Produced by Matti Jrvinen and PG Distributed Proofreaders.








TECKNINGAR OCH DRMMAR


af

--a --g [Fredrika Runeberg].


Frst publicerad av
Theodor Sderholms frlag 1861.




Imprimatur: _C. R. Lindberg_.




Innehll:


                                        Sid.
Aikyn..................................   1.
Simrith................................   9.
Manala Jungfrun........................  18.
En Drm................................  27.
Salik Sardar Khans maka................  32.
En saga om Vreden......................  52.
Liljekonvaljen.........................  54.
Qvinnan p Tongatabu...................  57.
Oleandern..............................  67.
Strlbarnen............................  71.
Rankvexten.............................  74.
Myggdansen.............................  77.
Miriam.................................  81.
Tre som flyttade till Sverige..........  87.
Rosen..................................  93.
Indianens qvinna.......................  95.
Elas frgor............................  99.
Lilla Isgumman......................... 102.
Hvad skall den gamla?.................. 107.
Det sknaste smycket................... 108.
Allt hur man tar det................... 114.
Kuhinanuis dotter...................... 116.
Puppan................................. 117.
Vid insjns strand..................... 119.
Flktarnes lek......................... 125.
Danserskan............................. 129.
Glasrat............................... 136.
De vackraste hnderna.................. 171.
Suomiqvinnan p Saimaudden............. 180.
Blommornas nytta....................... 186.
Harpspelerskans Dotter................. 187.
Facetter af qvinnans lif............... 192.
Jasminen............................... 212.
De vackra orden........................ 215.
Den opp- och nedvnda verlden.......... 219.
Aminas drm............................ 225.
Missionren............................ 228.
Kamtschadalens hustru.................. 233.
Odalisken.............................. 238.
Hildred................................ 260.




Aikyn.


Sakta sjng aftonvinden "sof i ro" fr vgen, som vaggade till hvila.
Mellan bjrkarne syntes, huru solen lekte med en lng guldstrimma fver
sjn. Rundt omkring stodo blommorna med daggperlor p bladen. Hvilan
snkte sig fver jorden med ett sagta sus.

Slumrade qvinnan p stranden? Det visste hon icke, men hon drmde.

En engel stod vid hennes sida; hon reste sig upp fr att bjuda engeln en
blomma, som hon bar i sin hand. Det var en ros, en djupt gldande; dess
doft var rik, men p bladen sgos blott ngra f droppar dagg; s syntes
det.

Engelns anlete tog ett strngt uttryck: "Knner du mig? det r jag, som
afhemtar hvarje tr, gjuten ur djupet af qvinnans hjerta. Deraf blir
perlor, med hvilka himmelens salar prydas. Andra englar hemta ock
prydnader, rubiner af hjertblod, gjutet fr fderneslandet; smycken af
modersvakor och fadersomsorger och mngahanda dyrbarheter fr himmelen,
hvar och en efter sin art. Men, qvinna, du betalar trgt din grd. Se
huru f droppar synas p rosen. Tider hafva funnits, d fven du erlade
fullt ditt mtt, men redan lnge har du icke s gjort. Jag har haft
tlamod med dig. Qvinna, tror du, att du ensam m undandraga dig? Skynda
att fylla fven ditt mtt af trar."

I en skl af demant fllo nu dropparna frn rosen, men ack, de nstan
frsvunno i botten, s ringa syntes de.

Qvinnan knfll i bfvan. "Himmelens ljusa dotter, var skonsam mot
jordens svaga barn; fordra ej strngt din grd. Skall jag med trar
glda, att mitt hjerta varit s rikt, att det varit fattigt p trar,
ack d svigtar min sjl".

"Se", sade engeln, "mttet mste fyllas, nnu felas mycket".

n en gng bfvade qvinnan: "Ljusa engel, lt mig vandra genom tiden,
fr att ska; lt mig vandra till solens land, till polens is; lt mig
ska, kanske finner jag ngon tr, som fallit obemrkt, hvarmed jag kan
fylla ngot af mttet. Fr litet deraf har jag nnu skattat, fr att jag
ensam skulle frm att fylla sklen". Hon blickade upp, fr att lsa
engelns svar i dess anlete, men d fll solens sista strle darrande
fver vattnet och ndde hennes ga, och engeln var frsvunnen.

Men se, hennes hjerta har skt de gmda trarna, de obemrkt till jorden
fallna. Vill du se en af dem, en stelnad droppe frn landet vid polen?
Kanske vill du ock sedan se ngon af de brnnande heta frn solens land?

Snstorm rasar fver tundran. Ej kan ett menniskoga ppna sig, att se
dess brusande hvirfvel. Lttare gr btens vg genom ishafvets vilda
vg; d stormen kastar isstyckena som skum, n renens vg nu gr fram
genom snns vgiga afgrund. Frmlingen skall resa fver tundran. Det gr
ej framt. Hans ren stannar, frmlingen stannar, vgvisarn stannar. Hvar
skall frmlingen och hans vgvisare finna skydd? Skola de begrafvas af
snstormen? Skola de upptas af vargarne?

Litet rk synes p snhafvets yta, p en drifvas spets. Derunder finnes
en menniskoboning. Frmlingen och vgvisarn bana vg, stormen kullkastar
dem, de hjelpa upp hvarandra, de hinna smningom tlten.

Der r ljus och der r hgtid. Tranlampan lyser, brllop firas. Det r
den unga fjortonriga Aikyn, som hennes fader sllt t den vinde Mirgn.

Frmlingen intrder. Inne r varmt. Imman bryter som en strm ut genom
drren, men frsvinner i snyran. Fr frmlingen hrberge?

Hvad vill frmlingen p tundran? Frmlingen r en stor herre, har mnga
papper, r vl zarens nrmaste man? Skall han rkna renarna fr att
lgga skatt p Samojeden? Frmlingen sger, att han vill lra Samojedens
sprk. Vill han trolla renarne frn tundran?

Aikyn stiger fram p golfvet. Hon bugar sig djupt till jorden gng efter
gng. Hon sjunger med dmjukt nedslagen blick.

"Hvart skall den arma fras, mste hon bort, mste hon bort till ett
fremmande hem? Mste hon bort frn det gyllne hemmet, frn fader och
moder?"

"O min fader, hvi slde du henne, din hvita ren? Hon hade velat arbeta
fr dig om dagen, om natten. Hon skulle ju dock varit vrd, hvad hennes
lif kostade dig".

"Farvl min fader, som varit mig huld; farvl min moder, srj dock ej
fver droppen ur ditt hjerta! Farvl broder, ack, hvi skyddade du ej den
vrnlsa? Farvl syster, ack, du arma vexer ock till qvinna!"

"S fostrades jag i hemmet, som om jag varit en son, och jag var ju dock
blott en arm flicka. Nu mste jag bort, att bli tjenarinna t en man!
Farvl du ljufva hem".

ter bugade sig Aikyn djupt fr den vinde Samojeden, s att pannan
vidrrde golfvet.

"Du, min herre, som rder fver Aikyn, krossa dock icke den arma, som
din makt vore. Frakta icke din tjenarinna. Lt henne i ditt anlete se
en mild herres. Var ej strng mot Aikyn, tala ej till henne som
snstormen talar till drifvan. S vis r ingen, att hon ej felar; men
Aikyn vill gra det bsta hon frstr. Vredgas icke, d hon felar".

Dagar gingo. Frmlingen fljde med till Mirgns by och drjde qvar bland
de mnga tlten. Han lrde sig Samojedens sprk, och han hrde, huru
mannen talade till Aikyn som snstormen till drifvan. Han sg huru hon
arbetade mera n trlinnans arbete, men aldrig erhll ens s mycken
vnlighet som trlen.

Frmlingen talade till mannen: "Var mild mot din hustru. fverhopa icke
den spda med det arbete, som vore dig sjelf fr tungt. Bemt henne
vnligt, hon r menniska som du".

"Skulle jag tagit mig hustru och betalt henne dyrt med trettio renar, om
icke fr att ha ngon, som hemtar mig ved och vatten och gr mina
sysslor?" Derp slngde han till Aikyn ett afgnaget ben. "Se der, efter
herrn ber fr dig, eljest hade du ftt vara utan mat en dag till. --
Menniska, qvinnan? h, ett orent djur!"

Frmlingen talade till Aikyn p drifvan: "Mitt hjerta lider af, att se
dig s ung, s fager, misshandlas vrre n trlen".

Mildt slog Aikyn upp gat och sg p den fremmande. "Frmling, r du af
qvinna fdd, finns i ditt land icke qvinnor, efter du mkar mig? Icke
har jag ju vrre n andra qvinnor, det r s vrt de".

"I mitt land finnas qvinnor, men de ro dock menniskor. Aikyn kom, flj
mig. Jag fr dig till mitt land, du skall lra mig rtt Samojedens
sprk, och om du n der mste tjena fr ditt uppehlle, s blir du dock
tminstone ej misshandlad".

Allvarligt svarade Aikyn: "Svrt r att bra misshandling. Den svaga
qvinnans mjuka hull bfvar fr att ristas med spjutspetsen. Hennes sjl
bfvar fr det alltid skarpa ordet. Men det kommer deraf, att hon r
svag, att hon r dlig. Num har gjort henne s. Icke fr renen klaga,
att menniskan misshandlar honom; icke fr ripan klaga, att hon fngas i
snaran; icke fr qvinnan klaga, att hon r en trlinna. Det r s
bestmdt. Mirgn har ju kpt mig dyrt. Kan han ej slakta sin ren, kan
han ej sl sin hund, har han ej rtt att gra, hvad han vill, med sin
kpta egendom. Aikyn r icke tjuf, skall icke bedraga Mirgn och fra
bort den han kpt".

"Vill frmlingen medfra en, som lr honom att tala med Samojedens
tunga? I Aikyns hem finns en gosse, bjud honom komma. Han kommer gerna,
ty fr honom vore det stoltaste de nu blott fjellrttans p drifvan.
Han gr hvart du vill, han r en dd man. Sedan Aikyn sldes, r det
honom lika, huru elndigt hans lif blir; men han skall g med dig, som
varit vnlig mot Aikyn".

Tvenne gnger hade tlten flyttats och till Mirgns by terkom
frmlingen. Han skulle nu fara hem till sitt land, och med honom fljde
den unge Samojeden.

ter svllde frmlingens hjerta, d han sg huru Aikyn led. Han sg den
spda gestalten fverallt frad af rr efter spjutet, sg den bleka
infallna kinden, den lutade gngen. Han hade sett qvinnan vara trl
fverallt, der han frdats; men dock rrde honom Aikyns de mest.

Hans renar stodo frespnda, han skulle resa. Mirgn var p jagt. "Aikyn
kom, jag betalar Mirgn trettio renar fr dig, dermed r du lst. Du r
blott hans kpta trlinna, icke hans maka. Kom, Aikyns yngling fljer, i
mitt land lr du knna Gud; der blir du ynglingens maka, der blir du
menniska".

Aikyns ga strlade, intet sade hon.

Ynglingen sade: "jag bad Tadibn, att han skulle frga andarne, jag
sade: man har tagit min hvita ren och slt den t en annan, som ej vill
lemna den. Jag betalar honom, hvad han betalt, och rfvar ej min hvita
ren".

"Tadibn frgade andarne, han slog p sin trumma, han lyssnade till
andarnes svar. De svarade:"

"Bed ynglingen lemna i tltet lsen fr renen och bortfra den, s r
den ter hans".

n klarare strlade Aikyns ga, men hon snkte ter blicken och sade:
"Frmling, s sga vra sgner; Fordom lefde en Tadib, han hette Urier.
Han var den hgste af alla Tadiber, en spman fver alla, vis fver
alla. Men han fann jorden dlig, han lngtade till himmelen. S befallte
han sina bda hustrur gra nya klder t dem alla och nya krredskap t
renarne, och intet gammalt finge blandas deruti. Han steg i sin slde,
och hustrurna stego i hvar sin slde, och renarne drogo dem upp mot
himlen. Men Urier sg, huru hans unga hustrus ren icke mktade stiga
uppt, utan huru hennes slde allt mer snkte sig mot jorden. Han
frgade henne, och hon sade: i min kldnad sydde jag ett band, som jag
tog ur barnets linda. Det drager mig till jorden. Lt mig tervnda".

"Och Urier tillt henne att vnda om, men den andra hustrun delade med
honom himmelens herrlighet, kte med dess starka renar, hade aldrig
brist p villebrd eller annat godt".

"Frmling, du r vis som Urier; vn, hos dig vore himmelen; men i Aikyns
drgt sitter ett band ur barnets linda: hon kan ej flja dig".




Simrith.


Den mktige konungen Arthahsasta hvilade, under en resa, en dag fver i
Ninive, och hans underster firade frjdefester fver att konungen
drjde inom deras murar.

Nu framtrdde tta af landets sknaste dttrar, prydda med guld och
dyrbara stenar, och lysande lika af sknhet som af prakt, och de dansade
infr konungen.

D de slutat vinkade konungen t den sknaste af dem alla, att hon
skulle framtrda till hans konungsliga stol. Hon gjorde s och bjde kn
under det hon vrdnadsfullt snkte pannan emot handen. "Hvem r du,
landets sknaste dotter?" frgade konungen. "Mtte konungens lefnad vara
lyckosam!" svarade trnan, "din tjenarinna r enda barnet af Moabiten
Bosnai, den hngngne".

Konungen talade vidare: "Rikedomar ger du mera n ditt hjerta kan
nska, ty hans godelar ro vida omtalade fr deras storleks skull; hvad
vill du begra fr en nd af mig?"

"Konungens sllhet vare evinnerlig! Vgar din tjenarinna hoppas att
konungen vill hra hennes bn?"

"Dig vare din bn beviljad innan du utsger den, du nejdens sknaste
prydnad! Vill du vlja dig en make af de dlaste i landet, jag svr dig,
vore det n konungens egen son, du skall blifva hans. Eller trr du
makt och ra? Arthahsastas makt r vidstrckt som solens, han skall
gifva dig hvad du fordrar, ty du har funnit nd infr hans gon".

"ra och pris vare konungen, och seger och makt omgifve honom alltid!
Ringa r den lott din tjenarinna begr. Gif henne, o konung, till kta,
Bani den Israeliten, som tjenar i ditt frmak".

Konungen sammandrog sina gonbryn och sade: "Bosnais dotter, konungens
godhet r helig! Skall din fgring och dina rikedomar gifvas t en af
fngelsets barn, en af dessa, som konungens nd tilltit att draga hem
fr att uppbygga sin frstrda stad. _Du_, landets dlaste dotter, din
faders slgt skulle frskjuta dig".

"Vgar din tjenarinna tala?"

"Tala".

"Denne Bani r uppvuxen i min faders hus; dottrens sjl har fst sig vid
hans, som vinrankan vid trdet. Ho kan skilja dem t utan att frstra!
Din tjenarinnas slgt vill icke gifva henne t en af fngelsets barn,
men se, o konung! din vilja r deras lag, och din lag r helig. Din
tjenarinna vet att ditt ord r ett fast berg!"

Konungen befallte att Moabiten Bosnais broder skulle inkallas; han
infann sig genast och nedkastade sig infr konungen.

Arthahsasta befaller, att du gifver den Israeliten Bani din broders
dotter till kta, och att du nda till sista penningen utbetalar hennes
arf till honom, och att henne icke frmenas att flja honom i hans land,
dit konungen lofvat honom att tga till de sina.

"Hra r lyda", svarade mannen och gick fr att fullgra konungens
befallning.

Men Bosnais dotter gick hem och stngde in sig i sin kammare, der hon
kastade sig neder och tackade Israels gud, som bisttt henne.

Men hennes gamla amma, som fljt henne hem, hade redan p vgen hunnit
f veta hvad som hndt hos konungen, och hon sprang nu att uppska Bani,
fr att frkunna honom hans lycka. "Nu", ropade den gamla i jubel, "nu
f vi fra mitt hjertas dotter till vra fders land, och alla hennes
rikedomar blifva dina, min sjls son! Gld dig, Bani, gld dig du
lyckans utkorade!" Nr Bani frnam hennes mening, bad han henne bedja
Simrith, att han finge ett samtal med henne.

D de nu mttes, sade Bani: "Simrith, o Simrith, skall jag vl tro hvad
amman sagt mig, skulle vl du, din faders dotter, vilja flja med den
fattige och fraktade fngen?"

Simrith rodnade och rckte honom handen och sade: "Bani, jag har talat
fr oss, jag visste att du ville ga mig, men intet hopp hade, nu r jag
din."

Bani tog hennes hand mellan sina hnder, men teg. Sluteligen sade han:
"Tack, o Simrith, fr denna ljufliga stund! Men se, icke skall jag
derfre missbruka din godhet. Jag reser i morgon till mitt land, der
skall jag arbeta fr mitt folks vl, du Simrith fr icke flja mig, hr
r du aktad, hr har du vnner. Landets furstar skola tfla om dig. Ack,
hos oss vore du en frmling, derfre skulle du _der_ frskjutas och
_hr_ ro fngelsets barn fraktade! Blif hr i ra och rikedom".

Nu sg Simrith opp, lyfte hgt sitt hufvud och sade: "Nej, Bani, med dig
vill jag flja, hos dig r mitt hem, hr ar jag frmmande. Din Gud har
jag lnge tillbett, han skall bli min Gud, ditt folk skall blifva mitt
folk. Hlften af mina godelar skola vi helga t din Guds hus, och du
skall vara min herre".

Ett r hade Bani och Simrith bott i en stad, en timmas vg frn
Jerusalem, och Bani var en af sitt folks fversta, och Simrith hade
suttit i kammaren och spunnit och vfvit kosteliga tyger, men nu satt
hon nstan hela dagen blott hos sitt barn och gladde sig fver dess
fgring. "Bani, o min herre!" sade hon ofta till sin man, "mycket godt
hafver Herren gifvit mig, huru skall mitt hjerta tillfyllest lofsjunga
och prisa?" Och nr de andra qvinnorna, af de Moabiters och de
Cananiters och andra fremmande folkslags dttrar, prydde sig med gyllene
klenodier och smyckade sitt hr och gingo prydda infr allt folk eller
dansade infr sina afgudar, d sade de till henne: "Simrith, hvarfre
skall du ensam stnga dig inne, se, vi hafva nog mycket uppoffrat, som
lemnat hem och vnner fr att flja med fngelsets barn till deras
frstrda stad, icke skola vi dock neka oss alla njen". Men d sade
Simrith: "Lter oss vara glada, hvar efter sin hg, jag har gldje mer
n mngen". Men de andra qvinnorna vredgades dock icke p henne, ty hon
var mild och dmjuk af hjertat, och klandrade icke de andra, ehuru hon
ej fljde dem.

Men se, d utgick ett pbud i Juda och Jerusalem till all fngelsets
barn, att de skulle frsamla sig i Jerusalem, och hvilken som icke komme
inom tre dagar, hans egodelar skulle gifvas till spillo, och han
afskiljas frn menigheten.

Och Bani vlsignade sin son och sade till sin hustru: "Herren vare med
dig Simrith, jag gr till Jerusalem".

Men Simrith svarade: "Herren gifve dig en lycklig hemkomst; mitt hjerta
r tungt!"

Och Bani gick upp i staden och satte sig jemte allt folket infr Guds
hus.

[1] Och Esra, presten, stod upp och sade till dem: "J hafven frtagit
eder i det att J hafven tagit frmmande hustrur, p det J skullen nnu
frka Israels skuld".

[1] 1:sta Esra boks 10 kap. 10 vers.

"S beknner nu Herren edra fders Gud, och grer det honom ljuft r och
skiljer eder ifr landsens folk och ifr de frmmande hustrur."

"D svarade hela menigheten och sade med hga rst: ske ssom du oss
sagt hafver".

"Men folket r mycket, och regnvder, och kan icke st ute: s r det
icke heller ens eller tv dagars gerning: ty vi hafve sdane
fvertrdelse mycken gjort".

"Lt oss bestlla vra fverstar i hela menighetene, att alle de i vra
stder, som frmmande hustrur tagit hafva, komma p bestmd tid, och de
ldste i hvar stad, och deras domare med: till dess vr Guds vrede m
frn oss vnd varda i denna saken".

Men Bani satt stilla ssom slagen af skan, och rrde hvarken hand eller
mun. Men nr folket begynte skingras, d steg han opp. Han var till
utseende som en eldslga, och hans drgt fladdrade fr stormen, men hans
lnga lockiga hr nedfll nu raknadt kring hufvudet och vattnet
strmmade der utfre. S trdde han fram fr presterna och de ldste och
sade: "Hll, utfven icke orttvisa i Herrans Israels Guds namn! Skall
vl den oskyldiga lida med den skyldiga? M de som bedrifvit afguderi
och otillbrligt vsende, m de frdrifvas; men se, fven jag har en
moabitisk qvinna till hustru, hvem knner icke hennes fromhet och
gudsfruktan; skall det oskyldiga lammet frjagas med rofdjuret".

Men d ropade allt folket: "Hvarfre skulle Bani ensam blifva
undantagen, p det Herrans vrede m drabba oss fr hans skuld". Och de
ropade och bullrade s att Bani icke fick tala mera, och slutligen
stormade han rasande bort och hem.

"Simrith" ropade han genast d han intrdde. "Ltom oss draga hdan.
Lgg in dina och barnets saker och ndigt husgerd; snor och kameler
skola snart vara tillreds, vi resa".

"Bani, o min herre, hvi vredgas du s, hvad har hndt?"

Bani berttade nu fr henne, huru de frmmande hustrurna och barnen
skulle frnskiljas och sade sedan: "Dig lemnar jag aldrig. Jag vill
fvergifva fader och moder och blifva nr mina hustru, vi skola vandra
till frmmande land".

Simrith knbjde grtande och bad till Israels Gud om styrka, derp steg
hon opp och sade: "Ingalunda, o Bani, skall du fvergifva ditt folk och
blifva en frmling ibland hedningar fr din qvinnas skuld. Se! du r en
af ditt folks fversta, hurudant exempel vill du gifva, att du skulle
vara den frste att fvertrda Herrans bud. Se, jag gr, gif mig ngot
att jag m kunna lefva och uppfda din son, och jag vill ska mig en
tillflykt vid ditt lands grnsor, p det jag m se rken af offren infr
Herranom och knna doften af blommorna p ditt lands ngar. Du skall
taga dig till hustru en af Israels dttrar och du skall snart glmma
Simrith. Se, icke br jag klaga, jag har ju gt s mycket. Herren gaf
och Herren tog, vlsignadt vare Herrans namn".

P frsta dagen i tionde mnaden satte sig Esra presten och de ypperste
fderne och de som bestllde voro, och afskiljde alla de frmmande
qvinnor och deras barn.

Och Bani rasade af ngest, och de satte vakt om honom, och Simrith och
hennes son och hennes tjenarinnor blefvo satta p kameler och fingo en
vgvisare, som skulle fra henne till hennes slgt.

Men hon sade: "Ingalunda till min slgt, ty de hafva frskjutit mig,
emedan jag omvndt mig till Israels Gud, och fljt hit med Bani".

D sade de som tillsatte voro att bortfra henne, att hon skulle
uppgifva hvart hon ville fras. Men hon visste det icke, utan bad dem
fra henne hvart de ville, Herren skulle vl gifva henne ett hem.

Och d de satte henne p kamelen och brjade tget, d lemnade krafterna
henne, och hon sjnk ned afsvimmad. D kom Esra gende den samma vgen
och sade: "hvem r denna unga qvinna?"

Och folket, som stod omkring, svarade grtande att det var Moabitiskan
Simrith, Banis hustru, som hade gifvit sina godelar t Herrans hus, och
nu skulle g i landsflykt med sitt barn.

Och Esra frgade vidare, d svarade honom Simriths gamla amma, som gret
omkring sin matmoder: "Herre, nr furstar och konungar ville qvarhlla
denna mitt hjertas dotter i hennes land, ja, d sjelfva den man, hon
ville flja, bad henne qvarstadna i ra och rikedom, d sade hon lik
Ruth: din Gud skall blifva min Gud och ditt land skall blifva mitt land,
och s sade hon: hlften af mina rikedomar vill jag gifva din Guds hus,
och s har hon gjort, och frn barndomen har jag, din tjenarinna, lrt
henne att dyrka Israels Gud, och nu bortjagas hon, lik en missdderska,
och frga alla dessa hr hurudan hon varit".

D ropade allt folket med hg rst: "Du Guds man, lt icke frjaga
henne. Se hon har varit en mor fr vra barn, hennes visthus har varit
den fattiges, och hennes gudsfruktan har varit vr lykta". D bad Esra
att hon skulle terfras i sitt hus fr att vederfs, och s gick han
ter upp till Jerusalem, dit mycket folk fljde honom och der de ldstas
rd nnu var.

Och han gick upp i templet och bad infr Herran om insigt i denna saken,
och s samlade han ter de ldsta och dem som voro bestllda hri, och
berttade dem om Banis hustru, och de sade alla med en mun: "Herren
varder henne upptagande fr hennes fromhets skuld".

Nr folket hrde domen, vandrade det ter till Banis stad och togo honom
af vakten och prydde honom med kransar och buro honom omkring med jubel
och lust och sjngo och ropade: "Herren lter sina nd vldiga vara
fver dem, som frukta honom".

Men Simrith lg hemma p kn invid sitt barns bdd och prisade Herren
fr den stora nd henne vederfarits: "Lofvad vare Herren, att han mig en
underlig godhet bevisat hafver, i enom fastom stad; ty jag sade i min
hpenhet: jag r bortdrifven ifr dina gon: likvl hrde du min bns
rst, d jag till dig ropade".

"Gldjens Herranom all verlden, sjunger, priser och lofver!"




Manala[1] Jungfrun.


[1] Underjorden.

      "Lif r krlek".

Vill du hra sagan om Kalmas[1] dotter?

[1] Frgngelsen.

Dunkel framrinner Tuonistrmmen[1]. Hvem skymtar i dimman p dess
strand? Hvem nalkas mrka Manala hemmet?

[1] Underjordens flod.

Kalma str p andra stranden. Hon kallar Manalas jungfrur: "Kalmas
dttrar, Tuoni[1] nalkas det dunkla hemmet, den starke mannen, jordens
herre, nalkas med byte. Stolt r bytet som han fr. Kalmas dotter, du
den yngsta af dina systrar, fatta rorna, flytta bten till strmmens
andra strand".

[1] Dden.

Redan flyter bten sagta fram p det dunkla vattnet. Tuonelas[1] flicka
ror med tysta ratag, hennes blick hvilar i fjerran der Tuoni nalkas.
Hvem medfr den starke, den alltfrdande? Bleke yngling, din vext bdar
styrka i hvarje muskel; huru har du ltit besegra dig? Dina lockar falla
trotsande ned p mse sidor om en stolt panna, din knutna hand omfattar
ett stort svrd och nnu thronar vreden fver dina gon, rd brusar
bloden ur sret i ditt brst. Din var styrkan, din var sknheten,
hvarfre lter du Tuoni bortfra dig?

[1] Ddens hem.

Men nu hrdes en ton frn harpans strngar, en sakta flgt krusade det
matta vattnet, en sng hrdes, orden hrdes, Kalmatars bt stannade.
Tuoni stannade ej, han skyndade framt sin gng.

"Det r fr sent, du gamla sngare" ropade Kalma p stranden. "Tuoni
terger ej det rof han fattat. Skynda med frjan, frn Manala tervnder
ingen".

Men fullare ljd sngen, kraftigare klingade orden, ordets makt
besegrade jernets. Maktls fllde Tuoni den mot rofvet strckta handen.
Ynglingen slog upp sin blick.

Hotande ljd Kalmas stmma i dunklet: "Ha du gamle deroppe, fvar du
nnu dina trollrunor? Din makt skall dock snart se sitt slut".

Men i bten satt Kalmatar. Hennes blick hvilade p ynglingen, den
ljusnade smningom vid tonerna, en tr fll ur hennes ga, den frsta
som der uppstigit.

ter ljd Kalmas stmma hotande i dunklet: "Kalmatar, du din moders
yngsta, g, flj det flydda rofvet ut i verlden; fst dig vid hans sida,
sug blodet ur hans sr, kraften ur hans senor; terhemta till din moders
hem hvad henne blifvit frnrfvadt. Icke m lifvet vinna seger fver
dden! -- Kalmatar g!"

Vid den vaknande ynglingens sida stod Kalmatar, liknande nattens dimma
p ngen. Nu reste den unge krigarn opp sitt hufvud och famnande honom
stod Kalmatar, glad att fra honom hem till sin boning, men d utbrast
han: "Vik hdan spke, vik under jorden om du ddan kommit, eller till
luften om ditt leda hem r der, eller i vattnet, om du r fiskens syster
eller fjans dotter; eller sk dig ett hem i luftens alla fyra vder, du
troll". Kalmatars blick fll hemsk p ynglingen, men vid hans syn smg
ter en tr i hennes ga och hon sjnk undan, som en fallande dimma, en
skymtande skugga.

Men i sitt eget hem p det stolta Hamila lg den bleke ynglingen p en
bdd. Vid hans sida satt hans moder och bestrk sakta den srade med
undergrande salfva, och band derfver fina bindlar.

P afstnd stod den rika flickan, hon som lofvat blifva den srades
brud; men hon talade intet, utan stod blott i drren och blickade int
rummet. D susade en kylig flkt genom drren invid henne och Kalmatar
stod vid den srades hufvud. Frfrad for den unga bruden tillbaka, och
strtade sansls ned p grden; och den sjuke ville opp fr att hjelpa
henne, men hans moder lade honom ter varsamt ned och den starke
ynglingen lg der som ett barn, d modren hastade att hjelpa den
afsvimmade.

Men Kalmatar hviskade sagta: "En kyss p dina lppar och du vore min;
men ack, i min moders grdar, der frstring och tillintetgrelse bo.
Krlek r lif. Hvarfre skulle ddens jungfru lska? Unna mig blott att
stundom st vid ditt lger, att stundom se dig lycklig vid hennes sida,
hennes, hvars hjerta hyser varm blod och kanske varm krlek, men som
dock ej kan lska dig som jag! Frskjut ej den arma frn lifvet, frn
ljuset, frn dig". Och Kalmatar bjde sin bleka panna mot sina
sammanknppta hnder infr ynglingen, som betraktade henne med fasa och
bjd henne g.

ter skymtade Kalmatar bort, endast vid den sanslsa flickan stannade
hon, strk mildt med sina kalla hnder den afsvimmades gyllne lockar och
lade sin hand p hennes panna; men d hon slog opp gonen smg sig den
arma bort med en suck.

Men vid bckens strand satt Kalmatar och sjng tyst vid sig sjelf:

      "Kalmatar, du lngt bort burna,
      Hvarfr vill du ska vrma?
      Hvarfr vrma, hvarfr gldje?
      gde vl din moder gldje
      Der i Manala, det dunkla?
      gde dina systrar gldje
      Uti mrka maskars hemvist?
      Ack ej gldje jag ju sker;
      Sker blott en droppe vrma,
      Liten, som i svalans hjerta,
      I n mindre fgels inre,
      Som i minsta blommas fibrer
      Som i minsta stoftkorns gmma.
      Sker blott af ljus en strle,
      Ej s rik som lysmask skenet,
      Mindre n ett fjril gas.
      Men hos honom blott finns vrme,
      Men blott han r ljus och gldje,
      Han som, arma, dig frskjuter!
      Domna, domna, Tuoni jungfru!
      Domna, drm ej falska drmmar".

Natt och dag vakade Kalmatar vid ynglingens lger d han sof. P hans
slutna ga hvilade i krlek hennes blick och en skymt af en blek
rosenfrg spriddes p hennes bleka kind; men han vaknade och bort som
flkten frsvann den arma. Och hon sjng:

      "Om jag dock den siska vore
      Till hvars rst han villigt lyssnar.
      Om jag helst den blomma vore
      Som hans hand s vnligt bryter.
      Om med flkten jag fick byta
      Som frfriskar mildt hans kinder,
      Ljust och rikt mitt de vore.
      Milde skapare mig unna
      Till en flinga sn att bytas,
      Som fr smlta p hans lockar;
      Eller till en liten bubbla,
      Som frsvinner vid hans hnder;
      Eller blott till stoft p marken
      Som utaf hans fot fr krossas".

Tiden gick framt och den sjuke tillfrisknade, och gick s en dag till
sin bruds frldrar och sade: "gif mig jungfrun att jag m fra henne
hem till maka". Men jungfruns moder svarade: "Den som vill betsla den
snabba elgen skall ej drja, den som vill gripa det ilande forsfallets
vatten skall ej bida. Jungfruns sinne r snabbare n elgen, flyktigare
n forssens vatten! Den som drjer att taga ungarna finner boet tomt.
Jungfruns sinne lskar den raske, icke den bleke sjuklingen och bort for
hon med den rike friaren frn sdern".

Ynglingen teg, men den gyllne brudgfvan som lg i hans hand krossades
till smulor, som trngde in i handen i det han trdde ut genom drren
fr att tervnda hem. Han mrkte det ej.

Vid ynglingens sida gick Kalmatar den bleka jungfrun. Hon svalkade den
gldande kinden, hon lade handen p hans hjerta och lugnade dess hvassa,
brnnande slag. Ynglingen kastade sig ned i grset; nnu drjde vid hans
sida Kalmatar. Hon fljde den arme med gldje, ty han jagade icke bort
henne; men ack, det var emedan han ej blef henne varse.

Stillare svallade den svalkade bloden genom ynglingens dror, mindre het
brnde smrtan i hjertat, mindre brinnande gldde vreden i gat vid
Tuonijungfruns vrd, men nu vaknade ock ynglingens medvetande om det
yttre, och vredgad utbrast han: "Vik hdan, troll, hvi frfljer du
mig?" Och som en dimma sjnk jungfruns gestalt undan.

Men i dystra tallskogen i midnattens storm sjng Kalmatar:

      "Tjockna natt kring Kalma dottren
      Att ej ngon henne sknjer.
      Brusa storm med vilda vingar,
      Att ej ngon hr min stmma.
      Skog, du dystra, drag dig samman
      Att en fot ditt djup ej hinner.
      Dlj den arma i din gmma,
      Mig, frutan hopp den enda!
      Uti lifvet, n i dden
      Gafs hvar varelse att hoppas;
      Blott den arma Tuoni dottren
      Gafs ej ens att hoppas dden".

Men frn vestern kommo skaror af folk fver hafvet, de hrjade med eld
och svrd, frstrde gudarnes altaren och lunder; och som _en_ man stodo
Suomis ynglingar opp och i spetsen fr dem stod Kalmatars lskling. Men
mktigt frambrusade frmlingarnes flod emot Suomis skaror, och lngre
och lngre trngde frmlingarne fram, och Suomis ynglingar strtade som
tallar fr yxan, ty deras gudars makt var krossad och Den Starke stred
fr frmlingarne.

Kalmatars yngling stod nnu ensam bland en fallen skara, men nu flg en
pil, bevingad, i ynglingens hjerta. Han fll, svrdens klang tystnade,
stridsfltet lemnades. Men vid den fallnes sida stod Kalmatar; ddens
flicka kunde icke lifva den fallne.

Se, d stod der en hg gestalt i natten. Hgt bar han sitt kraftfulla
hufvud, frn hvilket i rika vgor nedfll de hvita lockarnes flod. Sakta
svfvade mantelns rika veck fr den nattliga vinden, alfvar thronade p
den hga pannan, men mild, ehuru allvarsam, syntes den sknt formade
munnen fver det rika skgget.

Fram gick Kalmatar emot den hge och sade: "Fader, se ynglingen, Suomis
stolthet! Skall Tuoni f ga honom, skall han fras till det de Manala.
Skola maskarne frda denna kropp, den skaparn gjort s fast som berget,
s skn som dagens sken?"

"Jungfru" sade den hge, "du r en Manala dotter!"

"Fader" svarade jungfrun dmjukt snkande sitt hufvud, "mitt hem var i
Manala, men din sng gaf mig i krleken ett sknare hem. En gng frr
har du tergett honom lifvet med din sng, den alltfrmende; Fader foga
ord vid ord, lt ej Suomis yngling fras till mrka Manala".

Den gamles blick hjdes d han sade: "Tuoni jungfru, fven min makt
viker fr den starkare. Den gamle gr bort. Sk honom som r starkare n
sngen, ty han r krleken; starkare n den som vet ord, ty han r
ordet".

Den gamle gick, och i natt och sorg stadnade Kalmatar, ty hon visste
icke hvar hon skulle ska honom som kunde hjelpa.

Men ur fjerran hrdes en sagta sng, en bn till den hgste i himlen. En
stjerna blickade klar frn fstet och Kalmatar nedsjnk p kn, men hon
bad icke, ty hon knde ej bnens ord.

Och i det hon knbjde, d kom han den Mktige fr hvilken den gamle
mste vika.

I bfvande gldje fattade jungfrun en fll af hans skimrande hvita
kldnad och bjde ned sitt hufvud. Och himmelskt leende utstrckte han
sin hand, och p jungfruns skuldror skimrade vingar och i glansen af
hans ljus knbjde med nedsnkt svrd den srade ynglingen. Men d den
himmelske ter bortgick, sjnk ynglingen bleknande tillbaka och jungfrun
bjde sig sakta fver honom, lste med en kyss hans ande och flg med
den, ej till Manala mer, men till ett hgre hem.




En Drm.


"Drmmar som strmmar", sger man, och anser det ej lna mdan hvarken
att bertta, eller att hra berttas om dem; men jag har alltid lskat
dem, och isynnerhet d jag var ung, drmde jag fven ofta vaken. Att
sitta framfr den smningom nedfallande eldbrasan, och se in i dess
vexlande former, var ett af mina bsta njen. nnu sedan brasan
utbrunnit, satt jag ofta frsnkt i drmmar med blicken hvilande p den
gammalmodiga kakelugnen, de gamla jerndrrarna dertill, eller p den
nnu urmodigare, stora, gjutna jernskifva, som var inpassad i golfvet
der framfre.

Mina frldrars hus var ett af dem, som fre branden i bo, funnos
byggda p och af de gamla klosterruinerna. Kllrar med gthiska hvalf,
andra liknande celler  mse sidor om en gng, en igenmurad drr till en
kllare, allt sdant, i frening med de otaliga spklika ljud och syner,
tjenstefolket bestndigt sade sig hrt och sett, satte min fantasi i
rrelse. Hvad hade jag icke velat ge fr att f en tydning af hvad jag
sg qvar sedan forntiden, eller af huru man hr fordom lefvat och hvilka
mrkvrdiga hndelser hr tilldragit sig.

Smningom vande jag mig att se en betydelse i allt, fven det
alldagligaste, det ringaste. Derfre voro mig de vexlande bilderna i den
fallande glden s kra; de gfvo s mnga mnen t min inbildnings
spel.

Dock, ett freml, som jag ofta hade fr mina gon, men i hvilket jag
aldrig kunde se ngon betydelse, var kakelugnsdrren! Denna grsvarta,
fyrkantiga figur, den var mig omjlig att i inbildningen lifva.

Jag lste en gng huru Swift som gosse, tvungen att dagligen fr ett par
gamla tanter lsa gamla, trkiga andaktsbcker, en dag gmde i boken en
af honom sjelf skrifven uppbyggelig betraktelse fver en sopqvast, lste
upp den, och huru betraktelsen srdeles behagade tanterna, hvilka trodde
den vara upplst ur boken. Ofta kom jag sedan ihg denna anekdot. En
sopqvast, hvarfre icke? Tusen saker kunna ju sgas om den; men denna
fatala kakelugnsdrr, finns det vl ngot olyckligare skapadt n den, s
utan grace, s utan poesi?

En afton hade jag srdeles lifligt tnkt hrp, och nnu frn sngen
kastade jag en blick p den stackars smaklsa drren. Jag hade fr ett
litet illamende lagt mig ovanligt tidigt och somnade snart.

Mina tankar frvandlade sig smningom till drmmar, och hastigt stod
framfr mig en ljus, skimrande varelse, som stundom tycktes mig vara
blott en lekande flamma, men stundom ter syntes mig som en den
aldrafinaste lilla luftiga flicka.

Detta luftiga ljusa vsende bjde sig emot mig och sade: "Syster, du
som i mnga, lnga r bott med mig i denna kammare, och som s ofta sett
p mig med medlidande, ser du hvad jag r fin och ltt, och jag r nd
ingen annan n den olyckliga kakelugnsdrren. Men blott i drmmen kan du
se mig, ty jag sitter der s fngslad att jag ej eljest kan visa mig fr
dig. Min fader r den store eldkonungen, den store smeden. Jag var s
glad och hoppade omkring p blommorna, en liten flamma som ej brnde, en
liten flicka, som ej tyngde ens det minsta str.

En dag tog min fader mig p sin hand och frde mig i sin smedja och
sade: "ja visst r du fr dlig och klen att gifta dig, men vnta, jag
skall vl smida dig en bttre kropp", och s lade han guld i elden och
silfver, och brjade smida. Men nr jag sg mig om, sg jag en ful man
med rdt hr, som satt och sg p. Jag blef rdd och krp bakom min far,
men han sade: "gm dig icke, flicka, utan lt din fstman se p dig".
Nr jag ter sg p den frmmande och sg hans rda hr och krokiga ben
och sneda mun, d sade jag: "Fy far, en s'n ful karl, honom tar jag
aldrig till man!"

Men d blef det vrre af, ty min far blef ond, kastade guldet och
silfret ur ssian, och lade dit en bit jern, som han smidde och smidde
under det han mumlade: "s skall du vl f frska, din nsperla, huru
godt det smakar att vara ful". Och bst jag ej visste huru, s knde jag
mig vara samma kakelugnsdrr, som du s mkat, och sedan frde han fram
den fula mannen till stdet, och smidde endast ngra tag i hans anlete,
och ngra p hans armar och ben, och mannen stod der s fager och skn,
som den vackraste yngling jag sett. "G nu och tjena menniskorna", sade
min fader, "och lr dig att vara dmjuk; frr blir du ej fri".

Ack! nr jag sett den vackra elden s nra mig alla dagar har jag
dubbelt lngtat ur mitt fngelse. Men r ha kommit och r ha gtt,
hundrade och flera, och ffngt har jag lngtat! men nu -- hr du deras
rst, hr du min faders och min skne brudgums rst, de komma, de komma
p stormens vingar, men de frda, de frstra. Vakna syster, vakna! De
komma, de komma, de befria mig, men du skulle frstras af deras anda.
Vakna, vakna!"

Jag vaknade. "Skynda, stig upp, elden r ls, vakna d!" sade min moders
rst invid min sng, i det samma jag brjade reda mig ur smnen.
Brdskande skyndade jag mig upp, redan hrjade lgorna i flere hus,
snart kastade sig elden fver n, inom ngra timmar stod fven mitt
barndomshem i lgor.

Dagen efter branden beskte vi de rykande ruinerna af vrt hem. Jag
skulle just g ut genom en liten port invid den mur p hvilken
kakelugnen i min kammare nnu reste sig brnd och naken. Jag kastade en
sorglig blick uppt, som ett farvl t detta hem, som varit vittne till
min barndoms och ungdoms gldje och sorger; d brakade det hastigt fver
mig, och infr mina ftter nedstrtade den frbrnda kakelugnen med sin
skorsten. Frskrckt hastade jag undan, men tervnde snart till
stllet, fr att nogare betrakta det skedda, och fverst p stenhgen
lg den frbrnda kakelugnsdrren, hvilken af elden var till den grad
frstrd, att den mera liknade ett nt af stltrd, n ett
sammanhngande stycke.




Salik Sardar Khans Maka.


        _Solen gr ned!_
      Brinnande purpur p molnen,
      Flytande guld vid Himlens rand,
      Skimmervgor, viggar af frger,
      Gldande skyars fria lek,
      Hvad sgen j vl?

        Viljen j vl
      Herrligt bertta om dagen,
      Dagen som klar uti vestern bor,
      Hatar dunklet, forskar i djupet?
      Viljen j locka lngtan dit?
      Hvad viljen j mig?

        ster du natt!
      Slumrande rosor p bddar,
      Svllande, veka, sfver du.
      Sakta vaggar dimmiga sljan,
      Sagornas trnors ltta drgt,
      I aningens land.

        Rosornas lund,
      ster, du sagornas hembygd,
      Kulna, sorgsna Suomi-sngens,
      Rika, varma, blomstrande syster,
      Dunkelt gldande ster, du,
      Du lockar mig mer.

Skna voro Ben Hamouns trdgrdar, skna voro dess rosor, men sknast
trdgrdarnes drottning, Ben Hamouns dotter. Innerst i trdgrden stod
p ltta pelare hennes palats, af doftande jasminer och fylliga rosor
vfdes dess vggar, dess tak var ett hvalf, strlande af guld och purpur
och dyrbara stenar. Drottningens statsfruar voro unga skna trnor i
skra hvita drgter, hennes hofjungfrur voro rosor och liljor och
blommor utan tal. Nr hon hvilade p divanens svllande perlesmyckade
dynor, d susade trdgrdens vattenkonster sina mest smekande toner, och
nktergalarne slogo sina mildaste slag; men svfvade hon ter omkring i
sitt rike i gldtig lek med sina trnor, d drillade nktergalarne gllt
med tusende tungor, och glnsande fjrilar flgo med skiftande vingar,
en sttlig lifvakt, omkring henne.

Knde Alhejdi gldjen? Ja, ty den var hennes bestndiga gst. Knde
Alhejdi sorgen? Ja, ty hon hade sett en af sina leksystrar sjuk och sin
kraste nktergal d. Knde Alhejdi krleken? Nej, hennes gon hade
aldrig skdat ngon annan man, n hennes fader.

En morgon satt Alhejdi ensam i grset vid en strlande springbrunn.
Tankfull hll hon sin hand under en af dess finaste strlar, s att den
terstudsade och spriddes omkring i tusende glittrande perlor i grset,
p blomstren, och smyckade hennes hr mer sknt n de demanter, som
vanligen fstade hennes dunkla lockar.

Hon hrde ett ovanligt buller, sg hastigt upp, framfr henne stod en
ung man, hvilken med blixtrande gon betraktade henne. Hon ville fly,
men han qvarhll henne. "Skna Alhejdi", sade han, "knens son har
trotsat dden fr att se dig, men han ngrar det icke, drj blott ett
gonblick, och han r mer n belnad".

Alhejdi ville fly, hon ville drja, hon ville se ned, hon ville blicka i
hans gon. Hon drjde det ena gonblicket efter det andra. Snart hrdes
en af hennes leksystrar komma sjungande. "I morgon vid den tid, d solen
gr till hvila, skna Alhejdi", sade fremlingen och frsvann, i det han
betydelsefullt lade fingret p munnen.

Hvem var den fremmande? Hvad ville han? Hvarifrn kom han, huru hade han
sluppit in?

