och ordningen r fr resten
vanligen s mnstergill, att man aldrig behver stta emot om det n r
aldrig s trngt. Danserna ro lnga och ingen gr ur frrn musiken r
slut och inte ens d, ty vid frsta paus applderas det vldsamt, alla
st kvar p sina platser med armarna om varandra just som de stannat nr
musiken tystnade, och det hnder aldrig, att inte spelman hugger i p
nytt och fortstter lika lnge till. P det sttet spelas samma dans
stndigt upp i tv lnga repriser.

Under pauserna lmnas man antingen handlst av kavaljeren, som strtar
att vervaka sin liter, eller ocks frs man chevalereskt till
vattenspannen utanfr fr att slcka sin trst ur den allmnna skopan.
Fr detta vattens skull br vanligen logbalen namnet vattdans till
skillnad frn bjudningsdans, d pojkarna och flickorna varannan gng
bjuda p frtring: kaffe med dopp och saft och kakor. -- Det
konverseras naturligtvis tskilligt under pauserna och mnena ro
skiftande och mngahanda som sanden i havet:

-- Han spelar fint Agust i Svngen!

-- Jojomn, fint handklaver m.

-- Mtro de kostar pengar?

-- De! Jo, var lugn fr de du. Teminstingen hunnra kroner.

-- Tnk -- fr ett handklaver!

-- De finns dom som kostar tusen.

--  hunnan!

Tystnad.

-- Du dansar frbaskade ltt!

-- Tycker du?

-- Ja, du dansar teme di likste jag nnsin har dansat me.

-- Sj du de! Ja, du dansar bra du me.

-- Tycker du?

-- Ja.

-- Vill du dansa me mej hela kvllen d kanske?

-- Hm.

-- D sj vi de d, va?

-- Jaa.

-- Nu spelar han igen. Lt oss g d mesamma.

Och dansen gr. Mnskran str blekare n nyss in genom drrarna,
krsbrsblommen doftar starkare, och mrkret faller en smula ttare
under logens bjlktak. Lyktan har slocknat fr lngesen, smpojkarna ha
vgat sig in i svngen och snurra omkring tyst och hgtidligt.
Flickornas ljusa blusar skymta som vita flckar och dansrernas
lrdagsrena skjortlinningar blnka mot deras rda ansikten. I de
mrkaste hrnen ha fstfolk dragit sig undan, han med armen om hennes
liv i trygg stillhet, hon ofta med huvudet mot hans axel och handen i
hans. Ibland dansa de, ibland vila de sig fr att s smningom frsvinna
bortt vgen, som ligger vit och rak under halvutspruckna bjrkar.

Jag str och ser p alltsamman gmd bakom granngrdspigans breda rygg,
jag str ttt uppe vid fnstret, knner doften av vren, som r utanfr,
ser den bl och darrande nattskymningen, hr klaverets glla toner, som
gtt ver och mildrats i moll -- och i en blixtlik vision ser jag
pltsligt i minnet allt det jag rest ifrn: tango, maxixe, orkestrar,
blommor, ljus. Och knner en brinnande knsla av tacksamhet att f vara
hr i stllet, att f dansa polkett och vals och hambo och schottis med
mnen till lykta och ett handklaver till musik -- blommorna har jag
utanfr drren. Stackars ni drhemma, tnker jag. Ni vet inte bland all
er tango, vad ni g miste om, som aldrig f se detta, aldrig f vara med
om detta, aldrig _kunna_ f vara det -- som del av detta folk. Som en
piga bland pigor!

Ju lngre det lider p natten desto livligare blir det under pauserna --
vilket nog ocks till en del fr tillskrivas brnnvinets gradvisa
inflytande. De dansande pojkarna ro vanligen fullt nyktra, men de andra
r det nog bde si och s med. Slagsml blir det i alla fall
frvnansvrt sllan -- vanligen tar deras rus glttiga och fromma
former, som uteslutande frnja omgivningen:

Mitt p det tomma golvet str en yngling p anstrngt stadiga ben med
sportmssan i nacken och luggen ner i pannan, en yvig rdgul lugg, som
vajar litet fr flktarna utifrn, hans gon tindra av det mest utskt
goda humr och hela hans ansikte skiner av vlvilja.

-- Tror ni man  lessen fr att man  en fatti torpardrng, kssme i
morron! Eller fr att man ingen krage har kanse -- men skjottan  ren 
hjrtat me', va de anbelangar.  ja har vatt i Amerika, s mej vet ni
var ni har.  d nn v er, som har vatt i Amerika, jdrans bondtuppar.
N, ja vill mena de! Men hr ser ni en som  vrldsvan  har vatt me' om
 valsa spaderess p strecket, om ni vet va de va, era hyvlar. Hej
jnter, hr  gldje  hr  hoppfallerallan  hr ska ni se en fatti
torpardrng som kan sl ett sjmanshjul s ni ska blekna i era sm sta
fser. nglisch, josi, nglisch its de rajt. Tvi faen fr svenska!

Och s gr han en frivolt s flickorna gallskrika av hpnad och pojkarna
bli tysta av avundsjuka. Och s gr han sin vg ut genom drren med
spnda vador och svaj i rocken och en vldig tobaksstrle skjutande ut
ur luckan efter tv bortslagna framtnder.

Nr spelmannen vilar, hnder det allt emellant, att ngon med sngrst
begvad pojke gr fram och tar klaveret, drar ngra prvande drag,
harklar sig hgljutt och stmmer i med en visa som snart lockar alla
kring honom i en tt svart ring. Oftast finns det ngon refrng p
lten, som alla kan, och villigare och kraftigare strupar till
ackompanjemang kan ingen solist p jorden nska sig. Det r glada visor
och sorgliga som dras, hemska och lustiga -- det r mord och brllop,
svek och trohet om vartannat, och allt sjunges lika uttryckslst och
omsorgsfullt med varenda liten tillstymmelse till vers. Mnen brjar
sjunka bakom bjrkarna, silhuetterna st allt skarpare och svartare mot
den ljusa luften utanfr, och nr jag till slut sakta vandrar hemt i
den svala gryningsdagern hr jag nnu p lngt avstnd frn logen
frsngarens starka rst:

   Nu slutar jag min enkla sng
   och gmmer den till en annan gng . . .




SNDAGSTOALETTEN EN VRMORGON.


Det finns ingenting som skiljer den tidigare delen av sndagsmorgonen
frn en helt vanlig och vardaglig morgon -- om inte mjligen att Anna
doppar ansiktet i bleckhandfatet innan hon dricker kaffet. Och bara
detta r fr vrigt inte litet: det ger genast en anstrykning av
hgtidlighet t dagen. Annars sker uppstigningen vid samma timme.

-- Di frbaskade korna begriper ju inte att d' snda, knorrar Anna, och
rumsterar i spisen med sedvanlig kraft, men hon r nd vid ett briljant
morgonhumr och gnolar Kostervalsen s det ekar i kket. Kaffet r
frdigt p utsatt tid, men endast tv drngar komma surmulet instegande
-- de tv som ha sndagsturen att skta hstarna och kra mjlken; det
byts s, att de ha varannan helgdag ledig alldeles. Det r inget skoj
eller skmt i dag, inga glada frgor och skratt -- brnnvinet sitter
nnu tungt och trgt i huvudet och den otillrckliga smnen ge ansiktena
en dsig och olustig prgel i det skarpa morgonljuset. Kaffekasken
tmmes under tystnad och vetebrdet, som sndagen till ra ligger
uppskuret i tjocka skivor, slinker ned med blixtens fart.

-- Nu g vi till kritta, mumlar Anna, just som Hilda utsvd och leende
kommer ut genom stugdrren med en rosig och glad liten tsunge p armen,
och vi ge oss i vg i solskenet, som ligger mjlkvitt och svalt ver den
ljusgrna sltten. Just dr den hjer sig till en rund liten kulle r
kyrkan byggd och den lyser vit lngt borta mellan kyrkogrdens hga
lindar, som nnu knappt ha ftt en aning av grnt ver grenarna.

Och mjlkningen gr som vanligt sin gilla gng -- jag undrar om det
finns ngon i lantlivets mdor obevandrad, som verkligen kan frst och
ha ett begrepp om hur oerhrt trttsamt och arbetsamt mjlkning
verkligen r. Hur varje muskel i armar och axlar anvndes till sin fulla
styrka fr att pressa mjlken ur juvret, hur det fr en otrnad slr upp
blsor och sr p hnderna och hur hela armarna uppt svullna och domna
av anstrngningen. Det ser s enkelt och ltt ut, mjlken tycks komma s
villigt och jmnt -- men den, som en gng frskt det vet, att det r en
konst som utvas och en konst, som det fordras mnader fr att lra
riktigt. Kommer det en ovan vid stvan med grepp som ej ro just s
mjuka och nd kraftiga som de skola vara, s reagerar djuret
gonblickligen, det blir oroligt och brkigt, sparkar och flyttar sig,
vill ej slppa ner mjlken och kan rent av hlla inne den, s att man
vid en mjlkning ej fr mer n hlften av det kvantum, som annars r
vanligt. En ovan mjlkerska kan till och med frdrva ett djur, ty
oftast frstr hon ej att mjlka ur ordentligt, och det r det
viktigaste och frnmsta av allt. Kommer ej varenda droppe ur juvret,
stannar mjlken kvar i spenarna, surnar och ystar sig och kan stadkomma
farliga febrar och sjukdomar. Ja s noga r det med mjlkning! Det var
bara en liten upplysning i frbigende, fr dem som inte knna till
saken.

Vr ladugrd stod fr vrigt under kontroll, alldenstund mjlken sldes
till mejeri, och det var hgtidliga dagar nr kontrollren eller
kulrn som han vanligen nmndes, kom kande i sin trilla med kofferten
bak. Anna kldde sig den dagen med omsorg, tog ren schalett p och
lagade alltid, att det stora ladugrdsfrklt var nytvttat. Kulrn
stannade en dag, kom vanligen till middagstiden och vervakade sedan tre
mjlkningar, under omsorgsfullt mtande, provande och underskande. Bonn
gick d omkring med stolt blick, spottade lngre och kraftigare n
vanligt, drack nnu mer kaffekask och lyste av beltenhet ver de lovord
hans ladugrd och djur fingo. Ty ladugrden var verkligen utmrkt vl
hllen, ren och fin som en balsal med cementerade golv och bs,
vattenledning och avlopp och en besttning av vl kraftfodrade,
blankryktade rdbrokiga kor, som mjlkade fett och mycket.

Nr Anna och jag vandra hemt p sndagsmorgonen efter vlfrrttat vrv
har solen hunnit vrma upp luften och med en suck av vlbehag lta vi
schaletterna glida ned i nacken.

-- De blir fint vr i dag, profeterar Anna med knnarblick mot
horisonten. Etter middagsdisken gr vi  lgger oss ett tag nere ve
brygghuset.

-- Nej, ve na, freslr jag p traktens enkla sprk, drvid menande en
liten smal lerig bck, som rinner fram ett stycke bort, och som hedras
med namn och vrdighet av .

-- Ja vars, de kvettar, bara vi f sva. Har du suvi nge i natt?

-- Ja d. Har suvi fint.  skogara hemma i dag?

-- Tror'a'nte, di skulle ge sej v te Bergby p vellesipe. Har du nn
vellesipe?

-- N, men syster min har haft en.

-- Har hon,  hunnan! Piga som var hr fre dej, hon hadde en me
frihjul.  te nsta frivicka ska ja frska te f kpa en. Kan du ka
d?

-- Ja vars.

--  hunnan! Kan du -- de va tjyven du. Kan du de? Ska vi kpa en ihop,
kanse?

-- Det r inte vrt. D slss vi bara om vem som ska ha'n.

-- Ja, kanhnda de. De blir vl flle du de, som kan ka, som tar'n
mest. S de fr va. Va tror du en vellesipe kan kosta?

-- En hundra kronor bortt.

-- Tvi fasen, tror du de. Hunnra kroner! De kan vl ingen mnska betala.
Sexti tnkte ja -- de har Amanda i Kilen betalt fr sin.  den r fin.
Men han va anvnd fests.

-- Hur mycke har du i ln?

-- 175 om ret ' fem i stdja. Nsta frivicka kper ja allt en, fr ja
har inte tatt ut mer n tie kroner p halvrslnen nnu. Men ja ska kpa
mej sommerkappa och hatt me fests nu.

180 kronor! Jag gr ett hastigt verslag: 15 kronor i mnaden! 15 kronor
fr ett arbete som hennes, med en arbetsdag p minst sexton timmar och
ingen ledighet varken sndag eller vardag. Kanske ngon gng genom
Hildas humanitet och tillmtesgende ngra timmar en helgdag mellan
mjlkningarna. 15 kronor! Och vad rcker inte dessa pengar till allt!
Ekipering, njen, sparbanksinsttningar, presenter till frldrar och
syskon och nu -- en velociped! Tio kronor uttagna sedan oktober, allt
det andra innestende. r det inte ett under och en lrdom, ngot
rrande och beundransvrt? Och det finns gott om sdant folk p
landsbygden!

Anna har stannat och stllt ned sin mjlkhink, och hela hennes runda
ansikte skiner av frvntansfull gldje vid tanken p vellesipen,
medan hon snyter sig i underkjolskanten.

-- Du kanske fr pkt till nsta r? frgar jag frsksvis.

-- Pkt! N, de trora'nte. Ja har'et bra som de  tycker'a. Skynda dej
nu s f vi ta snart! Ja  s frbaskade hungrig.

