Produced by Tapio Riikonen




SAMLADE ARBETEN II

af

Johan Ludvig Runeberg


1903.



INNEHLL:

Kung Fjalar
Nadeschda
Kan ej
Kungarne p Salamis

Psalmer
  N:o 2. Herrans bud
  N:o 3.
  N:o 10. Herrans bn
  N:o 12. Dpelsen
Konung Davids psalmer
  N:o 27. Den 8 kon. Dav. ps.
  N:o 37. Den 19 kon. Dav. ps.
  N:o 39. Den 22 kon. Dav. ps.
  N:o 49. Den 37 kon. Dav. ps.
  N:o 52. Den 41 kon. Dav. ps.
  N:o 57. Den 46 kon. Dav. ps.
  N:o 102. Den 137 kon. Dav. ps.
  N:o 103. Den 139 kon. Dav. ps.
N:o 131. Julpsalm
N:o 134. Nyrspsalm
N:o 146. Trettondedagspsalm
Passionspsalmer
  N:o 147. Mnniskones son
  N:o 148. Suckar vid korset
  N:o 149. Jesu ord p korset
  N:o 161. Kristus i grafven
N:o 167. Pskpsalm
Pingstpsalmer
  N:o 178
  N:o 179
  N:o 185
N:o 199. Lrombetet
Psalmer fver sndagsevangelier
  N:o 201. Joh. 2: 1-11
  N:o 202. Matt. 20: 1-16
  N:o 204. Luk. 16: 19-31
  N:o 208. Luk. 16: 1-9
  N:o 209. Luk. 10: 23-37
  N:o 210. Luk. 17: 11-19
  N:o 212. Matt. 18: 23-35
Om Guds ord och frsamling
  N:o 223. Gudstjnsten
  N:o 225. Guds ord
  N:o 226. Guds hus
  N:o 236. En kristens stridspsalm
  N:o 237. Ljusets seger
Om ett kristeligt lefverne
  N:o 269. Vrldens ffnglighet
  N:o 275. Emot dryckenskap
  N:o 277. Emot okyskhet
  N:o 282. Korset
  N:o 296. Bnepsalm
Bner i landsplgor
  N:o 308
  N:o 309
N:o 311. Bn om frid
N:o 312. Jordens fruktbarhet
N:o 314. Sommaren
N:o 318. 1 hungersnd
N:o 321. Fosterlandet
Brllopspsalmer
  N:o 326
  N:o 328
N:o 329. Fr barn
N:o 335. P resa
Mltidspsalmer
  N:o 341
  N:o 343
Morgon- och aftonpsalmer
  N:o 344
  N:o 348
  N:o 352. Morgonpsalm
  N:o 363. Aftonpsalm
Beredningspsalmer till dden
  N:o 379
  N:o 381
  N:o 382
  N:o 390. Suckan i ddsngest

Smrre berttelser
  En julkvll i lotskojan
  Lurendrejaren
  Eldsvdan
  Den vntande
  Processmakaren

Uppsatser
  Ngra ord om nejderna, folklynnet och lefnadssttet
    i Saarijrvi socken
  Ngra ord om Svenska akademiens valsprk: Snille och smak
  Ngra ord om metoden att upplsa bunden stil
  En anmrkning om konstnrens frhllande till naturen
  Om parodien
  Frsk till en naturalhistorisk beskrifning fver den poetiska rnen
  Fru Lenngren
  Skaldestycken af F.M. Franzn. Femte bandet
  Trnrosens bok
  Ramido Marinesco
  Lucrezia Borgia, dram af Victor Hugo
  r Macbeth en kristlig tragedi?
  Ngra ord om poemet "Fjalar" och Saimas kritik fver detsamma
  Till frfattaren af "Svar till den gamle trdgrdsmstaren"






KUNG FJALAR

En dikt i fem snger




Frsta sngen.


    Han, skaparn af lycka och sed,
    Skall se en dag, nr, flckad af brott, hans tt
    Slocknar i blygd, hans son, den ende,
    Sluter som brud sin syster i eldad famn.

Satt hg  sin konungastol
Hugstore Fjalar, Gauthiods kung. Hans blick,
Klarnad i vunna segrars frjder,
Skimrade ung n under hans silfverhr.

Jul kommit; det dracks i hans borg,
Midvinterns festmjd jste i skumhljdt horn,
Hundrade facklor brunno, flere
Jublade kmpar nu i sin konungs sal.

Alf, Vesete, Kare och Rafn,
I sommarns strider prfvade, Ingul djrf,
Agnar och brsrks-mrdarn Hadding,
Ynglingar n, dock nmnde i skaldens sng,

Styr, rrig, och Sote, med skld
Af tvenne tolfter pilar igenomtrngd,
Drucko i drottens rund. Hvem tljer
Alla hans kmpars namn och de bragders tal?

En glmme dock sngaren ej,
rtyngde Sjolf, hrskarornas bane, dig,
Ende af forna tiders hjltar,
Sparad t Fjalar kung i hans lder n.

Du stod vid hans sida, d ung
I bdas dror brusade lifvets strm;
Trotsande rens makt och ddens,
Bldde en svalkad blod du med honom n.

Lyss, konungen reser sig opp,
Hans hand har fattat skummande hornet kring.
Hugad r drotten nu att tala,
Svrja han vill sin ed, det r lftets stund.

"Upp", talar han, "lyssnen, I mn,
Den gamle ekens svllande sommarlf,
Vuxna p nytt kring gra stammen,
Hrjad af stridens stormar s mngen gng.

Hvem finnes blande eder som ren
P blomsterngar kufvade fjrlar, nr
Fjrran p Morvens strand Dunkomar
Bleknande bet min glafven med blodig tand?

Skepp hade jag nio; med mn
Till hundrade frn hvarje i land jag gick.
Mtte med dubbel makt mig Morven,
Glimmande stolt mot gryende dagens rand.

Tv stodo p stranden vi kvar,
Jag en och Sjolf den andra, nr kvllens sky
Bleknad i vster sam och mnen
Snkte p svrdets skrdar sin blick af frid.

S fll sig vrt ynglingadd.
P kinden vxte skgget, vi blefvo mn,
Hrjade land, dem ingen vinter
Hrjat, och foro lngre, n sommarn far.

M tog jag, d grnade ren
Min lock, men drottningsnamn jag den vna bjd.
Son hon mig gaf och dotter. Bda
Leka med blommor n p sin moders graf.

Mtt r jag p bragder och strid.
Frejdstore drottar glda mig skatt, mitt namn
Trttade skalders lpp, och harpan
ger fr nya segrar ej toner fler.

Nu lyster mig hvila en gng.
Min lefnads dag, den stormiga, ntt sin kvll,
Stillare vindar susa; sprje
Kufvade haf och lnder mitt aftonlugn."

S talte han. Lyssnande stod
Fejdvane Sjolf. Den grnade kmpens brst
Svllde af otmd harm, och mrker
Breddes i fror fver hans gonbryn.

"Hvad, svek mig mitt ra", han sad',
"Var det kung Fjalars stmma, som hvila ljd?
Trttnade rnen ren att jaga,
lskar han rans strlande rymd ej mer?

Djrft hjer sig Erin nnu,
Tv gnger kufvadt, trotsar det n ditt svrd.
Smygande bjarmer bloda hafven,
Vill du dem bida hr p din egen strand?

Ro sknker oss hgen allen;
Dr ofvan hvilar ingen, den svage minst.
Hrda de ro, lifvets lekar.
Ve, att din kraft r bruten i frtid, kung!"

Stolt drogs vid den ldriges ord
Kring Fjalars lpp ett leende. Hornet gaf
Svennen han ter, och frn vapen-
Smyckade pelarn tog han sin bge lugn.

Nu hvinade strngen. En blixt
Flg salen genom. Sklfvande klang en skld,
Trffad  motsatt vgg, men pilen
Darrade djupt bakom den i furans mrg.

Ej syntes fr kmparne d
Ett skott, likt detta, skjutet i nord. Men lugnt
Fattade kungen hornet ter,
Vldig i salen spordes hans rst p nytt:

"Frid", sade han, "skydda jag vill.
Frnimmen, Gauthiods sner, er konungs ed!
Vidgade hyddor, sparda lundar,
Tegar af guldax vare mig segrar nu.

Gro skall i mitt hgnade land,
Hvad ljuft, hvad mildt i mnniskobrst blef sdt,
Svagheten blomma trygg, och kraften,
Sparande svrdet, gldas att skona blott.

Trott har p min vilja jag frr,
P samma vilja tror jag nnu; i strid
Styrde den ddens gng, i friden
Styra den skall okufvelig lifvets gng.

Yfs vldet med hotande arm,
Str ondskan trygg, bryts lag i mitt rike, krnks
Tckelig sed och fridlyst ordning,
Sjunke i glmska Fjalar och Fjalars ed!"

Sagdt. Dallrande spordes nnu
Hans stmmas ljud i kmparnes barm. Han sjlf
Frde med lngsam hand till lppen
Hornet och drack det ut i ett andetag.

Nu satte sig kungen i frid.
D steg frn drren fram till hans tron en gst;
Ingen hans ankomst varsnat, undran
Fljde den mrktomskyggades stilla gng.

Bjd syntes han frst till sitt skick,
En oknd frmling, kufvad af nd och r;
Hgre dock hvarje steg hans skepnad
Gjorde, och jttelik han fr Fjalar stod.

Opp slog han sin kappa, man sg
Med hpnad Dargar, siaren, dets tolk,
Mktig att genomtrnga dunkla,
Kommande tiders djup med sin andes blick.

Sedd var han sen hundrade r
Bland nordens fjll, af lyckliga sllan dock.
Hotande, dystra skor fjrran
Anade den, som hrde hans lugna rst.

Nu talte han: "Konung, din ed
Var stor, en strre hrde dock Dargar nyss,
Dr han p klippans spets i lugnet
Lyssnade tyst till ljud frn ett nattmolns rand.

Ord hrde han: 'Fjalar har glmt,
Att gudar skipa mnniskors lott, han tror
Stolt p sin viljas lag, och ordna
Vill han en framtids skick med sin kraft af stoft.

Se skall dock hans ga nnu,
Frrn hgens natt hans flyktiga storhet gmt,
Eviga makters lek med spotska,
Trotsande jordbarns lften af bubblans tyngd.

Han, skaparn af lycka och sed,
Skall se en dag, nr, flckad af brott, hans tt
Slocknar i blygd, hans son, den ende,
Sluter som brud sin syster i eldad famn'."

Tyst blef det i salen, det blef
Fr skdarns blick en syn, som d haglets skur
Stormat frbi och lugnet ter
Lgger sig kyligt fver en hvitnad bygd.

Blek satt p sin hrskaretron
Kung Fjalar, frgls rrdes hans lpp och
Kmpades inom hjltebarmen,
Innan med kufvad smrta han tog till ord:

"Gn", sade han, "bringen mig hit
Min Hjalmar, bringen Gerda, den spda, hit;
Skda jag vill dem bda, vlja
Vill jag emellan bda, ty en skall d.

Knn, siare, Fjalar och knn
Hans trots, till molnets gudar hans hlsning br,
Sprj, om de lrt att allt frsaka,
Innan som han de vant sig att allt frm.

Nu, trampa din nattliga ban.
Nr en gng Fjalar rister sig geirsodd, kom,
Innan hans hand vid svrdet domnar,
Glda han vill dig ln fr din svarta lgn."

"Kung", talade Dargar, "ditt ord
Har ej frgfves manat; jag komma skall.
Rknade ro lifvets stunder,
fven fr oss de fyllas en gng. Farvl!"

Bort vandrade siaren lugn.
Men in med kungabarnen en trna kom,
Nalkades drottens tron och lyfte
Bda i tystnad sakta p fadrens knn.

Ej jublade kmparne mer,
Ej gick kring laget skummande hornets frjd;
Tyst som en grift var salen, tysta,
Bfvande blickar lefde kring Fjalar blott.

Val skulle han gra. Han sg
P Hjalmar frst, sg lnge, hans anlets natt
Klarnade, blott till afsked tycktes
Stilla hans ga sjunka p dottren nu.

Hon mtte hans ga och log,
Mot fadersbarmen lutande kinden trygg;
Darrande satt kung Fjalar ter,
Gudabekmparn skalf fr ett vrnlst barn.

Bort flydde frn henne hans blick,
P Hjalmar fll den, flydde frn honom, flg
Snabb som en ljungeld mellan bda,
Tills att, mot hjden riktad, den kvarblef stel.

D reste sig Sjolf. P hans kind,
Den bleka, gra, rullade klar en tr.
Fram till sin gamle vapenbroder
Steg han och hof till darrande ord sin rst:

"Kung, Hjalmar skall fra ditt svrd
En gng, nr sjlf du hvilar med maktls arm,
Skydda ditt land och fjrran vcka
Minnet af Fjalar n, dr det slumra vill.

Drj lngre d ej i ditt val!
Brant str vid stranden klippan, och nedanfr
Vntar i tystnad svala vgen;
Ltt som en gnista slocknar din dotter dr."

S hrdes han tala, han tog
Frn fadrens kn det leende offret. Snart
ppnades salens drr, och natten
Slt i sitt stumma mrker den gamles vg.

Kvar satt, dr han sutit, nnu
Orrlig Fjalar; endast hans hand, som nyss
Slt sig till std kring dottren, syntes
Ligga som vissnad nu p hans tomma kn.

Sent hjde han blicken. Han sg
Kring vida salen forskande, bister, mrk;
Kmpar, som lett mot ddar, syntes
Bfva fr blixten, fdd i hans gas natt.

Nu tystnaden brt han. Hans rst
Var djup som fjrran rullande skors dn.
"Vittnen af Fjalars sorg", han sade,
"Brjad r striden, hren er konungs ord!

Ve den, som i tystnadens graf,
Hvad nu han sett, ej gmmer. Hans lif skall blygd
Hlja, hans spr min hmnd skall finna,
Frdes han n af stormen till vrldens grns.

Ej nmne en tunga det namn,
Hon bar, min dotter. Hr i sin faders barm
Har hon sin korta lefnads saga;
Vare den blott fr mig. Det r minne nog.

D frst, nr jag hunnit mitt ml,
Nr kring min hvila kumlen sig hvlfver hg,
Mnniskoord ej nr mitt ra,
Yppe en lpp, hur dyr mig min seger var."

S talte han, reste sig opp
Frn tronen, tog vid handen sin son och gick
Vldig som frr ur kmparunden,
Lmnande grafvars tystnad i salen kvar.

r kommo och flydde igen,
Kung Fjalars' ra spordes frn land till land;
Men om hans dotters de hrde
Ingen p vida jorden ett ord, ett ljud.




ANDRA SNGEN.


    Hvems skall flickan af Shelma blifva,
    Hvem skall plocka dig, lundarnas ros,
    Flkt kring strmmarnas strnder,
    Hvem skall andas din svalkas doft?

Hrligt speglar i Cronas blja
Hjltars Shelma de glimmande torn,
Solen tmmer frn stern
fver Morven en flod af sken.

Ljus r salen, dr Finjal tronat;
Dunkla vandra dr inne likvl
Sner tre af Morannal,
Gamle kungen i sngens land.

Gall med bgen r mrk att skda,
Harpans Rurmar frdystras af sorg;
Nyss frn striderna kommen,
Tiger trotsige Clesamor.

P hvarandra de se frstulet,
Hot sig tnder i drottarnes blick;
skor, gmda i hjrtat,
Vnta stunden att blixtra fram.

Hvarfr trifves ej frjd i salen,
Frid i glimmande morgonens lugn?
Hvarfr mulnar en broder,
Nr mot brder hans ga ser?

S i Ossians dar och Finjals
Lefdes icke i kungarnes borg;
Harpan klingade gldje,
Sngen tjuste med bragders lof.

Starke voro de mn af fordom.
Flammor like i sklfvande skog,
Genom fienders hopar
Fram de flgo i stridens stund.

Men nr frmlingars trots var brutet,
Nr i Shelma de syntes igen,
Milde voro de ter,
Mer n strlar af sommarns dag.

Hvi frgta de stores sner
Fdrens seder och nra sin harm,
Om fullvuxen i yra
Morvens lugn den en gng frstr?

Se, i borgen en flicka blommar,
Gall fr henne sin bge har glmt,
Rurmar sjungit om henne,
Clesamor har fr henne stridt.

Hvems skall flickan af Shelma blifva,
Hvem skall plocka dig, lundarnas ros,
Flkt kring strmmarnas strnder,
Hvem skall andas din svalkas doft?

ndtligt brytes i salen tystnan.
Gall af bgen, den ldste till r,
Tar bland furstarne ordet;
S han talar med kufvad harm:

"Sner ro vi af Morannal,
Samma moder t honom oss fdt;
Hgt frn skyarnas banor
Store fder p oss se ned.

Hotfull spanar frn molnet Finjal,
Om en fiende bfvar nnu
Att sig nrma de kullar,
Dr han stred i sin ungdoms frjd.

Hvad skall blifva af minnets Morven,
Af hgt tonande strngarnas land,
Om dess drottar hvarandra
Bryta neder med giftfylldt agg?

En m vinna till brud Oihonna,
ga systern af morgonens sky.
Jorden blommar af trnor,
Grnslst vid fr de andras val.

Upp, vi ske i frid den gamle,
Som i tornet frnter sin dag.
Blinde kungen, vr fader,
Han m slita vr tvist en gng."

Hn de gingo till gamle kungen.
"Fader, lnge frdoldt i din borg
Splitet grott, och frbittring
ndats lmskt i vrt hjrta in.

Broder skydde att nalkas broder,
Fljde smygande fjrran hans steg.
Nu vi vilja frsonas,
Frrn ditt rike vi snkt i sorg.

Fr Oihonna vi flamma alla,
Genom henne blott tndes vr fejd;
Den skall slockna med hoppet,
Om hon sknkes t en till brud.

lskat har du oss alla lika;
Hur du vljer, vi vrda ditt val.
Sg, hvem unnar du trnan
Frn ett blnande fjrrans haf?"

Gamle kungen i tystnad drjde,
Vgde snernas ord i sin sjl.
Tveksam tycktes han vara,
Dock omsider han gaf sitt svar:

"Fri af hafvet mig gafs Oihonna,
Frihet sg hon p bljornas flt.
Tvngls har hon sin barndom
Hr ftt spegla i floders lugn.

Som en flkt hon p bljor svfvat,
Som en doft p vr leende strand,
Mig hon varit en strle
I min slocknande lefnads natt

Fri m flkten sin vinge lyfta,
Doften svfva i rymdernas famn,
Strlen vlje sin bana;
Tvinga skall jag Oihonna ej.

Kanske lskar hon, Gall, din bge
Eller, Rurmar, af tonerna, dig,
Kanske ville hon flja
Dig bland svrden, o Clesamor.

Prfven, s jag bestmmer. ldern
Ger den frsta, den sista sitt rum.
Gynnad eller frskjuten,
Gmme ingen ett agg blott mer."

Satt vid Crona i grottans svalka
Lockomfladdrade flickan af sjn,
D stod Gall i sin stolthet
Fr den skyggande trnans blick.

"Kom, Oihonna, mig flj i lifvet,
Jgarn lskar dig, rosiga sky!
Hga fjllarnas furste
Ber dig dela hans banors lust.

Sg du rymdernas glada syner
Hgt frn bergen i morgonens stund,
Sg du vaknade strlar
Dricka sklfvande dimmors dagg?

Minns du skogarnas ljud, d vinden
Rr med vingen de darrande lf,
Fgeln jublar och rusig
Mellan hllarne bcken flyr?

Eller vet du, hur hjrtat klappar,
Nr vid hornens och hundarnas skall
Busken prasslar, och hjorten
Str fr gat med hejdadt sprng?

Flicka, lskar du dunkla kvllen,
Bleka stjrnornas bfvande ljus?
Kom, frn toppen af Mallmor
Lt oss skda, hur natten fds!

O, jag sutit p fjllet ofta,
Nr i vster sin skimrande port
Solen slutit, och rodnan
Stilla vissnat p molnets hy;

Druckit svalkan af kvllens anda,
Skuggans vandring i dlderna sett,
Ltit tankarna irra
Kring den nattliga tystnans haf.

Sknt r lifvet p skyars hjder,
Ltt man andas i doftande skog;
Blif min brud, och jag ppnar
Fr ditt hjrta en vrld af frjd!"

Talte vgornas svala trna:
"Gall, jag lskar din lockande rymd.
Frisk r vinden p bergen,
Ljuft r lugnet i lundars djup;

Mer dock tjusa mig skaldens snger,
Hjltars minnen frn flyktade dar.
Hr jag Ossians toner,
Darrar locken p kindens gld.

Ofta kullarnas grs har druckit
Hjortens blod, som min vingade pil
Hann i flyende loppet.
Gall, min bge har klang som din.

G, min vandring p Morvens hedar
Gladast var, d jag styrde den sjlf.
Pilen, bgen och kopplet,
Jaktens flicka begr ej mer."

Bort gick ynglingen, mrk kring pannan.
Rurmar, fursten af sngerna, kom;
Lnge tego hans lppar,
P Oihonna hans ga sg.

"Flicka", hrdes hans ord omsider,
"Nr jag ser dig, frsvinner min sjl
Utan ml i din anblick,
Som i dagen en dimma sprids.

Ej jag ger ett namn, som minnet
Stolt skall spara t kommande r,
Blek r kinden, min ungdom
Vissnar tidigt i sorgens luft.

Dock frstod jag att lska kraften,
Fick fr bragdernas ra en rst,
Slog jag harpan, i undran
Hrde Morven dess toners storm.

Nu jag kallnat fr hjltars strider,
Ryktet strlar ej mer fr syn,
Damm omtcknar de strngar,
Dem jag rrde i tjusning frr.

Blott vid ensliga Cronas blja,
fverrstad af strmmarnas brus,
Yppar sakta i toner
Jag fr natten mitt hjrtas kval.

Men blif min, och min sng skall ljuda
Hg nnu som i frjdernas dar,
n f vingar och bra
Genom tiderna Rurmars namn.

Flicka, tjusar dig minnets stmma?
Lt det sga t kommande r:
'S sjng fursten af Shelma,
Nr han sg i Oihonnas blick'."

"Rurmar", trnan af hafvet talte,
"Spd str blomman vid flodernas strand,
Bjs af aftonens vindflkt,
Nr i smn han dess stngel rr;

Sjung fr henne ditt hjrtas strider,
Du de smktande drmmarnas skald,
Tills i kvllen dess ga
Stilla fuktas af trars dagg.

Fr Oihonna blott ljuf r sngen,
Nr med klangen af drabbande svrd
Harpan ljuder, och segrar
Stormlikt brusa p bardens lpp.

Blott fr hjltar hon flamma kunde,
lska blickar af trotsande mod.
G, du suckarnas yngling,
Ingen trst fr din sorg hon har."

Harm sig tnde i Rurmars ga,
Rodnad spreds p hans bleknade kind,
Bort han vnde sitt anlet,
Och ur grottan frsvann han tyst.

D kom stridernas stolta furste,
Stormig trdde till flickan han fram:
"Gall frskt du och Rurmar,
Vl, den tredje r Clesamor.

Ej han lrde med ord att segra.
Mellan skldar p blodiga flt
Teg hans tunga, och svrdet
Ensamt talade ddens sprk.

Men du lskar dock mod, o flicka,
Strider tjuste din flammande sjl;
Strider vnta mig, skynda!
Jag vill famna dig frst som brud."

Upp frn mossiga hllens ste
Stod Oihonna vid ynglingens ord,
Tog hans hand och i glansen
Af hans frgande ga sg.

S hon talade: "Frmst bland brder
Var mig tidigt, o Clesamor, du,
Du, som ensam i Morven
lskar strlen af svrdets brand.

Nr frn Shelma du for att ska
Bragders ra i frmlingars land,
Fljde ofta min tanke
fver hafvet den vg, du tog.

Flkt af mktiga fders anda,
Far dit striderna kalla dig hn,
Lt en fiende darra
Fr en ttling af Finjal n!

Kommer sedan en bard frn fjrran,
Vill jag sitta i skldarnas sal
Vid hans kn, d han sjunger,
Lyssna tyst, om ditt namn jag hr.

Blir ditt de att tidigt hinna
Dunkla skyarnas irrande flt,
Se d ned, och i Morven
Skall du finna en trad kind.

Ofta ensam frn hedens stigar
Skall jag blicka mot aftonens moln,
Ofta minnas din pannas
Ljusa hvalf och din svarta lock.

Men, min krlek r dock ej brudens,
r en systers, o Clesamor, blott;
Samma fader oss fostrat,
Gamle kungen i Shelmas torn."

"Vgors flicka", till svar gaf drotten,
"Ej ditt lif af Morannal du fick,
Ej min syster dig kalla!
Fjrranburna, hvem sg din brd?

Lngt frn Morven ditt bla ga
Slog mot dagen du, vaknande, opp.
Ej en kvinna, men hafvet
t Morannal hans dotter gaf.

Kanske hjdes af vrens vindar
Sll en blja mot morgonens sol,
Sjnk tillbaka och fdde
Dig ur skimrande skummets ljus."

Ltt mot ynglingens panna frde
Hafvets flicka sin leende lpp:
"Mig dock r du en broder;
Kan jag blifva en broders brud?

Fjrran frn skall en lskling sndas.
Som frn randen af himlen en sky,
Som frn fjllen en stormil,
Frr knappt anad, han komma skall."




TREDJE SNGEN.


    O, ej till flkt jag fddes och ej till vg,
    Fast ej min tjusning tndes som andras.
    En flickas varma, bfvande hjrta slr
    Hr under min sn af lngtan ocks.

Hvem r, som jagar hjortar i Loras dal?
Frn tusen ekos darrande drrar
Kom hornets ljud tillbaka i kvllen nyss;
Nu slumrar det trtt p skymningens bdd.

Dr Cronas dunkelt speglande blja krks
Kring ekomhvrfda, mossiga hllen,
Dr syns hon, jgarinnan med svanhvit arm,
Oihonna, de svala vgornas m.

P ljungens bdd hon satt sig och smeker gladt
Den fina, bruna, spensliga stfvarn,
Dr trtt han str och slickar kring pilen n
Den kallnande hjortens blodiga barm.

Ej ensam trnan jagat p Cronas strand,
Af sngens Gylnandyne hon fljdes.
Den bleka flickan nalkas med lngsam gng,
Och leende ser Oihonna sin vn.

"Hidjallans dotter", sger hon, "kom! Sin flykt
Har kullens gst, den bfvande, slutat.
Kom, ljuf r kvllen, svalare rr dess flkt
Kring skuldrorna ren min fladdrande lock.

En sng mig sjung, tills mnen i sterns port
Str mild och lyser hedarnas stigar.
Du sjng Oihonnas kld och dess offer sist.
Jag lskar ej sorg, sjung gladare nu!"

Och Gylnandyne satte sig blek och sjng,
Mot hjden lyftes trade gat;
Dr sam i luftens blnande, dunkla haf
Allena en sky, hon fljde dess ban.

"Hvar r du", klang dess stmma, "Crualins frjd,
Den gra kmpens, dvljs du i skyn dr oppe?
G fram till silfverranden och blicka ned,
Hr andas din frjd, Oihonna r hr.

I flydda dar, o Le, i din faders borg,
Mot Gylnandyne lyste ditt ga,
I hennes spr du fljde till Morven, blef
En gst i de klara harpornas land.

P dessa kullar syntes du ofta d,
Nr vidt kring kvllens soliga riken
Din flickas muntra, kallande jakthorn ljd.
Hr mtte din blick Oihonna ocks.

Hvem ser vl henne, hvem, som ej glmmer allt,
Hvad sllast frr i lifvet han anat?
Jag sg p dig, du sg p Oihonna blott;
Jag vissnade, du, sg, blommade du?

Din lpp blef stum, ditt lje frsvann, din kind
Blef molnet lik, en dimma af trar,
En blodls skugga gick du i dagens glans,
En irrande flkt p nattliga mon.

S kom en morgon ensam du ter, stal
I ovan lek ur skimrande kogret,
Oihonnas lsta koger, en uddhvass pil;
Den gmde du blodig djupt i din barm.

Ej ger segrens harpa fr dig en ton,
Ej lyfter minnets vinge din ra,
I frtid dog frn bragden din arm, o Le,
En flicka det r, som sjunger ditt fall.

O, hennes toner ro ej bardens, ej
Vid dem du ljusnar, skugga p molnen!
O, hennes sorg frdystrar dig ej, den r
Oihonnas ju ej, din lskades ej.

Flyg, sng, den matta flkten p heden lik,
Af ingen spord, besvarad af ingen,
Fr ljuft min suck att somna i nattens famn!
Som sucken en gng jag somnar, ock jag."

Hon slt. Frn hjd, frn dld och frn vg en ton
Till afsked snde flyende sngen,
Och ensam nu bland klippor i fjrran stred
Mot tystnaden doft blott, Crona, din strm.

D slog i tysta, vnliga stjrnors ljus
Oihonna opp sitt strlande ga,
t Gylnandyne rckte hon mild sin hand.
S talte de svala vgornas m:

"Frn bergens topp, s sjungs det, en kylig flkt,
Med dalens blommor leker Oihonna;
En vg hon r, som skimrar mot vrens sol,
Eld talar dess blick, is gmmer dess barm.

O, ej till flkt jag fddes och ej till vg,
Fast ej min tjusning tndes som andras.
En flickas varma, bfvande hjrta slr
Hr under min sn af lngtan ocks.

Men hvarfr finns i Morven ej mer ett folk
Af hjltar, like flyktade tiders?
Fr Finjals tt fr tung r hans skld, och svagt
Rr Ossians strng en trnande skald.

Ren nog jag hrt af suckar, och trar nog
Jag kostat Morvens smktande sner;
Fr deras krlek gde jag krlek ej,
Jag gaf dem min sorg, jag kunde ej mer.

Nr skall mitt skmoln komma i storm en gng,
Nr skall jag se dig, drmmarnas yngling,
I stridens dn, med glimmande svrdets blixt
Frklara den eld, jag tndt i ditt brst?

Lyss, bleka Gylnandyne, och knn en gng,
Hvad ljud Oihonna lskar i sngen!
Begr ej klagan, frisk r min sgn, en vind
Frn nordliga fjllar brusar i den.

S talar sagan: Fjrran i Lochlin satt
I fridsllt rike hrskande Fjalar,
Nmnd var han Lodins storm i sin ungdoms dar,
Kring lnder och haf han glmmes ej n.

Nu var han gammal vorden och trtt vid strid,
Drack mjd, tog skatt och skipade lagar,
Ur slidan ficks knappt mera hans glmda svrd,
Och nakna p stranden lgo hans skepp.

En dag fr honom trdde en yngling fram,
Hans son det var, han gde ej flere;
Med lifvets ljusa vr i sin blick han sg
Den ldrige an, han talade s:

'Bygg mig en drake, fader, och red mig ut!
Din ungdoms banor locka mitt sinne.
Min arm r stark, het sjuder min blod. Bort, bort
Jag lngtar ur hemmets kvalmiga dal.'

Tyst satt den gamle. Varmare blef hans son:
'Fyll mig min bn, o fader', han sade,
'Jag kan ej lngre dvljas hr obermd,
Ej hra blott dig i skaldernas sng.

Ltt r mig ren din skld, och, en telning lik,
Af dessa hnder bjes din bge.
Den vrld, dr du har segrat, r ppen n,
Rum har den fr Hjalmars segrar ocks.'

Men strng tog Fjalar konung till ordet d,
'Frid', s han sade, 'svor jag att hgna.
Min dag var stormig; glad i en lugnad vrld
Skall strla min lefnads sjunkande sol.

Frn brnda hyddor, hrjade flt, i blod
Ser kriget opp med mrker om pannan.
Jag lskar frid, g, yngling, betrakta den!
Dess anlete br mitt leende land.'

Men kvar han stod, den unge; han teg, en tr
I gld fll ned p lgande kinden;
En stund han teg, d klarnade blickens glans,
Och brusande gts hans smrta i ord:

'Hvem ger dig rtt att offra din son, o kung,
t glmskans natt, t tystnadens de?
Mitt lif du gaf mig, tag det! Ett bragdlst lif
Jag gldar dig, mer var gfvan ej vrd.

Tungt r att d frgten och utan namn,
Dock tyngre, fader, r det att lefva.
Blif ej s mrk! Att lefva frmr jag ej,
Men lyda jag kan; jag lyder och dr.'

Den gamla kungen teg med frborgad harm.
En iskld lg i lugnet af orden:
'Ett skepp begr du, ett jag dig ger, p strand
Det sttt sen min frsta vikingafrd.

Dess kl r brckt, grs gror i dess botten opp,
Och dagen strlar genom dess sidor.
Upp, tag det, flyg kring hafven och sk ditt namn
Bland frmmande ljud, frgten af mig!'

Och Hjalmar gick. Han kom p sin faders grd,
Dr skttes tomma, barnsliga lekar;
Af mannahnder, knutna kring svrden frr,
Nu slungades klot, nu fngades boll.

'Hvem finns, som lskar minnet af strider n',
S ljd till kmpaskaran hans maning,
'Hvem fljer mig p banan af ndlst haf,
Att leka en lek med skldar och stl?

Ett skepp jag ftt; grs gror i dess botten opp,
Och dagen strlar genom dess sidor;
Men seger vinns af folk, och af klar ej,
Och tryggaste vg r segrarens vg.'

Hans rst frnams, lik dnet af skans vagn,
Nr fver dofva, kvalmiga dagen
I nattsvart moln den blixtrande ker fram
Och vcker ur blytung dvala en vrld.

En storm var kommen fver en lttsfd sj,
I glada bljor hjdes den ter;
En damm var brckt, och yr med frdubblad kraft
Ur fngelset brt en jublande flod.

'Till hafs, till strid, till seger, till andra land!'
Frn man till man s skallade ropen,
Och snart frn halfsnkt skepp p en trotsad vg
Sg skaran sitt hems frsvinnande kust.

Det kom ett bud fr kungen: 'Din son far bort,
Lngt ut p hafvet skymtar hans drake.
Ditt land r utan vrn, af dess kmpar fr
De bsta han med p vikingafrd.

D blef kung Fjalar vred, och hans hy bt frg,
Han slog sin skld i ljudande salen:
'Till sjss', han ropte, 'ynglingar! Fjalars lag
r krnkt, och frbrytarn andas nnu.'

Men Sjolf, hans vapenbroder frn forna dar,
Grhrig, bjd, tog ordet och sade:
'Drj, kung, begr ej ffngt en nekad hmnd,
Och jaga med svalor rnarna ej!

Hvad mer? Du finner Hjalmar kanske och vill
Med vissnad hand den vldige bja;
Skall han, i fvermodet af styrkans frjd,
Ej lna din vanmakts dd med frakt?'

Ett ord gaf Fjalar icke till svar. Han gick
Till stranden, fljd af vpnade skaran.
Hans gng var lngsam, harm i hans anlet lg;
Nyss kmpande, nu den stelnat till lugn.

Tre dar p sprls bana han irrat ren,
P fjrde dagen sg han ett segel;
Rakt fram mot Fjalars drake dess kosa hlls,
Och snart vid sitt ml det fladdrade slakt.

'Till strid dig red, kung Fjalar', p bjarmers sprk
Med sklik stmma ropte dess hfding,
'Din son slog frckt vr konung och tog hans skepp,
Gif bot fr hans dd, d, lmna oss ditt!'

I samma stund, bland stormande kmpar frmst,
P kungaskeppet svngde han svrdet,
Och hrd blef striden, like mot like stred,
Dock glesnade Fjalars sviktande tropp.

Omsider stod kring kungen en skldborg blott
Af trogna vapenbrder frn fordom,
Och Fjalar stred fr seger ej mer, han stred
Orubblig fr glansen blott af sitt fall.

Men se, i stridens hetta ej varsnadt frr,
Skt fram ett skepp p kufvade vgen;
Frgylld var stfven, seglen af purpurduk,
Och Gauthiods vimpel sken i dess topp.

Det klf sin ban, det nalkades lugnt, men snabbt,
Och snart kring Fjalar lifvades ter
Af nya, slla, eldade gsters tropp
De blodiga svrdens lyktande fest.

Den slts ej frr, n solen i vster sjnk,
D fll af bjarmerskaran den siste,
Och seger gde Fjalar, men mrk han stod
Med blottade stlet n i sin hand.

'n fr mitt svrd ej hvila', s hrdes nu
Den gamles djupa, darrande stmma,
'Halft r mitt verk, af fiender ser jag hr
Den djrfvaste st okufvad nnu.

Ej bjarmen var min ovn, fr hans skull ej
Mitt lugn mot hafvets stormar jag bytte;
Jag drog mot den, som gckade frckt mitt bud
Och gjorde min svurna ed till en lek.

Trd fram med slutna hjlmen du man, hvars dd
Blott svagt med tungans gissel jag agar,
Ett annat sprk jag nskar att tala nu,
Med skarpare egg det biter kanske.

Trd fram, din fader kallar dig nu till strid,
Det svrd, han gaf dig, blotta mot honom;
Om ej, s kom frkrossad och bj ditt kn
Och d med frsonad skuld vid hans fot.

Han slt. Ett sorl, som suckande vgens doft,
Dog lngsamt bort bland kmparnes skara,
Och tyst, frfrlig, hotande, ensam stod
n kvar i sin vntan Gauthiods kung.

D lade Hjalmar, segraren, svrd och skld
P blodadt skeppsdck tigande neder
Och trdde vapenls fr sin fader fram
Och bjde i vrdnad kn vid hans fot.

Och Fjalars klinga glnste mot kvllens sol,
Mot sonens hjssa styrde han hugget;
Det fll med kraft, gllt klang det i stlblank hjlm;
Men ynglingen stod orrlig nnu.

'Min tid r liden', brjade Fjalar kung,
'Ej s jag hgg i flyktade dagar.
Ls af dig vrnet, blotta ditt hufvud, son,
Fr svag r min arm att klyfva en hjlm.'

D lste Hjalmar stilla sin hjlm och bjd
t fadrens hmnd sitt blottade hufvud;
Och skyddls stod han, gde ej annat vrn
n anletets ppna, leende lugn.

Dock se, den gamle sviktade nu. Hans svrd,
Till ddshugg lyftadt, drabbade offret
S matt, som om till hvila det lagt sig ned
P lockarnas gula, svllande bdd.

Frn denna stund far ynglingen, djrf och fri,
Frn strand till stran p frmmande vgor,
Och Fjalar sitter hemma i fridsllt land
Och gmmer i blidkadt hjrta sin frjd.

Nr kvllen kommer stundom och kungens borg
Af gster fylls, och fradgande hornet
Gr laget kring, och grnade skalden rr
Den vldiga harpans darrande strng,

Och sjunger, glmsk af ldrade minnens pris,
Den unges nya segrar allenast,
Och Hjalmar, Hjalmar klingar i salen hgt,
Och Fjalar, den stolte Fjalar frgts,

D smakar mjdet kungen, d hjer han
Fryngrad ter lutade pannan,
D snder han vid tonernas lek ibland
Med strlande blickar sngaren tack."

Hon slt. P marken glimmade daggen ren,
Och mnan sg frn blnande hjder
Med klarnadt ga ned i en rymd af lugn,
Dr tyst i sin gng skred sommarens natt.

D sgs p heden nalkas en man, han kom.
"Jag skt ditt spr, Oihonna", han sade,
"Frn Morvens kung jag bringar ett bud: var snar!
Frrn morgonen gryr, han vntar dig ren."

"Du man af ord, som ila", var flickans svar,
"Hvad gr, att s den gamle mig kallar?
Har ddens flkt hans vissnade lemmar rrt,
Sg, rnar han g till andarnas hem?"

Den komne talte: "Klang jag af vapen hrt
Frn borgens salar. Drotten i tornet
Tre gnger slagit sklden, frn lpp till lpp
Hrs ropet om strid; jag knner ej mer."

D stod Oihonna, ljusnande opp. "Du man,
Ditt vrf har hr du slutat", hon sade,
"G, fr hans dotters hlsning till Morvens kung;
Hur morgonen gryr, hon ser i hans torn."



FJRDE SNGEN.

    Hvi drjer han, Fjalars son?
    Har Innishonna i lundars natt
    Hans stridshg lockat till hvila,
    Frgter Hjalmar sitt ord?

Det dagas p Morvens strand,
I dunklet grnar p klippans hjd
Morannals torn, och dr under
I dimmor suckar ett haf.

Oihonna, du syns ej n,
Hafburna flicka, hvar drmmer du?
St upp, dig vntar Morannal,
Den gamle saknar sitt ljus.

Ej ser han, att natten flytt,
En ndls natt i hans ga bor,
Ej jordens brudliga anlet
Han ser vid morgonens kyss.

Dock vaknade flktars lek
Frn tornets fnster frnimmer han
Och lyss till brjande ljuden
Af vattenfglarnes flykt.

Och vxande vgors brus
Han hr och kallar, Oihonna, dig:
"Upp, dotter, skynda dig; dagen
r hr, hans stmma jag hr."

D kommer hon, vges m,
Den svala strlen p Morvens fjll;
Hon nalkas lyssnande kungen:
"Morannal, fader, o hell!

P heden vid Cronas strm
Jag stod, nr solen sig snkte sist;
Dr sg med lockande gon
Den tysta natten mig n.

Sent kommer Oihonna nu,
Djupt sof din dotter, af jakten trtt.
I drmmars riken, o fader,
Frgat fr lnge hon dig.

Dock glimmar Dunhormods topp
Ej n; matt rodnar blott hjdens fur.
Hvi bjd din vilja mig vara
Lngt frr n morgonen hr?"

Fram rckte den gamle mildt
Till dottrens mte en vissnad hand:
"Kom", s han sade, "du strimma
I Shelmas dimmiga natt.

Kom, lna en dag blott n
Den blinde gubben ditt gas ljus;
Hans blick skall klarna mot kvllen,
Hans mrker fly som en drm.

Nr aftonens moln du ser
Frbleknadt segla i stjrnklar rymd,
D vandrar drotten af Shelma
Med dagad blick p dess rand

Och skdar p nytt sitt land,
Som lngt, lngt borta han minns det n,
Nr mnen gt p dess kullar
Sin strm af darrande ljus.

O dotter, det stundar strid!
Frn Innishonna ett budskap sprjs:
Dit kom han, sagornas Hjalmar,
Med Lochlins kmpar i gr.

Dn snde sin hlsning han,
Den unge rnen frn dimmors land:
'Upp, drott af frejdade Morven,
Till vapen kalla ditt folk!

Frisk blser en vind frn nord;
Nr vattnen dagas i morgon, kung,
Ett skmoln fr den af segel
Emot din bfvande strand'."

Den ldrige slt. Ett sken
Af rodnad syntes p flickans kind.
"Hvi hotar", sporde hon sakta,
"Oihonnas hjlte ditt land?"

D talte Morannal n:
"En skatt jag ger, han fordrar den;
I bardens toner den klingat
Och lockat ynglingens hg.

O dotter, frnim hans ord!
S bjd han sga: 'Jag for vg
Till solens leende lnder,
Till vinterns isiga hem;

Men hvart jag ock kom, dr ljd
I sng, i saga din dotters namn,
Dr hrdes lskares klagan,
Frsmdda veklingars kval.

D svor jag i harm att sjlf
Den spotska flickan till brud mig ta.
Gif akt att skydda din dotter,
Ty Hjalmar friar med svrd.'

S hotar han. Grydde nu
Den dag, som sg mig p Cronas hed,
Nr Trenmors skara dr bldde
Och Erin hljdes af sorg!

D funne p sandens bdd
Snart Lochlins kmpe sin graf ocks,
Lik hafvets blja, som strtar
P stranden opp och frgs.

Men flydd r Morannals tid,
Hans arm r vissnad, hans blick r slckt,
Hans strider blekna i fjrran
Som vinterns nattliga sken.

Skall Morven i glans st fram,
Dess kmpar blda med frjd i dag?
Finns blixt, o Gall, p din bge,
Bor dd i Clesamors spjut?

Och Rurmar, min tredje son,
Som slr din harpa i Finjals sal,
Frstr du tvinga med svrdet
En ton ur hjlmar, ocks?

Mig tyckes, att ljud jag hr,
Kring Loras strnder en klang af stl.
Se ut, hvad ser du,--o dotter,
G Shelmas hrar till strid?"

Hon blickade ut, hon sg
Med tjusfull bfvan i klarnad rymd,
Och mot dess speglande anlet
Brts dagens rosiga sken.

"O fader, en hr jag ser,
Frn bergen tgar den lngsamt ned,
Som molnet tgar mot dalen
Och gmmer skor och storm.

Men lugnt r det vida haf,
I glans slr solen sitt ga opp,
Och djupen sklfva af lgor,
Och fstet sprnges af ljus."

Det sgs i den gamles drag
En skymt af leende sorg; dock snart
Stod hg han upp, och hans ande
Brt fram i gldande ord:

"Hell", talte han, "himlars drott,
Du stjrnekonung, jag hlsar dig,
Du sol, som vandrar i ungdom
Hgt fver vissningens jord!

Min gldje i fordomtid,
Mitt ljus, som hgrar i minnet n,
Fast natt betcker mitt ga,
Fast mrker bor i min barm!

Behf i din stolthet ej
Ditt anlet gmma i dag af harm
Att se en son af Morannal,
Som skyr en fiendes spjut!

Och barn af er faders kraft,
Gall, jaktens furste, och Clesamor,
Du yngling, prfvad af svrden,
Och Rurmar, sngernas vn,

Gn glade p hjltars ban,
I spr, som trampats af Finjals tt
Allt hr frsvinner, evrdlig
r bragdens ra allen.

Sll den, som af r ej bryts,
Som ung fr falla i hjltars rund,
Som blixten ler i sin tjusning
Och ljungar, krossar och dr.

Ack, tynande flamman lik
r lderdomen. P hemmets hrd
Den flmtar matt och frbrinner
Och hljs af aska och glms.

Hvi drjer han, Fjalars son?
Har Innishonna i lundars natt
Hans stridshg lockat till hvila,
Frgter Hjalmar sitt ord?

Mig tycks dock, att vgors svall
Jag hr och nordliga flktars sus,
Som fly med starkare vingar
Hvar stund mitt ra frbi."

"O fader, vid nordens rand
Gr natt nyo p fstet opp.
Rdd bfvar strlen af dagen
Och flyr p bljornas topp.

Det mulnar, i mrker sveps
Allt lngre hafvet, och stlgr hjs
Garmallas klippa och skakar
Frn hjssan brnningens skum.

Och hvitare vgor sl
Mot stranden redan, och halfbrnd str
P branten furan och sviktar
Fr stormens vxande il.

Dock syns ej ett segel n;
Mot svarta molnet i fjrran blott
Bryts stundom flyktigt en ljusning,
Af msens vinge en blixt."

Hon tystnade, stormen rt
Med fullvxt stmma i rymden ren,
Och tungt ur djupet i gensvar
Ljd bljans flmtande suck.

Och molnet af eldar klfs,
Och genom dsliga hjders vidd,
Doft fverrstande stormen,
For himlens mktiga dn.

D talade Morvens kung:
"En dag, lik denna, jag sg en gng,
Det var den dagen p hafvet,
Nr dig, o flicka, jag fann.

Darg hette en man. Hans namn
M sng ej nmna. I biltog frd,
Frskjuten, hatad och hemls,
Kring vattnen skte han rof.

Jag fljde med harm hans skepp,
Som vgat nrma sig Morvens strand;
Och rfvarn skydde att bida,
Vid mrkrets bragder blott van.

Ren nalkades kvll, och lngt
P hafvet syntes hans segel n,
Och ffng gldde min vrede;
D brt ur molnen en storm.

Af dnande skor fljd,
Som nu frdubblad i kraft hvar stund,
Min drakes vingar den lyfte,
Men slet Dargs segel frn topp.

Dock skulle en nidings blod
Mitt svrd ej flcka. En ljungeld skt
Ur svartnad sky, och en flamma
Steg klar ur rfvarens skepp.

Jag nalkades branden. Eld
Var allt, kvar syntes blott Darg; han stod
I dyster tystnad vid rodret,
Mot flamman tckt af sin skld.

Ett barn p sin arm han hll,
Han tycktes vnta mitt segel nu,
Han sg tillbaka bestndigt
Med lngtans drjande blick.

Mig rrde hans nd. Jag hll
Allt nrmre, tills p ett pilskotts hll
Mitt skepp jag svngde mot vinden,
Att undg flammorna sjlf.

D kastade rfvarn vildt
Sin skld i lgan. Ett sprng han tog
Och sjnk med famnade barnet
I bljans gapande graf.

Bort flg med orkanens il
Hans skepp. Sjlf kmpande sgs han n
Sin brda lyfta ur vgen
Och rddning krfva af mig.

Jag mrkte hans vink. Jag tog
Ombord den brutne. D sg min blick
Fr frsta gngen Oihonna,
D fick af hafvet jag dig.

Spd var du, men oskadd dock
Af vg och flamma. I grt du lg
Vid rfvarns brst, och i bfvan
Ditt anlet gmde vid hans.

Men dyster, i trotsigt lugn,
Med svedda lockar, med halfbrnd drkt,
Satt, blek som skyarnas vlnad,
P dcket dende Darg.

'Kung', talte han, 'njd jag gr
Till nskad hvila i glmskans famn;
En bn dock ber jag fr henne,
Som ensam srjer mitt fall.

Ej r det min blod, du ser
I hennes kinder. Sin lefnads skuld
Den fgelfrie frstrarn
t ingen lmnat i arf.

Hon gafs mig af natthljd sj
En stormig jul, d i vdligt skygd
Af Vidars klippa jag ankrat,
Vid Fjalars konungaborg.

Blif henne ej oblid du,
Hvars mildhet aldrig af rykte glms;
Hon var den enda p jorden,
Som ftt en gldje af mig!'"

Ljuf fll p Oihonnas kind
En tr vid ldrige kungens ord,
Men snart till ndrade syner
Flg klarnad ter dess blick.

Vid stranden ett hrskri ljd,
Med stormens brusning, med skans dn
Frmldes klangen af skldar
Och kmpars jublande rop.

Han syntes p svartnad vg,
Han kom ren, rnen frn dimmornas land,
Sjkungen, Hjalmar af hafven
flg Morvens hrar emot.

Och stolt p sitt hemlands strand
Stod Shelmas skara i sluten tropp,
En klippvall, trotsande bljan,
Som skyrest mttar sitt slag.

Den drabbade. Stridens stund
Var kommen, vgen mot klippan brts,
Hr fll mot hr, och p stranden
En brnning stnktes af blod.

Men stum i sin tjusning stod
Oihonna. Flickan frn hafvet sg
Sin hjlte, mtte i dagen
Sitt ljus frn drmmarnas vrld.

Hon fljde med eldad blick
Hans ban, hon sg, hur med svrdets blixt
Han brt sig vgar i molnet
Af korvens skockade hr.

Ren segrade Lochlins folk,
Ren Shelmas skara i sviktning stod;
D sg hon striderna stanna,
I lugn bts slaktningens storm.

"Oihonna, din lpp r stum,
Gif svar", s talte Morannal nu,
"Hvi glesnar klangen af svrden?
Finns Morvens ra ej mer?"

Han sade. I bfvan gaf
Sitt svar Oihonna: "O fader, glds!
Snart, snart r sagornas Hjalmar
En blodls skugga p skyn.

Han sviktar, hans hjlm r brckt,
Han mtt tre sner af dig, o kung,
Han kmpar ensam. I hpnad
Str allt vid drottarnes strid.

Djrf drabbar med spjutet Gall,
Skarp blixtrar klingan i Rurmars hand,
Och blodigt synes mig svrdet,
Som hjs af Clesamors arm."

D mrknade Morvens kung,
Han slog i vrede sin ungdoms skld,
Han hof sin stmma, och stillhet
Han bjd kring drabbningens rymd.

"Hvad", ropte han, "hljs med blygd
Morannals hvitnade hjssa? Krnks
Af er, o sner, hans ra,
Som trotsat skiften och r?

Skall sngen om Finjals tt
Med fruktan flyga min kvll frbi,
Att ej er nesa m rra
Dess vingars strlande glans,

Och sagan i Lochlins land
Frtlja Hjalmars, den dles, fall,
Och hnfullt nmna, att ensam
Fr er, fr trenne han fll?

Upp, Gall, du r kungason
Som han, frstfdde bland brder, du,
G, strid allena och stupa,
Om segern sviker ditt svrd!"

Allena, med framstrckt skld,
Mot Lochlins hjlte till strid gick Gall.
Ej svag var fursten af Shelma,
Dock snart drack stoftet hans blod.

Han stred i sin ungdoms glans,
Han fll med ra frn styrkans hjd,
Som vgen svller i dagen
Och strlhljs n i sitt fall.

Fram trdde p blodad sand
Nu Rurmar, buren fr strider ej,
Blott van vid drmmen och harpan
Och hjrtats tidiga sorg.

Hans kamp som en facklas var
Mot nattens stormar. Fr Hjalmars slag
Han sjnk, och evigt fr sngen
Var kallnad ynglingens barm.

Den tredje var Clesamor,
Till r den yngste, men tidigt sedd
Bland mn af Morven p ddars
Af jrn omblixtrade flt.

Han kmpade vredens kamp,
Hans blickar sprutade flammors hot,
P blod af bleknade brder
Sitt svrd han frde till hmnd.

Och drabbande stlet klang,
Och Morven hrde med tjusning n
Ett sent, halft dende eko
Af ljud frn Ossians dar.

D hejdade Hjalmar rrd
Sin hand, som mttade ddens hugg:
"Hll, yngling", talte han, "spara
Jag vill t sagan ditt lif.

Mig glder din morgons glans,
Din dag skall strla af sol en gng;
Kom, rck mig handen frsonad
Och lef fr bragdernas frjd!"

Fraktligt till svar ett slag
Gaf Shelmas kmpe med afvigt svrd;
Och ny blef striden, och slocknad
I blod slts Clesamors blick.

Du flicka frn vgors haf,
Ditt bla ga af trar skyms.
Ej fll din hjlte, Oihonna,
Hvi grter vgornas m?

Hon fattat den gamles hand:
"Srj, fader", talte hon, "ensam, bjd,
Med mig och mrkret du lmnats,
Att vnta segrarens bud.

Ej andas en son af dig
P Morvens klippiga strnder mer;
De fljt hvarandra i dden,
De sofva grafvarnas smn."

Hon slt. Men i klarhet sken
Morannals panna p nytt. Hvart moln
Af oro lmnade stilla
Hans anlets bleknade dag.

"Nu", talade Morvens kung,
"Kan utan fruktan Morannal g
Att mta fdernas andar
I stjrnors blnande sal.

Ej fljs han af minnens blygd,
Ej skall han gmma i molnets natt
Fr sners nesa sin vlnad,
D Finjal nalkas p skyn.

Du dotter, en graf mig red,
Dr Shelmas furstar p sandens bdd
Nu hvila. Sknk oss gemensam
En vrd i harpornas land!

Sen flj p hans bragders ban
Den dle frmlingen sll, och gm
Morannals minne och lyssna,
D sngen hjer hans lof!"

Hans hvitnade hjssa sjnk
Mot skuldran sakta, hans ga slts,
Och drottens ljusnande ande
Flg glad till skyarnas hem.




FEMTE SNGEN.


    Hvad r mnskan, att mot er hon stormar!
    Stjrnor like, i ondd rymd
    Len i genom molnen af jordens den,
    Dem i lek en flkt af er vilja styr.

Nu var Fjalar konung gammal vorden,
Satt mest stilla i hgbyggd sal,
Hade ej sen lnge sitt land beskdat,
Ej ftt andas svalkande sjars luft.

Och det blef en dag, och solen stigit
Nyss ur bljornas bad i glans,
Och dess aldrig ldrade gldje lyste
Som i forna dagar i salen n.

Kungens hg var ltt i morgonstunden;
I frklaring hans anlet sgs.
Om frflutna, stormiga tiders minnen
Talte han i grnade kmpars krets.

Pltsligt hll han midt i sagan inne,
Stod frn tronen i hghet opp.
"Vingsnabbt flykta", sade han, "styrkans stunder,
Och fr minnet ger man dagar nog

Jag vill fras opp p Telmars fjllbrant
Och betrakta mitt land nnu.
Jag vill se den sllhet, min ande skapat,
Frrn mitt ga skymmes af kumlets natt.

Bringen mig mitt svrd! En bragd r frig
Fr min domnande arm nnu.
Segra var min vana, och blott med seger
Hfs att sagan slutas om Fjalar kung."

Svrdomgjordad leddes gamle kungen
Upp till toppen af Telmars fjll,
Och han satt och sg p sitt land i tystnad,
Dr, af sommarn famnadt, i frid det lg.

Solen lyste fver vrmda dalar,
fver speglande sjars rymd;
Mellan kullar skimrade bla floder,
Och p flten bljade skrd vid skrd.

Ljust och gladt lg Fjalars vida rike,
Hgtidssmyckadt, fr kungens fot;
Med ett anlet, mildt som en tacksam dotters,
Sg det mot sin grnade fader opp.

Men den gamles blick blef skum af trar,
Och han talade stolta ord:
"Jag har sett mitt verk, det r nog, fullkomnad
Lefver hr fr minnet den ed, jag svor.

debygder rfde jag af fder,
Jag har skapat ett fruktbart land.
Dessa tegar pljde ej forna mnner,
Dessa hyddor sgo min ungdom ej.

Jag har lefvat." Drotten teg i hghet,
Men till honom ur kmpars rund
Framsteg Sjolf, den gamle, med mulnad panna,
Och han hof sin stmma till kraftens ord:

"Kung, du ldras, armens senor svika,
Tung du lutar mot jorden hn.
Blott en skugga, smltande bort i natten,
Ser nnu mitt ga af hvad du var.

Var du sjlf dig nog, hvi lt du vissna
Dina lemmar i lderns hst?
Var det du, som skapat det verk, du skdar,
Upp d, skapa ter din ungdom sjlf!

Bj ditt sinne, kung, fr hge gudar!
Deras gfva din storhet var.
Det var Frej, som kldde i grnska tegen,
Blott Allfader hgnade landets frid.

Tors var kraften, som du knde fordom,
Nr i striden du vldig stod;
Hvad du sjlf frmdde, det var att falla
Glmd, som trdet faller i stigls skog."

S den gamle. Tankfull satt kung Fjalar,
Talte sedan med trotsigt lugn:
"Ord jag hrt om makter, dem ingen skdat,
Och p drmmars vsen jag bjuds att tro.

Ovan r jag att p andra lita,
Std jag fann i min egen barm.
S jag mnskor kufvat och dets roder
Ryckt ur ffngt hotande gudars hand.

Sanning m det vara: Fjalar ldras,
Locken hvitnar, och skuldran tyngs.
Mycket r frsvunnet, som fordom varit;
Lifvet lefver s, det r tingens gng.

Ett r kvar. Den arm, som r frsvagat,
Kan jag hja till seger n,
Kan min lefnads bleknande frjd och storhet
Kasta kungligt leende bort och d.

Jag vill d. Mitt kall r fylldt." Vid ordet
Hof den gamle sin hjssa hg,
Lt sin kungamantel p klippan falla
Och fr dagen blottade barmens rr.

Sist han drog sitt svrd; som frr i striden
Rostfri skimrade klingans glans.
Blixt fanns kvar nnu i den gamles ga,
Nr en blick till hlsning han stlet gaf.

"Hvar r Dargar nu", s talte kungen,
"Han, som lyssnar till gudars rd,
Ser i rymder in, dem hans blick ej hinner,
Och i tider lefver, som n ej grytt?

Vore han s vis, han yfs att vara,
Knde stunden han nu och kom.
Lofvat har han st fr mitt svrd, frrn maktls
Hmnarns ljungeld hvilar i domnad hand."

Som han sagt det, sgs en vlnad skrida
Genom dalen i lngsam gng,
Upp mot fjllets hjder han styrde stegen
Och p toppen trdde, dr Fjalar satt.

Kungen syntes hpna, nr han knde
Gra vandrarens drag igen.
Utan ord han satt, och hans hand med svrdet
Sjnk invid hans sida i stillhet ned.

Dargar stod fr drotten. "Du har bjudit
Mig att komma. Du ser mig hr.
Lnge har du ltit mig vnta, konung,
Du r brcklig vorden sen forna r.

Har du hunnit nu ditt verk fullborda,
r han hllen, den ed, du svor?
Har du lagt fr lifvet den vg, det tagit,
Och till moln gjort gudar och gudars rd?"

Fjalar log. "Det trffar stundom sllsamt",
S han talte; "af hvilken flkt
Frdes till ditt ra min maning, gubbe,
Samma stund, nr fver min lpp den hann?

Dock du kommit, det r nog. Besvara
Vill till ln jag din frga nu:
Jag har visat lifvet den vg, det tagit,
Och mitt rd har seger, och gudars ej.

Se dig om, det r mitt land, du skdar.
Var det sdant, d jag ej var?
I min makt det sttt att i strider offra
Allt, hvad nu hr mnskligt af lifvet glds.

Detta rike har jag kunnat hrja,
delgga frn grns till grns,
Att ej vinden funnit ett lf att rra,
Fjriln ej en planta att hvila p.

Nu, hvad ser du? Vidt, som gat hinner,
Lyser dagen p bruten bygd;
Lundar st, dr dsliga skogar stodo,
Och, dr rofdjur nstade, tjll vid tjll.

Tegar bra rets hopp, som fordom
Drefs af stormar kring okndt haf;
Sommarskuren, daggen af natten fostra
Nu vr rikdom, vxande frr ur blod.

Tmd r jorden, tmdt r mnskosinnet,
Brsrksmodet ej dyrkas mer;
ndra makter rda i svrdets stlle,
Och dr vldet segrade, segrar lag.

Tukt och seder skattas, mildhet trifves,
Fredligt yrke sin ra har.
S har Fjalar mktat sitt rike ordna;
Sg mig, skuggors tolk, om han fyllt sin ed?

Men det hot, du bar frn dina gudar,
Som en rk det frsvunnit har.
Ingen syster sluter min son i famnen,
Och min hjssa tryckes af ingen blygd.

Bla djupet gmt min enda dotter;
fver kufvade vgors rymd,
Flckls, mngbesjungen, sin faders ra,
Hjalmar sll frn seger, till seger far.

Blott ett lfte n jag ej fullbordat,
Det skall fyllas; min tid r kort.
Nalkas, Dargar, kom att din skuld frsona,
Fr din lgn jag krfver i bot ditt blod!"

Gamle siarn sg p kungen neder:
"Lifvets brda", s talte han,
"Skall frn mig ock lyftas en gng, o Fjalar,
Och fr tidig kommer mig dden ej.

Skdat har jag nog af mnskoden,
Prfvat sorger och frjder nog.
Dock en stund frdrar jag vl n att lefva;
Jag begr den stunden fr din skull, kung!

Drj med hmnden, tills ett vittne kommer,
Som frhjer din segers glans.
Drj, tills Hjalmar kommer, sin faders ra;
Ej blir vntan lng, han r fjrran ej."

S han talte, och han teg och strckte
Handen stilla mot hafvets rymd,
Och i jubel stormade Fjalars skara:
"Gauthiods drakar nrma sig, Hjalmar syns!"

Hjalmar syntes. Ltt p bla banan
Flg hans flotta mot hemmets strand.
Nrmre, nrmre glnste hvar stund hans segel,
Och kring klar skimrade vgors skum.

Gldje sken ur gra kmpars blickar,
Dr de samlats p skyhgt fjll.
Gamle kungen syntes allena mulen;
Tankfull, mrk mot skeppen han sg och teg.

Frst nr hamn de ntt och klippors branter
Skymde brgade segel ren,
Fll kung Fjalars ga p Dargar ter,
Och han brt sin tystnad och ordet tog:

"Ej jag trodde mig min son f skda,
Ryktet sjng, att han fjrran var.
Dock den dag, af lifvet jag afsked tager,
Kan vl utan undran ett under ske.

Hjalmar nmnde du. Vlan, han kommit,
Hja skall han min segers glans.
Hr, med sol, med haf och med jord till vittnen,
Skall han st och dma emellan oss."

Nr han sagt det, syntes Hjalmar. Ensam
Kom han klippornas stig uppfr,
Ej som fordom strlande, vapensmyckad,
Men med blottadt hufvud och utan skld.

Blekhet i hans anlet lg, lik skenet
fver drifvan en mnklar natt;
Dyster var han sjlf som en syn ur grafven,
Och i handen bar han ett blodigt svrd.

"Var vlkommen, son", med bruten stmma
Talte kungen till hlsning d,
"Vl jag nskat finna dig annorlunda,
Men min gldje r du, hurhelst du r.

Tala, tlj oss dina bragders skiften,
Hrda strider du prfvat visst!
Br du sr, som tmma din styrkas kllor,
Ty din lpp syns darra, din kind r hvit?"

"Fader", svarte Hjalmar, "hrda strider,
Utan vapen, jag prfvat har.
Intet stl har genom mitt pansar skurit,
Dock frblder hjrtat af djupa sr.

Gmma borde jag min blick fr dagen,
Och jag skyggar att se dig an;
Men min skuld jag ville fr dig f blotta,
Drfr bar jag lifvet och andas n.

Jag r krossad. Dock min lott af storhet
Hann jag taga, fast ung till r.
Frga sagan, lyssna, d barder sjunga,
Och du skall frnimma, hvad Hjalmar var.

Nordens ra, hafvens kung jag nmndes,
For kring vrlden, som stormen far,
Brt den frcke, stdde, dr std behfdes,
Tog af drottar kronor, och kronor gaf.

Sdan hann jag Loras kust. Morannal
Styrde sngernas stolta land.
Ryktet talte hgt om hans dotters fgring,
Och jag stred om henne med Morvens hr.

Gamle kungen sjlf satt blind i tornet,
Men hans sner jag slog i strid,
Tog som segerbyte ombord Oihonna
Och mitt brllop redde p skumhljdt haf.

Fader, vet du, hvad det r att lska?
Har du famnat en frjd en gng,
Ljus som himlen, yppig och rik som jorden,
Och som bda blommande utan grns?

Hvad jag varit blef mig som en skugga,
Blek den glans, jag i hoppet sett.
Segrar, vunna redan, och segrar, drmda,
Allt var tomhet blott mot den stund, som var.

Vrens vindar frde mina segel
Utan syfte p ndls ban,
Solbelysta, jublande vgors skuldror
Lyfte hgt min sllhet mot gudars hem.

D var sorgen nra. Satt vid rodret
Jag en afton, i drmmar snkt,
Blott Oihonna vakade vid min sida,
Och frn hjden sg oss en stjrna blott.

Och min brud, hon tog min hand: 'O Hjalmar,
Hvarfr blef du mig kr alltmer?
Tidigt redan var du Oihonnas hjlte;
Frrn din blick hon skdade, var hon din.

Hvi frblef min krlek icke sdan!
Mod jag hade att dlja d,
Hvad fr dig jag fruktade uppenbara,
Rdd att af din stolthet med harm frsms.

Jag var lycklig d; min egen sllhet
Var mig mera n Hjalmar n.
Stolt Morannal kallade jag min fader,
Och som kungadotter jag blef din brud.

Nu frgfves ville jag frtiga,
Hvad jag skydde att rja d.
Allt jag kunde lida och allt frdraga,
Men dig svika, Hjalmar, frmr jag ej.

Stt mig bort, frskjut mig! Ej Morannal,
Ej en konung min fader var.
Detta blod, som nu i mitt hjrta sjuder,
Var kanske en gng en fraktad slafs.

P ditt hemlands kust, den borg helt nra,
Dr som kung du i glans skall bo,
Under Vidars klippa en stormig julnatt
Togs jag upp ur vgen, ett bortvrkt barn.'

S hon talte. Blekna ej, o fader!
Hennes blod p mitt svrd du ser.
Morvens m, Oihonna, min brud p hafvet,
Var din dotter, kung, och min syster var.

D hon ville, d fr mig. Jag bringar
Hennes hlsning." Han teg. Hans stl
Sgs, en ljungeld lik, i hans barm sig gmma,
Och han sjnk p klippan i ddens ro.

Stunder efter stunder flydde. Dagen
Mtte stilla sin vandrings ban.
Som han sutit, stel som en stod p grafvar,
Satt orrlig tigande Fjalar kvar.

Hvad han tnkte, visste ingen. Fasan
Frn hans sida hvar kmpe skrmt.
Sjolf, den gamle, ensam, och Dargar, siarn,
Stodo nr och sgo hans andes strid.

Frst nr solen sjnk mot skogen fjrran,
Slog mot hjden han gat opp:
"Er r segern", talte han, "hge gudar!
Jag r straffad vorden, jag prfvat er.

Hvad r mnskan, att mot er hon stormar!
Stjrnor like, i ondd rymd
Len i genom molnen af jordens den,
Dem i lek en flkt af er vilja styr.

Mannen yfves: vldig, mngbeprfvad,
Van att segra, som klippan hrd,
Vill han bja allt, dit hans ande bjuder,
Krossa allt, som mter med trots hans bud.

Och hans svrd r hjdt. D rrs hans sinne
Flyktigt, ltt af en osedd hand;
Och hans jrnarm sjunker, hans blick, som ljungat,
Byter hotets blixt i en maktls tr.

"Hafvet svallar vredgadt, stormen ryter;
Men I bjuden, och vgen snks,
Hafvet lyder, hafvet, som flottor slukar,
Har ej makt att svlja ett hjlplst barn.

Jag har lrt er knna, ej jag blyges
Att mig bja fr er en gng.
Mtt jag r p lifvet, och jordisk storhet
r mig ringa vorden. Jag gr till er."

S han sade, och med svrdet stilla
Skar han runor i rrigt brst.
Hjrtats kllor brusade fram ur djupet,
Varmt med Hjalmars blandades fadrens blod.

Sommarns kvll sg klar och ljus p norden,
Lugn sig bredde kring land och haf,
Bortom skogen dolde sin strlflod solen,
Och, likt dagen, slocknade Fjalar kung.






NADESCHDA.

Nio snger.




FRSTA SNGEN.


    Om han kom, den skne ynglingen,
    Om jag sg hans svarta gas blixt,
    Som jag honom nyss i drmmen sg,
    Hlja ville jag i blommor mig.

Volga, mottar i sin famn Oka,
Af Oka emottas gul Moskva,
Till Moskva sig skyndar glad en bck
Med sin prlbestnkta bljas skatt.
Vid den lilla bckens blomsterstrand
Gick en flicka, femtonrig nu;
Sjlf en blomma, skte blommor hon
Och med blomma blomma sammanknt.

Lngt hon hunnit i sitt ljufva vrf,
P sitt hufvud bar hon ren en krans
Af stellarier och dianter sm,
P sin barm en nyss utslagen ros,
Sammanvuxen med en rosenknopp,
Och kring medjans smrta, veka bukt
Hon en grdel af violer bar.

n likvl hon knt en rik girland
Fr sin kldningsfll och talte s:
"Om han kom, den skne ynglingen,
Om jag sg hans svarta gas blixt,
Som jag honom nyss i drmmen sg,
Hlja ville jag i blommor mig,
Skyla ljuft slafvinnans mrka drkt
Och, i frg en rosenbuske lik,
Mta honom blott med ljus och doft.
Men;--o Sankt Georg, han kommer ej,
Blott en drmbild r Nadeschdas vn."

Sucken togs af strandens flkt i famn,
Snktes sakta p en bubbla ned,
Och med bubblan flt den bort sin kos;
Och Nadeschda brt en ros igen,
Leende, frklarad, glad som nyss.

S omsider kom hon till en bukt,
Dr frn yra lekar hvilande
I en bdd af blommor bljan lg;
I dess spegel, blank och silfverklar,
Ville nu slafvinnan se sin bild.

Nr hon, fver bckens hylla d
Stilla lutande sitt hufvud ned,
Sg sitt milda anlets unga vr,
Steg en tr i hennes ga opp,
Vcktes sorg p nytt i hennes barm:
"O Nadeschda-blomma", sade hon,
"Arma flicka, hvarfr pryda dig,
fven utan prydnad osllt skn!
Ej fr egen sllhet fostras du,
Fr ditt eget hjrtas glada val,
Fr en yngling, som din krlek r;
Fr en herres nyck du vxer opp,
Till hans druckna blickars ml kanske,
Fr att tjusa, mtta och frsms."

S hon sade, och frn hufvudet
Tog hon kransen, tog ifrn sin barm
Rosenstjlken, tog sin grdel sist,
Kastade dem vidt i bcken ut,
Talande i stilla klagan s:
"Tag, o bck, Nadeschdas smycken du,
Lt dem flja till Moskva din vg;
Med Moskva de skynda till Oka,
Och Oka dem fr i Volgas famn;
Nr med Volga sen de hafvet n,
Finna de min drmda ynglings bild:
Grnsls, blodls, famnls r ock han,
O, i drmmar blott omfamnelig."

Knappt den skna flickan talat s,
Nr Miljutin, hennes fosterfar,
Silfverhrig, lutad mot sin staf,
Flmtande af trtthet stllet hann.
Glad sin dotter fann den gamle nu,
Hof sin rst och talte snabba ord:
"O Nadeschda, hvarfr irrar du,
Lik en vild kanin, kring nejderna,
Sker lunders grna gmslen, dvljs
Tyst bland vpplingen vid bckars strand?
Se, frn grd till grd i byn jag gtt,
Gtt frn hjd till hjd, frn dld till dld,
Ffngt letande ditt ltta spr;
Nu i solens hetta r jag hr."

S han sade. Till den gamle d
Blygsamt steg den skna flickan fram,
Frde dmjukt bjd hans grofva hand
Till sin rosenlpp och frgade:
"O Miljutin, gode fosterfar,
Hvarfr skte du Nadeschdas spr?"

Talte d den ldrige till svar:
"Dotter, i den stora byn r frjd,
Full af jubel hvarje hydda r,
Glla snger, balalajkors klang
Ljuda gladt och fylla rymderna.
Gamla, unga, rika, fattiga,
Alla bra hgtidsdrkter ren,
Gossar vxla sina hattars band,
Flickor kransa svarta lockars natt.
Drfr skte jag Nadeschdas steg,
Att i blomsterhljda trnors ring
Ej Miljutins gldje saknas fr."

"O min dyre fosterfader, sg,
Hvarfr smyckar folket sig i byn?`
"Drfr smyckar folket sig i byn,
Att p slottets vida grd i dag
Bygdens skaror skola samla sig,
Fder, mdrar, flickor, ynglingar."

"O Miljutin, dyre fosterfar,
Tomt r slottet sedan mnga r,
ndar blott bebo dess de rum,
P dess stngda grdar grset gror.
Hvem skall ppna slottets portar nu,
Hvem har bjudit folket samlas dr?"

Och den gamle gaf ett ppet svar:
"Flicka, du din fosterfaders hopp,
Vet, att tvenne falkar fostrats opp
I vr furstes slott vid Volgas flod,
Tvenne furstesners dla par.
Till sin ddsbdd deras fader nyss
Bda kallat, talt i frid och sagt:
'Mulne Dmitri, du min yngre son,
Du skall lefva med din moder hr
I mitt glada slott vid Volgas flod;
Glade Voldmar, stolte yngling, du
Skall bebo vrt stamgods, sprida ljus
I mitt mulna slott invid Moskva.
S han talat, arfvet skiftadt r.--
Drfr jublar frjden nu i byn,
Att den glade fursten blifvit vr,
Drfr festligt smyckar folket sig,
Att den dle kommer hit i dag,
Drfr samlas vi p slottets grd,
Att vr unge fader s befallt.
Upp, Nadeschda, kom d, flj mig t!
Under vgen bryter rosor du
Fr din lock, din barm, ditt smrta lif.
Smycka skall min dotter sig i dag,
Hon, den sknsta utan prydnad, skall
Nu till prydnad sknast bli ocks,
Att, d furstefalkens ga sen
Vra trnor spanar ungdomsgladt,
Det m drja vid Nadeschda snart
Med en blick, som blir vr hyddas ljus,
Blir ett solsken fr vr framtids dar."

S han sade. Stum en vingad stund
Stod hans dotter, mot den gamle spotskt
Hennes bruna gas vrede flg.
Snart dock, mildrad af hans milda lugn,
Kysste hon hans pannas silfverlock
Och till honom talte dessa ord:
"G, Miljutin, gode fosterfar,
G frut i sakta vandring hem!
Bada mste jag i bcken hr,
Om kanske ett dammkorn eller tv
Under vrmen fst sig p min hy,
P min rda kind, min hvita hals;
Sen fr fursten vill jag pryda mig,
Trda smyckad fram p slottets grd."

Sakta vandrade den gamle hn,
Lngsamt stapplande p stigen fram;
I hans inre lekte tankar dock
Med en anad framtids gyllne dar.
S den dunkla lunden ndde han.

Nr Nadeschda honom vandra sg,
Fljde hennes blick hans tysta frd,
Tills emellan grna bjrkars lf
Sista skymten af hans drkt frsvann.
Nr i lunden han frsvunnen var,
Fljde hon med rat n hans gng,
Tills i sommardagens vida frid
Stegens sista, ltta ljud dog bort.

Nr hon ingen sg och hrde mer,
Gick hon n en gng till bckens rand,
Bjde ltt sitt hufvud fver den
Och i vattnets spegel sg sin bild.
Men i sorg hon talte milda ord:
"Srj, Nadeschdas vn, du ljufva bck,
Att din klara vg ej sklja kan
Dessa rosenlemmars fgring bort.
Skall jag bada i din lugna famn,
Skall jag, arma, blomstersmycka mig?
D jag ville tv i dig min kind,
Om dess rodnad kunde tvttas af,
D jag ville tv min barm i dig,
Om dess mjlla hvithet flt sin kos,
D jag ville blomstersmycka mig,
Om med blomstren jag fick vissna sjlv!"

Sagdt; och af sin egen fgring kvald
Snkte hon sin hand i bckens djup,
Grumlande i hast dess spegelvg.
Rubbad var den skna bilden nu,
Strd, frvirrad, mulen, dyster, vild;
Men den dla flickans ga log:
"Sdan, unge furste", sade hon,
"Skall slafvinnan p sin faders bud,
Om han vill det, trda fr din syn,
Ej en lga vcka i ditt brst,
Men en flyktig fasas kyla blott."

Och hon gick frn bckens blomsterstrand,
Fljde tyst en stig mot slottet hn,
Under vgen ordnande sin drkt.
Ej af blommor, men af starrgrs knt
Fr sitt hufvud hon en sorglig krans,
Brt en tistelkrona, fste den
Till ett smycke p sin hjda barm
Och af halm en grdel sammanvred,
Yppigt fjttrande sitt smrta lif.
S till furstesonens hga slott
Styrde nu slafvinnan tyst sin frd.




ANDRA SNGEN.


    Och strax han kallar sin kcke slaf:
    "Fort, hmta min hingst, Ivan!
    Gr falken frdig, min hvita falk
    Skall blnka i skyn i dag!"

Moskva, du gula, du lugna flod,
  Hvad dn vid din blomsterstrand!
Ett dammoln rullar i hvirflar fram
  Och brusar frbi din vg.--
r det af hjordar en mttad hr,
  Som stormar till stallen hem?
r det orkanen, som hvlfver vild
  Den gldande vgens sand?
Hur lmna hjordarna lundars skjul,
  D solen r hgt nnu?
Hur dnar stormen bland asp och lind
  Och str ej en gren, ett lf?

Det moln, som fljde din strand, Moskva,
  Nu strtar det ned till dig,
Nu nr det bryggan, som speglad hvlfs
  Hgt fver din bljas djup.
Hvad sken! Ur dunklet en guldsmidd vagn
  Framljungar i ljus p bron,
Som viggar blixtra jockejer fram
  Och eldiga hingstars glans.
En furstlig skara den skimrar nu.
  I landtliga bygders lugn;
Det r furst Voldmar, den glade, sjlf,
  Med honom hans mulne bror.

Den tropp, som hann som en stormvind bron,
  Har stannat p motsatt strand.
Furst Voldmar korsar sin pannas hvalf,
  Han korsar sitt unga brst:
"Hell", s han talar, "du vackra jord,
  Du leende himmel, hell!
Och hell dig, broder, vlkommen var,
  Hr ser du mitt skna arf!"

D hjer Dmitri sitt ga mrk,
  P nejderna blickar han;
En stund han tiger och skdar blott,
  Omsider han talar s:
"Ett flt oss mter af skrdar tyngdt,
  Ett annat af blommor hljs,
Vid randen vinkar en ndls skog,
  Fr jgarens frjd ett hem,
Och fjrran tindrar i solens frg
  Ett torn af ditt rfda slott;
Skall jag det noga betrakta allt,
  Att finna, hur sll du r?"

"Min broder", svarar furst Voldmar mildt,
  "Hvad kyler ditt hjrtas vr?
Ej fr att vga min lott mot din
  Jag viste mitt glada land;
Vlkommen, ville jag sga blott,
  Din broder r nu din vrd,
Kom, dela vnligt hans salt och brd,
  Snart delar han vnligt ditt!"

S sagdt, han rcker sin hand till frid,
  Furst Dmitri den fattat har:
"Hr brnner solen oss", sger han,
  "Af damm vi frkvfvas hr.
En gngstig ser jag vid flodens strand,
  Den tyckes ju n ditt slott;
Jag vljer stigen, ur kvalmet snart
  Min fle mig bra skall."

Och strax han kallar sin kcke slaf:
  "Fort, hmta min hingst, Ivan!
Gr falken frdig, min hvita falk
  Skall blnka i skyn i dag!"

Furst Voldmar springer ur vagnen ltt,
  Sin skara befaller han:
"Till slottet skynda p frhand, folk,
  Frkunna min ankomst dr!
Min bror vill jaga, min dle gst
  Vill prfva min park en stund,
M folket samlas, vi komma snart,
  Nu fljer oss ingen hr!"

S sagdt, p frustande gngarns rygg
  Han kastar sig vindsnabb opp.
Furst Dmitri tyglar sin stolta hingst
  Med fradgiga betsel ren,

Sin falk han br p sin hjda hand,
  Hans broder emottar sin,
Och vagnen rullar i damm sin kos,
  Och skarorna fly med den.

       *       *       *       *       *

fver jorden blnar himlen,
Under himlen grnskar jorden,
Leende mot jord och himmel
Strlar mellan bda dagen.

P den dagbelysta jorden
Skimra blommor, glnsa vatten,
Skjuter ock en skog i hjden,
Skiftande af ljus och skuggor.

Men p ngen framom skogen
Str en bjrk, af sekler ammad,
I dess topp en dufva sitter;
Hvarifrn r dufvan hemma?

Icke i den vilda skogen
Har sin moders bo hon lmnat,
Fostrad r hon under skygdet
Af en fridfull mnskoboning.

Frn en ringa hyddas torftak
Mngen morgons ljus hon skdat,
Snkt sig stundom ned att plocka
Korn ur vnligt strckta hnder.

Nr den bla vingen vuxit,
Har hon flugit ut till lunden,
Gungat p dess grenar, badat
I dess svala bckars vatten.

Och hon sitter nu i toppen
Af en enslig bjrk p ngen,
Pickar sina fjdrars skimmer,
Nr tv furstesner nalkas.

Och den ena fursten stannar,
Och han talar till den andra:
"Sakta, Dmitri, ser du dufvan,
Ls din dla falk, min broder!"

Och den mulne Dmitri svarar:
"Parkens gare r dufvans;
Din var stndigt frsta lotten,
Voldmar, jag r van att flja."

Men furst Voldmar talar gldtigt:
"Bort med mrka ord, min broder!
Ls din falk och lt den stiga,
Jag vill lsa min tillika."

Och mot himlens bla rymder
Svfva snart tv hvita falkar,
Kretsa hgre opp och hgre,
Spanande ett byte bda.

Och p en gng se de dufvan
I den ljusa bjrkens krona,
Och p en gng skjuta bda,
Lika viggar, ned p rofvet.

Men vid trdets topp i fallet
Mta falkarne hvarandra,
ga blixtrar vildt mot ga,
Och mot vinge klappar vinge.

Och en blodig strid r brjad
Mellan falkarne i flykten;
Ingendera unnar bytet
t den hotande rivalen.--

Men frn kvisten, dr hon sutit,
Skyndar, skrmd af dnet, dufvan;
Nra, nra r frfljarn,
Och den knda hyddan fjrran.

Och hon blickar kring med bfvan,
Ser tv mnniskor i nejden;
Nsta gonblick i trygghet
Sitter hon p Voldmars skuldra.

Mellan falkarne i hjden
Slutas striden i detsamma,
Och med slappad vinge fladdrar
Voldmars dla falk och faller.

Segrarn, nu allena vorden,
Lyfter sig mot skyn nyo;
Jaga vill han, dufvan sker
Med en eldblick n hans ga.