Alhejdi lg hela dagen stum p sin divan. Aftonen kom och nnu stodo
middagens doftande frukter orrda, nnu lgo hennes svllande lockar
endast lst sammanfstade och utan smycken. Det blef morgon, redan
vaknade blommor och fjrilar, men nnu hade icke Alhejdi slumrat.
Slutligen tillslto sig dock hennes gon behagligt, och solen stod redan
hgt p himmelen d hon vaknade.

Skna trnor, smycken i dag eder herrskarinna med dubbel omsorg.
Hvarfre vill hon i dag vara s skn? Hvarfre smyckar hon sig? P hvem
tnker hennes hjerta? r det vl fr sin fader hon vill strla eller r
det, emedan den oknde fremlingen skall se henne?

Solen snker sig, den skall snart g att slumra i vesterns svllande
molnbddar. "Alhejdis vninnor, lemnen mig ensam, jag vill slumra en
stund, lten ingen nalkas".

Men Alhejdi slumrade icke. Skall Alhejdi g till springbrunnen? Kommer
han, den herrlige fremlingen? Hon mste dock varna honom, befalla honom
att g bort, han kunde ju eljest vnta henne lnge och bli upptckt. Det
vore hans skra dd.

Alhejdi gick med drjande steg mot brunnen. Der stod redan fremlingen
hg och herrlig med den blixtrande blicken.

"Alhejdi, sknaste, ljufvaste sol! Hvar finnes i verlden den, hvars
sknhet ens skulle synas en stjerna invid din!"

"Fremling, vet du icke, att Ben Hamouns slafvar skulle dda dig, om de
funno dig hr. Skynda dig bort, jag ville se dig blott fr att varna
dig".

"Skna Alhejdi, om n tusende ddar skulle hota mig, aldrig kan jag
lemna dig. Dig mste jag ega, dig mste jag befria, eller ock d fr
dig. Alhejdi, du himmelska, hvad r du annat n en fnge, fast dina
bojor ro frgylda. Lefver du icke hr instngd ssom en fngen gazell,
dold som en diamant i djupet af grufvan, eller en perla i musslan. Kom
Alhejdi, kom, var fri. Blif min brud, blif Salik Sardar Khans brud, han
som herrskar fver de fria i landet vid knen. Vet du, kan du ens ana,
hvad frihet r! Vet du, hur hjertat klappar, d man ilar hastigare n
vinden p pilsnabba flen, som knner ryttarens vilja innan ens ett
tecken tydt den fr honom. Har du sett mn i blodig kamp med knens
vilddjur, har du blifvit hyllad af de grnslsa rymdernas folk, af dem,
som ega verlden, ty de ega sin hst, sitt spjut och sin dolk. Vill du ha
perlor och kostliga smycken? Ett ord, och du fr dem, skulle de n
hemtas ur Persiens konungs egen skattkammare. Vill du ha dyrbara oljor
och rkelse, Karavanernas fege sner skola skatta dig sdant i mngd.
Eller vill du ha skna slafvinnor? Landets dlaste dttrar skola
bortfras, fr att tjena dig. Kom Alhejdi, Salik Sardar Khan r de frias
furste, han har frsmtt alla qvinnor och lskat endast bragder och
fejdens ra; men Alhejdi har besegrat den starke. Vill du blifva
slafvinna t ngon feg Schach, som knappt ser dig bland hundrade, eller
vill du blifva den tappres lskade, hans gons ljus, hans hjertas blod,
hans lifs eld. Kom, Alhejdi, hrde du skottet, det var tecknet, mina
trogna som lika blixten sl ned p din faders hus. Blif ej frskrckt,
du hulda, de f der intet skada, intet bortfra, endast fngsla
uppmrksamheten ditt, p det ingen m tnka p att vakta dig. Kom
Alhejdi, min snabba fle vntar dig hr utanfre, snart ro vi ibland
bergen, der en skara af mina tappre vntar oss, gonblicket r vrt, ej
mera. Skynda, kom Alhejdi!"

Hastigt fattade han om den skna flickans smrta lif och bar henne
under skyndsamt sprng ur trdgrden fver ett stlle, der muren syntes
vara enkom nedrifven, ut fver fltet. Der stod en frustande hst
bunden. Salik kastade sig upp med sin skna brda framfr sig. Hon hade
ej hunnit tnka, hon visste ej om hon borde ropa om hjelp. Nu flg det
dla djuret snabbare n en jagad fogel, lttare n gazellen. Det
frustade eld ur vidgade nsborrar, det flg allt hastigare, dess hofvar
syntes ej vidrra marken. Alhejdis hjerta klappade af tjusning. Salik
omfattade henne med den ena handen, den andra hll hstens tyglar.
"Alhejdi, lskade, snart ro vi utan fara".

"Salik, jag r trygg hos dig".

Men hvem synes lngt borta p fltet? Fyra ryttare synas, de strta
framt med vildt skri, de frflja de flyende. Den eldiga hstens
blixtsnabba fart minskas, den dubbla brdan r ovan, fast Alhejdi r
ltt som det unga lammets finaste ull. Frfljarene hinna nrmare, Salik
omfattar Alhejdi nnu fastare, han tar tyglarna i munnen och sitt spjut
i handen. Hljdt af skum biter det dla djuret i sitt betsel, blod
flyter ur dess af sporren srade sida, men det flyger ej mer som ilen,
det frustar, det anstrnger sig, allt nrmare hinna de frfljande.

"Salik, se mina vktare, de hinna oss, lt ej Alhejdi lefva, fr att se
dig ddas. Lt mig d fr din dolk, hr vid din sida. Icke r det tungt
att s d".

Snart syntes en af de frfljande framom de andra, men nnu p afstnd.
Nu ljd en susning, nu flg en skugga fver fltet, och tumlande rullade
hst och ryttare i sanden. Den andre ryttarn flg frbi honom, men redan
trngde Saliks andra spjut i hstens brst. Den stegrade sig frustande
och fll med sin ryttare till marken. Nu hade ocks den tredje hunnit
nrmare; han lossade ett skott, men felade i farten och lg i detsamma
sjelf fr Saliks skott blodig i sanden, och hans hst flg med ohejdad
fart tillbaka fver fltet. Salik fattade sin andra pistol, den fjerde
frfljaren tvekade ett gonblick, Saliks skra skott skulle trffa
honom lngt innan han kunde hoppas att trffa Salik med sitt. Han
tvekade, men se, likt en brusande flod strtade en hop krigare med vilda
rop ur bergen. Jublande omgfvo de Sardar Khan och hans brud, och snart
frsvunno de alla ur de frfljandes syn.

Ben Hamouns slafvar hade t olika hll frfljt de flyende, men de
tervnde utan Alhejdi. Och Ben Hamoun kastade sig p golfvet i sitt hus
och ref sitt hr och sitt skgg, och ropade den ena gngen efter den
andra: "Allah hafver tilltit att rfvare bortfrt mitt lifs ra, mitt
skna smycke. Och redan i nsta nymnad skulle hon blifvit intagen i
Schachens, min herres, harem. Hvilken mktig man skulle jag ej varit
genom henne, huru rad hade jag icke blifvit. Den sknaste hade hon
varit af alla min herres qvinnor. Och nu r hon borta, borta utan
hjelp".

Stilla nalkades nu Alhejdis gamla amma till Ben Hamoun och sade:
"Herre, ville du hra mitt ringa rd, s kunde du nnu terf din
dotter".

"Du skulle hafva vaktat henne", rt Ben Hamoun, "det hade varit bttre
n att rda nu".

"h!" sade amman med sdan ton, som gamla tjenare bruka: "Allah bevare
Ben Hamouns frstnd. Mste jag icke p er egen befallning lyda henne
som om hon varit Schachens mor, och bad hon mig icke alltid g till
mosken fr att gra min aftonbn. Huru skulle jag d just i dag glmma
den. Men vore Ben Hamoun klok, s skulle han nu genast snda mig till
sin slgtinge, den skna Zayda, fr att genom henne frm Schachen,
Allah lte aldrig hans skugga bli mindre, att han snder folk fr att
frflja rfvarene".

Detta rd behagade Ben Hamoun. Amman sndes med tvenne slafvar, som buro
dyrbara sknker bort till den skna Zayda, en af Schachens
favoritsultaninnor, och inom hela harem upphfdes ett stort sorgeskri
vid underrttelsen om, att Alhejdi blifvit bortrfvad, och det just
invid murarna af sjelfva hufvudstaden. Men nr Schachen en stund
derefter intrdde, strtade den skna Zayda emot honom med utslaget hr,
grtande och ropande: "O, att jag skulle upplefva den dag, d jag skulle
se en sdan skymf fverg min herre, hvars ra kringstrlar hela
verlden".

Schachen frgade, hvad henne fattades, och hon svarade under hftiga
trar: "Skall det icke fylla mitt hjertas bgare med smrtans bittraste
dryck, att se huru min herre och konung skymfas. Se dessa rfvare, som
genomstrfva vildmarken, hafva i dag vgat sig nda till portarne af din
heliga stad, och hafva bortrfvat en af mina slgtingar, den skna
Alhejdi. Konung, kan du frlta en sdan skymf, s lt aldrig mer ditt
anlete lysa inom harems portar, ty dina qvinnor skola icke se dess ljus
fr trar". Och ter utgjt hon en flod af grt.

P Schachens befallning intrdde uppsyningsmannen fver harem, Hojar
Baschi.

"Hvem var denna Alhejdi, som blifvit bortrfvad?" frgade Konungen.

"O herre, den sknaste klenod. Din tjenare hade lyckats att finna denna
juvel ibland qvinnor, och hon var redan bestmd fr den hga lyckan att
f pryda ditt harem. Hon var skn som den glnsande fullmnen, som den
lysande morgonrodnaden. Hennes fader skulle blott behlla henne till
nsta nymnad, fr att bereda henne att vrdigt mottaga sin lycka".

Emellertid anlnde Storviziren, som Schachen ltit kalla; "Sadrazam",
tilltalade honom Schachen strngt: "oduglige tjenare, hvarfre
underrttar du mig icke om, huru man skymfar min hufvudstad? Rfvare
vga sig nda till dess portar".

Sadrazam kastade sig med pannan mot jorden och sade: "Allah r stor,
konungens makt varar evinnerligen. Hvilken skulle vl i vishet och
skarpsynthet kunna mta sig med honom. Konungen tcktes lta sin nd
skina fver sin ringaste slaf, som tit stoft och sofvit med
uppmrksamhetens ga, s att han frsummat sin pligt".

"Vlan, jag vill gifva dig nd, om du, innan morgonbnen frkunnas, har
terhemtat flickan och frgjort den djerfve rfvaren och hela hans
anhang. Endast hans hufvud kan frikpa ditt".

P en sammetslik grsmatta invid en klla hvilade Alhejdi. P litet
afstnd slumrade en dunkel krigaretropp, knappt synlig i natten, hvar
och en invid sin sadlade hst. Salik ensam vakade af mnnen.

"Alhejdi, lskade, i morgon hinna vi de mina. En stunds rast mste jag
unna mnnen och fven hstarne, de skulle ej uthrda eljest; huru skulle
d du, ljufva, icke uttrttas. Hvarfre vill du icke slumra? Och jag
nnns dock knappt be dig derom, jag finge ej d se dina gons glans och
hra din rsts ljufhet".

"Jag kan ej, jag r s underlig i mitt sinne, s mnga tankar trnga sig
in p mig, och jag kan dock blott tnka ett -- att jag funnit dig".

"Du saknar dina veka kuddar i ditt hem".

"Aldrig har jag hvilat p kuddar s veka som detta grs!"

Hastigt spratt en af de sofvande mnnen upp, lade sitt ra ttt till
jorden och lyssnade ett gonblick. Salik blef uppmrksam.

Mannen steg fram till honom. "Salik Sardar Khan, hr du ej hstarnes
hofvar? Har ocks du blifvit bedrad af en qvinna".

Saliks ga skt en blixt i natten. "Abbas! dock p dig vill jag icke
vredgas".

Nu lutade sig fven Salik till marken. "Dessa hstar ro mnga, det r
visserligen Schachens utskickade, som frflja oss. Vi f ej blottstlla
Alhejdi".

Han hvisslade, i ett gonblick suto mnnen till hst. "Till knen, tyst
frsigtigt som den lurande tigern, men snabbt som vingade fogeln".

Ett susande for genom bergen, snabba skuggor skiftade fver marken, --
var det ltta moln, som skuggande flgo fver fltet? var det en sakta
nattvind som flktade? Men fstet r klart som en dunkelbl azur, intet
blad rres p de trn, som omgifva kllan, der Alhejdi hvilat; och nu
ro skuggorna frsvunna och allt r stilla och tyst och dunkelt kring
lilla kllan.

Men lngre skrider natten, och den spda blomman, van blott vid lek och
ljuf hvila efter leken, domnar och bleknar. Alhejdi vill icke, att Salik
skall varsna hennes trtthet, hon hller sig nnu uppe, men hon vacklar.
Snabb som blixten r Salik af hsten. "Flygen, sken om det r mjligt
finna en klla. Vi rasta, om n tusenden frfljde oss. Alhejdi, den
minsta flkt af blekhet p din kind, det minsta dunkel i ditt strlande
ga srar mitt hjerta vrre, n ngon af Schachens dolkar kan gra det".

En klla var funnen i nejden. Salik bar Alhejdi dit p sina armar och,
knbjande invid henne, uppfriskade han henne med det svala vattnet.

Men frfljarena hade icke frlorat spret. Vid synranden mrktes en
rad af blanka spjut.

"Bfva icke Alhejdi, vi skola segra fr dig".

"Till hst, till hst, stridom fr Alhejdi. Dd t enhvar, som vill
nalkas att stra hennes ro".

Snabbt ilade ryttareskaran fver fltet. Alhejdi qvarblef i bfvan ensam
vid kllan. Tystnad rdde i knen, men hastigt afbrts den af de
stridandes glla skri. Snart sg Alhejdi skaror flyende bortt, men mot
kllan nalkades ngra f mn i sagta ridt. Hvem fra de emellan sig? Det
r Salik Sardar Khan, som de fra srad ur striden.

"Alhejdi du r vr, vi hafva drifvit dem p flykten. Innan de hinna
utsnda nya frfljare, ro vi skra bland vra berg hos de mina".

nnu en dags morgon grydde, och Salik lg p sitt smyckade lger i sitt
eget tlt. Hans sr mrknade, febern brnde hans blod. Tigande och
bekymrade vandrade hans mn omkring, ty de sgo att sren voro ddliga.

D trdde en gammal qvinna till tltets drr. "Gifven rum fr den visa,
som mycket vet och frmr". Hon stannade framfr Alhejdi, som satt
srjande hos den sjuke. Den gamla sade lngsamt med knappt hrbar rst:
"I knen, tv timmars vandring hrifrn, vxer ett trd. Den balsam, som
droppar, nr en skn qvinna, vid middagens stund, bryter dess qvistar,
helar genast jernets sr, men hon mste g ensam den senare timmans
vg". Alhejdi reste sig hastigt. Hon smg sig sakta ur tltet. Den gamla
fljde henne.

"Fljer du mig den frsta timman, visar du mig vgen?"

"Rdes icke den unga spda rankan frn de blomstrande trdgrdarna att
ensam svfva i knen?

"Moder, Salik r sjuk! skyndom att jag m hinna till middagen utrtta
mitt vrf".

Fljande dagens morgon var inne, och i gldje helsade Alhejdi solen, ty
Salik knde ingen smrta mer, och hans sr var nra heladt.

"O Alhejdi, min sjl bfvar vid tanken p, att du vgat dig ensam i
knen. Du som r mig mera n lifvet, du hade kunnat rka ut fr
vilddjur".

Mnader voro frflutna, d trdde en dag Abbas in till Salik, rustad
ssom till en lngre frd.

"N Abbas", sade Salik vnligt, "hvart rnar du dig utan att jag hrt
deraf, du, min trogne fljeslagare, som nnu aldrig lemnat mig".

"Jag gr till Ispahan".

"Du gr i lejonets kula; blodet af Schachens mn, som fllo i knen, har
knappt upphrt att rka".

"Lejonet skulle vl fga vntat till dess vi sjelfva infinna oss i hans
kula, om icke hans krigares anfrare berttat, det du ju vet, att de
nedgjort oss alla, sedan vi frut hade ddat flickan, stridens orsak.
Han lskade sitt hufvud, derfre flydde han ock fr oss. Men om ocks ej
s blifvit sagdt, icke var Salik Sardar Khan alltid s rdd att trotsa
lejonet, om ock i hans kula".

"N hvad ernar du i Ispahan?"

"Handla".

"Vid profeten, det skulle jag aldrig gissat. Du har alltid mera lskat
spjutets n penningens handel. Men kanske vill du ock handla fr mig.
Jag har fverfld af hjordar och annat, som jag icke behfver".

"Jag har ernat be dig att f slja allehanda onyttigt".

"Sg hvad du vill, du skall ega valet".

"Din stridshingst, ditt spjut och din dolk".

Salik drog gonbrynen ett gonblick tillsamman, men snart klarnade ter
hans blick och han sade: "Abbas, du r missnjd med denna ovanliga ro af
ngra mnader? Men tro ej, att jag derfre glmt att strida. Ltom oss
gra ett strftg snart, jag vill ordna allt".

Abbas jublade hgt, men tvrtystnade hastigt, lade hnderna i kors fver
brstet och bugade sig sgande: "I den barmhertige och milde Gudens
namn, ra vare verldens beherrskare. Jag r beredd att flja dig hvart
du vill, mina tjenare kunna frslja mina hjordars fverfld".

Alhejdi, varsnar du dammolnet der vid knens rand, vet du hvad det
bdar? Det r Salik och hans mn, som terkomma frn strftget.
Alhejdi, som sutit p kullen och skdat utt, stiger opp, hennes slja
fladdrar fr vinden, handen skuggar de dunkelsvarta gonen, blicken
spejar. "Det r han! Jag kan redan igenknna frgen p hans turban. Men
hvarfre s lngsamt? Lngtar ej ditt hjerta efter Alhejdi. Har du
frvrfvat skatter, och r deras vrd dig krare n att mta din
lskade? Eller kanske srad? Ha, balsamtrdet i knen, Salik, Salik,
skynda dig, eld frtr mitt hjerta. Spda ro mina ftter, men de skola
dock bra mig till ditt mte".

Nu strtade qvinnor och barn med vilda rop mot de kommande. Alhejdi
ryste och stannade ett gonblick. Fram flg nu ryttarskaran tfljd af
qvinnorna och barnen, under jubelskri, frbi stllet der Alhejdi stod.
Salik varsnade henne icke, och se, framfr honom p hsten satt en
qvinna. S hade fven Alhejdi en gng sutit, och hvem var denna? Lgande
gld brann i Alhejdis anlete. Hon fljde lngsamt efter tget och gick
in i sin boning. Men der mtte hennes blick en sllsam syn. P en divan
satt den unga qvinnan, som Salik nyss hemfrt. Hon var hvit som dalens
lilja, endast p hennes kind lg ett matt sken af rosen. Hennes ljusa
hr hade i lockar nedfallit kring de elfenhvita skuldrorna, och i hennes
milda gon, bl som himmelen, summo trar. En sdan hade Persiens
svartgda dotter icke skdat.

Salik trdde mot Alhejdi. "Alhejdi, jag bringar dig en syster, vrda
henne vl. Jag har tagit henne af kpmn, som frde henne att sljas. De
hade kpt henne af Turkar, som rfvat henne lngt, lngt hrifrn. Ser
du hon r skn, hennes fgring r lik mnens i silfverklar natt. Du har
ofta sagt, att du icke lskade vra qvinnor, att de voro vilda. N vl,
denna r mild och ljuf. Dyrbara smycken och kosteliga tyger hemtar jag
dig dessutom".

"Salik, endast du terhemtar din krlek, s r den mig fver alla
verldens skatter".

Den fremmande steg upp, gick mot Alhejdi och sade ngra ord p ett
obekant sprk, fattade hennes hand, tryckte den hjertligt och sg med
sina milda bl gon innerligt p Alhejdi. Alhejdi omfamnade henne
vnligt i det hon sade: "icke kan jag vredgas p dig, du dufva".

Med hvarje dag slt sig den skna fremmande allt mer till Alhejdi, och
Alhejdi lskade henne; men hennes hjerta led allt djupare, ty hon sg
huru Saliks blickar brunno allt varmare, d han sg p den fremmande, s
skna, men alltid sorgsna flickan. Men Alhejdi dolde sin smrta i djupet
af sitt brst.

D trdde en dag Salik till henne. "Alhejdi, min hst, min lskling, r
srad; g Alhejdi i knen att hemta balsam fr sret, att det m lkas".

Alhejdi sg ett gonblick p Salik: "Salik Sardar Khan, tigrar bo i
knen. lskar du din hst mera n mig".

"r Alhejdi barnsligt rdd? Vill du ej gra mig en gldje, icke rdda
min hst, den som burit fven dig hit". Alhejdi gick.

ter en dag intrdde Salik hos Alhejdi. P divanen lgo tvenne blommor,
en ros och en lilja. Sardar lekte med blommorna och fgnade sig t deras
doft. Han lade sedan bort rosen och behll liljan i handen.

"O Salik frstr rosen, men kasta den icke ifrn dig att ensam vissna;
mindre tungt r att d, n att lefva frgten".

Salik tertog rosen i sin hand, och hll den tillsamman med liljan.
"Alhejdi, mannens hjerta r en rosengrd, har rum fr mnga blommor.
Huru skulle du kunna begra, att jag ensam skall lska en alltid. fven
krleken r en blomma, begr ej att blomman skall vara ofrgnglig som
stenen, hon vore ej skn d. Men fven Alhejdi r kr fr Salik".

Salik gick bort. I Alhejdis hjerta bodde natt.

ter ngra dagar frflto, och nu kallade ett bud Alhejdi till Salik
Sardar Khan. Hon gick.

Alhejdi, min lsklingshund blef srad farligt af ett spjut under jagten.
Intet annat n den balsam, hvars klla du knner, kan rdda den. G, att
du m hinna dit innan middagens timme och vara hemma vid den tid, d jag
med mina mn terkommer frn jagten".

"O Salik, jag hrde rytandet af en tiger, d jag hemtade balsam fr din
hst".

Salik svarade intet. nnu stod hon ett gonblick drjande. "Salik Sardar
Khan gifver icke _en_ befallning _tv_ gnger", sade Salik lngsamt.
Alhejdi gick.

Hon hade nnu ej gtt lngt, d stod framfr henne den gamla visa, som
bar i sin hand en liten, knappt ett finger lng dolk. "Min sjls dotter,
den gamle kan ej ledsaga dig p frden. Salik Sardar Khan har bjudit mig
komma fr att pryda hans nya, ljusa brud. Hr vill jag gifva fven dig
ngot att sknka henne. Alhejdi, tre ddar ligga p denna udd. Se dess
tre kanter ro hvassa, vidrr dem icke, minsta vidrrande srar, och
minsta sr ger dd p gonblicket!" Sakta som hon kommit, smg sig den
gamla bort.

Alhejdis ga lgade, hon betraktade stlet. "Tre ddar! ha! Alhejdi,
ville du vl dda henne, den fromma, som grter fver Saliks makt, den
hon ej kan emotst? Ljusa fremmande flicka, icke hatar Alhejdi dig".

Men redan gick hennes vandring i knen. Het sken solen p sanden,
gldande brnde den Alhejdis ftter. Tnkte hon vl p svedan i sina
ftter, tnkte hon p tigern som lurande genomsmg knen, eller tnkte
hon p Salik Sardar Khans skna brud, som nu stod i smyckad fgring, lik
fullmnen mellan silfverglnsande skyar, och p Saliks brinnande
blickar, hvilka, glmmande henne, nu blott berusade sig af den nya
brudens sknhet.

Men p Alhejdi skda blixtrande gon, icke Saliks krleksdruckna, nej
brinnande klot, som hvlfva i vilddjurets hufvud. Alhejdi, ser du ej
knarnes herre, hur han smyger sakta i dina fjt. Redan spnner han de
krkta klorna, glnsande bja sig hans flckiga sidor, han strtar p
rofvet, och krossad och bldande ligger Alhejdi sklfvande i sanden. Men
hvem slog den starke, hvarfre rullar sig knarnes herre i sanden? En
ryckning nnu och tigern ligger dd vid sitt rof. Alhejdi hade icke
glmt sin dolk.

Rop hras i knen, ltt strtar en skara fram, det r Salik Sardar Khan,
som tervnder hemt med sina mn fr att hemta sin skna brud.

"Ha, en nyss ddad tiger. Alhejdi, det var vrdigt Salik Sardar Khans
maka. Men hon r srad. Tagen vrd om henne, jag rider hemt. Jag vill
snda slafvar att bra henne hem".

Redan lyfte Saliks hst foten till sprng, d bad Alhejdi med sakta
rst: "Salik, innan du far, stig ned af din hst och gif mig din hand,
om ej fr annat", tillade hon med ett besynnerligt leende, d Salik
tycktes tveka, "s fr att tacka mig fr tigerns hud".

"N, hvarfre skulle jag icke ega tid dertill", sade Salik, kastade sig
af hsten och rckte henne handen, den hon fattade och frde till sitt
hjerta, i det hon sade: "Lef vl Salik! Vlsignad vare Allah och
Profeten, jag fr d hos dig. nnu en bn, den r den sista. O Salik,
tag nnu en gng min hand mellan dina bda och tryck den vnligt, som du
brukade frr".

Salik tog Alhejdis slutna hand och sade frstrdd: "Icke ro dina sr
vl s farliga. Snart skall du ter uppblomstra. Jag rider nu hem
frut".

Redan satt Salik p sin hst, Alhejdis hufvud sjnk tillbaka mot sanden,
en enda droppe blod smg sig fram mellan den slutna handens lena
fingrar, och d hsten for, snabb som vinden bort fver sanden, lg
redan Salik Sardar Khans skna maka dd vid sidan af knarnes herre.

Hvilka ro de, som nalkas qvinnornas boning, hvad bra de? Bra de
prydnader eller blommor, eller sknker t den skna bruden p hennes
brllopsdag? Men hvarfre ro deras steg lngsamma, deras blickar
dystra, hvarfre gldjas de icke? Ack icke prydnader, icke sknker, icke
blommor t bruden fra de, de bra blott en vissnad blomma, den blomman,
som var den sknaste af alla.

Men se ur qvinnornas boning strtar den ljusa fremmande flickan. Rika
prydnader lysa i hennes hr, men i hennes gon glnsa trar. Hon tyckes
fly med fasa. Hon mter det sorgliga tget. Hon stadnar, hon bfvar.
"Alhejdi dd? Du lskliga, du mitt enda vrn! Men se, hvad glimmar i din
halfslutna hand, tack Alhejdi".

Sakta lste hon dolken ur Alhejdis kalla hand; men hon drjer nnu, hon
tyckes tveka. Se hon knbjer, hennes hnder omsluta dolken, hon ber. P
hennes fders sprk g orden fver hennes lppar: "Fader, o fader, styrk
ditt svigtande barn, att hon m tligt lida, hvad du lgger henne.
Detta lilla vapen skulle befria den svaga. O min Gud, o min Gud, styrk
mig, att jag m tligt och undergifvet sga: icke min vilja utan din".
Kmpande i bn knt hon ngestfullt sina hnder omkring det frrdiska
jernet, och mildt, ssom blomman om aftonen sluter sin kalk och snker
sitt hufvud, nedsjnk den ljusa trnan bleknad p grsets bdd.

Salik Sardar Khan, strta ej s vild till rosens och liljans, de
vissnades, lger. Rasa ej s. Hvi stter du det lilla jernet i ditt
brst, det intrnger ju knappt djupare n till hullet. Icke bortflyter
en mans lif med ngra droppar blod, och endast _tre_ ddar lgo ju dolda
p dolkens udd.




En saga om Vreden.


Vet du hvad vrede r? Jo det r en hel knippe dolkar och svrd, fina,
skarpa, hvassa och osynliga. De finnas just invid menniskohjertat, vid
somliga hjertan flere, vid somliga frre, hos somliga stora, hvassa och
skarpa mera n om de vore smidda af det finaste stl, hos andra likna de
blott sm knappnlar, ja hos ngra till och med endast agnar. De ligga
helt ttt tillsamman, lika bladen i en pennknif med mnga bett och
inrttningar, och ro s konstfullt sammanfogade att de upptaga blott
ett helt litet rum, och der sammanhllas de af en stark klmmare frn
hjertat. Men nr hjertat kommer i _sdan_ svallning att klmmarn rubbas,
d springa fjdrar opp och alla de fina skarpa vapnen spridas omkring
till tungans spets, till gat, till handen, ja till hvarje kroppens del,
och derifrn ut i verlden.

De sra, de sticka, de mrda blindt hvad de trffa, men vi som utsnda
dem, vi mrka dem vanligen ej, ty de ro osynliga. Sedan de rasat s
lnge att de spnda nerffjdrarne slaknat, d falla de ter smningom
tillbaka, hvar p sin plats och den starka klmmarn griper ter fast
fver dem.

Men, ser du, det hnder nd att mngen stackars qvinna mrker
sprittningen nr fjdrarne sl opp. Frskrckt fver att de hvassa
vapnen ro lsslppta vill hon samla dem ter, men hvad frmr hon, den
svaga, hvad frstr hon, den olrda, af deras konstiga mekanik. Men hon
strfvar och bjuder till och trycker dem s rakt ned i sitt brst, in i
hjertat, vldsamt, vldsamt, de mste ned, och slutligen, sedan hon
lnge arbetat med dem, mste de jemka sig in p sina bestmda rum och
klmmarn griper om dem; men hjertat r sndersargadt och det r s sjukt
innan det helnar igen. Dock ga och tunga kasta inga dolkar mera, och
hon knner d tminstone ter sig vara qvinna.

Sk dock icke fr ro skull att lsa hennes vrede, du vet icke hur den
kan ge smrta. Och s r det slut med min saga.




Liljekonvaljen.


Har du sett den strsta och sknaste bro, som leder fver ett vatten?
Har du kunnat st deruppe, hgt p den ej mycket mindre n en mil lnga
bron, upprtt och djerf och utan att svindla sett ned i djupet  mse
sidor, i det kristallklara vattnet; eller har du svindlande gripit fast
omkring en stdjande vn, starkare n du, fr att icke t ngondera
sidan nedstrta i den skimrande grafven?

Nr i fordomtimma Den Gamle hade sjungit fram det vida Suomensaari, hade
utstrtt dess tusen sjar och sjungit fgring fver hela landet, och de
vida Saimavattnen med uddar och sund lgo speglande fr hans blick, d
log den gamle gladt; men han sade: "Lngsamt rres redan den gamle,
lngsamt rras ock Suomis mn, de springa ej som haren, de skutta ej som
ikorrn, lng r vgen rundt om sjn, bro behfves", och se: nu sjng han
Pungaharju det skna, fver Puruvesis vatten det klara.

Har du sett bjrkarna och granarna som vexa fver hvarandra p brons
bda sidor? Icke vexa de dock p hvarandras toppar, fast det ser nra s
ut, der de st i branten fver hvarandra. Har du, bedragen af vattnets
klarhet, velat plocka de blnkande hvita stenarna och musslorna i sjns
botten, der de ligga p flere alnars djup under vattenytan?

Nra midten af nset str en bjrk, den str der s glad och blickar
fver den vida sjn. En sakta vind far fver sen; den lyfter bjrkens
mjuka, behagfulla grenar; behagsjukt bjer sig den smidiga ljusgrna
bjrken och strr sitt blomstoft n p ena n p andra sidan af hjden,
ned i det glittrande vattnet, der sm silfvermoln segla p det bl
djupet, en himmel nere, spegelbild af himmeln ofvan.

Och konvaljerna vid bjrkens fot de blomma och gldja sig, men deras
systrar, som vuxit upp ngra f steg lngre bort mellan hjulspren p
vgen, de dofta ock, men deras hvita drgt hljes af dam och de lngta
och trna och veta ej sjelfva hvarfre.

Vgens trnande blomma frgar: "Syskon, hvita, doftande konvaljer, huru
kunnen j blomma och dofta s friskt och hvarfre trna vi?" Och
konvaljerna svara: "Vi blomma och dofta i bjrkens skydd, vi veta ej
annat. Men frga rosorna se huru rika de blomstra".

Rosor vexa ttt i sluttningen, konvaljerna frga: "Rosor rda, gldande,
huru kunnen j blomstra s rikt, s yppigt, hvad glder s edert hjerta,
hvarfre mste vi arma trna".

Gladt svara rosorna: "Se vi vexa hr fritt, den resandes hjul krossar
oss icke, knappt nr oss ett damkorn af dem hans vagn stter i rrelse,
och vi ga hela den skna verld, som hr utbreder sig fr oss; vi ro
rika, vi ga sol, vi ga dagg, men -- vi ga af allt dock endast den ena
hlften, derfre att vi st hr p sens ena sida, men se bjrken, den
ger all vida verldens fgring rundt omkring sig, den ger sol, luft och
lif, hvadan de n m komma, derfre r bjrken stor, derfre r bjrken
stark och fager mer n ngon annan".

Men vgens konvalje visste icke huru hon skulle, fven hon, komma frn
vgens dam till ljus och frihet.

Kom s en ung flicka; hon band en krans, hon plockade vgsprets
konvalje och fste den i kransen, och s var kransen frdig.

"Vackra bjrk, i dig vill jag hnga min krans, hgt upp p en af de
svajande grenarna"; och hgt uppe svfvade nu blomman, och hon lefde ett
gonblick af ljus, der intet stoft fll p hennes sknhet; nsta
gonblick var hon dd.




Qvinnan p Tongatabu.


"Fremlingens lra r vacker, fremlingens lra r mild; Wainahe lskar
fremlingens lra, Wainahe hr gerna fremlingens rst, nr han talar
fridens ord, nr han bjuder stridsklubban hvila och menniskorna lska
hvarandra. Wainahe ville blifva fremlingens syster och lta honom
vattensa sitt hufvud -- men hon vill det ej numera. Fremling, Wainahe
r stolt, hon r fri. Se, fremlingen sger, att hans gud befaller
qvinnan lyda mannen! Wainahe vill icke bli fremlingens syster, vill
icke lta vattensa sig. Fremlingen har bedragit henne, d han sade, att
hans lra bjuder frihet, likhet fr alla. Wainahe vill icke blifva slaf
i sin sjl".

"Flicka, r du mindre slaf, d en fremmande krigare bortrfvar dig? Han
krossar dig i stoftet fr sin fot".

"Ja d r Wainahe fri, fri som fogeln i luften. Hennes sjl r fri, ty
_vill_ hon icke lyda, s lyder hon ej, om n den starke krossar henne
till stoft. Hvite fremling, Wainahe kan d, om hon ej vill vara
undergifven. De mnga arnes gud r qvinna, hon bor i skyarna, men hon
sger icke, att Wainahe gr ortt om hon r stolt; Wainahe kan d, det
r ltt".

Fremlingen gick. Vid stranden lg en kanot, han satte sig deri och
fattade rarna, han skulle blott ro fver till vikens andra sida. Lugn
och stilla lg viken, men utanfr svallade hgt brnningen mot
korallrefvet. Den hvite mannen var icke van vid kanotens rar, han var
icke van vid hafvets brnning; ren halkade ur hans hand, den frdes
hastigt bort i brnningens svall, han kunde ej mer styra sin bt och
hftigt brusade brnningen. Bten kastades omkring och mot vgornas vld
kmpade den hvite; men fastlandets barn kan ej simma, han sjunker.

Bitter r hafvets slta. Wainahe de milda sjarnas m har icke badat i
det salta vattnet, som skys af arnas trnor; men hon kan simma, hon
kastar sig i hafvet, hon strider med oceanen, den svaga kmpar med den
mktige och snart ligger den hvite p den hvita korallsanden vid
Wainahes ftter.

"Fremling frn fjerran, hvarfre skulle du lemna ditt land, fr att d i
Tongatabus vg?"

"Fremling frn fjerran land, egde du p hemlandets kust ingen, som
lskade dig? egde du icke en moder, egde du icke en maka?"

"Hvite fremling frn fjerran, flickan frn Oceanens  grter ensam din
dd, hon, som ville rdda dig ur hafvets vg, men ej kunde det, frrn
din ande flytt".

"Fremling frn fjerran, en fremmande flicka grter ensam vid din graf".

"Hvi gick du frn hem och vnner? Det var din mktige gud, hvars rst
du lydde; han snde dig till oceanens , fr att d!"

"P stranden af fjerran  sitter hans moder, hon fltar en korg med
konstfull hand; den skall sonen f till vlkomstgfva, nr han kommer
hem, att han m se, huru hans moder tnkt p honom. Moder till
fremlingen, moder till fredsbudbraren, ffngt spejar din blick fver
hafvet, din son sofver p den hvita sanden p Tongatabus strand".

"P stranden af fjerran  sitter hans maka, hon smyckar den matta, hon
arbetat t sin lskling; dess frger ro skna, dess prydnader tcka.
Maka, kasta bort mattan, din lskling sofver p Tongatabus strand".

"Hvem skall odla din yams, hvem skall sl ned dina kokosntter, hvem
skall vrda dina plataner? Din yams skall frstras, dina palmer st
oskrdade, din jord skall st osktt p fjerran strand".

"Fremling frn fjerran, flickan p oceanens  skall str blommor fver
ditt stoft; din moder, din maka skola srja mindre, d du hvilar bland
blommor".

Vid hyddan under palmerna satt Wainahe. Hennes hnder voro tabu, de
voro frbjudna, ty hon hade vidrrt en dd. Hennes vnner buro mat till
henne och frde den till hennes lppar, ty hon fick ju icke begagna sina
hnder.

Kom s en qvinna skyndsamt. "Wainahe! hfdingarnes hfding, han den
unge, de hundra arnes beherrskare, segraren fver Tongatabus fiender
kommer hitt. Skynda att bada, att han m kunna befria dig frn tabu".

Och Wainahe badade i insjns vg, och hennes kind var frisk och hennes
ga log och hennes hr pryddes af blommor, d hon gick emot hfdingen.
Djupt dmjukade sig Wainahe infr honom, nedsttande sig vid hans fot.
Hfdingen stadnade och Wainahe vidrrde sina axlar med hans fot; men d
hfdingen skulle upplyfta och omfamna den unga fr att upphfva tabu, d
bfvade den starke ett gonblick tillbaka, men slt henne sedan hftigt
till sig, i det han sade: "Wainahe, icke allenast nu skall du hvila vid
hfdingens hjerta; fr alltid r din plats der och vid hans sida". Och
han tog af sitt hufvud sin rda fjderprydnad och fastade den p
Wainahes hufvud. Men Wainahe darrade som magnoliens blomma p sin
stjelk och blickade sedan opp, ssom om hon sett solen g opp ur hafvet,
och hennes blick glnste, men sjnk ter ned, ty hon knde sig s ringa
som det minsta str vid hfdingens fot.

Men fver hafvet simmade en underbar bygnad mot Tongatabus strand.
Tvenne gnger hade man sett dylika frut. Der voro hvita mn och deras
djur, det var deras  och deras boning. Men af deras sllsynta djur
frsvann ett, och deras hfding vredgades. Men icke ens ns store
hfding lyckades att terskaffa djuret och han sade: "Gerna ville jag
terskaffa ditt djur, ty rtt r rtt, och djuret r ditt; men den, som
tagit det, har lyckats dlja det fven fr mig".

De hvites hfding vredgades allt mera och hotade att frstra Tongatabus
, om icke hans djur terskaffades. Och ns hfding bjd sina krigare
vpna sig, och de stodo mellan trden frdiga till frsvar. Men d lt
de hvites hfding skan rulla och viggen ljunga frn sin stora kanot,
och palmerna fllo och krigarena fllo som rr fr den mktige, och i
vanmktigt raseri stod Tongatabus stolte hfding. Han vek icke och
krigarena veko icke, men de fllo, de flesta i dden, de andra srade,
de kunde intet mot den fjerran ifrn drabbande makten.

Och den stare hvite hfdingen steg i land med mnga sina mn och
snderhgg och uppbrnde krigskanoterna, som lgo p stranden.
Tongatabu, hafvets smycke r utan skydd, utan vrn mot fienden. Ack,
mnga, mnga r g frbi innan Tongatabus vrn hinner ersttas.
Kanoterna voro icke f dagars arbete.

ns stolte hfding var som en slagen man, der han satt p mattan under
ett trd. Hans blick var vild, hans hnder hrdt sammanknutna. Han var
som ett vanmktigt barn infr de hvites hfding, som egde blixten och
skan.

Wainahe satt vid hans fot, hon vgade icke tala, ty hfdingens sorg var
som elden i etoa trdets bark; men sakta smekte hennes hand hans
nedbjda hufvud. Slutligen kunde hon ej lngre se hans sorg. Hon steg
upp och gick till de hvites hfding, satte sig ned infr honom, tog hans
fot, vidrrde med den yttre och inre sidan af sin hand och frde den
sedan till sina axlar i det hon sade: "Hfding, du r stor och mktig,
var ock stor i mildhet och rttvisa, som i vrede. Se du har gjort oss
till ett vrnlst folk, vi kunna ej mera motst ngon fiende; lt nu din
hmnd hvila".

De hvites hfding gaf ett tecken, och med hast grep hans folk Wainahe
och frde henne bort till sin kanot, och han sade: "icke frr blir du
fri, n det stulna djuret terhemtas".

Och p Tongatabu blef stor sorg, och qvinnorna foro omkring den stora
kanoten och klagade hgt och ristade med snckor snder ansigte och
brst; ty Wainahe deras hfdings skna maka var fngen p fremlingens
flytande .

Men ndtligen, nr ett dygn hade gtt om, frdes Wainahe ter till
stranden, ty nu hade en qvinna p en annan  funnit och terhemtat det
stulna djuret och fremlingarna lemnade nu den hrjade n.

Glad, som den befriade fogeln, ltt som vinden far fver sjn, hastade
Wainahe till sin make, till hennes gas ljus, men hon mtte icke ljus,
hon mtte natt. Med foten sttte han till Wainahe, i det han sade:
"Hvite mns qvinna, bort frn mig", och Wainahe nedsjnk som dimman p
stranden. Hfdingen gick.

Vrnlst lg oceanens smycke, perlan bland hafvets hundrade ar, den
hade intet frsvar. Lnge drjde ej heller fienderna, innan de anfllo
den vrnlsa. Panu var en ringa hfding, men han segrade dock snart
fver den, som intet vrn hade. Tongatabus mktige hfding irrade
omkring, srad och ensam som ett jagadt djur och nedfll slutligen
dignande i dslig skog.

Men i skogens djup fljde honom, utan att han det viste, gon, som fljt
honom alltsedan fienden kom. P afstnd hade Wainahe fljt den srade
och aldrig lemnat honom. Nu hastade hon fram, letade och fann blad, med
hvilka hon frband hans sr. Men frgfves skte hon en droppe vatten
att dermed lska den frsmktande. Allt mera ngestfullt skande gick
hon omkring och fann slutligen en inhgnad plats. Der lgo tre friska
kokosntter p en stllning, men ack, de voro heliga, de voro tabu, det
fanns ingen mjlighet att tvifla derom, det syntes p sttet af deras
uppstllning bland platangrenarne.

Att borttaga dem vore dden, men hvad mer! Wainahe m d, men skall
dock kanske lefva, till dess hfdingen hunnit lska sig af kokosntens
mjlk.

Med darrande hand grep Wainahe en nt, nnu drabbas hon icke af
straffet, fastn hon brutit tabu. En hvass sten, en annan till klubba
och nten r ppnad. Wainahe gjuter ngra droppar mjlk i den
afdomnades mun, hon gnider hans tinningar och se hans gon ppnas. Men
han vnder dem med afsky frn Wainahe.

Wainahe, du arma, hvarfre drabbar dig icke straffet? Du brt mot
gudarnes tabu, och du lefver nnu. Wainahe kan du lefva d din make
fraktar dig.

Men ter sltos den srades gon af matthet, och ter gick den unga
makan och satte sig vid hans sida. Hon vakade fver hans slummer, hon
jagade frn honom hvarje fluga och flktade svalka fver hans brnnande
kind, men nr han ter uppslog gat, var redan Wainahe som en flkt
frsvunnen.

Dock n en gng slr hfdingen hastigt upp sin blick; han varsnar
Wainahe, innan hon hinner hasta undan, han strtar upp och stter henne
med ett slag af sin hand ifrn sig, s att hon sjunker ned bldande; men
ej lngt derifrn dignar han sjelf ter maktls ned i vild feberyra.

Wainahe, hvarfre skall du vakna n en gng, hvarfre lter du icke din
blod frrinna, kan den stolta icke d? Wainahe mste lefva; hfdingen
skulle utan henne frsmkta. Wainahe sg t hfdingen din oskuld! ack
d han icke tror p Wainahe, skulle han vl d tro hennes _ord_!

ndtligen hade Wainahe funnit en klla i nejden, hon skljde af sig
bloden och bar i ett kokosskal vatten till sin make. Vattnet svalkade
den sanslses tinning, drog hettan ur hans sr och febern brnde mindre
vldsam. Nu syntes han vakna till fullt medvetande, och som en skugga
skymtade hans unga maka undan.

Men krigaren vill ej lngre sofva, hfdingen vill ej lngre hvila; upp
stiger han hftigt, fastn hans steg nnu ro oskra. Wainahe fljer p
afstnd hans spr. Snart finner han ngra af sina spridda krigare, deras
mod vaknar ter, d de terfinna sin hfding. De genomstrfva n, de
samla alla krigare, som nnu finnas der och p nrmaste ar, och nnu
engng fverfaller den lilla hren Panu, den fremmande inkrktaren. Men
den lilla hopen faller som smskogen, nr orkanen far fram fver n, och
Tongatabus hfding ligger slagen bland sina mn. Ingen sjunger
ddsklagan fver den fallne, ty frn hans lik rycktes af Panus hnder
hon, som bordt sjunga hans ddssng, hon som bordt flja honom i dden.

Hvite man, sannas dina ord, Wainahe slafvinna t en fiendtlig hfding?
Se fven Panu r stolt och mktig nu, och Panu befaller fver Wainahe.
Men hela n r i hans vld, hvi skulle han neka den skna Wainahe att
g till stranden, fr att afsklja bloden frn sin drgt, frn sina
hnder, blod af hennes hjertas lif.

Wainahe stod vid vikens strand, hon blickade fver hafvet. Hon sjng
som vgen sjunger mot stranden:

"Fri r Wainahe, fri som kormoranten i skyn, som vgen i hafvet, som
vinden i lfven. Fri r Wainahe, hon r icke vattenst, hennes sjl r
icke bunden, hennes s gud sger icke: du skall vara mannen undergifven,
Wainahe behfver icke lyda slafvens lydnad".