Vr vandring frn ladugrden har gtt ofrsvarligt lngsamt under
debatterandet av dessa intressanta frgor och framkomna till grden se
vi sndagstoaletten redan i gng. Ungarna kila omkring i rena linnen och
skjortor, skrattande och hoppande i solskenet ute p grdsplanen, utan
strumpor och skor, med sltt vattenkammat hr och rdgnidna, spblanka
ansikten. Mitt p grden str ett par bockar med ett brde p och p det
brdet str det buckliga bleckhandfatet med span bredvid och i
handfatet tvr sig med synbar framgng frdrngen, som blottar sin
kraftiga kropp nda till midjan. Dr vidtar byxorna, som med nedhngande
grsgrna hngslen tyckas mycket hgade att glida av alldeles och d och
d dras upp med ett hftigt ryck av en lddrig nve. P en skranglig
stol sitter en annan av drngarna i skjortrmarna med en handduk om
axlarna, och kring honom kretsar bonn viktig och beskftig med
hrklippningsmaskinen Splendo I i hgsta hugg. Den tjocka, ljusa
hrfllen avskalas med den mest utstuderade noggrannhet, och snart
liknar delinkventens huvud en rund borstig boll, dr den skra huden
lyser igenom de tv millimeter lnga hrstrna p det vackraste och
frggladaste stt. Splendo I och bonn se strlande frtjusta och njda
ut ver det lyckade resultatet och kasta sig med njutning ver nsta
offer, som utgres av den nytvttade frdrngen.

Nr Anna och jag gett grisar och hns r det vr tur att rigga oss, och
i livstycke och underkjol ta vi plats vid bnken och handfatet, hlsade
av drngarnas vlvilliga anmrkningar och ltta nyp i frbifarten. Och
s tvttas och gnos det av alla krafter medan solen skiner och
barnungarna stoja, fortfarande okldda och morgonsnlla. Slutligen r
tvagningen undanstkad fr veckan och jag frsvinner fr att terkomma
med morgonens clou -- tandborsten. Aldrig skall jag glmma frsta gngen
jag officiellt vgade visa mig med detta underliga redskap i handen. Jag
sger officiellt, ty i djupaste hemlighet hade jag plockat fram den i
svinhuset och brygghuset och litet varstans, dr den kunde anvndas i
smyg. Men en sndagsmorgon, nr jag knde mig sker i sadeln, tog jag
fram den. Och sllan har vl en 25-res tandborste gjort en sdan
succs. Ingen ville ju egentligen sga ngot, Hilda, som var begvad med
en sllsynt takt och finess endast smlog litet undrande och
intresserat, bonn nrmade sig vlvilligt leende och barnen skockade sig
omkring mig med hpna miner och otaliga frgor.

-- Va har du dr? Borstar du tungan? Ska du inte ha spa? Gr det ont i
tnnera?

Anna frklarade med verlgsen min och rst, att hon ftt en tandborste
fr sju r sen, nr hon gick fram. Hon hade den kvar n hemma, men hade
ej anvnt den mer n en gng. -- Och varje sndagsmorgon upprepades
sedan samma scen: barnen i en krets, stimmande och intresserade, bonn p
bnken i skjorta och byxor, smleende och vlvillig. Hilda skymtande i
drren och drngarna skrattande och pikande mig fr min finhet. Barnen
visste knappt ngot roligare sndagsnje och hela morgonen frfljde de
mig med frgor: ska du inte borsta tnnera snart? Ska du inte borsta dom
i dag? Har du redan gjort'et? Och nr det en gng hnde att en av dem
inte passat p frestllningen blev det ett frfrligt tjutande och
blande, vilket resulterade i att Hilda fr husfridens skull bad mig
borsta tnderna en gng till. Beviljades till allmn beltenhet!

Klockan halv 9 serveras den sena sndagsfrukosten: tv kokta gg pr man
och oseparerad, handskummad mjlk, frskt brd och frskt margarin.
Efter maten frsvinna alla hastigt. Drngarna fr att sova, barnen fr
att leka och stassa omkring i sndagselegansen och bonn fr att lsa
Arbetet adlar mannen i ngon av skogsarbetarnas lediga sngar. Hilda
hugger gonblickligen i med middagsmaten, som p sndagen understundom
utgres av oxktt och grnsoppa, och Anna och jag stta i vg med
snlltgsfart fr att stda, diska, bra vatten och gra alla de vanliga
vardagssysslorna som mste utfras om allt ska kunna g sin gilla gng.




OM MIDDAGSVILA, KVLLSSMN OCH KAR'ARS OPLITLIGHET.


Sndagsmiddagen serveras inte frrn klockan 1 och ts om mjligt
grundligare och saktare n vanligt under osedvanligt hg stmning. Sen
kommer disken fr Anna och mig och den gr med fart och klm vill jag
lova, vilket nogsamt kan bevisas av de skrvor som i hastigheten med
fenomenal skicklighet lossas frn tallrikskanterna under vra
konstfrfarna hnder. Det r i alla fall mrkvrdigt, vad man kan komma
lngt med porslin i krossningsvg utan att precis sl snder det!

Nr den sista tallriken slungats in i skpets mrka och trnga gmmen,
spisen borstats (det skulle den fr vrigt gras efter varje ml),
rummen sopats och en klunga guldvivor stenhrt sammanpackade krts ned i
ett glas p kksbordet, kasta vi en verkligt tillfredsstlld blick ver
det sndagsfina kket och rkna ut, att vi ha jmnt tv timmar kvar
tills eftermiddagskaffet skall vara frdigt. Tnk -- tv hela lnga
hrliga timmar, som vi f begagna efter behag. h, de timmarna! Dem sg
man fram emot under hela veckan, tnkte p dem med nstan rysningar av
vlbehag och lngtade efter dem som det ljuvligaste p jorden. Ni som
lsa det hr, jag r sker p att ni skratta och sga: verdrift! Men
om ni visste hur sant det r, om ni visste hur underbart det knns, nr
hela ens kropp r trtt och vrkande efter veckans slit och slp och
nattens dans, om ni visste hur underbart det d knns, att mitt p dagen
f lgga sig till ro med gott samvete och veta att tv timmar ro ens
egna. Svida man inte frsts rkar vara i nrheten, nr den minsta
vaknar och brjar skrika, ty d fr man nog ansl tiden till hennes
underhllande i stllet. Men vanligen aktar man sig noga fr att vara i
nrheten och Hilda har det sanna frstendet -- och lter en g.

S g vi d i sndagsvita frklden och rena schaletter, jag med ett
munspel i fickan och Anna med en brickduk, p vilken hon med grovt rtt
bomullsgarn p hrt, vitt, tjockt tyg broderar de mrkvrdigaste blommor
och snirklar i plattsm -- gud vet om det inte till och med skall vara
klumpsm. nnu har jag inte sett henne sy mer n tio stygn p den duken;
varje kvll plockas den fram, nr vi ftt lampan tnd i pigkammaren och
ro fr oss sjlva och varje kvll somnar hon ifrn alltsamman. Hon r
s trtt, flickstackarn, nr vilans timme ntligen slr, att hon inte
_kan_ hlla gonen uppe. Jag ser hur hon arbetar av alla krafter att
hlla sig vaken, ser hur hon sprrar upp gonen fr att f dem klara och
smnfria -- och jag ser ocks med en knsla av medlidande och
hjlplshet hur hennes huvud pltsligt tar verbalansen, rullar t sidan
och hnger i en ondligt obekvm och rrande stllning, medan hnderna
beskriva kavande och omedvetna rrelser i luften. Brickduken har fallit
till golvet, men synlen hller hon nnu i smnen hrt fast i nypan. Nr
huvudet brjar rulla alltfr betnkligt vaknar hon till ett gonblick,
suckar djupt och tar upp handarbetet, medan hon kastar en generad blick
p mig fr att utrna om jag observerat hennes lilla lur. Jag stirrar
stelt och finknsligt ned p det vykort, jag hller p att fylla med
cirklad, frfrlig stil och Anna ser njd ut. S syr hon ett par stygn
igen med valna svullna fingrar, som ro rda och sriga av all diskning
och tvtt, tappar p nytt sin brickduk och brjar rulla med huvudet
farligt nra bordskanten. Samma scen, samma suck, samma generade blick!

-- Men varfr i herrans namn lgger du dig inte? brukar jag frga, nr
hon fr tionde gngen dunkat huvudet i bordet och vaknat till liv igen.

-- N, d' s gtt te setta sis hr p kvllen  ja rker inte kl 
mej n.  s skulle jag sy!

Ibland hnder det, att jag gr och lgger mig innan hon stupat ner i
soffan, och d kan jag vakna mitt i natten och f se henne sitta med
armarna p bordet och huvudet i dem, medan lampan brinner och osar och
brickduken fr lnge sedan frsvunnit ur hennes medvetande. Jag kan
ligga och se p hennes runda nacke, dr hret ligger tungt och glatt, p
hennes huvud, som ligger snett och obekvmt p de rda, brynta armarna,
och jag grips av mkan, ett medlidande s starkt, att det en minut knns
som skulle jag vilja gra allt p jorden fr att kunna sknka denna
ddstrtta, starka, arbetsvilliga flicka en enda dag av fullstndig vila
och ro, en enda morgon av lng och ljuvlig smn. Aprop morgonsmn, s
interpellerade jag henne en dag hur lnge hon ftt sova en morgon nr
hon legat som lngst.

-- , jag har ju alltid havi krittra  mjlka, s inte har ja sovit nge
lnge inte precis. Jo visst jo en mron i fjol somras p min flseda s
sa mamma, att hon skulle mjlka  skta djurena om ja riktigt ville sova
ut.  d sv ja fests. Men klockan 7 tyckte mamma visst de va p tiden,
s d vckte hon mej. Opp me dej, din stora drula, sa hon, klcka  ver
7. Ja, de sa hon! Opp me dej, din stora drula, sa hon,  ja fick lven
te g opp. Men arg va ja inomvrtes, fr nr hon lovt mig sva, s kunde
jag vl ftt ligga teminstingen te 8. Tyck du inte de me, sj?

Jo, det tyckte jag och smlog fr mig sjlv vid tanken p att bli
uppkrd kl. 7 och nd anses ha sovit lnge.

Vi vandra nert n i middagssolshettan -- det r varmt fastn det inte
r mer n i mitten p maj, Anna dansar i takt med mitt munspel och
viftar med sin brickduk. Och mun gr i ett kr med ideliga frgor till
mig, som fr var gng mste avbryta spelet fr att svara -- frr blir
hon inte njd.

-- Va sa bonn te dej i mres, nr du stod i bon?

-- Han sa vl ingenting.

-- Sa han inte? De hrde ja flle. Om att du va s fint kldd. Va sa
han?

Jag spelar utan att svara, men Anna ger sig inte i frsta taget. Hon
frgar och frgar och till slut mste jag stanna av ett slag fr att
svara i ilsken ton:

-- Han sa att de va grann frg p kjorteln.

-- Sa han.  tjyven, sa han de! Va sa du d, d? Du, va sa du d, d?

Jag spelar oberrd och drnker hennes frgor s gott jag kan i en flod
av munspelstoner. Men ingenting hjlper. Hennes va sa du d, d?
upprepas stndigt och enformigt, tills jag full av ursinne tar bort
spelet och frser:

-- Ingenting.

-- Ingenting. Joo, du, de hrde ja allt. Han grina s frbaskat. Va sa
du? Du, va sa du? Att du inte kan sja de!

Annas rst brjar nstan lta grtmild, och skamsen ver min egen
otlighet nyss, ger jag ett noggrant och vidlyftigt referat ver mitt
och bonns fullstndigt innehllslsa samtal. Men Anna strlar av
frtjusning och intresse och kan inte f hra nog detaljer. Vi ha kommit
ner till n under detta livliga samtal och sl oss ned i grngrset, jag
fr att sova och Anna fr att sy. Hon r full av verksamhetsiver och
sladdrar utan uppehll, s det r en absolut omjlighet att f ngon
smn.

-- Kan du inte vara tyst ett tag, s en annan kan f sova? freslr jag
milt.

-- Jo, jag ska va tyst, men jag ska frga en sak te bara. Ja unnrar om
du tog n'n karamell i gr p logen, nr som Malkus bjd dej! (Stum
nickning frn min sida.) Akta dej d, du. Jag sger bara de, akta dej.
Nu fr du sova fr mej, men kom ihg va ja sagt: akta dej!

Naturligtvis kan jag omjligt f en blund i mina gon med denna dystra
och mystiska varning ljudande som en domsbasun inom mig och med ett ryck
stter jag mig upp och fordrar frklaring. Anna ger mig en hgtidlig
blick och frgar med gravlikt allvar om jag kan tiga.

-- Jag skulle nska du kunde det hlften s bra!

Hon tvekar en stund om svaret skall tas som ngon obehaglig anspelning
p pratsjukhet hos henne eller endast som frskran, bestmmer sig fr
det senare och brjar sina hemska avsljanden med lg, dyster rst:

-- Akta dej fr kararna nu fr tiden, de sjer ja dej, di kan s mycke
knep. Du  frlovad frsts   sker p att du har din Bernard. Men va
inte fr sker du -- karar ska en allri lita p!  va du gr, s ta
allri en karamell om en pjk bjuder dig, fr d gr du de du ngrar!

-- Jas.

-- Jojomn. Ja vet nge ja, som inte alla vet.  ta allri en karamell av
en pjk! Fr dom kan lgga nge i du, som kan gra flickerna alldeles
tosiga. Vet du hur dom gr?

Frfrad huvudskakning frn min sida.

-- Joodu, ja vet'et ja. Dom tar en svettdroppe som rinner mitt p nsan,
precis mitt p nsan ska de vara,  s lgger dom den p karamellen, 
om en jnta ter den sen, s blir hon s kr i pjken, s hon vnnar
ingenting.

-- , fnyser jag fraktfullt och skrattar.