Och han mrker henne, sjunker
Stjrnlik i sitt fall mot rofvet,
Och han vidgar djrf sin guldklo
fver Voldmars dufva redan,

Nr furst Dmitri, mrk af vrede,
Vill hans vilda ifver hejda
Och med knoppen af sitt ridsp
Fller honom dd till jorden.

Tystnad rdde ngra stunder,
Tills furst Dmitri brjar tala:
"Voldmar, om min falk jag skonat,
Vore ej din dufva mera."

"Det r sant, min dle broder",
Svarar Voldmar i frundran,
"Hrdt dock varit, om hon rfvats
Frn den drmmande beskyddarn."

P sin hvita falk i stoftet
Pekar Dmitri, och han talar:
"Detta offer fr din gldje,
Vet du, Voldmar, hvad det kostat?"

Voldmars klara panna mulnar,
Och frtrytsam tar han ordet:
"Var din falk dig dyr, min broder,
Upp, vlan d, nmn mig priset!

Hvad som kpts, kan ter kpas,
Hvad som kostat, kan betalas;
Men ett vrnlst hjrtas tillit
Sknks blott, fs blott, kpe icke."

dsligt drar sin mund till lje
Dmitri, och han talar ter:
"Det r godt, min dle broder,
Att min falk du vill betala.

Och du nskar hra priset:
Alltfr mycket den ej kostat,
Tvenne lppars purpur bara,
Tvenne rosenrda kinder,

Tvenne armar, i hvars bojor
Denna hals var stundom sluten
Tvenne dunkelbruna gon,
Som, d kpet gjordes, grto."

S med dsligt lugn han talat,
Och furst Voldmar svarar dyster:
"Mer n hundrade slafvinnor
P mitt rfda gods jag ger;

Vlj bland dessa en, o broder!
Om du aktar en fr ringa,
Vlj dig tvenne, vlj dig trenne,
Tills min skuld du finner gldad.

Tvfaldt hundra lppars purpur,
Tvfaldt hundra rosenkinder,
Lika mnga blomsterarmar,
Broder, r jag herre fver;

Och jag bjuder, hvad jag ger,
Ett blott kan ej Voldmar bjuda,
Tvenne dunkelbruna gon,
Som, d du frsmr dem, grta."

Knappt han sagt det, nr en flicka
Syns bland stammarne i skogen,
Fram mot slottet tycks hon skynda,
Syns och skymtar och frsvinner.

Och furst Dmitri ler och talar:
"Sg du trnan, dle broder,
Skert en ibland de mnga,
Mellan hvilka jag fr vlja.

Starrgrs bar hon p sitt hufvud,
Kring sitt lif af halm en grdel;--
Min slafvinna log i blommor,
D hon vntade sin furste."

Sagdt. Furst Voldmar tiger harmfull,
Vill ej tala, vill ej svara.
Dagen skrider, och till slottet
Skynda under tystnad bda.




TREDJE SNGEN.


    S har hon andats bnens varma sommarflkt
    Emot den lskade, och nu
    Hon drjer knbjd, ber med lppens ljud ej mer,
    Men med sitt gas krlek blott.

Frn dal och hjder mnskoskaror strmmat ren.
Den ljusa nejdens glada folk
I hgtidsdrkter vimlade p slottets
Och vntade sin furste ren.
I tyst frundran kring hans rika vagnars prakt,
Hans guldbesmidda tjnare;
Sig smgo kvinnor, gubbar, mn och ynglingar,
Betraktande med hpnad allt.

Miljutin blott, den gamle, silfverhrige,
Tog i de andras frjd ej del:
Sitt gas ljus han saknade, sin lders hopp,
Nadeschda n ej kommen var.

Men nu p skimmerhvita hingstar sprnger fram
Ur skogens djup ett ryttarpar,
Och folket stormar jublande till slottets port,
Frn hundra lppar ljuda ord:
"Hell, hell vr furste! Dag han bringar, dagen lik,
Af ljus en fle tyglar han,
En dufva br han p sin arm, s bre han
Sin mildhet med till trogna barn."

S yttras hgt af hoppfullt glada hjrtan ord,
Och dmjukt mot de kommande,
P slottets grd, i portens hvalf och utanfr,
Sig folket snkt p bjda knn:

Och fursten kommer, men med mrker kommer han,
Hans mund ej ler, hans ga ej,
Hans mulna hlsning skrmmer blott hans trogna folk,
Och hpna tiga skarorna.

t deras tystnad frjdar sig furst Dmitris sjl:
"Min broder", sger han och ler,
"Finns lif i dessa mnskor, eller ser jag hr
Det gamla slottets andar blott?
I sanning, s till stumhet vill jag fva in
Mitt eget goda folk en gng,
Att, d jag nalkas, ej mitt ra stras m
Af ngon gldjes jubelsorl."

Han talat, och hans broder har hans ord frsttt,
Sin hst p stllet hejdar han,
Ser nra sig Miljutin, vinkar honom fram
Och frgar med frborgad harm:
"Hvad gr, att mina bnder sakna mod och ljud,
D deras furste hlsar dem,
r han ett himlens straff, ett fruktadt gissel hr,
Som mts af mrka blickar blott?"

S sagdt. Sitt hvita hufvud bjer dmjukt ner
Den ldrige och ger till svar:
"Nr solen strlar, hge furste, mild och klar,
r jorden strlande ocks;
Men ve, nr solens ljusa anlet skyms af moln,
D mulnar jorden ock i sorg."
Han slutat knappt, d han sin fosterdotter ser.--
Den dla flickan kommit nyss
Och stllt sig obemrkt i andra trnors krets;
Den gamle varsnar henne nu.
Sitt svar, sig sjlf, sin furste, allt frgter han
I hpen harm vid hennes syn
Och skyndar fram och vill frn hennes lockars prakt
Den vilda kransen rycka bort.

D klappar kckt furst Dmitri sina hnder hop
Och brister fverljudt i skratt:
"Se, se, o broder, hvilken fresprkerska
Den gamle gr att ska nu!"

S talar han. Furst Voldmar ser sig om och ser
Den halmomgrdlade p nytt,
Och dubbelt harmfullt vcks hos honom minnet opp
Af hennes bild i skogen nyss:
"Hit", ropar han, "du halmnymf, grsbekransade,
Kom hit! En brud jag loft en gng
Min slaf, min gck, min gamle portvakt, min Andrej,
Och du skall bli hans skna val."

Den skna flickan hr sin furstes bittra ord
Och blickar stel af fasa opp.
O himmel, detta vreda gas dunkla glans
Och denna mulna pannas hvalf
Och detta dla anlets vr hon sett frut;
Sin drmda yngling knner hon.
Densamme r han, blott ej ljus, ej mild, som nr
I drmmen hon hos honom satt
Vid bckens strand och glmde bckens spegelvg
Och speglade sin sjl i hans.
Dock flydd r fasans kyla, fasa kan hon ej
Fr honom, fr sin himmel ej;
Blott grta kan hon, smlta ljuft i trars dagg
Och lska, tillbe och frgs.

Och utan fruktan, som om fromt till stilla bn
Hon fr sin hyddas helgon trdt,
Hon nalkas fursten, bjer kn p vgens sand
Och sluter hnderna och ber:
"Nadeschdas herre, skda din slafvinnas tr
Och vredgas p den arma ej!
I bttre smycken hon en bttre lycka kldt,
Om lifvet unnat henne den.
Min krans r dyster, och min grdel gr din harm;
O, nr jag knt dem, tnkte jag:
Som jag s fattig denna halm ej vuxit har,
Ej detta grs s gldjelst.
Dock grna, furste, fr din vilja ville jag
I blommor byta sorgens drkt
Och taga denna skarpa tistel frn min barm
Och gmma i mitt hjrta den."

Hon talat s, och frn sin hjssa lyfter hon
Den yppigt vilda kransen bort
Och lser halmens grdel frn sitt smrta lif
Och blickar opp p nytt och ber:
"O furste, furste, glm af nd din vrede nu,
Ett flyktigt gonblick, ej mer,
Lt mig ditt anlet se, hur det i mildhet syns,
Och lt mig tacka dig och d!"

S har hon andats bnens varma sommarflkt
Emot den lskade, och nu
Hon drjer knbjd, ber med lppens ljud ej mer,
Men med sitt gas krlek blott.

Och se, p detta hjda ga lnge ren
Orrlig hvilar Voldmars blick,
Han tala vill, en suck af tjust beundran r
Hans fulla hjrtas enda sprk.
En sdan sknhet ej vid Volgas strand han sett,
I dina salar ej, Moskva;
I omotstndlig, blid frtrollning snrjs hans sjl,
Och vaken tycks han drmma blott.

D nrmar sig furst Dmitri segerleende
Och hviskar till sin broder tyst:
"Fr falken, Voldmar, du mig en slafvinna loft,
Vlan d, denna r mitt val."

Sitt lfte nyss i skogen minns furst Voldmar nu,
Och ur sin drm han spritter opp,
Hans blickar irra lnge utan grns och ml,
Och frn hans kinder bloden flyr.
Omsider dock med kraft han fattar brodrens hand:
"Ditt val du ger", talar han,
"Men en slafvinna, broder, blott du vlja fr,
Och denna flicka,--hon r fri.
Fri r hon buren; den, som till en ngel fds,
r fri ifrn sin fdslostund,
Och frihet ger jag henne nu, som gfva ej,
Men endast som bekrftelse."

Och ter till slafvinnan mild han vnder sig:
"St upp, Nadeschda", sger han,
"Din rymd r flktens rymd, din vrld r fgelns vrld,
Du ger ingen herre mer.
Men, arma dufva, tvenne furstefalkar se
I mktig tflan ned p dig;
Hvart vill du styra nu din spda vinges flykt,
Hvar vill du ska skygd fr dem?"

D str den skna flickan opp och kysser gladt
Furst Voldmars hand och talar s:
"Dr nyss i skogen den frfljda fann frsvar,
Dr skall jag fven finna mitt.
Till dig jag flyr, o furste, unnan farans hot;
Hos dig jag finna skall beskydd,
Ditt eget dla hjrtas nd skall rdda mig
Ifrn din broders falk och din."

En blixt af purpur flammar opp p Voldmars kind,
Dock utan svar en vink han ger
Sin mulne broder, och i slottets salar snart
Fr skaran fursteparet dljs.

Det sjungs, att under kvlln i fadersborgen sen
Frn rum till rum furst Dmitri gtt,
Ibland en blick t flydda ldrars minnen gett
Och stridt sitt hjrtas strider stum.
Frst d, nr sist till aftonbordet furstarne
I dyster smja satt sig ned,
Har Dmitri trenne gnger hjt sitt glas och tmt
Champagnerdrufvans eld och talt.

Och vid sitt frsta glas han nmnt furst Voldmar sll,
Som fri i egen boning satt,
D sjlf i hemmet han en moders myndling var,
Fast tvilling med sin broder fdd,
Och tmt en skl fr den, som utan lyckans gunst
Frstr att trotsa hennes nyck
Och med en obemantlad viljas spotska mod
Kan skapa sina den sjlf.

Och vid sitt andra glas sig sjlf han lycklig nmnt,
Att svekls han besviken var;
Och tmt en skl fr den, som, d sitt ord han gett,
Kan krossas, men ej rygga kan.

Och vid sitt tredje glas han sttt frn bordet opp
Och sttt sin broders glas och sagt:
"En skl fr dig, furst Voldmar, ur hvars rfvarhand
Jag min slafvinna rfva skall!"

Men samma natt, s sjungs det, vid Miljutins tjll
En ryttare i vapen hll;
Den trognaste ibland furst Voldmars tjnare
Den vapenkldde ryttarn var.
Och vid den lga hyddans drr sin hst han band
Och sg sig om och trdde in
Och kom om ngra korta stunder ut igen
Och fljdes af Nadeschda d
Och lyfte flickan ltt p sadelknappen opp
Och svngde sig i sadeln sjlf
Och lt den ystra flen prfva sporrens udd
Och flg sin kos som natten tyst.

Frborgad lnge var fr alla flickans lott,
Frsvunnen frn sin bygd hon var,
Och folket teg i hpnad eller sjng en sng
Om furstetjnarns dunkla flykt.
Och spordes ngon gng Miljutin, skakade
Den gamle stum sitt silfverhr
Och sg mot vgen, dr hans gldje skyndat bort,
Tills blicken skymdes af en tr.




FJRDE SNGEN.


    Otaligt har jag frgat,
    En frga fr hvar timme,
    Som vinter gt och sommar,
    Sen jag ditt ga skdat.

Till Kamas tysta nejder
Frn hofvets glans och flrden
En furstenka flyttat,
Af lyckans gunst frlten;
Vid flodens brdd en boning
Hon valt i lindars skugga;
Tre unga dttrars sknhet
Var hennes modersgldje.

Mot denna lugna boning
Log mnen klar en afton,
Och i dess parker lekte
Med skuggor vrens vindar,
Frfljde och frfljdes.

D satt bland dessa skuggor,
I dessa vindars vrma,
I dessa gmda parker,
En yngling och en flicka;
De sprkat tyst i kvllen.

De talte mellan kyssar
nnu ett ord och mnga:
Som ltta skyar fdas;
P bla sommarhimlen,
n purpurfvergjutna,
n skra, silfverhvita,
n dunkelbleka, mulna,
S fddes i en himmel
Af deras krlek orden.

Och ynglingen, han talte:
"Otaligt har jag frgat,
En frga fr hvar timme,
Som vinter gt och sommar,
Sen jag ditt ga skdat;
Och ren hgt fver kullen
P fstet mnen stigit,
Och kvllens stunder ila,
Och n jag ville frga."

Och flickan log och sade:
"Otaligt har jag svarat,
Ett svar fr hvarje gldje,
Min furstes nd beredt mig.
Hur sll i denna boning
Jag lefvat, gmd och skyddad,
En syster ibland systrar,
En dotter hos en moder,
Allt, allt jag sagt och svarat,
Och n jag ville svara."

Den unge fursten talte:
"I denna lugna boning,
En dyr vninnas fristad,
Af veka hnder vrdad,
Sin blomstersjl min blomma
Har vecklat ut i fgring,
Hon lrt att knna mycket,
Att lsa mngen frga;
Ett vet likvl hon icke,
Hvaraf min sllhet kommer,
D hennes kyss jag mter."

Den skna flickan talte:
"En seglare p hafvet
r nu min unge furste,
Han varsnar icke stranden,
Men mts dock af dess dofter;
D undrar han och sker
Och tror, att sjlf han gmmer,
Hos sig en skatt af blommor.
O furste, denna sllhet,
Som vid min kyss du knner,
Den r min sllhet endast,
Som doftar dig till mtes."

Men fursten log: "O flicka,
Sll dubbelt du, som ger
Din sllhet som din egen.
Nr jag, den arme seglarn,
r frn min blomstrand borta,
D skimrar fr mitt ga
Ej ngon gldje mera;
Ett dsligt haf r vrlden,
I hjd och djup r tomhet,
I hjrtat sorg och saknad.
Sant har Nadeschda talat,
Ett ln r blott min gldje,
Den finns hos henne ensam."

Sin flickas hand han fattat,
Han log ett vrligt lje:
"Min gldje nu jag knner,
Hvad gr Nadeschdas gldje?"

"Min krlek gr min gldje,
S r den ofrgnglig
Och flyktar ej som furstens."

"Din krlek gr din gldje;
S svara, hvad r krlek?"

Hon log ett vrligt lje:
"Min furste", s hon sade,
"Han vet det ej, han frgar;
O, att jag sjlf det visste!
Ett vet jag, att mitt sinne
I forna barndomsdagar
Var som en sn p bergen
Emellan jord och himmel,
S lugnt det var, s fredadt,
S hvitt, men ock s kyligt.
Nr solen kom drfver,
Ett gas varma strlar,
D smlte det i floder
Af knslor och af tankar,
Blef fritt och mtte rymder,
Tillfrne obekanta,
Blef varmt och blef en spegel
Att fatta bla himlen
Och jordens blomsterfgring
Och i sitt djup frvara
Det blida gat stndigt."

"Och hvems, o flicka, sg mig,
Var detta blida ga?"

Hon svarte ej, hon snkte
Sitt strlomgjutna hufvud
Mot furstens skuldra sakta.
D kom en flkt och flydde
I lek emellan lfven.
De sklfde, skuggan sklfde,
Och mnens skimmer, gjutet
P flickans svarta lockar,
Brts ljuft i stilla darrning.

En stund frflt i tystnad,
D hjde ltt sitt hufvud
Den skna flickan ter:
"Otaligt", s hon sade,
"Har nu min furste frgat,
En enda frga ville
Nadeschda f besvarad:
Tv gnger ren mitt ga
Sett dessa lunder lfvas
Och lfven ter falla,
Och endast tvenne gnger
Min furste har beskt oss.
Han sagt dock, att hans gldje
Finns hr, ja, hr allenast,
Hvi kommer han s sllan?"

En skugga, lfvens skugga,
Kanhnda hjrtats fven,
Fll nu p furstens anlet,
Men s till svar han talte:
"Nadeschda, kejsarstaden
Och krigarrans tjusning
Och hofvets prakt och njen,
De hlla Voldmar fngen."

Den skna flickan sade:
"Tv gnger blott mitt ga
Sett dessa heder lfvas
Och lfven ter falla,
Och redan tvenne gnger
Har fursten hr beskt oss.
Nr s af kejsarstaden
Och hofvets prakt han fngslas,
Hvi kommer han s ofta?"

Han log, den unge fursten,
En suck dock var hans lje:
"O flicka", s han sade,
"Hur sll jag ville drja
Hos dig i dessa lunder,
Med dig en boning ska
Lngt bort frn kejsarstaden,
Som fgelparet sker
Ett bo blott fr sin krlek.
Men, ack, hos dig en timme
Fr gas ej, blott stjlas.
Tv mrka makter hota
Min sllhet oupphrligt,
Den ena r min broder,
Min moder r den andra."

"Sin broder fursten nmnde,
Str han en broders lycka?"

"Du minns en stund, o flicka,
Du minns den frsta gngen,
D vra blickar mttes,
Ditt hjrta och mitt hjrta.
D var min broder nra,
Han sg dig, och din anblick
Spred i hans barm en lga,
Vild, dunkel, outslcklig.
Sen denna stund en vlnad
Frn nejd till nejd han irrar,
Ett ml blott har hans irring,
Han sker dig allena.
Nadeschda, frn din furste,
Frn alla jordens makter,
Frn himmel och frn afgrund
Hans vld dig rycka skulle,
Om han din fristad visste."

"Min furste nmnt sin moder,
Har hon ej modershjrta?"

"Nadeschda", s han sade,
"Kall, dunkel, obeveklig
Och stolt r denna moder,
Natalia Feodorovna.
Ej lifvets spda frjder,
Ej hjrtats rtt hon aktar,
Monarkers nd allenast
Och hga anors skimmer
Och slafvars mngd och stjrnor,
P bragdens bana vunna.
O flicka, ej din sknhet
Hos dig hon skda skulle,
Ej dina gons himlar,
Ej denna sjl, som spelar
Med dagrar och med skuggor
I dragen af ditt anlet;
Slafvinnan, blott slafvinnan
I dig hon skulle skda,
Och visste hon min krlek,
Hon slet dig frn min sida,
Om stycken n dig fljde
Af mitt frbldda hjrta."

Sin arm liksom i bfvan
Kring flickans lif han slutit,
Men, mot hans skuldra lutad,
Hon hrdes sucka sakta:
"O mina barndomsminnen,
O ljufva frjder alla,
Du sol i bla rymden
Med dina ljusa dagar,
Du jord med grs och blommor,
O kllor, floder, sjar,
Frtrogna, dyra vnner,
Om jag er aldrig skdat!
O, att i praktens salar
En fnge lik jag vuxit,
Blott skdat lampors skimmer
Och vandrat stel i glansen
Af guld och af juveler!--
D gde jag kanhnda
Som Voldmar stora anor,
D vore jag furstinna,
Fick lska den, jag lskar,
Och lskas ock tillbaka."

Hon talte, ljuden dogo
P hennes rosenlppar,
Och fursten teg.--I himlen
Af deras krlek fddes
Ej ordens skyar mera,
Och tyst och klar var kvllen.




FEMTE SNGEN.


    I lnga tider ren
    Han frn sitt trogna folk har varit borta;
    Nu, lik ett fruktbart r,
    Vlsignelse till vra tjll han bringar.

Ren tvenne r frgtt,
Sen i sin hydda ensam blef Miljutin.
Det var en morgonstund,
Den gamle gtt att andas vrens vindar.
En rnn i blomning stod
P grden, under den han valt sin hvila.
Allena satt han nu,
Allena, ty Nadeschda var frsvunnen;
En sparf, en svrm af bin
I trdets topp hans enda sllskap voro.

D kom en gammal vn
Och hlsade den gamle under rnnen:
"Miljutin, frjda dig,
Ett budskap fullt af gldje jag dig bringar."

Den ldrige sg opp
Och rckte handen t sin gst frtroligt:
"Hvad budskap bringar du?
Har landet vunnit frid med glans och ra,
Har segerns Gud i nd
Beskrmat vr tsarinnas vapen ter?"

Den komne talte s:
"Lngt nrmare r frjden oss, o broder;
Vr furste kommen r,
I natt vid slottet stannade hans vagnar.
I lnga tider ren
Han frn sitt trogna folk har varit borta;
Nu, lik ett fruktbart r,
Vlsignelse till vra tjll han bringar.
Frn slottet denna dag
Fr ej behofvet vnda hjlplst ter,
S har den dle talt,
Och gfvor regna dr ur fulla hnder."

Miljutin drog en suck:
"Hvad vllar maktens mildhet", s han sade,
"Har furstens blick igen
P en af vra trnors fgring fallit?
I afton sluts kanske
Ditt ga, broder, under gyllne drmmar,
I morgon vaknar du
Och ropar utan svar din enda dotter."

Han sagt det, och en tr
Lg kvar nnu i frorna p kinden,
Nr skyndande ett bud,
Med rika sknker lastadt, hann den gamle:
"Hell dig, Miljutin, hell!"
S talte tjnarn och sin brda lade
Fr gubbens ftter ned,
"Hell dig och dina glada framtidsdagar!
Hr nu vr furstes ord:
Miljutin r af folket hr den ldste,
Hans lderdom skall bli
Som sommarkvllen full af ljus och gldje."

Frn tufvan, dr han satt,
Upp stod den gamle, tog sin staf i handen,
Han svarte ej, han gick,
Han styrde tyst sin trtta gng till slottet.

Men i sin hga sal
Satt Voldmar nu med ofrmrkad panna.
Han talte milda ord,
Sin gamle, trogne tjnare han sporde:
"Vladimir, sen jag minns,
Frn mina frsta r ditt hufvud grnat,
Nu sg, hur lnge ren,
En skattad vn, din furstes hus du tjnat?"

Den gamle stod en stund
Med handen p sitt rika skgg betnksam;
Omsider, skakande talte
Sitt hvita hufvud, sg han opp och talte:
"Hur lnge, vet jag ej,
O furste, blott bekymret mter tiden.
Hvad r att rkna r
Fr den, hvars lif en vrdag likt frflutit!
Jag var ett barn nnu,
Nr af er hga fursteslkt jag upptogs,
En yngling var jag, nr
Er dle faders frsta steg jag stdde."

Furst Voldmar sg med nd
Den ldrige och talade och sade:
"Vladimir, frn mitt slott
I morgon ren af tunga vrf jag kallas,
Jag fr ej drja kvar,
Att ej ett oblidt ga ser min lycka.
Men du skall lefva hr,
Din trohet hr skall hrska i mitt stlle
Hvad du befaller, skall
I slottet ljuda som min egen vilja.
En finns dock hr, hvars bud,
Hvars ord, hvars minsta vink din lag skall vara,
Men doldt, men obemrkt,
Att ingen ddlig anar hennes vlde.
Af dig blott sedd och knd,
Besljad djupt fr hvarje annan, kallas
I byn din dotter hon
Och r fr dig allena hrskarinna.
Vladimir, trogne, sg,
Har nu du fattat, hvad din furste menar,
Och kan han resa trygg
Och veta, att hans vilja ej frsummas?"

Den trogne gubben log,
En blick af krlek p sin herre fste
Och frde gladt sin hand
Mot borgen af sitt hjda brst och talte:
"O furste, gammal r
Vladimir ren fr obekanta seder,
Att lyda var han van,
Af inga makter lr han mer ett annat."

Han talte dessa ord
Och gick p furstens milda vink ur rummet,
Och ensam i sin sal
Blef Voldmar ter med sin tysta lycka.

Han drjt ett gonblick,
D drren upplts dristigt af Miljutin;
Den ldrige steg in,
Af tjnarskaror ffngt terhllen.
Frst nr af furstens blick
Han mttes, stannade han stum i vrdnad
Och bjde djupt sitt kn,
Mot golfvet snkande sin hga panna.

Frn Voldmars anlet flg
Den skymt af vrede snart, som frst dr rjdes,
Och vnligt strckte han
Emot den rbetyngde slafven handen:
"Miljutin", var hans ord,
"Hvad gr, att s din furste du bestormar?
St upp, hvad r din bn?
I dag gr ingen sorg frn denna boning."

Den gamle drog en suck:
"O herre, ringa r den ringes klagan;
En lrka gde jag,
Din hk har rfvat henne frn min hydda."

Furst Voldmar log med nd:
"Ej svr, i sanning, r din sorg att hela;
Jag har en nktergal,
Den vill jag ge dig i din lrkas stlle."
Den gamle drog en suck:
"O herre, ringa r den ringes klagan,
Dock helas ej hans sorg
Af milda ljud och nktergalars snger.
En bild, en helgonbild,
En svag, frgnglig bild af alm jag gde,
Den var min hyddas skatt;
En rfvare ifrn ditt slott den stulit."

Furst Voldmar log med nd:
"Ej svr, i sanning, r din sorg att hela;
En bild af guld jag har,
Den vill jag ge dig i din almbilds stlle."

Den gamle drog en suck:
"O herre, ringa r den ringes klagan,
Dock helas ej hans sorg
Af lftens glans och gyllne skatters skimmer.
En dotter gde jag,
Hon var min lrka, hon var helgonbilden,
Hon en slafvinna var,
Din makt har tagit henne frn mitt hjrta."

D sg furst Voldmar opp,
Hans panna strlade, hans kinder gldde;
"Miljutin", sade han,
"I dag gr ingen sorg frn denna boning."

En suck, ett ljud, en ton,
Ett ord, ett namn flg nu frn furstens lppar,
Och se, den slutna drrn
Till praktgemaken upplts i detsamma,
Och mera skn blott nu
I purpurdagern af ett ljusnadt de,
En rosig vrsky lik,
Stod fr den gamles hpna blick Nadeschda.

Furst Voldmar log med nd,
Han tog den komnas hand i sin frtroligt,
Till gubben, dr han stod,
Han frde fram hans skna fosterdotter:
"Miljutin, trogne slaf,
Fr lrkan bjd t dig jag nktergalen,
En helgonbild af guld
Fr den af alm, som togs ifrn din hydda.
Min gfva du frsmtt,
En dotter srjer du, en spd slafvinna;
Jag en furstinna har,
Jag ger dig henne i slafvinnans stlle."

En tr, som daggens prla klar,
I purpur gldde p Nadeschdas kinder,
Och tyst och utan ord
Hon kysste leende den gamles panna.




SJTTE SNGEN.


    O, att du fdt mig s, att de stjrnors glans,
    Du nyss beundrat, tjusat ock mig! Ett barn,
    Af lekverk fgnadt, hade med svrdet jag
    Dem plockat glad och tmt i en lek mitt lif.

Men i sitt slott, det hga, vid Volgas flod,
I marmorsalen ensam bland bilderna
Af hdangngna, lysande anor satt
I glans Natalia Feodorovna sjlf.
Hr, s furstinnans vilja bestmt det, hr,
Bland dessa vittnen, skulle furst Dmitri nu,
Sen lnga r i fdernas hem ej sedd,
Infr sin moder trda. Som till en fest
Var salen ordnad, purpurgardinerna
Frn alla bilder vecklade opp i prakt,
Och hgst vid bordet jmte furstinnans plats
Stod, stlld fr sonen frdig, en taburett.

Den stolta modren vntade, timmen slog,
Och in kom Dmitri, festlig som rummet ej.
Hans drkt var vrdslst ordnad, om ordnad ens,
En hvardagsdrkt, hans vanliga hemdrkt frr,
Hans blick var skygg, men spotsk p en gng och mr
Och stjrnlst nattlig steg han till modren fram.

Ett gonblick sg dyster furstinnan opp,
Som om mot sonens mrker hon mrknat sjlf,
Dock snart i hghet strckte hon, ljusnande,
Sin hand mot fursten, tog frn sin plats ett steg
Och rrde moderligt med en kyss hans kind.
"Min Dmitri", s hon sade, "vlkommen var!
Med rttvis stolthet ser jag min dle son
I sina anors strlande krets igen,
En oerfaren yngling ej mer som frr,
Men prfvad, van att handla, beredd kanske
Att sjlf sitt rum erfra bland dem en gng.
Min son, frn hemmet lnge du varit skild.
Hvar, hur, i hvilka nejder, i hvilket vrf,
Har du ej yppat, jag det ej frgat har;
Min nskan varit sdan, jag velat s.
t sig, sin egen adel, sitt eget val
Af rans banor ville min dle son
Jag fverlta, Ville behlla blott
En rttighet, den bsta, en moder har,
Den att f hoppas allt af ett lskadt barn.
Och nu, min Dmitri, frgar jag,--dock ej jag,
Men dessa stumma bilder igenom mig--
Till hvilket ml du strfvat, p hvilken glans
I rans rymd din trnande blick du fst."

S var furstinnans hlsning. Hon satte sig
Och med ett tecken viste sin son hans plats.

En stund flg bort i tystnad, en vingsnabb stund
Furst Dmitri teg, hans lppar ej n till svar,
Men till ett skugglikt leende rrdes blott,
Och hg tog ter ordet hans moder d:
"Min Dmitri ej vill svara, vill tyst kanske,
Som dessa bilder frga, besvara dem;
Vlan, min stolta, strlande frjd det r
Att sjlf fr eget lugn ej behfva svar.--
Se opp mot denna kvinna, min dle son,
Det svarta gats gldande elddjup se
Och pannans hvlfning, skymd af en otmd lock!
Din moders ttemoder af furstlig stam,
Bland stjrnor fdd p Grusiens fjll, hon var.
En son hon hade. Bort frn sitt hem han for
Som du, for tidigt, drjde i ratal
Som du, och ensam satt i sitt slott hans mor.
D kom en gng af hennes bekanta en,
En vn, ej sedd sen lnge, grefvinna fdd,
Fast med ett dunkelt vapen frenad d.
Med godhet dock hon mttes, frtroligt sprk
Blef vxladt, mngen frga om frr, om nu,
Och s omsider sporde den frmmande:
En son du ger, glder frhoppningsfull
Hans ungdom dig, hvar r han, fr hvilket vrf,
Fr fridens eller krigets, bestmdes han?
Hon log, din ttemoder, och gaf till svar:
'Sen tvenne r mitt ga ej honom sg,
Hans blick blef varm, hans fderneboning trng,
Han tog sitt arf, han skte en ppen vrld
Och kmpar nu, kvar, huru,--jag vet det ej.'
Men full af undran talte den andra n:
'Hvad, vill du skmta blott, eller drmmer du?
Du mor med knslor varma som blickens gld,
Du lmnar t sitt de din enda son?
Omjligt.'--S hon sade; i hghet d
Uppstod furstinnan, rckte den frmmande
Sin hand och talte aldrig frgtna ord:
'Var lugn, min vn, ett knner hans moder dock,
Behfver mer ej knna: hvarhelst han finns,
Bor guldrent i hans hjrta hans fders blod.'--
Min Dmitri, s hon tnkte, din ttemor,
Af hennes ande ger ock jag ett arf."

Hon slt, men upp sg Dmitri och talte djrf:
"Hr r jag, moder, dm mig, du ser mig hr,
Sg sjlf, om till din gldje, om till din sorg;
Hvar ytlig, fal frgyllning fraktar jag,
Och hvad mitt yttre rjer, mitt inre r."

En blick, en hjrtlig, spanande, dunkel blick
I sonens ga hade hans moder fst,
Och nu hon sg mot bilderna opp p nytt
Och strckte majesttlig sin hand mot en:
"Nr denne stjrnomstrlade", sade hon,
"Kom frn sin frsta ynglinga-utflykt hem,
Frmler sgnen sknt, att han kom s arm,
S utan yttre, skimrande glans som du.
Hans fader fallit tidigt i Peters strid
Mot Sveriges vilda lejon, hans dla mor
Sett nyss sin boning hrjas af fiender
Och satt, en vrnls nka, i plundradt slott.
Pultavas flt var blodadt, och ryktet flg
Med segerbudskap, jublande vidt, d sg
Sin son hon terkomma; allena, tyst,
Med vinst blott af en blekare kind han kom.
P honom, fast sen lnge ej sedd, ej spord,
Sitt hopp hon fst, dock teg hon och srjde stum,
Att skflad s han kom till ett skfladt hem.
En dag frsvann, knappt grydde den andra, nr
Af jubel nejden fylls, och frn hjd och dld
Hrs ropet: Tsaren, tsaren i antg r!
Ej mer som frr i sllare tider kan
Den dla garinnan af slottet nu
Vid tsarens fot begra en ynnest, be
Att f ett gonblick hans vrdinna bli.
Allena, osedd, gmd i ett sidorum,
Hon ppnar blott ett fnster och skdar tyst
Mot vgen, vill blott blicka vlsignande
P fosterlandets far, d han flyr frbi.
Han kommer, segrarn, hjlten, med skumhljdt spann
Han skyndar fram, af dnande vagnar fljd,
Och skaran nalkas, glimmar, frsvinner,--nej!
Den stannar, stannar, Dmitri, p slottets grd.
En blixt af hpnad, ljuf, men frkrossande,
Den dla slottsfruns hjrta igenomfar,
Dock gr hon glad att mta sin hge gst
Och hinner vestibulen med hastad gng.
Hvad syn! Dr str monarken i hghet ren.
Hvad syn fr henne, henne som mor! Hon ser
Sin son i tsarens armar, med kyss p kyss
P kind, p mund, p panna af honom hljd.--
Min Dmitri, denne yngling, som kom som du
S blek, s glansls hem till sin mor, var mer
n hvad han ville synas; i mngen strid
Han kmpat djrf, hans arm var bermd, hans mod
Beredt Pultavas seger, ett delt sr
Han bar, var tsarens gunstling, var general."

S talte hon; en leende ljusning flg
Kring hennes anlets mildrade majestt,
Men marmorstel satt Dmitri, tills marmorn nu
I hemsk frvandling smlte och brast i ord:
"Hr opp", han sade, "moder, att se mig an
Med denna svrmiskt forskande, slla blick,
Som anar gmda strlar af tsarers nd
Hos mig, din bleka, stormiga, dunkla son.
Ej att dig bringa gldje jag kom; hvad du
Som gldje skattar, Dmitri ej skt, ej ftt,
Nej, fr mig sjlf jag kom, fr min egen frjd,
Fast med din smrta, moder, den kpas skall."

Han teg och strk sin panna och talte n:
"O, att du fdt mig s, att de stjrnors glans,
Du nyss beundrat, tjusat ock mig! Ett barn,
Af lekverk fgnadt, hade med svrdet jag
Dem plockat glad och tmt i en lek mitt lif.
Men andra stjrnor lyst fr din Dmitris blick,
Tv stjrnor, mordiskt tjusande, mktiga,
De brnt hans barm, de sugit hans hjrtas blod,
Och krlek r den ena, den andra hmnd."

Han drjde, tycktes vnta ett svar, men stum
Furstinnan satt, han sg det och vidtog n,--
Hans rst var vgens rst, d i storm den slr
Mot klippans barm och brytes och suckar dof:--
"Frn barndomsren var jag din mulne son,
Den andra, stndigt, stndigt den andra blott;
Jag sg min broder ljusna i ljus, jag sjlf
Blef mrk, men bar mitt mrker fr mig och teg.
Vrt arf blef skiftadt, sll till sitt eget slott
Min broder for, jag fljde, en frmling lik.
Vlan, en sllhet grydde fr mig nd,--
Den stals, stals bort af honom, som vunnit allt.
D sprang min ena stjrna ur natten fram,
D sg jag hmnden vinka, den lyst min ban
I r af kval, och nu den mig lyste hit.
Min moder, denne lycklige, ljuse son,
Er frjd, er stndigt gynnade gunstling, han--
Med en slafvinna fostrar han ttens hopp,
En lg lifegens dotter hans maka r."

En blekhet, tnd och flydd i ett gonblick,
Furstinnans anlet darrande fverfor,
En ljungelds hemska, flyktiga tersken,
Och nu med kufvad smrta begynte hon:
"O Dmitri, du nattburne, om t din hmnd
En broders olycksde kan svalka ge,
Var lugn, hans dom skall falla.--P Rysslands trott
Finns den, som vet att vrda en moders sorg.
Hon skall frst min bn, d med krossadt brst
Jag ber den hga skydda vr dla tt
Mot en vanbrdings brott, som beflckar den.
Var lugn, jag gt tv sner, jag ger nu
Blott en, med dig ej tflar en annan mer;
Var lugn, min son, olycklige, mrke son,
Din ena stjrna lyst dig till nskadt ml."

Hon talte s och drjde; en hmmad tr
Brt vldsamt fram och fll p den stoltas kind,
Och nu hon tog den nattliga sonens hand
Och hjde, lik en bedjande, n sin rst:
"Du r, fast mrk, min Dmitri, min ende nu,
P dig allena hvilar vr dla tt,
Frtvifla fr du icke, frloras ej,
S nmn din andra stjrna, din krlek nmn!
S skn, s rik, s mktig, s lysande
Har Ryssland ej en dotter, att hennes hand
Din moders son skall vgras; tsarinnan sjlf
Skall med sin allmakt skydda ditt djrfva val,
Blott nmn det, sg, hvem fngslat ditt hjrta, blott!"

Hon slt. Men ur den bedjande modrens hand
Drog Dmitri sin och dolde sin krlek ej:
"Min moder", s han sade, "din Dmitri skall
Ej mer frtvifla, icke frloras mer,
Om till hans vilda, flammande, trda barm
Din makt hans broders maka, slafvinnan, frt."

D stod furstinnan sviktande opp, hon teg,
Hon gick med lngsam gng, majesttlig, stum,
Ur hga anors strlande festsal ut;
Men, af den stolta skickad, en tjnare
Kom in och snkte, utan en vink, ett ord,
Fr alla bilder purpurgardinerna,
Och snart stod Dmitri ensam, och ingen blick
P honom fste helgade fder mer.




SJUNDE SNGEN.


    Och tystnad rdde lnge mellan bda,
    P ottomanen satte sig Potemkin
    Och lt sitt hufvud sjunka i sin hand;
    Den unge fursten vntade och teg.

"Genralmajor Kutusoff, d han kommer,
Frs in till mig, hit in i kabinettet,
De frige, Markoff, kosacken Platoff,
Furst Voldmar Paulovitsch och andra vnta."
S talte, vrdslst kastande sig ned
P ottomanens purpurbdd, Potemkin,
Och adjutanten mottog med en bugning
Den stolte Krimbetvingarns vink och gick.

P furstens panna sgs en skugga hvila,
Och oro, ledsnad, trtthet talte gat;
Blott stundom till ett nyss serveradt glas
Med roslikr sin vackra hand han strckte
Och frde mot sin lpp dess dofter blott.

S flto lngsamt ngra f minuter,
Och drren upplts ter, och Kutusoff
Steg in.--Sin stllning bytte fursten ej,
Blott frde handen fver gat, sg
En stund med skrpta blickar mot den komne
Och med en knappt frnimbar nick begynte:
"Jag ltit kalla er, min general,
Hvarfr, det vet ni sjlf. Med synbar ledsnad
Betraktade vr hga kejsarinna
Paraden nyss; en brist p hllning, takt,
Lngt lttare att mrka n frklara,
En hglshet, en--med ett ord--ett sjlfsvld
Frstrde ordningen i vra leder;
Hvad skall jag tnka om er disciplin?"

Han teg, den unge generalen teg,
Men i hans kinder steg den blod, hvars frg
Ren purprat Largas, Kaguls, Sabors strnder,
Och fursten sg det och tog vid p nytt:
"Ni tycks ej gilla detta milda klander,
Ej sjlf ens funnit ngra fel kanhnda?
Vlan! Hvad tecken gaf en grenadier
P eder flygel sin kamrat i ledet?
Sg, gjordes svngningarna utan rmnor,
Beflets blickar, lgo de p chefen,
Hur slts karrn, hvem sg sig om, och hvems
Var benet, som det sjunde regementet
Drog efter sig nnu, sen det gjort halt?
Otaligt kunde nmnas utom detta.
Nu svara, sg mig, general Kutusoff,
Hvad tror ni vlla detta oskick?"--

                                   Stolt
Sg fursten opp, den unge krigarn bjde
Sitt hufvud vrdnadsfullt och gaf sitt svar:
"Ers durchlaucht", s han sade, "strsta delen
Af dessa troppar lmnat nyss Turkiet,
Rekryter ro andra, tagna in
I deras stlle, som af kriget skrdats.
De yngre ga n blott ringa vana,
De ldre glmt bland strider, mdor, marscher
Den strnga exercisens takt kanske."

Han talat, men den dle fursten stod
Med ifver opp: "Nmn mig ej dessa skl,
Ivan Ilarianovitsch, ej dessa!
Nej, djupare r grunden gmd; en anda
Af egenmyndighet vill gripa folket;
Hvar den r hemfdd, vet man ganska vl.
Fantastiskt vilda lror frn Geneve
Frtrollat ren Europas andra lnder,
Och fven hit de spridt sitt gift. Alltmer
Frljummas knslan fr en hgre ordning,
Den ringes lust att smlta i det stora.
Man lr sig tala om ett mnskovrde,
Som r ett annat n en mnsklig lydnad
Fr maktens bud.--
Enhvar vill se sig som en medelpunkt,
Kring hvilken nejders, staters vlfrd hvlfves.
Beknn det, ni r ung och general"--

Hr flg kring furstens lpp ett mildradt lje--
"Beknn det, fven ni har tyckt nn gng
Er stor, oddligt stor, har drmt kanske
Om intet mindre n att se en dag
P edra skuldror Rysslands de hvila.
Hvad kan det ringa, en parad som nu,
Ett stycke lumpen exercis betyda
Fr den, som drmmer s om stora segrar!"

Han slt. Den unge hjlten, srad djupt,
Ej hll sin harm tillbaka mer, men talte:
"Min furste, mer n storheten jag skattat
Den lott att fr ett fosterland f strida;
Den blifvit min, jag ingen bttre skt.
Bland mina drmmar--jag har drmt ocks--
Var sknast den att f t Ryssland offra
Hvad det mig sknkt, mitt trogna hjrta"--

                                          Mer
Fick han ej tala; med sitt hjda finger
Bjd fursten tystnad och begynte sjlf:
"Ni manvrerar alla dagar nu,
Tills edra veteraner glmt Turkiet
Och alla yngre lrt sin exercis.
Kutusoff, edra tjnster glmmas icke,
Men strnghet, regel, disciplin br finnas;
Man lskar ej att se en soldatesk,
Som minnes annat n sin plikt fr stunden.
Farvl, min general, en sak af vikt,
En obehaglig sak, i nra samband
Med tidens andra tecken, kallar mig."

Han hade talat. Generalen gick,
Och i sitt frmak trdde nu Potemkin.
Frsamlade vid drren stodo dr
I hopp och fruktan officerare
Af skilda vapen, grader, uniformer;
Och fursten sg dem, styrde stolt sin gng
Emot dem, stannade och fverfor
En stund med blicken under tystnad skaran
Och hjde snart sin rst till strnga ord:

"Man sett i dag er, herrar fverstar
Af fjrde, femte, sjunde regementet,
Er subalterner fvens af linjen
Och, Platoff, er, Markoff, er, kort, er alla
Frverka edra vrjor.--Inga svar,
Alldeles inga ord till urskt, inga!
Det r vr kejsarinnas hga namnsdag,
Som nu gr nd.--
I hvilka tider lefva vi? Soldaten
Betraktas som kantrat af ett befl,
Som gjort ett par kampanjer vid hans sida;
Han smeks, han skonas, man frbiser allt,
Blott ej hans rr, och samma skonsamhet
Begr man fr sig sjlf. Markoff, se p er!
r det af reglementet ni befalls
Att suspendera en af edra knappar?
Och denna orden, Platoff, kring er hals,--
Sg, fruktar ni att skiljas alltfr mycket
Frn hopen, om den blottas litet mer?
Hvad skick! Soldatbulvaner vore bttre
n krigare, som ingen lydnad knna.--
Ni ler?--Jag ber er, ingen min! Och ni,
Ni med den rusigt njda blicken, Kulneff,
Hvad gr er frjd? Att er piket kanske
S vl hll folket nyss ifrn paraden?--
O Ryssland, Ryssland, sjlen i din styrka
Var ordningen, var sjlffrsakelsen
Hos dina sner; slockna fr den ej.--
Furst Voldmar Paulovitsch, ni drjer kvar,
Ni fljer mig. nnu en gng, er andra
Bendar kejsarinnans namnsdag."

                               Sagdt.
Till kabinettet gick Potemkin ter,
Den unge fursten fljde tyst hans steg.

Och tystnad rdde lnge mellan bda,
P ottomanen satte sig Potemkin
Och lt sitt hufvud sjunka i sin hand;
Den unge fursten vntade och teg.
Nr s en stund frflutit och en annan,
Tog Krimbetvingarn ordet, hjde sig
Och fste skarpt sin rnblick p furst Voldmar:
"Man talt om uppror", sade han, "om trots
Emot en ordning, p hvars fasta grundval
Personers vl, familjers, staters, hvilar,
Jag menar uppror mot frldramakt,
Och sdant i vrt fosterland, i Ryssland;
r denna hndelse er obekant?"

Den unge fursten teg, den ldre fortfor:
"En yngling, en af vra frmsta slkter,
Frvillad troligtvis af tidens gift,
Ett svrmeri om mnskojmlikheten,
Har, glmmande sig sjlf, sin plikt som son,
Sin aktning fr en fljd af stora anor,
Sig snkt i en mesallians, hvars blygd
Till lycka hr nnu ej gt sin like;
Ni vet kanhnda denne ynglings namn?"

Han talte s; ej bidande ett svar,
Begynte han med dmpad stmma ter:
"En furste; lysande frldrars hopp,
Emottar vid sin faders dd i arf
Den ena af hans stora egendomar.
Han kommer till sitt landtgods, fster dr
Sitt unga ga p en ung slafvinna;
En vacker kind, en fyllig barm,--hvad skatt
Att fvervga alla andra vrden!
Alltnog, han vljer henne fr sitt nje,
Frdljer henne, hvar,--man vet det ej,
Och offrar tvenne r t sin frtjusning.
Man vntat, att p detta rus af sllhet
En mttnad skulle flja och excessen
F lmnas t frltelsen och glmskan;
Men nej! En dag sitt hga slott igen
Besker fursten, som emellertid
Frvrfvat grader hr bland vra leder,
En maka fr han med sig, en geml,
Men hvem?--O frckhet utan grns!--Slafvinnan.
nnu fr saken dock ej allmngras,
Familjbetnkligheter hindra detta,
Blott ngra f frtrogna knna den.
S flykta ter r, och medan fursten
P rans flt sig nya lagrar skr,
Befolkas fursteborgen med bastarder.
Till slut kan nesan icke dljas mer,
Den rjs, och ryktet hinner furstens mor,
Hvars hjrta nra brister af frtviflan.--
Nu, Voldmar Paulovitsch, r taflan frdig,
Kompositionen vcker ens frvning;
Ni mlat sjlf, r den natursann, sg?"
En vink han gaf, ett tecken, att han nu
Besvaras ville, och i liknjdt lugn
Mot handen snkte han sitt hufvud ter.

Att ge sin terhllna vrede ord
Behfde ej den stolte Voldmar manas:
"Jag knt en furste", sade han, "i arf
Ett slott han fick, med slottet en slafvinna;
Slafvinna,--ja, hon var det, tills hans ga
I hennes sg, d var hon det ej mer.
Ej rodnaden p hennes kinder dock,
Ej hennes yppigt hjda barm--som ni,
Min furste, sagt--gaf friheten t henne;
Hon fick den af ett hjrta fr ett hjrta,
Och mer hon fick n frihet, fick beskydd
Hos en af Rysslands dlaste furstinnor.
Nr, dyrkad i en krets af nglar dr,
Hon vecklat ut sin rika blomnings skatter,
Blef hon sin forna herres maka:--han
Str hr och vntar, furste, nu sin dom."

Han slt. Den mktige Potemkin tog
Med ofrndradt lugn till ordet ter:
"Vr milda kejsarinna, sjlf en moder,
Har mmat fr er dla moders smrta,
Har velat skona henne fr den blygd
Att som sin dotter hlsa en slafvinna;
Dess hga vishet insett, att ett rike
Af Rysslands vidd behfver sammanhllas
Af fasta band, att hvar atom, som strs,
Ger fart till rubbning i det stora hela;
Hon tolkar nu sin vilja genom mig:
Furst Voldmar Paulovitsch, er tjnst behfs
I Tomsk, behfs dr gonblickligt nu;
Er egendom frvaltas under tiden
Med kejsarinnans bifall af er mor.
Er resa--drom har man dragit omsorg,
Ett ekipage r tillreds. I Tomsk
Har ni att vnta edra instruktioner.
Farvl!"

        Frn Voldmars kinder bloden flytt,
Frisad stod han en minut och sg
Med ofrnvnda blickar p Potemkin.
"Er tillhr makten", sade han till slut,
"Men jag r man och fr ej fly till bner.
En finns, som kunde be fr mig, fr sig,
Men hon skall sttas bort, dr hon ej hres.
Ja, utom henne, furste, finnas tv,
Som kanske finge bedja; o, men de
Frm nnu knappt nmna fadersnamnet.
En frga dock, den sista: Frs jag bort
Att lefvande begrafvas, eller fr
P jorden n jag terse de mina?"

D stod den dle furst Potemkin opp
Och tog hans hand: "Furst Voldmar Paulovitsch,
Jag knt er far, han stod vid denna sida
I stridens larm; fr hans skull ville jag
Den spotska sonens hrda de mildra.
Jag vet en gammal regel: lyd och vnta!
Jag ger er den, jag kan ej mer; farvl!"




TTONDE SNGEN.


    Dr han s, af egna knslor sliten
    Str i osll tvekan, sjlf sitt offer,
    Ser han dagen fly och kvllen sakta
    fver jorden hja purpurvingen.

Hvilket sorl af obekanta rster,
Hvilken otmd yras vilda jubel
Skallar nu, Moskva, kring dina strnder
Frn furst Voldmars slott, det frr s tysta?
r det s hans unga maka srjer
Krlekens och lifvets blomsterdagar,
Hjrtats frsta lycka, flydd med honom?
Sky att frga! Frmlingar frn Volga
ga slottet, tygelfria slafvar,
Af Natalia Feodorovna snda,
Af den dle furstens stolta moder.

Men frjagad, skygdls, har Nadeschda
Skt sin barndoms lga hydda ter
Och af lyckans alla gfvor brgat
Tvenne spda sner blott.--I blommor
Har naturens vr sig kldt, sen vinter
fver hennes hjrtas vr sig lade;
Och hon gmmer nu sin sorg i skuggan
Af en lfrik hck vid samma blja,
Dr hon femtonrig fordom ofta
Speglat sina morgonljusa ljen.

Stum p grsets matta nra stranden
Nu hon sitter, snker som i drmmar
Stundom ned sin marmorhvita panna,
Tills p nytt ett gny af vilda frjder
Skallar genom nejdens lugn frn slottet
Och hon vcks och ser mot skyn och lyssnar.

Dock ej sorg blott talar milda gat,
fven oro. Ofta skrmd hon skyggar
Fr en flkt i lundens lf, fr trastens
Skarpa drill frn topparna i skogen.
Fly hon ville, fly lngt bort frn nejden,
S det tyckes, nnns dock icke stra
Slumrarn i sin famn, den spde Igor,
Som s lngt ifrn och dock s nra
Till sin mors bekymmer somnat stilla,
Medan yr p stranden n hans broder
Jagar slndor, vilsnade frn vattnet.

S hon drjer; hvadan hennes oro?
Budskap kommit: "Du, som lrt att bra
Utan klagan sorger, lrt fr andras
Trst frsaka egen, o furstinna,
Som ett helgon kr fr vra hyddor,
Lngre fr du ej vr gldje vara:
Vilda falkar jaga dufvan, skynda,
Han r hr, din makes broder, Dmitri."
n en gng har hon blott velat sga
Sitt farvl t stllen, dyra, fulla
Af en snabbt frsvunnen barndoms minnen.--

Solen sjunker, skuggorna frlngas;
O, en skugga, mrkare n alla,
Skymtar, rr sig mellan trden, nalkas;
Det r Dmitri.--P det spda rofvet
Ren hans eldblick fallit; segern vinkar,
r af strider, feberyra drmmar,
Dystra dagar, ntter utan hvila
Skola gldas nu. En blink, och mlet
Har han ntt.--Dock, under! Se, hans anlet
Byter frg; han dljer sig, han tvekar,
I den dla kvinnans anblick fngen.
Denna bild, hur lik, och dock hur olik
Den, som, en gng skdad, outplnlig
I hans halft frbrunna ga stannat!
Sin slafvinna skte han, den forna
Vrligt ljufva, rosenlika trnan,
Och en mor, en bleknad mor han finner,
Tidigt ren i lifvets allvar mognad,
Med frsakelsens och sorgens adel
Kring sin panna. Sakta! Se, han skyggar,
Dunkla makter kmpa i hans inre:
Skall han drja, eller skall han framg?--

Dr han s, af egna knslor sliten,
Str i osll tvekan, sjlf sitt offer,
Ser han dagen fly och kvllen sakta
fver jorden hja purpurvingen;
Och emellan sina pulsars svallning
Hr han som ur fjrran rster tala,
Tysta, svaga, brutna anderster:
"Dmitri, se, naturens hvila stundar,
Lugnets, smnens, glmskans blida vlde.
Ren med mattad sng i skogen kallar
Fgeln hem sin maka, trden hviska
Tysta afskedssuckar blott t vinden,
Och ur luftens rymder, trtt att irra,
Sjunker sval p blomsterbddar daggen.
Dmitri, frid vill jord och himmel ga,
Hvarfr stormar utan ro ditt hjrta?"

Orden hr han, som emellan vgens
Brnning seglarn frn den strand, han lmnat,
Hr nnu ett vallhorns sista toner,
Och han suckar, och hans blickar ska
Som af blygsel marken, tills nyo
Stormens andar vakna och hans lppar
Ljudlst tolka deras mrka maning:
"Dmitri, svage, skrms du af en aftons
Ljusa stillhet, af en vrnls kvinnas
Bleka kind? Har under r du kmpat,
Fr att svikta i din segers timme?
Upp, en lgn dig gckar! Hvad r lugnet?
Vreda stormars korta slummer endast.
Vill du skona, glmma och frsonas?
Dmitri, frid r himlens lott och grafvens,
Men p jorden hatar broder broder."--

Nr han sagt det, ser han opp, som skulle
Nu beslutet mognat. Var det slumpens,
Var det oskuldsskyddarns verk, han varsnar?
Med ett veck af modrens slja flktar
Nu, just nu, den vakna brodren sakta
Frn den sfdas kind en tr och varnar
Tyst sin moder att ej grta flera.
Genomilad af en rysning, vnder
Broderhatarn bort sitt anlet, stunden
r frsvunnen ter, och bemanna
Mste han p nytt sitt mod, som sviktar.
Bort han smyger, som om hr han knde
Af frsvurna makters spel sig omhvrfd,
Vill i skogens djup i frihet andas
Ngra stunder och med stadgad seger
fver hjrtats uppror terkomma.

Knappt s lngt han hunnit, att af bcken,
Frn hvars strand han nyss sin vandring brjat,
Sorlet mer i kvllens lugn ej hrdes,
Nr i dsligheten ofrmodadt
Af en syn p nytt han fverraskas.

P en mossig hll framfr hans ftter
Satt en gubbe, tungt mot stafven lutad,
Lik en stod, ur gra klippan huggen.
Mlet tycktes han ej blott fr dagens
Frder ntt, men fr sin lefnads lnga
Vandring fven; blott med mda hjde
Mot den kommande han n sitt ga.
"Frmling, granne", s han sade, "broder,
Du, hvars blick ej n som min af ddens
Skuggor skyms, sg, har i dessa nejder
Du en kvinna sett, vr dle furstes
Helgonmilda, olycksfdda maka?
Lnge hr jag henne skt frgfves,
Och min kraft frgtt, min dag r liden;
Sgs hon, o, ledsaga d till henne
Mig, den brutne, dende, hvars hjrta
Klappar fridlst nu de sista slagen."

S den gamle, och furst Dmitri knner
Vrdarn af hans broders slott, Vladimir;
Men med hatten djupt p pannan nedtryckt,
Rdd att rjas, brjar han och talar:
"Gubbe, sg mig, har ock du en brda
P ditt sinne, som frbittrar lifvet
Och gr dden tung? Din furstes maka
Sker du; fr hvilket brott mot henne
Vill du tigga nd vid hennes ftter?"

n, med lifvets sista styrka samlad,
Reste sig minutligt opp den gamle:
"Frmling", sade han, "i hvilket vilddjurs
r min hamn frbytt, d s du frgar?
Dock, en frmling r du, sg ej henne,
Visste ej, att blott en tigers like
Mot en sdan bryta kan.--Dock, brutit
Har den gamle, fast mot henne icke.
Se, det oerhrda, aldrig sedda,
Sg jag, hrde jag; min furstes maka
Sg jag frn hans eget slott frjagas
P hans egen moders bud. O frmling,
Tigande, med tvenne spda sner,
En vid hgra, en vid vnstra handen,
Gick hon bort frn fverfld och lycka
Till sin fosterfaders de koja.
Ingen sg dock henne grta, ingen
Henne klaga hrt; att trsta andra
Lefver hon, en ngel sjlf, som hjes
fver jordens lust och nd.
Frmling, stunden lider. Nalkas kunde
Icke hon med bn sin makes moder;
Dr fanns Dmitri, han, frfljarn, hotfull
Vntande sitt rof.--Dock, detta ga
Grt fr henne, dessa lppar bdo
Bner, dem hon sjlf ej nu fick bedja.
Tyngd af r och sorger, tog jag vgen
Till min forna herres slott vid Volga,
Till Natalia Feodorovnas boning.
Stngd var porten fr den gamle, trogne
Tjnarn nu; i dagar och i ntter
Lg jag under himlens tak dr ute,
Vntande att f furstinnan skda.
Och hon syntes; som ett djur i stoftet
Krp jag till den stoltas ftter, tiggde
Om frbarmning fr min furstes maka,
Fr hans barn.--Bnhrelsen af fega
Slafvars gissel fick jag, tills jag hnfullt
Stttes bort att brja terfrden.
Nr jag s, fraktad, slagen, krossad,
Lmnade mitt forna hemvist, tndes
I mitt hjrta harmens vilda lga,
Och i trakter, fordom fridens, hjde
Jag frbannelsens och hmndens verop:
'Ve dig, ve, Natalia Feodorovna,
Som mot egen blod af stolthet rasar!
Utan krlek, ensam, m du lefva,
Aldrig gldjas af ett barnbarns joller
Och, d dden nalkas efterlngtad,
Legda hnder dina gon sluta!'
Och jag mindes furstens broder, Dmitri,
Honom, p hvars hjssa skulden hvilar,
Och jag ropte,--frmling, rys att hra
Hatets ord:
'Dubbelt, dubbelt ve dig, vilde Dmitri,
Du, hvars svarta afund allt frvllat!
Vattenblomma utan frukter vare
Den vlsignelse, jag ofta kallat
fver dina lockar ned, d fordom
I min famn, ett skuldlst barn, du lekte.
Hemls, fridls, hoppls, af ditt eget
Hjrtas ormar sliten, m du irra
Mot ett ml, som flyr dig och som, hunnet,
Stter dig med bruten kraft tillbaka!'
S jag ropte.--Jag har hatat, broder;
Att jag hatat, r den skuld, mig trycker,
Jag vill d med frid."

                      I hpen stumhet
Stod furst Dmitri, men den gamle fortfor:
"Du, som n kanske af lifvet prfvat
Blott dess stma, byts din lott, och frter
Sorgens eller aggets gift ditt sinne,
Sk d henne, som jag ffngt skte.
Mngen storm hon stillat, mngen smrta
Har hon lkt, p hennes lugn ren mngen
Lagt ett skuldbelastadt hjrtas brda;
Alven jag, om hennes fot jag hunnit,
Skulle lrt att glmma och frlta,
Skulle somnat lugn."

                    Han teg. En tystnad,
Djup som grafvens, rdde ngra stunder.
D steg Dmitri fram och tog den gamles
Hand i sin: "Kom, flj mig", s han sade,
"Jag vill leda dig och visa vgen.
Nr du hunnit den, du sker, bringa
Frn ledsagarn d till ln en hlsning,
Sg: Vid denna bck, p dessa blommor,
Fll fr Dmitris hand hans falk, som eggad
Ville rfva bort hans broders dufva.
Nr hon ryser d fr namnet Dmitri,
Sg: O kvinna, Dmitris kraft r bruten,
Blott med mda mina steg han stdde,
Fridls sjlf mig frande till friden."

Sagdt; och till Nadeschdas sida hunnen,
Lmnade han tyst den gamle, flydde,
Lik en skugga, dyster, bort i fjrran
Och frsvann i obekanta den.




NIONDE SNGEN.


    Hvilken sllhet att till alla kunna hinna,
    Kunna ordna alla brister
    Och en liten blomstergrd af frid och lycka
    Blott med hjrtats vilja skapa!

Rysslands moder, kejsarinnan Katarina,
Hos Natalia Feodorovna
I furstinnans hga, hvita slott vid Volga
Tagit hvila fver natten.
Det var morgon, hrligt lyste sommarsolen
fver landet, fver floden,
Och den hga monarkinnan stod frklarad
I det ppna fnstrets svalka;
Vid dess sida, fast p afstnd, stod furstinnan,
Och vid nrmsta slutna fnster
Krimbetvingarn, furst Potemkin, och den gamle
Amiralen, gref Bestuscheff.

Tystnad rdde, tills den hga kejsarinnan
Lyfte rrd sin hand och talte:
"Hvilken anblick, hvilken tafla, ljuf och verklig,
Dessa sekelgamla lnnar,
Mellan gula, skrdbetyngda strnder floden,
Och p afstnd kullar, lunder!
Skert bor ett lyckligt folk i dessa hyddor,
Som emellan lfven skymta
Gladt i vra frger, rda, hvita, bla,
Nstan trngande hvarandra.
Tack, Natalia Feodorovna, som en moder
r fr mina barn vid Volga!"
S hon sade, och med mildhet t furstinnan
Rckte hon den snkta handen.

Slottets stolta garinna kysste dmjukt
Denna fina hand och sade:
"O min dyra kejsarinna, ltt min omsorg
Var fr dessa bygders trefnad,
Var den trogna odlarinnan blott, hvars mda
Icke tynger, d i hjden
Bor en sol, som, aldrig trttad, fver landen
Snder varma sommardagar."
S hon sade. Kejsarinnan log med mildhet
Och fann godt begynna ter:
"Ofta, ofta har jag skattat deras lycka,
Som ett mindre rike styra,
Blott en ringa krets, som ltt ett vaksamt ga
Mta kan och fverskda.
Hvilken sllhet att till alla kunna hinna,
Kunna ordna alla brister
Och en liten blomstergrd af frid och lycka
Blott med hjrtats vilja skapa!
Sg, Potemkin, ni, som finner rd fr mycket,
Sg mig, hur skall Katarina
F sitt Ryssland fverallt som hr vid Volgas
Vackra strnder ljust och brdigt?"

S den hga; vid dess frga furst Potemkin
Bjde djupt sitt dla hufvud
Och med gat ter hjdt mot kejsarinnan
Svarte mellan lek och allvar:
"Blott ett medel, blott ett enda har jag funnit,
Mtte detta bli begagnadt:
Att vr dyra kejsarinna lefver lnge."--

S Potemkin; och den hga log t svaret,
Log ett gonblick allenast;
D till allvar byttes ter milda ljet,
Och hon drog en suck och sade:
"Jag r kvinna, blott en kvinnas r min styrka;
O, en manlig hand behfdes
Att gestalta detta grnslst vida vlde,
Till sin glanspunkt lyfta Ryssland.
Om med offret af mitt lif jag kunde kpa
Dig ur grafven, store Peter!
Gref Bestuscheff, ni hans trogne vapenbroder,
dla minne frn hans tider,
Skert ville ni mitt sllskap bli i dden
Fr en vinning, stor som denna?"

S hon sade. I den gamle krigarns gon
Stego trar, och han svarte:
"Kejsarinna, detta vinterhljda hufvud
Kan ej ngon lsen vara
Fr en terkpt minut af lif t Peter;
Om det kunde, stod han fr er,
Sade: 'Dotter, hga dotter, din r spiran,
Jag har verkat, jag vill hvila:
Mer n du har icke Peter lskat Ryssland,
Och hans krlek var hans styrka'."

Rysslands moder, kejsarinnan Katarina,
Fick en gldjetr i gat,
Men hon sade: "Jag r lycklig denna morgon,
Jag vill skda andras lycka.
Furst Potemkin, lt befalla vra vagnar!
Jag vill gra promenader
Till de ljusa, vackra hyddorna dr borta
Och betrakta deras inre."

Sagdt. Men hpnad slog furstinnans stolta sinne,
Och hon skyndade att svara:
"O, min dyra hrskarinna, fver flten
Leda endast smala stigar,
Utan vda kan med vagnar man ej komma
Till den lilla byn i fjrran.
Min r skulden; om jag anat denna nskan,
Hade vgen varit banad."

Kejsarinnan log i mildhet blott och sade:
"Intet hinder, min Natalia!
Nr som hr jag har naturen glad och hrlig
fver, under mig, omkring mig,
Gr jag grna, vandrar ofta vida lngre
n till byn den korta frden.
Kommen, kommen!"

                 D sitt kn furstinnan bjde
Fr den hga, bad och talte:
"Vlj ett annat nje, milda kejsarinna;
Morgondimman knappt sig skingrat,
Svala vindar, d er vrma ks af gngen,
Skada ltt er dyra hlsa.
Millioner blicka opp med mig och bedja,
Lt oss icke bedja ffngt!"

"Stilla, stilla, ingen oro mer, Natalia",
Bjd och talte kejsarinnan,
"Denna varma blomdoft, denna bla himmel
Har i Petersburg jag sllan.
Upp, mitt sllskap, kavaljerer! Min vrdinna
r vl god och visar vgen."

S hon sade, och i blinken var hon frdig,
Henne fljde tyst furstinnan,
Furst Potemkin och den dle gref Bestuscheff.
Och till byn de styrde frden.

Nra slutet af den lnga, smala stigen,
Mellan skrdbetyngda sltter,
Lg en kulle, som fr vandrarns ga lnge
Dolde hyddorna och trden.
Nr dess hjning kejsarinnan ntt omsider,
Sg den lilla byn hon nra,
Icke hyddor, endast mlade tapeter,
Tcka byggnader p vfvar.
Och hon gick att dem beskda, sg bakom dem,
Sg af torf blott lga kojor,
Lika iden, unnanskymda, fnsterlsa,
Mrka, dystra, mnskotomma.

Med en fin, frborgad skymt af harm p lppen
Och en ljungeld i sitt ga
Till den bleknande furstinnan hon sig vnde,
Talte bittra ord och sade:
"Hvem har mlat dessa hyddor, magnifika,
D p afstnd de betraktas?
Fr min hofteater mste furst Potemkin
Ska f artisten anstlld.
Men, furstinna, hvem bebor d dessa kojor,
Som af edra konstverk smyckas?
Med frundran har jag saknat glada landtmn
S vid slottet som kring bygden.
r det seden hr, att folket drar sig unnan,
Nr en hrskarinna nalkas?"

S hon sade, och furstinnan ville svara,
Men den hga kejsarinnan
Gaf sin arm t furst Potemkin i detsamma
Och begynte terfrden.

Hastigt skyndade furstinnan fram till busken,
Brt bland rosorna den sknsta,
Men den gamle krigarn fljde henne lngsamt,
Brt frutan val en annan.

Kejsarinnan mottog bdas bjudna gfva,
Tackade med mildhet bda,
Men furstinnans blomma gaf hon t Potemkin
Och behll blott gref Bestuscheffs.
"Min vrdinna", s hon sade, "ni frlter,
Att jag slser edra skatter,
Men jag lskar blommor, ger t vnner grna,
Som jag fven tar af vnner,
Allt, som ger af sig sjlft sitt hela vrde,
Utan flrd och svek p ytan."

Det blef tystnad, under tystnad hann man slottet;
Ur dess portar d med jubel
Trdde fram en mnskoskara, festligt smyckad,
S furstinnan det frordnat.
Vgens bda sidor fyllde folkets rader,
Bleka, tynande gestalter
Bjde kn och strdde rika blomsterskatter
Fr de kommande p stigen.
Kejsarinnan sg till hger, sg till vnster,
Sg p gamla, sg p unga,
Och hon stannade omsider majesttlig
Mellan skarorna och talte:
"Min furstinna, jag vill lmna hr ett minne
Af min vistelse p slottet;
Blif min tolk till edra bnder, frga folket,
Hvad det nskar och behfver."

Och furstinnan hrde budet, hjde rsten
Och frkunnade och sade:
"Mina barn, ifall min omsorg fr ert bsta
Har frbisett ngra brister,
r det unnadt den att yppa, hvad han nskar,
Som vill trda fram och tala."
Ingen yppade en nskan, ingen tycktes
Vilja trda fram och tala;
Tyst och knbjd drjde skaran, och den ena
Sg med tvekan p den andra.

Dock, omsider stod i hopen opp en gubbe,
Tankfull, dyster, hundrarig,
Kal i hjden sken hans hjssa, till hans grdel
Flt det silfverhvita skgget;
Och han framsteg till furstinnan, och med ddens
Lugna allvar gaf han svaret:
"Hrskarinna, dessa blommor mtta icke,
Gif t folket brd, det hungrar!"

Stum af hpnad stod furstinnan, men den hga
Kejsarinnan tog d ordet:
"Denne vrdnadsvrde man frn Peters tider
Blir er skyddling, gref Bestuscheff;
Ni, Potemkin, skall frfoga, att hans nskan
Blir, som jag bestmt det, uppfylld."

Sagdt; och ter inom slottets port hon trdde.
Dr p afstnd frn de andra
Stod en kvinna, skn, fast sorgen lagt sin blekhet
P de dla anletsdragen.
Tvenne barn hon hll vid handen, tvenne gossar,
Spda, blomsterlika bda,
Och i gat, af ett inre ljus frklaradt,
Lg en stilla bn i tren.

Rysslands moder sg med rrelse den arma,
Sg den bedjande med undran,
Och hon stannade, en blick p sin vrdinna
Liksom frgande hon fste.

Och furstinnan mrkte blicken, och hon talte
Till den obekanta vnligt:
"Sg mig, frmling, ty frut jag er ej skdat,
Om en bn ert hjrta gmmer?
Om behofvet edra vackra kinder bleker,
r vr kejsarinna ndig."

S hon sade. Med sin stmmas milda bfvan
Gaf till svar den obekanta:
"O furstinna, fr att gifva, ej begra,
Str den arma kvinnan fr er:
Genom er har lifvet unnat t slafvinnan
Ngra ljusa r af sllhet;
Hvad hon ger, tvenne sner, nu hon bjuder
Som sin spda vedergllning.
O, min makes hga moder, af frbarmning
Tag er dla blod tillbaka,
Jag r fattig, jag r vrnls, den frskjutna
Kan ej fostra furstesner."

S Nadeschda; men med knappt frborgad vrede
Tog furstinnan ter ordet:
"Tro ej, hga kejsarinna, hennes saga,
Lt vr dla tt ej skndas!
Djrf med panter af en frck, frbjuden krlek,
En bedragerska, hon kommer."

Rysslands moder, kejsarinnan Katarina.
Hrde hennes ord med saktmod:
"Min furstinna", s hon sade, "med frundran
Finner jag ert stt att mla:
de kojor, vilda, hungertrda hamnar
Klr ni sknt i glans och frger,
Och p denna ljusa, rena, dla kvinna
Skuggor, skuggor blott ni hopar."

Sagdt; och stilla p den bedjande hon snkte
Med en stjrnas blick sitt ga,
Men hon talte: "Denna gfva af en moder
Skulle alla ej frskjuta;
Vill ni sknka kejsarinnan Katarina
Edra bda vackra sner?"

Hgt i grt vid denna frga brast Nadeschda,
Trar kvfde hennes stmma,
Men med hndren, p de spdas skuldror snkta,
P den enas, p den andras,
Skt hon bda sakta fram mot kejsarinnan,
S besvarande dess frga.

Rrd, af modren hennes gfva, sjlf en moder,
Tog den hga monarkinnan,
Men hon smekte mildt de spdas ljusa lockar
Och till gifvarinnan sade:
"Katarina tar ej sknker utan gensknk,
Hon r van att terglda;
Drfr nmn en billig nskan, goda dotter,
Att sin skuld hon fr betala."

I Nadeschdas glada ga gldde tren,
Hennes bleka kinder brunno,
Och med sammanknppta hnder fr den hga
Sjnk hon ned p kn och talte:
"Om en bn r mig frunnad, om en nskan,
Gif d, dyra hrskarinna,
t den arma, snart frgrtna, ensam blefna
Hennes sners fader ter!"

Kejsarinnan log med sommarns ljusa dager;
"Alltfr mycket", s hon sade,
"Har ni fordrat, en i ra mognad furste
Fr tv spda furstesner.
Min furstinna, om er nskan skall beviljas,
Mste ni er lsen ka,
Mste ge ocks er sjlf t Katarina
Med ert hela varma hjrta."
Sagdt; och utan att ett svar frbida rckte
t den bedjande hon handen.

Slottets stolta garinna stod frstummad,
Furst Potemkin, gref Bestuscheff
Tego bda, blott af folkets skara hjdes
Gladt ett sakta sorl vid porten.

Rysslands moder, kejsarinnan Katarina,
Till sin adel d sig vnde:
"Kavaljerer, lten ordna om min resa!
Sen min stora svit sig kat,
Fr jag lngre ej besvra min vrdinna,
Och till mitt Moskva jag lngtar."






KAN EJ.


PERSONERNA:

v. DANN, rik egendomsherre p landet.
JULIA, hans brorsdotter.
AXEL FRANK, ung mlare.
FRU BINGEN, hushllsfru hos v. Dann.
TRYGG, gammal trotjnare.
EN SLTMLARE, i arbete hos v. Dann.




FRSTA AKTEN.


(Teatern frestller herr von Danns frmak, en stor,
rikt-mblerad sal.)



FRSTA SCENEN.

    v. DANN.

v. DANN (kastande ett bref p sitt bord).
"Omjligt, kan ej, gr ej an!" Till slut
Skall man dock mer n mnska vara
Fr att i lngden hrda ut
Med denna hjlplst platta mnskoskara.
Omjligt i hvart bref, hvart svar, man fr,
Omjligt, hvart man kommer, hvart man gr.
Jag rest kring vrlden och jag fann ej
En lsen mer frsliten n--"jag kan ej";
Man ntt p den i sekler, och nd
Skall den vl n i sekler ntas p.    (Med vekhet.)
Jag kan ej, kan ej--bittra, kalla,
Frfrusna ord! Jag minns, hur stel er galla
P detta hjrta fll en gng. Nvl,
Jag har er hatat sen af all min sjl.
Fr er skull flydde jag frn hemmets strnder,
Min barndoms lugna dal;
Frlefde lnga r i fjrran lnder
Med minnen och med kval;
Fick kraft, fick vilja dock af mina strider,
Blef man, brt hinder, grnade omsider
Och hemkom ndtligt prfvad, trumpen, tvr,
Halft mnskohatare, helt millionr.
Nu r jag hr, har bott hr lnge redan,
Har nskningar, har medel, vill och kan;
Men pass! Allt samma bleka: gr ej an,
Det spkar kring mig hr i ny som nedan.   (Tar brefvet ter.)
Han kan ej komma, skrifver han,
Han slutar just en tafla. N, n sedan?
Den kunde lmnas utan slut, minsann,
Och sved det, ville jag betala svedan.
En mlare, en ung artist!--
Jag skickar vagn och hstar hela milen
Att hmta honom; kommer han? Jo visst!
Han slutar just en tafla: Amors list,
Och mste ndra riktningen p pilen,
Han kan ej nu, med mera i den stilen.
Man kan ej se frutan syn,
Ej vcka dda, ej p himlens fsten
S stjrnor, rycka andra ned ur skyn;
Det kan man icke, men fr resten
t fanders med hvad man ej kan,
Med allt omjligt, allt: det gr ej an!
Man mste svlja is fr att frdra det.



ANDRA SCENEN.

    v. DANN. JULIA.

JULIA.
Hr r jag, onkel, hur vill onkel ha det?
Tvr eller rolig, osnll eller snll?

v. DANN.
Du skall bli mlad hr i dag, mamsell.
Ditt skick? Nvl, hur du vill ta det.

JULIA.
Bli mlad? Skall jag mlas?

v. DANN.
                            Ja, minsann!

JULIA.
Omjligt, onkel, nej, det gr ej an,
Jag kan ej----

v. DANN (stiger upp med hftighet och hller sig fr ronen).
              Kan ej! Jo, du kan, kan mlas,
Kan smrjas, svrtas, tjras, ja, bestrlas
Med alla frger, som man finner till.

JULIA (smekande).
Ja, snlla onkel, visst, om ni det vill.
Dock fruktar jag, det kunde vara
Fr onkel sjlf ej utan fara
Att ha mig tjrad.--

v. DANN.
                    Hvad befalls?
Du hotar?

JULIA.
          Nej, jag tnker bara,
Om jag, som ej r varsam alls,
Kom i extas och som en liten mara
Slog armarna s hr kring onkels hals.

v. DANN.
Bort, stygga unge, du kan spara
Ditt smek, tills jag fr tid drmed,
Jag vill ej smekas nu, d jag r vred.

JULIA.
Vred? Nej, hur kan--? Ack, svara ofrdrjligt,
P hvem? Hvarfr?

v. DANN.
                  Du vet det bst:
P hela vrlden och p dig som mest
Fr ert frdmda: "kan ej" och "omjligt".

JULIA.
Men, bsta onkel, medgaf icke jag
P stunden nyss, att jag kan mlas?

v. DANN.
Ja, sen du sagt: omjligt, slag p slag.

JULIA.
Jag medgaf ju, att jag kan tjras, tvlas,
Hvad allt det hette, efter ert behag.

v. DANN (stryker henne ltt p kinden).
Vl, du kan allt, allt, allt, blott icke tlas.

JULIA.
Men skall jag mlas? Hvarfr? Sg mig det!

v. DANN.
Jag kunde svara: drfr rtt och sltt,
Att jag det vill.--

JULIA.
                    Ja, men besinna,
Jag kan ha vilja mot, fast jag r kvinna.

v. DANN.
Just drfr vill jag ge dig skl.
              (Fr henne framfr en spegel.)
Se p den bilden dr, hvad ser du vl?
En liten hxa, vanskapt, vederstygglig?

JULIA.
Ah fy! En srad flicka, sttt, men hygglig.

v. DANN.
M vara. Desto mera blott
Blir jag i mitt beslut orygglig.
Mrk, med det lilla sknhetsmtt,
Du rakt mot din frskyllan ftt,
Skall snart du af en friarflock begras;
Och hvad blir d min lott?

JULIA.
Att stndigt med besk besvras.
Ha, nu frstr jag planen! Kort,
Att hlla denna myggsvrm bort,
Skall utan nd er arma Julia tjras.

v. DANN.
Tyst, lt mig sluta, hll din npna mund,
Om du kan vara allvarsam en stund.
Mitt goda barn, du vet ej, hur allena
Din stackars onkel lefvat all sin tid,
Hur ensam han mst kmpa ut sin strid,
Mot andras hrda hjrtan sitt frstena.
Bland frmlingar, i obekanta spr,
Han vandrat frn sin ungdoms frsta r,
Af ingen egen fljd i lifvets skiften.
Frst nu, nu, nr jag nalkas griften,
Jag ftt--

JULIA (omfamnande honom med innerlighet).
          --En vn, som ej ifrn er gr,
En egen, som kan lsa skriften,
Som i ert klara ga str
Och talar med s tydlig mening
Om en ovansklig inre vr,
Om huru vekt ert hjrta slr
I trots af all predikan om frstening.

v. DANN.
En vn, en egen! Ja, en vn,
Den vet jag att i dig jag stndigt finner,
En egen ock, s lnge n
Min broders blod i dina dror rinner;
Men mrk, en vn, en egen, snart ej kvar,   (Rrd.)
Dr onkel ldras ensam och frtegen,
Nej, svrmande i vrlden, Gud vet hvar,
Med en n bttre vn, en mera egen.

JULIA.
Hvem, jag? Det sker ej, nej, vid Gud, det kan----

v. DANN.
Hr upp med ditt frdmda: kan ej, flicka!

JULIA.
Vill onkel tvinga mig att ta en man?

v. DANN.
Nej, men det sker likvl till punkt och pricka.

JULIA.
Det kan ej. Rr jag ej om min person?

v. DANN.
Vasserra ja, tills du ftt blicka
I gat p en man af ton,
En ung ljtnant, en grefve, en baron,
Som har fr dig ett hjrta--och en ficka,
Precis som gjord fr min million.
En sdan kommer snart som efterskrifven,
Och, barn, hur gr det d?
Jo, d fr onkel sitta fvergifven
Och endast minnas i sin vr,
Att han en egen haft kring sig ocks.
Just drfr skyndar jag att fnga
En lgenhet (de bjuda sig ej mnga
I denna bygd, s gmd, s vild)
Att f dig mlad, fr att, en gng skild
Frn dig, se saknans stunder mindre lnga,
D jag fr se och ga helst din bild.

JULIA.
Min onkel, ack, hur kan jag vederglla
Er godhet?   (Vill fatta hans hand.)

v. DANN (dljande sin rrelse).
Bort, jag vill ej nu bli strd!

JULIA.
Ni rrs ren af att blott er frestlla,
Att jag kan bli ifrn er frd.

v. DANN.
Hvad prat! Hvem sger dig, att jag r rrd?

JULIA.
Det hrs ju p er stmma, onkel snlla.

v. DANN.
Vid himlen, har jag d kring vrlden rest
Och hrdnat under kamp mot nd och smrta,
Mtt oron fverallt, men lugnet glest,
Fr att bli rrd af att en snrta
Kan mjligtvis bli ryckt ifrn mitt hjrta?
Min stmma, att den ljuder litet hest
Och darrar litet, kommer allt af ren:
Sjlf fgeln piper klart ju blott om vren.
Det ges en sjukdom, barn, fr mnskans rst,
En oundviklig,--kalla den till hst.
Se dr frklaringen, bort med all annan!



TREDJE SCENEN.

    v. DANN. JULIA. EN SLTMLARE.

(Mlaren, med burk och penslar, kldd i ett skinnfrklde,
fversmordt med frger, stannar bugande vid drren.)

JULIA (fr sig).
O Gud, min buse mlarn, det r han!
Men hvad har onkel ftt i pannan?   (Hgt.)
Ogrligt, onkel, nej, det gr ej an!

MLAREN.
Omjligt, ndig herre, nej, jag kan
Ej stryka tv hvarf med den ena kannan,
Det hr r kvar blott----

v. DANN (hftigt uppbragt till mlaren).
                         Ur min syn, man!
Frdmde "kan ej", bort, frdrj ej tiden,
G ned till gamle Trygg, han gr likviden.

MLAREN.
Fr jag d ej arbeta mer?

v. DANN.
Jo, men hos mig ej lngre. Packa er!

MLAREN.
Ack, ndig herre, aldrig har jag velat
Frtrna er, frlt mig nu, jag ber,
Hvad jag af ofrstnd har felat.
Frdrif mig ej ifrn er grd,
I staden r man jmt i knipor.
Jag har s mnga i min vrd,
Mor sjuk och barn en rad som orgelpipor.

JULIA.
Ack goda, goda onkel; var ej hrd!

v. DANN.
Kan ej, ogr--, omjligt om hvartannat,
Och idel nej, nej, nej! Det r frbannadt.

