Produced by Jens Sadowski





                         ESTER BLENDA NORDSTRM
                             KTORNAS FOLK


                         ESTER BLENDA NORDSTRM




                             KTORNAS FOLK


                             ANDRA UPPLAGAN


                               STOCKHOLM
                         WAHLSTRM & WIDSTRAND


                    PAPPERSLEVERANTR LESSEBO BOLAG

                   ISAAC MARCUS' BOKTRYCKERI-AKTIEB.
                               STOCKHOLM
                                  1916


                                  TILL
                            HJALMAR LUNDBOHM
                        LAPPARNAS TILLIT OCH VN






Vrens vrsta och vildaste snstorm rasar ver de sltter. Det viner
och tjuter, det rasslar och piper, det gnyr och jmrar, det dnar som
skan, det rasar som laviner, det vrlar och kvider -- alla jordens
skrckljud ha samlats fr att ta sig sin stmma i vildmarkens
jttekonsert. Det piskar som tusen vassa nlar i ansiktet, vita moln
komma yrande och svepa sig om oss, dr vi vandra -- ngra sm mnniskor
och djur i vanmktig kamp mot en rasande fiende -- virvla, bita, trnga
sig in genom skinnklderna som vore det spindelvv man bure, ta andan
frn en, tvinga en att spnna varje muskel fr att orka ta ut det steg
man pbrjat, gripa en med kalla hrda hnder, girigt och obarmhrtigt
som om misskund ej funnes i vrlden. Det rinner vt smlt sn utefter
brst och rygg, den fryser till is s man gr med ett knastrande, kallt
pansar omkring sig, och inombords r det visst ocks is fast det knns
som drucke man flytande eld, nr den ddskalla luften rinner genom
strupen. Ddskallt r allt. Det r som om jorden dtt, som om gldjen
dtt, som om allt levande dtt, som om det i hela vida vrlden ej funnes
flera mnniskor n vi, ej flera djur n de renar och hundar, som
mdosamt stappla framt mot stormen. Det blygr nattljuset r dtt, vra
egna kroppar ro dda och kalla och rra sig som marionetter i vars
trdar en grym hand drar: ett steg framt med hger fot, ett steg med
vnster, ett steg med hger -- -- -- Och fr varje gng har man att dra
foten upp ur djup sn, som tynger och suger.

-- Hur lnge, tnker jag och sveper schalen bttre om huvudet med valna
hnder. Hur lnge! Ska vi g till domedags klockor ringa eller tills vi
stupa och d av trtthet?

Men ingen svarar, och hade jag ocks skrikit ut frgan med mina lungors
hela kraft, hade ljudet av min rst drunknat och blivit borta i stormens
vrl, ej hunnit ens halvvgs fram till ledaren av raiden framfr min. I
tta timmar ha vi gtt nu. Utan vila och utan rast, likt frtappade
sjlar som dmts att irra utan ro i de ddas vita land -- framt bara!
Med ett liktgs stillhet skrida vi, stegen mste rttas efter renarnas
tramp, och s trtta som de stackars djuren ro, dra de inte de tunga
pulkorna mer n steg fr steg. Och nd flmta deras sidor, mularna st
ppna, tungan hnger ute, och huvudet bjs s djupt mot marken som
tmmen tillter.

Varje ren r bunden vid pulkan framfr med en kort ldertm som knutits
kring halsen och en sdan rad p tta till tio pulkor kallas raid. Varje
raid har sin ledare, som str i ansvar fr, att allting gr rtt och
riktigt till: att alla pulkorna ro med och inga djur slitit sig lsa,
att alla dragremmar ro i ordentligt skick, att alla renar dra
samvetsgrant och inte lta kamraten fre i ledet slpa p mer n vad
honom tillkommer, att inga pulkor vlta vid ngon tvr vndning, att
allt verhuvudtaget fungerar som det ska. I vackert och klart vder r
det ltt nog, man vnder sig om emellant och kastar en blick utefter
raiden, mrker genast om ngot r i olag och stller allt till rtta.
Men nu -- i denna storm! Man frmr knappt urskilja renen bakom sig, fr
inte slppa pulkan framfr ur sikte -- det kan vara detsamma som dden,
ty spren sopas igen p ett gonblick, och den tomma gr vrld man
vandrar framt i har ingen barmhrtighet med vilsna mnniskor. Med jmna
mellanrum stannar pulkan framfr, men de gon man fljer den med ha
nstan slutat att se, s trtta och svidande ro de och ibland mrker
man inte ens att pulkan str stilla, frrn man stupar ver den. D har
frste raidledaren stannat och hela det lnga, lnga bandet av pulkor
och dragare stanna en minut fr att varje ledare ska kunna inspektera.
Renarna sjunka ned p snn eller st som de stannat, med utsprrade ben
och hngande huvud, och innan allt p nytt r redo till marsch mste de
trtta sparkas upp p benen. S gr det igen! Spklikt, flmtande,
ljudlst.

-- Hur lnge! tnker jag. Nu r det nio timmar vi krupit fram mot
stormen. Ska aldrig renarna stupa!

Ty det r efter renarnas krafter varje flyttnings lngd bestmmes.
Mnniskorna betyda ingenting -- det r brtt nr man gr mot sommar och
sol och grnt bete t dem, som ge en liv, fda och tillvaro, det r
brtt, nr solen skiner varm bortanfr fjllen och nr dr borta vinkar
all den hrlighet som de vrsvaga djuren behva. Det r brtt nr
fattigdomen kommer skrmmande nra och man vet, att bara man r bakom de
vita fjllkammarna dr vsterut s vntar vila och lugn och gott bete.
Hur skulle man vl d ha tid att tnka p sig sjlv, p om ens egen usla
kropp blir trtt och tung och kall -- framt bara!

Men det brjar lida mot slutet av renarnas krafter ocks. Tv ha redan
fallit i min raid, men tvingats upp igen. I raiden framfr fll nyss en,
och p de strckta halsarna och den hftiga flmtningen syns det, att
det snart r slut p styrkan hos dem allesammans. De g s lnge de
kunna hlla sig p benen, nr de inte orka mer strta de, sjunka ned
utan ett ljud. Frst p kn, men ryckas s med av pulkan framfr, falla
p sidan och slpa vidare som ett dtt ting, som den dragrem de ro
bundna vid, med sin egen pulkas hela tyngd efter. Det r som om de
skulle slitas mitt itu infr ens gon och man ser deras stora svarta
gon rulla i vnda. Den dubbla brdan blir fr tung fr renen framfr --
han faller, lika tyst och lika stilla. Frst p kn, s stramas tmmen
om halsen allt hrdare, nacken strckes tills den r bristfrdig och tum
fr tum tjs den smrta fina kroppen ut till onaturlig lngd och slpas
framt. Renarna framfr stanna eller falla, beroende p hur trtta de
ro, och ledaren kommer fr att se vad som str p. Med ett ryck dras
den tunga pulkan fram, och nr dragremmen p det viset blivit mindre
spnd tvingas det utmattade djuret p benen igen med sparkar och
vredgade rop. Sparkarna ta vl inte s hrt, ty skon r av mjuk pls och
den nakna foten inuti stoppad i tjockt h, men fr den som aldrig sett
det frr r det en syn, som r svr att uthrda. Men det mste vl s
vara, med bedjande ord och vnliga smekningar rr man inte ett renhjrta
och snart tnker man inte lngre p om det r grymt eller ortt, gr
sjlv detsamma utan att blinka -- nerverna slipas bort rtt fort, och
djurskyddshjrtat ocks, nr det gller livet. Och s fort alla dragare
st p sina ben igen, ofta sklvande och segnfrdiga, gr marschen som
frut.

gonen ro blinda och vrkande av sn och storm, ftterna ro som
blyklumpar, hnderna mma av kld fastn de ro stuckna i plsvantar
stoppade med h, ansiktet r som is, ej lngre knsligt fr vinden, och
nr jag tar mig ver kinden, dr det frnims som en ltt klda, blir den
vita vanten rd av blod. Utan att jag mrkt det har vl mitt ansikte
kommit emot ngot vasst freml -- kanske ett renhorn vid arbetet att f
upp ett strtat djur -- och jag har ett djupt sr alldeles under gat.
Jag nskar jag finge gra som renarna, sjunka ned p snn bara ett par
minuter och borra ansiktet mot brstet s jag kunde andas ett par djupa
varma andetag och inte stndigt denna vta isluft, som kommer lungorna
att knnas som ville de springa i stycken. Det vore nog dden, men
kanske en ljuv dd -- jag vet inte.

Nu stannar raiden framfr igen, jag hr ett svagt barnskrik mitt i
stormens gny, hr Gates milda, lugnande rst och ser Heikka, hennes man,
komma som en gr skugga ut ur ett snmoln.

-- D litt kvile no! sger han p sin lustiga lappnorska och smler
uppmuntrande mot mig. Inte lng stunn men lite. Je ser t herkarna dina,
stt dej  kvil. Du  nok trtt stakkel -- snt stygvejr har je aller
sitt frr. Nog fick du d vre med p lappflytt!

Han slukas upp av en tjutande vindil, och jag gr upp till Gate, som har
en lng och svr raid att leda med mnga halvtama djur i, som i brjan
hllo p att g frn vettet av frskrckelse och ursinne. Nu ligga de
som dda p snn med stela svarta gon, och inte ens de gnllande
hundarna som traska omkring i trstls rdvillhet kunna frm dem att
gra en rrelse av skrmsel.

Nr jag kommer upp till Gate ligger hon p kn framfr den frsta
pulkan, och i den rasande stormen och vinande snn har hon brstet bart
och ger di t en rdnst, hungrig liten krabat, som ter s det klunkar
i halsen och inte lter kld och sn bekomma sig det minsta, dr hon
ligger varmt instoppad bland lena fllar. Gate vnder p huvudet och ler
sitt blida leende mot mig, men hennes gon ro trtta och jag ser att
handen sklver som lyfter plsen t sidan ver brstet.

-- Ska vi g lnge till, Gate, frgar jag, eller r det slut snart?

-- Jag vet inte. Hr finns ingen mat fr herkarna, men kanske vi stanna
lite i en kta hr borta. Jag vet inte, frga manfolken.

Jag vnder nedt min raid igen fr att frga Heikka, men hinner aldrig
lngre n till frsta pulkan. Dr snubblar jag ver en sndriva och
faller -- -- -- Det r mjukt och sknt att vila i sn, nr man r mycket
trtt, smnen kommer varm och stilla, man knner inte stormen, inte de
vassa isiga snmolnen piska mot ansiktet; man drmmer om rda eldar och
varma solar, om strlande sommar och grnt grs, man minns inte lngre
att det vntar lnga, vita, stormiga sltter och en vandring utan slut
p stelfrusna, ddstrtta ftter, knner bara i dvala hur allt blir
lugnt och varmt och ljuvt -- hur -- -- --

Ett ryck i armen vcker mig till hlften och jag knner, nnu i drmmen,
hur ngot hrt glider genom mina fingrar -- s hr jag ett svagt
hundskall, tramp och flsande intill mig, och spritter upp i ngest.
Raiden gr igen, det var pulkan jag gripit om i fallet, som jag knde
glida ur min hand, och medan ngesten fr mitt liv hugger i hjrtat
springer jag upp och efter raiden, som frsvunnit i snyran. Den sista
renens klocka klingar som ur ett ondligt fjrran och p domnade ftter
gr jag ett frsk att springa. Det r timmar som g, tycker jag, innan
jag skymtar en gr liten pulka framfr mig -- kanske r det bara
sekunder, men s fyllda av ensamhet och pina, att jag ej kan mta dem
efter klocka. Och s r jag ter hos min tliga, vita ren, som ensam
sktt mina plikter, lgger ter tmmen ver axeln och hller mig s nra
Gates sista pulka, att jag nstan snubblar ver den.

                   *       *       *       *       *

nnu en timme gr frden, medan stormen blir allt mer svindlande, allt
mer ursinnig -- och s stanna vi igen. Mellan de yrande snbyarna
skymtar jag en svart liten kta och vet, att drinne vntar livets
hrlighet i form av kaffe, vrme och mjuka fllar. S binder jag tmmen
i pulkans framstam och traskar upp till den frmsta raiden, dr
"gamlingen" och "gamlan" st inbegripna i en livlig konversation om en
strtad ren, som i fallet brutit sitt horn, s att hela huvudet r en
enda blodig massa. Gamlingen r ngra och sjuttio r, distriktets
rikaste lapp och stolt, som den envldige konung han r. Det r han, som
bestmmer ver allt, han som befaller uppbrott och vila, han som leder
vgen genom sn och storm, han som hrskar ver byns innevnare. Byn
bestr av fyra rika familjer: hans gifta dttrar och sner. Nikke heter
han. Och om Nikke sger: i kvll flyttar vi! s flyttas det p kvllen
om det s regnade spik frn himlen. Och om Nikke sger: i dag ska
herkarna hmtas och fras i grdet och skiljas! s lgga hans stolta och
vackra sner utan ett ord, som sm lydiga barn, lasson om axeln, spnna
skidorna p och rnna ut att ska renarna, som ibland kunna ha gtt
miltals bort. Och det kan hnda, att Nikke sjlv gr med, den stoltaste
bland dem alla -- med lasson om axeln och mssan p sned med den vldiga
tovsen gungande ver rat. Hans gng r smidig och ltt, hans kolt r
lika kokett kort och vid, som hos den yngste lappadonis, hans blte r
brett och spckat med silverknappar och hans hr fladdrar grsvart och
lockigt och lngt. Hans lasso susar lika vinande snabbt som de ungas och
trffar det utsedda offret lika skert -- den starkaste renoxe kan inte
flla honom och den skyggaste vaja mste flja, nr hans lasso snrjer.

Och "gamlan"! Hon r ttiotv r och gift med Nikke. Hon r liten och
skrumpen och brun med ett ansikte som smutsigt pergament och hnder som
likna sm fgelklor. Men i det vissna ansiktet lysa gonen unga med en
skrattande glans, och mssans rand gr brokig och glad ver den frade
pannan. Den svarta plsen r vid och mjuk och dragen s smal om livet
som nnsin p den mest vlvuxna tjugursts, och de spensliga, fina
benen, kldda i ttt tsittande renhudsdamasker (spkkee), ro lindade
s hrt med band vid anklarna, att det r ett under, att de inte g rtt
av. Banden ro granna och rda, p ftterna har hon vita sm plsskor,
och hennes gng r s trippande och ltt som om hon knappt trampade p
snn. Hon har lett sin raid under natten, hon som de unga, och nr jag
ser hennes lilla raka gumgestalt, hennes sm dockftter och de smala
benen kan jag inte terhlla en frga:

-- Du r vl trtt nu, Elle?

-- Trtt! Hon ser p mig med klara gon, som blinka mot snyran, snyter
sig kraftigt i sin lilla fgelklohand och tittar igen. S skrattar hon
med sin tandlsa mund och ser s lustigt barnslig ut i detsamma -- och
s sger hon fraktfullt: S gammal r jag vl nd inte!

Med nstan skrckblandad vrdnad ser jag hur hon trippar upp mot ktan,
lyfter undan drren och stiger ver den hga trskeln med ett raskt
steg. Ett gonblick kmpar hon med stormen, som vill riva drren frn
henne, segrar och lgger den p sin plats igen med ett vant grepp och en
liten bestmd smll. Men nr jag kommer in sitter hon hopsjunken framfr
elden med gon som p en gng blivit gamla, det sklver litet kring
munnen och huvudet har sjunkit ned p brstet och brs inte lngre s
karskt och hgt p den tunna bruna halsen. Du r nog trtt nd, lilla
gammelmor! tnker jag fr mig sjlv. Det r inte gott att vandra genom
sn och storm p de sm fina ftterna, som ha trampat fjllens vita sn
och myrarnas mjuka tuvor nu snart hundra r. Du har rtt att lta
huvudet sjunka, nr du tror ingen ser dig, du har rtt att sucka tungt
och djupt, nr du tror ingen hr dig -- fr vi veta nd, att nr
uppbrottets timme slr igen r du den frsta, som r frdig, r du den
frsta, som lgger tmmen ver axeln och trippar mot vr och sommar med
huvudet hgt, kolten i svaj och gonen unga p nytt. Lilla gammelmor!

Det r varmt och lugnt och ljuvligt hrinne. Elden brinner het och rd
och luktar av frskt bjrkris, kaffepannan hnger p och de tv gamla,
som bo i ktan, prata vnligt och frgvist om alla sm detaljer, som
mjligen ha hnt eller kunna hnt p vgen. De ha varit ett par dagar
fre oss p flyttningen och slagit lger hr fr att lta renarna vila
och beta -- egentligen skulle de gtt en halv mil till, men herkarna
orkade inte. Gud vlsigne krken! tnker jag och kryper nnu nrmare
elden med en knsla av dsigt vlbehag. Vi ro inne allesammans nu, och
en efter en komma ocks hundarna smygande med rdda gon och svansarna
mellan benen. Snart r ktan s full av mnniskor och djur, att det
nstan r trngsel och snn smlter i floder frn vra plser, spkke
och skor. Kvinnornas genomvta schalar hngas till tork, de som blivit
alltfr vta om ftterna lossa skorna och breda het framfr elden,
kaffet kokar och pratet r i gng. Det stormar, s ktan darrar och
gungar, och tltduken klapprar mot stngerna, som skulle den sls mitt
itu, drrens ribbor dunka -- ibland flyger den upp och kastas t sidan
och himmelens alla vilda vindar rusa in s gnistorna dansa kring
vggarna och rken gr en blind. Till slut bindes den fast med en rem,
och det blir en smula lugnare.

Jag sitter och ser p ringen kring elden, en ring av mrkhyade kvinnor
och mn kldda i djurhudar frn huvud till fot med flammande fantastiska
frger till inslag i smmar och band. Rtt och gult och kornbltt --
tofsarna p mnnens mssor ro som stora rda blommor, som sommarens
lysande pioner, kvinnornas granna luvor rama in deras fina ansikten i en
jmn, vacker oval och de fullndat dla, svagt bruna hnderna rras med
frnm och sker grandezza, snabbt utan brdska. De tv som ga ktan
ro gamla som Metusalem och fattigt kldda -- allt vittnar om armod
frresten -- de f, skabbiga fllarna, bohaget, ktaduken. Men kaffet r
gott och starkt och de tv kopparna, det enda av porslin som ett
lapphushll ger, vandra frn mun till mun s fort de hinna tmmas.
Konversationen lper lika snabbt och ltt, det skrattas och pratas
precis som om storm och vedermdor inte funnes till, som om det nnu ej
vntade oss ondliga, vida sltter att vandra ver innan vilans timme
ntligen ingr p allvar. Jag hr rsterna allt lngre bort, ser elden
som genom en dimma, knner bara hur kaffet vrmer och mttar, lutar mig
tillbaka mot fllarna och somnar med min svidande kind mot en hunds vta
rygg.

                   *       *       *       *       *

-- En halvmil till bara! sger Gate trstande nr hon vcker mig, efter
en halvtimme. Och vt och huttrande snubblar jag ut till vandringen och
kylan igen, nnu med smnen i gonen och ktans vrme i minnet. Stormen
och snn vrka sig ver oss, nnu vildare n frr, slita och brusa som
om njutningen att plga oss vore dubbelt stor efter den lilla stund vi
gmt oss undan, och det r med knapp nd vi kunna hlla oss uppe p
benen fastn vi pressa hela tyngden av vra kroppar mot orkanens tryck.
Sakta, sakta stta raiderna i gng, mdosamt ta renarna ut stegen, kallt
och vtt rinner isvattnet nedfr rygg och brst igen. Ngra av smbarnen
vakna och skrika ur fllarnas djup, en hundvalp gnyr mkligt och
hjrtskrande, och jag vandrar framt som i drm -- en sdan drm som
man kan vakna vid ibland i kvljande ngest: man gr och gr och tar ut
stegen det lngsta man kan i pinande brdska, men kommer nd inte ur
stllet. Det hr r verklighet, man vaknar inte, man tar ut stegen och
flyttar ftterna rastlst, men det r som stode man evigt stilla p
samma punkt i det oformliga, de gr som bljar runt omkring.

En halvmil bara! Men s lng och tung, att jag brjar tro vi gtt vilse
och aldrig skall komma till raststllet vid trdgrnsen, dr de sista
lga sm bjrkarna st innan fjllens eviga sn ddar allt som vill vxa
och leva. Men den har nd ett slut, och nr jag ser Gates raid vika ur
spret och sluta upp ttt bredvid den fregende vet jag, att stunden
ntligen r kommen, viker sjlv t sidan och leder mina renar jmsides
med hennes. Snart st alla raiderna samlade i bredd -- elva stycken, men
man ser inte mer n de allra nrmaste fr snn. Och nu brjas arbetet
med frnspnning, uppsnring av de pulkor dr det ndvndigaste
husgerdet r inpackat, ktans uppsttning, vedhuggning och en massa
groml, som ro oundgngligen ndvndiga, nr ett hem skall resas i
vildmarken. Groml, som ven i vanliga fall ro mdosamma och ta lng
tid, men som nu i denna rasande storm fordra dubbla krafter och mer n
dubbel tid. Det gr fubbligt och lngsamt bara att lossa selarna med
valna och svullna fingrar, nr renarna sparka av otlighet och rasa och
stnga s fort man kommer i deras nrhet -- de vdra fda och frihet,
och s fort de blivit lsa strta de sig ver skaren med ivriga, hrda
klvar, som snart trnga igenom den frasande skorpan och sparka snn i
yrande moln frn laven. De, som orka. Men det r mnga av dem, de mera
nytmjda och ovana, som knappast orka stappla ett par steg frn pulkan,
frrn de sjunka ned och ligga som en gr, livls massa den snn
smningom tcker. De starka, de arbeta och skrapa, st snart som i en
grotta djupt nere under skaren, s man endast ser deras mrka ryggar och
framstrckta huvuden med mular, som snappa laven snabbt och ivrigt.

I detta herrans vder kan det inte bli tanke p att resa mer n en kta,
och man fr vara glad om man lyckas f upp den. Annars har varje familj
sin egen och isnt -- d. . husfadern -- tar genast itu med
resningsarbete s fort raiderna stannat. Nu arbeta alla p att f en
kta upp s fort som mjligt, mnnen ska fram sina snskovlar och g
till verket med en iver, som tycks vara alldeles ofrminskad av de
tretton timmarnas vandring. En stor del av arbetet r redan undangjord
av renarna, som skrapat bar en tillrckligt stor del av marken, den
behver bara jmnas ut en smula. Frresten r det inte lnt ens, s som
snn vrker ned, fram med stngerna bara s det gr fort. Under tiden ha
kvinnorna snrt upp husgerdspulkorna, tagit reda p sina yxor, och
skida int den lga lilla skogen efter ved. Det r alltid kvinnfolkens
gra att frse hushllet med ved, och det r minsann varken ett ltt
eller litet arbete, nr elden ska brinna frn morgon till kvll utan
avbrott. Men aldrig hr man dem knota, de tnka inte en gng p att det
kan vara annorlunda -- det har s varit sedan urminnes tider: mnnen
skta renarna och kvinnorna skta hemmet med allt vad drtill hr. Och
vedhuggningen gr med fart och kraft, yxan svingas s det viner och den
blanka eggen trffar s precis dr den ska, att det r ett under.

Jag sitter p en pulka med hnderna under den korslagda rda
ytterschalen och ser hur arbetet skrider. Ved kan jag inte hugga nnu,
har inte hunnit lra mig det, och ngot annat r det vl inte att gra
fr tillfllet. S jag sitter overksam med ryggen mot orkanen och gonen
p mnnen, som just brjat resa ktastngerna. Snart str skelettet
svart och fast med stormstd stllda inuti till skydd mot orkanen, och
nog mste himlarnas herre ta till sina allra hrdaste vder om ngot ska
kunna rubbas i den luftiga byggnaden, som ser s brcklig ut, men r s
stadig. Nu ser jag hur Nikke och Heikka veckla ut ktadukens ena halva
och med sltt intresse vntar jag vad de brusande vindarna ska ta sig
till med den. Ratsch! -- dr viner den ur deras hnder som en vldig
svart fana och smller i trots. En gng till -- dr ligger den nu p
ktastngerna, pressad ttt intill dem, och vana fingrar fsta den hrt
och tvinga den fast. Men det str en smattrande dans p de sneda, svarta
stngerna, och emellant river sig en flik ls och klatschar
triumferande i stormen, tills den fngas och fjttras igen. Den andra
halvan brkar inte alls, fladdrar bara helt lugnt i l och lter sig
tvingas utan motspnstighet.

Det knns skyddat och hemlikt inne, fastn detta "inne" nnu ingenting
r annat n en tom vit snflck med sotiga vadmalsmattor omkring. Men
snart kommer riset och gr det vita brunt, s kommer veden i mitten och
ur den en tjock bl rk som s smningom frtunnas och frgas orangerd
av flammorna, s kommer jrnkttingen och vattenkitteln dr snn smlter
och frser, s kommer kaffepannan och s komma fllarna -- och allra
sist barnen, yrvakna och frusna. De minsta grymta och smgnlla i
komsins djup, de strre krypa s lngt intill elden de vga, utan att
brnna plsarna, och med ivriga gon vakta de kaffepannan, som brjar
ryka lovande ur pipen. Vi ro inne allesammans nu -- hemma! Aldrig har
jag knt och frsttt det ordet som nu, efter den vandringen, efter den
stormen med den vrkande trttheten i kroppen. Utanfr de tunna
tygvggarna dnar orkanen, leker och drar i dem s de ro bristfrdiga,
genom rppen virvlar snn ned p oss, och rken kommer gonen att tras
och vrka -- utanfr r tomma, vita sltter, utan grns och utan slut.
De vnta oss, vi skola vandra ver dem med tusen och ter tusen steg
innan den lnga, lugna sommarvilan ingr -- men vad bry oss vl de! Vad
bryr oss vl hela vrlden! Ty dr den egna ktan reses, dr har lappen
sitt hem och dr knner man all hemmets hrliga lugn och trygghet, om
solen skiner eller orkaner rasa.

Jag r s upptagen av frunderligheten i denna knsla hr mitt bland
fjllens frmmande vithet, att jag knappt mrker den kaffekopp som
rckes mig. Men efter fyra koppar ser jag klart och vaket igen, ser hur
Elle somnat med hundvalpen i knt och hnderna knppta kring hans mjuka
lilla ulltuss till kropp, ser hur Gate ammar den rdnsta lilla
lappjntan, hur Heikka tnder sin pipa, hur Pete spottar en tobaksstrle
in i elden, hur Nikko vnder sitt vta skoh, hur -- -- --

Mer minns jag inte, vet bara, som i en drm, att en varsam hand lser
bltet kring mitt liv, att samma varsamma hand skjuter en mjuk kudde
under mitt huvud och breder en len fll ver mig. Sen vet jag inte mer,
kryper bara ihop i vrmen och suckar av vlbehag, hr rsterna som frn
en annan vrld, smler litet t stormen, som inte kan gra mig ngot ont
lngre. Och min sista medvetna tanke r: i dag r det frsta maj!






Det r afton, nr jag vaknar igen -- det var morgon, nr jag somnade;
hela den lnga natten hade vandringen gtt och mina ben knnas nnu som
blyklumpar av trtthet. I halvslummer hr jag hur stormen rasar lika
vilt, lika brakande ursinnig och hur duken klapprar och slr. Annars
hrs inte ett ljud, och nr jag sticker huvudet ur sovscken ser jag
bara ett vitt kaos av mjuka snkullar runt den tomma och kalla hrden.
Den enda levande varelse utom jag sjlv tycks vara en svart hund, som
med dystert klippande ron och i tungsinta betraktelser sitter och
huttrar i den gr kvllsdagern -- han har vl blivit sparkad ut ur ngon
varm fll, dr han frskt gra det allt fr bekvmt t sig p den
sovandes bekostnad och knner sig nu som den mest orttvist och illa
behandlade hund i kristenheten. Det syns p honom.

-- Rill! lockar jag. Rill, tj -- det r: "kom hit". Frst tittar han p
mig med en min, som tydligare n ord sger: "gr mig inte p nnu smre
humr med dligt skmt", sedan brjar hans lilla svansstump instllsamt
och frhoppningsfullt att rra p sig, ronen spetsas, och med
frsiktiga steg smyger han fram till mig, glider ned under min fll och
drar en lng, djup suck av tillfredsstllelse. Jag ligger p rygg och
ser hur snn ryker in genom rppen, knner den kyla mitt ansikte och
mina hnder, hur jag blir vt nr den smlter. Men det gr ingenting nu,
ingenting gr ngot nu -- jag ligger s mjukt och varmt, stormen rycker
och sliter i ktan, men mig nr den inte, alla de vita snkullarna ligga
s orrliga som om det inte funnos levande mnniskor under dem, och nd
rknar jag ut, att det br vara nitton eller tjugu som sova dr. Med
barnen d ocks naturligtvis, det r inte mer n elva vuxna. Det ryker
en smula frn en brand, som inte r riktigt slckt, en hundvalp gnyr i
smnen -- det brjar knnas kallt om hnder och ansikte, och jag kryper
ned i vrmen igen i min sovsck och sover tills dagen r ljus, elden
flammar och kaffepannan kokar. Alla de vita snkullarna ha frvandlats
till vl avskakade fllar och filtar, runt elden sitta kvinnorna och
barnen och fyra av hundarna. Mnnen r ute fr att se till renarna eller
sl upp ktorna, stormen har bedarrat och solen skiner stor och klar
rtt ned genom rppen.

Gate ser p mig och skrattar dr hon sitter nedhukad vid boasson p
emnts plats. Boasson r kket i en lappkta, dr alla pannor och
grytor ha sin plats, och emnt r vrdinnan. Boasson r alltid mitt
emot ingngen och fljaktligen emnt ocks och hennes makt och
hrlighet inom ktan ro obegrnsade. Gate skrattar nnu mer, nr hon
rcker mig kaffekoppen och litet generad frgar jag hur lnge jag sovit.

-- Det r lnge det! svarar hon och ger mig min klocka som jag hngt upp
bredvid min huvudgrd. Hon var 10 i gr morse nr du somnade och d drog
du henne. Nu str hon, men solen r ver middag -- men du r vl snart
dd av svlt, tnker jag.

Men jag knner ingen hunger, endast ett obeskrivligt vlbehag efter min
lnga natt -- i ver ett dygn har jag sovit -- och jag stiger ur sovsck
och fllar och gr rtt ut i solen, som skiner p snn s det vrker i
gonen. Mitt i i den lga lilla bjrkskogen ligga ktorna. De tre andra
ro uppslagna nu och jag ser Ellekare, min lilla lapska tjnstflicka,
komma skidande frn sluttningen ovanfr med ett fng golvris under armen
och yxan blnkande i solskenet, dr den sitter instucken i bltet. Och
bltet blnker ocks av alla silverknappar det r prytt med, den rda
schalen lyser och plskolten svajar fr vart steg. Luften r s
glittrande kall och klar, himlen s ljust bl, ktorna s sotsvarta mot
den vita snn, fjllen s buktiga i ram kring horisonten och solen --
solen s ondligt lysande, s ofattbart strlande att man knappt tror
det r denna vrlden man lever i. Se bjrkarna hur deras grenar ro
vrrda och glansiga, se rken ur rppen hur den stiger bl och tunn, se
snn hur vit och fin -- s man knappt nns g ver den med plssockorna,
se renen dr med huvudet lyft i ngest fr hundarnas skall, hr bjllran
som hnger om hans hals, hur den klingar genom den vita vrlden, se
hundvalpen som p drumliga sm ben frsker en stormgalopp, hur hans
svarta ullkropp blir vitgnistrande av snn han rullar sig i. Se hur
pulkorna sticka fram sina gracist formade framstammar ur sntcket, som
yrt ver dem, se lappen som kommer glidande p lnga smala skidor, hur
hans rda msstofs gungar, hur hans bandprydda ben flytta sig i seg och
smidig takt, hr yxhuggen ur skogen, knn hur livet r underbart och
strlande, hur varje andedrag r fullhet och lycka och hrlighet. Och s
stillheten! Bakom hundarnas skall och barnens skrik, bakom renens
bjllra och yxhuggens stlklang hr man stillheten, vet man stillheten,
vilar man i den och lyssnar till den.

Nu slr Gate drren t sidan och ropar ngra mjuka, lapska ord t
Ellekare, som genast slnger sin risknippa och vnder skidorna t vrt
hll -- och bda tv g vi in i ktans dunkel och ta en jttemltid
framfr den rda elden, medan hundarna sitta i ring omkring oss med
ppassliga kftar och gon. Gate har fyra barn, alla flickor, den ldsta
tio r, den yngsta ngra mnader och oftast osynlig, ehuru ingalunda
ohrbar i den djupa och vl hopsnrda komson. De andra ro stndigt i
rrelse, stndigt i mer eller mindre allvarligt grl med varandra,
stndigt glada och stndigt med en glupande aptit. Ristin r tv r,
ondligt viktig och beskftig, Pirhanne r fyra, med ljust hr och bl,
sklmaktiga gon. Inker r tio och upptrder med moderlighet och
bestmdhet mot de sm. Alla ro kldda i drkter som troget kopierats
efter de vuxnas: bandskor, spkke, koltar, schalar, frklden, blten
-- allt precis som de stora ha det, med undantag av mssorna, som fr
Pirhanne och Ristin ha ett mera barnsligt snitt. Deras rrelser och
vanor ro ocks vlgjorda kopior och ingenting kan vara mer ljligt n
att se hur den tvriga Ristin, som inte kan tala rent och knappt gr p
sina sm ben, med oefterhrmlig vrdighet spottar p fingrarna och tar
bort ett gld som sprakat ut p hennes kolt, kastar det p elden och
omsorgsfullt blser bort askan som mjligen han ha stannat kvar p
plsen. Eller hur hon allvarligt slr kaffe p fatet, biter av ett
stycke socker och andktigt srplande och smackande dricker fatet tomt,
tar koppen som str bredvid, skvalpar runt kaffet fr att f renosten
vl blandad, och hller fatet fullt igen. Eller hur hon jonglerar med en
stadig, skarpslipad slidkniv, spetsar en ordentlig bit renktt p den
och fr den in i sin lilla mun med orovckande hastighet. Eller hur hon
med sin grvsta rst hojtar: tsu rissi! t en nsvis hund och sparkar
till honom med en liten straffande fot, som mste knnas som en smekning
dr den trffar -- men hunden slokar med svansen och lyder hennes:
olkus! (ut) med en fart som lockar en till skratt i smyg. Ty hennes
stora allvarliga gon tillta intet skmt med hennes person.

Och Pirhanne ryter sitt: bija osa gitta! stng drren! med en rst som
inte tl ngon motsgelse, och som man gonblickligen och obetingat
lyder. Med beskftig min torkar hon Ristins vta lilla nsa, s
oskyldigt och moderligt, att man intet svek anar. Men det hnder allt
att Ristin uppger ett gllt ndrop ibland, och d har Pirhanne i ett
obevakat gonblick nupit lite fr omilt i nsan eller frstligt gripit
tag i en av Ristins sm korta bruna lockar och ryckt till en aning fr
hrt. Nr d Inker allvarligt tar itu med synderskan eller Gate sjlv
finner sig franlten att ingripa, s blicka de tv klarbl gonen s
sklmaktigt och skrattande emot dem, att frebrelserna mildras mer n
vad nyttigt r. Jag frsker sjlv ibland att med strnghet tala till
henne: voi, voi! sger jag, vastis neita! fy en sn stygg flicka du r!
Men Pirhanne bjer bara huvudet ned mot brstet och lter sitt ansikte
anta ett oemotstndligt komiskt och bedjande uttryck, och s mste jag
vnda mig bort mycket fort fr att inte komma p skam med ett leende. --
Men Inker, hon r stadig och allvarlig och tiorigt vrdig i stt och
tal. Hon leker, att hon r stor flicka, som syr mssor och stas t sig,
av nstan mikroskopiska lappar; hon vnder sig med avsky bort, nr
Pirhanne freslr ngon s barnslig lek som renleken (elustallat), dr
renhorn frestlla hjord och trpinnar hundar -- nej, Inker vill leka
hushll, vill vara emnt med mnga snlla och lydiga barn omkring sig,
vill g bort och dricka kaffe i andra, ltsade ktor och resonera
hgtidligt och allvarligt om frnuftiga saker. Ibland fr hon Pirhanne
med i leken, och d kan man f hra de allra mest frunderliga saker om
man har ronen ppna och ser ointresserad ut. Det pratas och skvallras i
noggrann efterhrmning av de vuxna; om renhjord och skosyning, om
garvning av lder och om odugligt tjnstefolk, om vad kaffet har stigit
och vad mjlet r uselt, om allt som rr det dagliga livet. Pirhanne
sger de besynnerligaste saker, hon har en fantasi, som inte ens Inkers
allvar kan hejda, och fast jag inte p lngt nr frstr allt, som
ramlar ur hennes lilla mun med frbluffande fart, hr jag nd nog fr
att fullkomligt frst Inkers hjlplsa min. Ibland blir det grl av och
det slutar nstan alltid med, att Pirhanne gr en sorti, som inte r
fullt vrdig en ldre lappmatrona som njutit gstvnskap i en annan
kta.

Dagarna g fort i vila och den frsta dagen i detta lger r lika alla
de andra i frra lgret. Det r s mycket att gra, s mycket att skta
s timmarna flyga bort. Skidor ska tjras, ved huggas, vta klder
torkas, pulkor packas upp och packas igen; man ter, dricker kaffe,
pratar, stickar, gr p besk i ktorna -- innan man vet ordet om r
kvllen kommen och den stora matgrytan ver elden till det strsta mlet
p hela dagen. Vi sitta i halvskymningen framfr brasan, alla samlade
och i vntan att mrgbenen och kttet i den vldiga grytan ska bli
frdigt och puttra slut. Heikka har varit med renarna till fjlls, och
som vanligt rr sig samtalet uteslutande kring "ello" d. . hjorden.
Varhelst tv eller tre lappar ro frsamlade kan man vara sker om, att
pratet r i full gng, och lika sker kan man vara, att det bara r
renar, bete, flyttningar och vderlek, som dryftas. Och vad annat skulle
de vl tala om, vad annat skulle de slsa sina omsorger p n det enda
existensmedel de ga. Kriget angr dem ej, det r s lngt borta och den
enda olgenheten med det r, att mjlet och kaffet blir dyrare. Sveriges
rikes angelgenheter ha de s litet att gra med och veta s litet om,
bcker ha de inga annat n finska predikningar, tidningar inte heller --
men vder och vind ha de runt om, p vder och vind beror deras
existens, renarna leva de av och Gud r fr dem renarnas Gud och
vdrens.

Heikka talar om en renko, som ftt en kalv under natten, och bekymret r
stort, att det lilla nyfdda krket inte skall kunna leva igenom klden
och vren och ta sig fram med de andra till Norge. Gamlingen har kommit
in frn ktan bredvid och samtalet r ivrigare n ngonsin, d hundarna
pltsligt brja ett vilt skllande och flyga ut med ett raseri, som om
den vilde jgarn sjlv vore i antgande. Gates hand stannar, just som
hon r i frd med att lyfta grytan av elden, Heikka tystnar i sin
beskrivning ver vajans (kons) tillstnd, Ristin stirrar frvntansfullt
mot drren och gamlingen sticker ut huvudet fr att se vad som str p.

-- Det r Nilsa, sger han, Nilsa och Sanna. Utan herkar. Och Nilsa har
en sck p ryggen.

Nilsa och Sanna ro de fattiga lappar vi gstat under stormnatten, och
underrttelsen om deras ankomst r ovntad, ty de hade bestmt att
stanna en vecka till p samma stlle. Som de nnu ro lngt borta,
berttar Gate fr mig deras historia i korta drag -- deras enkla och
rrande historia. Nilsa r ver sjuttio r och Sanna ngot ldre. Bda
voro s fattiga, att kommunen tog hand om dem och lt inackordera dem
hos nybyggare i en finnby. De bodde i var sin nda av byn, men trffades
nd emellant och delgvo varandra sina sorger och bedrvelser, och den
outsgliga plga det var fr dem att p gamla dagar vara tvungna att bo
inom fasta vggar under tjocka brdtak -- de som i alla sina dagar varit
under himmelens stjrnor. I spda bjrkdungar och p de sltter hade de
bott, p villande fjll och i djupa skogar, och mellan sig sjlva och
stormar och regn hade de endast haft en sotig duk, och Guds himmel hade
vlvt sig ver rppen. Det r inte gott att stngas in mellan vggar och
tunga tak d, och de plgades ocks och ledo ver mttan. Till slut stod
de inte ut lngre utan slogo tillsammans den lilla egendom de hade --
ngra renar, en kta, litet husgerd -- och flyttade ut till de vida
sltterna igen, till de lga bjrkskogarna, till stjrnorna och solen,
till stormarna och regnen. S gingo de till prsten fr att gifta sig,
men gubben hade barn frn sitt frsta ktenskap, och de ville inte ge
sin tilltelse till detta gifterml, det kunde kanske gra att arvet
blev mindre. D gingo de bda gamla till prsten igen fr att f rd och
hjlp, och han var en frstndig man, som sade, att nr de velat gifta
sig men inte ftt, s var inte synden deras om de bodde tillsammans. Och
s bodde de samman i sin fattiga kta, frso tillsammans och hungrade
tillsammans, men voro nd fria, som riporna p fjllsluttningarna,
drogo vart de behagade i vrlden, stolta ver sin frihet och ver sitt
fattiga hem.

Nu kommo de! Jag kr ut huvudet bredvid gamlingens och vaktar deras
ankomst med ivriga blickar. Men de komma ej som jag vntat f se dem --
med raka ryggar och glada steg, med stolta ansikten och klara gon.
nej, vad kan vl ha hnt dem? S sakta de g, s bedrvade deras
ansikten ro, s brutna och bjda de vandra fram, han med en sck p
ryggen, hon med ett knyte i handen. De ryta inte t hundarna, som sklla
och tjuta i ilska, det r som om de ej hrde dem ens, de hja ej huvudet
vid vr hlsning, mumla endast till svar och sl sig tysta ned vid
elden, hon med en suck bra lik en snyftning.

Ingen sger ngot. Ingen frgar. Gate kastar bara mera ris p brasan och
Heikka stoppar med fundersam min sin pipa. S kommer frklaringen frn
Nilsa med strv, lg rst, i enkla ord, utan bitterhet, utan
frebrelser, endast med en ondlig, tung sorg och resignation: Strax
efter det vi gtt hnde det. Man hade gtt ut fr att ta rtt p nnu en
tsaggi (stdjestng), d en stormil vrre n ngon annan vrkte sig ver
ktan, kastade den ver nda, lekte med den, bollade med den, rev den
snder och samman tills snn fick den i sin makt, skymde den och tckte
den. Fllar och husgerd flgo fr stormen och gmdes av snn. Nilsa
hann f tag p litet brd, Sanna p en filt -- det var allt. Men
pulkorna kunde ej blsa bort, och i dem fann Nilsa sin snskovel och
grvde en grotta under snn. Dr eldade de med de vedpinnar de kunde f
tag p och med en pulka, som hggs snder till brnsle, och dr bodde
och svulto de i ett dygn, de tv gamla som ej kunde slppa sin frihet
fr lugn och trygghet i stngda hus. Nr stormen var slut, grvde Nilsa
fram vad han kunde hitta, men mycket var borta, ktaduken i trasor och
stngerna spridda ver sltten och dolda av snn.

-- Det var en svr prving fr er gamlingar, sger Heikka med allvarlig
rst och Gate skyndar sig att stta ett stort fat med ktt framfr dem.