-- , sjer du ja. Men vnta du, ska du f hra nge som du inte sjer 
t.  d' sant fr d' en bekant flicka te Amanda i Rasarna som de
hnde. Jo du, de va en pjk oppe i Bergsboda som va s frtjust i en
jnta, som hette Ameli frresten, men hon ville inte ve'n alls. Och s
en gng frra sommarn s va dom p en vattdans p Svalberga loge och dr
bjd han 'na p ett pple, ett stort rtt, grant pple du. Men hon
trodde att de va nge fasenskap i pplet, s hon t inte opp'et utan
tog'et me sej hem,  dr slngde hon'et i skulspannen.  s gav hon
grisara  sugga feck pplet du --  kan du tnka dig, _att sugga blev s
vimsen, s hon brt sig ur stia  tog rtt p pjken  va s kr i'n s
hon fljde'n vart han gick se'n_.

Det sista stttes fram i crescendo, medan jag ligger p huvudet i grset
fr att inte visa mitt ansikte. Men om en stund stter jag upp det med
alla dragen i ordning och vi stirra sorgset och tyst p varann i fulla
tv minuter, varefter jag verraskat, men fattat sger:

-- Tnk!

Anna r njd med mitt allvar och tittar triumferande och med gillande p
mig.

-- Nu tar du vl ingen karamell mer om dom bjuder dej?

-- Nej! Va skulle Bernhard sga?

Och s lgger jag mig raklng p rygg i solgasset med hnderna under
nacken, sluter gonen ngra minuter och tnker p vad de gra hemma
just nu, och inom mig r jag sjuk av hemlngtan och frtvivlan. S
minns jag Annas vanvettiga berttelse och hennes skrmda rst, och
tittar upp fr att frga om suggans vidare den. Men nnns inte stra.
Ty med brickduken mellan hnderna och huvudet hngande som p en
avbruten stngel sover hon den rttfrdiges smn, framtlutad som skte
hon synlen bland grsen. Jag blundar igen och snart sova vi bda medan
vattnet porlar helt stilla i sin leriga bdd, sdesrlorna tjittra och
vippa och en stare visslar i en bjrk rtt ver vra huvuden, som om han
blivit galen av sol och vrluft.




UNDERHLLNINGEN EN REGNIG SNDAGSKVLL.


Vi sitta i skymningen p sndagskvllen inne i pigkammarn. Aftonvarden
r undanstkad, disken likas, sumpen avkokad till morgonkaffet, bnorna
malda och allting frdigt fr dagen. En blgr majskymning sveper in
genom fnstren och allt det svaga ljuset i rummet samlar sig i en klase
krsbrsblom, som lyser strlande vit i en sprckt kaffekopp mitt p
bordet. Utom denna enda lysande och doftande lilla punkt r allting
dunkelt och skymningsgrtt -- ansiktena p oss alla dr vi sitta
frsamlade se s underligt bleka och stilla ut och den halvslocknade
glden i spisen hjlper inte till att gra dem frgstarkare. Utanfr
faller mrkret sakta och kyligt, p rutorna trummar ett envist duggregn
och d och d tjuter det till ett vindkast i skorstenen, som kommer alla
att ruska p sig och krypa ihop i den unkna vrmen med dubbel trevnad.

Det r fullt hus i pigkammarn i kvll -- dansen p logen r instlld fr
vdrets skull och nge roligt ska en la ha inomhus nr en inte kan
skala kring vgara som Anna med stor pondus anmrker. Och nu sitta vi
hr alla; Anna har slagit sig till ro i soffan med sin gitarr i knet,
bredvid henne sitter stathustrun Lina ocks med en gitarr och inklmd p
den lilla plats som finns kvar frsker en av drngarna inta en
vrdslst bekvm stllning och se ut som om han sutte i vrldens
komfortablaste soffhrn. Men jag vet hur han har det, fr jag knner
till den dr stenhrda soffan med dess trlock och vassa vinklar! P
stolarna sitta fljande upptrdda: Anders, en av vra drngar, en
skogsarbetare, en bekant flicka frn en grd lngre bort och s jag.
Konversationen fldar och det r ingen som helst brist p samtalsmnen
av det mest originella och underliga slag. Drngen Erik har just slutat
en minutis och detaljrik skildring av en egenhndigt utfrd
liktornsoperation och nu brjar Anders med en ohygglig berttelse om ett
ovanligt ruskigt barnamord, som en piga i hans hemtrakt begtt fr ngot
r sedan. Alla lyssna skrckslagna och med frysningar utefter ryggraden,
och nr han slutat sitta vi tysta en lng stund, ofrmgna att sga ett
ord. Tills Lina uttrycker allas vra knslor i ett kort, men kraftigt:

-- O jmmaligen, ett snt as!

Och s tar hon ett starkt ackord p gitarren, mumlar ngot med lg rst
till Anna, varp bda klmma i p en gng, s man nstan hoppar hgt i
luften av verraskning:

   Jag gick mig in p kllaren
   att f mig ngot fr penningen.

Varefter en ondlig och intressant sedelrande bild upprullas om en
drinkare som sp och sp och sp, tills han till slut endast hade
skjortan kvar.

-- Jojomen, vakta dej du Ante, s de inte gr likdant fr dej en gng!
varnar Erik och smler illmarigt mot Anders, som r knd fr att grna
ta sig en droppe fr mycket om tillflle bjuds.

-- Kssme! svarar Ante verlgset och karlaktigt, drar upp ett munspel
ur fickan och brjar spela. Och han _kan_ spela! Hnderna hller han
ttt kring spelet, ppnar och sluter dem msom, som vore de pedalen p
ett piano, och den ton han fr i sitt lilla ynkliga 1-kronasspel har en
sklvande innerlig klang, som fr mig att gnugga mig i gonen fr att
vara sker p, att jag ser rtt, att han verkligen inte har ngot annat
instrument mellan sina stora bruna nvar. Valser och polkor avlsa
varandra, hgra foten lyftes i stadig och jmn takt med sm bestmda
smllar, verkroppen vaggar ltt t sidorna och gonen stirra rakt fram
utan att se. Mrkret faller allt blare ute, och inne i kammaren kunna
vi nu knappt urskilja varann. Men ingen talar om att tnda ljus och nnu
lyser krbrsblommen som en vit fackla. Anders slutar att spela lika
pltsligt som han brjade och med en suck lutar Anna sig tillbaka mot
soffkarmen, medan hon sger med en rst som nstan darrar av stolthet:

-- Ja sjer de du Ante, att du spelar d s frbaskade bra, s de sjung
i rona. De jussom lenar i brste.

-- D var lent som de va, smilar Ante frtjust, och s r skrattet och
pratet i full gng igen. Hur det nu r, om det r mrkret eller
stmningen, det plaskande regnet eller vindilarna -- men pltsligt ha vi
halkat in p kapitlet spkhistorier. Rsterna f den dova klang som
spken alltid krva, ovillkorligt rycka vi stolarna nrmare intill
varandra och den ena historien hemskare n den andra flja i snabb takt.
Alla ha vi varit med om ngot mystiskt och ofrklarligt och hur
frunderligt det upplevda n r finns det ingen som ens andas fram
skymten av ett misstroende. Ansiktena ro hgtidliga, litet skrckfyllda
och emellant skrattar ngon till en smula nervst. Lina berttar:

-- Jaha,  den hr  s evinnerlit sann som att ja lever, fr de hnde
hemma nr som ja va liten. Mamma vakna en natt ve att hon tyckte hon
hrde pappa stiga upp och g te spisen efter stallnyckeln,  s hrde
hon 'en g ut.  hon tnkte nd de va mrkvrdit, va tjyven ska han i
stallet nu. Men s somna hon om igen,  vakna igen jussom de va.  d
lg pappa breve'na i sngen  d sa hon: Va geck du ut efter?

-- Geck ut, sa han.

-- Ja, geck ut me stallnycklarna.

-- Har inte vuri ute, sa han.

D talte mamma frsts om hur de va  pappa opp med fart. D var skrmt!
sa'n  ut i stalle  dr sto hsten vran  vart nra strypt me grimma.
Hadde inte pappa kummi just d, s hadde Prla strukit me, d skert som
en da!

-- Jaha! Likadant va de hemma en gng, sger Anna och drar omsorgsfullt
en precis liknande historia. S r det tyst en stund, tills Erik med lg
rst talar:

-- Jag har sett hin hle en gng!

-- Min pappa har sitt 'en me, upplter pltsligt den bekanta flickan
sin mun, och s vnta vi med spnning fortsttningen av dessa
avsljanden. Erik:

-- Jag geck hem en gng i frra friveckan, Kalle i Olsberg och jag, och
nr som vi kom te svngen ve Broby lg dr en stor sten ve vgen 
alldeles bakom den lg de nge ludet, som rrde p sej. Kalle tog mej i
armen  sa: g inte fram fr faen! Men ja tnkte: en ska la se efter va
de kan va! och geck fram  tog i't. Men d for de som en stt ignom mej
 de ludna vnde p skallen  fy fr allt tvttat, jnter, han hade kol
i gona  horn i pannan  den ena foten vad de klfve p fr 'an sparkte
mej p skenbene s ja bldde. Kalle han vnde om  sprang  ja gjorde s
me, men d skratta'n dr bakom oss s de eka i skogen  gnister slog de
efter oss jussom svavel.  fulla va vi nr vi kom, men nog fasiken va vi
nyktra nr vi kom hem.  va inte de Hin hle, s vill jag inte heta
Erik!

Jag kan inte terhlla ett fnitter, men det fr g p den allmnna
hysterins konto. Anna nstan grter och Anders ansikte lyser kritvitt
mot den mrka vggen.

-- Min pappa, han . . .

-- N Emma, vi vill inte hra mer, avbryter Lina, men tystas ner av
ivriga rster och Emma fortstter:

-- Jo, min pappa han va s dan me  spela kort nr han va pjk  han
spelte  sej nstan allt han hadde.  hanses mamma ba'n  tiggde'n te
lta bli, men de brydde han sej inte om, fast han ngra sej senna. Fr
en kvll, nr han skulle stta ut sin sista krona, s tappa han'en p
golve,  nr han bjde sej ner  skulle ta opp'en strcktes de mot'en en
brunhri nve  ett gap med tnner som gldande kol sken'en i gona. Han
ble s rdd s han skrek till  i samma minut flg borde vernda  Hin
hle tog ett skutt ut genom fnstre mens gnistera slog om'en.  allihop
s sg di'en  sen tog ingen  dom i ett kort mer. S nog fr att Hin
hle finns alltid!

-- Nu tnner vi lampa! sade Anna bestmt och ingen opponerade sig.  du
Lina sjunger en sng. Ta: Sknt i aftonstunden, s hjlper vi till me
kren. Fy fasan, ja knner mej som om Hin hle hadde vurti unner vrat
bord i stllet. Sjung d Lina.

Och Lina sjunger och vi stmma in i kren:

   Harporna stmmas av nglarnas kr
   fram brusar sngen s klingande skn.
   O sg dyre vn fr jag mta dig dr
   nr jubelmusiken gr in?

Hin hle r frdriven med musikens makt och gldjen hrskar ter. Vi
gissa gtor, sjunga visor, spela munspel och gitarr, se p vykort och
fotografier och det blir till och med en rungande polkett p det smala
golvet innan var och en gr till sitt. Men nr klockan r 11 reser
Anders p sig -- han ska hem i kvll fr ovanlighetens skull (det r
sndag och Anna ser mulen ut) men mste upp 4 p morgonen i arbete och
har lng vg hem. Nr alla gtt sjunker Anna ner i soffan igen och
somnar gonblickligen. Men vaknar nr klockan slr halv 12 och reser sig
gspande!

-- Fy sjutton, klocka  halv tolv  slaktarn kommer i mra bittin ve
femdraget. Du ska ta imot blon, sa Hilda, s ja fr brja mjlka lite
frr. Du, hrde du de, att du ska ta emot blon?

Ty jag har skrckslagen knipit ihop munnen och bara stirrar tills jag
pltsligt fr mlfret igen och stammar:

-- Blon! Ska ja ta imot blon. Vispa'n.

-- N, vi vispar inte hr, utan tar'n me en spak. De ska va lilla trget
som str i bon, fyll'et te hlften med rgmjl. De blir nog lagom me
hlften, fr den hr sugga  s vldigt stor, s hon har nog mycke blo.
Du har vl tatt emot mnga gnger hemma.

-- _Om_ jag har! Jojomn! mumlar jag svagt och blundar fr att inga
yttre intryck ska kunna stra mina visioner av knivar och suggor och
sprutande blod. Nu sover jag nog ingenting i natt tnker jag fr mig
sjlv och suckar, ty dagen har varit lng och hela veckan ligger framfr
som en ondlig och backig vg, den man ska trampa p trtta ftter. Jag
klr av mig sakta, drar nattrjan sakta p och sjunker med en rysning
ned bredvid Anna, som redan snarkar med vidppen mun. Soffan r nog bra
att sova i fr all del, men nr man ska ligga vaken och knna de sm
djuren kila hit och dit . . .

Men jag sover gonblickligen och tungt, utan drmmar, utan blodiga syner
av suggor och slaktare, sover den trttes lugna ddslika smn och vaknar
utan motvilja, nr vckarklockan slamrar in en ny och lng vecka.




NR SUGGAN SLAKTADES.