JULIA.
Hur r det rimligt, att ni vredgas n?
Ni skrmt tillrckligt ren, kom nu med trsten
Och gr den stackars mannen glad igen!
Ni kan ju krossa folk med blotta rsten;
Lgg ngra mjuka, goda ord i den,
Lt den bli litet hes, lt den f hsten!

v. DANN (lugnare).
Man kan ej se frutan syn,
Ej vcka dda, ej p himlens fsten
S stjrnor, rycka andra ned ur skyn,
Det kan man icke, men fr resten----

JULIA.
Kan man ha hjrta under vsten
Och lta bli att rynka gonbryn.

v. DANN.
Vlan, mitt barn, tack fr protesten!
                           (Till mlaren.)
Min vn, kom ej med ert: jag kan ej, mer.
         (Rcker honom ngra guldstycken.)
Se hr! Min vagn far snart till staden,
Bestll ut frg, s kan ni, som ni ser.

MLAREN.
Fr mycket!

v. DANN.
            fverskottet tillhr er.

MLAREN.
Allt detta guld?

JULIA.
                 Det gr nog t fr raden.

MLAREN.
Hur kan jag tacka nog?--

v. DANN.
                          Se s, g ner
Och stryk, hvad ni har frigt af er rra.
Sen ni det gjort, s kom igen
Hit upp till mig att efterhra.
Jag har ett mellanarbet n,
Som lmpar sig fr er att gra.

                           (Mlaren gr.)



FJRDE SCENEN.

    v. DANN. JULIA.

JULIA.
Men, onkel, skall jag mlas af den dr?
Hvad har ni satt er nu i sinnet?
Jag kunde ju knappt stanna honom nr,
Jag har en fasa ren fr blotta skinnet.

v. DANN (skrattande).
Du galna fjolla, hvem begr,
Att fr en smrjburk du skall sitta hr?

JULIA.
Ja, kan han mla mig ur minnet,
S tusen gnger grna d,
Han kan d f frtjnst fr sina sm.

v. DANN.
Hvad prat! En hrlig bild vill du mig lmna
P detta stt till hugnad, nr du far.

JULIA.
Hur skall jag ana till, hvad ni kan mna?
Det bsta, onkel, r, att jag blir kvar
Och spelar sjlf min bild i alla dar--

v. DANN.
Och fr, om du blir tjrad, strax dig hmna.
Men allvar, flicka! Jag har hrt,
Att lyckan nyss har till vr grannstad frt
En verklig mlare.

JULIA (intresseradt).
                   Ack, r det mjligt?

v. DANN.
Ja, det r mjligt, liks sant och visst,
Som att det r frgjordt, frdmdt, fr ljligt
Med dina mjligheter frst och sist.

JULIA.
Men, bsta onkel, verkligt en artist?

v. DANN.
Just en artist och en bermd tillika.

JULIA.
Hit skulle komma en med sdant gry!
Det kan jag aldrig tro.----

v. DANN.
                           Det gr mig lika.

JULIA.
Man kan--hur?--utan nl ej sy?
Hur sger onkel?--Ej p himlens fsten
S stjrnor, rycka dda ned ur sky----

v. DANN (frifrad).
Men man kan komma till en stad, en by,
En grd, ett torp, till vrldens alla nsten
Bermd och obermd, med penseln, lsten,
Med allt. Men vill du gcka mig? h fy!

JULIA.
Frlt mig, onkel, saken r s ny,
S oerhrd.--En konstnr hr p orten!
Frn hvilket hll i vrlden kommer han?
Frn Rom, Paris, kanske frn Hga Porten
En turk till mlare, ja, det gr an;
Man kunde sitta fr en sdan man.

v. DANN.
Mamselln r skmtsam--

JULIA (lifligt).
                      Nej, frklara
Er nrmare! Hur skall jag det frst,
Att ngon kan en konstnr vara
Och vara hr i denna gmda vr?
En konstnr, onkel, trifves bara
Bland idealer, lita ni drp!
Han vill beundra, njuta, tjusas, fara
Till lnder blott, dr konstens tempel st.
Han vill----

v. DANN.
            Nej, hvilken eld!

JULIA (fr sig).
                              Min arma fjolla,
Hvad jag var nra att frrda mig!

v. DANN.
Hann Stockholm under din pensionstid vlla
S varm artistbeundran, sg, hos dig?
Har ngon artig konstnr biktat sig?

JULIA
 (sttt och frlgen).
Min Gud, behfver man vl kunna trolla,
Fr att ur tusen bcker fatta opp
En konstnrs nskningar, hans ml, hans hopp,
Det lif, som spnner i hans sjl dess strngar?

v. DANN.
Frtrffligt, allt det dr r sant
Och genom sjlfva stilens mnga slngar
Tillika ganska grant.
Ett enda synes dig dock obekant,
Det enda, du, att han behfver pengar.--

JULIA
 (med en suck).
Ack, pengar!

v. DANN.
             Pengar, pengar, kra du!
Af dem har mlarn, som vi satt i frga,
Behof som alla andra, till sin plga.
Han kommit till sin hemort nu
Frn Sverige, dr han bildat sin frmga--

JULIA (lifligt).
Hur, onkel? Hvem? Hvad heter han?

v. DANN (utan afbrott).
Men dr han, ung nnu, har svrt att vga
En tflan med s mngen ldre man,
Som vill ha pengar och som mla kan.

JULIA.
Men r det d ej mjligt att f veta
Hans namn? (Fr sig.) Ack, det r Axel, ingen ann'!

v. DANN.
Han heter Axel,--Axel--nej, minsann
Jag minns hans tillnamn, n, det kan frtreta.

JULIA.
Frank.

v. DANN.
       Frank, s hette han, just s.
Det fgnar mig, du tycks ju honom knna.
D allt omkringgr, var det kanske denna,
Som lrde dig att en artist frst.

JULIA (kort).
Hur s?

v. DANN.
        Blott sg mig, hurdan r han, flicka?

JULIA
 (i sin frra stmning).
Jag kan frskra er, en man af ton,
Fast ingen ljtnant, grefve och baron,
Som har fr mig ett hjrta och en ficka,
Precis som gjord fr er million;
Han lrde rita blott i vr pension.----
Ja, ja, min onkel m visst blicka,
S mycket onkel vill, p min person.

v. DANN.
Du r frstmd, jag tnkte skicka
Och tvinga honom hit nnu i dag;
Men det r bst att vnta, mrker jag.

JULIA.
Fr min skull inte; gr, som er behagar,
Jag str till tjnst i dag och alla dagar;
Men onkel r s afvig nu, s tvr.

v. DANN.
Visst icke; det r du, som afvig r.

JULIA (fr sig).
Hur tanke tanke i mitt hufvud jagar!
O himmel, Axel, Axel r d hr!

v. DANN.
Sg ppet, om det vill ackommodera
Prinsessan att bli mlad nu?

JULIA.
Af hjrtat grna, jag har sagt det ju,
Allenast onkel icke vill studera
S misstnksamt min minsta min alltjmt.

v. DANN.
Du yrar, vet du ej att tla skmt?

JULIA.
Ja, blott dri ej ligger ngot mera.
Ni gaf mig gon, som s nr mig skrmt.

v. DANN.
Hvem, jag? Beknn det, att p allt du hittar.

JULIA.
Ja, onkel r frskrcklig, nr ni tittar.

v. DANN.
Du sett i syne nu, det r bestmdt.

JULIA.
Det syns en misstro hos er d, som smittar.

v. DANN.
h tyst! Jag rymmer unnan rtt och sltt,
Jag tar min tillflykt till mitt kabinett
Och skrifver ngra ord, med ltthet funna,
Som torde f herr "Kan ej" till att kunna.
Han mste komma.--

    (Gr in i sitt kabinett och lser till drren).



FEMTE SCENEN.

JULIA (ensam).
                  O, s r mitt stt!
Jag kunnat dock den goda gubben unna
Att se p mig. Hvad var fr ondt i det?
Jag vore frdig att af ledsnad grta.
    (Niger utanfr den slutna drren och sger helt
    sakta fr sig med sammanknppta hnder.)
Min goda, goda onkel mst frlta!
    (Lgger handen p sitt hjrta.)
Jag hade hr en liten hemlighet,
Som jag p intet villkor ville lta
Min onkel se, draf kom min frtret;
Men jag blir genast god, som onkel vet.
    (Gr bort frn drren ter.)
Men hvarfr skulle han mig just betrakta
Den stund, jag hade svrast att mig vakta,
I fverraskningens minut, minsann,
D pulsen bultade, d kinden brann,
D tusen tankar flgo kring i pannan,
I hjrtat sorg och gldje om hvarannan?
Ja, sorg i all min frjd;
Ty att f rkas ter, hvilken hjd
Af gldje, och nd hvad smrta,
Att han skall ndgas, detta stolta hjrta,
Blott fr en lumpen penning offra opp
Sitt ml, sin varma lngtan och sitt hopp!
Han tnkte f beska konstens lnder.
Hur sade han? "Frst efter r af flit,
Nr jag ifrn Italien tervnder,
D vill jag hamna vid vr hembygds strnder,
D vill jag komma dit,
Dr du mig vntar, lskande och trogen."
Ack, denna sllhet var fr dig ej mogen,
Min arma Axel! Nej, nu r du hr,
Begr ej glans och lagrar, men begr
Blott portrttera hop en liten summa,
Fr att kanske om ngra r,
Med modet brutet och med viljan sr,
F fara ut i skygd af dessa dumma,
Sm, runda tolkar, dem en vrld frstr
S ytterst artigt, fast de ro stumma.
Men hvad, om jag till onkel gr,
Beknner allt och sger: "Ack, frsumma
Ej nu att gra, hvad ni kan frm
Fr Axels lycka; den r min ocks.
Ni r s rik, fr hvem vill ni vl spara?
Gif honom medel att kring vrlden fara!"
Jag skulle icke ffngt be, o nej!
Det vet jag visst, men Axel vill det ej.
Han har frbjudit mig att nmna
Ett ord om vr frlofning. Han vill lmna
Sin konstnrsbana, har han bedt mig tro,
Frr n han vill af ngons gunst bero.
Jag tror det ock; de voro inga tomma,
Frflugna ord, hans ord. Nej, alltfr vl
Jag lrt mig knna ren hans stolta sjl.
Och nu, och nu s skall han komma
Och ssom frr i Sverige mla mig.
Skall han vl tycka, att hon liknar sig
Och icke vissnat ren, hans blomma?
Ett r frflutit, sen jag gick
I min pension och sen vi skildes.
    (Ser sig i spegeln.)
Bestmdt har jag sen dess ftt mera skick,
Men d var gat som en liten vildes;
Nu har den mulnat ren, min blick;
Dock nej, det var ju blott en tr, som spilldes.
    (Drren rres.)
O, den som helst en stund hr vara fick
Allena!



SJTTE SCENEN.

    v. DANN (intrder med ett bref i handen). JULIA.

v. DANN.
Nu, lt se, om det slr klick!
Nu tror jag, han skall komma, snabb som ilen;
Den gunstig herrn hll p med Amors list,
S skref han nyss, nu tror jag fullt och visst,
Han lter guden sjlf f skta pilen.
Han satt som fjttrad vid paletten sist,
Nu skall han sprngas ls,
    (Skakar brefret.)
                           se hr r kilen!

JULIA.
Men, bsta onkel, han r dock artist.
Man mste fara varsamt med en sdan.

v. DANN
h, du kan vara ganska trygg fr vdan.
Den kil, jag brukar, r ett lfte blott
Att kpa taflan, som han mlat senast,
Om frdig eller ej, allt lika godt.

JULIA.
Och s tror onkel, att han gr sig brdt?

v. DANN.
Jag loft betala hvad som helst, allenast
Han ej vill sla, utan kommer genast.

JULIA.
Jag fruktar, onkel valt det smsta stt
Att skynda p hans ankomst.

v. DANN.
                            Hvarfr det?
Skall ej ett sdant anbud honom locka?

JULIA.
Han kommer fga, om han tror er pocka.

v. DANN.
Hur, pocka? Han frstr ju ltt,
Att gubben offrar p en nyck, min docka.

JULIA.
Men aldrig sljer han sig t er klocka.

v. DANN.
Tyst d, fr tusan, en gng! Jag r mtt
P alla dessa upptg, svrigheter,
Omjligheter med och utan vett,
Allt hvad er legion af inkast heter.
Han mste komma. Gud ske lof, jag har
Hr i min nrhet en, som mig ej plgar
Med motstnd, skrupler, inpass, galna svar,
En man, min bsta skatt sen forna dar,
Som fljt mig, fljer mig, hvarhelst jag tgar,
Ej stller is emot mig, nr jag lgar,
Och hejdar med ett nej hvart steg, jag tar.   (Ringer.)
Gif akt, min Julia, du skall se en karl,
Som vill, som kan, som hugger i, som vgar
Och som frstr att svara, som jag frgar.

    (Gamle Trygg intrder och stannar aktningsfullt vid drren)



SJUNDE SCENEN.

    v. DANN. JULIA. TRYGG.

v. DANN.
Du mste ter in till staden, Trygg!

TRYGG.
Skall ske.

v. DANN.
           Om den ej kroknat ren, din rygg.

TRYGG.
Allt annat!

v. DANN.
            Ta min vagn fr andra gngen.

TRYGG.
Den fick ett fel i jons p tistelstngen.

JULIA. (Sklmskt.)
Frtrffligt.

v. DANN
 (harmset).
              S, p tvren hr ocks!

TRYGG.
Men det r lika allt, det gr nd.

v. DANN
 (frnjdt till Julia).
Du hr! (Till Trygg.) Lt bota vagnen d p stunden!

TRYGG.
Vr smed har rymt till krogen ren, den hunden.

JULIA.
Aha!

v. DANN.
     Frdmdt!

TRYGG.
               Men smedjan, den str kvar;
Jag har sktt slgga frr i mina dar.

v. DANN (till Julia).
Gif akt! (Till Trygg.) Fr du din vagn, som du vill ha den,
S spnn i blinken fr och far till staden.

TRYGG.
Med samma par som sist?

v. DANN.
                        Ja, orka de?

TRYGG.
Om tv ej orka, herre, tar jag tre.

v. DANN (till Julia).
Hvad menar du? (Till Trygg.) Tag, om du vill, fast fyra,
Blott det gr fort.

TRYGG.
                    Blir ngot att bestyra?

v. DANN.
Ja, du skall skaffa mlarn hit.

JULIA (i det hon fixerar Trygg, fr sig).
Han skrufvar lppen, ha, det var en bit,
Som tycktes smaka gubben smtt af syra.

TRYGG.
Skall karln i vagnen, straxt jag kommer dit?

v. DANN.
Ja, det frsts; minuterna ' dyra.

TRYGG.
D fr jag bruka all min flit,
Ty junkern gaf mig ren en artig hyra,
Fr det jag var en smula envis sist.

JULIA (frnjdt).
Mrk, bsta onkel, mrk, han r artist,
Han kommer, nr han vill, men ej p dagen.

v. DANN.
Men han skall komma nu, och det r visst.
Jag vore annars p min Trygg bedragen.

TRYGG.
Fr jag, ifall han tredskas, tan i kragen?

JULIA.
Fr Guds skull, onkel! Nej.

v. DANN (med stor beltenhet till Julia).
                            Beknn blott nu,
Den dr gr inga svrigheter, du.
    (Till Trygg, i det han rcker honom brefvet.)
Se hr, gif detta fram! Om han ej jfvar
Allt, hvad i vrlden nmns reson,
Kan frken vara lugn fr hans person
Och du f slippa bruka dina nfvar.
Men nu r konsten den att vara snar.
Hur lnge kan det rcka, frrn du stller
I ordning allt och far
Och r tillbaka ter? Kanske par,
Tre, fyra timmar, hur?

TRYGG.
                       , stickor heller!
Det gr vl af med en, ifall det gller.

v. DANN.
Men passa p, att du ej kr omkull.

TRYGG.
Jag fr vl akta mig fr vagnens skull.

v. DANN (till Julia, med beltenhet).
Frstr du, hvad en man som denne vger?

JULIA.
Ja, gubevars, jag ser, att onkel ger
I honom en, som sger ja till allt.

v. DANN.
Och r i stnd att gra, som han sger.

    (v. Vann och Julia nrma sig frscenen under samtalet, och
    Trygg blir kvar vid fonddrren, s att han icke hr dem.)

JULIA.
Kanhnda till och med, om ni befallt
Omjligheter?

v. DANN.
              Tror du honom vara
Nog galn att lofva allt?

JULIA.
                         Ja, fresta bara,
Bjud det befngdaste!

v. DANN.
                      S fr jag nej.

JULIA.
Vill onkel hlla vad? Ni fr det ej.

v. DANN.
Du skall f lra knna karln i blinken.
Trygg!

TRYGG.
       Herre!

v. DANN.
              Du har mrkt, strax bortom byn
S stiger vgen rakt mot himlens bryn.

TRYGG.
Ja vl.

v. DANN.
        S snart du hunnit hgsta brinken,
S tar du middagssolen ned ur skyn.

TRYGG.
Jag m frska p, p Guds frsyn.

JULIA (klappande hnderna).
Gudomligt! Prktigt!

v. DANN.
                     Han begrep ej vinken.

JULIA (sklmskt till Trygg).
Ack, Trygg, ni vet, hur mn jag r om hyn;
Tnk drfr nu bland skyarna dr oppe
P mig en smula, tag mig i ert hgn
Och hmta mig en liten flaska regn!
Jag stter vrde p hvarenda droppe,
Ty vattnet hr r s frskrckligt hrdt.

TRYGG (frtrytsamt).
En flaska regn? Att ta den med blir svrt,
Den kunde g i kras och slcka solen.

v. DANN.
Aha, min frken, knpp p den fiolen!
Han kan ge svar p frga, som du ser.

TRYGG
 (till v. Dann).
Jag r ej van att sga nej t er,
Tl ocks skmt af er, men ej af alla.

v. DANN
 (ironiskt till Julia).
Har frken ngot mera att befalla?

JULIA (vnligt).
Ja, att ej Trygg fr vara ledsen mer.

TRYGG.
Tack fr den rsten! Trygg r hastigt slagen:
Godt ord af er, och allt r godt igen.

JULIA
 (gladt och vnligt).
Men hvem bad onkel skryta hela dagen
Med er fullkomlighet, min vn?
    (Bda nrma sig honom ter.)
Och hvem bad er, hvad som var vrre n,
Be att f fatta en artist i kragen?

v. DANN (till Trygg).
Se s, g, stll din vagn i skick, var flink!

TRYGG.
Allt skall bli frdigt, herre, i en blink.



TTONDE SCENEN.

    v. DANN. JULIA.

JULIA (for Sig).
O Gud, nu far den gamla bjrnen
Med uppdrag, sdant onkel nyss det gaf.
Det blir bestmdt spektakel af.
Ack, konstens vg r full af trnen.
Skall Axel kommenderas som en slaf?
Hvad r att gras?

v. DANN.
                   Barn, du tnker
Helt visst p mlarn nu och din kostym?

JULIA
 (allt nnu fr sig).
Han kommer aldrig, om man krnker
Hans hedersknsla.

v. DANN.
                   Din barett med plym,
Hvad tror du, fst med en rubin, som blnker?

JULIA (som frut).
Han r fr stolt drtill.

v. DANN.
                          Om sen du stnker
En rad af stora prlor kring din hals?

JULIA
 (uppvaknande).
Hvad sger bsta onkel, hvad befalls?

v. DANN.
Kors, hvad uppmrksamhet t mig du sknker,
Jag tror, min sjl, att du ej hrt mig alls.

JULIA.
Frlt, jag har s mycket att besinna.

v. DANN.
Det tror jag nog, det r ej svrt att finna;
Men hvad?

JULIA.
          Jag glmde--nu r vl fr sent--
Att ge t Trygg ett uppdrag, som jag ment.

v. DANN.
Att hmta ngonting frn skyn kanhnda?

JULIA.
Nej, blott frn staden.

v. DANN.
                        Det blir ganska ltt.
Nr han blir frdig, skall jag honom snda
Hit upp till dig, s kan du gifva det.
Det gller visst din toalett.
Lt honom endast snart f tervnda,
Sjlf gr jag nu och stller allt p rtt.



NIONDE SCENEN.

JULIA (ensam).
Det hjlper ej, jag mste g emellan,
Om Axel ngonsin skall komma hit.
Min Gud, att skicka Trygg som hrold dit
Med pock och trug, nej, vrre sg man sllan.
Men hvad br gras? Vnta, ngra ord   (Gr.)
Med blyerts blott,--jag sger icke rader,
Jag tecknar dem i hast vid detta bord,--
De skola verka mer n myriader
Af onkels, jag r viss drom.

    (Sluter sig, tar ett blad ur sin plnbok, skrifver och frseglar
    hastigt en liten biljett, den hon visar i sin hand, i det hon
    uppstiger frn bordet.)

Se hr! Det blef ej lngt; allenast
Halfannan rad: "Kom, blif ej ledsen, kom,
Och, goda Axel, kom fr min skull genast!"--
Ja, han skall komma, jag r viss p det.
O, att jag finge honom lika ltt
Att bjuda till att onkels tycke vinna!
Ett ord af mig sen till, det hjlpte ock.
Ack, onkels barm r ej af sten och stock,
Han skulle gra allt, det kan jag finna,
Och Axel slippa lngta, trna, brinna
Och se frn de trakter bort mot dem,
Dr lagern gror, dr konsten har sitt hem,
Fast ej hans lilla, arma lskarinna.
Hvad, om jag skrefve? Dock, jag kan ej hinna.
Dr finns s mycket att ge akt upp
I onkels lynne, om man nskar f
Ett insteg i hans varma hjrta.--Inga
Omstndigheter fr man gra d,
Man mste kalla alla hinder ringa,
Man mste hoppas allt och allt frm,
St frdig nr som helst att sndersl
Sin panna mot hvar mur, att den betvinga,
Omjligheten sjlf till lydnad bringa,
Som envldsherre genom vrlden g.
Befalla, kmpa, trotsa, icke tinga;
Kort sagdt, af lagar hylla endast tv:
Att aldrig bli en slaf af ngra den
Och frr, n sga "kan ej", tla dden.
    (Kort paus.)
Om Axel visste att bete sig s!
Vl kunde han med ltthet drtill fvas,
Om tiden endast medgaf, att jag skref.
Han har i lynnet allt, som kan behfvas
Fr en despot.--Dock, Trygg m bli mitt bref.
t honom vill jag blott i uppdrag gifva
Att noga onkels sinnelag beskrifva
Och bedja Axel vara p sin vakt
Och villigt efter gubbens stt sig lmpa.--
    (Besinnar sig).
O, du min vishet, hvad du fint ger akt!
Just detta vore att med all min makt
F Axels stolthet vckt att brja kmpa
Och gra tvrtemot hvad man har sagt.
P detta stt just skulle han bli bragt
Till lust att hyckla all slags brist och krmpa
Och gnlla onkel ond rtt efter takt.
Nej, annorlunda skall det gras.--
Tyst, det r Trygg, det r hans steg, som hras.
Min plan r frdig. Axel, nu
Skall du f se, att du kan fras,
Ja, som en liten docka, bsta du.
Frlt, men onkels hjrta mste rras,
Och det r blott ditt vl, som afses ju.
    (Drren rres).
Men frst skall Trygg bli mjuk.--




TIONDE SCENEN.

    JULIA. TRYGG (inkommande ngot hftigt).

TRYGG.
                                  Nu, frken!

JULIA
 (ltsande frtrytelse).
                                              Hu!
r det vl mnskligt, att man s skall stras?
Om ni vill skrmma mig p detta stt,
S klagar jag fr onkel, vet ni det?

TRYGG (frundrad).
Jag skrmt?

JULIA.
            Just ni.

TRYGG.
                     Hur har jag kunnat skrmma?

JULIA (ngot obeslutsamt frst, men snart med mycken bestmdhet).
Jo, med er grymma hast och med er stmma.

TRYGG.
Att hasta hr just ej min lder till.

JULIA.
N, med er uppsyn d, om ni s vill.

TRYGG
 (frargad).
Den har ni sett hvarenda dag hr hemma.

JULIA.
Se s, nu jser det igen, ert blod,
Men jag frlter, jag, om ni frlter.
Det r s klent ibland, mitt tlamod,
Men blir ni god igen, om jag blir god?

TRYGG (fr sig).
En evig skiftning fram och ter,
Och gamle Trygg fr lof att skifta med.
Hon har en ngels makt, fast hon r led.

JULIA (fr sig).
Man mste skrufva pipan, tills den lter.
    (Hgt.)
Ni mumlar bara. Ja, visst r ni vred?
Ni vill kanhnda, att jag grter
Och tigger er om fred?

TRYGG.
Fr Guds skull, frken, skynda! Tiden lider.
Var viss, att gamle Trygg gr allt fr er.

JULIA.
Se, den frskran slutar vra strider.
Hr r ett bref, som ni t mlarn ger.
r det fr tungt?

TRYGG.
                  Gud signe er, ni ler!

JULIA.
Minns, att ni lmnar det i mlarns hnder,
Ej visar det fr kunder och fr frnder,
Fr onkel och hvar mnska, som ni ser.

TRYGG.
Behfs ej varning.--Hvad skall gras mer?

JULIA.
Ack, gamle Trygg, nr ni tillbaka vnder
Och har er reskamrat p tu man hand,
S stng d ej er tunga bakom tand
Och var ej trumpen, som ni brukar vara.

TRYGG.
Om han vill frga ngot, skall jag svara.

JULIA.
Ja, men ni mste gra mer, ett grand.
Ni fr p edra ord ej spara.
Ni mste som af egen drift frklara
Fr honom, hvad han har att akta p,
Ifall han vill er herres ynnest vinna.
Gif honom vinkar om att eftersinna,
Hvad vinst han kunde hafva af att f
En millionr till gynnare.--

TRYGG.
                            Rtt s!

JULIA.
Men blanda mig ej in, ty jag r kvinna.----
Sg honom, hur han br tillvgag:
Se dmjuk ut frn brjan allt till slutet
Och klaga, klaga, klaga oafbrutet.

TRYGG.
Det br till fanders.--

JULIA.
                       Tyst, och hr mig d!
Ni mste lta honom tydligt mrka,
Att trar mest upp er herre verka,
Att onkel grna stller hrdt mot hrdt,
Men hjlper den, som finner allting svrt;
Att intet gr hans hjrta mera bjligt
n orden: kan ej, gr ej an, omjligt.
Bed honom drfr blott se mklig ut
Och sucka: kan ej, kan ej, hvar minut.

TRYGG.
Det blir spektakel af--

JULIA.
                       Se dr! Jag finner,
Att ni r ledsen n, jag mrker grant,
Att gammal harm inom er brinner----

TRYGG.
Mitt gra hufvud vill jag ge i pant----

JULIA.
P hvad? P att af er jag intet vinner?--

TRYGG.
P att hvad frken menar ej r sant.

JULIA.
Men hvarfr vgra d att hjlpa?

TRYGG.
Det blef ej hjlpa, frken, det blef stjlpa.

JULIA.
Att gra, som jag ber?

TRYGG.
                       Ja, kommer han
P detta stt, blir mlarn krd p porten;
Han tl ej ngon ynkrygg, herr von Dann.

JULIA.
Jag nskar, mlarn drefs frn hela orten.

TRYGG.
S, r det s bevndt, d gr det an.

JULIA.
Jag har alls ingen lust att mlas,
Kanske, som man mig hotar, tjras, tvlas,
Gud vet allt hvad, en frmling till behag.

TRYGG.
Han skall bli tvlad sjlf, frskrar jag.

JULIA.
r det d afgjordt, kan jag drp lita?

TRYGG.
Var sker! Trygg frstr sig ej p krita,
Hvad han har lofvat, lser han kontant.

JULIA.
Farvl d, gamle kund, ni r galant.



ELFTE SCENEN.

JULIA (ensam).
Det r, som om jag vore i pensionen:
Allt samma sklmeri i hemmet n!
Jag tlte aldrig rtt ens dr den tonen
Och sjunger hr likvl den om igen.
Fy, jag r stygg, men fr mitt hjrtas vn.
O Axel, om jag hoppades dig rka
S glad, s modig nu, som frr du var,
D skulle jag visst ej mitt hufvud brka
Med konster frn min korta kldnings dar;
Men d fanns gldje, nu r sorg blott kvar!
Jag mste frukta, att ditt mod r brutet,
D konstens land du mot vr ken bytt;
Jag mste frukta, att fr det beslutet
Ditt skna hopp om glans och lycka flytt.--
Jag velat lifva opp din kraft p nytt.
Ja, den skall vakna, nr man vill dig bja
Och vgar dmjukhet dig fresl;
Mot fruktad krnkning skall din sjl sig hja,
Och hg och del skall bland oss du st
Och onkel tjusas, nr han ser dig s.
Och jag skall n f se ditt ga ljunga
Af harm, af trots, af stolthet, fritt och klart,
Och hra dessa ord ifrn din tunga,
Som f af hvarje puls i hjrtat fart.
O, det blir himmelskt! Dyre, kom, kom snart!




ANDRA AKTEN.

(Samma rum som i frra akten)



FRSTA SCENEN.

    JULIA. FRANK.

(Frank sitter vid ett bord i fre ndan af salen och hller p
att spika duk p ram till det blifvande portrttet. Julia str
nra till och ser p.)

JULIA.
Du var frstmd helt visst, nr nyss du kom;
Lt bli att neka det, beknn det bara.

FRANK.
Tyst, Julia, tala icke mer drom!

JULIA.
Hur vill jag annars vl frklara
Den kalla, obekanta blick, du gaf
Till svar p min?

FRANK.
                  Den vet jag ej utaf.
Kall kunde den ej grna vara,
D hjrtat brann--

JULIA.
                   Jo, pytt!

FRANK.
                             Jo, ganska sant.
Kanhnda bar den sken af obekant;
Den mste s ju fr den platta skara,
Som omgaf oss p hvarje kant.

JULIA.
Dr ute ja, men sen dr inne
I farstun? Har det fallit ur ditt minne,
Hur onkel gick tillbaka litet grand
Fr att om vagn och hstar ordinera?
D stodo vi vid fre trappans rand
Ett tjog sekunder visst, om icke flera,
P tu man hand.

FRANK.
Och om vi sttt dr tio tjog, hvad mera?

JULIA.
Det torde kanske fga intressera,
Kanhnda skall du till och med bli sttt;
Du vet dock sjlf, hur kyligt den blef mtt,
Den varma kyss, jag d till vlkomst sknkte.

FRANK.
Visst mjligt, nr hvar stund jag tnkte,
Om han vndt om och sg oss kyssas,--han
Den gamle, gr toppridarn, herr von Dann.

JULIA.
Min Gud! Hur kallar du min onkel?

FRANK.
                                  Vdan
Tar jag p mig, var lugn i hvarje fall!
Toppridare, s kallar jag en sdan,
Som fordrar, att man krypa skall
Fr honom eller hans million i ldan.

JULIA.
Har onkel fordrat detta?

FRANK.
                         Han vl ej,
Men hvad som r detsamma, hans lakej.
Det skedde visst p principalns inrdan.
    (Kort paus)
Men nu, min Julia, r man honom kvitt,
Nu hra vi hans steg i trappan redan,
Ifall han kommer--

JULIA.
                  N, n sedan?

RANK.
Nu f vi kyssas fritt.
    (Stller bort ramen och stiger upp)

JULIA (afvisande.)
Du har ditt arbete, var god och sitt!

FRANK (sttt.)
S! Har du hunnit lra dig den tonen
Af sta onkel ren och af millionen?
Men jag, jag lyder pipan ej--
    (Omfamnar och vill kyssa henne.)

JULIA (skjutande honom tillbaka.)
                             Nej, pass!
Jag tycker ej om kyssar  la glace.

FRANK.
Men, Julia, sg, hur vill jag vl frklara
En sdan ndring, kan den verklig vara?
En kyss?

JULIA.
         Nej, nu r jag i min tur kall,
Fast ej som du det var i alla fall.

FRANK (frtrytsamt).
Ha, for jag fr att n en frjd som denna
Till detta vargaland en svag minut,
Med fventyr att surna hr till slut!
Jag var frgjord, det mste jag beknna.

JULIA.
En vacker brjan! Surna vid en hand,
Som en gng var hos dig s hgt i tycket,
Och kalla detta land ett vargaland,
Ditt eget hemland! Nej, det r fr mycket.
Vill du ej surna, vl, s stt dig ned,
Arbeta, mla, lmna mig i fred!
Du skall f mnen nog, blott du mig lyder.
Se s, palett i hand, att brja med!
Begynn, herr mlare, gr frst etyder.
Hr har du strax en flicka, som r vred.
Jag blir modell.

FRANK (frsjunken i sig sjlf).
                 Farvl d, frjd och lycka
I denna lnge, lnge drmda hamn!
Farvl mitt glada hopp att hr f trycka
Min strsta skatt p jorden i min famn!
Min sllhet var en skuggbild blott, ett namn.

JULIA (bevekligt).
Men, Axel!

FRANK.
           Nr jag for frn Sveriges strnder
Och knde, hur dess jord mig varit kr,
D tnkte jag: "Min hembygds kenlnder
Jag ger dock priset; Julias hem finns dr."
S kom jag hit. Ack, Julia fanns ej hr!

JULIA.
Men, Axel, Axel!

FRANK.
                 Ingen man af heder
Vill bli behandlad s. Det r nog af.
Jag r ej den, som tl att tryckas neder,
Och minst af den, som jag mitt hjrta gaf.
Jag r en konstnr, jag, och ingen slaf.

JULIA.
Men, Axel, hr mig d!

FRANK.
                       Man djrfs begra,
Att jag skall dyrka den, som pengar har.
Man ber mig klaga, tigga; pass! Nej, svra,
Det tnker jag t judar en och hvar.
Jag packar mina penslar hop och far.

JULIA (fattande hans hnder).
Min goda, goda Axel, men besinna,
Att skrmma s din Julia! Att du kan!
Jag r ju ej artist, ej mlarinna,
Ger du modeller, bjud dem t en ann'!
Hvad gagnar mig att se en vredgad man?

FRANK.
Att neka mig en kyss!

JULIA (strckande sin mund mot hans).
                      Se hr, tag tvenne.

FRANK (dragande sitt hufvud tillbaka).
Ej nu, en annan gng.

JULIA.
                      N, lika godt.
Lt mig f stryka rynkan ur ditt nne.
Ett r har hunnit fly, sen jag det ftt.

FRANK.
Tyst, jag hr steg.

JULIA (lyssnande).
                    Nej, det var vinden blott.

FRANK.
S vill du verkligt n min Julia vara?

JULIA.
Hvems d i vida vrlden, om ej din?

FRANK.
Nvl!
    (Omfamnar henne.)

JULIA.
       Tyst, onkel hrs.

FRANK.
                         , ingen fara!
Det drog i trappan blott; nu r du min.

JULIA (kysser honom ltt p pannan och sliter sig ls).
Slpp, dyre, lskade, han kommer in!



ANDRA SCENEN.

    v. DANN. FRANK. JULIA.

v. DANN.
En vacker dag!

FRANK.
               Fr mycket sol, min herre!

v. DANN.
Just solen, tycker jag, ger den behag.

FRANK.
Urskta mig, s tycker icke jag.

v. DANN.
Den sortens smak frstr jag ej, dess vrre!

FRANK.
En sal som denna tl ej mycken dag.

v. DANN.
Rtt ledsamt, att den ej r er i lag;
De andra rummen ro alla smrre.

FRANK.
D tar jag detta stora helst nd.

v. DANN.
Dr trffar ni min smak. Mig tycks, i sm
Bli alla tankar sm, liksom betryckta.

FRANK.
Sframt de icke fdas ren frryckta,
D svlla de i alla fall.

v. DANN.
                          Fr g!

FRANK.
Men dagern hr r afskyvrd.

v. DANN.
                             Hur s?

FRANK.
Man mlar icke grna i en lykta.

JULIA
 (tyst till Frank).
Men, Axel, vill du tvinga mig att flykta?
Bemt den goda gubben ej s kort!

FRANK
 (tyst till Julia).
Bemtande mot ansprk, sort mot sort!

v. DANN.
Hvad mtt och steg str d att taga?
Hur nskar ni? Kanhnda gr det an
P ngot stt att ljuset hr frsvaga?
Ifall man kunde--

FRANK.
                 Kunde? Jo, man kan
Allt, hvad man vill. (Fr sig.) Tror han, jag tnker klaga?

v. DANN.
Det kallar jag att tala som en man.
Man kan, om blott man vill, det tror jag fven.

FRANK
 (tyst till Julia).
Hr, hur han gr sig till, den gamla rfven.

JULIA
 (tyst till Frank).
I himlens namn, var hflig, han r sann!
    (Fr sig.)
Jag r olycklig, var det det, jag vann?
Hr har jag tyget, som jag stllde vfven.

v. DANN.
Godt mod vid rodret har god hamn fr stfven.
Men nu, om nu jag visste, hur man bst
Br stlla till. Befall blott! Hela huset
Str till er tjnst.

FRANK.
                     Nvl, ett tcke, fst
Fr hvarje fnster, tempererar ljuset;
Det kan min herre minnas till hrnst.

v. DANN.
G, Julia, genast du och skaffa tcken!

FRANK.
Behfs ej. Jag blir hemtam snart som gst,
Jag vill g sjlf och vlja dem p flcken.

v. DANN
 (tyst till Julia).
Blir det ej karl af den, s rider ncken.

FRANK.
Han finns dr nere ju, er ynkerygg,
Han, som mig krde hit?

v. DANN.
                        Hvem, gamle Trygg?

FRANK.
Han spelar grna adjutant t vrden,
Han fr mig till vrdinnan--

JULIA
 (tyst till Frank).
                            Du ar stygg.

FRANK.
Jag knner gunstig herrn sen sista frden.

                                    (Gr.)



TREDJE SCENEN.

    v. DANN. JULIA.

v. DANN.
Frunderligt! Jag r som skygg
Fr denna arma yngling, jag, den rike.
I vrlden har jag aldrig sett hans like,
S stolt, s fri, s ppen, s bestmd.

JULIA (fr sig).
N, Gud ske lof, s slipper jag bli skrmd
Fr hvad jag stllde till.

v. DANN.
                           Ett kungarike
Skall skert icke rkna mnga slike.
Mig har han fngat strax med frsta blick.

JULIA.
Men, bsta onkel, litet mera skick,
Det kunde dock ej skada, vill man tycka.
Han r fr spotsk som frmmande nnu.

v. DANN.
Fr spotsk? Kantnka! Ja, han vill ej smycka
Sitt sprk med fraser, st och honingsljuf.
Fr spotsk? Min frken, ja, s menar du.
Jag vet, den, som hos er vill gra lycka,
Skall g p t, som om han gick med krycka,
Skall buga, smila, tala som ur bok.

JULIA (fr sig).
Ack, visa onkel, hvad du tror p tok!

v. DANN.
Men annat r att hufvudet frrycka
P snrtor och f bifall af en klok.

JULIA.
Min bsta onkel!

v. DANN.
                 Hvad behagas?

JULIA.
Jag tror, att ni bedmt oss skeft nd.

v. DANN.
Det vore krt, dock tviflar jag drp.

JULIA.
Det r en lott, som stndigt var de svagas,
Att hllas af de starkare fr sm,
Sm, andligt fadda, skapta blott att jagas
Af deras nycker, ej att dem frst.
O, det r kvinnans de, men det dagas
En gng, det trs man sp.
Fr frigt ro vi just, som vi tagas,
Elndiga, om man vill ha oss s,
Bedrgliga, ifall man vill bedragas,
Men trogna, sanna, hjrtliga ocks.

v. DANN.
Nej, hvilken lra!

JULIA.
                   Vill ni den frsm?
Frlt mig, onkel, lran r vr sagas.

v. DANN.
Jag tycker om dig, barn, hll ut, fr g!

JULIA.
Jag undrar fga dock, nr jag betnker,
Hur litet onkel har ftt gra rn,
Att ni gr kvinnan ortt, att ni sknker
S ringa aktning t vrt arma kn.
Blott krlek vinner krlek som sin ln;
Ni har ej lskat.--Men frlt, jag krnker
Ert hjrta blott.

v. DANN.
                  Far fort! Det r min bn.

JULIA.
Ni stt ert guld och skrdat svek och rnker.--
Men hvad, i himlens namn? En droppe blnker
I onkels ga? O, hvad den r skn!

v. DANN.
Hvad nu? Ett litet solstyng blott, ej annat.
Du kikar d p allt, det r frbannadt.

JULIA.
M vara d, ett solstyng ur er sjl,
Som smlter litet is, jag ser det vl.
    (Vekt.)
Ack, onkel, hvad har ni ej mst frsaka
Af lifvets sanna lycka, hvilket schakt
Af verklig sllhet brt ni? Se tillbaka
P dessa r, som ni tillryggalagt!
Hvad blef er vinst, den gldje, ni fick smaka?
Jo, guldets glans och rikedomens makt,
Bekymmersamma lika att bevaka
Som att frvrfva, har ni ofta sagt.
Men aldrig har en kvinnlig hand sig lagt
Rtt mjukt i er,--ni har ej gt en maka;
Ni lefvat, njutit, lidit blott fr er.

v. DANN.
Lt bli att titta, flicka, tala mer!

JULIA.
Jag frgar, hvem p vida jorderingen
Er mtt med vrma, utan svek?
Jo, en, hr hemma en, ett barn i lek,
En fgelunge, som nyss lyftat vingen,
Som fladdrar kring er och med skmt och smek
n retar er till harm, n gr er vek.

v. DANN.
Vek! Det r osant. Vek? Det gr mig ingen.--
Men r du ensam, du? n Trygg?

JULIA.
                               En ek,
En knotig ek, ett exemplar bland tingen.
Och, om ni vill, vr hushllsfru, fru Bingen,
En skrumpen varelse, en vidbrnd stek
P vrldens gld af mdor och bekymmer.
Att ni ej lrt er af oss tv
Vrdera kvinnan, kan man ltt frst.--
Men jag frskrar, att det skymmer
Fr edra, gon nu nd.

v. DANN.
Och om det skymde, hr jag dock. Hll p!

JULIA.
Jag sagt ren, hvad jag har att sga,
Mer n jag bort kanske;
Jag vet, att mina ord ej mycket vga,
Men sanna ro de.
Jag mrkt s nu som hrfrinnan,
Hur ringa aktning onkel br fr kvinnan,
Och drfr----

v. DANN.
              Har du velat ge
En liten lxa t din onkel arma,
Som gt tv gon att ert vrde se
Och dock ej lrt att lska, endast larma
Om er, om allt p jordens rund.

JULIA.
Ack, misstyck ej!

v. DANN.
                  Nej, tack af hjrtats grund
Fr dina ord, de ppna, varma!
Du r mig dubbelt kr i denna stund.
Hur vill jag fordra, att ditt ga,
Som sett af lifvet n s fga,
Skall genomskda detta hrda skal,
Som r ett gammalt hjrtas stela yta?
Men, vet du, skulle hlften af de kval,
Som bott dr inom, en gng flyta
I dina dror, sgs om ngra dar
Ej ens ett skal af dig, min flicka, kvar.

JULIA.
Hvad, onkel? Har ert hjrta klappat
Af andra kval n fver likars nd?
Hvad? Har ni spelt det spel om lif och dd,
Som kallas krlek?

v. DANN.
                   Jag har spelt och tappat.

JULIA.
Och lefver dock!

v. DANN.
                 Om denna matta gld,
Som trettirig aska ftt begrafva,
Om denna gnista under stelnad lava
Br kallas lif.

JULIA.
                O, tala icke s!
Nu vet jag, hvarifrn den vrma stammar,
Som stndigt rjs hos er, ja, stundom flammar,
Som ofta, ofta smlter er som vax.

v. DANN.
Om du ser spken, flicka, gr jag strax.

JULIA.
Men, goda onkel, hvarfr neka
Till dessa knslor, eldiga och veka,
Som vckas dock s ltt uti er barm;
n skapa sllhet vidt omkring, n leka
Som barn bland oss i frjd, i harm;
Som aldrig skada ngon, endast vlla,
Att man blir varm tillbaka, att man kan
S innerligt, s hjrtligt af er hlla?

v. DANN.
Nu tyst! Du talar som en liten fjolla.
Jag fr ej ga knslor, jag, en man;
Mig fr ej ngon makt frtrolla.

JULIA.
Men onkel tras ofta som en ann'.

v. DANN.
Man har ett vrde dock att upprtthlla.
Man r en karaktr, en stel, vlan,
En mnskohatare, men ingen nolla.

JULIA.
Men onkel tras ofta dock.

v. DANN.
                           Se dr!
Dr r du med ditt tras ter;
Du vet dock, att en man jag r:
En man kan mulna blott, en kvinna grter.
J. L. RUNEBERGS SAMLADE ARBETEN.

JULIA.
Men onkel likas, om ni frlter.

v. DANN.
Du r oslipplig, unge, sg mig, nr
Du sett en verklig tr uti mitt ga,
En tr, som fallit ned? Det tror jag fga.
Min blick kan synas skum emellant,
Den skyms af tcken d, men ej af grt,
Af tcken, som helt ltt drfver simma.

JULIA.
Ack, huru ofta sg jag ej den vt,
S vt, min onkel, att den tycktes glimma.

v. DANN.
Du toka, s gr fven minsta dimma,
Nr solen kastar litet sken ditt.
Men hr mig nu, om du kan spara
En half minut ditt sladder, att jag fr
En smula tid att mig frsvara.
Ett gammalt hjrta, huru stelt det slr,
Har vr nn gng, fast ej den varma, klara;
Den mktar dock utur den is, som r
Inom oss hopat, lsa, ej en tr,
Nej, tcken, barn, en liten dimma bara.
Hvem styr den dimmans vgar sen, hvem rr
Drfr, att den vill helst i gat vara?
Men gat mulnar, sjukas d,--har vr.
Se, s r saken.

JULIA.
                 Onkel, sluta
Ej n, sg, nr ni r s himmelskt god,
Hur var den kvinna skapt, som hade mod
Att se er krlek och att den frskjuta?

v. DANN.
Jag var en fattig yngling, och jag stod
I vrlden ensam, utan std att luta
Min blomning mot. Jag blommade likvl,
Ty eld och krlek bodde i min sjl,
Och krlek, flicka, gafs mig fullt tillbaka.

JULIA.
Hur blef d, ej den lskade er maka?

v. DANN.
Jag sagt dig ju, att jag var fattig, jag.

JULIA.
Och hon, den arma, var tillrckligt svag
Att ej fr er ett lumpet guld frsaka?

v. DANN.
Ej hon, men den, som skref fr henne lag:
Vi drmde blott om frjd och lycka bda,
Men unga drmma, de, de gamla rda.
Kort sagdt, hon gafs som offer t en man,
Som, frrn jag fick en aning om min vda,
Med brd och skatter hennes fader vann.

JULIA.
Och ni?

v. DANN
        Jag?

JULIA.
             Blef?

v. DANN.
                   Blef, sen mitt lif frbrann,
Den torra mumie, du nu kan skda.

JULIA.
Nej, onkel, ljug ej s, det gr ej an.

v. DANN (upprrd).
Hll! Ur hvad djup i afgrunden, p jorden,
Fick du i dagen de frdmda orden:
"Det gr ej an"? Just nu, i denna stund,
Hur kommo de, min Julia; i din mund?
Ja, det var de, som slckte min frhoppning,
Som brto ned min lycka i dess knoppning,
Som jagade mig sjlf kring vrldens rund.
Fr dem och "kan ej" har jag gtt i grund.

JULIA.
I grund? O, att ni talar s! Jag frgar:
r den en mumie, hvars inre lgar
Af lif som ert?

v. DANN.
                Mitt barn, du tycker s,
Fr det jag sklfver fr ett ord, som plgar.
Lif? Om du sett mig lefva, sett mig d,
Nr hopp och krlek bodde n hr inne!
nnu, sen mnga lustrer gjort sitt tg,--
Jag blygs att nmna det,--kan minsta minne
Frn dessa tider bryta upp en vg
Ur vinterisen i mitt frusna sinne,
Som nr jag nyss den unge mlarn sg.

JULIA.
Sg honom? Onkel, sg, frtlj, frklara----

v. DANN.
Det var en blick, ett mnskoga bara,
Jag sg, men detta ga, denna blick,
Dess frg, dess djupa glans, dess hela skick
Sg jag i vida vrlden blott hos tvenne,
Hos honom, honom, flicka, och--hos henne.



FJRDE SCENEN.

    v. DANN. JULIA. FRU BINGEN.

FRU BINGEN (hftigt intrdande).
I himlens namn, kom, hjlp mig, herr von Dann!
Kom, hjlp mig att mot mlarn strida!
Han kommer, bda komma, Trygg och han;
Han ftt den gamla dren p sin sida.

v. DANN.
Var kort, min fru, s kort ni kan!

FRU BINGEN.
Visst kan det smrta en, visst kan det svida
Uti ens hjrta, att en oknd man--

v. DANN.
Tyst, gnll ej s! Er rst r svr att lida.
Sg lugnt, hvad saken gller.

FRU BINGEN.
                              S, minsann!
Jo, mlarn, han grasserar efter tcken.

v. DANN.
H, r det drifrn den kommer, skrcken?
Gif honom dem, s slippen I hvarann.

FRU BINGEN.
Omjligt, herre, nej, det mste nekas.
Att hnga dem fr fnstren ut att blekas!
Ack nej, det kan man ej, det gr ej an.

v. DANN (utom sig).
Ni r den vrsta mara, ngon fann.
Fort ur min syn med ert tjut och gnissel,
Frgjorda ronrasp och gongissel!
Jag kan ej tla----

JULIA (trdande emellan med lyftadt finger).
                   Kan ej?

v. DANN (slende sig fverraskad fr pannan).
                           Jag, en man!
Men jag vill visa, att jag kan frdraga.
    (Gr till fru Bingen med synbar kamp mot sin hetta.)
Min fru, min goda fru, vill ni ej taga
En liten hvila? Stt er, lugna er!
Det gller ju ett lappri, som ni ser.
    (Tyst till Julia.)
Hvad menar du, sg, hr jag till de svaga?

JULIA (tyst till v. Dann).
Ack, bsta onkel, blott ni kunde laga,
Att ej er styrka sg s tillgjord ut.

v. DANN.
Tyst! Du kan reta mig, du ock, till slut.
Se efter n!
    (Till fru Bingen, som satt sig, men vill stiga upp igen,
    nr han nalkas.)
             Min bsta fru, sitt stilla!
Ni nmnde tcken nyss, var det ej s?
De kunna blekas, kunna fara illa?

FRU BINGEN.
Jag skter ej ert hus fr att frspilla,
Hvad i min ringa vrd jag kunnat f.

v. DANN.
Ja, tack! Jag tackar er, jag mste gilla
Er omsorg s i detta som i allt.
Hvad syns, frdrar jag nu?

JULIA (tyst tillbaka).
                           Det r en villa,
Ni krusar bara, och ert krus r kallt.

v. DANN (skakande p hufvudet och gende tillbaka till
    fru Bingen; efter
 en kort paus, lugnare).
Fru Bingen, vi bli bda gamla,
Och lderdomen har just ej behag.

FRU BINGEN.
Man kan ej----

v. DANN (uppbrusande ter).
              Hur?

FRU BINGEN.
                   Frhindra sig att samla
r efter r, dag efter dag,
S lnge man r till.

v. DANN (lugnare).
                      Det medger jag.
Det kan man ej, men eljest kan man mycket,
Lngt mer n ni och mngen annan tror.

FRU BINGEN.
Att kunna tla r dock hufvudstycket.

v. DANN (fr sig).
Det dr var bra. S sade ock min mor.

FRU BINGEN.
I synnerhet, herr Dann, nr man beror.

v. DANN.
Beror?

FRU BINGEN.
       Ja, ssom jag och mnga andra,
Som haft vr bttre tid och sett den vandra.
Vi lefva sen p nd.

v. DANN (rrd).
                     Min bsta fru,
Gr mig ej sorg, vi missfrsttt hvarandra.
Ni lefver hr p ingens nder nu.
Att jag blef ond hr nyss, det m ni klandra;
Men hur min vrede r, det vet ni ju.
Mitt hrda sprk, det ber jag er frgta,
Det r, guns, som lynnet r.
Ni vet, att lderdomen gr mig tvr,
Frarglig ofta, knarrig, snar att trta.
Dock vet jag att ert vrde mta,
Vet, hur omistlig ni r hr,
Hur det stod till i grden er frutan.

JULIA (tyst till v. Dann).
Nu ljuder ter rtta ton i lutan.

v. DANN (tyst till Julia).
Tig, unge, jag kom af mig, glmde rakt
Att visa, hur jag har mitt sinne spakt.

FRU BINGEN.
Ack, goda herr von Dann, kanske att rutan
Gr solen mindre skarp.

v. DANN.
                        Hur menar ni?

FRU BINGEN.
Jag menar, om jag ger, hvad de begra?

v. DANN.
Hvad? Tcken?

FRU BINGEN.
              Ja, det mste vl s bli.

v. DANN.
Det fgnar mig, det gr ni rtt uti.

FRU BINGEN.
Jag r s ltt frstmd, jag har ftt bra
S mngen bitter sorg----

v. DANN.
                         Som gtt frbi,
Jag hoppas det?

FRU BINGEN.
                Ja, himlen vare ra!
Dock undrar jag, att jag s hftig var
Emot den unge mlarn, fast s nra
Jag sg hans bda gon.

v. DANN.
                        Hur?

FRU BINGEN.
                             Ett par,
Hvars likar jag ej sett sen unga dar,
D jag dem sg hos ngeln hr, er kra.

v. DANN.
Ni minns dem, fast ni knappt dem sg, frrn
Ni mste flytta frn vr ort igen
Och fick frst, sen de slocknat, tervnda?

FRU BINGEN.
Hvem glmmer dem, som en gng sg dem tnda?

v. DANN.
Och mlarn? Hennes gon likna hans?

FRU BINGEN.
I allt, gestalt, blick, trolskhet, frg och glans;
Det r, som om han rft dem, s de blnda.

JULIA (till v. Dann).
Men om han vore hennes son kanhnda?

v. DANN.
Nej, nej, hans namn r icke hennes mans.



FEMTE SCENEN.

    DE FRRE. FRANK. TRYGG
                       (med ngra tcken).

FRANK.
Det var ett skande frutan nda
Att finna nycklarna. Se hr vrt fynd!
G nu och stda efter oss, fru Bingen.

FRU BINGEN.
O jmmer, de ha hittat nyckelringen!

v. DANN (leende till fru Bingen).
Nu r er rtta prfvotid begynd.

FRU BINGEN.
Men hvem kan vl bli ond p honom? Ingen.
    (I det hon gr ut.)
Med bsta sidentcket r dock synd.



SJTTE SCENEN.

    DE FRRE (utom fru Bingen).

FRANK (blickande efter den utgende).
Hon var ju mnsklig nu, den gamla maran,
Dr ute hll hon ett frtvifladt larm.

v. DANN.
Urskta, herre, endast faran
Fr hennes tcken gjorde henne varm.

FRANK.
Varm? Kalla det ej vrma, som var harm.

V. FANN.
Man mste tla ngot af de gamla.

FRANK.
Rtt grna, blott de njas med att samla
En hop millioner stilla och i fred
Och lta bli att pocka, gnata, skramla
Och vnda hela vrlden upp och ned.

v. DANN.
Det sista, herre, r de ungas sed.
Att tala ppet kl, men ej att svamla:

JULIA (tyst till Frank).
Det slutas aldrig vl, om han blir vred.

FRANK (utan att akta p Julia, hftigt till v. Dann).
Att svamla? Hur? Hvad menar ni drmed?

v. DANN (med hetta)
Jag menar, jag--(Hejdar sig.) Nej, lt oss vnner vara!
Ni r fr god att frga, jag att svara.
Rck mig er hand!

FRANK.
                  Fr g, hr r den, tag!

v. DANN.
Jag rkar snart i ifver.

FRANK.
                         Ocks jag.

JULIA (fr sig).
N, himlen vare tack, den slts d, striden.

v. DANN (tyst till Julia.)
Det blir en sann artist af den med tiden.
    (Till Frank.)
Min unga vn, jag tror vi ltt ftt krig.

FRANK.
Jag tror det ock; det feltes ganska fga.

v. DANN.
Jag brusar upp mot dem, som stta mig.

FRANK.
Och jag mot dem, som vilja spela hga.

JULIA (frstulet till Frank).
Fr min skull, Axel, hejda dig.

v. DANN.
Ert sprk frstr jag ej; stor sak! Ert ga,
Det r en tolk, som talar till min sjl
Och gr, att jag ej allt s noga vger.

FRANK.
Om s r fallet, har jag skl
Att vara njd, att detta arf jag ger.

v. DANN.
Ett arf? Hur sade ni? Af mor, af far?

FRANK.
Min bsta herr von Dann, det har
S liten vikt fr er att detta hra.
Min blicks legend, hvad kan vl den er rra?
Jag kom att nmna den ett arf, det var,
Emedan frr jag hrde folk s gra
Hr i mitt hem, i mina barndomsdar.

v. DANN.
Jag hpnar.

FRANK.
            Nu till arbets! Det skall ltta.
    (Till Trygg.)
Se s, min gamle kund, vak upp, var snar,
Se efter att ni fr er tross till rtta
Fr tre af fnstren, detta, detta, detta;
Tag tcket!

TRYGG.
            Hur skall jag det fstadt f?

FRANK (visande p bordet).
Dr har ni hammare och nubb, lt g!

TRYGG.
Man kan ej spika genom tcket heller.

FRANK.
Vill ni st hr och pruta, nr det gller?

TRYGG.
h!

v. DANN.
    Man kan ej? Fy du! Spika p!
        (Trygg faster upp tckena.)

FRANK.
Vid detta fnster skall staffliet st.
    (Flyttar staffliet p sin plats och stller upp ramen.)
Och hr, min Jul--(Rttar sig.) min frken, stller
Jag stol fr er, sitt ned!

v. DANN.
 (tyst till Julia).
Den dr r skapt att tmja sm mamseller.

JULIA (fr sig).
Blott han ej ville tmja gubbar med.

FRANK (till Julia, som satt sig, i det han fattar sitt kolstift
    och stller sig
 framfr sin tafla).
Se s, tag nu en min, som nr ni gldes
I djupa hjrtat och till hlften ler.

v. DANN.
Herr Frank, kan jag f vara hr tillstdes
Och se upp? Sg ppet ut, jag ber.

FRANK.
Den talar stndigt ppet, som ej rdes;
Blif kvar, tag plats, ifall det roar er.
    (till Julia.)
Ej hitt! Se t sidan litet mer!

v. DANN.
Urskta, att jag frgar n. r drkten
Som den br vara? Hon r hvardagskldd,
Kanske fr mycket enkelt, r jag rdd?

FRANK.
Skall frken presenteras utom slkten,
Kanske p hofvet?

v. DANN.
                  Skmta ej, min vn;
Min Julias drkt, er smak bestmmer den.
Fr min del ser jag helst, om hon fr vara
S enkel, som hon rrs kring min person,
Ty blott fr mig, mig gamle, mlas hon.

FRANK.
Det gr mig nje, och jag kan frklara,
Att ni i detta tycke trffat ton.

v. DANN.
En hufvudsak r likhet, likhet bara.
Ns den, s vill jag ej p summor spara.

FRANK.
Herr Dann, ni tnker nu p er million;
Men vet och hr det utan alla fraser,
Jag har mitt gifna pris och tar ej gracer.

v. DANN (fr sig).
Man kommer d ej ur en flck med den.

JULIA
 (tyst till v. Dann).
Hll ut, min onkel, trttna icke n!

FRANK.
Min frken, passa p, gr ej grimaser!
    (Till Trygg.)
Och ni, ni har ju slutat, g er vg!
Hvem bjuder er st kvar och gapa?

v. DANN.
G, Trygg! r ngot otaldt n, s sg!

TRYGG.
Nej, herre.

FRANK.
            Marsch! Rr fttren, gamla apa!
    (Trygg knyter handen och gr brummande ut.)



SJUNDE SCENEN.

    DE FRRE (utom Trygg).

v. DANN.
Min unge vn, om ni har tlamod,
S lt mig tala fritt, det r min vana.
Jag knner er ej nrmre, men kan ana,
Att ni med all talang dock ej r rik.

FRANK (leende).
Nej, herre, jag r fattig, mngden lik.

v. DANN.
Och det finns trnen p artistens bana.

FRANK
 (med en blick p Julia).
Men ocks rosor, blott man vet att spana.

v. DANN.
Jag tnkte, sen jag nu r en relik,
En skugga blott af hvad jag var tillfrne,
Och mste vnta hvarje dag mitt slut,
F rdja undan fr en vn ett trne,
F skapa ngon liten frjd frut.
Jag ger skatter, mer n jag behfver,
Kan slsa en million och dock ha fver;
Hvad gr jag vl med detta fverfld?
I lifvet fga, mindre n som dd.
Jag har hrt noga t p alla kanter,
Men har ej slktingar, ej ens frvanter
Att lmna mina rikedomar t;
Jo, en nd, det lilla stycket,
    (Pekande p Julia.)
Som hr ni ser, knappt vrd en enda plt.
Hon skall f allt, och det r dock fr mycket.
Ni finner nu, hvarfr jag nyss er gaf
Den vink, det anbud, som ni bjde af.

FRANK.
Ett r mig dunkelt dock; jag kan ej finna,
Hvad jag har gjort fr att er ynnest vinna.

v. DANN.
Visst ingenting, men allt frklarar sig
I dessa ord: ni intresserar mig.

FRANK.
Det r lngt annat, n jag djrfts frmoda.
Men har ni mer n nog fr er person,
S bjud t ngon annan af ert goda;
Fr min del var jag stndigt af den tron,
Att ingen man fr vara ndehjon.

JULIA (fr sig).
O min berkning! Ack, den hrda pannan!

v. DANN (tyst till Julia).
Blir han ej mlare, blir ingen annan.

JULIA
 (tyst till v. Dann).
Min goda onkel, gr nnu frsk!

v. DANN (tyst till Julia).
M ske en gng, men det gr upp i rk.
    (Till Frank.)
Ni r artist, jag vet, att ni som andra----

FRANK (afbrytande).
Nej, frken, hvilken min! Sg, skr ni lk?

v. DANN.
Jag menar, unge vn, att ni tnkt vandra
I konstens skna spr Europa kring;
Men utan medel gr man ingenting.

FRANK
 (visande sitt kolstift).
Hr r mitt medel.

v. DANN.
Bra, rtt bra, men vrlden
Tar penningar fr allt, kan ni frst.
Ren sjlfva resan, herre, blotta frden,
Vagn, hstar, allt blir dyrt, var viss drp.

FRANK.
Har man ej rd att ka, kan man g.

v. DANN.
Vlan, ni gr. Men vet ni, hvad det krfves
Fr tlamod att g, hur svr och lng
Ni mste finna vgen mngen gng,
Hur vrst af allt, att tiden gr frgfves?
Men lt oss anta, att ni ntt ert ml.
Ni tnker drja dr, ni vill studera.
Godt, men ni r ej gjord af jrn och stl,
Ni vill ha husrum, klder, mat, med mera.
Det kostar; ni r utan mynt; sg, kan
Ni tnka p att drja kvar dr lngre?

FRANK.
Jo, jag kan svlta, herre, det gr an;
Man spnner endast bltet litet trngre.

JULIA (tyst till v. Dann).
Han r artist.

v. DANN
 (tyst till Julia).
               Lngt mer, han r en man.

FRANK.
Vill frken hvila litet, s vlan!

v. DANN.
Ni afslr d mitt anbud, ni fraktar
Min ringa tjnst?

FRANK.
                  Jag nmnde mina skl.
Jag fr ej motta den, men jag betraktar
Mig som er godhets gldenr likvl.
Och nu att hmta frg! Ett kort farvl!

                                 (Gr.)



TTONDE SCENEN.

    v. DANN. JULIA.

v. DANN (betraktande teckningen).
I sanning, ja, en likhet, det r gifvet.

JULIA.
Ack, onkel, jag r ledsen, jag vill d.

v. DANN.
Hvad nu? Dr ute finner du en sj,
G, kasta dig i den, s slipps ju lifvet.

JULIA.
Ja, skmta! Jag r allvarsam.

v. DANN.
Hvad grubblar frken p? Sg fram!

JULIA.
Jo, p herr Frank och p hur fverdrifvet
Han br sig t mot er i allt.

v. DANN.
Den saken, flicka, kan du ta helt kallt.

JULIA.
Jag vet, att han r fattig, ja, jag knner,
Hur djupt bekymren p hans sinne trt.
Han r s ensam, har ej slkt och vnner,
Han sker inga, aktar det ej vrdt.

v. DANN.
D liknar han ju mig, det r mig krt.

JULIA.
Men hvarfr vill han ej bespara
Sig alla sorger, sg mig det,
D onkel bjuder hjlp?

v. DANN.
                       Jo, jag kan svara:
Det sker af stolthet, och han handlar rtt.

JULIA.
Och sen hans ton mot er, hans hela stt--

v. DANN.
Det kunde ngot hfligare vara.

JULIA.
Ack, onkel, trttna ej nd, var huld,
Var vnlig allt nnu, flj blott ert hjrta.
Ni r s msint, ni r god som guld.

v. DANN
 (tppande sina ron).
Heda! Du r frgjord, du yrar, snrta.

JULIA.
Det mste fram, jag sger det med smrta:
Han rr ej fr sitt stt, det r min skuld.

v. DANN.
Din skuld? Nej, detta blir fr galet!
Din skuld? Hvad r din mening med det talet?
Hans skick, hans stt, hans sprk, hvad rr det dig?

JULIA.
Hr endast, att jag fr frklara mig.
Jag hade tv frslag och gjorde valet
S dumt som mjligt.

v. DANN.
                     Gtor allt nnu.

JULIA.
Jag knde frr herr Frank, jag sagt det ju.
Att han var fattig, visste jag tillika,
Men stolt ocks, ja, mer n mnga rika.
Dock, det var d, nr han sin framtid sg
I ljus nnu, i glans sin konstnrsbana.
Nu var han kommen hit. Jag mste ana,
Att han var bruten nu till mod och hg.
Jag tyckte, onkel, att hans de lg
I mina hnder, tnkte p er vana
Att hjlpa alla, hvar ni ngon fann,
Som trdde modigt fram och vann ert tycke.
D grubblade jag fram mitt msterstycke----

v. DANN,
Och detta blef, ifall min tro r sann,
Helt visst fr ditt geni ett kostligt smycke.

JULIA.
Ack, jag lt Trygg beskrifva herr von Dann
Som en magnat, som en komplett tyrann,
Hvars lif det var att kufva, att befalla,
Att fordra slafvisk dmjukhet af alla.

v. DANN (frvnad).
Jag borde svra. Hvad i alla dar
Var d din afsikt drmed?

JULIA.
                          Jo, att vcka
Hos Frank hans stolthet, om den dfvad var.

v. DANN.
Och den blef vckt?

JULIA.
                    Ja, om ni fordrar svar,
Men ack, fr mycket, att det kan frskrcka.

v. DANN.
Men nu, min frken, sen du redogjort
Fr denna plan, den lskliga, den tcka,
Sg, tycker du, du handlat, som du bort?
Hur har du valt personer, tid och ort?
Jag sger: saken r den mest besatta,
Jag i min lefnad sport.
Att ta min Trygg till hjlp fr att frplatta
Min karaktr infr en ung artist;----
Hur du har kunnat rja sdan brist
P takt och hllning, har jag svrt att fatta.

JULIA.
Min goda onkel, det var kvinnolist.

v. DANN.
Just rtta ordet. Ja, jag mste skratta.
Men mrker du, hvad du stllt till,
Din kvinnoslughet, hvad af den r blifvet?
Jag har den unga mannen kr, jag vill
P allt stt hjlpa honom fram i lifvet;
Jag visar vnlighet, gr anbud;--han,
Han hller mig fr en frkldd tyrann.
Ta sknk af mig? Nej; hellre allt frsaka!
Han tror mig stolt; och han r stolt tillbaka.
Hvad str att gras nu? Du har ju haft
Hans de, som du tyckt, i dina hnder;
S styr det, visa nu din kraft!
Jag ser ej rd, hurhelst jag saken vnder;
Jag vgar ju ej ens frklara mig,
Af fruktan att fr svrt blottstlla dig.

JULIA.
Ack, onkel, att ni rr i dessa brnder,
Som frta i mitt hjrta nog frut!
Lt mig f hmta mig en kort minut.
    (Besinnar sig en stund, med handen fver gonen)
Ja, det gr an, ja, p min ra,
Rtt trffadt, fast min hjrna rullar kring!
Herr Frank br n i dag en ring,
Som jag i Sverige ren sg honom bra.
Med denna gr han skert ingenting.
Var vnlig nu, frsk begra
Att kpa den; bjud mngfaldt vrdet sen,
Den har ocks en furstlig delsten.

v. DANN.
Man m frska p----
    (Lyssnar. Steg hras i trapporna.)
                     Tyst, han r nra!



NIONDE SCENEN.

    DE FRRE. FRANK (brande sitt frgskrin i ena handen och med
    andra fsande framfr sig sltmlaren frn frra akten).

FRANK.
Ni nskar dela med er, n vlan,
Se hr har jag en skrbror, herr von Dann!
Han talar stndigt om betryck och knipor;
En sten kan rras af hans nd,
Hans sjuka hustru och hans orgelpipor,
Som gnlla hela dagen efter brd.
Gif honom ngot af ert fverfld!

v. DANN.
Herr Frank! Han var vl nyss hr oppe
Och fick sig redan d en skrf;
Men skert r det klent med hans frvrf,
Och hvad jag gaf, r kanske blott en droppe
I hans behof. Nvl, han skall f mer,
Om ej fr egen skull, s dock fr er.
    (Till mannen,)
G nu och mla planket frdigt, herre,
Bestm sen priset, hur ni vill;
Tags det fr hgt i vxt, r det ej vrre,
n att jag lgger endast hlften till.
Se s, st hr ej lngre och frspill
Er tid! Nu rntar, hvad ni gr och gjorde.

SLTMLAREN.
Ack, ndig herre, jag r svrt dran,
Jag saknar ord, omjligt, nej, jag kan--
Jag kan ej, kan ej tacka, som jag borde.

v. DANN (skrapande sig hftigt i hufvudet).
Fort ut i frid, ni alla Kan-ejs smorde,
Ni kung af hela riket Gr-ej-an!
    (Sltmlaren skyndar ut.)



TIONDE SCENEN.

    DE FRRE (kvarblefne)

JULIA.
Men, goda onkel, hvarfr vill ni skrmma
Den arma mannen stndigt? r det rtt?
Ni tror er kunna allt, bd svrt och ltt,
Och kan ej ens er hetta hmma.
Kan ej--ni sjlf, ni borde sga det
Rtt ofta, som man ser hvar dag hr hemma.

v. DANN (med stor gest).
Vill du ditt "kan ej" nrmare bestmma?
Jag kan ej se frutan syn,
Det vet jag, ej p himlens fsten
S stjrnor, rycka andra ned ur skyn----

JULIA (afbrytande).
Allt detta ej, men mycket till fr resten.

v. DANN.
Tig, stygga unge! Du r svr som pesten.
Bestm mig nrmare, hvad jag ej kan!

JULIA (vekt, men liftigt).
Ni kan ej se en varelse, som lider;
Ni kan ej afsl ngon mnsklig bn;
r lindring mjlig, nr ett hjrta svider,
Kan ni ej lta bli att gra rn.
Ni kan ej, hvar som helst en strfvan rjes,
Som vill det dla, men af tvng frdrjes,
Emotst lusten att befrmja den;
Ni kan ej sra ovn eller vn.
Ni kan ej hindra blicken eller rsten
Att yppa, hvad inom er fregr:
Er stmma darrar ofta och fr hsten,
Ert gamla ga fuktas och har vr.
    (Slr armarna kring hans hals.)
Ack, goda onkel, nu p nytt en tr!

v. DANN (skjuter henne bort och stryker sig hastigt med handen fver
    gonen.
 Till Frank, som under tiden gjort sin palett frdig).
Dr ser ni, herre, en, som vet att skrufva
Med knappt ett ord af sanning i sin mund,
En riktig fgel, just en kta dufva,
Och henne har jag kring mig hr hvar stund!

FRANK (fr sig, med synbar rrelse).
Den satans Trygg skall f sig bot fr snufva.
Att ljuga s! (Tecknande t Julia.) Sitt, frken, en sekund!

v. DANN.
Hr kan ni finna, hvad jag mste tla
Af denna flicka, ja, lngt mer drtill;
P detta vis r hon i stnd att mla
Sin onkel svart och hvit, allt hur hon vill.
Det hr var ett stt, vill ni hra flera?

JULIA.
Ren mund, min onkel, ej ett ord nu mera!

FRANK (till Julia).
Men i er frg hvad vxelspel!
Er kind har nu en gld, att den kan brnna.

v. DANN.
Herr Frank, jag ser en blixtrande juvel
Upp ert finger; lt mig fritt beknna,
Att lust till diamanter r mitt fel.

FRANK.
Hvad sen?

v. DANN.
          Jag menar, om ni slde denna?
Hj pris, om det p pris beror.

FRANK.
Dess pris, herr Dann, r hgre, n ni tror,
Den lses ej med guldet i er lda;
Den r mig kr; nst mina gon bda
Det enda arf, jag ger af min mor.
Betrakta den, se, den r skn och stor.
    (Strcker sin hand nra under v. Danns gon.)

v. DANN (uppfarande frn sin stol.)
Ni heter icke Frank, ni sker dlja
Ert rtta namn?

FRANK.
                Hur kan ni mena s?

v. DANN.
Jo, denna ring r mig bevis drp.

FRANK.
Min ring?

v. DANN.
          Ja, hr mig! Sen, af dets blja
Jag drifvits vida vrlden kring,
D snde jag den ring, ni br, er ring,
Till en, en kvinna, som ej fick mig flja,
Ej dela mina skatter, men som var
Min barndomsvn, min brud i forna dar.

FRANK.
Jag hpnar.

v. DANN.
            Hrdes d er mor ej nmna
Mitt namn nn gng?

FRANK.
                    Nej, aldrig; endast en,
En namnls, henne kr fr lnge sen,
Som, sen han tvungits att sin hembygd lmna,
Sndt henne denna ring frn fjrran hamn.
Blott hennes sista suck ljd som ert namn.

v. DANN.
O himmel, hvad du velat mna
t mig nnu! Kom, gosse, i min famn,
Kom, g mitt allt, var som en son mig nra!
Men hvarfr bytte du ditt namn?

FRANK.
                                Jag fann,
Jag tyckte mig fr fattig att med ra
Mitt stolta, hgtfrnma slktnamn bra.

v. DANN.
D, gosse, kan du ta det ter an;
Nu kan du hissa flaggor som i hamnen.

JULIA (i det hon, aftorkande sina trar, skjuter sklmskt undan
    v. Dann och
 slr armarna kring Franks hals).
Skall jag ej ocks f min del af famnen?

v. DANN (frvnad).
Hvad nu? Slpp af! Det dr r galnskap ju.
Hvad tnker du upp, sg, yrar du?
Du r ju rakt ifrn frstndet, flicka.

JULIA (med ltsad enfald).
Ack, aldrig vet jag att mig skicka
I onkels tycke, som jag br.
Gr jag ej rtt? Jag gr, som onkel gr.

v. DANN.
Ja, hon har mist all sans, det kan ej klicka.
Jag r bestrt. Frlt, min son, frlt!
Hon r som litet tokig mellant.

FRANK.
Nej, nu r tid, att tckelset m falla.
    (Till v. Dann.)
Min far, min far, om jag er s fr kalla,
Er Julia gr ej frsta gngen s;
Vi varit lnge ense ren, vi tv.
I Sverige ren blef aftaldt mellan bda,
Fast vi haft skygghet fr att det frrda.

v. DANN.
O himlens makter, jag vlsignar er
Fr det mig unnats denna dag f skda.
Det haglar p mig gldje mer och mer.
    (Sluter bda i sin famn.)

JULIA.
Nu, onkel, har jag sluppit ur min vda:
Jag narrats, att ni r tyrann, och ni,
Att jag r tokig,--det kan kvittadt bli.

v. DANN.
Du tokas jmt.

JULIA
 (seende upp mot v. Dann).
               Men hvad r det fr glitter?
En tr, vid Gud, som i ert ga sitter
Och faller ner och fljs af en kamrat;
Beknn det bara, nu r onkel flat.

v. DANN
 (stryker sig fver gonen).
En tr? Hvar tror du dig en sdan finna?

JULIA.
Nej, blygs ej fr den mer, lt den f rinna.
Ni r s skn i lderdomens dag,
Nr hjrtat speglas i hvart anletsdrag,
Nr gats kyla smlter bort i tren,
Nr den r sjuk, er blick, nr den har vren.

v. DANN.
Hll munnen, unge, nu! Jag r en man,
En hrdnad man; jag kan, hvad mnska kan;
Men att st hr och se er frjd och lycka
Och allt, hvad jag har krt, i famnen trycka,
Och kvfva minsta tr af gldje,--nej!
Det r omjligt, barn, det kan jag ej.

Ridn faller.






KUNGARNE P SALAMIS

Tragedi i fem akter



Personerna.

LEIOKRITOS, konung p Salamis.
LEONTES, hans son.
TEKMESSA, Ajas' nka.
EURYSAKES, Ajas' och Tekmessas son.
RHAISTES, konungens frtrogne.
ADAMASTOR,  |  konungens sndebud.
MEDON,      |
EUBULOS, gammal fiskare.
HYLLOS, hans son.
Tekmessas ledsven,
Budbrare, krigare, personer af folket,

Handlingen frsiggr p Salamis p tionde ret efter trojanska
krigets slut.




FRSTA AKTEN.


(Hafsstrand. P ngot afstnd en hydda p en utskjutande
klippudde; lngt borta stranden af fasta landet.)



FRSTA SCENEN.

    EUBULOS. HYLLOS.

HYLLOS.
Hell, lycka, frjdfrlnarinna, hell, o hell!

EUBULOS.
Tyst, gosse, yttra ej s hgt din gldje, tyst!

HYLLOS.
Skall jag ej jubla, fader? Hvilken lycklig dag!

EUBULOS.
Den kloke gmmer gldjen, tills han sett sig kring.

HYLLOS.
Hvad? Rhaistes nalkas; hvilken vredgad gudamakt
Har skickat rofrstrarn hit i denna stund?

EUBULOS.
Du skdar mannen, g att skta bten, du!
Jag drjer.



ANDRA SCENEN.

    RHAISTES. DE FRRE.

RHAISTES.
            Man, hvad smg du undan i din barm?

EUBULOS.
Se, Rhaistes, hvilken hrlig fngst oss ntet sknkt:
En stor murena och sardeller, sknare
n salaminska bljan plgat hysa frr.
Vlj ut de strsta, efter du som rttighet
Har fordrat stndigt, hvad af hvarje slag var strst,
Och skynda hem och snd en slaf att hmta dem.

RHAISTES.
Rtt snabb du r att bjuda mig min lott i dag.

EUBULOS.
Jag nskar ej, att solens brand frdrfvar den.

RHAISTES.
En annan orsak gmmer du i mantelns veck.

EUBULOS.
I sanning, ja: min hunger, som beveker mig
Att ska snart min boning dr p uddens hll.

RHAISTES
 (gripande hftigt int hans barm).
Du nmner hungern. r det den, jag fattar nu?
Ej sg jag frr, att den med handen hllas kan.

EUBULOS.
Ve, att min kraft ej mer r; hvad den fordom var!
Slpp af, slit ej min kldnad snder!

RHAISTES.
                                      Se; o se!
Vid Zeus, en purpursncka, vrd en frahjord!
Den vill du gmma? Gubbe, genom hvilken konst
Du skaffar dig ditt offervin, frstr jag nu,
Och dessa feta stycken, dem du brnner stds
Med sakta bn om Ajas-ttens terkomst;
Hur dem du hittar p din klippa, mrker jag.
Men vet: en annan hrskar nu p Salamis,
En konung, som frstr att skilja fiender
Frn vnner t och ge t hvar och en den lott,
Han genom trohet eller otrohet frtjnt.
Ej lr han lnge tla, att en man som du,
Hans ovn, ur hans vnners sjar skatter drar
Och, undantrngd p kala klippan, tallen lik,
Blott mera yppigt hjs och frodas dag frn dag.
Jag sger detta, att du ej en annan gng
Som vinst m rkna, om det d kan lyckas dig
Att svekfullt undandraga mig min egendom;
Ty vet, att ej som rik, men blott som tiggare
Du tlas kan nnu p dina fders .

EUBULOS.
Har nu din tunga fyllt sitt vrf, som nyss din hand?

RHAISTES.
Den gjort det. Snckan tog jag; du har hrt hvarfr.

EUBULOS.
O den frtrycktes de! Hge gudar, nr
Skall fvermodet, svllande som vinterns flod,
Sin damm p jorden finna? Ser ert ga ej,
Hur ondskan yfves och det goda trampas ned?
Dock, nog om detta. fver lppar, dlare
n mina, denna klagan gtt; hgborna mn,
Zeus-fdda drottar suckat ffngt denna suck.
Men dig jag frgar, du, som utan blygsel djrfs
Till mig om trohet tala och om otrohet,
Hvem r af oss den trogne? Du, som, flarnet lik
P vindomsusad blja, byter hrskare,
Du, eller jag, som delar Backosplantans lott
Att lyftas och att falla ned med samma stam?
Ej r den tid frgten, nr fr Telamon,
Vr kung, du krp och fr hans segerstolta son,
Skldbrarn Ajas, hyckeldmjukt bjde dig;
Ej glmd den r. D var du fattig, jag var rik.
Mitt var det flt, du odlar nu; de hjordar, du
Kring Xuthosberget vallar, voro mina d,
Och min var ock den boning, nu du kallar din.
Hur har det s frndrats?

RHAISTES.
                           Hvad? Du frgar det,
Du, som ej aktar dets jrnhand, ej det skick,
Som gudar stadga, d de strta kungar ned
Och hja andra bttre.

EUBULOS.
                       Jo, frgngen var
I troers land knappt Ajas, ndd af eget svrd,
Och Telamon af r och sorger bruten ned,
Frrn glmsk af dem, af deras godhet, af den son,
Som Ajas efterlmnat lngt frn hemmets jord,
Du smg dig slafviskt till den nye hrskarns fot,
Att f en skrf utaf hans rof, ditt fosterland.
Sen bor p kala hllen jag, i lunden du.
Du talar om min rikdom. Var din hand ej nyss
Inom min mantel? Knde du ej hafvets salt,
Hur bittert vgen stnkt det kring min gamla barm?
I storm, i kld, vid solens ljus, vid stjrnors sken,
Af ldern tyngd, p vilda bljan strfvar jag
I ett fraktadt yrke fr en ringa ln;
Du lutar dig vid kllan i olivens skygd,
Af varma vindars balsamdofter flktad kring,
Och tmmer, kransad sjlf, den kransade pokaln.
r jag den afundsvrde, du missunna br?
Dock vet: s lnge n fr ntets fngst ett lamm,
En omngd droppe vin jag mktar lsa in,
Skall frn min udde altarflamman n din syn.
Och sviker mig min styrka, kan ur hafvet mer
Jag ej dess gfvor hmta, vill jag hugga af,
I brist af annat offer, denna svaga hand
Och lgga den som gfva ned p gudars hrd,
Fr hans skull blott, fr mina bttre dagars kung,
Att mig m unnas se hans sonsons hemkomstdag
Och se hans tt i blomning n p Salamis.
Nu tag ditt rof och vandra! Du har hrt mitt svar.

HYLLOS.
Det skall ej ske.

RHAISTES.
                  Hvad, fven du?

HYLLOS.
                                  Gif snckan hit!

RHAISTES.
Frmtne, vill du slita ur min egen hand
Min egendom?

HYLLOS.
             Den tillhr oss och icke dig.

RHAISTES.
Vik bort!

HYLLOS.
          Javl, sen rofvet jag ifrn dig ryckt.

RHAISTES.
Vansinnige, du rds ej i ditt fvermod
Att fva mot din hrskares frtrogne vld
Och fruktar ej det strnga straff, som krossande
Dig drabba skall.

EUBULOS.
                  Gif efter, gosse, bttre r
Att vika n att trotsa nu.

