E-text prepared by Jari Koivisto DIKTER AF ALCESTE [Nino Runeberg] Helsingfors, Osakeyhti Weilin & Gs Aktiebolag, 1899. INNEHLL: Prolog vid Topeliifesten. I. Landhjning. De ddas marsch. Caesar. Vercingetorix. Tryckfrihet. Napoleons rn. Marsch fr Vestankvarns landtmanna- och husmodersskola. II. Askungen. Sigyn. La Gioconda. Herr Willibald. P Trnrosas brllopsdag. Fuimus Troes!. Annabel Lee. Kungen i Drmborgs sal. P heden. Seatons hmd. III. En vrvisa. Gken. En brllopsvisa. Apeln. Skymning. Nr alla klockor klmtat tolf. Frn en ngbtsresa. Klaga ej. Blott engng skall du lska. Jag r s rdd att skada dina vingar. Till ------. Till Cynthia. Till Lesbia. Reflexer. Afton. Vr. S lnge ett hjrta af sorgen brns.-- IV. Till en frken. Sorg och trst. Resignation. Hexan. Det sknas begrepp. Matematikerns krleksfrklaring. V. Rosen. Sonett 1. Sonett 2. Tv sonetter fver "Natten" af Michel-Angiolo. 1. Strozzis epigram. 2. Stodens svar. Sonett 3. Rosor och myrten. Lakonisk stridssng. PROLOG VID TOPELIIFESTEN 14.1.1898 (Upplst Svenska Teatern.) Prinsessan Trnrosa (intrder, hllande i handen en krans af rosor och ljung.) Ofvan molnens ban klyfver snhvit svan -- sagans Radigundis -- rymdens ocean, och hon blickar ner p vr jord, och ser, huru mnskan tras dr och ler. Sagans drottning glad fver land och stad svfvar fram kring hvarje himlens zon och grad, och i hennes spr, hvar dess kosa gr, blomstrar sknhetsgldjens ljusa vr. Men emellant upp luftig strt ljusets dotter ns af jordens sorg och grt, och hon lyss drp, och hon faller d snhvit fjder utur eterns bl. Sagans trolleri gmmer sig dri: hvad n fjdern skrifver, skall en dikt det bli; fver papprets blad, lekande och glad, drar han likt en flkt ur eterns bad. Den, som gripit fatt snhvit fjders skatt, bjuder fver sorg och gldje, dag och natt; frn sitt arbetsbord skalden med ett ord hrskar fver himmel, haf och jord. P talismanens bud jag styrt min kosa ur diktens slott till jordelifvets flrd och flan, hvardagsstmningar och prosa, ett kungabarn frn diktens sagohrd. Midt i det lif, dr tviflet allfrhrjarn r dagens kung, uppsker Trnerosa nnu en gng den mktige besvrjarn, som sknkte henne lif i andens vrld. Ty fastn tviflare man vill er kalla, hans unga sng ej lemnar eder kalla; -- n r den ung, s visst som bckens sprng i Finlands skogar sorlar sommarn lng, och Ules forsar fritt om vren svalla, och svunna seklers skor n en gng vid "Fltskrns" maning genom rymden skalla, -- s lnge n i koja och salong i Finlands bygder klingar Sylvias sng, s lnge vrkligheten r fr trng fr mnskohjrtats ungdomsdrmmar alla, och andens fria folk ej binds af jordiskt tvng. En dikt, en drm, en syn man plr mig nmna: en dikt r fdd att vara hjrtats tolk; s mn I fritt i kvll mig ordet lmna att bra fram, hvad hgst och bst I knnen, den frjd, som strlar hr kring alla nnen, den tack all ungdoms kung m krfva af sitt folk. (Hon vnder sig till Topelii i fonden uppstllda byst.) Af gldande rosor vi bundit en krans, omfltad af ljungblommors blekrda frans, vi alla, vi unga, bd' fjrran och nra som hrde dig sjunga, som voro dig kra; den rodnande kransen vi bjuda dig; -- tag vr hyllning emot p din hedersdag! Vi veta, du lskar ej glitter och glans; -- s tag d den skraste hyllning, som fans: ur ungdomens hnder en krans att dig smycka, ur sagornas lnder en doft utaf lycka, en krona af blommor p sorgernas jord, ett smycke af vr uti drifvornas Nord. (Hon fster kransen p bystens piedestal.) Rid. I. Landhjning. Till Leo Mechelin. Jag vet ett skr i nordanvgors skum, dr is och bljor sina skror ristat, dr sekel efter sekel, tum fr tum, det vreda hafvet vann, hvad klippan mistat. Dr sjunges r fr r den gamla sng, om huru vgen sjlfva brget nter, och stenar rassla hgt bland strandens tng, nr hafvets svall mot grstensvggen stter. De larma vredt i brottsjns vilda ras, dr stormar gny och hvita vgor brnna; -- de ro klippor smulade i kras, som vrktes hit att krossa fven denna. Och sekel efter sekel, tum fr tum, den stolta bljan tror sig seger vinna: r klippan dmd att lyssna mrk och stum och sist i hafvet utan spr frsvinna? -- Sprj ldringen, som p den vilda har rknat hvarje fara hafvet pljde; -- han skall dock vittna, att ur vredgad sj den fasta klippan r fr r sig hjde. Ty djupast under vintrig sn och is i grunden bor en underjordisk lga, som vrkar tyst och p sitt eget vis; -- att hjda den r utom sjns frmga, och ffngt vrker hafvet sten och skum mot denna strand, som vreda vgor plja, ty sekel efter sekel, tum fr tum, dess inre gld skall den ur hafvet hja. (Nyret 1899.) De ddas marsch. Vi ro kolonnen, som trotsande