Morgonen drp var strlande, och nr jag strax efter fem gick ut p
backen efter ett fng ved sken solen s det sved i gonen. Jag tnkte p
suggan och suckade -- att hon just skulle d en sn hr vacker dag, att
hon inte tminstone en enda dag till kunde f leva och ta och ha det
riktigt sknt utan ngot brk med rengring av stian, som var s
innerligt trivsam och bra nr den var en liten smula smutsig och
tillslad. Fr att nu inte tala om vad det skulle vara sknt fr mig att
ha en hel dag att bereda mig och stlla in mig p det svra arbete, som
vntade. Ty det blir kanske litet besvrligt, tnkte jag fr mig sjlv,
att ta emot det dr blodet. De skrika ju ocks s frfrligt svin, nr
de slaktas och det finns inte vrre n att inte f skrika med -- men det
gr nog inte an! Hysteriska pigor existera vl inte. Med mitt vedfng p
armen marscherar jag in igen och srplar lngsamt i mig kaffet, tv
brddfulla koppar fr skerhets skull, medan Anna och Hilda vandra till
ladugrden fr att mjlka, Hilda har vertagit morgonmjlkningen i mitt
stlle i dag. Och s lmnas jag ensam i kket, dr jag gonblickligen
stter i mig nnu en kopp och med ngot styrkt mod stller trg och
rrspak i ordning.

Tunga steg klampa i frstun och slaktarn sticker in sitt rufsiga svarta
huvud genom drren, nickar familjrt och frgar, om jag kan komma med
detsamma, fr han och drngarna ro klara med frarbetet. Av den ngot
misstnkta doft, som s fort han ppnar munnen svvar genom luften,
sluter jag gonblickligen, att detta frarbete avslutats p ett fullt
tillfredsstllande stt och smler till svar p hans elegant avrundade
slngkyss. S knyter jag schaletten mycket fast om huvudet, tar trg och
spak under armen och vandrar stillsamt ned till svinhuset med slaktarns
arm lekfullt lagd om mitt liv. Utanfr p backen st tv av drngarna
och flina och slaktbnken vntar nyskurad och fin.

-- G nu in frst hon te sogga, sger slaktarn till mig och ger mig en
uppmuntrande knuff i ryggen. G in tena och lgg de hr repet om
frambena -- se sogga bler inte s rdd om de  nn hon knner, som
lgger snaran om'na.

Och s ger han mig en rnnsnara i handen och ppnar drren till stian.
Och jag stiger in med grten i halsen fr att lgga snaran om suggans
ben. Hon kommer emot mig med ett beltet grymtande, men stannar
fundersam, nr hon ser att jag inte har ngot mbar med. En liten stund
str hon med utsprrade ben och stirrar, s tar frtroendet verhand och
hon makar sig intill mig fr att bli litet skubbad p ryggen. Jag kastar
en hastig blick bakt p slaktarn och drngarna, de ro allt fr
upptagna av ett slagsml mellan ett par tuppar utanfr fr att gna mina
frehavanden en tanke, och med obeskrivlig mhet kliar jag suggans
smutsiga rygg medan hon stilla med korta sm grymt ger sin frtjusning
tillknna. Jag kliar och kliar och skms s jag rodnar, ver att trarna
droppa ned p kinderna, men det r inte s gott att med bertt mod leda
ett djur till slaktbnken, som man under lnga och svra dagar gett mat
och passning. Och suggan hade varit en god och tystlten kamrat
frresten, som aldrig frrtt eller frvnat sig ver de hemliga
tandborstningsorgier jag firat inne hos henne ibland. En gng nr
. . .

-- N flicka lilla hur gr det? frgar slaktarns grtiga stmma, och med
ett ryck slr jag snaran om benen p offret och lagar mig till att g ur
stian efter ett sista vldigt rivtag.

-- Nej stopp ett slag, hojtar slaktarn och jag stannar lydigt och
frvntansfullt, ty r han icke min frman, som kan befalla? Jo, knn
efter om hon  svullen under magen fr  hon de s mste vi vnta me 
slakta na te nsta vicka, annars blir kttet s beskt  ont te ta.

Svullen under magen -- jag gr en rdvill rrelse t suggans buk, men
min underskning lmnar intet som helst resultat och jag tiger med en
frgande litet generad blick p slaktarn, rdd att p ngot stt frrda
en okunnighet, som inte fr finnas hos en rutinerad piga.

-- N! sger han frgande och lgger armbgarna p stians skrank med en
ledig och intresserad gest. N?

-- Jag vet inte, sger jag frlget med en blick p den smllfeta
suggan. Jag vet inte, men jag tycker hon r svullen verallt!

Det skratt, som fljer, hjlper mig ver rdslan att deras misstankar
blivit vckta och under stor munterhet dras den illvrlande suggan mot
dden sedan ett rep ven lagts om hennes ljusrda tryne. Stretande och
med frebrende, bedjande blickar t mitt hll vandrar hon steg fr steg
mot slaktbnken -- magen har befunnits icke vara svullen och ddens
timme r obevekligt och oterkalleligt slagen. Allt under det hon
utstter hga jmmerskrin bindes hennes ben samman och med en vldig
kraftanstrngning kasta de tre bdlarna upp henne p bnken, slaktmasken
stts fr pannan och med en stadig slgga sls jrntenen in. En brusten,
snyftande kvidan hrs just nr slaget faller, sen blir allt tyst och med
en kvljande knsla av motvilja ser jag slaktarn ta fram sin lnga,
blanka nyslipade kniv, som han med en van och mjuk rrelse fr in i
suggans fettdallrande, vitborstiga bringa. Den glider in s ltt och
hastigt som sjnke den av sig sjlv, och nr den dras ut sprutar en varm
tjock blodstrle fram. Och s starkt r trycket att den nr nda fram
till mitt framtbjda ansikte och skljer ver kinder och brst och
frgar mig mrkrd. Ett gonblick r jag nra att slppa spak och trg
och alltsammans och bara springa, springa frn grd och by och plats --
hem till civilisation och mnsklighet igen, men s blygs jag att ge mig
s ltt, biter ihop tnderna och rr med brdskande tag, medan det
ndtorftigt avgnidna blodet p mitt ansikte stramar och torkar i
solskenet.

Den sista ljusrda droppen blod sipprar ur den smala skran, som kniven
tillfogat, de lnga darrningarna i den smutsiga vita kroppen ha slutat,
och suggan str lik med all vrens hrlighet kring bren. En nyss
utsprucken hngbjrk vajar sakta ver hennes huvud, en lrka sjunger i
luften rtt ver svinhuset, s den kan sprnga strupen av hnryckning
och p gdselstacken krmar sig den guldbruna tuppen fr de beundrande
hnorna s det r ren synd och skam t det. Jag tar mitt trg och gr
sakta hem -- paltbrdet ska bakas genast och vren och jag ha inget med
varann att gra den hr gngen. Suggan dras p en ranglig och allt annat
n elegant likvagn ned till brygghuset fr att rakas, tvttas och skras
upp. Sen blir det min tur igen, nr rntan ska tas under behandling, och
i mitt stilla sinne funderar jag nog en smula om jag ska kunna reda ut
den hrvan.

Och nr frukosten r avten styr jag med ngon liten bvan stegen till
brygghuset, dr suggans blndvita och vlrakade stofthydda hnger ned
frn en vldig takbjlke. P ett bord ligger rntan, och med frsiktiga
fingrar fr jag min vassa kniv in bland tarmar och andra inlvor och
brjar sakta att lossa istret. Varje liten smula mste omsorgsfullt
tillvaratagas -- ister r en viktig ingrediens i ett lanthushll -- och
med valna och talgiga nvar frdjupar jag mig i det ljumma och stinkande
innanmtet. Det gller att fara stilla och varligt fram med kniven, Gud
nde evinnerligen mig om jag skr snder tarmarna! D vgar jag inte
mta Hildas frvnade och frebrende blickar. Att rensa dem till rena,
fina fjlster r inte s svrt; det har jag gjort frr, nr jag var
liten en gng i vrlden och hade min strsta frjd av att vara hos och
med bnder. Frresten var det riktigt sknt att f hnderna ordentligt
ingnodda med flott, det gjorde dem s ovant mjuka och glatta och
lindrade s behagligt svedan i de lnga och djupa srrevorna, som man
alltid fr av grovarbete. -- Det tog nstan ett par timmar innan allt
ister var bortskuret och med ett stnande av lttnad lade jag tarmarna i
en bleckhink och gjorde mig redo att vandra ned med dem till n dr de
skulle skljas och rensas.

Dr nere sken solen och kabbelekan i kapp och n flt tjock och lerig
med vrlk p brddarna. Jag krngde och vnde suggans nnu varma
tarmar, knde inte mer ngon lust att ge mig ivg frn alltihop.
Herregud, nr vdret r s vackert och korv s gott, varfr skulle man
d vara ledsen fr att man mste vrnga tarmar -- om det nu ocks
luktade litet illa, frfrligt illa till och med, s fanns det s mycket
annat omkring som luktade gott. Jag brjade knna mig s verkligt njd
med tillvaron, att jag inte ens brydde mig om att jag frs om hnder och
ftter s jag knappt kunde rra dem, och att jag drumlade med en lng
bit tjocktarm s jag tappade den i n och sg den flyta bort fr mina
blickar. Nr jag slngt det sista fjlstret i hinken sg jag mig noga
omkring fr att vara sker p ensamheten, och s smg jag bakom en buske
och strckte ut mig i solen i fem lnga, hrliga minuter. Och sen gick
jag ltt om hjrtat hem att dricka elvakaffe och mjlka middagskorna.




HUR JAG FRESTADES OCH SEGRADE.


Det var en eftermiddag med strlande sol och milda vrvindar ver
sltten. Jag kom frn svinhuset med de tmda grismbaren i ett ok ver
axlarna, gick med sinnet fullt av hemlngtan och en liten smula
frtvivlan ver morgondagens vntande arbete: en hel stor tvtt, som
skulle bykas och lakas och gnos, en hel stor tvtt, som kom att ta ett
par dagar innan den ens kunde bli frdig att hngas till tork. Och jag
tittade p mina hnder, som blivit svarta och igengrodda av diskvatten
och sotiga grytor, tittade p de rda sprickor och sr, som svedo
verallt p fingrarna och ryste vid tanken p den skarpa luten, som
skulle trnga in och gra svedan sjudubbel. Jag gick s i mina tankar
och funderingar med blickarna ned i marken, att jag inte mrkte den
lilla skocken av drngar och barn, som frsamlats p ladugrdsplanen
under livligt debatterande. Inte frrn jag var alldeles inp dem sg
jag upp och i samma minut ropade Erik, frdrngen:

-- Kom hit du, ska du f se p en fin krra!

Krran var en gammal bil, som av en eller annan anledning frirrat sig
till vr ladugrdsbacke -- den stod dr vergiven och tom med avstannad
motor och sg ut som om den skmdes ver sin existens i all
lantligheten.

-- Var kommer den dr ifrn? frgade jag hpen, ty synen var lika
ovanlig som verraskande hr lngt borta frn civilisation och
nymodighet.

-- Anderson i Nyhult kom hit i'n och bde han och den som krde'n  inne
hos bonn. Har du sett nn p s nra hll frut, du, som har vari i
Stockholm?

-- Jo vars.

-- Har du kt nn gng?

-- Ja vars, de har ja vl me.

--  fasen har du. Va de livat tyckte du?

-- Ja de va de.

-- Di kan kra tie mil i timmen me'n hr.

-- Me'n hr! -- jag kan inte hjlpa att min rst fr en tmligen
misstrogen klang och den blick jag kastar p motorhuset har nog rtt
mycket frakt i sig -- och vrdesttning.

-- Ja just me'n hr, om de inte va tjuge, fr de sa han som krde'n,
schaffrn eller va dom kallas. Ja tror min sjl de va tjuge, du Arvid.

Arvid svvar p mlet, han hller fre att det var tio och det enas vi
d om under allmn beundran och med vrdnadsfulla blickar p det gamla
skrllet, som p sin hjd kan komma upp till fyra. Anna har ocks kommit
tillstdes och Erik, som vill glla fr att begripa sig p litet av
varje demonstrerar p ett enkelt och lttfattligt stt mekaniken fr
oss.

-- Hr ser ni, sger han pompst och visar p en skruv som hller fast
glasskyddet -- nr man trycker p'n hr s gr vangen i gng.  trycker
man p'n lite hrdare s gr de av bara faen.

-- Tryck inte fr guss skull, skriker Anna frfrad.

Erik ler smickrat och lugnande.

-- Om ja tryckte s geck han, men d behvde ja bara dra i'n hr -- han
pekar p vxelspaken -- s stannar de genast.

--  tjyven gjorde de, du har d reda p alltingen ocks, svarar Anna i
grnsls beundran. Jag kan inte terhlla ett stilla fnitter dr jag
str och slnger med mina mbar vilket gonblickligen frskaffar mig ett
barskt: va str du och grinar t! frn Erik, som r mycket rdd om sin
vrdighet.

-- Jag bara tnkte p jag, om du tryckte p knappen och inte hann stanna
frrn du slog i vggen dr borta, smler jag medan jag stter ned mina
hinkar och brjar knyta om schaletten fr att ha ngot att syssla med
som litet kan skyla mitt ansikte. Alla brista i skratt, till och med
Erik ler blekt, men betraktar mig alltjmt med stadigt ogillande. S
harklar han sig, spottar och sger med outsgligt hnfull rst:

-- Va'nte s sker du, att ja inte kunne stoppa i ti. Men om du kan
stta i gng attemobilen hr  kra'n tie meter utan te vlta eller
frdrva'n s ska ja lgga opp hunnra kronor p stenen hr.

Och drmed slr han karlavulet handen i en stor sten bredvid sig och
skrattar med tillbakakastat huvud s alla hans prktiga lstnder lysa.
Jag blir allvarlig en minut, s knyter jag schaletten hrdare under
hakan och tnker fr mig sjlv med ett leende: Om du visste, tnker
jag, att jag har krt bil hundra gnger s visst som en, om du visste
att mitt chauffrcertifikat ligger drhemma, s kanske du tog tillbaka
dina hundra kronor, som du frresten inte har. Jag ser mig om p dem,
de skratta alla och vnta tydligen med stort intresse mitt svar, som jag
hllit inne med alldeles fr lnge i deras tycke.