-- Ja, svarar Nilsa och suckar tungt -- ja, nog r den svr. Men det
vrsta r, att alla komma att sga, att det r fr vi ro fr gamla. De
kanske inte lta oss vara kvar ute lngre, vi kanske f sluta nu. Det r
som om Sanna inte orkade lngre heller.

-- Voi, voi! jmrar Sanna -- att vi ' s gamla, att vi ' s gamla. Nog
orkar jag, Nilsa, men vi ' gamla. -- -- --

Heikka trstar med lugna ord, lovar hjlp och bistnd och nr vi alla
tit, ta Sanna och Nilsa sina knyten igen -- de vilja inte stanna ver
natten utan ro njda med Heikkas lfte att komma till dem dagen drp.
Och medan nymnen lyfter sin bleka skra bakom en vit fjllkam vandra de
bda gamla vgen hem till sin grotta igen, ver de myrar dr rvarna
tjuta och snn glimmar.






Lngsamt glider tiden fram -- men nd snabbt p ngot frunderligt vis,
fylld som den r av tusen sm groml och upplevelser. Vi vandra en
natt, vila s i tv eller tre dygn, kanske mera om vdret r dligt och
sedan ut i demarkerna igen. Alltid gr marscherna p natten, d r
fret bst och skaren hrdast -- om dagen d solen hunnit mjuka upp den
br man ltt igenom och ned i den lsa snn, och det blir mdosamt att
ta sig fram om n aldrig s kort stycke. Solen skiner bde natt och dag
nu frresten, bara ngra korta timmar r den borta, s rullar den upp
igen bakom en fjllkam och lyser p snn med kall, gyllengul glans, i
brjan utan vrme, men med en klarhet som kommer en att undra om man
verkligen sett solsken frr.

P ett stlle lgo vi i lger en hel vecka, det var nra den stora
renhjorden, som vi hunnit upp -- den brukar annars alltid vara lngt
fre, men p grund av ngra fr tidigt fdda kalvar mste halt gras en
tid just vid trdgrnsen dr fdan r lttast att komma t. Hjorden lg
inte p mer n en halv mils avstnd, och om mornarna kommo de
tjnstehjon, som voro lediga ned till lgret, fr att vila och ta och
bo i en ordentlig kta ngra timmar. De ha ett strngt arbete,
renvaktarna, strngt och ansvarsfullt. De ha endast en halv kta att bo
i, vinter och sommar lika, den r lttare att flytta n en hel, gr
fortare att ta ner s att man snabbt kan flja hjorden i brusande fart,
nr den lper frn den ena betesplatsen till den andra. Men kallt blir
det i dessa ktor, de ge endast skydd fr det allra vrsta ovdret och
ha inte en skymt av den hemtrevnad som r s betagande i de stora
ktorna. Tre, fyra bo de tillsammans, vanligen tv drngar och tv
tjnstflickor och deras vakttjnstgring varar fr var och en ett dygn.
Stndigt runt, runt om hjorden mste vaktaren lpa och efter honom
hunden -- stndigt mste han ha alla sinnen spnda, stndigt vet han
farorna lura. Ngra minuters slappnat aktgivande, och hjorden kan vara
spridd fr alla himmelens vindar, jrv, varg och lo kunna hnga sina
offer i strupen och skadan bli strre n ngon kan rkna. Tjugufyra
timmar i stndig rrelse, d och d till trst en kaffetr kokad p
elden i ktan, ngra tuggor torrt ktt och stelfruset ojst rgbrd, det
r allt som bjuds. Och nr de tjugufyra timmarna ro slut blir det
vaktbyte. Den avlste ter, dricker, vrmer sig framfr elden, rullar
upp de iskalla fllarna, kryper ned med filten dragen hgt ver huvudet
och sover den ddstrttes smn i lnga tunga andedrag. Fr att nsta
dygn, eller i bsta fall det tredje ter rnna kring hjorden med
vaksamma gon och alla sinnen p spnn. Lasson ligger lindad kring
axlarna, alltid frdig till anvndning, knivarna glida ltt i slidorna,
skarpslipat r stlet de ro gjorda av.

Gates piga hette Anne, och en starkare och gladare jnta har vl aldrig
trtt foten i ett par skidvidjor. Hon kom susande nedfr fjllbranterna
mot ktan s kolten stod rtt ut av det starka luftdraget, hennes
ansikte var s svartbrunt av sol och sn, att det var nstan lika mrkt
som hennes blanka, svarta hr, gonen voro bruna och stora, fulla av den
mest tindrande livsgldje och den stndigt pratande och leende munnen
visade de vitaste tnder. Alltid var hon glad -- om hon kom i en snyra
s skidorna knappt gick att flytta, eller om solen sken s det sved i
gonen -- lika skrattande hlsade hon sitt: boris! lika muntert logo
hennes gon, och den lnga vaknatt hon hade bakom sig tycktes inte
bekomma henne ett smul. Som en hk slog hon ned p allt som glnste
grant och blankt, gonen fingo ett trnande uttryck och hnderna
strcktes med en nstan omedveten gest efter det. Sg hon en vacker,
brokig mssa tog hon den utan krus frn garinnans huvud, strk snabbt
av sin egen, vars hakband sllan voro knutna, och provade gonblickligen
den nyfunna klenoden. Ur barmfickans djup uppfiskades en spegeldosa och
med en min av obeskrivlig frtjusning skdade hon sin bild dri. I
smbitar, ty hela hennes ansikte rymdes ingalunda p en gng i det
minimala glaset. Nr emnt var inne i ktan vgade hon sig inte p
spegeln -- alltfr uppenbar ffnga strider mot religionens bud och Gate
var varmt religis -- d provade hon bara och frgade, om det var fint.
Och s pratade hon, pratade, pratade i ett enda hastigt gende om allt
mellan himmel och jord, som fll henne i sinnet. Hon hade en kresta
ocks, men han var drng i Norge, lngt norrut, och det var
utomordentligt viktiga stunder d brev skulle skrivas till honom. Det
gick inte p en gng det inte, och inte flg pennan ver papperet heller
precis. Lngsamt och med ondlig mda formades bokstav efter bokstav,
tungan hade hon stuckit ett stycke utanfr munnen och tnderna beto i
hop ver den, ibland stnkade hon och torkade svettdropparna ur pannan,
och s skrev hon vidare. Nr det blev fr besvrligt bad hon Ellekare om
hjlp, och d sutto de bda nedhukade p risgolvet med huvudena ttt
ihop ver papperet under viskande verlggningar och mycket fnissande.
Ellekare var slngd i att skriva, hon hade gtt i Lannavaara lappskola i
mnga r och kunde bde svenska och finska och lapska lika flytande.
Brev skrivas alltid p finska, lappar emellan, fastn de anvnda lapskan
i talsprk. Men de kunna inte uttrycka sig p sitt eget modersml i
skrift, de veta inte hur det stavas, knna inte igen det om de se det
skrivet och kunna ofta inte en gng lsa det i tryck. Finska r lttare,
den har inte s mnga besvrliga ljud, som i lapskan endast kunna
betecknas p fonetisk vg, den skrives som den talas, och de flesta
lappar lsa en finsk bok utan stor svrighet.

Drfr avfattades ocks Annes brev p finska. Men fastn det var ett
krleksbrev s anvndes inte ordet lska en enda gng, vilket visst
vckte Ellekares ogillande, ty ett litet stilla tystltet grl utspann
sig om ordet rakastan -- jag lskar. Men Anne var bestmd och gav sig
inte, och rakastan uteslts. Tre gnger kom Anne hem innan det viktiga
brevet blev frdigt, d frseglades det noggrant, och jag ombads att
skriva den lnga utanskriften. Vilket jag ock gjorde med min sknaste
stil till Annes stora beltenhet. Det var sista kvllen hon var hos oss
p flera veckor, ty kvllen drp skulle vi flytta, och innan hon
dansade stad till fjlls bad hon mig ta ett riktigt "tsappis portrhta"
-- vackert portrtt -- av henne med den svarta dosan jag hade, s skulle
hon skicka det till Nila. Det lovade jag, och hon skrudade sig i sin
finaste kyrkstass fr den ndan: en strlande silkeduk med breda fransar
lades om halsen, nyaste mssan med veckad vit spets sattes p, ett brett
knappkltt blte spndes lst om livet, banden kring anklarna drogos t
om mjligt nnu hrdare, de okammade hrtestarna strkos omsorgsfullt ur
pannan och Anne var redo. Efter mycket fnitter blev ntligen plten
tagen, och sedan hon uttalat sin obegrnsade och skrattfyllda tacksamhet
tog hon av sig stassen och rnde till fjlls s snn rk om skidorna.

-- Hon r snll, men hon r inte kristen, sade Ellekare med djupt allvar
i stmman, nr Anne frsvunnit bakom den frsta fjllavsatsen.

-- r du kristen du d?

-- Ja nog  jag det nog.

-- Varfr r du mer kristen n Anne?

-- Hon r s ffng och pratar s mycket dumt  det fr man d aldrig i
vrlden gra om man  kristen.

-- Men det gr d du ocks precis lika mycket. Och ffng! Du har ju s
mnga prlband om halsen s du fr inte rum med fler.

-- Och s sjunger hon djvulens snger, fortsatte Ellekare utan att
vidare g in p ffngan.

-- Vad r djvulens snger fr ngot? Hur sjunger hon d?

Ellekare ser rdls ut. Att tjna hos en mnniska, som inte en gng vet
vad djvulens snger r! Vart ska det ta vgen?

--  du inte kristen? frgar hon med all vrldens undran avspeglad i
sina bruna gon. Eller tror du inte att det r djvulens sng, som hon
sjunger druppe p branten nu?

Det hrs en lng klar stark ton uppifrn fjllet t det hll dr Anne
frsvann, en till, mera mild och svag, nnu en, nnu en, sen blir det
tyst. Men de tre, fyra tonerna smlta samman till en harmoni, som p ett
frunderligt stt ger all den kalla och tysta vitheten omkring oss, inte
mer n fyra toner och nd komma de en att knna fjllens hghet, snns
vithet, tystnaden. Jag ser p Ellekare och hennes ansikte r fullt av
strngt ogillande.

-- Men kra, sger jag, r _det_ djvulens sngkonst! D nskar jag att
jag kunde den.

-- Du fr inte sga s, det r farligt och syndigt. Tnk om en predikant
hrde dig, d finge du allt hra hur stor synd det r att sjunga sdant,
och sga sdant. Frresten var det Jonsa Karens joik hon sjng.

-- Det kan inte vara synd Ellekare, att joika. Om man joikar om hur bl
himlen r, hur vit snn lyser, hur solen skiner, hur vacker hela Guds
vrld r, s kan det vl inte vara synd. Tror du inte att Gud tycker det
r riktigt roligt att hra p i stllet?

-- Men ingen kristen fr joika, det har predikanterna sagt och de vet
nog vad som r synd eller inte. Nr du inte tycker det r synd, s r
det fr att djvulen talar i ditt hjrta. Och han talar nog i Annes
hjrta ocks. Hon r ingen kristen, men nr predikanten kommer i sommar
s blir hon kanske. Hon blev det frra sommaren, det vet jag d, men hon
har glmt det igen, fr hon vart det inte riktigt med hjrtat.

-- Visst r hon vl kristen, Ellekare lilla. Hon r vl dpt som mnga
andra, hon r nog konfirmerad ocks tnker jag?

-- Ja men fr det blir man inte kristen. Det ska du inte tro.

-- O, Lstadius! tnker jag. Din makt varar utver det ndliga. Ett
halvt rhundrade efter din dd r du den ende, sanne profeten, vars lra
-- fritt tolkad av ditt ords frkunnare -- r heligare fr ditt folk n
Guds egen profets. Din strnga, tuktande lra, som vill gra all jordens
gldje till synd.

Och utan ett ord mera till Ellekare, som str eldad av predikonitets
ande, gr jag in i Gammel-Elles kta fr att dricka kaffe och leka med
den svarta lilla hundvalpen. Drinne sitter Marge, gamlingens dotter,
och i sin famn har hon sitt yngsta barn, en halvrsgammal liten flicka,
som gnller och kvider och vrider huvudet otligt undan moderns bara
brst.

-- Inte vill hon ta heller, sger Marge bedrvat till Elle, och skriker
gr hon fr jmnan. Vad kan det vara, som hon har ftt i kinden. Kan du
sga? frgar hon mig och visar fram Inker-Annas lilla kind, som p ena
sidan r svullen och rd och ful.

Jag tar p den -- den r hrd och het och tydligen mycket m, fr
Inker-Anna hver upp ett hickande tjut och fktar med sm, sm hnder i
vild frtvivlan.

Det r vl en bld, tnker jag fr mig sjlv och ordinerar varma grtar
nr vi ligga i lger och sedan schalar omkring huvudet p flyttningarna,
s att inget drag ska komma t kinden.

-- Ja, svarar Marge oroligt. r det farligt tror du? Dr hon?

Hennes gon ro s bnfallande och frtvivlade, att jag knappt kan mta
dem fast jag visst inte tror, att det r ngon fara med flickan, utan
sker ta p mig den skraste och karskaste doktorsmin jag kan, och
svarar med trygg rst:

-- Visst inte! Lgg bara grtar p ofta -- pia podji dauja niera nala.

-- Ja, ja! svarar Marge och lutar sig med ett lyckligt leende ver den
lilla kvidande tsen, far smekande med sin mun ver det smala lilla
ansiktet och mumlar de mmaste ord med den mmaste rst. S vrdiga och
behrskade som de annars ro, lappkvinnorna -- s trga till allt vad
knsloutbrott heter, att man ibland nstan undrar om inte deras hjrta
r av is -- mot sina barn frm de inte hlla mheten dold djupast i
sina sinnen, infr dem kunna de ej dlja sin ondliga krlek. Den lyser
fram i deras gon, i deras hnders mjuka grepp, den hrs i rsten, som
fr en s mild och varm klang och i orden som falla s milda och vackra,
nr en mor, som Marge nu, lutar sig ver sitt lilla barn och trycker det
intill sig. Aldrig har jag sett en moderskrlek s stark som i dessa sm
vildmarkshem, aldrig hrt mildare rster, sett ljuvare blickar.

Dagen drp kommer Marge till mig tidigt p morgonen och Inker-Anna har
hon med sig.

-- N? frgar jag. Har du haft grtar p?

-- Ja d, men inte r hon bttre.

-- Fr jag se! ber jag och lindar schalen frn flickans huvud. Omknuten
med en smutsig halsduk ligger dr litet kall grt, och kinden r precis
lika svullen och hrd och rd.

-- Nr lade du p den hr grten?

-- I gr kvll.

-- Men du skulle ju lgga p ofta, sade jag dig.

-- Ja men sen var det ju natt och d mste jag sova och kunde inte koka
grt.

-- Ja, bryr du dig mer om nattsmn n din flickas liv, sger jag
frargad, d r det ingenting att gra t saken.

Det var grymt sagt, och jag ngrade mig ocks genast, men det lt s
likgiltigt det hon svarat mig, att jag inte brydde mig om att vga
orden. Men Marge blev s vit, som snn utanfr drren, hennes gon blevo
svarta av ngest och med en rst, som var lg och hes, sade hon:

-- Dr hon nu, fr att jag sov?

-- Nej nej, hon dr visst inte Marge -- jag blev bara ond p dig fr att
du inte frstod hur viktigt det var, att du sktte henne vl nu, nr det
r kallt om ntterna och kinden ska ha det s varmt. Men g nu genast
hem, s ska jag komma om en stund och hjlpa dig.

Ellekare r tolk, ty nnu kan jag inte sga s mnga och s svra ord p
lapska som det hr samtalet fordrar, och nr hon slutat mitt anfrande
reser sig Marge snabbt och frsvinner genom oksan (drren), som om livet
hngde p hur fort hon kom hem. Tillsammans lgga vi sedan grt p
Inker-Anna, som lugn och njd somnar s fort det varma tagit bort de
hftigaste smrtorna. Under dagens lopp byter Marge var timme grten,
och nr mnnen g att hmta renarna frn hjorden sticker Nikko in sitt
svarta huvud i vr kta och lgger ett stort stycke torrktt i mitt kn,
dr jag sitter och stickar. Och s nickar han med ett vnligt grin och
gr igen utan ett ord.

-- Han tackar fr Inker-Anna, sger Ellekare och vger med belten min
renbogen i sin hand. Det hr blir bra i vrt hushll det!

Ellekare och jag bo nmligen endast nu under flyttningen i Gates och
Heikkas kta, vi ro inackorderade hos dem, men nr vi vl hunnit fram
till sommarvistet fr jag min egen kta -- skolktan -- och mitt eget
hushll. Det r drfr Ellekare s frtjust lter kttstycket gunga i
handen, d vet hon, att det finns mat tminstone den frsta tiden -- hon
har tydligen intet som helst frtroende fr de matfrrd jag medfr i
mina fem fullastade pulkor.

-- Lgg det i frsta pulkan, Ellekare, sger jag, s kan vi ta av det
p vandringen i natt om vi bli hungriga.

-- Ja det vore nog mycke bra, nickar Ellekare gillande och ser p mig
med en blick, som kan tydas: Du r kanske inte s dum nd, som jag
trodde. Fast kristen r du inte!

Och s gr hon ut med kttet och tar sedan itu med packningen av de
saker vi haft uppe under vilodagarna. Gate r redan i full gng med
frberedelserna till flyttningen, och det drjer vl heller inte s
lnge frrn mnnen komma ter med herkarna.

                   *       *       *       *       *

Den sista raiden r frdig, och sakta brjar frden vsterut. Vi ha en
mycket lng vandring framfr oss denna gng, avstndet mellan trdgrns
till trdgrns ver hgfjllet mste tas i tv marscher, och som den
strckan inte kan berknas till mindre n sex mil, f vi nog g minst
ett halvt dygn i taget fr att hinna, ty s sakta som renarna nu skrida
fram och s tungt som fret r med flera tums nyfallen sn ovanp skaren
tar tre mil en rundlig tid. Det r av den allra strsta vikt, att vgen
kan tas i tv marscher fr vedens skull. P hgfjllet vxer inte ett
str en gng, och man r uteslutande hnvisad till det bjrkris man frt
med sig frn trdgrnsen. Tar det slut har man inget annat att gra n
att frysa, och det hnder heller inte s sllan att man gr har Gate
berttat mig, ty pulkorna ro redan frut tungt nog lastade, och drfr
kan man endast ta med sig det minsta mjliga kvantum ved.

S vandra vi d och hoppas p vackert vder. Uppt, uppt br det nu i
lngstrckt, sugande sluttning, saktare n vanligt trampa renarna fram,
det knarrar och skriker under pulkorna och skidorna glida trgt.
Gamlingen gr frst, sen kommer Elle, sen Marge, sen Nikko, sen hela den
lnga svarta raden av pulkor, mnniskor och djur. Hundarna lufsa
slokrade efter, och allting r s tyst, att pulkornas knarrande blir
till ett stort och nstan outhrdligt buller. Alla g i sina egna
tankar, se s sorgsna ut som om tunga bedrvelser vntade dem, och ingen
ler och hojtar som alltid annars p vra flyttningar. r det den blygr
himlen, som gr dem oroliga, r det vinden, som brjar blsa kall, eller
r det ngot annat, ngot som jag aldrig kan gissa, aldrig fr veta
kanske? Det r som om vi hade lik i raiden, tnker jag fr mig sjlv och
minns i samma gonblick en ohygglig historia som Ellekare berttat mig,
om en flyttning, d hon var med och en ung flicka dog.

-- Hon var den vackraste flickan i byn, sade Ellekare, men hon var inte
kristen. Hon joikade och var mycket ffng och tyckte inte om att
arbeta. Men vacker var hon och glad jmt. Hon skulle gifta sig med en
pojke i samma by, och han var ocks med p flyttningen. En kvll blev
hon frskrckligt sjuk, men fastn hon skrek s det hrdes ver hela
lgret, s fick nd ingen g in i ktan fr hennes mor, som hll igen
oksan och sade, att ingen hjlp behvdes. Och d var nd den utav alla
lappkvinnor som r bsta lkaren framme vid ktan och ville g in. Nej!
sa Marja, hon behver ingen hjlp. Men flickan hon lg dr inne och
skrek s frfrligt att man knappt kunde stanna i lgret. Om natten dog
hon, och Marja lade henne i den finaste pulkan och risade ttt ver
henne. P kvllen skulle vi flytta vidare -- det var p vren det hr --
och vi skulle g en krok s vi kom frbi de ddas  som lg i en stor
norsk sj, och dr skulle pulkan med liket sttas, tills vi kom frbi p
hsten igen. D skulle det tas med och begravas i vigd jord vid
Andersmssan. Men vi hade inte gtt lngt stycke, frrn Per, det var
hennes kresta, brjade sl ikring sig med hnderna och skrika och
springa frn raid och allt. Alldeles vit var han i ansiktet och gonen
s skrmda som en renkalvs nr lasson tar modern.

-- Kom inte! skrek han. Kom inte hit! Tror du inte jag ser dig, ditt --
-- och s svor han och sa stygga ord. G inte bakom ryggen p mig, skrek
han, g tminstone bredvid mig. Till helvete kommer du, till helvete
kommer du! Och s skrattade han och slog med armarna omkring sig. Ligg
stilla i din pulka, spring inte efter mig! Se nu hur du skrattar -- kan
du skratta du som inte fr nn salighet. Och s tog han sig med bda
hnder om huvudet och sprang igen. Marja, hon blev nstan skrmd frn
vettet och allesammans knde vi det allt frskrckligt, mest drfr att
han svor och sade s stygga ord. Pulkan med liket gick i den allra sista
raiden, och en vit ren drog den, och Marja hade satt p honom flickans
brudseltyg som hon hllit p att sy just innan hon dog. De voro rda och
gula och bl och hade mycket stass p, fr den flickan var alltid s
mycket fr allt som var fint, s nog skulle hennes brudsele vara finare
n ngon annans. Inte kunde hon vl tnka, att hon skulle ha den frsta
gngen nr hon drogs som lik. Per han vnde sig ocks om och sg p
pulkan. G tillbaka och lgg dig! skrek han igen. Jag har inget ont
gjort dig, men nog vet jag vad du har gjort mig, ditt -- -- och s sa
han ngot fult igen. Men d gick en av de ldre mnnen fram till honom,
en mycket from och kristen lapp: Bed i stllet, du Per, sa han och tog
honom i armen. Bed att Gud hjlper bde dig och henne innan ni bda fr
evig tid fr brinna i helvetets eld. Och Per blev alldeles stilla, som
ett litet barn alldeles. Och han bad Fader vr och alla bdo vi med. Och
medan vi bdo steg solen upp och det ondas makt var bruten. Sedan gick
Per bort till sin raid igen, och utan att ngot vidare hnde kom vi fram
till de ddas . Och dr lyfte Per sjlv pulkan upp i ett hgt trd och
ingen kunde veta hur han fick s stark en kraft, att han kunde orka
lyfta det ensam, som annars r tv mns brda.

P detta gr jag och tnker och minns fler och fler hrresande detaljer
frn Ellekares berttelse, d jag hr ett lgt rop frn Gate och ser
hennes hand peka framt mot raiden. Och s skrattar hon s klingande att
det r omjligt att inte instmma redan innan man vet orsaken. Men den
fr jag snart nog klar fr mig och ngot mer ljevckande n den syn jag
ser, kan jag knappt tnka mig. Frmst i tten gr gamlingen med vrdiga,
avmtta steg, hans korta kolt vippar och de lnga lockarna flyga fr
vinden, ver axeln ligger repet som leder frsta renen, efter renen
slpar pulkan -- sen finns det inget mer. Av ngon anledning har renen
numro tv slitit tmmen, som band honom vid den fregende pulkans
bakstam, naturligtvis stannat och med honom alla de andra i den raiden.
Utom den frsta, som ledd av gamlingen, stilla och utan protest skrider
fram. Gamlingen mrker rakt ingenting, han knner, att allting gr
stilla och jmt, att renen fljer utan mda, att allts hela raiden r i
god ordning -- och s glider han majesttiskt vidare, njd och belten
att inte ha ngot extra besvr. Elle har inte hojtat p honom, annars
brukar alltid den som gr nst bakom ge alarm, om han mrker en oreda,
som ledaren kanske inte knner genast. Men Elle fnissade endast tyst och
gjorde ett tecken t en av snerna att ta hand om den vergivna raiden,
vilket denne ocks skrattande gjorde. Och dr gick nu Nikke sin stolta
gng i absolut ovetenhet om hur ljlig han tog sig ut med sin enda ren
och sin enda pulka. Vi tillbringade alla en nstan farligt glad timme
innan Nikke upptckte attentatet. Vid den tidpunkten voro vi alla s
matta av undertryckt skratt att vi knappt orkade ta oss fram, och Nikkes
min, nr han kastade en blick bakt fr att granska sin lnga sttliga
raid och endast fann en ren och en pulka, var ngot s obeskrivligt, att
den nstan tog andan ifrn oss. Ond blev han inte, fr det var ju
uteslutande hans eget fel, att han gtt s lnge utan att se till
raiden, men grnslst skamsen sg han ut. Och sen gick han nstan
baklnges i sin ngslan att det skulle g p samma stt en gng till.

I vr allmnna munterhet ha vi knappt mrkt att snn brjat falla allt
ttare och att vinden virvlar om med den i vild fart. Vi ha den i ryggen
och drfr knns den inte s svr, men renarna f allt tyngre att dra
och snart faller en, om en stund nnu en, och det blir tydligt att vi
snart mste sl lger fr att invnta bttre vder.

-- Det varar inte lnge det hr, sger Heikka och hller handen upp i
luften fr att knna p vindens styrka, men vi mste nog stanna nd.

Det r bedrvligt, men nden har ingen lag. Snn far redan i tta moln
och pulkorna st knappt till att rubba ur sitt lge. S sl vi lger
igen efter endast fyra timmars vandring, och det tas litet av den
dyrbara veden till ett kaffekok. Fr vrigt ta vi torrskaffning och
krypa s snart som mjligt ned i fllarna fr att sova och glmma klden
och stormen utanfr. -- P morgonen skiner solen igen och mnnen g
redan tidigt att ska herkarna s att vi snart ska komma i vg. Litet
kaffe igen och ngra skivor halstrat torrktt, sen slocknar elden och vi
huttra i kylan, som redan brjar knnas aftonvass.

En ny frd begynner; lnga kalla klara mil vandra vi, och efter tolv
timmar ro vi framme vid den plats som r utsedd fr vila i ett dygn.
Medan ktorna sls upp inspekteras vedfrrden av kvinnorna, som komma
till det gldjande resultatet, att vi kunna f riktiga brasor och inte
behva frysa. Likvl handskas man frsiktigt med de dyrbara kvistarna,
och nr kaffet druckits och alla tit sig mtta slcks elden -- man kan
aldrig veta vad fjllen ha fr vder i beredskap! nej, man kan aldrig
veta!

Nr jag vaknar fram mot kvllen r det snstorm igen. Rasande, tjutande
snstorm, s hela ktan darrar. En liten ynklig eld lever ett tynande
liv med mycken rk. Anne-Marja skriker i komson, Ristin sitter butter
och sur med tummen i munnen och Pirhannes bl gon ha mistat all sin
muntra sklmskhet. Heikka tljer p en hornsked, hans ansikte r
allvarligt, och nr han ser min frgande blick skakar han bara p
huvudet.

-- Stygvejr nu. Flytje gr int i natt och int i mora heller. Vi ltt bli
hr tils stygvejr  ver.

-- Men veden -- den tar vl alldeles slut?

-- Vi fr spara och frysa nr vi inte behver koka mat, faller Gate in.
Det r inte annat att gra.

Gud s vi frso! I fyra dygn blevo vi liggande dr, mitt ute p
hgfjllet. Jag sov mest, nedkrupen i fllarna, och s gjorde de andra.
Men nd frso vi s ansiktena voro bl och hnderna skakade, s vi
knappt kunde hlla koppen, nr vi d och d ljummade upp lite vatten och
kaffe att vrma oss med. nda till tredje kvllen rckte den ved vi haft
med frn trdgrnsen, men d lade Gate de sista sm pinnarna under
kitteln och Heikka sg nnu allvarligare ut.

-- Blir det inte flyttvder i morgon heller, sade han, s fr vi vl
gra som fr tv r sedan, Gate.

-- Ja, ja, svarar Gate och suckar. Men vi har det bttre nu nd,
Heikka.

-- Hur var det d, om det kunde vara vrre? frgar jag och strcker
hnderna mot elden fr att fnga litet av den svaga vrmen.

-- Jag fick Ristin d, svarar Gate lngt borta i tankar, och s fr jag
hra en historia, som kommer mig att glmma vra sm svrigheter nu och
endast tnka p det elnde, som d var fre. Det blev samma vder den
gngen: snyra och storm, knappt var det med veden. S blev Gate sjuk i
barnsnd, svrt sjuk, s sjuk, att det sg ut som om bde hon och det
ofdda barnet skulle d. Gammel-Elle var barnmorska, och svrare arbete
har hon aldrig haft. Tv mn rullade och kastade Gate p en filt under
de svraste vrkarna -- det r det enda medlet att ngot lindra
plgorna, frklarar Gate -- och i tv tre dygn varade frlossningen.
Under den tiden mste elden stndigt brinna, annars hade hon vl dtt av
klden om inte annat, och fr att f brnsle hggos bde pulkor och
ktastnger till ved. P fjrde dagen saktade ovdret, s att Heikka och
en till kunde skida tillbaka till trdgrnsen efter ved, och samma dags
morgon fddes Ristin till vrlden. Och kvllen drp gick frden igen,
med ett kvidande litet liv bddat i framstammen av en pulka och en blek
ung kvinna sittande bakom. En annan ledde hennes raid, ett par pulkor
och ktastnger hade frlorats, en ny mnniska hade brjat sin
besvrliga jordevandring -- det var ingenting mer med det. Att det var
kallt s det dansade sm bl stjrnor i luften brydde ingen sig om,
klden kommer och gr, den rr man inte ver, det blir ju sommar och
vrme en gng ocks!

Gate berttar sin historia med en rst, som r fullkomligt lugn och
lidelsefri, som om hon talade om en annan mnniska den hon knappt
knner. Frn gamlingens kta hrs en yxa i starka hugg och Heikka
nickar: "Nu tar gamlingen en pulka! Men jag vntar allt nd till i
morgon." Och det gr han klokt i, ty ntligen p fjrde dagen tystnar
stormen, slutar snn att yra och solen skymtar dimmigt bakom molnen. Ett
par ktastnger fr srja fr elden den dagen, alltid rcker det till
ngra kaffetrar och lite halstrad sursik. Nu nr man vet att vandringen
frestr r alla trkigheter s ltta att bra.

Medan vi vnta p mnnen och renarna gr jag ver till Marge, fr att
hra hur det r med Inker-Anna. Det har inte kunnat bli s ttt med de
varma grtarna nu, men kinden r i alla fall mjukare och brjar skifta i
grnt och gult. Hon bde ter och dricker och sover rtt lugnt, s Marge
r glad och njd igen och anser all fara ver.

-- Nr det nu gr hl p blden s ska du sga till mig, kommenderar
jag.

-- Ja, sger Marge, men ska jag inte ta hl p den?

-- Nej det fr du inte gra. P inga villkor. Lgg mnga schalar om nu
under flyttningen.

Renarnas klockor hras lngt bortifrn, och jag skyndar hem till Gates
kta fr att hjlpa till med nedtagningen. En timme under ivrigt och
anstrngande arbete, som gr en varm fr frsta gngen p mnga dygn --
och s ro vi p vg igen. Den nst sista vandringen innan den stora
sommarvilan kommer.






ntligen ha vi hunnit till sista raststllet och en hrlig, veckolng
vila vntar nedanfr fjllet Tsoutso. Hgt och vldigt reser det sig
ovanfr vra sm ktor och strcker sin vassa rygg s lngt upp i
himlen, att den dljes av moln fr vra jordiska stackars blickar, som
hdiskt hjas mot de glimmande vita branterna. Kommer man upp p det
fjllets topp och vdret r klart s kan man se till Soppero, den lilla
nybyggarbyn, som ligger mitt i en ondlig sandken, ja nda till Kiruna
om man har en stark kikare, och flja hela den vg, som vi behvt veckor
fr att tillryggalgga. En lugn solig dag med en sakta vind sydostifrn
frnimma vi till och med ett svagt dn, som upprepas flera gnger under
dagens lopp.

-- Det r elden frn berget! sger Nikke. Nu f vi klart vder lnge,
nr den hrs nda hit.

Elden frn berget! Sprngskotten frn Kiruna gruvor, som hras hit alla
de lnga milen! Vad det knns underligt att frnimma bullret frn
vrlden och mnniskornas arbete hrute i den tysta och dda vildmarken,
dr man redan hunnit glmma, att det finns ngot annat liv bortom den
krans av fjll, som st runt horisonten och stnga ute alla tankar, allt
medvetande om ett liv som inte r detta. Man ser solen g upp och ner,
ser mnen hnga blek och bortglmd i den vita natten, hr riporna kuttra
och locka p fjllbranterna, hr en rens klocka tona lnge och milt i
tystnaden, och man tycker, att annorlunda fr livet inte vara om det ska
kunna levas. Nr solen gr ned p natten stter man skidorna p, hnger
yxan i bltet, tar snarklykorna i handen och snarorna om halsen och
rnner uppt stupen fr att gillra snarorna. En kniv dinglar vid var
hft, skidstaven frasar mot snn med klang som av stl, himlen r full
av rosiga moln, som sakta fara mot ster, runt om str en kall och klar
vrluft och riporna kuttra frlskat i snren. Kan livet vara vackrare,
fullare n man lever det en sdan natt, vad bryr en mnniskor och buller
och all vrldens ffnglighet, hur kan man orka tnka p vad som finns
bortom fjllens allvarliga rand! Det finns intet bortom, det finns inga
andra mnniskor n det starka, smidiga vildmarksfolket, som bor i de
svarta sm ktorna drnedanfr den sista fjllbranten, ingen annan vrld
n denna vita, ingen annan himmel n denna rosenrda, ingen annan mne
n den bleka bukten dr i norr.

Gud vet hur man blir hruppe i ensamheten p fjllet, men det knns
nstan som vore det en svr synd man redde sig till, nr man brjar
hugga ris och laga till snarorna. Inte kan det vl vara synd att fnga
en ripa, nr man behver den till mat, inte kan det vl vara en ortt
man begr, nr man gillrar en snara s frstligt, att inte ens det
skarpaste ripga ska kunna se var den r lagd. Inte tyckte Heikka det
var synd, nr han lrde ut konsten hromdagen och visade, hur riset ska
huggas och sttas i hckar s att bara en liten glugg blir fri och
farbar mitt i ett busksnr. Och att just i den gluggen gillra upp snaran
-- r det alltfr slugt och fult gjort fr att det ska kunna ha ngon
vlsignelse med sig? Jag vet inte, det knns som nr man gr ngot
ortt, men det kan nd inte vara riktigt mycket synd. Det blir bara en
eller tv ripor mindre som locka och ropa varann i ntterna, det blir
lite tystare bara, det r det hela. Och snara p snara gillras och lagas
till med mycket arbete och besvr -- de mste vara p sina platser innan
solen gr upp och det r inte lng stund till dess. Men det blir frdigt
ngon gng det ocks och sen gr den susande farten nedfr. Ho! s
skidorna slinta p den isglatta skaren, farten blir farligt snabb och
ibland stupar man utfr en lmsk tvrbrant, som i det villande
nattljuset ser ut som den oskyldigaste, ltta lilla sluttning. D gller
det att st stadigt p benen, att inte fkta i luften och ge upp alla
mjligheter till ett rofullt nedslag -- det _kan_ g om man tar saken
kallt. Men oftast blir det fr den, som r ovan, en hissnande
kullerbytta och ett blodigt ansikte, ty skaren smeker inte med lena
hnder s hr rs. Upp igen bara och skratta t skrmorna, de svida
mindre d, och sen utfr igen med samma hetsiga, galna fart. Den sista
biten r lngsluttande, dr str man stadigt och utan ngslan, dr
flyger man snabbare n fgeln och svnger fram mot ktan s det sjunger
om ronen.

Inne sova de redan, en del under rahkas -- sm extra sovtlt av lrft,
som spnns upp mellan ktastngerna -- en del bara med filten dragen
ver huvudet. Jag ser Heikkas msstofs sticka fram under en fll --
sovande eller vakande har en lapp alltid mssan p, endast nr han ter
stryker han den av huvudet -- och bredvid msstofsen ligger Rill, som
med ett skarpt bjfs rusar emot mig, nr jag lyfter undan oksan. De
andra hundarna stmma in, och ett gonblick r det ett ohyggligt vsen,
men ngra ilskna ord frn Heikka komma dem att skamsna krypa in bland
fllarna igen, och tystnaden snker sig p nytt ver ktan. Endast Gate
r vaken, hon sticker huvudet ut ur rahkasen och ler mot mig med
smnklippande gon.

-- r du hemma nu? sger hon vnligt. Gr upp eld och f dig lite kaffe.
Torrkttet ligger i laukon.

S drar hon in huvudet igen. Ristin, som hon har bredvid sig ger upp en
jmrande suck, sen blir allt tyst som frut, endast riset rasslar, nr
jag drar ihop det till eld, svavelstickan frser och den stickande bl
lgan fladdrar med frn lukt, nvern krker sig som i vilda smrtor, nr
eldtungorna slicka den, och nr riset tar eld smller det med glada sm
skott, knastrar och piper. Kaffepannan str tillreds, vattenkitteln r
full med halvfruset vatten, och kaffescken ligger inom rckhll. Den r
blank och liten, gjord av lder som frn brjan varit ljusbrunt, men som
decenniers sot och flott ge en vacker och skinande patina, s att den nu
r fullkomligt djupsvart. Ur den lter jag det finmalda hembrnda kaffet
rinna ner i kaffepannans lock -- det r det rtta mttet -- tar ngra
saltkorn ur trflaskan, som hnger p en krok i boasson och skjuter
pannan nra intill elden, makar veden vl omkring och ser noga efter att
jag vnt pipen t rtt hll, t boasson, _frn_ ingngen. Ve mig om jag
stllt den t andra hllet! d hade jag dragit ofrd och fattigdom ver
ktan och alla dess innevnare.

Medan kaffet kokar t det rtta hllet sker jag reda p smr och brd
och torrktt, drar kniven ur slidan och ter en mltid som kungen sjlv
i hela sitt stora slott aldrig kan f maken till: gott, salt smr, frt
med frn Soppero i en stor kagge, som ska rcka sommaren ver, nybakat
brd av rgmjl och vatten, mjukt och segt p samma gng med en frisk
och delikat smak; och s torrkttet som skrs i lnga tunna skivor och
halstras p glden eller ts rtt, alldeles som man vill. Rkt renktt
torkat i solen, det smakar som vildmarken doftar, nr det r sol och
sommar.

Kaffet frser ver och i samma minut r Gates huvud p nytt ute ur
rahkasen.

-- Ge mig en kopp ocks! ber hon. Jag kan inte somna i kvll med ngon
ro. Jag vaknar s fort jag hinner. Fr jag en kopp kaffe s blir det
bttre.

-- D somnar du vl aldrig, sger jag, men Gate bara ler t en s grov
villfarelse och hller ut handen efter koppen jag r i frd med att
fylla.

-- Har du lagt bra med mjlk i botten? frgar hon och fr skerhets
skull tar jag nnu en sked av den gryniga, torkade renmjlken och ger
henne se'n koppen som r hlld s full att ven fatet nstan rinner ver
-- det ska vara s, annars ser det snlt och lite vrldsvant ut.

-- Socker! kommenderar Gate lakoniskt och utan ett ord tar jag ett par
sockerbitar ur sockerdosan och rcker henne. Det brukas s ocks --
koppen rcks frn hand till hand, sockret likas, det r inget krus med
brickor och fat, inte i vardagslag tminstone.

Och s dricker Gate och jag tysta vrt kaffe, det rofyllda suset av
sovande mnniskor fyller stillheten, och med en frunderligt stark
knsla av hem och skydd makar jag samman brnderna s att elden flammar
hgre. r det den som gjuter allt detta guld ver ktans svarta vggar?
Eller vad r det? Ett under har skett infr vra gon. r det samma kta
vi sitta i eller har ngon mktig trollkarls formel frt oss till en
underbar lapphimmel dr allt r av skinande guld! Till och med Gate, som
vl sett detta under kanske tusen gnger frr, stannar av i sin
kaffedrickning och fyller inte fatet p nytt, fastn hon redan har
koppen p lut ver det. Guld r alltsammans, guld de svarta
vadmalsvggarna, som nyss hngde s sotiga, de svarta stngerna ver
rppen, rent, lysande, sklvande guld. Elden som nyss brann s klar r
blek och utan liv, de vita rahkas bli till gyllene vvnader av
oskattbart vrde och i vra plskoltar lysa varje hr som doppat i
flytande guld. Det gnistrar och bljar av guld vart vi se -- riset p
golvet, stenarna kring hrden, till och med den svarta kaffepsen och de
gr hundarna -- allt r frklarat, frhrligat, sknare n ngot
jordiskt.

-- Pivi! sger Gate stilla. Solen. Nu gr den upp, nu kommer ljuset.

Och sakta dricker hon ut sitt kaffe, stller ifrn sig koppen, fr
rahkasens guldvv undan ver sitt huvud och kryper in igen till Ristin
och smnen. Men utanfr ktan darrar luften i rosa och guld, himlens
alla sm moln ha stannat i sin flykt -- det r som stode de stilla i
frundran och tillbedjan, som om de sakta bleknade av hnryckning och
salighet, som om de bjde sig fr sin hrskares vilja och lt rosan g
ver till glimmande, sprakande guld, medan rymden omkring dem blir
djupare bl och mnen skamsen snker sin skra i vster. Ripornas kutter
tystnar, renens klocka har nnu en ton hngande i luften, men sedan --
inte ett ljud, inte ett knpp. Molnen st alltjmt lika dyrkande stilla
och gyllene och ver de vita fjllen dansar solens guldkula med en glans
som intet ga kan uthrda, nr snn kastar skenet ter i brytningar och
strlar. Och stilla gr jag in igen i den varma ktan, sakta lser jag
blte och frkldesband och skor och gmmer mig djupt nere bland
fllarna fr ljuset och morgonens klarhet.

                   *       *       *       *       *

-- N fick du ngot? frgar Heikka intresserat, nr jag lngt fram p
dagen kommer ter frn min vittjningstur. Stolt hller jag upp tv
snaror och i dem var sin ripa, och Heikka undersker dem med tydligt
gillande avspeglat i sitt mrka ansikte.

-- Tv! sger han. Du r nog vldig jger du! Och s skrattar han s
alla hans blanka tnder glimma och tergr till sitt arbete att tjra
skidor. Gate sitter tankfull framfr elden och nickar bara, nr hon ser
min fngst, som Ellekare genast tar hand om och brjar tillreda. Hon ser
inte s glad ut som vanligt och jag tittar lite fundersamt p henne fr
att utrna om hon mjligen r sjuk eller vad det kan vara som gr henne
bedrvad. Men det drjer inte lnge frrn hon sjlv talar om det. Det
r Rill, han r sjuk, och Gate vet inte vad som kan fattas honom.

-- Jag frstr mig inte p hunden, sger hon. Inte ter han och inte
skller han och inte slss han! Och bekymrad ser hon p hunden, som
dsig och sl ligger utstrckt framfr elden. Titta, jag rcker honom
rena kttet och han blinkar inte en gng!

Hon hller framfr hans nos en bit rtt ktt, som i vanliga fall bestmt
skulle kommit Rill att tvivla p hennes frstnd och att som en blixt
kasta sig ver det -- ktt bjuds minsann inte alla dagar -- men nu
vnder han endast bort huvudet och suckar med grnsls bitterhet och
sorg. Och Gate suckar ocks, ty Rill r en god renhund och en bra kamrat
t barnen.