"Wainahe lefde gladare n rosenskyn, ljufligare n doftande blomman, ty
hon lefde som en droppe i den starkes hjerta, hon hade gerna varit ett
stoft under hans fot; hon kunde ega hjertats fria, vackra dmjukhet, ty
ingen befallte henne lyda slafvens lydnad".

"Hvite fremling du sofver, men Wainahe r fri, hon mste icke vara
slaf, ty hon r icke vattenst, och hennes gud befaller henne icke att
lyda".

"Wainahe lskar icke Panu, hfdingen. Wainahe vill icke vara honom
undergifven, se hon r fri".

"Fria haf, fri som du r Wainahe, emottag henne i ditt skte".

Wainahe sjng ej mera; men nnu sjunger hafvet sin ddssng fver
hennes graf i dess djup.




Oleandern.


Har ej vexten lif, har ej vexten knsla? Man grter vid berttelsen om
en menniskas lidande, man anser det vrdt att skildras och mlas; men
blomman lider, och hvem sknker henne en medlidsam blick.

Min moder var ett stort, sknt trd, dess prktiga, hvita blomklasar
hjde sig rika och doftande fver Callor, Heliotroper, Cacter och en
hel verld af sm vexter, som stodo vid hennes fot och fven vid hennes
sida, ty de stodo radade hgre opp och lgre ned p ett blomsterbord.

Glad vexte jag i min moders hgn och blef allt strre och tnkte: Ack
hur roligt skall det icke bli den dag, d fven jag fr bra blommor.
Hvad jag skall dofta, huru skra och rena skall jag icke bibehlla dem i
sin hvithet.

Men en ung flicka kom och slet mig frn min moder. Jag gret, och alltsom
hon bar mig bort, droppade mina trar p hennes hand. Hon mrkte det och
skyndade att stlla mig i vatten.

Ryckt frn mitt hem, hvad kunde jag annat, n bjuda till att blifva vext
p egen rot. Det lyckades mig, och snart stod jag ung, frhoppningsfull
och lefnadsfrisk i flickans fnster. Och ter brjade jag tnka p den
tid, d jag skulle f bra hvita doftande blommor. Men ack, min
vrdarinna glmde mig snart nstan alldeles. Hvem tnker p en stackars
vext, d man har sin paryr att lgga p hjertat, hvem bryr sig om att
vattna en blomma, d man skall p bal.

Jag trnade och orkade ej vexa. Jag saknade mitt lifs klla, det klara,
friska, lifvande vattnet. Jag fick blott sllan en droppe deraf, jag
srjde och egde allt mindre och mindre kraft att utveckla mig. Slutligen
glmdes jag, i en mrk vr, tv hela veckor utan vatten. Frtorkad och
bladls stod jag, en usel sticka, och mina jemnringar, vrdade af
vnliga hnder, stodo redan med svllande knoppar, fulla af lifskraft
och ungdomsmod. En gammal qvinna tog mig i sin vrd. Hon sktte och
ansade mig, och n en gng lefde jag upp, fast icke mera i friska, raska
former, blott i sm sjukliga grenar.

Men qvinnan vrdade mig allt fortfarande. Hon bortskar de dliga skotten
och hgnade de bttre och, se, nnu en gng brjade jag lefva och
strfva uppt, nnu en gng brjade jag redan drmma om att fven jag
skulle blomma, ja kanske ren nsta r, fast jag nu ej var mer n ett
qvarter hg.

Den unga flickan tog mig ter till nder, men ack jag hade ingen lycka
hos henne. En dag d fnstret stod ppet igenslogs det af vinden,
kullkastade min kruka och afbrt min krona. Mina trar strmmade utefter
den nakna stammen, jag trodde, att jag skulle frrinna i grt.
Frtretad kastade den unga flickan undan mig och min kruka, och jag var
glad att f d, jag hade knt nog af lifvets bitterhet.

Men nu upptog mig en ung gosse, han vrdade och vattnade mig och stllde
mig i solskenet och kastade solvarma blickar p mig, och nu brjade jag
rtt ter att trifvas. Jag reste mig i hjden, jag tnkte p, huru jag
skulle bli ett stort prktigt trd, ja jag tror bestmdt att jag skulle
ftt blommor samma r. Men ack, min glada tid var kort.

Den unge gossen reste bort. Han gaf mig ter t flickan. "Vrda
Oleandern vl, ser du huru rask den r nu ter". Men nu blef det hst
och vinter. "Blommor fvervintra godt i kllare", sade flickan, och i
kllarn kom jag, och der var natt och mrker, och rttorna uppto min
krona, och nr kkspigan om vren hemtade opp mig, sade de, som sgo
mig: "nu r det slut med den olycksoleandern".

Men det var nnu icke slut. Jag stod i kksfnstret, man gaf mig stundom
litet vatten, solen sg varmt p mig och smningom brjade jag ter
vakna ur den domning, som angripit mig. fverallt slogo fram blad och
sm skott och alla sade nu: "se Oleandern lefver nnu! Ja, men ett trd
kan det omjligt bli numera. Den mste f vexa till blott en buske".

M vara, kan jag ej bli ett stort trd, s vill jag gerna vara en liten
buske, blott jag finge bra skra, hvita doftande blommor. Hvem vet,
kanske nsta r, eller efter tv r; jag skall vnta och bida. Fast jag
blir bra gammal ren, mtte jag ej bli fr gammal att blomma.




Strlbarnen.


I solen var mycken rrelse och liflighet. En hel mngd af smbarn, dem
vi kalle strlar, skulle ut p resa till jorden.

"Hvad vi lngta till de skna nejderna, som vra resande beskrifva, der
rosorna svlla i yppig fgring, der palmerna svaja, der fjrlarne glnsa
som flygande blommor, och blommorna dofta ett haf af vllukt, dit, dit,
lt oss fara, lt oss skynda i glada lekar, att str guld p vgen, att
frgylla med glnsande gld hvarje blomma, hvarje str, och mla i
purpur och brinnande frger skyar och jord". Och s ilade de stad.

Men ngra sade: "Vrme och guld och gld och frgprakt, det ega vi
hemma, hvad bry vi oss om att ska sdant, nej ltom oss fara till andra
trakter. Se den eviga isens verld, hur dess stolta sknhet gmmes i natt
och mrker. Flytande klippor af demant kmpa med brak i stormande strid
mot grundfasta demantberg och endast dd och natt herrska, och intet
hjerta slr der i gldje.

Dit, dit, lt oss fara, att ge glans och ljus och vrme och lif".

Solen var allt litet bekymrad fr barnen och fruktade, att de skulle
frkyla sig. De mste mtta sig vl med vrme och ljus, innan de gfvo
sig p frd; men visst voro de nd litet kalla och bleka, nr de hunno
fram. Men i skimrande prakt strlade dock isens verld vid solbarnens
lek. Och en liten strlflicka skte opp en flck, der en smula jord
samlat sig, och framkallade der en vext s liten, att den knappt kunde
synas; men den lefde nd och den var hennes frjd.

En annan flock ter begaf sig litet mera sderut men de sklmarne kommo
i fngelse. Med samma fart, som de rest hela vgen, foro de in genom
glasen p ett litet vexthus, och der blefvo de fngade. De svngde och
terstudsade hit och dit, men hittade ej tillbaka. I brjan tyckte de
sm strlbarnen rigtigt illavara. De hllo sitt jordlif fr ett
fngelselif och greto s, att sm trar satte sig helt ttt p glasen.

"Barn ro vi ej rtt ofrstndiga som grta och srja fver att vi
befinna oss hr. Hr ro vi ju en hel mngd frsamlade ren, och allt
flere komma. Varmt och godt r hr och vi kunna ju hafva rtt en liten
solverld fr oss. Ses ingen sorg mera! Ser ni, hr ro ju helt mnga
sm blomsterbarn: de ro nnu blott grna och spda, lt oss taga vrd
om dem. Hr kunna vi ju mla och leka och glda s mycket vi vilja".

"Det blir roligt, ja s roligt", ropade strlbarnen, och med ifver
brjades nu leken. Och se, innan kort stod drifhuset fullt af de
sknaste rosor och deras blomstersyskon af alla former, och strlarne
hade ej tid att tnka p sin fngenskap mer, utan blott p att hinna
mla deras sammetskinder med glans och fgring.




Rankvexten.


En resande hemtade tvenne frn frn fremmande land. Han gaf mig dem, men
jag fruktade att ej rtt frst deras vrd och gick fr att begra rd
af min granne, som var trdgrdsmstare. Han var en lagens man, regelrt
och hatare af all obundenhet. I hans trdgrd fanns ej ett grsstr,
trden stodo saxade och raka i hckar, rundlar, ttkanter och fyrkanter,
ej en gren stack utom sin plats.

"Det blir rankvexter", sade han om mina frn, "stll dem vid unga trd
p skuggsidan".

"P skuggsidan?" sade jag frvnad.

"Ja", sade han, "hon planteras alltid s, och det duger ej annorlunda.
Nog fr hon sol nd genom terskenet af trdets lf, hvad skulle en
ranka mera behfva, hon fr lefva p trdets bekostnad, icke duger hon
till sjelfstndig vext. Bind och basta henne i bestmda former och
fasoner allt efter som hon vexer opp, skr bort alla skott, som vilja
svfva i luften, och du skall f se huru vacker och ndamlsenlig hon
skall bli".

Mig syntes min rankas de tungt, men jag lydde mannens rd, ty han var
ju s mycket klokare n jag. Men jag planterade dock blott det ena
fret.

Det vexte opp, min ranka skt i hjden, jag bastade och band henne. Hon
skt ut lena, fina trdar, liksom fr att omfatta eller fsta sig vid
ngot, men ofta d jag vridit och format och bundit henne, hade just den
sida rkat vndas utt hvarifrn trdarna skulle vexa ut och s skto de
fladdrande i luften, och s skar jag bort dem.

Trdets stam var p sina stllen skroflig och knlig. Min hrdt bundna
ranka blef vid sdana stllen kantig, underlig och liksom knuten.
Smningom stego dock de bleklagda stnglarna uppt, de trngde sig fram
med list emellan mnga af de finaste af trdets grenar och tvungo dem
att vridas ur sin rigtning, sammansnrjde och hoptrasslade andra, och
mitt trd och min ranka stodo hoptofvade till en underlig skepelse, der
vl trdet egentligen syntes stdja rankan, men mngen pstod ocks, att
det var rankan som beherrskade trdet. Sm bleka blommor prydde nd hr
och der min stackars ranka, men hon sg s sned, s kantig och s
bortkrnglad ut, att jag tnkte: nej ranka, s var visst icke ditt
vsendes rtta art!

Invid ett annat trd satte jag nu mitt andra fr, slunda att rankan och
trdet skulle dela lika af Guds sol och luft och dag.

Mitt fr vexte opp, jag lt stngeln vexa fritt utan att binda den i
konstladt tvng. Trdgrdsmstaren, min granne, kom och sg det, han
hnlog och sade. "Jas, du vill gra ett trd af den der rankan, men se
det blir den nd i evighet icke; rankan blir aldrig annat n en ranka".

Skall det d ndvndigt fordras tvng, fr att kunna bli, hvad man r
skapad till att vara, tnkte jag. Behfver Gud hjelp af menniskolagens
tvng, fr att f sin skapelse fullndad; men jag svarade intet. Jag sg
ju, huru i Guds fria skna verld allt artade sig vl utan bojor och
band, och jag trodde p min ranka.

Och hon vexte och hon skickade ut sina fina trdar och fste sig med dem
vid trdet och slingrade sig om trdet och utvecklade sig allt rikare
och smg sig allt nrmare. Och fven detta trd var skrofligt och
knottrigt hr och der, men i fria, mjuka vgor smg sig min ranka fram
derfver och fste ofta just vid dessa ojemnheter sina trdar och slog
ofta just der ut sina vackraste blommor. Och mnga skott, som frst
tycktes svfva i luften ngra dagar, blefvo sedan just de ltta trdar
hvilka fste sig vid trdet och dess grenar, och smgo sig mellan
grenarne mjukt, ja man kunde sga harmoniskt. Men dessa drag af ett den
frtrycktas listigt tillkmpade vlde, som den andra rankan s ofta
framstllde, de funnos icke hr, utan skn och rik i sin vekhet och
fgring blomstrade min ranka i fulla, svllande och doftande blommor.

Allt strre och prktigare vexte mitt trd, allt mjukare och rikare min
ranka; och se de voro min trdgrds sknaste prydnad och mitt gas
gldje.




Myggdansen.


"Skna mygga, vgar jag anhlla om nsta galoppad?"

"Jag r uppbjuden".

"Den fljande?"

"Omjligt! Jag r uppbjuden till alla danser".

"Hvilken olycka! Jag r frtviflad fver att ej frr ha lyckats f reda
p er ibland den talrika myggsvrm, hr r frsamlad i qvll".

       *       *       *       *       *

"Sta du, sg du hur gudomligt st han var, nr han bugade s der litet
gratist, d han bjd upp mig? Ack hvad han r vl vext. Min gud, har du
sett en s smrt taille, sdana lnga och smala ben. Ack den som med
honom finge dansa genom lifvet, genom evigheten, ja genom en hel dag.
Hvad jag kan vara frtretad, att jag lofvade dansa med den der klumpiga
ladugrdsmyggan".

"N sta du, nog tycker jag han kan vara lika god som den der andra. Jag
frskrar han var rtt st, nyss nr jag dansade med honom".

"Mon dieu, ser du inte hur gammalmodigt han fr sitt hufvud, s der br
ingen mygga comme il faut numera sitt hufvud; s hr skall man hlla
det, gadden mot nacken".

"Men, sta du, det r ju bra obeqvmt. Och alla ha ju hr sina hufvun p
gammalt stt".

"Mauvais genre, ma chre. De ha ingen smak. Hm, jag skulle minsann ej
lemnat hufvudstan och kommit hit, om jag ej rkat glmma mig qvar ombord
p en ngbt och mste derfre flja med. De tongifvande myggorna i
hufvudstan tnka nu p att infra bruket af klder, man har enkom
infrskrifvit skrddare frn Paris. Det blir hgst elegant. S kan man
hdanefter ock f tala om myggvrde, ej allenast om menniskovrde. Vrde
betyder ju naturligtvis, hvad ens klder kosta eller ro vrda. Icke
sljer man ju hvarken myggorna eller menniskorna sjelfva, s att de utom
klderna skulle kunna ha ngot vrde. Men s f ju ock menniskorna vrde
i den mon de klda sig vl".

       *       *       *       *       *

"Kors, lilla du, hvarfr hller du ditt hufvud s der vidunderligt?"

"Det r mrkvrdigt, hvad vi hr p landet kunna vara utan smak! Jag
rigtigt skms fr att vara en af er! Ser du d inte, huru
hufvudstadsmyggan der hller sitt hufvud; just som jag. S bra _alla_
det nu".

"Jo, men du vrider nd ditt dubbelt mer n hon. Aj hvad det blir svrt
att lra sig. r det bra nu".

"Kom, sta du, lt oss dansa bort frn det hr sllskapet, de ro s
gammalmodiga med sina hufvuden".

       *       *       *       *       *

"Hvarthn skna mygga? Fr jag ej lof att bjuda en liten droppe blod?
Jag frskrar den r delikat. Se hr barnet som sofver i grset, hur
prktigt, mjukt och varmt det mjella hullet hjer sig p den runda
armen. Eller kanske det behagas kindblod? Se s rd och blossande kinden
r, bloden rigtigt spritter upp der, nstan utan att man behfver
sticka. Haf blott godheten att vlja. En sng vid droppen, jag ber".

"Jag r s hes, det r mig omjligt att sjunga i dag".

"Ack frlusten att icke f njuta af edra skna toner vore alltfr stor.
Lt beveka er?"

"Jag frskrar, jag fr knappt ut en ton, jag kan knappt sjunga det
vanliga veli kulta, veli kulta".

"Ack blott ngra toner".

"Hvad ni r envis! N fr att ej vara oartig! Men d mste ni sjunga
med".

      Surr surr, surreri surr,
      O njutom gladt den flytande gld,
      Mer eldig n vin, mer n rosen rd.
      Du lskande dryck, du ger rusande mod,
      Du herrliga, djuprda, svallande blod.

      CHORUS.

      Surr surreri surreri surr.
      Surr surr, surreri surr!
      Och stupa vi n vid din kllas rand
      Fr slag af en jettelik, drabbande hand,
      Vi hmne oss djerft dock innan vr dd
      Och falla som hjeltar vid kllan rd.

      CHORUS.

      Surr surreri surreri surr.

O ve, ett slag af barnhanden! Der ligger den elegante myggungherrn med
krossadt ben; ett af de beundrade lnga och smala. Myggdansen svfvar
lngre bort. Skert qvarstannar vl den skna hos sin lidande riddare
och belnar hans sjelfuppoffring genom att dansa sin verld igenom med
honom, ehuru han numera dansar endast med fem ben!




Miriam.


I Bagdad bodde en kpman vid namn Sindbad. Hans egodelar voro icke
stora, men han var rik nog fr att lefva lyckligt med sin hustru Miriam
och sina barn. En dag intrdde Sindbad hos Miriam och sade: "Se, min vn
Ibrahim r dd, jag rdes Fatima, hans hustru, har svrt att kunna
uppfda sina barn. Gerna toge jag en af dem till oss, men jag fruktar
att icke ha nog fr en person till. Hvad sger du hrom, Miriam?"

"Min herre och min make", sade Miriam, "icke skall din nskan mta
hinder der din hustru kan ngot frm. Jag kan bra en slja af simpelt
tyg, i stllet fr en dyrbar, och likas barnen. Vi ro s mnga att nr
hvar och en umbr litet af det goda vi eljest skulle ha, s kan det
rcka fr en till".

"Vlan", sade Sindbad, "fven jag kan rka med en billigare pipa. Allt
skall g bra".

ter intrdde Sindbad efter en tid till Miriam. Han var blek och sade
bekymrad: "Karavanen, som skulle hemta mina varor, har blifvit plundrad,
jag ger nu nstan intet, men jag fr icke lta modet falla, jag vill
brja p nytt. Jag ger endast fyrahundrade penningar. Deraf lemnar jag
hlften t dig. Kan du dermed lefva med barnen, s far jag med de friga
tvhundrade till Bassora, och bjuder till att ter brja som smkrmare.
Hr kan jag det icke, der jag frlefvat mina vlmaktsdagar. Om tre r
kommer jag ter och vi f sen dela den onda dagen som den goda".

"Allah bevare dig, min herre. Tungt blir att lefva skild frn dig! Men
srj icke fr oss. Vi skola lefva som vattenbrarens der tvers fver
gatan. Icke svlta de eller lida nd, om n de icke ta hns till daglig
spis, och hustrun ser glad ut fast ingen tjenarinna lindrar hennes mda.
Men att du min stolte Sindbad skall ndgas vandra som en smkrmare
genom Bassoras gator, se det tynger min sjl".

"Srj icke Miriam, vi skola hoppas".

"Men", sade Miriam, "svrast blir med Fatimas flicka. Du vet huru Fatima
harmats emedan vi hllit flickan fr tarfligt. Men du vet ock att jag ju
ingen annan skilnad gjort emellan henne och vra egna barn, n att jag
hllit henne en mn bttre, fr att vara fullt sker att icke efterstta
henne. Huru skall hon vl d nja sig med vr nuvarande torftighet?"

"Miriam, min vn, hvarfre ondigtvis oroa dig. Hon mste vl finna sig
i hvad vi ej kunna ndra".

"Ack, min herre, hon skall icke finna sig och jag ville dock s gerna
att hon vore njd. Denna prfning blir mig tung".

"Nr du gjort hvad du kunnat, och fljt ditt samvete, s br du vara
lugn". "Jag vill frska att s vara. ger jag blott min herres och
makes gillande och krlek, br dock allt annat vara mig likgilltigt, men
jag r svag".

Mnget bekymmer bodde i Miriams fattiga hem, men stundom kom en resande
frn Bassora och hemtade henne helsningar frn Sindbad och d strktes
hennes mod och hon gladdes att barnen vexte och blefvo hoppgifvande.
Stundom tnkte hon vl med bekymmer p den kommande dagen; men
deremellan arbetade hon frtrstansfullt fr sina barn och drmde om den
frjdedag d Sindbad skulle komma hem.

Men Fatima vandrade kring torg och gator och skrek och klagade: "Ve, ve
den faderlsa, henne frtrampa alla" och nu utgjt hon en flod af trar.
"Se denna Miriam, huru hon handterar min flicka. Endast dadlar ger hon
henne till mats, och se hennes slja, r det tyg fr en ung flicka? Hvad
lycka kan hon gra i verlden d hon brukar skor som skulle anst en
brare? Hurudan olja bests i hennes bad, luktar den vl som om den i
all sin tid nalkats rosor?"

Och folket som hrde henne undrade och sade: "stackars moder, hvem r
den onda qvinnan som s misshandlar hennes faderlsa barn. Jas,
Sindbads hustru, ja, ja, han r borta sjelf s fr hon fara fram hur hon
vill. Stackars Fatima".

"Ack ja", fortfor Fatima, "der stoja hennes barn hela dagen, att min
spda blomma ej fr en blund p sina kuddar. Der skall det stackars,
klena barnet ndgas bo i samma rum, der Miriams minsta unge krllar p
golfvet, och icke ens en sn der pelskoft bests t henne, att ha p sig
i det dragiga rummet nr det r kallt vder, och sdana ro dock s i
bruk nu fr tiden. Men s r det, den faderlsa frtrampas af alla" och
ter utgjt hon strida trar.

Och Fatima tog sin dotter vid handen och sade: "grt dock icke mitt arma
barn! Allah skyddar de vrnlsa, han skall frkrossa dem, som bedrfva
enkor och faderlsa. Min strsta sorg r dock den, att nr du skall
lefva med elaka menniskor, rdes jag du sjelf blir elak. M deras
mdrars grafvar bli orenade, dessa dttrar af hyndor".

Och Fatima kpte vlluktande oljor och kosteliga sljor och prydde sin
dotter och med resande som foro till Bassora, snde hon bud till Sindbad
och sade: 50 penningar r du mig skyldig fr hvad jag kpt t min lilla
flicka, snd mig dem; och med en suck tog Sindbad af de pengar han
skulle handla med och betalade hvad hon begrt. Och med hvarje bud snde
hon till Sindbad klagoml fver Miriam och hennes oginhet, men Sindbad
svarade henne intet.

Men i Bagdad pekade alla redan finger t Miriam, den elaka fostermodren
och Miriam sade: "Fatima, ser du mina egna barn, de ta blott simpel
fda och din dotter fr ju dock stundom bttre spis. Se mina barn ro ju
mycket smre kldda n din lilla Fatima, hvi klagar du d. Hennes
badolja r visserligen icke fin, men mina egna barn kunna icke alls f
ngon olja och de mste bada i de fattigas badhus".

"Hvad ang mig dina barn, det r din ensak om du ej hller dina barn
bttre, det lgger jag mig icke uti. Jag brukar ej blanda mig i andras
angelgenheter. Men min flicka r ingen tiggarunge, och hon skall ha det
som perlan i musslan. Jag sg ngra sm flickor leka i rike Musnuds
trdgrd, se s skola barn se ut. Hvad behfver Fatima vara smre n
de?"

Men Miriam sade: "Jag vill dela alla penningar, som jag har qvar, i
jemna lotter, en lott t oss en och hvar och tvenne t Fatima. Nr
Sindbad kommer hem ger han dig vl mera. Tag nu d henne hem till dig
och srj fr henne!"

ter gick Fatima kring torg och gator och gret och sade: "Se nu
frskjuter hon det arma barnet alldeles, och vill fvergifva henne.
Stackare den som r faderls!"

ndteligen hade tre r frgtt och Sindbad tervnde till Bagdad. Men i
stadsporten var honom Fatima till mtes och utgjt en strm af klagoml
fver Miriam och hennes ondska, och en och hvar som sg Sindbad sade vid
sig sjelf: "Arme Sindbad, kommer du nu hem till din onda qvinna!"

Men Sindbad intrdde i sitt tarfliga hem och han sade: "Miriam, lofvad
vare Profeten, jag har dig och barnen ter. Se, strngt har jag arbetat,
mycket har jag icke vunnit, men dock nog fr att icke behfva se dig
och barnen i uselhet. Ltom oss nu glmma sorgerna och vara glada".

"Sindbad, o min herre, din maka r utskmd infr hela vr stad. Kan du
lefva lycklig vid hennes sida och kan jag sjelf vara lugn? Ack, jag
ville ju vara verldens perla fr att vara god nog t dig, och hvad r
jag nu, ett orenadt klde".

"Miriam, Miriam, r jag dig icke nog, att du skall bry dig om en dres
prat, och dem som tro p en dres ord. Kan du ej lefva lycklig det
oaktadt, d du ger min krlek?"

"Sindbad, du min herre och min make, min sol och mitt allt, hos dig r
ljus och frjd. Allt annat frsvinner infr dig. Lofvad vare Allah och
Profeten, jag har dig ter och hvarje sorg r nu som strmolnet der i
fjerran".




Tre som flyttade till Sverge.


Hvem var d "stora Bremer?"

Ja, s mycket jag vet om henne, skall jag bertta. Jag sg henne, nr
jag var liten och fljde med stora syster, som gick i pension. Gamla
frken de la Walle hade lemnat skolrummet fr att emottaga en visit, och
strre delen af eleverna hade emellertid sprungit opp p det just invid
belgna Wuoriberget. Det var nemligen i bo, och p den tiden ingenting
ovanligt, att pensionslrarinnorna sktte sina visiter och eleverna sina
njen, under skoltimmarna. Men denna gng utfll njet litet p tok;
slunda nemligen, att nr den vilda skaran af sm flickor skuttade utfr
bergets brant, fll en och sttte sin nsa. Hrfver hopsattes genast en
srdeles roande visa om huru: "Gssen gingo p berget, Och syntes nda
till Sverget; Men nr de skulle komma ner, Sttte de nsan mot en sten"
o. s. v.

Var det "stora Bremers" geni, som uppenbarade sig i den visan, det vet
jag ej; men tminstone var hon ej med p bergsfrden, ty hon satte mig
ned p en pall vid sin sida och strk mina lockar. Bra liten var hon
visst till att f heta stor, men "lilla Bremer" var nnu mindre. Stora
Bremer flyttade sedan till Stockholm, och troligen "lilla Bremer" med.

Mnga r derefter kom en tid, nr namnet Fredrika Bremer ljd fver
tvenne verldsdelar. "Stora Bremer" tnkte jag.

ter frgingo r och en annan tid kom, d Fredrika Bremers namn nmndes
nstan endast fr att hnas. Och "gssen gingo p berget" och plockade i
hvarje liten svaghet, de lyckats upptcka hos den dla, och skreko sen
derfver.

Ngra r efter det jag sg "stora Bremer", fick jag flja med p ett
caffe. I huset, der sllskapet samlades, fanns en elektricitetsmachin.
Vid den stod en flicka mera ful n vacker, men lifvad och road af att
experimentera.

Det var roligt, att hra henne tala, och hon var icke heller njugg om
orden.

Sednare sg jag henne stundom. ra och ryktbarhet voro i hennes gon af
ett omtligt vrde, och en rik belning fr hvarje strfvande, som kunde
tillkmpa sig dem. Man skrattade t henne, ty hon brukade frfatta,
gissade man, ehuru f hade sett ngot af hennes hand. Hon blef gammal
och hade slutligen frvrfvat ngon frmgenhet. Hennes frmyndare hade
den godheten att tillta henne att, p hvad ort hon ville, lefva af de
penningar hon sjelf med strngt arbete frtjenat; och det var bra och
mera, n en gammal mamsell har rttighet till. Ocks hon flyttade d
till Stockholm.

Mins ngon numera "Hundrade minnen frn sterbotten?" Goda vnner i
Stockholm franstaltade utgifvandet af dessa sm stycken; men Sara
Wacklin gick bort, just d hon trodde sig se ett litet sken af den ra,
hon s ofta drmt om, kringstrla hennes namn; och det hoppet var nd
en frjd fr den, som vl ej s alltfr mycken gldje egt i lifvet.

Stackars Sara! Till och med i ditt fdernesland blef du snart glmd,
snarare n du trodde och snarare n dina sm tcka "Minnen" bort
berttiga dig till; men de hade dock gett dina sista dagar gldje, och
de voro ju d ej bortkastade!

P samma tid lefde nnu en tredje qvinna i bo, om hvilken jag vill
bertta ngot fr dig. Ocks hon flyttade till Stockholm, och man m vl
sga, att det styrt vl till fr Finland, som bortfrt hrifrn s
mnga mnen till frfattarinnor. Ofta hrde jag henne omnmnas, hlft
frsmdligt, hlft med tlje. "Hon hll litterra soireer", sade man,
"hon talade endast om frfattare, hon var vacker och hade endast af
kapris afslagit flera "frdelaktiga anbud", ja hon till och med hade
troligen idkat skriftstlleri; "men Gud bevare mig, icke vill jag komma
folk ondt rykte upp; kanske det inte r sannt; jag pstr visst inte,
att hon skrifver o. s. v."

Jag var nyfiken att se denna "lrd i stubb".

En dag sg jag i ett sllskap intrda en ung dam, omsorgsfullt, men icke
vl, kldd. Husets unga dotter, knd fr sin qvicka och, hvassa tunga,
gick emot henne och sade: "h kors, se Fika, det var ju bde konst och
natur". Fika rodnade, men svarade ingenting p sarkasmen, som var rigtad
emot hennes drgt.

Ocks Fika Lindqvist sg jag sedan ngongng, fick ocks veta, att man
verkligen ett par aftnar hos henne lst en roman, och att hon var nra
bekant till Hammarskld, Atterbom och ngra andra den tidens unge
svenske frfattare och hade med intresse talat om dem ngongng, -- hon
var sledes lrd.

Ett sinne ppet fr det vackra i lifvet lg i hennes blick och smg sig
stundom fram i ngot ord. fven hon flyttade sedan till Sverge, der hon
vid sin dd stiftade ngot stipendium fr studerande i Upsala.

Efter hennes dd samlades och utgafs ett hfte reflexioner, dem man
funnit bland hennes papper. Till hennes fdernesland kom kanske icke
ngot exemplar deraf, men ett svenskt blad yttrade om dem: "s gr
mngen varm och rik ande oknd genom lifvet, och frst sedan den r
borta, vet man att den funnits".

Hvarfre samlade man dina tankar, ditt rika, vackra inres blommor,
hvarfre fingo de ej d med dig? Ingen vnlig blick, glad fver din
tankes fgring, kunde d mera gldja ditt hjerta; hvarje hnleende,
hvarje omild strfhet var ju d i alla fall frbi!

Jag mins en saga, den liknade ditt de.

En ung qvinna hette Dunkla. P den tiden togo nnu trollqvinnor del i
menniskors den, och, var det god eller ond vilja, det vet jag icke,
men en sdan sade t den unga qvinnan: "Mnget ord frspilles, mnget
ord talas, som bttre vore osagdt. M din tungas rst hras d du
bannar, d du ordnar ditt hushll, d du talar tomhetens eller till och
med frtalets ord med dina grannqvinnor, men se, talar du sjlens ord,
hjertats ord, de f icke kastas ut ffnga, de skola ej klinga i vdret.
Nr du talar sdana ord, d skola de icke f ljud, de skola tysta
frsvinna i luften".

Dunkla fasade. "Hvad har jag brutit, straffa mig icke s. Dm mig till
mrker, dm mig till hvad helst annat, tag blott icke bort sjlens och
hjertats ord".

"Dre, qvinna, som ej begriper ditt eget vl! Hvad mer om dina ord icke
nu hras, nr du r dd, d skola de du lskat hra dem, och de som
frut knde endast qvinnan utan sjl, qvinnan utan hjerta, de f d hra
ditt inres ord".

nnu ville den unga qvinnan bedja, men den gamla kastade p henne en ond
blick, och hon teg.

Och bort gick Dunkla, och hon styrde sitt hus, och hon gjorde mycken
nytta; men hon gick genom lifvet som en dd, ty hon egde ej ljud fr
sitt hjerta och sin sjl.

Men hon dog; och nu vaknade alla ord, som hon talat i sitt hjerta, men
ej kunnat ge ljud, och ofta ljd d i hennes fordna hem en rst som
talade ord, varma, glada, innerliga. Ack men de voro nu blott underliga
och fremmande, utan sammanhang med hvad som fregick. Hvem ville hra
dem, ingen. De funno ej genklang i ngot hjerta, de dogo n en gng
bort. Det var Dunklas sjl, det var uttrycket af hvad hon lskat och
tnkt, som dog.

Fredrika Lindqvist, hvarfre skulle man vcka dina ord, sedan du sjelf
var borta? Hvem hrde dem? Och hade n ryktet tagit ditt namn p sina
vingar, hvad mer?

       *       *       *       *       *

Se der, hvad jag vet om de tre finska qvinnorna, som flyttade till
Sverge och det var allt bra litet, men den, som vet mer, bertte mer om
dem.




Rosen.


Det var en juliqvll. Insjns vgor slogo nnu plaskande mot stranden, i
det de jemkade sig mot hvarandra och icke fingo sig rtt i ordning, just
som barn, d de g att hvila tillsammans. nnu jemkade de och pratade
smtt, men somnade slutligen alla stilla.

Aina satt vid insjns strand; hennes hufvud lutade mot handen och hennes
blick sg spanande kring nejden. "Min hembygds sj du r klar, min
hembygds strand du r vacker; sg mig du klara sj, sg mig du vackra
strand, hvad lngtar jag, hvad sker min sjl? Hvarfr sker jag att i
sngen uttala hvad som blommar i mitt inre; det r ju nd ett intet mot
den fgring, som hr blommar omkring mig".

"Ros, du fagra som jag vrdat, du som redan lutar ditt hufvud vissnande,
du har lefvat, du eger ett helt lifs erfarenhet. Sg mig du, hvarfre
utvecklade du den fgring som bodde i din knopp, och var du lycklig af
att du utvecklade den?"

Sakta vaggade rosen fr en liten flkt, som nnu glmt sig qvar i sin
lek, sedan de andra somnat. Ett vissnadt blad fll ned, en daggtr
rundade sig i rosens inre.

Aina hrde rosens ord: "Unga flicka, ros i knopp. Som du lngtade rosen
att ge dag t sitt inres fgring och doft, och hon vecklade mer och mer
ut sina blad, och hennes doft blef allt mera rik. Och solen skymdes af
moln, men rosen srjde ej, ty hon egde sin doft, och stormen brusade
ikring henne och skakade hennes blad, men hon hrjades icke deraf, ty
hon var frisk i sitt inre; och fjriln gckade hennes krlek, men nnu
lefde i hennes inre det lif som utvecklade doft och fgring.

Men kom s en mask, den krp allt nrmare och sade: Du egenkra, du
ffnga! Blott fr att ska verldens pris utbreder du doft och fgring,
dem du borde qvfva eller tminstone gmma djupt i din knopp. Tukta din
ffnga, afkld dig dessa ondiga blad. Och vid hennes hjerta satte sig
masken och gnagade djupt".

En vind blste opp; den var ej stark, den skakade sakta p rosenbusken,
men rosens alla blad fllo och ett frhus omgifvet af taggar stod qvar.

"Arma ros, jag vill samla dina blad, kanske de nnu ega qvar litet
doft".




Indianens Qvinna.


"Hvarfr br Oikameonna, den gamla, kransad lock, hvarfr br det gamla
hufvudet rosor? Krans anstr den unga, rosor passa den skna, blommor
br den glada. Smyckad m den lskade, m bruden vara. Gamla! kasta bort
kransen".

"Hvarfr br Lilameha, den unga, kransad lock, hvarfr br det unga
hufvudet rosor? Ofta vissnar det unga hjertat af sorg, innan kransen
vissnat p lockarna, ofta grter bruden innan rosen bleknat i hennes
hr. Br kransen dmjukt, Lilameha, br den icke s stolt i dagen, att
solen brnner den".

"Kransen m den unga bra hgt; i hennes ga bor eld, p hennes kind bor
ljet, i hennes hjerta gldjen".

"Frsigtigt m den unga bra kransen, lngt lif eger hon fr sorgen; den
gamlas krans hinner knappt mera att vissna, innan hennes hufvud redan
snkes i mullen. Ocks Oikameonna var ung, ocks hennes hufvud sirades
af brudkransen och hon trodde, att den aldrig skulle vissna.
Wischtonnoh, den mktige hfdingen, var hennes stolte brudgum. Hon var
hans ga, hon var hans wigvams ljus; han var henne mer n ga och ljus,
mer n lif och luft, och stolt som Lilameha nu bar d Oikameonna sin
krans.

Men se, sol skiftade med natt. Icke mnga gnger hade Wischtonnoh
flyttat boning, icke mnga gnger hade buffeln tgat frn skogstrakten
till strmmens dal, d krossade redan en annan qvinna Wischtonnohs majs,
d redde redan en annan qvinna hans mattor, och Oikameonna egde ej mera
ett rum i Wischtonnohs wigwam. Se, Oikameonna egde ej ens hopp, att i
den stora andens land f tjena Wischtonnoh, en annan skulle flja honom
till de rika jagtmarkerna.

Men tiden nalkades d Wischtonnoh med vr stams mn skulle taga hmd p
Svartftternas stam och derfre befallte han, att boning skulle tagas
nrmare till deras omrde. Och hyddorna flyttades, och krigarene tgade,
och med dem vandrade Wischtonnohs nya maka; men Oikameonna mste stanna
med de dliga, med barnen, och Oikameonnas hjerta brnde; Oikameonna var
icke gammal, var icke rdd, var icke ett barn. Lilameha! vl var d
Oikameonnas hufvud ungt, men det kunde icke bra krans, ty hennes hjerta
var utan gldje.

Men genom vildmarken fljde sakta en ensam qvinna stammens spr. Hon
rddes icke fr buffeln, som vildt uppgrfde mullen med sina horn, hon
rddes icke fr panthern, som lurade, men hon rddes Wischtonnohs vrede,
om han sett det hon trottsat hans befallning att qvarstadna; men
Oikameonna kunde icke qvarstadna. Befall rdjuret att stadna, nr du
bortfr dess unge, bjud bladet stadna, som fallit i bergforssens
hvirfvel, bjud qvinnan stadna, d hon r skild frn sin make".

"Tyst smg Oikameonna i natten kring Wischtonnohs koja. En skepnad
syntes, det var hans unga maka, som lyssnade oroligt spanande kring
nejden. Hon hade icke bedragits. En krigare af svartftternas folk,
ormade sig fram genom grset fr att speja. Han sg den unga qvinnan,
och spjutet var frdigt att flyga ur hans hand. Men en pil trffade
honom, spjutet sjnk och rrde endast svagt den unga qvinnans fot".

"Hvadan kom pilen i ensamma natten. Det visste endast Oikameonna. Men
Wischtonnohs unga qvinna sjunker ned. Var spjutet frgiftadt?"

"Vissna icke unga skogsblomma: djupt skulle Wischtonnoh srja, djupt
skulle hfdingen lida. D icke, fagra, Wischtonnoh skall icke lida.
Oikameonna kan hjelpa".

"Men barnet, som Oikameonna fdde i skogen i gr, hvem vrdar den spde,
om Oikameonna bleknar fr giftet ur den ungas sr? Hvem skall plocka
blommor t den gossen, hvem skall se p honom med moders gon, att han
m vexa till en stor krigare?"

"Wischtonnoh skall se p honom med faders gon, den unga qvinnan skall
plocka blommor t den moderlse, demarken skall fostra den spde till
krigare".

"Men Oikameonna dog icke, giftet var svagt, hon blott domnade; hon lefde
lnge som plantan p sanden, d ingen droppe regn faller. Dock
Oikameonna var stark, hon lyfte ter sitt hufvud".

"Lilameha se, mnga vintrar hafva sen dess gtt fver flten, och nu br
ter Oikameonna krans, ty nu blomstrar Oikameonnas hjerta ter. Det r
ter Oikameonna, som krossar Wischtonnohs majs, det r hon, som reder
hans mattor; det r hennes son, skogens spde barn, det r den stolte,
skne ynglingen, som str vid hans sida i striden; det r hon, som skall
flja honom, nr han gr att jaga p de rika jagtmarkerna hos den store
anden; det r hon, som der skall tjena honom och utvlja t honom de
saftigaste delarne af hans sttliga byte".

"Lilameha, du unga, ocks p den gamlas lockar hvilar kransen vackert,
blott gldjen blommar i hennes hjerta!"




Elas frgor.


Hon var nnu icke fdd, men hon stod vid himlens rand, nyfiket blickande
ned p jorden, der hon skulle brja sin bana, och skakade p vingarne,
otlig fver hvad hon sg.

"Ela hvad skdar du p, du ser ej rtt njd ut", frgade hennes
ledsagare, en engel, som genomgtt prfvotiden p jorden och lngesedan
terkommit.

Jag ser mycket som r vackert, men ocks mycket, som icke r s. Jag
frstr det ej.

Hvad ser du?

Jag ser tvenne menniskor; bda uttala sitt innersta i ord. Hvarfre
synes mig den ena s ful och den andra s vacker, d den enas mening
likvl r s lik den andras?

Hvad sga de?

Den ena sger: "du r fattig, det r min skyldighet att hjelpa dig. Jag
ger med gldje hvad jag kan gifva dig, fast det r ringa. Jag skall
arbeta fr dig, fr att frtjena t dig mera. Se jag har tv kldningar,
tag den ena; jag har en bit brd, jag ger hlften t dig; jag har en
bdd, den kan ej delas, tag den hel, jag kan sofva p marken".

Den andra sger: "jag r fattig, det r din skyldighet att hjelpa mig.
Du br ge med gldje, men ringa r det du ger. Du skall arbeta fr att
skaffa mig mera. Tag hit din kldning, ditt brd, din bdd. Du m vara
glad, att jag vill ta emot en s ringa gfva". Hvarfre r den ena ful
och den andra vacker, bda tala ju detsamma?

Hvad ser du mera?

Jag ser en moder, hon sger t sitt barn: "du mitt hjertas blomma, jag
vill vaka fr dig, jag vill lida fr dig, d fr dig. Ack, hvad ro
vakor och mdor, dem rknar jag ej".

Barnet sger: "moder du br vaka fr mig, lida fr mig, d fr mig! Hvad
ro vl vakor och mdor, dem m du ej rkna p". Hvarfre r modren
vacker, hvarfre r barnet fult, de tala ju bda detsamma?

Ser du nnu mera?

Jag ser en man och en qvinna. Qvinnan sger: "du r min konung och min
herre, din r jag. Du r mitt ljus, mitt lif, hvad r vl jag utan dig.
Se huru god du r, att du icke frsmr den ringa. Du r min kraft, min
starkhet. Gif mig blott din krlek, och jag behfver intet annat i
verlden. Dig vill jag lyda, det r min pligt; jag vill bja mig i
stoftet infr dig och vara din slafvinna, det r min ra".

Mannen sger: "min r du, jag r din konung och herre, ditt ljus, ditt
lif. Se huru god jag r, att jag icke frsmr den ringa. Jag r din
kraft, din starkhet. Hvad kan vl du utan mig? Du behfver intet i
verlden utan genom mig. Lyd, det r din pligt; bj dig i stoftet fr min
fot, du r min slafvinna, det r din ra".

Se, bda tala samma ord, och dock huru ful r han icke fr mig och huru
vacker hon! D orden ro s lika, huru blir genom dem den ena s vacker,
den andra s ful?

Vingarne fllo af hennes skuldror, och hon fick ska ett svar p jorden.




Lilla Isgumman.


Det var en gng en liten gumma, s liten att hon ej var fullt en tum
lng; men hon var s fin och grann, mer n ngon frken eller prinsessa.
Hennes kldning glnste som silfverskir och midt i pannan hade hon en
blnkande demant, som lyste i alla frger, nr vintersolen stundom
kastade en strle derp. Hon bodde i en trdgrd, en vackrare har ingen
sett. Der stodo de grannaste vexter i de mest underbara och vexlande
former, och stjelkar och blad och blommor sgo ut, som om de varit af
det finaste silfver och fverstrdda med glimmande delstenar. Gumman
sjelf var af is p ett yttre fnster, och hennes trdgrd af isrosor p
fnsterrutan.

I rummet inom fnstret bodde, lngt frr n lilla isgumman kom dit, en
liten flicka. Om sommarn var fnstret ocks hennes verld. Der utanfr
sg hon floden med sina mnga fartyg och de mnga arbetande och rrliga
menniskorna der, och p lngt afstnd syntes till och med ngra stora
vackra trd, som stodo qvar af den rad, hvilken fordom varit planterad
utefter floden. Under dem spatserade lngs stengatan stadens granna
fruar och herrar och tyckte, att det var s sknt att vara ute i det
grna.

Allt s mycket vackert sg den unga flickan frn sitt fnster, men hon
trnade nd och lngtade att f komma dit ut p ngen under bjrkarna,
dit hon hvar sommar en gng, ja ibland till och med tv gnger, fick
fara med far och mor och stora syskonen, med kaffekket i bten, fr att
roa sig p landet. Men hvad hjelpte det att lngta!

Nog slapp hon ut p den stenlagda grden att leka, men den var endast
fyra famnar i fyrkant, och dit hittade aldrig en solstrle oftare, n
nr den kom som tersken frn handkammarfnstret, ty grden omgafs p
alla fyra sidor af hga stenhus och magasiner, mest utan fnster.

Men en dag upptckte Ina, att just vid sidan af den trappa, som ledde
ned till grden, ett par stenar af stenlggningen sjunkit ned ngra tum
lgre n de andra, och derp hade samlat sig litet jord.

"Trdgrd, trdgrd", ropade Ina triumferande, och frn alla springor
och hrn mellan stenarne p grden skrapades nu med stickor all mull,
som kunde fs ls, och bars i trdgrden; och slutligen stod den frdig
med tre sngar, nstan en half aln lnga och ett halft qvarter breda,
och i hvarje sng nedsattes tre rter.

Och Ina glmde att lngta efter ngen och bjrkarne, hon glmde att st
vid fnstret och se p floden och p de gamla trden p andra stranden,
och hon pysslade och vattnade och frde ngra lskraffsade mullkorn till
sin trdgrd. Och tiden gick, och se, fyra rter grodde och stego opp
fver mullen med ljusgrna toppar.

Var guldskarn, som finner en demant, s lycklig som Ina, d hon sg
sina rtplantor?