-- n sen d, sger jag lngsamt. Tror du inte jag kunde; den konsten
vore vl inte s stor. Men lgg du opp dina hundra frst.

-- Nej stt i gng du frst, s kommer pengarna nog fasen sen.

Jag ser mig om nnu en gng, det brinner i mig av begr att frbyta
deras litet skadeglada miner i allmn frbluffelse och hpnad. Jag tar
ett steg mot veven, bjer mig fram fr att gripa den, men slpper den
igen fr att se efter om kontakten r p, vrider den t rtt hll och
tnker dra i gng, men rtar p mig och sger stilla medan det svider
svrt invrtes:

-- Du fr nog behlla dina hundra du Erik. Men du kan d vl inte begra
heller att en lagrdspiga ska veta hur en stter igng sna hr
maskiner.

Varp jag hugger mina mbar och flyr undan frestelsen, medan skrattet
fljer mig nda in i frstugan. Men dr tackar jag i all ensamhet hgre
makter som slog ned hgfrdsdjvulen inom mig och hejdade mig i tid.
Fast gud ska veta, att det var svrt att lta bli med deras flinande
ansikten omkring.




OM HUR KLDER LAKAS.


Vi hade haft stor byk -- den varade i tre dagar och allt, som smutsats
under nra tre kvarts r lg nu rent och ganska vitt i karen, endast
vntande p den avslutande lakningen, som skulle gra ven den graste
trasa snvit och skinande. I tre dagar hade vi tvttat och gnott,
borstat och sttt i av alla krafter frn tidigt p morgonen till sent p
kvllen; den ena bingen klder efter den andra hade gtt genom vra
hnder och blivit frvandlad, vilket ocks dessa samma hnder blivit.
Frn att ha varit ingrott svarta och omjliga voro de nu rena och rda
med rynkigt skinn, och de lnga srrevorna lyste rosenfrgade, djupt
inbddade mellan uppsvllda vita kanter. Knogarna hade ftt runda hl
efter all gnidning av hrt linne i den starka luten, armarna brnde som
voro de fldda och prunkade i den vackraste purpurfrg. Det var tredje
dagens sista kvll, den sista skjortan var mellan vra nvar och Anna
sjng fr full hals, medan hnderna flgo i takt ver tvttbrdans
randiga bleck. S lyfte hon skjortan och synade den i de sista svaga
strlarna frn solen, som just krp ned bakom kyrkans ljusgrna lindar,
vnde den p alla hll, slngde ner den i baljan igen och tog nnu ngra
hrda rivande tag mot brdan, s vred hon ur lddret med vldig kraft s
det riktigt knakade i smmarna och slngde den ifrn sig i det stora
karet, dr all den andra tvtten lg.

-- Nu du! Jestanes att en nteligen  frdi. Skynn dej  vri ur s g vi
opp och ter. Ja  s frbaskade hungri. Va livat de ska bli i kvll du
-- tnk du, va pjka hr kommer. nda bort frn Svalberga kommer di du 
Hilda hon har bakat hela dan. Fy fasan du, ja sjer de, att en bara ska
va s trtt!  att de ska gra s tjyvens ont i hnnera --  fttera me
fr den delen! Har du inte ont i hnnera? Du, ja sjer de, har du inte
ont i hnnera?

Ty jag var inte rapp nog med svaret utan str i dystert beskdande av
min skjorta, som inte p villkor vill bli ren om halslinningen trots
skurborste, tvttbrda och ivrig gnuggning. Nu hrde jag och svarar
sakta och tankfullt:

-- Jo, tvi hunnan visst gr det ont i hnderna. Om jag hade den hr usla
skjortan ren nd.

-- F se p'n. Ren! Den mtte vl va ren om nn  de.

-- Men ve halsen.

--  kssme! Du tror vl allri, att en ska ta livet v sej fr  ta bort
den lorten. Den gr allri dn --  gr han, s gr han i laken. Ge fasen
i  st och gno p'n lnger, vri ur en  slng'en. Bonn  inte s fjski
mtro.

Ingalunda behvde detta sgas mig tv gnger, jag vrider och slnger
skjortan och med ett befrielsens skratt strcka vi armarna i luften,
rta p ryggen, som knns som vore den mitt av och stna av vlbehag
ver att ett strngt och tungt arbete ligger bakom oss. Det som nu r
kvar r ju bara lek jmfrt med det frra och denna kvll ha vi lnge
sett fram mot som en stor och sllsynt gldje. Ty blev det inte en
brakfest i kvll s ver alla grnser rolig och fin! Lakgille -- det r
saker det fr pigorna p landet och ett efterstrvat nje att f komma
p, s det var d alls ingen under, att pojkar kom sttande nda bort
frn Svalberga.

-- Har Hilda bakat sa du? frgar jag Anna, som ven haft en del innegra
och drfr visste litet bttre besked n jag, som sttt i brygghuset
hela dagen.

-- Joo du. Hon har bakt s dant med vetbr  skorper s ja tror de
rcker te femti mnnisker. Men hr kommer nog mnga me. Tnk du, va
livat du! Tvi hunnan du va livat!

Annas gon blnka vid bara tanken, och jag strlar nog ocks av
frtjusning, ty varje litet nje r s ondligt vlkommet, varje liten
omvxling s efterlngtad. -- Vi ta p oss schaletterna, lgga in ngra
lngvedstrn under pannmuren, som r fylld till brdden med rykande
varmt vatten och s kila vi hem till maten, som vntar i form av
risgrynsgrt och frskt brd. Hilda har verkligen bakat och s mycket
frstr till och med min ovana blick, att nog kommer det att rcka till
och bli ver om det s komme femtio personer. Hilda knusslar aldrig.
Reglt ska det vara.

Just som Anna lagt fr sig sin tredje enorma grtportion komma de frsta
gsterna fnittrande. Det r tre flickor frn granngrdarna, som ombetts
att komma litet fre, fr att hjlpa oss f undan. De bjudas p grt
ocks och under ddstystnad sleva de den i sig, milt uppmuntrade av Anna
och mig att lgga in ordentliga kvantiteter. ntligen ro vi alla
frdiga, och avdukning och disk ta sin brjan med otrolig klm. P
mindre n en halvtimme r alltsammans gjort, sopningen omhndertas av
flickorna, och Anna och jag strta upp p kontoret fr att vlja ut
aftonens elegans bland vr ingalunda storartade garderob. Anna bestmmer
sig fr en skr blus och jag fr en grn, bda ska vi ha randiga
frklden utan brstlapp och s tar jag ett steg fr att g ned, med
klderna ver armen och helgdagskngorna i nypan. Men Anna tvekar och
str kvar framfr min koffert med ljuset betnkligt p sned och
stearinen drypande nedfr fingrarna.

-- Skynda dig nu och kom, sger jag otligt med ett trevande steg mot
trappan.

-- Nej, vnta ett tag du! hon str kvar inne p vindskontoret och jag
hr p hennes rst, att ngot viktigt r i grningen.

-- N, vad vill du d?

-- Kom in igen  du snll.

Jag vnder om och undrar i mitt stilla sinne vad som skall bli av. Hon
str kvar p samma plats, litet vnd ifrn mig, men jag ser, att hon r
rdare n vanligt om kinderna, och ljuset lter hon drypa s det r en
ren skam.

-- Joo, ser du, jag unnrar -- -- -- jag sg i ditt kffer en gng, nr
som du visade de dr skrinet du ftt av Bernhard, att du hadde en
krustng.  Anders han kommer ju i kvll  han  s gla i krusit hr. 
de kan en ju f me en sn dra tng?

-- Joo, det tnker jag vl. Inte fr jag anvnt den ngon gng fr jag
fick den en gng p en sn dr basar du vet, p Lyckans hjul. Men nog
kan en vl bli krusig av den, det r inte farligt. Fast man fr nog
vrma'n bra.

-- Tror du de, att man blir krusi v'en. Tnk du, va Ante skulle bli
frvnad. Fr jag lna'n du, s ska jag vrma'n p ljuse. Men sj
ingenting te jntera.

Jag plockade fram tngen med ett litet leende, men inom mig var jag
mycket rrd. Och efter en misstnkt lng stund kom Anna ned med fyra sm
tafatta lockar i pannan och s sjlaglad s det var en frjd att se
henne. Flickorna beundrade inte mttligt och hon kldde sig nu i rykande
fart, det betydde inte ett smul om en hake kom snett eller en knapp var
ur, bara man fr laserna p  kommer i vg!

Utanfr brygghuset stod redan en stor mrk klunga vntande, nr vi
rusade utfr backen, och det drjde inte lnge frrn lampor och lyktor
blivit tnda och tvttstugan var full med folk. Det var liv och lejan
redan frn frsta stund, och det brassades p under pannorna s
ngmolnen hngde som dimmor i luften. Kaffepanna hade vi haft med oss,
brd, socker och grdde likas, och medan vi flickor dukade och gjorde i
ordning allt till festen skredo pojkarna till sitt arbete fr kvllen
och brjade lakningen.

I tv kolossala kar lgo alla vita klder ttt packade, varv efter varv
nda upp till randen. I botten lgo stadiga askpsar, vl omsvepta med
skynken och vilande p ett lager av tombuteljer, fr att vattnet ltt
skulle rinna undan. Ur pannmuren hmtades nu kokande vatten i stora
skopor p lnga skaft och stes ver klderna. Nr s mycket fyllts p,
att karet kunde anses mer n till hlften fyllt, lossades en plugg i
dess sida, alldeles intill botten och det heta vattnet strmmade ned i
en s, nu inte lngre klart och vitt utan redan svagt gulfrgat av
askan. S hlldes det i pannmuren igen, kokades och stes p nytt ver
klderna. Fr var gng blev frgen allt gulare och starkare och till
slut var luten s stark, att det sved p fingrarna om man fick den p
sig. Ju lngre det lakades desto finare och vitare blevo klderna och ju
roligare en lakfest var, dess bttre blev lakningen gjord. Pojkarna ste
och ste, delade upp sig i lag och organiserade arbetet, och ibland
kunde man hlla p bde till tre och fyra p morgonen.

Det dracks kaffe ocks vill jag lova -- den ena pannan efter den andra
koktes av flickorna och brdstaplarna sjnko ihop fr anfallen med
sagolik hastighet. Nr kaffet var slut plockades det fram saft och
vatten medan pojkarna lakade och imman stod som en vgg i rummet. Det
var knappt man kunde se frn den ena hrnan till den andra och luften
blev tung att andas till slut, men vad i all vrlden betydde det!
Allteftersom timmarna ledo steg stmningen och till slut var den s hg,
att den absolut inte kunde bli hgre. Spelman hade det kommit ocks
naturligtvis och dansen gick fr fulla segel p det vta golvet, som var
s halt av vatten och lut att allt emellant en kraftig kullerbytta
slogs i hastigheten. Brnnvinet kom fram under nattens lopp, pojkarna
styrkte sig och lakade, brnde sig p skopskaften, svuro och skreko,
skrattade och hojtade. D och d frsvann ett par ut i mrkret --
utanfr drren lg natten som det svartaste svarta utan stjrnljus eller
mne, kallt var det s det isade genom mrg och ben och en kulen blst
ven om knutarna. Nr man kom utifrn in i vrmen slog ngorna av kaffe,
lut, brnnvin och vta en mot huvudet s man blev het och yr,
handklaveret drillade och gnllde, dansen svepte s golvet rungade och
skratt och skrik ekade.

Lamporna brunno ut s smningom, ett ljus brann till sist ensamt och
sorgset fladdrande p pannmurens kant fr att lysa de arbetande, och
skenet frn elden flackade rtt och oroligt ver vggar och tak, glnste
i de sm svarta, fyrkantiga fnsterna och speglade i kaffepannans bukiga
koppar. Lakvattnet var brunt och starkt och skljkaren brjade lagas i
ordning medan det lediga kavaljerslaget klmde i med en hejig
sjmansvisa. Annas fyra sm lockar hade raknat i fukten och hngde raka
utefter panna och kinder, men Anders var redan s bedrad han kunde bli
och satt i ett hrn p en upp- och nedvnd balja med munspelet i ena
handen och Annas hand i den andra, hennes huvud lg mot hans axel och
det randiga frkldet var brett under dem till skydd mot vtan.

Nr dagen kom silande, gr och kall, var ilakningen klar och en sista
kaffepanna sattes p elden medan de kokheta klderna lades i skljkaren.
En sista vals speltes upp, den sista kaffekasken dracks, den sista visan
sjngs och skrattande drog hela den unga skaran hemt i gryningsdunklet
till ett par timmars smn innan arbetet brjade p nytt. Anna och jag
plockade blixtsnabbt ihop koppar och glas, bommade igen brygghusdrrarna
och knegade in i vr kammare, trtta och smniga, kldde inte av oss ens
-- vad lnade det, nr vi skulle upp om tv timmar -- och sovo innan
huvudet ntt kudden.




OM MORDET P GREKISKA KUNGEN, LOTTERI OCH KATALOGER.


Man gick drnere i den fullstndigaste ovetenhet om allting, man visste
rakt ingenting om vad som hnde ute i stora vrlden. Tidningar kptes
nstan aldrig och kptes det ngon var det vanligen endast
Veckojournalen, och i den fr man just inte veta ngra s alldeles
frska eller sensationella nyheter. Endast allt gick sin trygga och
jmna lunk s var det bra, vad betydde det, om himlen ramlade ned i
socknen bredvid, bara den inte ramlade ver oss.

Jag minns en dag vi hllo p att baka, jag stod just lutad ver
ugnsrakan fr att skyffla ut glden, nr Hilda slog ihop hnderna av
frvning och ropade med ivrig och upphetsad rst:

-- Nej men jmmerligen, nu  di vl nd riktigt stolliga i utlandet. Nu
har di skjutit kungen i Grekland!