HYLLOS.
                           O fader, ej
Fr dig, fr mig jag trotsar: Ltt fr oss det r
Att allt frdraga. det lrt oss denna konst.
Fr henne blott jag vgar allt, den srjande,
Den blinda kvinnan, som, vid bttre dagar van,
Nu skyddls i vr boning valt ett ringa skygd.
Ej har hon lrt sig njuta sdan kost, som vi
Frm t henne bjuda, ej en sdan drkt
Hon burit fordom, som hon ndgas bra nu.
Att hennes lott frbttra gfvo gudarne
Sin sknk i dag. Skall feghet oss frm att den
I rfvarns hnder lmna?

RHAISTES.
                         Vnta! Folk, hitt!
Vi vilja se, hvem hr till slut skall seger f.



TREDJE SCENEN.

    DE FRRE. MN AF FOLKET.

FOLKET.
Du tycktes kalla oss, o Rhaistes, Paons son.

RHAISTES.
Ej utan skl. I lycklig stund I kommit hit
Att hejda denne mannens frcka fvervld.

FOLKET.
Hvems menar du, den gamles eller ynglingens?

RHAISTES.
Hans, den frryckte nittonriges, hvars arm
I slafvars vrf vid rodden hrdats, tills, i kraft
Sin ra lik, till ofog den begagnas nu.

FOLKET.
Har han frmten vgat bra hand p dig?

RHAISTES.
n mer. Betrakta, hvad han hller, snckan se!
Den har med vld han frn mig rfvat.

FOLKET;
                                      Alltfr djrf
Du fddes, yngling, af en djrf, objlig far.

HYLLOS.
Vr var den. Jag har tagit, hvad oss hrde till.

RHAISTES.
Nu lyssnen, mn af Salamis! Enhvar af er
Vet, hvilken jag och hvilken denne gubbe r;
Hur frn den dag, Leiokritos, vr hrskare,
P n fick vlde, denne sttt hans makt emot
Och jag fr honom kmpat. Nyss, d Teukros kom
Med skepp frn Cypern, han, den gamle Telamons
Frskjutne son, och kungaspiran efterstod,
Smg, som man knner, denne bud till fienden,
Men jag stod skldbevpnad i vr konungs hr.
Fr slika dd har ra jag, men han sin skymf,
Har jag hans gods, och han sitt hem p uddens hll.
Jag frgar nu, om orttvist, om ofrtjnt
Jag ger, hvad han gde?

FOLKET.
                         Lmnom denna dom
t gudarne, som prfva allt. Att s har hndt,
Som du frtljt det, veta vi.

RHAISTES.
                              S hren n!
Jag kommer ned till stranden hit. P afstnd ren
Ser jag den gamle gmma snckan i sin barm,
I akt att mig bedraga, sjlf med detta dd
Bevisande, att han den ansg vara min.
Och hvem skall den vl hra till, om icke mig?
r stranden min, r bljan min ocks och mitt,
Hvad denna blja hyser. Hr fanns snckan; min
Allts den var. Jag tog den, och den gamle hr
Medgaf mig dess besittning ren, som billigt var.
D kommer pltsligt, skamfrgten, ynglingen,
Inblandar skggls sig i mnners sak och tar
Ifrn mig, hvad hans fader erknt vara mitt.
Skall sdan sed f rda nu p Salamis,
Att sner trotsa fdrens bud; att armens kraft
Allena afgr, hvad man har och icke har,
D r fr oss, som redan brjat grna, bst
Att fly till andra lnder eller ska djupt
Bland Hades skuggor vra forna lagars helgd.
Nu dmen! Er, vrt fosterlands friborna mn,
Tillhr att helgad ordning upprtthlla hr.

EUBULOS.
O, frckaste bland mnskor du, hvar tar jag ord
Med kopparskodda pilars kraft att genomg
Ditt tta dubbelharnesk, smidt af vld och list?
Nr har till landets fiender jag smugit bud?
Var Teukros, han, vr forne konungs dle son,
En fiende? Som vn han kom till Salamis
Med ngra f kamrater och ett enda skepp
Att hrskarspiran vrda t sin broders son,
Tills denne kunde hinna sina fders .
D bad jag, ja, i sanning, honom varnande,
Ej trda utan aktsamhet p hemmets jord,
Emedan du, emedan den, du kallar kung,
Med legda skaror eftertraktade hans lif.
Men sdant veta desse lika vl som jag.
Tro ej, att deras tystnad r ett bifall till
De dd, du fvar. Tyglade ej fruktan dem,
Med ord ej, men med stenar gfve de dig svar.
De veta fven, med hvad rtt du har min jord
Och mina godelar, med hvad billighet
Jag sttts p klippan ut, dr nyponbusken knappt
I bergets refvor skjuta kan ett tvinigt skott.
Och du djrfs skrytsamt sga, att jag erknt nu
Din rtt till purpursnckan, att mot mitt frbud
Min son den frn dig tagit, nedrigt kastande
P ynglingen ohrsamhetens svra skuld.
Hvad du med vld ifrn mig tog, tog han frn dig
Med vld tillbaka. Hvad han gjorde, gillar jag,
Om ock mer varsamt varit att ej bruka vld.
Hr detta nu och hmnas, hur du vill och kan,
Bespara blott din glatta tungas hala ord!

FOLKET.
Nr gudars vrede drabbar arma mnskobarn,
r det ej nog, att lifvets frjder svika dem,
Att brist i rikedomens boning trnger in
Och hlsa, fgring, krafter vissna, falna af;
Men ock det saktmod flyr, som vet att bja sig
Fr dets stormar, vet att mot den starkare
Ej g med maktls bitterhet, med ffngt trots.
S har ock du, Eubulos, nu med hrda ord
Frtrnat ovist denne man, hvars vrede du
Ej ens i lyckans dagar mktat st emot.
Men du, o Paons son, var mild! Lik dagens ljus,
Som vljer ej, som rknar ej, men strlar blott,
Den mnska r, som glmma och frlta kan.
Lt honom f behlla, hvad en flyktig gunst
Af lyckan honom gifvit. Dig r snckan dock
En ringa rga endast p din rikedom;
Fr honom r den allt. Med den kan han sin nd
Fr lnga mnhvarf lindra. Minns, att gudarne
Ej hylla hand, som ger, utan hand, som ger.

RHAISTES.
r det ditt rd?

FOLKET.
                 Vi kunna ej ett bttre ge.

RHAISTES.
S ser jag nu bekrftas, hvad jag anat sjlf
Och nyss frnam af den frryckte fiskarns ord,
Att gissel vida skarpare behfvas hr,
Frrn vr nye konung tmt sitt styfva folk.
Ej m han lita p den hala dmjukhet,
Han ser i allas uppsyn, hr i allas tal;
Bakom den lura gamla minnen oftast dock,
Blott vntande en lglig stund fr trols bragd.
Men vl r, att jag nrmare lrt knna er
Och vet, hvad i ert hjrtas mrka hla dljs,
Ty dubbelt farlig r en oknd fiende.

FOLKET.
Ej s oss dm, o Rhaistes! Rd att gudarne
I mildhet likna gifvas ej af fiendskap.

RHAISTES.
r det en vn, sm vgrar bistnd, nr en vn,
Af bofvars armkraft fvermannad, hjlp begr?

FOLKET.
En bn vi ville stlla till ditt hjrta frst.

RHAISTES.
Vlan, din bn var ffng; visa nu din hjlp!

FOLKET.
Dr syns en hjlp, som mera mktig r n vr.
Din konungs son, den unge kmpen, han, hvars svrd
P stranden mtte Teukros nyss och segerrikt
Tvang hjlten att till skeppet fly med splittrad hjlm,
Han nalkas. Vnd till honom nu din klagan! Han
Frmr ett vldigare bistnd ge n vi
Och lr frst betala din tillgifvenhet.



FJRDE SCENEN.

    DE FRRE. LEONTES.

RHAISTES.
Jag hlsar dig, min dle konungs dle son,
Med gladt vlkommen, skattande mig trefaldt sll:
Att skda dig, att skda dig hr, p min strand,
Och frmst af allt att skda dig i denna stund.
Ja, lycklig m din ankomst skattas s fr mig
Som ock fr dig, ty visa kan du, furste, nu,
Att du frstr att skydda vnner och att s
Frvrfva nya och behlla dem, du vann,
En ovrderlig gfva hos en hrskare.
Vl r den sak, i hvilken jag begr din dom,
Ej alltfr stor, en purpursncka blott; men stor
r frgan dock, om vld skall onpst rda f.
Jag gde denna sncka, funnen i min sj,
Men se, du mrker nu, i hvilkens hand den r.

LEONTES.
Hur vgar du behlla snckan, yngling, sg?

HYLLOS.
Jag har ej lrt att frukta, drfr vgar jag.

LEONTES.
Feg r den man, som mot det rtta bryta djrfs.

HYLLOS.
Jag vet det, drfr skrmmer Rhaistes allra minst.

LEONTES.
Hr upp att spetsa dina ord och svara klart,
Om snckan hrde denne till och du den tog.

HYLLOS.
Jag tog den, men den var min faders egendom.

LEONTES.
P hvilket stt frvrfvad? Svara, gubbe, du!

EUBULOS.
Den sknktes mig af milda gudars nd till sist,
Sen jag p dessa bljor trlat dagen ut.

LEONTES.
Hr, Rhaistes, fann den gamle denna skatt allts?

RHAISTES.
Hr. Du har hrt hans egen munds beknnelse.

LEONTES.
r det fr frsta gngen nu, han med sitt nt
Din sj beskattat, eller sgs frut han hr?

RHAISTES.
Hvar dag, emedan denna vassbekldda strand
r rikare, n stranden vid hans boning r.

LEONTES.
Frunderligt d syns mig, att den gamle s
Inunder dina egna gon, dag frn dag,
Arbetar, trlar, fiker, om, som nyss du sagt,
Hvad han frvrfvar ur din sj, tillkommer dig.

RHAISTES.
Ej s. En stadgad plgsed gllt, ett visst beting
Emellan oss.

LEONTES.
             Och hvilket?

RHAISTES.
                          Att hvad strst befanns
Af hvarje slag, som fngats, skulle vara mitt,
Det friga fr mdan hra honom till.

LEONTES.
Och enligt detta villkor fordrar snckan du?

RHAISTES.
Betrakta den! En strre lr vl fga ges.

LEONTES.
Jag ser ej flere n den ena, kan allts
Ej mot en annan mta henne.

RHAISTES.
                            Just drfr
r hon den strsta, och som sdan r hon min.

LEONTES.
Javl, men som den enda r hon minst ocks,
Och som den minsta tillhr denne gubbe hon.

RHAISTES.
Om s du menar, unna d oss dela den:
Jag tar den strre lotten, och den mindre han.

LEONTES.
M vara! Dig tillkommer hvad af hvarje slag
Befinnes strst. Men strre r det rymmande
n det, som ryms; och drfr tag det strre nu!
Din lott blir skalet, hvad dr inom sluts, r hans.

RHAISTES.
Betnker du, hvem jag r och hvem denne r?

LEONTES.
Du r min vn, jag vet det, han min fiende.

RHAISTES.
Fr dig d tycks ej krlek vga mer n hat.

LEONTES.
Vl i mitt hjrta, men p Dikes vgskl ej.

RHAISTES.
Om s du dmer vnner, som du dmde nyss,
Befarar jag, att mngen vljer fiendskap.

LEONTES.
Rtt har jag fr en fiende, som rtt begr;
Men fr en vn, som hotar, har jag detta svrd.

RHAISTES.
Jag gr. En annan finnes hr att klaga fr.

LEONTES.
Du hindras ej. Din fot r som din tunga fri.



FEMTE SCENEN.

    DE FRRE, utom RHAISTES.

FOLKET.
Hell, vis och del, unge furste, var din dom.

EUBULOS.
O att en gren du vore af en annan stam,
En ttling af de gudaburne konungar,
Som fver mig och mina fder hrskat frr,
Att rtt jag kunde gldjas, nr jag ser dig st
S stolt, s stark, s hgrest fr mitt ga hr
Och ser, hur i din unga sjl hvar hrskardygd,
Rttvisa, mildhet, mnsklighet, ren fullvxt bor.
Dock, fast jag nskar t en annan hand n din
Mitt hemlands kungsspira, vet jag skatta hgt
Ditt delmod och glds att tacka dig drfr.
Ack, ej sen lnge unnades den frjd t mig
Att hr fr ngon ddlig knna tacksamhet.

LEONTES.
Eubulos, ren tillfrne var ditt sinnelag
Mig vlbekant. Att mot min fader och mot mig
Du hyste hat, jag knde detta lika visst,
Som att din tro mot Ajas tt orubblig var.
Fr sdant, vet det, gldar jag dock icke hat
t dig tillbaka. Nej, din trohet vrdar jag
Och ber, att Zeus, om spiran unnas mig en gng,
M unna mig ett folk ocks, som liknar dig.
Men efter nyss du lofvat mig, om krlek ej,
Dock tacksamhet, s visa den och flj det rd,
Jag ger dig s fr eget bsta som fr ditt.
Var ej bestndigt frdig att med bittra ord
Min faders vlde klandra. Ej s afundsvrd,
Som du kanhnda menar, r dock hrskarns lott,
Och bland hans sorger trifs ej alltid mildheten.
S blir det ltt fr falska vnners hviskningar
Att i hans sinne blsa vredens flammor opp,
Tills han frms att ka n ditt olycksmtt,
Visst ej till gagn fr honom sjlf och minst fr mig.
Bevaka drfr dina sorgsna minnen vl,
Att ej de f med bittra ord frmla sig
Och fda af sig sorgligare minnen n.
Nu g att skta dina vrf; och fven du,
O folk, mig lmna! Sviker ej mitt ga, syns
Den blinda kvinnan med sin ledsven nrma sig;
Jag ville mta henne utan vittnen hr.

FOLKET.
Vi g, men ensam blir du med den blinda ej,
Ty Rhaistes synes redan tervnda hit.



SJTTE SCENEN.
    LEONTES. RHAISTES.

RHAISTES.
Jag skyndat hit tillbaka, sen jag varseblef
Den obekanta blinda kvinnan, nskande
Att hr f trffa henne, ty det hem, hon valt,
Det gamla fiskarnstet, har jag stndigt skytt.
Emellertid har af din hge fader jag
Befallning ftt att spana ut den hemlighet,
Som fver henne hvilar, hvarifrn hon r
Och hvem; i hvilket rende hon kommit hit,
Och hvarfr hos hans ovn hon sin boning skt.
Det sports, att med en vrdnad, vida djupare,
n hennes drkt och yttre synas kalla p,
Hon af sin vrd och af hans folk bemtas skall.
Frmoda kan man drfr, att ej frmmande
Hon r fr honom och hans forna hrskartt
Och att upplysningar af vikt hon kunde ge.
Allt sdant r jag anbefalld att spana ut.
Dock, om dig s behagar, furste, tiger jag
Och lmnar villigt detta svra vrf t dig.

LEONTES.
D af din kung bemyndigad du trder fram,
r det ej jag, som ger ordet hr, men du.



SJUNDE SCENEN.

    DE FRRE. TEKMESSA blind, med sin LEDSVEN.
TEKMESSA.
Allts, o gosse, nalkas vi de stllen nu,
Dr, som jag ofta hrde, Ajas, ung nnu,
Var van att bringa Ares sina offers grd;
Dr ofta, nr, fr sunnanvinden skummande,
Mot strandens fjll den salaminska bljan slog,
Han stod i stormen leende och striden sg
Och lrde sig af klipporna p hemmets strand
Att st en gng mot Trojas hr, en klippa sjlf.
r icke Krantors kulle nra, syns ej ren
Invid dess sluttning lunden, Amfidemos lund,
Och mellan stammarna i fjrran Attika?
O stllen, mig bekanta och frtroliga!
Hvad frjd att, fast jag er ej skdar, nmna er!
Som nektar, som ambrosia fr gudarne,
Fr mnskans tunga ljufva ro kra namn.

LEDSVENNEN.
Tyst, akta, tyst!

RHAISTES.
                  Hvem r du, som s frmmande
Tycks vara och s hemmastadd likvl hos oss?

TEKMESSA.
Hvemhelst du r, som frgar, hrs ett ljud af hot
I dina ord vl icke, men bakom dem dock.

RHAISTES.
Jag frgar. Den, som frgar, nskar frmst ett svar.

TEKMESSA.
Det vgras ej. En vrnls kvinna skdar du.

RHAISTES.
Det ser jag utan dina lppars vittnesbrd.

TEKMESSA.
Din strnghet lt mig icke tro, att du det sg.

RHAISTES.
Jag ser din ofrd, vet kanske dess orsak ock.

TEKMESSA.
Om du mig knner redan, hvarfr frgar du?

RHAISTES.
Fr att till svaret lmpa mitt bemtande.

TEKMESSA.
S gr det d, var mild mot den olyckliga!

RHAISTES.
Olyckan ensam aktar jag ej mildhet vrd;
Den mste fven fljas af sannfrdighet.

TEKMESSA.
Att sant jag talat, har du redan funnit sjlf,
I annat fall behfde jag din mildhet ej.

RHAISTES.
Helt annat, mrk det, r likvl uppriktighet
n att en sak beknna, som ej dljas kan.

TEKMESSA.
Jag svarat p din frga. Hvad begr du mer?

RHAISTES.
En ppen redogrelse fr hvem du r
Och hvem du varit, hvarifrn du kommit hit
Och i hvad afsikt oknd hr du drja vill.
Nr du till detta svarat utan frbehll,
Skall jag ej dlja, hvarfr jag dig frgat har.

TEKMESSA.
En fattig, fvergifven, hjlpbehfvande
Jag r, en ensam kvinna, som i denna stund
Med bfvan hr en oblid stmmas hrda ord.
En sdan r jag. Hvem jag varit? O, den lott,
Som mnskans r, jag prfvat: att lik strandens r
n bjas af en kulen flkt, n af en varm.
Men hvarfr hr jag drjer oknd, frgar du.
S hr det: drfr att den mark, jag trampar hr,
Knns mjukare fr mina ftter, att den luft,
Jag andas hr, r ljufvare n annorstds
Och drfr att det sknaste bland tungoml,
Hellenersprket, tycks mig ljuda sknast hr.

RHAISTES.
Klokt lnkar du frbi hvar frga dina svar
Och har, fast synberfvad, lrt frsiktighet;
Dock vet, att sjlfva ormen, hotfullt slingrande,
I tmjarns ffngt vjda krl kan tvingas in
Och lra sig att villigt lyda hvarje vink.
S skall ock du omsider finna, att din konst
Ej btar mycket, nr mot mig du fvar den.

TEKMESSA.
O, lt mig g!

RHAISTES.
               Ja, sen fr dig du redogjort.

TEKMESSA.
Fr mig tillbaka, gosse!

RHAISTES.
                         Hll, du kommer ej
Frn detta stlle, innan allt om dig jag vet.

TEKMESSA.
Hvad vill du? Hvem berttigar, hvem snder dig
Att i min vg dig stlla? Med hvad myndighet
Begr du, grymme, denna redogrelse?
Du ger dina gons ljus, men jag r blind;
Du ser, hvem jag r, jag kan icke skda dig.
Om en af oss skall frga, hvem den andra r,
Visst icke dig det tillhr frst att gra det.

RHAISTES.
Om s du menar, ger jag ej skl som du
Att dlja mig och yppar villigt, hvem jag r.
Framfr dig, vet det, kvinna, str Eurysakes,
Skldbrarn Ajas och Tekmessas dle son.

TEKMESSA.
Du?

RHAISTES.
    Jag.

TEKMESSA.
         Du?

RHAISTES.
             Jag.

TEKMESSA.
                  Ve dina falska lppars lgn!

RHAISTES.
Ha, denna eld jag vntade; den blixt, som skt
Igenom gra dimman ur ditt gonpar,
Jag ville se den, jag har sett den. Nu blott sg:
Hur vet du, att jag talat lgn?

TEKMESSA.
                                Emedan jag,
Den arma kvinnan, som du hr frkrossa kan,
P Xanthos strand t Ajas fdt Eurysakes.

RHAISTES.
S r du den, jag anat.

TEKMESSA.
                        Du har anat rtt,
Om fr din konungs moder du mig hllit har.

RHAISTES.
Vlan allts, min konungs moder, efter du
Mitt villkor fyllt och yppat, hvem du r, vill jag
Ej heller dlja, hvarfr jag dig forskat ut.
Blott ett jag velat veta: hvar, i hvilket land
Eurysakes i denna stund befinner sig.

TEKMESSA.
Vl fruktar jag din nrhet, och hur djupt mig krnkt
Din skoningslsa, kalla grymhet, fann du nyss,
Nr jag af harm frleddes att mig rja sjlf;
Dock ville jag frgta allt, frlta allt,
Fr dina ftter falla ned p bjda knn
Och rrd och tacksam fra mot min lpp din hand,
Om svar du visste p din frga, om t mig
Du kunde sga, hvar han finns, Eurysakes.

RHAISTES.
Helt nyss du skilt dig frn din son och kommit hit
Och skulle icke veta, hvar han dljer sig!
Nej, hit han sndt dig endast som ett frebud,
Att tubba folkets sinnen och att spana ut
Det rtta gonblicket fr hans landning hr.
Beknn blott allt, ett bttre rd kan jag ej ge.

TEKMESSA.
I sanning, vist han handlat fr sitt ndaml,
Om till kunskaparinna, han sig valt en blind.

RHAISTES.
Just dri syns berkningen. En blind som du,--
S har han ment,--hur kunde vl en sdan hr
Bli ansedd farlig eller vcka varsamhet?
Men att, fast synberfvad, du frstr och ser
Lngt mer n mngen seende, det mrker jag.
Frst frdenskull fven, att du trffat nu
En fverman, som genomskdar dig och som
Med vld kan vinna, hvad han ej med godhet kan.

TEKMESSA.
O, nr skall dock mitt olycksmtt bli fullt en gng!

RHAISTES.
Du vill d ej beknna, hvar han finns, din son?

TEKMESSA.
Jag ville lida allt blott fr att veta det.

RHAISTES.
D ger jag ett medel, kvinna, verksamt mer
n ngon lkarkonstens varsamt mngda dryck,
Att terge frlorad kunskap, vcka opp
Erinringar, hur djupt de tyckas slumra n.
Hitt blott, hit med handen! Jag vill fra dig
Ett stycke till min boning, dr kan profvet ske.

TEKMESSA.
O, hge gudar, snden mig en rddare!

LEONTES.
Ditt vrf r slutadt, Rhaistes, du har fyllt ditt kall.

RHAISTES.
Fr andra gngen, unge furste, trder du
Fientligt upp emot min sak, ej min blott nu,
Men ock din hge faders.

LEONTES.
                         Hvad han dig befallt,
Det har du utfrt redan.

LEONTES.
                         Du gjort det ock.
Att mot en vrnls kvinna bruka vld, kan ej
Min fader bjuda, kan ej, vill ej, fr det ej.

RHAISTES.
Hvem mter ut hvad hrskarn fr och icke fr?

LEONTES.
Det rtta, som behrskar fven konungar.

RHAISTES.
Jag gjort, hvad jag har kunnat. Har din faders bud
Jag utfrt halft, r skulden din och icke min.

LEONTES.
En rttvis handling svarar ltt hvar mnska fr.



TTONDE SCENEN.

    DE FRRE, utom RHAISTES.

TEKMESSA.
Han tycktes g.

LEONTES.
                Han gtt.

TEKMESSA.
                          Hur skall jag tacka dig,
Min rddare, du dle yngling, som s ljuft
Fr i mitt minne ter min Eurysakes?
Har du ocks en moder att ge gldje t,
En bttre lottad n den olycksburna hr,
Hvars strsta gldje blifvit hennes strsta sorg?

LEONTES.
Tekmessa, vill du svara mig ett ppet ord?

TEKMESSA.
Hur skulle jag ej villigt yppa allt fr dig?

LEONTES.
S sg mig d och tala utan fruktan: finns
I lifvets eller ddens land Eurysakes?

TEKMESSA.
Den htska tvisten om Akilles vapenskrud
Emellan Ajas och Odysseus knner du,
Och hur af vld tillbakasatt den dlaste
Bland Hellas hjltar harmfull fll fr eget svrd.
Ej vill jag nmna mina sorger. Ingen sg
Den ensamblefnas trar, blott t tltets skygd
Och nattens anfrtrodda. Ingen klagan, ej
Ett ord af knot utfver mina lppar kom.
Vl sg jag ofta fvermodets segerfrjd
Hos Atreus' sner, hos Odysseus lysa fram,
D p sin fallna ovns son, p hans geml
Sin blick de snkte. Dock, jag teg och tlte blott.
Det var ej nog. Frhatlig var jag, var enhvar,
Som sttt den store Ajas nrmre, drfr blott
Fr hrens fverdrottar; och kanhnda lg
I deras hat ej ensamt hat, men fruktan ock.
Ty glmd var ej den salaminska hjlten n
Af dessa skaror, som hans alla segrar sett,
Och sakta vxte hrens knot mot kungarna,
Som vgrat hjlten orttvist hans bragders ln.
En dag frn stranden kom jag med Eurysakes,
Det var vid hrens kvllsvardsstund. Den strmmade
Tillbaka nu frn dagens strider segerrik.
Vi gingo tyste mellan skarorna. Ett sorl
Af gldje hrdes ofta kring oss, och jag sg,
Hur mngen blick p gossen vid min sida fll.
Helt pltsligt sprang en gammal, grnad krigare
Ur ledet fram. "Kamrater, skden Ajas' son!"
S ropte han; och gossen satt i samma stund
P kmpens starka armar, lyftad hgt mot skyn.
D hrdes tusen rsters jubelrop: "Hitt!
Hitt, till oss med honom!" S frn man till man
Sgs han i hjden svfva ofvan hjlmarne,
Tills bfvande jag honom ndtligt terfick.
Emellertid blef detta fr Atriderne
En sporre blott att hastigare fra ut
Det dd, som kanske lnge ren de fverlagt.
Ty samma natt brt in i tltet, dr jag lg,
En svrm af deras trogna, som med dolkars hot
Mig tvang att ljudlst flja.

LEONTES.
                              Till Atriden, sg?

TEKMESSA.
Nej, till ett skepp, vid stranden frdigt, dr ombord
Vi stego, seglande i lnga dagar sen
P hafvets vida sltter, hvart, vi visste ej.
Omsider nddes mlet. Jag blef frd i land;
Men hvilket land! Hr, yngling, hr: en dslig ,
Foboina nmnd, dr spr ej sgs af mnskofot,
Ej rk steg opp, men vrnande en sparsam skrd
Af vilda frukter, ogstvnlig, hamnls, kal,
En skyhg klippstrand skrmde fjrran seglaren.
Dr blef vrt hemvist.

LEONTES.
                       Hge gudar, fanns hos mn,
Af hvilkas ra vrlden terljuder nu,
S mycken grymhet, sdan brist p delmod?

TEKMESSA.
En brjan blott du hrde, mycket terstr,
P detta olycksstlle, furste, lefde vi;
Af lnga dagar fylldes lnga mnader,
Af mnaderna blefvo r, som flydde ock.
Ej var mitt de afundsvrdt, dock fanns en trst:
Jag gde n Eurysakes, jag kunde se
nnu hans faders anletsdrag i hans och se,
Hur sknt till yngling smningom han vxte opp.
Vl fick han ej i skolor lra vapnens konst,
Den bsta lrdom gaf likvl hans rfda mod.
Att hgt frn klippan kasta sig i hafvets famn
Och mot dess vgor kmpa, att med klubbans tyngd
Ett vilddjur krossa, att med pilen bryta af
I luftens rymd en vingsnabb fgels fria flykt,
Det var hans vapenfning, var hans tidsfrdrif.
O, att vrt lif, s fullt af saknad n det var,
Ftt s i lugn frflyta!

LEONTES.
                         Om frndring kom,
Var den af dets vilja vllad eller er?

TEKMESSA.
Ren nio r frflutit, utan att en skymt
Af mnniskor vi skdat, d en dag ett skepp
Till stranden lade. dle furste, om en blixt
Af solen nu mitt gas natt frjagade
Och jord och haf och himmel n jag tersg,
Ej vore denna anblick mer n skeppets ljuf.
Jag ropade Eurysakes; vi skyndade
Till stranden ned; ett sorl af Hellas tungoml
Vrt ra ndde; dubbelt sll p klippans rand,
Invid hvars sida skeppet lg, jag bjde kn
Och bad om rddning fr mig sjlf och fr min son.
Den blef oss lofvad. Med ett sprng stod ynglingen
P akterdcket, strckte gladt mot mig sin famn.
Att mig emotta;--d, i detta gonblick,
D stttes vldsamt skeppet af dess styrman ut
Och flt frn stranden. O, jag sg Eurysakes
Frgfves rasa fvermannad, rasade
Frgfves sjlf, med bner och med klagorop
Bestormande n gudars nd, n mnniskors.
Snart var det enda freml, som fste n
Min blick, ett snhvitt segel blott vid himlens rand.
Nr fven det frsvunnit, sjnk jag dignande
Mot klippans barm, i sansls dvala glmsk af allt.
Hur lnge s jag drjde, om en stund, en dag,
Kanhnda flere, vet jag ej. Nr slutligt dock
Min sjl blef klar och min besinning terkom,
D var i trar slocknadt mina gons ljus,
Och p mitt anrop svarte bergets eko blott.

LEONTES.
Af hvilken gudom frlstes du ur sdan nd?

TEKMESSA.
Frrn kld och hunger slckt mitt gldjelsa lif,
Bjds rddning af fajaker, som beskte n.

LEONTES.
Frunderligt! I ndens stund just kommo de,
Dit ingen kommit under nio r frut.

TEKMESSA.
P hafvet, s de sade, mellan Paros sund
Och Hellesponten de ett segel mtt, som hll
Mot sder kosan. Under frbiseglingen
De hrt en rst frn skeppet ropa dessa ord:
"Till F'boina styren, om er gudars nd r kr!"

LEONTES.
Helt visst var det Eurysakes, som bad drom.

TEKMESSA.
Hans sista, dyra hlsning var mig denna bn.

LEONTES.
Och dessa voro fromma nog att vrda den?

TEKMESSA.
Den hrdes af de frommaste bland mnniskor.

LEONTES.
Sen sporde du ej mera om din son och vet
Ej, i hvad afsikt, ej af hvem han frdes bort?

TEKMESSA.
Vl icke visst; men sviker mig min aning ej,
Var Menelaos upphofsman till detta dd.

LEONTES.
Af hvilken orsak skulle han bevekts drtill?

TEKMESSA.
Af fruktan att p de n i fjrran haf
En hmnare af Ajas sorger vxte opp.

LEONTES.
Om rtt du anar, vet jag ej dock skert syns,
Att ej en vnligt sinnad tog frn dig din son.

TEKMESSA.
O son, din moders bittra sorg, Eurysakes,
O att den trst jag gde, att du vrktes nu
Ett lik p hafvets bljor eller multnade,
Fr lifvets plgor stel, p ngon oknd strand!
En graf jag ville reda d p denna 
Och kalla moderligt din skugga dit till ro.
Men nu kanhnda lefver du, berfvad allt,
Som ger t lifvet vrde, r en slaf kanske,
Ett ml fr htska fienders begabbelser
Och suckar, smidd i bojor, stngd frn solens ljus,
S ung och dock s hoppls, efter ddens lott.

LEONTES.
Tekmessa, mnga sorgsna minnen gmmer du
I natten af ditt vsen; dock en strre sorg
n den, du prfvat, vet det, blefve min den stund,
Hr till ditt brst du ter slt Eurysakes.

TEKMESSA.
Ve, hvad r detta? Br jag frukta fven dig?

LEONTES.
Nej, kvinna, bed i trygghet du till gudarne
Med modershjrtats outtrttligt trgna flit
Om rddning fr din son och om hans terkomst;
Det tillhr dig, det r ditt dla, skna kall.
Om du blir bnhrd, terfr af dets gunst
I lifvet n Eurysakes, vlan, var glad,
Var lycklig du och lmna sorgerna t mig.
Nu g! Ett skmoln stiger opp vid hafvets rand;
En storm r nra.

TEKMESSA.
                  Gosse, skyndom ter hem!



NIONDE SCENEN.

LEONTES (allena).
Hon gr. Br hon med mkan eller afund ses?
Det r en frga, sllsam nog kanske af den,
Som hrt, hvad hon har lidit. Dock, jag frgar s.
Hon tmt sitt mtt af sorger; det ger ej
Fr henne olyckspilar i sitt koger mer;
Hon botten ntt af lifvets bitterhet och kan
Ej sjunka mer, blott hjas. Jag--nvl, hvarfr
I frtid ngslas? n r ej Eurysakes
P Salamis och kommer vl ej nnsin hit,
Om verkligt i Atridens vld han rkat har.
Dock bfvar jag och knner, hur min blod blir stel
Vid tanken blott att se min faders hrskarrtt
I strid med hans och vlja mellan plikt och plikt.
O du, hvars helga altar jag s mngen gng
Mitt offer bringat, Dike, tag den grd ock nu,
Jag helgar dig p denna strand, hvars hga fjll,
Som dina lagar fasta, trotsa storm och vg.
Allt, allt kan svikta, gcka, rubbas, vxla om,
Men evigt ofrnderligt det rtta r.




ANDRA AKTEN.


(Samma landskap som i fregende akt.)



FRSTA SCENEN.
    LEIOKRITOS. RHAISTES.

LEIOKRITOS.
Jag ser ett altar, tillredt nyss, och nytnd eld
Och offerdjuret bundet, allt tycks ordnadt st,
Blott offrarn saknas. Var det hr, du lmnade,
Leontes och den obekanta kvinnan nyss?

RHAISTES.
Hr, dle konung.

LEIOKRITOS.
                  Utan tvifvel r det han,
Som ter rnat gna t en gudamakt
Sin hyllningsgrd. Besynnerlig, fr mycket from,
Ja, grubblande sen ngon tid han visat sig,
Af hvilken orsak vet jag ej; det vet jag blott,
Att mer n annat detta mitt bekymmer gr.
Men nu, hvar kan han vara?

RHAISTES.
                           Kanske sg han oss.

LEIOKRITOS.
Det kunde vl ej hindra oss att honom se.

RHAISTES.
Han vntade kanhnda frebrelse;
Och smg sig bort i tysthet fr att undg dem.

LEIOKRITOS.
Klok r du, Rhaistes, klyftig att berkna allt,
Ett blir dig gtfullt dock: ett delt sinnelag.

RHAISTES.
Min mening var allenast, att han denna gng
Bort fr ditt mte frukta.

LEIOKRITOS.
Nog. G, sk opp Leontes, jag vill drja hr
Och vnta honom, skert finns i nejden han.

RHAISTES.
Om ej min gissning sviker, skall i lfvens hgn
Bland lundens oleastrar hr han trffas snart.



ANDRA SCENEN.

LEIOKRITOS (ensam).
Du fega, lga, lmska bof, har ditt frstnd
S skefva gon, att de se blott dig, d allt
Du s berknar efter egen uselhet?
Han skulle frukta, han, Leontes gmma sig!
Fr hvem, fr mig, sin fader? Denne yngling, van
Att g sin bana ppet ssom Helios
Och trotsa allt, sin egen strnga dom blott ej;
Han skulle rdas fr en handling, smyga sig
Fraktligt undan, d jag nalkas! Stod jag ej
Vid mngen tgrd tveksam sjlf af fruktan fr
Hans dla, ofrvillade och ljusa blick?
Men s r hrskarns de. Tla mste han
Till skenet ofta, hvad hans sinne afskyr mest,
Och synas obelten med det kraste.
Skall ej en dag jag skda, nr p Salamis
Jag hller trygg min spira och kan sga t
Den jag fraktar: "Bort, fraktlige!" Skall ej
Den frjd mig unnas efter lnga r af strid
Att, hyllad af ett kufvadt folk, betryggad mot
Hvart ansprk af en ndtligt slocknad hrskartt,
F styra mer med hjrtat n berkningen?
nnu likvl, s lnge en medtflare
Kanhnda lefver, frdig att p frsta vink
St fram och yrka p sin rtt, fr ingen blick
Mitt inre skda, fr blott vis frslagenhet
Och iskall klokhet styra hvarje steg, jag tar.
Det r min sorg fr stunden, men ur den, blott den
Kan en gng klar min gldje gry, som dagens ljus
Olympiskt hrligt fds ur nattens kulna djup.
Men se, Leontes nalkas.



TREDJE SCENEN.
    LEIOKRITOS. LEONTES. HYLLOS.

LEONTES.
                         Hyllos, rck mig nu
Det helga mjlet, tills frn Xuthosbergets fot,
Dr bcken klarast strtar utfr hllarna,
Du hmtat vatten.

LEIOKRITOS.
                  Yngling, du vill offra hr?

LEONTES.
S r min afsikt, fader.

LEIOKRITOS.
                         Skert denna gng
t Dike ter. Ensamt henne tyckes du
Din dyrkan stndigt gna.

LEONTES.
                          Ensamt henne ej.
Dock r det sant, att frmst ibland de himmelska
Hon trder fr min tanke, nr den hjs till dem.

LEIOKRITOS.
Str icke Zeus, allhrskarn, frmst bland gudarne?

LEONTES.
Hans makt r strst, men mnskan nrmst r stndigt den,
Hvars std i hvarje lge hon behfver mest.

LEIOKRITOS.
Ditt lge, yngling, r att vara fdd till kung.
Att en gng hlsas folkens herde blir din lott,
Ditt kall att styra stark och vis din dla hjord.
Hvem bland Olympens makter br som sdan du
Vl ska frr, hvem gna mer din dyrkans grd
n honom, vidtkringskdarn, ljungeldsbrarn Zeus,
Den vldige, hvars spira nr till vrldens grns
Och mot hvars tron i dyrkan gudar blicka opp?
Han sknker styrkan, visheten frlnar han
Och ser och knner kungars sorg, en konung sjlf.
Tro ej, att hrskarn handlar rtt, om stndigt han
Blott p det nrmast rtta ser och glmmer allt
Fr dettas skull allenast. Annan regel har
Den vise, den, som nskar n ett ndaml.
Han vjer varsamt undan hindren, styr frbi
Och krossar ej sitt skepp mot klippan, drfr blott
Att raka kosan skulle leda fver den.
Han vljer medel, lkarn lik, som icke ser
P blommans ljufhet, men dess gagn, frsmr en rt,
Som doftar balsam, och tar opp den giftiga.
Se dig omkring, hvad skdar du, hvarthelst du ser?
Ej rtt, men skick, en ordning hgre, dlare
n blott det kala rtta. Stode detta hgst,
D kunde stigens myra, som du trampar p,
Anklaga dig och yrka p frnrmad rtt.
Men sdan r den hge ordnarns mening ej.
Det mindre mste vika fr det strre, allt
Har denna lag. Betrakta offerdjuret dr!
Det skflar nu den buske, dr det bundet str,
Och r bestmdt att falla sjlft fr ditt behof.
S nres styrkan af det svaga, s sin skatt
Tar af det mindre dla stds det dlare
Och lefver, gldes, vxer opp till kraft blott s.
Leontes, nr ej lngesen p denna, strand
Vrt folk fr Teukros pilar flydde eller fll,
D stod du fram mot kmpen, brt hans fvermod
Och tvang den segervan att besegrad fly.
Skall du, s rikt af gudar gynnad, fdd med kraft
Att ordna, styra, skydda folk och fosterland,
Din lott frspilla och fr myriaders vl
Ej vga trampa ned en myras rttighet?
Nej, yngling, var min gldje som i annat allt
S i den stora konsten att se allt i stort.

LEONTES.
Ej var, o fader, efter ett frsvar en gng
Jag ndgas vga mot din frebrelse,
Ej var s trngt mitt synmtt, som du mena tycks.
Jag sg det ringa, men jag sg det stora ock,
Fast ej i mnskovimlet helst, dr oftast dock
Af blinda viljors nycker skymmes gudars bud.
Jag sg, hvad sjlf du skdar, om ditt ga hjs
Mot fstet opp, p jorden snks, kring hafvet far,
Mot dagen blickar, fljer nattens tysta gng,
Betraktar stjrnan, tnd fr sekler, eller dvljs
Vid markens spda blomma, som med kvllen dr;
En stadgad ordning fverallt, en lag jag sg,
Orubblig, helig, stor i litet som i stort.
Sin bana knde stjrnan, fstet snkte sig
Ej krossande p jorden ned, af jordens trst
Ej svljdes svala hafvet, hafvets hunger slk
Ej jorden opp; men vid den strand, dr vgen steg
Mot skyn, stod blomman, synlig knappt, och vxte trygg.
S ordnar Zeus sitt vlde, grundar ytterst allt
P rtt blott, aktning fven fr den svages rtt.
Och drfr strng, allvarlig, vrdnadsbjudande
Str vid hans sida nrmast bland de himmelska
Hans dotter Dike, och p henne fsts hans blick.
Syns ljus kring hennes panna, ler allhrskarn sjlf,
Och vidt som solens strmmar d hans mildhets ljus;
Men mulnar hon, d griper vred sin ljungeld han
Och krossar folk och stder, allt p hjd, i djup,
Dr Dikes lag frgts och orttvisa bor.
Hvad r, att mnskan yrkar p ett ndaml
Och aktar ringa, hvad som mts p banan dit?
Frstr hon vga hvarje sak med gudars vg,
Och vet hon, nr hon rubbar blindt en gpen sand,
Om ej ett jordras hmmats genom denna blott?
Lt vara, att hon menat blott det dlaste
Och fven skuldls hunnit, hvad hon syftat till;
Blef detta alltid hennes lycka? Stod hon ej
Besviken ofta, gckad af sin egen drm,
Lik barnet, som med jubel sprang mot bergets topp
Att famna morgonrodnan, som en dimma var?
Och till ett sdant ovisst, fjrran anadt ml,
Helt annat ofta, nr det hinns, n nr det sks,
Vill mnskan trampa orttrdighetens stig
Och komma sorgfrtrd och skuldbelastad fram!

LEIOKRITOS.
Du grubblar, yngling!

LEONTES.
                      Fader, ej fr dyrt betald
r sanningen, om den med grubbel finnas kan.

LEIOKRITOS.
Till konung, ser jag, har jag kunnat fda dig,
Men ej till hrskare.

LEONTES.
                      S r min mening ock,
Om hrskarn mste kunna anbefalla allt
Och kungligt r att bjuda blott hvad delt r.

LEIOKRITOS.
Man mste hrska fr att kunna vara kung.

LEONTES.
Du hrskat redan lnge, var en konung nu!

LEIOKRITOS.
Hvad, yngling, vgar du tillrttavisa mig
Och gmma klander i de rd, jag ej begr?

LEONTES.
O, lt mig tala ppet, neka dig ej sjlf
Den frjd att en gng hra ord, som fruktan ej,
Ej svek, ej oblygt smicker lagt sitt gift uti!
Hvad sker du, hvad? Vlde, hrskarvlde blott.
Att se din vilja lydas r det ndaml,
Du kallar stort och strfvar till, betraktande
Hvar vg, som skrast leder dit, berttigad.
Men i ditt ml, hvad r d stort, ditt eget vl,
Sg, eller folkets? Fader, jag har skdat dig:
Ditt lugn har flytt, din dag r af bekymmer fylld,
Din natt r utan hvila. P din panna, frr
S ljus, nu vxla moln af oro, ngslan, harm;
r det din lycka? Jag har sett ditt folk, jag sett
De dlaste frtrampas, trohet, redlighet
Fr ljuset dljas ssom straffrfallna brott
Och pliktfrgten frckhet yfvas, svek och vld
Omttligt sluka byten och begra fler.
r folkets vl ej annat? Eller vntar du
En bttre tid kanhnda, nr du, tryggad sjlf,
Ej mer beror af fala vnners kpta hjlp?
Nr skall den komma? Skall ej samma fruktan stds
Ditt lif frbittra, tvinga dig att styra s,
Som nu du styr? Frtrampas mste hvarje vn
Af vra forna kungars tt, utrotas all
Tillgifvenhet fr denna, frrn du hrskar trygg.
Hur blir det mjligt? Vargens spr i skogens djup,
Den vilda bjrnens gmslen kan du spana ut;
Men huru spra krleken, dr osedd han
I mnskors dror flyr, i deras hjrtan gms?
Ej btar den lakonska stfvarns fina lukt
Vid sdan jakt, och sktte du i sekler den,
Du kunde dock ej sluta sist och sga trygg:
"Nu ger Ajas-tten hr ej mer en vn!"

LEIOKRITOS.
Hvad drskap!

LEONTES.
              Akta, att du icke alltfr sent
M finna vishet i hvad nu du drskap nmnt.

LEIOKRITOS.
Hvad vill du, hvad begr du? Skall jag kasta bort
Den scepter, hvars besittning varit mig s dyr,
Att allt, hvad styrkan i min arm, min tankes kraft
Frmtt att stadkomma, sjlfva lyckan af
En lefnad utan sorger jag betalt fr den?
Skall jag bland hopen kasta den, att gripas af
Den frsta hand, som strcks drt, och lyda sen,
Dr jag befalla kunnat? Vore detta klokt?

LEONTES.
Ej s, ett ondt r sceptern ej, Zeus sjlf br sin
Och hyllas fven drfr frmst bland gudarna.
Med vakor, vedermdor gldas ej fr dyrt
Den skna lott att vara folkens vrn och std
Och lnders gldje. Endast offret af hvad rtt
Fr gudar r och mnskor kallar jag fr stort,
Om ock det fr allfaders egen spira gafs.
Behll d din, om du den s behlla kan,
Att du ej ndgas rubba Dikes helga bud;
Om ej, s sky den, som en giftig orm du skyr.
Lt makten fara, hgheten g opp i rk
Och rdda, hvad som mer n kungavlde r,
En flckfri lefnads ra och en skuldls sjl!

LEIOKRITOS.
Ltt r fr den, som inga hgre syften har,
Att akta andras minsta rtt; skdarn lik
Vid rnnarbanan, utanfr en sdan str
Och vet att hofsamt vja allt, hvad grannen str.
Men den, som vill det stora, den, som ljungat ut
Med fyrspannsvagnen bland de tflande och vill
Erfra segerkransen, har en annan lag.
Ej fr han skygga, om hans gissel, svngdt till hugg,
En strimma randar p medtflarns kinder, om
Hans vagn, i vndningspunktens trngsel jagad in,
En annan splittrar eller fvernda slr.
Men sdant, vet jag, yrkar ffngt jag fr dig,
Ty otkomlig, mer n om i hafvets djup
Jag till dig talte, r fr hvarje tanke du,
Som ej uti ditt eget hufvud vuxit opp.
Ett fordrar jag, ett mste du frst likvl,
Att ej i mina domar blanda dina in
Och fra in en annan styrelse n jag.

LEONTES.
O fader, fader, huru bitter r din lott,
Om fven mig du mste frukta!

LEIOKRITOS.
                              Tnker du
Det verkligt, s bespara d mig denna sorg!
Leontes, lnge varar ej, s hoppas jag,
Det lge, som oss sndrar.

LEONTES.
                           Nr frndras allt?

LEIOKRITOS.
Nr ingen Ajas-ttling mer att frukta finns.



FJRDE SCENEN.

    DE FRRA. RHAISTES.

RHAISTES.
r det ditt bud, o konung, som frs ut?

LEIOKRITOS,
                                        Hvad sker,
Hvad frehafves?

RHAISTES.
                 Hr mig! Sen jag ffngt skt
Leontes genom oleasterlunden, gr
Jag upp p Xuthosberget fr att spana n.
Hr, konung, djupt i dalen mrks af stormen nu
Blott brutna ilar, men dr oppe rasar den
Ohmmad, bryter pinier ned och jagar vildt
Mot strandens hllar hvita vgor sder frn.
Jag blickar ut mot hafvets vidd och varseblir
Tv skepp i kamp med bljorna; det ena, kndt,
Br hit frn Sparta dina sndebud och nr,
Af vinden gynnadt, hamnen vid din kungaborg.
Det andra, okndt, tycks, frn ster kommande,
Mot Pelops half styra. Kreitons bankar ren
Det lyckligt vjt och sker ligga opp frbi
Galastors klippgrund; d, d brister seglet, slits
Af stormens il i stycken, och mot hllarna
Vrks skeppet redlst, likt ett flarn, och sndersls.
I samma stund ser jag den djrfve fiskarns son
I spetsen fr en skara landtmn skynda ned
Och hinna stranden. Ren bland btar, dragna upp
P sanden dr, en ttaroddig vlja de
Och brja skjuta den i sjn. D kommer jag
Och i ditt namn frbjuder dem att bringa hjlp.
De andra lyda knotande. Blott Hyllos, han
Uppmanar, beder, hotar. Sist, nr bn och hot
Han ser sig spilla ffngt, fattar rasande
En julle han, kullstter mig, som hindra vill,
Och far allena.

LEONTES.
                Frcke, och du vgar s
Infr din konung tala om ditt nidingsdd!

LEIOKRITOS.
Jag kan ej klandra Rhaistes. Han har fljt mitt bud.

LEONTES.
Sg om ditt ord, o fader, jag frstod dig ej!

LEIOKRITOS.
Jag vill ej se en oknd frmling landa hr
P denna . Frn hafvet, s en siare
Mig fresptt, min ofrd en gng komma skall.
Om drfr, ndd af vreda gudars hmnd, nn gng
En frmling strandar vid vr , har jag befallt,
Att ingen m i deras domar gripa in.
Vill ngon blidkad gudom, de frtrnade
Till trots, t den i nden stadde bistnd ge,
Kan rddning finnas fven utan mnsklig hjlp.
S har jag tnkt.

LEONTES.
                  Frtrnas, hga Dike, ej,
Att jag din helga altarflamma slcker ut!
P denna , dr gstvnskap, dr mnsklighet,
Bland dina bud de frsta, djrft frtrampas, hr
r sjlfva marken oskr, luften pestbemngd
Och hvarje offer, bragt t dig, en hdelse.

LEIOKRITOS.
Du gr?

LEONTES.
        Jag gr.

LEIOKRITOS.
                 Hvart?

LEONTES.
                        Dit, dr delmod och nd
Min hjlp behfva.



FEMTE SCENEN.

    LEIOKRITOS. RHAISTES.

LEIOKRITOS.
                   Rhaistes, lmna ynglingen
Ur sikte ej, din blick r skarp att spana ut
Om ngon vda hotar. Var frsiktig dock
Att ej i otid reta honom. Spnnas fr
Fr hgt ej bgen. P hans krlek bygger jag
Dock ytterst all min trygghet. Var skdare,
Ej annat; fordras handling, lmna den t mig!
G, jag vill mta mina sndebud.

RHAISTES.
                                  Var lugn
Och lita p min klokhet!
                                    (Gr.)



SJTTE SCENEN.

LEIOKRITOS (allena).
                         Zeus, allhrskare!
r denna kamp, en brottning mellan hvad man vill
Och hvad man mste, detta kldomhrjade,
Frjdlsa, stela trnelif, hvars taggar blott
F sitta skrckinjagande p stngeln kvar,
D hvarje grodd till bladets grnska, blommans eld
Ndvndigheten, mer n vintern kall, frgr:
r detta lif, s kenkalt, s gldjetomt,
S mngbeprisadt och s litet afundsvrdt,
r det att vara konung? Hvarfr lrde jag
S sent ditt vrde knna, hga mausol
P askan af min sllhet, dig, o kungamakt?
Dock sllhet, hvad r sllhet? Har den verklighet
S mycket ens, att aska kunde terst,
D den frbrndes? Ha, det vsenlsaste
r sllheten, en drm blott om en drm, ej mer:
En drm, att man har vunnit, hvad man drmt som ljuft,
En glimt af solljus p ett flyktigt morgonmoln,
Som ltta vindar jaga. Har den flytt, hvad mer?
Jag r en konung.



SJUNDE SCENEN.

    LEIOKRITOS. EN BUDBRARE.

BUDBRAREN.
                  Konung!

LEIOKRITOS.
                          Hr, det ljuder dock!
Sg mig, hvad vill du?

BUDBRAREN.
                       Konung, dina sndebud,
Nyss terkomna, skickat mig i frvg hit.
Om hr du vill dem vnta, ro redan de
P vandring hit och skola snart dig trffa hr.
Om du bestmmer annan ort till mtesplats,
Skall med ditt bud jag skynda till dem ter.

LEIOKRITOS.
                                             Man,
Du har d sett dem?

BUDBRAREN.
                    Jag har talt med dem, o kung!

LEIOKRITOS.
Hvad sade de?

BUDBRAREN.
              Blott hvad jag sjlf dig sade nyss.

LEIOKRITOS.
Du sett dem. Sg mig, nr du ser en mnniska,
Frstr du, om hon gmmer gldje eller sorg?

BUDBRAREN.
Dag har den glades anlet, men den sorgsnes natt:

LEIOKRITOS.
Hvad hade deras?

BUDBRAREN.
                 Dag.

LEIOKRITOS.
                      Med glada bud allts
De terkommit. Svara, att jag vntar hr.
Men du, hvad gr din gldje, efter fven du
Har i ditt ppna anlet dag? Helt skert fick
Du nyss en nskan uppfylld?

BUDBRAREN.
                            Hvad jag nskar, fylls
Af goda gudar stndigt.

LEIOKRITOS.
                        Mktig r du d
Lngt mer n jag, din konung. Sg, hvad r ditt vrf?

BUDBRAREN.
Jag vallar dina getter.

LEIOKRITOS.
                        Och de nskningar,
Dem gudar stdse fylla, hvilka ro de?

BUDBRAREN.
En dryck ur kllan, fda af min hjord och sen,
D solen brnner, skygd af ett bland lundens trd.

LEIOKRITOS.
Behfs s litet fr att ge ett anlet dag?

BUDBRAREN.
Behfves mer, o konung, s behfves allt.

LEIOKRITOS.
G, akta dig att prfva sjlf, om sant du talt.



TTONDE SCENEN.

LEIOKRITOS (allena).
S r den stund d kommen, nr mitt de skall
Mig uppenbaras; trefaldt vill jag sga den
Vlkommen, om min ofrd ock den med sig fr.
Ty ingen visshet, hur bedrflig n den r,
Kan s mitt inre snderslita, skaka s
Min kraft, som denna sviktning, stdse kastande
Mitt vsen n i hoppets, n i fruktans famn.
Hvad mer, om mig frnekadt blir att vara kung?
Jag var en underste, kan det blifva n.
Dock, bort du fega tvekan! Hrska mste jag
Fr min skull, fr Leontes skull dock allra mest.
Att en gng lmna honom spiran obestridd
I tryggadt arf, hvad lockelse i detta ml!
Han skall den kunna ga utan brott, han skall
Af makten prfva gldjen blott, ej sorgerna.
Fr honom vill jag kmpa, fr hans framtids glans
Och bra brdan, lnen bre sedan han.
Dock se, de nalkas redan, mina sndebud.



NIONDE SCENEN.

    LEIOKRITOS. ADAMASTOR. MEDON.

LEIOKRITOS.
Var hlsad Adamastor, du, och du, o son
Af Lichas, Medon! Med hvad budskap kommen I,
Med godt, med ondt? Frtljen mig sannfrdigt nu
Frloppet af er sndning, hvarken minskande
Af skonsamhet det onda eller kande,
Af nskan att mig glds, hvad I skatten godt.

ADAMASTOR.
Nog gldje, konung, skall den nakna sanningen
Dig sknka, fverfldigt r att smycka den.

LEIOKRITOS.
Haf tack fr dessa glada frebud i ord
Och yppa snart den lycka, som bekrftar dem!

ADAMASTOR.
Hur n med gynnsam segling, n med ogynnsam
Vi i ditt vrf p hafvets sltter svfvat kring,
Rr oss och kan frbigs. Nog, du ser oss hr.
Frn Menelaos, Spartas konung, kommer jag,
Frn Delfoi denne Medon. Skilda vgar s
P din befallning gingo vi och rkades
Till slut vid skeppet ter, som oss vntade.
Nu tag emot Atridens broderhlsning frst.
Din hrskarrtt p Salamis erknner han
Och ingr villigt det frbund, du freslr.
Gladt var att hra dessa ord af honom sjlf
Liksom att skda honom, drotten, krigaren,
Den mngbermden hmnaren af Hellas skymf.

LEIOKRITOS.
Han tog dig mot gstvnligt efter fdrens sed?

ADAMASTOR.
S var vrt mte. Kommen frdes genast jag
Ur husets frrum in i salen, dr han satt
Ibland frtrogna, efter lnga irringar
Omsider sorgls spisande vid eget bord.
Straxt nr han blef mig varse; bjd han stlla fram
En stol fr mig invid hans sida, dr jag sen
Med rtter ymnigt fgnades och dunkelt vin.
Frst nr jag hungerns lystnad liksom trstens slckt,
Sitt ord till mig han vnde: "Hvem och hvarifrn
r frmlingen och i hvad afsikt kommen hit?"
Nr jag mig nmnde, fvensom att Salamis
Mitt hemland var, att ddan jag var kommen, d
Blef drotten mrk i uppsyn, helga natten lik,
Och ur hans ga flg en ljungeld mig emot.
Jag bfvade, dock frde jag mitt vrf till slut.
Att jag var snd af dig, den nye hrskaren
P denna , jag sade; att gemensamt hat
Mot Ajas tt er borde nrma till hvarann
Och att du vnskap honom bjd och bad om hans.
D blef han ter ljusare att skda, bort
Flg hotets mrka skugga frn hans gonbryn
Och vnligt gaf han mig det svar, jag nmnde nyss.

LEIOKRITOS.
Han mrknade vid svaret, att frn Salamis
Du kom; sg, lefver ngon, som han fruktar n?

ADAMASTOR.
Hr vidare, o konung! Nr till mildhet s
Han tervndt, d lnkade frsiktigt jag
Mitt tal och kom till frgan om Eurysakes.
Blott ltt berrande din oro, att nnu
Ditt vlde kunde hotas, din medtflare
Vid namn jag nmnde, dristigt sprjande drhos,
Om dennes de vore konungen bekant.
D log Atriden meningsfullt och fyllde sjlf
Till randen dubbelbgaren. "Se", sade han,
"S sker fr min htske ovns son, som jag
Pokalen tmmer, kan din konung tmma sin.
Ty r ock mycket ovisst, visst r detta dock,
Att ingen mer behfver frukta Ajas tt.

LEIOKRITOS.
Och detta sade Menelaos, Spartas kung?

ADAMASTOR.
Du hrt, hvad af hans egen mund jag hrde d.

LEIOKRITOS.
Ord, hastigt sagda, flyktiga som vindens flkt,
Hvad makt I gen att ur rymden af min sjl
Bortsopa dessa sorgens moln, som skockats dr!
Men lt mig hra fven gudens svar, hvad lott
Hans hga tempeltjnarinna bdar mig;
Ty mnskoord, de ro dock blott mnskoord,
Och ltt kan det smeka med sin ena hand
Den stund, det med den andra mttar ddens hugg.

ADAMASTOR.
S hnder. Dock fr denna gng ej rdes jag,
Att gudasvaret skall fr sdan dubbelhet
Anklaga det. Medon, ditt r ordet nu.

LEIOKRITOS.
Jag lyssnar.

MEDON.
             Konung, hvad jag vid min sndning sport,
Vill, som det frefallit, jag frtlja dig,
Viss att din nskan aldrig bttre fyllas kan.
Till Delfoi kom jag, kom till helga hlan vid
Parnassos fot och templet, p hvars trskel jag
Prstinnan fann, det doldas genomskderska.
Blid var hon vid min ankomst, satt i drmmar snkt,
Med handen under lockomflutna pannans sn.
Men nr din gfva andaktsfullt fr hennes fot
Jag lade ned och fredrog ditt rende,
Frndrades den hga jungfruns anlet. Opp
Frn stllet stod hon. "Svage, blinde, ddlige",
S ropte hon, "hvi forsken I ert de ut,
Nr dock s kort med frjd och kval er lefnad r?"

LEIOKRITOS.
Var hon frtrnad eller ofrd bdande?

MEDON.
Hr blott! S sagdt, till kllan, den kastaliska,
Hon gick och kom tillbaka, tvagen, renad frn
Hvart grand af ett frflutet, ett nrvarande.
Sen brt hon frn den vigda lagerns gren ett blad
Och t det fr att motta gudens anda; sist
Hon p hans trefot fver hlan satte sig.
Snart rrd af ngan, som ur djupet steg, hon sgs
I darrning bringas, lppen skllde, hvarje str
I hennes lockar reste sig, och skrckfull, vild
Den helga yrseln svindlade i hennes blick.
Det var, som om ur jordens tysta innersta
En framtid med dess frjder, fasor, dygder, brott
I dagen stigit och prstinnan genomtrngt.
Omsider tog hon sklfvande till ord: "Din kung
Vill spana ut sitt de, frgar mig drom;
S se och lr och vet och knn och hr och dm:
Trygg hrskarn r p Salamis, s lnge n
Leontes icke fallit fr sin faders svrd!"

LEIOKRITOS.
S, sger du, s lydde Delfoi-gudens svar?

MEDON.
Af hans prstinna gafs det med de ord, du hrt.

LEIOKRITOS.
Rtt sade, Adamastor, du, att lyckosam
Er sndning var, och gldjefullt det blir fr mig
Att med en kunglig gfva vederglla er.
Dock nu en plikt mig trycker frmst. P hafvet nyss
Invid vr , s har man sagt, ett skepp frgtts;
Hjlp krfves, rddas mste allt, hvad rddas kan.
Till stranden skynden under Xuthosbergets fot
Med min befallning. Bjuden folket lgga ut
Med alla btar, bedjen, manen, tvingen dem!
Om ngra af de arma, frolyckade
I land man lyckas bringa, s, om lifvet n
Hos dem syns slckt, misstrsten ej, men gren allt
Att dem frn dden rdda, vederkvicka dem.

                                  (De g.)



TIONDE SCENEN.

LEIOKRITOS (allena).
I denna lycka, strre n min djrfvaste
Frhoppning mtit, o, hvad br jag gra frr
n djupt ur hjrtat tacka er, oddlige,
Som i ert rd bestmmen mnskors ve och vl?
O villkor, ltt att fylla! Trygg jag vara kan,
Blott ej Leontes faller fr mitt svrd. Fr mitt?
Min son Leontes, han? Jag hrskar trygg, blott ej
Min hand dens lefnad slcker, som jag lifvet gaf.
Kan strre lycka kpas fr ett bttre pris?
Om p hans fall min skerhet berott, om mig
Det frelagts att dda honom eller sjlf
Min ofrd skapa,--lycka, spira, kungamakt,
Ja, lif jag grna velat offra fr hans lif.
Och nu, nu unnas mig behlla detta allt
Med det beting blott, att jag honom spara vill.
Fr hvem har jag d trotsat dessa mdor, all
Den strid, mig kungamakten kostat, o, fr hvem?
Fr honom, ja, fr honom blott. Jag sjlf skall snart
Till Hades skuggor vandra, ren bjuda s.
Men han r ung, i honom skall jag lefva upp
Och hrska ter, genom honom skall mitt verk,
Min ra g till sena ttlingar i arf.
Och emot honom skulle riktas detta svrd?
Fr mig r dden ej ett slut, blott han finns till,
Men utan honom upphr ren i lifvet jag.
Ja, tagen mot min tacksamhet ocks drfr,
Att jag fr vara konung nu, ej hrska blott,
Att, hvad mitt inre bjuder, nu jag flja fr.
Men se, han nalkas, fiskarn! Han har varsnat mig
Och viker undan. Ha, s har det varit frr,
S skall det mer ej vara. Hit, o gubbe, hit!
Eubulos kom, din konung kallar dig.



ELFTE SCENEN.
    LEIOKRITOS. EUBULOS.

EUBULOS.
                                     Hvad r
Din vilja?

LEIOKRITOS.
           Sg mig, kommer du frn stranden, dr
Det obekanta skeppet nyss blef vgens rof?

EUBULOS.
Ja.

LEIOKRITOS.
    Och hvad budskap kan du bringa drifrn?

EUBULOS.
Ett, som fr dig ej torde vara angenmt.

LEIOKRITOS.
Har allt frgtts, fanns ingen mjlighet till hjlp?

EUBULOS.
En ringa, dock en strre, n du nskat den.

LEIOKRITOS.
Hvad har man kunnat rdda?

EUBULOS.
                           En, en yngling fanns
I hafvets brnning af min son och togs i land.

LEIOKRITOS.
Hvem sger han sig vara och frn hvilket hem?

EUBULOS.
Hans mund r sluten, och hans blick r likas,
Och endast svagt han rjer n en skymt af lif.

LEIOKRITOS.
Och allt, allt annat har frgtts i hafvets svalg?

EUBULOS.
Blott ngra spillror simma n p vgens rygg.

LEIOKRITOS.
O hrda de, hvarfr visste jag ej frr,
Hvad nu jag vet? Dock vl, att en helst brgad r.
Sg, hvem tar vrd om ynglingen? Frsker man
Hos honom vcka lifvets gnista opp p nytt?

EUBULOS.
Leontes fanns tillstdes, i hans skygd han gafs.

LEIOKRITOS.
D r jag trygg, ej bttre vrd han kunnat f.

EUBULOS.
En frga, konung, ville jag dig gra nu,
Om det mig unnas.

LEIOKRITOS.
                  Frga, det frmenas ej.

EUBULOS.
S sg mig, efter mnsklighet du rjer nu
I ord och uppsyn, om med lgn och falskhet blott
Den frckaste bland mnskor, Rhaistes, nyss for fram,
D i ditt namn p stranden han all hjlp frbjd?

LEIOKRITOS.
Jag svarar: gonblicket kan frndra allt!
Hvad frr jag var, behfver jag ej vara mer.

EUBULOS.
Hvad?

LEIOKRITOS.
      fven du, o gubbe, skall det prfva f.
Den tid har varit redan, d p strandens fjll,
I armod snkt, frsmdd, frfljd, frtryckt, du bott,
Ur stormupprrda bljor, vilda msen lik,
Med trgen mda hmtande en sparsam kost.
Den tid har varit, gamle, r ej mer och skall
Ej heller komma; s kan allt frndras.

EUBULOS.
                                        Ve.

LEIOKRITOS.
Den mark, du gt, skall ter en gng blifva din;
Med eget spann du plja skall din egen teg
Och egna skrdar brga.

EUBULOS.
                        Ve, o konung, ve!

LEIOKRITOS.
Du hatar Rhaistes, fruktar, att hans fvermod
P nytt skall frn dig rycka, hvad du ftt p nytt;
Var trygg, du r frn denna stund i mitt beskrm,
Och strre r din konungs makt likvl n hans.

EUBULOS.
Ve, ve, hvad moln af mrka sorger skocka sig!

LEIOKRITOS.
Jag vet det, mer n eget vl bekymrar dig
Dens de, som hos dig skt skydd. Du fruktar, hvad
Tekmessas lott skall blifva; sl din oro bort!
I mig hon finna skall, hvad hon frlorat har.
Har Ajas fallit, srjer hon Eurysakes,
r fven jag en konung, kan och vill och skall
Med outtrttlig omsorg henne hgnad ge
Och hennes de lindra.

EUBULOS.
                       Jag har sett dem, sett
En skymt af dina sndebud, som kommo nyss
Ifrn ditt mte. O mitt hopp, farvl, farvl!

LEIOKRITOS.
Ditt tal r fvitskt, gamle, jag frstr dig ej.
Du brister ut i klagan, ropar ve, o ve
Fr hvarje glad frndring, jag bebdar dig.
Sg, r det vl en ofrd, jag dig hotar med?
r det ett ondt att, lnge fattig, blifva rik,
Att, sen frtryckt man varit, f sin konungs hgn
Och se, hvad krt man skattar, blomstra upp i frjd?
Hvad, eller tror kanhnda du, att svek blott bor
I mina stolta lften, att din vrnlshet
Jag gcka vill med falska frespeglingar?
Vid Zeus, ej fddes jag att ska gldje i
Den svages frdmjukelse. Om hrd frut
Jag synts dig, var jag sdan ej af lust, men tvng.
Frst mig blott!

EUBULOS.
                  Fr mycket ren jag dig frsttt.
Just att du menat verkligt, hvad du talat nu,
Det gr min sorg, det pressar mina verop fram,
Det visar, konung, att du icke fruktar mer.

LEIOKRITOS.
Missunnar du mig lyckan d att vara trygg?
I slutna gtor lskar du att gmma dig.

EUBULOS.
S hr en frga, som fr dig dem ppna skall:
Finns han ej mer, Eurysakes, r allt frbi?

LEIOKRITOS.
Han finns ej, drfr byt fr hoppet ankargrund,
Ty ffngt fste sker du hos Ajas son.

EUBULOS.
O nidingsdd, o skndlighet, skall gudars straff
Ej n gng krossa dessa lmska mrdare
Af allt, hvad dlast mina fders land har fdt?
Finns ingen makt, som lnkar blinda dens gng?
Jag lefver, jag, och Telamon r dd, och dd
r Ajas fven, fallen r Eurysakes.
Jag, jag den arme, krlar n i dagens ljus,
Och dessa gmmer natten! Ha, du lofte nyss
Min vlfrd frmja, gr det, drag ditt svrd och stt
Det djupt i detta hjrta! Denna grning blir
Den enda gunst, fr hvilken jag vill tacka dig.
Hvad, skall jag lefva fr att se dig hrska hr
Och hra om Atridens seger ryktets rst,
Nr ingen krlek gr mig gonblicket ljuft
Och ingen framtid mer mig lofvar hmndens frjd?
Nej, tm min blod fr dina ftter! Kunde den
Lik Nessos etter stnka allt sitt hat p dig
Och dig frbrnna!

LEIOKRITOS.
                   Du r bitter, gamle man;
Men sorgen sjlf r bitter, den frbittrar ltt.
Om rttvist eller orttvist du hatar mig,
Det dme Zeus, mig tillhr att frlta blott.
Ty alltfr litet vore jag min lycka vrd,
Om jag ej knde, att dess bsta gfva r
Den, att jag nu frdraga fr, fr vara mild.
Du hatar mig, m vara! Mer n fjllets is,
Af vintern ammad, varar hatet evigt ej;
Det smlter opp, nr godhet, vrens vrma lik,
Ej trttnar att drfver hvila dag frn dag.
S skall den tid vl komma, nr du finna skall,
Att Ajas tt ej ensam r din krlek vrd
Och ensam ej den ger. Nu, till dess, stll fritt
Mot mig din is, mot dig mitt solljus stller jag.

                         (Eubulos aflgsnar sig.)



TOLFTE SCENEN.

LEIOKRITOS
 (allena).
Han vandrar bort, han unnar mig ej svar en gng;
Dock kan jag icke vredgas. Gudar, nr skall jag,
Nr skall min tt med sdan trohet fattas om?
Fanns p min  ett sinne, dr s del grodd
Sin vxt, sin trefnad funne, o, som frn drtill
Jag ville stycken af mitt eget hjrta s
Och med min blod dem vattna. Krlek! Trohet! Dock,
Jag, fven jag skall finna er, jag vilja har,
Har ingen, som jag fruktar mer, och jag r kung.




TREDJE AKTEN.


(ppen strand. P afstnd ut till sjss klippor och hllar. Vid
stranden btar och spillror af ett skepp. P sanden, nra en krkt,
lummig pinie, en skeppsbruten, liggande lifls.)



FRSTA SCENEN.

    LEONTES. HYLLOS.

HYLLOS.
Du bjd dem g, befallte folket lmna oss.

LEONTES.
Hvad btar oss nyfikenhetens kalla blick?

HYLLOS.
Mig bad du drja, ringa r min hjlp ocks.

LEONTES.
Du vill dock hjlpa, du, din handling visat det.

HYLLOS.
De andra handlat lika, om de vgat blott.

LEONTES.
Fr stormens vld, fr hafvets vildt upprrda vg?

HYLLOS.
Nej, fr din faders vrede, som oss hotade.

LEONTES.
Det tycks, som skulle lifvets gnista sofva djupt
Hos denne yngling, om ej bljan ren den slckt.
G, red i skuggan under pinien hr en bdd
Af lf och mossa, dr han hvila fr, till dess
En gud kanske ur dvalan vcker honom opp,
Ty vi frska ffngt.

HYLLOS.
                       Furste, ppet vill
Jag tala ut min mening, fast du vja tycks
Hvart ord, som rr din fader. Vet d: hatad r
Leiokritos p denna . Hr finnes ej
Bland mnskor ngon, som af hjrtat vill hans vl,
Fast fruktan binder en, en annan vinstbegr.
Ej r det krlek dock till forna konungar,
Som vckt vrt hat mot honom, ty de gamle blott
Ibland oss minnas Ajas n och Telamon.
Nej vi, vi unge, hata hans bedrifter blott,
Hans orttvisa, hrda, grymma hrskarbud.
Du, fven du, dem hatar, mste gra det.
Men sg ett ord blott, mana, och vi flja dig,
Befall oss, fr oss, hvart dig lyster, blif vr kung!
Du r oss kr, vi hylla dig, vi knna nu,
Hvad du i hjrtat gmmer. Dina handlingar
Oss varit lika mnga prof af delmod.
Tag spiran du och hrska, plna ut den skymf,
Som infr Hellas flckar nu ditt fosterland:
Att vld hr rder, icke rtt, att mnsklig nd,
Fr alla helig, hr frnekas mnsklig hjlp.
P dig vi lita.

LEONTES.
                Yngling, r Eubulos ej
Din fader, han, den gamle fiskarn, fr hvars sak
Du nyss mot fvermakten trdde kampberedd?

HYLLOS.
Hvi denna frga, furste? Obekant fr dig
Kan det ej vara, att Eubulos' son jag r.

LEONTES.
Jag har en fader, fven jag, Leiokritos.

HYLLOS.
Vi rkna oss som sner till vrt fosterland,
Vi unga, s du borde gra, fven du.
Ej finns fr oss en strre plikt, n den oss ges
Af Salamis; och ropar nu dess stmma hgt:
"Sl ned tyrannen, krossa min frtryckare!"
D tvekar bland oss ingen om hvad gras br.
Men du skall fra oss till mlet.

LEONTES.
                                  Djrfve, sg,
Frstr du mina ord ej, eller aktar du
En varning ej, med saktmod gifven, efter s
Du dristar detta upprorsskrl frnya n?
Vet d, att om du vgar detta sprk nnu,
Skall denna arm, skall detta skarpa dubbelsvrd
Ditt hufvud klyfva till din frcka tungas rot.
r detta nog, sg, fattar du min mening nu?

HYLLOS.
Rtt tydligt du den yttrat, och jag lyder dig,
Dock ej af fruktan, furste, men tillgifvenhet.

LEONTES.
Han rrde handen, tyckte jag, den drunknade.

HYLLOS.
Jag sg det ej, frnvarande min tanke var.

LEONTES.
Finns ingen hr, erfarnare i lkedom
n vi? Kanske att rters kraft, att fvad konst
Hr kunde bringa rddning.

HYLLOS.
                           Lt mig kalla hit
Den blinda kvinnan; fast berfvad gats ljus,
Frstr och vet och ser hon mer n seende.

LEONTES.
G, hmta henne!

HYLLOS.
                 Furste, hennes ledsven skall
Vl finna vgen hit med henne. Kommer hon,
Kan jag bli borta.

LEONTES.
                   Hvad? Min fader nalkas sjlf.
Ser jag en drm, r denne man Leiokritos,
S olik till sin uppsyn nu, s lugn, s ljus,
Och nyss s mrk och dyster? Gudamakter, hvad
Har denna ndring vllat? Dessa sndebud,
Knappt frn sin resa terkomna, hafva de
Ett budskap medfrt, som hans sinne s frbytt?
Frvnad hrde jag af dem hans hlsning nyss
Att rdda allt, hvad rddas kunde. Dubbel r
Min undran nu, d honom sjlf jag sdan ser.



ANDRA SCENEN.

    LEIOKRITOS. LEONTES.

LEIOKRITOS.
Hell dig, min son! Leontes hell! Hvad framgng har
Ditt dla vrf att rcka mnsklig hjlp?

LEONTES.
                                         Du ser
Den ende hr, som rddats; blott ur hafvets vld
Likvl, men ej ur ddens.

LEIOKRITOS.
                          Djup hans dvala syns,
Och smrtsamt r att finna, att frhllanden
Vr hjlp frsenat; mest dock fr de andras skull,
Dem bljan slukat. Landsmn voro de kanske,
Hellener fdda. Denne man r blott en slaf,
Att dma af hans kldnad, blott en r barbar,
Som byte tagen eller kpt p oknd kust.

LEONTES.
Hans drkt, mer lik ett vilddjurs n en mnniskas,
Bekrftar sdan mening; men hans anlete,
Betrakta det, o fader, sg, om Hellas fdt
En bild mer skn n denne bleke yngling hr?

LEIOKRITOS.
Ha!

LEONTES.
    Hvilken hghet bor p denna panna ej!

LEIOKRITOS.
Hvad syn!

LEONTES.
          Hur mngen ljungeld har ej slocknat ut
Med dessa slutna gon!

LEIOKRITOS.
                       Underbara lek!

LEONTES.
Och dessa lppar, trotsande i dden n
Och dock s veka! En hellen r denne dock,
Han kan ej annat vara, fast hans de visst
I hrda lgen honom kastat.

LEIOKRITOS.
                            Son, du var
Ett barn nnu, d hren drog till Troja. Minns
Du mer skldbrarn Ajas?

LEONTES.
                         Som en nattlig syn
Str fr mitt ga flottan och vr kmpatropp,
Som steg ombord, af jubel fljd och klagorop.
Men af den dle hjlten, folkets hfding, har
Jag intet minne.

LEIOKRITOS.
                 Skda denne yngling d.
En sdan var han, Ajas, ngot r kanske
I lder framom honom, olik fvens
Till kindens blomstring, till sin ungdoms friska kraft;
Men eljest lik till anlet, bildning och gestalt,
S lik, att jag med hpnad nu din skyddsling ser.

LEONTES.
Ve, trefaldt ve oss, fader, om vrt de frt
Med denne yngling till vr strand Eurysakes.

LEIOKRITOS.
Jag finner ej, hvad ofrd kunde bringas oss
Af honom, d han lge dd som denne nu.

LEONTES.
Dd syns han, men han lefver, han skall vakna opp,
Om blott en konsterfaren vrd han finna kan.

LEIOKRITOS.
Finns ngon hr, som kunde sknka honom den?

LEONTES.
Den blinda kvinnan, som hos fiskarn valt sitt hem,
Hon r mitt hopp, jag ltit kalla henne hit.

LEIOKRITOS.
Men om till lif hon skulle vcka Ajas son?

LEONTES.
Hans lycka vore detta, men vr undergng.

LEIOKRITOS.
Var lugn och gr fr frmlingen, hvad gras kan.
Hvemhelst han n m vara, r Eurysakes
Han ej, ty Ajas ttling sofver djupare,
n att han kunde vckas mer af mnskokonst.

LEONTES.
O, budskap, fullt af gldje! Har jag fattat rtt
Din mening, fader?

LEIOKRITOS.
                   Flyktad r den mrka tid,
D varsamheten, fruktans dotter, sluten hll
Inom min barm hvar del drift, en fnge lik.
Nu fr jag vara konung, fr frlika fritt
Min handling med min vilja. Ingen skrckbild gr
Mitt vlde ovisst, min medtflare r dd.

LEONTES.
Hvar, hur? Hvem har dig denna gldjetidning bragt?

LEIOKRITOS.
Frn Menelaos, Spartas konung, bragtes den
Af mina sndebud tillbaka. Hvar och hur
Eurysakes mtt dden, har jag ej frsport
Och vill ej heller sprja; det r nog, att visst
Hans undergng bebdats mig frn skert hll.

LEONTES.
O hge gudar, mitt bekymmer r d slut!
Den sorg, som kldt min ungdoms glada dag i moln
Och lifvets lust frbittrat, finns ej mer. Hur ljuft
Att mot min klara framtid blicka nu och se
Den lnga lefnad, Parcens slnda lofvar mig.

LEIOKRITOS.
En dubbel gldje sknker mig min spira nu,
D jag i arf den lmna fr t en, som vet
Att skatta dess besittning, d jag ser den frjd,
Den ger dig ren i hoppet. Alltfr kall frut
Du syntes mig, likgiltig fr de dlaste
Af lifvets sknker: ra, vlde, hrskarmakt.
Nu r jag lycklig, hvarje nskan uppfylld r,
D fven du min lycka knner djupt som jag
Och vill den dela.

LEONTES.
                   Nu allts, nu r du kung,
Och ingen ger strre rttighet n du
Att Salamis behrska.

LEIOKRITOS.
                      Teukros ensam finns
I lifvet kvar af denna forna kungatt,
Men saknar vnner, har ej makt att hota oss.

LEONTES.
Och om han gde hrar n och kom, hvad mer?
Mot svrdets ansprk, fader, kan man stlla svrd,
Och annat har ej Teukros. Han frskts som son
Af Telamon, sin fader, blef frn hemmets hrd
I vrede utsttt, jagad bort frn Salamis.
P vapen endast, ej p rtt han trotsa kan,
Hvem ville frukta honom?

LEIOKRITOS.
                         Fr hans rtt allts
Till spiran var Eurysakes dig fruktansvrd?

LEONTES.
En omotstndlig hrsmakt fanns i denna rtt.

LEIOKRITOS.
Ja, om den mtt erknnande, men eljest ej.

LEONTES.
Ju mindre erknd, desto mera fruktansvrd
Fr mig den varit.

LEIOKRITOS.
                   lskar du att skmta, son?

LEONTES.
Jag skmtar ej. Om Ajas ttling hr sttt fram,
Af alla hyllad ssom konung, skulle du
t honom lmnat makten utan fruktls strid.
Men om han kommit blott med sina ansprks helgd
Och ensam utan bundsfrvanter strckt sin hand
Emot den scepter, som hans fader gt, o d--

LEIOKRITOS.
D hade denna klinga dmt emellan oss.

LEONTES.
Det var min fruktan, fader, du har nmnt dess grund,
Ty mellan oss den hade d mst dma frst.

LEIOKRITOS.
Hvad, med ditt lif du velat skydda Ajas son?

LEONTES.
Och med mitt svrd hans rttighet; jag fljt min plikt.

LEIOKRITOS.
O vanvett, bjd dig plikten draga svrd mot mig,
Att mot din fader kmpa fr en frmmande?

LEONTES.
Hr mig och lr att knna, hvad min fasa gjort,
Hvar gng jag mot min framtid skdat, blickat in
I mjlighetens vida rike, fatta nu,
Hvarfr s dystert sluten du mig stdse sett.
Det var min tanke ssom vaken, var min drm
I smnens famn, nr kvalfrskingrarn ngon gng
Medlidsamt fven mig i sina armar slt,
Att Ajas son hr kunde trda upp mot dig
Och mot din tagna stlla fram sin rfda rtt.
I sdant fall jag mellan eder bda sttt,
Sett hr min borna hrskare, min fader dr,
Och ndgats vlja.

LEIOKRITOS.
                   Ha, ett alltfr brydsamt val!

LEONTES.
Om s du vill det nmna; mindre brydsamt dock
n tungt, n snderslitande fr detta brst,
Ty mitt beslut var fattadt.

LEIOKRITOS.
                            Lt mig hra det.

LEONTES.
Att bist dig bjd krlek blott, en hgre plikt
Befallte mig att bist den, som var min kung.
Om han som sdan fordrat till sitt skygd min arm,
Mot mig, mot dig, mot hvarje makt jag lyftat den.

LEIOKRITOS.
En filosof, en grubblare, som glmt natur
Och verklighet fr tomma tankars gyckelspel,
Du liknar. Br jag vredgas, yngling, eller le?
Vl dock, att det fogat s, att ej till verk
Din yrsel mer skall lockas; lt oss glmma den.
En annan tid har brjat.



TREDJE SCENEN.

    DE FRRA. EN BUDBRARE.

BUDBRAREN.
                        Konung, vl att jag
Dig finner hr, sen lnge ffngt jag dig skt.

LEIOKRITOS.
I hvilken afsikt?

BUDBRAREN.
                  Fr att skyndsamt kalla dig
Tillbaka till din boning.

LEIOKRITOS.
                          Skyndsamt, sger du;
Hvad r, som fordrar skyndsamhet?

BUDBRAREN.
                                  Din vlfrd.

LEIOKRITOS.
                                               Min?
Den r betryggad.

BUDBRAREN.
                  Hrskare, en skara folk
Sig skockat kring palatset. Flere strmma till
Hvart gonblick. Ett sorl frsprjs, att Ajas tt
Har slocknat med Eurysakes. Man fordrar djrft
Att hra mer, i hvilket land och genom hvem
Han fallit, Ajas ttling. Tvenne flockar st
Fientligt mot hvarandra: Rhaistes ropar hgst
P ena sidan, p den andra hjer sig
Ej ngon enskild stmma fver mngdens skrl.
Men dig, dig nmna alla, dig man kallar p,
Af dig begr frklaring en, den andra std;
Och drfr skynda! Stenar flugit ren, och snart
Kanhnda dragas svrden.