Nsta morgon sken solen gladt fver floden, fver fartygen, fver det
flande folket. Ina sg icke utt, hon skyndade ned p grden, der d
just fll ett tersken af solsken frn handkammarfnstret, och hon blef
s glad fver, att rterna skulle f sol. Men ack, alla rterna lgo
uppryckta och snderrifna. Var det rttorna eller ngon okynnig menniska
som gjort det? Det vet ingen. Frstr du, att sorgen fver fyra
rtplantor kan vara djup och bitter?

Men ter hade sommaren gtt och det var vinter, och floden sg ut just
som en lng, lng lrftsvf, som stora syster klippte till handdukar och
Ina skulle flla. Och de gamla trden sgo nu p afstnd ut som gra
damnt, och de granna fruarna och herrarne spatserade ej nu i det grna,
och arbetsfolket sof i sina kamrar. Men Ina fllade sina handdukar och
tnkte p den vackra ngen under bjrkarne, dit hon visst skulle slippa
en gng, nr det blefve sommar, ja kanske tv gnger.

"Kom hit s skall du f se en liten isgumma", sade Inas far, och nr Ina
sprang till fnstret, stod ismenniskan der, just som en annan liten
gumma, bara mycket mera ntt och fin n andra. Nu hade Ina sllskap och
trdgrd. Hon tyckte att gummans trdgrd var hennes egen, och den
vexlade alla dar med olika blommor och vexter, och ibland nr vdret
var mildt, smlte hela trdgrden bort, men kom ter fljande morgon
nnu rikare och prktigare n frut. Stundom var den som en vildmark i
djupet af en skog med sammantrasslade stammar och grenar, stundom var
det strckor af kullar kransade med smskog, stundom grupper af palmer
och tropiska vexter. Men lilla isgumman hon stod nederst p rutan, hon
frndrades aldrig och fanns alltid qvar p sin plats.

"Det r isdrottningen", tnkte Ina.

Hvar morgon nickade Ina ett godmorgon t sin gumma; middagstiden, d
solen brjade knnas ngot varm, frgade hon henne litet oroligt, huru
hon mdde, och om qvllen, nr hon gick att lgga sig, sade hon:
"godnatt du, ser du hur varmt och sknt jag har i min lilla sng, och du
mste st hela natten i klden. Men se det har du fr att du r
drottning".

Men lngre led det in p vren, och varmare blef solen, och redan hade
gummans trdgrd icke synts till p mnga dagar, men nnu qvarstod lilla
gumman. Hon var fst vid en fin rispa i glaset och smlte ej s ltt.
Dock se, nu smalt en dag diademet frn hennes panna och fll ned.

"Hon r vl ej drottning numera", tnkte Ina. Inom en liten stund fll
lilla isgumman tillsammans, och af henne terstod endast en tr. Men en
annan dylik lg fven i Inas ga.

Vinter efter vinter sg Ina dagligen p den fina rispan i glaset, om ej
isgumman skulle terkomma dit, men hon syntes der ej mera. Endast hennes
trdgrdar skimrade alla r i glnsande prakt.




Hvad skall den gamla?


Skall jag sjunga? Hvad skall jag sjunga? God natt, god natt, jag skall
ej sjunga mera; jag skall somna. God natt!

Hvarfr skulle jag sjunga, fr hvem skulle jag sjunga? Redan smyger
lderdomen ett och annat silfverstr i mina lockar. Den gamla skall icke
sjunga. Hvad r en gammal qvinna? Ett grand i gat, en sticka fr foten.

Huru skall den gamla gifva gldje? Hon skall tiga, hon skall frsvinna.
D nr ingen blir henne varse, ger hon den bsta frjden. Tyst, tyst,
din lock blandas redan med silfverhr, gm dig, frsvinn, att ingen
behfver se dig. God natt, god natt, jag vill sofva.

Hvarfr har fven den gamla knslor, hvarfr vill fven hon lefva,
hvarfr vill hon titta utom sin drr? Sof, sof, god natt, jag vill
sofva. Tyst!

Der inne ljuder gladt tal, der ljuder gldtigt skratt. Det r de unga
mnnen, som tala varmt om lifvets stora drmmar, om det vackra, om det
skna. Icke skall den gamla qvinnan g dit, fr att skrmma bort deras
gldje. God natt, god natt, jag vill sofva.

Tyst, du r en gammal qvinna, sof, sof, god natt!




Det sknaste smycket


Lngt borta ngonstds, jag tror nstan det var i Frankrike, bodde en
fru, som var mycket, mycket rik, mer n mngen Furstinna eller
Drottning. Hon var mycket stolt och mktig, och herrskade manligen fver
de sina. Hon hade en enda dotter, en flicka s fager och fin som den
vackraste ros. Modren ville, att hon skulle fvertrffa alla andra
flickor p jorden i prakt och fgring och prydde henne derfre alla
dagar p det sttligaste och kpte t henne frn alla verldens ndar de
dyrbaraste smycken, hon kunde uppspana, och mente alltid, att nu skulle
vl ingen ha ngot sknare. Men fr hvarje nytt smycke, den unga flickan
bar, kom alltid ngon, som sade sig hafva sett ngot nnu vackrare, s
att den stolta modren vredgades i sin sjl och hade velat gifva hvad som
helst, blott hon kunnat f t sin dotter ett smycke, sknare n ngon
annans.

Slutligen fick hon hra, att lngt bort i norden fanns ett land, der det
alltid var natt och der famnshg sn hela sommarn lg fver de hgsta
trdtopparna, och der endast vargar och bjrnar bodde. Detta land skulle
heta Finland eller Suomiland, troddes det, och der skulle finnas mnga
trollkunniga varelser, och der skulle hon vl f veta, hvar det
sknaste smycke p jorden stod att finna.

Den stolta frun beslt att resa till detta deland, ty s ifrig var hon
att f sin nskan uppfylld. Rustade hon s ut sig med mnga tjenare och
tjenarinnor, och tog mat med sig fr ett r och begaf sig p vg, och
syntes det henne, att trollen gillade hennes resa, eftersom hon knappt
behfde mera n en vecka, innan hon hann fram. Och s hade de frtrollat
hennes gon, att, nr hon kom till det nattliga Suomilandet, syntes det
henne som om solen sken varmt, och tycktes henne der vxa blommor och
grs, och ingen sn kunde hon bli varse; och syntes det henne, som om
hon komme till en stad, der folk bodde och allt sg ut snarlikt som hvad
hon sett frr, och mente hon det vara gynnsamma frebud, att det var s
vnliga synvillor trollen lto henne dras af.

Hon frgade nu, hvar hon skulle rka den mktigaste af alla
trollqvinnorna i landet, och visades hon till en, som skulle vara den
allrakunnigaste och mktigaste.

Nr hon hade framstllt sin begran, svarade henne trollqvinnan, att hon
vl icke sjelf kunde sga, hvar det vackraste smycke i verlden stode att
finna, men att hon ville gifva henne en fogel, som skulle flja den
stolta frun verlden omkring om hon det nskade, och denna skulle nog
visa henne, hvar det sknaste smycket stode att finna. Och den rika frun
begaf sig p vg och den lilla fogeln flg framfr henne och sjng s
vackra och klara toner; men derom brydde sig frun allsintet, utan
lngtade hon blott efter smycket.

Kom hon s till ett land, der folket i ratal kmpat emot frtryck, men
nu var kufvadt, och der satte sig fogeln och sjng s ljuft och klart,
just vid drren till en usel koja. Men den rika frun tnkte: hvem vet,
kanske gmde ngon hr det vackraste smycket undan krig och plundring,
och hon steg in.

P en usel bdd lg i kojan en man; hans blickar brunno och hftigt sade
han ngra frebrende ord t en qvinna, som stod vid hans bdd och bjd
honom en dryck. Sorgligt men stilla vnde sig qvinnan om och ernade g
emot drren, d den i detsamma ppnades och ett fruntimmer intrdde,
vackert och sttligt. Denna gick till qvinnan och sade: "Rosina, fr tre
r sedan, d vi gingo ut att strida fr vrt land, d nr hvarje hjerta
klappade af stolthet, att f g och blda med de andra, d stannade du
ensam hemma och, jag mste medge det, jag var nra att frakta dig, d
jag red ut vid din mans sida. Men d jag hade fallit, bldande, bland de
andra fallna, d hade du rddat mina barn tillika med dina egna undan
frstringen, som fvergick vr erfrade stad, och frt dem hit tillika
med din srade make. Nu vet jag det och kommer fr att i stllet rdda
dig. Vra frtryckare, som nu ro oss fvermktige, hafva ndtligen
erbjudit nd t en del af sina motstndare. Ocks jag har nu sluppit
fri, ehuru jag var anklagad. Men du, jag har skaffat bevis, att du ej
burit vapen; man vet att din man nu i tre r belnat din hjertliga vrd
och dina tusende frsakelser med det odrgligaste bemtande. Du och dina
barn f tervnda, j skolen terf er egendom. Kom, Rosina, jag ville
vara den, som bragte dig detta bud. Allt beror nu blott upp att genast
begagna den erbjudna nden; jag har stllt allt frdigt fr dig".

Mildt hjde Rosina blicken och sade: "Tack, Adelgunda, fr din
vlmening; men hr r mitt hem, s lnge min make r hr, ngot annat
finns icke fr mig".

Ett drag af hn spelade kring Adelgundas lpp, d hon sade: "Jas,
qvinnan skall vara mannen underdnig. Kra Rosina, hvad lnar det att
frska hlla tillsamman ett band, som lngesedan brustit. Du mtte vl
icke misstro mig? Lita p mig, Rosina, att det r sann vlmening och
tacksamhet som drifver mig att vilja rdda dig ur den ganska svra
belgenhet, hvari du befinner dig; hvarfre r du d omedgrlig".

"Tro mig", sade Rosina, och hennes blick var s mild och hela hennes
vsende s enkelt och utan flrd, att det syntes att hon talade sanning,
"tro mig, Adelgunda, jag vet att vrdera denna vlmening af dig; men,
ser du, jag kan icke om jag n ville. Sk icke att fvertala mig, jag
kan omjligen annorlunda".

Utan att sga ett ord fattade Adelgunda Rosinas hand och tryckte den
till afsked, bugade sig hastigt fr mannen i sngen och frsvann.

"Ha, frtrollerska, engel, hexa", ropade mannen i sngen, "och icke ett
ord t mig, utan endast detta frdjeflade, sockerstrdda nidingsprat t
dig Rosina. Ja, jag kan vl frst, att du stller fint till fr att
lemna mig hr i uselheten. Det kan ocks vara detsamma. Ack, och ett
sdant mte efter tre r! Men hon r qvinna. Tre r, hvilken evighet fr
en qvinna! Hvilket elnde, och jag trodde dock henne vara af bttre
metall n de andra! Ha, jag har lidit fr mycket, min kraft brts, d
fosterlandet dog. Se, jag kan ju ej bra detta slag". Han lutade anletet
i hnderna och gret som ett barn.

Rosina satt tyst vid sitt barns vagga och vyssade sakta. Slutligen steg
hon upp, gick fram till mannens bdd, jemkade den till ett beqvmt lger
och strk med sina mjuka varma hnder sakta och smekande utefter hans
lockar, och det tycktes, som om han deraf knt ett omedvetet vlbehag.
Smningom rundades i Rosinas ga en tr, som lngsamt rullade utfr
kinden och fll p en ros, hvilken stod i ett vattenglas vid mannens
hufvudgrd. Hastigt flg den lilla fogeln till och plockade upp tren
med sin nbb och flg bort.

Och fogeln flg, och frun fljde, och hon undrade hvad detta skulle bli
af, men fann sig snart ter hos trollqvinnan, som gaf henne en liten
dosa, sgande: "Lemna detta smycke t er dotter, och lr henne att bra
det rtt; det r det sknaste en qvinna kan bra: smycket heter
dmjukhet".

Och den stolta frun ryckte upp dosans lock, och derinne lg en enda
diamant af den renaste och sknaste klarhet. Det var Rosinas tr.

Men vredgad kastade frun bde dosa och smycke s, att de trillade lngt
bort, och vndande sig hnfullt frn den draktiga trollqvinnan hastade
hon ut fr att ska ett bttre smycke t sin dotter.

Men diamanten, Rosinas tr, den blef qvar, och den finns vl sledes n
i Suomilandet. Suomis dttrar, ltom oss ska den!




Allt huru man tar det.


"Prata ni om sorger", sade gamla Lisa, "hvad frstn J hvad sorg vill
sga. Olyckan kommer och gr, allt beror p att ha hjertat friskt".

"Ser ni huru lilla Emma grter bittert, vill ni veta hvarfr? Jo i ons
fick hon en liten socker mamsell, s ntt och st, med en blomma i hret
och guldprickar p kldningen. Emma dansade i gldjen, lade mamselln p
den finaste, hvitaste bomull, radade sm blommor omkring, ja nndes ej
kyssa henne ens, fr att ej fara illa med henne. Sen lade hon den
yttersta kanten af sin lilla, lockiga panna p dockans bomulls bdd, fr
att f sofva med sin lilla, snlla sockervn".

"Kom s Hugo. Han tyckte sig vara s qvick, nr han sakta tog dockan och
bet snder den, i detsamma lilla Emma ppnade sina gon. Ser du huru
bittert Emma grter. r d frlusten af en sockerdocka en s stor sak?"

"Tacka vill jag lilla Edvard. Samma dag han kristnades begrofs hans
mamma, kort derefter hans syster och bror, och sen brann hans hem med
allt, hvad deri fanns, ja s noga, att lilla Edvard ej hade en skjorta
ens att msa p sig, och han behfde nd s sm skjortor. Men sen J
sorgen tynga p Edvard? Alls icke".

"Frsk att se p honom, du skall mrka huru han genast ler. Peka finger
t honom, eller tala ett ord till honom, och du skall f se att han
stller sin mun p vidgafvel fr att skratta. Hvad bryr han sig om
sorgen? Dertill r han fr klok. Dags nog blir att grta nr man fr
tnder, menar Edvard".

"Ja, sen J, jag har lefvat lnge, jag har sett verlden, och alltid har
jag sett, att det icke r olyckorna, som plga menniskan. Det kommer
bara an p huru man tar det", sade gamla Lisa.




Kuhinanuis[1] dotter.


[1] Premierministers benmning p Owaihe eller Hawai.

En ung qvinna stod vid stranden. Hennes svarta hr fll rakt ut fr
hennes axlar. Hvar r blomman frn Owaihe qvinnans hufvud, hvarfre r
hon oprydd, hvarfre kastar hon sin blick utt hafvet?

"Trolsa haf, Owaihes moder, hvarfre bar du hit din dotters boja,
hvarfre bar du hit frmlingens skepp?"

"Trolse haf, Owaihes moder, hvarfre hatade du din dotter, den skna,
den fria; hvarfre bar du hit hennes boja, frmlingens skepp".

"Trolsa haf, Owaihes moder! Owaihe oceanens perla krossas af
frmlingens vlde, hvarfre bar du hit hans skepp".

"Trolsa haf, Owaihes moder, Owaihes dotter sker dig. Kuhinanui var
min moders embete, men frmlingen trngde henne undan, hennes dotter
skall aldrig blifva Kuhinanui, och dock egde hon arfvets rtt dertill.
Och hon kan icke skydda sin moder fr frmlingens boja".

"Trolsa haf, Owaihes moder, blif min graf".

Sngens sista ord ljdo mellan korallrefvets brnningar. Det var slut.




Puppan.


Det var s vackert p ngen och i lunden. Foglarne sjngo fritt huru de
knde och njto; ngen bar ett skirt flor af gullstrlar, och lunden ett
lika fagert flor af finaste skugga. Blommorna doftade, hvar efter sin
art, humlorna surrade glada omkring frn blomma till blomma, myggorna
dansade utan rast, och barnen sprungo svrmande omkring i yr frjd och
sjngo: nu r det vr, nu r det vr.

Men p ett blad satt en fjril innesluten i sin puppa och tnkte
allehanda. Hon knde ett stort begr att bege sig ut i vida verlden.
"Visst mtte jag ga vingar", tnkte hon, "och det vore s roligt att
flyga der med de andra. Eller kanske r jag bara en torndyfvel, lik den
som krlar der nere. Men tnk om jag till och med vore en sdan liten
fjril, som flaxar der; om ej en bttre, s tminstone en liten hvitgr.
Jag tycker precist, att jag knner, att jag mtte ga vingar, men jag
frstr ej att veckla opp dem. Nej, lngre kan jag ej st emot
frestelsen, jag frsker att sprnga skalet och f fram vingarne".

"Ser du puppan der", ropade en gosse, "ser du hur den rrs? Mnne det
blir en klfjril?"

"Kanske blir det en malfjril, eller en harkrank", sade en liten.

"h, hvad du r dum", sade gossen och tog med detsamma en lng
spindelvf ifrn en buske och rullade in puppan helt ttt p alla sidor
deri. Och fjriln lg fngslad i sina band, de voro fina, nstan
osynliga, men de voro s mnga, de slto s ttt, och huru hon n ryckte
p skalet och skakade p vingarne, s kunde hon ej gra sig fri ur
puppan, ty den bands af spindeltrdarne.

"Se, se", ropade en liten flicka, "skalet har remnat, ser ni hur granna
frger der synas? Hvilken vacker fjril det mtte vara! Skynden, tag
bort spindelntet, att den kan veckla ut sina vingar. Ack, hvad det blir
roligt att ga en s vacker fjril!"

Spindelntet afvecklades, men ack i ffng strfvan hade fjriln krossat
sina vingar. Ett stoft blott lg inom skalet, och en ful, dende
insektkropp.




Vid Insjns strand.


Vid insjns strand badade en ung flicka sina hvita ftter. Yrande perlor
stnkte skimrande omkring henne, der hon satt skrattande och plaskade i
det glittrande vattnet. Hastigt slt hon sin glada lek och det lilla
hufvudet sjnk, med ett uttryck som nstan liknade tankfullhet, ned mot
den nu alldeles stilla hvilande vattenspegeln.

ter log hennes ga, och ter framskymtade hennes perlhvita tnder d
lpparne tskildes af ett leende af vlbehag, i det hon sg sin bild s
nra i vattnet.

"Sjfru du, sjfru du", ropade hon bort fver den blnande sjn och frn
fjerran svarades henne liksom med hotande rst "du, du".

"Ja, ja, du r stolt du", gycklade ter den femtonriga "och likvl
mste du smycka dig med siden och perlor och lyckas knappt nd att
fnga en yngling; men ser du, om n tio ville fnga min mrka lock, om
n tjugu ville kyssa mina hvita ftter, jag skulle blott skratta t dem;
springa bort och vara fri -- fri".

De sista orden utropade hon med hg rst och ur fjerran svarades "fri,
fri", frn klippor och hllar, till dess de slutligen, liksom trtta
att upprepa orden, smningom upphrde att svara hvarandra, och det sista
"fri" bortdog helt sagta susande fver vattnet.

Dock lngst bort, der insjns vatten smalnande intrnger emellan de hga
klippvggarne, p hvilka granarne fastade i branten tycktes i fyra till
fem rader vexa fver hvarandras toppar, s att solens ga endast vid
middagstiden kan se ned i djupet, der, i Kattelusten-hautas botten,
rrde sig en hastigt uppbrusande stormhvirfvel och i snabb fart ilande
fver sjn, medfrde den ett moln af sand och afbrutna trdgrenar.

Men skrattande i gldtigt fvermod ropade ter den unga: "Ja, susa du,
susa du" och sjungande med klar rst fortsatte hon:

      "Tro ej att gossen den fria skall fnga!
      Foglarnes sng och blommornas nga,
      Dem blott, men ynglingen ej, vill jag lska..."

Men nu afbrts hon af den frbi henne ilande stormhvirfveln, hvilken
spred en isande kyla fver hela hennes varelse; i hennes brst kndes en
stickande smrta och ngra droppar blod fllo fver hennes lpp, med en
besynnerlig klang, ned i vattnet.

"Hu", ryste den unga flickan "hvad r detta, icke ville jag dock d",
och under det nnu i fjerran susade sista ordet af hennes sng "lska,
lska", svarade i nrheten, "d, d", nnu en stund, till dess det
frsta ordet upphrde att ljuda och endast "d, d, d," skllade kring
nejden, blandadt med terljudet af stormhvirfveln, till dess begge p
en gng bortdogo i fjerran och allt ter var lugnt och tyst.

Men den stickande smrtan qvardrjde i brstet och lkarn sade: "Var
lugn och allt r snart bra ter, men", tillade mannen med det hvitnade
hufvudet "vakta lilla hjertat, flicka; hetsigt fr ej bloden svalla i
hennes dror om hon vill lefva. Fly krleken nnu, dden lurar bakom
den".

"Tack, tack Doctor", ropade den unga och sprang skrattande bort, "fr
jag lefva till dess jag blir kr, s lefver jag till domedag". Snart kom
hon dock tillbaka, smg sig till den gamle och sade: "icke frrder ju
Doctorn mig? Sta, goda Doctor, tala ej om fr ngon att jag r skral.
Skall jag ndgas hra allas varningar och allas frsigtigheter, s
frskrar jag att jag bestmdt i pur frtret ej aktar mig alls; men fr
jag bara ha allt ensam fr mig, s lofvar jag att vara rigtigt
omsorgsfull om mig. Och Doctorn vet att jag brukar hlla ord" tillade
hon, rtande p sig med en litet stolt min.

"Motsgelse andan", sade Doctorn leende: "N jag mste vl ter efter
vanligheten lta det bortskmda barnet f sin vilja fram".

Det hade varit vinter och nu lg insjn ter klar och speglade de
ljusgrna bjrkarne i nrheten och de svarta tallarne och granarne i
fjerran. Solen snkte sig sakta ned vid horizonten och i den darrande
eldstrimma den bildade lngs t sjn, framgled en liten bt med sagta
rodd. Nu sjnk solen ned, eldstrimman slocknade, p fstet uppflammade
lysande frger i rdt och gull. Alla blickar ur bten hvilade p den
skna skimmersynen; endast en yngling skte ett annat ml fr sina. Hans
blick trngde brnnande in i den unga, bredvid honom sittande flickans
gon och obemrkt omslt hans hand hennes. Gldande jagades bloden ur
hjertat opp till hennes kinder, och dock kndes hjertat s fullt, s
varmt. Men i detsamma fann en blodstrle vg till hennes lppar och
hastigt lutande sig mot vattnet, lt hon den frsvinna deri och ingen
anade hvad som hndt.

ter en gng sjnk solen ned mot den skimrande vgen, d foro i en liten
bt tvenne trolofvade derfver. Ynglingen rodde och lekande satt hans
brud midt emot honom. Nu hvilade han p rorna sgande: "Nej huru
lngsamt jag n ror, s komma vi dock fr fort hem. Jag ville s lnge
som mjligt ga dig s hr, d du s helt och hllet beror af mig".

"Hersklystne", svarade flickan leende, men tillade sedan: "ro nd att
vi komma hem. Ser du det mrka molnet derborta. Den andra bten r redan
framme. Jag har en gng p denna sj sett en stormil som ltt kunnat
vnda vr lilla julle opp och ned. Sg du min egen", tillade hon efter
en stunds tankfullhet, "sg, blefve det dig mycket svrt om jag skulle
d?"

"Hvartill sdana der funderingar? Du har stundom denna tid syftat p
dylikt".

"lskade, jag mste ju sga dig sanningen, fr dig vill jag ingenting
dlja. Man har varnat mig fr krleken, den skulle blifva min dd. Men
-- hur kunde jag lta bli att lska dig, och huru skulle jag velat, om
jag n kunnat. Haf tack fr din krlek, fr mitt lif; ty den r ju dock
mitt lif om n den vllar min dd. Ser du, jag var frmten och djerf.
Ljuft r att d fr dig, fr min krlek, sknare hade dock varit att
lefva fr dig. Men lefva utan din krlek vore dd. lskade, du srjer
mig ju? Eljest vore det tungt att g bort, -- -- -- men srj icke fr
mycket heller, nej, nej, sorg r tung, icke vill jag gra dig ngon
sorg".

"Huru talar du s", utbrast ynglingen hftigt, "hvem plgar dig med
sdana spdomar, hvem vgar hota med att rycka dig ifrn mig. Nej, nej,
det sker ej", och liksom fr att frsvara henne, slt han sin arm
omkring henne och i en knsla af outsglig ljufhet och smrta lutade
flickan sitt hufvud mot hans brst, under det bten sagta vaggades
framt af vattnet.

"Ack", hviskade hon sagta, "hvad det r ljuft s. Och dock knn huru
mina pulsar sl, huru bloden forsar i mina dror. Du har anmrkt att jag
blifvit blekare denna tid, och du har uppmanat mig att vara frsigtig;
ack, du visste ej huru strngt varnad jag redan var. I dag, d du,
frsta gngen med tydligt uttalade ord, sade mig att du lskade mig, d
du frsta gngen slt mig till ditt brst och frsta gngen kysste mig,
d invigdes jag t dden, det knner jag vl. lskade, slut mig ttt,
ttt till ditt hjerta", tillade hon ngestfullt; och nu brast en flod af
klar blod fver hennes lppar.

Brusande for vinden fram fver sjn och frde den lilla bten till
lands; men endast en frbleknad blomma bar ynglingen opp derutur, fver
de blomstrande blommorna p insjns strand.




Flktarnes lek.


Nere i en liten blomstrande dld hllo sm flktar sin skmtande lek.
Det var ett lif! De tumlade om hvarandra, de brottades, de kastade
ikring sm strn, de hade tusende upptg fr sig. "Ser ni, der ligger en
underlig sak", sade en flkt. "h det r ju bara ett fr", sade en
annan. "Vnta jag vet", sade en, som sg mycket snusfrnuftig ut, "ser
ni, just hr stod den der prktiga blomman som var s rik p skna
dofter, att de rckte till att leka med hela dagarne om och att bra
omkring. Nog r detta ett fr af den blomman". "Ack, s sknt, ack s
galant", ropade alla och brjade maka p fret.

Fret hade lnga fjun, och den ena flkten lyftade p ett fjun, den
andra p ett annat, somlige, de raskaste, vnde till och med litet p
sjelfva fret; men se der lg det nd, och de yra, ostadiga flktarne
ledsnade snart vid arbetet och brjade ter sin lek och lemnade fret
att ligga, der det lg.

Men en liten flkt ruskade allt nnu smtt p fret och ryckte i fjunen
och sade vid sig sjelf: "skall man d vara en sdan stackare att man
icke skall kunna f det fret dit opp; och det vore ju s rart, om en
s der prktig blomma vxte der uppe. N, kan man leka, s m man vl
ock kunna arbeta". Och s tog han uti med ett riktigt dugtigt tag och
fick hela fret i famnen med fjun och allt. Men se det var ingen ltt
sak att bra det opp p kullen. Med den tunga brdan orkade flkten ej
alls svinga sig opp fver grstopparne, utan han mste ska sig vg
mellan grsen och rasta n hr, n der p de grfre strna och stda
sitt fr emot ngot blad. Allt som han trngde sig fram tog n ett fjun
emot hr, n ett annat der, det var alldeles som fr en menniska att g
och bra ett stort trd med grenar och rtter genom en skog, s mnga
hinder kommo der fre. n var der en liten insekt, som fallit p rygg
och lg och kraffsade af alla krafter med ftterna i vdret, men nd
icke slapp opp, och honom mste flkten hjelpa p benen; n hade en
liten blomma fastnat med hufvudet under ett grsstr och slapp ej fram i
ljuset, frr n flkten s lnge ruskade om grsstret, att blomman fick
lst sitt hufvud.

D sprang just en lngbent harkrank frbi och sade: "hvad du r dum, bry
dig om din sak och lt andra skta sin", och s trafvade han bort med
nnu lngre steg n han kommit. Men lilla flkten fljde nd ej det
visa rdet, utan nsta insekt eller nsta blomma hjelpte han nd. Men
nu for en vderil genom dalen och gjorde en frskrcklig jordbfning i
hela grsriket, hundra blommor kommo ur sitt lge, och tusen sm
insekter blefvo alldeles frirrade ur sin kosa, och den doftande
blommans fr bortfrdes med frskrcklig fart.

"Usch, sdan vildbasare", sade flkten, som hjde sig helt hufvudyr frn
den kullerbytta han blifvit tvungen att gra. "Hvart monne nu mitt fr
tog vgen?" Derp svingade han sig s hgt han orkade, nr han nu hade
intet att bra och se, der lg fret nedfallet p en sticka, just p
kullen, dit han velat fra det, och hastigt var han nu der och flktade
det frn stickan ned i mullen.

Men nu hade det blifvit qvll ren, och nu var han trtt af lek och
arbete, och en prktig sngkammare hittade han t sig, bl med
silfverfrgade sirater, och der somnade han, nnu skrattande t sin
lyckade frd.

Men andra dagen blef s het och s lugn, att alla flktar sofvo hela
dagen; och sdana dagar kommo flera och deremellan regnade det och
stormade, s att inga sm flktar vgade sig ut p frd. Men en vacker
dag vaknade vr lilla flkt deraf, att solen sken p honom, och nr han
d sg opp, mrkte han, att han var utan tak fver hufvudet, ty
blklockan, som han somnat uti, hade vissnat. Nu begaf han sig ut i
verlden, gladt ruskande p sig, och se: det frsta han fick se var den
vackra doftande blomman som vuxit opp ur hans fr, och som just nu slog
ut sina frsta blad och spridde sina frsta dofter kring nejden. Nu var
ej mera tid att sofva; nu blef det brdtom att vcka alla flktar som
sofvo i nejden, fr att komma och leka med de ljufva dofterna och sprida
dem kring dal och berg. Och det blef en lustig lek m ni tro.




Danserskan.


Rosa var alls icke vacker. Nr qvllen kom och dagens arbete var
slutadt, d gick den femtonriga in i det rum, som i fordna tider varit
familjens samlingsrum, och der nu hennes fader, af vana sedan gladare
dagar, mest hvarje qvll infann sig. I detta rum, der tillfrene en
talrik ungdom samlades till dans och glada lekar, der var det nu Rosa
ensam som svfvade fram och ter, n i en luftig dans, n i vexlande
stllningar fulla af uttryck och behag. D var Rosa vacker. Den grofva
drgten formade sig kring henne d mer luftigt n en danserskas gaz, och
glmmande sina bekymmer drmde fadren bort mngen stund, i glad
beundran, blickande p den skna dansen. Frn Rosas sinne var d hvarje
bekymmer utplnadt, hon knde blott att hon lefde, att hon njt, i sorg,
i gldje, i hnryckning, i stilla frid, och en tr dallrade ofta i
hennes ga, d hon slt sin dans. D var Rosa skn.

"Rosa, mitt barn", sade fadren en afton, "min nskan r att du i morgon
bevistar denna bal i staden, dit du r bjuden. De behfva lra sig att
icke se dig fver axeln, som de s gerna gra. De tro dig sakna de
behag, som de med brk och mda frvrfvat sig. De skola se dig dansa,
de skola lra sig veta, att en dotter af honom, som var sin tids
prydnad, af naturen ger nog, fr att icke behfva deras fattiga,
inlrda gracer".

"Min far", sade Rosa, "hvarfre skall jag synas der? Jag trifs ju s
utmrkt bra hemma. Jag dansar en stund af qvllen, det gr mig nje,
skert mer n balen, och sen sofver jag godt och r i morgon bittida
flink vid arbetet ter. Men gr jag p balen s r jag smnig
morgondagen igenom. Jag frstr ju heller alls icke, huru jag br skicka
mig i sllskap, jag som aldrig varit ute i verlden. Vet pappa, du fr
visst skmmas fr din Rosa".

"Nej min flicka, det kommer jag ej att behfva gra. Jag nskar, att du
m komma p denna bal".

Rosa var p balen. Otaliga ljus strlade mellan kristaller. Unga, skna
flickor i ltta drgter svfvade omkring vid sina riddares arm. Rosa
satt stilla, obemrkt i ett hrn. Slutligen nalkades en dansande som
bjd opp den obemrkta till en potpourri, en d nyss uppkommen dans,
hvars turer man skapade sig fr gngen. Blyg stllde sig Rosa p sin
plats. Man gjorde ngra hvarf efter afmtta former, fram och ter fver
golfvet. nnu tyckte icke Rosa, att hon dansade. En ny tour brjade.
Damen flyende i otaliga vndningar, frfljdes af sin kavaljer, och lt
sig slutligen fngas till en vals. Rosa ilade utt det vidstrckta
golfvet med ltta steg. Nu syntes hon blifva fngad, nej med en ltt,
mjuk rrelse var hon redan lngt unnan sin frfljare, n flyende i yr
skalkaktighet, n nrmande sig mild och blyg, n ter hastande bort
sklmsk och rdd.

De dansande stadnade, man sg, man beundrade, man andades knappt. Nu
tycktes den dansande flickan ej mera fly s lngt undan, hon stannade
ofta fr ngra gonblick liksom vntande, men hennes kavaljer tycktes ej
ha lust att lta den skna leken upphra, han frsummade med flit flera
n ett tillflle att fatta sin meddanserskas hand. Sjelf visste icke
Rosa, att hon redan hade dansat mycket lngre tid n ngot af de andra
paren. Hon njt i fullt mtt af att utfva sin skna konst, och mrkte
ej de mnga blickar, som voro fstade p henne. Slutligen, rdd att
uttrtta henne, fattade hennes meddansare hennes hand och frde henne,
efter en kort vals, till hennes plats.

Nr potpourrin var slut, bortfrde fadren sin dotter, oaktadt alla
nrvarandes bner att f se henne dansa nnu en gng. Rosa sjelf lt sig
villigt fras, hennes hjerta var s fullt, hon ville bort, hon ville bli
ensam med sig sjelf. S hade hon aldrig dansat frr, det knde hon.
Denna afton, d hon upptrdde i en ltt drgt, i ett haf af ljus, vid en
skn musik, i en omgifning af unga, den hade gifvit hennes dans en helt
annan frg, n den egt, nr hon hemma dansade hvardagskldd, ensam, utan
musik. fven det bifall, hon rnt, lifvade och gladde henne; men hgt
slog hennes hjerta af frjd, d vid hemkomsten fadren slt henne i sina
armar, sgande: "Min Rosa, haf tack; du har i dag gjort din far den
strsta gldje, han haft p mnga r".

Snart kommo bjudningar frn mnga hll. Nu var Rosas lngtan, att f
vara med, stor, men hvarje gng hade hennes far ngot hinder derfre. n
var balen tillstlld af fr ungt folk, man visste ej hvad anseende de
kunde komma att bibehlla i lifvet, n var det fult vder, n var det ej
vrdt att Rosa just i dag skulle bege sig hemifrn, och s gick det gng
fr gng.

Stundom brjade Rosa tro, att hennes far ej lskade att hon dansade. Hon
frgade honom derom, hon sade: "Sg mig upprigtigt, min far, jag slutar
gerna att dansa, icke r det svrt blott jag vet din nskan". Men d han
ter svarade: "Du dansar sknt som ingen annan; lemna icke den herrliga
gfvan", d gde hon icke styrka att gra uppoffring af sin hgsta
frjd: hon visste ju icke, om hon borde det, och fr hvad hon skulle
offrat den; men hon gret mngen gng af ovisshet.

Ofta hnde ock att fadren hemtade henne en prydnad, en vacker kldning.
"Till nsta bal", sade han, och d blef Rosa ter glad och dansade ter
nr qvllen kom. Det var hennes vederqvickelse efter arbetet, hennes
enda frstrelse, hon lngtade ej heller efter ngon annan; ty hennes
sjl fylldes af konstens tjusning, och d sade ter ofta fadren: "I
qvll var din dans s vacker, den skall du dansa p nsta bal". Men nr
nsta bjudning kom, s var det alltid hinder.

r frgingo, mnga till och med, ingen bjd mera Rosa, hon var glmd.
Oftast tillbragte hon qvllen p sitt rum, och hon fann nnu stundom en
vemodig gldje uti att der dansa ensam. Hon frefll sig dervid stundom
som en dre, som pryder sig med halmstrn, fullt fvertygad att de ro
de sknaste blommor. Men d uppmuntrade henne ter fadren och sade:
"lemna ej din dans, Rosa, p nsta bal, dit du blir bjuden, skola vi
g".

nnu frgingo r, och nu reste fadren bort fr ngra dagar. Emellertid
tillstlldes i staden en stor och lysande bal, dit alla personer af
stnd i orten voro bjudna. D erinrade sig ngon af de bjudande att i
det dsliga huset, straxt utom tullen, hvars alla fnster utt voro
tillstngda, bodde ett herrskap. S fick ock Rosa ett kort.

"Br jag g d han r borta?" sade hon. "Men han har ju alltid lofvat
mig, att jag skulle f dansa p nsta bal, dit jag blefve bjuden.
Hvarfre skulle han s bedragit mig, om han ej menat hvad han sagt.
Hvarfre skulle han uppmuntrat mig att dansa, om han ej velat, att jag
skulle gra det?" Rosa tog den sednaste baldrgt, hon af sin far
erhllit, och gick att deltaga i balen.

Det frefll Rosa, som om hon ej nu vore s obemrkt, som hon var det i
brjan af den frra balen. Mnget ga fstes p henne, hon tyckte sig
mrka ett gycklande leende p mnga lppar, men snart nalkades en
dansare och bjd opp henne. Hans min frefll henne frsmdlig, hon
tvekade ett gonblick. "Nej, skall jag ge honom afslag, fr att han
rkar se besynnerlig ut", tnkte Rosa, och gick med i dansen.

Man brjade. Snart dansade Rosa ter ensam, alla stodo stilla och sgo
p; men det var ej frtjusning, det var hnlje som lekte p alla
ansigten. Rosa mrkte det icke. Dansens trollmakt grep henne ter, hon
glmde allt, hon glmde sig sjelf. Den ande, som bodde inom henne och
som hon varit ernad att beherrska, grep henne nu utan att hon gde
frmga att emotst, och hon dansade s som blott den stormar, som
drifves af en vild inneboende kraft, den hon ej eger makt att tygla.

Hon hade dansat lnge s; nu frde hennes steg henne mot en stor frn
golf till tak uppstlld spegel. Hennes blick fll deri, och som
fasttrollad stannade hon framfr den. Hon sg hela sllskapet, hon sg
sig sjelf. Hon sg sitt ansigte ldradt och sg sig kldd i en drgt,
alldeles olika den, som bars af de henne omgifvande unga blomstrande
flickorna. Hon sg, att hon lefvat af idel villor under mnga r, och
hon sjnk tillsamman som ett fallande klde.

Nr hennes far kom hem, fann han i sin dotters rum en gammal qvinna med
vissnadt anlete sittande i en lnstol. Han ernade draga sig tillbaka,
men hon sade: "Kom min far, knner du ej din Rosa? Se nu behfver du ej
mera skona din stackars, barnsliga flicka, hon r gammal nu. Kanske hade
du gjort bttre om du straxt sagt: "Rosa, lemna dansen, jag nskar det,
nog hade det d gtt ltt; men du nndes icke, du ville mig vl. Tack
ocks fr din vlmening, min far, om n den gjorde mig illa".

"Hvem begrafves i dag!" frgade man hvarandra i staden. "h det r den
der gamla tokiga mamsellen, som dansade ihjl sig p sista balen"
svarades; och sen mindes ingen mera Rosa. En gng stod dock en gammal
man vid hennes glmda graf, kastade en blomma derp och sade vid sig
sjelf: "icke kunde jag ju lta henne bli en danserska."




Glasrat.


Ganska trefligt placerad uti en ressortstoppad lnstol, satt jag en
afton hos en af mina bekanta. Framfr oss p bordet surrade thkket,
och i den engelska marmorspiseln brann en liten brasa, hvars strlar
rtt vackert terkastades af det blanka stlet, som utgjorde
eldkammarens tapetsering.

P den hvita spiselkanten stodo uppstllda en mngd sm vackra saker.
Jag betraktade med nje de ntta pjecerna, n en elegant dame, hvilken i
hemlighet endast var en eldtnderska, n en liten tvtums lng, den
alranttaste kokett med huckle p hufvudet och en liten spegel i sin
hand, hvari hon blickade med det alrautsktaste vlbehag. Nra henne
stod en annan docka, som, d man drog p en trd, vnde sig fram och
ter fr sin spegel med mycken stolt sjelffrnjelse. Men ack, hennes
hufvud var afslagit. Bredvid henne stod en chinesisk docka, med lnga
mustascher, och nickade hgvist p hufvudet. Dessutom stod p kransen
nnu, ett par stora vackra snckor; en lerlampa frn Pompej, ganska gr
och simpel till utseende, men hedrad med en glaskupa; en tillsluten
dosa; en judisk prest af gips, hvilken under oupphrliga nickningar
rrde ifrigt p mun och skgg och tycktes lsa i den bok, han hade i
handen, samt en hel hop andra figurer.

"Den som nd visste hvad det der herrskapet alla fundera p", sade jag
t min vrdinna. "Se, huru de st och spnna sig, liksom skulle de vara
i full conversation. Det vore roligt att hra dem".

"Luktvatten's, knappnlar's, synlar's, isvolti!" skrek nu i detsamma en
rst frn tamburen s gllt, att jag hoppade helt hgt.

"Nej jag tackar, inte fr mig af herrligheterna", svarade frun i huset,
och gick till tamburdrren fr att affrda krmaren, som d han blef
henne varse sade: "ska' d vara's? knappnlar's, luktvatten's, ra's,
isvolti?"

Min vrdinna brjade skratta och frgade, om jag ej ville kpa mig ett
par nya ron. "Ja, hra bra", fortfor ryssen att orera, och d jag i
detsamma fven gick ut i tamburen, rckte han mig ett besynnerligt
instrument af glas, ngot nr i form af ett ra. "Ska' d vara's? tv
rubel silfver, ah, hra mycket bra's!"

Det roade mig att taga fram en blank silfverrubel och bjuda honom den,
men han bugade p hufvudet och sade stolt: "njet, njet". Jag rnade ter
g in och stoppade rubeln hos mig, ty jag ansg hela instrumentet fr en
ljlighet, men att lta den blanka rubeln g sig ur hnderna, dertill
hade ej mannen mod.

"Ah! kpa, kpa, 1 rub. 50 kopek, ah! pajalusta"! och hans tnder
blnkte s hvita i det han med en min af innerlig krlek rckte sin
hand efter den blanka penningen, att jag mste skratta. Det fll mig in
att nd nrmare bese saken, jag tog nu instrumentet och frde det till
mitt ra, under det ryssen oupphrligt slabbrade med sin glla stmma,
och vid det glaset rrde mitt ra hrde jag ett starkt ljud, men endast
ett oredigt, frskrckeligt surrande. Hastigt tog jag den bullrande
saken ifrn mitt ra, och ryssen som trodde att jag rnade terge den
sade: "1 rubel 5 kopek, ska' d vara's?"

Jag skrattade, gaf honom pengarna och gick bort med mitt ra, som jag
lade bredvid mig.

Sedan vi druckit th, gick min vrdinna fr att se efter sitt lilla
barn, som sof i ett rum i andra ndan af huset, och jag blef ensam och
satt en stund betraktande brasans lifliga lek och de sm figurerna p
spiselkransen. Min hand vidrrde tillflligtvis glasrat. Mekaniskt tog
jag det och frde det till mitt ra, och nu hrde jag en fin, behaglig
rst, som sade: "tnk hvad thet var godt i afton".

Nu uppstod en paus, men snart svarade en allvarlig rst mycket
hgtidligt: "vet hon vl hvad th r, d hon bermmer detta? Kom en gng
till den himmelska staden och drick doften af det renaste Kejsarth, s
kan hon f lra sig ngot".

"Hr man p hans vishet", svarade en liten nbbig stmma, "just som
ingen ann sett ngot n han med sitt kala hufvud och sina lnga
mustascher".

Frundrad sg jag mig omkring och undrade hvad folk det var, som kommit
in i rummet utan att jag mrkt det, men der fanns ingen utom jag, allt
var tyst. En besynnerlig tanke fll mig in, jag satte mig s att jag
kunde noga betrakta figurerna p spiselkanten, frde glaset ter till
mitt ra och nu hrde jag ter en hop rster samtala.

"Hr r nog varmt i afton, de ha eldat strngt i spisen i dag, jag
nskar det vore natt redan, att man skulle slippa och svalka sig ngot".

"Men, mitt herrskap, det hr blir mera trkigt," sade en annan, "ha ni
d inga intressantare samtalsmnen n vrmen?"

"Ah", sade med frnm matthet en knappt hrbar rst, som jag mrkte
komma ifrn en liten sockerfigur p en ngot urblekt ljusbl bandros,
"hvad skall man vl i ett s blandadt sllskap kunna tala om. I
frtroende sta du, vet du jag tror hr finns till och med en kkspiga
ibland oss. Och den der underliga gra figuren, som str der s bl i
sin glaskammare, hvad tror du det kan vara fr en roturier? Ack, andra
tider var det, d vi stodo derinne p spegelbordet, der fanns endast
folk de qualit! Men i gr tog det rysliga de, som obevekligt herrskar
hr i rummen, oss begge och stllde oss hit p spiselkransen, och s
sade hon: "de der figurerna ro nog skrala, men de m nu en tid st hr
ute, sen f barnen leka med dem. Hvilken ryslig dom, huru skall jag bra
den!"

"Jag frskrar hennes nd, att man kan m rtt bra hr" svarade den
nbbiga rsten ter. Det var tydligt den ntta koketten med spegeln som
talade. "Vrre var det en tid d jag lg gmd i en mrk lda,
sammanpackad med en hel hop andra saker s trngt, att jag aldrig hrde
klockan sl och aldrig kunde komma ut till en sommarbal i det grna, och
s mrkt sen, att jag alls ej kunde se min spegel. D blef tiden lng,
men jag frskrar, nu hinner jag aldrig ha ledsamt".

"Hvem r hon min lilla?" frgade den hufvudlsa damen, hvilken jag
gissade vara den andra af de nyss utflyttade: "visst tycker jag, att jag
nngng sett henne p de stora balerna derborta p divansbordet, der hon
tycktes dansa med hvem som bjd opp henne, utan allt val."

Sockerfiguren p bl bandrosen hviskade nu sagta: "ah ma chre, ce n'est
qu'une cuisinire!"