str, dr lefvande fly eller stupa. Vi knna hur lederna r efter r blott vxa sig starka och djupa. Med sargade pannor och srade brst ur grafvarna strider vr skara, men hinnes ej mer utaf smdarens rst och fruktar ej dd eller fara. Ty vapnet, som hjs af en lefvande arm, i striden kan svigta och brckas; vr grning frblifver, trots fiendens larm, ett vapen, som aldrig kan flckas! -- Vi knna, hur lederna r efter r alltmera bli fasta och djupa. Vi ro kolonnen, som segrande str, dr lefvande fly eller stupa. Caesar. "Se'n, d vr hr till slut drog upp till storms emot staden, sg jag en mrkelig ting", -- s tljer den segrande Caesar, -- "vrdig att tecknas i bok, och som vl kan vcka intresse. Medan vid stadens port en Galler gt ifrn muren slefvar af brinnande beck p vrt folk, som lpte till anfall, riktade ngon af oss en scorpios[1] skott emot vallen. Straxt, d det slungades af, sjnk Gallem dende neder; -- och som trffade med nra nog matematisk skerhet. Genast fljdes han dock af en annan, hvilken p stunden upptog ter hans vrf, tills, ddligt trffad i brstet, stungen af scorpio'ns gadd, han fljt den frre till Hades. -- Mrkeligt nog, men knappt han segnat neder i dden, frr'n af en tredje han fljts, och d denne drpts, af en fjrde, och s en efter en, p en post, dr dden var sker. -- Alla de trffades straxt af det ddande skottet, och alla funno en efterfljare dock; -- hgst mrkligt och sllsamt!" [1] Belgringsmaskin, som tjnade att afskjuta ett slags spjut, Vercingetorix. Caesar har segrat, -- ave, o Caesar! strlande randas triumfens dag! Roma, som jmt den segrande fjsar, fjsar dig nu; dess hyllning tag! Bifallet jublar: hell imperator! sngerna stiga, dr fram du drar, slddret beler likt skrockande skator fursten, som fjttrad fljer din char. -- Caesar, som vunnit seger och rike, drpt myriader till tidsfrdrif, aldrig, o Caesar, blir du min like, lter fr stridsbrders lif ditt lif! Det var min seger: falla och frlsa! -- drfre gr jag med pannan hjd nnu en gng att segrande hlsa solgudens unga, eviga frjd, trotsar som han hvar smdande stmma, gr i triumf min furstliga ban, tills jag i blodets flden som svmma sjunker, som han i sin ocean. Slafven sin rfvade glans m klaga, gckad af segrande tubors dn; stark vill jag tiga och stolt frdraga vrldskungapackets skrflande hn. Vpnad som fltets taggiga tistel, svigtar tyrannen fr hsten till slut; -- hrdig och stark som gudarnas mistel, grnskar jag olyckans vinter ut. Gryningens strimmor blodiga rysa, stunden r kommen, dag bryter in. -- Ltom dess strlar lika belysa bdas triumfer, din och min! (20 februari 1899.) Tryckfrihef. (Efter _Sutsos_, frn nygrekiskan.) Nyss kom till mig en vn direkt frn hga rdet: "Nu f vi trycka fritt! -- glds, Sutsos! fritt vi f det! Se hr den nya lag, hvartill jag vckt motionen; den gtt igenom nu och gillats af nationen. Fri, fri r prssen, du! -- men lmna blott i fred hvar man i staten, hvar minister, och tig med deras vnners brister! Fri prssen r; -- lgg endast pennan ned! "Vid hgsta domstoln ses min bror fr lagen vaka, min herr kusin har ock en bit af statens kaka, det stycke sjlf jag ftt r bde sknt och saftigt, men fr vr prssfrihet jag likvl kmpat kraftigt, och nu r prssen fri; -- men lmna blott i fred hvar man i staten, hvar minister, och tig med deras vnners brister! Fri prssen r; -- lgg endast pennan ned! "En vild reaktionr utaf det kta skrotet, han talte -- tusan vet hvarfr! -- han talte mot'et! Men ffng blef hans kamp fr censorn och gendarmen; -- -- jag stod p prssens rtt; -- jag nra nog i harmen... Kort, fri r prssen, du! -- men lmna blott i fred hvar man i staten, hvar minister, och tig med deras vnners brister! Fri prssen r; -- lgg endast pennan ned! "S skynda dig och tryck, -- och skona oss blott ej, och teckna hur du vill hvartenda konterfej! Hur hgt och vidt och bredt ditt gissel n m strckas, du utan preventiv censur med allt fr gckas, ty prssen r ju fri; -- men lmna blott i fred hvar man i staten, hvar minister, och tig med deras vnners brister! Fri prssen r; -- lgg endast pennan ned!" Napoleons rn. Fr en nordisk publik torde denna dikt behfva en frklaring. -- Under Napoleons triumfbge, inflld i stenlggningen, ligger en rund bronsskld brande bilden af den kejserliga rnen. Svl frsta som andra kejsardmets lagar betraktade det som majesttsbrott att trampa p denna rn, hvilket man ltt nog sig ovetande kan gra, d den ligger "i golfvets plan"; och bildade den slunda ett giller af samma slag som Gesslers hatt. Inunder triumfbgens hvalf af sten man kejsarns rn hade gjutit. Dess vingar glnste i solens sken, som om aldrig blod