LEONTES.
                         Fader, stanna hr!
Jag gr, mitt svrd skall hastigt stilla oron, skall
Till saktmod terfra denna upprorstropp.

LEIOKRITOS.
Nej, drj, jag gr, det anstr mig att tygla sjlf
Mitt folk. Ditt svrd kan hvila. Oplitligt r
Det lugn, som svrdet tvingar fram, r lugnet likt
Kring gudens blixt, det fljes af frdubbladt dn.

LEONTES.
Med hvilket medel rnar d du tygla dem,
De pliktfrgtne?

LEIOKRITOS.
                  Lmna denna sorg t mig.

LEONTES.
Kom, lt oss vandra bda.

LEIOKRITOS.
                          Nej, jag gr allen.
Jag knner dig, du skall i vrede brusa opp,
Dr lugn behfves, mildhet skrast seger ger.

LEONTES.
Frundransvrda olikhet! Frhllanden,
Dem jag vill skona, trampar du med hrdhet ner
Och ser frdragsamt brott, dem jag bestraffa vill.
Hvem ger den blinda hopen rtt att kalla dig
Till svars fr Ajas-sonens dd? Alltnog, han dtt,
Och du r konung.

LEIOKRITOS.
                  Drfr kan jag vara mild.
Farvl!

LEONTES.
        Du gr allena. Fader, fr jag ej
Ditt bistnd vara, om i upprorsyran du
Min hjlp behfde?

LEIOKRITOS.
                   Ingen droppe af din blod
Finns n p denna klinga, jag r trygg, farvl!

                                         (Gr.)



FJRDE SCENEN.

    LEONTES. DEN SKEPPSBRUTNE (uppvaknande).

DEN SKEPPSBRUTNE.
Hvad, vnta, hll!

LEONTES.
                   Han vaknar, det r Hellas sprk.

DEN SKEPPSBRUTNE.
Ursinnige, drj, drj ett gonblick!

LEONTES.
                                     En drm
Tycks gyckla fr hans sinnen.

DEN SKEPPSBRUTNE.
                              Man, jag sger dig,
Hll fast vid klippan.

LEONTES.
                       Till en olycksbroder visst
Han ropar detta.

DEN SKEPPSBRUTNE.
                 Moder, moder, moder, o!

LEONTES.
Sin moder hrs han nmna; delar fven hon
Hans vda, eller suckar han sitt afsked blott?
Hvad ton i detta ord, ifrn hans lppar hrdt!
O, han r ung; det ljufvaste bland namn har n
Ej hrdnat p hans tunga.

DEN SKEPPSBRUTNE.
                          Jag skall rdda dig,
Var trygg! D, lmska niding, d, frrdare!
Ve!

LEONTES.
    Fruktansvrdt han kmpar i sitt innersta,
Fast armen, vissnad, vgrar vreden tjnst. Jag vill
Tilltala honom. Yngling, faran r frbi,
Blott hvila, du r rddad.

DEN SKEPPSBRUTNE.
                           Gudar! Str hon ej
P klippan ensam, vrnls. Hr du ropet, hr:
Frbarmande!

LEONTES.
             Hvem ropar, hvem r vrnls, sg?

DEN SKEPPSBRUTNE.
Nu sjunk, o jord, till Hades djup, att Zeus ej mer
Ett vsen finner att frskrcka med sin blixt,
D han den sparar nu i detta gonblick.

LEONTES.
Sl upp ditt ga, yngling, och din villa se.
Af hvilka fasansfulla inre syner vcks
Ett raseri som detta?

DEN SKEPPSBRUTNE.
                      Krossa, krossa mig,
D du ej ger mig krafter att frkrossa allt.
Ve, moder, moder, jag frmr ej rdda dig.

LEONTES.
Frfrlig r hans smrta visst, det dyraste
Han ser af hafvet slukas, kan ej bringa hjlp.

DEN SKEPPSBRUTNE.
Du konung, du, s prisad bland de ddliga
Och dock s skndlig, skall ej hmndens hand en gng
Dig drabba?

LEONTES.
            Fasa griper mig; r det mot Zeus
Han vgar dessa djrfva, obetnkta ord?

DEN SKEPPSBRUTNE.
Du hlsas folkens fverdrott, du lydes blindt
Af fega skaror, lmska som du sjlf. Fr dig,
Fr dig allts har Hellas bldt, fraktlige.

LEONTES.
Hvem menar han, mot hvilken mnska eller gud
Framljungar han sin vrede?

DEN SKEPPSBRUTNE.
                           Bofvar, lsen mig!
Ej blef jag fdd att bra slafvars bojor, jag,
En konungs son.

LEONTES.
                Frnuftets fackla, mrker jag,
Har bljan slckt hos honom, lifvets flmtar blott.

DEN SKEPPSBRUTNE.
Ett segel syns, tyst, tyst, det nalkas oss, det far
Ditt, dit, dr hon fvergafs. Nu, nu, o rst,
Igenomtrng med skans stmma rymderna:
Till F'boina styren, om er gudars nd r kr!

LEONTES.
Hvad? Samma ord jag hrde af den blinda nyss.
Frn hvilka lppar, yngling, har du fngat dem?
Jag fattar om din skuldra, vakna, gif mig ljus!
Hvem r du?

DEN SKEPPSBRUTNE.
            Ha, du r allena, sviker mig
Mitt ga? Slaf, hvar ro dina hjlpare?
Jag ser blott dig.

LEONTES.
                   D ser du rtt och gckas ej.

DEN SKEPPSBRUTNE. (resande sig upp).
S d!

LEONTES.
       Fr dig? Vansinnige, r det den tack,
Du fr ditt lif betalar t din rddare?

DEN SKEPPSBRUTNE.
Ve er, frrdiskt knutna lemmar, falska arm,
Hvart har din styrka vikit?

LEONTES.
                            Straffa ville jag
Dig, otacksamme, trodde jag ej, att en gud
Din handling vllat, sen din tankes ljus han slckt.

DEN SKEPPSBRUTNE.
r du en annan, ej af dessa bofvar en?
Mitt ga klarnar, minnets fackla tnder sig.
Sg, stred jag ej med hafvets vilda vgor nyss?
Hvar finnas de, som delte samma de d?
Jag mrker ingen.

LEONTES.
                  Bljans skoningslsa svalg
Har slukat alla.

DEN SKEPPSBRUTNE.
                 Alla, alla sger du?

LEONTES.
Jag ger ej ett mindre sorgligt svar att ge.

DEN SKEPPSBRUTNE.
Blef ingen frig, ingen? Nmn nnu en gng
Det ljufva ordet: alla.

LEONTES.
                        Hvilken hjrtlshet!
Du tyckes gldjas t kamraters olycksfall.

DEN SKEPPSBRUTNE.
Emottag, Zeus, mitt hjrtas varma tacksamhet!
Nu glder dagens tersedda ljus min syn,
Och lifvet, nyss frhatligt, har tminstone
Fr ngra stunder vrde, tills jag mttat mig
Med tanken att mitt lnga kval en gng ftt hmnd.

LEONTES.
Frvirrad, dunkel, ofrklarlig, hotande
Blir mig ditt des gta mer och mer. Sg ut
Ett ppet ord, hvem r du?

DEN SKEPPSBRUTNE.
                           En, som frgar dig
Med en skeppsbruten frmlings helga rttighet,
P hvilken strand han funnit rddning.

LEONTES.
                                       Vida kring
Har namnet ljudit af det land, du hunnit nu.
Du skdar hr det mngbermda Salamis.

DEN SKEPPSBRUTNE.
Jord, dyre jord!

LEONTES.
                 Han faller p sitt anlet ned
Och fr de bleka lpparna mot markens stoft
Till kyssar, mera varma n en lskares.
Och hvarje gng, han lyfter upp sitt hufvud, ser
Jag nya trar strmma utfr kinderna.
Hvad skall jag tnka?

DEN SKEPPSBRUTNE.
                      Jord, o mina fders jord,
Mitt land, mitt hemland, Telamons och Ajas' land!
Ser dig mitt ga, rr dig mina lppar nu?

LEONTES.
Allt mer och mer frvna mig hans ord.

DEN SKEPPSBRUTNE.
                                       Du ml
Fr mina tankars lnga lngtan, hamn, dit jag
Bestndigt hoppets segel styrt, min sllhets hem,
Dr ensamt jag den finna kunde; , hvars namn
Samtidigt med min faders, med min moders namn
Min tunga nmna lrde! Jag har hunnit dig;
Jag ser, jag rr din helga jord, jag breder ut
Min famn, en famn, som tar dig i besittning nu;
Ty min du r, och ingen skall oss skilja mer.

LEONTES.
O, styr frnuft, styr raseri hans tunga nu?

DEN SKEPPSBRUTNE.
Du r en son af detta land, du, yngling, ock,
S bj ditt kn och prisa hga gudars nd,
Som frt dig hit, som korat dig till rddare
Af detta lif och ltit dig, bland alla frmst,
Din kung vlkomna i hans tervunna land.

LEONTES.
Har mjligheten vidgat ut sitt rikes grns
Och tagit vldet bort af det omjliga,
Att hvad som frr ej kunde ske, kan hnda nu?
Har Hades mist sin spira, f hans skuggor st
I ljuset opp och klda sig i ktt och blod
Och lefva efter dden bland de lefvande?

DEN SKEPPSBRUTNE.
Frstod du mina ord ej, d s dyster du
Frsjunker i begrundning blott och ej en skymt
Af gldje rjer, fast din kung du terftt?

LEONTES (fr sig).
Han liknar Ajas, sade nyss min fader ju.
Hans egna ord, d omedveten af sig sjlf
I drmmen han sin moder sg p klippan st,
Hjlplst frlten, elden af hans raseri,
Hans rop till seglarn, allt r sammantrffande
Med hvad Tekmessa nmnde om sitt de nyss.
Och dock omjligt! Skrdad r Eurysakes,
Och dden lmnar ej sitt rof. Hvad, om mitt svrd
P en gng sfde oron, ppet straffande
Bedragarn, som vr hrskare sig nmna djrfs?
    (Hgt.)
Du r d detta landets konung, sger du,
Hvad r ditt namn?

DEN SKEPPSBRUTNE.
                   En frmling eller slaf blott hr
I detta land du mste vara, efter du
Ej vet, men frgar, hur han kallas, Ajas' son.

LEONTES.
Att du r denne, hvarmed vill du styrka det?

DEN SKEPPSBRUTNE.
Mitt anlet r mitt vittne. Zeus frgter ej
Att p den borne hrskarns panna trycka in
Sitt hrskareinsegel.

LEONTES.
                      Pannans vittnesbrd
Kan jfvas dock; om s ej vore, visste du
I denna stund, att fven jag r kungason.
D r du, hvad jag trodde nyss, en frmling hr.
Och om du talar sanning, om s delt blod
I dina dror flyter, hell oss bda d!
Den unga rnen, fdd p klippans spets, frstr
Det sinnelag, som styr hans likes djrfva flykt.
S skola vi hvarandras syften fatta, du
Mitt bistnd bli, jag ditt. Vlan, till verket straxt!
Min drkt har vg och mnskor plundrat, vapenls
Str hr jag p mitt rikes strand. S br jag ej
Fr Salamis mig visa. Upp d, skynda fort
Till fursteborgen, Ajas' forna boning; sg
t den, som hans palats och skatter har i vrd,
Att han en vapenskrud mig snder, vljer den,
Som hgst i vrde smyckade min fader frr.
M ock slafvinnor komma, som mig tv och mig
Med oljor smrja, att min kropp, som stelnar nu
Af hafvets salt, fr ter kraft och rrlighet.
Sen skall till folkfrsamlingen du flja mig
Och se, om jag i ord blott eller verklighet
r konung hr och Telamoniern Ajas' son.
Betrakta dessa gra kmpar d, som sett
En gng min fader. Ljusnar vid min anblick ej
Hvart anlet, strmma icke gldjetrar ned
P deras kinder, d har falskt min moder nmnt
Min faders namn, d lyftes jag till lje blott
Af salaminska hren frr p skldarna.

LEONTES.
Allt, allt frenas, sammanstmmer att mig ge
Den visshet, som jag bfvar fr och som jag dock
Ej jfva kan. Ett prof likvl, ett enda prof
nnu, frrn mitt sista hopp jag stter bort!
Hon kommer dr, den blinda.

DEN SKEPPSBRUTNE.
                            fvervger du,
Om du den tjnst mig visa skall, hvarom jag bad,
D har du lrt att handla blott fr lofvad ln,
Och sviksamt har du kallat dig en konungs son.

LEONTES.
Var lugn och vnta endast ngra stunder n;
Allt skall bli klart och afgjordt, blott jag tala ftt
Med denna blinda kvinna, som jag kallat hit.

DEN SKEPPSBRUTNE.
Hvad syn, hvad likhet, undransvrd och gckande!
Jag vnder bort mitt ga, jag vill gmma mig
Bakom en mur af denna pinies tta barr
Och s min blick frn henne stnga, att den bild,
Hon nu p afstnd rjer, icke rubbas m
Och flykta, d hon nalkas. O, min moder, skall
Jag nnsin se din verklighet p jorden mer,
Som nu jag sett din skugga?



FEMTE SCENEN.

    DE FRRA. TEKMESSA med sin LEDSVEN.

LEDSVENNEN.
                            Bj t detta hll
Ditt steg, o drottning, hr r stllet.

TEKMESSA.
                                        Hr mig hr
Leontes, om mitt hlsningsord jag talar ut?

LEONTES.
Han str framfr dig.

TEKMESSA.
                      Hell dig, unge furste, d!
Hvar r den hjlpbehfvande?

LEONTES.
                             Hur del, hur
Frsakande du kommer, sjlf ett rof fr kval,
Att andras sorger ltta! Sg, hvar lrde du
Den strsta konst i lifvet, att till lkedom
Fr andras sr frvandla eget lidande,
Den blomma lik, som, krossad sjlf, oss balsam ger?

TEKMESSA.
Nmn ej min sorg, o furste, jag r lycklig nu
Mot hvad jag var, mitt eget de br jag blott;
Det tynger fga, min Eurysakes r dd.

LEONTES.
S gr ett rykte, obekrftad r likvl
nnu dess sgen. Men frsk att tala sjlf
Till frmlingen; han vaknat nyss till lif och vet
Kanhnda mer n ryktet.

TEKMESSA.
                        O, hvar r han, hvar?

LEONTES.
S lngt aflgsen icke, att ditt ord han ej
Skall hra, om han ropas.

TEKMESSA.
                          Frmling, frmling, kom!

DEN SKEPPSBRUTNE.
Min moder.

TEKMESSA.
           Rst!

EURYSAKES.
                 Ja, det r du!

TEKMESSA.
                                Eurysakes!

EURYSAKES.
Du lefver n!

TEKMESSA.
              Ditt hjrta klappar n, o barn!
Jag knner flkten af din varma andedrkt
Kring mina kinder.

LEONTES.
                   Det r han. Frundransvrdt
r detta lugn, likt ddens, som jag knner nu,
D allt r afgjordt, d mitt olycksmtt r fullt.

TEKMESSA.
O, ga, ga, nu frst saknar jag ditt ljus!

EURYSAKES.
Ditt gas ljus, jag bar det ljufva namnet frr;
Du saknar det ej, moder, nu, du ger mig.

TEKMESSA.
Jag ger dig, men ser dig ej; min blick r dd.

EURYSAKES.
O fasa, moder, du r blind, hur blef du s?

TEKMESSA.
Min vrld blef mrker, sedan du ej fanns dr mer.

EURYSAKES.
Hmnd, hmnd, s ljuf i hoppet ren, hur skall jag ej
Din stma njuta, d jag nr din verklighet!
Glds, moder, vra sorger skola falla snart
Med dubbel tyngd p deras upphofsmn, ty nu
r stunden min, och min r vedergllningen.

TEKMESSA.
Barn, barn, att bedja, icke hota, gnar dig
I detta lge.

EURYSAKES.
              Lge? r jag icke kung
Och har framfr mig mina fders land, det land,
De styrt frut och jag skall styra efter dem?
Hvem skall jag bedja, r det hrskarns sak att be?

TEKMESSA (till Leontes).
Jag strcker mina bnder ut bnfallande
Mot dig, du dle furste, slut ditt ra till
Fr orden af hans barnsligt ppna fvermod!
Ack, han r son af Ajas, sdan var ock han.
S fri, s stolt, s trotsande, s ovarsam
Gick han sin bana, tills den slts med undergng.
Men du, var du mot sonen delmodig mer,
n Hellas drottar voro mot hans fader frr.
Lt ej hans ansprk, stllda upp mot dina, bli
Hans ofrd. Unna honom, om ej spirans glans,
Dock luftens, dagens, grnskans p hans fders ,
Att ga hr fr mig, fr sig, fr andra ej
Det lif, som sjlf du tergaf t honom nyss.

LEONTES.
Han r min konung; tryggare betror han ej
Sitt lif i dina hnder n i mina nu,
Ty lika starkt r pliktens band som krlekens.
En helig, oafvislig plikt befaller mig
Ej blott att lmna honom ostrd sjlf, men ock
Att skydda honom, vnda hvarje vda af,
Som kunde hota honom frn ett annat hll.
Vl vet jag, att min vlfrd, ja, lngt mer n den,
Mitt offer blir p Dikes helga altar nu.
Men hvad jag gt och ger och frlora kan,
Hvad gller detta, d det vgs mot hennes bud?
Och drfr, son af Ajas, fast din undergng
Min enda rddning vore, vill jag varnande
Dig hejda frn att rusa blindt till ditt frdrf.
S vet, du ger fiender p denna 
Lngt flere, mera mktige, frslagnare
n de, som kunna blifva dina vnner hr.
Det fordras blott en aning, vckt hos en af dem
I frtid om ditt ursprung, och frgfves har
Dig hafvet skonat, dessa mnskor skona ej.
Slut drfr dina lppar till, att ej ett ord
M obevakadt fver deras stngsel fly
Och dig frrda. Visa dig, som nu du r,
Skeppsbruten, skyddls, blottad, hjlpbehfvande,
Och flj din blinda moder till dess boning tyst.
Kanhnda gryr en bttre tid, frbida den.
Du r en yngling, lderdomen bjer den,
Som nu du mest br frukta. Vnta tligt blott,
Tills han naturens skuld betalt, kanhnda snart;
Trd sedan fram som Ajas' son, och ingen skall
Med dig om sceptern strida.

EURYSAKES.
                            Moder, denne man,
Som talar s, r han en ovn eller vn?

TEKMESSA.
En ovn ger den varning ej, som denne ger.
Lr knna honom. Fastn son till den, som nu
Din faders spira hjer fver Salamis,
Vill han din ofrd icke, vill han skydda dig.
Dock r du den, som fordrar af hans fader nu
Hans kungamakt, af honom sjlf hans framtids glans.
Ej ger han i denna stund en fiende
Mer fruktansvrd, mer hotande n du; och dig,
Dig vill han rdda, aktande hvad rttvist r
Fr gudar och fr mnskor mer n eget vl.
S flj hans rd; ej kunde den, som bfvande
Nu rknar hvarje gonblick, du drjer hr,
Ej kunde jag, din moder, dig ett bttre ge.
Kom, kom!

EURYSAKES.
          O gudar, lefver p er vida jord
Ett sdant slkte, af er hga vishet styrdt,
Att, hvart man frs af det, man blott smyga fr
Och ej med ppen panna g sin ppna ban?
Jag trodde Ilion ensamt ga brdig mark
Fr svek och lmskhet, mente, att Odysseus blott
Och Atreus' sner fostrats opp fr mrkrets dd.
Vlan, jag r beredd till allt, jag har ett ml
Att syfta till, att strfva till, att n, om jag
Som lejonet skall g min ppna vg, om jag
Skall krla fram i stoftet, etterormen lik.
Fr detta ml, fr lifvet ej, jag kmpat nyss
Mot hafvets vg, fr tanken p mitt hmnarkall.
Dock, moder, moder, i de spr, dr Ajas gtt
Hjlmsmyckad, svrdomgjordad, pansarskyddad, dr
Skall jag, hans ttling, smyga bjd och vapenls,
I tiggartrasor dljande min kungabrd!
M vara, jag vill bra allt, frdraga allt.
Jag har mitt vrf att fylla, lefva mste jag.
Kom, moder!

TEKMESSA.
            Gosse, fr oss ter till mitt hem
Och akta dig, s krt du har vrt lif, att ej
Din barnatunga yppar, hvad du hr har sett!




FJRDE AKTEN.


(Landskap hgre upp p n. Utsikt mot lundar och odlade flt.
Nrmast p ena sidan en stel, i rnnor splittrad klippvgg. Lngre
bort mot fonden Eubulos' hydda, skymtande bakom lfdungarna. t
samma hll strimmor af hafvet.)



FRSTA SCENEN.
    EUBULOS. HYLLOS.

EUBULOS.
n ngra tag med spaden, gosse! Djupare
Skall grafven bli, s djup, att den lik Hades' natt
Sen gmmer och ej terger, hvad den har ftt.

HYLLOS.
Fr hvilken lskad aska, fader, grfves den?
Snart rknade de ro, dina kra hr,
Och dessa f, de lefva ju och andas n.

EUBULOS.
De lefva, om att andas r att lefva, barn!

HYLLOS.
Hvem tviflar vl, att den, som andas, ger lif?

EUBULOS.
Nr allt, hvad man i lifvet lskat mest, tags bort
Och krlek ger endast saknans tomhet kvar,
Nr natt r i vrt vsen, nr vrt inres sol
Gtt ned med sjlfva hoppet om en morgondag,
D, yngling, kan man andas n, men lefver ej.

HYLLOS.
O, finns en s till hjrtat nakenplundrad man?

EUBULOS.
Han finns: den olycksfdde, som din fader r.

HYLLOS.
Du? Har ej du de dinas varma krlek kvar?

EUBULOS.
Jag ger intet. Se i mig en musslas skal,
Ur hvilket lifvet krupit; jag har mist mig sjlf.

HYLLOS.
Ej kan jag fatta dina gtolika ord.
Svep ej i tckenbilder s din mening in,
Sg, hvad har hndt, hvad drabbat s ditt innersta,
Att om ock lif du flmtar n, dock lifvets lust,
Dess hopp, dess trst har slocknat?

EUBULOS.
                                    O, hvad var mitt lif,
Mitt hopp i lderdomen n, min trst, mitt allt?
Hvad var min tanke under dagens vrf, min drm,
Nr vallmokransad natten kom och slt min blick?
Minns du det ej, sg, hrde du det ej?

HYLLOS.
                                       Det var,
Att Ajas' tt n skulle blomstra hr i makt,
Eurysakes n hlsas ssom konung hr.

EUBULOS.
Det r frbi, Eurysakes r dd, r dd.

HYLLOS.
Hvar fll han, nr och huru? Fr Apollos pil,
Sg, eller ssom fiende fr mnskohand?

EUBULOS.
Ve, han r dd, mer vet jag ej. Med sdan sgn
De kommit nyss tillbaka, kungens sndebud.

HYLLOS.
S bj dig under hge gudars skickelse
Och red hans grift och kalla dit hans hamn till ro,
Ifall han obegrafven glms i fjrran land.
Det blir din grd, den enda, honom gnas kan.

EUBULOS.
S kall, s liknjd, s frstndig, och likvl
S ung nnu! Hur vinterstelt r ej hvart ord
Frn dina varma lppar, mer n om det ren
I lustrer frusit under hvitnad hjssas sn.
Ve, ve din lott, den ungdoms de, som lik dig
Grott upp att skda Salamis, som nu det syns.
Ack, arma vinterplantor i ert fosterland!
P er har ej dess blida sommar strla ftt;
Den for med Ajas, terkom ej nnsin mer.
Hr fddens I till blomning ej, till vittnen blott
Af vldets stormar, svekets mrker, hatets kld.
Hvad ljufvast finns fr gudar och fr mnniskor,
Frid, fromhet, gldje, frihet under stadgad lag,
Gemensam lust och vilja, sdant har ej du,
Ej de med dig jmnriga ftt skda hr,
Blott vi, vi gamle.

HYLLOS.
                    Underbara ord af dig!
Du svrmar, fader!

EUBULOS.
                   Svrmar! Nej, jag visar blott
En senvckt fjril naken hst och sger: Hr,
Hr gldde sommarns fgring.

HYLLOS.
                             Kan jag sluta ren?
r grafven djup tillrckligt?

EUBULOS.
                              Mer n nog fr allt,
Hvad Salamis har kvar af flyktad hrlighet.

HYLLOS.
Kan nu jag g att spana, om Tekmessas vrd
Har kunnat vcka frmlingen ur ddens smn?

EUBULOS.
Nej, drj! Se, arm r grafven, den skall nu bli rik.

HYLLOS.
O fader, om fr Ajas' son du tillredt den,
Blir en osynlig skugga blott dess rikedom.

EUBULOS.
Du skdar, Hyllos, klippan hr, som, hjd mot skyn,
Sin branta vgg emot oss strcker, rmnad, sprngd
I svarta klyftor snder. Lgg din spade ned,
G, tag din bila! Ser du flderbusken dr
Vid hllens rand? Den mste rdjas bort.

HYLLOS.
                                         Hvarfr?
Hvart syftar du med denna delggelse?
Den busken har ftt frodas sen min barndom dr.

EUBULOS.
Jag vill ej se en annan frekomma mig.
Men skynda, medan utan vittnen allt kan ske.

                               (Hyllos gr.)



ANDRA SCENEN.

EUBULOS (allena).
Nu mste fram i dagen, hvad i lustrer gmts
Och gmmas skall nyo snart i ndls tid.
Blir grafven mrk, nvl, den skatt, den tar emot,
Har lyst tillrckligt, m vl hvila nu sin glans.
S tag d, jord, det dla ln, dig anfrtros;
Ett ln tillfrne, blir det nu din egendom.
Behll den, dlj, frvara den blott omsorgsfullt
Med natt inunder, blomstertcke ofvanp,
Att intet mnskoga mer m skda den!
Men hvad, ser jag ej Rhaistes komma?



TREDJE SCENEN.

    EUBULOS. RHAISTES.

RHAISTES.
                                      Vl, att jag
Dig finner hr. Du var d icke, du ocks,
Bland hopen nyss, som strde frckt vr konungs fred.
Jag kunde icke stta tro till deras sgn,
Som svuro, att du ej var dr, jag vill se
Med egna gon.

EUBULOS.
               Vandra d, sen du det sett.

RHAISTES.
Ett terstr att frga dock: hvar r din son?
Att han, som lrt sin upprorskonst af dig, var med,
Det sgs p hopens djrfhet, som med trots stod kvar
Emot sin konungs bde milda ord och hot.

EUBULOS.
r den ej skingrad redan?

RHAISTES.
                          Ja, den vek, fast trgt,
Sen den hrt vra sndebuds frklaringar.

EUBULOS.
S vik, fast trgt, du fven!

RHAISTES.
                              Jag vill veta, hvar
Han finns, din son; sg detta frst, s vandrar jag.

EUBULOS.
Han slt helt nyss att grfva denna graf, sen gick
Han ngra bghll till vrt hem; dr finns han nu.

RHAISTES.
Skall han frbli dr, eller vntas n han hit?

EUBULOS.
Han kommer ofrtfvadt.

RHAISTES.
                        Vl, s drjer jag
Och ser min tro bekrftas, att ditt tal r svek.

EUBULOS.
Vid Hades, mer fraktlig vore jag n du,
Om jag ej djrfdes tala sanning infr dig.

RHAISTES.
Vid ord frflugna, spotska r din tunga van.
Men ville jag dig frga, hvems blir denna graf,
D vet jag, funne frevndningar du straxt,
Beknde ej, hvad skert r, att den r redd
Med oblygt trots fr skuggan af din konungs son.

EUBULOS.
Hvem gfve vl den arme eljest griftens hgn?
Dock dr syns Hyllos, skda! Har jag talat sant?

RHAISTES.
Vid Zeus, han kommer. Hvad? Den fvermodige
Br i sin hand en bila; vill han drpa mig?
Styr af hans uppst, och jag lmnar dig i ro.

                                       (Gr.)



FJRDE SCENEN.

    EUBULOS. HYLLOS.

EUBULOS.
Ej har en strre niding trampat denna mark
n mannen dr, ej ngon fegare n han.
Nu lr han ej s hastigt terkomma hit,
Och detta r min goda vinst af hans besk.

HYLLOS.
Var ej den etterormen Rhaistes hr igen?

EUBULOS.
Han kom och gick, han drjde ngra stunder blott.

HYLLOS.
Hvad skte han, hvad var hans arga stmpling nu?

EUBULOS.
Hans mening var att spana ut, om jag, om du
Ej tagit del i bullret mot Leiokritos,
Nr folket nyss sig skockat kring hans kungaborg.

HYLLOS.
Har modet ndtligt vaknat, har den kvfda harm,
Som gldt i mngas hjrtan hr, ftt luft en gng
Och brjat flamma? O, att jag ftt vara dr!

EUBULOS.
Frbi r allt, likgiltigt, utan ndaml.
Sak samma, hvem som hrskar efter Ajas' tt.
Den slocknat. Du, grip verket an, hugg busken ned!

HYLLOS.
Ett dunkelt djup i klyftan blottas fr min syn,
En nattligt dyster hla. Men hvad sknjer jag?
Ur mrkret, fader, skimra blixtar af metall.

EUBULOS.
G ned i grottan, skicka upp dess innehll!

HYLLOS.
En hjlm, vid Ares, koppartung, med sfinx af guld
P kammen fverst; hvilket msterverk af konst!

EUBULOS.
Rck upp den, gosse. Gamla ga, skym dig ej,
Kvf tren, som vill bryta fram ur hjrtats djup,
Att den ej hindrar dig att se i denna stund.
O hjlm, din glans har mattats, rg har lagt sig kring
Din kopparyta, guldet ensamt strlar n,
En bild af troheten, som, om den ras, glms,
Frtrampas, uppbrs, aldrig vet af vxling sjlf.

HYLLOS.
Emottag, fader, denna dla pansarskrud
Och skld och svrd. Jag hpnar, nr jag tnker p
Den vldige, som sdan rustning burit har.

EUBULOS.
Min arm har, sen jag lyfte detta pansar sist,
Frsvagats mrkbart; sorg och nd ge krafter ej.
Det knns mig tungt, ehuru tomt, kanhnda tungt
Mest fr dess tomhet. O, det omslt dock frut
Ett hjrta, hela salaminska folkets hem.
O skld, o svrd, rrprydda bda, vittnen af
S mngen kmpes nederlag, er tid r slut.
Frresten nu i stoftets hgn, ofarliga!
Kom, gosse, tom r grottan, intet finns dr mer.

HYLLOS.
Hvad vill du fretaga nu med denna skatt?

EUBULOS.
Begrafva den; fr den r jorden ppnad hr.

HYLLOS.
S skna vapen, sknare n mnskohand
Frmtt dem smida, offrar du s gagnlst opp.
Sknk mig dem hellre eller ls dig guld fr dem!

EUBULOS.
De burits af din konung och af min en gng.
Af Telamoniern Ajas. Nr han seglade
Frn denna  till Trojas lnga fejd, d gaf
Han i min vrd dem. Vrda vill jag dem ocks;
S snk dem ned i grafven!

HYLLOS.
                           Ja, jag lyder dig,
Fast denna gng jag lyder med bedrfvelse.
S ligg d, pansar, obermdt i mullens djup,
Hjlm, skld och svrd, frresten gagnlst fven dr!
O, att mig hellre unnats se er smycka n
En rddare af Salamis' frtryckta folk!
Men se, Tekmessa kommer med sin ledsven hit
Och frmlingen, vid alla gudar, underbart
Till lifvet uppvckt ter.

EUBULOS.
                           Skynda, skynda snabbt!
Tag kvistarne af flderbusken, kasta dem
I grafven ned p vapnen, hopa massor snart,
Att ej ett oinvigdt, frrdiskt ga m
Upptcka, hvad de hlja.



FEMTE SCENEN.

    DE FRRE. TEKMESSA med sin LEDSVEN.
TEKMESSA.
                          Jag frnimmer ljud
Af mnskorster. Sakta, har man mrkt oss ren?

LEDSVENNEN.
Ja, drottning.

TEKMESSA.
               Gosse, stanna! Finnas mnga dr?

LEDSVENNEN.
Eubulos blott och Hyllos, andra ser jag ej.

TEKMESSA.
Se efter n, gif akt p allt! Eurysakes,
Din blick r mera fvad, spana du, hvad mrks?

EURYSAKES.
Tv mn allenast varsnar jag, den ena ung,
Af lder bjd den andra, bda torftiga
Och vapenlsa bda.

TEKMESSA.
                    Ingen fara d,
Lt oss g nrmre! Hr man, om jag talar ren?

EUBULOS.
Vlkommen ter, drottning, frn ditt dla vrf
Att rcka hjlp och bistnd. Om jag anar rtt,
r denne frmlings rddning nu din glada ln.

TEKMESSA.
Eubulos se, betrakta honom, mrker du
En likhet ej?

EUBULOS.
              En likhet, drottning, sg med hvem?

TEKMESSA.
Du frgar! O, nr fordom detta gonpar
n gde synens gfva, var min hgsta frjd
Att se p denna likhet.

EUBULOS.
                        Sg du ynglingen
Frut i tiden?

TEKMESSA.
Frn den stund, han dagen sg.

EUBULOS.
Du vcker min frundran. Af den drkt, han br,
Kan jag ej sluta annat, n att fdd han blef
Fr torftigt lottad fr att bli bemrkt af dig.

TEKMESSA.
Se p hans anlet, gamle, liknar detta ej
Ett anlet, som du skdat frr i bttre dar
Och aldrig sen frgtit?

EUBULOS.
                         Dessa anletsdrag,
De rja blott en lngre tids frsakelser,
n denne unge frmling tyckes rkna r.
De varit skna. Nd, knappt fverstnden nd
Tycks hrjat dem.

TEKMESSA.
                  Min arma, arma gosse, ja!

EUBULOS.
Kanhnda, om ej denna ddens blekhet lg
Upp hans trotsigt bjda lppar, om hans kind
Bar frg af lif, om gat gde eld och glans,
Sg jag----

TEKMESSA.
           Hvad sg du, skynda, svara, sg mig, hvad?

EUBULOS.
Sg jag--dock nej, hvem ser vl det omjliga?

TEKMESSA.
Sg ut! Kanske omjligt syns, hvad mjligt r.

EUBULOS.
Sg jag en likhet, ofrklarlig, underbar,
Hos denne med min forne----nej, fr rorikt,
Fr stort, fr vrdnadsbjudande r detta namn,
Jag vgar ej det nmna till jmfrelse.

TEKMESSA.
Sg ut, sg, att han liknar Ajas, sg det fritt!

EUBULOS.
Nvl, han liknar Ajas, nekas kan det ej,
Men som en blek, nyss vaknad morgon liknar dag.

TEKMESSA.
Dag kan vl bli af denna morgon ock en gng;
S glds i hoppet, se, din konungs son str hr!

EUBULOS.
Omjligt, dla drottning, du r vilsefrd.
Lgg icke till ditt olycksmtt, nog stort frut,
Den bittra rgan af en falsk, frrdisk frjd.

EURYSAKES.
Du vgar tvifla, fast min moders ord du hrt.

TEKMESSA.
Skall jag ej knna rsten af mitt eget barn?
Mitt ra hr ju stmman, fast min blick r skum.

EUBULOS.
Omjligt! Rst kan likna ltt en annan rst,
Som anlet anlet.

EURYSAKES.
                 Snart frgr mitt tlamod.

TEKMESSA.
Jag knde genast honom, och han knde mig
Frn frsta stund. Mot tusen tungors vittnesml
Bestode vra hjrtans intyg, mitt och hans.

EUBULOS.
Sg, har man sndt dig, yngling, att bedraga oss?

EURYSAKES.
Bedraga?

TEKMESSA.
         Gamle, hvilken gud frblindar dig?

HYLLOS.
Hur kan du tveka lngre, fader, allt r klart!

EUBULOS.
Frunderligt! Men dd, dd r Eurysakes,
Och grafven, drottning, terger ej lefvande,
Blott skuggor, och en skugga r dock denne ej.

EURYSAKES.
Har nu din ofrskmda mund ftt orda nog,
Och har jag nog frdragit? r jag talgill nu?
S hr d, frcke tviflare, frtrampade,
Ledbrutne mask, vanbrding, skamfrgtne slaf,
Hundga!

TEKMESSA.
         Milde gudar! Gosse, hejda dig!

EUBULOS.
O drottning, drottning, stilla, nmn ett ord ej mer!

EURYSAKES.
Misstrogne, sle mnskobild, frstockade,
Stenhrda panna, gde jag ett svrd i hand,
Jag klf dig fr att visa dig Eurysakes.

TEKMESSA.
Mitt gas ljus, mitt hjrtas terfunna trst,
Stck af din vrede, storma ej! Den trognaste
Bland vra f, snart nmnda vnner hotar du.

EUBULOS.
Tyst, drottning, tyst! Nej, sluta icke du, hll p!
Den ljufvaste bland syner ser jag, nr jag ser
Dig flamma s i vrede. Lt mig skda n
Ditt gas blixtar, lt mig se din kind i gld;
Hll p!

EURYSAKES.
         Du man, vansinnig r du, mkansvrd
Lngt mer n straffvrd, d du fr min harm ej rds.

EUBULOS.
Jag faller, unge furste, ned fr dina knn
Och kysser dessa ftter, som dig burit hit.
Ja, du r son af Ajas, sdan var ock han,
S sg han ut, nr vreden frgade hans hy
Och under skmrk panna blicken ljungade.
Just sdan stod han i min syn mngen gng.
Min hrskare, min konungs son, nu konung sjlf,
Min dle konung, saknad, efterlngtad, srjd
I lnga r, vlkommen gudahgnad nu!

TEKMESSA.
Du tviflar d ej lngre?

EUBULOS.
                         Tvifla! O, nr nyss
Han kom, halfslocknad, hrjad, blek, hvem undrar vl,
Att jag i honom icke knde Ajas straxt?
Nu har han lifvats, lgat ssom hjlten frr,
Nu har min ungdoms konung jag i honom sett.

TEKMESSA.
Ack, hftig, snaruppbrusande, lttretad var
Hans store fader fven, draf kom hans fall.
Jag ber till Zeus, allhrskarn, till Athene ock,
Hans myndigborna dotter, att de mtte ge,
Hvad Ajas blef frmenadt, t hans arma son:
Lugn hg och tlsam vishet, gudars bsta sknk.
O gosse, tergifven nyss t denna famn
S utan allt, s hjlpls, maktls, vapenls,
Som nr den dig emottog i din fdslostund,
Hur djrfs du rja vrede? Gm dig, skyggande
Fr mnskors gon, stilla i din moders hgn,
Att hon ej snart fr alltid mister dig igen.

HYLLOS.
Nej, drottning, nu skall handlas.

TEKMESSA.
                                  fven du?

EUBULOS.
                                             Och jag.
Ja, gonblicket ger all framtid dess gestalt;
S skyndom!

EURYSAKES.
            Vapen, vapen!

EUBULOS.
                          Hyllos, ila du
Kring Salamis frn trakt till trakt, frn hem till hem,
Och kalla vra vnner. Sg, att Ajas' son,
Den saknade, den vntade, r hr, att hr
De skola samlas alla till sin konungs vrn.
Fort, gosse!

HYLLOS.
             Nu skall ingen kylig tvekan mer
Frlama deras armar, nu skall vld bli stckt
Med vld. Jag skyndar.

TEKMESSA.
                       Stanna, drj! Ack, vrt frdrf
Bereds af detta fvermod.

EUBULOS.
                          Fr sent. Han hr
Ej mer din varning.

TEKMESSA.
                    Olycksfdde gubbe, sg,
Hvi eggade du ynglingen till detta dd?
Vr ofrd r fr handen. O Eurysakes,
Kom i din moders armar, lt mig famna dig
nnu en gng, den sista. Innan denna dag
Har ntt sin kvll, r af din morgon blefven kvll,
En kvll, som hunnit natten, frrn den gt sin dag;
Ty hvem skall oss beskydda?

EURYSAKES.
                            Svrd, hvar fr jag ett?
Min vnstra hand i lsen fr ett dubbelsvrd
I denna hgra!

EUBULOS.
               Ja, ja, Ajas lefver n,
Den stolte Telamoniern lyfter hgt nnu
Sitt hufvud bland oss, eldig, modig, trotsande.
Lycksalig du bland mdrar, drottning, du, som fdt
t detta land, din dle makes fosterland,
En rddare.

TEKMESSA.
            O, sg en rddning skande,
S nmns det rtta ordet.

EURYSAKES.
                          Finns en fattigdom
Mer tung n min? Den ringaste bland varelser
Har medel dock till sitt frsvar, en tand, en klo,
En gadd, om aldrig mera; jag r vapenls.
Jag, fdd till konung, har till vrn blott denna hand,
Min tomma hand.

EUBULOS.
                Hell, furste, sl all ngslan bort!
Var rik, var trygg, var vpnad, tag ditt kungaarf!
Hr gms det.

EURYSAKES.
              Hvad, i grafven?

EUBULOS.
                               Ja, i denna graf.
Hr finns din store faders mig frtrodda ln;
Tag du det nu!

EURYSAKES.
               Hvad hr jag? Nr du hoppar ned
P flderkvistar, ljuder det som vapenklang.

EUBULOS.
Se hr!

EURYSAKES.
        En skld!

EUBULOS.
                  Hr!

EURYSAKES.
                       Pansar!

EUBULOS.
                               Hr!


EURYSAKES.
                                    En hjlm, ett svrd!
O, att jag gde prlor, diamanter, guld,
Mer n i hjlm och harnesk rymdes; rikare
n ngon konung blef du, gamle, trogne man,
Med detta allt till lsen fr den skatt, du spart.
Nu skynda upp tillbaka, ka din frtjnst,
Kom, hjlp mig lgga detta harnesk an ocks!
Se, hjlmen br jag redan.

EUBULOS.
                           Hrligt pryder den.

EURYSAKES.
Fst noga alla spnnen.

EUBULOS.
                        Detta pansar r,
Som om fr dig det vore smidt, s passar det.
Hur lik du r din fader nu i denna stund!
Mitt ga tras, fast mitt hjrta fylls af frjd.

TEKMESSA.
Hvad grs, hvad frehafves, vapenklds min son?

EURYSAKES.
Mrk, moder, mrk, jag sluter dig i jrn och stl,
Nr jublande jag famnar dig i denna stund.

TEKMESSA.
O famn! O Ajas, Ajas! Flydda, glada dar
P Xanthos strnder! Gosse, tryck mig hrdare
Emot din hrda barm nnu! S var jag van
Att famnas af din fader frr, nr segersll
Han kom frn sina strider. O, hur mjukt det knns,
Ett pansar, nr dr inom gms ett lskadt brst!

EUBULOS.
Blir skruden tung, o konung? Du r yngre, du,
n Ajas, nr han bar den, och din styrka r
nnu ej terkommen.

TEKMESSA.
                    Ack, din kind r sval,
Min lskling, stel och kylig r din hand ocks,
Af hafvets kld frlamad.

EURYSAKES.
                          Snart, o moder, snart
Skall gldjen ge mig krafter ter.

TEKMESSA.
                                   Kom dock nu,
Kom, flj mig till min boning, att min trogna vrd
Fr gnas dig, att denna hand fr tvtta bort
Frn dina lemmar saltet, som frstenar dem.
Kom, lskling!

EUBULOS.
               Flj din moder, hennes rd r godt.
Vid sdan vrd skall domningen frsvinna snart:
Och af en gud frdubblad makt du terf.

EURYSAKES.
Skall jag g bort och lmna dig i vda hr?
Behfs mitt skydd ej, gamle?

EUBULOS.
                             Konung, tveka ej!
n rder lugn, men drj ej, snart r stormen ls.

EURYSAKES.
S skyndom, moder! Trttsam var mig leken nyss
Mot brnningar och vgor, jag frnimmer det.
Min kropp knns trg, och ovant sviker mig alltmer
Min styrka, s behflig nu; jag blygs drfr.

                                     (De g.)



SJTTE SCENEN.

EUBULOS (allena).
De g, men svag och vacklande r gossens gng,
Min unge, dyre konungs. Alltfr vldsam var
Helt visst hans kamp fr rddning mot den starkaste
Bland jttar, hafvet. Mtte under gudars hgn
Hans moders trogna omsorg kunna terge
Hans lemmar lif och styrka. Ack, ett gonblick
Frmdde vreden frga nyss hans bleka kind;
Hur var han d ej hrlig? O, den lskade!
Skall han vl synas sdan n en gng, nr snart
De vra samlas; skall hans tervunna kraft
Ge mod t deras? Skoningslst frlorad r
Han annars, han och alla vi, hans trogna hr.
Men hvad? En vpnad skara nalkas skyndande,
Om vnlig, om fientlig, vet jag ej. Dock se,
Jag sknjer Rhaistes bland dem. Ve, nu terstr
Fr oss ej rddning mera. Oss? Hvem aktar oss?
M vi frgs! Men dig, min unge konung, dig
Skall samma de drabba!



SJUNDE SCENEN

    EUBULOS. RHAISTES med en skara folk.

RHAISTES.
                        ndtligt har jag nu
P klar och ppen grning fverraskat dig,
Du dolske rf, som hittills gtt i mrker kring
Och snappat understers hjrtan frn vr kung.
Nu r du fngen p ditt dd, ditt straff beredt.
S gripen honom, I, min konungs trogne mn,
Ty han r den, som skickat ynglingen, hans son,
Att vidt kring detta Salamis med hejdlst trots
Predika krig och uppror. Hans r sagan om
Att Ajas' ttling vore terkommen hit.
O lgn, o frckhet utan like! Af en slaf,
Ur hafvet rddad, skapar han en kungason.
Hvar r han? Visa denna son af Ajas fram;
Oss lyster skda honom: sg, hvar gmmes han?
S krt du skattar lifvet, drj med svaret ej;
Vr tid r kort.

EUBULOS.
                P dig vill jag ej slsa ord,
Jag har frspillt fr mnga p din nedrighet.
Men er, mitt hemlands sner, som t vldet nu
Af tvng ert bistnd rcken, er frkunnar jag,
Att kommen r i verklighet Eurysakes.
Hvem r d konung, hvem br rttvist hlsas hr
Som hrskare af alla, den, som fordomdags,
Med oss jmbrdig, var vr like, eller den,
Som stammar ner frn gudaborna drottar, frn
En ndls rad af vra fders konungar?
S tveken ej i valet, kasten modigt af
Erfrarns ok och hyllen ssom herre den,
Som fdseln rnat spiran.

FOLKET.
                          Gamle man, fr oss
r konung den, som vldet har, som ger makt
Att straffa och belna. Tnkte du som vi,
Du vore icke fnge nu och hotades
Med dd och jmmer.

EUBULOS.
                    Usla mnskohrlighet!
Sjlf tiggarns hund, som svlter med sin gare,
Gr i hans spr palatsets rika bord frbi,
Frsakar, umbr, lider fr sin trohet gladt
Och fruktar ingen hunger s som krlekens.
Att slicka en frhatlig hand blott fr dess makt,
Att byta herrar, ockra med tillgifvenhet
Kan mnniskan allena.

FOLKET.
                      Bitter var du frr,
Och samma bittra sinne, gamle, fljer dig
nnu i dden.

RHAISTES.
              Akten p hans vanvett ej!
Hans mtt r fullt, fr vra ftter lge han
I blod nu redan, blefve han ej stum som dd;
Nu skall hans arga tunga ndgas gagna oss.
S se d, ofrsynte, detta dragna svrd
Och vlj, om du vill knna i din barm dess udd,
Om du vill yppa, hvar din hyckelkonung dljs.

EUBULOS.
Du frgar?

RHAISTES.
           Och p svaret vger lif och dd.
EUBULOS.
S hr d: hr, hr i mitt hjrta gms min kung;
Sk honom dr med klingan, ingen hindrar dig.

FOLKET.
Vansinnige, r lifvet dig s vrdelst?

EUBULOS.
Det vore s, om dden kunde skrmma mig.

RHAISTES.
Vlan, men tala skall du, yppa likafullt,
Hvar den, jag sker frmst, din kung, r undangmd.
Har djrfhet du att vga trotsa svrdets hot,
Skall gisslet, lngsamt brukadt, dock f makt med dig.
Lt oss begynna genast, hit med spn, I mn!

EUBULOS.
O blixt i natten, Hyllos!

FOLKET.
                          Rhaistes, se, gif akt,
Din fiende r nra.



TTONDE SCENEN.

   DE FRRA. HYLLOS med en skara bevpnade.

HYLLOS.
                    Krker du ett hr
P gubbens hufvud, gller det ditt usla lif.

RHAISTES.
O blygd, en fvermktig skara, och fr den
I spetsen fiskarns vilde son! Mig sker han,
Mig frmst bland alla. Skynden, vnner, sluten er
Omkring er hrskares frtrogne! Vrjom af
Med mod hvart anfall! M vi rygga steg fr steg.

HYLLOS.
Hit med er hfding, lmnen villigt Rhaistes ut
I vra hnder!

FOLKET.
               Utan svrdshugg sker det ej.
S prfvom svrden!

    (Strid. Rhaistes med sitt folk trnges tillbaka och frfljes.)



NIONDE SCENEN.

EUBULOS (allena).
                    Brja, sorgsna frespel
Till vrre, strre, sorgligare strider n!
S vill vrt de. Undan viker Rhaistes nu,
Men han skall terkomma i sin konungs hr,
Och hvad, hvad blir d slutet? Gudar, skydden den,
Hvars unga lif r dyrast! Jag, rbrutne man.
Kan ej fr honom kmpa mer, kan falla blott,
Men faller glad, sen honom jag ftt skda hr.
Dock tyst! Leontes kommer, hasta synes han.



TIONDE SCENEN.
    EUBULOS. LEONTES.

LEONTES.
Besinningslst du handlat, gamle, djrfve man,
D sdan storm du lsslppt, sndt din son kring n
Att hejdlst krig frkunna, vcka upp till vld
En fvermakt, som slumrat. Hvem skall styra den,
Hvem stcka af dess hrjning? Hvar r frmlingen?
Hvar gms han, svara! Frlsas mste han.

EUBULOS.
                                         P dig,
Du unge furste, litar jag frtrstansfullt
Och vet, att dig kan anfrtros min hemlighet.
S hr: dr i min ringa koja finns vr kung.
Den gudasnde vrdas af sin moder dr,
Att snart, sen stela saltet frn hans lemmar tvtts,
I kraft och fgring trda vapensmyckad fram.

LEONTES.
Stort r ditt tal om vapen. Drmbedragne, hvem
Har kunnat skaffa honom dessa?

EUBULOS.
                               Jag.

LEONTES.
                                    Hvad prl!
En staf kanske, en bruten ra gde du
Att rcka honom.

EUBULOS.
                 Furste, mot din vapenskrud,
Fast stark och hrlig, byttes knappast hans, var viss.
Den bars af Ajas fordom.

LEONTES.
                         Hjltens strsta skatt,
Du skulle ga den?

EUBULOS.
                   Vnta, vill du skda den?
Drj blott en stund, kanhnda r i gudars hgn
Min unga konung redan tvagen, vapenkldd
Och frdig att dig mta. Jag vill skynda straxt
Och kalla honom.



ELFTE SCENEN.
LEONTES
 (allena).
                 Underbara makt af jrn,
O de, hvem kan bja af din stela arm,
Nr du vill krossa? r Leiokritos tyrann?
Bort det! Ett hjrta mera varmt och krleksfullt
Har Salamis ej fostrat. Blott nr det vill
Hans son frdrfva, mste iskallt hat ta in
Det rum, dr mildhet stndigt frr var hemmastadd.
Frgfves, sen den djrfve fiskarynglingen
Spridt ryktet, att Eurysakes var anlnd, har
Min fader jag bestormat, bedt om skonsamhet
Fr Ajas' son, vr terkomne hrskare.
Frgfves! Bner, frestllningar och hot
Med gudars hmnd och vrede, ingenting frmr
Beveka nu den aldrig svrbevekte frr.
Vlan, min trning fallit: hvad mig terstr,
r stlla jrn mot jrn och trots mot trots, att g
Mot det med dess fvermakt, det rttas makt.
Men lif, mitt varma, unga lif, farvl, farvl!
Din honungsljufva blomning, att f sluta den
I ddens vinter rknar jag fr vinning nu.
Dock, tomma tankar, viken! Handling krfves hr.
Jag ser, att skaror strmma hit frn skilda hll
Med brokigt skilda vapen. Gubbar, ynglingar
Och mnner, alla, alla synas hasta hit;
Storm, uppror, strid r nra.



TOLFTE SCENEN.

    LEONTES. HYLLOS. SKAROR AF FOLK.

HYLLOS (terkommande med en flock bevpnade).
                               Fegt har Rhaistes flytt,
Den skalluppskrmda hjorten lik, och undgtt oss;
Hans stund skall komma.

EN ANKOMMANDE SKARA.
                        Hyllos, denna mtesplats
Bestmde du. Hvar finna vi Eurysakes?

HYLLOS.
Sg du, Leontes, svara hvar, ifall du vet.

EN ANNAN SKARA.
Du har vl oss ej gckat, yngling? Ve dig d!

HYLLOS (till Leontes).
Du sg vl honom, gick han till vrt hem kanske?

LEONTES.
Hj opp din blick och varsna blott, dr kommer han.

HYLLOS.
Hur stolt och hrlig, skden, folk, vr konung dr!

EN GAMMAL MAN.
O syn, se Ajas, Ajas! Lgn var deras tal,
Som sagt, att Ajas fallit; se, han lefver n.

EN ANNAN.
Mitt hjrta sprngs af gldje, hell min ungdoms kung!

EN TREDJE.
Hur skn, hur ofrndrad!

EN FJRDE.
                          Hge gudar, har
Ej Hades rum fr sina stora dda mer,
D s de tervnda?

EN TROPP YNGLINGAR.
                    Hvem han vara m,
Om Ajas, om Eurysakes, till kamp, till strid!
Vi flja honom mot frtryckarn, hell vr drott!

EN GAMMAL KRIGARE.
Rtt s, I unge! Hrska skall p Salamis
Den, som allena ger rtt att hrska hr;
Men vld skall hejdas, brytas. Vl r Ajas dd,
Jag sjlf och dessa krigskamrater veta det,
Vi, som vid Troja grtit fver hjltens stoft;
Men kvinnan, som syns nalkas, henne knna vi.
Hon r Tekmessa, ldrad, men sig lik nnu;
Och ynglingen vid hennes sida----

EN ANNAN KRIGARE.
                                 Fadrens bild.
O, minns du, broder, nr han flg frn man till man,
Emellan oss p skldar lyftad hgt mot skyn?

FRSTA KRIGAREN.
Det var en kvll p Xanthos strand.

ANDRA KRIGAREN.
                                    D var han barn;
Nu fyller han sin store faders mtt, som om
Vi hjlten ftt tillbaka. Dock, frsiktighet!
Dr str Leontes, r ej han fientlig nu?



TRETTONDE SCENEN.

    DE FRRE. EURYSAKES. TEKMESSA.
EUBULOS (till Leontes).
Se, furste, har han vapen?

EURYSAKES (till densamme).
                           dle yngling, du
Min rddare ur ddens kalla armar nyss,
Tag mot min tack! Kr r mig nu din sknk, mitt lif,
Sen jag ftt svrd i handen att frsvara det.

FOLKET.
Hell, hell vr unge konung, son af Ajas, hell!

EURYSAKES.
Djupt trnger till mitt hjrta denna hlsning, folk,
Och vrdig skall jag visa mig den skna lott
Att eder konung vara.

FOLKET.
                      Hell dig, fr oss an,
Kom, fr oss mot frtryckarn!

EURYSAKES.
                              Nu, Leontes, hr,
Hr dessa skarors jubelrop och svara sen,
Om jag ej ger trygghet, om jag frukta br
Din faders vlde lngre?

TEKMESSA
                         Son, nej, trotsa ej!

LEONTES.
Till er, o salaminska mnner, vnder jag
Mitt ord, frrn det af stridstumultets vilda dn
Snart fverrstas. Hren och behjrten det!
Ej vill jag nmna mina sorger, hvilken kamp
Mitt inre kmpat, innan hit jag kom, beredd
Till uppror mot den, mig bland mnskor krast r.
Ett sger jag: ndvndighetens tvng har makt
Att krossa mig, ej bja frn det rtta af.
Till handling drfr, medan tid oss ges nnu!
Sen er omkring, i glesa hopar samlens I
Till vrn fr denne, mnga knappt bevpnade;
Kring drotten, kring Leiokritos, min fader, str
En talls skara, bttre rustad, ordnad mer
Och all sin makt och vlfrd skdande i hans.
Besinnen nu, om dessa (hvad som ofelbart
Skall ske) af Ajas vapen knna Ajas' son
Och samflldt falla fver honom, honom blott;
Hur skall han kunna vrja af sin ofrd d?
Frkrossas skall han hjlplst, tervunnen knappt
t lifvet nyss och af sin ddskamp mattad n.
Nej, sdant fr ej hnda, vxla mste han
Sin vapenrustning, byta den mot min i dag
Och vilseleda stormen.

FOLKET.
                       Samma ungdom ger
t bdas drag en likhet, som frvillar ltt;
Kanhnda skall det lyckas.

LEONTES.
                           Sen, den hjlm, jag br,
Har karisk skrm, en dylik ger hans jmvl.
Om nu vi flla dessa vrn p pannan djupt,
Hvem mktar vl oss knna?

FOLKET.
                           Vist r detta rd,
S vist som delt; drfr, konung, tag det an!

EURYSAKES.
r det din mening?

FOLKET.
                   Varsamhetens likas.

EURYSAKES.
Mhnda; hren ter min. r jag er kung
Fr att af spiran prfva blott dess tyngd, men ej
Dess frjder? Skall jag vaka fr ert land, fr er,
Och undanskjutas frn min dla ln, min rtt
Att f beskatta faran frmst, hvar fara finns?
Nej, min r bsta lotten. Skall jag vnta, tills
Ej segerns ra r jungfrulig mer, men r
En annans lskarinna?

TEKMESSA.
                      Lyssna, lyssna, folk!
O ljufva stund, o bittra stund, o modersfrjd
Och modersbfvan, hvilka knslor likna er?
Jag darrar fr din vda, barn, och tjusas dock
I djupa hjrtat, d din unga sjl frstr
Att lska vdans ra. Flj d, flj din hg!
Dess ledning sviker icke.

FOLKET.
                          Drottning, hejda br
Du detta mod, ej egga det. Hans lif r vrt,
P hans beror vr vlfrd.

TEKMESSA.
                           Han r Ajas' son.

EUBULOS.
O konung, stng ditt ra ej fr folkets rst!
Din store fader hrde ofta den och lt
Sin starka vilja bjas som ett rr af den.
Du str ej ensam, faller ocks ensam ej;
Nej, tusen, tusen st och falla jmte dig;
S tnk p oss tillika!

EURYSAKES.
                        Hvad begren I,
Hvad nsken I? Min vapenskrud, s r ert tal,
Skall locka alla fiender mot mig, nvl:
Skall jag, fr att ej krossas sjlf, frleda dem
Att krossa denne? Har Leontes rddat mig
Fr att af mig till tersknk f dd fr lif?

LEONTES.
Just denna gfva, konung, vore hvad du bst
Mig kunde ge. Sg, menar du, att lifvets lott,
Mot ddens hllen, vore mig den krare?
Af hge gudar manad, gr jag pliktens vg
Emot min fader; rosenstrdd r banan ej.
Men om ett grand af tacksamhet du tror mig vrd,
S neka mig det medel ej, som bst frmr
Ge fljd t hvad jag gra kan till ditt frsvar:
Gif mig din rustning! Lt mig utan ndaml
Ej offra, hvad jag offrat. Skall jag d, nvl:
Frmena mig ej gldjen att f d, sen jag
I mn af mnsklig svaghet uppfyllt gudars bud.
Gif mig din rustning, konung!

TEKMESSA.
                              Ser du, delmod,
O son, finns fven.

FOLKET.
                    Drottning, bj hans hg, att han
Beviljar denne ynglings bn, s sant han vill
Vrt bistnd rna. Hvad Leontes kraft frmr,
Det knna vi; din sons r n oss obekant.

EURYSAKES.
Ha, vill man hlla denne fr den starkare,
S m han prfva, m han ta det lge fritt,
Dr bst hans kraft kan lysa. Jag skall veta, jag,
Att finna faran, utan att den sker mig.
Ja, lt oss tfla! Flj, Leontes! Folk, ditt ord
Skall efterkommas. r jag nu dig obekant,
Skall du mig lra knna. Mrk dock frst: din kung,
Han lyder nu, men vill befalla nsta gng.




FEMTE AKTEN.


(Samma landskap som i fregende akt. Ltt skymning fver nejden.)



FRSTA SCENEN.

    TEKMESSA med sin LEDSVEN.
TEKMESSA.
Hur lngt har solen hunnit nedom skogen ren?
Sg mig, min ledsven, frgas skyn af purpur n?
Jag knner kvllens ljufva svalka kring min kind,
Fast inga flktar rras. Blir det natt en gng?

LEDSVENNEN.
nnu r dagen vaken, fast med mattadt ljus.
O drottning, blod kan hinna spillas ymnigt n,
Frrn dess frg ej skrmmer skdarns ga mer,

TEKMESSA.
S skall d striden vara lnge n. O Zeus,
Naturen lugnas, stormarna i dagens barm,
De somna frrn dagen; mnskans stormar blott
Frsm att hvila, trotsa vaksamt natten sjlf;
Blott natten, snd af dden, stillar allt.

LEDSVENNEN.
                                           Var glad,
Var icke sorgsen, drottning, mer! M striden fritt
Frlngas, segern fljer ju de vra nu.

TEKMESSA.
S tycks det, prisad vare Zeus.

LEDSVENNEN.
                                Lngt nrmare
Begyntes kampen. Lnge ljd af vapenbrak
Och stridsrop nejden, sklikt frst, sen mattare,
Tills allt frsvann i fjrran, ljudlst vittnande,
Att fienden trngs undan mer och mer.

TEKMESSA.
                                      Du sg
De bda unga furstarne, min son och den,
Som blef hans vapenbroder, bgge smyckade
Till strid i bytta skrudar. Sg mig, lyste de
Frnimbart fver mngden?

LEDSVENNEN.
                          Som p himlens hvalf
Orions tvenne stjrnor.

TEKMESSA.
                        Och emellan dem,
De tv, dem sjlfva, sg du ingen skillnad, barn?
Fanns hos den ena eller andra ingenting,
Som gaf ett fretrde? Bar den ena ej
Sitt hufvud hgre, syntes han ej sknare
Till skick och anlet, manlig mer och mera djrf,
Bekrftande med blickens trots sin hrskarbrd?
Hur var det, gosse?

LEDSVENNEN.
                    Drottning, fordrar du ett svar
Som moder till den ena?

TEKMESSA.
                        Svaga hjrta, o,
Hur genomskinligt och hur obevakadt bor
Du ej i modersbarmen! Nej, min ledsven, nej
Det svar, jag fordrar, vare sanning frmst af allt.

LEDSVENNEN.
D sger jag, att ingen fanns, som kunnat se
Hos ngondera af de bda drottarne
I glans, i kraft, i delt skick en olikhet;
Men som tv rnar, kretsande kring fjllets topp,
S lika voro bda. Pansarskruden blott
Och deras hjlmar, olikt prydda, skilde dem.

TEKMESSA.
Och anletsdragen?

LEDSVENNEN.
                  Ngot, innan skrmarne
Frn fastare tillspnda hjlmar fllo ned
Och snkte fver blick och panna skuggor djupt.
Men nr det skett vid stridstrumpetens frsta ljud
Och dager sedan fll p deras kinder blott
Och ungdomsfriska lppar, d, d hade knappt
Du sjlf, om dina gons ljus du gt nnu,
P annat n p deras vapen skilt dem t.

TEKMESSA.
S lika voro bda?

LEDSVENNEN.
                   Ja, s undransvrdt.

TEKMESSA.
O du, som br egiden p jungfrulig arm
Med makt att skydda skaror eller krossa dem,
Stridvana, segerskiftande gudinna, du!
Frnim min bn, en moders denna gng dock ej;
Jag vet, en sdan vore ju fr obekant,
Fr ringa fr att finna vg till dig, till dig,
Du otamdt hga, aldrig mnskligt kufvade.
Nej, hvad jag beder, flder ur en klla fram,
S ren, s obesmittad af hvad mnskligt r,
Som sprang den ur ditt sinne. Drfr hr min bn!
Ur tacksamhetens helga klla flder den.
Omhgna i den lnga stridens vilda ras
Vr hjlpare, den dle, tappre ynglingen!
Strck mild din skld fr honom, hvar en vingad pil,
Ett uddhvasst spjut hans hjrta sker; sprng hvar hop,
Som skockar sig fientlig, dr hans bana gr,
Att han ej fvermannas. Oka du hans kraft
Att fra svrdet eldigt, mktigt, segersllt,
Tills, hljd af ra, ndtligt han det snka fr
Fr den, hvars makt han grundat. Den! Gudinna, tl
En suck jmvl fr honom dock! Om ra ej,
Om skydd ej vgar den dig be; om skonsamhet
Bnfaller den allenast. Lt din vrede ej
Fr fadrens misstag drabba hans frfljda son.
Gm Ajas brott i glmska; drskap var dess rot,
En drskap, strnga straffarinna, snd af dig.
Tyst, ljud! O, har min arma suck, svrblidkade,
Frtrnat dig? Hr, striden nrmas ter, hr!

LEDSVENNEN.
Du irrar, hrskarinna.

TEKMESSA.
                       Hr jag ej ett gny
Ur fjrran ter, gosse, doft, men tydligt dock?
Athenes hmnd har vaknat, ve mig, arma, ve!
De vra vika, nalkas. Lyssna, hr, hvad brus!

LEDSVENNEN.
Det r den sista vgens ddssuck blott, hvars ljud
Oss nr frn uddens lngt aflgsna, yttre strand.
Haf tlamod och anstrng ej ditt ra s;
Snart tystnar allt. Jag sknjer, vidt som blicken nr,
Hur vattnen brja spegla mer och mer och g
Till nattlig hvila.

TEKMESSA.
                    Lyssna, svrdshugg, vapenbrak,
Fast dmpadt genom vida bygders mellanrum,
Frnimbart dock!

LEDSVENNEN.
                Du villas. Bortom dlden dr
P hga fjllets hjssa satt i cedrarna
En flock af dufvor. Vet, en falk slog ned bland dem;
Nu hr du deras vingslag.

TEKMESSA.
                          r jag obekant
Med dessa ljud, o gosse, dessa hlsningar
Frn Ares, dr sin blodbestnkta ban han gr?
Hr jag dem frsta gngen nu, fr att lik dig
Frvxla dem med vingslag af en dufvoflock?
O, under r och ter r af fejder satt
Vid Simois och Xanthos strnder, dag frn dag,
Tekmessa frr och sg och hrde striderna.
Som nu s har hon ofta bfvat frr, som nu
Hon skrpt sitt ra, lngtande att spana ut
Hvart vapenlyckans skifte, oblidt eller blidt.
D var mig Ajas' lrare i hrselns konst,
Nu lter mig Eurysakes ej glmma den.

LEDSVENNEN.
Vid alla gudamakter----

TEKMESSA.
                       Hvad bedyrar du?

LEDSVENNEN.
Jag tror, att din frnimmelse bekrftas.

TEKMESSA.
                                         Vl!
Nr skldar redan dna hgt mot spjut och svrd
Och luften darrar fr trumpetens kopparrst,
D brjar du att hra. Ack, den vreda mn
Frdrog ej, att min tunga nmnde Ajas' namn;
Nu skall hans son frkrossas.

LEDSVENNEN.
                              Lngt, lngt borta n
r striden, dla drottning; lngsamt nrmar sig
Dess dn och buller, hrbart knappt, fast du det hr.
Snart kan det fjrmas ter.

TEKMESSA.
                            Ser du ingenting,
Syns ingen nalkas?

LEDSVENNEN.
                   Ingen kan jag varsebli.

TEKMESSA.
Det prasslar tydligt bortt kampens hll, gif akt!
Jag brjar skilja stegen af en skyndande.
Hvem kommer?

LEDSVENNEN.
             Underbara aning, ja, jag ser
P mnga bghlls afstnd mellan pinierna
En man, som hastar hitt.

TEKMESSA.
                          Kan du sknja ren
Hans anletsdrag, om oknd eller knd han r?

LEDSVENNEN.
Ej n, det skymmer.

TEKMESSA.
                    Br han vapen eller ej?

LEDSVENNEN.
Mig tycks, att i sin hgra hand han br ett svrd,
Kanske en bila, ngot ser jag glnsa dr.

TEKMESSA.
Oss lr han vl ej hota, hvem han
r han ej redan nra?

LEDSVENNEN.
                      Ja, nu knner jag
P skick och gng vr Hyllos. Hitt skyndar han.

TEKMESSA.
Med hvilket budskap? Arma barm, bemanna dig!
En gldjetidning bringar han visst ej, nr han,
Den djrfvaste bland djrfva, striden fvergett.
Men hr, han nalkas. Hyllos, lnka hit din gng,
Kom, skynda, gosse!



ANDRA SCENEN.

    DE FRRA. HYLLOS.

HYLLOS.
                    Drottning, jag har ilat hit,
Fr din skull skickad af din son.

TEKMESSA.
                                  O, lefver han?

HYLLOS.
Vl, att jag hr dig funnit.

TEKMESSA.
                             Svara, lefver han?

HYLLOS.
Helt visst var han ej fallen, nr han snde mig.

TEKMESSA.
Vlsignad vare allbeskyddarn Zeus och han,
Som frr en trogen stridskamrat hos Ajas stod,
Hrbrytarn Ares. Hjrta, hr, Eurysakes
Har nyss nnu p jorden andats, tnkt p mig!
Sg, var hans mod obrutet, var han utan sr,
Stolt, stark och manlig? Svara, yngling, svara fort!

HYLLOS.
Osrad syntes sjlf han vara, fast hans skrud
Var blodbestnkt frn hjssan till sandalerna,
Och manlig och befallande stod han fr mig.

TEKMESSA.
Han snde dig med uppdrag; hvilka voro de?

HYLLOS.
Att fra dig frn dessa strnder skyndsamt bort
Till ngon holme, ngon  vid kusten, dr
Mer gmd du kunde vara.

TEKMESSA.
                        Himmel, r d allt
Frloradt?

HYLLOS.
           Drottning, skynda, kom! Min bt r snart
I ordning att dig motta. Kanske hinner jag
Tillbaka n till striden, innan allt r slut.

TEKMESSA.
Se ditt, andas icke dr Eurysakes?
Mitt lif r, dr han lefver, annorstdes ej.
Fr, om du vill, mig nrmare till honom; d
Jag fljer dig, men bort frn honom,--trefaldt nej!

HYLLOS.
Hvad str mig d att gra? Drottning, fruktansvrdt
Har lyckan vndt sig; nya stlbevpnade,
Stridvana skaror strmma till Leiokritos,
Och vra leder glesna. Lt mig rdda dig,
S lnge tid oss unnas.

TEKMESSA.
                        Hvilket vld kan jag,
Den arma, blinda kvinnan ha att frukta fr?
Men om s helgdfrgten och s skoningsls
En fdd af kvinna vore, att han sg min nd
Och ville den frka, hvad frmdde han?
Den finge ej frstoras, om Eurysakes
I lifvet vore; om han dtt, den kunde ej.

HYLLOS.
r det ditt ord, det sista?

TEKMESSA.
                            Mitt beslut du hrt.

HYLLOS.
D skyndar jag tillbaka. Kampen nrmar sig;
Jag mste till de vra.

LEDSVENNEN.
                        Drottning, Hyllos' arm
Syns blda.

HYLLOS.
            Blott en rispa af Timokles' spjut;
Han kastar det ej mera.

TEKMESSA.
                        G ej n, blif kvar,
Lt mig frbinda sret frst; min hand r van,
Den varsnar mycket, fast den saknar gats hjlp.
Min ledsven, fort till kllan vid vr boning, du,
Att hmta vatten.

HYLLOS.
                  Vatten! Ja, en kylig dryck
Skall vederkvicka efter brnnhet kamp och trst.
Jag drjer ngra gonblick.

TEKMESSA.
                            Rck mig din arm,
Att jag den underska fr. Emellertid
Bertta du om striden; sg, hur visar sig
I den din unga konung?

HYLLOS.
                       Akta!

TEKMESSA.
                             Spjutets udd
Har skurit djupt, en skadad der blder n.
En bindel blott att brja med, tills vatten fs
Hur stred din konung?

HYLLOS.
Lejonvldigt, dr han fick.

TEKMESSA.
Fick strida? Yngling, fverfldigt mste vl
Den lotten honom unnats.

HYLLOS.
                         Alltfrn frsta stund
Bemrkte man, hur alla flydde, hvar han kom.
Sjlf drotten, sjlf Leiokritos, vldskonungen,
Som, fastn ldrad, kmpade med ungdomseld,
Vek fr din son som fr en pestsjuk, skte strid
P annat hll och ropte t de sina hgt
Att honom undfly.

TEKMESSA.
                  O, de bytta vapnens svek!
n d Leontes, gosse?

HYLLOS.
                      Honom skte man,
Kring honom trngdes skarorna, stormhotande,
Som skmoln kringom fjllet.

TEKMESSA.
                             Och den dle, han?

HYLLOS.
Stod stark, orubblig, vrjande hvart anfall af,
Tills strlen kom, som hjlpte skingra skyarna.

TEKMESSA.
Min son?

HYLLOS.
         Just han.

TEKMESSA.
                   Han rddade sin rddare
I del vxling. Hvilket hrligt bud du br!

HYLLOS.
S gjorde han, dock ej i del vxling blott,
Men gldande den andres offer tusenfaldt.
Ty oupphrligt, hvarje gng han sprngt en hop
Omkring Leontes och frn honom skilts igen,
Sg han den trogna vnnen omges af en ny
Och kom med hjlp nyo. Mera vaksamt har
Ej konungsrnen, svfvande kring rymderna,
Sitt ga fst p nstet, p de sinas bo,
n han p platsen, dr hans vapenbroder stred.
Och sgs en fara hota, var han dr, och sgs
Den fjrmad ter, kretsade lngt borta han.
S fortfor striden.

TEKMESSA.
                    Fortfar den ej s nnu?

HYLLOS.
En fvermktig skara, frd af Rhaistes, kom
Frstrkande vr fiende till sist. D brts
De vras tro p seger, och med tron p den
Var deras motstnd brutet. Spridda, skingrade,
Frfljas, fverflyglas de och falla nu
P tervgen hitt.

TEKMESSA.
                    n Eurysakes?
Hvad gr han, och Leontes? Skynda, svara, sg!

HYLLOS.
De fkta, drottning, icke skilda mer; de st
Bredvid hvarandra, sida invid sida nu,
Som man bland hungertrda vargar ser ett par
Hgvuxna flar kmpa, vrnande hvarann.
Blott lngsamt ge de vika, slja hvarje steg
Fr blod allenast.

TEKMESSA.
                   Vjer n Leiokritos
Den ena, som tillfrne?

HYLLOS.
                        Blott p afstnd syns
Han fvervaka striden, stndigt ropande
Med ngslans stmma: "Akten, dden ej min son,
Den andre endast, den i Ajas' vapenskrud!"

TEKMESSA.
Den arme, hvilken sllsam, djup frvillelse
Omtcknar ej hans sinne? Just sin fiende,
Just den, hvars fall han nskar mest, beskyddar han
Och vill frgra honom, som han rdda vill.
Maktlysten m han vara, hjrtls r han ej,
Det mrks dock klart. Ett fadershjrta klappar n
Inom hans barm, frlter, bfvar, lskar n.
O, den beklagansvrde!

HYLLOS.
                       Vill du gna mig
nnu din sista omsorg, r din ledsven hr.

TEKMESSA.
S slck din trst och rck mig vattenkrlet sen
Och armen fven.

HYLLOS.
                 Hr, hvad rop, hvad vapenbrak,
Hvad sorl ren nra! Drottning, lt mig rdda dig!--
Du vill det ej? Nvl d, denna svala dryck
Har styrkt mig, lifvat mina krafter underbart;
Mitt sr r ringa, striden kallar mig, jag gr.

                                         (Gr.)



TREDJE SCENEN.

    TEKMESSA med sin LEDSVEN.

TEKMESSA.
Ej n!

LEDSVENNEN.
       Han r frsvunnen.

TEKMESSA.
                          Djrfva ungdomsmod!
Zeus skydde honom, gudars skydd behfves snart,
Om ynglingen skall rddas; s allhrjande,
S nrmad hotar faran.

LEDSVENNEN.
                       Ve, de synas ren!

TEKMESSA.
Hvad ser du?

LEDSVENNEN.
             Spridda hopar mellan skogens trd,
P kullarna, p bergen, drottning, fverallt
Frfljande, frfljda, i frvirrad fart.
Hr kommer en.



Fjrde scenen.

    DE FRRA. EN FLYENDE.

DEN FLYENDE.
               O, hjlpen, hjlpen, rdden mig!
Hvar finner jag en tillflykt, en frsvarare?
De vra skrdas, falla. Sjlfva drottarne,
De tv, som lngst af alla stodo strmmen mot,
Ttt till hvarandra slutna, ro sprngda nu
t skilda hll och fras med dess vilda brus.
Frbi r allt.

TEKMESSA.
               Feghjrtade, bort med ditt skrn;
Tag bt vid stranden, frls ditt arma lif och tig!

LEDSVENNEN.
Den usle! Ha, han fljer ofrskmdt ditt rd.

TEKMESSA.
Vill du ej gra likas?

LEDSVENNEN.
                        Nej, drottning, nej,
Dig fverger jag icke, minst i denna stund.



FEMTE SCENEN.

    DE FRRA. RHAISTES (flyende, upphinnes af LEONTES).
LEONTES.
Frgfves vill du undg hmnden; se, mitt svrd
r fver dig, du niding, gr din rkning kort!

RHAISTES.
Rst, anlet! O, hvad villa! Ser jag, furste, dig,
Min egen konungs dle son? Frbarmande,
Om du i verkligheten r, hvad du mig syns!
Jag kastar mig p jorden ned fr dig i bn:
Tag ej mitt lif, tag lsen! Se, mitt hus r rikt,
Jag ger gods, klenoder, lnderier, guld;
Tag mycket eller litet, endast skona mig
Och dda icke!

LEONTES.
               dmjuk r du nu; du var
Ej sdan, nr du hetsade din skara nyss
Mot mig och mina vnner.

RHAISTES.
                         Straffa ej ett fel,
Som kom af min frvillelse, mitt misstag blott!
Hur kunde jag dig knna i den skrud, du br?
I denna skymning fr vr fiende, fr den,
Som hotade din faders vlde, hll jag dig
Och lydde blott min konungs vilja, d jag stred.
Men se, jag kastar mina vapen bort och str
Som obevpnad, bedjande infr dig nu
Och tigger dig om lifvet.

LEONTES.
                          G! Fr delt r
Det svrd, jag br, att straffa dig, g vapenls
Och vittna om din nesa.   (Vnder sig bort.)

RHAISTES.
                        Dock, till tersknk
Fr lifvets gfva tag min gfva, denna dolk!

LEONTES.
Giftfyllda orm, du stungit mig; men lof ske Zeus,
n har jag kraft att hmnas!   (Stter ned Rhaistes.)

RHAISTES (dende).
                             O Erinnyer,
Er, er r skulden, att mitt jrn ej tog mer djupt.
Er var jag genom lifvet, blir i dden er.   (Dr.)

LEONTES (sttande sig ned p en hll).
Mitt brst r trffadt, skuggor skymma ren min syn,
Den lnga nattens antg tyst bebdande.
Nu, Dike, r ditt offer redt, frblder snart
Och hvilar kvalfrlossadt p ditt altar sen.
O ljufva frjd af dden, nr den krner sist
En kamp, som fr det rtta kmpats lifvet ut!
Hvad vore kungaspiran mig, hvad lifvets lust
Af ungdom, krlek, njutning mot min visshet nu,
Att ingenting skall skilja mig frn henne mer,
Den gudahga, som jag helgat lif och dd.

TEKMESSA.
Jag hr din stmma, dyre, och jag knner den
Och ropar ve och tusenfaldigt ve, nr jag
Af dina ord frnimmer, att du srad r.
Kan intet till din rddning gras, kan jag ej
Dig bist?

LEONTES.
           Ffngt, drottning, bjuder du din hjlp.

TEKMESSA.
Frsm den blinda kvinnans omsorg ej, hon ser
Med sina fingerspetsar och sitt hjrta n.
Kom, om du mktar komma, eller kommer jag
Till dig; sg, hur du nskar.

LEONTES.
                              Lt mig slumra hn
I stilla ro! Min lefnad var min sorg; min dd,
Den blir min gldje, lt mig ostrd ga den.
Men efter det vnligt unnat mig en vn
Att anfrtro min enda afskedshlsning t,
S tag den nu och fr den till Leiokritos.
Sg honom, att den sista suck, Leontes drog,
Var gnad honom fr hans faderskrleks skull.
Det skall den gamle trsta, ty jag knner djupt,
Att han behfver trstas, d han hr mitt fall.
Sg honom ndtligt ytterst, att mitt hopp str fast
P vr frening ter, nr i Hades' natt
Ej kungamantelns skimmer blndar mer hans syn;
Ty hr var det ej hat, men plikt, som skilde oss.
Men stridens svallvg brusar hit. Min sista kraft,
Rck till att n den mta!

    (Stiger sviktande upp och stller sig stridsfrdig)



SJTTE SCENEN.

    DE FRRE. LEIOKRITOS (hftigt framrusande).

LEIOKRITOS.
                            Ha, en lycklig syn!
Har jag dig slutligt funnit, folkfrledare?
    (Hugger ned Leontes.)
Tag detta fr min spira, som din frcka hand
Har velat frn mig rycka. Se, s slute stds
Hvar ofrvgen strare af landets fred!

TEKMESSA.
Ve, trefaldt, fyrfaldt ljude ve och klagan hr!

LEIOKRITOS.
S r det gjordt, och nu i gldje vnder jag
Mig bort frn denne, bort frn blod och fasor, bort
Frn hot och vrede, frmst till den, som segern gaf
Och gaf mitt vlde trygghet genom dennes fall.
Zeus, konung fver konungar, allhrskare,
Tag mot den tack, jag gnar dig p bjda knn,
Och hr med blidhet ter, nr fr hgn och nd
Jag lofvar t ditt altar hekatombers grd.
Ett vet jag dock, ett offer, dig lngt krare
n feta stycken af frbldda hjordars ktt;
Det r ett brnneoffer d, nr mnskan, rrd
Af dig till mildhet, brnner upp sitt hat, sin hmnd.
Det offret kan jag helga dig i denna stund.
Hitt, mitt folk, er konung kallar, nrmen er!
    (Till folket, som samlas omkring honom.)
Sen! Den, som stod mitt vlde efter, ligger dr,
Och ingen fruktan tvingar mig att strida mer;
S spriden er t alla hll och ropen frid,
Frid och frsoning fverallt, frltelse
t dem, som felat, nd och krlek t enhvar.
M intet blod mer flyta, blod har flutit nog.
Frkunnen det, frkunnen fr Leontes frmst,
Hvarhelst han trffas, att hans faders famn r tom
Och vntar honom, skynden!
                             (Folket skingrar sig.)

TEKMESSA.
                           Olycksfdde man!
r du i verkligheten den, du vara tycks,
Leiokritos, d tusen gnger ve dig, ve!

LEIOKRITOS.
Hvem r, som str med verop djrft min segerfrjd?
Ha, r det du, oslla? S jag kallar dig,
Fast med ditt namn ej obekant, ty skert r
Du den Tekmessa, om hvars ankomst hit jag sport.

TEKMESSA.
Du gissat rtt, du blinda ml fr Dikes hmnd.

LEIOKRITOS.
Blind r du sjlf, fr gudars hmnd ett ml ocks.

TEKMESSA.
Ve och frtviflan fver dig!