-- Ja, han r nog sjuk, krket? sger jag och far underskande med
handen ver hans kropp fr att ska utrna om han gjort sig illa vid
ngot av de tta och vilda slagsmlen med sidaens vriga hundar. Men
upptcker endast hur ohyggligt mager hans stackars kropp r under den
lurviga plsen, hur varje revben ligger bart och vasst utan ett spr av
ktt ver, hur muskler och senor ro smala och hrt spnda ver
benstommen. Gud vet vad en lapphund lever av, tnker jag fr mig sjlv
och stryker sakta hans smala nos, som vilar mot mitt kn, jag har aldrig
sett dem f ett riktigt ml mat p de veckor jag flyttat med ktan --
ngon enstaka gng en stekpanna full med buljong efter ett lappkok.
Lapparna ta sjlva mycket sllan kttspadet, det urkokta kttet tar man
noga vara p och endast det allra fetaste skummet, som blses av den
versta ytan, anvndes till att doppa kttet i. Den andra klara, starka
buljongen ges t hundarna, ett par pannor fulla i veckan. _Kanske_ --
ngot annat sg jag dem aldrig f. Men s ro de ocks s hungriga, att
de ta det golvris, p vilket mjligen en kttbit en gng fallit, och
anse det inte fr lnls mda att i timmar borra och bka med nosen i
golvet fr att slutligen triumferande glufsa i sig en ytterst minimal
brdbit, som ngon tappat under mltiden. Ibland ligga de dock
hoprullade i mtt beltenhet utan synbar anledning och ha d frmodligen
gjort sig ett gott ml p en rtta eller ngot annat skogens djur, som
de lyckats fnga.

S mager som Rill nu har jag dock aldrig knnt ens ngon lapphund vara,
och Gate och jag se fundersamma p varandra.

-- Han har masken, tnker jag, sger s Gate. Jag fr g till Matte.

-- Mask? Har Matte bot fr det?

-- Matte _vet_ ngot! svarar Gate med mystisk rst och med tonvikt p
_vet_. Och jag undrar vad han vl i all vrlden kan veta som gr, att
Gate tnker g till honom med en sjuk hund.

Matte r en liten bjd lappgubbe som i mina gon just inte ser ut att
veta ngot srskilt alls, men jag minns, att han har klara sm bruna
gon och ett vnligt leende. Han r en fastboende fiskarlapp, som ret
om har sin kta p samma plats och det stlle vi nu ligga stilla p r
endast ngra kilometer frn hans hem. Gate kastar nnu en granskande
blick p Rill, som inte en gng orkar lyfta huvudet ur mitt kn, och s
gr hon ut, tar skidorna p och rnner bort t Mattes hll med stor
fart. Jag lyfter undan ktaduken litet dr jag sitter och ser henne med
skickliga, snabba kast ta sig uppfr den branta fjllsidan, men jag
glmmer bde henne och hunden fr den starka doft av vilt, som strmmar
frn en ripstek, som sakta vnds ver elden p en trpinne. Runt, runt
snurras den, blir ljusbrun och ngande av smr och hetta, doftar s till
och med Rill med en glimt av intresse lyfter upp nosen, och knastrar s
lockande, att det r knappt man kan vnta tills den r frdigstekt. Nr
man i tre veckors tid inte har tit annat n torrktt och stekt
renbringa till morgon, middag och kvll r det inte utan, att utsikten
till en ripstek, r den n aldrig s seg, knns som om man vore bjuden
p det strsta och finaste gstabud i vrlden. Det snsmlta vattnet
smakar som kostligt vin, nr man skljer ned en ripvinge; och det
nybakade rgbrdet, som ligger till tallrik, blir genomdrnkt av brynt,
droppande smr och smakar nstan som fgel det ocks, nr det sedan
brytes och tes bit fr bit. En furstlig mltid frn brjan till slut --
slutet r tv stora koppar starkt kaffe, som Ellekare tillrett.

Jag har knappt svalt den sista klunken frrn Gate kommer ter med
Matte, som hon trffat p vg till lgret. Matte, som "vet ngot" och
kan bota en hund, som har mask.

-- Han ter inte och dricker inte och skller inte! sger Rills matmor
och betraktar frgande Matte. Nog har han vl masken d?

-- Det r masken ja! svarar Matte tvrskert, lyfter Rills huvud ur mitt
kn, fr ett par fingrar in mellan hans kftar och undersker tungan.
Och s sjuk r den eljest s ilskne Rill, att han endast morrar ver
denna frmmande mnniskas nrgngenhet, endast suckar djupt och kastar
en plgad blick omkring sig. Gates gon slppa inte Mattes ansikte fr
en sekund, och nr han kort frkunnar: mask! brjar hon genast en del
frunderliga frberedelser. Frst tar hon fram baktrget -- en vid,
avlng sklformigt urholkad bjrkstam -- s tar hon litet aska frn
hrden och lgger i tv sm prydliga hgar mitt i trget, dr bredvid
ett par vassa trpinnar, som hon frst omsorgsfullt spetsat och skalat,
s skr hon av ett stycke ktt och placerar det vid sidan av askan och
allra sist lggs ktans vassaste kniv i sklen. Jag makar mig nrmare
fr att se vad som vidare ska bli av, men Gates frberedelser ro slut,
s nr som p ett par repstumpar, vilka rullas i hop i ring kring
askhgarna. I stllet kommer Mattes tur, och han slr sig ned p golvet
med vitt utsprrade ben, stller sklen inom rckhll, tar frsiktigt
upp repen s att ej askan rubbas och river med ett raskt grepp Rill p
rygg ned mellan sina knn, dr allt hans gnyende och jmrande tjnar
till intet. Repen sls om hans kftar, ett om ver- och ett om
underkken, och Gate och jag hlla i var sitt, s att hans gap blir vitt
uppsprrat. S flyttar Matte sklen litet nrmare och operationen
brjar. Detta r att "ta masken av hunden":

Matte tar en nypa aska frn en av hgarna, griper med vnstra handen ett
fast tag om Rills tunga, som tack vare den trga askan inte kan glida ur
greppet, drar den ut s lngt det gr och viker spetsen ver fingern, s
att undersidan kommer upp, glatt och spnd. S strcker han ut hgra
handen, tar kniven och gr i tungans mitt, alldeles intill den stora
bloddern, ett raskt, lngt snitt, fattar sen en av trpinnarna, fr den
in i skran och petar fram ett litet vitt, runt benstycke som verkligen
r s likt en mask och krker sig s levande, att man mste knna och
fingra p det, fr att bli vertygad om, att det verkligen bara r ett
stycke halvstyvt brosk.

S skickligt och raskt har allt gtt, att Rill knappt hunnit mrka vad
det r frga om frrn han redan r opererad och str frbluffad med
viftande svans framfr Matte, som lagt "masken" i sklen och nu skr av
bgge dess ndar. Mittstycket lgger han drefter i kttet, stoppar vl
in det och slnger alltsammans till Rill.

-- Ja, du kan frska, sger jag -- han ter minsann inte!

Men han ter, han svljer det helt, och svansen viftar i vild
frtjusning -- Gate slr upp litet buljong som str i en gryta, och han
dricker och lapar s det r en lust. Matte ser p och ler sitt vnliga
leende t min hpna min.

-- Han blir bra nu. Jag tog masken ifrn honom ser du.

-- Men Matte, det dr var vl ingen mask, det var ju nd bara ett ben?

-- Det kan vara en mask och det kan vara ett ben, och det kan inte vara
en mask och det kan inte vara ett ben, svarar Matte orakelmssigt, och
det r allt jag fr veta om den saken. Men Gate frklarar sedan, nr han
har gtt:

-- Det hnder emellant, att en hund slutar upp med att ta och sklla
och ligger som om han vore dd. Oftast r det en av de flinkaste
hundarna, en som skller mycket och springer fort. Och d har han
masken. Och det var det du sg Matte tog bort. Och om Matte inte hade
tagit den nu, s hade den vuxit nnu mer, runt ikring tungspetsen, och
d hade Rill dtt. Fr om en hund inte kan bja tungan kan han inte ta
och inte slicka och d dr han. Men nu r Rill frisk igen och blir inte
sjuk mer.

-- Hur vet du det d?

-- Jo, han t masken och nr de gra det s bli de aldrig sjuka mer. Om
de inte ta upp den, utan lta den ligga, s kommer masken igen.

Och Rill r frisk som en ntkrna igen, det mrker jag tydligt om ett
par timmar p de andra hundarnas fransade ron och dmjuka hllning --
om det nu r masken eller ngot annat som frut trt p hans morska
sinne. Men att det r slut p den grnare hundungdomens sjlvsvld och
versitteri, som vuxit skyhgt under Rills sjukdom, det finns det inget
tvivel om -- de sloka med svansen allesamman och trycka sig dmjukt upp
mot vggarna, nr deras herre och mstare behagar flytta sig frn en
plats till en annan. Och den svalda masken borgar fr, att ngra gyllene
frihetsdagar ej lngre vinka fr dem ens i det mest avlgsna fjrran.

Men det r en operation, som terstr innan frden fr g vidare, och
det r lilla Inker-Annas bld som under de sista dagarna blivit alltmer
gul och grn och dr varet nu nstan skvalpar inuti. Jag reder mig att
g till hennes kta och tar med mig lite frbandsartiklar och en
steriliserande vtska ur min medicinkista -- jag har en pltlda som
innehller lite av varje som kan bli till nytta vid enklare sjukdomsfall
-- och s vandrar jag stad till Marges kta, som ligger ett stycke bort
p en liten hjd. I backen upp mot Marge trffar jag p Inker och
Pirhanne och Ristin, som varit sprlst frsvunna frn ktan hela
frmiddagen, och med dem all den spda lappungdom, som de tre unga
familjerna sttar med. Det vill sga den del av den, som ngot s nr
kan stdja p sina ben. Med vilda skrn och frtjusta hojtningar kommer
ett helt lass kande utfr backen -- jag frsker rkna dem i
frbifarten, men hinner inte lngre n till fem, frrn de ro frbi och
glida ut p sltten med god och vacker fart. Allesammans falla av s
smningom -- en och en alltefter lder och vrdighet, och sist sitter
Inker triumferande kvar medan de andra rulla omkring, som sm rda och
bl bollar i snn. De tv sammanbundna skidorna fara oberrt vidare sin
bana och det blir stor kapplpning om vem som frst ska n och hmta dem
ter. Inker segrar p nytt med anciennitetens rtt, hela skaran knogar
uppt igen, skrattande och stapplande -- Ristin, som r minst, dras vid
hnderna av tv ngot ldre, ibland stupa alla tre p nsan och det blir
en stunds spnnande tystnad medan de fundera p om de ska tjuta eller ta
saken lugnt, vanligen besluta de sig fr det senare och kravla vidare
med ansikten, som ro blossande rda av anstrngning och solbrnna. Och
s gr den vilda jakten utfre igen -- alla sju maka ihop sig ttt p
skidorna, ho! ropar en och s brjas det. Sakta frst, sen fortare och
fortare, tills de sm betnkligt brja vackla, falla av och dra en del
med sig i fallet. Det r ett skratt och ett skrik och ett jubel, s man
tycker sig aldrig ha sett barn leka frrn nu, under denna djupbl
himmel, p denna ondliga vita sltt, med denna strlande varma sol, som
skiner och ler ver alltsammans.

Jag glmmer minsann bde Inker-Anna och alla sjukdomar som finns, dr
jag str och ser p den glada klkkningen, och nr Inker frgar: "Ska
du ka med?" s gr jag naturligtvis det, faller av som de andra, det r
inte mjligt annat, och tar min andel av Ristin i uppfrsbacken. Men nr
jag str frdig att ka ned fr tredje gngen terkallas jag till
dygdens stig av Marge, som kommer ut ur ktan och ropar p mig med ivrig
rst. Och nr hon slr oksan tillsida hr jag Inker-Annas spda stmma,
som gllt skr genom den stilla luften.

-- Hur r det med henne? frgar jag, nr jag varm och andfdd hinner
upp.

-- Det har gtt hl nu! frklarar Marge stolt, och fastn jag har mina
privata sm tvivelsml om att det verkligen "gtt" hl, och inte petats
med en mer eller mindre ren nl, s fr det i alla fall vara med den
saken som det vill. Inker-Anna r pigg och morsk, som aldrig det och
smler till och med lskvrt mot mig. Men tillsmord och smutsig r hon
s jag fr fullt upp att gra med att tvtta henne ren, medan Marge
ngsligt fljer alla mina frehavanden.

-- Nr badade du henne sist, Marge?

-- , det r nog ver en vecka sedan nu, tnker jag. Jag har inte velat
gra det nr hon har varit s hr dlig. Och s r det sugningstiden
ocks nu och hon r s orolig fr den skull.

-- Sugningstiden???

-- Ja, svarar Marge och skrattar litet t min frvnade rst. Ser du,
nr hon fddes, s var hon s liten och nstan kvvd av navelstrngen
och mor min, som d var hos mig och hjlpte mig blev rdd och trodde
jntungen skulle d. Och fr att hon inte skulle gra det s tog hon och
sg henne ver hela kroppen, och d tog hon sig och blev vid liv. Men
sen dess s mste hon sugas med jmna mellanrum -- s dr en fem, sex
veckor emellan, annars blir hon sjuk. Och hon skriker och gnyr och vill
inte ta frrn hon blivit sugen, och vill bara ligga p rygg. Och s
blir hon alldeles blaktig ver hela kroppen. Se sjlv hr s ska du f
se.

Hon drar upp Inker-Annas kolt s hela den lilla magen blir bar och
verkligen r den inte lite blaktig, som om barnet frs mycket. Och jag
sger ocks:

-- Hon fryser vl bara nu, stackarn.

Men Marge skakar p huvudet och frskrar, att hon haft s mycket om
henne att det inte kan vara mjligt.

-- Jag ska suga henne nu, frresten, s fr du sjlv se, att det gr
bort.

Jag lgger mera ved p elden s den brinner riktigt varm, Marge lser
upp Inker-Annas klder och lgger sin mun mot det sprattlande och
tjutande lilla livet, och gonblickligen tystnar skriket. Inker-Anna ler
och kluckar av frtjusning och Marge fr sin mun sugande ver brst och
rygg. Det blir sm rda mrken i huden och det r som om det rda spred
sig, frdelade sig ver hela kroppen, den bla frgen frsvinner och
snart r det ett alldeles skrt litet knyte som sprattlar i Marges kn
och strcker sig av vlbehag framfr den starka elden.

-- Nu ser du sjlv, nu r det bl borta. Nu skriker hon inte heller
lngre! sger Marge lugnt. Om fem veckor r det likadant, eller kanske
sex -- det blir lngre mellan var gng ju ldre hon blir. Men nog mste
hon bli flera r innan man slipper att suga henne.

-- r det ofta s med sm barn, Marge? Att de mste sugas?

-- nej, inte s ofta. Men det hnder ibland. Det beror bara p om man
kan f dem att leva vid fdseln utan sugning. Men grs det d, s mste
man hlla p en tid framt, och gr man det inte fr var gng barnet
visar att det behvs s dr det. -- Nr tror du jag kan vga bada henne?

-- Det r nog bst att du vntar lite med det tills hon blir alldeles
frisk, annars kan hon bli frkyld s kallt som det r.

-- Ja, det r vl bst det, men hon skulle allt badas snart, fr det r
bra lngesedan nu.

Nr det gller barnen ro lapparna renliga i allra hgsta grad. De badas
och tvttas ordentligt och samvetsgrant under sina frsta tv r i denna
jmmerdalen. Sedan r det slut -- sedan blir det aldrig tal om ett bad
s lnge livet varar. Litet vtt i ansiktet kallas fr tvttning; halsen
kommer sllan i frga, hnderna ett par gnger i veckan. Det r allt.
Utom hret -- det tvttas varje sndagsmorgon bde hos mn och kvinnor,
men det fr vl frmodligen skrivas p sjlvbevarelsedriftens konto, ty
det r gott om ohyra i lappktorna och i den tjocka, lnga peruken finns
det otaliga kryp. Nstan var kvll r det jakt, och den brjas vanligen,
nr aftonmltiden r undanstkad och elden brinner hg och klar. D
lgger mannen pltsligt huvudet i emnts kn, sedan han frst strukit
av mssan. Och emnt drar med en behagfull gest kniven ur slidan,
flyttar och plockar i de orediga lockarna och ddar offren mellan tummen
och kniven. Under tiden ta de andra sina koltar och halsdukar i
skrskdande, gra d och d ett snabbt grepp och fra handen ver elden
dr massbrnning sker. Inker brukar i allmnhet skta Ristins huvud
medan Gate tar hand om de andras, och nr arbetet r slut torkas
knivbladen ltt av mot riset och stickas s med strsta lugn in i slidan
igen. Nr man sedan dagen drp ser brd och ktt skras med samma
knivar, s tycker man kanske, att det r lite besynnerligt, men det r
vars och ens ensak och ingenting, som tycks inverka p det allmnna
vlbefinnandet. Till Gates ra vill jag sga, att hon tvttade sin kniv
innan hon p nytt anvnde den till mat, tminstone nr hon skar till
ktt t mig och nr jag sg det -- Gate var alltid ovanligt ren och
snygg -- men mnga gnger sg jag andra emntr, som utan en tanke p,
att det kunde vara annat n en fullkomligt naturlig sak anvnde sina
knivar till maten efter att bara ha strukit av dem mot riset och kolten
nr huvudsktseln var verstnden. Annars r det egentligen ingenting
att anmrka mot renligheten. Att var och en noga slickar av sin sked
efter begagnandet och sticker den i barmfickan till nsta gng r ju
ingenting att klaga p, och att man ofta rcks en sdan sked nr man
kommer som gst i en kta r kanske inte s trevligt -- men man blir s
snart van. Och inte fster man sig vl vid att de tv kaffekoppar, som
finns i ett hushll f vandra mnga gnger laget runt utan att diskas
innan alla hunnit f sin ranson av ptr och tretr! Man fr inte ha fr
stora pretentioner. Nr man r ute i vildmarken, r vattnet dyrbart. I
synnerhet p vintern, d var droppe ska smltas av sn, och veden r
besvrlig att skaffa. Man fr vara glad att man har tillrckligt att
dricka och har inte rtt att begra, att det ska diskas och tvttas jmt
precis som om man bara hade en kran att vrida p ur vilken outtmliga
frrd av vatten strmmade.

Fllar och filtar vdras och piskas ofta, innerkoltar och ytterkoltar
likas, och halsdukarna tvttas och kokas med inte alltfr lnga
mellanrum. S jag tycker p det hela taget inte man kan klaga p
renligheten. Fr vrigt blir det s litet smuts -- p vintern
tminstone. Utanfr r bara den rena snn, lgret ligger aldrig lnge p
samma stlle och begreppet smuts finns noga rknat inte. Det som finns
r sot, och det r sotet, som stter sin patina p allt och kommer det
att se svart och smutsigt ut. Men sot r inte smuts och en lappkta r
inte smutsig -- den r svart och nedrkt bara. Bohaget r skamfilat och
ntt, men man kan inte begra att det ska se prydligt och fint ut, nr
det stndigt packas och packas upp, nr det frs omkring hundratals mil
varje r, och nr var sak alltid r i anvndning, alltid r absolut
ndvndig att ha till hands. Det r ett under nd hur allt kan hlla
samman och tminstone vara helt. Men det beror p packningen, och aldrig
kan man vl f se ngon packa mera genialt, mera snabbt, mera med
anvndande av vartenda litet skrymsle n en lapp.

Som Gate nu, nr hon str lutad ver kkspulkan, nr jag kommer tillbaka
frn min utflykt till Marges kta! Varje sak har sin bestmda plats --
har vl haft det sedan urminnes tider -- och varje freml ligger vl
skyddat, sinnrikt omlagt med fint ris. I det svartaste mrker kan hon g
till sina pulkor och plocka fram precis vad hon vill ha, drfr att allt
ligger dr det ska ligga. Och det frklarar ocks i ngon mn den
fabulsa snabbhet med vilken ett lger kan sls upp och vara redo. Det
sks aldrig efter ngot, ingen far omkring och frgar: "Var har du
stoppat yxan? Var ligger kaffepannan? Var r snspaden, i vilken pulka?"
Alla veta var dessa saker skola finnas och de finnas dr ocks.

P samma stt r det, nr raiderna stllas i ordning. Varje pulka har
sin plats, varje ren har sin pulka, varje raidledare vet sin plats. S
t. ex. leder alltid emnt den raid dr ktatillbehren ro packade, och
samma ren drar den pulka, dr ktastngerna snrts in -- vanligen r det
en gammal lugn oxe, som varit med om mer n en flyttning, och det r,
som visste han vilket ansvar, som vilade p honom, nr han har ktan att
dra. De lnga krokstngerna slpa alltid en p var sida om pulkan, d de
ro fr skrymmande och stora att snra fast bland de andra -- och dessa
krokstnger kunna ibland stlla till ett frfrligt spektakel om de i en
fr skarp svng hugga fast i ngot trd eller i en sten -- pulkan kan
vlta, renen bli skrmd frn vettet och hela raiden bli en enda hoppls
rra. Det r drfr som en gammal lugn herk alltid spnns fr
krokstngerna. Nr han blir van vet han vad han har bakom sig, tar ut
alla svngar lngt och frsiktigt och ibland, vid svra passager, kan
man f se honom vnda sig om och titta hur det ska g, om han ska kunna
klara ekipaget igenom. Gate har tv utmrkta ktarenar, det hnder
sllan, att de trassla till det fr sig, och jag har mnga gnger sett
henne le av stolthet, nr de rett sig dr de andras stllt till oreda.

Hon har slutat packningen av kkspulkan nu, lgger lite ris ver och
brjar snra det smala lderrepet, som hller det hela samman. Med ett
stannar hon av i arbetet och bjer sig lyssnande fram.

-- Nu kommer herkarna! sger hon och tar med frdubblad iver itu med
snrningen. Ur de andra ktorna komma kvinnorna ut, brdska fram och
tillbaka med tunga brdor och lngt bortifrn de stora sltterna hras
klockor klinga, hundar sklla och mn ropa.






Den sista milen, den sista flyttningen, den sista lnga vandringsnatten!
I nra en mnad ha vi varit p vg nu -- i en stndig oro, ett stndigt
jkt, med stndiga uppbrott, stndig kld, stndiga snstormar. I kvll
r det klart vder, fjllen st koboltbl mot den gula aftonhimlen, och
det r s stilla i luften, att varje litet ljud liksom flyter ut i
tystnaden och brs miltals bort. Ja, s stilla r det, att nyss, nr jag
stod utanfr oksan och sg hur snn frgades rd av solen och hur en
rens hornkrona tecknade sig spetsig och gracis mot den klara rymden --
s stilla var det d, att jag frnam min egen andedrkt nstan som ett
buller. Och nd andas man s ltt hr.

Nu sitter jag inne i ktan, som r tom och vergiven, utan fllar och
utan kisor, med endast en svag och frysande eld och en ensam kaffekittel
som puttrar. I min famn sover Anne-Marja -- lill-tsen -- som nnu inte
packats in i sitt varma bo i Gates pulka, och mitt emot mig sitta tv
rufsiga, slokrade hundar, som gnlla bnfallande med gonen riktade p
mig. Den ena har en vldig tung trkloss om halsen, den andra har ena
framtassen uppbunden med en rem, och bgge se s frtvivlade och
sjlvmordsfundersamma ut, att mitt hjrta en minut blir rrt till svag
medmkan. Men jag frhrdar mig, ty jag vet, att de lida ett rttvist
straff fr gamla synder, och att om jag nu lossade p trkloss och
framtass s skulle det bli en vild jakt p ren i natt, och kanske ngot
stackars vilsekommet krk finge slppa livet till fr mitt medlidsamma
sinnes skull.

Jag minns vl den frra flyttningsnatten -- snyra och grmrker hela
tiden tills soluppgngen kom. D blev allt p ett gonblick lysande
klart, luften stilla, snn rosafrgad och fjllen s gnistrande vita och
hga. Raiderna stannade ngra minuter, och alla vnde vi ansiktena mot
solen, som rd och vldig gled fram bakom en vass kam. Mnnen fllo p
kn fr att tnda sina pipor, kvinnorna fr att vila -- de korta
plsarna bljade om dem, och det var, som levde jag i sagornas vrld, i
lngesedan svunna tider d mnniskorna gingo i djurhudar och gvo solen
sina offer och sin dyrkan. Renarna hade trtta sjunkit ned p snn
framfr pulkorna, och solen speglade sig i deras svarta, kupiga gon,
som alltid ro s sorgsna och fuktiga. Endast hundarna sg jag ej, de
voro som slukade upp av vidderna, och jag mrkte att ven de andra
saknade dem och undrade. D kommo de. Smygande som vargar, instllsamma
och krypande, med gnll i struparna och ngslan i gonen -- och deras
huvuden och brst och tassar voro purpurfrgade som solen p snn. Det
stod en doft frn dem av rtt ktt och varmt blod, deras annars s
hungriga blickar hade en mtt, njd glans, och tungorna slickade ivrigt
och regelbundet kring kftarna. Mnnen och kvinnorna flgo upp, och med
rster, som blevo hesa av raseri vrlade de till dem, slogo dem,
sparkade dem, rev och slet i dem, och den djupa stillheten blev fylld av
skrik och tjut och vreda rop.

-- Men vad r det, vad ha de gjort? frgade jag, och jag visste att mitt
ansikte var fullt av skrck ver dessa mnniskor, som s pltsligt vnde
sig frn solen och friden och blevo till vilda, rasande djur.

-- Vad det r! De huggormarnas avfda ha ddat en ren p fjllet och
rivit i sig honom hel och hllen.

-- Ddat! Men de vakta ju och skydda renen och skulle vl vara hans
vnner?

-- Nr mnniskorna r med ja, och nr mnga renar ro p ett stlle. Men
inte annars -- det ska du inte tro. D ro de likadana som ulv och jrv,
och trffa de en ensam ren, som nu p vren till r svag och matt och
inte orkar lpa ifrn dem, d r han snart i deras bukar. De bita sig
fast i strupen och hnga med hur han n springer, och till slut orkar
han inte mer, utan stupar och slits snder innan han hunnit marken
nstan.  ni -- --

Och Heikka tar ter fatt p Rill och ger honom med htska gon mnga och
tunga slag. Och nr Rinki kommer i min nrhet kan han vara sker om, att
en spark inte r utesluten, och jag knner en avsky och rdsla fr honom
s stark, att det nstan r kvljande.

S med den morgonen i minnet, dr jag nu sitter framfr elden, har jag
ingen som helst lust att rra ett finger till deras hjlp, och mitt
hjrta frblir hrt trots allt deras mkliga gnyende. Utanfr stimma
barn och hundar i vild flyttningsgldje, renarna skaka p sig s
bjllrorna klinga, kvinnorna hojta och ropa till varann, dr de snra
samman pulkorna, och mnnen ordna raiderna innan herkarna spnnas fr.

Sista natten! Det r d slut nu p vandring och slit -- det r sommarens
vila, som kommer, nr denna natten r ver och solen hrnst str hgt
p himmelen. Kommer sommaren sjlv ocks? Jag har hrt berttas av
lappar, att ibland, nr de sista milen tillryggalagts, kan det vara som
en vacker saga och ett under alltsammans -- s, att nr man kommer utfr
den sista fjllbranten rtt uppifrn snn och klden och stormen, kan
dalen st i lvsprickning, kan solen skina helt och stort, marken vara
mjuk och grn och en ljum, len luft blja omkring en. Och jag tnker p
det hga, vita fjllet dr lngt, lngt borta -- nr vi hunnit ver det
ro vi framme. r sommaren dr d, eller vren kanske bara? Lysa
bjrkarna grna dr, r det sptt, ljust grs att trampa p i stllet
fr denna ishrda skare, dr skidorna slinta som p glas, finns det
andra frger att se och inte endast denna eviga, kalla vithet? Kanske
fglar sjunga dr och fylla tystnaden med vrens alla tusen ljud? Kanske
sveper dr en ljummare vind n hr, kanske vxer dr stora, hga trd,
kanske skiner solen alltid, kanske brusa dr inga rivande snstormar,
kanske -- -- --

Ratsch! dr fll ktadukens ena halva och stngerna st frysande och
svarta mot himlens blekbl ondlighet, medan gnistorna yra frn elden
och fara uppt som alltfr varma och klara stjrnor. Anne-Marja vaknar
med ett tjut som kunnat vcka dda och Gate kommer skrattande in, tar
tsen och lgger henne till brstet. Det r det sista mtet p mnga
timmar och Anne-Marja tycks frst att det r bst att hugga fr sig av
alla krafter. Under tiden rasslar den andra halvan av duken utfr
stommen, och det knns s besynnerligt naket att sitta kring elden utan
de skyddande vggarna omkring. Hundarna gnlla nd sorgsnare och krypa
ihop med nosarna i svansen, jag drar psken ttare ihop kring halsen,
knyter schalen fastare i kors ver brstet och huttrar till i klden som
nu kommer s nra. Men Gate sitter med uppflkt pls och brstet bart
och skrattar t mig och hela livet visst frresten, som hon glds t, s
de bruna unga gonen strla och le. Anne-Marja knner nog ocks, att
sommaren r ett bra stycke nrmare och att det r ljuvligt att leva, ty
hennes starka lilla nve griper ett fast tag om moderns brst och med
stora, mrka gon ser hon upp i Gates ansikte och lter hra ett litet
hickande, lyckligt skratt, mot den blick som mter hennes i stor och
glad mhet. S somnar hon, mtt och njd med munnen nnu halvppen i
skratt, och sakta sveper Gate fllar och filtar om henne och br henne
ut i sin pulka, dr det r rett som ett fgelbo fr Anne-Marjas lilla
mjuka person. Och om snstormarna rasa aldrig s vilt och klden str
som en knivsegg mot ansiktena, nog har Anne-Marja det varmt och gott och
lent, och vaknar hon vid en hrd stt frn pulkan s hr hon genast
Gates rst ver sig -- mild och lugn och trstande.

Nu ro ktastngerna ocks nere, och de sista kopparna kaffe drickas,
det sista riset flammar, pulkan med ktatillbehren snres samman och
selningen brjar. Det r inte som att sela en hst minsann, att spnna
remtygen om en ren. Nej d, det ska ingen tro! Det r inte lnt att
komma klampande rtt p med bogtrna ver armen och tmmen dinglande,
att helt lugnt kasta alltsammans ver renens rygg och sen spnna och
ordna s mycket man nn'sin orkar tills allt r frdigt. Fr d bleve
det ingen flyttning av -- efter en halvtimme skulle man st ensam kvar
med vrkande armar och ben och titta p det stlle, dr renarna hade
sttt. Medan de glttigt ilade upp mot fjllen och friheten.

S hr gr det till nr en ren ska' selas: han str bunden med
halsremmen i pulkan framfr -- pulkorna ro stllda just i den ordning
de ska g innan renarna bindas fast vid dem -- och han stirrar tjurigt
och lett, redan nr man kommer lngt borta. Bogtrna och dragtrt ligga
tillreds, fstade vid sin pulka, och dem tar man frst upp, skrapar dem
vl rena frn sn och is med slidkniven, och reder sig sedan att g till
anfall. r herken gammal och slug ser han genast om man r ovan vid
arbetet och strtar lst p en med skarpa klvar och vassa hornspetsar
-- r han ung och litet krd gr han precis detsamma bara i ett vilt
frsk att mjligen bli fri. Och p det sttet har man det lika trevligt
med bda sorterna. Det r inte vrt att bli ledsen och modflld om ett
horn rispar upp kinden eller en klv klapprar ned p ett par revben s
det knakar i dem. Ta emot det utan att blinka, men hv upp ett s
fulltonigt tjut som mjligt och sl igen. Och nr s det fromma djuret
vilar sig ett gonblick med hngande huvud och flmtande sidor, passa d
p att med en blixtsnabb rrelse skjuta bogtrt ver nacken, spnna vl
fast det, fra dragtrt ned under buken, bakom frambenen, spnna vl
fast det och placera dragremmen s att den ej trasslar sig och lindar
sig om djurets ben, nr raiderna ska' stta i gng. Men lgg noga mrke
till, att allt detta skall g med _en_ jmn rrelse, utan avbrott, utan
fubbel, utan ryckningar och hrda tag. Det r ett enda litet tag som gr
alltsammans -- ett enda smidigt kast med armen, och nr man vl lrt sig
det en gng gr hela selningen sedan utan ett spr till besvr.

Alla raiderna ro frdiga, alla raidledare p sina platser utom mnnen,
som p kn framfr en halvslckt, rykande ktaeld tnder sina pipor med
de sista glden. Hundarna luska omkring med hngande huvuden och
slpande klossar och akta sig vl att komma inom rckhll. Det slsas
frikostigt med sparkar och slag under flyttningen, ty d mste det vara
ordning mer n ngonsin annars -- ordning och lydnad. Det duger inte att
rnna vilt omkring och sklla, att flja spr och intressanta dofter,
som mjligen kunna locka en hundnsa -- tyst och stilla ska' hundarna g
p sidan om raiderna, lngt p sidan, s att dragrenarna ej skrmmas.
Och frsker ngon att smyga sig undan p egna vgar, uppstmmer hans
herre och husbonde gonblickligen ett s fruktansvrt vrl, att den
skyldige genast med slak svans ndrar kosa, medan han gr ett ytterligt
misslyckat frsk att se ut som om det blott varit en liten tillfllig
och alls inte avsiktlig avvikelse frn den rtta stigen.

-- Ho! skallar nu Gammel-Nikkes rst. Allt r klart till uppbrott och
med lnga, skra steg stter han skidorna i gng. Hans raid r lng --
tolv stycken stora vackra herkar och pulkor, och efter honom trippar
Elle med sin raid, efter henne Heikka, Ellekare, Gate, och alla de
andra. Och likt en svart jttepil borrar sig det lnga tget in i
vildmarken medan klockorna klinga, pulkorna rassla och riporna kuttra p
fjllbranterna. Sommaren r bortom det vita fjllet dr!






nej, inte var sommaren dr. Inte sjng fglarna, inte grnskade trden,
inte var marken mjuk och bar -- snn lg dr som p fjllen, bjrkarna
stodo svarta och vta, och en iskall vind lg p rakt norrifrn. Men var
det inte nd, som om vi kommit nrmare vren, var det inte som om vi
logo gladare och friare, som om vi andades lttare, som om solen brnde
lite hetare hr n tv mil lngre bort, dr Tsoutsos vita kam lyfte sig
mot himlen? Var det inte nd ljuvare hr, blidare, ljummare -- eller
var det bara medvetandet om vilan, som ntligen blev vr egendom, efter
den lnga, lnga vandringen? Hela det stora byalaget lg hr redan --
vr sida var den sista p flyttningen, och runt om i bjrkskogen, som
sluttar ned mot sjn Tarfallajauri ligga ktorna ttt med glada
rkpelare ur rpparna. Klockan r inte mer n fem p morgonen, och
i vanliga fall r det nnu mnga timmar till den vanliga
uppstigningstiden, men vr ankomst har ftt alla p benen, och utanfr
varje kta str det lappar, som hlsa och ropa, frga och skratta. Och
nr renarna slppts och selats av sprida vi oss i de olika gstfria sm
hemmen och dricka kaffe s mycket vi orka. Gate och Ellekare och Heikka
och jag g in i den nrmaste, och vi ha knappt hunnit sl oss ned frrn
vi ha kaffekoppar i hnderna och socker i munnen. Alla ktans innevnare
ro fulla av det mest odelade intresse fr vr frd, vra mdor, vra
prvningar, bertta om sin egen flyttning, som ocks varit besvrlig
nog, men inte p lngt nr med s svrt vder, och beklaga oss hgljutt
och uppriktigt, nr de f hra vra ventyr. Innan man vet ordet av har
man satt i sig en fem sex koppar kaffe, sen kommer maten och kaffe igen,
hur mnga koppar som helst. Emnt -- hon heter Sanna och har ett
ansikte som strlar av vlvilja och gstfrihet -- kokar och steker,
pratar och skrattar i ett gende och tycks inte en minut vara missnjd
eller sur, att mitt i natten ha blivit ryckt ur sin ljuvaste smn fr
att vara vrdinna t oss. Utanfr tar blsten till, snn brjar yra,
genom en reva i ktaduken stryker en kall pust ver ryggen och det knns
dubbelt behagligt att krypa nrmare elden, som sprakar och vrmer med
hga flammor. Dsigt skruvar man in sig i plskoltens mjuka vrme,
gonen blinka smnigt, inte ens kaffet frmr hlla en klarvaken. Det r
alltfr stilla hrinne, alltfr hemlikt och varmt, nr man kommer frn
klden och de lnga milen drute. Det r omjligt att inte luta sig
litet bakt mot uppstaplade fllar som s frstligt locka bakom ryggen
och sluta gonen en minut i vaggande ro. Men Sanna vill tala med mig nu
och som ur en dimma hr jag hennes klara rst:

-- N du r lrarinnan du! sger hon och skrattar mot mig med
oemotstndligt vnliga gon, nr jag smndrucken mter hennes blick. Du
har ftt sliti ont du p den hr flyttningen. Voi, voi, snt stygvejr ni
har haft. Men nu fr du vila och vlkommen hit r du ocks! Hur ska du
trivas hos lapparna nu tror du? Men vi ska vara snlla mot dig, du ska
inte vara rdd. Vi ska nog frska s du inte lngtar ifrn oss!

Hon ler s vnligt mot mig, och rsten har en klang, som hos en mor, som
ska lugna och trsta. Och allesammans nicka mot mig och skratta och se
s milt p mig, att jag nstan fr som en klump i halsen och har lite
svrt att se dem alla riktigt klart. Den finaste lady p jorden, de
finaste, bsta mnniskor av dem, som leva i civilisationens vrld skulle
inte kunnat p ett frnmare och vackrare stt ha tagit emot en frmling
i sin krets n Sanna och dessa lappar gjorde med mig.

-- Det var vl inte krig i Sverige? frgar en grskggig, bistert
blickande gubbe, som rkt och spottat utan uppehll frn det vi trdde
in i ktan.

-- Nej, det var det inte, svarar jag och ser oroligt p honom. r det
krig nu d?

-- Lr allt vara det.

Jag knner hur jag blir rd och blek msom och reser mig till hlften
upp, s klarvaken som jag inte varit frut p hela tiden.

-- Vad sger du! r det krig, verkligen krig?

Kan det hnda s mycket p en mnad? tnker jag. Det var s lugnt
allting, nr jag lmnade Soppero, hur ska jag komma hem, vad ska jag ta
mig till! Och i en vild dans ser jag alla de mil jag vandrat ter brnna
fr mitt medvetande -- ska jag springa dem igen med denna fasa inom mig,
ska jag bryta upp nu genast och g, g ver de de vidderna, innan jag
ens hunnit sova trttheten efter den sista vandringen ur mig. Jag tnker
allt detta s snabbt, att det vl inte tar en sekund, och gubbens svar
har nnu inte ntt mig. S hr jag hans lugna rst:

-- nej, inte vet jag, men nog r det vl troligt. Fr skogs-Jon frn
Sappisasi drog hr frbi i gr och han kom just frn Soppero. Och dr r
mjlet tv gnger s dyrt nu, som nr vi lmnade det fr sex veckor sen,
och d kan det vl inte vara annat n krig. Voi, voi, vad det blir dyrt
med mjl och kaffe sen! Nr dom krigar. Tror du dom kommer och skjuter
oss lappar?

-- Visst inte! svarar jag och skrattar, s ltt om hjrtat igen som
endast den kan vara, som knner sig ha sluppit ifrn det svraste i
livet. Visst inte! Och det r inte krig heller fr den delen, det r jag
alldeles sker p. Mjlet kan bli dyrt nd och kaffet med. Du hll p
att skrmma mig rent frdrvad med ditt krig.

Allesammans skratta igen, och mitt i den allmnna munterheten ppnas
oksan frsiktigt, och en halvvuxen pojke kommer in i ett moln av sn.
Han frsker gra sig s liten, som mjligt, men Sannas kvicka ga
undkommer ingen, och gonblickligen blir han anropad.

-- Nilsa, dr sitter lrarinnan! G fram och hlsa nu vackert.

Och Nilsa skruvar sig frlgen och allvarlig fram till mig, rcker ut
armen och lgger den om mina axlar: Boris, boris opahdja! mumlar han.
Goddag lrarinna. Och: Boris, Nilsa! hlsar jag hgtidligt tillbaka med
min arm om hans skuldror.

Nilsa r Sannas son, och en vacker liten pojke r han. gonen ro stora
och bruna och allvarliga, ansiktet smalt med rena, dla drag och hret
lngt och svart. Han sitter s frlgen mitt emot mig med en kaffekopp i
handen, d och d mter jag hans blick, som i smyg granskar och vger
mig. Och nr jag d skrattar, blir hans ansikte s flammande rtt att
gonen nstan tras. Det drjer inte lnge frrn oksan p nytt ppnas
med stor frsynthet, och en efter en komma de ldre av mina disciplar
tgande, alla ohyggligt frlgna och mer eller mindre fnittrande. De
hlsa och tala med viskande rster, och frsvinna som blixtar s fort de
uppfyllt alla hvlighetsplikter, fr att utanfr ktan fra ett fasligt
stim och vsen, tydligen mnat att imponera p mig.

Heikka och Gate ha redan gett sig av till sitt arbete med ktaslagning
och rishuggning, men Ellekare och jag sitta i lugn och ro -- vr kta
blir inte rest nnu p ngra timmar och vi flja Sannas rd och lgga
oss att sova en stund. Sanna har hmtat in alldeles nya, obegagnade
fllar och filtar och dem ordnar hon till mjuka bddar. Jag fr en
skinande vit rakkas ver mig och sover snart tryggt och lugnt.

Fyra timmar drefter vcker Sanna mig, naturligtvis med kaffe och mat,
och sedan g Ellekare och jag i den piskande snvinden att hugga golvris
till vr egen kta och reda den i ordning. Heikka har redan satt upp den
och med alla krafter skynda vi oss att f allting frdigt s snart som
mjligt. Det ger en s glad knsla att arbeta fr sitt frsta egna hem,
om det ocks bara r en svart liten kta lngt uppe i Lapplands
demarker, och vi ro s ivriga bde Ellekare och jag, att vi varken
tnka p tid eller rum. skdare ha vi ocks, s mnga barn som finnas i
nrheten och de ge oss ett handtag d och d, nr det behvs. Emellant
kommer det ocks ngon fullvuxen, som ger oss rd och vinkar nr han
kan, och alla ro de djupt intresserade av vad allt mina pulkor kunna
innehlla. De ha nog vntat sig de frunderligaste saker och se nog en
smula besvikna ut, nr det ena efter det andra tas fram, som r precis
likadant som deras eget. Koksir (en sorts lapska trskopor med lnga
skaft), kisor, husgerd av alla mjliga slag -- allt r lapskt -- och
fastn de se bde gillande och frnjda ut, svvar det nd liksom en
missrkningens ande i luften ver att ingenting nytt och mrkvrdigt
finns att se p. Till och med en vanlig lapprakkas har jag och en
frskinnsfll att breda ver mig. Och ingen madrass att ligga p, som
annars alla andra lrarinnor haft med sig.

Lasse, han gamlingen inne frn Sannas kta, ser sig betnksamt om bland
sakerna, som nnu inte placerats p sina platser i ktan, utan st
huller om buller vid pulkorna. S ler han med finurlig och sklmsk min,
och all bisterheten stryks i ett tag bort frn ansiktet:

-- Du kan allt gifta dej med en lappgosse genast du! Fr hushllet ditt
r i ordning med kisor och allt, det ser jag, och bara lapskt r det
alltsammans. Mn tro vem de ska bli?