"h", svarade den lilla med hucklet, och hennes sm glada gon tittade
dubbelt gladare i spegeln, "jag dansar visst gerna med hvem som helst.
Det r s roligt att dansa. Nr jag var hemma hos min far och mor s
dansade jag alltid, men tnkte ej p att jag gjorde det, ty det var just
mitt stt att lefva; men min mor sade en dag, att jag skulle i pension
fr att lra mig skick och seder. Jag hade just den dagen rkat ha litet
hushllsbestyr, ty jag hade sett att en liljeconvalje ftt en flck p
en af blomuddarne, och hll just p att laga mig till att skura bort
den, och hade derfre knutit ett frklde p mig och en duk p hufvudet
och s tog jag en daggdroppe i handen, fr att se hur lustig jag sg ut
s der utstyrd. Och jag tyckte att jag var nog s ntt. Men d sade min
mor, "ja det kan just vara en bra drgt fr dig att fara ut i verlden
med". Och bums tog hon mig och frde mig, jag visste ej hvart, p bordet
i ett rum. I detsamma galade en tupp och jag tnkte mig bort, men se det
blef ej af. Jag stod som fastvuxen; rundt omkring mig stod en hop
lustiga figurer af allehanda slag, de pratade alla och vntade p att f
gra en lng resa, och jag tyckte, att det var roligt att hra p dem.
Dessutom sg jag i spegeln som jag nu hade i handen istllet fr
daggdroppen, att jag sg s rolig ut, att jag hade just lust att skratta
t mig. Jag, som var van att se mig sjelf bara som en liten nga, jag
var nu s bastant och ogenomskinlig som en trdbit. Jag kunde ej annat
n skratta.

Bst det var kom en stor, frskrckelig karl, det var en menniska och
jag blef helt rdd fr honom. Jag hade aldrig sett andra menniskor n
ngra sm sta barn, som brukade leka p vr ng, och de hade ljusbl
gon och ljust lockigt hr, och dem skulle jag nog ibland ha haft lust
att leka med, men de voro nd s stora, och sgo mig ej. Men den hr
mannen var dubbelt strre, och svart och ful, och han packade in mig i
en lda. Der var fasligt ledsamt. Men sen kom jag i ett glasskp och der
stod jag gerna, ty det gick mycket folk ut och in i rummet der jag stod
och alla sgo s vnligt p mig. Men bst det var, togo de ned mig, lade
en stor pappers-salopp omkring mig, och frde mig hit och sade t frun
hr, att de hemtade mig t henne till kkspiga. Ja det var visst syssla
fr mig".

Hon skrattade och ter blnkte hennes ntta gon s glada mot spegeln.
"Vet ni, hr ro deras minsta grytor s stora som vra hus. Det vore ett
vackert arbete att lyfta dem fr mina sm fina fingrar. Men frun hon tog
s vnligt mot mig, och stllde mig hit p spiselkransen, och alla tycka
om mig och sga att jag r st och ntt, och p vra danser r jag i en
brinnande tur, och dansar ingen med mig, s dansar jag ensam".

"Jaha", sade den hufvudlsa snibbigt, "det r konst att vara i turen nr
alla duga t en. Nej ni skulle sett mitt herrskap, den tiden jag var
dame d'honneur hos salig drottningen. Ni skulle sett huru
gardesljtnanter och dylikt smtt folk voro utom sig fver att de ej
vgade bjuda opp mig, eller ens tala till mig. De visste nog, de
gunstiga herrarna, att det ej gick an. Men jag sg dock huru de p
afstnd kastade frtjusta blickar och huru min strnghet gjorde dem
olyckliga, s att det stundom gjorde mig helt ondt om dem. Men, min Gud,
man kan ju ej r fr att folk har gon, och icke kan man heller gmma
sig fr att de ej skola f se en. Emellertid var det en ung man som hade
mera mod n de andra. Han inbillade sig att jag lskade honom, att jag
hade uppmuntrat honom, och hade trasslat in sig i ngra ledsamheter
endast fr att f sina affrer i skick, att kunna bjuda mig sin hand.
Han tillstod sin krlek fr mig, men jag hade d redan ett annat parti i
aspect. En grefve, ngot ldrig det r sannt, men rik och stolt; och med
ett leende, som jag kanske ej kunde undvika att gra litet fraktligt,
afvisade jag den unge mannen. Kunde jag vl r fr att han brnde sina
vingar? Men ack, rysligt hmnades han".

"P min brllopsafton intrdde han i mitt rum, och skt sig fr pannan.
Ngra droppar af hans blod stnkte i mitt ansigte, och i ett gonblick
var jag sammankrympt till s liten J nu sen mig vara, och frlorade
frmgan att rras omkring om dagarna. Lyckligtvis hll jag just p att
klda mig, och fick slunda min toilett med mig, s hr i miniatur, och
kan sledes nd ha ngot intressant att sysselstta mig med".

"N nr miste min ndiga sitt hufvud?" frgade en rst ur hopen.

"Mitt hufvud, ack ja det r sannt, jag kom ej mer ihg att jag haft
ngot. Jag saknar det ocks alls icke. Det hnde mig en liten malheur:
jag rkade falla omkull p marmorskifvan der inne p bordet och slog
hufvudet af mig; men det var ett lappri, det gjorde ej ondt alls".

"Vid min Kejsares och herres, den store Frnuftets sols, skgg", sade nu
den nickande Chinesen, "det vore en stor olycka att mista sitt hufvud;
hvad skulle man d ha att runka upp. Det var dock icke lngt ifrn att
icke denna olycka en gng hade hndt mig.

Jag r fdd i Kanton, de stora stdernas stad, och fick genast den
lyckan att tillhra den vise Tjang-tschi-li. Det var vid denna tid
barbarerne kommo fver hafvet, fr att f den nden att dricka vrt th
och ta vr spis, och den store himmelens son, Frnuftets sol, tillt
att ngra af barbarerne fingo kyssa stoftet fr hans ftter. Deras
konung hade sndt dem den lnga vgen fver det stora vattnet, endast
fr att de skulle betyga hans vrdnad fr den store verldens herre, och
de hemtade sknker. Deribland var en underlig lda, hvari alla som
stllde sig framfr den, mste krypa in, och visa sig helt sm derinne
fr den store Frnuftets sols gon. Och den himmelske Kejsaren, alla
herrars herre och alla furstars furste, han log i nd, d han sg denna
dmjuka hyllning af alla.

Ngra dagar sednare, d min herre, den vise Tjang-tschi-li intrdde och
nedkastade sig fr den lysande fursten, d befallte han honom krypa in i
ldan och slunda betyga sin vrdnad, och han gjorde som frr och
stllde sig framfr ldan, men se, han kom icke ditin. D blef himmelens
son vred. Men min herre, hvars vishet fvergr andra menniskobarns,
ssom hafvets vatten fvergr droppens, fann genast hvad som hndt,
nedkastade sig p sina knn och sade: "Store herre, du som r mera
lysande n solen och mera skinande n morgonrodnan och mera mild n
morgonvinden, se i nd till din tjenare och straffa honom icke. Se, du
vrdigades sjelf i gr lta gifva honom mat af ditt Kejserliga bord, och
det var denna mat som af ditt majestts gonkast undftt en s fdande
frmga, att din slaf nu icke kan rymmas i ldan. Du r herre fver mitt
lif, men vrdigas vara barmhertig, som solen, och gif mig ngra dagar
att ter afklda den fetma, hvarmed din nd har bekldt mig, och jag
skall kunna fullgra din befallning".

Den store jordens beherrskare, hvars nd fvergr hvad menniskor kunna
fatta, behagade gifva min herre tre dagars tid och lt bortflytta ldan
p det ingen skulle krypa in i den, innan hans hga befallning af min
herre blifvit fullgjord. Och den vise Tjang-tschi-li begaf sig hem, och
under tre dagars tid hvarken t han eller drack, p det han skulle
blifva mager. Icke ens det finaste th i de dyrbaraste koppar smakade
han, ja till och med hans opium-pipa stod orrd. De finaste inlagda
frukter stodo p bordet, men, se hvad den vise frmr! han smakade dem
icke. Och dock fortfor hans anlete att glnsa likt fullmnen. Och tvenne
gngor om dagen stego hans skna hustrur Y och E upp frn sina soffor
och stodo p sina sm, pplen liknande ftter, och frskte om de skulle
kunna omfatta honom. Men ack (deras sm svarta gon hllo p att af sorg
mista sin glans!) nr den glnsande Y och fullmnen E knto sina
lngnaglade hnder tillsamman p hans ena sida, d fattades nnu ett
lngt stycke, fr att de bda andra hnderna skulle kunnat knyta sig p
andra sidan.

Men nr de tre dagarne voro frflutna, mste Tjang-tschi-li bege sig opp
till den mktige herrskaren fver alla verldens lnder. Han gick
bfvande till drren af salen, men var dock icke alldeles utan hopp, ty
i dag hade den himmelska Ys och den rundskna Es hnder nalkats
hvarandra s mycket nrmare som bredden af en tumme.

Nedkastande sig till jorden fr hvarje steg han tog, nalkades min herre.
D befallte honom den store herrskaren, solens och mnens broder, att
han skulle g fram till ldan och betyga sin vrdnad. Han lydde, men se,
han kom icke i ldan. D utgick en ljungeld frn den store och mktige
herrskarens mun och han sade: "Tjang-tschi-li nedkastas i hungertornet,
hans slgt har upphrt att lefva och hans hus finnes ej mera, och kring
gatorna utropas: s gr det med den som icke lyder den store Frnuftets
sol!"

I detsamma kommo soldater, som letade efter alla personerne i hans slgt
fr att aflifva dem, andra brjade att frstra och nedrifva hans hus,
och en, grymmare n de andre, hade redan lyft sin sabel fr att
skrattande hugga af mig mitt hufvud, men d kom ett bud som ropade:
"hll! den hge Frnuftets sol, hvars vishet och mildhet fvergr den p
fstet lgande solen, har tilltit att dessa mygg nnu m f gldjas af
hans sken. Stor och outgrundlig r hans nd, han frlter Tjang-tschi-li
och hans slgt".

Det var en af barbarerne, som var en lkare, och han hade ftt njuta
den fvermenskliga sllheten att breda ett plster fr den lysande
herrskarinnan Ly--lo's lilla finger, som var sjukt. Och som man sade,
att barbaren kunde lindra hennes smrta, hvilken gaf en skymt af oro t
den hge Frnuftets sols helgade och ostrbara tid, s hade man kallat
honom, och nr han skulle g bort hrde han omtalas min herres
frbrytelse och straff. I detsamma lt den hge Kejsaren, hvars
gifmildhet fvergr solens, frga hvad han begrde till belning fr den
tjenst han gjort, och han bad endast att f se den underliga ldan. Och
se, den hge herrskaren, hvars nd fverfldar, tillt det. Barbaren
skrufvade litet om ngot uti ldan, och s djerfdes han bedja om den
nden, att min herre skulle nnu f framstlla sig infr den, och -- J
som hren mig hr, skolen hpnande frvnas att hra den hgt uppsattes
mildhet -- han tillt det, i gldjen fver att den skna Ly--lo icke
mera skrek fver sitt finger.

Den vise Tjang-tschi-li nedkastade sig, och barbaren stllde ldan
framfr honom, och se: han lg fven der inne i hela sin lngd, men
liten och sammankrumpen. Och den store frnuftets sol vrdigades le och
hans leende var en ndesol fver de dmda.

Den vise Tjang-tschi-li sknkte mig sedermera t Lkaren, och denne
frde mig till ett underligt land, som heter England, och sknkte mig
sen t herrn hr i huset, och s kom jag till detta besynnerliga land,
der de en tid om ret klda fver bde gator och tak med hvitt tyg,
ssom man ser der genom fnstret".

Just bredvid den nickande chinesen lg en indiansk pil. Jag tyckte mig
mrka att fven den rnade sig att sga ngot, och verkligen hrdes nu
en stark manlig stmma yttra: "min broder, du hafver omtalat en saga om
ditt land och din store hfding, jag vill sga dig en om mig sjelf. Jag
r en krigare af Anantukals stam, och mitt namn r Den stolte Bjrnen.
Jag var ung, jag hade nnu icke slagit mnga fiender och hade nnu icke
tagit mig ngon hustru. D sg jag en ung qvinna, hon hette Det rda
Hallonet och var den sknaste i vr stam. Hennes fader ville icke slja
henne fr mindre n hundrade bfverskinn. Den stolte Bjrnen ville ga
henne, och hans Totam gaf honom god jagt. Han frde henne i sin hydda,
och Det rda Hallonet trifdes vl, ty s har nnu ingen hustru blifvit
aktad. Den stolte Bjrnen bemtte henne snarare som sin like n som sin
hustru, och han hade nnu alldeles icke tnkt p att taga sig flera
hustrur. D fverfll Schanano-stammen oss om natten, deras hfding gde
en knif, som han hade erhllit af de hvita mnnen, och deras trollkarlar
hade gifvit den makt att alltid gifva seger fver rdskinnen i hvems
hand den n var. Den var spetsig p udden och skarp p bda sidor.

Lifvets herre hade sndt oss en s tung smn, att vi icke vaknade, innan
de hade intrngt i vra hyddor; och vi fllo i deras hnder, som
bfvern stngd frn sin boning. De hade tagit mina vapen innan jag
vaknade, men med min hand nedslog jag de tvenne frsta. Sedan slog mig
en med sin tomahawk s, att jag fll som dd, och s bundo de mig. Nr
jag vaknade, hrde jag Schanano-hfdingen sga t min hustru: "Du r
skn, Schananos krigare skola strida om dig. Jag vill dda dig, det r
bttre att Hallonets saft flyter, n att krigarenas blod gjutes". Han
lyfte sin stridsyxa, och min sjl gladdes att Det rda Hallonets lppar
icke skulle vidrras af ngon annan. Men hon svarade: "Schananos hfding
r icke svag, hans krigare taga icke hans byte af honom. Skona Det rda
Hallonet, tag henne till din hustru".

Jag rt af vrede. Mina vktare skrattade. Hfdingen sade: "Bjrnen r
icke s stolt nu, som d han slog vra krigare p fltet. I morgon d
bjrnen skall d, vill jag taga dig till min hustru under det han
sjunger sin ddssng. Vi vilje se, om den unge r en krigare, eller om
han har mjlk i sina dror. Nu skole vi tga hem".

Fljande dagen eldades en svetthytta fr hfdingen; jag stod bunden vid
en ple ett stycke derifrn, nra ingngen till hans hydda. Schananos
qvinnor och barn samlades redan omkring mig och uppstmde snger,
stundom brjade en och annan att ska tillfoga mig smrta. Jag knde det
icke och de andra hindrade dem att fortfara i det de sade: "icke frr n
hfdingen tergr till sin hydda efter svettningen". Hfdingen gick
till svetthyddan, hans hand lekte med trollknifven, som hngde vid hans
sida, och nr han kom nra plen der jag stod bunden sade han: "Det rda
Hallonet skall komma fr att gnida mig och sedan skall hon fras till
min hydda". Och nu beredde sig Schananos att gifva mig en krigares dd.
Men min vrede var vida strre n mina smrtor, och jag hnade mina
plgare. D frdes Det rda Hallonet frbi ifrn svetthyttan och hon
stannade och sade: "Stackare ren J, som icke kunnen f ens en
bfverunge att klaga. ren J rdde fr den ensamme mannen, efter J
binden hans hnder? Lossen hans hnder och gifven mig en knif, s skolen
J f se, huru hans hjerta skall vekna, och J skolen f se, att jag r
vrd att vara eder Hfdings maka". Schananos skreko gllt: Ho-ah, oah,
rckte henne en knif och lossade mina hnder.

Min Totam stod mig icke bi, mina gon voro frmrkade, s att jag icke
sg hennes mening och jag rt till henne: "qvinna, kommer du mig nra s
krossar jag dig med dessa hnder". Men hon sade hgt och hnande: "din
blod r hvit, du r ingen krigare, utan en katt!"

Med upplyft knif nalkades hon mig, men d hon kom mig nra snkte hon
den mot sin andra arm, som hon hll rak vid sin sida. I samma gonblick
ryckte jag knifven af henne och sttte den i hennes brst. Hon fll till
mina ftter, men hon reste sig ter litet, ryckte ur sin arm Hfdingens
trollknif, som hon bar dold deri, och bloden frusade efter ur sret,
och hon sade: "Jag har lyckats, befria dig nu. Jag hade velat strida vid
din sida med den andra knifven, men kan ej mer". Och hon slt sina gon,
och jag sg att hon dog, och jag hade velat stta knifven i mitt brst,
men jag ville ej lemna Det rda Hallonets lik t fienderna. Jag tog det
p min arm, afskar mina band och nedsttte hvar och en som nalkades
under det jag bar henne bort. Slutligen afskt ngon en pil emot mig,
den store anden styrde den genom mitt hjerta, och den upptog min sjl.
En gng skall vl ock pilen frstras, och den store anden upptaga mig
p sin ".

"Hvilken vildhet, hjelp mig jag svimnar!" lspade den lilla
sockerfiguren p bl bandrosen.

"Drskaper!" sade nu den judiske presten. "Men vill vl detta fvitska
slgte hra den vises ord? Str jag icke hr dag och natt och predikar,
men ho hr mig. Viljen J blifva vise, s tigen och hren mina ord. Frst
vill jag dock fr eder upplsa denna gamla urkund, som jag har i handen.
Det r ett bihang till Judiths bok. Sedan vill jag lra eder vett och
visdom. S tigen stilla och lyssnen:

I Gilgal bodde en man af Benjamins stam, hvars namn var Amram. Han hade
mnga sner, men endast en dotter vid namn Maheli. Denne Amram hade en
anfrvandt, hvilken bodde i Nobah och dref handel i Ammons land. En dag,
d Amram kom hem af fltet, mtte honom en man, den der sade: r du
Amram Nurs son?

Ja, svarade Amram, jag r det.

D sade mannen: jag r Jethurs, din frndes, tjenare. S sger Jethur
din frnde: se jag vill gifva Isboseth, min son, en hustru innan jag
dr, p det han icke m taga sig hustru af hedningarnes dttrar. Gif
honom derfre din dotter. Denne min tjenare skall ledsaga henne hit
tillika med de handelsvaror han t mig skall hemta. Nr jag r dd, m
min son draga med sin hustru till vr stam och begrafva mig der, och han
skall rfva alla de rikedomar dem jag frvrfvat.

Och Amram frde tjenaren i sitt hus och undfgnade honom och sade:
mycken lycka r i dag mitt hus vederfaren, att min broder, den Herren
vlsignat med stora hfvor, uppsker sin ringe broders dotter, till
hustru t sin son.

Men om aftonen, d Maheli skulle hemta vatten, stllde hon sin kruka vid
brunnen och satte sig ned derinvid, och hon gret.

D kom hennes broder Elisama, den hon mest kr hade af sina brder. Men
han hade varit ute i marken och visste icke hvad skett hade, och d han
sg henne grta sade han: Maheli, min syster, hvi grter du?

Visserligen m jag grta, svarade Maheli, att jag mste lemna min fader
och min moder och mina brder, fr att fara till hedningarnas land och
blifva Jethurs sons hustru.

Elisama frgade ter: Gifver vr fader dig till hustru t honom, som
drjer bland hedningarna fr att samla egodelar till och med d, nr
hans fader engng hvarje r kommer till Nobah, der hans hem r. Det m
vr fader icke gra, han skall icke lemna vr dufva t falken.

O Elisama, svarade Maheli, falken kan vl snderslita dufvan, men icke
varder hon derfre en falk. Herren varder mig ledande och skall beskydda
mig fr ohelgande.

Nej, Maheli, det fr icke ske, vr fader skall hra mina ord, han fr
icke lemna dig t styggelsen.

Min broder, svarade ter Maheli, hvad r jag, att min broder fr min
skull skulle synda emot vr fader. Herrans vgar ro outgrundeliga. Mig
varder icke annorlunda gende n honom behagar.

Nr nu sju dagar hade gtt frbi, brt Jethurs tjenare opp, och Maheli
och hennes tjenarinna och alla handelsvarorna och de tjenare, som skulle
fra varorna, voro alla redo att brja resan. Men Amram och hans hustru
vlsignade sin dotter, och Maheli gret, och hennes fader och moder och
hennes brder och allt husfolket greto, ty hon hade varit ssom ett
silfverfat med kostelig rkelse i huset.

Men nr de hade farit ngra dagar och kommit till sltten Zophim, d
kommo rfvare frn bergen och fverfllo och slogo tjenarena och frde
Maheli och hennes tjenarinna till Ammons land och slde dem t en
kpman. Och kpmannen gick till Achior, som var en fverste fver all
Ammons barn, och slde Maheli till hans frustuga.

D Achior fick se henne, blef han upptnd af krlek till henne, ty hon
var djelig som en ung blomma i Hermons dal, den daggen nnu ej skakat
af bladen, och ssom en vattenlilja, den der vaggas af Jordans vgor och
stundom gmmer sitt anlete bakom vattnets skira slja. Och han talade
vnliga till henne, men Maheli teg och lyfte ej upp sina gon.

D lt Achior fra henne i det vackraste rummet i sin frustuga, och
trodde att hon var af rddhga frstummad, och talade alla dagar vnliga
till henne och gaf henne kosteliga smycken och sknker, men hon talade
intet och rrde sig icke, utan satt som ett belte.

Men Achior blef s intagen af krlek till henne, att han frgade intet
efter sina andra qvinnor, utan lt dem g hvart de ville, och han gaf
dem frihet och ville endast taga Maheli till hustru.

Nr han nu ter intrdde till Maheli och sade: min lskade, se fr dig
har jag bortjagat dem alla, ssom man bortsopar dammet fr en drottnings
ftter, ty du r mitt hjertas drottning; men fresta mig nu icke lngre,
ty min vrede skulle ngra bde dig och mig. D bjde sig Maheli fr
honom och sade: Herre, se din tjenarinna. Herren Israels Gud, som gifvit
mig i dina hnder, har gjort ditt hjerta mildt emot din tjenarinna. Du
skall icke frneka mig, att helig hlla Israels Gud och honom allena
dyrka.

Achior blef fver mttan glad och gaf Maheli det lftet, att hon finge
dyrka sin Gud p sitt stt och huru hon ville, och att han skulle skaffa
henne qvinnor af Israels dttrar till betjening.

S hade nu Maheli fver ett r varit hos Achior och hon hade fdt honom
en son. Och Achior lskade Maheli, och Herren vnde Achiors hjerta s
att han lyssnade till hennes ord, d hon talade om Herren Israels Gud
och hans stora under och verk. Och Achior sade: visserligen r din Gud
en stor Gud och en mktig, den stora under frmr.

Men se, d kom ett budskap, att Achior med allt sitt krigsfolk skulle
bryta opp, ty Konungen snde sin Hrhfvidsman Holofernes att draga ut
mot all riken, som vesterut lgo, fr att gra dem sig underdniga.

Och Holofernes underlade Konung Nebucadnezar mnga land och frstrde
stder och bortfrde folk och egodelar, s att fast ingen mera vgade
st emot honom, utan kommo regenterna och de yppersta af folken emot
honom med pipor och trummor och stor ra, men ndock vunno de icke nd
infr honom, utan de skulle prisa Nebucadnezar allena som sin Gud.

Och Achior var en vldig krigshfding, men d kriget numera endast hade
blifvit ett segertg frn det ena landet till det andra, och alla fllo
till Holofernes utan svrdsslag, d knde Achior lngtan efter Maheli,
och hans hjerta var brinnande i honom, att han p s lnge icke hade
skdat hennes anlete, det han lskade. Och han snde budskap att hemta
henne lnligen. Och hon tog sin son med sig, och Achior dolde dem hos
sig.

Men Israels barn frtrste upp Herran och befstade sig p bergen och
i stderna och fastade och bdo till Herren Israels Gud.

Och det vardt sagdt Holofernes, att Israels barn rustade sig och ville
vrja sig, och han frgrymmades svrligen och frgade hvad folk detta
var och hvarp de hade sin lit. Och Achior steg fram och han svarade och
omtalade alla Herrans stora under med Israels barn, och berttade huru
han dem i alla farligheter hulpit hade, och huru de genom Herrans hjelp
mktige fiender underkufvat hade. Och han sade, att s lnge de mot
Herren intet syndade, skulle ingen emot dem ngot frm. Och rdde han
derfre Holofernes att lta befrga, om de hade sdan synd begtt, ty
eljest skulle han dem intet vinna kunna.

D Achior hade talat, vordo alla Holofernes hfvidsmn vreda och ville
dda honom, och Holofernes frgrymmades emot honom och han sade:[1]
"Ssom dem gende varder skall dig ock g, ty jag vill snda dig till
dem, p det du m blifva straffad med dem".

[1] Judiths bok 6:te kap. 6:te vers.

"S befallte Holofernes sina tjenare att de skulle taga fatt p Achior
och fra honom bort till Bethulien uti Israels barns hnder".

"Och Holofernes tjenare grepo honom och d de kommo fver slttmarkene
intill berget, drogo skyttar ut emot dem".

"D veko de afsides om berget och bundo Achior vid ett trd, med hnder
och ftter och sttte'n neder och lto s hnga'n, och foro till sin
herra igen".

"Men Israels barn kommo ned af Bethulien till honom och gjorde honom ls
och hade honom in i Bethulien och stllde honom midt ibland folket och
frgade huru det tillgnget var och hvarfre Assyrierne hade hngt
honom".

"Och Achior svarade och berttade huru det allt tillgtt hade, och allt
folket fll p sitt ansigte och tillbad Herren".

"Och de fastade och bdo hela den dagen, och de sade t Achior: vra
fders Gud, hvilkens makt du prisat hafver, varder dig s vedergllande,
att de intet skola f se sina lust p dig, utan du skall f se huru de
slagne och nederlagde varda".

Men Maheli vntade hela dagen, att han skulle hemkomma, och d han icke
kom bedrfvades hon och sade: hvad har hndt min herra? Och hon snde en
tjenare ut att speja, och tjenaren terkom och bdade henne hvad som
hndt. Och Maheli vred sina hnder och afkldde sig sina kosteliga
klder och lg hela natten och bad infr Herran. Men mot morgonen innan
solen gtt upp, kastade hon en mantel fver sina skuldror och insvepte
sin frstfdde deruti, och gmde ett brd i sin kldnad, och sedan hon
nnu bedt en bn till Herran vandrade hon bort.

Och Herrans hand omskyggade henne, s att ingen af vktarena blef henne
varse, och hon vandrade allt framt, och d krafterna fvergfvo henne
bad hon till Herren, och hon knde sig ter styrkt, och hon ndde
slutligen bergen och gmde sig der.

Men hon bad en bn och sade: Herre Israels Gud, Du som hafver beskyddat
Hagar och Ismael i knen, se i nd till detta barn att det icke frgs.
Du, som gifver fgelns ungar skjul emot ovdret, skydda ock denne som r
skyddlsare n de. Och nr hon hade bedit, sg hon ned p barnet och sg
att det log, som barn le d de i drmmen se Herrans englar, och hon
sade: "Lofvad vare Herren, Herren. Jag hade mycket bekymmer i mitt
hjerta, men din trst gladde min sjl.

Herren r mitt hopp, den hgste r min tillflykt.

Dig varder intet ondt vederfarandes och ingen plga skall nalkas din
hydda, ty han hafver befallt sinom nglom om dig, att de skola bevara
dig p allom dinom vgom.

Herren varder icke frltande den trst till honom hafver". Och hon
gret.

Men nr hon hvilat en stund ville hon stiga opp fr att g vidare och d
frmdde hon det intet, utan mste blifva sittande vid stenen der hon
sutit, och barnet vaknade och hon lutade sitt hufvud srjande emot
honom. Men se d ppnade han fr frsta gngen sin mun till att tala och
sade: Abba. Och modren hrde sin frstfddes frsta ord, och gldje och
frid vardt ter i hennes hjerta, och hon drjde s qvar fver den
natten, och satt vakande fver sitt barn.

Och Herren skyddade henne, s att hon ej blef upptckt af ngon, och
att intet vildt djur nalkades henne. Men d morgonen begynte gry, steg
hon opp och knde sig s mycket styrkt att hon frmdde g, och s
befallte hon sig Herranom och vandrade med barnet p sin arm till dess
hon kom till staden, och hon trdde till stadsporten, hvilken var
tillsluten.

"Hvem r du och hvad begr du?" frgade henne vktarena. "Jag r en af
Israels dttrar, Maheli, Amrams dotter, och beder att j tillten mig att
uppska Achior, min herre, den j i gr hafven frt in i eder stad".

Men de som vid porten vakt hllo gjorde somliga gck af henne, fr det
hon var en ensam qvinna, och somliga sade, att de ej vgade lta ngon
in.

Men se, d kom der gende en hg qvinna, kldd i sorgeklder, och hon
frgade hvad som  frde var, och vakten sade, att en qvinna med ett
barn p armen, som sade sig vara Achiors den Ammonitens hustru, bad att
hon mtte blifva inslppt, men de fruktade att det vore en list af
fienden.

D svarade den sorgkldda qvinnan: "Fren j krig emot qvinnor, att i
rdens denna? Lten opp fr henne eller ock gn till eder fversta och
sprjen honom, men lten icke den trtta frsmgta i vntan".

D lt vakten opp porten och vid det den upplts fll tckelset af
Mahelis hufvud, ty barnet hade fattat deruti och lekt dermed. Men Maheli
intrdde, och alla undrades fver hennes fgring och fver barnets.

Men den hga qvinnan i sorgklderna gick till Maheli och sade vnligt:
"min syster du r trtt, kom i mitt hus. Jag r enkan Judith, Merari
dotter, kom jag vill lta bda din ankomst fr din herre".

Maheli tackade henne, men d hon ville flja henne, sg Judith att hon
darrade och hon stdde henne vid sin arm och frde henne till sin
boning. Och folket som stod derinvid sade: se Libanons ceder och dldens
lilja!

Och Achior kom, och han gladdes, och han tog sin son p sina armar och
sade: "Mycken gldje har mig nu vederfarits: fast jag mycket lemnat, har
jag nu mitt bsta hr. Men strre r ock derfre nu min fruktan att
Konungens folk skall vinna staden. De ro talrika och mktiga".

"Nu rdes jag intet mera", sade Maheli, "sedan jag tersett min herres
ansigte. Herrans hand skall beskydda oss".

"Herren skall icke fvergifva sitt folk. Han kan vcka upp en frsvarare
af sdana som detta barn, om honom s behagar", sade Judith.

Och Holofernes med sin hr drog upp emot Bethulien och trngde staden
allt mera och frstrde vattenrnnorna, och satte vakt vid brunnarna,
och nr de nu i tjugu dagar hade frvarat brunnarna, blef stor jemmer i
staden, och det fanns icke vatten mera n fr en dag. Och folket klagade
och ville gifva sig t Holofernes.

"Men d stod Ozias, deras furste, opp och gret och sade: Kre brder,
hafver dock tlamod och lter oss nnu i fem dagar frbida hjelp af
Gud".

"Om han ville bevisa oss nd, och sitt namn hrligit gra".

"Varder oss i dessa fem dagar icke hulpit, s vilja vi gra som j bedit
hafven".

Och Achior gick till Maheli och frtljde hvad fverenskommit var, och
han sade: "Inom fem dagar skall staden fverlemnas t fienden, om ej
hjelp kommer, och hvadan skulle den komma? I stan och vestan finns
ingen, som skulle vga st emot konung Nebukadnesar".

"Herren Israels Gud", svarade Maheli, "mot honom ro jordens konungar
som stoft och deras makt och herrlighet en flgt!"

Och Maheli gick in till Judith, lade barnet i hennes armar och sade:
"Judith, o min syster, lt icke honom blifva gifven till spillo".

Judith smekte leende barnets lockar och frgade: "Hvad nskar du
Maheli?"

"Judith, o Judith, lt icke Herrans namn komma p skam! Om icke hjelp
kommer, vilja de inom fem dagar lemna staden t fienden".

"Hvad r det de synda och fresta Herren", utbrast Judith med vrede.
"Hvad berttar du mig. Skall jag sdant hra?" Och hon reste sig opp,
och hennes kind blossade. Men hon nedsatte sig ter och sade: "Ack, hvad
kan en svag qvinna! Hon vill hra hennes ord, om hon bestraffar deras
otro och deras hjertans hrdhet".

Maheli svarade: "G i Herrans den store Gudens namn, och han skall vara
med dig och gifva dig kraft att blifva en Debora! Ve, jag kan intet. Jag
r som det svigtande ret, som vinden bjer, eller som vinrankan, som
str endast s lnge den stdes af trdet; men du s stolt i din hga
fgring, Herren har gjort dig till ett redskap i sin hand. Der det
starka redskapet brister, kan arbetaren nnu lyckas med det bjliga, och
der mannens mod brister, kan Herren bereda sig ra genom en qvinna.
Judith, lt icke lemna staden i fiendens hand. Lt icke hedningarne
sga: "se, vi hafve frtrampat dem som frlitade sig p Herren".

Judith svarade intet, utan satt tyst, och Maheli gick ter bort med sitt
barn. Men Judith stngde sig inne och bad till Herren.

Men Achior trdde till Maheli och sade: "Maheli, mitt hjerta r tungt
fver pilten. Visste jag dock huru jag skulle kunna snda dig hdan med
honom".

Maheli svarade: "Icke m min herre vilja snda sin tjenarinna bort ifrn
sig om han ock kunde! Underliga hafver Herren ledsagat mig hit till min
herra och ter till mina fders land, han skall icke nu frlta mig.
Skulle icke hans makt frm att frlsa hans folk. Underliga ro hans
verk. Hans makt hafver skapat fsten och himlar, och hans mildhet hafver
icke aktat fr ringa att gra det silkeslena hullet p barnets kind. Se,
min herre, se de sm fingrarne, som ligga i hvarandra, s ljufliga som
bladen p den hvita rosen frn Damascus, i hvars dror sprides en enda
purpurdroppe. Se hans hr, hvem har vl krusat dess mrka lockar? Han
rr sina sm hnder; huru lskliga de ro! S lena och s hvita som lamm
nyss tvdda i bcken, och dock ro de lika skapade som den starkastes,
som din egen, hand, min herre. Och nu slr han opp sina gon; ro de ej
sknare n gazellens och mildare n den unga dufvans. Herren hafver icke
skapat honom s lsklig fr att gifva honom till spillo. Han hafver frt
oss till sitt land, han hafver ppnat oss sin lustgrd, han skall icke
lta fienden hrja lustgrden och dem han ditfrt till skada komma".

Men Achior lade sin hand p barnets hufvud och log vnligt mot Maheli,
och hon lade bda armarne i kors fver sitt brst och bugade sig infr
honom.

Huru Judith sedan bad till Herren och gick ut till de Assyriers lger,
det str att lsa i Judiths bok. Men d tvenne dagar voro framgngne,
och intet vatten mera hade funnits i staden, d satt Maheli i kammaren
och hennes kinder voro bleka och hennes hr var bestrdt med aska, och
en sck var hennes kldnad. Och barnet hade klagande insomnat i hennes
skte och det qved i smnen, och Maheli lyfte sina gon opp och sade:
"Herre, Herre, hjelp mig att jag icke misstrstar, styrk mig att jag
icke frtviflar. Men d kommo budskap och sade: "Assyriernas hr flyr
fr Herren, och Judith hafver slagit Holofernes. Staden r rddad och J
ren rddade. Och din herre skall bo nr oss och blifva en af oss".

D sade Maheli: "helig, helig, helig, r Herren, mktig och stor. Med en
qvinnas hand hafver han slagit den stora hren och af spenabarnens mun
bereder han sig ett herrligt lof.

Jag tnkte i min ngest, Herren hafver frskjutit mig, hans ga hvilar
icke p hedningarnas stad och han hafver lemnat mig i mrkret, men se d
uppehll han mig med sin hgra hand och frde mig till ljus och klara
kllor, och d jag tnkte: stormen varder mig frstrande, se, d bjd
han stormvinden, att den tog mig p sina vingar och frde mig till
ljufligare ngder. Och d jag bfvade att jag skulle frsmkta af trst,
se, d beredde han mig lefvande vatten och ljuflig svalka i sina grdar,
att jag hos Herrans folk m lefva och i mina fders land f d; och han
hafver upptagit minom herra och min frstfdde i sino lande".

"N s sluta d en gng", skrek argt en hvass rst och, paff, small
locket opp af den tillslutna dosan, och en underlig liten gubbe tittade
opp och stod och vickade deruti.

Alla tego, endast en melodiskt susande sng den jag hrt hela tiden
fortfor nnu.

"Hvem galar och skriker hr!" sade ter gubben, "kan man d aldrig f
vara i fred? jas, r det ni snckor der, som hlla ovsendet. Hvad
skriken j efter?"

"Vi ro sndebud frn det mktiga Sderhafvets konung", svarade den ena
af snckorna. "Han har sndt oss hit, fr att f hra budskap frn sina
anfrvandter i dessa trakter. Det r, som man vet, ej stort att lita p
sjmns berttelser, och han vill veta skrare genom oss huru de lefva
hr".

"Ack", sade den hufvudlsa damen, "hvem r den potentaten? Jag mins ej
att det ngonsin kom sndebud frn honom till vrt hof".

"Han r den mktigaste af hafskonungarne. Ett prktigt hof, ett rikt och
folkrikt vatten".

"Folkrikt land?" frgade en rst.

"Nej vatten. Frsk att rkna sderhafvets vgor, d fr ni veta hur
talrikt hans folk r. Visserligen r vattnets folk olika jordens. Ord
talas der aldrig, allt r sng. Har ni hrt stormen fara fver hafvet,
ni har d hrt vgornas sng. D r stor folkfrsamling, d talas
kraftiga, vackra ord, med lifliga tbrder och hg rst om kung och
folk. Eller har ni sett vgorna leka och smekas en afton, vid stranden,
just d de hlla p att slumra? Har ni hrt hur ljuft de d sjunga, huru
smekande i deras vnliga samtal. Man har talat om Sirenernas sng fr
att locka sjmnnen i hafvets djup; nej icke fr att locka ha de sjungit
s; men de hafva talat vnligt till de frbifarande, och deras toner
hnfra ddliga ron. Nu vilja de aldrig mer tala till jordens barn, de
veta att dessa ej kunna bra det. Ljufligt att bo i hafvets krystall,
sknt i dess lunder af korall, herrligt dess sprk, det heter sng."

"Atlantos r konungens broder, ldrig som han, mktig och stor. De
helsa hvarandra med vnskap. Atlantos sonason r den sj som svallar hr
utanfre. Han lskade Saima, den blgda skna, frn tidernas morgon,
men afundsjukt lade sig landet till hinder emot deras frening. Och
Saima hon kastar lngtande sina bl gons blickar emot hafvet, men en
talrik vakt af landtandar st med skldar och spjut af tall och gran och
stnga till och med synen af den lskade. Och hon sjunger klagande sin
sng, och hafsviken den lyssnar och kastar sina vgor med storm mot
landet, men kan ej besegra det. Nu sger man att menniskorna sett deras
lngtan och deras krlek, och att de skola bekriga landet fr att frena
de bda lskande. S lydde sagan p sderhafvet.

Konungen snde oss hit med budskap till menniskorna fr att lofva dem
belning. Ltt skola Finlands skepp bras fram fver bljorna, och
tervnda lyckligt till skra hamnar. Hafvets konungar skola icke fordra
med strnghet sin tribut, ty de ldrige lska de unga, och nska deras
frening. De ro dle och mktige, de lska att sprida trefnad och
vlsignelse till menniskorna i de aflgsnaste bygder".

"Uff, sdana dumheter", sade gubben i dosan. "Finland, ja det r rtta
landet att tala om. Fattigdom, dumhet, uselhet. Tacka lyckan om folket
hr kan skyla sitt elnde med litet Lybecks glitter, och fr frigt m
det vara njdast att ingen vet, att det finnes hr i verlden".

"Vise man, sanning talar du", utlt sig den judiske presten och
upplyfte hrvid sitt hufvud s hgt att jag ej mera trodde det kunna
nedfalla, men se, det fll och derefter brjade mun och skgg endast att
s mycket hastigare rras.

"Finns hr d ingen, som man kan tala ett frnuftigt ord med", sade ter
gubben i dosan. "Hvem r vl mnne den der gr herrn i glaskupan, han
ser mera frstndig ut?"

"J uppmanen mig att sga hvem jag r, emedan jag r eder oknd", svarade
nu en klar rst frn lampan. "Nvl, jag skall sga eder det, ty den
oknde r alltid ensam, om han n omgfves af hundrade. Att jag r en
lampa det sen J alla, att fven jag ngongng lyst, det tron J utan att
jag behfver sga det, och ehuru J sen, att jag endast r af simpel
lera, s frmodar jag att J icke derfre ansen mig fr ringare, ty J
veten vl att den simplaste lerlampa kan lysa den vise, under det den
slsande oduglingen brnner doftande oljor i dyrbara gyllene kril. Hvad
viljen J derfre att jag skall sga eder? Hvad jag gjort? hvad stort jag
utrttat. Men anstr det vl mig att omtala mina egna frtjenster? Dock,
J stunden det, jag vill fvervinna mig sjelf, fr att gra eder till
viljes. Ty om n blygsamheten r en helig pligt, s finnes dock en, som
r strre, den nemligen, att med beredvillighet g det allmnnas
nskningar till mtes.

Jag vill allts sga eder, att det frsta minne jag har, r af en tid,
som var mig ganska rofull. Jag lyste d fr en Romare, vrdig detta
namn. Han lemnade sitt hem, en liten enkel boning, fr att rdda
fderneslandet. Jag fljde honom i hans tlt och lyste hans nattliga
vakor fr fosterlandet, jag lyste honom nnu d hans sjl kmpande
flydde ur kroppen.

Hans egendom tillfll hans son, och denne fraktade den ringa lerlampan.
En slaf bar mig till sitt usla hem, men endast sllan tvangs jag att
belysa hans elnde, ty han gde ej olja att gifva mig. Men en natt
ptnde han min veke. Han gick fr att tnda eld p den boning, hvilken
tillhrde hans husbonde, hvilken agat honom tyranniskt fr ett ringa
fel. Han blef rjd och ddades. Han hade fllt mig ur handen, jag blef
gmd i mullen och lg der lnge, lnge. Jag srjde att mitt lif skulle
frflyta utan nytta, men -- huru ofta franleder icke en ringa
tillfllighet en stor frndring i vrt de! En dag kom en fattig enka
gende, hon fllde ur handen en liten penning och brjade ska den, och
s fann hon mig. Hon bar mig till sin boning, kpte olja fr sin penning
och tillbragte sin natt i bn och arbete fr sina begge sm sofvande
barn.

Hon var Christen. Hon hade fvergifvit vnner och anfrvandter fr sin
tros skull och lefde nu i Pompej utan att vara bemrkt af de Christnas
fiender. Men det stillaste lif frmr icke afvnda frfljarens
verksamhet. Jag sg en man intrda hos henne. "Offra t gudarne i
morgon, sade han, att du m f lefva; eller du ddas och dina barn bli
slafvar".

Han gick, hon nedsjnk i bn. Derp steg hon opp, tog mig i sin hand
och lyste p sina begge barn, hvilka slumrade godt i hvarandras armar.
"Ack, suckade hon, deras spda lppar kunna nnu knappt utsga Hans
namn, hvem skall lra dem att tro, hvem skall rdda deras kropp och sjl
frn frderfvet. Och jag kunde dock f blifva hos dem, jag ger att
vlja".

Hon knbjde ter, hennes anlete frklarades och hon utbrast: "lofvad,
lofvad vare min Frlsare, prisad att du hafver funnit mig vrdig att d
fr din skull. Skulle vl du behfva mig till ett verktyg fr deras
frlsning? Skulle ej din krlek och din makt frsl! Med frjd vill jag
beknna dig och d!"

D skalf jorden, Pompej skakades p sina grunder. Hastigt sprang hon
opp, tog sina begge barn p sina armar". - - -

Ett frskrckeligt brakande afbrt berttelsen. Jag sprang opp frfrad.
"Ha, ramlar Pompej?" ropade jag frvirrad.

"h nej, bara spiselkransen", svarade min vrdinna, som hastigt intrdde
skrmd af bullret. "N det var ledsamt nog nd. Hvad du mtte blifvit
skrmd. Jag var nyss hr inne och du tycktes slumra; jag ville ej stra
dig, utan gick bort. F se huru det gtt med alla smsakerne der p
kransen?" I detsamma fladdrade en klar lga ett gonblick i spisen och
frsvann. Jag sg det, det var pilen, som i ett gonblick var blefven
aska. Vi brjade leta bland marmorbitarne. Af Chinesen terstod endast
nacken och det nickande hufvudet, resten var i smulor, fvens
sockerfiguren; men den bl bandrosen var oskadd. Den hufvudlsa damen
vnde sig, d man drog p trden, lika sjelfbeltet som frut fr sin
spegel. Men mkligt var att se den lilla ntta flickan med hucklet. Allt
tittade hon lika frnjdt t sidan, men ack, hennes spegel var
snderslagen; och just d jag stod och beklagade henne, mrkte jag att
mitt glasra fallit i golfvet, frmodligen d jag sprang opp i
skrmseln, och det lg nu krossadt i otaliga bitar.




De vackraste hnderna.


Det var engng sex systrar. De voro alla en frnm herres barn, men nu
var den frnme herrn dd, och de sex systrarne lefde ett fattigt och
svrt lif i ett litet hus ett stycke utom staden. Fyra af de fem ldsta
frknarna suto dagen om vid fnstret och tittade utt vgen, och suckade
nr en grann vagn for frbi; den femte satt alltid fr spegeln, ty de
hade endast en helt liten spegel, och derfre mste de tura om att f
begagna den. Den, hvars tur det var att f sitta fr spegeln, hade d
ocks alltid rttighet att begagna alla grannlter, som funnos qvar
sedan bttre tider, fr att pryda sig med och laga sig grann. Men nr en
annans tur kom att f stta sig fr spegeln, d mste alltid den, som
sutit der frut, klda af sig alla grannlterna och lemna dem t
systern.

Ibland tog ngon af frknarna ocks en virknl i hand fr att virka p
ett grannt band eller spets, och det sg s frnmt ut, nr hon satt s
fin och stack ett stygn d och d, men det var frskrckligt, hur
trkigt det var nd.

Men Sabina, sjette systern, hvad hade hon d fr sig? Jo, hon sopade och
stdade och hjelpte gamla Greta, frknarnas enda piga, stundom i kket,
stundom att skta den lilla trdgrden, stundom till och med att se om
kon, nr Greta mste vara borta vid ngon annan syssla. Och Sabina sjng
och trallade dagen om, och sprang glad som en fogel omkring, under det
systrarna suto inne och hade trkigt. Och hur Sabina arbetade och var
snll, s rckte afkastningen af det lilla landstllet s till, att hon
alla dagar hade tminstone en rtt mat att stlla framfr systrarna. Nr
qvllen kom, d satt alltid Sabina inne hos dem och sydde s ttt, stygn
efter stygn, som om nlen brnnt hennes fingrar.

Men systrarna sade ofta emellan sig: "den Sabina, den Sabina! ack
hvilken skam komma vi icke att f af henne. Det synes ju tydligt, att
det aldrig blir herrskap af henne. Alla hennes anlag ro bara piganlag".