LEIOKRITOS.
                             Men nd och frid
Utfver dig, du arma moder, om af nd,
Af frid du mer kan hugnas. O, din bitterhet
r mig ej svrfrklarlig; lt den mildras dock.
Om det mig har tvungit att berfva dig
Din strsta frjd i lifvet, s behjrta vl,
Att tvng, ej vilja, vllade, hvad ondt dig skett.
Hvad dig kan tergldas fr din son, var viss,
Det skall bli gldadt: aktning, krlek, vrd och skydd
P denna , om hemvist hr du vlja vill.
Om du vill flytta hdan till ett annat land,
Det vare fjrran eller nra, skall ett skepp
Med vald besttning och med hfvors fverfld
Ledsaga dig: allenast lgg din vrede ned;
Den brnner djupt mitt sinne.

TEKMESSA.
                              Som hvart vnligt ord
Af dig mitt sinne brnner. Ledsven, tag min hand
Och fr mig till den fallne.

LEIOKRITOS.
                             Rck din hand t mig,
En lika villig ledsven, men dig vrdare.

TEKMESSA (bjande sig ned bredvid den fallne).
O dyra stngel, skrdad i din lders vr!

LEIOKRITOS.
Du ser en mnskoplantas ofta sedda lott.

TEKMESSA.
Ack, snart skall den, som gjutit detta dla blod,
Frnimma, hvems han gjutit.

LEIOKRITOS.
                            Kvinna, hota ej!
Hot strker ej den svaga, hennes makt r sorg.

TEKMESSA.
Min sorg, fast stor, r ringa mot hvad din skall bli.

LEIOKRITOS.
Din spkonst skrmmer lika litet som ditt hot.

TEKMESSA
 (lossande Leontes hjlm och upplyftande hans hufvud).
Se detta anlet och bekrfta, hvad jag sptt.

LEIOKRITOS.
Leontes!

TEKMESSA.
         Knner fadren ndtligt nu sin son?

LEIOKRITOS.
Leontes!

TEKMESSA.
         Ja, det dla offret nmndes s.

LEIOKRITOS.
Leontes! Har ohjlpligt gudars straff mig ntt,
r allt frbi?

TEKMESSA.
              Ditt skarpa jrn har skurit djupt
Och ppnat lifvets fngselboning; dd r kvar.

LEIOKRITOS.
Dd fr mitt svrd, dd! O, hur r ej mnniskan
Infr de hge, evige ett ringa ting;
I all sin storhets allvar knappt en lek fr dem!
S m hon akta deras vilja, icke sin.
Ty handlar hon fr egen skull, fr deras ej,
Skall hvad hon gr blott gra hennes undergng.
Dd fr mitt svrd! S, gudar, var ert strnga rd.
Dd, och hvad bittrast knnes, dd med hat kanske
Som lifvets sista knsla i sin barm mot den,
Som tusen gnger velat ge sitt lif fr hans!

TEKMESSA.
Nej, om din sorg kan mildras af ett trsteord,
S hr det: in i dden n han hll dig kr.

LEIOKRITOS.
Hvem gaf dig denna visshet?

TEKMESSA.
                            Han, hans sista suck,
Hans sista hlsning gnad dig, just nr du kom.

LEIOKRITOS.
O, dyra barnahjrta, fick du sdan ln?
Dock, fast din krlek ker tusenfaldt min skuld,
r den min trst tillika. S, Leontes, har
Af dig i dden som i lifvet jag mitt allt.
O, att likvl jag kunnat mindre lska dig
Och mera fljt din maning, nr s mngen gng
Fr maktens falska skimmer du mig varnade!
Men hll jag vl fr min skull kungaspiran kr?
Nej, blott fr din; att kunna ge den dig i arf
Betryggad, vrdad, fruktad, drfr stridde jag
Mot dig, mot gudar, mnskor, ja, emot mig sjlf.
Och nu, du mina drmmars kung p Salamis,
Sof utan kungakrona, men dess sorger fri;
Sof i de hga gudars hgn, hvars rtter du
P jorden hgnat! Jag fr icke somna s.
Dock m jag tmma utan klagan denna kalk,
I visshet att den rckts mig af de himmelska,
Fr att ock jag bevittna skulle deras makt.
Ja, rrdt af deras vilja blir det svra ltt
Och mjligt hvad omjligt synts, det vittnar jag.

TEKMESSA.
Hr opp! Vr fiende du varit, r det n,
Dock snderslita dina ord mitt innersta.

LEIOKRITOS.
Hvad kallar du mig fiende? P jorden blott
Bor fiendskap; jag tillhr icke jorden mer.
Min vrld r lugn, r Hades, dr Leontes bor.



SJUNDE SCENEN.

    DE FRRE. EN KRIGARE, framstrtande.

KRIGAREN.
Jag ilat hit, i spren fljd af fienden.
Upp, konung, om ditt vlde du frsvara vill,
Det hotas.

LEIOKRITOS.
           Hotas? Maktlst nr mig nu allt hot.

KRIGAREN.
Nej, tro mitt ord och undra fver stridens spel,
Hur den fr ringa orsak pltsligt vxla kan.
Du sg vr seger, tryggad syntes den. Nvl,
Vi frde fram ditt budskap till de kmpande,
Vi ropte ut frsoning, frid, frltelse
Och nmnde, att ditt svrd ren ntt Eurysakes.
D hjde den, vi hllit fr Leontes, djrft
Sin hjlm frn pannan, straffande med anletsdrag
Och ord fr lgn vr sgen. Konung, om du sett
De dina d i denna stund! Ej hjdes mer
Ett svrd, en lans; frstenad syntes en, som om
Han sett en dd upplefva; andra brusto ut
I klagan, tolkande sin aning, att din son
Var den, som fallit, fallit fr sin faders svrd.

LEIOKRITOS.
O, hrda sanning!

KRIGAREN.
                  Mngden, konung, drog sig bort
Frn tummelplatsen, yttrande med ohljdt trots,
Att fr Leontes ensam, fr hans hrskarrtt,
De gtt till striden.

LEIOKRITOS.
                      Som hans arma fader sjlf.

KRIGAREN.
Nu storma vra fiender frsamlade,
Frstrkta ter. Motstnd frestas knappast mer.
Hr, hr, de komma, nalkas! Skynda, rdda dig!



TTONDE SCENEN.

    DE FRRA. EURYSAKES. EUBULOS. HYLLOS med en tropp bevpnade.
EUBULOS.
Jag varsnar mannen.

HYLLOS.
                    Hitt, konung; han r hr!

EURYSAKES (hjande sitt svrd fver Leiokritos).
Dig har jag skt. Nu vrda gudars straff och d!

LEIOKRITOS (slende svrdet ur hans hand).
Bort, yngling, rr ej den t dden vigda, du!
Fr hgre makter faller han, men ej fr dig.
Se detta blod p spetsen af mitt blanka svrd,
Det stammar frn mitt hjrta, vill tillbaka dit.
Men du, tag hvad s afundsvrdt dig synes, tag
En konungs namn och vlde! Hades' skuggor ha
Ej strre tomhet, endast strre frid n de.
Jag sjlf, jag sger lifvets svek ett lngt farvl.
    (Kastar sig p sitt svrd och dr)

EURYSAKES.
O moder, min r segern, glds, jag hrskar nu.

TEKMESSA.
Behrska d din stolta gldje frmst och tnk
P segrarns plikter: saktmod, mildhet, tacksamhet.

EURYSAKES.
Rttvisa ock, lgg denna till! Vlan, mitt kall
Begynner jag med tacksamhet. Du dde, du,
Min trogne vapenbroder, dig tillhr den frmst,
Nst alla hga gudar, som beskyddat mig.
O, att du lefde, att jag finge hja dig
I glans invid min sida, tills p Salamis
Tv tvillingsstjrnor dyrkades som fstets tv.
Men du r fallen, glnser snart i minnet blott.
Eubulos, Hyllos, trogne vnner, er frtror
Jag nu hans lmning, bringen den i edert tjll,
Tills med en grafvrd, stoltare n ngon kungs,
Jag fr den hedra; vnten sjlfve sen er ln.
Och fven er, er andra alla, som fr mig
Ej skytt att mta dden, gnar jag min tack
Och lofvar vedergllning. Svika skall jag ej,
Dock vlja andra medel, n tyrannen valt.
Ty icke vill jag plundra mina fiender,
Att mina vnner rikta, som hans vana var.
Och nu, o moder, svara, r jag kvitt min skuld
Af saktmod, mildhet, tacksamhet?

TEKMESSA.
                                 Betalningen
Du brjat blott, dock glder denna brjan mig.

EURYSAKES.
En fordran n, rttvisans, terstr, och den
Skall gldas ock till sista skrf. Se hit, mitt folk!
Hr ligger den, som vllat blodsutgjutelsen
P denna , och vid hans sida den, som var
Hans bundsfrvant i arghet. Mnner, samlen er
Och slpen bda, hrskarn och hans tjnare,
Hgst upp p vilda Xuthosbergets kala topp.
Nr dit I hunnit, sliten deras skrudar af
Och lmnen deras nakna kroppar skyddlst kvar,
Att luftens hungertrda gamar lttare
M finna dem och mtta sig med deras ktt.

TEKMESSA.
Son, hvilken omild gudom gaf dig detta rd?

EURYSAKES.
Rttvisans heliga gudinna, Dike sjlf.

TEKMESSA.
Hon vill ej, att du krfver sdan hmnd af den,
Som gaf den dlaste bland dina vnner lif.

FOLKET.
Fr sonens skull, o konung, skona nu hans far!

EURYSAKES.
Sin ln fr sonen, fadren, han m f sitt straff.

TEKMESSA.
Du nmnde Dike; bjuder hon dig rycka djrft
Frn underjordens strnga makter deras rtt,
D du t gamar, ej t dem den dde ger?

EURYSAKES.
Ej fattar jag, hur gudars rtt frnrmas kan
Draf, att denne utan graf blir gamars rof.

TEKMESSA.
Kortsynta barnatanke, hvad du irrar ltt!
Hvem tillhr vl den dde, den som slutat af
Sin rkning ren med mnskor, om ej gudarne?
Se blott mot kvllens skyar, lr dig lag af dem.
En stund de skimrat under fstet, nsta stund
Ger fstet dem i stilla skurar ter bort
t deras ursprung, jorden. Fattar bilden du?
Som de, s sndas ock ur Hades' dunkla djup
Utaf dess gudar svaga tckenbilder opp
Att g en tid i dagens ljus med mnskonamn.
Du ser dem skifta, strla, mulna, srja, le
I dag; kanske i morgon ren r leken slut.
Men strngt tillbakakrfva gudarne sitt ln,
Och ve den mnska, som dem djrfs frhlla det.
O, du mitt hjrtas lskling, trotsa icke dem:
Lt ltt min varning finna vgen till ditt brst
Och gif t jorden denne! Brt han ock, nvl,
S bryt ej du!

FOLKET.
               Hr, konung, hr din moders rd,
Ty strafflst vgrar ingen hr den dde graf.

EURYSAKES.
Vl fruktar jag ej underjordens gudar, om
De himmelska jag vrdar genom dennes straff;
Dock, dyra ga, moder, vill jag lyda dig.
Sl bort din oro, jordas skall min fiende,
Fr din skull offerhedrad som en skattad vn.
Ej kan mitt sinne brga hatets natt, nr ditt
Drfver outtmligt kastar solljus blott,
Du hviloglmska klla af frsonlighet!
Nej, redas skall Leiokritos en graf ocks
Invid hans sons, min htska ovns vid min vns,
Och gmmas skall med bda ock i mullens djup,
Hvad kmpar lska att i griften ga n,
Den trogna vapenskruden: pansar, svrd och hjlm.
En vrd, konstnrligt formad, skall jag stlla sen
P fadrens som p sonens graf, med bdas namn
Och reskrifter huggna in i marmorn djupt.
Men kommer sen en obekant till denna ,
Ser dessa namn och frgar hpnande: "Var ej
Den dde hr er konungs bittra fiende?
Hvem har d, medan hrskarn lefver n i glans,
Djfts fr hans gon resa denna minnesten?"
D skall det svaras: "dle frmling, undra ej!
Tv makter gjort det, starkare n hrskarn hr:
Ett sonligt hjrtas krlek och en moders bn."






PSALMER.



N:o 2.

Herrans bud.

Hvad sger nu vr Herre Gud,
Hvad har han lrt och skrifvit
Om dessa helga tio bud,
Dem han oss hafver gifvit?
Det m enhvar begrunda vl
Och akta s sin dyra sjl,
Att han frn dem ej viker.

Det sger Gud: Jag Herren r
En hmnare fr alla.
Betnkom, hvad det innebr:
Till doms skall han oss kalla.
En faders r hans hjrtelag,
Dock har till synd han ej behag,
Han lter sig ej gckas.

Frskrckelig r Herrans harm,
Ho kan dess botten mta?
Han sger: Mktig r min arm
Att n dem mig frgta,
Att krfva straff, d jag r vred,
Af barnen intill fjrde led
Fr fdernas missgrning.

Hvem vgar trotsa honom mot,
Hvem r s stark som Herran?
All vrlden mrknar fr hans hot
Och sklfver nr och fjrran;
Och slr han med sin vredes hand,
D lossna jordens fasta band,
Och himlars fsten ramla.

Men nd och frid han lofvar dem,
Som dessa buden hlla;
Dem vill han taga till sig hem
Och idel godt frvlla;
Dem vill han ock p jorden ge
Trst, hugnad och vlsignelse,
S lnge lifvet varar.

S m vi akta grant upp,
Nr Herrans bud vi hra,
Och grna p hans vgar g
Och gladt hans vilja gra.
Frlna oss dr nder till,
O Gud, som ingens ofrd vill;
P dig vi oss frtrste.



N:o 3.

Guds helga bud frnimmer jag,
De ro fr mig dag fr dag;
Men ser jag, hur jag fyllt dem opp,
D brista mig bd mod och hopp.

I synd jag fdd och aflad r,
Till synden str ock mitt begr;
Hvar dag frks mitt syndamtt,
I mig bor intet, som r godt.

Jag vaknar mngen gng frskrckt,
Utaf Guds Helga Anda vckt,
Och ville grta blod drvid,
Att Gud ej kan mig vara blid.

Men skall jag ndra hjrtelag,
r kraft och hg hos mig fr svag;
Jag suckar, nr mig ngren slr,
Men r i dag dock som i gr.

Hvem skall mig bist i min nd,
Hvar skall jag ska trst och std,
Att jag nnu kan hlla ut
Och kmpa till ett saligt slut?

O Jesu, du min frlserman,
Allena du mig hjlpa kan,
Ja, lg all vrldens skuld mig p,
Du kunde hjlpa mig nd.

Sg, att p dig jag lgga fr
Den blodsdom, som emot mig str,
S vet jag, hvar jag finner fred,
D bfvan vill mig trycka ned.

Sen snd din Anda, som ej mer
Mig skrmmer d, men gldje ger,
Upplyser, hvad som mrkt mig r,
Och, d jag sviktar, kraft beskr.

Du skrifvit med din blod s rd,
Att du ej vill den fallnas dd;
Den skriften lt mig stlla mot
Nd, ngslan, skuld och lagens hot.



N:o 10.

Herrans bn.

Fader fver fder alla,
Fader, som i himlen r,
Hr oss, nr vi dig kalla,
Ssom barn en fader kr;
Du all vrldens trst och hamn,
Helgadt varde, Gud, ditt namn!

Konung, stor och utan like,
Lt af din barmhrtighet
Till oss komma hr ditt rike,
Som frblir i evighet.
Heligt lif och salig frid
Hrska lt fr synd och strid!

Gif, att vi vr lust ej skilja
Frn din lust och gldje mer,
Ske p jorden, Gud, din vilja,
Ssom den i himlen sker;
Krare frn dag till dag
Blifve oss ditt vlbehag.

Du, som kan, nr dig behagar,
Snda rikdom eller nd,
Gif i dag som andra dagar
Oss vrt dageliga brd,
Brd, att kroppen lefva m,
Brd fr sjlen likas.

Gif, att vi i frid f vandra
Denna korta lefnadsstrt;
Ssom vi frlta andra,
Vra skulder oss frlt!
Nd lt glla fullt frut,
Innan ytterst rtt krfs ut.

Vrlden sker oss bedraga
Med sin stma, konst och sed;
Oss, s brckliga och svaga,
Ej i frestelse inled;
I all gldje med oss blif,
I all sorg frtrstan gif!

Mycken r vr brist, dess vrre!
Ingens ofrd dock du vill:
Frls oss ifrn ondo, Herre,
Kom med nd och hjlp oss till,
Nr oss trycker timlig nd,
Nr oss hotar evig dd.

Ditt r riket; evigheten
Skall ditt vldes slut ej se:
Makten, ran, hrligheten,
Ensam dig tillhra de.
Lof och ra vare dig,
Gud, vr Gud, evinnerlig!

Amen, ja, det skall s hnda.
Himmel kan frgs och jord,
Men din nd skall ej sig nda;
Evigt r ditt lftes ord.
Herre, oss din nd bete;
Amen, ja, det skall s ske!



N:o 12.

Dpelsen.

Lt barnen komma hit till mig,
Frmener dem det icke:
Du sagt det, Jesu, och till dig
Vi trstligt barnen skicke.
Med tro p lftet af din mund,
Som aldrig kan bedraga,
Vi dpa dem till ditt frbund,
Att du dem m upptaga
Och frn all synd rentvaga.

Hr r den rtta lifsens saft,
Den ingen du frmenat,
Ett vatten, med din Andas kraft
Uti ditt ord frenadt,
Ett bad, dri din dyra blod
Osynligt sig nedsnker,
En ndens, icke vredens flod.
Som gamla mnskan drnker,
Men lif den nya sknker.

O Jesu, till ditt helga dop
Lt samlas folken vida,
Frka dina trognas hop,
Lr dem ditt namn utsprida,
Att snart p hela jorden hr
Din seger mtte vinnas,
Ett frahus, en herde kr
I helig endrkt finnas
Och saligheten vinnas.




Konung Davids psalmer.

(Originaler och bearbetningar.)



N:o 27.

Den 8 kon. Dav. ps.

Hr r ditt namn, o Gud, ej stort,
Och hrligt fver alla,
Ehvar det blifver nmndt och spordt
Af dem, som dig kalla!
Ej talas ord, ej stmmes ljud,
Som klingar, som ditt namn, o Gud,
P fromma lppar ljuder.

Dr vrldens makt slr ned med hot
P den, som det frkunnar,
Upprttar du en makt emot
Af barns och spenbarns munnar;
Du lter stenar ropa det
Och luftens flock ej blifva mtt
P lust att det besjunga.

Jag ser mot jorden, och du r
Tillstds, hvart jag mig vnder.
Jag ser mot himlarne, och dr
G verk af dina hnder.
Din ra, Herre, r ej skymd,
Den strlar klar frn stjrnors rymd,
Som den ur stoftet lyser.

O, hvad r mnskan, att s mn
Du vill om henne vara?
O, hvad r mnniskones son
Att s din nd erfara?
En tid frskjuten, snart p nytt,
Har han sin kamp i seger bytt,
Af dig med ra krnter.

Du gifver allt uti hans makt,
Gr honom stor allena;
Han ser fr sina ftter lagdt
Ditt verk att honom tjna.
Du honom till en herre gr
Utfver allt, hvad dig tillhr,
Fast han i svaghet fddes.

S m vl prisas hgt din nd,
Din mildhet aldrig glmmas,
Din vishets djup och dina rd
I evighet bermmas.
Gud, ljufligt r ditt namn, o m
Det radt och vlsignadt g
Frn slkte och till slkte.



N:o 37.

Den 19 kon. Dav. ps.

I himlars rymd sin konung rar,
  Himlars hrar
Prisa den, dem vsen gett;
Fstet skaparns namn frkunnar,
  Stjrnemunnar
Sjunga utan hvila det.

Dagen spegla vill fr dagen
  Anletsdragen
Af den sol, som evig r;
Natt, som var, t natt, som blifver,
  Budskap gifver,
Att den Hgste spiran br.

Hvar ett sprk frnims och hres,
  Tunga rres,
Hvar ett ord kan talas hr,
Hvar en suck, ett ljud kan hjas,
  Stmma bjas,
Allt om Herran vittne br.

Allting skapadt lyder Herran,
  Nr och fjrran,
I hans vilja rres allt.
Skda dagens konungs bana,
  Se och spana,
Gr han ej, som Gud befallt?

Som en brudgum fram han trder,
  Ler och glder,
Trttnar och till hvila gr;
Nsta dag han syns med samma
  Vg och flamma
Som fr tusen, tusen r.

Vill du lifvets visdom finna,
  Vill du vinna
Fr ditt hjrta frid och trst,
Lyft mot Herran i det hga
  Upp ditt ga,
Se hans verk och hr hans rst!

Herrans lagar rubbas icke;
  Hvart vi blicke,
Se vi, hur de faste st,
Herrans vittnesbrd ock lika
  Kan ej svika;
Vis r den, som tror drp.

Herrans bud, de ro klara,
  Uppenbara
Och upplysa gonen;
Herrans fruktan hjrtan renar,
  delstenar
Smycka mnskan ej som den.

Herre, se dock oss, de svaga!
  Lustar jaga,
Synden fr oss p sin strt.
Ho frstr, hur tidt han bryter,
  Hg frbyter?
Frls oss, Herre, och frlt!

ra vare Gud i hjden,
  Friden, frjden,
Saligheten vare hans!
Han skall oket snderkrossa,
  Oss frlossa,
Som om ingen synd mer fanns.



N:o 39.

Den 22 kon. Dav. ps.

Ljud, psalm, om hinden, som frskrckt
P de stigar jagas,
Nr morgon nyss i dalen brckt
Och det p bergen dagas.
Den fromma, som ej ondt har gjort,
Kan ej en fristad finna,
Men flyktar ifrn ort till ort,
Att undan pilen hinna,
Och mste sist
Dock skuldls d fr vld och list.

Min hjlpare, hvar drjer nu
Din hand, har trtt den blifvit?
Min Gud, min Gud, hvi hafver du
S helt mig fvergifvit?
Om dagen ropar jag till dig,
Men du vill icke svara;
I nattens stund jag jmrar mig,
Men mste fridls vara.
Dock du, du bor
I ra, helig, stark och stor.

Du varit vra fders hopp,
Din godhet de beprisat,
Till dig i nd de blickat opp,
Och du har nd dem visat;
Men jag r som en mask fr dem,
Som till min ofrd trakta.
Ser jag mot dig uti ditt hem,
Att ddan skygd afvakta,
D sgs med hn:
Gud vntar han sin hjlp ifrn!

Men du, frdlj ej mer din trst,
Ty ngest r hart nra;
Du halp mig vid min moders brst,
Kom n att hjlp beskra!
Ty ingen finns frutan dig,
Som vldets skaror hmmar;
Du ser, hur de omhvrfva mig,
De stungit mina lemmar,
Mitt lif frrdt
Och om min kldnad dragit lott.

Men var ej fjrran, Herre god,
Min starkhet, var tillstdes,
Gif dmjukhet och tlamod,
D jag frfljs och hdes!
Din ra vill i vrlden all
Fr folken jag upphja,
Att slkte efter slkte skall
Infr din tron knbja
Och prisa dig,
Som r vr Gud evinnerlig.



N:o 49.

Den 37 kon. Dav. ps.

Haf ej din lust till jordens sknker,
S att du glmmer Herren bort,
Den skatt, som fr ditt ga blnker,
Du ger den s ganska kort;
Tags den ock aldrig hr frn dig,
Du tags frn den dock visserlig.

Det ringa, en rttfrdig ger,
Som vet, att Gud r honom huld,
Till frid och frjd lngt mera vger
n allt en orttfrdigs guld.
Frgnglig vinst r armod lik,
Men Guds vlsignelse gr rik.

Gud mter af de frommas dagar,
Att icke nd dem drabba fr.
Han ger dem mer, nr han behagar,
Men nog ocks i hrda r.
Nr mngen rik mans hus r tmdt,
Har fattig kvar, hvad from har gmt.

Den ej med Herren str, mst falla
Och som en rk frsvinna hn,
Om han ock stode hgst bland alla,
En ceder lik bland unga trn;
Han str ej lyckans vindar mot,
Han har i Gud ej vxt och rot.

Men den, som sig p Gud frlter,
Hans gng r trygg i lust och nd;
Han stappla kan, men uppstr ter
Vid Herrans hand, som r hans std.
Vlsignad sjlf, han ser sin tt
Vlsignas ock p lika stt.

Jag varit ung, r gammal vorden,
Har mycket sett och skdar n,
Men aldrig sg jag dock p jorden
Rttfrdig man g utan vn;
Ej heller sg hans barn jag g
Ohulpne och sitt brd ej f.

Pris vare Gud, han fvergifver
Ej den, till honom stter tro;
Allt skiftar hr, men fast frblifver
Den frommes stilla frjd och ro,
Han bfvar ej i lifvets strid,
Han vet, hvem han sig tryggar vid.



N:o 52.

Den 41 kon. Dav. ps.

Sll r den man, som hller kr
Den fattiga och arma.
Om honom, d i nd han r,
Skall Herren sig frbarma,
Skall lta allt g honom vl,
Bevara s hans lif och sjl,
Att ingen till hans vda
Skall fver honom rda.

Om han i syndens vrld ocks
I krankhet mste falla,
Skall Herren vid hans sida st
Och hlsan terkalla;
Ty Gud r mot de milda mild,
Frn de barmhrtige ej skild
Och vill med nd dem prfva,
Som sjlfve krlek fva.

Jag vet, att mngen str mig mot
Med vrngt och afvigt sinne;
Dock vill jag undfly kif och hot
Och ej ha ondt i minne.
P Herren jag frtrsta vill,
Ty honom hrer hmnden till;
Mig skall det vissast bta
Att tla och frlta.

Dem, som i hjrtat hata mig
Och akta skada gra,
Dem vill jag lmna, Gud, t dig,
Du m till doms dem fra:
Jag sjlf r full af skuld som de,
S vill jag deras skuld ej se,
Ej dem med strnghet dma
Och egna brister glmma.

Om de, som jag har lskat mest,
Mig fly och mig frsaka,
r Herren den, som allra bst
Kan fra dem tillbaka.
Jag vet, det r ett gammalt rn,
Att otack blott r vrldens ln;
Men hjlpa ofrtrutet
Gr seger dock till slutet.

O Gud, det vill jag akta p,
Hur mild du stdse varit,
Och fara med min broder s,
Som du med mig har farit;
Frlna mig din nd, att jag
I ditt behag har mitt behag
Och aldrig skdar fver
Den hjlp och trst behfver.

Dig vare pris i evighet
Fr ndd frutan nda;
Ho r som du, att s han vet
Att hjlpa de elnda?
Dock rr vrt hjrta, att det vill
Fr ingen bn sig sluta till,
Och tnd uti detsamma
Din krleks rtta flamma!



N:o 57.

Den 46 kon. Dav. ps.

Gud r vr starkhet och vrt std,
Ljuft r att Gud kalla;
Med honom st vi utan nd,
Fast sklfde vrldar alla,
Fast hjder skulle strta ned
Och hafven bfva utan fred
Och bergen sammanfalla.

Guds kyrka, helig, fast och ren,
Skall utan fall frblifva
Och t de trogna, kvar och en,
Beskrm och trygghet gifva;
Ty ho r vl s stark och stor,
Att frn det hus, dr Herren bor,
Han honom vill frdrifva?

Si, folken skola nedersls
Och vlden snderskakas
Och jorden som en suck frgs
Den stund, d allt rannsakas;
Men Guds frsamling skall nd
Med Herran Zebaoth best
Och af hans hand bevakas.

S kommen d och gifven akt
P Herrans verk och under
Och bjen er fr den, hvars makt
Kan lossa jordens grunder.
Med frid och frjd r han tillreds,
Men snderbryter lans och spets
Uti sin vredes stunder.

Han sger: Lren knna mig,
Att I mn trygge vara.
Fr mig skall dock dmjuka sig
All hedningarnes skara:
Jag sjlf fr eder kmpa skall,
Att ingen komma m p fall,
Trots all er nd och fara.

Med oss r Herren Zebaoth,
Fr oss vill sjlf han strida,
Vi akte, ingen vdas hot,
D Gud r p vr sida.
Gud Fader, Son och Helge And,
Vlsignad du i alla land;
Din nd och hjlp vi bida.



N:o 102.

Den 137 kon. Day. ps.

Vid lfverna i Babylon
Hur tungt de dagar flto!
Vi mindes Zion fjrran frn
Och bittra trar gto.
I piltrn jmte strmmars lopp
Vi hngde vra harpor opp,
De strngaspelen klara;
Hvem ville spela mer i band,
Hvem sjunga i vr trldoms land,
Hvem kunde glader vara?

Den goda tid var allt frbi,
De frjdens r frgngna;
Bland hednahopar suto vi
Som frmlingar och fngna.
De bjdo oss med spe och tvng:
Upp, spelen, sjungen gldjens sng
Som frr i Zions skara!
Hvem ville spela mer i band,
Hvem sjunga i vr trldoms land,
Hvem kunde glader vara?

Jerusalem, din helgedom,
Om jag den kan frgta,
M tungan lda vid min gom
Och gld mitt hjrta frta.
Till dig, mitt hem af frid och ljus,
Min konungs borg, min faders hus,
Jag lngta vill och fara;
Dr fr jag spela utan band,
Dr sjunga i min frihets land,
Dr kan jag glader vara.



N:o 103.

Den 139 kon. Dav, ps.

Du, Herre, utrannsakar mig,
Mig dina gon flja,
Hvarhelst jag r, r jag fr dig
Och kan mig ej frdlja.
Hvad jag i dag i hgen har
Och i mitt hjrta gmmer,
Hvad dr jag haft i frra dar
Och minnes eller glmmer,
Allt ser du, Gud, och dmer.

Upp min tunga finns ej ord,
Det du ej vet och vger;
Min mening r af dig frspord
Lngt frr, n jag den sger;
Min grning all, den vare skedd
I mrkret eller dagen,
r klar fr dig, r knd och sedd,
I dina hnder tagen,
Infr din blick uppslagen.

Hvart vill jag fly, dr jag kan dold
Fr dinom Anda blifva?
Ifrn din syn, ur ditt vld
Hvart kan jag mig begifva?
Far jag n upp till himlars rymd,
S mst jag dr dig finna;
Far jag till afgrund, att bli skymd
Och undan dig frsvinna,
Skall du ock dr mig hinna.

Om jag mer snabb n fgeln vor,
Som upp mot skyn sig svingar,
Om bortom hafsens grns jag for
P morgonrodnans vingar,
Dig undfly kan jag ej nd,
Hur lngt min flykt jag strcker;
Frbi de vgar, stjrnor g,
Din hand, o Herre, rcker,
Beskrmar och frskrcker.

Jag sade: Natt ju skyler mig,
Men den vardt ljuset klara;
Ty natten har ej makt fr dig
Att natt och mrker vara;
Hur svart den sig i skyar klr,
I regn och stormar sjuder,
Den mste bli som dagen skr,
Nr som din stmma ljuder,
Nr du det vill och bjuder.

O Gud, hur outgrundelig
r du i alla stunder!
Ehvart mitt ga vnder sig,
Det mts af dina under;
De trda fram frutan tal,
S fjrran frn som nra,
Frn himlens spets, frn djupsta dal
Om dig de vittne bra,
Frkunnande din ra.

Beprfva mig, o Gud, och se,
Hvad mina tankar mena!
Din djuphet mta icke de,
Den mter du allena.
Men om p ortt vg jag gr,
S lt mig det frfara
Och hjlp mig, frrn jag komma fr
I evig nd och fara
Med de frdmdas skara.

S vill jag prisa dina rd,
S lnge lifvet varar,
Och tala om din makt och nd,
Dem stds du sammanparar.
Bermma vill jag, Gud, ditt namn
Fr jordens slkter alla,
Att de ock mga i din famn
Med god frtrstan falla,
Dig lofva och kalla.



N:o 131.

Julpsalm.

(Bearbetning.)

Hell morgonstjrna, mild och ren,
Guds nds och sannings klara sken,
Fr oss r du uppgngen:
Hell Davids son af Jakobs slkt!
Mot dig, mot dig min famn r strckt,
Min brudgum, tag mig fngen!
  Ljuflig, ljuflig,
  Hg och hrlig,
  Blid och krlig,
  Full af nde,
Herre, till din brud du skde!

Min prla du i snhvit skrud,
Marias son, dock sanner Gud,
Min frlsare och konung!
Kom, tag uti mitt hjrta rum!
Ditt helga evangelium
r mig mer ljuft n honung.
  Eja, eja,
  Hosianna!
  Himmelskt manna
  r mig ordet,
Uti dig fullkomnadt vordet.

Uti mitt hjrta lys och skin,
Du klara jaspis och rubin,
Med all din krlek blida;
Ja, lt mig knna, att jag r
En lem i din frsamling kr,
Ett refben i din sida.
  Till dig, till dig
  Str min lngtan;
  All min trngtan
  r den ena:
Att tillhra dig allena.

O Gud, frrn vrlden skapad var,
Du mig till arfving korat har
I dinom Son den hga;
S lt fullbordas snart mitt hopp
Att bli med honom tagen opp
I himlen fr ditt ga.
  Salig, salig
  Blifver frjden,
  Nr i hjden
  Bland din skara
Jag vid Jesu brst fr vara.

Hgt skall d klinga cittrors ljud,
Och toners offer sknt till Gud
Frn harpostrngar stiga,
Och jag f till min frlserman,
Min trst, min frjd, min brudgum sann,
Mig hlla innerliga,
  Sjunga, sjunga,
  Jubilera,
  Triumfera,
  Honom prisa,
Som mig vill allt godt bevisa.

Aftorkas skola d i frid
Lycksaligt och till evig tid
De mnga kristnas trar,
Nr Gud vill sjlf sig lta se
Och ymnig bot och lkdom ge
De hjrtan, vrlden srar.
  Kristus, Kristus,
  S han kallas,
  Som r allas
  Bot och hugnad.
Dr han finns, r sorgen lugnad.

I det har jag en hjrtans ro,
Att den, jag gifvit har min tro,
Sin krlek ej bortvnder,
Att Herren, sig till lof och pris,
Mig fra vill i paradis;
Ty klappar jag med hnder.
  Amen, amen,
  Adla krona,
  Mig frskona
  Till det sista
Frn att nnsin dig bortmista!



N:o 134.

Nyrspsalm.

Ett r har gtt till nda,
Ett r af ndens tid;
O Gud, till dig vi vnda
Vr tanke, var oss blid!
Se an oss ndefull
Och lt det, som blef brutet,
I glmska varda slutet
Fr Jesu Kristi skull.

Ty, Gud, om hmnd du hvlfver,
Ho blifver skuldls kvar?
Ho r, som vet det sjlfver,
Hur tidt han syndat har?
Ett veta vi allen,
Att en oss vill frsona
Och du t honom skona
Oss arma, hvar och en.

Vi tacka dig, o Herre,
Fr tusenfaldig nd;
Det bttre som det vrre
Var allt ditt visa rd.
Om vi vr vilja ftt,
Om du oss hade gifvit
Allt, hvad som nskadt blifvit,
Ack, hur d illa gtt!

Hvad r, som oss behagar?
Jo, att i lustar g.
Men du gaf klara dagar
Och mulna likas.
Dr modet blef fr stort,
Dr lt du sorgen komma;
Nr sorgen gjort oss fromma,
Kom trsten lika fort.

De sr, din tuktan slagit,
Lt dem tillsamman gro,
Lt, hvad du gett och tagit,
Befrmja hopp och tro,
Och gr det nya r
Fr oss vlsignadt, Herre,
Att det med synder frre
En gng ifrn oss gr.

O Gud, vr lefnad skrider
Emot sitt ml hvar dag;
Nr till sitt slut den lider,
Oss d till dig upptag,
Dr r ej tljas mer
Och inga skiften hnda,
Men gldje utan nda
Du t de trogna ger.



N:o 146.

Trettondedagspsalm.

O Jesu Krist, att nalkas dig
Och dig i tro tillbedja,
Det endast kan p sorgens stig
  Rtt innerlig
Vrt arma hjrta gldja.

Med himmelsk ro, med salig frjd
Vi oss i dag pminna,
Hur, konung, du af himlars hjd,
  P jorden rjd,
Lt som ett barn dig finna.

Vi stanna vid en krubbas brdd,
Dr, Jesu, r ditt lger;
I herdatjll af str beredd
  r dig din bdd,
Det r, hvad hr du ger.

Och med s torftig vrd nd
Och i s ringa ra
Du vxa skall och krafter f,
  Drmed du m
All vrldens skulder bra.

Din barm som vr vid hjrtats slag
Vi hjas se och snkas;
Hvad ondt gr du, att den en dag
  Fr mnskolag
Skall med ditt hjrtblod stnkas?

Vi se din panna klar och blid,
Kring den skall trne vridas;
Och hndren, snkta nu i frid,
  Snart blir den tid,
D de vid korset smidas.

Det r den ln, du finner hr
I denna vrlden vrnga
Fr det, att du dess brda br
  Och redo r
Fr den i dden gnga.

Och hade allt sitt gods och guld
Dig jordens slkter gifvit,
Din kamp och dd fr mnskors skuld,
  Din krlek huld,
Hur fattigt lnt den blifvit!

O Jesu, ve, att fven vi
Fr godt s ondt dig gra,
Att, fr hvar synd, vi falla i,
  Vi st dem bi,
Som dig till korset fra!

Vi veta ingen annan bot,
S syndiga och arma,
n falla, Jesu, fr din fot:
  Tag oss emot,
O Herre, dig frbarma!




Passionspsalmer.



N:o 147.

Mnniskones son.

Han p korset, han allena
r min frjd och salighet;
Ingen kan s vl mig mena,
Ingen s mitt bsta vet,
Ingen r som han mig god,
Ingen har s tlamod:
Skte jag kring jorderike,
Aldrig funne jag hans like.

Jordisk vn kan lindra nden
Fr en vn, som hjlp begr,
Jordisk krlek gr i dden,
Nr med krlek lnt den r;
Men hvar se vi hr en man,
Som s tligt lska kan,
Att han allt fr dem vill bra,
Som blott hat mot honom nra?

Han p korset, han allena,
Annan r ej funnen n,
Han Guds lamm, det fromma, rena,
Dr fr ovn som fr vn;
Han, den ende, gr ej val,
Rknar ej de sinas tal:
"Kommer alle!" s han talar,
Kmpar, blder och hugsvalar.

Solen, som frn fstet lyser
fver ond som fver god,
Blott en ringa droppe hyser
Af hans djupa krleksflod;
Mnen, som frn himlens hus
Ger t sjlfva natten ljus,
Mnd en skugga endast vara
Af hans krlekseld, den klara.

Honom vill jag glad tillhra,
Hvad mig n blir frelagdt;
Kristus kan mig saliggra,
Ingen vrldens gunst och makt.
Vanskligt r ju annat allt,
Som ett tcken tomt och kallt;
Men den jag vill efterfrga,
Evig r hans hjrtas lga.

Han p korset, han allena
Allt mitt hopp och goda r;
Ingen m mig det frmena,
Att jag hafver honom kr.
Hvar har jag en vn hr sport,
Som mig gjort, hvad han har gjort?
Han kan mig med Gud frena,
Han p korset, han allena.



N:o 148.

Suckar vid korset.

Hvad skall mitt offer blifva,
O Jesu kr, t dig,
Hvad kan jag tergifva
Fr hvad du gifvit mig?
Gods, lif jag grna bjuda vill,
Ja, hjrtat ur mig rifva
Och lgga det drtill.

Jag tnkte: Om jag hade
Allt vida vrldens guld
Och fr din fot det lade,
Visst sg du drtill huld.
Ack, snart jag fann, hur falskt jag tnkt,
Ty hvem har, s jag sade,
Sitt lif fr skatter sknkt?

D mente jag: Med lifvet
Grs hvarje skuld dock kvitt,
Ditt lif fr mig blef gifvet,
Dig vill jag gifva mitt.
Mitt lif! Ack, usel sknk det r;
En dd ju r det blifvet;
Du ensam lif beskr.

Sist ville jag dig lofva
Sjlft hjrtat ur min barm;
Jag tnkte: Denna hfva
r kanske mindre arm.
Mitt hjrta, fullt af synd och nd!
Ack, just fr denna gfva
Du lidit korsets dd.

S hvad jag har att sknka,
Det r platt intet vrdt;
Men, Jesu, lr mig tnka,
Att intet du begrt.
Jag ser dig mild p korsets stam
Din blick i dden snka;
Din dd, den br jag fram.

Jag sjunker fr dig neder
Och sger rstelig:
Det offer, jag dig reder,
r lif igenom dig;
Jag sjlf r arm, o Jesu Krist,
Men dig ske pris och heder,
Du fyller all min brist!



N:o 149.

Jesu ord p korset.

Vr Herre Kristus talat har,
D han p korset fstad var,
Sju ord fr oss p jorden;
Behllom vl i minnet kvar
De helga, dyra orden!

Hans frsta ord, det var att be
En fridsens bn fr syndare,
En bn s ljuf att hra:
"Frlt dem, Fader, det, ty de
Ej veta, hvad de gra."

Hans andra ord, o lof och pris!
Var trstens ord p lika vis.
Han hrdes rfvarn svara:
"I denna dag i paradis
Skall du ock med mig vara."

Hans tredje ord af krlek r
Till lrjunge och moder kr
En maning blid och goder:
"O kvinna, se, din son r dr,
O son, se dr din moder!"

"Mig trstar", var hans fjrde ord;
Ack, otack svr, ack, fallna jord!
Er skuld, o mnskor, fatten:
Den, som er rgat ndens bord,
Fr ej en droppe vatten.

Hans femte ord oss lra kan,
Hur han af bde Gud och man
Fr vr skuld lmnad blifvit:
"O Gud, min Gud, hvi", ropar han,
"Har du mig fvergifvit?"

Hans sjtte ord, det innebar,
Att nu den seger vunnen var,
Hvarom all skriften ordat;
Ej lif, ej dd en lsen har,
Som hans: "Det r fullbordadt".

Hans sjunde ord, s fullt af frid,
Hjlp, Gud, oss i vr sista strid
Det i vr suckan blanda:
"I dina hnder, Fader blid,
Befaller jag min anda."



N:o 161.

Kristus i grafven.

Kom tyst, kom tyst, han hvilar nu,
Str ej hans ro, hans smn r ljuf
P mycken vedermda;
Fr kamp p jorden fann han frid
I grafven hos de dda.

En dagakarl har trlat ut,
En brdans man har hr till slut
Den frn sin skuldra tagit;
I vrlden finns en like ej,
Som dragit, hvad han dragit.

Och vill du veta, hvad det var,
Som han i dden tlig bar?
Det var vr kamp och fruktan,
Vr brist, vr skuld, vr synd och dd
Och all Guds hmnd och tuktan.

Dem har han nu dock kastat af,
De ligga gmde i hans graf,
Att oss ej mer frskrcka;
Men brjadt r ett ndens lif,
Som ingen makt skall slcka.

Kom tyst och se Guds offerlamm!
Det bldde nyss p korsets stam,
Nu har det allt fullbordat;
I ringa skepnad, mildt och fromt,
Det ligger gmdt och jordadt.

Men sker du det nya lif,
Som ej r skuggors tidsfrdrif
Och ej af dden hinnes,
S lmna vrldens prl och kom,
I denna graf det finnes.

O frjd, nu r en hvilostad
Min graf ock vorden, dr jag glad
Kan lmna vandringsstafven;
Till smns blott lggs jag i min graf,
Sen Kristus helgat grafven.

Med trst vill jag mot dden se,
Jag vet, att min frlossare
Han lefver och skall lefva;
Han skall mig lifvet terge,
Hvi skulle jag vl bfva?



N:o 167.

Pskpsalm.

Ho vill mer fr dden bfva
Som fr en allsvldig makt?
Kristus lefver och skall lefva,
Han har dden nederlagt.
Dden r ej fruktansvrd,
Frukta mer fr synd och vrld!
fver hrjaren med grafven
Hafver Kristus brutit stafven.

Visst frsktes ddens tnder,
Hur de kunde bita bst,
Nr han en gng ftt i hnder
Den, han fruktat allra mest;
Men det var, som ville natt
Taga sjlfva dagen fatt,
Stoftet himlens sol betcka
Eller mrkret stjrnan slcka.

Detta r vr pskagldje:
Jesus lefver, fast han dtt,
Till hans dd frn vr vi vdje,
I hans lif vrt lif r fdt;
Jesu, hjlp oss hvarje stund
D frn synd och vrld i grund!
D frst f vi rtt frfara,
Hur du mnd uppstnden vara.

Nr vi dagligt oss bemda
Att med Jesu Kristi nd
Gamla mnskan i oss dda
Med dess lustar, verk och rd,
Se vi, att en ny uppstr,
Som allt strre krafter fr;
Det r oss till tecken gifvet
Af uppstndelsen och lifvet.




Pingstpsalmer.



N:o 178.

Vi lofva dig, du Helge And,
Guds krleks eld, Guds godhetshand;
Till allt, som r, du strcker dig,
P gfvor outtmmelig.

Ack, fattigdom och kamp och nd,
I brjan grt, i slutet dd,
Det r, hvad jorden oss beskr;
All himmelsk del din gfva r.

Nr sorgen vill oss tynga ned
Och hjrtat bfvar utan fred,
r du oss nrmst med rd och trst
Och lyftar brdan af vrt brst.

Och blser lyckans vind oss god,
Att medgng fder fvitskt mod,
D skaffar du oss nd fr nd
Och spker s vrt fverdd.

Men trampas vi i stoft och mull
Fr Guds och fr hans sannings skull,
Och stller vrlden vakter ut,
Att gra p vr tro ett slut;

D blir du i vr barm en eld,
Som genombryter vld och vld,
Och styrker oss med mod och hopp
Och fr oss sist till himlen opp.

Vi bedja i vr fvitskhet,
Ty ho r den, sitt bsta vet,
Vi bedja om allt jordiskt vl
Och glmma bort vr arma sjl;

Men du, du finner rd och bot:
Du beder ock, men oss emot;
Och nr vr bn oss vgras d,
r det hvad bst vi kunnat f.

Ej finns s gmdt ett rum p jord,
Att ej din godhet dr r spord,
S fvergifven ingen r,
Att du ej vrd om honom br.

All vishet, tro och krlek sann,
Allt mod, som mod rtt kallas kan,
All endrkt, frid och gldje ljuf,
O Helge Ande, verkar du.

Vi bedja dig i denna stund:
Behll oss stds i ditt frbund
Och fr oss sist till evig frjd
Med dig uti din himmels hjd!



N:o 179.

Trd in i detta hjrta,
Guds Ande ren och skr,
Fast jag med bitter smrta
Vet, hur det syndigt r;
Ack, jag det borde rena,
Men det kan du allena,
S kom och blif mig nr!

Kom in i detta sinne;
t dig helt anbefalldt,
Fast mrker r dr inne
Och det r tomt och kallt.
Det kan sig sjlft ej lysa;
Ack, finge det dig hysa,
Hur olikt blef d allt!

Jag ser, hur jorden prlar
Med rter utan tal;
Ej drjde solens strlar,
Fast vinter lg i dal;
De skyndade att komma,
Och straxt sgs marken blomma,
Som nyss var tom och sval.

Dock kan ej solen hinna,
O Ande, dit du nr,
Dock kan ej solen brinna
S varmt, som du frmr;
Hvi skall jag d ej vga
Dig bedja, att din lga
Min vinter gr till vr.

Hur kan jag sjlf frtaga
All syndens styggelse,
Hur mrkret frn mig jaga
Och ljus och trst mig ge?
Att tmma hafvets vatten,
Frn fstet sopa natten
Mig vore lttare.

Till dig jag tillflykt tager,
Kom, Ande, hos mig in,
Tnd upp din helga dager
Uti mitt skumma sinn,
Att mrkret mste vika
Med all dess hr tillika
Och jag fr blifva din.



N:o 185.

Hvi stngs s hrdt ditt hjrtas port,
Hvi far du s i synder fort
Frn stund till stund, frn dag till dag,
Ja, till ditt sista andedrag?

r d s kr fr dig din natt,
r evig dd s hrlig skatt,
Att du frsmr att akta p
Hur ljus och lif du finna m?

Om jorden all dig hrde till
Och du dock gick i mrkret vill
Och fll till sist i ppnad graf,
Hvad gldje hade du draf?

Du ser din nd, men tvekar n,
Du suckar: Ack, hvar finnes den,
Som visa kan en syndig sjl,
Hvar han skall finna evigt vl?

Ack, tvekan rder ingen bot,
Frtviflan str ej fall emot,
Men fast beslut ger hopp i nd,
Och hopp ger tro, och tro ger std.

Tag mod och bed, s kommer han,
Som vg och stig dig visa kan,
Guds Helga Ande full af nd,
All ngslans trst, all tvekans rd.

Till honom r dig vgen kort,
Han viker aldrig fjrran bort,
Han str vid hjrtat utanfr
Och minsta suck dr inne hr.

S lt ditt hjrta ppna sig
Fr Andans nd, som sker dig,
Lt honom bli och bo dig nr,
Och rds ej, fast du syndig r!

Han skall nog rena sjlf sitt hus,
Sin boning gra glad och ljus,
Han, som oss tvr i dopets flod
Och helgar genom Jesu blod.



N:o 199.

Lrombetet.

(Bearbetning.)

Nu frjde sig den vida jord
Af Herrans nd och helga ord,
Frspordt i hans apostlars rst
Och kungjordt oss till evig trst.

Nr Kristus hr fullbordat allt,
Som Fadren honom anbefallt,
Han snde efter Guds beslut
Kring vrlden sina vittnen ut.

Fr vrlden ringa voro de,
Dagkarlar, arma fiskare,
Men hvad de vittnat, hvad de sagt,
Har fver jord och himmel makt.

Det var Guds lfte, fast och visst,
De lade ut bd frst och sist,
Det var, hur nd med Kristus kom,
Som hans apostlar talte om.

Och hvar det ord predikadt vardt,
Dr tndes hjrtan underbart;
Guds Helga Ande var dri,
Att som en eld det kunde bli.

Vlsignade de helga mn,
Som lrt oss ska himmelen
Och visat oss, hvar vgen gr
Igenom Jesu Kristi sr.

Gif oss, o Gud, din Andas nd,
Att vi m flja deras rd
Och alle med dem prisa dig
Och lefva s evinnerlig!




Psalmer fver sndagsevangelier.



N:o 201.

Joh. 2: 1-11.

Sll den, hvars hopp till Jesum str,
Ehvad hr ock m hnda,
Sll den i nd och lust, som fr
Till sdan vn sig vnda;
Det r en vn att lita till,
Som hjlpa kan och hjlpa vill
S frjd som sorger bra.

Han skyr ej ort, dr plga bor,
Ej rum, dr hlsan gldes:
Hvarhelst en sjl p honom tror,
r han med frjd tillstdes;
Till sorgehus, till brllopsfest
Han kommer mildt, den dla gst,
Dr blott han bjuds och kallas.

S blid och hjrtelig han r,
S snar att med oss vara,
Behfver fr den, hjlp begr,
Ej sina hfvor spara;
En konung fver himmelrik,
Gr han sig sjlf den minste lik
Och r oss som en broder.

O himlafrjd att tnka p,
Att den, Guds spira ger,
Ej vill den ringaste frsm,
Men endast hjrtat vger,
Att den, s hgt sin tron har satt,
Vill blifva allas del och skatt,
Som honom efterlngta!

Kom, Jesu, kom och blif mig nr,
Kom i mitt tjll, det ringa,
Jag bjuder dig, fast arm jag r
Och mina hfvor inga;
Min boning r p gldje tom,
Men kom, s kommer rikedom
Och gldje utan like.

Blif hr vr gst, o Jesu god,
Och ndigt med oss handla!
Du kan fr oss vr treflod
I gldjedryck frvandla;
Och nr vr graf har ppnat sig,
Tag oss som gster upp till dig
I hga brllopssalen!



N:o 202.

Matt. 20: 1-16.

Hvad vilja vi p vrldens torg,
D dr vi st s lnge.
En stolt af frjd, en spak af sorg,
Men alle, ack, ffnge?
Finns d ej den, oss kallar hr
Att i hans tjnst arbeta,
r icke vingrdsmannen nr,
Som mnde Jesus heta?

Hans brda r dock aldrig svr,
Hans ok r ljuft att draga;
Han njs med hvad enhvar frmr
Och bryter ej den svaga;
Hans ga efter tron blott ser,
Ej p vrt verk tillika;
Sjlf r han den, oss krafter ger,
Nr vra krafter svika.

O Jesu, du vr vingrdsman,
Hvi ppnas ej vrt ra,
D du s mildt oss ropar an
Och i din grd vill fra?
Hvar finna vi en lust s stor;
Den vrlden kan frlna,
Som den att vara, dr du bor,
Dig hra, se och tjna!

Bort, tanke, att det r fr sent,
Att ren vr dag r liden!
S har ej ndens Herre ment,
Som oss har unnat tiden;
Se, porten stnges ej igen,
Fast dagen hn ses draga,
I sena elfte stunden n
Vill Herren mot oss taga.

Jag kommit sent, jag vet det vl,
Till Jesum, jag som mngen;
Vid flrden fstad var min sjl,
Och trghet hll mig fngen;
Jag kallades, men kttet stred
Mot viljan, som sig rjde;
Jag sg och sg, hur dagen led,
Men tvekade och drjde.

Dock glds jag, att jag funnit den,
Som vill min brist frgta
Och ln ej efter grningen,
Men efter nd mig mta.
Nu, Jesu, hg och vilja strk,
Att jag mig ej m spara,
Men glad arbeta i ditt verk
Och from och trgen vara!



N:o 204.

Luk. 16: 19-31.

Bort, vrld, med all din stt och prakt,
Som sjlars ro frtager,
Bort, rikdom, ra, gunst och makt,
Som mngen man bedrager,
Bort, vllust all och yppighet,
Som gr, att ltt vi vike
Frn krlek och barmhrtighet
Och skiljas; frn Guds rike!

Hur mngen lefver icke hr,
Som vore honom lifvet
Till idel lek fr hans begr,
Till gldje endast gifvet!
I rus och yra spiller han
Det goda, hr han ger,
Och stormar lik den rike man,
Hvarom oss skriften sger.

Dr hfvor slsas utan skam,
Dr r han grna inne,
Men vgar armod trda fram,
Frbittrar sig hans sinne;
Den fattige fr hrda ord,
Fr vid hans drrar ligga
Och fr sin hunger af hans bord
Frgfves smulor tigga.

En tid, en tid det rcker s:
D bli hvarannan like
Den, hr till andras brd mst g,
Och den omtligt rike;
Hvad olikt varit har frut,
Det jmnas allt i grafven;
Dr kldes purpurn af till slut,
Dr flls ock tiggarstafven.

Hvem har, nr slut r jordiskt vl,
Nr vrldslig ra ramlat,
Hvem har d skatter t sin sjl
Fr evigheten samlat?
Den ensam r sannskyldigt rik
Och vrd att lycklig skattas;
All annan lycka, bubblan lik,
Knappt gs, frrn den oss fattas.

Ve sdan frjd, som drar oss bort
Frn gldjen utan nde,
Ve sdan lust, som r s kort
Och slutas med elnde,
Ve sdan glans och rikedom,
Som, nr oss dden nalkas,
Oss lmnar kvar med trstig gom
Att evigt aldrig svalkas.

Nej, Jesu, gif mig kamp och nd
Lngt hellre hr i vrlden
n helvete och afgrunds gld
Upp den sista frden;
Men fr jag gods och guld, s gr
Mig snar att mig frbarma,
Och ndigt stds mitt hjrta rr
Till hjlp fr dina arma.



N:o 208.

Luk. 16: 1-9.

Hur ofta sprjs ej flit och id,
  Fr vansklig tid,
Hos dem till jorden, hra!
De hvila ej, de vaka gladt,
  S dag som natt,
Att hr sig skatter gra:
De stta all frmga ut,
  Att f till slut
Ett jordiskt vlstnd ga,
Och fr en ln, som flyktig r,
  Som rost frtr,
De inga mdor vga.

Ack, att de i sin sak sig te
  Lngt visare
n bland Guds barn s mngen,
Som, fast hans ndetid r kort,
  Den slsar bort,
I smn och trghet fngen.
Ack, hvarfr vakar icke han,
  Som vaka kan
Och kallad r att vaka?
Hans snings stund till nda gr;
  Om han ej sr,
Hvad skrdar han tillbaka?

Det r dock en helt annan skatt
  Fr honom satt
Att hoppas, se och krfva,
En skatt, som hr en mammons slaf
  Ej knner af,
Ej vet att efterstrfva.
Det r en annan skrd ocks,
  Han vntar f,
n den, som jorden gifver;
Det r en annan salighet
  n den, han vet
Att hr oss unnad blifver.

Det r en skatt, som evig r,
  Som vntar, nr
Vr tid gtt hr till nda,
En skatt, som ej, likt jordiskt gull,
  r stoft och mull
Och snart skall tervnda;
Det r en skrd af frid och frjd
  I himlars hjd,
Som aldrig mer skall sluta;
Det r en salighet hos Gud,
  Den Kristi brud
Skall dr osgligt njuta.

S m vi gifva, vl till mods,
  Allt timligt gods,
Ja, lifvet, om det gller,
Fr det, som ofrgngligt r,
  Som vrt begr
Fr alltid tillfredsstller.
S m vi strfva utan rast
  Och hlla fast
Det eviga och ena.
Var du vr hjlp, o Jesu god,
  Strk kraft och mod,
Du all vr kraft allena!



N:o 209.

Luk. 10: 23-37.

Hvem kallar du din nsta hr,
Den du p all din bana
Skall hlla som dig sjlf s kr,
Som Herrans ord dig mana?
  Hvem r den man,
  Hvar finnes han?
  P denna strand,
  I fjrran land,
Hvar skall man honom spana?

r det en skyld, den samma blod
Har nrmst med dig frenat,
En moder ljuf, en fader god,
Den Herrans bud har menat?
  En vn kanske?
  Ja, fjrmare:
  Den fromma hop,
  Som Kristi dop
Har tvagit, styrkt och renat?

O, bortom lnder, haf och berg,
Hvarhelst sig lif kan fsta,
Dr syns, fast skild till tal och frg,
Guds hfvor mnskan gsta.
  P snhljdt fjll,
  I solvarmt tjll,
  Dr blomstring bor,
  Dr rt ej gror,
Dr ser du ock din nsta.

Du ser en mnniska, som du
Vid frjd och sorger bunden,
Du ser ett lif, som lefves nu
Och som frgr med stunden;
  Du ser den lott,
  Du sjlf har ftt
  Af lust och nd,
  Af lif och dd,
S lika allt i grunden.

Det r din nsta, som du ser;
S flj d ordets lra
Och skynda, dr han ligger ner,
Att honom hjlp beskra.
  Till bistnd var
  Beredd och snar
  Med trst och rd,
  Med verk och dd,
Till Jesu frjd och ra.

Ja, Jesu, du som lidit har
Fr vn och ovn lika,
Din krlek lre oss enhvar
Att ej vr nsta svika;
  Om knd han r,
  Om frmling hr,
  Gr nd upp,
  Vi hjlpa m
Och ej frn honom vika.

Sannfrdigt r Guds dyra ord,
Att krlek r det bsta;
I allt, i himmel och p jord,
Gr krleken det mesta;
  Men ensam gr
  Och utan spr
  Och utan vn
  Frsvinner den,
Sig sjlf blott har till nsta.



N:o 210.

Luk. 17: 11-19.

Fr dig min nd jag klagar,
O Jesu, hr min rst!
Jag suckar alla dagar
Till dig med ngsladt brst;
P vrldens lust bedragen,
Med sr af synden slagen,
Jag ropar: Gif mig trst!

Det gr dig ingen mda
Att mig helbrgda f,
Till lif p nytt mig fda
Och ren frn smittan tv;
Hvi skulle jag ej vga
Uti min sorg och plga
Din hjlp att kalla p?

Ja, gif en vink allena,
S r min rddning gjord,
Ett ord ju kan mig rena,
S sg det ndens ord!
Du ensam kan mig frlsa,
O du, som r all hlsa
I himmel och p jord.

Jag r, fr dig, o Herre,
En arm samaritan,
Som vandrat, ack, dess vrre,
P vrldens breda ban;
Nu kraft och lif mig fela,
Men du r stark att hela
Och att frlta van.

Af synden kvald jag grter,
Hjlp, Herre, ndelig,
Att jag fr komma ter
Och botad visa mig!
Ack, vill du trst mig gifva,
Skall jag ej uteblifva,
Men stdse flja dig.



N:o 212.

Matt. 18: 23-35.

Hvad skall d bli, hur skall d g,
Hur mste jag ej bfva,
Nr Gud en gng mig kallar p
Och rkenskap vill krfva,
Nr ordet ljuder frn hans mund:
"Kom, tjnare, att svara
Fr tio sinom tusen pund,
Som du har bort frvara!"

Ack, mer mig gafs n detta allt,
Och nu dock allt mig brister;
Till detta tal gr tusenfaldt,
Ja mer, mitt skuldregister.
Jag slsat allt, jag vet det vl,
Som ur otmlig klla,
Och nu, s arm till kropp och sjl,
Skall allt jag terstlla.

Fr ndens hfvor, dem jag ftt
Att vrda och frvalta,
Jag ger nu, ack, synder blott
Och ngrens trar salta;
Och Herren kommer med sin dom,
Han vill den ej frhala;
Hur skall jag, blottad, bar och tom,
Min svra skuld betala?

O Gud, af din barmhrtighet
Gif till, hvad mig kan fela!
Fr den, som sjlf af brist ej vet,
Men allas brist vill hela,
Fr Jesu nd mig ndig var,
Att du min skuld frglmmer!
Ej annan tillfrsikt jag har
n fly till den, mig dmer.

Min domare, min fader blid,
Du Herre fver alla,
Frlt mig, hjlp mig, gif mig tid
Och lt din strnghet falla,
S vill jag brja om p nytt,
Ej mer ditt ln frstra,
Men lra af en tid, som flytt,
Ett annat lif att fra.

Ett, Herre, lofvar jag nnu
Och skall det troget hlla,
Att grna tillge ssom du
Dem, som mig ondt frvlla.
Hur r ej deras skuld till mig
Att som ett intet skattas,
Om jag, som brast i allt fr dig,
Med miskund dock omfattas!

Jag varit frdig, ltt och snar
Min nstas fel att rkna,
Men trg, nr sjlf jag felat har,
Att det i minnet teckna.
O Gud, frlt mig det och lr
Mig ndra hg och sinne,
Att glmsk vid andras fel jag r,
Men egna har i minne!




Om Guds ord och frsamling..


N:o 223.

Gudstjnsten.

Hur ljuft det r att komma
Till Herrans tempelgrd,
Dr trogna sjlar blomma
Som liljor i hans vrd!

Man ser de skra kalkar
Fr Gud dr ppna st,
Och himmelsk dagg dem svalkar,
Att lif och kraft de f.

Hur krt, i Andans enhet
Att dem tillsammans se
I trohet och i renhet
t Herran offer ge.

Nr de Guds lof upphja
P denna fridens ort,
Hvem vill d ute drja
Och stanna vid dess port?

Trd in att se och smaka,
Hur ljuflig Herren r,
Att bedja och att vaka
Med hans utvalda dr!

Dr ute lefver flrden,
S gldjels och tom,
Ack, ringa frjd ger vrlden
Emot Guds helgedom.

Ej vill jag vandra fjrran
Till mrker bort frn dag;
Mitt ljus, det r af Herran,
Min sol uppsker jag.

Infr hans anlet klara
Vill i hans hus jag bo,
Dr r mig godt att vara,
Dr har mitt hjrta ro.



N:o 225.

Guds ord.

En dyr klenod, en klar och ren,
Oss unnats hr att ga,
Den prlor, guld och delsten
P lngt nr ej uppvga;
En skatt, den yppersta p jord,
F vi vr egen kalla:
Den skatten r Guds helga ord,
Som hrer till oss alla.

Nr annat, som vi akta vrdt
Att ga hr och spara,
Af rost och mal och tid frtrdt,
Hr upp vr frjd att vara,
Nr dagens verk frgs med hast,
Ja, frrn afton stundat,
Str n Guds ord s nytt och fast,
Som nr det frst vardt grundadt.

Det brcks af lder ej och tid,
Om den ock evigt rckte,
Det gr med samma kraft och frid
Frn slkte och till slkte,
Det varar lugnt och ofrryckt,
Nr annat allt har farit,
Det har ej annan ndalykt
n Gud, som brjan varit.

Det kra ord, det enkla ord,
Som mnskor dock frgta,
Hvar r en mnsklig visdom spord,
Som sig drmed kan mta?
Hvar visar vrlden oss en grund,
S fast att drp bygga,
Som ordet af Guds egen mund,
Det eviga och trygga?

Har du det ordet skt till std,
Nr andra std dig svikit,
Frn vrldens haf, dess storm och nd
In i den hamnen vikit,
D vet du, hvad du tryggas vid,
Hvar du kan fasthet finna,
D knner du en ort af frid,
Dit inga sorger hinna.

Som vattenfgeln dyker ned
I fjrdens klara blja,
Att minsta flck af stoft drmed
Frn sina vingar sklja,
S tvr sig anden ren och skr
I ordets djup det klara
Och knner, att hans hem det r,
Dr han i frjd kan vara.

Vlsignadt vare, Gud, ditt namn
Och utan nde prisadt,
Att du till sker trst och hamn
Oss alla vgen visat!
Hvem r nu fattig, hvem r rik,
Nr ej ditt ord oss fattas?
Den ena har, den andra lik,
Ju det, som mest m skattas.



N:o 226.

Guds hus.

Hell Herrans tempel, dr hans folk
Frsamlas fr hans ga
Och sngen hjs och ordets tolk
Kungr Guds sanning hga!
Dr firas rtt en gldjefest;
Mot den hvad jorden ger bst
Ger gldje ganska fga.

En himmelsk ro, en salig frid
Uti Guds hus vi finne,
Vi komme undan kamp och strid
Som till en hamn dr inne;
Fr vrldens storm, som blser vild,
Oss flktar kring Guds Anda mild,
D vi den hamnen hinne.

Du sorgsna sjl, du kvalda brst,
Du har det knt och prfvat,
Du vet, hvar hjrtat finner trst,
Nr det r vrst bedrfvadt.
Du lmnar vrldens stoj och brus
Och vandrar till Guds stilla hus;
Dr mts den ofrtfvadt.

Hvad tungt dig frr p sinnet lg,
Dr hjlper Gud att bra;
Hvad mrker var i sjl och hg,
Blir ljust af ljusets lra;
Hvad vissnadt var och utan hopp,
Vlsignas, vckes, blomstrar opp,
Dr lifvets sol r nra.

O frjderum, o hlsoort,
Dr sorgen sjlf sig glder,
O allom ppna himlaport,
Dr infr Gud man trder,
Guds kyrka! Fast bestnde du,
Dig helge vra barn nnu,
Som vi med vra fder.



N:o 236.

En kristens stridspsalm.

Till strids, o kristen, rusta dig,
Lt smn och dvala fara!
Nu gller g i Herrans krig
Och lif fr Gud ej spara;
  Statt upp och se
  Guds fiende;
Han hotar stark och vaken;
  S g med lust
  Till kamp och dust,
Ty Herrans Guds r saken.

Var stark, om du vill kmpa tryggt
Mot satan och hans skara;
Ej gagnar suck, ej btar flykt,
Ej hjlper ngslig vara.
  Han ger ej fred,
  Han trampar ned
Hvemhelst han vinner fver;
  Var stark allts,
  Tag mod upp,
Ty segra du behfver.

Trd fram med Kristus, blif ej blek,
Var djrf, fast ej frveten!
Hr gller ej en vansklig lek,
Hr gller evigheten;
  Frgs du hr,
  Frgs du dr,
Dr evigt, hr i tiden;
  Men fr du vinst,
  Fr dden minst:
S r med denna striden.

Tnk ej, att dig allena rr,
Hvad hr du gr och lider!
Guds egendom du strider fr,
Nr fr din sjl du strider;
  Fr den st bi,
  Hll stadigt i,
Att Gud den fr tillbaka;
  Gr du blott ditt,
  Gr han, nog sitt
Och skall sin del bevaka.

Var stark, men var n mera vis
Och vaka alla stunder;
Den, som vardt orm i paradis,
Han sparar inga funder;
  Dr vld ej rr,
  Till list han gr,
Blir hal att se och hra,
  Ja, klr sig kckt
  I helgondrkt,
Att s din sjl frfra.

Han skapar sig till fint frgift,
Att s dig flla neder,
Han smyger sig i tal och skrift,
I blickar, skick och seder.
  Haf gat opp!
  Sitt bsta hopp
Upp din smn han bygger;
  Hll vrd och vakt!
  Med Herrans makt
r du som vaken trygger.

Ja, Gud, vr starkhet, blif oss nr
I dessa strider svra!
De ro dina, s du lr,
S sant de ro vra;
  Beskrma du
  Ditt folk nnu
Mot ondskans vld och makter,
  Och sist till ln
  Med seger krn
Sjlf dina trogna vakter!



N:o 237.

Ljusets seger.

Hur skola vi dig prisa,
O Gud, fr all din nd,
Hur skola vi bevisa
Vr tack i verk och rd?
Ej hjrta mktar skatta,
Hvad godt af dig vi sport,
Ej tanke se och fatta,
Hvad oss din krlek gjort.

De ro nu frgngne
Ocks de sorger,
D fdren suto fngne
I mrkrets boja svr,
D den, dig vedersakar,
O Gud, med vld och makt,
Din sannings ljusastakar
Inunder skppa lagt.

Ditt ord fick ingen hysa,
Som drtill vigd ej var,
Din krlek fick ej lysa
Fr allom uppenbar;
Man mste djupt sig krka
Till usla brunnar d,
Man mste mnskor ska,
Fr att dig ska f.

Du, som din sanning skrifvit
Mer klar n sol och dag,
Du, som vr broder blifvit
Och fyllt fr oss din lag,
Till dig fick man ej skda
Med klar och ppen blick,
Hos dig i nd och vda
Ej trst man ska fick.

O hvilka svra dagar,
O hvilken sorgens tid!
D hrdes vrldens lagar
Mer n Guds stmma blid;
Hans lftes fasta grunder
Fick man ej bygga p;
En samling mnskofunder,
Ack, den var bibel d.

Vlsignad vare Herran,
Han frlsat har sin hjord;
Nu nra liksom fjrran
Bor rikeligt hans ord.
Den natt r nu frsvunnen,
Som kom med vld och hot,
Den makt r svag befunnen,
Som stod Guds ra mot.

Du mste de oss unna,
Hvad Gud oss gifvit har:
Den helga skatten kunna
Vi ga nu enhvar;
I slott och koja lika
Finns lifvets bsta trst,
Och fattiga och rika
Frnimma Herrans rst.

Kom nu och sk att taga
Frn oss vr helgedom,
Kom nu med mnsklig saga
Och sg, den r Guds dom!
Den tid r icke mera,
Nr sdant vld gick an;
Nej, nu vill Gud regera
Sitt folk, allena han.

Ja, styre du och rde,
Gud, Fader, Son och And!
Din starkhets arm i nde
Beskrme stad och land!
Ditt ljus, som natten brckte,
Frblifve oskymdt hr,
Att slkte efter slkte
M se dig, som du r!




Om ett kristeligt lefverne.



N:o 269.

Vrldens ffnglighet.

O lif i denna jmmerdal,
Hvad r du? Ack, ett ringa tal
Af sorger, af frjder,
En lngtan, som ej mlet nr,
En rk till vindars tidsfrdrif,
En skugga af hvad rtt r lif.
I dag gror plantan fager opp,
I morgon br hon vissnad knopp;
I dag frnimmes gldjens rst,
I morgon suckas utan trst;
I dag syns mnskan frisk och rd,
i morgon r hon blek och dd.

Ffnglighet, frgnglighet,
Ho r, som dig rtt fatta vet?
Du pryder dig fr hvar och en,
Du tnder opp ditt falska sken,
Och ung och gammal innan kort
Du villar s i tomhet bort.

Hr, dr vi brja frst med grt,
Med trar fukta sen vr strt,
Hr, hvar vrt lif, nr bst det r,
r idel mda och besvr,
Hr, dr ej stund r annan lik,
Hr vill man se sitt himmelrik.

Hr glmmer man i syndens band
Sitt goda hem och fosterland,
Gr som en frmling och en gst
Och tror sig dock fr evigt fst,
Vill lefva trygg frn r till r,
Dr allt liksom en suck frgr.

Gud, ppna vra gon snart,
Att vi m skda uppenbart,
Hur vanskligt allt p jorden r
Hur ringa lust det med sig br,
Hur stadig frjd och saligt hopp
Hos dig vi mste ska opp.

Ja, led oss i din sanning, Gud,
Gif kraft att flja dina bud,
Var med oss i allt verk och rd
Och lr oss fly till Jesu nd!
D m hvad jordiskt r frg,
Vrt rtta lif i dig vi f.



N:o 275.

Emot dryckenskap.

Ack, mnskan r ett hrligt verk
Af Guds, den Hgstes, hnder;
I minsta lem hans vishet mrk,
Hur allt till gagn dig lnder!
Din fot frn ort till ort dig br,
Fast den dig tycks s ringa,
Och med din hand, s svag den r,
Kan hrda berg du tvinga.

Hvad rikedom af kraft och ljus,
Af under i hvart sinne!
Ditt ga r ett litet hus,
Hvad ryms dock ej dr inne?
Ditt ra, fast orrligt, gr
Till sitt hvart ljud, som rres,
Och intet nr dig utanfr,
Som till din sjl ej fres.

All fgring i Guds rika vrld
r satt fr dig att fatta,
Guds fatabur r dig beskrd
Att ppna och beskatta;
Frn minsta sandkorn vid din fot
Till rymdens vrldar store,
Allt sknjer du, allt tar du mot,
Allt r, som ditt det vore.

Dock mer, ja, utan likhet mer,
n jordiskt sinne knner,
n ra hr, n ga ser,
Frnimma hr Guds vnner;
Med andans syn Guds helga rd,
Hans lften och hans lagar,
Hans krlek, vishet, makt och nd
De skda alla dagar.

O jmmer, att s mycket godt
S mnga hr frspilla,
Som framgent g den vg, de gtt,
I lustar, rus och villa!
Hvad ska de, hvad vinna de
Uti sin syndayra?
Ack, timligt kval och evigt ve
Mot Herrans gfvor dyra.

Frnuft och vilja, kraft och mod,
Allt, hvad till lif oss mnas,
Frkvfva de i vinets flod,
Tills intet frigt lmnas,
Tills syn ej ser, ej ra hr,
Ej lem har knsla inne
Och sjlen ndtligt dden dr
Som hvarje kroppens sinne.

Gud, upprtthll ditt dla verk,
Att det ej s fr falla,
Beskrma, Herre, std och strk
Mot frestelsen oss alla!
Lr oss de gfvor bruka vl,
Dem du oss tckts frra,
Till frjd och btnad fr vr sjl
Och dig till pris och ra!


N:O 277.

Emot okyskhet.

Vi bra stds oss reda
Till strids mot vrld och ktt,
Som plga oss frleda,
Det onda gra stt;
Vi bra stundligt vaka,
Ty frestelsen r nr,
Och vrldens lust frsaka,
Som Herrans lust ej r.

Ty vrldens lust r brja
Med frjd och vlbehag;
Den slutas med att srja,
Den varder natt af dag;
Men Herrans lust r lida
I brjan tvng och strid
Och saligt slut frbida,
Som r en evig frid.

Ack, att i oss vi finne
S mycken skrplighet!
Till hjrta, hg och sinne okyskhet.
Sin vg vr ovn vet:
Hvar god och hrlig gfva
Till ondt han vnda kan,
Och dr vi skre sofva,
Dr sofver icke han.

Upp d ur smn och dvala!
Ej finnes annat rd.
Upp att med Herran tala
Om bistnd, hjlp och nd!
Han skall vrt hopp ej svika,
Om det af hjrtat r,
Men tvinga den att vika,
Som stds vrt fall begr.

O kom, Guds lamm, du rena,
Kom, Herre Jesu Krist,
Att dig med oss frena,
S helas all vr brist;
Vrt ktt skall oss ej flla,
Dr du vill st oss bi;
Vr blod, vr syndaklla,
Gr du frn smitta fri.

Ja, vike frn oss fjrran
Hvar kttslig lustas makt!
Rent hjrta lskar Herran,
S har han sjlf oss sagt;
Sll den, fr honom trder
I tukt och menlshet,
Han br rtt brllopsklder,
Han ser Guds hrlighet.



N:o 282.

Korset.

Hvi knns mig tungt det kors, jag br,
Hvi klagar jag s ngsligt hr,
Dr allt frgngligt r,
Dr sorg som gldje rast ej har
Och knappt har kommit, frrn den far?

Mitt ltta ok jag trttnar vid,
Jag suckar fver kamp och strid
I denna korta tid;
Hvi mktar jag ej hrda ut
Den nd, som dock s snart tar slut?

Ej har en fiende mig sndt
Den tr, som p min kind har brnt,
Det kval, mitt hjrta knt.
Det r ju Gud, min fader god,
Som prfvat s mitt tlamod.

Han sndt min sorg, jag stds det fann,
Och den, han agar, lskar han,
Drp jag trsta kan.
Af Gud till ofrgngligt godt
Ett ltt och timligt ondt jag ftt.

S vill jag bra det frnjd
Och bida, under korset bjd,
Att sorgen byts i frjd.
Ack, snart ju slutas hr mitt lopp,
P Herran bygger jag mitt hopp.

Pris vare Gud, hans vilja ske!
I allt, hvad han mig tckes ge,
Skall jag hans krlek se;
Han r mig hopp och trst och std,
S r jag trygg i lif och dd.



N:O 296.

Bnepsalm.

Ho r den, som dristar sga,
Att han gett sig det han har,
Att ej allt, hvad han fr ga,
r Guds gfva uppenbar?
Sjl och kropp, ja, sjlfva lifvet
r ju allt af Herran gifvet.

Herrans hfvor hr vi gsta,
Allt r hans och intet vrt;
Herren srjer fr vrt bsta,
Oss det blefve ganska svrt.
Intet kunna vi frtjna;
Dden, den r vr allena.

Dock frhfver sig hr mngen
fver hvad ett ln blott r;
Arm fr Gud, i synder fngen,
Han af mnskor pris begr,
Vill bermd och firad vandra,
Fast allt sitt han ftt som andra.

Tnkte den, som Gud har gifvit
Hr af hfvor strre mtt,
Att hans skuld ock strre blifvit,
Att han strre ansvar ftt,
Lngt ifrn att sig frhfva,
Skulle han i hjrtat bfva.

dmjukt sinne gif oss, Herre,
Redlig hg och vilja god,
S mot strre som mot smrre
Frimod, saktmod, tlamod!
Dig allt lof m vi hembra,
Dig allena vare ra!




Bner i landsplgor.



N:o 308.

(fversttning.)

Stck din vrede, Herre, och oss benda,
Lt ej mer ditt blodiga gissel rda,
Vg ej mot de skulder, som oss anklaga,
    Fader, din aga!

Om, som vi frskyllat, du straffet toge,
Ho r den bland oss, som ditt slag frdroge,
Nr en vrld frginges i kval och fruktan
    Under din tuktan?

Men var mild, barmhrtige, skona, skona!
Lt din nd din eviga rtt frsona,
Du, som har till eget att dig frbarma
    fver oss arma!

O, hur kunna jordiska maskar ringa
Dig, som skapat vrlden, till vrede bringa?
Stoft och rk och flyktande skuggor bara
    Ser du oss vara.

rfda brister sig i vrt vsen blanda,
Kttets lustar locka vr svaga anda;
Lt ett sdant de ditt hjrta rra,
    Vrdes oss hra!

Lt en bn, en dd och en blodskamp glla,
Minns att trnekronan och korset stlla,
Nr din hand till hmnden vi lyftad skda,
    Mellan oss bda.

Std det verk, du ltit din Son fullnda,
Hvad han lidit, lt det till gagn oss lnda,
Glde blodet, som ur hans hjrta flutit,
    Hvad vi frbrutit!

S, o s, allsmktige, lt det blifva!
Frls oss, Herre, kom att frlossning gifva,
Du, som en treenigt skall evigt vara,
    Spara oss, spara!



N:o 309.

Nu sprjes grt och klagoljud,
Fr Israel r nu, o Gud,
Den hrda dagen inne;
Den tid, som r, r ndens tid,
Med rop och grt, med kamp och strid,
Med bfvan i hvart sinne.

Din tuktan, Herre, drabbar svrt,
Din band r tung, ditt gissel hrdt,
Din vrede oss frskrcker;
Vrt folk frgs, vrt land r dmdt,
Vi finna ej ett rum s gmdt,
Dit ej din hmnd sig strcker.

Och dock vi mste, Herre vred,
Fr dina ftter falla ned
Och dig i straffet vrda;
Att det, fast upp till randen fylldt,
r mindre dock, n vi frskyllt,
Det lgger sten p brda.

Omkring oss se vi kval och nd,
Ett bittert lif, en hoppls dd,
Allt jmmer, ngslan, fara;
Och se vi i vrt eget brst,
D sknjas dr, fr frid och trst,
Ddssynder uppenbara.

Ho lser vra skulders band,
Ho bjer af din starkhets hand
Och stcker, Gud, din aga,
Dr, ndens konung, sjlf ej du
Till mildhet vnder om nnu
Och vill ditt straff frtaga?

Du br en faders ljufva namn,
Du ppnat oss en broders famn
I Jesu famn och skte;
Full r all vrlden af din nd,
Att allt frlta har du rd,
Fast jord och himlar brte.

Hvad ro vi, hvad mkta vi,
Om du din rtt vill hlla i
Och lta nd ej glla?
Ack, skuggor, dem i dag man ser,
I morgon icke finner mer;
Ett vindkast kan oss flla.

Men dina barn, o Fader, spar,
Barmhrtige, barmhrtig var,
Du rike, hjlp oss arma!
Vr skuld lt d i Kristi dd,
Lt vara nog af kamp och nd,
O Herre, dig frbarma!



N:o 311.

Bn om frid.

Frid r frjd; dr frid ej rder,
Ingen gldje hemma r,
Fridens stilla hlsoder
Lif och lust och krafter nr;
Frid r lycka, trst och hgn,
Frid liksom ett sommarregn
Kommer mildt frn hjden neder
Och vlsignelse utbreder.

Frid vill Herren i det hga,
Bjuder, skyddar, lskar den;
Fridfull ligger fr hans ga
Utan grnser himmelen;
Frid och krlek r den ton,
nglar sjunga kring hans tron;
Frid af fromhet, nd, frsoning,
Det r lifvet i Guds boning.

Frid p jorden, skall den komma,
Innan jordens dag r all?
Nr slr stunden, d den fromma
Utan strid hr lefva skall?
Gud, i denna prfningstid
Styrk oss med din himlafrid,
Gif oss hopp att den f skda,
Dr du bjd den evigt rda!



N:o 312.

Jordens fruktbarhet.

Hur skn r n ej jorden,
Fast syndens dom hon br,
Igenom mnskan vorden
Frtappad, som hon r!

Hon ppnar sina hfvor
Fr oss frn r till r
Och bjuder lust och gfvor,
S fullt hon det frmr.

Fr oss nnu hon blommar,
Fast ren och skr ej mer;
Hst, vinter, vr och sommar
Sitt goda hon oss ger.

Vlsignelse af nder,
O Gud, t henne gif,
Att hon den ock frrder
Mot allt, som hr ftt lif.

Gjut saft i blad och knoppar,
Gif blomstring, frg och frjd,
Lt regn i blida droppar
Uppfriska dal och hjd!

Lt mogna vxt och krna
Utfver allt vrt land,
Och ng och ker vrna
Fr hagel, frost och brand!

O Gud, lt allt sig froda,
Korn, grda, mod och hopp,
Krn ret med ditt goda
Fr bde sjl och kropp!

Vlsigna hvarje stlle,
Dr lif kan drja kvar,
Med hvad till uppehlle
Du oss frordnat har;

Att vi fr kroppslig plga,
Fr hunger, brist och nd
Ej dig frgta mga,
Vr hjlp i lif och dd!

Gr jorden till din boning,
O Gud, som frst hon var,
Lt glla den frsoning,
Din Son oss vunnit har!

D skall hon bttre blomma
Och bttre frukter ge,
D skall ock hr den fromma
Ej mer blott jmmer se.



N:o 314.

Sommaren.

Din klara sol, o Fader vr,
Vidt fver ond och god uppgr,
Gr luften mild och dagen ljus
Och klr i fgring jordens grus.

Nu vakna upp p hjd, i dal,
Lf, grs och rter utan tal;
Hvar flck blir grn, hvar tufva rik
Af vxter, en ej annan lik.