p dem flutit. Den gckat krigets mrdande lek och mdrarnas bittra trar; den kufvat Europa med vld och svek nu snart under tta vrar. Att stta sin fot p dess herskarebarm var mer n en ddlig vgat, om n frtryckets trande harm i hela hans hjrta lgat. Och folket frslafvadt med bfvan sg det hvalf fver rnen man reste, och vek t sidan med skrck i sin hg fr dess blixt, som ur malmen hvste. Men Hmden hll fver rnen vakt och siade om dess den, om kejsaretronens brckliga makt, som byggts p vldet och dden: "Fast smickrarens tunga med uselt hn djrfs Frihet frmtet hda, skall Frihetens unge, trotsige son en gng p din nacke trda!" Paris 1892. Marsch fr Vestankvarns landtmanna- och husmodersskola, Vrt hopp r fast och fri vr hg, vi vandra fram i hurtigt tg, mot mlet raskt vi strfva. Hr hfs ej tvekan eller fall: det gryr en tid, d landet skall af oss sin framtid krfva. Vrt land, vrt sprk, vr rtt, vr sed, kring dem vi sluta led vid led en fast och modig skara; kring dem, nr mrkret trnger p, vr vakt skall trygg och trogen st som skydd mot hvarje fara. Vi vrka gladt, att ljuset m hvar dag allt mer och mera n till hvarje Nylands hydda, ty hemmets trskel r den vall, som stds' i onda tider skall vr goda sak beskydda. Den strfvan, som vid hemmets hrd har funnit skydd, skall vld och flrd ej mer ur kosan leda, och st vi troget man vid man, d skall ock Himlens hjlp frsann vr grnings tillvxt freda. II. Askungen. Askungs systrar ha gtt p bal, Askung r ensam hemma. -- Tyst r borgen. I loft och sval, jungfruburar och riddarsal hres blott ekos stmma. Skrmd af drrarnas tunga gnll, flyktar Askung till spiselns hll, rdd och skygg i den mrka kvll, dr en skugga kan skrmma. nnu flamma p hllens hrd halffrkolnade brnder; -- men i lgan bor drmmens vrld, tappra prinsar med dragna svrd, kungar och kungars frnder, drakar, vaktande fagra mr, slott af gull, dem en flkt frstr, glans af eld, som i vinden strr skimrande sagolnder. Slockna lgorna en fr en, glden sprakar och knyster, och likt hvirflande irrblossken dansa gnistor kring hrdens sten; -- balen r lekfullt yster. "Dr r prinsen, och dr r jag!" ropar Askung med gladt behag, ler och frjdas i drmmars lag, drmmens sknaste syster. Tankfull ser hon p spiselns hll brnderna tindrande glda, drmmer stilla och sorgset sll, -- glmmer, hela den lnga kvll, dagen af slit och mda. Natten snker sig tung och kall rundt kring borgen och bygden all; -- Askung drmmer om kungens hall, brnderna glindra rda. Sigyn. Lnkad ligger Loke smidd vid hrda hllen; af hans sners senor fasta fjttern fogats; dystert rufvar dunklet vidt kring vilda fjllen, dr frrdarn rner straffet fr sitt brott. Stormen rasar rastls, snd frn Nstrands sltter; regnets strida strmmar piska dolske drparn; p hans nne dryper spingen sitt etter; -- nidingen i nden ingen trst har ftt. Trgd skdar Sigyn lskad makes mda, ser hur brgen bfva, d han rister repen, styr sin vg till Valhall, lter grten flda vid Allfaders ftter uti ordls bn. Vise guden vger rtt och mildhet bda, svarar s till Sigyn: "G, och flj den falske! Rtt har redan skipats, nu m mildhet rda; -- stanna vid hans sida blir din trohets ln. "Du m dmma giftet, lindra kval som brinna, skydda makens skuldra huldt mot nattlig nordan; -- den i makan mter trogen trstarinna, ns ej mer af nden, knner intet kval." n i dag hon dmmer giftets flod som flyter; ungdom, fgring flykta, -- grna hon dem gifver. Trsten aldrig tryter, ej sin tro hon bryter, intill skymning skdas uti gudars sal! Kbenhavn, 1893. La Gioconda. Lionardo sjunger: "Du ser, hur i skilda koppar jag blandar p hundrade stt de frger, hvars skiftande droppar grupperas p min palett. Se'n skimra de dunkelt klara p taflan i mrkt och grant, -- och taflan r frger bara; -- s ser det ju ut, -- icke sant? Och dock, du vackra Gioconda, min tafla r mer n s: min tafla r ett Golconda af aningar om oss tv. Nu stller jag dig en frga, som plgat mig mngen stund: ditt gas gckande lga, din gtfullt leende mund, de ro dock frger bara och skimrande penseldrag, som skola i bild frklara din andes lefvande jag. Ditt jag r en Skaparns aning af allt, hvad han sknast snkt i ddlig och jordisk daning och frger och tjusning sknkt; ditt jag r tusenfaldt mera, n tankar och knslor blott; ditt jag r tusenfaldt mera, n nnsin du sjlf frsttt. S tyd mig ditt vsens gta, ditt innersta vsens lag, -- och vrdigas mig frlta, om lngtan har gjort mig svag." -- Nr s min drmmande vnda jag tolkat med svfvande rst, lg den vackra Gioconda, snyftande vid mitt brst. Berr Willibald. Herr Willibald sitter i riddaresal allena en afton s srla, och kvllsvinden flktar