Och Sabina skrattade och menade: "bli ni alla frnma fruar, s fr jag
vl tjenst hos ngon af er d". Och lika flitig var alltid Sabina, och
sprang aldrig till fnstret att se p de granna herrskaperna, som foro
derute, utom nr den unge prinsen red frbi, d gmde sig alltid Sabina
vid kksfnstret fr att nd f litet se p den sttliga och rara unga
prinsen; men det talte hon ej om fr systrarna, ty hon ville bara se
honom, men icke tala om det.

Men rena hade allt gtt fram, och nnu hade frknarna inga friare ftt;
det var underligt, ty de voro rtt vackra allihopa, och hade isynnerhet
alla s genomfina och vackra hnder. Dem ansade de ocks af all frmga
och fraktade alla, som hade grofva hnder, ty det syntes ju, att de
voro simpelt arbetsfolk, alla som hade simpla hnder; och deras egna
voro s adeliga och fina, s det var makalst. Men lilla Sabinas hnder
de voro nu allt sisder litet strfva ibland, fast de voro mjuka och
goda som bomullskuddar, nr hon vrdade ngon sjuk, eller eljest vnligt
smekte ngon.

Nu fingo frknarna en dag hra, hurusom den gamle kungen ville, att den
unge prinsen skulle gifta sig, men att prinsen aldrig fick ngon brud,
som var honom i lag, ty han ville ingen annan ha till brud, n den, som
skulle ha riktigt vackra hnder; och alla prinsessor, som han hade sett
p sina resor, hade s fula hnder, och s hade alla hofdamerna med och
alla de frnma fruntimmerna; och det var riktigt svrt, ty kungen hade
lofvat prinsen att f gifta sig med hvem han ville, bara hon vore
frnm. Men ingen oadelig, om n hon haft de allrautsktaste hnder,
skulle han f ta.

Nu blefvo de fem frknarna s utmrkt beltna, och sgo sig ren en hvar
som prinsens brud, eller tminstone som thronfljarbrudens syster, ty
bland s mnga vackra hnder mste vl ngot par behaga prinsen. Nu
anvndes de sista pengarna, som funnos i huset, att kpa oljor och
sknhetsvatten, och det var ett fejande med att laga hnderna i ordning,
att maken ej varit sedt; och frknarna sutto alla fem hela dagen med
hnderna, upplyftade i vdret, fr att de skulle bli hvita.

S sade den ldsta: "Nej, nu vill jag ej vnta lngre. Fast prinsen
ridit hr frbi alla dagar och jag bjudit till att alltid visa mina
hvita hnder vid fnstret och han alltid sett hitt, s har han nd ej
tyckts mrka dem". Och s kommo frknarna fverens om, att de skulle g
att spatsera en i sender i slottstrdgrden, och den som gick dit skulle
d alltid f bruka alla granlterna, och s skulle vl prinsen f se
ngon af dem, hvem som skulle ha bsta lyckan. Men som det ej passade
sig att g ensam, s skulle Sabina alltid flja med, ty henne var ingen
af frknarna rdd fr att ta med sig. "Hennes pighnder", sade
systrarna, "dem bryr sig minsann ej prinsen om".

Nu hade ldsta frken sutit fyra timmar fr spegeln, och hvita
simil-kldningen hade hon p sig och bl silfverblommorna p hufvudet
och de granna glasjuvels-rhngena och ringarna och kammarna, och
bronskederna och armbanden och allt annat grannt var ren i ordning. Nu
steg hon upp kastade florschaletten p sig och tog solfjdern i handen
jemte nsduken med qvartersbreda spetsar och s gick hon med Sabina, som
bar en slt hvit ntteldukskldning, en liten schalett knuten kring
halsen och sin lilla halmhatt p hufvudet.

"G litet bakom, kra Sabina, s kan du glla fr min kammarjungfru,
icke tcks jag g bredvid dig, som r s simpelt kldd", sade frken.

En helt liten stund hade frken spatserat i trdgrden med Sabina bakom
sig; d kom ocks prinsen och helsade p fruntimmerna, och talte s
artigt med frken, och frken tyckte att det var s varmt och drog
handskarna af sig, fr att prinsen skulle f se hennes fina hnder. Men
bst frken gick och bar i handen sina handskar, s fastnade ena
handskens spetsgarnering vid en buske och refs snder, och frken blef
s ledsen och sade: "aj mina nya, dyra handskar", och ernade just brja
grta. Men Sabina hviskade: "var ej ledsen Amirantha, lemna du den bara
t mig och promenera vidare en stund". Och nr frken Amirantha kom
samma vg tillbaka, kom Sabina emot henne med handsken hel och ntt
igen. Hon hade nl och trd i sin ficka, och hennes snlla fingrar hade
lagat spetsen hel, och s var det tid att frken mste g hem igen.

Dagen derp tog andra frken den hvita simil-kldningen och bl
silfverblommorna och armbanden och alla grannlterna, och Sabina fljde
ter med henne till slottstrdgrden. Och ter kom prinsen och talte med
den frken och fljde henne att spatsera och visade henne allt vackert
och mrkvrdigt, som fanns i trdgrden; men lilla Sabina tycktes han ej
bli varse. Nr de nu spatserade, kommo de till ett sumpigt stlle; och
der satt p marken en liten fogel, som insnrjt sig i grset, kanske i
ngon snara, och icke slapp upp. Och den slog med vingarna och skrek s
jemmerligen och dess sm ungar i boet ofvanfre rckte ut nbbarna fver
kanten af boet och skreko alla s mkligt. "Husch, hvad der r vtt",
sade frken, "fy" och s snrpte hon p sin fina nsa och frde s
vackert sina fina hvita hnder, och gick en annan vg.

Lilla Sabina sade ingenting, utan plockade tyst ngra grenar, som hon
kastade p det vta, skrtade smtt upp sin kldning, och trippade ntt
fver dem p sina sm ftter till fogeln, som befriad sjng en glad
drill och flg bort. Straxt var Sabina igen hos sin syster och prinsen,
hvilka ingendera syntes ha mrkt hvad hon gjort, och prinsen var
fvermttan artig mot frken, och s var den spatserfrden slut.

Nu var det frken Melicertas tur, och lnge satt hon fr spegeln, och
grann var hon, och hennes blonda hr var s hgt friseradt, som den
strsta blrtott p gamla Gretas spinnrock, och de bl blommorna kldde
henne s vl.

Nu var prinsen redan nere i trdgrden, nr frken Melicerta och Sabina
kommo, och ter helsade prinsen s artigt och frde frken omkring, och
Sabina gick efter. Men s freslog prinsen, att de skulle spatsera utt
parken, och allt lngre gingo de, och frken Melicerta var s glad, och
tnkte: "se s, mig vill han visst ha, efter han gr s lngt". Litet
rdd sg hon visst p de tjocka molnen, som skockade sig, men hon
tnkte: "lappri p hvita similkldningen och bl blommorna, nog fr jag
bttre nr jag blir prinsessa".

Sabina gick vnligt fram och sade: "monne vi ej borde vnda om, vi f
visst regn"; men i detsamma brjade det redan regna s starkt, att
prinsen bjd fruntimmerna stiga in i en liten jagtkoja i skogen, tills
ovdret skulle g frbi. Men ovdret gick ej frbi, utan det
hllregnade, och skan gick allt vrre, och frken Melicerta var s fin
och skrek och gmde hufvudet i sina vackra hnder fr hvar skrll, och
gret och lg matt p tltsngen med hnderna lagda p vackraste stt.

Men nu blef det middagstid; prinsen visste, att det fanns th uti ett
skp och Sabina fste ntt sin nsduk framfr sig, tnde upp eld, kokte
th och bjd ikring med skorpor ur skpet. Och frken Melicerta t rtt
raskt, fast hon var s rdd att hon ej skulle f ned en bit. Men s
klarnade vdret, och alla gingo nu hem, och s var den promenaden slut.

"Hvad jag mste skmmas fr den Sabina i dag", sade frken Melicerta vid
hemkomsten; "ja, prinsen skulle bestmt friat till mig, men nr han sg
huru Sabina var som en kkspiga och nd kallade mig syster, s ville
han vl ej ha en kksa till svgerska".

"Ja, jag tar bestmt icke Sabina med mig", sade frken Melladora; men,
sdan harm, hon trffade alls icke prinsen.

Fyra lnga dagar hade nu frken Rosimunda ndgats vnta, att det skulle
bli hennes tur; hon som var den yngsta och vackraste af frknarna. Nu
fick hon nteligen g. Och hon hade sytt s mnga garneringar och
grannlter p hvita similkldningen, att man knappt kunde knna igen
den. Hon gick s ntt och fint och trippade i sina sm trnga skor; och
hon mste ta Sabina med sig, fr att leda henne ibland, nr skorna
klmde s hrdt, att hon ej kunde g annars. Hon hade kldt sig s
lnge, och sen gick det s lngsamt att g i de trnga skorna, att det
brjade mrkna redan, nr frken Rosimunda kom med Sabina i kungens
trdgrd. Och nu kom prinsen dem till mtes och frde dem s artigt
omkring; och bst det var, brjade granna lampor att tndas i alla trd
och prktiga lusteldar och fyrverkerier lysa p alla hll, och frken
Rosimunda gick s lycklig vid unga prinsens sida, och hennes fina hnder
skimrade nnu hvitare och finare i lampskenet.

Bst hon nu gick och tnkte p all denna herrlighet, som hon skulle bli
herrskarinna fver, ssom hon hoppades, s mrkte hon ej att hennes
florsgarnering fladdrade emot en lampa och brjade brinna, och inom ett
gonblick stod hon omgifven af eld p alla sidor, ty hela hennes granna
drgt stod i lga och fladdrade fr blsten. Dock, lnge rckte det
visst ej, ty i samma gonblick hade Sabina hunnit fram, kastade armarna
omkring sin syster, slog p lgorna med sina sm hnder, och innan kort
var faran frbi fr Rosimunda.

Similkldningen var fr alltid frlorad, och det var skada; men nnu
vrre var, att Sabina stackare hade brnnt sina hnder, s att de voro
alldeles fulla med blsor och sr.

Nu kom straxt kungens egen lkare fr att frbinda henne, och prinsen
kysste de srade hnderna och sade: "min ljufva Sabina, s du har
blifvit illafaren, fr att jag icke slckte sjelf, utan ville se in i
ditt hjerta. Se dock, huru vackra ro icke dina hnder", och s vnde
han sig till kungen och hela hofstaten, som just kom ned i trdgrden
och sade: "Nu har jag funnit den jungfru, som har de vackraste hnder,
och vill hon bli min brud, s sen j hr den, som skall blifva det".




Suomiqvinnan p Saimaudden.


Lnge, lnge, fr mnga hundrade r sedan, d Finland nnu icke hade
kommit under svenska vldet, d stod p en udde i Saimen en sttelig
grd, och der bodde en slgt af det gamla Savofolket, stolt och mgtig.
Mngen strid hade mnnen af denna tt utkmpat emot Hmliset och
Karjalaiset, och mnget hrjningstg hade de utfrt nda lngt bort t
ryska sidan; men nu hade en annan, en svrare fiende uppsttt att strida
emot, nemligen Svenskarne, de stolta, fver hafven komna. De kmpade med
korset och svrdet, de kmpade med ordet, och fr dem dukade smningom
Suomifolken under. Men tten p Saimaudden stod nnu fast, den trotsade
svrdet, den trotsade ordet, den trotsade korset.

Etthundrade r hade frflutit sedan helige Biskop Henrik frsta gngen
predikade Kristi namn p Suomis jord, men nnu lefde tten p Saimaudden
i stolt oberoende. Icke vgade sig den svenska Konungens fogdar dit, fr
att utkrfva skatt; ty de, som begett sig dit i sdant rende, hade ftt
skl att svrligen ngra sitt tilltag, och ingen vgade fr domstol
tilltala ngon af Saimauddens folk. Men p uddens grd satt slgtens
ldste och skipade lag och strng rtt bland de sina.

En dag steg i stugan in en korsets man och predikade korsets lra fr
det stolta folket derinne, som satt man vid man och gstade vid yngsta
sonens brllop. Och runosngarne p golfvets midt stannade en stund i
sin sng, hand i hand, tigande och lyssnande, undrande hvad detta mnne
blifva; men snart brjade den ena ljudligen:

      "Nu den gamle Winminen
      Krde slabberkft ur stugan,
      Fste pratman ut i krret,
      Sjng hvar obedd gst i dyen".

Och d hrdes ett bifallssorl kring stugans bnkar. Vredgad bortgick
korsets man, och sade: "ve eder, J hedningar, eder skall olyckan krossa,
och tigga skolen J nnu om dopets nd, den J nu frkasten!"

En lng tid hade frgtt, och tten p Saimaudden hade slutligen blifvit
nra frdd. Oupphrliga strider hade smningom frtrt den. Der suto nu
endast qvar trenne ldrige brder, grskggige vakter vid ugnen. Alla
deras sner hade stupat, utom Saivo, den yngste af dem, och i hans sex
raska sner uppvxte nu ttens p Saimaudden hopp.

Men Saivo var utgngen att lra sina ldsta sner strida mot skogens
konung, och hemma vid ugnen suto de tre grskggsmnnen och Ylpytar,
Saivos hustru, med de yngsta barnen. D intrdde ter korsets man,
helsade med hotfulla ord och sade: "gamle hedningar vid grafvens rand,
frlsen edra sjlar frn frdmmelsen. Unga qvinna, sex sners mor,
frls dina sners sjlar, antagen det heliga dopet och den Korsfstes
tecken. Hafven J icke sett huru frbannelsen frfljer eder? Edra mn
hafva stupat, endast gubbar och barn terst; bjen eder infr Herrans
straffande hand!"

D knotade gubbarne vid ugnen, och opp steg Ylpytar och sade: "Foga dig
hdan man! icke malar din trolldom Ylpytars hjerta till mjl, mktigare
skulle den d vara. G, att ej Saivos sm barn bra dig hdan". Och
korsets man gick, men hans ord voro icke mildhetens, de voro vredens och
frbannelsens.

nnu bodde spridda i skogarnes djup, bakom moar och sjar, mn som icke
underkastat sig det fremmande vldet. Stundom, nr de icke frmdde
mera, d ltsade de vara underkufvade, men reste sig ter, n hr, n
der. Men Saivo sade: "icke rr den ensamme ltt p bjrnen heller, n
mindre p fienden. Mnga kunna vinna, der en och en faller". Och han
lemnade hemmet i Ylpytars vrd och barnens och gick genom demark och
skog uppmanande alla, som nnu stodo qvar af Suomifolken, vare sig
Hmeliset eller Karjalaiset, eller mn af hans egen stam, att bryta opp
mot den gemensamma fienden.

Men Svenskarne grepo Saivo och sade att han var en frrdare, och ddade
honom. Och Ylpytar utsnde sin ldsta son och sade: "G till Svenskarne,
lr dig deras konster, att du m kunna fvervinna dem och fullflja din
faders verk. Lr dig att blifva ditt fderneslands befriare och att
hmnas din far".

Sonen gick, men ett r frlopp, och han hrdes ej af. Och Ylpytar sade
till sin andre son: "G till Svenskarne lr dig deras konster, att du m
kunna fvervinna dem och fullflja din faders verk. Lr dig att blifva
ditt fderneslands befriare och att hmnas din far".

Sonen gick, men ett r frlopp, och han hrdes ej af. Och Ylpytar sade
till sin tredje son detsamma, som hon sagt t de andra bda.

Men ett r frgick, och i stugan intrdde korsets man och sade: "Qvinna,
har Herren skt dig nog: din man och dina bda ldsta sner ro dda, r
ditt hjerta nu dmjukadt?"

Men Ylpytar svarade: "dre, skulle mitt hjerta dmjukas derfre, att de
kraste, jag egt, lefvat som mn och dtt fr Suomilandet. _Nu_ frst
kan jag vara stolt. Och nnu lefver den, som skall fullborda deras
verk!"

"Han lefver, ja", hnade mannen, "en tjenare i Konungens hof, en riddare
i siden och guld i Konungens tjenst".

"Lgn talar den falskes tunga", sade Ylpytar.

"Tror du ej mina ord, s se med dina gon. Men frkrosselsens dag skall
nnu komma fver dig, du hgmodiga", sade mannen och gick.

Men i Ylpytars hjerta brnde hans ord. "Har han, mitt hjertas kraste
barn, blifvit en tjenare hos rfvarn af Suomilandet, han som ddar
Suomisprket, det skna, och lgger sitt sprks band fver Suomifolk och
Suomihjertan. Deras trollkonster hafva frvndt ynglingens gon med
rikedomar och guld. Brd, om n hrdare, fanns ock i Suomilandet. Ve
den, som sljer fosterlandet fr guld eller brd. Hafva de frvndt
hans gon med ra och glans? Den ra, som vinnes i frmlingens tjenst,
r lik vgens skum, ett glitter utan vrde".

Och Ylpytar lemnade sina tre yngre sner hemma, att vrna hemmet p
Saimaudden, och hon sade: "Minnens det arf, J ftt att vrda; nnu har
fvermannens fot icke betrdt Saimaudden, nr mgtig tid fodrar, skall
barnet vara man".

Och Ylpytar antog till sitt yttre ett dmjukt skick och gick ut ibland
folket, och hon skte sin son, och hon fick veta, att han fanns bland
krigarne, som stridde vid Sverges andra grns, och hon gick och skte
honom nda der.

Men vid det hon gick frn den ena skaran till den andra, skande sin
son, d trdde till henne ter korsets man, densamme, som hotat henne i
hemmets stuga, och han sade: "qvinna, bj ditt hjerta i dmjukhet; din
grd r brnd, dina tre sner hafva fallit alla vid dess frsvar, och af
hela din tt terstr ingen mera n din son, som tjenar i Konungens hof,
och som dmjukat sitt hjerta infr korset".

"De hafva stupat alla? Den yngste ock? -- Dock smlt icke nnu, hjerta,
veknen icke senor, nnu mste lifvet lefva. _En_ str kanske nnu att
rdda". Och bort hastade hon.

P ett slagflt mellan dda och dende terfann, Ylpytar sin son. Hennes
vrd vckte den dende till sansning.

"Min mor, du hr?" sade han. "Haf tack, se jag dr ung, men min dd r
skn, jag dr ju fr fosterlandet!" och hans blick slts och han dog;
men Ylpytar sjnk tillsamman.

"Ha, arme bedragne! du dog i din villa, du dog fngen i lgnen. Hade du
fallit i del kamp _mot_ dessa, med hvilka du nu framgick, d hade din
dd varit skn. D Ylpytar, ditt lif r slut!"

Men n en gng nalkades korsets man, och han sg den i stoftet
nedfallna, och han sade: "Nu, Ylpytar, r du krossad, kom att af min
hand mottaga upprttelse!" Men Ylpytar sade: "Vik hdan onde trollkarl,
och kom ej vid den t dden vigda".

Men fver de ddas flt svfvade sagta fram en spd gestalt. Det var en
ung flicka i hvit drgt med svart kors p brstet. Hon hade i sitt
hjerta varit ynglingens brud, men var af sin moders lfte helgad t
korset. Hon gick fram till den dde ynglingen, knbjde vid hans sida
och bad med sagta rst, men af hjertats djup. Och innerligare och
innerligare ljd hennes bn, hela hennes sjl syntes i den uppg till
Gud i frsakelse. Och hon varsnade den i stoftet nedsjunkna modren och i
hjertats ord utgt sig hennes bn fver den frkrossade, om trst och
klarhet fr henne, som nnu ej sett ljuset, om tlamod och ett
frsakande hjerta.

Och Ylpytars hjerta veknade, hon gret.

"Haf tack, o flicka, du det frmmande landets barn, fr dagg p Ylpytars
afton. Till Suomis gamla folk gr Ylpytar; lt din milda, vackra bn
ljuda fver den dende".




Blommornas nytta.


Det var en grd; och vid den grden var en helt liten kulle eller
backhympel; och p den vexte just ej mycket grs utom hgst uppe p
toppen; der stod en liten flck rikt bevext med grs och rter. Der
vexte liljeconvalljer och gullvifvor, kamillblommor och millefolium, men
de stodo nu endast i knopp. Och nr solen sg varmt och vnligt p dem,
s tnkte de, att hon gerna skulle se dem sl ut; och den ena och den
andra brjade smtt ppna p knoppen, och p somliga tittade redan ett
litet gult, eller rdt, eller hvitt blad fram ur hljet.

Kom s en snigel krypande: "Usch, ni dumma blommor, hur kan ni tro att
solen vill ha er att blomstra. Nytta, nytta ska ni gra, och hll man
vackert inne med all grannlt och ffnga".

Och blommorna bjdo till, allt hvad de frmdde, att krympa ihop sina
knoppar, och vgade ej lta sin fgring sticka fram af fruktan att det
skulle vara ortt.

S kom grdens husbonde och sade: "Matts, tag din lia och sl ned den
der lilla grstappen der s kommer den till nytta".

Och det blef h af den lilla grstappen, och det rckte nstan till en
hel munsbit t en ko; och s blef det rigtigt nytta af de lappris
blommorna.




Harpspelerskans Dotter.


"Hon skall ju vara dd, den der stackars Clara", sade fru ***.

"Ja hon har gtt till hvila", sade Helena, med betoning p ordet hvila.

"Ja du m visst sga hvila", infll Charlotte, "hon var en af de der
oroliga sjlarna, kan jag tnka, hvilka alltid sakna hvila. Hvad kunde
man ock begra af flickan stackare, uppfostrad, som hon var, af en
kringvandrande Tysk musikantska".

"Hennes mor dog, d hon var tio r gammal, tidigt var d hennes
uppfostran gjord", menade Helena, med ett sorgligt smleende.

"Jag knner nstan ingenting om henne", sade fru ***, "huru kom hon till
Lingdahls?"

Helena svarade: "Hennes mor hade som harpspelerska samlat sig en liten
obetydlig frmgenhet, och trtt vid sitt kringvandrande lefnadsstt,
nedsatte hon sig i en af vra smstder, der hon hrde af fr huru
ondligt litet mnga fruntimmer lifnrde sig. Men den stackars
harpspelerskan hade under sitt kringirrande lif aldrig lrt sig hushlla
med penningar, och n mindre denna massa af smkunskaper, som fordras
fr att hushlla p vrt lands stt. Hennes lilla besparing frsvann
mellan hennes fingrar, tyckte hon, och inom ngra r var allt slut.
Under yttersta nd framslpade hon nnu ett par r af sin lefnad och
lemnade vid sin dd sin lilla tioriga Clara alldeles vrnls.
Lingdahls, som d bodde i samma stad, togo den lilla vrnlsa flickan
till sig. Det r allt, hvad jag knner af hennes tidigare historia.

Jag sg henne sedan ofta nog i huset, en ytterst arbetsam flicka! Ofta
roade det mig att betrakta henne, d hon trodde sig obemrkt; jag sg
huru en verklig febergld brann p hennes kind, hennes ga glnste,
hennes hnder darrade af ifvern. Hon flades, jag kunde nstan sga,
bde natt och dag. Intet nje, ej ens en promenad tillt hon sig, och
var alltid i verksamhet med de mest olikartade sysselsttningar. Fru
Lingdahl ville ngon gng frm henne att taga sig ngon ledighet:
"nej, sta tante, i morgon d skall jag promenera, d r det hr
arbetet frdigt; men nu behfver Sophie sin kldning eller behfva
bnorna skras, eller kragorna strykas, eller strumporna stoppas, eller
hvad arbete hon n fr hnder hade, gras frdigt".

Jag var bortrest en tid och fann vid min terkomst en sorglig
frndring.

"Stig in till min stackars Clara", bad fru Lingdahl, "s gick det med
min flinka hjelperska!"

Jag gick in till Clara. Hon satt p golfvet med en hop snderklipta
lappar framfr sig och spritade och spritade med samma ifver, hvarmed
jag frr sett henne arbeta. Hon helsade mig vnligt och uttalade sitt
nje af att se mig. "Men frlt, goda Helena", sade hon, "ser du, jag
har s brdt om, jag hinner ej stiga upp fr dig, sitt ner s lnge,
bara jag fr slut p mitt arbete skall jag spela fr dig". Hrmed visade
hon p harpan, som hon rft af sin mor. "Rttnu blir mitt arbete slut,
d fr jag spela s mycket jag vill, och ingen klandrar min mors minne,
fast hon var en harpspelerska; ty ser du, jag har s gjort unnan allt
arbete, att ingenting mer finnes att gra, och d kan jag spela utan att
synda. Ser du det mtte vl ej vara mera illa att spela, n att rakt
sitta med hnderna i famnen och gra ingenting, som jag ju nd skulle
msta gra, nr allt arbete r slut".

Jag satt hos stackars Clara tills det blef afton. Hon spritade och
spritade. Hon hade ej sofvit p mnga dygn, hon hade spritat hela
ntterna, hon hade ej tid att sofva, sade hon. Jag gick in i hennes
ider och sade, att hon nu snart hade slut p allt arbete, s att hon ju
bara hade helt litet qvar till i morgon, bara hon nu skulle sofva litet
frst.

"Ja, men vet Helena, jag har s ofta, nr jag lagt mig om qvllen, tyckt
att allt skulle vara nra bortgjordt, men nr jag vaknat om morgonen, d
hade ter s rysligt mycket arbete vuxit upp under natten. Jag trs ej
sofva".

Slutligen lyckades jag dock frm henne att lgga sig.

"God natt, Helena", sade hon och nickade vnligt t mig, "i morgon,
Helena, i morgon!"

Jag gmde hennes lappar, jag gmde allt, som kunde pminna om arbete,
och intrdde helgdagskldd hos henne fljande morgon, som var sndag,
och d hon frgade efter sitt arbete, sade jag henne, att det vore synd,
att arbeta om sndagen.

"Tror du det r synd? Vet du, jag har syndat mycket, jag har arbetat
mycket om sndagarna. Nej, nej, icke kan jag hlla sndag, jag mste
arbeta". Sedan hon oroligt skt sina lappar, brjade hon rifva snder
allt, hvad hon kom t, och satte sig att sprita de slunda erhllna
tygflikarna.

Jag mste slutligen ter lta henne f sina undangmda lappar. Nu var
hon glad och vnlig ter, nickade t mig och sade: "i morgon, Helena, i
morgon. Ack du vet ej hur roligt det blir?" Hon gick nu hvarje qvll
ordentligt till hvila, och sade blott meningsfullt nickande: "i morgon,
i morgon!"

I gr ville vi nnu slutligen gra ett frsk; mnga hade frut blifvit
gjorda. Medan hon sof utburos hennes lappar och allt, hvad som pminte
derom. P det stlle, der hennes arbetskorg brukade st, stllde jag en
stor korg full af blommor, och harpan prydd med blommor derinvid. Hela
golfvet var ttt bestrdt med blommor, fven s hennes sng, och vid
sngkanten, p den vanliga stolen fr hennes klder, lades en hvit
musslinskldning i stllet fr hennes hvardagsdrgt.

Nu vgade jag vcka henne. "God morgon, goda Clara", sade jag gladt, "nu
r det s fridsamt och festligt sedan du slutat allt arbete. Allt r
gjordt, intet finnes mera att arbeta p lnge, bara spela. Lt mig nu
klda p dig och kom sedan och spela".

"Helena, Helena, talar du sanning", utbrast Clara, med en blick s
himmelskt glad, att det skar mig i hjertat. Hon hastade opp ur sngen,
s att jag endast hann lst kasta fver henne kldningen. I samma
gonblick stod hon vid harpan och omfattade den med bda armarna; men
hennes hnder fllo ned utefter strngarna och framkallade en sakta
dallrande susning, under det hon sjelf nedsjnk i knbjande stllning,
med hufvudet mot harpan.

Hon var s stilla, ej en suck, ej ett ljud. Jag gick till henne, hon var
dd.




Facetter af qvinnans lif.


"Min far var fruntimmersskrddare i bo, den siste af det skret som der
qvarstod. Handtverket hade varit skligen inbringande, och min far hade
dels rft, dels sjelf sammanlagt ngon frmgenhet, s att vi stodo oss
ganska bra och hade ett trefligt hem. Men andra seder kommo och det blef
knappt om arbete p verkstaden. Stadens medellsa fruntimmer brjade mer
och mer befatta sig med fruntimmersskrdderi, de lemnade sitt arbete
till en tredjedel af skrddarepriset, och kunderna gingo till dem. Allt
mindre arbete inlemnades p vr verkstad, allt flere arbetare mste
afskedas, och slutligen terstod fr min far sjelf knappt ngot annat
arbete n att jaga "bnhasarne", ssom han benmnde dessa sina qvinnliga
fiender.

Allt bittrare blef hans lynne, och allt otrefligare hemmet, i den mn
"bnhasarne" inkrktade p hans omrde. Ordet "qvinnfolk", med en
fraktlig betoning p "_qvinn_", var hans enda benmning fr allt hvad
fruntimmer hette. Jag var nu redan stora flickan och bad i mitt
ofrstnd att min far ville lra mig sy klder. Nu blef gubben utom sig:
"Du, mitt eget ktt och blod, du, bli en af dessa frb. bnhasar!
Nehej. Se s pass makt har jag dock att, tminstone ur mitt eget hus,
intet qvinnfolk skall komma och trnga sig i karlagroml. Hll du dig
till qvinnfolks seder och qvinnfolks arbete, snrta. Sy du din sltsm,
ja, du skall slippa till fru Danet i pension, till och med, och lra dig
fransyska och schattersm och hvad snt der qvinnfolks skrp allt heter,
men hll hon sig frn karlagroml, mamsell".

Mycket frsagd vgade jag nd anmrka, att med den der pensionslrdomen
skulle jag ej kunna frvrfva mitt brd.

"Hvasa, frvrfva ditt brd? Det skall du vl, s fr hin, ocks lta
bli. Du skall gifta dig och bli en rlig hustru och skta hushll och
barn och inte frvrfva brd".

"Men min far, tnk om ingen vill ha mig?"

"Lt bli att resonera, mamsell; kan hon ej stlla sig s, att hon fr en
man som frsrjer henne, s r hon lagom att svlta".

Nu var ej vidare att sga. Jag kom i pension, kunde sga "oui madame",
och "Dieu vous benisse", sydde hela ret, som jag gick der, p en
schattersmstafla, der det stod en mamsell som skolfrun sade hette
Lotta, och hon gret vid en graf som skulle vara hennes lskares, Werther
hade han hetat, och hon torkade sig i gonen med ett klde, som visst
var ett lakan, ty det rckte ned till hennes ftter, och dessutom stodo
p taflan ngra djur p fyra ftter, men hvad de skulle frestlla vet
jag ej.

Kanske hade jag med mina pensionsfullkomligheter och det arf jag hade
att vnta, kunnat f mig man, men till min olycka hade far, vid den tid
jag slutade min skolgng, med srdeles ifver frfljt tre systrar,
hvilka hos damerna i bo frvrfvade allt mera frtroende som
skrdderskor. Slutligen, fr att undg ledsamheter, hade de lagt in till
Senaten och anhllit om, att af gunst och nde, dem mtte meddelas
tillstnd att frsrja sig genom frfrdigande af fruntimmersklder, och
de fingo verkligen den begrda tilltelsen.

Min fars vrede grnsade till raseri. "Skall qvinnfolk trnga ut oss, s
skall jag vl ock visa dem att nnu finnes lag och rtt i landet". Jag
sg snart hvad han menade hrmed. Han kpte sig nemligen en egendom, p
det att hans barn skulle rfva efter landslag och mina tre brder
slunda af hans frmgenhet f sex delar och jag den sjunde.

Ack, hvad skulle han sagt om han lefvat nu fr tiden, nr endast
fruntimmer besrja fruntimmersskrdderiet och verlden nd str. Nog
skulle han frr trott den frgs, n ett sdant oskick kunna ga
bestnd.

Den hftiga vrede, hvari han mest lefvat de sednaste tiderna, frkortade
hans lif, han dog snart derefter. Min mor hade lnge varit dd. Brderna
hade alla studerat och kostat min far mycket stora summor, fven genom
resor, och slutligen bosttning. Mycket fanns derfr ej nu mera att
rfva. Brderna behfde det ej eller, de voro redan alla tjenstemn, men
jag med mina 800 riksdaler kunde svrligen lefva deraf. Mina gon voro
svaga och stodo ej ut med det fr gonen anstrngande arbetet att sy
sltsm, som fordrar en s oupphrlig flit om man skall frtjena ngot
dermed. Med min fransyska och min schattersm stod nnu mindre att
frtjena ngot. Icke heller hade jag rtt krafter att tjena som piga,
ehuru jag nu, i denna egenskap, var hos min frmyndare. Jag var
ofrnjsam och fann mig icke i mitt de och klagade i min sjl, och nr
jag fick en friare s gifte jag mig, fast jag visst inte tyckte om
honom. Men jag hade lrt mig att man ndvndigt borde bli gift.

Min man var glasmstare i en af vra minsta stder. S lnge mina 800
riksdaler rckte, fr hvilkas skull han ock hade tagit mig, s stodo vi
oss bra nog. Min man var ej s svartsjuk om handtverket som far, och
snart kunde jag det rtt bra. Jag sktte nu glasmsteriet och ibland
satte min man fven in ngon ruta: men smningom fverlemnade han sig t
sin lust fr starka drycker och bredde ej mer kitt p en enda ruta. Jag
var d s mycket flitigare och nog hade allt nd gtt, blott han ej s
ofta skulle slagit snder rutor, nr han kom hem och var oredig i
hufvudet. Detta var mycket svrt. Jag var ej heller s undergifven i
mitt sinne som jag bordt vara, jag gret ofta i tysthet, och d sg han
att mina gon voro rda och blef n mera uppretad.

Mitt arf var lngesen slut, barnen brjade vexa opp och deras behofver
vexte fven. Min man lg numera nstan endast i sin sng, men min
flicka kunde redan hjelpa mig bde i verkstaden och att skta de mindre
barnen, och vi hade allt vrt tarfliga brd, fast min mans utgifter
medtogo en ngot stor del af vr inkomst. Men han dog, och d frst blef
det svrt.

Som qvinna kunde jag ej f fortstta med glasmsteriet utan verkgesll,
och ingen sdan ville taga sig verkstaden mot mindre betalning n hvad
den ntt och jemnt kunde inbringa i vr lilla stad. D var jag ter
ofrstndig och misstrstade och hade velat d, blott jag ftt barnen
med mig. Men Gud hade nnu ej fvergifvit mig. En barmhertig menniska
gaf mig anvisning p en gammal, liderlig glasmstar-gesll, som
slntrade kring, tiggande p landsbyggden. Honom vidtalte jag, och han
var njd att st fr verkstaden, blott emot det han fick mat, litet
simpla klder och par supar om dan. Och s fick han g och slntra och
gra ingenting som frr, men han bar namn af verkgesll och jag fick
optalt skta yrket som frr. S gingo ngra r.

Men nnu en prfvotid kom. Gesllen dog, och nu visste jag mig intet
rd. Min ldste gosse var ren 12 r gammal och kunde visst stta bra in
rutor, isynnerhet nr jag hjelpte honom, men han var nd inte gesll.
Men, vet fruarna, s genomgoda och rara voro borgmstarn och
rdmnnerna, att de tillto honom nd att f st fr verkstan som
verkgesll, d ingen annan glasmstare fanns i stan som kunnat klaga
derfver, och han var, gud signe gossen, s riktigt beskedlig emot mig
och sina syskon, att han lt oss alla lefva p hvad vi frtjenade i
verkstan, och nu hade vi s mycket arbete d stan byggdes opp efter
branden, s vi alla hade fullt opp att gra.

Som fruarna vet, rfde jag hrom ret litet efter min bror, som dog
barnls. En ensam menniska behfver s litet, barnen ro alla frsrjda,
och jag jemkar mig bra fram, fast jag ser s illa.

Fruarna hafva varit s goda emot mig, en ringa handtverkarhustru, och
jag ville ej neka att visa min erknsla genom att omtala mina obetydliga
den, efter fruarna s nskade. De ha varit helt enkla och vanliga, som
fruarna nu hrt, fast det stundom kunnat vara tungt nog, d man ej haft
att ge barnen hvad de behft".

Den gamla frun bugade sig fr de nrvarande fruntimmerna och beredde sig
att g bort. Efter ngra vnliga ord, vexlade mellan henne och de andra
fruntimren, tog hon afsked och gick.

"N Cecilia", sade Helena, vrdinnan i huset, "kommer du ihg att ocks
du lofvade bertta oss ngot, som du sade ga ngon slags slgtskap med
glasmstarfruns de? Nu mste du bertta".

"Det var i hastighet jag kom att sga s; n m g, jag skall bertta
hvad jag tnkte, ehuru ni vl fga kommer att finna ngon likhet mellan
vra den. Emellertid mste jag nu rja en hel hemlighet. Goda vnner,
ni hafva ofta undrat fver att jag, en gammal flicka utan erfarenhet i
hushll och kokkonst, kunnat ge eder, erfarna fruar, goda rd i dessa
grenar. Sklet r det att jag studerat chemi, men tyst dermed, jag vill
ej bli till ett tlje.

Min far var, som ni torde pminna er, en ansedd chemist. Det roade mig
obeskrifligt att studera hans vetenskap och att sysselstta mig jemte
honom i hans laboratorium. Och han, som tyckte att det ena kket kunde
vara s godt som det andra, antog ganska gerna mitt bitrde; ty mina
fruntimmersfingrar voro nd en mn hndigare och smidigare n
studenternas vid fint handarbete ovana tassar. Emellertid hade jag
utfunderat ngot som jag ej rtt visste om jag skulle vga meddela min
far. Jag fruktade att det mjligen vore alldeles draktigt, men nd
kunde jag ej underlta att derp grubbla hvarje ledig stund, och saken
blef mig allt klarare. Slutligen satte jag mina funderingar till papper
och gaf det t min far. Den strsta gldje jag gt i lifvet gaf mig den
blick som strlade ur gubbens ga, d han lste min uppsatts. Men snart
frdunklades blicken, han kysste mig p pannan och tryckte mig till sitt
hjerta i det han sade: "ack hvarfr r du dock icke en gosse!"

Dessa ord gjorde mig ondt. Jag tror dock nu att jag d missfrstod dem.
Frn den dagen var han om mjligt nnu mera god och m emot mig n frr.
Ngra dagar sednare sade han: "Cecilia, du behfver komma i pension, jag
kan ej uppfostra dig rtt, sedan din mor gick bort".

I pension kom jag, men icke vet jag om jag just blef s mycket klokare
eller bttre der. Sedan kom jag ter hem. Min far afbjde nu hvarje
hjelp af mig i sitt laboratorium och sade: "Nu, min flicka mste du lra
dig att laga _grt_". Ja, snart lrde jag mig den talangen att koka mat,
som, tminstone d frtiden nnu, pstods erfordra en hel menniskolefnad
fr att rtt kunna lras. Men hur god mat jag n lagade, och hur duglig
hushllerska jag n bemdade mig att vara, s frblef jag nd ogift.
Min ungdoms roman frde mig icke till lycka, och ett resonnemangsparti
kunde jag ej frm mig att gra.

Jag hade nstan glmt min lilla chemiska uppsatts, d min far dog, och
man hittade den ibland hans papper. Man var icke ovan att finna min stil
i hans anteckningar, jag hade renskrifvit flera af hans uppsattser, och
man ansg derfr fven denna fr hans arbete. Den trycktes, och min
upptckt vckte ngot uppseende p sin tid, ni mins det kanske".

"Ja, jag minnes det visst", sade Helene. "Den omtaltes ssom gifvande
glans t den saknade chemistens minne. En recensent, erinrar jag mig,
beundrade den underbart klara blicken i naturens hjerta, det, liksom af
en hemlig sympati med naturens vetenskap, divinerande sinnet, och
anmrkte att det mtte varit ett verk af den bortgngnes sednaste dagar,
d kanske redan sjlen knde en nrmare frndskap med anden i naturen.
Ocks sjelfva stilen i uppsattsen var olika den aflidnes lugna, manliga
framstllningsstt, mera inspirerad och mera enthusiastisk, dock mindre
jemn n vanligt. Men af det nya arbetet sge man klart att
fderneslandet och vetenskapen gjort en stor frlust genom frfattarens
bortgng".

"N ja", fortfor ter Cecilia, "mngahanda sdant sades, och det var bra
roligt for mig, att jag dock hade gjort ngon nytta med min stora krlek
fr chemin. Men jag aktade mig vl fr att utstta mig fr tljet och
benmningen lrd i stubb; fast jag mngen gng haft svrt att emotst
frestelsen att fortstta mina chemiska studier, med tillhjelp af ett
blsrr eller till och med endast af kakelugnsbrasan, nr jag ibland i
min ensamhet finner tiden nog lng. Men s tar jag hgtidligt ned min
kaffepanna, kokar kaffet fver en liten spritlga, funderar litet smtt
fver perlorna derp, eller ngdropparna i locket, eller dylikt; dricker
min kaffekopp, smningom och med vlbehag insupande dess arom, och s
glmmer jag ter min lngtan efter chemin. N, mina vnner, nu har jag
biktat. Icke ansen J ju mig smre fr min lilla lrda utsvfning, men
tala ej om den fr andra, jag r mtlig fr att p gamla dagar bli ml
fr tljet".

"Kors, Helene, hvad du vl mindes den gamla tidningsartikeln", anmrkte
Amelie.

"Jag var redan d bekant med Cecilia, och intresserade mig derfre fven
fr hennes far".

"Ja den som har tid att lsa", sade Amelie, "det br sig ej nr man har
hushll och barn".

"Amelie, hur mnga aftnar var du hemma frra veckan, utan sllskap?"

"Helene, r det din mening att vara elak? N, man r vl ingen slafvinna
heller. Jag tror att jag skter mitt hushll temmeligen bra, men visst
har man nu nd alltid en stund frig fr sllskapslifvet, bara man inte
fjeskar i hvad som ej angr oss. Jag lter inte ssen koka fver fr
lsning, och ehuru jag icke delar njuggt t den fattige, som kommer och
begr i mitt kk, s blandar jag mig icke i fattigkommitns groml,
springer icke i fruntimmersfreningar och dylikt och tror att allt gr
lika bra nd".

"Men monne ej allt skulle g tminstone lika bra, om, af den tid du
anvnder p njen, ena hlften skulle anvndas i hemmet vid en bok, utan
att dertill vlja just sskokningstiden, och den besparing dervid skulle
kunna gras fr toiletten kunde anvndas i en fruntimmersfrening,
kanske med mera gagn fr den behfvande n den i kket gifna allmosan.
N, men Aurora, nu mste du bertta ngot om dig och dina strfvanden".

"Ja, hvad kan jag bertta? Mitt hushll r litet, upptar vanligen knappt
ett par timmar af dagen. Min man sitter hela dagen p embetsrummet och
jag broderar. Stundom lser jag ngon roman en aftonstund, ty att
dertill anvnda Guds klara ljusa dag synes denne mig nstan fr god, och
ngon frstndslsning kommer naturligtvis ej i frga fr ett
fruntimmer. Stundom gr jag ut p visiter, men ocks det r allt litet
tomt, och s broderar jag igen; och ni vet ju att jag har rigtigt vackra
kragar. Och dermed har jag sagt hvad jag om min lefnad vet. Jag drmde
fordom allehanda, men drmmer ej numera".

"Lycklig du som kan lta bli att drmma", sade Augusta. "Ack huru ofta,
isynnerhet om morgnarna vid min sm, d allt husets folk nnu sofva,
likas om aftnarna nr allt r redan tyst, ja om dagen nr jag vaggar
den minsta och de ldre barnen derfre ej f stoja alltfr hgt i rummet
invid, huru ofta frsjunker jag ej i drmmar s skna, att jag glmmer
alla gonblickets sm ledsamheter och knner mig sedan med strkta
sinnen lifvad och rask att vidtaga mina groml. Men ack, d blir jag
alltid ngslig fver att jag slunda ltit mina tankar irra ifrn hvad
som ensamt borde sysselstta dem. Stundom drifver mig liksom ett inre
vld att anteckna mina fantasier, det r som jag skulle knna ett behof
att med ngon annan dela dem, men lyckligtvis har jag dock oftast hos
mig funnit styrka att dmpa denna hg. Blott ngon enda gng, d sjukdom
gjort arbete fr mig omjligt, har jag nedskrifvit en eller annan af
mina funderingar, och de f, som sett dem, tyckas hafva ansett att jag
ej fverskattat deras ansprk".

"Men Augusta, ger du rttighet att frqvfva en frmga sdan som din,
ger du rtt att vara en andelig sjelfspilling".

"Helene, tyst, vck ej de fngslade tviflen i min sjl. Med ngest och
bfvan i hjertat har jag kastat ut frgor under olika former, ja liksom
blott i dmjukhet begrt lof att lyssna p mitt inres tal; men frn alla
hll har svaret ljudit till mig: Qvinna, skt ditt hushll, koka din
mat, en vrdinna har ej tid att flas med poesi. Frn vnner och
fremmande, i mundtliga ord, i bcker, i tidningar, fverallt, frn man
och qvinna har samma svar gifvits mig. Jag hoppas att jag nu fvervunnit
mig sjelf; men fordom syntes mig i allt ett sken af poesi, vare sig i
kket, i smmen, ja i det lgsta, det ringaste groml, ty jag arbetade
ju fr min mans, fr mina barns trefnad. Jag sg p mitt hem som p
vexten derborta i blomkrukan, der hvarje stjelk, ja sjelfva den svarta
mullen adlas till behag, genom sitt samband med det hela, sin
ndvndighet fr blommans fgring. Jag har lyckats mer och mer frjaga
denna doft af poesi och att mer och mer grfva mig ned endast i mullen,
utan att se blomman".

"Augusta, monne du ej tar detta fr strngt. Att en husmors pligt r
vrden om sina barn och sitt hus, det torde vi vl alla vara ense om,
men huru mycket af hvad vi dagligen utrtta r icke sdant som fr en
ringa penning, lika vl utrttas af en smmerska. Det r sledes denna
ringa penning, en daglnerskas dagspenning en och annan gng och
utbetalad t en fattig smmerska, fr hvilken vi offra ett lif fr
sjlen; ty det blefve naturligtvis dessa slags arbeten vi skulle
sidostta, icke _dem_ hvilka fordra vr _egen_ handlggning. r det
verkligen denna penning vi bra gra afseende p? N vl, men monne vi
ej alla slsa s mycket p bjeffs och grannlt och andra mera kostsamma
njen? Ltom oss d hellre umbra sdant".

"Kra Helene", sade Amelie, "tycker du dessa halfkarlar, dessa madamer
Stal och dylika, som dock sttt p den qvinliga bildningens hgsta
spets, varit s ljufliga qvinnor att likna".