-- Ja sj de du! smler jag till svar dr jag str bjd ver en pulka.
Och det skrattas mycket och lnge av alla t det enkla och lyckade skmt
Lasse kommit fram med. Det fordras inte mycket frrn allas gon tindra
i leenden -- och inte s mycket heller frrn sorgen fr dem att mrkna.
De ro snara som barn till alla sinnesrrelser: snart bedrvade, snart
trstade -- grt ser man sllan, men sorg, som inte r mindre tung fr
det; leenden r det gott om, men vemodet kan lura s nra, att ett ord
lyfter det fram ur mrkret igen. Men nu r det bara gldje som rder,
och skratten komma ttt och hjrtligt dr minsta lilla anledning kan
tnkas. Inte minst t Heikka, som vid arbetet med att stta upp luvvin
-- ett sorts primitivt hbbr, dr maten frvaras fr att skydda den fr
rovdjur och kringstrykande hundar -- slinter p stegen och str
huvudstupa ned i snn. Han slr sig inte alls och skrattar sjlv lika
muntert som de andra, nr han klnger upp igen fr att lgga sista
handen vid sitt verk. Och nr luvvin nu r frdig r det Ellekares och
min tur att ntra upp fr stegen och stuva in hela vrt matfrrd i det
lilla loftet, s enkelt men nd tillrckligt fr sitt ndaml, som
allting r hos lapparna: tv par hga, korsade bjrkstammar surrade
skert ihop med rep och i den klyka de bilda ligger ett golv av smala
stnger, till tak ett par sckar och ris -- det r det hela, men en
sker plats r det att lgga sitt matfrrd, inga djur kan n det och
regn och sn inte heller.

Dit upp ska nu allt, som inte brukas till varje ml, ty brd och sdant
stannar naturligtvis i ktan. Och det r minsann inte det enklaste att
krngla sig upp med brdor p den smala lilla stegen, som egentligen
endast r avsedd att anvndas vid ktans upp- och nedtagning. Den r
gjord av en enda trdstam som karvats ur s, att ram och steg blivit
fria, men den r inte mer n tio cm. bred p sjlva stegplattan, s att
bara en smal fot i snder kan f rum. Stegpinnarna sitta lngt ifrn
varann, och den del som stdes mot marken bestr av en vass spets, som
borrar sig ned s att stegen ej kan glida utt, nr ngon str p den.
Men snurra runt kan den s mycket ledigare, och det fordras medfdd
ekvilibristisk begvning i allra hgsta grad, fr att utan ventyr ta
sig upp och nedfr den stegen. S smal r den upptill, att den minsta
lilla vickning av den som klttrar gonblickligen kommer den att snurra
runt och befria sig frn brdan. Men har man lyckligt och vl kommit upp
genom ngot herrens under och stolt lutar sig int luvvin fr att
placera eller hmta ngot dr, viker den grna t sidan som om den vore
fst vid marken med gngjrn, och s skrider man snabbt och obevekligt
mot sitt fall.  den stegen! Innan man lrde sig alla dess knep och
tilltag. Det var minnsann ett studium, som man inte blev frdig med
frsta dagen och inte andra heller.

ntligen var i alla fall allt dr som skulle dit, bde i ktan och i
luvvin, och det stolta och ofrgtliga gonblick nalkades, d jag kokade
den frsta pannan kaffe p vr frsta eld.

-- Nu __ vi hr! sade Ellekare. Nu _bo_ vi hr! Nu  du emnt i egen
kta  jag  din piga  du ska sga mig vad jag nu ska gra. Vi ska vl
laga till middag?

Ellekare r mycket materialistiskt anlagd, men laga mat kan hon inte.
Och inte jag heller, varfr det r med en viss spnning vi g till
verket. Heikka ska bjudas p mat innan han gr, och hungriga ro vi alla
tre -- klockan har hunnit bli tta och mer, och det r nra tio timmar
sen vi to sist, men vi ha inte haft tid att tnka p mat ens, mycket
mindre d laga ngon. Nu ska det i alla fall gras, och gott mste det
bli, fr vi vill inte skmmas fr Heikka. Men det r inte ltt, och till
en brjan str jag alldeles handfallen, ty den ringa kunskap jag har om
fdas sammansttning r van att rkna med tminstone gg och mjlk och
potatis. Men ingendera av dessa ingredienser finns ju mjligheter att ha
i ett lapphushll p vintern, konserver har jag inte alls tagit med mig
ngra, och allts st vi infr den absoluta ndvndigheten att tillreda
en snabb och god mltid av de saker, som st till buds. Och vi gra det
ocks: fruktsoppa med mannagrynsklimp. Eller kanske jag i sanningens
namn ska sga: mannagrynssoppa med fruktklimp. Ty klimpen kunde ltt
drickas ur kopp och soppan var fast och grtliknande. Men ran var i
alla fall rddad, fr Heikka t och tycktes ganska angenmt berrd, om
det nu var fr att rtten var fullstndigt oknd fr honom, eller om han
verkligen tyckte det var gott, det r ngot, som jag vill lta vara
alldeles osagt. Ellekare och jag to ocks -- i en stor koksi med varsin
hornsked, och vi voro mycket hungriga, s vi hade inte just tid att
knna efter hur det smakade. Mtta blevo vi d i alla fall, och nr
Heikka druckit sina tv koppar kaffe s tog han avsked och gick hem till
sitt med njd uppsyn. S han var ocks mtt, och med lugnat sinne
brjade vi gra i ordning vra bddar fr natten.

Och sedan lade vi oss, trtta och glada, fyllda av den trygga knsla som
ett eget hem ger, var det n r och hurdant. Det var obeskrivligt ljuvt
att ligga med gonen mot rppen och se hur de tunga molnen foro, att se
den ljusbl rkstrimman frn den dende elden stiga rakt och vackert upp
mot dem, att hra riporna skratta i ungskogen och bjrkarna susa fr
nattvinden, och att hela tiden veta: Du ligger i den egen kta, det r
ditt det hr, dina grytor, dina fllar och hela den lnga sommaren fr
du vila frn vandringar och mdosamma vgar. Och i morgon komma alla
skolbarnen!

-- Ellekare! sger jag och ger med min fot en liten knuff t hennes
huvud, dr hon ligger nedanfr mig p samma sida av ktan, Ellekare!

-- Jaa, mumlar Ellekare smnigt.

-- Ligger du bra? -- Ty mste jag inte veta om mitt tjnstehjon for illa
eller ej.

-- Jaa, de gr jag.

-- Hur ska vi vakna i morgon?

--  vi vakna nog.

-- Men jag vaknar aldrig p mornarna. Vaknar du skert?

-- Jaa d! Har du drage klockan din? S ska jag titta p henne nr jag
vaknar och vcka dig, nr tiden blir.

-- Godnatt d Ellekare!

-- Godnatt lrarinna!






Vi vakna verkligen i tid, men det fr kanske mera tillskrivas frsynen i
form av nyfikna lappbarn n Ellekare och mig, ty vi voro s ddstrtta
efter vr lnga arbetsdag, att smnen inte ville slppa vra gon
frivilligt. Men redan i arla morgonstund brjade det smlla helt frsynt
i oksan, och min yrvakna blick hann fnga en rdtofsad pojkmssa, innan
den frsvann, och ett par spejande bruna gon, som jag igenknde
tillhra Nilsa, gossen frn ktan intill. Han r inte ensam, ty ett
stilla fnissande frnimmes utanfr och om en liten stund gluttar ett
flickhuvud i drrppningen, mter min blick med ett frlget smleende
och frsvinner blixtsnabbt. S hrs trampet av springande ftter, ngra
halvkvvda skrattsalvor och s blir allt tyst fr en liten stund.
Ellekare och jag ligga och dra oss en stund till, genom rppen yr lite
fin sn -- allts snstorm i antgande igen. Det knnes gnistrande
kallt, nr man lyfter upp huvudet, vattnet i kitteln r bottenfruset och
morgonljuset ser grtt och ovnligt ut. Men nu gr Ellekare med fart i
skorna sedan hon frst omsorgsfullt hat dem, med ett brak slnger hon
upp oksan och hmtar in ett fng ved, och snart brjar en svag rk stiga
mellan hennes hnder, dr hon ligger p kn framfr hrden, en frisk
doft av brinnande nver fyller den skarpa luften och gr den mera mild
att andas, det brjar spraka i veden som Ellekare skickligt ordnar till
en strlande morgonbrasa, kaffekvarnen surrar, sockret klipps med sm
vassa stlklingande ljud, koppar klirra. Och s mitt upp i denna ljuva
lilla hushllssymfoni kommer Ellekares klara rst gnolande en entonig,
sorgsen finsk visa, som hon tar om och om igen utan uppehll, s den
blir till en svande vaggsng. Jag knner hur smnen kommer smygande,
men innan jag hinner somna p nytt skramlar en full kaffekopp vid min
huvudgrd, rckt av Ellekares lilla bruna hand -- och s r dagen
brjad!

Mnga timmar drjde det inte frrn ktan var full med folk och nog kan
man rkna det kaffe i litervis, som dracks den dagen hos mig. Den ena
pannan efter den andra koktes och tmdes, de tv kopparna voro stndigt
i gng, och varenda sak jag hade granskades och beskdades, visserligen
mycket diskret, men dock grundligt. Och alltsammans tycktes de finna
ganska gott. Smr och ost och brd hade en storartad tgng -- somliga,
som kommo lngvga ifrn, skulle bjudas p mera fast fda n bara kaffe,
och Ellekare och jag hade p frhand sinsemellan gjort upp ett litet
tecken, som betydde: lngvga gst! Och s fort detta tecken gjordes
brjade jag genast frberedelser att med vrdighet bjuda mitt salt och
brd. P den lilla runda trbrickan med lngt skaft, som dels fr
tjnstgra som bakbord, dels som lock ver vattenkitteln, placerade jag
ett par runda, nybakade brdkakor, bredvid dem en liten smrask och s
osten. Alltsammans rckes till gsten, som efter en kort tvekan och ett
svagt mummel: in mon lt nlkis! jag r inte hungrig! flyttar sig
nrmare och stter sig bekvmt tillrtta p golvet. r det en man
stryker han frst mssan av huvudet och fr med en vacker rrelse hret
ur pannen, r det en kvinna slr hon sig bara ned utan frberedelser,
men bda ta lika sakta och vrdigt, utan ett spr till brdska eller
aptit. Det tar ocks alltid sin rundliga tid innan de tit frdigt, men
d har en hel del hunnit konsumeras nd p detta lugna, trygga stt. S
fort tandet r undangjort torkar sig gsten omsorgsfullt om munnen,
stter ordentligt locket p smrasken efter sig, makar alla rester vl
tillsammans p brickan och rcker den tillbaka till vrdinnan med ett:
Kito tnat! tack s mycket. Emnt nickar, hller kaffe brddfullt i
kopp och fat och bjuder. Och minst tv koppar ska det vara innan nsta
gst fr betjnas. Till ritualen hr ocks, att emnt alltid sjlv
dricker frsta koppen av ett nytt kaffekok fr att visa att kaffet r
gott. I somliga ktor brukas det ocks att tv fulla koppar stts p
brickan och rcks t gsten, varp han frst har att dricka ut den ena
och s den andra som ptr.

Framp middagen brja mdrarna anlnda med barnen, som skrivas in och
lmna sina betygsbcker frn fregende r -- de som redan prvat en
skolas besvrligheter. De sm, som ska brja frsta gngen se bara
ondligt skrmda och olyckliga ut och trycka sig ngsligt till mors
kolt. Fjorton barn r det i allt, det ldsta femton r -- en lng,
drumlig pojke med lnga ben och armar och en vldig hrmassa, som ligger
lngt ned i gonen -- det yngsta nyss fyllda sju r och vackert som en
liten kerub i sin nya granna kolt. Mdrarna dricka kaffe och prata, nypa
i tyget p min kolt, medan jag naturligtvis nyper i deras, utbyta tankar
om priser p spetsar och band och grannlt och ha det utmrkt trevligt.
Barnen glmma snart sin frsta skygghet och srpla i sig sitt kaffe med
ganska frnjda miner, springa sen ut och leka och fra ett frfrligt
stim kring ktan. D och d, nr de bli alltfr hgljudda sticker den
mor, som tycker sig ha hrt sin telnings rst ver de andras, sitt huvud
utom oksan och hller ett kort, men krnfullt anfrande, som resulterar
i ett gonblicks ddstystnad. Men snart r allt glmt igen och leken
rasar som frut. -- En timme eller tv sitta mdrarna kvar och aldrig
sinar pratets strm, s resa de sig, slta kolten ned utmed hfterna och
frsvinna pilsnabbt genom oksan, utan att sga adj, utan att tacka --
det brukas inte. Barnen flja med, alla rnna i vg p sina skidor och
det blir s tyst i ett nu, att stillheten susar fr ronen. Men rtt vad
det r kommer en stormil susande som skakar ktan, snn knastrar, nr
den piskas mot duken och ngra flingor singla ned genom rppen och frsa
i elden.

-- Har du mera ved huggen, Ellekare?

-- Nej, men jag ska g ut och skaffa nu. Det r vl middagsdags snart?

-- Ja. Vad ska vi laga?

Vi titta rdvilla p varann, tills vi besluta oss fr grt och torrktt
ssom varande bde enkel och nrande fda. Och medan Ellekare hugger ved
anrttar jag mltiden, som sedan frtres till sista smula trots de
otaliga koppar kaffe som konsumerats under dagens lopp. Sen bakar
Ellekare igen, ty nstan allt brdet har tagit slut under dagens
gstabud, och jag brjar gra i ordning bcker och schema och rusta mig
fr mitt arbete i vetandets tjnst. Och innan vi veta ordet av ha vi den
gr svaga skymningen ver oss, som nnu en tid framt ska sga oss, nr
natten faller p. Om ett par veckor bara slutar solen att g ned och sen
ha vi inte ens en skuggning i ljuset kvar, nr stackars jordiska klockor
visa, att natten r kommen. Nu viner stormen hrdare, snn frasar
utanfr och klden r bister -- men vr varma eld brinner klar, och nr
vi krypa ned bland vra fllar efter en sista kaffefest med Sanna och
Lasse frn ktan bredvid, knna vi ingenting av ovdret som rasar,
stoppa bara om oss vl kring axlar och ben och somna, medan nnu ngra
rda gld pyra p hrden.

                   *       *       *       *       *

Redan innan klockan tta p morgonen hr jag tramp och fnissningar
utanfr, och nr jag tittar ut har jag nstan alla mina elever i vntan,
fastn det r en hel timme fre tiden.

-- Klockan r inte nio n p lnge, sger jag, och utan ett ord dunsta
de bort t olika hll, fr att om tio minuter ter fnittra och viska
utanfr oksan. Nr de inte ha ngon klocka att g efter, r det inte s
gott, och eftersom det snregnar och blser kallt lter jag dem komma in
och vrma sig framfr elden. Och d alla ro komna tycker jag den
felande halvtimmen inte r ngot att hlla p och brjar terminen. Med
bn naturligtvis, efter urldrigt bruk, och s psalmsng. De ldre som
kunna lsa f var sin psalmbok ur skolans bokskrin, jag tar upp psalmen
och s brjas sngen. Om man verkligen har rtt att kalla den s. Alla
vilja vara med, men ingen har ens den svagaste aning om vad det vill
sga att sjunga en melodi eller verhuvud taget trffa en ton. Utan just
dr deras rst av en hndelse slr ned fr psalmen brja, det kan vara i
bas eller diskant, det gr alldeles detsamma. Ordens rtta uttal r av
mycket strre vikt, och ro de besvrliga kan jag hinna sluta versen,
medan den vriga kren nnu stavar p frsta strofen. Var och en fljer
med och skyndar sig s fort han kan, var och en gr sina sm hjlplsa
frsk att skapa en melodi lik den jag sjunger, som hans ra fattar och
uppfngar den -- och det hela blir till en konsert vars make nnu intet
mnskligt ra hrt. Jag vet inte hur jag behll kontenansen, jag minns
bara att Ellekare huvudstupa kastade sig ur ktan med blodrtt ansikte,
och att min rst var misstnkt svvande under ngra takter. Men barnen
voro s upptagna av att stava och sjunga, att de inte mrkte ngonting,
och vl var det.

Ja, s var brjan gjord och arbetet vntade! Men frst skulle alla tala
om vad de hette, s att jag visste vad jag skulle kalla dem, och det var
ett gruvligt besvr att f ur dem det. Efter skert en timmes ihrdigt
frgande hade jag d ftt allas namn med lga frskrmda rster och med
mycket fnitter och skruvande, men ntligen var d den skrselden
genomliden och skolan i gng p fullt allvar. De insikter jag fick i
mina elevers kunskaper redan denna frsta dag voro ingalunda
uppmuntrande -- timme efter timme upptcktes nya avgrunder. Till att
brja med var det innanlsningen som fullstndigt tog andan frn mig.
Jag gav de ldsta lrobcker, medan de yngre fick vlskrivning och de
allra yngsta vade sig i tlamod och stadgat uppfrande.

-- Ls nu frsta stycket, Nilsa! sade jag. Och Nilsa brjade med hg
stackig rst:

-- Vat en krota perttade allteles ytom sig s att ten knappt kunte tala
sate en krota till sin far far som satt vit pcken ...

Allt utan ett spr till skiljetecken eller uttryck naturligtvis, men med
ngot s ondligt sjllst ver sig, att jag greps av en hemsk misstanke
och frgade:

-- Sg mig nu Nilsa, vad groda heter p lapska.

Intet svar, bara ett frlget stirrande frn Nilsa och fnitter frn de
andra.

-- Kan ngon annan svara?

Ingen. Groda r kanske ett bra svrt ord, tnkte jag -- jag ska ta ngot
lttare. Kan du sga, vad bck heter d? Inget svar. Och p alla mina
frgor om de enklaste vardagsord kan ingen ge mig en antaglig
versttning. Ibland frska de hitta p ngot, som tminstone ljuder
lika, men det r s sllan det trffar rtt, att jag snart genomskdar
den lilla listen. S svarar t. ex. ngon, nr jag ber honom verstta
ropa: ruobbi. Men det betyder sr p lapska och kan allts inte alls
godknnas. Dessa barn ha gtt i skola i tre, fyra r och lrarna ha haft
till uppgift att bibringa dem undervisning i svenska sprket. Deras enda
lrobcker ro p svenska: katekes, biblisk historia, lsebok, och ur
dem ha de haft lxor. Utan att frst ett enda ord ha de ftt rabbla
psalmverser, bibelsprk, tio Guds bud, och av styckena i lseboken
begripit precis lika mycket, som om man satt dem att lsa kinesiska
eller ngot annat lika besynnerligt sprk. Det r frsta timmens glada
erfarenhet.

Andra timmen lter jag de ldsta skriva, mellanklassen fr lsa och de
minsta f pennor och papper fr att lra sig rita uppstrecket till i.
Griffeltavlor finns det tv stycken i skolmaterialldan, men inga
grifflar ha blivit medskickade s det r lika nr fr det. Och s mste
jag ge nybrjarna pennor i deras sm bruna nypor, och dr blir minsann
skrivning av s bitarna yr om blyertspennorna. Det r inte s gott, att
trycka lagom hrt, nr man aldrig frskt att skriva frr och jag
bvade, nr jag sg hur pennorna blevo mindre och mindre. Fr knivar
hade de ju tillreds i bltet, tminstone pojkarna s sm de voro, och
det fanns inga hinder, nr det gllde formering. Och formerades gjordes
det sannerligen s Ellekare kunde haft till tndved en vecka om hon
passat p och samlat upp spnen. Jag frmanade dem: Tryck inte hrt! och
d sgo de allvarligt p mig, torkade sig om nsan med smutsiga sm
nvar och brjade p nytt med hgtidliga, viktiga miner. Men resultatet
blev lika klent. Jag tog deras hand i min och frde pennan, och de
finaste streck trollades fram, men under samma hand ensam sade det
knack! och en bit blyerts for i luften s det var en lust t det. Till
slut fingo de skriva med bara tret fr att va sig i att hlla om
pennan tminstone och s smningom minska trycket. S hade d de
sysselsttning en stund, och jag fick gna mig t mellanklassen, som
hjlpligt kunde stava och lgga ihop och staka sig fram genom de
enklaste ord. Det var precis samma frhllande med dem som med de ldsta
-- ingenting begrepo de av de svenska ord de krnglade till, och intet
svar fick jag av dem heller p mina frgor. Men skriva efter frskrift
gjorde de alla riktigt bra, nr man betnker hur de mste sitta
nedhukade p risgolvet med knna uppdragna och bckerna stdda mot dem.
De skrivbcker med frskrift som anvndes voro av den sorten, som brukas
i vanliga folkskolor, och det var onekligen ytterligt ljligt att lsa
de frskrifter som stod tryckta verst p varje sida: Sitt rak i ryggen!
Hll ftterna rakt p fotbrdan! Std handen ltt mot bordet! Luta ej
huvudet!

Nsta timme gnades t rkning fr de strsta, skrivning p nytt fr
mellanklassen och inlrande av bokstaven _i_ fr de sm. Det var
grnslst besvrligt att hlla dem i arbete alla, och den frsta tiden
blev jag rent vimmelkantig innan jag fick in vanan, att utan ett
gonblicks tvekan kasta mig frn rkneproblemen i versta klassen till
stavningen i mellanklassen och frn stavningen till dirigerande av
streckskrivningen hos nybrjarna, och frn streckskrivningen ter till
rkneproblemen. Men det gick snart, bara man blev van. -- Rkningen
beredde mig en ny verraskning. S lnge jag hll mig till huvudrkning
med mycket sm tal gick det rtt bra, men s snart jag brjade med
skrivna problem blev det annat av. Efter tre rs skolgng ansg jag, att
ett sdant tal som detta utan svrighet borde kunna rknas ut: 19 + 11 +
13. De fingo sina tal och satte sig p sina platser, och jag gnade min
uppmrksamhet t de andra eleverna. Efter tio minuter tittade jag p
seniorerna och undrade, om de inte skulle kunna vara frdiga snart. Men
det sg inte s ut. gonen stirrade stelt, pennorna skrevo och ritade,
lpparna rrde sig, fingrarna trummade, och suckar och stnanden fyllde
luften. De kliade sig i huvudena s det dnade, snto och frste i
fingrarna och arbetade med en intensitet, som var rent frbluffande nr
jag fr mig sjlv betnkte uppgifternas enkelhet. Men d jag ntligen
fick se deras bcker, s frstod jag fullkomligt deras bedrvelse och
delade den med dem av mitt fulla hjrta. Hela sidan var full med sm
streck -- streck vid streck, streck vid streck -- i grupper, pbltta
och utsuddade med tummen, nr det blivit fr mnga.

Frst stirrade jag bara fylld av hpnad p frstrelsen, frstod icke
vad meningen var en gng, men s gick det pltsligt upp fr mig, att det
var det stt, som man lrt dessa barn att lgga samman 2 och 2 eller 10
och 10. Frst tio streck p ett stlle, s tio p ett annat och s
vidare allt efter problemens lngd och talens storlek, och nr de s med
mycken svett och mda ritat ut alla sina streck, s hade de ett
frskrckligt arbete att rkna samman dem alla. Addition i kolumner hade
de aldrig hrt talas om, subtraktion existerade inte, multiplikation var
nstan ljligt att nmna, och vid blotta tanken p division knde jag
svindel.

Det mste allts bli fr mig att brja frn den allra frsta, enklaste
begynnelsen och lra dem frst, att rkning inte bara r streck, att
strecken kunna representeras av siffror i kolumner, att ett tal kan
_tnkas_ innehlla alla de streck, som eljest mste ritas och rknas
samman. Det var den erfarenheten rknelektionen gav mig, och s vrst
gldjande var den ju inte. Med detta lt jag dagens arbete vara slut --
vi voro trtta allesammans -- och med lxor att lsa p gav jag dem
hemlov, vilket hlsades med nedslende frtjusning och efterkoms med en
snabbhet endast mjlig att stadkommas av barn, som veta att skolan r
slut fr dagen. Och med en suck tackade jag dem fr denna snabbhet, lade
mig raklng p en fll och beslt att fr en timme tminstone lta bli
att fundera ver hur i all vrlden jag skulle kunna lra dem allt som de
skulle kunna och inte kunde.






Nr skolan varat omkring en vecka kommer pingsten och med den
naturligtvis pingstlov i tre dagar. Vdret r strlande vackert igen med
kalla ntter och vrljumma dagar. Vi frska tminstone att tro, att det
r vren som r oss nra om ocks de gamla runka p huvudena och sp
lng vinter nnu.

-- Vad ska vi gra de tre dagarna nr vi ingen skola ha? Ellekare talar
alltid i pluralis, nr det gller skolan och ktan.

-- Om vi skulle ta och g efter post! freslr jag. Ty nu r det nra
sex veckor sedan jag hrt ngra nyheter frn den vrld, som r bortom de
vita fjllens krans och det knns lite underligt att ingenting veta om
de sina, om kriget, om allt som kan ha hnt p hela denna lnga tid.

-- Ja det gr vi! svarar Ellekare gonblickligen och utan ett spr till
tvekan, och gonen lysa p henne bara vid tanken p den lnga frden,
och allt vad hon ska f se p den. Det r sju mil ver fjllen till
Torne Trsks station som ocks r vrt nrmaste stlle att hmta post
frn. Om vgen dit veta vi intet, men med karta och kompass ska det vl
inte vara omjligt att ta sig fram. Frresten kanske vi kan f ngon
lapp att flja med, som knner vgen. Och s g vi till Heikka, som r
vrt std och vr tillflykt i alla kinkiga situationer.

-- Kan du flja med? frgar jag. Du ska inte behva gra det fr inte
frsts.

-- Kan inte! svarar Heikka bestmt. Jag ska g lngt in till Norge till
hjorden och tre andra av mnnen flja med mig. Vi g i kvll, och i
morgon g de vriga, s du kan nog inte f ngon som fljer dig. Och
ensamma ska ni inte g, fr vgen r besvrlig.

-- Men jag har karta och kompass.

--  har du det! Ja ja, du vet vl bst hur mycket man kan tro p sdana
ting. Men trolldom fr aldrig lycka med sig och trolltyg r det. Att den
lilla dosan ska kunna visa vderstrecken.

Han ser allvarligt ogillande ut och Gate likas. Men efter mnga koppar
kaffe och mycket pratande ha vi d ftt veta en hel del om vgen: om
raststllen dr det finns kllor, som inte ro tillfrusna, om var en
ensam fiskekta r belgen dr vi kunna f vila och mat och vrme, om
genaste vgen att snedda ver Trsket. Och vi besluta oss fr att g
ensamma och ta avsked av Heikka och Gate som ge oss mnga frmaningar
och goda rd. Gate dessutom en hel del kommissioner om vi kunna komma in
i ngon handelsbod fastn det r helg. Och s rnna vi hem till vr egen
kta fr att rusta oss till femtonmila frden. Fr kortare n s kan vi
inte berkna att vgen r, har Heikka sagt. Snarare lngre. -- Vi packa
kaffepanna, torrktt, brd och smr i vra laukos (ryggsckar), och
tndstickor plocka vi vra dosor fulla med. Lapparna ha alltid
svavelstickor, som de kpa i finnbyarna, ngon annan stans tror jag inte
de finnas att tillg i hela Sveriges land -- och frvara dem i sm dosor
av mssing, som egentligen ro mnade till snus, men som ocks utmrkt
lmpa sig till tndstickor. Dessa dosor ha ocks den stora frtjnsten
att de ha tv bottnar, i den ena frvaras tndstickorna, i den andra r
en spegel inkittad och mellan spegeln och locket brukar vanligen en
liten finkam ligga frvarad fr att alltid finnas till hands.

Nr solen gr ned bakom Rokomborre, det stora fjllet mitt emot vr
kta, st vi frdiga att ge oss av. All mat r upplagd i luovvin, allt
mtligt upphngt p krokar s att inga hundar eller andra djur kan n
det, runt kring ktan ha vi stjlpt tomma pulkor, s att inga hundar ska
kunna bka upp duken med nosen och ta sig in, och till slut stta vi mot
oksan en hel liten bjrk, till tecken att ingen r hemma, och att huset
r lst.

Solen kryper allt lngre ned bakom Rokomborre, vars frundransvrt
regelbundna, prismaslipade sidor gnistra i orange och rtt, himlen r
bl med sm bleka moln, och klden har redan kommit och hljt den
solluckrade snn med en hrd skorpa, dr skidorna nstan glida av sig
sjlva. Och med ett stupa vi utfr sluttningen ned mot sjn, slingra oss
mellan bjrkstammarna och glida i ett buktat blskuggigt spr ver sjn
upp mot de branta fjllsidorna p andra sidan. Kallare och kallare blir
det, luften str vass mot vra ansikten, andedrkten far som en rk
efter oss. Snart sjunker solen alldeles, men himlen r full av glans --
tyst, tyst r det, inte en hund skller, inte en ripa kuttrar, inte ett
ljud frn en levande varelse oroar stillheten, bara vra skidors
knarrande, vr hastiga andhmtning, vra ryggsckars gnidning mot
axlarna.

Efter fem timmar rasta vi -- d ha vi hunnit fyra mil, varav tv
oavbrutet ha burit uppfr och tv oavbrutet nedfr. Vi koka kaffe,
halstra torrktt, ta och se p kartan. Sen strcka vi ut oss p snn
och sova litet, och solen brnner hela tiden -- den har kommit tillbaka
fr lnge sedan. Men vi f inte vila lng stund, det drjer inte mnga
timmar nu, frrn snn blir mjuk och tung fr skidorna, och nnu ha vi
den besvrligaste vgen kvar genom svr terrng. S ge vi oss av igen,
rasta p nytt ngra minuter i Kattevuoma, en liten gr finnby p en de
sltt, och komma rtt sent p eftermiddagen fram till Torne Trsk.

Just som vi stiga av skidorna vid stationshuset brusar ett tg frbi,
till Ellekares oerhrda frskrckelse och hpnad. Hon hade aldrig sett
ett sdant besynnerligt odjur frr, aldrig hrt ett s starkt larm och
hon blev alldeles vit av fasa, nr det dnade frbi. Tog ett hrt tag i
min arm och sade tyst fr sig sjlv: -- Herra siunit, herra siunit de l
varalas! Herregud, herregud, det r farligt!

-- Det r tget Ellekare. Var inte rdd.

Men Ellekare r rdd, och hon slpper inte taget om min arm, frrn det
sista ljudet av ovsendet frsvunnit i fjrran. D drar hon en lng suck
och smler av lttnad, men hller sig nd mycket nra mig, nr vi tassa
in fr att frga om post och nattlogis. Posten f vi, men nattlogis r
det vrre med. Mjligen vntsalen, men den r kall och oeldad, och det
finns bara hrda golvet att ligga p. I alla fall r det tak ver
huvudet, och vi tacka fr det, och bereda oss att g och titta p vrt
enkla sovrum.

-- Stackare! sger en arbetarhustru, som str bredvid och hrt vrt
samtal. Nog kan ni vl f ligga hos mig. Om ni hller er snygga. Kom med
s ska vi se till!

Och vi flja p trtta ftter, f en fll p golvet att ligga p, en
filt att breda ver oss och litet mat innan vi krypa till kojs. gg och
smr och mjlk och brd. Det smakade efter fem veckors torrkttskost!

-- Finns det ngon handelsbod hr? frgar jag vrdinnan. Och fr till
svar, att ingen finns nrmare n i Kiruna.

-- Hur lngt r det dit?

-- Inte fullt tv timmars resa p tget. Det gr malmtg tidigt i morgon
bitti och inte r det dyr resa heller. Res ni dit, flickor, s fr ni
bde fara p tg och se Kiruna om ni inte varit dr frr.

-- Inte jag! sger Ellekare. Och s ser hon bnfallande p mig, och inga
gon kunna tigga som Ellekares. Nr s vr vrdinna vidare talar om, att
vi kunna komma tillbaka vilken tid p dagen som helst, finns det inget
som hindrar ett litet Kirunabesk och det beslutas att vi skola resa med
malmtget kl. 9 p morgonen.

                   *       *       *       *       *

I Kiruna var det sndag -- pingstdagen. Dr var barmark och vrluft och
fglar, som sjngo. Det var som en saga. Det var stora knoppar p trden
och mnniskorna gingo i sommarklder, i ltta tunna sommarklder, som
solen sken p s de lyste. Vi kommo i vra plskoltar, med vra
ryggsckar, med bruna och trtta ansikten och vi knde oss bra lika de
bibliska brllopsgsterna, som inga fina klder hade. Vi voro inte
tvttade och inte kammade en gng -- det hade varit brttom p morgonen
-- och vi knde oss gruvligt skamsna. S gingo vi till jrnvgshotellet
fr att f ett rum och gra oss lite snygga. Men fingo g med ofrrttat
rende -- t lappar hyrde man inte ut rum!

-- Stackars lappar! sade jag till den morska dam, som krde ut oss.
Stackars lappar, vad ha de gjort fr ont?

-- Ingenting! svarades. Men de f inte ta upp rum fr annat folk. Var r
du ifrn eftersom du talar svenska s bra?

-- Frn Stockholm. Men du behver inget rum ge mig fr det. Jag nskar
du kommer s trtt en gng och blir utkrd fr att du r av annan ras,
nr du mycket lngtar efter att f vila. Tnk p det lite, s r du
kanske snllare nsta gng en lapp kommer. Hans pengar r nog som annat
folks i alla fall!

Jag vet inte hur hon sg ut efter det talet, fr jag slngde laukon p
ryggen igen och gick med Ellekare ttt i spren. Men hon ropade efter
oss, att det kanske kunde finnas ett rum, nr hon tnkte efter. Det blev
inte ngot svar p det erbjudandet, och efter lite skande fingo vi mat
och rum p ett annat stlle fr de timmar vi skulle stanna. Och nr
Ellekare sett sig mtt p Kirunas hrligheter och vi lyckats tillhandla
oss ngra smsaker, som behvdes hemma i ktan --  s lngt avlgsen
den var, nr vi tnkte p den; vr lilla svarta kta under den hga,
vita, tysta fjllbranten! -- S satte vi oss p tget igen och reste
till Torne Trsk, fulla av lngtan att komma hem.

En besvrlig frd vntade oss, uppfr mest hela tiden -- lite trtta
voro vi nog nnu efter nedmarschen, men vi hade inte tid att vila lngre
och det var bara att stta ny fart i benen. Det var kallt och klart
vder nr vi gvo oss av ver Trsket, solen hade nyss gtt ned och
vinden var frlig s det gick som en dans nu ver samma strcka, som vi
fr ngra timmar sedan s mdosamt arbetat oss fram ver. Kattevuoma
foro vi stolt frbi och beslto att rasta frst vid den fiskekta, som
Heikka sagt t oss att g in i. S noga hade han beskrivit vr vg dit,
att vi inte ens behvde tveka om rtta riktningen, och vid tvtiden p
natten fingo vi ocks syn p den, dr den lg som en liten gr jordhg
p ett smalt ns. Alla sovo tungt och ljudligt vid vr ankomst, men
hunden skllde dem snart vakna, ett smnigt huvud stacks ut ur rakkasen
och en smnig rst hlsade: boris, boris!

Det var emnt, och utan en minuts drjsml steg hon upp, tnde eld och
satte p kaffe, hela tiden vnligt smpratande med oss -- precis som om
det vore den naturligaste sak p jorden, att hon vcktes mitt i natten
av frmlingar och gick upp fr att laga mat t dem. Och det r ocks den
allra mest naturliga sak, nr det r en lapp man kommer till. Det r
inte tal om vad fr sorts ras du har, vad fr sorts folk du hr till --
ingen frgar dig, ingen kan kanske ditt sprk ens. Men vem du n r, vad
ditt rende r, nr du kommer, om det s r mitt p dagen eller mitt i
natten, alltid blir du mottagen som en furste. Alltid fr du det bsta,
alltid rikligt, alltid rcks det dig med vnliga ord och glada blickar
-- du ska aldrig knna att du gr besvr, att du kommer olgligt, att du
borde gtt till ngon annan.

Som denna emnt nu -- hon stter p kaffepannan och slr upp getmjlk
till grdde, hon plockar fram smr och brd och ktt, stller en
stekpanna p elden och steker en frsk, lcker rding i mycket smr. Och
hela tiden gr hennes mun i ett. Hon gr frgor, utan nrgngenhet,
svarar sjlv, nr Ellekare eller jag ro fr trtta att ppna munnen,
springer ut och in p bara ftter. n kommer hon slpande med ett par
rena, vita fllar t oss att ligga p, n med en filt att breda ver
oss, n r hon ute i luovvin efter mera smr, n kommer hon slngande
med ett fng ved. Och nr rdingen r frdigstekt stter hon fram pannan
t oss, rcker oss smr och brd och ser med den innerligaste gldje p
hur vi ta med den allra mest strlande aptit. Hennes man har ocks
vaknat, sticker huvudet utom rakkasen, tar pipan, som ligger alldeles
vid huvudgrden, stoppar och tnder den och lgger sig tillrtta i den
mest lttjefulla stllning han kan tnka ut med armbgen p golvet och
huvudet i handen -- och s pratar han och dricker kaffe och r full av
godmodigt skmt och vnliga rd fr vr hemfrd.

-- Det blir nog snstorm kanske, sger han. Men inte i natt tror jag.
Kanske i morgon. Vila er nu bara riktigt innan ni g vidare -- ni ha
tung packning och vgen br uppfr. Lgg er och sov ngra timmar, det
behver ni allt.

Emnt har redan brett ut fllarna, en lng, mjuk, ren kudde har hon
lagt till huvudgrd, en alldeles ny "rana" (tjock Lofotsfilt, som mycket
anvndes hos lapparna) vntar att bredas ver oss -- allt s rent och
vitt och nytt som alltid en lapps gst fr det, det m vara aldrig s
fattigt och smutsigt i ktan fr vrigt. Och vi vila i tre timmar, varmt
och mjukt och gott, och smyga oss sedan sakta ut. Nu sova alla igen,
bara emnt hr oss och viskar ett stilla: Hyvsti! nr vi stryka frbi
hennes rakkas.

Efter en tre, fyra timmar brja vi bli trtta igen. Snn r ls,
skidorna tunga, packningen tung, allting tungt och vgen vi ha framfr
oss ondlig. Bara vi vore riktigt skra p att vi ha gtt rtt! Men det
ro vi inte alls. Vi sga ingenting t varann nnu, men jag ser p
Ellekares oroliga min, att hon ocks upptckt att vi visst ro p vilse
strt. Och till slut kan hon inte hlla inne med sin ngslan lngre,
utan sger:

-- Hade vi inte det dr fjllet i vster, nr vi gick ned?

-- Jag vet inte riktigt, Ellekare, men jag tror att vi gtt lite galet.

Jag tar upp kompassen och kartan och finner, att vi bra g mera t
ster. Men Ellekare opponerar sig -- hon vill mera t vster.

-- Jag tror inte alls p den dra! frklarar hon med fraktfull min.
Heikka sa, att det var trolltyg och det kan inte bli annat n olycka att
tro p en sn. Jag litar mera p mig sjlv och ditt ska vi g!

Hon pekar t vster, och s grla vi en stund, enas till slut om att g
ungefr mitt emellan bda strecken och strva framt igen, tysta och
modstulna. Det br nstan rakt uppt mot hgfjllet nu, och innan vi
lmna skogsbltet gra vi upp eld, koka kaffe och frska sova en stund.
Men det brjar blsa, solen r borta bakom en fjllkam och vi frysa s
trots elden, att vi besluta brja g igen fr att f vrme i kroppen.
Och s axla vi vra laukos, stta ftterna i tvidjorna p vra skidor
och knoga vidare -- utan ord, utan gldje, med en naggande ngest inom
oss, att vgen vi ta fr oss vilse bland fjllen. Blsten tar till,
solen har gmt sig, allt r grtt och dtt och isande kallt -- och vi
tv sm kryp s svindlande ensamma p dessa stora, tomma, grymma
sltter.

S kommer snstormen rivande. Hui! viner det till, och sen se vi
ingenting mer. Bara sn, sn, sn och en vind som piskar. Ingenting sga
vi t varann, Gud vet om vi tnka ngot ens, men vrt elnde r stort,
och i samma ingivelse rcka vi handen t varann s att vi tminstone
knna, att vi ro tv. Hand i hand slpa vi oss fram, bjda mot stormen
-- inte ett ljud slipper ur oss, vi bara g. Men jag knner hur ngesten
kryper nra, och nr Ellekare vnder ansiktet mot mig ser jag, att
hennes lppar ro vita, och att de bruna gonen svartnat av trtthet och
frtvivlan och modlshet. Vi krama hrt om varandras hnder -- det r
allt, men det ger liksom en liten trst. Den ena vet att den andra
finns, att hon tnker: O Gud ska vi d nu! Ska snn ta oss, ska fjllen
sluka oss, ska vi aldrig finna vgen mer, som leder hem?

En timme g vi, snn blir lsare, skidorna tyngre. Vi flmta mot stormen
och stappla p benen som i sjgng. Vi veta att det inte tjnar ngot
till, att vi endast skjuta upp ngot, som r oundvikligt, men nd treva
vi oss fram, fastn varje steg r en outsglig mda. S stupar Ellekare,
ligger och vill inte upp mer.

-- Upp Ellekare! Upp igen! Det r inte lngt kvar. Vi  snart framme.

Men Ellekare hr inte ens min ynkliga lgn.

-- Lt mig ligga en liten stund bara! ber hon. Jag r s trtt. Bara en
liten stund! Var inte rdd, jag ska inte somna.

Hon strcker ut sig, och snn driver ver henne p ett gonblick, men
min hand har hon inte slppt, och jag vet, att hon finns dr under det
vita tcket. Jag stter mig bredvid henne, och det domnar s ljuvligt i
kroppen, nr den ntligen fr lite vila. Det knns som om himlens alla
hrligheter snkt sig ned till jorden, det vrmer och stillnar, det
sjunger fr ronen som av de lycksaligas korer, all smrta lser sig och
svinner bort. , man hr klockor ocks -- milda starka klockor, som
klinga med s underbara harmonier, att man vill le av gldje. S kommer
det en rst bland allt detta. Lngt, lngt borta hr jag den -- mnga
mil r den avlgsen tycker jag, ngon skakar mig s det gr ont, ngon
drar i mitt hr s jag mste flja med och resa mig till hlften. Ack,
jag r nnu p jorden! Det r Ellekare, som talar, Ellekare som sliter i
mitt hr fr att f mig vaken. Hon r liten och spd och uttrttad, men
vdren r inte p henne, hon hr till det slktet, som inte sover sig
till dds i en snstorm, och hennes lilla lappansikte r orrligt och
bestmt och utan misskund.

-- Upp! sger hon. Nu f vi inte vila lngre. G!

Lngsamt stta vi oss i rrelse igen. Fr vart steg vi ta knns det, som
om tusen nlar gldgade stack genom ftterna, och benen ro domnade och
stela. Var rrelse blir till en pina s ohygglig, att den gr ver alla
grnser, och som blinda, som smngngare stappla vi vidare. Men vi leva,
vi andas, vi ha nnu inte gett oss t vr tjutande, vita fiende p nd
och ond, och vi hlla s hrt om varandras hnder att det nstan gr
ont. Hur lnge varar det? Jag vet inte. Den vandringen kan inte mtas
med jordiska minuter, s full av frtvivlan och ddsngest som den r.
Snn vrker mot oss, skidorna sjunka i den, och vi orka endast flytta
dem fot fr fot. t ster, nstan rakt t ster -- Ellekare lter
kompassen rda. Det gr detsamma! sga hennes gon, vi d nog snart
nd. Men hennes mun orkar intet sga.