s mild och sval i Saalachs dal, dr borgen sig reser, allt Bayerlands stolthet och prla. Och riddaren drmmer om bragder och strid; -- fr sanning och rtt vill han strida; -- hans drm r en kamp upp blommande lid; han tjusas drvid och frjdas, ju mer honom tyckes att sren de svida. D nalkas en skepnad af hstdunkel farg; -- dess stmma knappt drmmaren vckte: -- Herr Willibald, hr mig! jag r en dvrg frn Untersberg; kom, hjlp oss att kmpa mot jttarnas trolsa slgte! "De tvungit oss lnge att glda sig skatt, nu drifva de ut oss ur fjllet; men ndtligen ha vi i sinnet oss satt att n i natt oss rusta till strid, och i morgon ej vika ur stllet. "Du klappe p brget blott, tre gnger tre, och genast frsamlas vi alla; hur dvrgar i kampen mot jttar sig te, skall snart du se; -- fr an oss, och vi skola veta att strida och falla!" "-- S sant som det hfves en riddares frd att aldrig den vrnlsa svika, s visst som jag tror mig min vapenskld vrd och br ett svrd, skall jttarnas skara i morgon frgs eller vika." Och skepnaden svinner, och riddaren gr att ska den nattliga hvila; -- men riddarens kvinna, fru Hulde, frstr med smek och tr att snrja hans samvet' i drmmar, som locka och smila. "Du sge, att rosten se'n senaste krig frdrfvat din skld och ditt pansar; mig grufvar fr faran p bragdernas stig; -- kom, blif hos mig! -- hr vntar dig skrare frjd, n bland jttarnas lansar." -- Och ter det kvllas; den grkldde dvrg str ter vid riddarens sida: "Vi drifvits med vld ur vrt fadernebrg, vrt Untersberg; -- hvi lt du oss ffngt din hjlp emot jttarna bida?" "-- Mitt harnesk r flckigt och rostig min skld, det vllar den lngliga friden; min mantel, mitt vrn emot vta och kld, en hemlig stld har rfvat ifrn mig, och drfr jag svek er i striden." "-- Ditt mod r frrostadt, och flckad din tro, och stulen din riddarera, -- och drfr blott grafven skall sknka dig ro; i den skall du bo, se'n hela din tt du till grafven ftt srjande bra!" P Trnrosas brllopsdag. I tmhcken utanfr slottet sjunger en af prinsarna: Djupt i skogen jag sg ett slott skymta bland trdens stammar. Rosor dolde med skott vid skott takens tinnar och kammar. Slottets sgen med tjusfull makt mnde min sjl betaga: rosenhcken i trogen vakt slt den sknaste saga. Sagodikternas kungam hr af rosor betcktes; hr hon sof som en blomst i fr, tills hon af vren vcktes. Frst se'n hundrade r frgtt, skulle man henne vinna. -- Ffngt stred jag mot blom och skott, kunde ej vgen finna. Ffngt vg jag i hcken brt, snart den tvang mig att stanna, likt en skrud om min barm sig slt, likt en krans om min panna. -- Nu, se'n hundrade r ha flytt, har frtrollningen svunnit; jag har vaknat till lif p nytt, dock hvad mer har jag vunnit? Ffngt lt jag mitt unga lif, fick det ffngt tillbaka: -- den jag lskat, min vrdrms vif, blifvit en annans maka. Fuimus Troes! Se, dagen slutat re'n sitt lopp, i purpur kvllen skiner, i ster stiger rken opp ur Ilions ruiner, de gyllne vstervgors kam af Euros' flktar fjas; -- d reser sig i skeppets stam gudinnans son, Aineias. "Hr, Zeus, den frie mannens bn, som ingen prfning brutit! I grus du slagit murens krn, som kring vr borg sig slutit; den bild vi skapat oss af dig du ltit eld frtra; du sndt oss ofrd, nd och krig, du krossat Trjas ra; "dock hvad du hgst och bst oss sknkt, du jmt bevarat lika, en tro, som intet tvifvel krnkt, ett hopp, som ej kan svika. Jag vet ej mlet fr vr frd, vill dock min lott ej klaga: den gud, som lofvat oss en vrld, har n ej lrt bedraga. "Framt! -- Se, bortom vgens skum ett land min ande rjer, dr nyfdt gudars Ilium mot skyn sitt fste hjer! -- Frn gruset af en svunnen prakt, frn brnda hlgedomar, jag styr emot min anings trakt i lit till himlens domar!" Ja, gudars ttling! styr blott ut med objdt mod frn stranden! Ditt Ilion, som kmpat slut, str upp p nytt ur branden; -- med Pallas' helga bild ombord, med eld frn tempelhrden, snart nr din stam Hesperiens jord och vldet fver vrlden! Annabel Lee. (Efter Edgar Allan Poe.) I ett rike, som slutes i hafvets famn, i en bygd som bljan fri, fans en jungfru, hvars fagra och lskade namn I mn nmna Annabel Lee, -- och ingen p hela den vida jord har lskat och lskats som vi. Jag var ett barn, och hon var ett barn, och vr bygd var solig och fri, men vi lskat, som lskog ej lska frmr, jag och min Annabel Lee, -- med en krlek, som afund hos nglarna vckt mot tv mnniskobarn som vi. Och drfr drog skbyn upp en dag kring vr bygd, som var solig och fri, och ur skyarna brt den isande flkt, som drpte min Annabel Lee; och drfr kom hennes hgborna slkt, -- som var mera mktig n vi, -- och slt henne in i en