"Tror du d att det r bildningen som gr qvinnan karlavulen? Jag tror
det ej. Hade madame Stal blifvit fdd i en arbetares koja och
fljakteligen saknat en bildande uppfostran, s hade vl ej hennes
snille framtrdt fr verlden med steg, som ibland litet lta hra
stflarna knarra, men hon hade kanske blifvit en fiskkperska, en dame
de la Halle, som burit ett bldande hufvud p en pik, och hvad
qvinnligheten derp vunnit vet jag ej".

"Visst ro ofta diktens s vl mn som qvinnor opraktiskt folk, hvilket
ock dragit skrifvande qvinnor s mycket hn, s mnga srande binamn.
Men hade dessa skrifstllarinnor, som nu varit dliga husmdrar, blifvit
fdda i ett stnd der de ej frsttt sina anlag, tror du vl att de
derfre bttre fyllt sina pligter som husmdrar? Finnas d inga dliga
husmdrar bland de icke litterata? Ja jag tror i proportion fullt ut
lika mnga, som bland dem med odladt sinne. Den med litterra anlag
torde visserligen, ofta nog, ej ga anlag att bli en utmrkt husmor, ty
naturen delar sllan alla sina gfvor p ett hll, men att hon bttre
frestr sitt hus derigenom att hon ddar de gfvor naturen gett henne,
det kan jag ej tro. Den som blifvit fdd med ofrdiga hnder torde ej
lra sig sy bttre derigenom att hon afhugger sina ftter. Tvertom torde
just bildningen utveckla fven hos den, som har mindre anlag derfre,
det hushllsfrstnd hvaraf hon r mktig. Likas tror jag ej heller att
den som r fallen fr hushllsgroml, blefve frfattarinna derfre, att
man hindrade henne att utveckla de anlag _hon_ ftt af naturen".

Augusta hade med lifvad blick hrt hvad Helena talat. Nu nedlutade hon
sitt hufvud och sade: "Helene, du har narrat mina tankar att vara
upproriska. Frr lg ofta den drmmen skn fr mitt inre, att i krlek
och gldje frena verksamhet fr make och barn, med ett lif fr sjlen.
Att anvnda lediga stunder till att lsa, att digta, att lefva i andens
och vetandets verld. Men ett andefattigt sllskapslif, intresse fr
dagens sqvaller, kortspel och dylika njen, dem ville jag gerna frsaka.
Jag har nteligen lrt mig att jag hade ortt. Tala derfre icke
frestande ord".

Helene satt en stund tyst frsnkt i tankar, men utbrast sedan hastigt:
"Sophie, nd din historie. Du har nnu ej visat oss ngon facett af
qvinnans lif".

"Hvad kan vl en stackars sjukling bertta er, som kunde ga intresse",
sade den bleka Sophie. "Dock, fven min lefnad r en liten, icke
sllsynt, sida af lifvet, sdant det gestaltar sig fr qvinnan.

Som ung angreps jag af en af dessa sjukdomar hvilka vi vanligen icke
anfrtro t lkarn, tminstone frr n hjelp r fr sen. De frsta ren
tnkte jag mycket p att resa till Amerika, fr att f tala vid en
qvinnlig lkare, men detta frefll mig dock alltfr brksamt, fr min
fattiga lekamens skull. Jag hoppades f d af min komma, men det skedde
ej s. Jag slpar, som ni ser, nnu min usla varelse i vrk och
vedermda och utan gldje af lifvet. Men hvarfre skulle ock just jag
bordt resa till Amerika? Skulle alla de qvinnor resa dit, hvilka i
strre eller mindre mn lida, emedan de antingen ej kunna frm sig att
derom vidtala en lkare, en man, eller tminstone uppskjuta dermed till
dess hjelp oftast r fr sen, s blefve det i sanning en folkvandring.

Mitt lidande har gjort mig bekant med flere andras, hvilkas lif blifvit
frdt liksom mitt. Mitt enda ml r numera endast att spara. Jag nekar
mig hvarje beqvmlighet, som jag vl i min uselhet kunde behfva, allt
p det jag m kunna samla medel till en fond fr att aflna en qvinna,
som vill lra sig att idka lkarekonst".

"Men, min Gud, en sdan befngdhet! Hvad skall det bli fr en
karlaqvinna? Hvilken karl tror du vill gifta sig med en sdan", infll
Amelie.

"Vore det n s, s torde vl i alla fall en qvinna som ej blifvit gift
fre tjugufem r, sllan bli det sednare. De egentliga lkare-studierna
brjas, fven fr en karl, sllan mycket fre den ldern. Jag tycker det
kan vara godt nog fr en stackars gammal mamsell att f ngot att lefva
af genom mitt testamente".

"n mer att f ngot att lefva _fr_, ngot att verka och lefva fr",
utbrast Elise med lifvad blick. "Jag mste medge, att jag r svag nog
fr att lida af det myckna hn, det myckna gyckel af ett ingalunda
vackert slag, som drabbar den ldriga, ogifta qvinnan. Det r i sanning
icke s underligt, om mngen gr ett gifterml _endast_ fr att undg
ett dsligt lif utan ndaml och, till rga p allt, spott och spe.

Jag trodde visst icke att jag skulle komma att bli ogift. Jag var
vacker, som jag hrt, mycket vacker, det vl fga ngon vill tro som nu
ser mitt frstrda anlete. Glad, lekande och ngot bortskmd, tnkte jag
mig lifvet som en gldtig dans. Inom ngra veckor skulle jag st brud,
och s af hela min sjl jag n var fst vid min trolofvade, syntes han
dock, om mjligt, lska mig n hgre. Hvarfre skulle jag numera
beskrifva huru han syntes i sanning nra frguda mig? nnu ngon enda
gng sliter sig ls den frfrliga i bojor laggda farsoten: kopporna.
Jag blef angripen af den, och min sknhet frvandlades till hvad ni nu
ser.

Jag frstod ej straxt tillfullo min olycka. Jag begret min sknhet, men
min fstman var bortrest, och jag hade nnu ej i hans blick lst mitt
de. I min glada lek med lifvet, hade jag s litet bekymrat mig om hvad
som sades om andra, och nstan alls icke lst annat n mina lexor; jag
knde ej verlden.

Tillfriskningstiden blef mig stundom lng. Jag fick tag i en bok, en
rgng af bo tidningar frn frra rhundradets slut. Den var ej s
gammal d som nu, och, af de mn som skrifvit i den, voro de flesta nnu
vid lif och voro landets dlaste. De allvarliga historiska uppsattserna
lste jag ej, men strvers, sm uppsattser i berttande stil, och hvad
lste jag? Hn mot den fula under alla former, sknhetens pris ssom
qvinnans hgsta och enda vrde.

S tnka de dlaste, de bsta! Detta blef min tanke, min sorg, och
slutet af mina strider blef att jag skref till min fstman och tergaf
honom sitt lfte. Han skulle, som uttrycket brukar lyda, visserligen
varit hederlig karl och sttt vid sitt ord, men han sg mig och var glad
att jag brutit. Hvad jag led vill jag ej omorda, med detta ansigte
skulle ni finna sdana slags sorger ljliga hos mig. r gingo.

nnu var dock ej mitt lif fullkomligt dsligt. Jag hade goda anlag fr
musik, men hade ej haft ngon annan lrare n vr gamla orgelnist,
emedan ej ngon annan fanns p orten. Gubben var en ganska god musiker,
men s inkommen i kyrkomusiken, att det var mest sdan han hade lrt
fven mig. Nr han mellan gudstjensterna eftersg orgelverket, medtog
han alltid mig och lrde mig att spela derp. Ofta satt jag fven under
gudstjensten nra invid gubben p orgellktarn, der ingen sg mig.

Jag hade en bror. Han var sjuklig och kunde ej studera. fven han hade
musikanlag. Sedan jag nu hade dragit mig frn njen och sllskapslif och
brjade nska att kunna gra ngon nytta, s undervisade jag honom s
godt jag kunde. Gamle orgelnisten var dd, den nye okunnig och frstod
ej att undervisa. Min far dog och vi sjnko i fattigdom. Nu blef
orgelnisttjensten ledig och min bror erhll den. Han var ofta sjuk, och
d ingen annan dertill kunnig person fanns att tillg, sktte jag
orgorna i hans stlle. Slutligen hade han p nra tvenne rs tid ej mera
orkat g opp till kyrkan, nr han dog. Ingen tnkte mera p att en
qvinna spelte orgorna, min plats syntes ej nere ifrn kyrkan.
Svrigheten att f ngon vikarie gjorde att jag fven fick fortfara att
spela hvarje sndag, till dess ny orgelnist hann anskaffas, ehuru det
skedde med mycken tvekan. Fr det arfvode jag erhll skulle ingen karl
tagit sig mdan, fr en qvinna var det en riklig inkomst.

Sedan min musiktid har jag lefvat, som de flesta gamla ogifta, utan ml,
utan gldje, ett dsligt lif. Smgycklet, tljet har frbittrat mitt
lynne och gjort mig gnatig. En del och stor skald rder qvinnan att
icke vilja vara annat n vacker och lskvrd, det r ju dock qvinnans
hgsta vlde. Orden minnes jag ej noga, men sdan r meningen, och med
hvilket besannande bifall citeras den icke! Jag tror de flesta gerna
ville lyda det bermda rdet, men -- det har sig ej s ltt, att gra
sig vacker och lskvrd.

Att lefva endast fr sig sjelf, att ej kunna gra ngon nytta i lifvet
fr andra, detta ensamt r nog att nedtynga en qvinnas sinne och hjerta.
Men r detta ett fel, r det en ljlighet? r det icke en olycka?
Hvarfre skrattar man d t henne, hvarfr ger man henne icke en
mjlighet att kunna verka ngot fr andra, fven hon?"

"Och likvl Elise", sade Helene allvarligt, "har du dock ngot qvar. Du
har ndvndigheten att sy ytterst flitigt fr att kunna lefva och r
slunda dock nyttig p ditt stt. Men det der hotande jernspket, som
vandrar sin vg kring jorden, symaschinen, lt uppfinningen hinna sin
hgsta fullndning och lt den bli allmn, hvad terstr sedan fr
qvinnan? Mtte man bygga frdigt ofantliga fattighus, fr att inrymma
alla de qvinnor som bli brdlsa, nr detta enda och sista dem medgifna
arbete ej mera ger ens det knappaste brd. Spnad och strumpstickning
hafva redan frut blifvit brdlsa arbeten. Och fr en enka med ngra
barn r det redan nra en omjlighet att med handarbete lifnra sig".

"Men, min sta Helene", infll Amelie, "nog gr du dig d bra ondiga
bekymmer. Om n din man skulle d fre dig, s har du ju en god pension.
Hvad jag tycker det r underligt att s der alltid knota och srja i
ondighet. Jag fr min del tycker att allt gr rtt bra som det gr".

       *       *       *       *       *

Ngra r hafva frgtt sedan detta samtal upptecknades. Ett och annat
frhllande har sedan dess ngot frndrats, men glasmstarfrun har gtt
bort utan att hinna f veta det hon snart kunnat oantastad f instta
sina rutor och att verlden nd torde st. Monne den ej fven kommer att
st i en framtid, d mngen facett visserligen ftt en mindre skef form?




Jasminen.


Du lr vl tro, att du r lika grann som jag, fr att du har en ny och
glnsande kldning p dig, och en fin broderad krage fst kring halsen
med en guldbroche, och ditt hr kammadt s ntt fr spegeln? Men se, s
grann som jag r du nd inte, ty min kldning r s hvit och skr, som
om den vore vfd af liljedoft och huru fin din krage n r, s r min af
nnu finare vfnad och hel och hllen af gullstrn.

Vill du hra min historia?

Jag stod helt glad och vexte bland mina syskon och tnkte allsicke p
den stora vida verlden. D ropade gossarne: "Blommorna skola f fara p
lustparti p sjn, som stora systrarna hromda'n", och s plockade de
oss och satte oss i bten; och den var kldd med guldpapper och det var
grannt, och ett grsstr hade vi till vimpel".

"De mste ha herrar med, icke kunna de komma tillrtta annars", skrek
Ludvig; och s plockade gossarne sm glnsande skalbaggar och lade dem
ock i bten.

"Ja, men komma herrar med, s mste de ha frklde med sig", sade Elin
smfrnuftigt och tog en utblommad smrblomma, som nu var kldd i en
prktig, stor och grann, skir neglig, och jemkade den ned i bten. Men
pionen hade s bred krinolin, att hon ej rymdes med, och s slngde
gossarne henne p stranden, och der blef hon sittande p sin krinolin.

Bten skts ut i diket, vi brjade resa utfre med god fart och snart
kommo vi ur sigte fr barnen. Men vra kavaljerer brjade trafva omkring
och bullrade och brydde sig ej om damerna, utan sprungo omkull dem, s
att alla fllo om hvarandra. Det var oartiga herrar.

P stranden stod en hna och skrek, och hon tyckte visst s med, att de
voro oartiga, ty hon blngde med gonen, bjde hufvudet p sned och sg
sensibel ut. Harrat, som satt bak i bten, pstod, att hon hrde henne
sga: "ack, ack"; men icke vet jag om det var sannt.

Men allt mer och mer nalkades bten ett vattenfall, och allt oroligare
och oroligare blefvo skalbaggarne, och den strsta af dem gick opp p
ena relingen och vnde p sina trefvare, och s gick den fver till
andra relingen och gjorde der p samma stt, och s gick den ned i bten
igen och funderade; men icke blef det dess mrkvrdigare af.

Men emellertid dref bten framt, vi kommo slutligen till vattenfallet;
der strmmade och brusade m ni tro; det var visst s hgt som frn
toppen af en stickelbrsbuske. Vi mste stjelpa, det kunde ej hjelpas.

En liten flicka gick p ngen. Hon plockade ngsblommor och band dem
tillsamman. Slutligen knfll hon, knppte ihop hnderna och bad: "Gode
Gud, lt mig finna vackra blommor, att jag fr slja dem och kpa mat t
min mamma. Jag r s liten och kan ej arbeta; och mamma r s sjuk". I
detsamma flto vi skeppsbrutna blommor frbi.

Med ett gldjerop sprang den lilla flickan ut p stenarna i diket,
plockade upp oss, band oss samman och bar oss till torget. En ung man
kpte oss och frde oss i en vacker kammare. Der satt hans unga hustru
med sitt lilla barn.

D sade mannen: "Alida, lilla Emmy skulle ge dig blommor ombundna med
ett gyllene armband p din fdelsedag. Mngfaldt rikare, sllsyntare och
vackrare hade jag kunnat hemta dem fr din rkning; men i dessa blommor
bo barnslig krlek och from barnatro; de skola blifva vr dotters
englar. Men det gyllene bandet? Vill du med hvad det skulle kostat lna
plockerskan?"

Och de satte mig under en glasklocka i en blomsterkruka, och jag slr
rot och brjar vexa, och ser dagligen de sm flickornas klara gon, d
blomsterplockerskan frn ngen leker med det blomstrande barnet i
vaggan.




De vackra orden.


Det var i bo. Isen lg nattgammal fver Aurajoki. Skolgossar sprungo
kring strnderna och kastade ut stenar och kppar fr att prfva, huru
stark den var. En och annan af de djerfvaste frskte att fot fr fot
jemka sig ut ngra steg p isen, men drog sig ter tillbaka, d han
mrkte att den snkte sig under hans ftter.

"Kung den som springer fver n" skrek en 10-  12-rig gosse ur hopen
och brjade bege sig utt det farliga glnsande fltet. Frgfves
tillropade honom kamraterna att icke vga frsket, dess snabbare sprang
han framt och -- d han hunnit midten af n, brast isen och han sjnk,
men syntes snart ter i vaken, hgt skrikande p hjelp.

En ofantlig menniskomassa samlades inom ett gonblick p stranden; men
ingen vgade ett frsk att rdda den drunknande. Det syntes nra
omjligt att kunna lyckas. Frmst i ett ppnadt fnster vid stranden
stod en spenslig ung man, med hgsta deltagande talande om olyckan. "O
min Gud, hvilken frfrlig hndelse. Arma frldrar, som s skola mista
sitt barn. Ack jag gfve mitt lif, fr att se honom rddad".

"Detta r frfrligt!" Hans gon trades, han talade allt mera rrande,
och en mngd fruntimmer samlades omkring honom fr att hra den
menniskolskande mannen. Man beundrade den dle och vltaliga tungor
prisade honom.

Men nu brt sig genom hopen en tung, understtsig man, med en stege
under hvardera armen, och tfljd af en annan karl, som hjelpte till med
stegarnes fortskaffande. Hastigt skt han ut stegarne p isen, mumlande
hrunder fr sig sjelf med arg rst: "frbannade pojke, fr sdana der
dumma upptgs skull, mste folk vga lif och lefverne. Sdan hundsvott".
Herrskapet i fnstret, som hrde orden, ryste fr den understtsiges
hrdhjertenhet, att kunna s tala om ett barn, som hll p att frgs.

Nu hade han sina stllningar i ordning och sade hastigt t kamraten:
"Nog tror jag det gr; men stryker jag med, s m vr Herre frlta mig
att jag frspillt mitt lif och sg d du t Maria, att nog tnkte jag p
henne och barnen, men icke kunde jag se pojken der drunkna utan att
frska ta upp honom". Derp krp han p hnder och ftter lngs
stegarna, jemkade den ena stegen framt under det han krp utefter den
andra, och s turvis till dess han kom fram till gossen, som han fick
tag uti, just som denne hll p att sjunka. tervgen, d han skulle
framforsla gossen jemte sig, var nnu besvrligare n framvgen, men
gick nd lttare, emedan ej s stor skyndsamhet var af nden. ntligen
terkommen p stranden, var det mannens frsta manver, att klappa opp
gossen, under just ej de finaste ord och bannor fver hans okynne, att
stta eget och andras lif p spel.

Pojken sprang grtande hem med stor brdska, och den understtsige
vandrade bort med sina stegar helt lugn. Herrskapet i fnstret sg med
harm efter den hrdhjertade, grymme mannen: men den spensliges vackra
beteende var lnge i allas minne.

Tvenne barn hade ftt namnam. Anette stod med sitt i handen och sade
allt efter en stunds mellanskof: "det skall jag ge t lilla syster".
"Hvilken st, vnlig pia", prisade husets gster. Petter stod ocks med
sitt namnam, sg hgst begrligt derp, stoppade en karamell i munnen,
det friga i fickan och smg sig ut. Men han sprang till barnkammaren
och gaf resten t lilla syster. Anette t i tysthet upp sin andel, nr
ingen mera gaf akt p henne. Men se, Anette, hon var en st och snll
flicka och fverhopades med mera namnam och berm. Petter var en snl
unge, det sade mer n en i sllskapet sedan. Endast en gammal knarrig
gubbe tog ur sin ficka en nfve karameller, som han kramade i Petters
hand, utan att sga ett ord.

r det d verkligen ordet som r allt? Jag tror vi bibehllit ngot af
vra frfders vrdnad fr ordet, troende liksom de, att vi kunna gra
allt, blott vi funnit det!

Detta goda, sta, menniskovnliga stt i orden, mig synes det endast
vara en sockrad lgn. Ack de hvitmenade grifterna! Kommer nu en menniska
och nyttjar just de ord, som svara emot, hvad hon tnker, och tror sig
hafva sagt ngonting helt godt och vnligt, s har hon varit nra
ohflig; ty hvem ville vl, till exempel, nja sig med att heta vacker,
god, nr i dagligt tal det medelmttiga benmnes vackert, godt, och det
vackra nmnes sknt, det skna hnryckande o. s. v. hela vgen.

Men fr det hgsta, det sknaste finnes ock derfr knappt ett ord, hvars
uttryck ej frlorats genom missbruket. Detta kan ock vara mera
likgiltigt; den goda tonen tillter ingen hnryckning; nej man finner
Bethowens musik ntt, det stormupprrda hafvets dn mot klippan
charmante och Shakespeares tragedier rtt sta.

Men den, som ej kunnat eller velat vnja sig att begagna ngot
blomstersprk, den r och frblir en tvrvigg, en hrdhjertad, ovnlig
menniska, ehvad godt han n m utrtta. Se, s mycket glla de vackra
orden!




Den opp- och nedvnda verlden.


Har du varit i Australien? Der allt r fatt tvrtom mot hvad det r hos
oss. Der ro svanorna svarta och korparna hvita, och fiskarna flyga och
foglarna simma, och folket har sina hufvun ditt, som vi ha ftterna,
och ftterna som vi ha hufvudena. De g sledes opp och nedvnda, och s
r mycket annat hos dem med.

En europeisk qvinna landade der p en . Ja den n finns vl ej p n'n
karta, men den lg mellan Otaheiti, der en qvinna var kung, och Owaihi,
der en qvinna var premierminister. boerne mottogo henne vnligt, men
hon hade svrt att frst dem. Deras sprk begrep hon snart, men deras
seder voro som svarta svanor och hvita korpar.

En dag d den fremmande intrdde i ett sllskap, fann hon alla lifvade
af ett samtal, som syntes fras med ifver. En af ns qvinnor tilltalade
den frmmande: "Se vi tala om en drskap, som en och annan hos oss
brjat pyrka, den nemligen att man pstr mannen ega lika rtt som
qvinnan, att sa ur vetandets kllor och ska bildning".

"Ja", sade en annan qvinna, "man brjar drifva den satsen, att alla ro
lika berttigade efter alla ega lika frmga, att skaparn aldrig slsar,
aldrig ens bortkastar vackra frger p en fjder i fogelns vinge, der
den skymmes af en annan fjder; hur skulle han d s slsat i stort,
sger man, att han skulle meddelat andens gfvor, fr att de icke skulle
odlas".

"Men, min goda vn, ro d anlagen verkligen lika? Huru ofta ser man
just ngon utmrkt lrd bland dessa, som man pstr, s frfrdelade
karlar? Och bevare oss gud dessutom fr dessa lrde, de ro ju vanligen
mera underdjur n menniskor".

"Verkligen", utbrast en ung man, "r det d s besynnerligt, att f bli
dugliga timmermn af dem, som knappt sett hyfvel och sg, och tminstone
aldrig ftt lra sig att handtera dem, och att den blir underlig, som
mot sed, mot allmnna opinionen, och under tadel och hn gr en vg, der
han mste bestndigt rifvas och sras i sina bsta knslor. Men lt oss
antaga tillochmed, att vi icke bli ngra utmrkta stjernor p
vetenskapens himmel; hvad mer? Det kunna vi alltfr gerna umbra, men vi
vilja bilda oss, p det vi m kunna blifva dugliga, fven vi, i vrt
kall, ingalunda fr att g _ifrn_ hvad oss tillhr".

"Ja, jag tycker just, mina herrar, hvad det skall bli trefligt, nr ni
fr er nskan uppfylld! Nr jag hdanefter kommer till min man och begr
pengar till hushllet, s svarar han mig: Kra du, sk d, kanske finns
nnu ngon slant i nn vr. Jag har visst ej tid att frtjena pengar,
jag utrknar som bst stjernornas banor. Ber jag min kusk spnna fr
min vagn, sger han: omjligt ndig fru, jag mste frst sluta denna
filosofiska afhandling; och husdrngen har ej tid att hugga ved till
matlagningen fr en matematisk kalkyl.

Tjufvarne f fritt stjla bort hvad man eger, ty gudbevars,
polismstaren hller p att skrifva vers, och den dende fr g utan
sakrament ur verlden, ty presten skrifver en afhandling om verldens
skapelse, eller predikar p grekiska eller hebraiska fr bnderna, och
domarn talar nu minst latin om ej ngot nnu lrdare sprk med parterna.
Ja det blefve en hygglig verld! Betnka d ej karlarne sjelfva, att de
endast skulle frlora p rttigheten att idka studier. Hvad r mannens
sknaste utmrkelse? r det icke hans kraft, hans styrka! Nvl, vill
man gra honom till en blek bokmal, en usling. Det lr, vl d vara
meningen, att vi qvinnor i stllet skola bli soldater efter mnnen vilja
bli qvinnor. Vi mste vl d sjelfva frsvara oss, plja vra krar,
trska och s vidare, sannerligen jag eljest ser, hvem som skall gra
det, nr karlarne skola studera. De lra vl d ock erna komma och skta
barnen och ta smmen i hand, som kta qvinnokarlar anstr!"

"Ja", utbrast ett annat fruntimmer, "obegripligt r det visst, att ej
mnnerna frst, att de skulle bortgifva sin sknaste arfvedel, sin
styrka, sin herrliga mannakraft, d de vilja gra sig till qvinnor; och
annat n halfqvinnor kunna de nd aldrig bli; qvinnans mildhet och
gratie vinna de ju nd aldrig. Roligt vore ock att veta, huru de goda
herrarne tro, att det, till exempel, skall bra sig fr en sn der
lsande herre, att skta ett stort jordbruk med en mngd drngar och
underhafvande (frlsta naturligtvis de ocks)".

Den fremmande qvinnan satt frbryllad. Hon tyckte sig vl ha funnit, att
det jemkade sig allt bra nog ihop i hennes hemland, och att hon ej mrkt
alla de der svrigheterna, ehuru dock karlarne der egde rtt att veta
just jemt s mycket, som de kunde frskaffa sig af vetande; men boerne
frutsade med sdan skerhet all den villa, som skulle uppkomma af en
sdan rttighet, att hon blef alldeles fverflyglad och nstan osker om
hon mindes frhllandena rtt. Hon kunde ej hitta p att sga ett ord.
Slutligen utbrast hon: "r det d hos er qvinnan, som har uteslutande
rttighet till bildning och vetande? Hos oss r det just tvertom".

Nu uppstod en frundran och ett skratt ibland qvinnorna, s att det
aldrig ville ta slut. "N det var lustigt; nyttja d karlarne kjortlar
ocks, eller huru g de kldda? r det de, som skta edra barn, eller
hur i verlden kan ni berga er vid att uppfostra dem, d ni sjelfva
ingenting veten. Ni lr vl d ha karlar till lrare fr edra unga
dttrar ock? Det r dock fr befngdt".

En ung fru lutade sig till sin man och sade: "Min egen vn, brja fr
all del icke studera, jag kan omjligt hlla rtt af dig, om du blir en
sn der befngd "lrd i byxor", som r det fatalaste jag vet. Ack nr en
stackars hustru dagen om, och ofta natten med, brkat med hushll och
tjenstefolk och kanske sjuka, otliga barn och allt nedtyngande och
svrt, som frstmmer lynne och sinne, och nr hon just d glder sig
t, att mannen skall komma hem, glad och vnlig, och hon f fira en
liten hgtidsstund med honom; d kommer han i stllet sur och tvr och
frlsen och har tid hvarken med hustru eller barn, utan gr till sin
penna eller bok. Hvar vore all hemmets frid och gldje sedan. Men du
mtte visst narras, fremmande vn, s tokiga kunna vl ej menniskorna
vara".

"Men", sade den fremmande, "hos oss anser man, att qvinnorna ha
vigtigare och angelgnare groml n att lsa".

Nu skrattade ter boerna, s att det klang bland palmerna. "Kors ro
edra karlar s artiga, att de anse qvinnans tid och hennes arbeten
dyrbarare och vigtigare n mannens; hos oss anses de just tvrtom, och
just derfr har ej mannen tid att idka studier. Hos oss anser man
statens vrf och det allmnna fr nd vigtigare, n att sticka strumpor
eller sy; derfr _hinner_ hos oss qvinnan studera, men ej mannen. Kan
man ens tveka om, hvem som r mera skapad fr studiernas stilla verld,
mannen eller qvinnan; det sger sig ju sjelf. Icke r det den trotsande,
vldiga kraften, mannens stolta, djerfva, prktiga mod, som fordras till
tankens stilla vrf, ej heller kan det ens st tillsamman dermed. Den
vida verlden r mannens lifsluft, eljest blir han ju en sjuklig vext;
men just qvinnans verld r hemmets, den stilla verksamheten, den tysta,
den sega uthlligheten att kunna utfra det otaliga i smtt, som s ofta
just utgr vetenskapens storhet. Men jag mrker, att ni har bra roliga
funderingar och att er verld r den opp- och nedvnda verlden".




Aminas Drm.


P grsets bdd, under ett tak af lfrika grenar, lutade tvenne unga
qvinnor sina hufvuden tillsamman i frtroligt samsprk, och den
tillernade slummern glmdes. "Ja", sade den ena i det hon reste sig upp
halft sittande, "kanske har du rtt, kanske r krlek rtta namnet p
hvad jag fr honom knner. Hvad mer om s r? M vara, att han r
bunden, hvad vill ett sdant band sga? Kan hon vara hans sjls maka,
kan hon gra honom lycklig, denna fr smsinnets sorger och omsorger
lefvande qvinna? Ack, hvad ville jag icke gra fr att kunna gifva ngon
trefnad t hans dsliga lif! Ack, huru mnga gnger har jag icke, som en
vn, visat honom, att hon icke r honom vrd! Huru har jag icke med
ngest vakat fver henne, som en mor vakar fver sitt mot frderfvet
hastande barn, och med bldande hjerta, med deltagande vnskap visat
honom hennes brister, visat honom huru litet hon svarar mot, hvad han
gde rtt att fordra!"

"O Gud, Amina", afbrt henne den andra unga qvinnan, "talar du sanning,
r det mjligt? D r det ju du, som varit ormen i deras paradis".

"Jag", svarade ter Amina, "jag skulle vara ormen i hans paradis? Huru
kan du ens tala s. Jag, som med gldje gfve mitt lif fr honom, fr
hvad annat lefver jag, n fr hoppet att kunna gifva honom ngon gldje,
ngon trefnad i ersttning fr hvad han i hemmet umbr? Ack jag ville
vara en engel blott fr att rtt kunna vara hans sjls gldje".

"Amina, jag lskar icke dina ord, d du talar s. Lt oss hellre sofva".

"fven du frstr icke att lska", sade halft bittert Amina, "jag trodde
det dock".

Begge tego nu, och Amina fortsatte tyst gngen af sina tankar, hvilka
smningom fvergingo till drmmar; och hon tyckte sig st infr en
engel, som sade: "Jag r bnens engel, den som frambr infr Guds thron
hvarje i hjertat buren nskan. Hvad r din bn?"

"Jag ville vara en engel som du", svarade Amina, "fr att rtt kunna
vara min lskade en ersttning fr bristerna hos den, som borde vara
honom allt".

"Besinna dig ett gonblick", sade bnens engel, "tror du, att du som
engel nnu skall hysa samma nskan?"

"Ja, ja", svarade Amina, "just d mest, nr min frmga och min vilja
skola stmma fverens?"

Och Aminas bn hrdes, och hon knde huru hennes vsende skrades till
ljus och renhet, och som en ljus men osynlig ande svfvade hon nu till
den lskades hem.

Men nu, huru annorlunda syntes henne icke allt det bekanta der! Hon sg
sin vns maka i omsorger, dem hon frr tyckte vara odla, hon sg henne
otlig och ofrdragsam i mngen ledsam stund, hon sg hennes fordna fel
alla; men hon sg ock, att i djupet af hennes hjerta brann en varm och
stilla lga af helig krlek, vntande blott att berras af en varm ande
af terkrlek fr att uppflamma och rena hela hennes varelse. Hon sg
sin lskade intrda, och i hennes inre hjde sig en rst, som sade:
"Heligt r mannens och qvinnans frbund, helgernande hvarje annans
ingripande deri".

Mildt lutande sig mot den frr frsmdda, kastade engeln Amina en strle
af frsonande ljus fver henne, och mannen, seende fr frsta gngen sin
hustru i hennes sanna inres dager, log vnligt och krleksfullt mot
henne igen. D sg Amina, huru doftande blommor omslto de bda makarnes
hjertan, och tusende sm brustna band terkntos.

Och Amina log i gldje, ty hon var en engel; men hon vaknade i detsamma,
och en tr rullade lngsamt ur gat.




Missionren.


"Moder, srj dock icke, fast jag mste lemna dig. D min broder gick
bort fr att vid Kaukasiens grns frvrfva ett rikare brd, n det
fosterlandet bjd honom, d lofvade jag i min sjl att bli din lders
std och en fr mitt fdernesland nyttig, om n ringa, man. Jag egnade
mig t Herrans tjenst, jag invigdes till Hans heliga embete; men ack --
jag finner, att min predikan r ffng; jag kan intet utrtta. Jag
knner, att jag mste bttre tjena den Herre, t hvilken jag helgat mitt
lif. Finland har nnu aldrig lemnat sin skrf t det stora
missionsverket, och dock hafva fven vi der en skuld att betala. Jag
vill bli den frste frn Finland utgende missionr. Tvenne rs
beredelse vid ett af de tyska missionsverken, och jag r frdig att g
ut bland hedningarna. Jag har lnge burit denna tanke inom mig. Jag har
genomtnkt allt och gr nu med fvertygelse att jag gr rtt, att ska
utfra mitt beslut".

"Henrik, min Henrik, hvilka fantasier! Lemna dessa villor! r det vrt
lilla land, som kan uppoffra sina sner till ett sdant verk? Vrt
fattiga land behfver alla sina barn. Bry dig icke om, hvad dig ej rr!"

"Rr mig icke min herres tjenst? Ginge jag ut att ska guld eller min
egen fromma, d borde du tillropa mig: g icke! Men, moder, jag vill g
fr att med mitt lif besegla den lra jag frkunnar. Om jag n skall
blda och under marter sluta mitt lif genom dem, fr hvilka jag gr att
predika krlekens lra, tror du icke, moder, att jag s, om n jag r
lngt, lngt borta, skall fven fr mitt fderneslands folk vara en
lrare, som skall verka mera, n om jag stode hos det i kroppslig
nrvaro och predikade hvarje sndag i Guds hus? Tyngre r mig att lemna
dig, min moder, s ensam. Men se, du skall icke srja, d du vet, att
din son gr i sitt kall, att lefva eller att d, fr hvad han anser rtt
och sannt".

"Min son, min Henrik, hvilka feberdrmmar! Ditt brd, om n torftigt,
bjuder dig ju ditt eget land. Verka i stillhet det goda du kan, om det
n r ringa. Var lugn, sansa dig, drm icke. Lt en tid g om och du
skall glmma dessa underliga fantasier".

"Nej, det r icke ett gonblicks fantastiska hugskott. Det har varit min
barndoms och min ungdoms drm, att lefva fr min tro och sprida
sanningens ljus till menniskorna. Men jag tnkte: dertill behfs ej att
g ut bland hedningarna; jag vill predika evangelium i mitt eget land,
och sprida tro, ljus och sanning der. Men ack, jag kan hr intet verka!
Engng svarade mig en af denna frsamlings medlemmar: "nog r det ltt
fr pastorn att prata; icke tror ni i hjertat mer n jag, hvad ni
sger". D uppvaknade med ny styrka hos mig den tanken: bevisa din tro
med dina gerningar".

"Ack, min son, om du ej tror dig kunna fylla ditt kall som prest, s
blif om ej annat s en bonde. Du arbetar ju fven d fr vrt land, om
n blott fr att skaffa brd t ngra menniskor der".

"Menniskan lefver icke endast af brd; och brister hos oss n ofta brd,
s brister oss n mera den ande som fordras, fr att frdla brdets
bruk".

"Har du betnkt, hvilka lidanden dig kunna frest, hvilket lif af
frsakelse du skall lefva? Du r icke stark, ditt brst tl icke stora
anstrngningar. Eller r det martyrkronan, som glnser i dina gon? O,
min son, denna ffnga r usel som all annan ffnga, och fven den
kronan kan ju s ltt undg dig. Huru f missionrer ro dock icke de,
som vinna ran af en lysande dd!"

"Dd eller lif, sjukdom eller helsa, o moder, ro frgor, stora
visserligen fr en hvar, och fr en mindre stark man, som jag, i hg
grad vigtiga. Men det finnes dock ngot, infr hvilket tanken p dem
mste frsvinna, och det r fvertygelsen om, hvad som r sannt och
rtt. Och derfre mste jag offra hem, vnner, fdernesland, helsa, ja,
om s fordras, lifvet, allt, allt hvad som r menniskan krt och dyrt".

nnu lnge samtalade moder och son, men den unge mannen stod fast i sin
fresats, och han gick att vidtaga mtt och steg fr att stta den i
verket.

Det var tre r sednare. P sin ddsbdd lg den unge presten Henrik.
Han slumrade. Ansigtet syntes trdt. Var det sjukdomen ensam, som hade
pljt dessa fror?

Sakta lemnade den ldrige lkaren sin plats vid sngen. Henriks mor smg
sig efter honom, och nr bda hunnit i det yttre rummet sade hon: "O min
Gud, jag kan ej mer. Doktor! r det nnu ngot hopp, eller mste han d?
O, bedrag mig ej, sg sanningen, huru hrd den n m vara".

"Min fru, jag brukar aldrig dessa smsta, frbannade, vlmenta lgner.
Ja, det r hrdt att berfva er hoppet; men fga vunne ni p, att ngra
timmar lngre lefva i ovisshetens qval. Ni mste bjuda till att med
dmjukhet underkasta er; inom ngra timmar r kampen slutad. En inre
sorg har synbarligen trt honom, s att denna hftiga brstkomma fann
ltt arbete att gra slut".

I bitter smrta sjnk Henriks mor tillsamman; men hon sprang ter upp
och grep med vildhet i lkarens arm: "Doktor, doktor, ni mste rdda
honom, ni mste! Hu, ni vet ej, hvad jag lidit, ni vet ej, hvad jag
kmpat, hvad jag underkastat mig fr att rdda honom, fr att f behlla
honom".

"Min fru, menniskohjelp kan hr intet".

"Och det sger ni s lugnt, s kallt. Ni vet ej, hvad han kostat mig,
denne son. Se han ville, gripen af en sllsam yrsel, g ut i verlden,
fr att ska frverkliga drmmar, inbillningar. Vnners fvertalande,
mina bner, fosterlandet, som kallade sin son, intet frmdde terhlla
honom. Jag egde endast ett medel att hindra hans olycka. Ni har sett mig
tvenne rs tid, en usel krympling, ligga p min sng. Blott en moder,
som vill rdda sitt barn, kan ha mod till en sdan frsakelse. Doktor,
kan ni frst det, jag var icke sjuk, jag underkastade mig allt detta
elnde, dessa pinsamma kurer, dessa upprepade brnningar af mitt friska
ktt, detta frskande af alla dessa plgsamma lkemedel, blott fr att
qvarhlla min son, ty den usla lama modren kunde han ej lemna. Det var
frst, nr han sjelf blef en sjukling, som jag lemnade mitt lger".

Doktorn steg tillbaka. "Qvinna, ni har lefvat i idel lgn och ingripit i
Guds rd!"

"En lgn, nej, men en helig, en skn uppoffring, sdan blott en mor kan
gra".

"Nej, nej, endast sanningen r skn, lgn r lgn och blir aldrig skn,
om n Guds englar bedrifvit den; och lgnens fljder bli aldrig annat n
ve och elnde, om den n bjuder till att frskna sig p det fagraste".

Ut genom drren strtade lkaren. Han mtte vid porten en ung man,
Henriks vn, och prest som han. Gripande hftigt hans hand, sade
lkaren: "Ha, vi mstra, vi dmma, vi stlla efter vrt hufvud, vi ljuga
och grina sockersta dla lgner. G och vrda henne der, om du kan: jag
kan ej, ty jag skulle ej kunna lta bli att sga henne: ""Qvinna, du har
mrdat din son. Han trnade bort, ty han knde att hans lif var
frfeladt!""




Kamtschadalens Hustru.


Eitel r rik. Han bor i hus af trd. Gstabud firas. Bjrnkttet kokas.
De unga dansa bjrndansen. Allt flera slla sig till de dansande. Med
krokig rygg och bjda knn, hrma de bjrnens tassande gng och oviga
famlande. Flickorna skratta. De gamla lifvas. Gubbarne motst ej lngre
frestelsen, fven de frena sig med dansarne. Det lider mot natt, hettan
blir qvfvande, tranlampan osar, allt ifrigare fortfar dansen.

Bjrnkttet r kokadt. Dansen upphr. Eitel delar fettet t gsterne.
Kttet tes sedan. Eitel sjunger fr bjrnens hufvud. Han smeker det,
han talar till det med vnliga ord: "Du vackre, du skogens gyllne br!
Se huru vl vi hlla dig! G, sg t dina kamrater, dina slgtingar huru
vi lska dig. Bjud dem komma till grannskapet af vra jurter. Bed dem
gerna lemna sig i vra hnder. Tro alldrig att det ro vi som ddat dig.
nej, Kamtschadalen lskar dig, han vill fsta blommor i dina lockar.
Nej, Kossakerne, de der fremlingarne som kommit och hlla p att inrota
sig hos oss och blifva oss fvermktige, det ro de som dda bjrnen.
Till dem skall du icke g vnligt. Det ro de, som tvinga oss att dda
dig. De vilja hafva ditt skinn".

Hvarfre sitter den unge Reka s alfvarlig. Hvarfre synes han ej hra
p hvad Eitel sjunger. Hvad sker Rekas blick? Sker den ett ml fr
skottet? Nej d skulle han g ut i marken. Sker den laxens blnkande
fjll? Nej, d ginge han ned till stranden. Sker den flickan, hvars
drgt siras af filfrasens skinn? Amulamela r skn, hon r prktigt
prydd. Filfrastassarne p hennes hufvud glnsa hvita som sn.

Tv ntter frg. Till Eitel kommer Reka. "Husbonde, jag r hr fr att
tjena dig".

Qvinnorna se p hvarandra, de taga Amulamela emellan sig. De omsvepa
henne med klder, att blott hennes anlete synes. "St p dig, Amulamela,
du r skn, du r stark. Icke skall du sljas fr ringa tjenst. Akta
vl, lt ej friarn vidrra dig. Vi skola vakta dig noga".

ret gick, isen smalt, grset vxte, vissnade och drifvan lade sig ter.
nnu tjenade Reka. nnu hade han ej lyckats f vidrra flickan. Om blott
en fingerspets syntes undan klderna, stodo qvinnorna vakt. Ville d
Reka nalkas, funnos sex hnder frdiga att sl honom, trettio fingrar
att klsa honom.

Fr Rekas spjut faller bjrnen, zoblarnes skinn hemtar han knipptals.
Eitel gldjes fver sin tjenare. Skall han ej snart hafva tjenat nog fr
att vinna en hustru? Amulamela r stark, hon kan gra mycken nytta. Hon
orkar bra brnsle och vatten, utan att snart frtrttas. Hon frstr
att hitta skogsrttans bo, och att derur hemta rtter fr vintern.
Hvarfre skulle vl Eitel gifva henne t en fremmande man, utan
tillrcklig ersttning? Har du infvat en god hund att draga sldan
raskt, icke sknker du den t en fremling.

Eitel ernar fara till skogen efter jagtbyte. Slden str frespnd med
fem raska hundar. De tjuta. Amulamela delar mellan dem en fisk som hon
hittat vid stranden. De glffsa argt, men tystna nr de bli varse den
unga. Ovnliga, vilda mot alla andra, ro de dock spaka mot Amulamela.

Gldtigt hoppar hon opp i sldan, hundarne rycka sig lst, hon hinner ej
ens fatta styrkppen, innan de strta utfr branten och inom ett
gonblick ligger sldan upp och nedvnd och flickans hufvud slaget emot
en sten. Reka har skidor p ftterna och r redan vid hennes sida. Han
ppnar knppet p hennes pels, lgger sin arm kring hennes hals och br
in den afsvimmade.

Reka har vidrrt Amulamelas hull. Han har vunnit henne. Brllop drickes.

ter har grset vuxit och vissnat, ter en gng har is och sn hljt
vatten och land, och ter har drifvan smultit. Barnet hvilar p
Amulamelas arm, hon sjunger fr barnet: "sof stt, sof godt. Vl sitter
Balakitg i molnen och skakar sina lnga, krusiga lockar, s att stormen
dnar i trden; men barnet hvilar i moders famn, icke behfver det rdas
fr vinden. Nej, nej, snart blir det lugnt och trden st still, ty han
trttnar att skaka sina lockar. Snart vntar Savina maken hem, s glad,
s glad. Hon smyckar sitt hr med blommor s rda. Deraf skimrar himlen
i aftongld. Sof, sof, du lille. Balakitg kommer, han kommer i afton
hem. Savina blir glad och luften blir ljus och skn hela morgondag, och
barnet fr leka i grset".

Reka tar sitt spjut frn vggen och sger: "Tummes dotter r fager".

"Hon r s", svarade Amulamela.

"Det sges vara ortt att taga tvenne hustrur, mnga hafva dock gjort
s" sade Reka likasom vid sig sjelf.

Amulamela fortfar att sjunga fr barnet: "Men kommer ej Balakitg hem
till qvll, Savina vntar natten om, och grter och grter den hela dag,
och regnet faller i skurar stridt, d Savinas trar falla p jord".

En lng stund stod Reka tyst, och vgde spjutet i handen. Slutligen sade
han: "Jag vill tjena fr Shachi, Tummes dotter".

Amulamelas kind blef hvit som nyfallen sn. Hon sade intet.

"I morgon gr jag dit".

Amulamela teg. Hennes hnder fortforo att skta om barnet. Allt
frglsare blef hennes blekhet. Hennes ga syntes slocknat.

Reka gick. Han terkom nr solen sjnk i hafvet och Savinas rosor lyste
p fstet. Men Amulamela sg dem ej. Hon satt allt nnu orrlig qvar p
samma plats. Reka intrdde, hon reste sig fr att bra in ved och
vatten, och gra sina sysslor fr qvllen.

Det blef morgon. Reka stod upp. Han kldde sig fr att g bort.
Amulamela gick fram till honom. "Reka, haf tack. Du har varit god emot
mig, mer n ngon man varit mot sin qvinna. Du har icke fraktat mig,
ehuru jag blott varit din hustru, ja, du har till och med stundom gett
mig plats p bjrnhuden vid din sida. Du kunde, som s mngen, medtaga
din hustru fr att gra det tyngsta arbetet i tjensten. Du r god, Reka,
tack. S lycklig som jag har nnu ingen qvinna varit".

Reka gick.

Icke mnga gnger hade mnan vexlat sitt sken, d syntes Amulamela
nalkas till Tummes sommarboning. Reka hade just varit till bergen fr
att hemta is, nu stod han sysselsatt att hugga brnsle.

"Reka, barnet sofver. Det vaknar icke mera".

Reka hgg ngra hugg ttt efter hvarandra i det redan klufna trdet.
Efter en stund sade Amulamela: "Din tjenstetid blir lng. Shachi r
skn, hennes fader r rik. Det blir tungt fr Reka att tjena lnge.
Amulamelas famn r tom, barnet saknar henne icke".

nnu har ej ett r frflutit och redan drickes Rekas brllop med Shachi.
Fodrade Tumme icke lngre tids tjenst fr sin dotter? Var hon s fga
vrd? Nej, men Tumme kunde icke fordra lng tids tjenst, ty han hade
tjenats af tvenne. Amulamela hade jemte Reka tjenat fr Shachi.