Pltsligt hr jag hennes rst, orden frnimmer jag inte till en brjan,
men det r en klang i stmman, som kommer mig att lyfta upp huvudet och
lystra.

-- Det lttar! sger hon, och gng p gng upprepar hon samma ord. Det
lttar, det lttar, det lttar! Och hon sger sannt. Det lttar. Snn
brusar inte lngre s tt emot oss, stormen har stillnat. Och i ett nu,
som om ett frhnge dragits undan, st vi i solsken och klar luft igen.
Bakom oss r det vitt som mjlk, och dr far snn i ogenomtrngliga
moln, men framfr oss se vi en djup, lugn dal, som darrar i kvllssol
och violetta skuggor. Och lngst bort -- lngst bort gr det ut som en
liten mrk dunge av trd. r det mjligt, r det sannt, kan det vara s?
r det vr skog, vr dal, vr sj, som breder sig dr borta? Kan man
komma s snart frn dden till livet! Vi se p varann, vi vga inte tro,
vi krama varandras hnder. Men det r sannt. Med en suck, bra lik
snyftning pekar Ellekare sderut. Dr ligger Rokomborre som en
vidunderligt hrlig violett sky i strlarna frn aftonsolen, och vi
veta, att bakom det lilla skogsnset dr ligger vr kta och vntar oss.
Det r lngt dit n, nra tv mil, men vi knna dem knappt. Vi behva
bara vnda oss om emellant, nr knna brja svikta, och kasta en blick
p den grymma vita vggen, som str druppe i passet mellan tv hga
kammar, s f vi ny kraft. Vi ro i l, vi ro skyddade, vi ro i vr
egen dal och vrt hem r bakom den lilla skogen dr. Inget ont kan n
oss mer!






I ktans ro glmma vi snart vrt ventyr, allting glider in i ett stilla
enahanda och dagarna g, veckorna g, den ena s lik den andra som
kulorna i ett radband, men nd var och en med sitt innehll, sina sm
hndelser, sin rikedom, som skiljer den ena frn den andra. En dag drar
jag med bjrntrd ut en tand p en gumma, som kommer svullen och
jmrande, en annan slr Ellekare snder min finaste kaffekopp, en tredje
grs ett sjukt spdbarn friskt med ricinolja, en fjrde hugger jag
nstan av mig en hand, en femte f vi hra, att vargen rivit tv vajor
p fjllet, en sjtte ter en kringstrykande hund upp en stor renbog fr
oss, en sjunde f vi en liten svart ulltapp till hundvalp. Och s gr
tiden, stilla och vackert, vren kommer lite nrmare fr var dag, men
nnu ligger snn djup och ntterna r kalla s vattnet bottenfryser i
kitteln. Skolan skrider sin jmna gng, och vi arbeta av alla krafter
fr att hinna med s mycket som mjligt. De minsta stava och knoga med
sin skrivning, som numera gr med glans bde p griffeltavlor (jag hade
skaffat grifflar i Kiruna) och i bcker -- de brja redan s smtt att
kunna lgga ihop de bokstver, som plantats in i deras huvuden och sga
flera svenska ord p rtt stlle. De mellanstora stava villigt p i sin
abc-bok och ha tminstone lrt att ngot hejda sin fart vid punkt och
andra strre skiljetecken, kunna skilja p siffrorna och rkna
huvudrkning snabbare n vinden far. De allra strsta knoga ivrigt med
allt vad jag stter dem i hnderna. Det kan ju hnda ibland, att det
klickar och att ngon betnkligt sviktar p rsten, nr lxan hrs upp,
men d blir det skamvrn och bistra miner, och det r inte precis ngot
roligt, s de akta sig s vl som mjligt fr ett upprepande. Skamvrn
r brbmed -- de tv stockar som ligga frn drren upp till hrden --
och nr jag med hgtidlig stmma sger: du kan inte din lxa, tjokkit
brbmedi! -- g och stt dig p brbmed; s ro inte stegen snabba just
och trarna hnga bra nra gonfransarna hos den olycklige, som mste
lunka ivg med sin bok och sitt elnde och sl sig ned p stocken, sig
sjlv till skam och andra till varnagel. Och om inte lxan gr som ett
vatten, nr timmen r slut, s blir det att komma tillbaka p
eftermiddagen och lsa upp den. Vilket inte heller r ngot vidare
efterstrvat nje.

Isak, femtonringen, r mitt sorgebarn. Han r lat och ohgad och sl,
och gr mig alldeles frtvivlad emellant. Egentligen r han verrig
och skulle inte g i skolan lngre, men hans frldrar ha bett fr
honom, och hans kunskaper ro sannerligen inte mer lysande n att de
gott kunna tla en liten pspdning. S han fr komma med. Fast Gud ska
veta att jag ngrar denna godhet mer n en gng under sommarens lopp!
Fr det frsta r han lat och fr det andra olydig. Han anser det vl
under sin femtonriga vrdighet att vara ett kvinnfolk underdnig, och
mnga hrda strider kmpa vi ut om vem som ska r. Som den gngen t.
ex., nr han inte kunde sin lxa, och med anledning drav fr frsta
gngen kommenderades till brbmed.

-- Tjokkit brbmedi, Isak! sger jag med stort allvar, som inte tl
ngon ohrsamhet. Men Isak rr sig inte ur flcken. G till brbmed!
befaller jag en gng till. Inte en rrelse av Isak, och de andra brja
se p honom och mig med frskrmda blickar.

-- Mana! hr jag Lars Peter viska. G! Han sitter bredvid Isak och r en
exemplarisk elev i alla avseenden.

Men Isak bara skruvar lite p sig, flinar hrdnackat och ger mig en ful
blick under sin vldiga lugg. nnu en uppmaning frn mig ger samma
resultat, varp jag befaller honom att plocka ihop sina bcker och lmna
skolan.

-- Jag vill inte se dig mer. Du fr g! sger jag s lugnt jag kan, men
inom mig nskar jag, att jag bara ett enda litet gonblick vore en stark
karl med hnder, som skulle knnas likt jrn, nr de fllo ned p Isaks
spinkiga lekamen. Isak rr sig fortfarande inte, det fula flinet sprider
sig endast ver hans ansikte, och jag knner mig s hjlpls, som det
grna r mjligt. Men s reser jag mig med all den vrdighet, som kan
stadkommas i en trng liten kta, vandrar runt elden fram till herr
Isak, tar stadigt i hans arm och leder honom ut. Och han fljer utan
spr till motstnd, endast med ett mycket rtt och generat ansikte. Men
hem vill han inte g, vgar kanske inte, utan sitter utanfr och hnger
tills timmen r slut, d kommer han in och ber att f stanna kvar s ska
han aldrig vara olydig mer. Infr hela skolan str han med sin ynkedom,
och jag frlter, och allt r gott igen. Mitt anseende har stigit, s
att en nstan skrmd anda vilar ver skolan den dagen, och nsta gng
Isak inte kan lxan frpassar han sig till brbmed utan brk och min ra
strlar klart. Men s kommer det ngot frskrckligt. En dag ha vi
rknelektion och multiplikationstabellen ska frhras. Det gr lite som
det kan fr de andra, men nr Isaks tur kommer, lser han till min
oerhrda frvning upp sitt pensum med klingande rst och utan minsta
tvekan. Jag bermmer frsts, men fr i samma gonblick se hur Lars
Peter med fasa utbredd ver sitt anlete tittar p den bok Isak hller i
knt och vrider mellan hnderna i vl spelad upplsningsnervositet.

-- Vad r det fatt med dig, Lasse? frgar jag.

Lasse svarar inte ngonting, han bara ser frfrad p boken i Isaks kn
och skakar ogillande p huvudet.

-- Ge hit boken, Isak! sger jag d.

Isak ser upp under sin lugg, reser sig motvilligt och rcker mig boken
ver elden. Hela framsidan r fullskriven med multiplikationstabell.
Fusk i en lappskola till och med! D blygdes jag fr min barndoms
felsteg och skmdes fr Isaks ocks. Och s fick han g frn lektion och
skola och allt med mnga strnga ord att lgga p minnet. Och han
luskade av som en hund, som ftt stryk, och syntes inte mer den dagen.
Men morgonen drp, just nr vi gjorde oss redo att sjunga frsta
psalmversen, kom han som en virvelvind in i ktan, kastade sig ned
framfr mig med huvudet i mitt kn och snyftade med trdrnkt rst:

-- Herregud i himmelen, opahdje, frlt mig!

Och jag rrdes till medlidande och frlt fr andra gngen, och Isak
stmde in med de andra i den frunderliga psalmkonserten och allting var
som frut, utom den taggen i mitt sinne, som inte ville g ut. Men efter
den dagen var Isak en trogen slav, som lste och knogade och var duktig,
som hgg ved och hmtade vatten t Ellekare och stndigt arbetade att
sona sin skuld, som han knde och ngrade. Och nr jag en gng sade, att
jag inte kunde begripa, varfr han hade en s lng ful lugg, kom han
dagen drp till skolan kortklippt och snaggad nda in till huvudsvlen,
vilket kom hans ansikte att f ett utseende av obeskrivlig fromhet, som
annars fullstndigt dolts under skogen av hr.

Vi ha hunnit ett gott stycke in p vetandets vg. I rkning behver jag
inte vara s ngslig lngre, nr jag stter upp problemen -- det kan
gott f vara bde tv- och tresiffriga tal numera och bde addition och
subtraktion. De ha lrt sig att stta upp i kolumner, vilket gick utan
ett spr till svrighet och det roligaste mne de veta r nu rkning. Om
jag ger dem fem tal i hemlxa, r det alls inte ovanligt att de komma
tillbaka dagen drp med tjugufem, noggrant och vl utrknade. Och s
ledsna bli de om jag mste stryka ver ett tal till tecken, att det r
fel, att jag knappt har hjrta att gra det -- fr de se s bedrvade
och snopna ut att man blir riktigt ledsen sjlv ver att behva
kritisera.

I kristendomen hlla vi p med nionde budet efter att mdosamt ha
tragglat igenom de vriga tta. Det smrtar mig att behva sga det, men
alla ha de undergtt strre eller mindre revideringar, som nog inget
prsterskap i vrlden skulle kunna gilla. Vad Martin Luther skulle sga
om han hrde det, vgar jag inte tnka p. Som Nilsa nu nr han blir
frhrd p nionde budet!

-- Tu skall icke hava lust till nsta hus.

-- Din nstas hus str det! En gng till.

-- Tu skall icke hava lust till nsta hus.

Jag suckar och lter det g. I tv dagar har jag lagt ned hela min
arbetsintensitet p "din nstas hus", utan andra resultat n detta. Det
r inte bara Nilsa, som utmrker sig i detta speciella fall, alla fyra
barnen i versta klassen sga precis detsamma, och nd r de lngt
ifrn dumma och alls inte tjuriga och envisa. Att uttalet av hrda och
mjuka konsonanter r ett overstigligt hinder har jag frsttt fr
lngesen, men denna frenkling av katekesen r allt lite mer betnklig
tycker jag, isynnerhet som vartenda ett av buden underkastas
hpnadsvckande frndringar, som oftast inte alls ro med deras mening
verensstmmande. Men vad ska man gra! Man kan inte begra av
barnungarna, att de skola lsa rtt det de inte frst ett smul mer av
n om det vore siamesiska. Inte kan Nilsa hjlpa, att i hans ron "nsta
hus" klingar lika bra som "din nstas hus" -- inte r det mjligt att
frklara fr honom att meningen blir en smula frndrad, det skulle han
nd aldrig f klart fr sig. Och nr han ntligen trlat sig fram till
"vad r det" och full av andakt sger:

-- Tu skall icke lustigt st efter nsta hus. S lnar det sig inte att
frklara, att lustigt och listigt inte ro fullt analoga begrepp fr han
kommer nd aldrig att kunna skilja de begreppen t, s lnge han inte
r fullt mktig sprket. Jag frklarar i alla fall och rttar fr
ordningens skull, men versttningen av de olika orden kommer honom
endast att se det humoristiska i saken, och han och de tretton andra
fnittra s mycket de orka. Och inte kan jag sjlv heller lta bli att
dra p munnen en smula, det r minsann inte s gott att hlla sig
allvarsam och hgtidlig alla gnger. Jag undrar vad en kristendomslrare
i en vanlig folkskola skulle gra fr min, om han en dag p fullaste
heligaste allvar finge hra:

-- Du skall missbruka herren din Guds namn ty Herren skall lta honom
vara ostraffad, som hans namn missbrukar.

Det hnder nmligen frkrossande ofta, att just det viktigaste ordet
utelmnas -- kanske fr att det r srskilt besvrligt att sga, eller
fr att det r s litet, att vederbrande tnker, att det inte ska
mrkas om det kommer med eller inte. Om jag vgade skulle jag lta
barnen slippa detta meningslsa utantillsande helt och hllet, men det
gr inte an; normalskoleplaner och lsordningar mste fljas, och
katekeslsningen kan inte tas bort. Det r bara fr lraren att gra det
bsta mjliga av det omjliga och frklara vad varje bud innehller, som
rabblas upp.

Frenklingsprincipen gller fr vrigt inte bara katekesen. Den
praktiseras mycket ven vid innanlsningen, ibland med resultat, som
ingen ddlig kan drmma om. Uttalet r det nog ocks si och s med och
kan ibland skapa satser och meningar, som skulle komma frfattaren att
blekna av frfran. Aldrig ska jag vl glmma den dag Lars Peter lser
upp innanlsningslxan, en underbar berttelse om en trogen soldat, som,
fastn sjlv dende bringar sin trstande och srade major en dryck
vatten p slagfltet och sedan ger upp andan. "Misstrsta inte herr
major, utan hoppas p Gud, det ligger en damm ej lngt hrifrn", sger
den trogne soldaten. Och Lars Petter lser med oefterhrmlig grace:

-- Misstrsta inte herr major utan hop-pas p Gud, tet ligger en dam ej
lngt hrifrn.

-- Damm, ndrar jag med mild rst. Inte dam, det r stor skillnad. En
gng till, Lasse!

-- Det lig-ger en dam ej lngt hri-frn, tar Lasse hrdnackat om igen,
och ingenting kan rubba honom frn denna dam.

En annan gng r det Inkers tur -- Gates flicka, som r en av mina bsta
och flitigaste elever. Hon lser om skapelsen i bibliska historien, och
med den innerligaste fromhet och oskuld kommer det:

-- Och Herren sade: varde lus och det vart lus.

-- Hur uttalas lj, Inker? frgar jag med den allra lttaste dallring p
rsten.

-- Som j, svarar Inker utan tvekan.

-- Men du lste inte s -- en gng till!

-- Och herren sade: Varde lus och det vart lus.

Ingenting mer att gra. Nsta man! Erfarenheten har lrt mig att
envishet tjnar till intet, nr det gller dessa barn -- de mste f
lite tid p sig innan en ny lrdom slr rot. Om jag ber Inker lsa
"varde ljus" tio gnger nu, s ska hon utan tvivel alla tio gngerna
sga "varde lus", men om jag lter henne sitta en stund och fundera och
vid timmens slut lter henne frska p nytt, s blir det alldeles
skert rtt.

Nr Isak vid ett annat tillflle lser i bibeln om Jesu bespisande av de
femtusen mnnen och hinner till korgarna med kvarlevorna, sger han,
efter att lnge ha tittat p meningen och begrundat dess uttal:

-- Och de upptogo sju korvar med kvarlevor.

Om jag nu satte mig att frklara skillnaden p en korv och en korg och
hlle p i mnga timmar, skulle bde Isak och de andra vara lika kloka
fr det, ty ingen av dem har sett varken det ena eller det andra, det
brukas inte i lapphushll. Och om ocks de ldre p sina vandringar sett
bda delarna, nr de kommit i berring med nybyggare och bnder, s r
det dock ett tmligt oknt begrepp fr barnen. Och p det viset str man
fullkomligt hjlpls infr de problem som sjlva lrobckerna ge en att
lsa. Jag talar nu inte om bibeln, den mste ju alltid vara som den r,
vilket folkslag som n lser den. Men de andra lrobckerna! De kunna f
en att vrida hnderna av frtvivlan och vanmktig vrede, s absolut
omjliga och odugliga ro de att anvndas fr dessa lappbarns
undervisning. Nr jag bara tnker p lseboken fr de stora och
abc-boken fr de sm, s hittar jag s mnga exempel att styrka min
indignation med, att om jag toge dem alla skulle det bli till en liten
bok fr sig. Men ngra ska jag dra fram och visa.

Bda bckerna ro utgivna av Carl och Knut Kastman, frmodligen med
tanke p vanliga svenska landsskolor. De ha ocks anvnts dr en lngre
tid, ro visst nnu i farten och det r inte s lnge sedan en ny
upplaga med nystavning gavs ut. Ur dessa bcker hmta nu ven lappbarnen
sitt vetande, och det r inte utan att jag d och d uppsnder en
tacksamhetens suck till Ibmil, lapparnas Gud, fr att han ej givit sina
minsta barn frstendets gnista, nr det gller svenska. Fljande
praktblommor ro tagna ur abc-boken:

sjudhet rdkl, vr sjl r dyrbar,

t du kokhet rdkl

ligg, min gode far

min mamma sg er fina dam falla i vr damm.

Sllan, -- det fr man tminstone hoppas -- blir vl ett lappbarn i
tillflle att se en fin dam falla i en damm, och nnu mera sllan blir
samma lappbarn i tillflle att ta kokhet rdkl. Jag tror nstan, att
en lapp hellre svulte ihjl n han sudlade sin mun med "rasi" d. .
grs, ty rasi r ngot alltfr fraktligt, han ser det inte, han trampar
bara p det, det r allt. Inte ens de sknaste blommor ro ngot annat
n rasi, som tjnar honom till en mjuk matta att stta foten p. Och
drfr kan rdkl ingen som helst betydelse ha i hans medvetande och
inte heller i hans barns. Det omedelbara sammanhanget mellan samma
sjudheta rdkl och vr sjls dyrbarhet r ocks lite kinkigt att p ett
tillfredsstllande stt frklara. Som avslutning tar jag fljande:
_Exempel p olika stt att utlsa c:_ Cato, citron, cittra, cigarr,
Carlsson. --

Det finns illustrationer ocks till den boken, som sannerligen kan komma
vem som helst att sprra upp gonen, och det frvnar mig inte alls nr
jag ser lappbarnen stirra p besynnerligheterna med uppsprrade gon och
vidppna munnar. En markatta t. ex. som rider p en getabock, ett lejon,
som ryter bredvid en kaktus, en sna, som mediterar ver en tistel, en
igelkott som ter gg, en gripsvansapa med ondligt svrmodigt utseende,
en ... Nej det kan inte beskrivas allt. Av alla dessa kreatur finns det
inte ett, som ngot av barnen sett eller ngonsin kommer i tillflle att
se, och man lser s vl i deras miner, nr de betrakta dem: sna djur
finns inte! Denna misstanke kan ju inte grna fda ngot intresse hos
dem att f veta, vad som str skrivet om dessa djur och dessa planscher.
Tnk om det i stllet vore en bok dr renar och hundar och vargar, ktor
och pulkor voro avbildade och med text lmpad efter dem! Det skulle bli
annan fart p lsningen d minsann. Ty det br givet vara mera
intressant fr ett lappbarn att stava sig fram genom satser om renar och
fjll, n att lsa om fina damer som falla i dammar, om rdkl och
citroner, om Cato och Carlsson, och mnga andra besynnerliga och fr dem
overkliga saker.

Lseboken fr de strre har inga illustrationer, men fr vrigt str den
ingalunda abc-boken efter p ngot stt vad texten betrffar. Den r
full av den dlaste moral, av den mest lysande dygd och inte ens den
strngaste predikant skulle kunna ha ngot att invnda mot det
blixtsnabba stt p vilket olydnad straffas, plikt belnas och allt
styrs till det bsta. Men det skulle bli lite svrt fr en lrarinna i
en lappskola, att p ett tillfredsstllande stt frklara en sdan
historia som denna -- om de nu hade frsttt det de lst och fordrade en
utlggning. Berttelsen heter: "Tnk p att du helgar vilodagen" och
terges hrmed in extenso:

En gng bodde i en stad tvenne skomakare, av vilka den ene hade hustru
och mnga barn men den andra hustru och inga barn. Den, som hade mnga
barn, var en from man. Han gick grna i kyrkan att hra Guds ord. Sedan
arbetade han friskt om sckendagarna. Det gick honom ock lyckligt, s
att han blev en vlmende man. Den andra dremot, som inga barn hade,
satt ver sitt arbete utan rast och ro, s att han icke ens vilade om
sndagar, hgtidsdagar och hgtidsaftnar, ja, knappast om natten, men
likvl ville det icke g fr honom. Han frvrvade icke annat n
skulder. D gr han en gng till den rike mstaren och sger: "Broder,
tillt mig frga, hur det gr till! Du har s mnga barn och r s rik,
och likvl plgar du dig icke p lngt nr s mycket som jag. Jag
dremot har inga barn. Dag och natt gr jag mig mycket omak, men det
vill nd ej g bra fr mig." Den fromme skomakaren sger: "G i morgon
bittida med mig, s vill jag visa dig, varifrn jag har min rikedom."

D den fattige skomakaren kom dagen drp, frde den andre honom med sig
i kyrkan. Men, d han sedan nyo ville fra honom dit, svarade han, att
han ej bett honom att visa vgen till kyrkan utan att sga, hur man
kunde bliva s rik och samla s mnga skatter som han. D svarade den
rike skomakaren: "Har du icke hrt, att Herren Kristus i evangelium
sger: 'Sken frst efter Guds rike och hans rttfrdighet, s faller
eder allt detta till?' Jag knner intet annat stlle, dr man kan f,
vad man behver bde fr sjl och kropp, n kyrkan." Den fattige
skomakaren sade: "Du kan hava rtt, broder!" Frn den stunden gick ven
han grna i kyrkan och hrde flitigt Guds ord samt gjorde drefter. S
kom han med tiden ifrn sina skulder och fick lycka och framgng i sitt
yrke.

Hur ska man nu p ett fr moralen tillfredsstllande stt kunna frklara
denna underbara historia fr ett barn eller fr ngon levande varelse,
och hur ska man framfr allt kunna tnka p, att fr en liten planta i
Lapplands demarker lgga ut denna den frunderligaste av alla
sedelrande berttelser, s att inte fliten kommer att framst som ett
tmligen ondigt ont, det dr br brukas med frsiktighet. Fliten, som
fr lappen r ndvndigare n allt annat p jorden! Men si, Kastman har
frutsett denna dilemma och lser den p ett lika enkelt som frvirrande
stt! P en annan sida lses nmligen fljande hymn:


                                Fliten.

   Lttjan fder sorg och nd
   och ger aldrig dagligt brd,
   men, se, flit gr kinden rd
   och ger brd i verfld.

   Lttja skadar kropp och sjl
   flit bekommer bda vl.
   Flit ger munterhet och frjd,
   lttjan den gr ingen njd.

Vilket ska man nu tro? Den behagliga knsla av det trgna arbetets
ondighet, som griper en vid genomlsandet av "Tnk p att du helgar
vilodagen" frbytes i en ltt olust, nr "Fliten" fngar ens gon, men
det r kanske meningen att dra medelproportionalen ur det problem, som
slunda bildas, och p det sttet skaffa sig en viss behllning av det
man ftt i sig. Men mina elever ha inte lrt sig att dra
medelproportionalen nnu -- de kunna bara rkna addition och subtraktion
i kolumner. Och drfr skulle de nog ha lite svrt att smlta dessa
lsebokstycken p det rtta sttet om de begrepe ett ord av deras
innehll.

En annan lrorik och vrdefull uppsats ur samma lrobok br den sttliga
titeln "Havet" och i den fr man en verkligt uttmmande skildring av
havets viktigaste funktioner, dess liv och vxtvrld. Kanske dock att
den utomordentligt frgrika beskrivningen p den mera sllsynta
freteelsen av en direkt sjresa frn Stockholm till Amerika r det mest
intressanta momentet. Detta r "Havet":


                                 Havet.


                                   1.

Hur stort r havet? Slutar det dr, varest himmeln synes skra av det?
Vi vilja i tankarna flja en resa frn Stockholm till Amerika. Man gr i
Stockholm ombord p ett skepp. Fartyget lgger ut och ilar bort. Till en
brjan gr dess vg mellan klippor och skr; sedan kommer det ut p en
vik av stora havet. Strnderna frsvinna, man ser blott himmel och
vatten. S gr den ena dagen efter den andra. nnu synes vl stundom
fasta landet hr och dr, och en och annan  sticker upp ver
vattenytan; men, d man kommer ut p stora havet, som skljer vr
vrldsdels vstra kust, frsvinner varje spr av land. P alla sidor
utbreder sig den stora vattenknen. Det enda liv, som hr visar sig, ro
fiskarna, som leka i vgorna, och fglarna, som kretsa i luften. S
frlider dag efter dag. Slutligen ser man kusten, efter vilken man s
lnge vntat. Nu skallar ropet: "Land, land!" Och mnga uppsnda
lovsnger till den himmelske Fadern, som bevarat dem under den farliga
resan ver havet.

Havet r mycket stort. Det upptager nra trefjrdedelar av jordens yta.


                                   2.

S stort n havet r, knna dock sjmnnen noggrant vgarna drp.
Drivna av vinden eller ngan klyva rligen tusentals skepp havets
bljor. De g t sder och norr, ster och vster, frn den ena
vrldsdelen till den andra. Mnga fra utvandrare till Amerika eller
Australien. Andra hmta te, kaffe och kryddor frn Asien, guld, bomull,
sockerrr och tobak frn Amerika, fikon och elfenben frn Afrika, guld
och ull frn Australien. Andra ter fra till vrldens skilda lnder en
mngd saker, som blivit frfrdigade i Europa, ssom garn, strumpor,
vvnader m. m. Ngra skepp g upp till det kalla Ishavet och komma
drifrn lastade med fisk, bjrnhudar, tran m. m. ven ned till
havsbotten begiver sig mnniskan. I havets djup finner hon liksom p
jordytan berg och dalar. Dr rr sig om varandra glupska hajar,
jttestora valar, skldpaddor, snckor och musslor samt mnga andra
djur; dr frodas ven vxter. Ngra av dessa hava stnglar, som ro
mycket, mycket lnga.

Ja, det r ngra exempel p bckerna vi ha att lsa, och s srdeles
uppmuntrande kan man ju inte sga, att de ro. Men s lnge det nnu
inte skridit lngre med sprkundervisningen, s betyder det inte s
mycket. Vore nu denna lsebok fr de strre som den skulle och borde
vara, s kunde den innehlla en massa saker, som vore bde nyttiga och
intressanta fr barnen att veta, och som kunde sporra dem till ivrigare
anstrngningar att lra sig frst och tyda svenskan. Dr kunde st om
den vriga delen av Sverige, som de nu intet veta om, om kungen och
riksdagen och alla mjliga trevligheter, som fr barnen sderut r det
dagliga livet, men som fr dessa barn ro lika oknda som om man
berttade dem de vildaste sagor. Dr kunde st berttat om lapparna
sjlva och deras hrstamning, om andra vildmarksfolk och deras liv, dr
kunde st om rensktsel, om sjukvrd -- ett fullkomligt oknt mne i
Lappland -- om sol och mne, om hundrade saker, som vore nyttiga och
vrdiga, och som skulle gra barnen ondligt nje och stor nytta. I
stllet r man nu hnvisad till berttelser om skomakare och negerslavar
och sjmn och myror och fjrilar och gud vet allt. Det r inte roligt,
och man har hela tiden en knsla som om man vore lite generad. Nr
fjorton par klara allvarliga gon betrakta en i ivrig frvntan att f
veta vad det de lsa innehller, s ville man grna ha ngot bttre att
tala om, ngot mera vrt besvret liksom. Men det fr man vl inte
frrn en bok blir srskilt skriven fr lappskolorna -- om det blir
ngon gng.

Flitigare och mer lraktiga elever kan man knappast nska sig n dessa
sm lappbarn ro. De ro s ivriga att lra, s intresserade av allt
nytt, som man berttar dem, s villiga och glada t den kunskap man
sker bibringa dem. Det hnder ju att de plantera om det de f hra i
sin egen jordmn och rtta det efter det liv de leva i, och d kan det
ju bli litet snedvridet som allmnt vetande betraktat, men fr dem
kommer det nrmare och blir rikare p det sttet. Jag minns i biblisk
historian en gng. Jag hade berttat fr dem om Josef, och hur illa hans
brder behandlade honom, att de skickade honom i fngenskap. Dagen drp
skulle jag hra hur mycket som satt fast av det dr, och fick riktiga
och frstndiga svar p alltsammans. S blir det Lars Peters tur, och d
har berttelsen skridit s lngt som till fngenskapen.

-- Vad gjorde d Josefs brder med honom, Lasse?

-- De skickade honom till Trondhjem, svarar Lasse med trovrdig och
indignerad uppsyn. Och hur besynnerligt det svaret n kan lta fr en
med lappfrhllanden obekant, s r det dock frn Lasses syn p saken
fullkomligt riktigt. Till Trondhjem sndes nmligen alla norska lappar,
som gjort ngot med rttsprinciperna mindre verensstmmande och Lasse
hade hrt om mnga norsklappar, som ftt fara till Trondhjem fr
renstlder och knivhuggning, och vad det nu kan vara allt. Och s sade
han den fngenskap han knde bst till och det var inget ont i det. Det
blev skratt frsts, och Lasse blev rd som en pion i sitt runda och
frkniga ansikte, men han var sker p sin sak och sg lugnt p
skrattarna. Och Josef fick grna fr mig sitta fngslad i Trondhjem.

De fyra timmarna, som skolan tar i ansprk varje dag g s fort, att man
tycker det har knappt hunnit brja frrn det r slut, och barnen tycka
inte heller det r lngsamt. De ha inte riktigt s brtt nu som den
frsta tiden att komma ivg hem, nr jag sger:

-- Nu r det slut. Adj!

Det hnder allt emellant, att de stanna en stund utanfr och vnta lite
smtt, att jag ska komma ut och leka med dem ngon ny och oknd lek. Det
gr jag ocks ibland och vi ha storartat roligt en timme eller tv,
tills Ellekare kommer och ropar mig in till middagen eller ngon
vntande patient, som vill bli botad fr ngot ont.

-- Nu r det bst ni gr hem! sger jag d till barnungarna. Och som en
storm brusa de utfr sluttningen p sina skidor, ropa och skratta s det
ljummar i luften och lmna ett stort och tyst tomrum efter sig. Som
dagen drp blir fyllt p nytt med strlande liv.






Och jag gr in till mina plikter. I ktan sitta nstan alltid efter
skolans slut ett par tre stycken, som ha ngon krmpa de vilja ha botad,
och det hjlper inga undanflykter eller en s enkel sak, som att jag
frklarar, att den och den sjukdomen frstr jag mig inte alls p.

-- Alltid kan du ge mig ngot p frsk tminstone! sga de, och s fr
jag lov att portionera ut ngon medicin, som, om den inte gr nytta i
alla fall inte skadar. Emellant ger den tminstone lite lindring, om
det r ngon reumatisk eller annan vrk, och de ro tacksamma fr det.
Ibland vid mera ltta fall har jag kunnat hjlpa fullstndigt, och genom
dessa f lyckade kurer r mitt lkarrykte spritt vida omkring och har
vunnit stor stadga. S fort skolan r slut komma patienterna. I brjan
var det inte s noga med tiden -- de kommo mitt i lektionen och skte
mig, men sedan jag sagt dem, att medan skolan pgr kan jag nd ingen
hjlp ge eller ens hra p vad de ha fr sjukdomar, s vnta de och
komma ej frrn barnen strtat ut genom oksan p hemvg. D drjer det
inte lnge frrn jag har ngra stycken sittande kring elden, d slngs
kaffepannan p, och det pratas och skrattas och r trevligt och alla
ltsa de som om de alls inget rende ha. De vilja inte grna fram med
vad de ha p hjrtat frrn de ro ensamma med mig och Ellekare, och p
det sttet kunna de ibland bli sittande kvllen ver. Den ena ska vnta
ut den andra, och ingen vill ge sig och g frst eller tala frst, men
till slut inse de d, att ingen tervndo ges, och med mnga snirklade
vndningar kommer rendet fram. Det r minsann svrt nog bara att frst
sig p deras beskrivningar av sitt onda.

-- Jag har ftt ont utanfr kroppen, sger en. Kan du hjlpa mig med
det?

-- Utanfr kroppen?

-- Ja, se hr.

Det r en svullnad som slagit upp -- det kallas att ha ont utanfr
kroppen.

-- Jag har solen i halsen, sger en annan. Hur ska jag f bort den?

-- ??

-- Det r torrt och brnner jmt.

-- Du ska lta bli att dricka kaffe, sger jag.

D blir det skratt, fr en s tokig ordination kan inte vara annat n
skmt. Frr finge vl halsen svida tvrt av, n man frskte reda sig
utan kaffet, som r det enda roliga man har. Och jag frstr ocks
mycket vl, att det inte kan bli tal om lydnad i det avseendet, men
utverkar i alla fall, att kaffet inte dricks p alldeles fastande mage,
och delar s ut lite bikarbonat och ytterligare ngra frmaningens ord.

-- Uldat har satt ont p mig. I ryggen, klagar en gamling.

Uldat -- de underjordiska. Det r trollvarelser p gott och ont, som bo
under jorden och se ut precis som lapparna sjlva. De byta bort barn och
trolla ont p dem de inte tycka om, men dem de lska ge de allt gott i
vrlden. Och nr uldat har gtt i ryggen s r det detsamma som
ryggskott, och det botas med kamferliniment och vrme.

En gng kommer en lappgumma nda frn Vuoskojauri -- tv och en halv mil
-- fr att f sin hrsel igen, som varit borta i mnga herrans r.

-- Jag kan inte gra ngot t det, skriker jag i hennes ra.

-- Jo men, kan du s. Du _vet_ ngot, och bara du vill s kan du nog.
Jag har snt rsprng ocks. Och jag har gtt lng vg fr att bli
hjlpt, s nu fr du inte neka. Och tvttat mig har jag gjort i ronen,
s titta nu r du snll.

Jag tittar och r just lika klok fr det, men lite varm olja kan jag ju
alltid drypa i fr rsprnget, och det gr jag ocks. Dagen drp kommer
hon tillbaka -- hon har legat hos slktingar i byn ver natten -- och
hr naturligtvis mycket bttre n hon gjort p mnga r. Saliga ro de
som tro! Hon fr lite olja med sig i en flaska, lite brokiga band till
en ny mssa, och lunkar ivg hem igen, njd och belten med sitt besk.

Den oftast frekommande krmpan r tandvrk, och fr dess botande har
jag den enklaste av alla mediciner, rekommenderad till mig av en
tandlkare: senapsolja. Ett av Ellekares allra strsta njen r, nr den
ska anvndas, och det r onekligen en mycket ljlig situation, som inte
jag sjlv heller kan lta bli att skratta t. Den sorgsna patienten
kommer in schalbehngd och svullen, kvider fram ett mkligt: boris! och
vill inte se t kaffekoppen ens.

-- Har du tandvrk? frgade Ellekare med hoppfull ton.

-- Ja. Skulle be lrarinnan bota. Det har vrkt s lnge nu, s jag
orkar inte knna det lngre.

-- Det botar hon! svarar Ellekare med trygg rst. Och s fnissar hon fr
sig sjlv och kastar en blick t medicinkistan. Den stackars trstade
ser njd ut ver lftet, men kan inte riktigt gilla skrattet, och endast
min medlidsamma och allvarsamma min kan i ngon mn hjlpa upp Ellekares
blunder. Ellekare tar under tiden fram den lilla flaskan med senapsoljan
och rcker mig den med de muntraste gon, som nstan locka mig att
brista i skratt vid tanken p det som vntar. Men jag hejdar mig s gott
jag kan och ber patienten komma nrmare.

-- Kom nda hit fram till mig, Rihta! sger jag -- lt oss anta att det
denna gng r Rihta borta frn andra sidan fjllet, som har kommit fr
att f hjlp i sin nd. Rihta nrmar sig och tar bort duken frn
huvudet. -- Ge mig den andra flaskan frst, Ellekare!

-- Javisst, den glmde jag! sger Ellekare och vnder sig bort fr att
inte Rihta ska se hennes leende. Och s rcker hon mig en liten flaska
med vatten i -- det r lrlingsflaskan. Fr att senapsoljan ska hjlpa
mste doften av den dras in med ett mycket starkt och hastigt andetag
och man hller fr den ena nsborren -- p den sidan av huvudet dr man
inte har ont -- stter den andra ver flaskmynningen och drar ett djupt,
snabbt drag. Men senapsoljan stinker p lngt hll och av erfarenhet vet
jag, att lukten av den gr patienten rdd redan frn frsta stunden, s
att han inte vgar dra till s hrt som det behvs fr att det ska gra
verkan. Och drfr lter jag dem va sig frst p vattenflaskan och nr
de s dragit en fyra, fem gnger och kan konsten riktigt, s stter jag
i ett obevakat gonblick senapsoljan i stllet. S med Rihta nu.

-- Dra ordentligt! kommenderar jag.

Och Rihta drar misstnksamt och ngsligt, medan hon hller fr ena
nsborren och hller munnen ppen.

-- Bttre! sger jag. Och hon drar igen, denna gng modigare och inte s
frskrmt. Det var ju inget farligt!

-- En gng till och hrdare! Rihta snrflar till igen och p andra sidan
elden hr jag Ellekare utstta ett misstnkt ljud.

-- Nu gjorde du det rtt bra, sger jag. Ta nu i en gng till det vrsta
du kan, s slipper du och r bra sen.

Rihta drar till, s jag nstan vacklar fr draget och denna gngen r
det ver senapsoljan hon hller nsan. Effekten r storartad! Med ett
tjut som endast en senapsoljestyrkt mnniska frmr upphva viker sig
Rihta dubbel som en fllkniv, hostar och nyser och skriker och skrattar
p samma gng och kallar hgljutt Ibmil. Ett gonblick tror hon
alldeles skert, att hon ska d -- ammoniak r som den milda doften av
en reseda i jmfrelse med senapsoljan -- s smningom gr det dock upp
fr henne att hon ska leva nnu ngon tid, efter ytterligare ngra
minuter frstr hon, att denna levnad mjligen kan fortsttas utan
tandvrk, och om en liten stund skrattar hon mot Ellekare och mig med
gon s blida som solsken, och har innerligt roligt t sin egen
frskrckelse nyss. Hon sger inte nej t en kaffekopp nu, men mste
avbryta sig mitt i drickningen fr att skratta t hur rolig hon mtte ha
sett ut, nr hon drog in senapsoljan, och r alls inte missnjd med
Ellekares och min tydliga munterhet. Och sdana ro de allesammans --
snara att finna humorn i allt om det ocks gller deras eget skinn. Det
finns inte en av alla dem som prvat den underbara senapsoljan, som
frtrnats ver vrt skratt, och nd ro de i legio, som haft sin nsa
ver den flaskans mynning innan det tog slut p innehllet.

Men det r inte bara patienter som komma p besk -- det r artighets-
och vnskapsvisiter ocks, som g av stapeln. I synnerhet om sndagarna,
d alla societetsplikter avbrdas. D kan det sitta nda till en sexton,
sjutton stycken i min kta -- mn (flera av dem ha nu kommit ter frn
Norge), kvinnor och barn, och d ska jag sga, att pratet gr s det
surrar. I s stor krets r det dock mera allmnna saker som dryftas:
hjorden och norrmnnens uppfrande mot renvaktarna, sommarens
skadeersttningsmjligheter och betet dr vsterut. Skadeersttningarna
kallas av lapparna "taxt", och de ro ett rligen terkommande ont, som
samkar mycken sorg och veklagan. Det r de norska lnsmnnen som taxera
och bedma de skador renhjorden kan anses ha gjort p bndernas mark och
sedan blir det fr lapparna att betala, om de inte vilja se alla
mjligheter stngda att nsta r ter fra sina hjordar in p norskt
omrde. Detta r sndagarnas liksom alla andra dagars stndiga
samtalsmne, dr alla kunna vara med, alla vilja sga sitt ord, och det
r ett surr som i en bikupa medan kaffekopparna vandra omkring och
sockerbitarna knastra mellan tnderna.

Under visiterna p vardagarna gr det mera stillsamt till. D r det
vanligen kvinnfolken i grannktorna som komma tittandes in ett slag p
eftermiddagen, de ha arbete med sig och d sy vi och vva och sticka och
dricka kaffe och ha inte trkigt en minut. Ofta kommer Gate och hlsar
p, och det knns s trevligt och tryggt, nr jag bara ser hennes
ansikte glutta i oksan. Som om det vore en gammal god vn, som jag
lngtat efter och inte sett p lnge. Hon har alltid sin bandvv med,
och vackrare skoband n Gate vver har jag aldrig sett ngon gra. Med
s vackra, klara mnster. Det r frresten frunderligt hur vl och
jmnt de kunna vva i en sdan liten primitiv historia som deras vvstol
r. Vvstol! Det kan inte f det namnet p lnga vgar, men det r inte
ltt att veta vad det ska kallas fr. Mest liknar det en mycket stor,
grovtandad kam, sluten i bda ndar och frfrdigad av renhorn. Tnderna
ro breda och glesa och inte alltid s srdeles jmna och emellan dem
trs varpen. Ena ndan av den fstes i bltet p den, som vver och den
andra knyts om en trkpp, som bara stlls ned helt lst i golvriset och
stds av foten, s att den inte faller omkull. Ngot primitivare och
enklare n denna vvstol kan man inte tnka sig, och det r ett rent
under att se, hur ltt och skickligt vvningen gr. Vvbommen utgres av
ena handen, och snabbt blomma de grannaste rosor och blad upp under
vverskans fingrar, som rras s hastigt, att man knappt kan flja dem.
Jag vet inte vem som r skickligast, Gate eller Ellekare, eller fr vem
det gr fortast -- de ro visst lika rappa bda tv. Och fastn de mste
rkna och hlla reda p mnstret gr munnarna lika hastigt som hnderna.
Sanna, min vn frn frsta morgonen i lgret, tuggar sentrd, s hon
hinner vanligen inte gra s mnga inlgg i konversationen, d det
tyvrr r en fysisk omjlighet att hlla ihop lpparna och tala p samma
gng. Men ibland tar hon sig fritt en stund, och d har hon en hel del
p hjrtat, som mste ut. Marge r inte heller ngon sllsynt gst --
hon stickar strumpor eller tuggar sentrd och sitter mest tyst. Ellekare
stickar brokiga vantar och Marja, Sannas adertonriga dotter, syr p en
mssa. Sjlv syr jag p en ny kolt, och mnga och visa ro de rd jag
fr om garnering och tillskrning. Att det ska vara rda och gula
kldesbrder neromkring ro alla ense om -- p den saken fr det aldrig
i livet ndras och inte heller p att manschetterna ska vara av rtt och
gult klde, och att det kring halsen ska vara en gul kldesremsa. Men
sen r fltet fritt fr de vildaste fantasier om vad fr ganser dessa
kldesremsor ska prydas med. Den ena rder hit och den andra dit. De
ldre tycka det r bst att hlla den enkel, de yngre anse, att nr det
finns mjligheter till elegans s vore jag en dre som inte anvnde dem.

-- Ta inte mer n fem sorters krokband nertill! varnar Sanna.
Predikanten kommer hit i sommar, och d blir han ond om han fr se fr
mycken stass.