Jag slppte rakan i hpenheten och snodde mig tvrtom med frfran mlad
i mitt anlete. Anna stllde med en vldig duns ifrn sig diskbaljan, som
hon just skulle tmma och bda stirrade vi frvntansfullt p Hilda, som
lg framstupa ver kksbordet och lste i en utbredd tidning.

-- Di skt'en i huvet  han dog mesamma  mrdaren har di taji. Han
fr'et vl trevligt, uslingen. De skulle allt tjyven va kung nu fr
tiden.

-- Men att de ha skjutit honom igen, sade jag med ett dunkelt minne
svvande fr mig, att en kung skts dr fr ngot r sedan. Nr var det?

-- Den sjunde dennes str de bara, eller om de ska va den sjuttonde. D
bortrevet ett stycke just dr.

-- Vad r det fr en som ska bli koning nu d, frgar Anna med djupt
intresse.

-- Kronprins Konstantin ska tilltrda regeringen str de.

-- Ska di ha tv kungar i rad som heter Konstantin d? kan jag inte
hlla inne med, ehuru en s ingende knnedom om grekiska kungens namn
ingalunda r p sin plats fr en lagrdspiga.

-- Han som di tog d p hette Georg.

--  hunnan! utbrister Anna allvarligt. Hette han Georg. Att di har s
kristna namn i Grekland. Tnk, hette han Georg.

Men jag brjar grubbla och sker och sker i minnet. Har inte jag
skrivit anekdoter i tidningen om en kung som blev skjuten i Grekland och
hette Georg. Och hette inte hans son Konstantin och blev inte han kung
sedan. Och inte har vl han hunnit d och en ung Georg kommit p tronen
igen och denne samme Georg nu skjutits. Det gr runt i huvudet p mig
och jag grips av medmkan med mig sjlv och min okunnighet.

-- Str det Georg? frsker jag en sista gng.

-- Ja de gr de. Georg str de alldeles tydligt.

Nu kommo drngarna in till kaffet och nyheten berttas ocks fr dem. De
ta saken lugnt och filosofera endast i allmnhet ver kungars ndlighet,
svl som andra ddligas. Bonn, som ocks kommit in, hller ett
vltaligt fredrag om bomber och gevr och mrdare i gemen och det hela
resulterar i ngra hemska historier om mordattentat mot presidenterna i
Amerika. Men jag gr alltjmt och grubblar och tycker, att det r
frfrligt besynnerligt. nda tills jag i smyg tar fatt p tidningen och
noga undersker om intet datum kan ptrffas. D hittar jag lngt upp i
en hrna det jag vntat -- nyheten r ett r gammal. Varligt meddelar
jag upptckten och den tas lika lugnt som mordet nyss, litet skratt
bara, s vergr man till presidenterna igen och grekiska kungen
framlever alltjmt sitt liv, ytterligt nonchalerad av Taninges invnare.

Detta har jag berttat bara som ett litet bevis p den nstan otroliga
slhet, som utvecklades s fort det gllde ngra hndelser utom socknen
eller till och med den nrmaste trakten. Bondetget visste de inte
mycket om drnere, dess verkningar ansgs inte p ngot stt mrkvrdiga
och av valfeber och agitation mrktes icke ett spr. Tidningar voro till
fr att man skulle f billigt och bra papper, det var egentligen det
enda existensberttigande de hade -- jo frsts, fljetong och
berttelser och sdant hade ju alltid sitt intresse. Men papperet sattes
hgst och ett paket inslaget i en tidning ansgs bra mycket finare och
trevligare n om man svepte in det i vanligt omslagspapper. Den enda
gng jag minns, att det verkligen frgades efter och kptes tidningar
var, nr det varit dragning i ngot strre svenskt lotteri, d ska jag
sga det var vntan och lngtan efter dem. Allesammans spelade de p
lotteri, bde drngar och husbondfolk och till och med Anna, s hade hon
en kvarts lott, som hon vntade sig ngot storslaget av. Hela trakten
var gripen av lotterifeber frresten och det frlorades mycket pengar
dr. Somliga spelade i svenska lotteri, somliga i danska och tyska,
ibland vunno de kanske en tjugu, trettio kronor eller just s mycket att
de blevo uppiggade att fortstta. Och stndigt cirkulerade de
frunderligaste historier om folk i grannsocknar, som vunnit 5--10000
kronor i ett enda tag. Anna hade ftt fem kronor p sin danska kvarts
lott en gng och den femman talade hon bestndigt om, nr jag frskte
avrda henne frn vidare extravaganser p lotterispelets motgngsfyllda
bana.

-- Neej du, ja slutar inte.  Anders han sger ocks de, att ja grna
kan hlla i. Feck ja inte fem kronor en gng skickandes utan att ja
visste ett smul om. Va fasan, om de ocks kostar lite  ha lotten kvar,
s  de i alla fall s frbaskade livat.  frra gngen du, s hadde ja
nra p vunnit hunnra kronor, de va bara en nia som skillde. Joo du!
Nsta gng kanske ja fr rtt nummer te tietusen du, va sger du d d?
Du, va sger du d d? D gr du nog och kper dig en du me!

En annan vurm, som dock mera uteslutande angripit den manliga ungdomen,
var kataloger. De skickade efter kataloger frn gud och hela vrlden,
alla firmor, som annonserar om kataloger gratis och franko fingo
bestllningar, tminstone frn drngarna p Taninge och deras
favoritnje var, att studera dessa vanligen mycket innehllsrika hften.
I synnerhet voro hln och Holms hgt lskade, och allt som oftast
rekvirerades ocks de mest besynnerliga saker ur dessa kataloger:
patenterade hngslen med s mnga tampar och spnnen, att de lyckliga
garna visste varken ut eller in, nr de skulle ta dem p, hundrabladiga
knivar som kunde anvndas till de mest otroliga saker. Det fanns
ostronppnare p dem -- aldrig fr jag tror att ngon av innehavarna av
dessa hrliga knivar ngonsin i sitt liv sett ett ostron eller fr se
ett heller -- champagnekorksupptagare, konservldsbrytare,
cigarrettndare, nagelfilar, skrivpennor, patronkratsare -- o, det var
ingen nda p vad det fanns allt p dessa underbara knivar, som det tog
en halvtimme att bara flla upp allting p. Det kan frresten ingen
beskriva allt annat mrkvrdigt, som bestlldes ur dessa kataloger: det
var blckhorn att bra i fickan och portmonner som ingen utom garen
kunde ppna och emellant inte ens han, ty han glmde ibland bort
mekaniken, som var fruktansvrt invecklad -- det var nycklar som gick
till alla ls, men vid fretagna prov visade sig ha en ljlig motvilja
att ppna ett enda, det var cigarretter, som exploderade rtt som man
rkte dem i allskns lugn och ro och hll p att skrmma slag p de
ofrberedda, det var garanterade amerikanska fickur till 4.50 med
vckarsignal och sjlvlysande urtavla och speldosa och vackra
fotografier av mer eller mindre skna kvinnor; vad garantin betrffar,
s fanns det intet nrmare bestmt om den i katalogen -- det var
reservoirpennor, som alltid strejkade och endast avlevererade blck i s
mtto, att de jmmerligen blckade ned skrivarens hnder tills de mest
voro att frlikna vid en niggers, det var alla mjliga mystiska bcker
fr lskande och nygifta och lnge gifta och ogifta, fr alla mjliga
ktenskapliga och inte ktenskapliga stadier, det var svngremmar av ny
och oerhrt framstende konstruktion, det var -- nej, det tar aldrig
slut om jag s sutte och rknade upp sidor framt. Men jag mste i alla
fall uppehlla mig ett gonblick vid munspelen. Vra drngar skrevo
efter munspel s gud sig frbarme vilka frmgenheter de lade ned i dem.
De hade munspel med klockor p, med trumpeter, med trummor, de hade
munspel s sm att de frsvunno i handen och knappt syntes mellan
lpparna och munspel s stora och lnga och breda att de voro en halv
meter p lngden, munspel i moll och munspel i dur: Svenskens
lskling, Hjrtats ros, Hemlandstoner, Valsesmek, Harpotoner
och vad de nu hette allt. Ngot som ocks mycket intresserade var
cittror, ackordcittror, vilka klingade i ljuvliga ackord nr man tryckte
p en filtkldd trribba, som lg tvrs ver strngraden. Det fanns
mnga trribbor att klmma p, ju finare cittran var dess flera ribbor
var det, och det blev en storslagen och klangfull musik, nr en
stlkldd tumme rasslade fram ver klaviaturen och en konstfrfaren hand
tryckte p ribborna. Det var i synnerhet en cittra, som vckte Annas
livligaste beundran och tr dr den stod uppritad i en katalog,
frgylld och utsirad och brande namnet Himlatoner. _Om_ hon nnsin
vann s mycket som den kostade, 32 kronor, p sitt lotteri s skulle hon
d sannerligen infr Gud gonblickligen inkpa den cittran:

-- Fr ja sjer de du, en cittra de nntingen som inte alla har  den
lter s frbaskade vl te snger -- ja te viser me fr den delen. 
_om_ ja vinner du -- ja sjer de du, att _om_ ja vinner femti en gng s
ska ja kpa Himlatoner  den hr fickspegeln te Anders. Fr den 
vlan stili?

Fickspegel n:o 0182364, stod det i katalogen, av rd saffian
innehllande spegel, kam, mustaschvax, nagelpetare, nagelfil och
nagelpomada.




HUR ANNA BLEV RSTRTTSKVINNA OCH LITET ANNAT PRAT.


Nr man frsker att i minnet leta sig tillbaka till en tid som varit
fylld av tusen nya intryck, av tusen nya saker och mnga nya mnniskor,
s r det ibland alldeles omjligt att hlla samman allt. Man minns en
sak, tv, tre med ondlig tydlighet, andra sjunka undan och lta inte
fnga sig. Man kan inte minnas dem en och en, utan frst i en lng
kedja, som drar allt och alla med sig. Och brjar man vl veva upp den
kedjan komma alla minnen farande, strtande, och man hinner inte ens
reda upp dem frrn de dragit frbi. Det r s med mig s fort jag lter
tankarna g tillbaka till min mnad p Taninge -- den var lng, men gick
nd s frvnansvrt fort. Varje dag var s till sista minuten fylld av
arbete och mda och varje natt frsvann som en minut i djup och tung
smn. Varje dag frrann lugn och lng under samma stndiga tramp, samma
enahanda sysslor, som lnkades den ena i den andra utan en sekunds
andrum. Och varje kvll frde med sig en frnimmelse av vila och ro och
en ondligt starkt knsla av tillfredsstllelse ver en dag anvnd just
som den skulle anvndas. Ingenting p jorden sknker en sdan gldje som
kroppsarbete, ingenting har en sdan frmga att lugna, stilla och
liksom rena allt inom en. Man fr ingen plats ver fr tankar, som oroa
och plga -- man knogar tills dagen r slut, d sjunker man ned p en
stol likt ett tg som stannar, och man orkar endast tnka s lngt som:
nu r jag allt bra trtt, gudskelov att det r kvll. Och s stupar man
gonblickligen i sng och sover innan man hunnit dra tcket till rtta.
Jag minns de frsta kvllarnas kvljande trtthetsknsla, och jag kommer
nnu ihg den avundsjuka beundran jag gnade Anna, som s fort hon
visste sig ledig bara slog sig ned p en stol och sov.

-- r du trtt? kunde jag frga, men fick till svar endast en frvnad
blick som lika tydligt som ord sade:

--  du dum, du. Visst  ja trtt, nr kvlln kommer.

Men nr hon p morgonen vaknade, gick hon stndigt med lika lugn,
belten iver till arbetet, som hon utfrde snabbt och vl och med samma
glada villighet s lng dagen var. Vad jag beundrade henne och vad jag
beundrar henne nnu! Och vad jag avundas henne den mttfulla styrka och
kraft varmed hon gjorde allt. Hon berttade fr mig ibland hurudant de
hade det om vintern, och jag tyckte jag kunde se henne framfr mig, hur
hon stvlade genom sn och vta, ut och in, fram och tillbaka med sin
snlltgsfart och sina rda kinder som alltid voro lika skinande rda
och runda. Och jag tnkte fr mig sjlv, nr jag verhuvudtaget hade
hunnit s lngt att jag orkade tnka, och det var minsann inte de frsta
fjorton dagarna: jag skulle nska att alla sm hemmaflickor uppe i
Stockholm finge vara med om detta, finge se och begrunda vad allt de
kunde ha att lra av denna bondpiga, nr det gller arbete och
frnjsamhet, att de en enda dag bleve satta att gra alla hennes
hundrade sysslor, som i sig sjlva ro s enkla och litet invecklade --
jag skulle nska, att de bara en enda dag finge knna vad verkligt tungt
och strvsamt arbete vill sga, och att de skulle frst, vad detta
arbete betyder, hur viktigt och ndvndigt det r och hur stort i all
sin ringhet. Men det kan ingen frst, som ej prvat p, tror jag.
Varfr skulle annars just denna del av kvinnoarbete vara s litet
vrderad och s lgt betald?

Tidens frgor hade ingen som helst betydelse fr Anna -- hon visste inte
mer vad som skedde ute i vrlden n om hon levde p en obebodd  i norra
Ishavet, och vad kvinnosaken betrffar, s visste hon inte om att ett
sdant ord existerade en gng. Aldrig i livet hade hon funderat ver
rstrtt eller likstllighet med mannen, det lg ngot s komplett
omjligt i blotta tanken hrp, att jag hade mycket och stort besvr
innan hon ens begrep, att det fanns kvinnor som kmpade fr ngot s
galet.