Liksom till hgtid klds hvar ng,
Hvar linda r en blomstersng,
Och hrlig vaggas kerns skrd,
Af himlens varma vindar rrd.

Ja, ute se vi sommartid,
Med jorden grn och himlen blid;
Hur r det i vr egen sjl,
r sommartid i den jmvl?

Har otrons kalla vinter flytt,
Har hjrtat lifvats upp p nytt
Utaf den klara ndesol,
Som skiner frn Guds kungastol?

Ack, fattigt blommar dock vr jord,
Hur hrlig n dess prakt r spord,
Mot mnskans sjl i tro och hopp,
Nr lifvets sol fr den gtt opp.

Den solen blid, den solen klar,
Som varit frr, n vrlden var,
Hur r det, har vr sjl ftt se
En strimma af dess ljus sig te?

O Gud, som lter sommar nu
Utom oss strla lugn och ljuf,
Lt ock inom oss, i vrt brst,
Ej rda mrker, storm och hst!

D frst r rtt din sommar hr,
Nr ute sol och blomstring r
Och i vrt hjrta lyser klart
Den sol, som icke skapad vardt.



N:o 318.

I hungersnd.

Uti din boning, Herre kr,
Ditt folk i sorg frsamladt r
Och dig om hjlp kallar,
Ty mnskomakt ej hjlper hr,
Och nden fversvallar.

Vi sett det korn, man jorden gaf,
I jorden bli som i en graf
Och ej i dagen komma,
Vi sett allt vxtligt falla af
Frutan kraft och blomma.

Vi tnka i vr brist och nd
P frra dagars fverfld,
Det gr oss sorgen vrre;
Hvi ger du stenar nu fr brd
t dina barn, o Herre?

Har du ditt fadershjrta mist,
r ej ditt lfte fast och visst:
"kalla mig i nden,
S skall jag hjlpa dig till sist
I lifvet och i dden"?

O Gud, det r ett trstligt ord,
I hungerns tid ett rgadt bord,
Som mod och krafter gifver,
Att himmel kan frgs och jord,
Men du densamme blifver.

Du ndrar ej din fadersart,
Fast annat allt frndradt vardt,
Din mildhet varar lika;
Ditt rd kan synas underbart,
Din nd kan aldrig svika.

Lt d din nd frklarad bli,
Lt straffets tider g frbi,
Se mildt till vrt elnde,
Och var vr fader, ssom vi
Som barn oss till dig vnde.

Gif brd t den, som hungrig r,
Gif trst t den, som sorg frtr,
Och tillgift t oss alla!
Lt n oss f, o Herre kr,
Vr hjlpare dig kalla!



N:o 321.

Fosterlandet.

Bevara, Gud, vrt fosterland,
Hll fver det din starkhets hand
Och var dess hgn i strid som frid,
I sorgens som i gldjens tid.

Hr se vi, hvad oss mest r vrdt,
Allt, hvad vi skatta dyrt och krt;
Ej fjrran finns en bygd, ej nr,
Som r fr oss, hvad denna r.

Hr hafva vra fder bott,
Arbetat, kmpat, hoppats, trott;
Hr fven vi vr boning ftt
Med samma lif och samma lott.

Hr skola vra barn ocks
En gng p vra stigar g.
Ha det vi haft, se det vi sett
Och be till Herren, som vi bedt.

Gud, skydda detta kra land,
Frn sj till sj, frn strand till strand,
Snk fver det din milda vrd
Som sommardagg p rosengrd!

Vlsigna hvarje trofast sjl,
Som nskar det af hjrtat vl,
Men sl hvart ondskans uppst ned,
Som vill dess fall och str dess fred!

Lt det f bli och vara ditt,
Befolkadt, tryggadt, gladt och fritt,
P krlek brdigt som p rd
Och uppfylldt af din Andas nd!

Du hulpit det ur mrker opp
Liksom en blomma ur sin knopp;
S lt det ock till tidens slut
Uti ditt ljus f vecklas ut!

Det ljuset r ditt helga ord,
En sol fr himmel och fr jord;
Gif, att det klart hr lysa m
Och aldrig mer ifrn oss g!




Brllopspsalmer.



N:o 326.

Gud, se i nd till dessa tv,
Som hr infr ditt anlet st
Med lfte att fr lif och dd
Frente dela lust och nd.

Det r ett heligt fridsfrbund,
De slutit nu i denna stund;
S vrdes, Gud, drtill dem ge
Din hgnad och vlsignelse.

Hr lefs ej stds i rosengrd,
Och mngen prfning kan bli hrd:
Behll dem d, o Herre god,
I krlek, som ger trst och mod!

Din Ande blid ledsage dem
Och blifve gst i deras hem,
Att stilla frjd och ljuflig ro
Med honom dr m bli och bo.

O Gud, vi bja oss fr dig,
Som r vr Gud evinnerlig,
Vrt hopp, vr frjd, vr frid, vrt rd;
Vlsigna oss och gif oss nd!



N:o 328.

Ej finns en gldje p jorden vid,
Som kunde den frjd uppvga,
Ett hjrta knner, som all sin tid
Ett annat hjrta fr ga.
Nr tvenne hlfter, att blifva ett,
I krlek smlta tillsamman,
Rent, ofrfalskadt, p guldets stt,
Som smlter i klara flamman,
Si, d r gldje och gamman.

Gud sjlf han skdar med vl behag
En sdan frid och frening;
Han bjuder den i sin helga lag,
Den r hans vilja och mening;
Och drfr lter han ock ur den
En rik vlsignelse flda
Fr jorden slkter, som blomstra n,
Nr vi gtt bort till de dda,
Fr himlen en brodd och grda.

Vlsigna, Herre, all krlek ren,
Som du den grna tillstder:
Af Kristi krlek ett tersken,
Den vrmer, lyser och glder.
O Gud, fr dig r en syndig brand

All jordisk krlek allena;
S snd af nde din Helga And,
Som vra hjrtan kan rena
Och i din krlek frena.



N:o 329.

Fr barn.

Jag lyfter gat mot himmelen
Och knpper hop mina hnder;
Till dig, o Gud, som r barnens vn,
Min hg och tanke jag vnder.

Gladt r att prisa och tacka dig,
Och grna vill jag det gra;
Jag vet det visst, att du ser mig
Och ej frsmr att mig hra.

Tack fr allt godt, du mig stndigt ger
Att knna, lska och ga;
Tack, gode Fader, fr mycket mer,
n jag kan nmna och sga.

Jag r en planta uti din grd,
Fr evigheten uppdragen,
Jag var knappt till, nr i fadersvrd
Af dig jag redan var tagen.

S hll utfver mig n din hand,
O Fader frutan like,
Och lt mig vxa fr lifvets land,
Som r ditt himmelska rike!



N:o 335.

P resa.

En vandringsman r mnskan hr,
P vandring stadd, hvar dag som r,
Till lngt aflgsna lnder;
Hur hon ock hr tycks hemma fst,
r hon bestndigt blott en gst,
Som hemt tervnder.

Hon fr i all sin lefnadstid
Ej minsta stund, d hon i frid
Kan lmna vandringsstafven;
P hvarje stig, p hvarje ort
Gr hon mot evighetens port,
Och porten heter grafven.

Om jag d sitter vid min hrd,
Om jag i Herrans vida vrld
Frn land till land mst fara.
S r mig samma ml dock satt,
Mot det jag skyndar dag och natt,
Jag fr ej stilla vara.

Dock hvar jag r och hvart jag far,
S vet jag, att min Gud jag har
Bestndigt lika nra;
Han fljer mig p all min stig,
Han r en Fader ock fr mig,
Hvad kan mig d frfra?

S bottenlst r intet haf,
Att ej hans hand i djupets graf
Kan mig sitt bistnd rcka;
S brnd ej ngon ken r,
Att ej hans godhet vxer dr
Och kan mig vederkvecka.

Om han hgt fver sj och land
Flyttfgeln fr frn fjrran strand
Till kra hemmet ter,
Hvi skulle jag vl bfva skyggt?
Den Gud, som leder fgelns flykt,
Han mig ej villas lter.

Far jag n vida, fljer han,
Som i all nd mig hjlpa kan
Och akta frn att falla;
Dr jag r rdls, har han rd,
Dr jag har brister, har han nd:
Vlsignad han fr alla!

Gud, jag r syndig, arm och svag,
Men fr mig efter ditt behag,
Det r, hvad sist jag beder.
Hvarhelst min vg du stakar ut,
S styr den s, att den till slut
Upp till din himmel leder!




Mltidspsalmer.



N:o 341.

Herre, hela vrlden trster
Till din mildhets fverfld;
Tusen sinom tusen rster
Bedja dig hvar dag om brd;
Och du lter upp din hand,
Mttar allt i allo land.

Dina goda gfvor flda
Ned till allt, som lif har ftt;
Kroppen spis och sjlen fda
Sknker du i ymnigt mtt;
Tack, o Gud och Fader blid,
Pris ske dig i evig tid!



N:o 343.

O Gud, din godhet tacka vi
I Jesu namn, det kra,
Att du vr Fader vill frbli
Och om oss omsorg bra,
Att allt, som lif och anda har,
Du hugnar, nr och ger frsvar;
Dig ske lof, pris och ra!

Som nu du nrer hr vrt lif
Med jordens vxt och grda,
S t vr sjl ditt ord ock gif
Att henne understda;
Ty hennes nring s p jord
Som ock i himlen r ditt ord,
Hon har ej annan fda.

Oss alla hr i denna stund
Du vrdes krlek gifva
Inbrdes och af hjrtans grund;
Lt intet den bortdrifva!
Behll vr gldje allvarsam
Och afvrj fverdd och skam,
Att du med oss kan blifva.

Lof, pris och tack i allo land
Skall dig, Gud Fader, vara,
Som oss har lst af syndens band
Och framgent vill bevara.
Vi tro p din Son, Jesum Krist,
Vi ro dine barn frvisst,
Dig lofve all vr skara!




Morgon- och aftonpsalmer.



N:o 344.

Kvll eller morgon, hvarje stund
Har jag min ro i Guds frbund,
Med honom brjar jag min dag,
Min natt med honom mter jag;
  I honom njd,
  Till honom bjd,
Har jag min rtta lust och frjd.

nnu har under vida skyn
Ej ngot skapadt mtt min syn,
S armt, s hjlplst och frsmdt,
Att det Guds vrd ej rna ftt;
  Den ser jag hr,
  Ehvar jag r,
Den ser jag fjrran liksom nr.

Hvem klder blomman p grn ng,
Hvem bddar fgelns bo och sng,
Hvem visar genom knens sand
t hjorten vg till kllans rand?
  Ar det en ann',
  r det ej han,
Vr Gud, som allt af krlek kan?

Bort d all ngslan ur mitt brst!
Att tro p Herran r min trst;
Min Gud r ej en annan Gud
n den, som vfver blommans skrud;
  r han s blid,
  Har han s tid,
Hvi vill jag srja fr min frid?

Ej hjlper dock min egen makt,
Om han ej hller om mig vakt;
S lgger jag min omsorg gladt
P honom bde dag och natt.
  Han srjer fr
  Att ondt ej rr
Den sjl, som honom helt tillhr.



N:o 348.

I Herrans hand jag lmnar mig,
Nr mina gon sluta sig;
Nr jag ur smnen vaknar opp,
r Gud min gldje och mitt hopp.

Kr kommer nattens stilla ro,
Nr jag mig Herran ftt frtro,
Och glad ser jag en dag igen,
Nr jag med Gud fr brja den.

Min gode hjlpare r han,
Som fr all nd mig skydda kan,
Min vktare, som hr och ser,
Nr jag ej hr och skdar mer.

Jag vet och r dr viss upp,
Att ingen ofrd skall mig n,
Om han ej gifver lof drtill
Och mig af krlek prfva vill.

Min Gud r stark, min Gud r god,
S r jag njd och har godt mod;
Gud, Fader, Son och Helge And,
Mig lmnar jag uti din hand.



N:o 352.

Morgonpsalm.

I mrker hljs ej jorden mer,
Upp gr nu solen klara;
Ny dag, o Gud, t oss du ger,
Ny nd ej heller spara!

Ny nd! Ja, ndens Herre du,
Lys nd uti vrt sinne,
Att nr det dagas ute nu,
Ej mrker rr dr inne.

Ty bodde vi i solens hus
Och idel strlar sge,
Men hade icke dig till ljus,
I dunkel natt vi lge.

Kom, du vr rtta sol och dag,
Snd af ditt ljus en strimma,
Och synden i vr sjl frtag,
Som r dess natt och dimma.

Du lifvets sol, i Kristus hr
Till vrldens frjd uppgngen!
Kom, lys fr oss och blif oss nr
Och tag vr krlek fngen!

S veta vi, vr dag skall g
I salig ro till nda,
S veta vi, hvar trst vi f,
Ehvad oss hr m hnda.



N:o 363.

Aftonpsalm.

Till natt det ter lider,
Och solen frn oss skrider;
Jag sluter mina hnder
Och till min Gud mig vnder.

O Herre, du som varit
Min trst den dag, som farit,
Lt mig din nd frnimma
Ocks i nattens timma!

Fr Jesu blod, som flutit,
Tillgif, hvad jag har brutit,
Att ej ditt straff mig gnager
Och smnens frid frtager.

Nr mina sinnen alla
I hvila sammanfalla,
D lt din nglaskara
Min vakt och hgnad vara!

Mig sjlf, och hvad i lifvet
Mig krt af dig r gifvet,
Jag ger liksom tillbaka
t dig att fvervaka.

O Gud, min bn jag slutar
Och mot din nd mig lutar;
O finnes ro i vrlden
Som p den hufvudgrden.




Beredningspsalmer till dden.



N:O 379.

En vilsnad frmling r jag hr
I denna vrlden vrnga,
Mitt lif en fattig fnges r,
Som rknar stunder lnga;
I mrker, fruktan, nd och band
Jag tnker p min Faders land,
Dess ljus och frjder mnga.

Visst kan ock hr man skda f
Af dag en vnlig strimma,
Visst klds vrt fngahus ocks
I blomster mngen timma;
Men denna fgring, detta ljus,
De vore i min Faders hus
Som idel dd och dimma.

Ej hugnar vansklig prakt min syn,
Hur skr den n sig mlar;
Nr solen lyser klart i skyn
Och jorden glds och prlar,
D tnker jag: Hur lefs det nu
Uti min Faders boning ljuf,
Uti hans anlets strlar?

O Faders hem, mot dig jag ser,
Fast ej min blick dig hinner;
Kort r den sorg, mig jorden ger,
Men lng, nr lngtan brinner,
Nr sjlen utan frid och ro
Vill bort att hos sin Fader bo
Och sig i bojor finner.

Kom, slla stund, kom mildt och fort,
D jag fr hdanfara,
Kom, dd, och ppna mig din port
Till lifvets himmel klara,
Kom, Jesu, tag af nd mig mot
Och bed fr mig vid Fadrens fot,
Att jag fr hemma vara!



N:o 381.

Det har jag stdse funnit,
Att jordisk lust r kort;
Knappt har den brja hunnit,
Frrn den r tagen bort.
Kraft, fgring, frjd och frid,
De kommit och frsvunnit,
Det har jag sett alltid.

Hvad fast man kunde kalla
Str ej p jordens grund;
Som hafvets vgor svalla,
Hr svallar stund p stund;
Ett haf r tiden hr,
Den starkaste mst falla,
Nr hans vg kommen r.

En vxer, en frsvagas,
En stiger, en gr fall;
Den dag, som r, frjagas
Af den, som komma skall;
Allt skiftar efter hand,
Ja, sjlfva bergen gnagas
Till stoft af tidens tand.

G ut i sommarns lundar,
Se, hur de fagra st!
Hvar finns, nr vintern stundar,
All denna fgring d?
Ack, vxling, oro, kif,
Nr man det rtt begrundar,
r detta arma lif.

Och hr p sorgestranden
Vill man p gldje tro,
Med vandringsstaf i handen
Sig stta ned till ro,
Af skuggor taga std
Och bygga hus i sanden
Och tinga r af dd.

Nej, Jesu, annorlunda
Har du mig vist och lrt;
Mitt hopp, det vill jag grunda
P det, som mer r vrdt,
n all den gldje r,
Som varit och kan stunda
I vanskligheten hr.

Mitt hopp, det vill jag bygga
Upp din krleks grund,
Min frid och gldje trygga
Vid lftet af din mund,
Och s fr vrlden mer
Ej hafva lit, ej skygga,
Hvadhelst den gett och ger.

Hos dig, o Jesu, finner
Jag gldje utan sorg;
I dig, nr allt frsvinner,
Har jag min skra borg.
S komme snart den dag,
D tron sin seger vinner;
P Jesum hoppas jag!



N:o 382.

Jag tager farvl, jag bjuder god natt,
t vrlden farvl jag nu sger;
Min mda var lng, snart lutar jag matt
Mitt hufvud mot plgornas lger
Och somnar frn sorgen och nden.
Jag bad till min Gud, hvar timma och stund,
Om frid fr min sjl, fr gat en blund;
  Min Fader mig hrt:
Hans barn skall f hvila i dden.

Ej r det mig tungt, ej knns det mig svrt
Att skiljas frn detta elnde;
Om Gud ej af krlek prfvat mig hrdt,
Kanske jag det bittrare knde.
Och har jag vl lidit allena?
r jorden ej full af jmmer och tvng?
Ack, ngslan och kamp de drabba en gng,
  Om fort eller sent,
Den andra svl som den ena.

Ej var jag den frsta, som korset hr bar,
Och blifver ej heller den siste;
Jag, syndare! Ack, mitt lttare var
n hans, som af synder ej visste.
Dock lngtar jag arma att somna.
O Jesu, jag fljt till Getsemane dig,
Men tnker p ro, d du kmpar fr mig;
  Frmr jag d ej
Att vaka, fast krafterna domna?

O, rckte min nd som jorden s vidt
Och hgre, n skyarna tga,
Och finge jag se ditt anlete blidt
Och fram till ditt hjrta mig vga,
Hvad vore mig nden mot nden?
Och fr jag ej komma och vara dig nr?
Och fr jag ej se, huru ljuflig du r?
  Du bjuder ju sjlf:
O mnniskor, kommen och skden!

Med dig vill jag vaka, med dig vill jag d,
O Jesu, nr stunderna fyllas;
Jag vet, det frgs ej, det lefvande fr,
Fast neder i jorden det myllas,
Det sofver blott vinteren fver;
Och vrsolen kommer med vrmande ljus
Och vcker upp lifvet ur mrker och grus.
  O Jesu, min sol!
Du vcker mig, du, och du sfver.



N:o 390.

Suckan i ddsngest.

Mitt ga skyms, min kraft r slut,
Jag lngtar ro att finna;
Min lefnads timglas rinner ut,
Snart skall mig dden hinna.
O Jesu Krist, uti din hand
Befaller jag kropp, sjl och and;
Min trst r du allena.

Till dig jag flyr uti min nd,
Nr allt mig vedersakar.
Du prfvat plgor sjlf och dd,
Du vet, hur dden smakar.
Du varit mnniska som jag,
Frkrossad, ngslad, trtt och svag,
Du skall mig ej frskjuta.

Jag kommer ej med makt och guld
Och mig drp frlter,
Min rikdom heter ngst och skuld,
Mig str ej annat ter;
Men kom jag fr att ge, ej f,
Jag vore en af dem ej d,
Fr hvilka du led dden.

Fr syndare med ngsladt brst,
Betungade, som lida,
Fr dem, som ingen hjlp och trst
Af vrlden mer frbida,
Fr dem gt du din blod s ren,
Bland dem, o Jesu, r jag en,
Drp min trst jag bygger.

Min Frlsare, ditt kors du bar
Ocks fr synder mina:
Frgt ej den, dig kostat har
S mycken kamp och pina!
Ack, ofta fadershjrtat hr
Ju sorgebarnet nrmast r,
Frskjuts, men skes ter.

Uppsk mig, Herre, blif mig nr,
Lt mig ej mer dig mista,
Gr, att ej stunden bitter r,
Nr hjrtat mste brista!
Ja, Jesu, gr min plga kort
Och tag frn kval och nd mig bort
Till dig i fridens rike!






SMRRE BERTTELSER.




EN JULKVLL I LOTSKOJAN.


En fr ifrigt fortsatt jakt i skrgrden och sedan intrffande motvind
och storm hindrade oss till vr stora frtrytelse att efter vr afsikt
hinna hem till staden innan julaftonen. Tvrtom kastades vi ute i ppna
sjn hela kvllen i ett tillstnd, som varit vdligt med en smre slup,
n den vi hade, och hgst odrgligt, om icke en af sllskapet frsttt
att ngorlunda frstr vr ledsnad genom sin munterhet och sina
historier.

Denna man var utlnning och frde ett skepp, som tillhrde honom sjlf
och hvarmed han fvervintrade i vr hamn. Han var mindre n andra
angelgen om att f fira julaftonen p fast land och hade inga
anfrvanter, som saknade honom vid grten och trtan. Dessutom var han,
hvad vi andra icke voro, mot allt hvad som kunde kallas blst, kld och
vatten rent af frhrdad, och d han satt vid styret i sin egen slup,
hade han vl som knappast brytt sig om att huka sig, om han n fr
hvarje vg varit i fara att snudda vid mnen.

Emellertid var och frblef vr segling p intet vis angenm. Vi
kryssade och gjorde slag af tv och tre kvart mil utan att vinna
srdeles fr den hftiga svallsjn, som oupphrligt motverkade seglen.
Omsider uppgfvo vi alldeles hoppet att uppn fasta landet och beslto
att lgga till fr natten p Lotsholmen, en stel, granbevuxen klippa
ute i hafvet, och ska tak fver hufvudet hos lotsarna, som dr hade
sin koja. Vi sgo p afstnd skenet af eld ur dess fnster, och den
muntra kaptenen lt slupen rnna af dit fr god vind.

"Utan skryt, gode herrar", utbrast han nu, i det han tog sig en djup
klunk kall punsch, "kan man sga, att vi nu hafva en god blst. Och
likvl bestods mig en sdan, om ej en vida bttre, d jag n var blott
fyra, fem r gammal och allena till sjss p kpet. Jag har icke nmnt
om att frhllandet r med mig tvrtemot hvad det vanligen r med
mnniskobarn; jag vet nmligen bttre, hvart det skall bra af fr mig
i vrlden, n hvadan jag kommit. Alltnog: d jag var vid pass fem r,
och detta har bort vara, som man sagt mig, fr omkring trettio r
sedan, befann jag mig en natt ute p vida hafvet ssom nu, med den
skillnad, att jag d lg fr vind och vg och nu har tv orefvade segel
opp, att jag d var stel af kld och nu r varm nda i lilltn. Jag
minns fga af omstndigheterna vid denna min frsta expedition; men
hvad jag kommer ihg, r att jag lmnades ensam p en klippa i vilda
sjn och ville frdas efter dem, som slunda fvergfvo mig. Det var
kolmrkt som nu, och d jag frskte ro, slogos rorna mig ur handen af
frsta vg. Huru lnge jag drefs omkring i denna stllning, vet jag ej,
men skert r, att jag till slut hamnade hos godt folk. Jag vet
sledes, som herrarna se, knappt mer n Adam, om jag haft frldrar
eller ej. De, som sade sig hafva upptagit mig och bragt mig till lifs,
voro lurendrejare till professionen, eljest vlmende bnder. Jag vxte
upp bland dem och deltog i deras industri, tills mitt skgg begynte
vxa, d jag gick ut med en kofferdiman och blef hederlig karl.--Se s,
btshaken ut, tag trn!--Jag tror, den onde visar mig vgen bland
stenarna hr."

Slupen lg med fladdrande segel i en bukt, bildad af framskjutande
klippor; man brjade rta ut de styfva lemmarna, man gspade och rt
klden ur kroppen. Kaptenen och tv jungmn blefvo kvar vid slupen och
sysslade med den; vi andra begfvo oss stapplande in i den varma
stugan.

Dr stod julen upp i tak. En vldig brasa af tallved sprakade p den
vida spiseln och upplyste rummet, hvarest dessutom p bordet brann ett
stort grenigt ljus jmte ngra enkla. Vggarna voro fullt behngda med
nt och andra fiskbragder, och hrnen af stugan blnkte af hvita getter
och killingar, som skockat sig dit.

Personalen i stugan utgjordes af en mycket gammal gumma, som satt vid
bordet och tycktes sjunga i sin psalmbok, en medellders man med hans
hustru och fem barn, af hvilka fyra hllo en frfrlig konsert p
stentuppar, hvartill det femte och ldsta ackompanjerade med en
skrllande trumpet af trd.

D vi intrdde, uppsteg fadren, stampade ett eftertryckligt slag i
golfvet t de skrlande barnen och nickade t oss vnligt och utan
tvng.

Den gamla gumman lade sin bok p bordet, tog af sig glasgonen och
fixerade oss skarpt. "Hvadan r ni, godt folk", sade hon, "har ni ej
hus och hem p julafton, eller ligga skepp och gods i hafvet? Men s
har ni ej skjutit efter lots, frbanna mig, ni det gjort.

Vid dessa ord spottade hon sig p de rynkiga fingren, nappade branden
af det ena ljuset, steg upp och lyste oss starkt i synen. "H h",
fortfor hon nu, men s skall haren vara frhrdade hvit, fr att man
skall bry sig om att jaga honom in p julafton. F se, hvad man nu kan
f till mat t er alla? Strmming finns hr, guns, och Anna fr
frska att klmma getterna litet bttre; men grt kan ingen ge sig att
koka hr midt om natten."

Svl gumman som de andra bda stlldes snart till freds i detta
afseende. Vi afplsade oss, vrmde oss och gjorde oss vlkomna genom en
kopp punsch, som grna bjds vrt vrdsfolk af oss och n hellre af dem
emottogs. Snart voro vi hemmastadda och funno oss srdeles vl i den
varma stugan. Den gamla ville brja sitt bestyr med vrt nattlger och
yrkade p att skynda med getternas mjlkning, d en tillfllighet
afbrt hennes sysselsttningar och blef en anledning till fljder, dem
vi ej kunnat frutse.

Kaptenen, som blifvit kvar vid slupen, hade omsider ftt allt i ordning
dr, beslagit seglen, fstat bten, uppsndt sakerna till stugan och
var klar att ligga i land fr natten. Frrn han gick in i vrmen med
sin bssa, erinrade han sig dock, hvad vi frglmde, att lossa af
skottet. Det var knallen af detta skott, som vllade en sdan diversion
i bestyren.

Den gamla hrde dnet och kastade vrdslst ifrn sig en hufvudkudde af
ejderdun, som hon just bar i handen. "Hrden I", sade hon med skakad
stmma, "hrden I icke ett skott? S m Gud frbarma sig fver Juno,
som ej kunde vintra i Norge, utan vill bulta sig mot blindgrundet s
tids p ret. Stt ut med bten, gosse, och hll vl i nordvst, s att
du har vinden, vi skola nog se efter barnen, srj ej fr dem; skynda
bara!"

Fr yngre ron n gummans var det ej svrt att genast finna hennes
misstag. Den s kallade gossen, hennes fyratioriga son, afbrt leende
hennes pminnelser och sade halft brydd och halft medlidsam: "Alltid
spkar det i edra ron, kra mor, och skott skall ni hra, om en fluga
stampar p er graf, sen ni gtt till hvila i den en gng. Men gissar
jag rtt, s var det en harskrmma, som ngon af herrarna lt pusta vid
stranden hr, och ej en knall ur Junos sexpundiga nicka."

"H h", sade den gamla, "alltid vilja de unga vara kloka; men jag r
icke galen, icke heller fdd af galna frldrar. Gud hjlpe mig, men
julafton, som r glad fr andra, r min sorgeafton; jag rr nu ej
drfr, och hvad kunde jag, arma kvinna, gra? Men stt er fr brasan
ni, frmmande godt folk, s vill jag bertta er, hvad en svag kvinna
gjorde och hvad ln hon hade drfr."

Vi efterkommo gummans nskan, medan vr besttning och den unga
vrdinnan tillsamman bestyrde oss kvllsvard och vrmde upp den kalla
mat, vi medhade. Men den gamla begynte:

"Det r nu fr lngre tid sedan, n mnga af er, gode vnner, minnas
tillbaka, om jag ser rtt p edra anleten, d jag en julafton, sdan
som denna, var allena hr i stugan. Jag m sga allena, ty mina tv
ungar, som sprungo omkring mig, behfde hjlp sjlfva mer, n de kunde
vara mig till hjlp. Sjn lg ppen ssom nu, och fast det nu tycks
hvina i vindsluckan, r dock denna blst som en andedrkt mot stormen
d. Vi vntade ingen skuta hem, och min man med sina kamrater hade
farit till staden fr att g i kyrkan p julmorgonen och kanske hlla
sig lustigare p kvllen dr, n de hr kunde det. Men d fr tiden var
jag rdare n nu i synen och hade ett hjrta i mig, som var godt nog
fr en kvinna. Jag satt och lste i psalmboken, som jag gjorde, d ni
kom in, och barnen hade nyss ftt kvllsvard och lekte med sina
smsaker, som de fingo till julklappar. Den ldre, som var tio r d
och nu r gammal och vis, seglade med ett skepp af bark p
stugugolfvet; den yngre hade ftt vrt fiskbrde till bt och gladde
sig t det och t ett prlband af glas med ett guldhjrta p, som min
man sknkte mig och som jag fstade p gossens hals fr kvllen. S
voro vi dr, nr jag hastigt hrde ett skott ut till sjss. Gud skall
frlta mig, hvad jag gjorde ortt; men jag tyckte mig ej gra sdant.
Jag tog den ldre med mig fr att skta fockskotet, lossade en bt och
seglade ut. Den yngre fljde med oss till stranden, jag befallte honom
g in i stugan tillbaka; men han stannade kvar och ropade grtande
efter mig, tills blsten och hafssvallet snart fverrstade hans skri.
Nr jag kom under blindskren, sg jag eld frn skutan, som styrde rakt
nordvart mot brnningarna i mrkret, som om den aldrig varit i vr hamn
frut. Jag hann i tid fram och fick rodret i l, och skeppet stack upp
som en lax med bank och brnningar  sida, och s hade jag, s kvinna
jag var, den gldjen att fra gamle herr Adolfs stora skepp oskadadt i
hamnen. Och denna afton skulle jag minnas med frjd, s lnge jag
lefver, om allt hade varit dr hemma, som det bort vara. Klockan var
fyra p morgonen, d jag kom in i denna stuga tillbaka; jag tnkte f
hvila, men denna hvila blef vrre n arbetet frut. Den yngre gossen
var frsvunnen. Jag skte honom p vra klippor hr med lykta i handen
hela natten, jag ropade hans namn hgre n stormen; men mitt skande
och mitt rop voro, som om det skett p hafsbottnen. Vid dagningen sg
jag en naken ple, dr vr andra bt varit bunden, och bt och gosse
bar jag ej sett sedan, och bten var vrd gull, men gossen var mig
krare n lifvet."

Den gamla tystnade vid dessa ord och brast i grt. Kaptenen hade kommit
in under hennes berttelse; men han tycktes knappt ge akt p den. Han
fixerade i stllet vggarna, taket, allt i stugan, men i synnerhet ett
gammalt fiskbrde, som hngde p vggen vid spiseln och ren var nstan
snderrispadt p midten, ehuru ngra sirater p bgge ndarne voro
tmligen vl bibehllna.

Nr gumman slutat tala, steg han dock upp, gick fram till henne, ref
upp rock och vst och framtog ett glasprlband, som han lade ned p
hennes kn.

Den gamla betraktade det en stund, hjde sen sin blick och sg frvnad
p kaptenen. Snart steg hon upp, slog armarna kring hans hals och
snyftade utan att sga ett ord. Nr hon drp lyfte upp sitt anlete,
strlade gldjen in i bottnen p skrynklorna dri.

"Och s lik din far, som om han gick uppdagad!" brjade hon nu,
"allenast mycket vackrare n han. Gud bevare dig, vildbasare, hvem bad
dig rnna ut till sjss allena? Var det vder fr dig? Men jag var ett
fr, som ej band dig fast vid sngstolpen, s hade du vl ftt hllas
hemma. Gud ske lof! Nu kan jag d i lugn, och ingen skall frga p min
graf, hvart jag gjort af med mitt barn."

Vr fverraskning kan man ltt frestlla sig; men den julkvll, som
hotade att bli oss s ledsam, blef gladare n mngen annan.




LURENDREJAREN.

En scen p hafvet.


I stllet fr att nog lifligt kunna uppdraga skdeplatsen fr de
tilldragelser, som skola utgra freml fr fljande skildring, inom
kretsen af den bekvma boning, hvari den gode lsaren sannolikt
befinner sig, ndgas man besvra honom med en kort utflykt till en
dslig hafsrymd af norden, fver hvilken oktoberkvllen nyss dragit sin
kld och sitt mrker och hvars gonblickliga lugn svl den vxande
svallsjn som det svarta, sjlfva natten frmrkande molnet vid
horisonten anklaga fr oplitlighet.

Den enda plats med ngon fasthet att hvila p, som man fver hela den
vida nejden kan upptcka, erbjuder en liten odckad jakt med kajutor
fr och akter, som nu med strngt skotadt bomsegel sticker ut frn
kusten och oaktadt den skrala vinden tmmeligen vl klarerar de mot
bogen klappande vgorna. Fr den, som gjort bekantskap blott med land
och vant sig att lska dess mngfaldiga yppighetsartiklar, hvilka, d
deras mer eller mindre ndamlsenliga konstruktion sllan kommer att
afgra mnniskans viktigaste intressen, ro berknade mer p yttre
prakt n inre redbarhet, har den lilla farkosten ingen intagande sida
att visa. Sjmannen ter, om han en gng ftt fot ombord p jakten,
skall genast mta de oblida frhllanden, mot hvilka den har att kmpa,
och finna sig vl vid den p en gng skarpa, ltta och trygga kurs, han
knner farkosten gra. Han skall straxt och utan att anlita skenet af
den lilla p pumpstngen fstade lyktan vara frdig att g i borgen fr
skrofvets symmetri, seglens stora, men vlberknade dimensioner och
framfr allt vanan i den hand som skter rodret.

Det r denne fvade styrman, som utgr den enda synliga personen
ombord. Vi se i honom en kort, men axelbred grhrsman, hvars robusta
utseende frstrkes af hans tjocka rock och som, att dma af de
bestmda dragen i hans anlete, har ett envist hufvud i sin rda
filtmssa. Den friga besttningen, som efter vanligheten utgres af
tvenne handtlangare vid seglen, sofver i god ro i fr-kajutan, och
svl denna deras tjnstledighet som den redan hlft svfvande blicken
hos den gamle tyckas antyda, att fartyget icke snart kommer att vnda.

Och nu, d lsaren skyndar hem, tillbaka i afsikt att med frvrfvad
skdning af lokalen invnta berttelsen om de hndelser, som inom den
utveckla sig, torde en teckning af ngra biomstndigheter, svida de
med hufvudsaken ga en icke obetydlig berring, upptagas ssom ett
slags afbrott i terresans enformighet.

Den hamn, jakten senast lmnat och frn hvilken den aflgsnat sig ett
par timmars vg, tillhrde en af kustens sm stder. Staden var knd
fr sin lifliga handel, ehuru dess ryktbarhet i detta fall grundade sig
mer p tradition n verklighet. En tid hade varit, d den utredde
skaror af stora skepp, som dels med landets solida produkter, dels i
utlndska fraktspekulationer beskte alla reddar och kommo hem med
tungt salt frn Medelhafvet eller med barlast frn ngon nrmare plats,
sen de dr fryttrat sin p lnga vgar medhafda goda laddning. I
stllet fr dessa skepp sg man i hamnen nu ett vimmel af skonertar och
sm briggar, som med ltta segel gjorde sina sommarturer och ofta till
betydligare belopp n deras effektiva last medhade assignationer och
kredit fr att ter importera utlnningens smkram och glitter. D
denna handel tycktes kunna drifvas med enskild vinst och tillika kom i
strid med lagar och frfattningar, var det naturligt, att ur densamma
ett smugglerisystem skulle utbilda sig och mer och mer fullkomna sig i
detalj, ju mer det utifrn rnte motstnd och afbrck. S hade jmte
hindren utvgarne vuxit och frmngfaldigats, och den framgent
fortsatta olagliga industrien syntes vittna om att den oaktadt tta
frluster drefs i sin helhet icke utan vinst fr den enskilde
spekulanten.

Ibland medlen att gcka frfattningarna och undslippa deras
verkstllare var det ingalunda det minst allmnna att begagna dolda
trakter af skrgrden till upplagsplatser. De bevpnade sm slupar, som
hade sig ombetrodd bevakningen af kusten, hllo sig om dagen mest i
nejden af reddarna utan att g mycket lngt till sjss, och en tid af
ntterna tillbragtes oftast under land i skygd af ngon trng vik, p
hvars strand en torparekoja eller bondgrd kunde ge besttningen ett
tryggare tak och en varmare hvila, n slupen bestod.

Nr drfr ett fartyg nalkades hemorten med frbjudna varor, hll det
sig dagen igenom i ppna hafvet; men nr kvllen kom med skymning,
hissades alla segel och kusten sktes. Man kryssade sedan nra den
under natten med noggrann berkning af tiden fr mrkret och mttes
vanligen d af ngon lurendrejare, som efter att hafva vxlat tecken
med fartyget lade till med sin bt och lttade den strre kamraten frn
det mellan hans sidor mera oskra och misstnkliga godset.

Dessa lurendrejare voro till strsta delen fiskare, bosatta p
klipporna i den yttre skrgrden, ett djrft, tilltagset och plitligt
folk, som knde hvarje sten i sjn, trngde sig fram fverallt och voro
likas outtrttliga att gmma och bevaka det dem anfrtrodda godset som
redliga att terstlla det till dess gare, s snart tid och
omstndigheter medgfvo dess transporterande frn klyftorna i
skrgrden till kpmannens magasiner i staden.--Och nu mste det
beknnas, att den bekantskap, som nyss ptrugats lsaren, icke var
ngon bttre n en sdan lurendrejares.

Det svarta molnet hade hjt sig betydligt i lovart, vinden fyllde i mer
och mer, mrkret tjocknade och de frsta dropparna af ett kallt med
hagel blandadt regn trummade ned p skutan. Vr gamle kund tryckte
rodret fastare mot sin sida, framtog ur sin rockficka en liten flaska
och hll den ganska lnge vid munnen i ensamheten. Men han hade knappt
ftt den tillbakastocken i sitt frvaringsrum, nr han fann sig
fverraskad af ett icke srdeles behagligt sllskap. En nterhake fll
tungt ned bredvid honom, fljde skrapande utmed relingen ett gonblick
och tog tag. I samma stund fll en annan lngre fr ut, jakten stannade
med en vldsam knyck, och ett spel af lefvande segel fyllde luften.

Den gamle hade straxt, d han hrde haken falla, gissat, hvem han hade
att tacka fr besket, och fr att undvika ett onyttigt uppehll bde
med roder och arm skt omintetgra den tillrnade phlsningen af hans
efterhngsna gst. Nu, d han fann det omjligt att undkomma, kastade
han loss sina skot och vntade med stor kld p att f redogra fr
sitt vrf.

"Hvarifrn r bten och hvarmed gr den?" ropade en rst frn
tulljakten, ty en sdan var den angripande seglaren.--"Frn skrgrden,
herr ljtnant, och med litet tjrvatten p botten", svarade i en ton
midtemellan skmt och enfald den gamle vid rodret; "men lt fr all del
hala diktare till, att vi ej m klappa sidorna ut p hvarandra, och gr
oss snart klara sen, ty byn ligger p, guns, och jag har lng vg i
natt nnu."

"Din vg kan bli kort och lng, gamle vinglare", sade med frtrytelse
tullmannen, i det han vinkade till en beskare att g ombord p skutan,
"ty jag gissar, att den gr till nrmaste kryssare, som kan vrka ned
ngra pipor rom i ditt skojarfartyg att blanda ut tjrvattnet med; men
s lofvar jag att ge dig en tung kula i vattengngen, hvar du n m
trffas, och kommer du helskinnad unnan kronans slup, sen jag en gng
kommit dig i klvattnet, skall du hafva fritt lurendrejeri inom mitt
distrikt fr dig och dina efterkommande."

"Jag tror, ndige herre", genmlte den andre, "att det ej skall komma
drhn, och Gud bevare mig att bli en sdan fyllhund p gamla dagar,
att jag skulle vilja d s som jungmannen frn norra skren. Gossen,
sger man, kom med tv pipor rom i sin bt och rkade ut fr kronans
jakt. Han lr ej haft lust att stanna, hvarfr han fick en kula genom
bten och rompipan p en gng, s att han kom att drunkna i engelsk
grogg."

Ett hjrtligt skratt af beltenhet ljd frn tullslupens alla vinklar
och frstrdde fr ett gonblick det allvar, som hittills, rdde.

"N", sade den gamle, d beskaren nu slutade sitt vrf och hoppade in
i sin egen slup med antydning, att han ej funnit ngot, "n, herr
ljtnant, vi ro p rliga vgar efter litet spannml, guns, fr oss
och vra arma vnner, och hafva ingenting ombord, ej ens en spik frn
ett fastage, som skulle lukta af rom eller frbjudet gods. Drfr m ni
slppa oss nu, ndig herre, ty vi f snart en stickande storm bda och
behfva ligga p fritt vatten fr att klarera den."

"Jag borde slppa hvarken dig eller ngon annan af hela ert flje, som
jag en gng ftt mina jrnklor i skrofvet p", sade ljtnanten, fr
hvilken ndvndigheten af en snar skilsmssa ocks utom gubbens
entrgenhet var tydlig; "och lita p att du icke alla gnger kommer
undan fr samma pris som nu; ty med den spannml, du och dina likar
fara efter, skulle ingen sparf lefva en dag fver. Men frst, min gubbe
lilla, hvad gr du med lyktan p pumpstngen? Du lr vl, ej rna
ljustra midt i hafvet, eller hur?"

"Neka oss icke, ndige herre, en ndtorftig tobakseld och fattig
gonfgnad", invnde med sin antagna enfald den gamle; "vi hafva icke
kk och kllare och varma ugnar i kajutan ssom ni och g dock ut i
mrka sjn om natten, d ni styr till lands att hvila."

"Tobakseld och gonfgnad, din gamla skurk!" ropade skrattande
ljtnanten; "tobakseld r den dig, om den ger ett fartyg, som kommer
hem med en laddning tobak, anvisning p hvar du finnes fr att
insmuggla den, och gonfgnad, om du fr se den fladdra i toppen p en
kronans slup, medan dess besttning sofver eller r p land. Vi knna
er"...

"Akta er, gode herre, att skylla allt p oss, fattiga getter i skren",
afbrt honom den gamle. "Om en slup blef uppbrnd fr er p vra
trakter, s tror jag, att vr Herres blixt var ute p kryss efter
lurendrejare och tog miste p skutor, men ingalunda att vra gossar
haft sin hand med i ett s svrt spel."

"Gif den gamle narren ett glas kall punsch", sade ljtnanten till sin
beskare, "och sen klara, gossar, att lgga ut. Och du, min gubbe, lt
mig ej se dig en gng till sjss, d du ej vgar stanna vid signalen,
s krt det r dig att behlla lif och skuta. Ty i kvll ger jag dig
punsch, men i morgon kanske en rund kula."

"Jag tackar fr godt lfte, herre, och nnu mer fr hvad jag redan
ftt; men d ni nu styr frbi Rnnskrs udde, s hll vl ut i sjn,
emedan vattnet r rasande lgt och stenarna skert kika efter stjrnor
dr i afton." Vid dessa ord af den gamla rodermannen skildes btarna
frn hvarandra och hvardera fortsatte sin kurs i olikan riktning.

Snart utvecklade sig nu i hela sin vldsamma och vilda storhet en af
dessa ntter, som sjmannen fruktar och lskar, landtbon ter knappt
kan gra sig en frestllning om. De nyss med tta mellanskof flktande
svagare ilarne frenade sig nu till en enda uthllande orkan, och
vattenmassor hfdes icke mer, utan uppsletos ur hafvet. Ett fint dugg
af skummet och de liksom bortsopade topparna af vgorna spckades in i
den frn molnet nedstrtande hagelskuren och inskrnkte i frening med
natten till mindre n en alns rymd synkretsen fven fr det skarpaste
ga. Jakten hade tagit in alla ref i storseglet, och jullen var
upphissad ombord.

Vr gamla kund stod vid rodret och malade tobak mellan tnderna, som om
hans mun varit en kvarn och sttt i omedelbart frhllande till
elementernas hftighet. Hans besttning postade hvardera vid sitt skot.
Det var icke tid att sofva mer. Den lilla farkosten lg med sin lsida
ttt invid vattnet, och hvarje vg frn lovart fverspolade den med ett
duschbad frn fr till akter; den gamle hade hela sin kraft och sin
instinktlika bekantskap med rodret af nden fr att i hvarje stund
moderera fartygets lopp upp i vinden och hindra det att antingen kantra
eller g fver stag. Men vid all den beundransvrda skerhet, hvarmed
han behrskade skutans minsta rrelser och frstod att liksom taga
vldet af tvenne de mktigaste elementer i frening, var hans tanke s
litet bunden vid tillfllets freteelser, att han med den
fullkomligaste besinning inlt sig i ett samtal med den adertonrige
ynglingen, som bredvid honom sktte storsegelsskotet och som med en fr
raskare lynnen vid knslan af fara naturlig sprksamhet tog till ordet.

"Och fr icke nu", s brjade han, "lilla Frja ftter under sig att
komma hem, s kommer hon ej p hela hsten; men jag vill sl vad att,
om, det blott vill lugna en smula, vi hafva en af hennes gossar efter
oss, innan det dagas i morgon; eller hvad menar ni, min far?"

"Sframt hon ej frut i natt hittat p Holmn eller ngot annat torrt
stlle", invnde den gamle.

"Allt annat!" sade gossen. "Man pstr, att hennes kapten skall knna
lukten af land p tre mil, och p tv mil nra redan f ondt i hufvudet
draf. Han har ju ppna sjn fr sig och rnar vl aldrig ska hamn,
innan han ftt rka oss eller ngon annan af sina kunder."

"Klyfvarn klappar som en hackspik; skota an bttre dr fr ut!" ropade
den gamle och fortsatte drp: "hvad han har att ge oss, m han ge
snart, ty hinna vi ej fre dagningen de inre fjrdarne, s f vi en
strng jakt i morgon."

"Jakt!" utropade gossen. "Nr har vl kronans slup seglat upp vr
skuta, min far? Mter han oss, innan vi lmnat Rnnskrs udde akter ut,
s vnda vi och rnna unnan honom yttre vgen, och jag menar, att vi
skola hafva gjort de tv milen till Lng sund, frrn han hunnit p
sidan om Lng ref, hvilket ej lr vara mycket fver halfva vgen."

"Men nd om den andra tullslupen r oss till mtes vid Lng sund?"

"D spnna vi ut till hafs. Det r besynnerligt att, s mnga de n ro
och om de voro tjugu i stllet, fr tv, f de dock aldrig annat n
dricka vrt klvatten, om det skulle lysta dem."

"Hr, p samma stlle, dr vi nu segla, skts din bror i sank", invnde
den gamle med en omissknnelig darrning p den eljest ofrndrade
rsten. En lng paus fljde drp.

"Jag vet ej, min far", brjade ynglingen ter, "men hvad mig betrffar,
har jag alltid varit mera rdd fr alla dessa frfrgningar,
efterspaningar och krnglerier, som fretagas emot oss gossar p
klipporna, sen vi haft ngon kappsegling med kronans slup, n fr hans
egna nickor, fast ingen kan sga annat, n att de skjuta skligen bra,
tminstone i lugnt vder.--Nu tycker jag, att blsten hller p att
skrala af; jag tror det klarnar snart igen."

"Jag har lefvat i fem och sextio r, p det sjtte och sextionde",
utlt sig gubben, "men aldrig har ngot ord frn en domares mund gtt
mitt hufvud s nra, som drufhaglen frn dessa tullnickor mnga gnger
gjort. Nr fiskmsen slr ned i varpet, s m hon f sig en hagelsvrm
i skrofvet, om hon skall skjutas, ty lyfter hon en gng mrten upp och
far sin vg, r det fr sent att uppska henne bland de andra, som
sitta p klipporna eller svfva kring sunden.--Klara att slppa ut
refven! Byn pustar i sjltget redan. Dr tror jag vi ha en stjrna i
lovart."----

Samtalet afbrts hr, och den unge gossen gick att verkstlla
befallningen. Det tjocka molnet lg redan med sin digraste tyngd i l,
och vid sin framfart hade det liksom bortryckt med sig de tunna
dunster, som frut hljde fstet. Det ena ljuset tindrade upp efter det
andra p himmelen, och kld och lugn fljde nu p den stormiga
strtskur, som passerat. Vgen ensam tycktes icke vilja ndra lynne;
den hfde sig n med samma vldsamhet, och dess oroliga, hotande suckar
voro blott s mycket mer hrbara, som stormens hvinande i segel och
tacklage ej mer frtog eller frvirrade deras ljud. ndteligen upphrde
fven detta, det varaktigaste minne af orkanen, och hafvet blef
fridsamt igen, ehuru smningom, likt ett sinne, som varit hftigt
upprrdt och lnge fortfar att sjuda, fven sen de orsaker, som vllat
dess uppror, frsvunnit.

Ett par stunder hade frlidit efter midnatten, och jakten vaggades nu
vid ett nstan fullkomligt lugn, liknande det, som rdde fre stormbyn,
af en lng och uthllen dyning utan att vinna i fortkomst mycket mer n
i afdrift. Hela fstet var fullbestrdt med tindrande; stjrnor och
natten s klar, att man p den lilla farkosten utom lyktelden, som
blndade gat, kunnat hafva en ngorlunda vid synkrets ppen.

Vr gamle vn stod vid rodret nnu. I hans anlete rjdes en mulenhet,
som nstan grnsade till otlighet, och han tycktes rkna hvarje minut.
D och d sg man honom betcka lyktan, stryka sig om gonen och titta
utt sjn.

Pltsligt klarnade hans blick, han lyssnade. Ltta rslag hrdes p
sidan om jakten, och ett rop, som kanske blott gubben till hela dess
betydelse frstod, frnams och besvarades af honom i samma gonblick.
Det syntes, som om den annalkande jullen vntat denna signal, innan den
ville lgga till, ty nu blefvo rtagen p en gng kraftigare, och det
drjde ej lnge, frrn en kck matros sprang upp p relingen, gjorde
fast sin fnglina och hlsade p den gamle.

"Fan i er och tusen grussen frn tysken", brjade han; "men hvad r det
fr konster att rida upp i vind, s att en tjfel skall ndgas ro
armarna af sig? Vr svarta docka ligger bi lgt under er, och det hade
ltt varit alles frbei med vrt mte i denna natt, ty vi skte er
lgre och ville knappt tro vra gon, d vi sgo er eld. Nun sprekken
sie djtsch, mein liber herr?--Hu, hu, har ni en sup?"

Vid dessa sista ord, som tfljdes af en kulen ryck af hufvudet ned
mellan axlarne, ppnade han lyktan och utblste elden, hvarvid han p
en gng rjde sin bekantskap med lurendrejeriets hemligheter och liksom
af tjnstfrdighet frekom den gamle. Drp stack han ut skot t
storseglet, satte kurs och slog s armarna i kors fver brstet,
afvaktande i lugn sin lott ur den flaska, han sg gubben uppdraga ur
sin ficka och med mycken beltenhet hlla mot sin mund.

Den gamle rckte honom omsider flaskan och tog i sin tur till ordet.
"N, gosse", sade han, "hvad har Frja hem med sig i hst? Jag fick bud
mot mig p redden att g till sjss i natt och visste knappt, hvilken
skuta vntades."

"Frja", svarade den andra, "har kldt sig i ull unt silke, lauter woll
unt sei sei--hvad heter silke nu ter? Vet ni, d jag var i Lybeck,
kunde jag tala tyska, s att hela staden gapade p mig."

"Och lmna nu", sade med otlighet den gamle, "i helvete eller Lybeck
ditt tyska snack och svara p min frga, s att man begriper det. Menar
du, vi prata tyska hr med simpor och fiskmsar, gosse? Har ni klde
och dukar ombord, s sger jag, att jag frr vill svlta som lotsens
ko, n jag lastar in en enda packa, om den ej r vattenttt omslagen;
ty vi f storm i dagningen och regn hela hsten, och jag har ingen lust
att komma till ansvar fr skmdt gods."

"Och vi skulle kanske fr ro skull haft tre dagars fullt gra med de
frdmda packornas instufning och beslende och frstrt p dem alla
briggens presenningar p kpet", utfor sjmannen. "Om icke dessa balar
ro ttare n er skuta, s vill jag lefva p torr jord i alla mina
dar.--Jag tror, ni mste lofva mera, jag tycker mig se skymten af vr
lilla docka rakt frbi babordsvanterna."

Den dunkla flck, som af den skarpsynte sjmannens vana ga urskildes
emot den ljusare horisonten och p hvilken den gamles uppmrksamhet
blef riktad, lmnade hans om mjligt n mer skarpa syn intet gonblick
i tvifvelsml om den kurs, som var att tagas. Jakten kastades ett par
streck hgre i vinden, och d efter en kort segling i denna direktion
den skta briggens gestalt framtrdde mer och mer tydlig ur mrkret,
lmnade den kcke matrosen sin gamle vn ensam vid rodret och gick fr
ut, dr han sedan fr de bda yngre gastarne ombord utbredde sig i
sjmanskvickheter fver sin resa och i sitt skrala modersml inspckade
till sina hrares nje och frundran en outtmlig skatt af tyska,
engelska och danska glosor. I detta skick lade jakten en stund drefter
till sidan af den lilla brigantinen Frja.

Om vr gamle lurendrejare p sitt hll varit bekymrad fver det lnga
och fruktlsa skandet efter den ankommande briggen, s var han ter af
kaptenen och besttningen p den invntad med icke mindre otlighet.
Den skrala vinden, som tillika kom frn det minst gynnande hll, hotade
med alla slags svrigheter, och kaptenen kunde ej se ngon mjlighet
att, innan dagningen inbrte, ligga s lngt ut frn kusten, att han ej
skulle bli upptckt af kronans slupar. Han var drfr i en viss ifver
sina kunder till mtes p dck och hade lmnat i kajutan sitt rykande
toddyglas och sin cigarr.

Antingen det nu kom af ledsnad vid vntandet eller i afsikt att
frdrifva det onda, hvarmed landknningen besvrade hans hufvud, hade
han flitigt sktt sitt glas om natten och hade, hvad man sger, en god
gir utan att dock i ngot afseende vara fr strngt skotad. Sedan
sledes jakten blifvit fastgjord vid sidan af briggen och gubben med
sina gastar sprungit ombord p den senare, blef han af kaptenen
vlkomnad med all den hjrtlighet, som hans vikt fr tillfllet, en
bekantskap frn lngre tider tillbaka och ett godt lsinne hos hans
vrd gjorde naturlig. Styrmannen fick befallning att, s fort mjligt
var, lasta jakten; de packor, som skulle intagas, bestmdes, allt
skulle g tyst till, och ingen djfvul skulle vga knystra ett ord om
saken i land.

Efter dessa anordningar tog kaptenen vr gamle kund i handen och frde
honom ned i kajutan, hvarest en god brasa i kaminen och den ngande
lukten af varmt toddy gjorde ett ljuft afbrott mot klden och mrkret
p dck.

"Stiltje och lsegel!" brjade han nu; "jag ligger hr som i en sck,
och innan dagningen simma vl kronans btar kring mig som lar kring en
rutten fisk. Hvad skall jag gra, jag slipper ej ur en flck."

"Ingen nd, herr kapten", sade den gamle och stack sina seniga hnder
in i kaminen, "vi f vder nog i dagbrckningen, och btarna ligga i
land hela natten."

"Och detta ord skall du hafva pris och ra fr, gamla kamrat, och ett
godt glas, frstr du. Jack, se t i tepannan, om dr finns vatten, och
laga en stark spik t gubben.--Ni menar, att vi skola f vind i
dagbrckningen?"

"Och en frisk mrssegelskultje p kpet, om skyn annars gick rtt i gr
aftse", svarade gubben; "vinden blir vl emot, men blser det bara, nog
kommer sjmannen fram."

"Blser det bara, nog kommer sjmannen fram, och ingen kryssare skall
nappa Frja i kjortlarna. Och nu, gamla rodergngare, huru gr handeln
i vr stad? Kom Neptun hem helskinnad? Han gick frn Lybeck samma dag,
jag kom dit, och hade godt gods ombord."

"S nra som p tv pipor rom fick han allt unnan; men dessa sktos i
sank med min ldsta pojke p kpet", svarade gubben och gjorde tillika
en klunk, som nra vllat en lika stor ebb i glaset, som det frut hade
flod.

"Och s far ni fram", utbrast kaptenen, hvars tanke p rederiets
frlust och hans htskaste fiendes, tullslupens, triumf kvfde alla
andra konsiderationer, "och s klarerar ni gods och skrof. Stiltje och
lsegel! En sdan vara i gapet p dessa hajar! Det borde fan och ingen
rlig redare betro er en murken ankarboj ens fr jrnbandens skull, som
ro omkring den."

"Ni har ingen ren sjmansmun i natt, kapten", sade den gamle, i det han
med en stark knyck sttte det tmda glaset ned p kajutbordet; "menar
ni, att gossen lt skjuta sig ikvaf fr att f dricka salt grogg eller
slippa att svettas vid rorna och ej fr att till det yttersta brga
edra arma pipor rom, som, fan i mitt gra skgg, voro mindre vrda n
en sena i hans hand eller en blodsdroppa i hans rliga hjrta."

"Och drtill sger jag amen, nmligen med behrig frbannelse fver
tullhajarnas goda kap den gngen. Gossen hade jag velat taga till
jungman nr som helst, ja, om det gllt en resa p Ostindien. Och en
skl fr hans rliga dd och fr alla goda vnner! Jack, fyll i vra
glas!"

Glasen fylldes ter, och den tystnad, som var liksom helgad t vntan
p dem, afbrts genast af kaptenen, s snart han med en klunk prfvat
den nya brygden och funnit den god.

"N, hvad hrs vidare i land, min gamle vn", brjade han nu, "vet vr
patron vnta oss, eller r ni eljest af egen drift ute p frtjnst?"

"Jag har ej satt min fot i land p flere dygn", svarade den gamle. "P
redden fick jag ett bud, att ni vntades. Detta var i gr aftse, och nu
r jag hr."

"S, s, min gamle kund", utropade kaptenen, "d mste vi fverenskomma
om er frakt, frrn ni lgger ut frn sidan. Det r ej godt att narras
med er i den punkten, och edra fordringar vxa som brodden p
landtbacken. D man far ut, r den knappt ett kvarter hg, och d man
kommer hem, str den en fver hufvudet."

"Tre tunnor rg och tre tunnor salt, herr kapten, icke ett korn
drunder", utlt sig med mycken bestmdhet den gamle.

"Stiltje och lsegel!" utropade kaptenen, "ni r, frdme mig, utan
brassar i hufvet. Tror ni, att rgen rfver sig i kpmannens bod och
att saltet vxer som sn om vintern? Nej, nej, grund i lovart, fll,
min gubbe, fll!"

"Icke ett korn drunder, och att tala allvarsamt, kapten: jag har sex
barn, som behfva brd, rg vxer ej p vra kala klippor, och ngra
tunnor strmming, som noten gifvit mig i hst, ro snart frtrda. Jag
har betalt min lderdoms trst fr ert bsta. Stick er hand inom denna
rock och knn efter om jag har en enda torr klut p min gamla kropp,
och blottar jag den, skall ni se mnga mrken, som jag br efter er och
edra likars tjnst, och mnga rr, sdana som detta." Hrvid viste han
sin nacke, kvarest en lsskjuten spillra efterlmnat ett djupt, numera
igengrodt sr.

"Stopp, stopp, min gamla vn, eller slr jag presenning fr din mun",
ropade kaptenen, som vid sin nuvarande ltt rrda stmning fick tv
stora trar p kinden, innan han visste ordet af, "ditt mtt skall du
hafva och det skakadt. Hvarken min patron eller jag skall se vra
kunder svlta. Klm ut ditt glas, gubbe; ingen ngslig p sjn. Gutr!
Men jag ligger hr som i en sck, och vr Herre vet, hur jag skall
komma ut till sjss igen."--

Samtalet, som troligen ej kommit att stanna af brist p mnen, afbrts
genom styrmannens intrde i kajutan och hans tillknnagifvande, att de
bestmda balarne redan voro inlastade i jakten. Tiden var dyrbar, och
efter ngra i strsta korthet gjorda msesidiga fverenskommelser
betrffande nederlagsplats fr varorna, deras sorgflliga vrd och
dylikt tskildes de bda kontrahenterna i samma vnliga frtrolighet,
som utmrkte deras mte.

Kaptenen styrde genast ut till hafs, men vr gamle kund, som vi numera
terse vid rodret p sin egen skuta, skte kusten med det honom
anfrtrodda, dyrbara godset.

En flyktig teckning af landknningen frn den del af hafvet, hvarest
den lilla jakten nu befann sig under segel, torde icke vara fverfldig
fr att till ngon del frklara de motiver, som ledde gubben i afseende
 kurs och segling. Det nrmaste land, en seglare frn vr faststllda
punkt kunde hinna, utgjordes af tvenne stora holmar, bda frut till
namnet bekanta fr lsaren, nmligen Rnnskr och Lng, hvilka p en
strckning af tv dryga mil utbredde en till utseendet oafbruten, rak
och kal strand mot hafvet.

Utanfr var sjn ppen, med undantag af en enda tmmeligen lng klippa,
som p ett godt afstnd frn den senare af de nmnde holmarna hjde sin
rygg betydligt fver vgen och, sedd frn lngre hll, tycktes
sammansmlta med den stora landstrckningen. Kom man nrmare, s fann
man, att stranden bildade en trubbig vinkel int och att ett sund, som
sammanband vikens spets med de inre fjrdarne, gjorde af den till
utseende ena holmen tvenne.

Detta sund gaf likvl, oaktadt sitt frtrffliga lge och sitt djupa
vatten, ingen fri kommunikation mellan hafvet och de sm fjrdarne,
emedan det p sin yttre sida var stngdt af ett ref, som p en linje af
flere hundrade famnar frn strand till strand sammanband de bda
holmarna och var s grundt och stenigt, att endast sm fiskbtar, och
detta blott vid lugnt vder, brukade leta sig vg mellan dess skarpa,
ttt spridda hllar.

Nr drfr vr gamle vn nu ville ska sig in i den inre skrgrden,
hvarest otaliga smyghl och kamrater i yrket kunde ge honom skerhet,
var han tvungen att passera endera af de tv yttersta uddarne; och han
valde Rnnskrs udde ssom den nrmaste, oaktadt han med full skerhet
kunde frmoda, att hans htska frfljare t detta hll gtt i land.

Som han med all visshet vntade frisk vind i gryningen, s trodde han
sig kunna lmna det farliga stllet akter ut, innan tullslupen hunnit
ut ur sitt nattkvarter eller, om den nu vore tidigare till vgs n
vanligt, innan det frskingrade mrkret gjorde hans upptckande af
densamma ltt och mjligt.  andra sidan och ifall han valt vgen kring
Lng udde, hade han fventyrat en vidstrcktare och nda in p dagen
frlngd segling i ppna hafvet, och vid allt detta ett icke alldeles
osannolikt mte med den andra tullbten, som hade sin kryssning t
detta hll. Men vid alla de ovillkorliga frdelar, som gubbens tagna
kosa hade framfr hvilken annan som helst, var den dock fventyrlig nog
fr att fylla hans hufvud med bekymmer, och han lyssnade, som en
fgelfngare lyssnar efter svar p lockfgelns ljud, mot den frsta
flkt, som skulle bebda den vntade rddaren, stormen.

Emellertid fortfor oafbrutet lugnet, och nnu d den svaga skymten af
dager redan brjat afslja en strre och strre synvidd, visade sig den
lnga, men lga dyningen nstan spegelblank p alla punkter. Den gamle
brjade tveka, om han skulle fortstta seglingen int kusten eller
begagna den morgonvind, han med visshet vntade, fr att g till hafs
och afbida med nsta natt en bttre lycka. Detta senare fall var fr
honom dock lnge det vrre fallet, och d med den ljusnade dagen
dyningen brjade krusas af lifliga flktar och ett gladt sorl af bljan
vid fartygets bog vittnade om dess frkade fart, frsvunno den gamles
betnkligheter fr hoppet att efter vunnet ndaml f hvila sin af
vakor, kld och vta uttrttade kropp, och han hll med godt mod kurs
p Rnnskrets ur fjrran framskymtande udde.

Ltta strmoln svfvade fver horisonten och flgo upp mot hvalfvet, de
spegellika rnderna p bljan frsvunno snart alldeles, och ngra ttt
p hvarandra fljande hftigare vindsttar kommo den lilla jakten att
snka sin lsida ganska djupt. Inom ngra stunder flg det skna
fartyget fr en frisk och jmn vind med pilens fart fram mot kusten.

"Se", sade den adertonrige ynglingen, hvars bekantskap vi gjort hr
tillfrene och som fven nu hll sin plats vid storseglet, "se, min
far, hur rodnaden r skr i ster; jag tror, vi f storm i
soluppgngen."

"Om den ville komma frr!" anmrkte den gamle.

"Dessfrinnan", fortfor sonen, "borde vi vl hafva lnsat frbi
Rnnskrs udde; jag tycker mig ren kunna urskilja talltopparna p den."

"Stick ut skot, gossar, vinden drar sig till frlig", ropade gubben med
sin vanliga kommandoton utan att lmna ett svar p sonens halfva frga.

"Det r vr lycka", fortfor denne, i det han efterkom befallningen;
"jag har alltid tyckt, att vr jakt gr bst fr slr hn."

"Det r vr olycka", invnde den gamle; "ty om vi mta tullslupen,
hafva vi desto svrare att vnda om till Lng sund."

"Hvad skymtar dr s hvitt mellan trden p udden?" utbrast gossen nu,
i det han med spnda gon sg ditt och tycktes glmma allt annat.

"Det r den gamla bjrken, som sticker fram mellan tallarna och glnser
mot morgonrodnaden. Akta dig, gosse, att se spken p ljusa dagen",
svarade i en lugn, men nstan frebrende ton den gamle, som i frsta
gonblicket studsat vid ynglingens utrop.

Antingen nu fadrens milda tillrttavisning eller det afgrande
momentets nrhet verkade p gossen, men samtalet fortsattes icke mer af
honom, och den gamle var fr mycket sysselsatt med berkningar och
vntan fr att bry sig om att upptaga dess trd nyo.

Ngra stunder af en orolig spnning frflto. Man kom udden s nra,
att brnningen mot strandklipporna ej mer blott sgs, utan fven
tydligen kunde hras. Intet segel syntes, och endast en skara msar
utbredde sina hvita vingar fver hllarna och vgen. Jakten flg i kapp
med stormen. ndteligen strk den som en blixt frbi den skumhljda
udden och vnde redan liksom segrande int fjrden.

D visade sig rrliga, ljusa strimmor mellan trden p en nra belgen
holme, och straxt drp hoppade p mindre n ett halft kanonskotts
afstnd den fruktade slupen fram i sundet och behrskade passagen. Ett
gladt sorl mellan afbrutna kommandoord hrdes frn den, och
signalflaggen svfvade upp mot toppen af dess mast.

Vr gamle vn hade i samma stund kastat om sin jakt och lg redan med
svllda segel ut frbi udden. Solen gick nu upp ur hafvet i hela
glansen af sin hstliga rodnad och bildade en bakgrund af lugn och
sknhet till de scener, som hllo p att utveckla sig.

Ett skarpt skott frn tullslupen, hvars kula tog vatten ngra famnar
akter om den lilla jakten, frklarade och gaf vikt t flaggens mening i
det gonblick, d gubben ter passerat den klippiga udden och de bda
fartygen af den skulle fr en handvndning undanskymmas fr hvarandra.

"Klar att ge akt p slupen, gosse!" ropade den gamle, som med oafvnd
blick fixerade udden af den frr omtalta p ett godt afstnd frn land
liggande hga klippan, fver hvilken han hoppades kunna ligga upp mot
vinden.

"Klar att ge akt", svarade ynglingen; "slupen syns redan; nu klarerar
han udden, han gr med refvadt bomsegel, han skjuter god fart."

"Styfva gaffeln!" kommenderade den gamle, "vinden knappar af, s mycket
den hinner. Krnger slupen?" frgade han vidare.

"Han slpper ut sina ref", svarade gossen, "han reder sig godt, jag
tror, vi icke vinna mycket."

"Kapa joll-linan", befallte gubben ter; vi hade kunnat lta bli att
sticka ut jollen, s hade vi haft den i behll. Huru ligger slupen upp
i vinden?"

"Hans bomsegel str bra, men hans klyfvare lefver frr n vr", svarade
gossen; "han kan ej g fverom klippan med denna kurs; han kan taga
farvl af oss, min far, vi g ltt fver udden, sen jollen kom bort. Vi
vinna. Hvad? Nu vnder han rakt p oss,--bda hans segel lefva."--

Ett skarpt skott dundrade frn slupen i detsamma, och en svrm
drufhagel flg hvinande kring den lilla jakten. Som en i flykten
trffad fgel redlst fller vingen, sjnk bomseglet p det flyende
fartyget tillsamman; ett skrot hade trffat gaffelnocken och afslagit
tget, hvaraf den hlls uppe.

Den kcke ynglingen kastade i ett gonblick loss ndan p dck och flg
som en pil upp i masten.

"Stick bly i min sjlbssa", sade gubben med mycket lugn till den andre
och hll tillika skutan upp mot vinden, s mycket han kunde, fr att
underltta gossens arbete i masttoppen.

Medan vr gamle vn med sitt fartyg befann sig i denna vdliga
stllning, rdde ombord p slupen ett allmnt jubel. Man hade genast
varseblifvit och berknat hela den frdel, det lyckade skottet
medfrde, i det flyktingen hindrades att g fver udden och kanske till
och med kunde uppseglas, innan han hunne iordningstlla den skadade
gaffeln, och gldjen fver denna frsta seger framlockade, i samma
stund seglet fll, punschbuteljen och glaset till en tur kring laget.

"En skl fr mitt skott och fr mera vind i dina segel, min bror",
ropade ljtnanten, som stod vid frnickan och nu emottog det fulla
glaset, till en vn och mbetskamrat, som sktte rodret; "fll, fll!
Vi skola segla upp gynnarn, innan han blir klar igen; se, hur han
drifver ned."

"Den frdmda ngeln dr i toppen", svarade denne, "blir frdig, frrn
vi tro. Se, han klifver ned redan. fver udden lta de bli att g
likvl."

"Fan i mig", ropade ljtnanten, "str icke hans bomsegel ter lika
grant som frut. Om han blott velat hlla sig ngra minuter oklar n.
Men jag slr vad, att jag skjuter honom i sank, d vi komma i smulare
vatten l om klippan bda."

"Hllet, p en rykande bl i land", infll den andre, "lt ladda nickan
med kula och frsk!"

De mordiska tillrustningarna gjordes. Emellertid hllo de bda
fartygen, det frfljande och det frfljda, upp mot klippan p ett
afstnd frn hvarandra, som hvarken tycktes kas eller minskas. Fr
hvarje gng lurendrejarens jakt hjde sig p toppen af ngon vg,
syntes den s nra, att man ombord p slupen nstan varit frestad att
ropa honom an. Ljtnanten betraktade tigande skdespelet; ndteligen
utbrast han, liksom vaknad ur en drm: "Finns det en sknare syn i
naturen n ett delt fartyg i stormen, det m heta skepp, brigg eller
jakt? Se den lilla bten, huru den ltt som en svan dyker ned i
brddjupet af vgen och stiger upp igen, utan att en droppa vatten
tynger de hvita vingarna. Och stormilen hviner, och hafsskummet yr, och
den bjer sin sida ned, liksom uppgifgande hoppet om motstnd och
lngtande att byta lifvets strider mot hvilan och dden; och nsta
gonblick str den hgrest upp igen och glnser mot solen. Ett delt
fartyg, som genom sig sjlf r fridlyst fr storm och haf, borde vara
det fr hvarje annan makt och dess besttning vara fredad, som man r
det i en kyrka. Jag ville vara ombord hos honom dr borta fr att f
betrakta vr slup."--

"Du ngrar vl icke ditt vad?" infll i en tmmeligen kontrasterande
stil hans vn.

"Jag ngrar hvarken detta eller ngot annat, som jag hllit", tertog
den andre; "men mig gr det ondt om dessa arma djflar, dem vi jaga som
vilddjur frn strand till strand och sund till sund; de ro dock
mnniskor och vga lif och blod och tla kld och vta fr en bit hrdt
brd t sig och de sina. Jag ville hellre sitta l om denna klippa och
meta abborrar, som jag i min barndom ofta gjorde, n nu kasta min
nickas harpun i den skna hvalfisken, som simmar dr framfr oss."

"Du skall sannolikt slippa att gra det", anmrkte den andre, "det r
ej s ltt att trffa honom med en kula nu som med hela svrmen i
jons.--Han gr under klippan ren; ge akt, och sg till hur du vill, att
det skall styras!"

Kanonen var laddad; ljtnanten fattade luntan och intog sin plats.
Ehuru lurendrejarens jakt snarare vann n frlorade i fart p den lugna
sjn l om klippan, tycktes dock de bda fartygen komma hvarandra
nrmare, i den mn de mellan dem hvlfvande vgornas hjd minskades,
och snart vnde sig fr hvarje ga oskerheten af vadet p styrmannens
sida.

Nu ndde fven slupen den jmna vattenytan. Den afvaktade stunden var
inne; ngra hastigt gifna och hastigt verkstllda kommandoord fixerade
kursen. En ddstystnad rdde bland besttningen ombord. Man drog knappt
andan, man rjde lif blott genom de blickar, fulla af orolig vntan,
dem man mellan segel, tg och mast, hvarhelst en ppning fanns, snde
efter den flyende jakten. Nu kunde skottet icke fela. Ljtnanten hjde
luntan.--

I samma gonblick flktade ett glest rkmoln kring lurendrejarens bt,
en knappt hrbar smll fljde detta, och dess verkan var i detsamma
spord p slupen; ty med flld hand och sjunket hufvud neddignade
ljtnanten i famnen p den matros, som laddat kanonen. Hans anlete var
blodstnkt, ett fint lod hade krossat hans panna.

Under den allmnna bestrtning, som denna hndelse vckte bland
besttningen p slupen och som fr ngra minuter frlamade hvarje dess
tgrd, flg lurendrejarens jakt med sker kosa in i den ppna sjn och
framsvfvade som frut, omkringstnkt af skum och svallsjar, p de
hga vgorna. Den gamle stod med sin vanliga kld och trygghet vid
rodret. Sllsamheten af de tilldragelser, som redan intrffat, och
vdan af dem, som hotade, hade nrmat de bda skotsktarena till
hvarandra och brutit den tystnad, de fr en lng stund iakttagit.

"Han fick sin ln", brjade ynglingen, som vi redan knna; "kulan var
stpt af min bror, och det riktades med hans ga denna gng."

"Ett sdant skott skjuts en gng i mannaminne", sade den andre. "Du
sg, att han fll?"

"Han fll, och det ingen stund fr tidigt. Luntan lg p kanonen redan;
vi voro slda t dden, ty han hade ej kunnat skjuta bom i lugnet nu,
om han hunnit tnda an."

"De tycktes", tertog den andre, "ge slupen t vind och vg i brjan,
nu styra de efter oss igen. De lra ej rna ge kp med sig fr detta
pris."

"De kunna gra, som de behaga", utlt sig ynglingen; "om de tycka om
att segla fr ro skull, s hafva de hafvet ppet. Oss lta de vl bli
att fnga, sen vi en gng finge frsprng och ro ute p argare vatten,
dr deras nicka icke mer btar dem.--Men hvad i all vrlden r detta?"

"Till skoten, gossar, klara att vnda", ropade den gamle. Redan frut
var jakten kastad upp i vind och hll p att fnga vder med focken.
Det var denna ofrmodade vndning, som frvnade ynglingen och aftvang
honom ett rop af frundran.

S snart han fullgjort sin tjnst och hmtat sig frn den frsta
fverraskningen, kastade han en blick fver omgifningarna fr att
upptcka orsaken till allt detta. Det drjde ej lnge, innan den lg
klar fr honom; ty ttt framfr udden af Lngn sg han den andra
tullslupen, som med stora segel flg ut mot sjn och, gynnad af vinden,
tog haf och kurs af hans fader.

Det frsk, den gamle, hvars vaksamma ga genast upptckt frhllandet,
nu gjorde att med en hastig manver vinna lofven af den eftersttande
slupen och slunda komma ur sin vdliga stllning mellan bda, gde s
liten rimlighet att lyckas, att man kunnat kalla det en anstrngning af
den yttersta frtviflan, om frtviflan ej i hvad lge som helst varit
frmmande fr gubbens lugna och fasta sinne. Dess framgng berodde p
en fullkomlig oskicklighet hos slupens styrman att begagna frdelarne
af sitt lge, hvilken man i intet afseende kunde frutstta. Drfr, s
snart den gamle sg slupen vnda och taga den kurs, som var lmplig att
tillintetgra hans afsikt, kastade han i gonblicket om jakten ter och
lg snart med bogen rakt mot land.

"Han stter gods och skuta p Lngn", hviskade frgasten med bleka
lppar till vr yngling, "det gr nog svr sj, och det r stenigt
utanfr stranden. Trna vi i frtid, s r det frbi med oss."

"Tag din sjl i din hand", svarade den andre; "han vill ge dem hvarken
last eller skrof; han styr p Lng ref och sker sundet."

"Han r en sjlfspilling, om han det gr: bed honom stta p land och
lt oss brja vrka ut lasten, medan tid r."

"Ser du honom?" sade gossen.

"Tyst, tyst, han hr oss!" svarade den andre och sjnk, med gat
magnetiskt hngande vid den gamles, i en passiv resignation utan tankar
och utan ord.

Den gamle lurendrejarens anlete var frn det gonblick, d han vnde
bten int, ljusare, bestmdare och liksom frdladt. Med den nerv, som
tillhr lifvet i dess friskaste uppenbarelse, frmlde sig dri den
egna frklaring, som hos fasta karaktrer vid deras skilsmssa frn
jorden p en gng frebdar och vlkomnar dden. Det r svrt att sga,
om i den blick, han lngsamt frde fver rymden, lg en tjusning af
faran eller ett farvl till hans barndomsvnner, holmarna, hafvet och
stormen. Inom f sekunder var dock hvarje blandadt uttryck frsvunnet
frn hans anlete, och kvar stod kraften allena, lugn, stridsfrdig och
verksam.

Det var nu i denna stund, d gubbens blick, som lik en roffgels
svfvat mellan det skumhljda refvets hllar och afgrunder, slog ned p
en punkt draf och hvilade fver sitt byte och d hvarje hans egen och
hans fartygs rrelse, som om de utgjort en enda sammanvuxen organisk
helhet, trlade under denna blick, nr han uppmrksammades af de bda
ynglingarne och sig sjlf omedvetet frstenade deras samtal och planer.

Frn denna minut var tystnaden ombord ovillkorlig. Den afgrande
stunden emottogs utan en suck, ett ljud. Jakten, hvars ofrminskade
segel stormen fyllde, flg ltt och lydigt fram mot refvet, och snart
reste den sig p toppen af den vg, hvars mktiga massa nsta sekund
skulle, bruten till ett fint skum, spridas och frstras, ssom om den
aldrig varit. Under den lg det svarta svalget ppnadt, liksom fr att
emottaga det rof, som klippornas jttetnder krossat. Nu strtade
jakten ned frn sin hjd. En stark stt och en uthllen rifning mot
sidan hejdade dess fart och tillknnagaf dess vda. Det dla fartyget,
fverhljdt af fradga, sklfde som en trffad hind under inflytelsen af
det vredgade elementet, och en rik strle vatten brt in genom rmnan i
dess bog. D svllde det darrande seglet igen, en fin och blixtsnll
bjning vjde unnan nrmaste hllkant, en ltt rispning blott nnu, och
vid nsta vg, som svllde under fartygets kl, steg det ter segrande
upp, med refvet akter ut och sin trygga kurs strckt mot mynningen af
det djupa, lugna sundet.




ELDSVDAN.

En skolhistorie.



I.

Denna korta historia, som kommer att beskrifva hvarken mrkvrdiga
personer eller hndelser, utan ett simpelt upptg af ngra skolgossar,
ett kta s kalladt skolpojksstreck, fordrar dock en liten utflykt
ssom inledning.

Det r nmligen af vikt att erinra, att den skola, ur hvilken vi hmta
vra hjltar, lg icke i en grann stad eller stor stad, dr en s liten
republik som en rektor med hundrade skolgossar omkring sig knappast af
ngon varit knd ens till det geografiska lget; utan tvrtom i en
smstad, dr den kunde stlla upp en tiondedel af folkmngden, om det
gllde att hra och se; dr skolhuset hjde sig fver de andra som en
magister fver sin klass och dr en vanlig sekundapilt, d han ngon
vacker sommardag fick stryk fr ppna fnster, kunde utbasuna sin
olycka till alla fyra tullportarne p en gng.

Att i en sdan stad en korporation af hundrade fverddiga sllar,
hllande tillsamman i lust och nd, skulle ga vikt och vrde, var
naturligt. Nstan till hvarje grd strckte den sina grenar, visste
allt, deltog i allt, frskte allt. Vl voro klubban i lrarenes ldor
och rektorns statsperuk, den han nstan aldrig anlade utan i vredesmod,
auktoriteter, som kunde komma bloden att stelna, d de visade sig, men
detta skedde likas litet alla timmar af dagen som alla dagar i veckan.
De snabba minuterna frn klockan elfva till tv, stunderna frn fem
och in mot natten sen i ondlighet, de lediga onsdags- och
lrdagseftermiddagarna och sndagarna, som kunde komma en att glmma
bde lxa och rygg, alla dessa voro solskenstider inom skolans
horisont, flyktiga, dyra och drfr begagnade.

Det var d, medan riset lg fngsladt inom ls och peruken prydde sin
saktmodigare hvardagsstock p rektorns bokhylla, som alla dessa ljen
logos, dessa strider utkmpades, dessa upptg speltes, hvilka i sitt
fverdd eggade s mngen borgares sediga pulsar till skening och
fyllde s mnga fnster med stundom leende, stundom bistra anleten.

Man kan icke neka, att leken ngon gng blef fr allvarsam, allvaret
fr fvermodigt, fvensom att man vid alla fretag sg fr mycket p
egen gldje fr att tnka p andras fred och rolighet. S kunde t.ex.
efter ngon strngare anklagelse fr oordningar p gatan herr
stadsfiskalen en vacker morgon antrffa sin gamla familjekur fastbunden
vid hedersstolpen p torget liksom af vlmenad omsorg fr hans
bekvmlighet, borgmstaren finna en frfrlig anklagelse och ddsdom
fver sig och magistraten uppspikad p rdhusets drr, och sjlfva
rektor, som om aftonen sett sin gamla hst g skrapad och hvit in i
stallet, morgonen drp f den rdmlad fr sin slde.

Men dylika spratt, om de n gfvo anledning till frargelse, utplnades
snart af andra, som blott pkallade skratt; och d dessutom hvarje
frolmpad, hvad gonblick som helst han gick frbi skolan, kunde
inbilla sig hra den af honom angifnes klagorop och slunda hugnas,
slog frtrytelsen aldrig djupa och utspridda rtter. Tvrtom var skolan
lskad af staden, ja, oumbrlig fr den, p samma stt som fr de gamla
i familjen den yra son- eller dottersonen, som hundrade gnger gr
frtret, hundrade gnger fr bannor och tusende gnger beundras och
smekes.--

Det var eftermiddagen af en skn hstdag i brjan af oktober. Luften
var kulen, men solen sken klar, och vinden var stilla. En af rets
mrkvrdigare hndelser hade sysselsatt skolan. Om middagen nmligen,
just d rektor rest sig upp frn stolen fr att sluta, hade hela
klassen rusat upp och, med den vanliga skrapringen i golfvet,
supplicerat om lof fr att instta dubbla fnsterna. Hvarje hst skulle
en half dags ledighet unnas gossarna fr detta ndaml; den hade fven
nu blifvit gifven med alla tillhrande frbud eller pluggar, som voro:
att ej sprcka rutor, att ej skrika och stampa, att ej skrmma
bndernas hstar, att ej knmna folk p gatorna--en rad af pluggar, s
lng, att rektors spanska rr fga nog p en half dag kunnat inkila dem
ens i det mjukaste minne.