-- Du kan ta av dig den, nr han r hr! skriker Marja i vildaste
upphetsning, rdd att Sannas ngslan ska smitta mig. Marja r ung och
vacker och inte s kristen som Ellekare kanske skulle nska. Men denna
gng fr hon medhll av Ellekare, som ftt fr sig att denna kolten
fullkomligt ska frdunkla alla hittills sydda.

-- Jaha, den kan du ta av! Vi plockar nog minsann av oss lite var det
fina vi har d. Jag tnker nog du lgger av dig den dr granna broschen
du har Sanna!

Sanna tar sig med frvirrad min t brstet, dr ett gammalt vackert
silversmycke hller samman duken. Och allesammans skratta vi.

-- Ta sex krokband! sger Gate, och det beslutar jag mig d fr till
Ellekares och Marjas oerhrda grmelse. Och nr det vl blivit bestmt
och allting r lugnt igen, brja vi skvallra lite smtt. Det r nu om
Gates piga Anne, som samtalet rr sig. Anne r frlovad och ska gifta
sig. Det veta vi alla, Ellekare och jag ha ju till och med skrivit brev
till fstmannen. Hon har skrivit till prsten om lysning ocks, s dr
r vl allt klappat och klart? Men Gate ser mystisk ut och frtljer,
att Nila, s heter fstmannen, varit och hlsat p Anne nu i sndags.
Men nr Anne fick se honom s tyckte hon, att han sg s gammal och ful
ut, att hon bestmde sig fr att hon inte ville ha honom. Och det sade
hon t honom, och han blev nog mycket ledsen, fr han tiggde och bad
henne att inte ndra sig. Men Anne hon stod fast, och sent p natten
gick han till sin plats -- lngt nord i Norge. Och Anne lt honom g,
och sjlv gick hon och lade sig, fr hon r fri frn renvaktning nu en
mnad framt, nr s mnga manfolk ro vid hjorden. Men i gr bad hon
sig fritt -- hon ngrade sig. Kanske hon tyckte det var tomt ocks efter
alla fstepresenterna som hon mste ge tillbaka, nr han gick. Och fritt
fick hon, och s lade hon lite mat i laukon och satte av efter honom p
skidor. I morse kom hon hem -- hon hade hunnit honom nra fyra mil
norrut och nu voro de frlovade igen.

-- Men p middagen i dag var hon hos mig och bad, att jag skulle skriva
till prsten och ta tillbaka lysningen, om det inte var fr sent. Fr
hon hade ngrat sig, sger Ellekare med hpen uppsyn.

Och alla frvna vi oss frsts och jmra oss ver en sn obestmdhet.

-- Hon tycker vl om ngon annan? frsker jag frsvara henne. Och d r
det inte s gott att veta vilket som r bst. Den hon tycker om kanske
inte vill ha henne.

-- Nu trffa du det som det r, sger Gate, och Sanna nickar med
hgtidlig uppsyn. Det r inte gott fr flickan, och hon har det svrt
nog.

-- Hur har hon det d, stackarn? Kan du bertta det, eller r det en
hemlighet?

-- nej minsann, blandar sig nu Marge pltsligt i samtalet. Det r ingen
hemlighet. Det vet vi nog s mnga hr r utom du. Tala om du, Sanna.

Och Sanna berttar.

Anne har varit frlovad en gng frut. I sex r hllo de ihop, hon och
den vackraste lappgossen som fanns i byn -- aldrig har ngon sett en s
vacker gosse frr. Lng var han och stark och smal. Han bar henne ver
lvarna, nr de skummade som hgst, och de andra mnnen gingo fot fr
fot och knappt kunde ta sig fram sjlva, och han rnde p skidor som
blixten far ver himmelen. I sex r voro de fstfolk och vaktade i samma
halvkta ver samma hjord. Tv barn hade de med varann, men s fattiga
voro de, att de inte kunde tnka p att gifta sig nnu p ett par r.
Men de hade allt samlat lite renar nd av de som de ftt i ln, och det
sg ut som om det kanske inte skulle drja s lnge frrn de kunde sl
sig samman. Fr att f flera renar i ln tog han plats p ett annat
stlle hos en annan stam, men hon stannade kvar hr. Han kom till en
mycket rik lapp, som bara hade en dotter, och hon var vansinnig s ingen
hade velat gifta sig med henne. Ful var hon ocks och puckelryggig. Men
han blev vl som frbytt, pojken, nr han kom dit bort, fr han glmde
bde Anne och allt han lovat henne och gifte sig med den vansinniga. Och
blev en rik man. Men Anne, hon fick inget veta frrn allt redan var
skett, och det frestade allt p henne, nr den underrttelsen kom.

-- Men barnen d? frgar jag.

-- Ett dog strax det fddes, men det andra r hos hennes frldrar och
hon betalar vl lite fr det.

-- r han lycklig nu d, den som vergav henne.

-- Vet jag, sger Sanna. Rik r han d, men inte lyckligare n den kan
vara, som har gjort den strsta ortt p jorden.

-- Och nu tar hon vl inte Nila heller?

-- jo, skrattar Gate. Det blir nog Nila nd. Man rnner inte tta mil
p skidor om man inte bryr sig om ett manfolk ngot. Och Nila r bra,
fast han varken r rik eller ung.

-- Hur gammal d?

-- Han vet inte det sjlv, men nog r han vl ver trettio r, faller
Ellekare in. Jag knner honom.

-- Men det r vl inte gammalt.

-- Jo, nog r det gammalt, sger Ellekare, och alla de andra stmma in.

S sitta vi tysta en stund, var och en i sina tankar. Jag ser p Marge,
som tuggar och tvinnar rensenorna till trdar -- fina, tunna starka
trdar, som sedan anvndas till skosyning och till allt annat som
frfrdigas av lder. S fort och vant det gr. Frst tuggar hon senan
s den blir mjuk och ls, plockar av alla ojmnheter, sen tvinnar hon
den mot kinden s den blir klar och styv, skarvar samman den med nsta
och spinner p sin ondliga trd, tlmodig och tyst, med ett sorgset
uttryck i de stora gonen, som ro s mrkt bruna, att de nstan se
svarta ut. Med ett reser hon p sig, stryker kolten utefter sidorna,
stoppar senorna i barmfickan och frsvinner ljudlst genom oksan. Det r
s seden, och ingen finner ngot besynnerligt i det. Om en stund gr
Marge p samma stt, snart r det bara Gate kvar. Hon vver alltjmt med
sina snabba, smala hnder, men lter s vven sjunka och ser sig omkring
i ktan med granskande vnliga blickar.

-- Det blir storm till natten, sger hon. Jag knner det i luften. Sg
t Ellekare att hon hugger en tsaggi, s inte ktan blser bort fr er.
Och s ska jag ge dig den hr -- Heikka hade den med sig i gr, nr han
kom hem.

Hon rcker mig en stor kaka mjukt norskt brd med russin i -- den har
hela tiden legat bredvid henne inknuten i en halsduk och jag har flera
gnger fr mig sjlv undrat, vad i all vrlden hon hade dr. Nu fr jag
ntligen se det, nr alla de andra gtt, och jag blir alldeles rd av
gldje, det knner jag. Fr att inte tala om Ellekare, som ser p kakan
med frlskade och tindrande blickar. Det r festmat vi bli bjudna p --
bara jag tnker p att f ngra tuggor jst, ugnsbakat brd s blir jag
vild av hunger. Men jag vet, att fr alla lappar r det ocks god och
sllsynt kost, och tveksamt frgar jag Gate:

-- Men du sjlv d? Heikka har nog kpt hem den till dig och inte till
mig?

Gate ler sitt vackra unga leende och skakar p huvudet.

-- Men jag tnker, att du lngtar mera efter bagarbrd n jag. Jag har
tit lappkaka i all min dar, men du har aldrig gjort det frr, och
fastn du ingenting vill ltsas om, s tnker jag nog, du r led t den
kosten nu.

-- Nej visst inte Gate. Jag tycker det r lika gott nu som i brjan, men
nog ska det bli hrligt med mjukt brd. Och russin r det i ocks. Du
ter vl tminstone ett ml hos mig innan du gr?

Men Gate har inte tid nu. I morgon kommer hon tillbaka och d ska hon
ta. Hon mste hem till Anni-Marja och Ristin och Heikka och ... Innan
hon talat slut r hon utom ktan.

-- Hlsa Heikka! r det knappt jag hinner ropa innan hon glider in i
skogen och till svar fr jag ett: Kito! och ett skratt, som klingar
lnge fr ronen i den vidunderligt stilla och klara luften.






Den storm, som Gate spdde har kommit och med den regn och kyla och
rkall luft. I tv dygn har den rasat nu, men nnu r den lika vild,
nnu trummar regnet lika hrt mot duken, som r ott p sina stllen och
lcker s vattendropparna klaska mot krlen i boasson. Jag blir smnig,
dr jag ligger p ngra fllar framfr elden -- skolan r slut fr dagen
och jag r fr lat att sy p kolten. Makar mig bara bttre undan fr de
envisa dropparna, som knnas s kalla, nr de sila nedfr hals och
nacke, lgger mig nnu bekvmare tillrtta p rygg och ser p molnen,
som fara ver rppen. Nyss drog ett strck vildgss norrut, och den
trekant de bildade stod svart mot himlen, ramad i ktastngernas taggiga
silhuett. En riphane lockar och kuttrar nere i smskogen, och kanske var
det en stare, som tjittrade helt svagt bortifrn myren, nr stormen
vilade ett gonblick. Eller kanske var det inte en stare, ty d skulle
vl vren vara kommen -- vren, som drjer och drjer tills vi brja
tro, att den visst aldrig ska bli; vintern r evig i r.

Gammel-Elle blser in genom oksan, s gnistorna fara kring ktan och
elden flammar upp. Utan ett ord sjunker hon ned p andra sidan hrden,
suckar bara lite och torkar av regndropparna, som vtt hennes ansikte
och hnder. Den tandlsa munnen hller hon hrt hopknipen, gonen fara
oroligt omkring, och hnderna plocka rastlst i risgolvet. Ingenting
sger hon, och ingenting sger jag, makar bara kaffekitteln nrmare
brasan och lgger mig ter p rygg med blicken p molnen och tankarna
ingenstdes. S svarta molnen ro, det blir vl sn -- dr kommer ett
strck vildgss igen -- hr s de skrika och snattra. Och nd blir det
ingen vr, ingen sommar! Men det susar lngt borta, det brusar och
sjunger, det r inte vinden och jag knner inte ljudet, har inte
uppfattat det frrn nu, fastn jag hrt det hela dagen i mina ron. Den
dda stillheten r inte lngre s dd, ripornas rop klinga inte lngre
s glla och hdiska, och jag reser mig upp i stor frundran och lyssnar
utt.

-- Vad r det som brusar, Elle?

-- lven -- den har brutit upp i natt och fjllet flyter.

-- D r det vr d, Elle!

-- Ja, nu r det vr.

-- r du inte glad fr det? -- Sen blir det ju sommar.

-- Ja, sen blir det sommar. Nr fglarna kommer blir det sommar.

Hennes rst r klangls och mrk, hennes mun kniper nnu fastare samman,
och hennes gon stirra rtt in i elden, som sge de alla jordens somrar
dra frbi drinne. Hnderna stryka ver plsen och frkldet, och under
nsan dallrar en klar liten droppe, som fr hnga dr tills den faller
av sig sjlv. Ansiktet r som dikat av hundrade rynkor, djupa, mrka
rynkor, som ro svarta av mnga rs samlat sot och smuts, hret hnger i
toviga tofsar ver ron och nacke, och mssan r dragen djupt ned i
pannan.

-- Hur gammal r du, Elle? Hur mnga somrar har du sett och levat?

-- Vet inte, frga prsten. Men det r allt bra mnga.

-- Du var med innan kristendomen kom, tnker jag -- nr ni lappar nnu
voro hedningar och offrade t era egna gudar.

-- Kaffet kokar du! Nog var jag med d. Herra siunit, Ibmil siunit --
det var onda tider. De mrdade och ddade och stal och gjorde varann
allt ont. Voi, voi!

-- Mrdade! Varandra eller frmlingar? Jag har hrt om tv engelsmn,
Elle. Tv engelsmn, som -- -- --

-- Di engelska, har du hrt om dem. Jaja, jaja -- ingen vet, och ingen
kan sga och ingen har sett. Men tre mn, som jag knner, tre mn som
sg dem sist, ha dtt en hastig och frskrcklig dd, och pengarna de
hade rvat runno bort ur deras hnder, och deras barn ro drar och
stackare. Och di engelska spkar nere vid Altevand, s di kan skrmma
liv och frnuft ur levande mnniskor. --

-- Nuppi kuhpi, Elle -- en kopp till. Men hur vet man, att de tre
lapparna ha ddat engelsmnnen?

-- Man vet ingenting hr du. Ingen vet. Men de kommo hem en morgon, och
pvarna voro fulla s psken knappt rckte till.

-- Ja -- ja! sger jag, ty jag vet att "pven" r den stora barmficka,
som mnnen bra innanfr plsen och dr allting stoppas.

-- Ja, och se'n hade de i sina ktor s mycket besynnerliga saker, som
ingen nnsin sett frr. Jag sg dem sjlv. Det var stora kisor av lder,
och klockor och klder, herrmansklder, och fina bssor -- snt som en
lapp aldrig f se.

-- r det lngesedan?

-- Ja, lngesedan, lngesedan, jag var inte s gammal d. Voi, voi Herra
siunit mon ln pallan!

-- Rdd, varfr r du rdd nu?

-- Farligt att tala, det r mrkt i kvll, himlen r svart och det blir
storm till natten. Bija moreit dolli!

Lgg ved p elden! Jag gr som hon sger och kastar en knippa ris p
glden, tar pusten och blser liv bland de bruna kvistarna. Elle har
blivit s tyst, och vi sitta bda och se hur en rd eldtunga slickar
utefter riset, hur den breder ut sig till ett brett band, som snor sig
smidigt och mjukt och varmt. Och med ens springa alla de sm
bjrkknopparna ut. Det r som sagans torra stav som slr ut i blom, det
r ett under som sker infr vra blickar, ett under som sker varje dag
och varje stund, men som man nd aldrig kan se sig mtt p. Det bruna
riset ligger dr dtt och torrt, som om aldrig blad och blomst vajat p
dess smala stammar -- och s med ens kommer en het rd eldslga, likt en
brnnande sol, och de rda sm knopparna springa ut, en efter en, lysa
och dofta ngra gonblick i spd, klargrn sknhet och skrumpna ter,
svartna och d i den alltfr strlande solen.

Det mrknar till ovder, och stormen brjar brusa i de lga sm
bjrkarna utanfr ktan. Bortifrn skogen hr jag Ellekare komma
slpande med ved, och snart kommer ett fng med ris brakande genom
drren. Och efter kommer Ellekare, rd och varm och andtruten. Efter
henne Nilsa, drngen i grannktan, och efter honom Marja. Kaffepannan p
igen och pratet i gng, medan regnet smattrar allt hftigare mot duken,
och dropparna frsa ned genom rppen i elden.

-- Garra biegga! sger Nils och ruskar p sig -- hrd vind! Jag ska g
lngt i natt och kommer inte igen mer i sommar. Hjorden r bortom
Altevand nu.

-- Altevand? frgar jag. Sg Nilsa, r det dr engelsmnnen spka -- r
det dr de mrdades?

-- Hur vet du det? -- Ja, nog r det dr.

-- Spkar det mycket?

-- Somliga ntter. Ja, hon Elle har vl hrt dem, sger han och nickar
mot Elle, som ter ser in i elden med skumma, gamla gon och har sina
tankar lngt borta, dit vi ro fr unga att n.

-- Gulla Elle! sger Ellekare och bjer sig fram mot henne. Hr Elle!

-- Meite? -- Va? Elle kommer tillbaka till verkligheten och oss med en
djup suck.

-- Har du hrt di engelska vid Altevand? frgar Ellekare med en rst som
ljuder helt skrmd och lg i ktans rda halvdunkel, dr bara elden
lyser och vrmer.

-- Ja, svarar Elle motvilligt. Ja, jag hrde dem allt en natt. Men det
r mnga r sedan nu. Jag och Tomma och Elle-Marja. Vi skulle g frn
Norge ver grnsen, och tnde elden i en skog p kvllen och spnde upp
vra rakkas och lade oss att sova nr vi tit. Det var p hsten och
rtt mrkt, och regnade gjorde det som nu. Elle-Marja och jag sovo
tillsammans, och p natten vaknade vi vid, att luften var full av jmmer
och klagan. Det ropade och skrek och grt, men sprket var frmmande --
inte svenska och inte finska och inte lapska, och vi frstodo intet. Men
vi hrde p rsterna, att det var mn, som bdo fr sitt liv och vi
hrde svartskor klappra mot stenarna, svartskor som sprungo och halkade
bland stenrsen. Elle-Marja tittade ut under rakkasen, men ingenting sg
hon, vi bara hrde jmren och ropen och nden, och aldrig har vl
mnskliga stmmor kunnat bedja s. Voi, Herren Gud hjlpe deras fattiga
sjlar! -- Och Nilsa, det var ju bror din och Tomma, som hllo p att
sticka ihjl varann fr di engelskas skull i hstas?

-- Ja, sger Nilsa och skrattar. Det var Isak och Tomma.

-- Hur var det, Nilsa?

-- Jo, det var i hstas, Isak och Tomma kom frn Norge med var sin raid
lsrenar. De hade gtt hela dagen, och renarna voro trtta, och fastn
de visste, att det var p spkstllet mste de stanna fr natten. Och s
bundo de renarna och gjorde upp eld och to. Allting var tyst och
stilla, men s mrkt, att de ingenting sgo utanfr elden. Med ens
brakar det till uppe bland stenrsen, och en jmmer och veklagan brt
ut, s det skalv i luften, svartskor klapprade mot stenarna, det grt
och bad, just som nr Elle hrde det. Renarna stodo bundna lite lngre
bort, men de sleto sig och rusade sin vg, och Isak och Tomma blevo som
frn vettet av frskrckelse. Rtt ut i mrkret sprungo de, bara bort
frn stllet, och ingen visste var den andre var. Om en stund blev det
tyst igen, och efter lng vntan tog Isak mod till sig och gick fr att
ska renarna. Han ropade p Tomma, men fick intet svar, elden hade
slocknat och mrkret lg s tungt som sorgen. Medan Isak gr och sker
efter herkarna brjar stjrnorna lysa, och med ens skymtar han Tomma
bakom ett trd. Han gr emot honom, men Tomma blir rdd och springer,
Isak efter fr han vill be honom om hjlp med herkarna. Och de springa
och springa, Tomma fre och Isak efter. -- Tomma tror, att Isak r ett
spke, och Isak vill visa honom, att det bara r han och ingen annan.
Till slut blir Tomma s trtt, att han knappt orkar rra sig, och
stannar p andra sidan om en stor buske. D stannar Isak ocks och
sger: det r ju bara jag, Tomma. Ho, sger Tomma, kommihos (spke) r
du, som tar Isaks rst. D gr Isak nrmare, fr att han riktigt skall
kunna knna och ta i honom, men Tomma r s vettskrmd att han brjar
springa igen runt busken. Och runt, runt springa de tills Tomma faller
ver en trdrot och Isak ver honom. Och Tomma drar sin kniv och r nra
att stta den i Isak -- ty stl kan inte kommihos tla, d flykta de.
Men Isak fr tag i hans hand och ropar: Tomma, Tomma, det r jag och
inte kommihos -- du knner vl, att det r ktt och blod du tar i. Och
Tomma np honom s Isak nstan mste skrika, innan han trodde, att det
var en mnniska.

-- Och sedan d?

-- Ja, sedan fngade de herkarna, nr dagen kom, men ingen makt kan f
dem dit mera. Och jag r rdd nu att g dit.

-- Ska du g den vgen i natt?

-- Ja, just samma. Men om jag ocks r s trtt, att benen viker sig
under mig, s ska jag slpa mig fram p knna, tills jag r ver det
stllet. Hyvsti!

Han reser sig upp fr att g, lgger lasson fastare om axlarna och
trycker mssan ned ver ronen s tofsen str rtt upp. S slr han
oksan t sidan, och i samma gonblick viner en kastvind rtt in i ktan,
virvlar gnistorna hgt uppt rppen och kommer rken att sl ned tjock
och gr, s vi knappt kunna urskilja varann genom tcknet.

-- Herra siunit, garra biegga! muttrar Elle och kryper nrmare elden.
Ellekare slnger p mera ved, och en stund sitta vi alla tysta. Tills
jag frgar:

-- ro de dda, alla de tre, som hade sin hand med i mordet?

-- Ja, dda alla, svarar Elle. Och en hemsk dd fingo de. Den siste dog
fr tv r sedan. Han lg i sng i ett prte, och man fann honom en
morgon dd. Han lg i blod. Som en tvttbalja r full med vatten, s var
hans sng full med blod, och hans mun stod ppen till ett skrik, och
hans ansikte bar alla helvetets fasor. En otrogens dd och en stor
syndares dd.

En vindil sveper kring ktan s den knakar, och snregnet vrker ned.
Elles ansikte r fullt av grmelse och ve, och hennes tandlsa mun rr
sig upp och ned som tuggade den p ord, som aldrig bli sagda. Marja och
Ellekare se ut som om de vntade f hra de dda engelsmnnens jmmer
och klagan utanfr, sjlv kryper jag ihop i en smygande ngest -- men p
elden springa de sm knopparna ut till lysande grna blad, och de rda
flammorna stiga mot rppen.






S kom d vren ntligen! Stormen frde den med sig -- efter fyra dygn
drog den bort, och d lmnade den vren kvar. Inte en vr, som kommer
lngsamt med bl skymningskvllar och sakta framsmygande vxtlighet,
inte en vr med milda vindar och ljumma regn, inte en vr med
blsippsknoppar och tussilagos guld ver markerna. Men den arktiska
vren. Och den bestr bara av vattenflden, det ena vildare och mer
brusande n det andra. Hela fjllet smlte och vr stackars lilla kta,
som stod vid dess fot hll p att alldeles flja med i den syndaflod,
som vllde fram. En morgon vaknade vi vid att vi likt Moses p Nilen
flto i vatten -- riset skvalpade och gungade, fllarna voro genomvta,
och sjlva hade vi hunnit bli bra nog fuktiga innan vi fingo smnen ur
gonen och kunde begripa, vad det var som egentligen stod p. D blev
det fart p oss, och vi kommo i skorna fortare n ngon kan ana och ut
fr att se p elndet. En lv i miniatyr brusade utanfr ktan, den hade
sprungit upp under natten och var s stor, att vi genast insgo det
omjliga i att leda den i en annan riktning. Frvrigt var allt redan s
genomvtt inne och ute, att det blev bst att flytta. Och det gjorde vi
ocks gonblickligen, nr vi bara ftt ska ut en torr och lmplig
plats. Man har i alla fall vissa frdelar, som inte civilisationen kan
bjuda p, nr man bor s dr ute i vildmarken. Blir man ledsen t den
plats man bor p, eller tycker man inte den r riktigt lmplig, vill man
ha bttre utsikt eller nrmare till veden s flyttar man bara. Tar hela
sitt hus p ryggen och ger sig av till ett bttre stlle -- det r s
enkelt och behagligt. Som Ellekare och jag nu! Vi kliva upp p vr
besynnerliga lilla stege, lsa ktadukens band, och lter den falla. Sen
ta vi ned stommen och knoga i vg med den ett stycke bort och ta itu med
att sl upp vrt hem p en ny plats. Nr barnen strax drp komma fr
att brja skolan finna de platsen tom och de, s nr som p lite
husgerd, men de bli inte ett smul frvnade fr det. Snt hnder var
dag -- ibland nr de komma hem p middagarna f de g lnge och ska
innan de hitta reda p var ktan r, drfr att den av ngon anledning
blivit flyttad till en annan plats, vanligen fr att veden tagit slut.
Utan srskilda order ta de drfr genast allt vad de kunna bra med sig
och ska upp Ellekare och mig, som arbeta av alla krafter fr att f
ktaduken vl spnd. Isak blir vr frlserman i detta svra arbete, de
andra skickas ut att hugga golvris, och det drjer inte lnge frrn
allting r frdigt och fint igen. P golvet ligger tjockt med nyhugget
vrrtt bjrkris, som doftar s man nstan vill sprnga lungorna fr att
kunna andas in lnge nog, allt str prydligt och ordentligt uppradat,
och p elden kokar redan kaffepannan. Det blir frplgning ver lag i
dag innan skolan brjar, och kaffet frtres under den mest kordiala och
muntra stmning.

-- Nu r det snart sommar, sger lille Nils Tomma och ser trohjrtat p
mig med klara bruna gon.

-- Ja det r det! svarar jag, men r inte s sker som han, p att det
blir snart.

-- Det r mycke vatten som ska bort frst! sger Lasse med den erfarnes
pondus. Det drjer nog nnu innan det blir grnsommar. En vecka kanske.

ja det drjer nog lnge till grnsommarn! En vecka gr och nnu brusa
bckarna lika gr och vilda, men regnar gr det inte, och s smningom
brjar vattenfldet att avta. Och nr frsta veckan i juli har gtt, ser
det ut som om bjrkknopparna s sakta skulle svlla, men sakta s man
blir vild av iver, att det ska g lite fortare. Men sommaren kommer
nrmare, det knns p luften, som r mild och ljum, det syns p marken,
som fr en ljus liten skiftning i grnt. Och en natt vakna vi bda vid
ett ovant ljud, ett frunderligt blitt och hrligt ljud, som kommer oss
att alldeles tysta se p varann och le. r det sannt, r det mjligt?
Var det en bofink eller var det drm! nej, nu sjunger han en gng till
-- en lng drillande ton som stiger och sjunker i oresonlig, stormande
gldje. Lngt borta fr han en m liten melodi till svar, men innan han
hinner brja sngen p nytt stmmer en annan rst in. En rdhakesngare
r det, och med smltande ljuvhet fljtar han en lng, lg
genomtrngande krleksvisa. Gng p gng, gng p gng, som om han vore
berusad av sina egna toners vlljud. Till slut blir bofinken alldeles
ifrn sig och klmmer i s han kan sprnga sig fr att verrsta den
andre, men rdhakesngaren blir vid att sjunga, en stare visslar skarpt
och gllt och andra stmmor, som vi ej knna, stmma in i konserten.
Solen lyser och den lilla flik av himlen, som syns ver rppen r
blekbl, mot den ser jag en bjrkkrona vaja, och knopparna ro stora och
bristfrdiga.

-- Tnk nu ha fglarna kommit! sger Ellekare och hennes rst r full av
jubel. I dag ska vi ta p oss vr finaste stass, vi f inte vara fult
kldda i dag. Inte p fglarnas frsta dag.

Och med det somnar hon igen och drmmer om sina prlband och sin nya
kolt, och jag ser hur hon ler i smnen. Ett snt litet barn hon r trots
sina tjugufyra r -- utsikten av en dag i stass kommer henne att le till
och med i smnen.

Hon gjorde sig sannerligen fin ocks, och jag mste minsann ta p mig
den nya kolten fr att gra henne till lags. Frresten var det roligt
att g i vackra klder, nr fglarna sjngo s man kunde tro sig vara i
himlen, nr solen sken s det brnde i ansiktet, och det doftade i den
rda bjrkskogen s man blev yr i huvudet.

Nsta morgon, nr vi trdde ut ur ktan hade ett under skett -- hela
skogen stod grn -- sklvande, lysande grn, och alla knoppar hade
ppnat sig. Det var inte lngre de sm bladen som sprungit ut, nr
eldsflammorna brnde dem, det var mjuka, stora, hjrtformiga blad, som
nnu voro klibbiga av kda, och som snde ut en vllukt s berusande,
att den frtog alla andra sinnen. Och i den skogen byggde fglarna bo,
sjngo de, kvittrade de -- , det var livet sjlvt som kom till oss, som
tog sin boning hos oss i vildmarken!

P ngra dagar blev marken grn och mjuk att trampa p, ett par av
kvinnorna vandrade ned till fiskektan dr Ellekare och jag hade rastat
p vr ensamma frd -- dr voro lgrets getter inhysta under vintern,
och nu, nr sommarn var kommen skulle de hmtas hem. Det var en stor
dag, nr de anlnde -- vart och ett hushll hade en eller tv eller
flera, alltefter frmgenhet och behov. Jag hade bara en, men det var en
underbar get, klok och elak och mjlkrik och full av tusen fukter. Men
vi lskade henne nd, Ellekare och jag, och den frsta dagen hon
frljuvade vrt hushll ska sent g ur mitt minne. Den frsta dagen med
riktig mjlk i kaffet! Nr man inte ftt annat n torkad sur renmjlk i
mnader, mjligen ibland vid hgtidliga tillfllen upphjlpt med lite
sliddrig ost skuren i tjocka skivor, som lngsamt lste sig till deg i
kaffet, s kndes det som nektar att hlla koppen halv med kokt getmjlk
frst och sen kaffe p det. Det kan hnda att en mnniska van vid grdde
skulle rynka p nsa t den frna getsmaken och inte alls tycka det var
gott, men fr oss var det en njutning s fullkomlig, att den inte kan
beskrivas. Och s mycket kaffe som det dracks den frsta getdagen i
lgret, det kan nog ingen rkna. Jag vet, att jag stannade vid
trettiotv koppar, men Ellekare drack gladeligen p till uppemot frti.
Och det fanns de som nog inte bvade tillbaka fr femti.

Men det var tyvrr inte bara getter, som sommarens ankomst frde med
sig, det var ngot annat ocks, som inte kom oss att dra efter andan av
hnryckning. Ett par dagar efter lvsprickningen kom det -- ljudet av
det blandade sig med fglarnas sng, och vi hrde det som om
telegraftrdar lpt utanfr vr kta och sjungit en lng entonig melodi
utan slut och utan brjan. Det var myggen, det var helvetet, det var
nstan dden. Inne var det lugnt och uthrdligt nog, elden och rken
hll ktan fri -- men ute! Stack man huvudet utom oksan blevo mssans
strlande frger p ett gonblick frdunklade till en gr, krlande,
stickande massa -- rckte man ut armen blev det bl tyget grtt av
myllrande krk, och gick man ut, aldrig s vl insmord med stinkande
beckolja, s kndes det, som om alla jordens knappnlar stuckits in i
ens kropp. Lderdamaskerna ver benen skyddade tminstone dem
fullkomligt, men genom den tunna sommarkolten gledo sugrren in lika
ltt som en hand sjunker i ejderdun, och under brstduken p hals och
nacke kunde man dda hundratals mygg med en strykning. Drog man med
handen ver armen vlte hela det gr myllret med som degiga, fuktiga
rullar, men sekunden efter var dr lika mnga nya blodtrstiga krabater,
som sgo sig rda och stinna av ens blod fr att drp flyga till en
lugn vr och smlta rovet eller d av vllevnaden. Vrst var det om
ntterna, nr elden var slckt och ingen rk jagade bort dem. D kommo
de genom rppen s man sg himlen som genom ett moln, och hade vi inte
legat i vra rakkas, hade morgonsolen skert endast funnit vra lik --
om den kunnat se ngot fr ett grtt myggtcke.

Ibland under srskilt svra myggsomrar hnder det, att renkalvar och
getter ddas av myggen, och fr att frhindra detta tndas eldar, som
dmpas med fuktig mossa, s rken bolmar tjock och tung. Rk skyr
myggen, som mnniskan pesten, och det r lustigt att se, hur getter och
renar samlas kring elden s fort den tnds. De skocka sig runt om, lgga
sig, rulla sig, g s nra att det osar brnt om deras plsar, allt
under det de tugga och idissla med den mest outsgligt frnjda uppsyn.

Nr det nu r s varmt hller jag grna skolan ute, det blir inte s
trngt med utrymmet d, och det gr lttare att placera de olika
avdelningarna skilda frn varann, vilket r en stor lttnad fr den som
undervisar. Vi sitta d runt en prktig rkeld och knna inte mycket av
myggen, som sjunger och surrar av ursinne att inte kunna n oss. Ofta
kommer det s mycket getter lpande, att jag ibland knappt vet om det r
getter eller barn jag har att undervisa, men det tjnar ingenting till
att kra bort dem, gonblicket drp ro de tillbaka igen, sturigt
blngande med sina envetna gon. Och de gra ingen frtret heller, ligga
s stilla och lugna, barnen ser inte t dem, och snart tnker inte jag
heller p den underliga tavla ur skolsynpunkt, som vi mste bilda: den
stora rykande elden, de framtbjda, ivriga barnungarna som skriva eller
lsa, de idisslande getterna. Och till bakgrund hga vittoppiga fjll
och en svart liten sj, som speglar de grna strnderna och bjrkarnas
duniga buketter. Sommaren r redan i sin fullaste fgring -- det gr
fort nr det en gng brjar -- sm bleka blommor sl ut p grsplanerna,
porsen kastar ut kaskader av stormande dofter, vildgss och lommar hcka
i vassen nere vid sjn, smfglarna bygga som om deras liv hngde p,
att de skulle bli frdiga fort nog. Det r s brttom verallt, s
rastlst, s utan vila. Solen skiner dygnet runt, alla ntter ro lika
trttande vita, alla dofter lika starka och tunga.

Ibland kommer det regn, men det gr ver p ngra timmar, sen r solen
framme igen och skrattar mot alla vta glnsande blad och grs. Men en
gng f vi regn en hel vecka. Det regnar och regnar som om himlen vore
ppen, vi elda s vi nstan steka oss levande fr att hlla ktaduken
bara ngot s nr torr, men det hjlper inte. Vi ha ftt en gammal duk i
skolktan, och den lcker som ett sll. Det iskalla regnvattnet knns
dubbelt kallt, nr det kommer kilande i sm floder utfr hals och rygg,
och man fr ha goda nerver fr att lta bli att stna till, nr en sn
dr kaskad slr ned ver en. Om ntterna r det vrst -- rakkas ro bra
fr mygg, men de hlla inte ttt lnge fr regn, och fastn vi tcka dem
med filtar och fllar, s hnder det nd, att vi vakna mnga gnger var
natt vid att en liten strm rinner ver ansiktet eller halsen. D mste
vi upp och tta, men det drjer inte frrn det lcker in ngon
annanstans, och nr morgon ntligen kommer knns det sknt att kura ihop
sig framfr elden och f lite vrme i kroppen och torra klder p.
Fastn dagarna ro s varma och tunga av solhetta ro ntterna ohyggligt
kalla, och det kan gott hnda, att man fryser, under de tjocka fllarna,
s tnderna skallra, nr gryningsklden smyger sig ver en.

Under den regniga veckan fick min get en ovana, som sedan inga mnskliga
makter kunde f ur hennes huvud. Ett ovanligt sllskapligt djur var hon,
och nr vi frsvunno frn elden drute s lnge det fula vdret varade,
ansg hon det som sin absoluta rttighet, att ocks dra sig in t mera
skyddade trakter. Varfr hon en dag knuffar upp oksan med hornen och
trder in. Det var under kristendomslektionen, och som jag inte tyckte
det var passande, att hon hrde densamma, s beslts det, att hon
skulle ut. Ensam kunde jag p inga villkor rubba henne, men med barnens
hjlp gick det slutligen -- jag drog i hornen och de skto p av alla
krafter, hon sprrade mot i det lngsta, men mste vika fr vermakten.
Just som vi satt oss tillrtta igen, nnu varma och flsande efter
arbetet, s stod hon dr ter, stirrade frckt och fraktfullt p oss
och tog med den lugnaste min i vrlden en skinnprmad bok, som lg inom
rckhll och tycktes finna den utomordentligt matnyttig. Min lilla
hundvalp, Tsappe, som ansg att detta i ngon mn inkrktade p hans
rttigheter rusade bjfsande fram, vilket frskaffade honom en s
vlriktad stt med hornen, att han hll p att fara ut genom rppen. Det
ynkliga och frskrmda tjut han uppgav, nr han hamnade i elden gjorde
mig ursinnig, och med min mjuka, hstoppade pjxa gav jag gitsegaitsa --
lapparnas smeknamn p getterna -- en ordentlig spark och rt t henne
att g ut. Vilket resulterade i att hon med en obeskrivlig gest vnde
ryggen t mig och under en timme envist stirrade in i vggen, d och d
med en frargad viftning p sin lilla retsamma svans. Hon fick vara till
slut, hon inrangerades bland det vriga hushllet -- en get eller tv i
en lappkta r en s vanlig freteelse, att ingen tnker p det ens. Det
betydde bara, att mitt lapska hushll blev mer och mer vlordnat, och
det var inte utan att geten gav en viss hemtrevnad t vrt hem. Jag
tyckte till slut att det var rtt behagligt att ha hennes raggiga huvud
p min fot, nr elden brann om kvllarna, pratet surrade och kaffepannan
puttrade. Det var nstan en sorts frstrelse, att hra hennes beltna
tuggande, medan Tsappe lg som ett litet mjukt nystan i mitt kn och
regnet smattrade mot duken.






En dag, nr solen ter sken frn en alldeles molnfri himmel klttrade
jag upp i luovvin fr att inspektera matfrrdet, och i en hittills
oppnad matkista fann jag en liten gr gummiboll, som jag tagit med till
leksak t barnen, men sedan glmt bort fullstndigt. Nu plockade jag
fram den och undrade fr mig sjlv, om den skulle kunna bli till ngot
nje -- men jag hade verkligen inte behvt hysa ngra tvivel om den
saken. Ty aldrig har vl en boll i hela kristenheten vckt sdan
uppstndelse och s stormande frtjusning. Det var den frsta boll, som
ngonsin funnits i byn, den frsta boll ngon skdat, och den blev en
klla till aldrig sinande frundran bde hos gamla och unga. I brjan
klmde de p den, npo i den, luktade p den och frskte trycka den
platt mellan hnderna. Sedan kastade de den upp i luften och tog den
igen -- den frsta, som kom p den idn att sl den mot marken blev blek
av frskrckelse, nr den kom hoppande tillbaka mot honom och vgade
inte rra den p en lng stund, bara betraktade den med misstnksamma
gon. S tog han fatt p den igen under de andras skratt, kastade den
mot marken p nytt och vaktade hur den studsade, men grep den inte,
plockade bara upp den igen och slog den mot risgolvet. Den gngen tog
han fatt den, och sedan hll han p i ondlighet att studsa och ta --
tills ngon annan hgg den i farten och prvade sin lycka. De skrattade
s de fingo trar i gonen t den besynnerliga tingesten och kunde inte
leka sig mtta. Gamla gubbar kunde komma gende till min kta, sitta ett
par timmar, dricka kaffe och prata, fr att till slut klmma fram med
sitt rende: om de kunde f se p "det runda".

Barnen lskade bollen och lste lxorna extra flitigt bara fr att f
leka med den under rasterna -- jag fann det nmligen med klokheten
verensstmmande, att som ett orubbligt villkor fr bollens utlmnande
stipulera, att alla skulle kunna sina lxor flytande och sitta
uppmrksamma under lektionerna. Och nr drfr ngon latmask svvar p
mlet vid lxupplsningen, se de andra s ngsliga ut, som om deras
salighet hngde p hur utgngen skulle bli och frska hjlpa den
olycklige p traven med tecken och viskningar. Men sdant r
naturligtvis strngeligen frbjudet, och nr jag med allvarligt
ogillande betraktar den skyldige, rodnar han och ser ned. Lter jag
blicken alltjmt dystert vila p honom, stter han snabbt hnderna fr
ansiktet och tittar frskrckt p mig genom de utspretade fingrarna, och
jag frskrar -- det fordras nstan vermnskliga krafter till, fr att
inte mista hela vrdigheten och brista i skratt. Den late frpassas som
vanligt till skamvrn med sin bok, trarna flda i smyg och lxan lses
p med bruten rst. De andra som se sin drm om en "bollrast" g upp i
rk, sucka s en sten kunde bli rrd, men jag anser det ndvndigt att
vara omedgrlig -- bollen vilar till nsta dag.

Men nr rasten kommer s r sorgen glmd igen och gldjen r lika hel --
nstan. Trarna torka snabbare n daggen fr morgonvinden, och det r
som om den vilda stormen sjlv brusade fram utanfr ktan. Lappbarn ha
egentligen inte mer n tv sorters lekar -- de ha inte s mnga tusen
att vlja p som andra barn -- men dessa tv lekar trttna de nd
aldrig p, och de kunna leka dem s lnge dagen varar med hundrade
variationer och samma skrattande gldje. Och vad skulle vl deras lekar
rra sig om -- om inte kring renarna och hjorden, om inte kring det
fruktade spket Stallo och dess hrjningar. Ellostallat --
renhjordsleken, densamma som Inker och Pirhanne helt stillsamt brukade
lta g av stapeln i ktan p flyttningen -- r ngot outsgligt
intressant, och gamla renhorn utgra dr den frnmsta rekvisitan. De
frestlla naturligtvis renar och bindas efter varandra i raider,
stllas samman till stora hjordar, slppas i rengrden och vaktas p
fjllen. Dr susa lassos s det viner i luften, och gossarnas kast st
minsann inte de gamlas stort efter i trffskerhet. Dr ryts det t
hundarna och skjuts efter vargarna, oxrenar kras in och vajor mjlkas,
kalvar mrkas och slaktas. Och sannerligen r det inte ett liv och ett
stim s den riktiga hjorden och dess vaktare nstan frsvinna till
dimfigurer vid jmfrelsen.

Gunkastallat -- det r spkleken -- den gr s det knakar i ungskogen,
och skratten klinga mellan fjllvggarna. Den ldsta r d spket som
skrmmer de andra och vill ta dem -- och de andra ro s rdda, att de
springa t alla himlens vderstreck bara gunka visar sig bakom en buske.
Ett sdant larm r det, att jag ibland knappt tycker det r lnt ens att
frska gra min rst hrd, nr rasten r slut och lektionen ska brja,
men besynnerligt nog hra de mig alltid, och s fort mitt rop: "botet
sisa!" -- kom in! -- ljuder, stillnar det med ens, blir det tyst som om
allesammans pltsligt sjunkit genom jorden. S hrs tramp av mnga sm
ftter och de komma yrande, ivriga att ta fatt p nytt.

Har bollen varit i farten r ivern kanske inte fullt s ptaglig, nr
det gller ny lektion, men de komma nd lydigt och snabbt med ansikten,
som hastigt bli allvarliga och litet fundersamma vid tanken p den lxa,
som mste fiskas upp ur medvetandets mrka och frvirrade djup. Tnk om
den inte gick som den skulle -- d riskerades bollen till nsta rast. ,
den bollen! Jag kan inte rkna upp hur mnga anbud jag haft p den av
hugade spekulanter, men nstan varenda en av mina elever ha gjort sina
sm frsk. Lars Petter t. ex.:

-- Du lrarinna, vill du byta med min nya kniv och bollen!

-- Neej, ni ska ha den allesammans och inte bara en av er.

Dyster tystnad och ljudlst frsvinnande ur ktan. Eller Nils Tomma:

-- Du, jag ska kra geten din i gammen (kta av torv, dr getterna hysas
in om natten) varje kvll hela sommaren. Vill du inte ge mig bollen d?

Avsls milt, men bestmt, och lilla kerubmilda Nils-Tomma suckar tungt.
ven Nilsas erbjudande att hlla hushllet med vatten till terminens
slut mste jag med smrta avsl -- sdana frslag ro frestande, och jag
ser p Ellekares min, att hon tycker jag r bra dum som inte antar. Det
svraste blir i alla fall, nr Isak en dag kommer.

-- Du lrarinna! Om jag hugger femti bjrkar och br dem fram till din
kta -- vill du ge mig bollen d?