-- Ja tycker de ja! De skulle allt bli nge de om du eller ja gav oss te
riksdasmn. En kunne lika grna villa bli kung mesamma. Tsss, ja har
vlan allri hrt sn lort frr, du ljuger bestmt i mig alltihop.

Men jag frskrade, att det var sanning och utlade drp i enkla ordalag
hur ortt det r att manfolk ska ha allting s mycket bttre. Tnk bara
p drngarna, utslungade jag i hastigheten utan att egentligen ha en
tanke p om det verkligen var ngot att anmrka p deras
fretrdesrttigheter. Men det tog skruv. Annas glada uppsyn
frdunklades av ett lika intensivt som ovanligt tankearbete och till
slut utbrast hon med gravlik rst:

-- Ja, tvi hunnan du! Du har allt rtt du -- tnk bara p pjka hur
frbaskade bra di har'et. Di fr sova midda varenda dag, nr en annan
mste diska  fkta  st i.  varannan snda  di lediga alldeles, 
arbetar di, s  de bara me  se te hstarna, s d sover di mest hele
dan. Inte har vi just n ledit d inte. Javisst du -- fy fasan du, s
ortt de  nr en tnker efter!

Varp Anna blev rstrttskvinna och aldrig slutade att s fort hon fick
se mig dra fram nya bevis p hur mycket bttre pjka hade det n vi. Jag
undrar om den branden flammar n i hennes sjl -- kanske skulle jag
aldrig ha tnt den, men det var s svrt att lta bli. ven Hilda anslt
sig fr vrigt till rstrttskravet, men bonn ogillade det i allra
hgsta grad. Och drngarna ocks naturligtvis. Ogilla r inte rtta
ordet precis, ty de frstodo inte, att det verkligen kunde vara p
allvar en frnuftig mnniska nskade likstllighet mellan mn och
kvinnor, men de skrattade ut idn och skmtade gruvligt med oss som
kunde tro p snt.

Nej man visste ingenting om yttervrlden, man nstan glmde att den
existerade. Jag minns hur jag ibland gick och tnkte: tjugu mil hrifrn
ligger Stockholm, en stor stad med mnga gator. Nr solen gr ned hr
och allting blir mrkt, tndas dr tusende lyktor och mnniskor g p
teatrar och baler. Nr vi ta kvllsmat ta de middag och nr vi ta
middag ha de nyss stigit upp. -- Vad det blev mrkvrdigt allting p
avstnd, s underligt och frmmande som om det aldrig existerat. Ibland
trodde jag inte att det fanns. Trodde att jag drmt alltsammans och att
mitt liv allt framgent skulle g som en pendel mellan morgonmjlkning,
middag och kvllsmjlkning, d och d med arbetets vlsignelse i form av
lrdagsdanser och sndagsvila. Anna hade hela sitt unga liv aldrig varit
med om annat, aldrig vetat om ngot annat och hon sg framt mot en
existens som ej i sig inneslt annat n arbete, samma enahanda, tunga,
vlsignade arbete, som ger fdan ur hand i mun. Mjligen tnkte hon vl
bli gift, f eget hem med sin Anders en gng -- hon talade om det med en
litet frlgen och glad rodnad. Men vad blir det till annat n nnu
mera, nnu tyngre arbete med ansvar och oro fr var dag som kommer. Barn
blir det alltid vernog av och de ro alltid vlkomna hur fattigt ett
bondhem n r -- men Gud skall veta, att om de ge gldje s ge de ocks
arbete och bekymmer.

-- Kan Anders f sig en egen grd ngon gng? frgade jag Anna en kvll
nr vi resonerade allvar.

-- Nej, egen grd kan han la allri skaffa sej, men en bra statplats kan
han f. Och statfolk ha 'et bra m tro. Arbete  de frsts, men en
slipper teminstingen oro fr brdfdan.

-- Vill du gifta dej snart?

-- nej, d ingen brdska. En har de bst s lnge en tjnar  ja lgger
ju av lite omsnder. Bttre n ja har'et hr kan ja allri f't, me
snllare husbonnfolk,  tnk du, att vi har egen kammare! D inte p
alla stllen di har de inte, utan di fr allt ligga i kket fr de
mesta. Arbete  de mycket hr, de mste en ju medge. Men ja sger de du,
ja sger de, att nr di  s snlla mot en som di  hr, s va tjyven
gr de om en fr arbeta lite. De gr en vl grna.  tnk va Hilda sjlv
str i! Hon  minsann inte den, som lter pigera sina gra de mesta 
tar sjlv de lttesta. D inte mnga hr p trakten inte som arbetar som
hon inte.

Anna slutar sitt lovtal med en bekrftande nick och jag hller med av
fullaste hjrta. Hilda _r_ mrkvrdig! Frn morgon till kvll i fullt
flng, alltid glad, alltid vnlig, alltid en god och prktig kamrat i
arbetet. Aldrig hrde jag under hela den mnad jag var dr ett ovnligt
ord eller en otlig tillrttavisning.

-- Nr jag ser att folk gr sitt bsta, kan jag inte begra mer, sade
hon en gng p tal om arbete. Hr r mycket att gra och tungt gra, och
man ska' inte begra orimligheter.

Fr vrigt var hon ordentlig och noggrann s lngt hennes begrepp
strckte sig -- i en bondgrd kan det ju inte g till som i ett
herrskapskk, och var Hilda i nrheten s aktade sig Anna mycket noga
att slarva alltfr mycket med renligheten. Hilda hade dessutom ett stort
och strlande sinne fr humor och vi hade stunder ibland ute i kket d
skrattet skallade utan hejd, s lnge och stormande att bonn ibland
mste pallra sig ned frn drngkammaren och smndrucken plira i drren
fr att frga vad som i all vrlden stod p. Vad ett skratt kan ltta
och lysa upp! Vad det hjlpte mig ver mnga svra stunder drnere och
vad bnder, nr de ro bland sig sjlva, egentligen ro fr ett muntert
och glatt slkte, med uppfattning av ljligheter och situationer! Utt
ro de allvarsamma, litet trumpna och mot herrskap iakttaga de en
frnm tillbakadragenhet som ofta alldeles oriktigt tas fr trghet och
slhet. Ju mer man r tillsammans med bnder, ju nrmare man kommer dem
inp livet, desto mer lr man sig frst och uppskatta dem, desto mer
grips man av beundran fr deras sega, lugna arbete, det samma r ut och
r in, ofta trstlst, vanligen just s givande att debet och kredit g
ntt och jmnt ihop. Starka och stadiga leva de fram sitt liv, mnnen
vderbitna och skra av allt arbete utomhus, kvinnorna i frtid
utslitna, bleka och tunna vid 30 r av barnsngar och slp frn morgon
till kvll. Men de ro njda: dagarna g, den ena fre och den andra
efter, bara maten rcker och man fr ha hlsan s r allting bra.




OM EROTIK OCH KYSKHET.


-- Fy fasan du -- tro aldrig p karar! var Annas stndiga och ideligen
upprepade varning till mig. Ja sjer de du, att ja  s rdd fr karar
s d knappt ja trs dansa me dom p logen en gng. Di lurar flickorna
s d synn  skam  mamma hon har allti sagt att dom  de farliaste som
finns.

-- D trs du vl aldrig gifta dig heller? frgar jag, ty detta r innan
Anders dykt upp vid horisonten.

-- Jo gifta! men innan en kommer s lngt du, s  de mycke! Innan en
fr dom dit du! Gifta sig det trs en vl, men var du sker p, att kan
dom komma unnan prsten s gr dom.

Anna ser otroligt viktig ut och hennes runda gon stirra rtt ut i
begrundan. Anders r nnu en chimr och hennes sjl har nnu inte
berrts av krlekens frunderlighet. Varfr hon med den utomstendes
obarmhrtighet vlbehagligt drjer vid faran av umgngelse med manfolk
och oklokheten av att intressera sig fr dem, och aldrig kan hon i nog
starka ord framhlla sin rdsla och avsky fr dem.

-- Du r dum, predikar jag med den frlovades skerhet. Karar  inte ett
smul farliga. Egentligen  de bara dumma.

-- Dumma! Dom! Nej du, men jntera  dumma, d va dom !  de undlit om
ja  rdd, nr ja har s mnga bekanta flickor som de gtt galet fr.
Har ja inte en syster kanske som kom hem i vrasse --  nu sitter hon
dr me en unge  pojken som  far te'n ger tjyven i b henne  barnet.
Han har inga pengar  hjlpa dom me  nu fr mamma ha dom bda tv. D
inte rolit inte  komma hem p de viset. Frr ginge ja i na n ja
tordes g hem om de blidde s fr mej. Ja sjer de du -- va tror du dom
skulle sja hemma om du kom hem  talte om, att du skulle f en okta.
Ja bara sjer de, va tror du din mamma skulle sja?

-- Det vet jag verkligen inte.

-- N, du vet inte de,  de vet inte ja heller. Men fy tjyven, de sjer
ja. Frr ginge ja i na tv gnger om. Mtro, di gr hr   s styva
med sina fstmn, jntera s lnge de varar, fr gldjen  inte s lng.
Sen gr dom dr.  pojka har inte s dom kan gefta sej  knappt s di
kan hjlpa te  betala fr ungen. Tror du d s livat d? Nej, ja sjer
de du -- fy fasan fr karar! Malkus ville ja skulle g me'n ut  g i
lrdasse, men ja akta mej ja.  tro inte p Bernhard du!

-- Bernhard! Joo d, _han_  trogen ska du se!

-- Jo ja tycker de. Feck du inte ett vy frn Agnes eller va hon heter i
gr, som sa att hon sitt'en p gatan me en annan flicka  att han vnde
sej bort nr han feck si'na.  de  va trogen de?

Jag blev blodrd i ansiktet av terhllet skratt och vlsignar inom mig
min systers blixtrande id att pr vykort underrtta mig om min
obefintlige Bernhards otrohet -- s tittar jag upp och svarar med
allvarsam, litet orolig rst:

-- sch, det var nog bara hans syster som kommit till stan. Han skulle
vl visa henne omkring.

-- Syster, jo de trodde du allt. Nej du, han  nog minsann inte bttre
n andra inte.  om han ocks skriver i brevena din i dden eller va
de va du visa mej, s betyder de nog inte lngre n te nsta vicka. Var
lugn fr de du! -- N, nog ska en knna en pojk frbaskade vl om en ska
va bekant me'n nge nrmare, d d skert.

Dessa frstndiga och vl eftertnkta principer framlgges p onsdagen
och kompletteras och utlgges under de fljande dagarna. Nr
lrdagskvllen randas har Anna s ont i ftterna, att hon ett gonblick
nstan funderar p att stanna hemma och krypa till kojs i stllet, men
hon kan inte motst frestelsen, utan drar med mda och mnga hdiska ord
p sig helgdagskngorna, iskrudar sig dansstassen och linkar ner till
vr loge, som denna gng uppltits. Trtt men strlande str hon dr
lutad mot vggen, pratar och fnissar med flickskocken och avvaktar att
frsta dansen ska klmmas i av spelman. Under hela vntetiden fara
hennes gon ver till pojkraden och de f en spelande frvntansfull
glans -- egentligen tror jag att Anna djupast in i sjlen har en
obegriplig svaghet fr manfolk och hon ser hissnande frtjust ut s fort
ngon av drngarna hemma trakterar henne med en liten vlment klapp p
de mest avrundade delarna av hennes runda lekamen. Frtjust och p samma
gng ondligt frskrckt.

Nr ntligen de frsta tonerna komma drillande blir det rrelse i de
skarpt avskiljda flockarna. Manfolkssidan stegar beslutsamt ver till
kvinnfolken och valsen gr sjungande ver logens glatta golv. En lng
grov drng kliver fram till Anna, lter hgtidligen presentera sig av en
bredvidstende flicka och nickar till uppbjudning. Men Anna gr
svrigheter, jag hr hennes litet suddiga rst tala ngot om att hon har
s frbaskade ont i fttera, ett livligt samtal om fotsvett brjar
drefter mellan de tv, men ledsamt nog jag fr inte hra mer frrn jag
redan r mitt upp i dansen. Men nr nsta polkett stms upp ser jag Anna
skinande av beltenhet svnga omkring i den lnge drngens famn i total
glmska av bde trtthet och vrk. Sen sg jag henne inte mer, men det
var s mrkt, att man knappt kunde sknja handen framfr sig i de
svartaste krokarna, mycket mindre d knna igen ngon i den virvlande
farten. Bortt ett-tiden var dansen i alla fall slut och p mycket
trtta ftter vandrade jag hemt, nstan i smn nr jag fumlade mig in i
frstun och tog efter nyckeln i kammardrren. Jag skte och skte, den
fanns inte, jag knackade p drren, men fick intet svar, hrde endast
ett sakta skratt inifrn och en viskande mansrst. Ett gonblick blev
jag klarvaken av hpnad, stod en stund i stilla grubbel ver
mnniskohjrtats frunderligheter, sen kom smnen tung och oemotstndlig
igen och med en snyftning av trtthet och leda vandrade jag sakta vgen
tillbaka mot logen, steg in i ladan, krp ned varmt och mjukt i halmen
och sov tills Anna litet frlgen och med en frsynt ruskning vckte mig
till mjlkningen.

Vi pratade inte mycket den dagen, men nr kvllen kom och dansen nrmade
sig igen sger Anna med en stark rodnad:

-- Jo-e, nu-e -- om du ville ligga p skullen i natt me. Jag ska g dit
me fll'n s du inte behver frysa.

Men d kan jag inte hlla mig tyst lngre, min frundran str inte
lngre att hejda och med ivrig rst utbrister jag:

-- Men Anna har du blivit tokig precis! Karar, som  s farliga.

-- Hm, smler hon, karar ja! Men inte Anders.