graf s stark, min lskade Annabel Lee. Ty de vredgades, himmelens nglar i skyn, att de ej voro slla som vi: se drfr, -- och folket vet det frvl i vr bygd, som var stolt och fri, -- kom den isande ilen frn himlens bryn att skrda, att mrda min Annabel Lee. Men vr krlek var mer n den krlek, som brann hos mnga lngt ldre n vi, -- som veta lngt mera n vi, -- och trots himmel och afgrund vi lska hvarann, och vr krlek r evigt fri, och de kmpa frgfves att slita min sjl frn den sjl, som var Annabel Lee. Ty hvar mneljus kvll gr jag ut ur mitt tjll fr att mta min Annabel Lee, och de stjrnor som g i det nattliga bl, se, de blicka som Annabel Lee, och i vgornas ljud jag frnimmer ett bud frn min lskling, min lskling, mitt lif och min brud, och min sjl r hos Annabel Lee, -- i din graf vid det brusande haf, du min Annabel Lee. Kungen i Drmborgs sal. Den tid, d unge kungen satt fngen hos drottning Kval, de gto gift i vinet han drack ur sin pokal. Nu sitter han fri och mktig i Drmborgs hga sal, men giftet han drack som fnge hans bsta styrka stal. Han skdar med liknjdt ga tornering, jagt och bal, -- han vet att snart r lyktadt hans unga dagars tal. P heden. fver hedarnas blomstrande, rodnande ljung drar min hingst i sporrstrck fram, och min falk, som jag slppt emot himlens sky, stiger hgt fver brgets kam, och jag eger ej mer n en falk och en hingst och min rtt att dra' i galopp fver hedarnas blomstrande, rodnande ljung, som en stormvinds trotsiga lopp. Sjlfve konungens dotter af Engeland, om hon visste, hur rik jag r, skulle flja mig grna, det vet jag frvisst, p min jagt fver heden hr! Seatons hmd. Hvem stormar fram p lddrig hst i nattens dunkla famn? -- En skottlndsk krigare det r, och Seaton r hans namn, en skottlndsk krigare det r, hvars ra blifvit krnkt: kung Gustafs hand mot Seatons kind till skymfligt slag sig snkt. Den smlek, som han lida ftt af kungens vreda mod, -- det vet den tappre Seaton vl, -- kan aftvs blott med blod; men kungens lif han hller mer n egen ra krt, fast lifvet, se'n han ran mist, syns honom intet vrdt, och drfr flyr han lgret nu i vild och rastls frd; han stormar hn p lddrig hst ut i en natthljd vrld. * * * Hvad nu? -- var det vl ekots klang, som till hans ra gick? Han ser sig om, -- en ryttare syns fr hans hpna blick, en ryttare, som skyndar fram uti hans egna spr och fljer utan rast och hejd hans vg, hur n den gr. "r det en skugga, som min frd i natt och mrker fljt p stridshst lika snabb som min, med hufvu't mantelhljdt? "r det min skymf, som tagit an en hamn af ktt och blod? Vill den mig flja p min flykt och slcka ut mitt mod?" Han frgar, -- skepna'n ger ej svar, den mler ej ett ord; de ila fram p rastls frd utfver Hallands jord. D sol i ster grydde, de fljde samma strt; d sol gr ned, har dagen nnu ej skiljt dem t. S n de ndtligt grnsen vid Laganlfvens strand; de stta fver lfven och hinna Danmarks land. * * * Men knappt utfver strmmen den dle Seaton hann, den skepnad, som hans kosa fljt, sin mantel uppslog han; -- kung Gustaf sjlf fr ryttarn stod; eld i hans ga brann. * * Och Seaton stannar, undrande hur ndas skall hans frd; -- d nalkas honom kungen med blankt och draget svrd: "Du lidit nyss en blodig skymf, som blodig hmd begr; i Sverge var jag konung, vi ro likar hr. "Vlan, om ej den skam du led du mig frlta kan, sitt af och drag din vrja; -- hr st vi man mot man!" * * Men Seatons blick af trar hljs, han bjer kn mot jord; d reser kungen honom upp, frrn han talt ett ord. Det blda riddarparet se'n mot hemmet sig beger; -- s dle mn, som desse tv, ser jorden aldrig mer. Ty kungens blod p Ltzens flt har frgat marken rd, och innan kvllen Seaton fll att hmnas kungens dd. III. En vrvisa. Min lskling, min lskling, du enda, du kra, som aldrig jag sett och som aldrig mig sg, se, bjrkarna knoppar och vrhngen bra, och vrsolen ler fver dansande vg! -- Jag vet att du lngtat, jag vet att du hoppats, jag vet att du svikits af hoppet, som jag, -- men ltom oss tnka, att bjrkarna knoppats och vrsolens guld uti bljorna droppats, att fira vr drm om hvarandra i dag! Min lskling, min lskling! -- I skogarnas skte jag vet att du eger en drmmande sal; -- dit vandrar min tanke att ska ditt mte, nr foglarna sjunga och vrgken gal. Jag vet att du sitter i vrsolens glitter och lngtar, och bidar mig dag efter dag, och lyssnar till foglarnas jublande kvitter, och varder i hgen s sorgsen och bitter, och srjer och grter s ensam, som jag. Gken. Frr var ditt hjrta ett fogelbo med npna sm tankeungar, som alla smjdes i godan ro och trodde sig fdda till kungar. Gken smg i ditt bo ett gg, som