Odalisken.


Bergens blndande sntoppar flamma i eldrd glans. Mktiga, stolta st
vaktarne mellan tvenne verldsdelar. Men p bergens sidor blomstra i fria
grupper kransar af gula azaler, lilasfrgade alprosor och rda
geranier. Icke gngliga, som fnstrens tvinande krukvexter, nej, de vexa
fritt, derfre blomstra de rikt och sknt.

Hvarfre skallar vapenklang genom nejden? Strider Kaukasiens son emot
sin mktige fiende, mot rnen? Nej i dag strider icke Kaukasiern, men
han leker krig. De tappre, de stolte unge mnnen, de jaga lika blixten
p sina snabba flar. Hr huru svrden flyga med klang emot hvarandra.
Leken blir ifrigare, der kmpa tvenne. Den ene br sin spetssydda bindel
fver den lngulliga mssan, fastbunden ned om lifvet. Han afkastar den,
han afkastar sin skyddande burka, de hindra hans rrelser. Nu bra bda
kmparne blott sina smidiga rockar, patronrummen p brstet blnka af
sammet och guld. Men nnu st gevren orrda, nu lekes endast med
klingan. Nu hasta alla mot ett ml. Kastspjuten hvina, svrden drabba
och klinga. Var det en vind som for fver fltet och kringspridde agnar,
eller var det mn p eldiga hstar som ilade bort -- allt r tomt.

Brusande, stormande ila alla ter tillsamman. Klangfulla rop ljuda.
Skott knalla. Ryttarne hnga blott med fotens yttersta spets i
stigbygeln. Bakt, frn sidan, under hsten, i tusende olika stllningar
lossas skotten, men Tscherkessens kula frfelar ej mlet, alla kulorna
drabba tillsamman p samma flck, och ter klinga svrden i liflig lek
och hstarne springa fria, frustande omkring; ty snabbfotade, nstan som
hstarne, kmpa nu mnnen till fots mot hvarandra och frflja
hvarandra.

Hvarfre leker Kaukasiern blodiga lekar? Hvad vilja dessa manligt
herrliga krigareskepnader, stolta, som Kaukasiens berg? De vilja lefva,
de vilja d fr ett delt ml, de vilja lefva, de vilja d fr sitt
fdernesland.

Vid bcken i dalen str en koja, dess yttre r ringa, hvem bor derinne?

Midt p hyddans golf str Vali. D du varsnar henne, synes hyddan fr
din blick strla af guld och juveler och Persiens rosor tyckas dig dofta
derinne. Har du sett snn p bergets topp, som rodnar fr den frsta
solstrlen? den r ej s ren som hennes panna. Har du sett den
fylligaste ros? den r dock tarflig emot hennes kind. Har du sett
blixten halfdold af molnets slja? Den r matt mot elden, som dljes af
de djupa svarta fransarna, som skugga Valis ga.

"Vali, min blomma, min lskade, lt ej stra dig af dessa vilda ljud. Se
huru inbjudande din bdd kallar dig. Jag har skakat opp kuddarne. Eller
kanske vill min dufva ta en smula? Se hr, du borde visst ha det
finaste och raraste som i landet finnes, men i dag har jag ej bttre att
ge dig. Smaka nu nd litet. Vnta, vnta mitt fina lam! Ja, ja, bara du
vl kommit i en frnm och rik paschas harem, det blir andra dagar. Hvem
vet, kanske kper dig sjelfve Padischah!"

"Min mor, icke kan jag sofva. Icke orkar jag ta. Hvad klingar derute?"

"h du mitt gyllne pple. Det ro mnnen som ldsa krig. Sdant rr icke
qvinnorna. Bry dig icke derom. Mitt silfvermoln, min gyllne fullmne, t
dock denna skna frukt. Lgg dig ned. Se jag skall bertta fr dig. Inom
ngra solhvarf kommer mannen som skall fra dig till din herrlighet. Du
fr ej vara blek och mager, d nr du skall gra din lycka. N barn, se
ej ut som om du skulle vilja grta. Hvarfre skulle du srja ditt
fattiga hem? Du som far till idel dans och frjd och juveler och glans".

Vali lade smekande sin arm om den gamlas hals och sade: "Moder, sg mig,
r d allt detta en s stor lycka?"

Den gamla slppte af frvning fatet som hon hll i sin hand. "Vali,
mitt hjerta, m Allah bevara dig, hvad skulle d vara lycka! Se, se, din
gamla fattiga mor som trlar, din far som mste arbeta, din bror som gr
ut i kriget och kanske ddas der -- och du, du behfver, redan hr i
vrt fattiga hem, intet annat gra n sofva och gra dig goda dagar. N
se, sitter icke grdeln om ditt lif, smrt och smidigt, att man kan
omfatta det med handen? r du ej fin och mjuk som det spnstigaste dun?
r du ej skn som fullmnen, ack du mitt barn, mitt ga! Huru skulle du
vl tveka att icke blifva lycklig! Skall vl en mindre rik man kunna
kpa dig? Nej, en drottning skall du blifva i det harem dit du kommer.
Tror du din fattiga gamla moder skulle bra den sorgen att mista dig,
sin gonsten, fr de penningars skull, som fr dig skall betalas, nej
alldrig, om icke det vore fr den lycka som vntar dig. Min sjl
nedtynges dock af att du mste resa s sent p hsten".

"Moder, minnes du den unge fngen som hade blifvit tagen i strid och
sedan utvexlades ur fngenskapen. Han var hemma lngt, lngt hrifrn, i
ett land som jag alldrig hrt omtalas; der det strre delen af ret r
vinter och endast en kort tid grn mark. Der folket r s fattigt att
det stundom ter trdens bark och der man r glad, att inne i kammarn f
en liten stjelk att trifvas af vexter som hr blomstra i hvarje skrefva.
Och nd tycktes han frakta ett lif, sdant du omtalar".

"Ack, du ofrstndiga barn! En otrogen, en son af en hund! Och jag
nekade dig ej att sitta om aftnarna vid brunnen och hra honom tala och
bertta fr barnen. Ja till och med hindrade ej nr han lrde dig
skrifva p papper. Och det r nu tre r sedan och du r nu fjorton r
gammal och fullvuxna menniskan och borde ju frst att ej tnka p en
otrogens ord. Lgg dig nu bara ned och sof. En ung flicka skall alldrig
tnka p annat, n att vara vacker".

Stormen for hvinande fver svarta hafvets vg. Det sjudande vattnet
reser sig till berg, topparna piskas snder till yrande skum. Som ett
spn kastas den lilla vrnlsa farkost, som kmpar mot hafvets raseri.
Finnes d intet menniskolif ombord? Hvilken last r s vrdels, att den
vgas p svarta hafvets blja, d vinterstormarna rasa och tcknen draga
fver sjn.

Fartyget r lastadt med rosor.

Skna rosor. Tjugutta af Georgiens och Tscherkessiens sknaste rosor.
Purpurrosor nyss, men nu liknande den hvita rosen frn Damascus, som
synes blott ga qvar ett tersken af morgonrodnaden, drjande mellan
bladen.

Men mannen, rosornas gare, han r icke blek som lifvet, han r blek som
dden. Mellan de sammanpressade lpparne framtrnger en ed; det r hans
egendom, som hotas af undergng.

Ensam p det vida hafvet strider den lilla Kaiken med stormen. Ingen
seglare vgar sig denna rstid ut. Men just derfre r det lilla
fartyget ute p frd, ty nu ligga fven de ryska kryssarne i hamn,
hvilka eljest jaga hvarje kl som, lastad med menniskovaror, hastar
fver vgen.

Derfre mste de skna rosorna utsttas fr svarta hafvets vinterstormar
-- om mnga frgs betalas de friga desto bttre. Hvad mer om de alla
mste lida af resan, de som qvarlefva vinna ju ett lif af glans; det
lif man frn barndomen lrt dem att anse fr en qvinnas hgsta lycka.

Men se, vid horizonten dyker opp ett segel. Det skymmes ter af vgorna,
det dyker ter opp, det synes klarare, ehuru nnu omsvept af
vintertcknet. Det nrmar sig, det flyger p stormens vingar, det nalkas
allt mer. Kaiken utbreder alla sina segel, vattnet brusar kring bogen.
Vg p vg slr fver dcket. Den aflgsne kryssarn kmpar lik en
sjfgel mot vgen. Vinden griper vldsamt i seglen, framt, framt i
vildt kapplopp. Allt nrmare Kaiken nalkas frfljarn. Redan urskiljes
frgerna p flaggan som svajar p dess topp, redan synes
kanonmynningarne vid dess bog. I vildt raseri stormar Ibrahim,
renegaten, de unga rosornas gare. Han utser oqvdins ord fver
skepparn och matroserne, han hdar och frbannar.

Men nrmare, allt nrmare synes frfljarn.

Ett gonblick str Ibrahim stilla, tyst med natt i blicken. Hastigt
springer han opp. "Djefvul, du skall tminstone ej vinna p min
undergng". Han gr ned i rummet der de unga trnorna bfvande slutit
sig tillsamman, utan att rtt veta hvad som fregr.

"Skna trnor, hvart vi resa, det veten J alla. J veten hvad som vntar
eder i Stambul. Hafven i hrt sagorna ur tusen och en natt, hafven J
hrt omtalas det herrliga lif den skna frer i en mktig mans harem?
Ett lif som r en vfnad af njen, af dans, af smycken och juveler.
Vill herrskarinnan sofva, hennes slafvinnor flkta svalka fver hennes
kind. Vill hon gldjas: de herrligaste danser uppfras p hennes vink.
Vill hon prydas, hon sger blott ett ord och smycken, perlor och juveler
hopas ikring henne, och indiens utsktaste dofter st henne till tjenst.
I badet bland unga skna trnor leker hon bort dagen. Mellan doftande
rosenhckar, omgifven af springbrunnarnes strlar, njuter den hulda
aftonens behag, och gmda sngerskors herrliga toner, tfla med
nktergalarnes melodier, att nedkalla ljuf slummer fver hourin i denna
paradisets lustgrd, der hon hvilar p svllande grsdivaner vid den
sakta sorlande bassinen. Intet arbete besudlar hennes mjella fingrars
hennafrgade spetsar; endast silke, guld och perlor bjuda sig fr henne,
om hon ngon gng skulle vilja virka en prydnad eller en blomma. Med
sknhetens allmakt herrskar hon fver sin omgifning och den stolte
pascha, som hon sges tillhra, r hennes frste slaf. Se till sdan
herrlighet har jag velat fra eder, veten J detta?"

P mngen kind uppflammade en hastig rodnad, de svarta gonen strlade
bakom silkesfransarne. De flestas blickar utvisade, att man fr
sterlandets dotter mlat en blndande bild af qvinnans lif i det
prktiga Stambul. Endast Vali nedslog gat och drog en djup suck.

"Vlan" fortfor Ibrahim, "arma trnor, ljufva blommor frn de vilda
bergen, hvilka jag velat omflytta i herrliga trdgrdar, fljen mig".

Upp dcket hastade Ibrahim, fljd af trnornas hela skara. "Der se!
Veten J hvad detta fartyg r, se huru det redan nalkas nra. Det r en
rysk krigsbrigg, som kommer fr att rycka er undan mina hnder, att
rycka er frn all den lycka som vntade eder. Ni kunde misstro mig, men
J hafven hrt edra fder, edra mdrar, edra brder sga detsamma. J
veten att moscoviternes kryssare passa p, fr att uppsnappa de trnor,
som fras till Stambuls herrlighet. Ha, se, de komma allt nrmare. Innan
kort skola dessa hundsner gripa eder med sina oheliga hnder, de skola
afslita edra sljor. De skola fra eder till sitt land, och i stllet
fr att bli herrskarinnor hos mktiga paschar, skolen J lemnas till
slafvinnor t svarta, orena kossacker. I stllet fr dans och musik
skolen J drifvas till tungt arbete, med piskslag till nje och trasor
till prydnad. Ha, viljen J lemna eder i vld t vilda horder. Edra
mdrar skola frbanna sina gr hr".

Sklfvande af ngest slto sig de unga tillsamman, lika blommorna i
hortensians kronor.

Nu ljd frn briggen ett skott, kulan hven och nedstrtade kaikens segel
frn splittrad mast.

En storm af eder ljd frn Ibrahims lppar. "Vlan, Tscherkessiens och
Georgiens trnor, tappre, frie krigares systrar och dttrar, -- viljen J
blifva Kossackernes slafvinnor, eller viljen J hellre d".

Bfvande, med bleka lppar, hviskade de unga: "hellre d!"

Och frmst i spetsen fr flickorna steg Vali. Hon kastade opp sin slja
och blickade mot himlen, men ingen stjerna syntes der, att besvara
hennes blick.

"Fri r Vali, fria ro vi alla, blott vi vilja. Ltom oss fljas t i
dden". Vali vnde sitt anlete mot ster.

nnu en kula frn briggen slog ned i Kaikens tackling, den lade sig ned
p sidan. Hvad skymtar mot vattnet? Var det stten af fartyget som
uppdref mjellhvitt skum, var det vgen som brusade fver dcket? Ltta
drgter fladdra, en ttt sluten krans af rosor, gungar ett gonblick p
vgorna. Ett rop, ett enda, ett skri af bfvan ljuder, och vgorna sluka
Kaukasiens och Georgiens sknaste trnor.

Ett hftigt larm uppstr p briggen. En julle utsttes och bemannas i
ett gonblick. En ung officer och tvenne man i jullen vilja kmpa mot
storm och vg. Jullen vlter opp och ned. Matroserne fatta tag i dess
kant. Officeren simmar nnu ngra tag, en flik af en hvit drgt synes
nra honom p vattnet. Han lyckas gripa den. Han strider mot den
brusande vgen och nr slutligen jullen, hvars kant fven han med ena
handen lyckas omfatta; den andra handen griper hrdt fast det hvita
tyget. Krafterna brja svika, snart skall han ej mera frm fasthlla
sig vid btkanten. Men rddarne ro nra. Frn briggen har en strre bt
hunnit utsttas, och innan kort ro alla der ombord, jullens tre mn och
en afsvimmad flicka.

Vakna Vali, du skulle ej sofva om du visste hvem som bemdar sig att
terkalla dig till lifvet. Minnes ej Vali mera sin barndomsvn, den
fngne ynglingen frn fjerran land? Han har redan igenknt den han
frlsat ur djupets graf, och snart helsar fven hennes ga sin rddare.

Stormen lugnas, tcknen skingras. Solen lyser ter. Ngra dagar kryssar
nnu briggen p hafvet. ndteligen skall den terg till hamn, men ter
resa sig storm och vg, ter ttna tcknen kring skeppet, ter visar det
ogstvnliga hafvet sin vildhet, och ett redlst vrak kastas slutligen
briggen mot turkiska kusten och sndersls i spillror.

Folk samlas p stranden, de lsa Ibrahim och sina fngna landsmn, som
legat bundne i skeppsrummet, och uppretade af dem misshandla de skeppets
folk. I Ibrahims vld terlemnas hans egendom, hans slafvinna.

       *       *       *       *       *

Drrarna st ppna till slafbazarens rum. Utan sljor sitta qvinnorna,
ty kparne g frn rum till rum och bese de utbjudna varorna. Ser du
dessa Abyssinska qvinnor, stolta, skna, behagfulla. Sorgligt men mildt
se de p de kringvandrande kparne. De grta icke, de tala icke, blott
blicken talar om sorg.

Och dessa qvinnor, svarta som ebenholtz, med blndande hvita tnder.
Raska arbeterskor, om n mindre skna n de hvita qvinnorna. De ro ock
mindre dyrkpta.

Denna stolta, svartgda qvinna med sitt barn, som hon med frtviflan i
blicken sluter till sitt brst, skall hon sljas? Hon tror s, hennes
man har hitsndt henne till straff. Han befallte henne i gr att
knbjande rcka honom pipan, och hon lydde endast motvilligt. Hon skall
derfre lra sig dmjukhet. Vill n ngon kpa henne, s sljes hon
icke. Hennes make r god, han vill ej frskjuta henne; han vet att hon
dock i grunden r foglig och lydig och lskar honom mer n sitt lif.

Nu intrder en sttlig man. Hans pels utvisar hg rang. Sljarene buga
vrdnadsfullt fr honom och visa sina sknaste varor; men den nye kparn
skakar blott p hufvudet, i det han blickar in i det ena rummet efter
det andra. Sljarne omgifva honom vrdnadsfullt. De rosa sina varor, de
ppna andra drrar som frut varit halft tillslutna. Der synes i hvarje
rum blott en enda flicka, vaktad af en gammal slafvinna.

En bt, frande skna qvinnor frn Gurien, hade lyckats smyga sig
oupptckt fram fver hafvet. Det r dessa skna trnor, som slunda
visas. De ro prydda med lysande drgter, perlor och smycken. Stolta,
likgiltiga se de flesta bort frn den uppmrksamme kparn. Nej, nnu r
han icke njd. Sknare fr Padischas harem!

Nu trnger sig en ny sljare fram. "Herre, vill du behaga att kasta en
blick p den herrliga, som din tjenare har att slja, s skall du ej
lngre finna dig missnjd". Han ppnar en drr och visar triumferande
den skna.

Vali, hvarfre tyder din blick smrta, hvarfre darrar en tr i de
lnga gonhren, ser du ej huru hnfrd den inkomne stirrar p dig.

"30,000 piaster, herre, icke en para mindre. Hon kostar mig vida mer.
Jag frlorade mnga, denna enda terstr, den sknaste af dem alla!"

"De ro dina", svarade kparn.

"Herre, kostar hon er mycket pengar, s skall ni ock ga den sknaste
qvinna inom Stambuls murar".

"Allah, allah, en sdan qvinna r icke fr en ringa man. Nej, jag
behfver en stege, att klifva upp till ndens solsken. Hon skall blifva
min gfva till Padischah, den segerrike Schehinschah, den lysande
sultaners sultan. Mtte hans skugga alldrig blifva mindre".

       *       *       *       *       *

P sin divan sitter Murad Pascha njutande sin kef. Frn chibouken stiga
ltta rkmoln af den finaste doftande tobak. Ett behagligt lugn hvilar
fver hela hans varelse. Det synes att han drmmer, ehuru han icke
sofver.

En slaf intrder. "Herre, din slaf, franken som du lofvat frunna lyckan
af att f nedfalla infr ditt anlete, beder om din nd".

Med ngon motvilja sg Murad sig strd i sin kef, men stod upp och mtte
fremlingen med ett vnligt: "Mtte tiden vara lycklig", i det han lade
handen med dess uppt pekande tumme p sitt brst.

Sedan fremlingen helsat och emottagit en pipa, hvars ambra munstycke
glnste af juveler, blifvit bestnkt med rosenvatten och ftt p sina
knn utbredd en guldbroderad handduk, samt brjat dricka en kopp vl
omsqvalpadt kaffe som bjudits honom, brjade Murad samtalet, sedan man
frut vexlat ngra artigheter.

"Jag var i gr gst hos er ambassadr och sg huru ni sjelfva gjorde
eder besvr att dansa, i stllet fr att lta edra qvinnor dansa fr
eder. Underbart! Underbart! S mnga obesljade qvinnor, s mycken
fgring! Allah, allah, det r fr mycket fr en rttrogen att se.
Hvilka ismenniskor J mtten vara, som tillten edra qvinnor s visa sig
fr allas gon. Jag talade med ngra af dem. Afundsvrda ren J i
sanning. De ro skna som Houris och visa som Mollahs! Sdana qvinnor
vore angenma att ga. Huru trkiga ro icke vra qvinnor deremot! Skna
som fullmnen, kinder som rosor, gon som eld; men sjllsa, dumma som
bildstoder. Allah, allah, man ledsnar vid dessa enfaldiga varelser".

"Kan ni vl begra att de skola vara annorlunda", sade fremlingen, i det
han stllde bort sin kaffekopp p det lilla med dla stenar sirade
thfatet. "Frn slgte till slgte hemfallna t slafveriet, utan
undervisning, hvad kan ni vl vnta af dem? Ni kanske knappt lter edra
fruntimmer lra sig lsa och skrifva?"

"Lsa och skrifva! Bosch! hvad skulle de dermed. Intet annat n stlla
till intriger. Lsa och skrifva krleksbref. Nej, vid profeten,
kunskaper ang ej fruntimmer. Vara vacker och pryda sig fr att behaga
sin herre, det r hvad hon behfver frst. Och hvad talen J om
slafveri? Idel skrp. Gra de vl annat n ta och sofva, klda sig
granna och beska baden. Mannen mste strfva och arbeta fr att
tillfredsstlla deras nycker. Han r den som r slaf, och icke de.
Listiga ro de som ormar!"

"List r slafvens vapen, ni tvingar edra qvinnor att bruka det. De
tillgripa list, emedan dem nekas frihet och rtt".

Paschans lkare anmltes, och nu intrdde den nnu unge Hekim Muhammed
Effendi. Den frtrogne intrdde dmjukt, men Paschan vinkade honom
genast nrmare och sade: "Muhammed Effendi, hr huru Franken talar!
Sdant har jag ock frut hrt af Nazarenerne. Deras qvinnor kunna kanske
vara frstndiga, ja man sger till och med dygdiga. Olika ro
sterlandets flickor. Gud r Gud, och Mahomet r hans profet. Godt r
allt ssom det r". Nu vnde han sig ter till den fremmande och
frgade: "Har ni icke hrt omtalas den nya firmanen emot qvinnornas
tilltagande sjelfsvld? Behflig i sanning! Ser man dem icke dra ned sin
jasmak s att halfva kinden synes? r ej den feredsche, hvari de insvepa
sig, ofta af s smidigt tyg, att man nstan kan gissa om personen r ung
eller gammal? G de ej ofta med svarta kngor i stllet fr sina
anstndiga gula halfstflor? Dessa och mnga andra dylika oskick ro nu
strng npst underkastade".

Den fremmande skakade ltt p hufvudet. "Ni vrderade ju dock vra
qvinnors hgre sjlsfrmga. Unna fven edra ngon frihet. Lt dem
blifva edra hustrur i stllet fr edra slafvinnor, och ni skall se dem
bli menniskor i stllet fr bilder, som ga frmga endast till list".

Den unge Hekim steg upp, tog ett steg framt och sade: "Ack, visste ni
huru dumma vra qvinnor ro, ni skulle ej tala s. De skulle icke tla
frihet. De skulle bli dliga, sedeslsa, otrogna. Nej, nej, ni m
besegra oss, gra oss till slafvar, snderslita oss, men qvinnorna
frigifva vi alldrig".

"Visserligen, visserligen, Gud r stor! S r det. Annorlunda kan det
icke ske. Till deras herrar har Allah gjordt oss", sade Paschan
bifallande, i det han blste rken ur pipan.

"Och dock kommer jag i dag enkom fr att begra en qvinnas frigifvande.
Ers excellens knner hndelsen med det plundrade ryska fartyget, och att
er regering, p vr ambassadrs anfodran, befallte folkets frigifvande
och egendomens terstllande. En person har dock icke blifvit frigifven,
en ung tscherkessisk flicka. Man har psttt att hon tillhrde en af
hans hghet sultanens underster. Nvl, vr minister nskade helst att
ej vidare behfva besvra hga Porten med denna sak. Slafvinnan sges
vara kpt af ers excellens. Gif henne fri, kpesumman skall blifva eder
terbetald".

"Backalum, vi f vl se", sade Paschan betnksamt, blsande rken ur sin
pipa. Efter en kort tystnad tillade han: "Gerna ville jag gra eder till
viljes, det r dock denna gngen icke mjligt. Flickan r redan, fr
flere dagar sedan, snd till hans hghet Sultanens harem, och emottagen
af Kislar Agha och Kehaja Khadunna. Rtt ledsamt, rtt ledsamt!
Derifrn kan ni icke f henne".

Den fremmande spnde en misstrogen blick i Paschan, som satt godmodigt
rkande sin pipa och ej ens tycktes mrka sin gsts mrka min.

"Stackars gosse", sade den fremmande vid sig sjelf. "Det sade jag honom
genast, att det alldrig lyckas med att fatta en stor passion fr en
turkisk qvinna".

Efter tskilliga msesidiga artighetsbetygelser bortgick den fremmande,
och Paschan vnde sig genast derefter till lkarn sgande: "Otrogne
hund! Kommer Giaourn och begr en af paradisets houri's; skapad blott
fr att frljufva en rttrogens lif".

"Herre, men icke har du ju nnu bortsndt henne?" anmrkte Muhamed.

"Bosch, bosch! skulle jag gifva perlan sanning t ett orent djur! m han
storkna i lgnen. I morgon skall hon fras. Jag vill lta Fatme derom
underrtta henne, p det hon m vara beredd och pryda sig p det bsta".

Frjdas icke Vali d hon hr att den stolta dagen nalkas. Tnker hon
icke p den gldje hennes moder skulle knna, om hon visste att hennes
dotter skall uppn den hgsta jordiska lycka hon fr henne kunnat
drmma. Nej, Vali sitter dyster, tyst som en marmorbild. Omkring den
sorgsna rres den gamla negrinnan Fatme. Hon pratar och vill roa den
bedrfvade skna. Hon prisar hennes fgring, hennes lycka. "h hh,
herren fver alla herrar, trons ljus, verldens beherrskare; ja, du kan
vl ha skl att vara alfvarsam och tnka p hur du skall rtt frst
att skicka dig i den stora ra som vntar dig. Men var glad, skna Vali.
Ingen sknare blomma n du har nnu bestrlats af den lysande solen.
Allah bevare dem, Kasseki Sultana, mnan, och dertill alla stjernorna i
Seraillen, de ro skerligen alla strlande af fgring, Allah bevare mig
ifrn att vilja skymfa dem, men jag har ju icke haft lyckan att se dem,
och din fgring ser jag med dessa mina bda gamla gon. -- h hh, en
otrogen, en oren kafir skulle visst du vara ernad fre! Han trngde sig
in till hans nde paschan, (Allah gre hans lefnad lyckosam), och ville
kpa dig. Tvi sdan hund".

Hastigt blef Vali uppmrksam. "Ville han kpa mig, sger du?" frgade
hon ifrigt.

"Ja barn, ja, sdan dre! Han sade att det vore en frank frn det
strandade skeppet som ville ha dig. Jo kan man tro! Jag hrde det
alltihop berttas af slafvarne derinne".

Valis anlete liknade en sj, som bestrlas af solen och terstrlar
glans frn hvarje vg, men hastigt skymmes solen af moln, och dystra,
mrka, svalla sjns bljor.

"S ja, s der skall du strla, nu r du skn! nej, barn, tag nu icke
det der sorgsna utseendet igen. I morgon nr du fres till Seraillen,
skall du ta den der vackra minen p dig".

"I morgon, i morgon redan?"

"Ja hans nde, Paschan bad mig derom underrtta dig, och bad mig pryda
dig p det sknaste. N n, ge dig nu d inte s frskrckligt. Lgg dig
nu att sofva, att du m vara blomstrande i morgon".

Men Valis ga skte icke ny glans i smnen, det lskades icke ens af
trar. ngestfullt kastade sig den unga p divanen, der hon skulle
hvila. "_Han_ bad mig bedja; men ack, profeten sjelf har ju befallt,
skulle hans lag vl brytas fr en qvinnas skull, hon r ju skapt blott
fr mannens nje, _hennes_ vl eller ve r ju ett intet! Min fader, min
fader, kan du ej hra din dotters rop -- ack nej, min fader har ju slt
mig fr penningar. Moder, du lskade ju din lilla flicka; ack nej, ack
nej, fven hon ville ej befria mig om hon kunde, hon skulle gldjas t
min lycka. Broder, du stolte, unge broder, du krigare som kmpar fr
friheten, hjelp den arma Vali. Ack nej, nej. -- Du r en del krigare,
Vali blott en stackars flicka. Hon mste d, ack, men fr dock ej d!"

"Hvarfre fick Vali fgring? Icke till gldje fr sig sjelf, genom det
hon kunnat gldja den hon lskar. Dock fgringen r ju hennes, kan hon
icke kasta bort den? Men ack -- _han_ skall icke bry sig om den fula.
Hon skickas till bazaren, hon sljes till slafvinna t en fattig man,
hon fr trla och slpa med tungt arbete. Dock -- hvem vet -- _han_
sker henne ju; han skall icke _lska_ den fula Vali, men han skall ha
medlidande med henne, han skall kanske kpa henne till slafvinna t en
skn qvinna, som han vljer till maka; han, som ej vill ha mera n en
att lska. Vali skulle f tjena henne, f pryda henne, f gra hennes
sinne gladt med sin vnliga, uppmrksamma tjenst, och han skulle fgnas
deraf".

Det var morgon, Fatme skulle ledsaga Vali till badet.

"Fatme, mins du den der starka vtskan hvarmed du skurade
messingsbeslagen der borta, och som brnde sr p mitt finger, nr en
droppe fll derp, s att du sade det jag fr alltid skulle f rr
deraf. Kan du skaffa mig sdan?"

"Hvad skall Vali dermed?" frgade Fatme frvnad.

"Jag frstr att, genom anvndande af sdan i badet, gra huden fin. Du
har prisat min hys sammetslikhet, nu vet du hemligheten att gra den
sdan. Men du fr ej fr ngon omtala detta".

"Herre, din skna slafvinna r svart", sade slafven som intrdde till
Murad Pascha.

"Svart? -- hvad pratar du, son af en hund?"

"Hon har tvttat sig med den starka oljan, hvarmed vi skura metall". Hr
tystnade slafven, men nr han mrkte sin herres vrede brja gsa, s
starkt, att han rddes att genast erhlla bastonad fr sitt budskap, s
tillade han: "Men Hekim Muhammed Effendi sger, att det kan tvttas
bort".

"Hund, hvad ljuger du?"

"M jag frgs om jag ljuger. Hekimen mtte den gamla Fatme nr hon kom
med oljan och, vis som han r, gissade han att slafvinnan hade ngot
ondt i sinnet, och frbytte den till en blott frgande olja, som vl
svider dugtigt i skinnet, men som han kan tvtta bort med en annan
vtska".

Paschan satte sig ter ned p soffan, derifrn han i frskrckelsen
uppstigit. "Allah, allah! sdan ilsken stygga! Tror hon man betaler
30,000 piaster fr att hon skall f frstra sin sknhet. Sdan
bedragerska! Vilja frnstjla mig sin sknhet som jag s dyrt betalat.
Bedraga mig p min egendom. Som jag sger: ro icke qvinnorna mera djur
n menniskor? Hafva de ringaste begrepp om rtt och ortt? Nej, djur ro
de, vrre n djur. Vid min herres, Sultanens, skgg, man kan bli rasande
med mindre. Men hvad kan jag gra t henne? Lter jag straffa henne, s
grter hon och skmmer sina gons glans. Den otacksamma! Har jag ej
ltit hemta t henne klder, s sttliga att de skulle ansttt sjelfva
sultana Valid. Har jag ej ltit ge henne bde sylter och sockerbakelse?
Men sdana ro de, jag knner dem, illistiga och otacksamma".

Tio r hafva frflutit. Dagen ligger varm och klar fver Stambul. Gyllne
Hornet strlar, luften fylles af dofter frn tusende blommor. En betckt
slup ligger vid Seraillens strand. Smrre btar fara omkring fr att
undanjaga hvarje annan farkost. En del af Seraillens damer skola flyttas
till sommarslottet Kadiki.

Frn Seraillens port, ned till stranden, st svarta slafvar och spnna
tygstycken  mse sidor om vgen, fr att ingen m f se ens en skymt af
de besljade damer, som nu uttrda ur palatset, tfljda af Kislar Agha
och en mngd svarta slafvar. De flesta fruntimmerna prata lifligt. Det
r en stor tilldragelse att fr ngra veckor frflyttas till ett annat
palats. Detta lifvar dem.

Nyfiket titta damerna omkring sig, men kunna ej se annat n himlen och
de skymmande tygvggarne. Ngra personer hafva nrmat sig, de bortjagas.
En Frank med ett fruntimmer vid armen nalkas helt nra. En vind lyfter
en flik af tygvggen, hftigt skriker Kislar Agha t slafvarne att
bttre ge akt. Ett litet buller uppstr, en af damerna ger ett qvft
rop. Franken och hans dam draga sig tillbaka.

Ngra dagar sednare lemnade en gammal qvinna i ryska minister-htellet
ett bref jemte en vext i en blomstervas. Derifrn tillstlldes det sin
gare, en resande. Brefvet lydde:

"Valis fordne vn och rddare, frid vare med dig!

Jag sg dig fr f dagar sedan, du kunde icke knna igen mig. Du r
densamme som du var; din maka, hell och sll vare hon, lik morgonrodnan
stod hon vid solens sida. Vali r gammal, gats glans r slocknad,
kindens rosor ro fallna bort.

Vali har knt gldje: hon gde en dotter. Fyra mnhvarf gammal
trolofvades hon t Mustapha Pascha, den gamle blodtarn. Fem mnhvarf
gammal vissnade den spda knoppen. Modren prisade Allahs nd.

Vali egde en fgel i bur: den sjng och trstade hennes hjerta. Men hon
frstod tvng och fngelse! Hon lt fra sin vn till en lund vid
Bosphorens strand.

Nr den slda flickan frdes frn sitt hem, sg hon ett fr falla frn
den grsbundt, vid hvilken hennes broders hst stod betande. Hon
plockade opp fret och gmde det vid sin barm. Fret har vuxit opp till
ett litet trd i Valis kammare. Men det tvinar, det lngtar till bergens
fria verld. Valis fordne vn, fr trdet till sitt hemlands luft, stt
det i sitt hemlands jord. Gr detta fr Valis skull, hon har intet mera
att nska.

Du lrde Vali att hon ej har lof att taga sitt lif: hon lefver. Du bad
henne bedja: hon ber.

Frid vare med dig, med henne som glder ditt hjerta och med dina barn.
Frihet och lifvets fullhet vare eder".




Hildred.


"Sngernas Clenmor sjung, lt tonerna ljuda frn harpans strngar. Sjung
en sng om mannabragd, om krigets blodiga rusande lek. Lt tonerna
skalla som svrdsklang mot skldar; men sjung ock sknhetens pris, lt
sngen smlta som det milda echot om qvllen nr lugnet hvilar fver
Loch Lomonds vatten; d sjelfva gnyet af korsade vapen terstudsar frn
Ben Lomonds klippa mildt och smekande som vgsvallets rst".

Villigt grep Clenmor harpans strngar vid hfdingens ord, och tonerna
brusade fram likt bergforsens vatten. Men hastigt hjde sig en man frn
sin plats nra hfdingen, der han sutit hgt ofvan vasallerne, n hgre
frn tjenarene vid bordets nedra rand. Det var Dougal, Hildreds
fosterfader, mannen med den dubbla synen. Fram steg han till sngarn,
ryckte ur slidan sin dolk och for med den fver strngarne, som klagande
med ett skarpt ljud fllo, tvers afskurna, frn hvarandra. Lik blixten
ur nattens moln flg blicken ur hfdingens ga. "Dougal, tidigare bragd
nts ut, rcker ej fr alltid till skld fr stundens dd --
gonblickets svrd afskr ltt framtids blick. G!"

Hgt reste Dougal sitt gra hufvud och sade: "Alldrig skall Eakins
dotter hra sng, som prisar sknheten hos den, som en dag skall sitta
efter henne vid Corallins sida, p den plats som tillhr hfdingens
maka. M Corallins svrd drabba den gamle Dougal, han vet att d!"

Han qvarstod ett gonblick och lemnade sedan lngsamt salen.

Blek och stel som en bildstod satt den stolta Hildred, Corallins maka,
endast de nattsvarta gonen lgade.

Men hfdingen sjelf satte sig ter ned, fattade en silfverpokal brddad
med vin och tmde den hftigt i ett drag, fyllde den ter och rckte den
t sngarn sgande: "Drick, Clenmor, drick, lt vinet elda sngens eld;
gm bgarn, lt dess silfver trsta strngens silfver".

Sngarns mulna blick klarnade, men ingen sng fver vrdens frikostighet
kunde nu hjas enligt sngaresed, ty brustna lgo harpans strngar. Och
nu reste sig Corallin och sade: "Opp, pilar och bgar! Skyndom! Ett
ypperligt jagthorn fr den, som genomskjuter sklden der p pelarn".

Opp rusade mnnen alla och grepo till sina vapen. Skrmd af blicken ur
Corallins ga hade den unga Edith dragit sig ttt intill Hildred, liksom
skande skydd. Den sachsiska flickan fattade ej nnu rtt hglandets
ml. Hon hade blott sett, men ej frsttt hvad som fregtt. Nu blickade
hon opp mot Hildred och sg dennas stela blick fstad p sig, och hemsk
i sitt sinne, utan att rtt veta hvarfre, drog hon sig ter lngre
ifrn henne, och bjd till att fsta sin uppmrksamhet vid mnnens
vapenlekar.

nnu lnge satt Hildred blek, bildstodlik, men nteligen sade hon doft:
"Ha, jag visste det lnge, jag knde att s var, dock ville jag ej tro
rsten i mitt inre. Men framtiden gr dock igen i siarns ord. Hans ga
ser nnu fosterdottren i hgstet vid Corallins sida; men den inre synen
ser der redan sachsarnes flicka. Ha -- jag vill finna bot".

Ben Lomonds topp strlar nnu i ljus, i dalen r natt. fver Loch
Lomonds yta far susande storm och kastar skummande vgor mot de klippa,
som brant hjer sig ur vattnet. Nej, icke de, i klippstalpet bor Norna
den gamla, vattnets och eldens och luftens mktiga kufvarinna.

En ensam liten bt kmpar mot sjns vredgade vgor. Hvem r den djerfva,
som trotsar storm och natt. Hfdingens maka, r det vl hon som, med
hret fladdrande fr vinden och drgten sliten af ilen, kmpar mot
stormen och regnet som nu brjar strmma ned!

"Norna, lt upp, lt upp fr Hildred, hfdingens maka".

Drren af obarkade furustammar skjts undan och ut trdde Norna i hlans
yttre hvlfning. Det sprakande blosset i hennes hand brann klart och
kastade gnistor vida omkring i mrkret, som nu fll likt en mantel kring
nejden. Endast svagt aftecknade sig numera den brnda furan p Ben
Lomonds topp, mot den molnhljda himmeln. Men af blosset upplystes
klart Nornas gestalt der hon stod hgrest, och med en vink af sin hand
helsade sin stamhfdings maka och bjd henne intrda.

Hildred intrdde, vattnet strmmade frn hennes hr och frn hennes
drgt, hon mrkte det ej.

"Norna du r mktig, din hfdings maka anropar dig om bistnd".

Norna log ett underligt vildt lje. "lskade Corallins maka regnet och
stormen, efter hon icke befallte dem vara stilla nr hon ville frdas".

"Storm, regn, lappri! Norna, besvrj stormen i ett menniskobrst, det r
mera".

"Stolt r Hildred. Mktar hon icke besvrja stormen p en s liten sj,
som bloden i ett menniskohjerta? Hvad begr Hildred af Norna?"

"Norna, hr mig. En af stammens barn, en anfrvandt till Corallin, gifte
sig med en lglandets son, en sachsare, och flyttade med honom till hans
hem, der hon fven fdde ett barn. Fader och moder dogo ej lngesedan
och Corallin tog vrd om den vrnlsa flickan, i hvars dror stammens
blod rinner. Han hemtade henne till sitt hus, och hon har vistats der
sedan. Lglandsflickans gyllne lockar, hennes smil och hennes
mnskensgon hafva frtrollat Corallin. Sachsarnes veka flicka, som
endast frstr att i kammarn leka med nlen, har frhexat den starke.
Norna r mktig, du rder fver naturens krafter. Hf denna frtrollning
som binder Corallin, jaga bort sachsarnes flicka".

"Har Hildred lst i sin makes sjl?"

"Lnge har jag fruktat den lismande, veka flickans smil, i dag r jag
sker. Dougal, med den dubbla synen, har sett henne som Corallins maka".

"r Hildred icke ddlig?"

"Ja, jag r ddlig, ja, och efter mig skall kanske en annan blifva
Corallins maka. En annan skall ga hans hjerta, en annan skall vara hans
barns mor. Han skall glmma Hildred; och en annan skall dela hans ra
och sitta vid hans sida. Ha, och min Eakin, min spde, han skall ingen
moder ga, och en styfmoders ga skall afundsamt se Corallins
frstfdde. Dock, vare det n s, blott icke denna Edith, denna
Sachsarnes docka, detta svaga str som brytes vid blotta ljudet af
svrdens klang. Hglandshfdingens maka skall icke vara svag, hon skall
tla hra vapnens gny och icke bfva att se blod. Solen fr ej finna
henne i sin sng, vrdarinnan af det stora huset, hundrades
matutdelerska. Sachsarnes flicka hvilar frvekligad p sina dynor och
tjenarinnorna frstra det rika frrd jag sammanlagt. Blef ngonsin
tartanet slut i Hildreds kamrar, om n femtio af mnnen behfde drgter?
Sachsarnes flicka har lrt sig lsa i bok, i stllet fr att spinna, att
skrifva med penna, i stllet fr att vfva. Norna, lr mig hfva den
frtrollning som fngslar Corallin".

"I morgon skall Norna komma till hfdingens grd".

Norna kastade tillsamman ngra brnder, som gldde i ett hrn af hlan
och pkastade nytt ris som uppflammade. Rken hvirflade opp mot hlans
hvlfning och frsvann genom osynliga remnor.

"Elden r varm i Nornas hla som i hfdingens sal. G icke n, hr
stormen, hr regnet. Norna fruktar dem icke, hon bor i regnet, hon bres
af stormen; men dessa makter dmjuka sig icke infr jordens vldige. G
icke n, kinden r blek, handen darrar".

"I morgon", sade Hildred, utan att svara p Nornas inbjudning att drja.

"I morgon, om n vind och vg och sky lgga sig deremot".

Och Norna kom; men i feber och yrsel lg Hildred. Hon talade: "Norna,
jag skall d, det ropade stormen t mig, det susade regnet fr mig, d
det trngde tvert igenom min kropp och lade is i min blod, det dnade
vgen mot btens kant. Jag skall d, men hon mste flja mig, hon mste
ock d. Gif mig dolken der, fort. Hon mste d".

Brdskande grep Hildred dolken, men slngde den lngt ifrn sig. "Nej,
dock icke d. Hon r s spd. Icke vill jag frtrampa den svaga. Hon m
lefva, blott hon icke griper efter hvad som r mitt, mitt in i
evigheten. M hon lsa den frtrollning hvari hon snrjer honom".

Tyst lg Hildred en stund, men talade ter med lg dmpad rst: "Norna,
jag skall d, men jag kan det icke, om jag icke vet, att denna sachsiska
flicka alldrig blir Corallins maka, alldrig mitt barns mor". Opp reste
sig den bleka, stirrande gestalten af Hildred och sade doft: "blir
Edith Corallins maka, s mste jag hmnas. Det brinner i min sjl, det
r hatets lga, den kan ej slockna! Vid din makt, Norna, vid alla de
krafter som regera elden och vattnet besvr jag dig, gif mig medel att
hmnas".

Norna bfvade tillsammans, liksom kufvad af besvrjelsen. Hon svarade
med vldsam anstrngning: "Ha, jag mste lyda, den dende beherrskar
mig; icke menska mera, icke ande n!"

"Skynda, Norna, snart r det fr sent. Hvad kan den ddas hat, som
lefver nnu i grafven?"

Upp reste sig Norna, blek som en dd. Hennes gon stirrade, hennes hr
syntes resa sig och med utstrckt hand stod hon talande liksom i bfvan,
liksom hon varit tvungen att uttala orden: "tre gnger efter det Edith
blifvit Corallins maka r hon i ditt vld, ett gonblick hvarje gng. En
gng hvarje vr, nr dagen gryr just som mnan ntt sitt fylle, sedan
dag och natt jemnats om vren. Lyckas du detta gonblick finna henne
sofvande, d ger du makt fver henne. Men andens lagar brytas ej
strafflst, r ej vrfvet utfrdt d, s finnes icke mera ngon rddning
ur det otillfredsstllda hatets frtrande eld. Hildred, Hildred, vlj
krlek, vlj icke hat! Det frtr, det brnner fr evigt! Lt hatet
slockna i krlek".

Klagoskrn ljuda fver Loch Lomonds vatten. Grt och skri terskalla
frn Ben Lomonds klyftor. Hvarfre grta stammens gamla qvinnor,
hvarfre ljuda klagoskrn? Corallins stolta maka r dd, nnu en gng
skall hon hedras frrn hennes lik gmmes i mullen. Ddsvaka hlles,
grterskorna hja ddsklagan.

       *       *       *       *       *

Lnge sjunga barderne en sng om Hildred den stolta och Edith den fagra.
Och Hglandets flickor sjunga sngen, och huru krlek dock r starkare
n hat.

Barderne sjunga, och Hglandets trnor de sjunga, att Hildred den stolta
icke fann ro i sin graf, hatet dref henne att irra som hstens sky fr
vinden.

"Det frsta ret", s sjunga de, "d frsta gngen mnan fyllde sig, nr
gryningens frsta strle skimrade vid himlaranden; d fann Hildreds
irrande ande Edith arbetande i spetsen fr flitiga trnor, och i
frdubbladt hat hastade hon bort att irra nnu ett r".

"Det andra ret", s sjunga de, "vid samma stund, fann Hildred Corallins
unga maka i bn vid den sofvande makens bdd och i frdubblad vrede
mste hon ter hasta bort att irra omkring".

"Och det tredje rets stund kom", s sjunga de nnu, "och vild i
stormhvirfveln kom Hildreds irrande ande fr att fatta den nu slumrande
Edith. Men p den unga styfmodrens arm, med det lockiga hufvudet lutadt
mot hennes brst, slumrar den spde gossen, Hildreds son. Den frsta
stund den febergldande gossen ftt ro, den frsta stund Ediths gon
slutit sig af trtthet sedan de mnga dagar och ntter vakat fver det
klagande barnet i hennes famn".

"Allt stillare blef stormen", s sjunga barderne, s sjunga flickorna,
"allt mera ljusnar skyn, stern smyckar sig med gldande rosor, solens
ga strlar fver verlden, och glad slr den unga Edith opp sitt ga, ty
s ljufligt stilla slumrar den lille p hennes arm".

"Och icke mera", s sjunges med glada toner, "icke mera irrar Hildreds
ande omkring; ty hat lefver fver grafven, men krlek r starkare n
hat, och Hildreds hat har slocknat i krlek".






End of Project Gutenberg's Teckningar och drmmar, by Fredrika Runeberg



License: Share Alike