-- Du hade ju inte trffat honom frrn i gr?

-- n se'n d!  han inte grann du,  s frbaskade ltt han dansar sen.
Tyck du inte? Jesses de va ju s en knappt rrde ve golvet.  tnk du,
han har gtt  sitt p mig nda sen i julas du, men inte vgat
presantera sig. Sg du s grann han va?

-- Nej det sg jag inte och inte bryr jag mig om det heller. Men om han
var aldrig s grann, s skulle du vl inte ltit honom g med in p
kammaren s dr med detsamma.

-- G me! Skulle de gra nge de d? Ja sjer de, skulle de gra nge de
d? Om han gick me mej in hit? De va vl min sak de!  vi mdde vl
bttre bda tv, trtta som vi va etter dansen om vi la oss i soffa
istllet fr te fara omkring p vgara i mrkre.  ljuse stog p borde 
brann s va de anbelangar! En pratar bttre nr en ligger jmte den en
ska tala me  d vl inget ont i de? Ja sjer de -- d vl inget ont i
det, om han ligger jmte mej? En kan la ha kyska tankar fr de!

Anna r s upprrd ver min kritik, att hon glder i ansiktet och hon
pratar med en iver s saliven fldar ver och samlar sig i en droppe
under hakan. Och jag knner mig s skamsen och generad ver mina
misstankar och mitt ogillande att jag aldrig sger ett ord vidare, utan
under tystnad fullbordar aftontoaletten. Innan vi g knogar Anna ned i
logen med frskinnsfllen och dansar sedan vgen framt med gon som
blnka av frvntan och gldje ty Anders och krleken ha lika snabbt som
ovntat trngt till djupet av hennes karlskrmda hjrta och fullstndigt
frtagit all oro och ngslan och frutbestmda sikter.

-- Men vad ska du ta dig till sen d? frgar jag stilla, dr jag vandrar
vid hennes sida, pltsligt gripen av en knsla av mkan och ngot som
liknar ansvar. Vad ska du ta dig till om det blir fortsttning p det
hr?

-- Ta mej te? fortsttning? Om jag blir me barn menar du?

-- Ja -- om du blir med barn. Ska du g i n d?

--  inte! D vl inte vrre fr mej n fr andra.  Anders  ja ska vl
gifta oss va de lider.

nej, det r vl inte vrre fr henne n fr andra och hon reder sig
nog. Men jag gr och frundrar mig ver hur snabbt en mnniskas
skdning kan omskapas, hur raskt hon kan byta om hg och sinne och kan
ej lta bli att helt frstulet le t Annas lugna stt att se saken,
sedan den nu blivit ett oomkullrunkeligt faktum: En kan la ha kyska
tankar fr de?

Mera frtjusande rbarhet och oskuld kan vl inte ens den strngaste
sedlighetspredikant begra!




HUR JAG BLEV FRI FRAN TJNSTEN.


Det var ingen ltt sak att bli ledig frn tjnsten efter en mnad --
bondpigor tas inte p mnad minsann som man gr i stderna, p landet r
det minsta ett halvr och det vanligaste ett r -- men jag hade inte
lngre permission frn min tidning och knde fr vrigt inte heller
ngon vidare brinnande tr att stanna lngre. Men fr ett s
remarkabelt brott mot anstndighet och hvdvunna seder fordrades ett
verkligt gott och giltigt skl att framlgga, och det sklet brjade jag
att fundera p i god tid. Ty naturligtvis kunde jag ju omjligt lmna
tjnsten, innan en annan piga skaffats i mitt stlle och pigor vxa inte
p trn i vra dagar varfr det behvs bde tid och arbete innan de
kunna antrffas och uppgrelse hinner ske. Jag grubblade bde hit och
dit fr att finna ngon antaglig frevndning. En liten hjlp hade jag i
den handskada jag dragit mig, och som gjorde det omjligt fr mig att
mjlka, men som Hilda utan knot bt sysslor med mig, s var det inte
ngot tillrckligt skl att skylla p. Mer vgande och behjrtansvrt
mste det vara!

Efter mycket funderande beslt jag att lta en aldrig existerad moster
dyka upp i mina berttelser hemifrn och placerade henne som min
stackars mjlkande och grismatande moders frnmsta och oumbrliga hjlp
hemma. Ngra dagar efter det jag annonserat hennes existens frkylde hon
sig och blev litet krasslig; ytterligare ngra dagar frflto och hon
blev allvarligt sjuk. Jag brjade klaga hgt om hur svrt mamma hade
det och kastade varligt fram, att jag kanske rent av blev tvungen att
resa hem fr att hjlpa henne. Dagen drp var moster s verkligt dlig
-- underrttelserna kommo pr vykort snda av en invigd syster -- att jag
bad Hilda hra sig fr om ngon ny piga mjligen kunde uppbringas ifall
det blev ndvndigt att jag reste. Av en hndelse lyckades hon verkligen
efter ganska kort tid f tag p en flicka, som inte var alldeles ohgad
fr att komma, _om_ jag mste ge mig i vg och under sdana
omstndigheter avled naturligtvis min dyrkade moster knall och fall. Jag
ansg, att ddsbudet lmpligast borde bringas mig pr telefon -- det
fanns nmligen underbart nog en sdan p grden, ehuru ytterligt sllan
anvnd. Och en middag, mitt under brinnande arbetstid ringde min syster,
som jag instruerat i brev. Telefonen satt i kammaren, hgtidsrummet,
och just den dagen ville olyckan, att bonn hade ngra grannar p besk
och hade placerat sig och dem drinne, kaffekaskarnas mngfald hade
trts under frmiddagens lopp, s stmningen var ganska uppsluppen, nr
jag trdde in, kallad av bonns glttiga rst:

-- D telefon te'na. De va fstman hrde ja!

Under diverse skmtsamma anmrkningar frn sllskapet fattade jag luren
och ropade hall. Och sannerligen blev inte det samtal som nu fljde det
svraste prov p behrskningskonst jag ngonsin i mitt liv genomgtt.
Lngt bortifrn hrdes min systers muntra rst:

-- Goddag du. Har du gett grisarna ordentligt?

-- Goddag -- hur r det med moster?

-- Du kan inte tro en sn utskt premir jag var p i gr!

-- Nej vad sger du -- r hon?

-- Det r inte vrt du r s styv i korken nu, nr du kommer hem, fr nu
ha vi lrt oss maxixe allihop, s du r inte ensam om det.

-- I morse! Nr blir begravningen d?

-- Det var realisation p kompaniet i gr och vi kpte ett frtjusande
tyg till sommardrkt t dig, s du har ngot att ta p dig, nr du
kommer till civilisationen igen. Och s har du ett bjudningskort till
ett vernissage i morgon.

-- Hade hon sans i det sista sger du. Jo, jag kommer hem s fort jag
kan och alldeles skert till begravningen.

-- Vi ska mta med kamera vid stationen. Lipa en skvtt nu om du kan.
Tjnare.

-- Adj, adj. Hlsa stackars mamma!

Den stunden och det samtalet glmmer jag aldrig, jag knde hur hysterin
nrmade sig med snabba steg. tminstone tror jag, att det var hysteri,
fr jag knde en fullstndigt vanvettig bjelse att brista i gapskratt
och storgrt msom. Runt omkring sutto bonn och hans gster i ddstyst
avvaktan och mitt minspel mste noga avvgas efter underrttelsernas
gng. Men Gud ska veta, att det inte var ltt!

Emellertid uppbdades den flicka Hilda vidtalat och ett gunstigt de
ville, att hon kunde komma nstan genast, s att jag kunde f ge mig
ivg redan efter tre dagar. Men de tre dagarna voro visst lika lnga som
alla de andra tillsammans. Jag rknade minuterna och knde en barnslig
frtjusning ver varje nytt klockslag, som frde mig en timme nrmare
slutet. Och nd kndes det s underligt tomt och konstigt, att jag fick
resa ifrn alltsammans -- som om jag p ngot stt begick en ortt eller
lmnade ngot, som skulle komma mig att frnimma en stor saknad. Det
blossade upp inom mig en stark mhet fr dem alla, fr det liv i arbete
och strvan de frde och som jag delat med dem och det var liksom om jag
vergav en rtt sak och gnade mig t en ortt och ffnglig.

Men nr jag den sista natten krp ner i soffan bredvid Anna, nr jag fr
sista gngen drog tcket och fllen under hakan, d rs jag till av en
stormande gldje, att allt nd var slut, verkligen och ntligen! Och
jag frskte hlla mig vaken s lnge som mjligt blott fr njutningen
att tnka p allt det jag nu gick emot av civilisation och hrlighet: en
riktig, bddad sng med lakan och rena, mjuka filtar -- bad och
tvttning s mycket jag orkade -- ingen vckarklocka -- inte bara flsk,
o nej, inget flsk alls p riktigt, riktigt lnge -- smr -- mjlk -- --
--

Vckarklockan ringde fr sista gngen, grisar och hns fodrades fr
sista gngen, ungarna fick kaffe p sngen fr sista gngen. Efter
frukosten packade jag och av mina klder och vriga lsre sknkte jag
Anna s mycket jag rimligtvis vgade -- en piga fr inte vara geners,
hon r rdd och snl om allt sitt, ger inte bort ngot i ondan. Anna
var ocks rrd, och nr jag till sist donerade till henne ett ohyggligt
syskrin med ett mnskenslandskap p locket, som hon lnge och innerligt
beundrat, s knde hennes tacksamhet inga grnser.

-- N du,  hunnan du! Fr ja verkligen de ocks.  sakerna som  i me?
De va tjyven du. Tnk s snll du '. Tack du, tack, tack! En sn kamrat
fr ja allri mer!

Knappt troligt, tnkte jag fr mig sjlv och gav mig upp p
vindskontoret, dr jag plockade in litet av varje i kldvg p Annas
hngare. Jag knuffade in en sak hr och var och tappade p golvet s
mycket jag tordes och frskte f det att se ut, som om jag av slarv
glmt det kvar.

S slog avskedets stund och jag gick omkring till alla, rckte fram
handen, tackade fr det som hadde vatt och neg till avsked. Hilda tog
lfte av mig att komma igen om tillflle yppade sig, och det lovade jag
hgtidligt att gra. Bonn tryckte i drngkammarens dunkel min hand med
ett smnigt mummel -- han lg naturligtvis och sov efter vanligheten.
Anna gmde jag till sist och vi fllde bda en tr vid skilsmssan. Och
Anna sade med grtmild rst:

-- D d fasan, att moster din skulle d! Vi hadde de s bra ihop du 
ja -- nu vet en inte va de kommer fr en efter dej.  tack ska du ha fr
allt ja har ftt!

-- , det var inte ngot. Om jag nu hndelsevis skulle ha glmt ngot,
nr jag packade, s fr du ta det och bry dig inte om att skicka det
efter mig.

-- Tack du.  hunnan, fr ja de. Tror du, att du har glmt nge d?




          P Wahlstrm & Widstrands frlag utkomma 1914


          EDIT AHRENLF

          MARGARETA VARDAGSLAG en lvdalshistoria

                                                        4.--

          NISBET BAIN

          POLENS SISTA KONUNG och hans samtida

                                                        5.--

          LOUIS BATIFFOL

          HERTIGINNAN DE CHEVREUSE ett skiftesrikt
          och av intriger uppfyllt liv

                                                        4.50

          LOTTEN DAHLGREN

          GRANNARNA P KUNGSNGSGATAN ett par
          kapitel ur en svensk tondiktares
          historia.

                                            Illustrerad 4.50

          JANE GERNANDT-CLAINE

          I SKUGGAN AV ETT SNILLE en berttelse
          frn Thomas Thorilds dagar

                                                        4.50

          FRANCIS GRIBBLE

          DROTTNING KRISTINAS HOV och hennes senare
          ventyr efter tronavsgelsen

                                                        4.75

          UR HENNING HAMILTONS

          brevsamling

                                                 2 vol. 9.--

          AXEL IDESTRM

          NILENS BARN

                                                        1.50

          E. A. KARLFELDT

          FRIDOLINS POESI. Praktuppl. i stort
          format med frf. portrtt.

                                      Inb. i pergament 15.--



          FRIDOLINS LUSTGRD

                                    Hft.  1.-- inb.  2.--



          FRIDOLINS VISOR

                                    Hft.  1.-- inb.  2.--

          ESTER BLENDA NORDSTRM

          EN PIGA BLAND PIGOR

                                                        2.25

          NILS PERSONNE

          SVENSKA TEATERN frn Gustaf III:s dd
          till Karl XIV Johans ankomst till
          Sverige (1792-1810)

                                       rikt illustrerad 5.--

          H. PREHN von DEWITZ

          MARIE ANTOINETTE. Drottning av Frankrike,
          en olycklig och lttsinnig kvinnas roman,
          med portrtt

                                                        3.75

          ERWIN ROSEN

          EN ODGAS VENTYR I AMERIKA

                                                        3.50

          ALGOT RUHE

          DE TV NATIONERNA roman

                                                        3.50




Noteringar:


Betoning r knnetecknat med _understreck_.

Originalets stavning och interpunktion har bibehllits. Ett ftal
uppenbarliga fel har rttats som fljande (innan/efter):

   [S. 31]:
   ... nnu, sir du, s du hinner nog me'  damtrka. ...
   ... nnu, sir du, s du hinner nog me'  dammtrka. ...

   [S. 70]:
   ... hr fre dej, hon hadde en me frihjul. A te ...
   ... hr fre dej, hon hadde en me frihjul.  te ...

   [S. 117]:
   ... -- A hunnan! utbrister Anna allvarligt. ...
   ... --  hunnan! utbrister Anna allvarligt. ...






End of Project Gutenberg's En piga bland pigor, by Ester Blenda Nordstrm



License: Share Alike