gmde en envldsfrste. Nu har han brutit ur skalets vgg och blifvit af kullen den strste; alla han kastar ur boet d, ty sjlf vill han ensam regera. -- Ja, stackars de andra tankarna sm, krleken tl dem ej mera! En brllopsvisa. St upp, du lskade, enda, ur bdden af ros och viol! Re'n morgonens strlar blnda och skogen stmt sin fiol; en brusande bris frn vster i brudsngen stmmer in; -- naturens hela orkester r vorden min och din! Nu vill jag dig jublande sluta till barmen, lycklig och rik, nr drmmarnas brllopsskuta oss br fver vrljus vik. Lt lfvorna skta styret och tnka p skot och stag! -- man r vl kvitt bestyret p sjlfva sin brllopsdag! Tids nog m sorgerna komma att ansa rosornas vxt och spcka med punkt och komma vr gldjes brusande text; -- nu knoppas videt och slgen och blomster af tusen slag; i dag m vi hlla hlgen, i dag r vrt brllops dag! Apeln. Ute p skret en apel i blom strckte mot solen sin krona; -- o, d jag sg den s snhvit och from, hvarfr frgat jag att skona? Ofta jag rodde dit ut i min bt, blomprydde stfven och toften, aktade fga p blomdaggens grt, gladdes t frgen och doften. Nyss, se'n jag rott mig i solskenet trtt, ter till skret jag ndde: trdet stod srjande, armt och frdt; intet det sknka frmdde. Ack, huru ordls dess klagan ock var, tycktes den tydlig fr dren: "nskar du frukter fr kommande da'r, skfla ej blomstren om vren!" Skymning. Nr engng solen har sjunkit ned bak dunkelt blnande fjll och trastens toner ha tystnat i drmmande sommarkvll, d vill jag sitta p skrets strand och lyssna till vgens saga, och lyssna utan att hoppas, och minnas utan att klaga. Nr alla klockor klmtat tolf. Nr alla klockor klmtat tolf och det r tyst i natten, och mnens strle dallrar klar p vikens lugna vatten, nr fver min verandas golf blott vindar svfva svala, och endast minnet drjer kvar, vid hvilket jag kan tala, d vill jag kalla fram din bild ur minnets dolda riken, d vill jag ndtligt grta ut och nmna mig besviken, -- d tar en vind min klagan mild och strr den ut kring fjrden, nr midnattsklockan klmtat slut och det r tyst i vrlden. Frn en ngbtsresa. Sorgset trotsiga svall, som svinner bortom synrandens fjrran bl, likt min tanke du slutligt hinner hemmets flyende kust nd! Svarta rk, som i ringlar drjer hgt i himmelens klara bl, likt en viftande duk du rjer, hvad i fjrran jag tnker p! Klaga ej. Klaga ej att lifvet svek dina bsta drmmar; -- glds att aldrig drmmens lek bands af lifvets tmmar! Klaga ej att drmmen svann, d den gldde skrast; -- glds att du i drmmen vann allt, som blef dig krast! Blott engng skall du lska. Blott engng skall du lska, om rtt du sjunga vill; de starke och de trogne, dem hrer sngen till. Blott engng skall du lska, om rtt du sjunga vill, -- ty troheten och sngen, de hra sorgen till. Blott engng skall du lska. Jag r s rdd att skada dina vingar. Jag r s rdd att skada dina vingar, du vinterns vackra, hvita, hvita flinga! Min andning kunde smlta dina vingar, min varma ande kunde dd dig bringa, du vinterns vackra, hvita, hvita flinga! -- jag ville ha' dig hel och hvit och fager, -- s stjrhefager, som du nyss ftt svinga frn sky till jord i solljus vinterdager. Jag r s rdd att skada dina vingar. Till ------. Rr lutan fr, d du p gyckel falskt den rr, att fult och skrande hon klingar? -- och tror du vl, musik kan ljuda ur min sjl, d sjlf du den till missljud tvingar? Till Cynthia. Sknast lyser stjrnan, nr kvllens skyar svfva, sljor lika, framfor dess fackla, msom rja, msom till hlften dlja himmelska lgan. Fagrast brinner krleken, re'n besvarad, anad stundom, stundom till hlften bortskymd, stndigt ter yppad, d gat mter lskade blicken. Se hur purpurn stiger p dina kinder, skda andls in i ditt vackra ga, -- kan vl Eros' slutliga seger sknka fullare sllhet? Till Lesbia. Falska flicka! kunde du endast ana all den sorg, som fyller ett trofast hjrta, nr det, tndt af vrlig och hoppfull krlek, sviks och frhnas, visste du det kval, som den trogne lider, nndes skert ej du ditt lfte bryta; -- dock ditt kalla, flyktiga, falska hjrta anar det icke! Reflexer. Dr flg utfver gatan en strle gyllne ljus, vid det att nyss du ppnade din ruta, -- en terglans af solen, som skiner p ditt hus s grant, som om den aldrig tnkte sluta. Men skymmes den af skyar r terglansen slut, om n du ppnar fnstret s det skrller, -- och sviker du min krlek, s dr min krlek ut, och inga visor fr du af mig hller! -- -- -- Afton. Dr vgorna kyssa stranden i skimrande oskuldshvitt och glda och drmma fritt i den dende aftonbranden, jag hrde en sng frutan ord, som steg ur haf, ur luft och ur jord vid bljornas