Femtio bjrkar fr en liten boll! D rrs mitt hjrta, och jag ser milt
p honom. Och inom mig nskar jag, att jag hade ett obegrnsat antal
bollar i min packning, s att jag kunde ge alla barnen varsin. Men
tyvrr har jag ju bara en enda. De femtio bjrkarna vaja fr min inre
syn, och jag ser p Ellekare, att hennes hjrta hnger vid mina lppar.
Men nr hon mrker, att jag tnker svara och -- avsl, skriker hon till
med ivrig rst:

-- Vnta, vnta! Sg ingenting nnu. Svara honom i morgon.

-- Varfr det? Jag kan vl inte svara annorlunda d?

-- Jo, men d har du hunnit tnka efter riktigt.

-- Jag vntar tills i morgon, sger Isak. Och gr.

Hela kvllen anvnder Ellekare sedan p att lta sin vltalighets strm
flda ver mig. Tnk, femti bjrkar! Det var ved fr hela vr
terstende vistelse i lgret. S mycket tid, som p det sttet skulle
bli ver till tvtt och syning och stickning, s mycket mer jag skulle
f gjort, om Ellekare slapp allt arbetet med vedhuggningen. Och s
nyttigt fr Isak att f arbeta -- han som var s lat. Men ingenting blev
avgjort den kvllen, och p morgonen lstes problemet av sig sjlvt. Ty
bollen var borta, frintad. En kringstrykande hund hade tit upp den
under natten. Han trodde det var mat. Och ver den sista ratade biten,
som lg kvar utanfr ktan, fuktades Isaks och de andras gon, och
Ellekares femtio bjrkar frsvunno i det bl.

Samma sorgedags afton, just som Ellekare mjlkat geten och gtt med den
till gammen kommer Isak inklivande och med honom hans yngre bror Jona.
Bda ro s vanliga gster i min kta, att jag inte ens ser upp frn
mitt arbete, nickar bara och fortstter att sy p min mssa. Isak sitter
alldeles tyst fr ovanlighetens skull, han brukar annars inte ha lngt
efter orden, och s gr Jona, och till slut mste jag titta upp fr att
se, vad de ha fr sig eller om ngot srskilt str p. D mrker jag,
att deras ansikten ro upphetsade, och att ngot r p frde, som
tydligen har upprrt deras sinnen.

-- Mija l? sger jag. Vad r det?

Men Isak skruvar p sig och vill inte riktigt ut med sprket, fast jag
ser, att han brinner av begr att tala. I samma gonblick kommer Sanna
och Marge in, och samtalet blir s livligt en stund, att jag alldeles
glmmer av Isak och hans nyheter. Tills det blir ngra minuters tystnad
medan jag provar mssan -- d kommer jag i hg att frga honom p nytt.
Med samma resultat. Men d hver Jona upp sin glla rst och sger:

-- Han sger, att han har sett uldats hjord!

Sanna och Marge stta ett par stora frgande gon i honom, och sjlv
knner jag mig som ett enda stort frgetecken. Att uldat finns det vet
jag, och att de bo under jorden vet jag, och att de frm allt, bde
gott och ont, det vet jag ocks, och att de alldeles se ut och ro som
lappar, nr de ngon gng visa sig ver jorden. Men att de ha hjordar
det visste jag inte. Och drfr vntar jag med spnt intresse p Isaks
berttelse.

-- Var sg du den? frgar Marge med vass rst och ogillande min. Ty
uldat r troll, och en kristen talar inte om troll, det har
predikanterna sagt. Och de ha ocks sagt, att uldat inte finns, men se
det veta de nog kanske inte riktigt nd, fr det man ser det finns
allt! Att tala om dem ska man i alla fall inte gra, det fr olycka med
sig och r synd. Men nr nu Isak en gng har brjat s fr man vl lov
att hra hur det var. Var sg du den? frgar allts Marge.

-- Nere vid sjn, svarar Isak. En stor hjord med stora, vita renar och
mnga hundar. Men ingen skllde, och det var s tyst, som om de dda
vandrat fram. Tv mn vaktade, och en vldig hjord var det. Och vita
voro alla djuren.

-- Det r alltid vita djur i uldats hjord! sger Sanna. Kastade du inte
stl?

-- Jag hade min kniv i handen, men det var fr lngt hll. Jag kunde
inte n fram med kastet, om jag ocks hade frskt.

-- Varfr skulle han kasta stl? frgar jag.

-- Fr att d hade hela hjorden blivit hans. Om det s bara hade varit
en synl han kastat ver den, s hade djuren blivit jordiska, och han
den rikaste lapp som fanns.

-- Har det hnt ngon gng?

-- Ja, mnga gnger. Inte s ofta nu fr tiden, fr uldat ha blivit
skrmda av kristenheten, men frr hnde det inte s sllan. Det betyder
mycken lycka fr den, som fr en sdan hjord, men barnen hans d i stort
elnde.

Det r Sanna, som frklarar saken fr mig, och hela tiden har hennes
rst en mystisk, rdd klang och orden komma motvilligt, som om det vore
fara med att uttala dem. Det blir tyst en stund igen och alla sitta i
sina egna tankar -- Marge tuggar ivrigt p sin sentrd. Sanna vver med
snabba handslag p sin bandvv, och Isak drmmer om den rikedom, som
gtt honom frbi s nyss. Sjlv syr jag vidare p min mssa och Jona
kliar sig frnvarande i huvudet. Men kaffet r frdigt, och det lser
tungornas band p nytt.

-- Kan uldat gra en mnniska illa? frgar jag, nr Sanna och Marge
hunnit till ptren. Bda nicka allvarligt.

-- Om du inte har stl p dig, sger Isak, som knner sig vara kvllens
hjlte och grna vill ha ett ord med i laget.

-- Det finns bde goda och onda uldat, berttar Marge. Det finns de, som
rva bort sm barn och behlla dem hos sig till tid och evighet. Och
ibland byta de bort dem mot sina egna, och det r inga barn, som en
mnniska blir glad att f. Drfr skall man alltid ha silver med mrke
p om deras hals eller p deras klder. D kan uldat ingenting frm, d
ro de maktlsa.

-- Har ngot barn hr i sidan blivit bortbytt?

-- Ja, det har det allt, men det var lngesen nu.

-- Men frra sommarn i min sida blev en liten pojke rvad, faller
Ellekare in -- hon har kommit tillbaka under tiden vi pratat och med
henne Marja. Och det var nd minsta gossen hos dem, som jag tjnade
hos. En eftermiddag gick han ensam uppt skogen -- han var nra fem r,
s han kunde g sjlv och brukade ofta springa sina egna vgar, utan att
ngon tnkte p det. Han hade silverknappar i bltet, s det var ingen
fara fr de underjordiska. Men p ngot vis hade han ftt bltet av sig
och kniven ocks frsts, fr vi hittade det sedan p en buske. Och
borta var pojken! Inte kom han hem, och hela sidan var ute i skogen och
skte. Skogen var inte strre n hr, s inte var det mjligt, att han
kunde ha kommit bort i den. I tre dagar och ntter skte vi, och mor
hans hll p att g frn vettet. Men s en dag, nr jag ska g och hugga
ved, s sitter pojken dr p en sten, som om han aldrig i vrlden hade
varit hemifrn. Jag skrek till och sprang fram till honom och bar honom
hem, fr jag vgade inte slppa ned honom p marken, vem vet om inte
ngon kunde ha tagit honom igen. Inte ett ord sa han p mnga dar efter
det, men annars var han sig lik, t och drack och sov. Men talade gjorde
han inte och skrattade inte, och aldrig fick ngon veta var han varit
eller gjort p de tre dagarna han var borta.

terigen blir det tyst och stmningen fr spkhistoriernas rdda
frstmdhet. Jag kommer att tnka p ngot egendomligt, som hnt mig
samma dag, och berttar det:

-- Kan ni tnka er, sger jag, att strax nr skolan var slut, s hrde
jag alldeles tydligt kyrkklockor ringa. Ligger vinden frn ngot hll s
det r mjligt, att man kan hra ngra klockor nda hitut i demarken?

Och jag ler lite, nr jag tnker p hur underligt det lt, nr klangen
av avlgsna klockor trngde till mig och hur omjligt det r, att jag
verkligen ska ha kunna hrt det. Men de andra le inte -- Marge har
blivit alldeles blek och Sanna stirrar p mig med frfrade, vidppna
gon.

-- r du sker, att du hrde? frgar hon viskande, och nr jag upprepar
min berttelse skakar hon p huvudet.

-- D dr du innan ret r slut! frklarar hon, lugnt och uppmuntrande.

Det blir tyst igen. Jag knner att jag stelnar till i en sorts skrmsel,
som r ofattbart stark -- jag frsker skratta, men det gr inte. De se
p mig alla, som om jag redan vore mrkt av den store mejaren, och jag
knner det ett gonblick sjlv, som om ingen tervndo vore mjlig,
ingen undflykt funnes.

-- Kanske kunde det vara myggen du hrde, lrarinna! hr jag Marja sga
helt stilla och trstande.

Men jag skakar p huvudet, ty jag vet, att det inte var myggen. Dem hr
man ju inte mer, de ro ett med tystnaden, deras sng har inga klockors
klang.

-- Det r bra att d ung, viskar Marge, och jag frstr, att hon menar
det till trst. Men det r klen trst, och jag knner mig inte ngot
nmnvrt gladare, ser bara in i elden och undrar fr mig sjlv, vad jag
ska d av. Med ett gr Sanna en ivrig rrelse och ropar:

-- Du, frn vilket hll hrde du det?

-- Frn norr.

-- Frn norr. D r det inte du, som ska d, det r inte du som ska d!
Det r ngon nra dig, men det r inte du. Frn sder hade varit du, men
nu r det inte du, lrarinna. Du fr leva lnge. Det r ngon nra dig,
som dr, ngon hemma hos dig i ditt land.

-- Vem tror du?

-- Vet inte, men det blir innan ret r slut. Det blir snart nr det r
norrifrn. Herra siunit, Ibmil siunit! Voi, voi!!! Du fr grta!

Jag knner trarna nra redan nu och tar en kopp kaffe till fr att f
ngot att gra, s jag kan vnda bort ansiktet. Men inom mig undrar jag:
Vem? Vem blir det? Vem dr "hemma i mitt land"? Ty s stark r dessa
mnniskors tro och tillit till det vernaturliga, att det strmmar ver
till frmlingen, att det strmmar ver till mig, s att jag i dagar gr
och tnker p och frbereder mig p det bud jag snart ska f.

Och jag fr det! Inte fullt tre veckor efter det jag undftt profetian
s kommer dess uppfyllelse. Och jag knner ingen frvning. Jag har
vetat det. Kyrkklockornas klmtande ute frn de sltter hade berttat
mig det fr lnge sedan.






Solen har gtt ned bakom den skarpa, vita fjllkammen lngt borta,
bjrkarnas spda grnska doftar -- doftar s den rosenrda luften vaggar
av vllukt, och ned mot sjn drar en flock skriande vildgss. Vattnet r
svart och blankt mellan strndernas brungula ram, och en smal,
hgstammad bt glider stilla ver dess yta, medan nt efter nt sakta
faller mot djupet. Av pojken, som ror och flickan, som lgger ut, synas
bara ett par orediga konturer ver btens kant, ibland hras deras
rster -- unga och milda, och en gng ett skratt, som klingar lnge i
tystnaden. En get brker, utdraget och bedrvat, i lngtan efter gammen,
hans klocka pinglar ett par sorgsna slag, och lngt borta svarar en
annan. Det skymmer, det skumnar mer och mer, rken gr rtt upp ur
ktornas rppen, och ngra bleka sm sommarstjrnor tindra i vster.
Sjn blir allt svartare, snart ser man inte bten lngre, och inne under
bjrkarna ligger dunklet ttt.

Det r tid att g hemt -- Gud vet hur lnge jag sttt hr med yxan i
handen och foten p trdet jag fllt. Det r tid att lgga bjrken p
axeln och dra den hem, s det blir brasa till kvllen. -- Ellekare r
borta, jag vet inte var, och jag ska sjlv st fr veden i dag. Men tids
nog kommer jag vl hem -- ingen vntar mig, ingen frgar mig: var har du
varit? Vad har du gjort s lnge och s sent? Ingen sger: varfr har du
varit s lnge borta efter den veden, kunde du inte ha skyndat dig lite
mer? Ditt hem str ju fr ppna drrar, bara en liten hundvalp sitter
dr och vaktar, och alla jordens rvare kunna komma in och stjla din
mat och dina klder. Vrdsls r du och slarvig r du! -- Nej, ingen
finns, som kan sga allt det dr, och jag str stilla, rr mig inte ett
steg, smler bara, nr jag tnker p den lilla svarta ullhunden, som ska
vakta fr tjuvar och ogrningsmn. Yxan hller jag alltjmt i handen.
Dunklet faller tyngre, och den varma luften sklver i skymningens bl
dager.

En loms skrik skr genom luften, klagande och skrmt som ett barns i
ngest, det rasslar i ungskogen, grenar vagga, kvistar knckas, och
mjuka, tassande steg nrma sig. Det kan vara Pan sjlv, som kommer frn
de grna planerna drinne, det kan vara en lufsande bjrn, det kan vara
vad som helst ur vildmarkens djupa gmmor. Men det r bara en liten
bjd, skrumpen lappgumma, framtlutad och flmtande under en vldig
brda. Som en sagornas trollpacka ser hon ut, dr hon trder fram ur
skogens vilda snr, i ryggscken har hon den guldhrade lilla prinsessan
med krona och mantel, och med den lnga staven kan hon frgra och
trolla och stta ont p allt kristet blod. Hennes ansikte r brunt och
frat, hennes gr hr hnger i lnga orediga testar ver ron, panna och
nacke, sticker fram som en tovig krans under den gamla, urblekta
toppmssan. gonen blnka sm och stickande djupt inne under pannans
valv, och munnen r hopsjunken och tandls, s nsa och haka nstan
mtas. Jag str och ser p henne, s jag glmmer att hlsa, glmmer att
jag knner henne, glmmer allting, utom att hon r en liten trollgumma
mitt ute i vildmarkens ondliga dslighet, en liten ful hemsk hxa med
en prinsessa i laukon och en trollstav i handen. Tills jag hr hennes
rst, mjuk och vnlig, hlsa:

-- Boris, boris.

D mrker jag, att det bara r Rihta, som bor andra sidan fjllet -- att
hennes glada, sm gon ro trtta och blodsprngda, att hennes gamla mun
sklver av trtthet och hennes ansikte r blodigt och svullet av
hundratals mygg- och bromssting. Med en snabb rrelse vrider hon axlarna
ur laukons remmar och lter den falla, sjunker s ned p mossan med
ryggen mot en bjrkstam och sluter gonen med en jmrande suck.

-- Vaiban? -- frgar jag -- trtt?

-- Ln! -- svarar hon med eftertryck -- ja, det r jag. Och med ett
resignerat tag t ansiktet stryker hon av svett och blod.

-- Stackare! sger jag. Myggorna ha varit svra i dag. Har du varit
lngt bort?

-- ja tre mil.

-- Med den brdan?

-- Ja, med den brdan.

-- Den r tung, den! Jag gr fram och lyfter p den -- femton kilo, s
visst som ett. Men det r ingen prinsessa, bara en sck full med
syregrs, som ska anvndas, nr renmjlken torkas. Tre mil med den
brdan och efter en hel dags strngt arbete med hopsamlandet. I gldande
solsken. Den lilla magra, tunna gumkroppen -- vad den mtte kunna hlla
ut och orka till det otroliga.

-- Hur gammal kan du vara, Rihta? Sextio r kanske?

-- Vet inte. Det fr du frga prsten. Jag var femti en gng fr
lngesen en Andersmssa, nr jag frgte sist. Jag ska frga nu vid nsta
Andersmssa, om jag kommer till kyrkbyn. -- Varfr str du hr ensam s
sent? Det r farligt, nr solen r nere, och du ingenting arbetar med.
Men du har stl i handen ser jag, och kniv har du i bltet.

Jag ser p yxan, som jag nnu hller i, tar mot hften, dr kniven
sitter, och frgar med en rst, som r full av den hpnad jag knner:

-- Stl! Javisst, men varfr r det farligt att vara ute nu om jag inte
haft stl?

-- Vet du inte? Uldat.

Uldat. Jaja, jag vet, och jag skrattar inte, nickar bara och tnker, att
nu ska jag verkligen g hem med min bjrk. Rihta blir visst sjlv
orolig, hon mumlar ngot helt tyst, trr armarna in i laukons rep, reser
sig och gr vidare utan ett ord till avsked. Hastigt tassar hon p mjuka
sockor, bjrkskogen slukar henne i sitt ljusa djup och stryker hennes
trtta gamla ansikte med mjuka sm blad.

-- Nu r det min tur, det r p tiden, tnker jag igen, sticker in yxan
bak i bltet och lutar mig ned fr att lyfta stammen upp p axeln. Men
det r fr vackert, jag gr inte -- reser mig upp p nytt, glmmer uldat
och stl och onda makter och ser ut ver sjn. Solen r visst p
tervg, luften r sval och gyllen, sm blekrda moln speglas i sjns
svrta, och en lom pljer vattnet, som vore han furste ver Tarfaljaure
och allt vad dri finns. Den smala bten ligger uppdragen p land och
stjrnorna ro n blekare n nyss.

Lngt borta tjuter en hund ut mot den vita natten, rken frn ktorna
stiger tunn bland dansande mygg, och den ljuvaste av alla tystnader
breder sig -- den, som r vildmarkens. En tystnad full av ljud, full av
liv, full av sng.

Det r som om fjllen sjunga, jorden sjunger, trden sjunga, som om
varje litet blad sjunger sin egen tysta vidunderliga melodi. Om det r
sjns skvalpande, en fors som brusar i fjrran, vildgssens lga snatter
-- jag vet det inte; men man liksom str och lyss och vntar p en nnu
starkare ton, en sammanfattning av allt detta underbara. Och det kommer!
Som en ljusstrle trnger genom mrkret, som solen bryter fram ur tunga
moln, som -- nej inga liknelser finnas. Bara en mild rst r det, en
entonig melodi med ord som ej kunna urskiljas -- en entonig, frunderlig
melodi, inte vild, inte stilla, med en rytm som i sig har all
vildmarkens strnghet, all vildmarkens ljuvhet. Det r bjrkdoft och
stjrnor i den sngen, fjll och vatten, mossans mjukhet och jordens
doft, forsens dn och lommarnas skrik, bckens rassel och trdens sus.

Och det r bara en lappflicka som jojkar! Det r vl Marja, som kommer
nerifrn sjn, dr hon lagt ut nten -- hon tror att ingen hr, hon tror
att hon r ensam i sena kvllen. Annars lt hon nog inte en jojk komma
ver sina lppar. Ty jojkning r ju en stor och frskrcklig synd nu,
sedan kristendomen gjort sitt segerrika intg -- syndigt r det, och
orent r det, och himmelriket vntar frvisso ej den, som bryter mot
detta bud. Psalmer och andliga snger i stllet, bner och betraktelser.
Jojkning r frtappelsen. Och lapparna lyda. De tiga och sjunga ej
lngre ut all sitt hjrtas gldje och kval. De vilja komma till
himmelen, och ve den som jojkar. Men de unga glmma, de vga ibland
frtappelsen. Och nr ingen hr strmmar jojkningen frn deras lppar,
bli de improvisatrer av Guds nde, och melodi och ord formas av allt
det, som brinner inom dem. Rytmen stiger och faller, orden bja sig
mjukt efter, skapa stmningar och sknhet, melodien vaggar fram och ter
-- n vild och hrd och ond, n mjuk och m, n sorgsen s hjrtat
grter, n glad s gonen tindra. Omfnget r ej stort, tonerna ej
mnga, men allting som ska sgas blir sagt. Allt som sprnger i sinnet
och vill ut fr form och rst -- primitivt och konstlst, men nd med
allt det i sig, som all vrldens konst ej kan efterlikna.

Som Marja nu! Visst mste hon jojka en kvll som denna, nr stjrnorna
brinna i vster, och sjn ligger som glas, nr fjllen st blvita med
rosenfrg p topparna och bjrkarna svinga luften full av doft. Visst
mste hon jojka om allt detta, s att hennes hjrta inte ska springa
snder av gldje och ungdom och lycka.

-- Vasti, vasti! skulle de gamla sga om de hrde henne -- fult, fult!
-- och deras ansikten skulle vara strnga, deras blickar mrka. Men jag
undrar, om de inte lngst inne skulle knna lust att smle t minnen om
ungdom och vr, om det inte inom dem skulle nynna av jojkar, som de
trodde sig lngesen ha glmt. Jojkar till himmel och sj och fjll och
jord, till renar och kalvar och sn, till allt vackert och ont i
vrlden. Kanske vren kunde komma gamlingen hemma i Marjas egen kta att
helt stilla gnola: silkenjavvi, silkenjavvi, voja voja nana nana, ko
manadegji dego bivi suotnjarat, voja voja nana nana -- silkebringa,
silkebringa, du far likt solens strlar -- smkalvarna kalla, och det
susar och brusar, voja, voja ...

Eller kanske skulle han minnas sngen till sin kresta, som han sjng en
vr som denna fr lnga, lnga r sedan:

   voja voja nana nana
   likt daggkpans blad,
   nr det spirar ungt och sptt
   likt daggkpans spda blad,
   r veckig och vid din kolt.

Men inte sjunger han dem vl nu om han n minns dem -- nej, det r
synd, det r brott mot Guds bud. Fult r det och fult frblir det. Sjung
sakta, Marja, s ingen hr dig -- sjung sakta! Nu kommer solen, nu
stiger den rd och dimmig bakom Rokomborres fasettslipade kgla. Nu
blder all den vita snn i morgonljuset, nu gungar luften rosenfrgad
kring de grna bjrkarna, nu lyfta vildgssen och lommarna tiga, nu r
det ondas makt bruten. Det r rtt, Marja -- var alldeles, alldeles
tyst. Den nya dagen kommer.






Ett par dagar drefter blir lilla vackra Marja sjuk. Hon har huvudvrk
och feber och svra krkningar, ingenting ter hon och ingenting dricker
hon, och hon ligger mest med gonen stelt fstade p rppen, ver vilken
molnen dra. Ibland r hon vit, ibland rd, ibland varm, ibland skakande
av kld, och ingen vet vad som felas henne.

S pltsligt har det kommit. Hromkvllen kom hon ju jojkande ur skogen,
lika frisk och strlande som alltid -- redan dagen drp brjade
huvudvrken, och ingen av mina mediciner kan hjlpa henne. Nu r hon
svag och matt, orkar knappt tala -- bara ser p en med stora sorgsna
gon.

-- Du dr nog! sger hennes mor, och fadern nickar sorgset instmmande.
Och Marjas gon bli n blankare, nr hon hr det, och hennes mun sklver
som om grten inte vore lngt borta. Det r inte roligt att d, tnker
hon -- inte roligt nr man bara r aderton r och hela livet vntar. Men
nr man mste d, s r det ingenting att gra, och jag dr nog -- jag
r ju s sjuk. Om bara ngon kunde hjlpa, om bara ngon visste rd.
Tnk om Gammel-Inka -- -- --. Hon _vet_ ngot, hon r klok, hon har
hjlpt sjuka frr.

Marjas ansikte ljusnar, hennes gon ro inte lngre s bedrvade och med
svag rst sger hon:

-- Mor, kanske Gammel-Inka har ngon rd fr mig. Hon vet ngot.

-- Gammel-Inka! Ja ja, hon vet -- men det r sndag, Marja.

-- Jag r s sjuk, mor!

-- Ja, du r sjuk, stackare. Alltid kan vi frga. Lasse, g du och tala
vid henne. Kanske hon vill lsa ver Marja och gra henne frisk --
kanske hon inte behver d, flickan.

Lasse gr. Sakta, utan brdska frsvinner han genom oksan, fljd av
Marjas och Sannas oroliga blickar. Marja suckar djupt -- hon vet att
vntan blir lng. Frst r det vgen till Inkas kta, se'n allt pratet
och kaffet innan Lasse sger sitt rende, se'n kaffe igen och mera prat,
och se'n den lnga vgen tillbaka. Men hon r inte otlig, ligger inte
och nskar: mtte han skynda sig, mtte han skynda sig! Hon vet att det
mste ta sin tid, och ligger s tlig och stilla, lter blickarna fara
genom rppen och hller de sm hnderna i kors ver brstet.

Men ntligen, efter timmar hr hon dem komma. Det r tv som g, tv som
tala -- Gammel-Inka r med, och Marja ler av lycka. Kanske nd, att hon
fr leva!

Ja, Inka kommer, och sndagsstassen har hon p: ny fin vadmalskolt i
mrkaste bltt med rda och gula kldesrnder i kanten och i alla
smmar. De tta vecken ro sirligt ordnade under det breda bltet,
frkldet r rdrosigt, och kring halsen glimmar en strlande brstduk
av tjockt siden med mnster av rosor och blad. Men ingen brosch hller
den samman, bara en liten skerhetsnl med en bl sten i -- ty
Gammel-Inka r troende, och en troende pryder inte sig med blanka och
prliga smycken. Vid Inkas blte rassla inga silverkedjor att hnga
nycklarna i, som de unga, tanklsa och ovckta flickorna kokett stta
med, inget praktfullt halsband av silverknappar och granna glasprlor
br hon kring halsen, inte mnga silverknappar i bltet heller. nej,
Gammel-Inka vet bttre hon -- hon hller sig till predikanterna och
Lstadius hon, och de tillta intet ondigt bjfs. Det kommer vl en tid
fr de unga ocks, d grannlten stryks av och allvaret trder i
stllet! Och Gammel-Inka r nd mycket grann och vacker dr hon trder
in. Den hga mssan gr rakt upp ver hennes smala panna, hret r
blankt och sndagstvttat, om n testarna hnga och flyga kring ronen,
och ansiktet har visst ftt en liten verskljning ocks, om det n r
en mycket ltt sdan. Och full av vrdighet och allvar stiger hon inom
oksan, fller den med en liten smll bakom sig och nickar mot Marjas
ivriga, frvntansfulla blick.

-- Du r sjuk du, sger hon och ser p flickan med skarpa, iakttagande
gon. Har du varit det lnge?

-- ja, ngra dagar, svarar Marja. Och som hon r fr matt att tala
berttar Sanna om sjukdomssymtomerna, vilken redogrelse avslutas med en
suck och ett lugnt, resignerat: hon dr nog.

Men Inka sitter lnge tyst med blicken p Marja -- s sger hon tryggt:

-- nej, vi ska vl hjlpa, om det gr. -- Stt p strsta pannan med
vatten.

-- Varra luoitit? frgar Lasse -- derltning.

-- derltning! svarar Inka kort och tar emot den kaffekopp Sanna rcker
henne. Se'n talas det inte mer om sjukdom och lkekonst. Det dricks bara
kaffe och skvallras -- och Marja ligger bortglmd och sorgsen i de vita
fllarna tills vattnet r varmt. D frsvinner varje spr till leende ur
Inkas frade gamla ansikte, omsorgsfullt torkar hon sin nsa med handen,
stryker hret vl ur pannan och stter mssan tillrtta. S gr hon fram
till Marja, makar sig p kn framfr henne p det nyrisade, doftande
bjrkgolvet och ber henne rcka fram vnstra benet. Marja strcker ut
sitt smala ben, med anklar s hrt omlindade av det granna skobandet,
att man tycker blodet mste stocka sig i benet och vnda dr utan att
strmma ned i foten. Inka lossar behndigt och hastigt p bandet, drar
av pjxan och griper om Marjas vita lilla fot. S liten r foten, att
den nstan ryms i Inkas hand, s smal och hgvristad och frnm, att den
nstan inte r som skapad att trda p, s fin och mjuk och del. Ingen
prinsessa i vrlden kunde nska sig mer underbara ftter n denna lilla
lappflickas -- och nstan alla av hennes ras ha lika vackra, lika
formfullndade.

Inka ser inte p foten, hon sker ut en liten flck ovanfr ankeln, och
med ett hrt grepp om vaden fr hon dern att svlla. Den stora
kttgrytan, som r full med ljumt vatten, placeras framfr Marja, Inka
hller hnderna ver den och hennes tandlsa mun rr sig i ohrbara
viskningar. Sakta fr hon hnderna runt kring grytans kant och lpparna
rra sig allt hftigare. S tar hon p nytt Marjas fot, stter den ned i
vattnet och blser hela tiden, blser och lser -- stryker med lnga
smidiga tag ver benet och gjuter vatten ver det, lyfter s upp foten
igen och blser p ankeln, muttrar besvrjelser och trycker den hrt
mellan sina fingrar, medan gonen stirra stela och stora rtt ut i
luften.

Hon ser ut som en gammal hxa inne i ktans skymning, dr den flackande
elden och den grna skogsdagern utanfr ge en trist och tung belysning
-- hret faller i orediga gr slingor kring nacke och hals, och ansiktet
r skrumpet och brunt med tusen djupa fror. Nr hon nu fr ned handen i
kolten, vntar man nstan att hon skall dra fram ur den en orm eller en
korp eller en svart katt eller ngon annan hxornas symbol -- men i
stllet r det bara ett litet fyrkantigt paket, och i detta paket en
pse och i denna pse ett etui och i detta etui ett litet instrument av
knappast en fingers lngd. Den lilla blanka tingesten ligger i Inkas
hand, frsiktigt bjer hon fingrarna ver den och fr den upp mot
munnen, medan besvrjelserna regna ljudlst och ivrigt. Hon blser sakta
p den, vnder den p alla hll, fixerar den ihrdigt, tecknar i luften
ver den, tills den ntligen r frdig och vl och vrdigt beredd. D
tar hon Marjas skoband, lindar det hrt ett par varv kring flickans ben,
ber om trd, mter av en nde och tvinnar den hrt samman. Allt r redo!
Marjas fot lyftes ver vattenytan, det lilla instrumentet placeras rtt
ver den svllda bl dern, och ritsch! faller en liten halvmnformad
bila ned i det vita skinnet. Marja rycker till och bjer sig ivrigt
fram, men fr endast se en smal ljusrd skra i vars botten benstommen
skymtar. Ingen blodstrle sprutar fram, och Inkas mun rr sig brdskande
i tusen besvrjelser och blsningar. Den lilla bilan ligger nyo i
hennes hand, och alla den lapska lkekonstens hga gudar kallas. S
snyter hon sig kraftigt i fingrarna, stryker av dem p golvet, torkar
sig i pannan, som r vt av svett, och fr handen till munnen. Dr
fuktar hon den ymnigt med saliv, gnider in denna i sret, blser, lser
och placerar p nytt instrumentet. Marjas blick blir orolig, hennes
feberblanka gon vidga sig och hon vntar med alla nerver p spnn --
ritsch! ter en smal liten skra, en stickande smrta, men ingen
blodstrle, och Inkas gon brja fara oroligt omkring. Det rycker i
ansiktet, och i alla de djupa smutsiga frorna strmmar svetten. Hon
snyter sig, kliar sig i hret, pustar, blser, lser, torkar svetten med
hnder, som brja sklva, och gnider in sren hrt och lnge med saliv.
Marja r blek och ser skrmd ut, men r fast besluten att Inka ska
frska nnu en gng, tv gnger, tre gnger, hur lnge som helst bara
hon slipper d. Och Inka nickar samtycke, grver p nytt i kolten och
fr fram en liten brynsten. Spottar p den och vssar bilan lnge,
stryker ndtorftigt av den slemmiga gr substans, som sitter kvar p
bladet efter slipningen, och gr nnu ett snitt i benet. Det gr ont,
kniven slr hrt och vasst igenom den tunna huden, genom det tunna
muskellagret under den och rtt in i benstommen. Blodet sipprar sakta
fram tills skran r fylld, sen stannar det, och Inkas alla klmningar
och gnidningar frm det ej att flda ymnigare.

Inka r orolig nu, muttrar ngot om trolldom och vill inte frska mer:
det r fr sent i mnaden att sl der, mnen fr inte st i nedan,
trollen f ingen makt ha. Men Marja tigger och ber och Inka ger efter,
reder sig att nnu en gng frska tvinga det motspnstiga onda blodet
ur kroppen. nnu lngre, nnu allvarligare besvrjer hon, svetten
droppar om ansiktet, nsan rinner och handen torkar, och ntligen grs
den sista operationen.

Ho! S rtt det blodet sprutar, s hgt det springer i en smal strle,
s klart karminfrgat vattnet i grytan blir. Nu stillnar det, nu flyger
kaskaden i luften igen, nr bandet kring vaden lossas, nu krymper den
samman, delar sig i tv strmmar: en rd, en vit, som vatten.

-- Voi, voi! Vastis varra, skippa varra -- herra siunit, de l vasti!
jmrar Inka. Ojoj s fult blod, sjukt blod -- herregud, s fult det r!

Stilla tunnar strmmen av, snart bubblar det bara helt sakta ur sret,
snart droppar det, snart r det alldeles slut. Inka ligger nedhukad ver
Marjas ben, hennes gon brinna, hon blser och lser s saliven rinner
nedt mungiporna och samlas till en klar droppe under hakan -- hon fr
fingrarna in i munnen, vter dem och gnider hrt in fuktigheten i sret.
Sedan tar hon ur kolten en liten flaska fylld med gulaktig vtska, ber
om en sked och hller en smula i den. "Lyptol" str det p flaskan, och
aldrig har vl Lyptolens uppfinnare ens i sina mest vanvettiga
storhetsdrmmar kunnat tnka sig, att s brinnande hgtidliga
besvrjelser skulle helga hans fluidum. Ngra droppar hllas i sret och
arbetas in med Inkas lindrigt sterila hand. S tar hon en liten bit av
en tidning i munnen -- vter och valkar den mellan sina tandlsa kkar
tills den blir riktigt mjuk -- d trycker hon den hrt mot den lilla
rda skran p Marjas ben, lindar en ngot dunkelfrgad trasa om och
binder fast det hela med den som frst fr en uppmuntrande blsning och
ett par ljudlsa ord. Till slut blir hela benet vl besvuret, grytan med
blodet bres ut i vnster hand och tmmes bakom en sten, som signats och
tecknats.

Nr hon kommer in igen ligger Marja vit som den vitaste blomma, med
bleka lppar och svarta, halvslutna gon.

-- Svimmat! sger Inka lakoniskt -- men som svimma och d heter ungefr
lika p lapska fryser man till i ngest och tnker: hon r dd, stackars
liten, hon dog nd, trots derltning och besvrjelser och alla
Lapplands konster!

Men Inka ser helt lugn ut, tar fram lyptolen p nytt ur barmfickans
djup, hller skeden full, lser och blser och tvingar medicinen in i
Marjas mun. Och Marja r inte dd, hon lever och vnder ter till livet
med ett vndefullt stnande och ett ansikte, som rycker i smrta.

-- Har du haft ont i huvudet ocks? frgar Inka efter en stund.

-- Ja, svrt, viskar Marja.

ter hlles litet av lyptolen i skeden, signas och blir beblst, gnids
s noga omkring p hjssan, p panna, hals, ron och gon -- saliv
stryks ver gonen upprepade gnger, till slut spottar Inka med ett
ljudligt: tfui! i Marjas hr, och behandlingen r avslutad.

-- Vad har du vl i den flaskan? frgar Lasse genomtrngd av
vrdnadsfull nyfikenhet.

-- Medicin! svarar Inka kort.

-- Den hjlper fr allt?

-- Den hjlper fr allt -- med de rtta orden till.

-- Ja orden, med de rtta orden! Lasses rst dr bort i en viskning, och
han ser p flaskan, som just frsvinner i Inkas kolt, med en blick full
av grnsls aktning och tilltro.

Den hjlper fr allt med de rtta orden till -- och den rtta tron! Vem
kan tnka, att en 25-res flaska Lyptol, inkpt i en liten gr finnby --
att den kan hjlpa fr allt. Men visst hjlper den. tminstone Marja.
Hon glider ur ddens kftar, p tv dagar r hon frisk igen, och nsta
sndag vandrar hon till Inka med sin finaste kyrkduk i kolten -- och nu
pryder den vl Inkas smala gummaxlar, nr hon vrdigt vandrar till
kyrkan eller gr p bn i ngon finnby. Nu strla Marjas lysande rosor
kring Inkas vissna hals, och Marja ser p dem och ler -- ty hon lever
och r inte dd, hennes gon blnka, hennes bruna runda kinder rodna av
livet, och hon r s sjungande glad och ung, att hon inte behver rosor
och silke och stass, att hon knappt en gng lngtar efter det, att hon
lyser och strlar bara av sin egen ungdom och lycka.






Det har blivit hst. Som en drm har sommarn svunnit -- det r som vore
det bara en vecka sedan lven sprungo ut i skogen, sedan fglarna kommo
och sommaren stod ung. Och nd r det mnga veckor som gtt sedan dess
-- snart slr uppbrottets timme fr Ellekare och mig, snart r tiden
inne d flyttningen tillbaka till Sverige str fr drren. Predikanten
har varit och farit fr lngesedan, och grannlten brjar vga sig fram
igen -- hos de unga tminstone. Men s lnge han fanns i byn var all
stass omsorgsfullt struken, fastn jag tror egentligen inte han skulle
ha brytt sig s mycket om, ifall flickorna haft ett prlband om halsen
eller en brosch i brstduken -- jag tror det var strre synder han gick
i hrnad mot. Han hrde p lngt hll inte till de mest fanatiska av
Lstadian-predikanterna, liksom vr sidas lappar ej beknde sig till den
allra strngaste Lstadiansekten -- han var hg och stor, som den mest
kmpalike viking, ett lngt, grtt patriarkskgg flt ver det breda
brstet, och hans bl gon voro goda och vnliga, utan ett spr av
fanatik i sig. Frrn han brjade tala! D blevo de till flammor, till
ljungeldar -- hans annars s milda rst dnade som skan och alla mste
lyssna, nr han tolkade ordet. Lstadii bud ro strnga, de ord han
kltt dem i veta inte av ngot prl -- rakt p sak g de, kraftiga ro
de och ngon oratorisk utsmyckning finns inte; enkla och krva, objliga
och hrda g de rtt in i veka sinnen och bja dem med skrckens makt,
om inte frstndets rcker till. Hans profet tolkade och lade ut,
dundrade och ljungade och var ett redskap i Guds strnga hand -- och
lapparna sutto lyssnande -- ttt, ttt hoptrngda i sidans strsta kta.
De som inte fingo rum inne trngde ihop sig utanfr, oksan var slagen t
sidan, och genom den sg man ut ver all vrldens hrlighet, ver vita
fjll och grna dalar, ver den svarta lilla sjn, som speglade himlens
drivande moln, man hrde fglarna sjunga, knde porsens och vildmarkens
doft.

Och profeten talade. Inte alltid dnade hans stmma hrt, inte alltid
var det straffarens rst, nej. Ibland kom den stilla och mjuk, och det
klingande finska sprket gick ur hans mun s man tyckte, att sjn och
fjllen och skogen fanns i det, s man fick en knsla av, att detta var
en gudstjnst, som vr Herre sjlv har menat att den ska vara. Men med
ett blev rsten strv igen och tuktans ord kommo skarpa, utan
barmhrtighet och misskund. Ngon i frsamlingen brjade jmra sig hgt
och ruelsefullt med lnga ngestfulla bjningar i stmman: Voi, v-o-o-i,
v-o-o-o-i! Det var som en signal. Rst efter rst fll in, i brjan lgt
och klagande, sedan hgre, vildare, starkare. Det blev till skrik, till
rop som i ddsnd -- kropparna vaggade fram och ter, trarna strtade
utfr kinderna, ansiktena lyste likbleka. Hgt upp i falsett jmrade
rsterna, var och en p sin egen rytmiska, beklmmande melodi, det
ryckte i armar och ben som av kramp, svetten strmmade, munnarna stodo
ppna i skrik, och gonen stirrade i vnda. Ingen satt stilla lngre --
de reste sig, kastade sig raklnga ned p golvet, lutade sig intill
varann i hrda, medvetslsa omfamningar, de blevo till en krlande,
vrlande massa, som i extatisk yra vltrade sig i all helvetets pina. De
skreko ut sina synder med hesa, frtvivlade rster, sleto sitt hr,
tuggade fradga, krkte sig som maskar.

Och mitt i allt detta, som en klippa den ingen storm kan rubba, stod
predikanten. Allas armar skte n fram till honom, n om honom, alla
hnder skte hans, som om han vore rddningen ur allt livets elnde.
Lugn stod han dr, orubblig och fast, d och d hrdes hans rst genom
larmet men ingen mrkte det ens. Vanvettet blnkte ur gonen,
syndabeknnelserna skakade luften, skriken stego s skrande glla, att
man inte kunde frst hur det var mjligt fr mnniskor att stadkomma
dem, att denna krlande, ryckande, vinande massa var mnniskor och inte
en mardrmssyn av frtappade andars omtliga plga och avgrundskval.

Med ens stillnade det. Skriken frsvagades, jmmerropen tystnade,
munnarna sltos, gonen fingo ter sin syn. De hrda famntagen slpptes,
svett och fradga torkades av -- snart satt dr endast en samling trtta
och bleka stackars mnniskor, som dmjukt bjde sina huvuden i bn, nr
profeten lste med allvarlig, trosviss stmma. Och nr bnen var slut
satte emnt kaffepannan p, kaffekvarnens prosaiska surrande
eftertrdde liikutuksians (gngse benmningen p Lstadianernas
religisa extas) verop, och inom ett gonblick var allt som vanligt
igen. Precis som om ingenting hnt. Man skrattade, pratade om renar och
vder, om jakter och vandringar -- det var, som om aldrig ngon storm
dragit genom sinnena, som om man bara hela tiden helt lugnt suttit i
ring, skvallrat lite och druckit kaffe. Ingenting annat. Och bara fr
fem minuter sedan hade man kunnat brnna dessa samma mnniskor levande,
tror jag, utan att de ens skulle mrkt, att lgor rrt deras kroppar.
Frunderliga folk!

Omkring en veckas tid stannade predikanten i lgret, varje dag var det
bn, och nstan varje dag "liikutuksia", och jmret och skriken skalv
ver fjllen s man kunde hra det halvmilatals. En lng tid efter det
profeten dragit vidare var det stassfritt och enkelt i lgret, men efter
ett par veckor brjade man skymta ett prlband hr och en brosch dr,
och snart var allt som frut. Utom hos ett par ungdomar, som tappert
hllo sig hela sommaren och inte lto sig komma ngon ffnglighet till
last. De hade blivit "mycket kristna" enligt Ellekares utsago, och vunno
hennes odelade gillande och beundran. Hon frdmde i skarpa ordalag
alla, som inte voro kristna, men hela hennes lilla hjrta hngde vid
granna prlor och rosiga band, och i kampen mellan kristendom och stass,
r jag rdd, att stassen alltid avgick med seger. Lilla Ellekare -- jag
kan trsta dig med, att du inte r ensam om att inte leva som du lr!

                   *       *       *       *       *

Och nu r hsten nra -- fr var dag blir luften klarare och mera
genomskinlig, fjllen klda sig efter var natt i en vitare och vidare
kpa, solen gr ned och lmnar jorden i mrker och gr upp igen, precis
som en vanlig och frstndig sol. nnu ro blad och grs grna, men
varje morgon ligger ett vitt frosttcke ver skog och mark, och en dag,
nr vi stiga utom oksan, r allt det grna borta under ett
decimeterdjupt sntcke. Nr solen brjar vrma smlter det bort igen,
men man fr nd en frnimmelse av, att vintern lurar i bakhll.
Skymningen, som vi ej sett p mnader, blir allt lngre fr var dag,
kvllarna allt mrkare, och ntterna komma med kyla och stora klara
stjrnor, som glimma ver rppen s man knappt vill sluta gonen till
smn.