lugna ackord, som de sorlande smekte ur sanden. Jag satt och drmde. I drm jag sg min vrdikts brud som en snhvit vg och mig sjlf som klippa vid stranden. Och kring oss ur haf och luft och jord steg sngen allt hgre utan ord i den dende aftonbranden. Vr. Det r glans af sol kring ditt ljusa hr, det r hopp i ditt trtta ga, din panna r hvit, som nr trden snga sin blom i den trttade vandrarns spr; -- kring hela ditt jag r en doft af vr. S ljus som hggen i blomning str, nr vrens aningar stiga, s tyst som trasten i drmfullt snr, nr lyckan bragt den att tiga, s blyg som fjrdarnas sommarvind, som smeker din lock frtegen, du bidar mig blid, med rodnande kind, min egen! S lnge ett hjrta af sorgen brns... S lnge ett hjrta af sorgen brns och en like p frjd r arm, mitt hjrtas frjd som en brda kns, fast skatter jag eger frutan grns af solljus vr i min barm. Jag ville jag kunde kring vrlden str min gldje i jublande sng, och tjusa, lga, frjdas, och d, se'n jag sett den sl rot likt ett delt fr, se'n jag rtt ftt frjdas en gng! IV. Till en frken. Hr ser du mitt sjuka hjrta! Jag lgger det fr din fot, vl kryddadt med vackra knslors grtlockande pepparrot. Kanhnda tras ditt ga allt af den rotens kraft; d tror jag, att fr min smrta du vrkliga trar haft, och drmmer, att ljusare den dock le min krlek mot, och glmmer, att trarna komma af rifven pepparrot. Sorg och trsf. Sngen r af sorg upprunnen, men af sng r gldje vunnen. P fltet en vrens blomma slog upp sitt ga s gladt, och oskuldens fgring prydde dess doftande purpurskatt. Af solens varmaste strlar hon drack, utaf sllhet tjust, och tnkte: "hur skn r vrlden, hur allting r gladt och ljust!" Men just nr hon drmde som gladast, s kom dr en flkt frn nord, som rfvade kronans vllukt och nedbrt stngeln till jord. Men s snart ngot sknt i vrlden frhrjadt och vissnadt fans, upptrder en skald p dess aska med lyra och lagerkrans, och mste man fven grta, d det skna i vrlden dr, s fr man till trst beskratta de dikter, som skalden gr. Resignation. Nr hvarje timme fltar en vidja i min korg, d r det bst att hlla tand fr tunga; -- det r fr svrt att rimma p "smrta" och p "sorg", och inga gldjevisor vill jag sjunga. Ty aldrig kan jag stmma min strng till muntra slag, om ingen flicka lyssnar, nr jag diktar; jag fr vl ska lefva frutan flickor, jag, och tiga blott, nr lefnadsmodet sviktar. Nej, bst r det jag hnger mitt strngaspel p vgg och mina dikters slott i spillror krossar, och sker bli frnuftig och lgga mig till skgg och plugga skick och vett i lata gossar. Hexan. En hexa instmd blifvit fr hga rdets rtt; att hon sin sjl frskrifvit bevisas klart och ltt. "Hon bygger kasteller och stder i luften, det leda skam; hon klr sig i gyllne klder, fast hon r fattigmans barn; "hon vet att folk frblnda och synas fager och skn; hon sker synen frvnda p kvinnornas hela kn." Och hexan allt beknde, till blet man henne drog, och bdeln brasan tnde, och lgan mot himlen slog. Hennes blickar voro s varma, s tungt hennes smrtas stn, -- jag bad om nd fr den arma, men fick ett gapskratt till ln. P hga rdets estrader man sknkte det fga vigt, jag sjlf var ju hexans fader, och hexan var min dikt. Det sknas begrepp. Du satt och fllade sakta p nsdukshrnet en flik, jag lste hgt ur en lunta "Det sknas metafysik." Hvad Vischer och Ruge frklarat, det stod dr i tydligt prent; dr kommo i ndlsa banor "Ide" och "Begriff" och "Moment". Nr se'n vi slutat kapitlet, min hjrna surrade kring: af alla de mnga begreppen begrep jag ingenting. Jag stdde hufvu't mot armen, som lg p ditt arbetsbord, och frgte i full frtviflan: "Frstod du ett endaste ord?" -- Du svarade ej; -- kring lppen ett leende lekte blott; ditt vackra ga, det lyste s sjlfullt och himmelsbltt; jag lyfte mitt vrkande hufvud och sg i din blick en stund, -- och strax begrep jag alla det sknas "moment" i grund. Matematikerns krleksfrklaring. Du Z af mitt lifs impulser alla, du x uti min lefnads ekvation, -- ack, annulera ej mitt hopps funktion! Lt ej min lifslusts variabel falla, tills den blir 0, tills den blir negativ, -- kom och med mig en salig summa blif! Mitt hjrtas slag liksom kvadraten kas utaf den tid, d jag dig skda fr; till maximum min sllhets kurva nr, nr af ett lje dina lppar krkas, s bjligt veka som en sinoid med konisk grop i kinden dr bredvid. O, lt min arm tangerande sig sluta omkring din midjas hyperboloid! Lt under loppet af en ndls tid min sllhet vecklas ut lngs en voluta, hvars kurva i en stndigt strre ring skall gripa uti lifvets plan omkring! V. Rosen. (Fritt efter _Ronsard_.) Goda flicka, lt oss bda g att skda rosen, vckt af solens kyss, se, om n dess purpurflamma r densamma, tycks s lik din kind som nyss! Ack men se! dess blomsterfgring likt en hgring re'n frstrtts af vindens flgt! Se hur snabbt all sknhet svinner och frbrinner i minutens andedrgt! Drfr, lt oss icke tveka, endast leka lskogs ljufva lek till slut! -- lt oss yra, lt oss drmma, glada, mma, frr'n vr ros har blommat ut! Sonett 1. (Efter franskan.) Jag lste nyligen en tnkvrd saga, som lrde klerker satt i rim p prnt, hur satan mktar kvinnoskepnad taga, och hur han hrtig Richards syn frvndt. Som fager m han riddarns krlek tndt och fick som hustru till hans fste draga; -- men d han ndtligt brjat osa brndt, var Richard karl att djfvuln sjlf frjaga. Vid kungens hof, trots fventyr som dessa, vr hrtig tjuste snart en ung prinsessa; -- om r och dag han nmnde henne sin. Se'n dess r hrtigen helt visst den herre, som bst kan sga, hvem som brkar vrre och skriar hgre, -- kvinnan eller hin. Sonett 2. (Efter franskan.) Var icke ngslig, d rivalers pris din lskarinnas sinne tyckes lifva; fast kvinnan stndigt njt af tom kurtis, i ndens stund skall hon dig trogen blifva. Om n en gng i Edens paradis hon egde nglar att sin tid frdrifva, hon skulle helt sin tro t Adam gifva: s gjorde Eva; dri var hon vis. Men fastn Adam, som oss skriften lrer, var sknst af allt bland vrldens tta sfrer och utan mtt frlskad i sitt vif, och fast hon ensam egde denne mannen, hon hllre lyssnade till sjlfve fannen, n utan smicker hon frdref sitt lif. Tv sonetter fver "Natten" af Michel-Angiolo. 1. Strozzis epigram. La Notte, che tu vede in si dolce atti Dormire, fu da un Angelo scolpita In questo sasso, e perch dorme ha vita; -- Destala, si no l' credi, e parleratti. Hur hrligt skn! -- Vid hennes marmorlger hvem stannar ej, af tjusnings eld betagen? En ngel mjslat henne, som man sger; -- g, skda sjlf, och du fr syn fr sagen. Betrakta blott till frst de vna dragen, och vittna se'n, hvad ryktets sanning vger; ty hennes urbild r frn himlen tagen; s fagert lif ej denna jorden ger. Hvad sger jag? -- Du vna slumrarinna, du r ej blott ett mjsladt marmorstycke; nej, du har lif, s visst som ngon kvinna! Om ngon tviflar se'n till dessa salar han kosan styrt, upp din lpp han trycke en dristig kyss, -- och lyssne, hur du talar! -- 2. Stodens svar. Grato m' il sonno e pi l'esser de sasso; Mentre che'l danno e la vergogna dura Non veder, non sentir m' gran ventura; Per non m destar; deh! parla basso! Michel-Angiolo. Jag tycks dig d fr skn fr denna vrlden? -- Ett under ej, att jag s fager blifvit; en konstnrs hand min gudasjl har rifvit med vld ur himlens skt' frn skaparhrden. Med hugg p hugg han se'n den arma drifvit att uti marmorns fngsel nda frden; -- men d han lifvets sknk t stoden gifvit, hon vaknade, sg kring sig, -- sg, hur flrden har gripit eder sjl, Italiens sner, hur guld och lust er hela krlek ga, hur litet tro och dygd fr er kan vga. Frskrckt frbannade hon lifvets gfva: "Af den", hon sad', "jag endast smrta rner; haf nd med mig, lt mig fr evigt sofva!" Sonett 3. (Efter franskan.) Mitt lif har sin mystr, min sjl sin gmda plga; den vcktes af en blick, som du mig engng sndt, men allt intill min dd skall ej du se min lga; den evigt dljas skall fr gat som den tndt. Passionens vilda ras skall aldrig bli dig kndt; -- m det n mitt mtt af namnls smrta rga, jag skall det bra tyst, och vill dock aldrig vga att yppa dig den eld, som har mitt lif frbrnt. Och skaptes n af Gud ditt oskuldsfulla hjrta fr tillit blott och tro, -- min trnad och min smrta skall ej i veklig bn till dina ron n. En gng kanske du skall p dessa rader blicka och sprja undrande: "Hvem r vl denna flicka?" -- men hvem jag sjungit om, det skall du ej frst. Rosor och myrten. (Atheniensisk bordsvisa.) Under rosor och myrten jag dljer mitt svrd, likt Athenarnes kmpar, den dag d de drpo tyrannen vid festsmyckad hrd fr att vrna vr frihet och lag. Min Harmodios! lskade hjlte och vn! p de sllas elysiska du dvljes bland forntidens yppersta mn, -- och jag vet, att du aldrig skall d! Under rosor och myrten jag dljer mitt svrd, likt Athenarnes kmpar, den dag d likt hlgade offer de gfvo som grd sitt lif fr vr frihet och lag. Harmodios, lskade hjlte och vn, som hjde mot vldet ditt svrd, du lefver bland forntidens yppersta mn, och ditt rykte skall fylla en vrld! Lakonisk stridssng. i tre krer. LDRINGARNA: Frie lakoner voro vi. MNNERNA: Hvad I voren, ro vi. LDRINGARNA: Hvad vi ro, vaden I. MNNERNA: Frie lakoner ro vi. GOSSARNA: Hvad I ren, varda vi. LDRINGARNA och MNNERNA: nnu stoltare, n vi! License: Share Alike