Det r en kvll ngra dagar innan skolan ska sluta, skymningens bl
skuggor dra ver dalen, och jag sitter ensam i min kta, dr elden
flackar och snart hller p att d ut. P andra sidan hrden sitter
Tsappe med huvudet p sned och tankarna lite varstans, mest p sin rygg
antar jag, som nnu br svida efter en grundlig bastonad -- man gr inte
ostraffat upp i boasson, nr ens matte hndelsevis vnder ryggen till,
och stjl ett stort stycke frskt renktt, som r avsett till ngot helt
annat n hundmat! Och som vi bda ro missnjda med varann sitta vi i
trumpen tystnad, elden brinner allt svagare, snart ligger det bara ngra
gld kvar och pyr. Utanfr lockar Ellekares mjuka rst p geten:

-- Gitsegaitso bode! Gitse nokkelpie!

Och lngt bortifrn de andra ktorna kommer samma rop -- lockande,
smeksamt. Blare fladdra skuggorna, rdare lyser glden, tystare blir
luften runt om:

-- Gitsegaitso-o-o-o!

Med ett brjar getternas bjllror klinga och hela hjorden kommer
farande. Brtt, brtt med sm trippande steg kommer den ur skogen,
klockorna om halsen ljuda i takt, och med stor fart br det av mot de
milda rsterna, som locka s sakta och smekande. Ngra svaga brkningar
hras -- sen blir allt tyst. Men jag vet, att borta vid gammen skummar
nu mjlken ned i nahpin -- den vackert bjda urholkade sklen av
bjrkrot -- och pratet r i full gng mellan alla mjlkerskorna. Inte
ett ljud trnger dock fram till mig, allt r s stilla, som om jag vore
alldeles ensam i hela vrlden. Tills jag med ett hr sakta sng frn
ktan bredvid. Det r Marjas vackra flickrst som gnolar en finsk visa
med beklmmande sorgsen melodi och ett omkvde, som fster sig i minnet
och aldrig vill slppa taget. Mnen glider upp bakom en fjllkam, en
hund tjuter mot den, lommarna kasta ut ngra jmmer-rop i natten, men
ver alltsammans bljar Marjas klara rst och blir till ett med den bl
skymningen:

   Illalla kuin min maata panin
   en tiennyt surusta mitn,
   singralilallilallan, singralilallilallan
   en tiennyt surusta mitn

Sannas rst faller pltsligt in, och tillsammans sjunga de hela den
lnga, lnga visan till slut. Nr den sista versen tystnat har mrkret
snkt sig alldeles, Ellekare har nnu inte kommit tillbaka frn
mjlkningen, elden r nstan utdd, och jag knner mig med ett s ensam,
att jag inte kan hlla ut lngre, utan tar Tsappe i slptg och snubblar
in till Sanna och Marja.

Dr brinner brasan i himmelens sky, och mrkret och mnen och tystnaden
fr hlla sig utanfr -- Sanna bakar, Marja syr p ett par nya skor, och
Nilsa lser med ljudlig stmma p psalmversen, som han har i lxa till
dagen drp. S fort Sanna ser mig i oksan ler hon och slnger
kaffepannan p, Nilsa stakar sig fram genom psalmen med ondigt hg och
plikttrogen rst, Marja slutar tvrt den sng hon nynnar p, och
skrattar s hon fr gropar i sina runda kinder.

-- Sjung p du! sger jag och slr mig ned, bredvid henne, plockar fram
min stickning ur barmfickan och r snart i arbete med ett par granna,
brokiga lappvantar.

-- Om du sjunger med! ler Marja till svar.

Och s sjunga vi alla tre, medan Nilsa strvar p med Din klara sol ....
och mnen brjar lysa in genom rppen. Sakta ta vi oss fram genom visans
tjugufyra vemodiga finska verser, utan att hoppa ver en enda, och nr
den sista klingat blir det alldeles tyst igen. Endast Nilsa lser
stackigt och mdosamt: "jag hjer gltjens ljut!" -- men ngot mindre
likt gldje n de ljud han presterar har man svrt att tnka sig.

Sanna slnger ngra stora bjrkklabbar p elden, tar fram pusten och
blser med snabba ivriga tag tills flammorna sticka fram. Nu ta vi: min
olen pieni piika! sger hon och tergr till bakningen.

Och s brjar vi genast en nnu bedrvligare visa n den fregende --
p en lngdragen, tung melodi, som ker upp och ned i ett evigt
enahanda, utan att nnsin gra ngon liten verraskande och glttig
utsvvning frn sorg och bedrvelse. Sanna bakar, Marja syr p de
ljusbruna, smala snibbskorna, jag stickar p min vante och Nilsa tackar
sin Gud "med kraft och mod och nyftt hopp" och en uttrkad klang i
rsten. Just som vi brja p nionde versen hrs en hostning utanfr, som
komma oss att tvrt tystna, och gonblicket drp trder Lasse in, fljd
av Heikka och Josto och ett par andra av sidans manfolk. De se s dystra
och allvarliga ut alla, och inte ens Heikka ler sitt glada leende, som
annars alltid brukar flyga s snabbt ver hans drag. Josto r
ordningsman fr renhjorden och har inte varit hemma p hela sommaren,
och han kommer nu direkt frn betesplatsen inne i Norge. Det r alltid
en stor hndelse, nr ngon tervnder till lgret efter lng bortovaro
-- de ha nyheter med sig, de ha sett och hrt saker, som vi ingenting
veta om dr vi g, fjrran frn vrlden och dess buller, de fylla vrt
stilla liv med nya tankar och funderingar, med nya samtalsmnen. Och nr
vi se Josto nu, s maka vi oss riktigt tillrtta i vrmen, pusta p
elden s att flammorna ska stiga ljusa och kvllsmrkret inte ligga s
tungt och vnta oss en glad och intressant pratstund om hjorden och
norrmnnen och vdren. Men Josto ser inte ut, som om han hade ngot
muntert att bertta -- tvrtom, hans mrka ansikte ser dubbelt s mrkt
ut som vanligt, hans gon skda dystert in i elden och inte ett ord
kommer ver hans lppar. S mste man vl frga d, fr att f veta
ngot:

-- Det brjar lida mot hsten nu! brjar jag, frsiktigt. Och ingen har
ngot att invnda mot detta faktum -- alla nicka bara bifallande.

-- Hjorden r vl p hemvg nu? fortstter jag. Ni ska ju vara ver
grnsen med den till Mikaelsmssa?

Jo, den r p hemvg, den kan snart vara vid lgret. S blir det tyst
igen, men Josto ser ut, som om han kunde brja tala nr som helst, s
jag gr ytterligare en frga:

-- Blev det stora taxter i r?

-- Sextusen kronor! svarar Josto kort och biter samman tnderna, nr han
sagt det.

Dr hade jag trffat det mitt i hjrtpunkten, utan att veta vad jag
gjorde -- dr var orsaken till deras tystnad och sorgen i deras
ansikten. Knappt hade Josto gett mig svaret frrn en veklagan brt ut,
en jmmer som gick nda ned till hjrtrtterna. Sanna satt alldeles vit
i ansiktet, och Marjas glada gon miste pltsligt allt det skratt som
annars bodde i deras djup. Till och med Nilsa tvrtystnade mitt i
psalmversen, som han nda tills nu tragglat med utan att lta sig
stras, och brast ut i ett hgt voi! med sin glla gossestmma. Och vl
fanns det orsak till jmmer, ty en s stor summa har aldrig frr ngon
sida blivit dmd att betala. Sextusen kronor! Det r ngot oerhrt fr
lappfrhllanden -- en lapp har ju nstan aldrig reda pengar, det r ett
tmligen oknt begrepp fr honom, allt vad han behver till livets
uppehlle och ndtorft frskaffar han sig genom byteshandel och mycket
sllan betalar han ngot med kontanter. Och nu ska helt pltsligt
sextusen kronor anskaffas och inom ett r vara betalade till norska
staten, annars f ej renarna fras in till Norge nsta r, och det r
detsamma som svltdden.

Som en lpeld har nyheten spritt sig i lgret, en efter en komma mn och
kvinnor till Sannas och Lasses kta fr att hra, om det verkligen kan
vara sant detta frfrliga, som berttats dem. Ja, det r sant, det
finns ingen tervndo -- sextusen kronor! Somliga sitta tysta och bara
vagga fram och ter, andra lta frbannelser och vreda ord regna ver
den orttvisa de anse har begtts mot dem, ter andra rkna och rkna
fr att kunna lista ut, om de ska bli alldeles utfattiga, nr allt r
betalat.

-- Men hur har det kunnat bli s mycket? frgar jag, nr den vrsta
jmren lagt sig, och resignationens ande brjat lgra sig ver
frsamlingen. Ha ni inte vaktat era renar riktigt efter de gjort s
mycket skada?

-- , vi ha nog vaktat, sger Josto. Vi ha nog vaktat. Men vad hjlper
det! Nr de vilja ha vra pengar s hjlper det inte om vi vaktade tills
vra gon brusto. Lagen r inte med oss, och d kan ingenting hjlpa. Vi
ro frmlingar ser du, vi ro inte samma folk som de. Vi ha inte rtten
med oss, vi komma dragande ver jord, som inte r vr lngre. De tnka
inte p, de som gjort Norges lagar, att innan nnu lagar fanns p denna
jorden, s drog vrt folk samma vg, s var det landet vrt, som nu
andra grdat omkring och gjort till sitt. Vi ha ingen rtt lngre, ser
du, vrt land r inte lngre vrt, och de jaga oss bort, som om vi vore
vilda djur.

-- Men lagen sger, att ni f dra fram era gamla flyttningsvgar, om ni
bara inte skada bndernas jord.

-- Ja, det gr den. Om vi inte skada bndernas jord, om det inte finns
mrken, att vi gtt ver deras krar och inhgnader. D mste vi betala,
vad som vi bli dmda att betala, och i r r det sextusen kronor.

-- Blev det s mnga mrken i r d?

-- Ja du vet sommarn kom sent i r. Vintern slppte aldrig taget, och
det var s hrd skare p fjllen, att det nstan var omjligt fr
renarna att komma igenom den. D skte de sig ned till dalarna, men vi
drevo genast upp dem igen innan de hunnit ens s mycket som skrapa ett
hl p snn, som tckte bndernas krar. Men du frstr, det syns spr
efter renarnas klvar p de nedsnade grdena, och det behvs inte mer
n ett spr, ser du. Om det s bara r spr efter _en_ ren, som lpt
ver en trda, s blir det lika taxt som om hela hjorden dragit fram.
Sdan r lagen och vi frm ingenting.

-- Men kra! sger jag. Inte kan vl renarna gra skada med att g ver
en tillfrusen och versnad ker, dr nnu inte ett str vxer. Det
finns vl inga mjligheter, att lagen kan tillta taxt fr sdant?

D skratta de allesammans, ett kort, hrt, gldjelst skratt och se
medlidsamt p mig, som kan tro mnniskor om s gott.

-- Vad bry de sig om skadan! svarar Lasse, som ligger utstrckt lngs
med brbmed och rker sin pipa -- och s spottar han med utskt
ackuratess in i elden. Vad tror du att du gr fr skada, om du gr ver
en nysdd ker, dr snn ligger mnga meter djup, och skaren r hrd som
sten! Vad tror du renen gr fr skada! Du hr, att om det ocks bara r
_en_, som sprungit ver ett grde och lmnat spr efter sig s bli vi
dmda till taxt fr hela grdet. Det blir pengar det ser du, fr dem som
dma. Vad rr det dem, att vi ro fattiga, och att mnga av oss kanske
mste g frn kta och allt fr att kunna betala sin del?

-- Men nr sommaren kommer, s kan ni vl i alla fall vara lugna fr
vidare taxt? Nr fjllen ro grna s hlla renarna sig vl dr?

-- Ja, men ser du, vi ha inte s stort stycke av fjllet att vara p,
och om renarna vandra frn ett stlle till ett annat fr att ska bete,
s f vi betala fr den mark de g p, om den tillhr ngon bonde.
Spillningen frdrvar grset, sga de. Korna vilja inte beta dr sedan.
Men nog har jag sett kor beta, dr renen har gtt!

-- Var ska ni f pengar ifrn att betala med?

-- Vi f slja renar frsts, svarar Josto. Vi f vl frska att hjlpa
varann. Det mste g, hur det n ska bli, annars f vi inte fra hjorden
in i Norge igen nsta sommar. Kanske svenska staten hjlper oss lite.
Men frfrligt r det. S hga taxter har aldrig ngon sida haft frut.

De andra bara vagga fram och ter, och ett gonblick r allt tung,
dyster, grnsls sorg. S brjar Sanna rcka kaffet omkring, och genast
fr allt ett lite gladare utseende. Hjorden kommer p tal, och en allmn
beltenhet r rdande ver dess tillstnd efter sommarbetet. Kalvar och
mrkning och det blivande hstrengrdet dryftas, och nr alla hunnit f
sin ptr klinga skratten friskt igen, som om varken norrmn eller
taxter funnes i denna vrlden. Men jag ser ibland en ryckning i
ansiktena, hr en frlupen suck, och jag vet, att bedrvelsen bara
ligger gmd, att frsta ord kan f den att bryta ut p nytt.

-- Jon Nilsa r dd! sger s Josto i frbigende. Han har s mycket att
bertta efter sin sommarlnga bortovaro, att det mest r han, som fr
ordet. Underrttelsen gr stort uppseende och alla frga ivrigt vad han
dog av fr sjukdom, och nr det skedde.

-- Det var vid islossningen, berttar Josto. Han skulle g hem frn
Norge till lgret vid grnsen. Isarna voro frtta, och nr han gick ver
en sj rnde han ner i en vak. Ensam var han och ingen fanns som kunde
hjlpa, men han tog sig upp sjlv med kniven. Det kunde de frst, som
fann honom, fr det var fullt med blod runt kring vaken, och hnderna
hade han skurit snder p kniven och mot isen. Han hade kunnat ta sig
till land, och lite ris till en eld att vrma sig med hade han ocks
orkat hugga. Men tndstickorna hade blivit vta frsts, nr han legat i
vattnet, och d de hittade honom -- det var Nikko och Aslak, som kommo
vgen fram vl tre dagar eftert -- s stod han p huk med ett
nverstycke i ena handen och tndstickdosan i den andra. Runt om honom
lgo tndstickor med svavlet avrivet. Och s hade han frusit ihjl
stackarn.

-- Voi, voi! sger Sanna och mnnen skaka sina huvuden. Men ingen tycks
anse hndelsen ngot vidare mrklig. Sdant intrffar emellant --
klden r hrd och mnniskan ensam p de sltter. Det r lappens liv,
det r den dd han riskerar var timme p sina lnga ensliga vandringar,
sdant hnder och ska vl hnda mnga gnger n. Det kan man ingenting
gra t. Och om ngra minuter r samtalet inne p helt andra mnen: om
priset p mjl och kaffe, och om vinden ska komma sterifrn eller
vsterifrn ur det moln, som ligger svart vid horisonten. En stund till
sitta de kvar och prata om allt, som kommer i deras sinnen, s reser en
p sig och gr, om ngra minuter en annan, s nnu en, och snart ha de
troppat av allesammans till nya kaffeorgier i andra ktor och nya
verlggningar om hjorden och taxterna, om de norska lnsmnnen och
mjlet och kaffet och vindarna. Mnen str hgt p himlen, alla
sommarens sm bleka stjrnor ha blivit djupa och tindrande, och eldens
blossande gld frgar den svarta ktaduken till kostlig purpur.






Hjorden r kommen! Tidigt p morgonen -- innan det var dager nstan --
hrde vi bjllror klinga och hundar sklla, och Ellekare mumlade nnu
halvsovande, men med stor gldje i stmman:

-- Nu r hjorden hr!

Och nr barnen kommo voro deras ansikten fyllda av frvntan och frjd,
och deras rster klingade, som om de frkunnade all vrldens gldje, nr
de ropade:

-- Hjorden har kommit, lrarinna!

Hela lgret fick som nytt liv. Det var ett rnnande ktorna emellan s
oksorna flgo i luften, kastade undan av ivriga hnder; vart man kom
dracks det om mjligt mer kaffe n vanligt, de buttraste ansikten logo,
de lataste och lngsammaste fingo ny fart i benen. En halvmil bort hade
hjorden stannat -- om man lyssnade riktigt intensivt och allt var
stilla, s kunde man hra hundarnas skall drbortifrn, och p kvllen
var lgret fullt av drngar och vaktare, som kommo hem p besk. Det var
fest, det var liv, det var gldje och skratt. Ingen tnkte lngre p de
sextusen kronorna -- det redde sig vl alltid, nr den tiden kom. Nu
gllde allt endast hjorden. Var den fet, var den frisk, var det mnga
kalvar fdda, levde alla, hade ingen frusit ihjl? Blev det rengrde i
morgon? Hade vajorna mycket mjlk? Skulle vinden blsa frn det rtta
hllet den nrmaste tiden, s att inte det blev svrt att hlla djuren
kring lgret? Renarna springa ju alltid mot vinden -- om det nu blev
vind frn Norge, s fick vaktarna ett vldigt arbete att hlla dem frn
att lpa int igen. Mtte det bli lugnt och stilla s att rengrdet fick
sktas undan som det skulle! I morgon var det grde -- javisst. Och i
vermorgon och dagen drp, och s mnga dagar man kunde f hjorden
samlad.

Morgonen drp voro alla tidigt p benen i lgret. Ingen brukade annars
rra p sig frrn tidigast vid halvniotiden -- men frsta
rengrdesdagen kan ingen sova. D r det s mycket att ordna och skta,
att man mste upp i tid, upp med solen nstan.

Det var inte mycket uppmrksamhet i skolan den dagen. Hade bollen nnu
funnits i livet skulle den inte en enda rast ftt vara i bruk, det lovar
jag, men nu var den borta fr lngesen, och ingenting fanns, som kunde
locka till flit och intresse. Fr var gng bara en vanlig getklocka lt
hra sitt bjllrande, s ryckte alla till och lyssnade utt -- den
annars s ordentliga Inker grep jag till och med p bar grning, nr hon
lyfte upp ktaduken vid sin plats och spejade ut. Och detta mitt under
vlskrivningslektionen!

-- Inker! sade jag d med hgtidlig stmma.

Och Inker slppte duken, som om hon blivit brnd av ett gldande kol,
rodnade s djupt att hon nstan fick trarna i gonen och sg med
skuldmedveten min p sin blyertspenna.

-- Vad tittar du efter, Inker?

Tv gnger mste jag upprepa frgan innan Inker ntligen fr fram, att
hon tyckte hon hrde Sanna och Marja g ut. Och hon trodde de kanske
skulle g till grdet och att inte skolan skulle hinna bli slut, innan
det blev tid att g. De andra flytta oroligt p sig bara vid tanken p
ngot s frskrckligt som att komma fr sent -- och s grips jag av
medlidande, frstr, att detta r nnu allvarligare n den frsta dagen
med skridskois och blankt solsken sderut i "mitt land" och ger lov frn
innanlsning och den tredjedels timme vlskrivning, som r kvar. Och
inom en halv minut r ktan tom och ungarna ivg s fort benen kunna
bra dem.

-- Du ska vl g till rengrdet du med? frgar Ellekare, nr hon strax
drp kommer in, och jag ser p henne att ingen makt p jorden ska d
kunna hlla henne hemma i eftermiddag -- om hon fr r sig sjlv.

-- Ja visst ska jag g dit! Du vill vl inte flja med kan jag tro?

-- Du vill vl inte ta, nr du r hungrig, eller dricka, nr du r
trstig! skrattar Ellekare till svar.

S viktigt r rengrdet! Naturligtvis ge vi oss bda av den lnga vgen
ver fjllen -- i sllskap ha vi Gate och Sanna och Marja, och hela
tiden skiner solen, skratten klinga och stegen tas s ltt i det mjuka
grset, att det knappt bjer sig under ftterna. Gate och Sanna ha
varsin laukko p ryggen och i den kaffepanna och torrskaffning -- det
hnder allt, att manfolken ro trtta och hungriga efter sitt arbete att
driva hjorden in i grdet och d smakar det gott med kaffe och mat.
Frresten kan man bli hungrig sjlv, nr man mjlkat och arbetat i ngra
timmar -- mat r alltid bra att ha med sig och kaffe nd bttre.

Nr vi gtt nra en timme sger Sanna:

-- Nu kan jag hra dem!

Alla stanna vi och lyssna, och lngt bortifrn frnimma vi ngra svaga
ljud. Som korta, lustiga grymtningar lter det fr mina ovana ron, d
och d uppblandat med ett skarpt hundskall, en mans hga rop. Men under
dessa glla ljud hrs hela tiden detta starka, djupa grymtande, det
stiger och faller -- n r det kraftigt, n nstan ohrbart -- men hela
tiden r det dr. Det r smkalvarna, som kalla p modern, fr jag veta,
och modern, som svarar. Ju nrmare vi komma dess starkare blir ljudet,
hela luften r fylld av det, och snart ro vi tillrckligt nra fr att
ocks urskilja det dova trampet av mnga ftter mot ls jord. Nr vi
hunnit ver den sista fjllkammen ha vi under oss p sluttningen hela
grdet: som ett nystan av intensivt liv r det, som ett myller av gr
kroppar och vaggande horn -- aldrig ett gonblicks stillhet, stndigt
runt, runt rr sig massan drnere, och vad man allra frst lgger mrke
till r, att rrelsen hela tiden gr motsols. Det r nstan som vore det
en karusell driven av en vldig motor -- hundskallen, mnnens rop r
musiken, det eviga intensiva rmandet r motorns surr, och hela den
svartgr massan av ryggar och horn r karusellen, som aldrig stannar,
aldrig slutar, aldrig blir trtt p att g.

Nr vi tagit oss ned fr fjllbranten och hunnit nda fram till grdet
pressa vi oss in genom en smal ppning mellan ett par korslagda
bjrkstammar, och befinna oss pltsligt mitt i en brusande strm av liv.
Hjorden bljar omkring oss, vjer smidigt undan fr oss i sitt snabba
lopp s att vi st som i en liten tom cirkel -- hornen knirka,
hlsenorna spnnas med ett sprtt, knastrande ljud, kalvarna rma. Flera
tusen djur ro samlade p denna lilla fyrkantiga plats, omgrdad med en
palissad av bjrkstammar; nstan alla ktors innevnare ha samlats hit,
lassos vina i luften, skratt skalla, kommandorop rytas, rster skrika
hgt. Mnnen glida omkring med smygande steg, mssan med den gungande
rda tofsen r skjuten lngt bak p nacken, kolten vippar kortare och
kokettare n vanligt, de solbruna ansiktena ro vta av svett, men nd
fulla av den mest intensiva gldje. De flja hjorden med ivriga, spnda
blickar -- var och en mrker ut sitt offer, sin fngst, var och en r
fullt och helt upptagen av sitt arbete. Se p Heikka dr, hur han smyger
fram med armen hjd till kast och lasson i stora ringlar om handen! Mitt
i detta myllrande kretslopp av alldeles likadana djur sker han ut det
han mnar fnga, vet han att skilja de, som tillhra honom frn de
andras. Lasson viner ut med ett susande kast, faller ned ver offrets
huvud, Heikka stramar till och brjar dra s sakteliga fr att f djuret
intill sig. Ibland blir det fullkomlig dragkamp av -- r det en stor,
stark oxe han fngat, kan det hnda, att Heikka slpas grdet runt mer
n en gng av den motspnstiga krabaten, innan han hinner betvinga
honom. D blir det skratt frn alla, s att det klingar mellan
fjllvggarna, och Heikka ler sjlv t sin tillflliga maktlshet. Men
rtt vad det r tar han spnntag, dr han kan f en lmplig position,
och d r det inte lnt fr gossen i andra ndan att frska konstra
lngre! D mste han glida nrmre och nrmre fr vart kraftigt drag
Heikka gr, det hjlper inte att luta huvudet ned mot marken, s att den
vldiga hornkronan riktas mot betvingarens brst -- ty betvingaren ler
bara helt lugnt och blir alls inte skrmd, lgger repet ver axeln,
vnder ryggen till och drar sin fnge in i ett annat, mindre grde, dr
slaktdjuren slppas, tills tid blir att avliva dem (utan ngra
smrtstillande medel). Vanligen lngre fram p kvllen, d mjlkningen
r undangjord och kvinnfolken ha tid att hjlpa till med att reda upp
rntan och blodet.

Och s gr Heikka ut igen till den kretsande hjorden, p vgen lindar
han upp lasson, s den r frdig till anvndning och sker med blicken
ut ett nytt offer, s fort han str i det stora grdet. Han finner det
snart och slungar snabbt sin lasso kring en liten rskalv, som alldeles
hjrtngslig spjrnar emot, nr den ovana, besynnerliga snaran lgger
sig om honom, spretar ut med alla fyra benen och gr ett vilt frsk att
n sin mor, som ngestfullt kallar. Men det tjnar rakt ingenting till!
Det stramar fr hrt om halsen, det r bara att g efter som det drar,
rakt fram till den starka mnniskan, som bestmt inte kan vilja en liten
skranglig, rdbrun kalv ngot gott. Gud hjlpe mig! tnker det lilla
krket s skert som allt -- de stora svarta gonen bli allt strre och
svartare ju kortare repet stramas, och de blunda i vild skrck, nr ett
par starka nvar gripa tag om den smala, fina halsen och vrker till.
Ett litet ddsskrmt djur finner sig pltsligt ligga kullkastat p
marken, och tvrs ver buken sitter karlen, som hela tiden haft ont i
sinnet. Nu drar han kniven ur slidan och gr med den ngra snabba, djupa
snitt i ett av de ludna och mjuka sm ron, som han hller mellan sina
hnder. Han skr ut ett par trekantiga bitar, och blodet droppar om hans
hnder. S springer han upp med ett ltt sprng, lossar lasson -- och
den lilla nymrkta stackarn str frvirrad ter p sina egna smala ben,
skakar med rdvill uppsyn sitt illa tgngna huvud s bloddropparna
stnka vitt omkring och stter pltsligt av i galopp till modern, som
hela tiden ngsligt hllit sig i nrheten. Nsta gng kanske lasson
snrjer henne, och full av fasa kmpar hon emot i det lngsta. Men en
finlemmad vaja frmr ingenting mot Heikkas armar, han rubbas inte ens
ur sitt lge, och snart str han vid hennes huvud, medan Gate snabbt
springer till med nahpin i hgsta hugg fr att mjlka henne. Frst fr
hon ett par smllande slag med handflatan mot spenarna, fr att mjlken
ska rinna till, och sedan str Gate framtbjd, hller nahpin med den
ena handen och mjlkar med den andra. Nr de f droppar, som kan pressas
fram -- vanligen ungefr ett knappt halvt dricksglas -- dragits ur de
sm centimeterlnga spenarna, lses repet kring halsen, och snabbt som
vinden kastar sig vajan in i flocken och gmmer sig bland dess tusenden.
Och Heikka ser sig om efter en annan. Aldrig tar han samma, aldrig
fngar han ett djur tv gnger, aldrig ett, som inte br hans mrke. Hur
hans gon kan hinna urskilja de sm, nstan igenvuxna ronmrkena bland
denna snabbt kringlpande massa av djur, r ett fullstndigt underverk,
men han r inte ensam om denna skicklighet -- alla de andra lappmnnen
ha lika skarp syn, lika svindlande trffskerhet. Det r mycket sllan
man ser ngon, som missar ett kast eller som mste lossa lasson och lta
djuret lpa, drfr att det inte hrde honom till.

Runt runt rnner hjorden -- alla hlla huvudena hgt lyftade och de nya
sammetssvarta hornkronorna vaja som ett spetsfint gallerverk, det
knittrar och knastrar, det ljummar i luften av skratt och skrik. Och
ver alltsammans strlar en stor och sval hstsol, runt om st
vittoppiga fjll glimmande mot hstens vitbl himmel, och grsets och
bjrkarnas grnska lyser, nnu inte blekt av vinter och hrd frost. De
klara frgerna i lapparnas drkter flamma i solskenet, renarnas brungr
ryggar glnsa som siden, deras kupiga, svarta gon spegla fjllen och
himlen och allt, s man liksom fr all denna sknhet mngdubblad.

Pltsligt knner jag en arm om min skuldra, dr jag str och ser p
alltsammans. Det r Gate -- hon har slutat sin mjlkning fr dagen och
skall g in i slaktgrdet s fort Heikka blir frdig med mrkningen. Vi
st bda tysta och lyss till larmet, som stiger och faller.

-- Nu ska du snart resa hrifrn! sger s Gate.

Och nr hon sger det, s vet jag, vad det r som hela tiden liksom
gjort ont invrtes, fastn jag varit med om all gldjen i dag. Jag ska
resa frn allt detta -- om ngra dagar bara. Frn lapparna och renarna
och fjllen, frn min svarta lilla kta, frn Tsappe, frn ntternas
stillhet och dagarnas bekymmerslsa gldje, frn de svarta sjarna, de
susande lvarna, den mjuka mossan, dr foten lper s ltt utan att
trttna.

-- r du glad, att du snart fr komma hem till ditt land igen? frgar
Gate, nr hon tycker jag varit tyst alldeles fr lnge.

-- Nej, jag r inte glad, Gate. Det vet du vl, att ingen kan vara glad
att resa ifrn er.

D ler hon -- det vackra unga leende, som ingen mer n hon har, och
hennes gon se p mig s vnligt och klart.

-- Kom s gr vi och kokar kaffe! sger hon. Fr nu s  vi nog hungriga
och trstiga bde Heikka och du och Anne och jag. Samla ved du och gr
upp eld, s gr jag efter vatten.

Och s klmma vi oss ut frn grdet genom den smalaste upptnkliga
springa i palissadverket, Nils Tomma och Lars Peter flja med fr att
hjlpa mig med vedplockningen -- det blir bara lite torra kvistar, som
vi hitta hr och var. Men innan Gate och jag frsvinna ur synhll fr
varann, dr hon skramlar nert dalen med sin vattenspann och jag gr
uppt skogsbrynet, s vnder hon sig om och tittar lnge p mig. Och s
sger hon, med en rst som r full av den allra uppriktigaste frundran
och hpnad:

-- Om jag kunde frst hur det r mjligt, att mnniskor nerifrn ditt
land kan trivas hos oss lappar i fjllen. Och att du inte lngtar hem
igen ifrn oss!!






Det r skolans sista dag. Fr sista gngen brakar oksan tillsida och
barnskaran kommer inrusande, fr sista gngen hr jag deras hgrstade,
mdosamma: got morgon, lrarinna! fr sista gngen tar jag upp tonen
till vr besynnerliga morgonpsalm -- fr sista gngen r alltsammans som
hnder i skolan den dagen. Det knns s underligt och bedrvligt, det r
inte roligt alls. Jag nskar fr mig sjlv, att jag hade hela den lnga,
hrliga sommaren kvar, att jag finge brja om igen frn brjan, att
tiden inte hade flugit s oresonligt fort. Men vad hjlper det att
nska! Almanacken visar slutet av september, skoljournalen slutet av
terminen, och om ngra dagar dra lapparna sin kos ver fjllen till
Sverige igen, medan jag tar en annan och snabbare vg tillbaka till
civilisationen.

Och nu r det sista skoldagen! Alla komma de i sndagskoltar,
rentvttade och kammade, och med dagens hgtidlighet tydligt skriven p
sina ansikten, alla se de p mig med lite frlgna miner, och alla kunna
de -- o mirabile dictu!, -- sina lxor. Till och med Nilsa, som annars
alltid svvar lite p utanlsningsstyckena, deklamerar dagens pensum med
ljudlig och sker rst, och ser minst lika hpen och stolt ut som jag
ver fenomenet. Och nr sista timmen r slut, delar jag ut
betygsbckerna och bjuder allesammans p kaffe.

-- Gr du i dag? frgar Jona, Isaks bror, nr kalaset pgr som bst,
och lgger i detsamma in en vldig sockerbit i sin breda mun.

-- Nej, inte frrn i vermorgon. Men skolan r slut i dag. Tycker ni
det ska bli roligt att vara alldeles fria nu?

-- Nehej! svarar Lars Peter. Det r roligt med skolan. Och nr du kommer
igen till nsta r s ska du se, att vi inte har glmt bort allt som du
lrt oss.

-- Men kanske jag inte kommer till nsta r!

-- Jo, det gr du allt skert. Det tror vi allihop.

, tnker jag fr mig sjlv, det finns inget jag nskar hgre, men inte
kan jag veta! Och nr de g alla, s knns det som om det vore mina
allra kraste jag sger farvl t. Vi ska trffas i kvll, och i morgon
och i vermorgon, men nd r det, som om jag aldrig skulle f se dem
mer. De ska inte komma springande i morgon alla, med bckerna i pven
och med skratten klingande lngt innan de hinna fram till min kta -- de
ro utlrda fr i sommar, jag r frdig med dem. De kunna allt vad jag
hunnit lra dem p denna korta tid, de ha varit mina sm vnner och
kamrater, om leken rasat eller allvaret vilat tungt, om solen strlat
eller regnet rasslat. Och nr de nu g ut genom oksan -- sakta och
betnksamt och s ovant tysta, s vill jag ropa t dem: stanna lite
till, barn sm, sitt en stund till hos mig! Men det tjnar ju ingenting
till, jag sger inga av alla de ord, jag hr inom mig, och nr de alla
frsvunnit bland skogens trd, s travar jag deras bcker samman och
packar dem i skolldan, lser den noga och lgger nyckeln lngst ned i
en kisa med en djup suck.

D glntar det p oksan, och Nils Tommas stora gon speja genom
springan. Nr han ser, att jag r ensam glider han in helt sakta, kommer
fram till mig mycket rd och mycket blyg och sger hastigt:

-- Hr fr du min nya kniv, lrarinna!

Och s rcker han mig snabbt en fint snidad slidkniv och springer sin
vg s fort benen bra, innan jag ens hunnit sga tack. Och jag sitter
dr med hans nya kniv och har lika nra till skratt som till grt.

Men har inte hunnit lngre n till skrattet, frrn oksan ppnas p
nytt, denna gng fr att slppa in en stackars liten ombunden sjukling,
som i ett par veckor gtt som min patient. Hela hans ansikte har varit
skorvigt och uppfrtt av sr -- ngot sorts eksem frmodligen -- och han
har lidit svra plgor, den lille stackarn, men brjar nu bli p
bttringsvgen. Hans far r med honom i dag, och han tittar s bedrvat
p pojken, att det r som om all hans egen gldje flytt.

-- Hur r det med dig i dag, Nohte? frgar jag och ser in i de sorgsna
bruna barnagonen, det enda av pojkens anlete, som syns ovanfr
bandaget. Men Nohte svarar inte, bara suckar bedrvat, och hans gon bli
n sorgsnare n nyss, ty nu vet han, att en svr stund nalkas: bindorna
ska av, och sren smrjas in och tvttas rena.

-- Du ska f en karamell eftert! trstar jag s gott det gr, men
endast en mycket svag glimt av gldje lyser upp i blicken vid detta
lfte, och han drar en darrande suck. Kom nu Jona, sger jag till
fadern. Vi brja genast.

Och Jona stiger fram till min medicinlda, vars lock jag fllt upp, tar
Nohtes hnder varsamt mellan sina, lika mt och sakta som en mor skulle
gjort det, och s lindar jag av det lnga bandaget, som gr mnga varv
kring Nohtes runda lilla huvud. Det gr ont vid sista varvet, bindan
sitter fast i alla sren, men Nohte rr inte en muskel, ger inte ett
ljud ifrn sig. Det droppar bara stora, heta trar ned p mina hnder
och det rycker i den bgiga lilla munnen av smrta. Hela tiden mumlar
Jona ver hans huvud sm mma, uppmuntrande ord, trycker sina hnder
fastare om hans vid de svraste plgorna och ser s ngestfull och
frtvivlad ut, som om hans eget liv berodde p, att jag varsamt nog
lossar bandaget. Mnga av sren ha redan lkts -- jag visar Jona p dem
och han ser med en gng s belten ut, som om han aldrig vetat vad oro
vill sga. S tvttar jag Nohtes ansikte, stryker salva i sren och
brjar ter linda p bindorna.

-- En gng till s r du frisk! sger jag. Men Nohte svarar inte,
trarna flda hejdlst igen, men alltjmt utan ett ljud, -- det svider
svrt i sren, nr salvan kommer p.

-- Hr du Nohte, du blir snart bra, sger Jona strlande. En gng till
bara! Men Nohte, grter du nu! Mo rakis, mo gultani -- mija l? Daja,
daja!

Min lskling, mitt lilla gull, vad r det? Sg, sg!

m och smekande r den djupa mansrsten, handen far lent ver Nohtes
huvud, och Nohte gmmer sitt svidande ansikte mot faderns smutsiga kolt
och snyftar ut hela sin sorg och smrta, trstad och lugnad av tusen
milda ord. Snart ler han lite och har glmt alltsammans, och nr jag
rcker honom en stor chokladbit tar han den med stort allvar, sger ett
artigt: kito! och rcker den sedan gonblickligen t Jona.

-- Far ska f ocks, t du! sger jag d. Men han tar inte biten
tillbaka frrn han ser, att det verkligen r mitt allvar att ge Jona
en, d stoppar han den med njd uppsyn i munnen p samma gng som Jona
tar sin. Och s g de sin vg ver fjllen igen, bort till sin kta, som
ligger lngt frn min -- en stor och en liten gentleman, bda s glada i
varann, att de mste hlla varann i hand, och det fast de veta, att jag
kan se dem nnu, och att de enligt lappritual inte borde visa sina
knslor s ppet. Men en stor krlek rr ingen dlja!

                   *       *       *       *       *

Fram p kvllssidan gr jag bort till Gammel-Inka -- hon har ont i sin
rygg, uldat har gtt i den -- och jag har lovat att komma och smrja den
med kamferliniment. Inka r ensam hemma, hon sitter som ett litet
hopsjunket knyte framfr elden, och hennes tandlsa mun lper som ett
smalt streck tvrs ver ansiktet, hakan gr nstan ihop med nsan, och
de vitgr hrtestarna st t alla vder under den lilla toppiga mssan.

-- Var r Pirhanne? frgar jag. Det r hennes dotter, som, ovanligt nog
fr en lappkvinna, r ogift och bor hemma hos modern.

-- Hon mjlkar getterna, men hon kommer vl snart.

Och just i detsamma stiger hon in, har tassat fram s tyst p sina mjuka
skor, att hennes fotsteg ej hrts och vi veta ingenting om, frrn hon
str mitt framfr oss och smler.

-- Har du satt p kaffe, mor? r det frsta hon sger, men Inka jmrar
sig ver sin rygg -- att hon inte orkar mala kaffet. Och medan Pirhanne
mal p den lustiga lilla kvarnen, gnider jag Inkas gamla krokiga rygg
tills den mjuknar upp en smula. Sen dricka vi kaffe och prata, medan
mrkret faller allt ttare utanfr och liksom skiljer oss frn allt
annat levande. Vi sitta dr, vi tre, i den sotiga lilla ktan, vi
skratta och prata och bry oss inte om vinden, som susar utanfr, inte om
mrkret, som klmmer oss inom sina svarta vggar, runt om oss r hemmets
trygghet och ro, vi vrma oss i brasans rda flammor och lyss till
vedens sprakande. Lnge sitta vi s -- Inka berttar historier frn
hedenhs, frn den tid d hon var ung, Pirhanne talar om hur tung en
sorg hon haft, d gossen, som hon skulle gifta sig med, frs ihjl en
natt, nr han varit p vargjakt. Han hade ftt ett bett i benet, innan
vargen blev slagen till dds, och bldde s starkt ur sret, att han
blev maktls, och inte orkade ta sig hem igen.

-- Srjer du honom n, Pirhanne?

-- nej, inte srjer jag. Men jag ville ingen annan gifta mig med, och
nu r det tomt, nr man brjar bli gammal. En ska ha ett manfolk, som
ser till hjorden ocks, om det ska bli ngot med den.

Inka sger ingenting till detta -- hon har glidit utanfr vrt samtal,
ser bara in i elden och tuggar oavbrutet med sina tandlsa kkar.
Pirhanne blir ocks tyst, hon tnker vl p den gossen, som dden tog,
ty hennes gon ha med ens blivit s stora och sorgsna. Och s reser jag
mig fr att g hem till mitt. Men inte som vanligt, utan ett ord till
tack eller farvl. Jag ska ju ta avsked kanske fr hela livet denna
gngen. Och jag faller p kn bredvid Inka, som det brukas hos ktornas
folk, lgger min arm om hennes tunna lilla gestalt och mumlar: hyvsti
ja kito, Inka! Farvl och tack! Och Inka lgger sin arm om mig, svarar
samma ord och lutar fr ett gonblick sin panna mot min axel. Av
Pirhanne tar jag avsked p samma stt, men eftert lgger hon bda
armarna om mig och sin kind mot mitt brst -- hon nr inte lngre! Och
s gr jag ut i mrkret och hstblsten, stora stjrnor lysa, men vgen
r svart genom skogen nd. Jag snubblar och slinter p hala trdrtter,
river mitt ansikte p vassa grenar, huttrar av kld i blsten och nskar
mig tillbaka till den varma lilla ktan, till lgornas fladder, till de
lga rsternas vnliga prat.

Men nr jag ntligen letat mig fram till min egen lgerplats, glimmar
elden i mitt hem genom oksan, som r slagen till sida. Som skenet frn
en fyr r det, och lyser upp vgen fr dem, som irra omkring i mrka
natten. Och nr jag stter foten p de smala stigen, som br mot ktan,
nr Tsappe gldjegnyende kommer tumlande mot mig och Ellekare str
vntande i drrppningen -- d knner jag i mitt hjrta, att ljuvare hem
kan ingen nska, mer strlande stjrnor tindra ej p ngon annan himmel,
strre ro, strre frid sknks inte p hela den vida jorden.






                                LAPPARNE
                             OCH DERAS LAND


                        skildringar och studier
                      utgifna af Hjalmar Lundbohm.

   I. MUITTALUS SAMID BIRRA. En bog om lappernes liv af Johan Turi.

   Udgivet med dansk oversttelse af Emilie Demant. Tredie oplag.
   Pris kr. 8.50.

   Samma bok. Dansk udgave. Pris kr. 5.50.

   II. MED LAPPERNE I HJFJELDET af Emilie Demant-Hatt. Pris kr. 6.
   --

   III. FOLKTRO, SEDER OCH SGNER FRN PITE LAPPMARK, upptecknade af
   Torsten Kolmodin. Pris kr. 1.50.

   IV. SOM GST HOS FJLLFOLKET av Karl -- Erik Forsslund. Pris kr.
   3.50.

   V. KTORNAS FOLK av Ester Blenda Nordstrm. Pris kr. 4.25.




                              Noteringar:


Originalets grammatik, stavning och interpunktion har bibehllits. Ett
ftal uppenbarliga fel har rttats som fljande (innan/efter):

   [s. 36]:
   ... dem och lt inackordera dem hos nybygare i en ...
   ... dem och lt inackordera dem hos nybyggare i en ...

   [s. 46]:
   ... Vart ska det ta vgen. ...
   ... Vart ska det ta vgen? ...

   [s. 75]:
   ... en vid, avlng sklformigt urhlkad bjrkstam -- ...
   ... en vid, avlng sklformigt urholkad bjrkstam -- ...

   [s. 185]:
   ... vet man, att de tre lapparna ha ddat engelsmnnen. ...
   ... vet man, att de tre lapparna ha ddat engelsmnnen? ...

   [s. 200]:
   ... ute, det blir inte s trngt med utrummet d, och ...
   ... ute, det blir inte s trngt med utrymmet d, och ...

   [s. 253]:
   ... frn kta och allt fr att kunna betala sin del. ...
   ... frn kta och allt fr att kunna betala sin del? ...






End of Project Gutenberg's Kåtornas folk, by Ester Blenda Nordström



License: Share Alike