Fnsterna voro redan insatta, tiden lng innan kvllen och hela den
lediga skaran samlad utanfr tullen p en vidstrckt ng, skdeplatsen
fr frra afdelningen af denna sannfrdiga berttelse.

Denna gng lekte gossarna soldater, exercerade, skyldrade, gjorde
marscher och evolutioner, alldeles som de sett de i staden frlagda
rekryterna gra vren frut. Sannolikt hade dessa deras fningar ftt
passera obemrkta ssom mnga dylika tillfrene, tminstone ej blifvit
omnmnda hr med historisk noggrannhet, om ej det, som ofta roar sig
att gra ett trd af ett kastadt frkorn, fogat s, att en af de minsta
bytingarna i skolan, en rkenklassist, tagit sig ordet fre att
frlpa fanan.

S ringa var brjan. Gossen stod vid armen ssom trumslagare och hade
anseende fr sina viga armar. Ocks hade han hittills varit
ofrvitelig, men nu, d hstkylan oaktadt solskenet brjade besvra
hans hnder, gaf han, ssom han sjlf i frtroende sade till en af
kamraterna, "fan t hela tjnsten", passade p en hvilostund,
deserterade och gmde sig i en skogsbacke nra ngen.

Ingen mrkte det; man hvilade en stund och kommenderade sedan ter i
gevr. Generalen, en kraschanerad spelorre ur rektors klass, tog
gravitetiskt in sin plats och lt truppen defilera frbi. Gardet af
rektorister och konrektorister, skolans heroer, en rangkr med dubbel
grad fven fr den simpla soldaten, paraderade frbi med oklanderlig
ordning och skrdade en bifallsvink af generalens hand. Men nu skulle
linjeregementet bryta upp. De sm soldaterna stodo vntande och blste
s mycket de vgade i sina frusna hnder. ndteligen ljd
kommandoropet: "Framt marsch!"

En allmn rttning fverfor lederna, hvarje ansikte fick ett modigare
utseende, ftterna hjdes, musiken fll in; men--pipan allena, ty
trumman lg, Gud vet hvar, med sin trumslagare. I gonblicket
kommenderades halt, det blef underskning, fversten fick en allvarsam
skrapa, en kompanichef arresterades, och gardister skickades i flere
riktningar ut efter desertren, som ngon trodde sig hafva sett g emot
skogsbacken.

Det drjde ej lnge, frrn man sg rymmaren gripen och framfrd. Man
hll krigsrtt, omstndigheterna voro klara, han dmdes till gatlopp.

Aldrig hade en sdan dom nnu drabbat ngon under strngare vderlek.
Om vrarna sprang man gatlopp med jackan p, men jackorna voro d tunna
och af sommartyg; nu sg enhvar tydligt, att inga bjrkkvistar, om man
n spetsade dem till spjut, skulle kunna genomtrnga vr trumslagares
valmanspansar. Reglementet stadgade ingenting visst i detta fall; man
brjade ropa: "Trjan bort!"

Med detsamma var signal gifven till ordvxling. "Tag icke trjan af
mig", skrek delinkventen och sttte undan handen p en korporal, som
visade sig frdig att betjna honom i detta afseende, "det har ingen
sprungit bar frut."

"Mumlar han?" frgade generalen med handen i sidan.

"Lt honom ha trjan p, gardisterna ha skurit fr grofva ris", ropade
flere jgare p en gng.

"Du har frlupit tjnsten, min gosse!" sade generalen och tog
delinkventen i haken.

"Ja, herr general", infll en gardist, "skona honom icke; slippa
jgarena stryk, s kan ingen hlla dem vid fanan."

"Vi kunna leka fr oss sjlfva, vi kunna exercera s vl som gardet,
oss behfver man ej rida p bestndigt", knorrade jgarena, hftigt
uppbragta.

"Duger jag icke t dem med trjan p", sade med ett spotskt smlje vr
lilla trumslagare, uppsporrad af det medhll, han rjde, "s har jag
fr godt skinn att vra deras trumma." Vid dessa ord tog han sin trumma
frn marken, frdig att g.

I och med detsamma hade myteriet bland jgarena blifvit allmnt; de
redan hjda kpparna kastades bort, och lederna sndrades helt och
hllet; man brummade och vredgades.

Generalen var i den strsta frlgenhet och hela hans anseende nra att
g under. Straffa kunde han icke alla, och att frlta var omjligt.
Han tog det parti att frklara hela jgareregementet upplst och--hr
gaf han sin rst all den styrka han kunde--"hvarje soldat i detsamma
fr en frrdare och fiende utom lag och pardon."

Med dessa ord steg han fram, tog regementsfanan ur underofficerens
hand, kommenderade gardet i gevr och lt det med flld bajonett
sprnga in p de bestrta bytingarna, som, glmmande hela sitt
militriska anseende och den vanliga farten vid hastig marsch, ilade
med skri t skilda hll p ngen.

Slunda var endrkten frsvunnen inom kren. De ldre fortsatte sin
exercis; de yngre hade efter flykten samlat sig i ett aflgset hrn af
ngen och syntes rdsl.

Men utan tvifvel var, ssom redan antogs, denna gossarnas sndring
inledd af det, som denna gng ville gra vsende af deras
fnsterinsttnings-hgtid och sammanknyta deras lek med verkligheten,
och detta p ett rtt allvarsamt stt. Ty hade bde ldre och yngre
fortfarit att exercera tillsamman och de sm revoltrerna icke
fverlmnats t sin egen vishet och uppfinningsgfva, s hade vl
aldrig en sdan lek blifvit uppspunnen, som den vi snart vilja
beskrifva, en lek, som frst kostade ett oskyldigt kreatur lifvet,
sedan s nr hade skaffat en hedervrd borgare gallfeber, sist--men
ltom hndelserna sjlfva skvallra ur skolan.

Jgarena rdslogo, men hvad de rdslogo om, kunde p en lng stund
fattas hvarken af dem sjlfva eller ngon annan. Man tyckte sig hra
blott det ojmna sorlet af en svrm getingar, som blifvit retade och nu
skte ett freml att stinga.

Lnge fortfor detta brummande, och d man ndteligen kom till
begripliga ord och vidare brjade frst hvarandra, var resultatet af
fverlggningen nnu lngt borta. Ssom vanligen hnder dylika
rdsherrar, stannade man vid ett beslut helt olika det, hvartill
fverlggningen tycktes leda, och d frtrytelsen, stoltheten och
hmndknslan just hllo p att f exercisen brjad nyo, var det en p
orten allmnt knd, ret frut med hela sitt anhang gripen, af gossarna
under namn af Svarta Gustaf beundrad rfvare, hvars minne
tillvgabragte ngot helt annat n en exercis.

De frsta artikulerade ljud, som, lika vrldar ur kaos eller klippor ur
ett sjudande haf, uppdykade ur det ursprungliga virrvarret af rster,
voro de enkla orden: "Ja, ja!" och "Nej, nej!" p hvilka inom kort
fljde ett med sdan styrka uttaladt allmnt "Tyst!" att stormen fll
som fr ett drpslag.

Nu frst brjade lngre strckor af fast land sknjas i det lugnade
hafvet, eller, att tala utan liknelser, nu brjade man kunna urskilja
meningar och ord. "h", skrek den lilla trumslagaren, som genast
begagnade stillheten och som vl den frutan ryckt fram med sitt
andragande, "mig lta de bli att vrfva hrnst. Jag vet nog, att
gardisterna grna skulle se mig spnna mitt eget skinn p trumman; men
man r ingen narr heller, man kan leka fr sig sjlf."

"Det kunna vi", fll en veteran in; "vi ro flere n gardisterna, och
general f vi nog."

"Jag vill trotsa deras trumslagare i hvirfveln, fast han r sergeant",
ropade vr lilla kund och var blodrd i ansiktet af harm och ifver.

"Nej, gossar", anmrkte ter en fin politikus i kretsen, "vi g bort
hrifrn och lta gardisterna bli kvar; herr Gyllendeg klagar visst fr
rektor, att vi ter trampat ned grset p hans ng och skrmt hans
fr."

"Huru skall han f veta det?" anmrkte veteranen buttert.

"Veta det", infll politikern, "gamla vallgumman p prstgrden gick
nyss hr frbi och hytte med sin krycka t oss frn landsvgen; jag sg
det, och vi f akta oss i morgon."

"Det r detsamma", sade veteranen, "om vi g eller ej; vi ha varit hr
nd."

"Och behfva ej vara smre n gardisterna", skrek trumslagaren.

"Och lta dem tro, att vi varit rdda fr dem!" fortsatte en liten
soldat med lyftad nsa.

"Ja, vi vlja officerare", ljdo flere rster; "hvem blir general?"

Innan denna frga hann besvaras, tilldrog sig en hndelse, som gjorde
ett svar ondigt. Den kr af marscherande, som nyss blott i frbigende
nmndes, nmligen vr obekante herr Gyllendegs frhjord, hade undan
jgarenas oerhrda sprng och stoj dragit sig till den sida af ngen,
dr gardisterna stannat kvar och lofvade ett lugnare grannskap. Men nu
gjorde gardet under sin fortsatta exercis en hftigare evolution, hvars
hotande anbrott den idylliska armen icke fann godt att afbida. I den
skyndsammaste retrtt med sin anfrare, en stor, svart, karlavulen
spanior i spetsen, strtade kren mot jgarenas sida.

Dessa, som nu sgo sin egen nyss dagalagda tapperhet s fullkomligt
hrmad, hade blott gon fr retrtten, tills att en af dem, p nrmare
hll betraktande de flyendes general och trffande i honom en likhet,
som snart skulle allmnt erknnas, strckte ut sin hand, pekade,
skrattade och skrek: "Gossar, gossar, ser ni Svarta Gustaf!"

"Och hela hans rfvarband!" ropade en annan, af hjrtat besannande
identiteten.

"Lt oss knipa kanaljerna och arrestera dem!" skallade nu frn alla
sidor. Det behfdes ej mer.

Med den hftighet, som tfljer inspirationen,--och inspirerad var de
nya ordningsmnnernas ifver fr nejdens skerhet och fridstrarenas
utrotande--glmde man hmnd och exercis och hastade fram mot
rfvartruppen fr att gripa hvemhelst man fverkom.

Det var dock ingalunda s ltt verkstlldt som rnadt, och man sg sig
snart tvungen att taga frstndet med i leken. Nu uppspanns en
krigslist; ett hl ppnades i grdet, som sttte till en annan mindre
ng, och rfvarskaran ringades och drefs med frsiktighet in p den
trnga ngen, hvarest alla frsk att undkomma sedermera blefvo
fruktlsa. Slunda sg man innan kort den ena efter den andra af den
frfljda och frspridda hopens medlemmar gripas, och dessa menlsa
vldsverkare, som vl aldrig plundrat ngon annan vandringsman n
bcken eller ngon annan bofast n tufvan, slpades nu, under
frebrelser och hot af deras vakter, i ett svrt fngelse.

Redan var skocken till strsta delen inpackad i en lada och bevakad
dr; namn, fr hvilka nejden i ratal bfvat, hade man hr sett spaka
och handterliga som fr; men en fanns kvar, som fven nu i sin fyrbenta
och fromma frkldning hotade att frsvara sitt forna rykte; det var
anfraren sjlf, den frfrlige Svarta Gustaf. Srskilda gnger hade
man gjort frsk att omringa honom; likas ofta hade ringen blifvit
bruten. Det fanns ingen bland de sm sbirrerne med ngot ansprk p
mod, som icke sttt bde p fot och hufvud fr denna Mazarino; till och
med vr lilla trumslagare hade varit framme och ftt en stor bula
instngad i sin mssingstrumma och en sur min i sitt glada anlete. Nu
hade anfallen upphrt, man hmtade andan och betraktade hvarandra.
Sbirrerne hade dragit en linje framfr ett hrn af ngen; Mazarino stod
dr inom, beredd till frsvar.

"Ja, dr str han nu!" sade en alnshg korporal till vr trumslagare
och pekade med handen mot den fruktade vederparten.

"Ja, dr str han!" svarade den tilltalade.

"Du r en stackare", anmrkte korporalen helt lugnt.

"Du r en stackare sjlf!" svarade trumslagaren och hjde sin
mbetskpp frdig att trumma till p kamratens skinn.

"Hvarfr hll du icke fast honom, d han kom, utan vnde trumman emot
och lt honom slippa undan?"

"Hvarfr? Drfr att du r dum och vi alla, som tro, att Svarta Gustaf
lter ta sig med hnderna som en killing; jag har sagt, att han skall
fngas med snara." Med dessa ord tycktes frtrytelsen ingifvit honom en
id, hvarigenom han p en gng ville taga hmnd p rfvaren och
nedtysta korporalen. Han lste af sig sin trumma, tog det snre, hvari
han bar den, och gjorde en lpsnara.

Utan att vxla vidare ord gick han hrp till det tilltppta hlet i
grdesgrden och ppnade det ter. Hr fste han nu snaran s
frstligt, att Svarta Gustaf, om han gjorde frsk att komma igenom,
ndvndigt p detta stlle skulle finna sin galge. D detta var gjordt,
kom han tillbaka, hngde sin trumma p en knapp i trjan, tog kpparna,
gick rakt fram mot sin fyrbenta fiende och gaf till en sdan sats
hvirflar, att denne, ovan vid en dylik krigsmusik, behft tta ftter
fr att hinna undan ngot nr s fort, som han tycktes nska.

Hittills hade de friga kamraterna blott varit skdare af
trumslagarens manvrer; men nu, d de sgo fienden stadd p full
retrtt, fllo de till med ett hrskri, ssom om det gllt att strta
Jerikos murar.

Svarta Gustaf sprang icke mer, han flg, och detta tyvrr till sin egen
olycka. Ty knappt hade han blifvit varse ppningen, genom hvilken han
inkommit i detta trngml, frrn han riktade sin kosa dit och strtade
med full fart i snaran. De frsta af de eftersttande jgarena, som
hoppade fver grdet, ibland dem vr kcke trumslagare, hunno se sin
stolta fnges sista lifsryckningar; han var strypt.

Och nu ndgas vi g litet tillbaka i tiden fr att gra bekantskap med
en man, hvars fruktade anblick snart skall ka frskrckelsen i detta
tragiska upptrde.

Vi hafva redan tillfrene haft tillflle omnmna stadens hedervrda
bagare, herr Gyllendeg, och ville nska blott, att han fr lsaren vore
lika bekant som fr hvarje person p tv, tre mils vg omkring hans
skylt.

Herr Gyllendeg hade redan hunnit fver sitt sextionde r, och hans hr
var grtt af lder, ej blott af mjl. I fyratio r hade han varit
bagare p orten, och han lskade att inblanda i sitt tal denna sin
bermmelse. Folket pstod honom vara stenrik, och skert var, att han
icke saknat brd. Aldrig kunde vl den julkusa, han i sin ungdom bakade
som msterstycke och i anledning hvaraf han trodde sig skapad till
mycket mer n bagare i en smstad, aldrig kunde vl den i fyllighet,
mjllhet och glans mta sig med sin fader och upphofsman. Sitt goda
hull, som i frigt var det mest imposanta i hans vsende, hade han
smningom skaffat sig genom--"bekymmer och frargelser". Lsaren
frvnas; men hans eget pstende var, att sdana utgjorde hans dagliga
kost. Onekligt r, att de tjnade honom till retningsmedel fr aptiten,
och drfr, s ofta han ville gra sig en rtt god mltid eller eljest
knde olust och ckel, gick han p frhand ned i sin verkstad och tog
sig en frargelse.

Nu p gamla dagar hade vanan blifvit en ovana hos honom; han kunde
knappast lefva en timma utan att styrka sig med en frtret, och folket
kallade honom trtgirig och knarrig, emedan han alltid, s ofta han kom
fver en dylik, plgade yttra sitt hjrtas tillfredsstllelse medelst
brummande och ovett. Ngra gnger om ret bestodos honom ordenteliga
frargelsekalas, d han aldrig underlt att verkligen berusa sig;
sdana kalas gfvo honom skolgossarna, d de trampade hans ng eller
kastade p hans skylt.--Men det vore obarmhrtigt att med mindre allvar
omnmna en gammal man och borgare af herr Gyllendegs kvalitet, och vi
vilja drfr med all respekt tillgga blott detta, att herr Gyllendeg
alltid regelbundet beskte kyrkan, alltid kastade sin slant i hfven s
hrdt, att den ljd som tvenne, aldrig svor, utan i yttersta
frbittring, och fven d blott vid sitt handtverks arffiender:
tviskinn och brnda buller, och fr frigt med den modesti bar sin
stora frmgenhet, att han alltid kallade sig fattig, frfljd och
ensam i vrlden.

Ungefr vid den tid, gossarna brjade sina arresteringar p ngen, slt
herr Gyllendeg sin middagslur och gick till sin verkstad. Han hade nu
nog lnge frsmktat af lugn fr att lngta till denna sin hlsoorts
upplifvande strider. Ocks hrde man tydligt hans andedrkt svlla och
sg hans nsborrar vidga sig, d han nalkades drren. Man fann, att han
knde lukten af ngon harm.

"Gud bevare mig", sade han genast vid sitt intrde och fste sitt ga
p sin frnmsta och enda gesll, en gammal piga i huset, "Gud bevare
mig, Susanna, hvad du r sotig i ansiktet. Det ser ut, som du ej skulle
handterat ugnen frr, mnniska. Hvad menar du folket skall sga? Herr
Gyllendegs kringlor, sga de nu, ro gulare af russakor n af saffran,
sga de,--bevare mig, fattiga man, fr den landsplgan--snart skall det
heta, att hans limpor ro brunare af Susannas fingrar n af sirap. Huru
r det med skorporna? P landsvgen kommer jag med er till slut; ja,
dit kommer jag fr din efterltenhet, Susanna. Jser skorpdegen, sger
jag; man kan d akta mig vrdig ett svar. Jser den? Hvarfr icke lika
grna bland isbitarna i stadskllarn? Jag fr taga till tiggarstafven
fr din skull, mnniska. S! Nu brnner du upp hela ugnen med knallar!
Har du ej nsa, kreatur, att knna lukten af brndt?"

P denna punkt hade herr Gyllendeg redan ntt en god stllning och
brjade knna igen sig i sitt element, ungefr som den halfdda fisken,
d den en stund ftt frfriska sig i vatten, smningom upplifvas och
prfvar sina krafter. Herr Gyllendeg hade, att icke lmna liknelsen,
just nu vndt ryggen upp och begynt spela med sina fenor; dock i full
simning befann han sig nnu p lngt nr icke.

Under allt detta fortsatte den gamla Susanna sitt arbete och gick sin
vg fram utan ringaste tecken till string eller frtrytelse. Tvrtom
syntes hon med medvetslst nje frnimma sin herres och mstares
nrvaro, och ssom hon ansg sina limpor frst d ga full glans och
grddring, nr de ftt den sista strykningen med gghvita och socker,
s tycktes hon fven hlla sina grningar ofrdiga, nda till dess de
af herr Gyllendeg lackerades med smdeord och klander. Det var vl af
detta skl, hon icke svarade ett ord p mstarens kommentarier, hvilka
han fortsatte oafbrutet i samma riktning, men blott med stigande kraft.

"Bah", fortfor han, "hr r sand i rgmjlet, s att det kan fila
fingrarna af en. Du har sutit fver mlden, Susanna, och tiger och
sger ej till drom. Mttat har jag mnniskor i fyratio r, men nnu
har ingen sagt, att jag gifvit honom sten att ta i stllet fr brd.
Och hr r os inne."--Nu hjde han nsan upp och vdrade med
knnaremin.--"Du har skjutit os hr, odjur, och vill taga lifvet af dig
sjlf och andra. Jag trs sllan komma in i min verkstad mer; harm och
frtret mta mig, hvart jag skdar omkring mig hr. Och den dr smulan
hvetemjl har du tagit in att vrmas? Det blir en deg draf att mtta
dina kattor med, men ingen annan. Jag har gtt i kyrkan och bedt vr
Herre upplysa dig, ugnsskrapa; men du har ditt eget hufvud--bevare mig
Gud, hr r ett os, att det ordentligt susar i mina ron. Jag ser
saffranskringlorna ligga hr nnu; har ingen varit efter dem frn
prstgrden, Susanna? Jag kan dock aktas vrdig ett svar."----

Hr blef han afbruten af en gll mssingsstmma, spelad af den gamla
vallgumman, som redan en stund obemrkt sttt vid drren och vntat att
f falla in.

"Visst har ngon varit efter dem, och det r jag sjlf", sade hon, "men
hvem fr hr ett ord med? Gud bevare mig, aldrig har jag frr varit
osynlig, och icke r jag bland blinda heller. Vl har jag sett mycket i
vrlden, men ingenstdes ett sdant regemente, som det ni fr, herr
Gyllendeg. Ni borde dock frukta Gud, och vrldslig hghet r ej evig."

Nu lt hon narra sig af sitt fromma sinne att draga en suck och snyfta
ngra gnger, hvarfr herr Gyllendeg, som jmt hunnit sansa sig fr
hennes nrvaro, ehuru icke fr hennes uppbyggliga frestllningar, fick
ordet och fortsatte efter en ltt nickning:

"S, s, ni r hr efter kringlorna, mor, och orkar allt lefva nnu i
er uselhet! Ja, ja, sorg och bekymmer rcka till, mor,--Sanna,
frdrfliga sprakved, nu slpper du ut all vrma igen!--jag ville sga,
mor, att bekymmer och frargelse r, som ni ser, min dagliga kost, och
slutet p allt blir tiggarstafven."

"Hda icke, herr Gyllendeg", vidtog gumman ter, "det r ogudaktigt af
er att tala s. Har icke vr Herre gifvit er nog af denna vrldens
rikedom och storhet, fyllt era lrar och ltit er nra bli rdman i
staden? Hvad skulle han vl mer gra sin vingrd? Men ni br
vilddrufvor, herr Gyllendeg, jag r ldre n ni, jag, och jag kan sga,
att ni talar som en dre."

Herr Gyllendeg, som fruktade att lnge utgra text fr hennes predikan,
kanske fven tyckte sig ga en rttvis sak, tog en kringla, vgde den i
sin hand och sade med en ton emellan frtrytelse och klagan: "Hvem
talar som en dre? Ni vet icke, hvad en sdan kringla kostar mig sjlf,
mor, ni vet det icke. Tror ni, att det sngar hvetemjl i vra dagar
eller att saffran vxer bland vpplingen p min ng, den Gud m
frskona fr vra plgoris."

"Tror jag det, herr Gyllendeg", infll den gamla med ett ljud i rsten,
som tydligen rjde hennes gldje fver det lmpeliga tillflle hon fick
att komma fram med sin lnge och mdosamt tillbakahllna nyhet, "tror
jag, att saffran vxer p er ng? Jag har ej sett saffran vxa p
fredade ngar, mycket mindre--men jag vet, hvad jag vet, det kommer
nogsamt fram i sinom tid, herr Gyllendeg."--Hr tog hon upp ur sin
kjolsck en snusdosa af koppar och tog sig lngsamt en pris, hvarp hon
s illparigt, som hennes svaga gon medgfvo, blickade p herr
Gyllendeg och fortfor: "Saffran! Tacka Gud, om det blir en usel
grsstubb kvar fr edra fattiga fr, herr Gyllendeg, sen rektorn nu
slppt sina kalfvar dit, jag sger ej mer."

"Hvilka kalfvar?" frgade herr Gyllendeg och spetsade sina ron.

"Skolgossarna, skolgossarna, som trampa dr i denna stund, s att ngen
ser ut som ett hstbytaretorg, den skna ngen."

"Tviskinn och brnda bullor! Ni talar icke sanning, mor!" skrek herr
Gyllendeg i yttersta frbittring.

"Jag tar ingen betalning fr mina ord, herr Gyllendeg, och vill ni icke
tro mig, kan ni lta bli; jag har ocks ingen skada lidit; hytte jag t
pojkarna, s hytte en t mig tillbaka, drmed r det kvitt, och Gud
vlsigne barnen, de behfva ha sin gldje, ocks de; det r en rik mans
ng, som gr till kost."

"Sanna", ropade herr Gyllendeg nu, utan att i ifvern lmpa sina ord
till det fregende, "hll vakt om hus och grd, skrapkaka, s att du
icke brnner upp oss och hela staden p kpet, medan jag r borta,--hr
du mig, frgar jag.--Slpp icke dina kattor in i boden, sger jag, det
r en lgn, att det finns rttor dr; det r dina kattor, som gnaga p
brdet dr, dina kattor, sotlubba, sger jag. Hvar r mitt spanska rr?
Tviskinn och brnda bullor, hr skall bli en annan ordning!"

Slunda frberedd, tog han hatt och kpp och gick, pustande af trtthet
och vrede, ut till sin ng.

fven gardet hade dr redan hunnit f kunskap om den timade olyckan och
infunnit sig som skdare. Emellan de bda i krigstillstnd varande
regementena hade den gemensamma vdan tillvgabragt ett stillestnd,
och gardister och jgare, blandade fredligt med hvarandra, omgfvo i
stojande oro den fallna.

Den lilla trumslagaren stod midt i skocken. Hans eljest ppna och
renskrifna anlete var nu p ett bedrfligt stt fverkorsadt med streck
och rynkor. Ett gonblick hll han sin dda fnge i hornen, skakade och
drog af alla krafter, ett annat tog han sin trumpinne, vnde grofva
ndan till och slog. Vid allt detta grt han och trtte i vxling,
antingen han misstrstade vid ett felslaget frsk eller med harm och
hopp grep till ett nytt.

S stodo sakerna p ngen, och i denna sysselsttning var vr lilla
kund stadd, d en vxande hviskning: "Herr Gyllendeg, herr Gyllendeg!"
slog hans ra med skrck och frkunnade ankomsten af den, som minst af
alla mnniskor var efterlngtad vid detta tillflle.

Och herr Gyllendeg stod framfr den bestrta skaran, svettig, flmtande
och nstan mlls af vrede. Genom en instinktlik rdighet, i hopp att
kunna dlja hela affren med frahjorden, hade gossarna, i samma
gonblick herr Gyllendeg kom fver dem, slutit en ogenomskdlig krets
kring trumslagaren och stodo nu beredda att med all mjlig ngerfullhet
och dmjukhet i sin min kapitulationsvis lura sig till fredligt aftg,
sen de frst skaffat trumslagaren tid att gmma den dda. Till
jgarenes ra vare det sagdt, att skldborgen nstan ensamt slts af
dem; gardisterna, ssom mindre delaktige i mordet och vdan, hade
retirerat t skilda hll, och endast ngra f af dem drjde kvar i
grannskapet. Det var ocks mot den tta massan af de sm jgarena herr
Gyllendeg riktade sitt anfall.

P de frsta utfallen, d herr Gyllendeg ndteligen kom till ord,
svarade de beklmda bytingarna blott med att taga af sig mssorna, en
hflighetsbetygelse, som vl aldrig utfallit, om ej nden varit
ytterlig och stor. Frst d, nr man mrkte, att ett lngre tigande
ndvndigt skulle egga mer n lugna herr Gyllendeg, skred man till ord,
hvarvid en af gossarna ngorlunda frimodigt frklarade, att han och
hans kamrater sett pastorns stora hund g ls vid tullen och drfr
skyndat att hjlpa herr Gyllendegs fr; dock ville de snart frfoga sig
bort igen.

Men hrmed vckte han blott en storm till i herr Gyllendegs brst.
"Bevare mig, fattige man", ropade gubben och sg, spanande omkring
ngen, "alla mina fr ro frsvunna. Tviskinn och brnda bullor! Visen
mig, hvart ni jagat dem, eller skall jag krusa er med min kpp, att I
skolen bli mra som knckebrd."

"Blif icke ond p oss, herr Gyllendeg", svarade gossarnas ordfrande,
"vi skola nog hjlpa att ska dem. De sluppo ut genom grinden p
landsvgen."

"S laga er efter dem, odjur!" ropade, gubben och lyfte sin kpp.

"Vi skola g, vi skola g, blott herr Gyllendeg gr frst", sade i
frskrckelsen gossarna, som ej vgade bryta kretsen infr hans gon.

"Tviskinn och brnda bullor, skall jag bli bortvisad frn min egen ng
af sdana yrfn", skrek gubben och brt med sitt spanska rr, lyftadt
till hugg, in p kretsen, hvars ledamter i gonblicket skingrade sig
ssom agnar fr en storm.

Men herr Gyllendeg hade i sin ifver tagit fr strng fart och hade
kunnat bryta armar och ben af sig, ty det lyckades honom ej bttre, n
att han snafvade fver trumslagare och gumse p en gng och fll som en
gran i skogen med dn till marken. Fruktlst var den lilla
trumslagarens frsk att hinna reda sig ut undan massorna af den
fallnes ben, under hvilka han olyckligtvis blef liggande. Herr
Gyllendeg knde icke frr frmga att rra sina lemmar, n han brukade
dem med en drunknandes ifver att gripa alla de freml, han kunde n.
Slunda blefvo vr lilla kund och hans olyckliga motstndare nstan p
en gng fattade af hans jrnhnder, och i detsamma jmkade sig herr
Gyllendeg upp fr att brja sin dom. Med fret i hans hgra hand var
ingen fara; s mycket vrre till var den arma gossen i hans vnstra.
Och uppriktigt sagdt, herr Gyllendeg sg frfrlig ut, medtagen af sitt
fall, skakad af det ovntade skdespel, som nu stod fr hans ga, och
brinnande af begr att straffa den vldsverkare, han hll gripen och
hvilken han frestllde sig varit skamls nog, s liten han var, att
nstan under hans gon ligga och slakta hans bsta gumse.

Vr lilla trumslagare syntes ohjlpligt frlorad, utan utvg i att fly
och fga mer n hlften s lng som det spanska rr, hvarmed han
hotades. En allmn och innerlig oro rdde p hela ngen. Skulle den
lilla kamraten lmnas t sitt de och fverges i ndens stund? Eller i
annat fall huru ge honom bistnd?--Handkraft frmdde intet, list, hvar
skulle den hittas s hastigt?----Det frsta slaget fll redan.

Bland gossarna fanns en yngling af det slags mnniskor, naturen stundom
framkallar fr att liksom i en sammanfattning visa alla de krafter
frenade, hvilka den eljest lter leka spridda hos en mngd individer;
en yngling, som nstan buren p hnderna af sina kamrater lt dem i sig
som i en spegel skda alla de knslor, passioner, sikter, som hos dem
voro i rrelse. Glad som en dag, ungdomlig, djrf, elak, stundom vek
och ppen, stundom obeveklig och slug, den frmsta i faran och trogen i
alla skiften, var han ett ideal fr gossarna och rnad att vara det fr
andra samfund i lifvet n deras. Denne yngling, som vi vilja kalla
generalen, emedan han vid exercisen innehade denna rang, vgade
frsket att rdda den olyckliga trumslagaren.

Djupt rodnande af harm och ngslan, d han sg det frsta slaget drabba
den lilla kamraten, sprang han fram mot herr Gyllendeg med samma
rdighet, hvarmed fgeln, d den ser sina ungar i fara, flaxar fr
jgarens ftter och vill leda honom frn dem. Redan innan det andra
slaget hann mttas, var fljande samtal  bane:

"Hll fr Guds skull upp, herr Gyllendeg, ni gr en omnsklig grning,
d ni slr den, som ni borde tacka p edra bara knn!"

"Tviskinn och brnda bullor! Hvarfr skall jag tacka honom?" skrek herr
Gyllendeg; emellertid hll han upp med det tillmnade slaget.

"Hvarfr skall ni tacka honom?" fortfor i gonblicket befriaren, ser ni
d icke, herr Gyllendeg, hvem som ligger dr?"--hrvid pekade han med
allvarlig min p den dda gumsen.

"Jag arme, fattige man", utbrast herr Gyllendeg, som ovillkorligt fste
sin blick p det utvista fremlet, "dr ligger nu det skna kreaturet,
ovrdigt handteradt och medfaret af dessa vilddjur."

"mka honom icke, herr Gyllendeg", fortfor den andre och frskte att
genom chock p chock frvirra sin fiende, "mka honom icke, det r den
strsta rfvare och tjuf, som funnits p hela orten."

"Frtviflade sklm! Nr har han stulit, och nr har han rfvat?" skrek
herr Gyllendeg och hjde redan sin kpp mot generalen, nra att glmma
trumslagaren.

"Det var detta, som vntats. Kom, herr Gyllendeg", ropade nu befriaren
och trdde s nra, att han nstan rrde vid sin farliga motstndares
kpp, "kom, vi ha hela hans tjufband i ladan. Tviskinn och brnda
bullor! Det r bttre, att ni hjlper oss fngsla dem, n att ni str
hr och gr ingenting."

Lngre bibehll herr Gyllendeg icke sin besinning. I fullt raseri
mttande ett frfeladt hugg mot den fria och lediga fienden, slppte
han den, som han redan hade fast; och vr lilla trumslagare, som i
gonblicket visste begagna sig af denna frihet, rnde af t sidan som
en raket och hann till och med taga upp sin trumma i loppet.

Inom ngra minuter stod herr Gyllendeg ensam, andtruten och fverfull
af frargelse p sin ng.



II.

I frra delen af denna berttelse hafva vi frskt mla den olyckliga
tilldragelsen p herr Gyllendegs ng, som satte honom i split med
skolgossarna, och fven frskt visa, huru dessa frstodo att fr
tillfllet rdda sig undan de faror, hvarmed den vrdige borgarens
spanska rr hotade dem.

Man m dock icke frestlla sig, att gossarna voro nog blinda att icke
se p frhand vdor, svrare n de fverstndna, mer och mer skocka sig
fver deras hufvuden hvarje minut herr Gyllendegs vrede fortfor att
lga. Drfr frsktes allt fr att blidka densamma i tid och frekomma
det besk, man var fvertygad om att herr Gyllendeg fljande dag skulle
gra i skolan.

Parlamentrer gingo mellan de bda krigfrande makterna nda in p sena
aftonen; sjlfva den gamla Susanna vanns af gossarna och brukades i
ministeriell vg att underhandla om drglig frlikning. Allt var
frgfves. Man erbjd herr Gyllendeg dubbelt skadestnd fr hvad han
frlorat, man bad och lofvade bttring; men nej! Herr Gyllendeg "ville
lta rektor vrdera kreaturet", som han sade, "och eljest se, hvad
skollagen hade att sga i denna sak". "Fr frigt var han, tviskinn och
brnda bullor, ingen narr fr skolgossarna och tyckte, att Sanna och de
andra borde hafva mera vett n att lpa och tala godt fr sdana odjur
och stadens plgoris."

Under sdana omstndigheter brjades lektionerna fljande dag. Den ena
lraren efter den andra intrdde i det stora skolrummet och tog
gravitetiskt plats hvar i sin klass. Den grhriga rektorn hll redan
en demonstration fver satserna i _Syntaxis ornata_, och de frige
lrarene ackompanjerade med egna behagliga melodier. Det gamla skoluret
hade sttt fver natten och nu ter brjat g, gnisslande af lderdom i
alla kuggar.

Emellertid mrktes snart, att ngot ovanligt var  frde. En allmn
spnning och oro rdde bland gossarna. Rektorn sg sig ndsakad att
hja rsten fr att vcka uppmrksamhet fr Cicero, och lraren i
sekundan skrek ren fverljudt t en af sina "oduglingar", att Gud och
ingen annan hade skapat honom.

Ingenting ville hjlpa. Fr hvarje rrelse i drren flgo alla gon
dit, man svarade uppt vggarne, stammade och tog tillbaka. Lrarena
blefvo otliga; den ena efter den andra brjade i applikatur-toner
sjunga om lttjan, smllarna och klubban, och refrngen p hvarje vers
blef alltid klatsch och aj, aj! D intrdde herr Gyllendeg.

En frklarad gldje lyste i den vrdige borgarens anlete, d han nu
fversg fltet fr sina mnga segrar, och den stolta hllning, hvarmed
han denna gng gick sin synnerligt stora och vissa triumf till mtes,
gjorde, att till och med hans gamla, gra galafrack satt bttre, n den
sutit p hans kropp sen femton r.

Gossarna suto rda i synen och sgo oroligt ned i sina bcker, en dof
stillhet rdde i hela skolrummet; men herr Gyllendeg steg gravitetiskt
fram till rektorns bord och tog ordet:

"Gud bevare mig, fattige man", sade han efter ngra hm! hm! och
retirerade slunda till vanligare och lttare fraser, n han frst
rnat bruka, "hm! hm! jag r mnniska, jag ocks. Jag menar, herr
rektor, att bekymmer och frargelse r min dagliga kost, ensam som jag
r i vrlden. Men s m man lefva och lta lefva, herr rektor; tviskinn
och brnda bullor! Kndar man trget fr fullt, s jser det fver, det
sger jag."

Efter denna vidunderliga ingress, hvars frborgade mening rektorn dock
bttre n ngon annan mnniska p jorden af vana kunde gissa sig till,
hll herr Gyllendeg upp, vntande att se effekten.

Den uteblef ocks icke. "Sg ut, herr Gyllendeg", skrek rektorn, i det
han steg upp och sttte sin kpp i golfvet, "sg ut och nmn mig hvad
och hvem; s sant Herren lefver, stryk skall icke sparas."

"I fyratio r har jag varit borgare i staden", fortfor herr Gyllendeg,
som icke s snart hann reda sig ur sina egna tankars hvirfvel, "kunde
ocks hafva dugat till bttre. I skola har jag ej blifvit hllen och
pkostad som mngen annan; fattig och ensam i vrlden har jag varit,
sger jag, och har blifvit mnniska nd. Stulit har jag icke, ej
heller ljugit eller brukat falskt mtt och vikt.----Drag icke munnen i
grin, munsjr dr i hrnet; jag talar, som jag r lrd, och vi hafva
icke sett alla dagars nda nnu."

"Tala, herr Gyllendeg, och lt ej afbryta er", sade rektorn, i det han
fr gossarnes rkning slog i bordet med kopparkryckan, som prydde hans
mbetskpp, "sg till, om ngon gtt er p ran; det skall kosta honom
en stut, s sant Herren lefver."

"Hvad har jag med ran att gra", ropade herr Gyllendeg, otlig fver
att vara missfrstdd; "tviskinn och brnda bullor, jag frgar enkelt,
hvad skollagen lofvar den, som stryper andras fr."

Denna ovntade frga, som vl aldrig i ngon skollag haft ett svar,
hade s nr bragt den gamla rektorn alldeles ur koncepterna. Han stod
en lng stund frbryllad och stottrade ngra obegripliga ord, innan han
kunde samla sig till den frklaring, att lagen i sdant fall lofvade
ingenting; men att han vore frdig att gra en paragraf betrffande
frdrp fr nu och evrdliga tider, som kunde inskrifvas i
interfolierna i 1721 rs skolfrordning. "Och", tillade han med stor
myndighet, "har ngon af skolgossarna, eho det vara m, strypt edra
fr, scilicet mala intentione, herr Gyllendeg, s visa mig
vldsverkarn; s sant Herren lefver, p hans rygg skall jag nta ut ett
ris, om jag skulle ndgas best det af guldtrd."

Nu uppsteg vr general, skyndande att frebygga, hvad som ndvndigt
frsvrat hans sak, det att bli utpekad af herr Gyllendeg, och tillika
i berd att rycka skulden till sig allena och icke lta den hvlfva sig
p flere. Att slippa saken fr bttre kp, n rektorns hot tycktes
bestmma, hoppades han med all tillfrsikt; dessutom visste han med sig
sjlf, att han, om ngon annan, skulle kunna vnda allt till det bsta,
emedan han var en af den gamles favoriter. Han brjade drfr sin
apologi med tmmelig frimodighet, frklarade sig vara den, som frt
gossarna ut p herr Gyllendegs ng, och beskref, tvrtemot kamraternas
vntan, med frsvarlig sanning tilldragelserna dr. Drefter utfrde
han sitt frsvarstal. Han kunde ej tro, sade han till slut, att herr
Gyllendegs ng skulle taga skada s sent p hsten; "dessutom", fortfor
han, "har jag velat gifva dubbel betalning fr fret, som jag af olycka
och icke af afsikt kom att dda."

"Har han bjudit er dubbelt skadestnd, herr Gyllendeg?" frgade
rektorn.

"Tro honom icke", svarade denne, "det r vl sant, hvad han sger; men
han r mera slipad n vi bda tillsamman."

"Vg edra ord, herr Gyllendeg", sade rektorn ngot sttt, "jag r icke
ngot barn, ser ni, och har handterat en sak frr. Rannsakning, herr
Gyllendeg, rannsakning frst och stryk sen.----Du hade vl",--hr vnde
han sig till vr general,--"du hade vl hjlp af andra vid strypningen,
eller huru, dansmstare?"

"Hvem skulle hafva bisttt mig vid strypningen, d det icke var min
mening att strypa utan fnga? Tvrtom skyndade alla att hjlpa fret,
fast hjlpen nd kom fr sent."

"Se, se", ropade herr Gyllendeg och hll sig fr ronen, "jag vill
ingen syndare vara, om han icke slingrar sig ur rttvisans hnder som
en hal l."

"Silentium, herr Gyllendeg", bjd rektorn, "er rtt skall ingen skada
taga. Hvad ersttningen betrffar, skall den g ut p mitt ansvar; fr
frigt synes mig saken sdan, att frga icke kan bli vid detta
tillflle om en stut formaliter, utan endast om ett halft tjog p
hvardera tassen."

Herr Gyllendeg tog en viktig min och syntes fundera, om han kunde vara
njd med ett sdant utslag. Men den sakfllde sjlf tycktes icke utan
frvning hra denna sin dom.  Vl var man van vid en ganska variabel
och kort rttegngsordning i skolan; men denna gng syntes knappast
tecken till ngon ordning. "Straffa mig icke fr min olycka, herr
rektor", sade han bevekligt; "det r nog tungt fr mig att ndgas
betala skadan redan." Vidare fick han icke sga.

"Hll upp, hll upp, munsjr", afbrt honom herr Gyllendeg, som
fruktade fr hvart ord, vederparten fick tillflle att framfra, "jag
sger, att han gr som en rk ur ugnen, bara det blir hett  frde.
Tviskinn och brnda bullor, herr rektor, gif honom tjoget frst, sger
jag, och lt honom tala sen, eller jag vill ingen syndare vara, om han
icke pratar oss s yra i hufvudet, gamla som vi ro, att vi sl oss
sjlfva, innan han slutar."

"S sant Herren lefver! Sitt vissa skall han ej prata sig ifrn, om han
ock skulle tala som Cicero", sade rektorn nu, nstan smittad af herr
Gyllendegs farhga, och med dessa ord sammandrog han gonbrynen, ryste
peruken, tog ett ris och fattade den anklagades arm.

det ville s, att den lilla trumslagaren fven skulle hafva sin press
och pina den stund, generalen  sitt hll ansattes. Vr lilla kund var
nmligen uppkallad att multiplicera tvenne hesa lnga tal och hade fga
tid och hg att hlla reda p siffror nu, d hans vn och beskyddare
befann sig i en s svr vda. Stora svettprlor trngde fram i hans
panna, och emellan hvarje siffra, som han skref, spnde han sina ron
fr att uppsnappa ett eller annat ord af frhret dr uppe.

Lraren mrkte snart ord, men sjlf nyfiken att hra gngen af herr
Gyllendegs process, lt han det bero vid att d och d blott ropa till
och hota, ungefr som en tankspridd resande vaknar ibland och ryter
till sin stannande hst fr att straxt drp f terfalla i sina
drmmar. ndteligen tycktes han dock hafva ftt en njaktig upplysning
i tvistefrgan, ty han samlade sig ter och fste sitt ga p taflan.

"Obegripligt", skrek han nstan i detsamma, "obegripligt! Du kommer ju
ej ur en flck. Har du glmt din tabula, mstare? Sg mig, hvad r tv
gnger nio?"

"Aderton!" svarade gossen som en automat och hngde med hela sin tanke
vid rektorns sista, frfrliga: s sant Herren lefver.

"Aderton", ropade lraren i stigande ifver "blir det d intet vidare,
du petrificerade stutstd; fr du icke ttan upp och ettan i minnet?"

Men just d multiplikanten nu hll p att forma ttan, fll frsta
slaget i rektorns klass. Handen brjade darra p vr lilla kund, d han
hrde detta; och hur han n frskte bibehlla fattning, brt en strm
af trar ut ur hans gon. ttan fick han knappt frdig, och ettan lt
han lraren i Herrans namn ha i minnet; sjlf drog han hufvudet ned
mellan axlarna och gick, ssom om han vandrat till den yttersta domen,
med sjlen i sin hand, gerad upp till rektorn.

"Sl honom icke", ropade han, s mycket man kunde urskilja bland
snyftningarna, "han har ingenting gjort; det r jag, som satte ut
snaran." Med dessa ord skte han trnga sig fram nda till rektorn
sjlf.

Men herr Gyllendeg, som alldeles icke var road af diversioner fr
nrvarande, knep honom behndigt fver nacken, frrn han hann fsta
rektorns uppmrksamhet. "Bevare mig, fattige man", sade han med
frtjusning, "hr har jag just dig, som jag sker. Vnta blott, vnta
blott, spetsbof! Tviskinn och brnda bullor, det skall nog bli din
tur."

Med dylika trsteord fasthll han honom, till dess rektorn, som
bevrdigade detta nya upptrde blott med en flyktig sidoblick, hann
sluta tjoget.

Vr lilla trumslagare hade slunda det missdet att se sin goda afsikt
omintetgjord. Lngt ifrn att kunna rdda sin general, sg han sig
snart af herr Gyllendeg framstlld fr rektorn och rekommenderad till
ett eller annat tjog efter omstndigheterna, en ndebetygelse, som
denne snart befanns villig att tilldela honom.

Slunda slts frhret i skolan till herr Gyllendegs triumf, rektorns
hugnad och gossarnas yttersta frargelse. Emellertid, fr att bruka
herr Gyllendegs ordsprk, hade man icke sett alla dagars nda nnu.
Generalen bet tnderna tillsamman och teg; men hans blick hotade.
Sjlfva den lilla trumslagaren, s svart han var i synen af
kringstrukna trar, syntes dock frbittrad, och man mrkte, d han gick
tillbaka, af hans psande trjficka, att han hll sin hand dr inne
knuten. Ocks lg han i hettan s tungt p handen, d han sedermera
efter ngra f frgor fick fortstta rkningen, att kritskrfvor yrde
kring siffrorna och ett godt kritstycke blef slut frr n rkningen.
Det syntes, att alla tnkte p hmnd.

Det blir icke af nden fr utfrligheten af denna berttelse, som visst
icke i ngon punkt blifvit hopdragen, att utskrifva hr alla de hotande
ord och frbistrade titlar, hvarmed gossarna hela dagen efter herr
Gyllendegs visit interfolierade sina omdmen och berttelser om
densamma och om honom. Icke heller behfver man omnmna de debatter och
planer, som frefllo vid deras sammankomst, som aftonen af samma dag
under generalens presidium och i hans kammare beramades, i afsikt att
uppfinna medel till hmnd, en sammankomst i frigt s tyst, s sluten
och hemlighetsfull, att endast beprfvade, plitliga kamrater och af de
sm blott vr lilla trumslagare fr hans synnerliga brukbarhet och
vlfrhllande fingo bivista densamma. Vi kunna frbig allt detta och
fsta oss blott vid resultatet af sammankomsten, som, sedan det
ndteligen blifvit behrigt klckt och frdigt, gick ut p ingenting
mindre n att fverraska herr Gyllendeg med rop om eldsvda i hans eget
hus, jaga honom upp ur hans staste smn och sedan begagna de frdelar,
villervallan, frskrckelsen och natten kunde gifva vid handen.

Tvenne omstndigheter komma dock hrvid i srdeles fvervgande. Fr
att kunna ge tillbrligt lif t simulakern borde man slippa in i herr
Gyllendegs rum midt om natten, och huru skulle man hoppas komma dit, d
man visste, att den gamla Susanna hvarje kvll med "tviskinn och brnda
bullor" tillhlls att stnga bde port och farstudrr.

Den andra omstndigheten gaf n mera bryderi. Vl trodde man det bli
roligt nog att f den gamle bagaren uppvckt och uppskrmd; men hela
hans straff skulle dock bli blott en smnls natt. Fr att ge saken
strre bde vikt och allmnnelighet borde man f om hnder nyckeln till
klockstapeln och kunna ge den vanliga eldsignalen medelst klmtning.
Slunda, mente man, skulle hndelsen bli fullstndig, i det att man
finge stadens hela folkstrm ledd fver herr Gyllendeg och hans hus
samt mjligtvis, vid den allmnna forskningen efter elden, fven kunde
beveka gatpojkarna att fretaga sina underskningar i sjlfva
bagarboden. Korteligen, man frutsg en ondlighet af glada upptg, om
man blott kunde komma t den omtalta nyckeln; men detta om var en svr
bom att undanskjuta, ty nyckeln, visste man, fanns hos kyrkans
respektabla vktare, som var ingen annan n herr Gyllendeg sjlf.

Flere frslag uppgfvos och frkastades; det rimligaste var att frska
snatta sig till nyckeln; men om man n hoppades kunna insmyga sig, herr
Gyllendeg ovetande, i hans hushllskammare och dr fr en sekund
frvnda gonen p den gamla Susanna, blef det dock en omjlighet att
tkomma alla nycklar, som voro i hennes vrd; och hvem fanns, som knde
den rtta? Det var hr, vr lilla trumslagare fick tillflle att visa
sig oumbrlig och betala ran af att vara en assessor vid den
riksvrdande fverlggningen.

Ssom en amatr af tonkonsten, srdeles den bullrande, hade han vl
tusende och en gng varit uppe i klockstapeln fr att hra p
ringningen eller vid srdeles lycka f trampa den minsta klockan sjlf,
och han knde drfr, ssom han sjlf androg saken, klockstapelnyckeln
bttre n sin egen trumkpp och kunde skilja den frn kyrknyckeln, fast
bda hade krusade och genombrutna handtag och voro lika stora. Men hvad
den saken betrffade, att hmta den frn herr Gyllendeg, frklarade
han, att han grna ville beskrifva nyckeln fr hvem som helst eller
mla den med sot, s likt han kunde, allenast han slapp att sjlf
skickas p den farliga expeditionen efter densamma. Ty om han n, mente
han, kunde undkomma herr Gyllendeg, af hvilken ingen hade s mycket att
frukta som han, var han dock icke fullt sker fr den gamla Susanna nu
fr nrvarande, emedan han dagen frut, d han sprang hos henne i
underhandlingar, lockat pastorns stora hund in p grden med sig och
ssat den p hennes kattor, s att den nra bitit svansen af den bland
dem, som sist hann in genom farstudrren.

De frestllningar och bevekande skl, hvarmed det lyckades kamraterna
att hfva dessa den lilla trumslagarens betnkligheter, omnmner
historien icke; men visst r, att vr lilla kund samma afton klockan
nio, eller den tid, d herr Gyllendeg, fattig och ensam som han var i
vrlden, plgade stnga sin port och g till hvila, befann sig helt
allena p den kolmrka gatan i ingen annan afsikt n att smuggla sig in
i den vrdige kyrkovktarens och bagarens hus och snatta nyckeln till
klockstapeln.

Icke utan rysning tnkte han d och d under frden p vanskligheten af
sitt fretag och beskyllde sig flere gnger i sitt sinne fr enfald, d
han kunnat lta fvertala sig till ett slikt vrf. Under allt detta
drog han sig omvxlande till minnes de instruktioner, han ftt, och de
rd, han borde flja fr att vinna sitt ndaml. Hans sjl var i en
besynnerlig svfning emellan rddhga, mod, ledsnad och nyfikenhet, och
af alla dessa ingredienser smakade ocks det samtal, han hll med sig
sjlf, dr han tgade sakta och betnksamt fram med armarne i kors
fver brstet och hnderna fr kldens skull instuckna inom rmarna af
hans vida och goda frskinnstrja.

"r jag slug eller galen", sade han i sitt sinne, "d jag ej vnder om,
utan gr p nnu? Hu! Det r kallt i afton och s mrkt, att ej en
stjrna lyser. fver planket slipper jag in p herr Gyllendegs grd,
fast han har porten stngd; jag vet, hvar jag hoppade fver i fjol. Det
r icke skert p hans grd, dr gr en tomt nattetid. Folket sger,
att han ej tl barn, som ro yngre n tio r, fr det att alla Sannas
kattor jama och skrika, utom den ldsta, som r tio r och ligger inne
p hennes sng fr fetma. Rkar jag i tomtens hnder, s lr han vrida
hufvudet omkring p mig. Den, som nu visste, om jag fyllt tio r eller
ej? Kanske jag gr p det elfte, eller om jag kanhnda redan r ldre;
jag har varit dum, d jag ej lagt det p minnet. Men det r ej natt
nnu, fast det r mrkt. Hu! Klockan slog. Jag tror, att det var nio.
Herr Gyllendeg skall bli rolig att se. Bara 'Gud bevare mig, fattige
man', inga 'tviskinn och brnda bullor!' Om man endast kunde f honom
ut p gatan, sdan han kommer ur sngen. Min ena hand svider och r
svullen; de frsta tio slog han, s att han trttnade. Det gr
underligt till i skolan p senare tider. Endera af oss var skyldig, men
icke bgge! Nyckeln skall jag ha, om den hngde p Sannas enda tand.
Hu! Dr strk ngon frbi mig i mrkret. Huru skall jag slippa in i
hushllskammaren, dr nycklarna ro? Lt se: slpp in mig, jungfru
Sanna; jag vill kpa saffranskringlor! 'Hvem r du?' frgar hon. Det r
jag. 'Ja du, vildbasare, kommer du ter med pastorns stora hund!'
skriker Sanna och tar dammborsten.--h, jag r galn, som icke vnder
om! Men hvem skall hmta oss nyckeln? Kanske fr jag Sanna spak. Hon
har mnga gnger varit mera ond p mig n nu och har nd snart blifvit
god igen. Men herr Gyllendeg? Om han kommer ut? Tre steg nra
farstudrren; nrmare stannar jag ej, sen jag klappat p. Men om han
kommer? h! D blir det att rra ftterna, och ingenting utrttas. Hela
upptget r dumt; en annan hade kunnat frska p. Fy, planket r kallt
som is"----med dessa ord gjorde han ett skutt och svngde sig fver
herr Gyllendegs staket in p hans grd.

Vr lilla kund hade icke frr kommit in p grden och hunnit kasta en
blick fver terrngen, n han fann omjligheten af att g till vga
enligt de freskrifter, han ftt af sina frmn och gynnare hos
generalen. Enligt dessa borde han nmligen, ssom lsaren fven till
ngon del kunnat finna af hans soliloqvium, under frevndning att kpa
kringlor ska att slippa in i jungfru Susannas helgedom,
hushllskammaren, kapitulera med henne och bilgga forna stridiga
punkter, svidt mjligt vore, och, d hon frsonad begett sig till den
tillgrnsande boden att hmta brdet, kuppa klockstapelnyckeln och
gmma den i barmen af sin frskinnstrja. Frslaget hade visat sig
ganska utfrbart i teorien; men nu, d vr lilla kund stod vid praxis,
studsade han redan vid den frsta punkten. Huru skulle han slippa in?

I kammaren nrmast farstun p ena sidan bodde herr Gyllendeg. Han hade
ljus uppe nnu och satt vid sitt bord. Vr lilla kund, som smg sig
frsiktigt upp bakom rutan fr att rekognoscera, sg, att den gamle
hade framfr sig sin bnebok och med andakt begrundade en bn dri, som
brjades: "Uti Sveriges rikes bank". Att ett enda slag p
farstugudrren skulle stra honom, fann den lilla observatorn ltt.
Dremot sg han, d han straxt drp steg upp p fnstret till
hushllskammaren, den gamla sysselsatt med kndning och i en sdan
ifver, att han fr hvarje tag tydligt hrde klatsarne af degen. Huru
skulle hon kunna frnimma ngon saktare klappning, fven om
hushllskammaren sttt till farstun och kket icke varit emellan!

Vr lilla vn steg ter ned frn sitt observatorium, synnerligen
missnjd och rdls. Vid en skymt af ljusskenet ur Sannas fnster
syntes hans anlete draget i hundrade bukter, och hans hand lg
arbetsamt bakom rat, liksom fr att rfsa tillsamman allt, hvad dr
kunde finnas af fintlighet och frslager. Ingenting ville hjlpa.

"Nog gr det", utbrast han sluteligen i en sakta brummande ton, "nog
gr det",--jo, frsk! Det r ltt att sga: det gr, det gr; men man
stter inga ftter under det med stora ord. Frsk att klappa p! 'Hvem
r det, som kommer och dundrar p min drr s sent? Tviskinn och brnda
bullor! Man m d unna mig nattro, fattige man.' G sedan in den, som
vgar; jag gr icke. Se dr! Nu gspa han. Hu! Jag borde g; min hand
brjar ocks vrka i klden.--Vnta, herr Gyllendeg, er betalning
kommer nog! Huru skall jag f nyckeln blott?

Med dessa ord, dem han sakta och afbrutet uttalade, hade han satt sig
ned p en trappa af stegen utanfr Sannas fnster och fll snart i ett
tyst eftersinnande. Ofrmodadt sprang han upp, ssom om han sluppit en
stor brda, smg sig ttt under fnstret, drog sig tillsamman, s att
hans anlete nstan vidrrde marken och framgnllde i denna positur ett
klagande miau, tillrckligt naturligt fr att i gonblicket f gensvar
frn en af Sannas pensionrer dr inne.

Efter detta lyckliga frebud hll han sig tyst och lyssnade.
Klappningen i degen hade afstannat, det hrdes icke ett ljud. Han slt
till att den gamla Susanna hade sina ron uppe, och han uraktlt icke
att begagna denna frdel. Fr andra gngen frskte han sin virtuositet
i kattmusik, och detta med om mjligt n strre framgng, ty tv, om ej
tre olika stmmor terljdo i ackorder frn Sannas kammare.

Nu smg han sig ngra steg lngre bort och sg upp. Den gamla jungfruns
runda anlete var redan synligt i fnstret. Hon stod dr med oro mlad i
hvarje drag och frskte med sina degiga hnder undanstnga ljusskenet
fr att kunna se ut p grden. Vr lilla kund spratt i hjrtat af
gldje, d han blef henne varse, och uppmuntrad af sin framgng och fr
att stta kronan p sitt verk, lutade han sig ter ned och klmde fr
tredje gngen fram ett miau, hvars upptakt vl gick fort, men hvars
senare stafvelse kostade honom ett fullt andetag luft och slts med en
passage genom flere tonarter, till den grad gll, skrande och
frtviflad, att till och med Sannas feta katt hoppade hufvudstupa ned
frn sngen i frskrckelse och hon sjlf nra dignade ned af ngest.
Nu hjde sig den lilla fventyraren upp och vntade att se den vidare
fljden af sin intrig.

Det frgick ocks icke mnga gonblick, innan han sg ljuset frflytta
sig frn hushllskammaren till kket, och straxt drp hade han den
stora gldjen att hra farstudrren ppnas helt sakta och den gamla
Sanna med all den mhet, som lg i hennes rst, framhviska drur ett
bevekande: kis, kis, kis!

Det var just denna inbjudning, vr lilla vn vntat p, och han lt,
som man sger, icke be sig tvenne gnger. Hopkrumpen och tyst tassade
han fram till trappan, uppfr densamma och frbi Sanna. En ovillkorlig
rysning genomfor den ldriga kattpatronessan, d hon sg de skumma
konturerna af denna jttekatt svfva upp mot drren, och nnu mer, d
hon knde den stryka frbi sig i mrkret. Men vr lilla kund begagnade
sig af tillfllet och stannade ej frr n i kket, dr han med stor
resignation invntade sin farliga beskyddarinna och beredde sig fr
vidare operationer.

Vr fventyrare hade knappt hunnit in genom kksdrren och kommit i
ljusskenet, nr hans runda och skinnkldda gestalt genast igenkndes af
den gamla Sanna. De mrkaste frestllningar intogo henne, och med vida
strre hetta, n man vore frdig att frmoda hos den, som s likgiltigt
burit herr Gyllendegs anfall, rusade hon in i kket efter trumslagaren
och ville i frsta ifvern utan omstndigheter bemktiga sig hans
person.

"Och du vgar komma hit in, som om allt vore vl", skrek hon, "och du
str och ser frimodig ut, liksom du ingenting hade gjort! Hvart kastade
du katten, som du hll p att plga i jons, sg mig det?"

"Jesus, mor Sanna", sade den lilla trumslagaren, i det han med en ltt
volt omintetgjorde hennes frsk att gripa honom, "ni biter vl icke
folk heller, vet jag? Nog lr ni vara ond p mig nnu fr pastorns
hund; men hvad skulle jag gra? D han ville bita mig, s mste jag vl
narra honom p kattorna."

"Jag talar icke nu om fjolgammal sn", fortfor Sanna, "jag frgar,
hvart katten tog vgen, som nyss var i dina klor, och om den r vid lif
nnu."

"h, fy!" sade den lilla fventyrarn och antog en ganska sttt min,
"tror ni, mor Sanna, att jag r ngon kattddare. Lt mig bertta
blott, hur det r. Ni hrde vl, hur den stackarn skrek och jmrade
sig?"

"Om jag hrde det?" sade Sanna och suckade.

"Det r en lpkatt", tertog vr lilla kund i en mmande ton och steg
nrmare den gamla, "den r utan hus och hem och sker i grdarna efter
mat. Fr en stund sedan, mor Sanna, det r mkeligt att bertta drom,
var den hos oss och blef krd p drren med hugg och slag af vr piga.
Jag fljde efter den p gatan och lockade; men den stannade icke.
Sluteligen hrde jag den jama p er grd, och jag tnkte be er, mor
Sanna, taga den i vrd, ty den r s mager, att den icke har ktt under
skinnet, utan bara benkanter, ssom om den vore en pse med stenar och
stickor."

"Gud bevare mig, fattiga kvinna", sade Sanna snyftande, "hvart tog det
usla krket vgen?"

"Ja, hvart tog den vgen, mor? Den sprang undan, s snart jag kom in p
grden. Jag fr icke tag p den alla gnger, fast jag ofta gifvit den
mat; och nd hyllar den sig till ingen annan i hela staden s mycket
som till mig."

"Kom in och vrm dig, gullgosse", sade Sanna och ledde vr lilla kund
in i hushllskammaren. "Kunde du icke klsa pigan, som slog den, kunde
du icke det, sg?"

"Hvad skulle det hjlpa att klsa henne", svarade trumslagaren, "hon
kunde bli vrre en annan gng; men om jag hade ngon mat att ge katten,
om det vore helst en semla, s vore det mycket bttre."

"Om du skulle f fast den, gullgosse, och hmta den hit, s ville jag
ge dig en hel saffranskringla fr besvret. Jag vet vl, fattiga
kvinna, att jag ingen smn fr i natt fr bekymmer och oro."

"Om ni lofvar mig en saffranskringla, d jag kommer med katten, mor
Sanna, och om ni nu ger mig en semla, s skall jag hmta krket hit, om
jag skulle ndgas ska det inp halfva natten. Se bara efter, mor
Sanna",--detta tillade han med en genomdrifven spetsfundighet i min och
uttryck--"att ni lmnar farstudrren ostngd, att jag m slippa in, d
jag kommer, och icke vcka upp herr Gyllendeg."

Den gamla svarade honom icke ett ord, utan blott myste frtroligt och
smllde honom med tre fingrar p axeln, skert fr att antyda bde sitt
ingende i komplotten och sitt bifall till hans klyftighet. Omedelbart
drp gick hon i bagarboden nst intill rummet fr att hmta den
betingade semlan, och vr lilla kund var icke densamme, som lt ett
sdant tillflle g sig ur hnderna.

Klockstapelnyckeln pste redan under hans skinntrja, och han hade
jmkat sig nrmare kksdrren, innan mor Sanna hunnit vlja en semla,
sdan hon tyckte lmpligast att ges utan betalning. D hon ndteligen
kom ut, tog han med tacksamhet emot den bjudna stdseln och syntes till
och med ngorlunda uppmrksamt hra alla de varningar och rd, hon
hade att ge honom betrffande tjnsten, i det hon vackert lyste honom
ut genom kket och farstun.

"G nu snllt, gullgosse", s fllo de sista ord, hon sade, "g tyst
och locka icke argt, om hon n icke kommer genast. Se efter att du inte
fattar henne i nackskinnet, ssom man brukar bra hundar, utan tar
henne sakta p ena armen. Lt henne luta hufvudet mot ditt kindben,
gullgosse, s ligger hon njdare. G sedan helt tyst upp efter vra
trappor, hr du, s att du icke vcker herrn. Om hon jamar och skriker,
det usla krket, s stryk henne sakta p ryggen, d du kommer p vr
grd, och tala till henne vnligt, frstr du. Farstudrren skall nog
st p glnt, och ingen annan drr i grden r lst. Farvl, gullgosse,
minns nu, hvad jag har sagt dig."

Med dessa ord skt hon sakta farstudrren till efter vr lilla kund,
som med lttadt hjrta skyndade till sina vntande kamrater.

Ett gldjesorl mtte vr lilla trumslagare, d han intrdde i
samlingsrummet samt framdrog klockstapelnyckeln, och gldjen vxte n
mer, d han berttade, att vgen till herr Gyllendegs rum var fri och
ppen. I gonblicket vidtogos alla anordningar till trffningen.
Generalen jmte en annan sker man utvaldes att fverraska herr
Gyllendeg sjlf, fyra andra beordrades att srja fr klmtningen, och
de friga skulle sprida sig kring alla gathrn och vid gifven signal
bryta ls. Enhvar hade sin post och var njd.

Den enda, som gick sin egen vg och om hvilken ingen visste, hvar han
skulle upptrda, var trumslagaren, hvilken, het och ondsint som han
var, i frtrytelse lmnade sllskapet efter ngra helt korta debatter
om den plats, han borde intaga. Han ville nmligen med all makt bli en
af dem, som skulle omedelbart anfkta herr Gyllendeg, och hade sina
srskilda skl att afsl alla andra poster. Drfr sttte det honom
redan vid afgrandet af frsta punkten, att han icke ihgkoms jmte
generalen, d han likvisst knde belgenheten hos herr Gyllendeg bttre
n ngon annan, och han frteg icke heller sin frtrytelse.

"Jag undrar, hvart man rnar stoppa mig", sade han, det vore ej fr
mycket, om jag skulle f flja med till herr Gyllendeg, d jag frst
och frmst ftt mera stryk n ngot annan fr hans skull och sen lrt
mig hitta fram i hans grd, d det varit litet farligare att styra dr,
n det nu kan bli."

"Du har ju ingen annan rock n din skinnpls, som hvar och en knner
igen", sade generalen.

"S", invnde vr lilla kund, "har jag icke min valmanstrja?"

"Ja, den har man sett n oftare", fortfor den andra, "och dessutom r
du sjlf s liten och rund, att alla, som sett dig en gng, knna igen
dig, om det vore midt om natten som nu. Herr Gyllendeg skulle snart
gissa, hvem som spelt honom sklmstycket, om han sg dig ibland de
frsta, som storma in till honom."

"Jag kan d slippa helst i hans farstu?" frgade trumslagaren envist.

"Nej", sade generalen bestmdt, "du fr ej visa dig i brjan p hela
grden; men", tillade ha med vnskap, "du kan f flja med dem, som g
fr att ringa i klockstapeln, dr har du mycket roligare."

"Tackar dmjukast", anmrkte vr kund, "s galn r jag icke, att jag
gr dit. En gng har jag frskt att komma dit i mrkret, det var sista
julmorgon, d ville jag ordentligt bli uppten af spken. Om dr varit
ett eller tv; men de surrade omkring mina ron, ssom om jag varit vid
ett getingsbo. Jag tror, att ett af dem ocks stack mig i nacken, fast
skinnkragen tog emot. Dit m andra g en gng till och icke jag."

"S flj d med dem, som stlla sig i gathrnen."

Hr blef vr lilla kund verkligen sttt och, brummande ngra orediga
ord om att han ingen brandvakt var och dugde till bttre, tog han sin
mssa och gick, ssom sagdt r, med frtrytelse sin egen vg. Af de
kvarblifvande beredde sig hvar och en fr sitt vrf utan att fsta
vidare afseende p den lilla trumslagarens kapris.

Men ungefr vid denna tid, kanske litet frut, steg herr Gyllendeg upp
frn sin stol, inlste med stor andakt sin bnebok, suckade till Gud
och gick till sngs. Dagens tilldragelser hade nstan alla kvarlmnat i
hans hjrta en ljuf, ja, stolt beltenhet, och hans anlete lyste af
tillfredsstllelse, d han, sittande, i sin sng, drog p sig sin
nattmssa och slckte ljuset. nnu en gng beskte hans tanke skolan
och njt af generalens straff och den lilla trumslagarens pina, nnu en
gng gjorde den ett triumftg genom de fyratio r, han varit bagare p
orten, till dess den omsider frirrade sig bland siffrorna p hans
bankosedlar, trttnade och fll i smn.

Men fven nu, sen hans blick slutit sig, ville lyckan, som lik en sol
strlat fver honom hela dagen, visa sig huld och gldja hans inre ga
med en skn aftonrodnad. Hon fverlmnade honom i vrd t den rikaste
af de drmmar, som uppvaktade vid hans bdd, och denna, lika frikostig
som rik, framtrollade till hans gldje ett under, som i tjuskraft
fvertrffade allt, hvad han i sina djrfvaste frestllningar om
himlens lycksalighet hoppats att en gng f tnjuta och skda dr.

Herr Gyllendeg tyckte sig st i sin verkstad och afvakta grddningen af
en ugn saffransbrd. En utomordentlig gldje rdde i hans sinne, ty
allt hade lyckats fver frmodan. Bullorna hade jsit upp och
frdubblats, ja, mngdubblats till storlek, och den sparsamma, bleka
saffransfrgen hade fyllt sig till en gulhet, liknande morgonsolens, d
den nyss stigit upp ur sin rodnad. Med klappande hjrta rknade den
vrdige bagaren minuterna fr grddningen, lngtande att se, om den
skulle motsvara hans friga framgng. ndteligen kom den rtta stunden,
han tog ut ett spjll, och se! Hvarje bulla drp glnste som guld, var
tung som guld, var guld. Hans hjrta klappade, tysta, halfdragna
andedrag tillknnagfvo under smnen hans frtjusning. Han sg in i sin
ugn och fvergnade sitt dla brd; s lngt han kunde se, sg han
spjll vid spjll, och p hvart och ett af dem glnste gyllene buller.
En rysning genomfor honom; han trodde sig frflyttad till himmelen och
visste ej, om han hade med sig ens sina sedlar eller om han glmt dem i
sin kista p jorden. Snart frjagades dock detta moln af oro, och med
en ifver, som antyddes af ltta, brutna flmtningar, skyndade han att
frskra sig om sin omtliga skatt, medan ngra orediga embryoner af
tviskinn och brnda buller d och d betecknade de gonblick, d Sanna
icke med tillrcklig skyndsamhet gick honom till handa.

Det var just det gonblick, d herr Gyllendegs skna drm hll p att
utveckla detta gyckelspel, som generalen med sitt bitrde ytterst
stilla nrmade sig hans trappa. I en pinsam vntan tillbragte de bda
fventyrarene dr de f stunder, som frgingo, innan de till
klockstapeln afskickade hunno gifva signalen.

ndteligen ljd ett slag, s ett annat; klmtningen brjade i all sin
dysterhet, och i detsamma terskallade i alla gathrn i grfre och
gllare toner ropen: "Elden r ls hos bgar Gyllendeg!" Generalen och
hans kamrat strtade in i herr Gyllendegs rum.

"Elden r ls", ropade bda med en mun, "upp, upp, om ngon finns hr
inne, upp, upp, mnniskor, och skynden ut!"

Detta frtviflade eldsrop ndde herr Gyllendegs ra just i den stund,
d han brjade kunna handtera de frst uttagna guldbullorna, som redan
svalnat, och drfr knde sig som ljufvast hemmastadd i sitt
himmelrike. Det frmdde ocks icke vcka honom fullkomligt, s djupt
var han fngen i sin lyckliga smn; men det frbryllade dock hans drm
och kastade hans inbillning in i en rad af de mrkaste kombinationer.

Frsvunna vore ssom genom ett trollslag hans skatter och hans sllhet,
och i stllet fr att han nyss drmt sig i en himmel, drmde han sig nu
i eller tminstone nra en afgrund.

Han tyckte sig vara frvandlad till en stor limpa och lg i denna
mkeliga gestalt p brdspaden, frdig att inskjutas i ugnen. Ingenting
kan frliknas med den vrdiga bagarens nd. Sina sinnen och sitt
frstnd hade han bibehllit, han frutsg ganska klart sin vda, och
hans mnskliga natur uppreste sig hftigt emot den grddning, som
hotade honom. Han hade velat sl hufvudet af den gamla Sanna, om han
kunnat. Han frskte tala till henne i sin nd, men hans tunga var
frlamad. Hon hrde honom icke, hon knde honom icke, hon stod klengd
och sotig om nsan som vanligt framfr ugnen, hll brdspaden redan i
handen och gjorde sig med full tjnstemin frdig att insticka limpan
Gyllendeg i samma ugn, dit hon infrt s otaliga limpor rgdeg frut.
Den gamle bagaren var i frtviflan. Han bemdade sig att se p sin
hushllerska, d han ej kunde tala; han gaf henne n hotande, n
bedjande gon, men allt var ssom bortkastadt, Sanna var och frblef
frstockad. ndteligen, d han redan var nra ugnsdrren och tyckte sig
svedas af hetta, fvervann han sin frlamning och gjorde ett
rddningsfrsk med s stor anstrngning, att han i verklig och
kroppslig mtto for upp ur sin sng och blef stende midt p sitt
kammargolf.

"Tviskinn och brnda bullor!" ropade han fverljudt, "vill du steka mig
lefvande, sprakved?"

Detta fantastiska utrop, hvars frbindelse med ngot fregende
gossarna p intet vis kunde ana, hade nra kommit bloden att stelna i
deras dror. Men herr Gyllendeg sjlf brjade vakna, vlsignade sig och
trefvade i kolmrkret ter efter sin sng.

Frr dock, n den gamle hann samla sig till full redighet, fattade
generalen ter mod och frnyade eldsropet omedelbart i herr Gyllendegs
ra. Liksom en rdd sjman, som med knapp besinning styrt sin bt i
stormen, vid anblicken af en ovanligt hg vg frlorar all sans och
slpper rodret, s domnade nu herr Gyllendegs frnuft helt och hllet
och lmnade sitt stolta linjeskepp, den vrdige bagaren, redls t vind
och vg.

"Goda mnniskor", sade han i en dmjuk och bnfallande ton, "hjlpen
mig, att jag ej brinner upp lefvande. Mrden mig icke och tagen icke
bort det lilla, jag sparat, fattige man. Gud bevare mig, hur skall jag
f den jstsmulan unnan, som Sanna sprang och tiggde ls hela dagen i
gr. Gode vnner, jag ser er icke, men knner er vlmening. Hvad skall
jag gra? Lmnen mig icke i ndens stund! Herren bevare mig, brinner
min grd?"

"Frspill icke tiden med prat, herr Gyllendeg", skrek generalen, "utan
tag tofflor p ftterna och tcket omkring er och kom ut, ty hr r
minuten vrd ett mnniskolif."

"Ja, ja, gode vn", sade herr Gyllendeg, frblifvande orrlig p sitt
stlle, "hr r minuten vrd ett mnniskolif; men hvar fr jag tofflor
och tcke, fattige man? P landsvgen r jag, och tiggarstafven,
tiggarstafven, den blir slutet p allt."

Jord och himmel hade kunnat strta tillsamman och herr Gyllendeg hade
dock sttt, dr han stod, om han blott fverlmnats t sig sjlf och
sin egen rdighet. Men hans bda plgoandar, som mrkte detta och icke
hade fr afsikt att lta honom drmma bort sin skrmsel i en varm
kammare, ryckte tcket af hans sng, svepte det omkring honom, s godt
de kunde, jmkade med ngon mda ehuru i strsta hast strumpor och
tofflor p hans ftter och kommenderade: Framt marsch! Nu gllde det
fr herr Gyllendeg. att flja dem t och rdda sitt lif. Den vrdige
bagaren lt som ett offerlamm leda sig ut, och snart kom han i farstun
och klden i ett tillstnd, som fga var afundsvrdare n det, d han
lg som en limpa p Sannas brdspade och skulle stickas in i ugnen.

Vid frsta kalla flkt, som mtte honom, d han ppnade drren, var
det, som skulle han hafva vaknat till ett gonblicks besinning.
tminstone fll det honom ter in och klarare n frra gngen att tnka
p brgningen af ngot annat jmte sig sjlf, men drvid fastnade ter
hans tanke vid samma freml, som nyss fste den en stund och hvars
anskaffande dagen frut kostat honom s mnga frargelser.

"Hafven tlamod, gode vnner", sade han och frskte gra sig ls frn
sina ledsagare, "jag mste g in till Sanna som hastigast."

"Hvad har ni att utrtta dr?" frgade generalen.

"Jag ville hra", svarade herr Gyllendeg, "hvart hon i sin galenskap
stoppat undan den dr jstsmulan, som hon tiggde ls i gr. Ser ni,
gode vn, brinner den upp, s r det frbi med min bakning i morgon,
fattige man."

"Var icke galn, herr Gyllendeg", sade generalen, "och tnk p bakning
nu; i morgon har ni ju hvarken bagarstuga eller ugn. Det ligger allt i
aska d."

"Allt i aska, Gud bttre!" fortfor herr Gyllendeg och fll tillbaka i
sin apati, ur hvilken hvarken Sannas ndrop, som med en katt under
hvardera armen strtade ut ur kket, eller klmtningen eller
skolgossarnas skrl p gatorna kunde vcka honom. Han lt fra sig
vidare som ett barn och svepte blott tcket hgre omkring hufvudet,
dels fr kldens skull, dels fr att icke behfva vara vittne till den
jmmer, hvarom hans ledsagare stndigt predikade honom i rat. Slunda
kom man med den gamle bagaren ut p gatan.

Enskilda ljus hade redan tindrat upp i fnsterna, klmtningen
afstannade, buller af hjul och hsttraf genomkorsade de glesnade ropen,
och skaror af mnniskor strtade in p herr Gyllendegs grd.

Herr Gyllendeg stannade en stund och drog andan.

"Bevare mig, fattige man", sade han, "en sdan fart kvfver mig
alldeles. Tviskinn och brnda bullor! Hvarfr slpar man mig ut midt om
natten? Hvad r  frde? Hvarfr kes hr, hvarfr ropas hr? r d
elden ls, efter jag hr larmtrumman?"

"Tag ert frnuft till fnga, herr Gyllendeg, och begrip d en gng, att
er grd brinner ned rubb och stubb", sade generalen, som brjade
frukta, att den vrdige bagaren frlorat frstndet, "det r ju fr att
brga lifvet, som ni ndgats rymma hus och knut, minns ni icke det?"

Dessa ord vckte ter i herr Gyllendegs sinne en erinring af hvad som
passerat, han blef lugnare och lyssnade p trumman, hvars ljud nrmade
sig mer och mer.

Aldrig hade stadstrumman frefallit honom s hes och svag som nu. Denna
omstndighet grep honom djupare n hela eldsvdan, tminstone klarnade
hos honom nu den frestllning tydligare n ngon frut, att en hgre
makt i vrede beslutit straffa staden och drfr betagit fven trumman
styrkan att kalla folket till hjlp. "Ingen klmtning", sade han drfr
med sorgligt saktmod, "ingen skrmma; folket sofver, och vr arma stad
brinner upp. Vi hafva vreden fver oss, sger jag. Hr, hur det r med
trumman! Frr darrade fnster och vggar, d den rrdes; nu lter den,
ssom om man skulle str rter p den."

"Kom, herr Gyllendeg", sade generalen, som nstan knde medlidande med
den gamle mannen, men dock icke ville lmna sitt sklmstycke
halffrdigt, "kom, jag vill fra er till er granne, rektorn, han kan
vl ej neka er vrme och tak."

Men herr Gyllendegs olycka spelade nu p trumman ett slags solo i hans
ra och bestormade honom icke mer med de frvirrande ljuden af alla
instrumenter p en gng. Hans knsla hade drfr fattat flere och flere
passager, blifvit stmd till sorg och utbrustit i en strm af trar,
"Tak", svarade han generalen, "tak, min gode vn, skall min granne
gifva mig; men huru lnge r det, innan fven han r takls? Och nu,
mina rddare, farvl! Hafven pris och ra fr den hjlp, ni gifvit mig.
Jag behfver den icke mer, jag gr nu till rektorn, ty jag brjar knna
kyla. Viljen I ska mig i morgon i min bod, s skall jag gifva eder
frskt brd fr mdan, om Sanna blott kunnat f undan den dr jst ----
h! Hvad talar jag nu, fattiga man! Farvl!" Med dessa ord lste han
sin hgra arm ur tcket, omslt generalen, tryckte honom till sig,
kysste honom hgt grtande och gick sakta in p rektorns grd.

Generalen skyndade att bortstryka hans kyss frn sina lppar och stod
ett gonblick fverraskad af den gamles beslutsamhet. Skulle han flja
honom vidare och se till att han verkeligen gick in till rektorn, eller
skulle han tnka p sin egen skerhet och begifva sig bort; drom var
han ej fullt enig med sig sjlf. Men just nu intrffade en omstndighet
som bestmde honom till frsiktighet och kom honom att sl ur hgen
vidare planer.

Trumman, hvars ljud frekom herr Gyllendeg s svagt och olycksbdande,
passerade frbi, och med frvning och harm sg generalen, att den bars
och slogs af ingen annan n vr lilla trumslagare. I sin vanliga
skinnjacka, lika bred som lng, och med en fart och hftighet i
armarna, att han kunnat sprnga trumskinnet, strfvade han framt och
sg hvarken t hger eller vnster. Det var med yttersta mda generalen
fick honom hejdad. Vr lilla kund ville alldeles icke se ngon fara i
sitt frehafvande, och om han n medgaf, att han kunde blifva igenknd,
ville han dock, som han sade, grna taga ett tjog till, blott han nu
kunde f folk tillsamman och branden i gng.

Med flit frbigr man att beskrifva den gamle bagarens intrde hos
skolans rektor och hans triumftg drifrn, d han, ndteligen upplyst
om narrspelet, tgade hem, fljd och med jubelrop hlsad af stadens
alla bde skol- och gatpojkar. vens skulle en skildring af hans besk
i sin bod, hvarifrn det mesta befanns brgadt, och hans friga
mngriga frargelser i anledning af denna natts upptrden kanske i
ngon mn frnrma den respekt, hvilken den vrdige bagaren alltid var
mn om att tnjuta.

Det m blott tillggas, att mnga r efter dessa upptrden fanns vr
lilla kund ssom lnsman i en aflgsen socken opp i landet. Dr fick
han en gng besk af generalen, som d i egenskap af hans landshfding
kom fr att tilldela sin gamla vn en medalj i guld fr hans nitiska,
kraftiga och lyckliga frsk att fnga och uptcka alla penningemyntare
och tjufband i nejden. S frmler vr berttelse: nr landshfdingen
nu begrde att f se sin gamla vns barn, kom dr sluteligen fram en
gosse, som modren med vld mste skuffa in genom drren. Trar stege
den dle hfdingen i gonen, d han sg honom. Sen han tagit gossen i
famn och kysst honom, och denne, undluppen p golfvet, skyndat p
drren ter, fattade landshfdingen sin vns hand och frskrade, att
det varit, som om han blifvit flyttad tillbaka till herr Gyllendegs
tid. Han beklagade blott, att gossen icke hade ngon trumma, i hvilket
fall likheten varit fullstndig. Men i detsamma ljd i rummet bredvid
junior-trumslagarens lertupp s gllt, rullande och skarpt, att
landshfdingen med det gladaste skratt frskrade, att ven trumman var
umbrlig och likheten ndock fullkomligt.




DEN VNTANDE.


S dyster och stel den senare perioden af vr hst n r, medfr den
dock p flere orter egna sysselsttningar och intressen, som bidraga
att gra den fr dessa trakters innevnare lika efterlngtad och viktig
som ngon af de blidare rstiderna. Lngs hela strckningen af vr kust
r frhllandet sdant. Sjn, som r kustbons egentliga ker, ger sin
rikaste skrd frst d, nr den sparsamma vxten p ngra stenbundna
tegar kring hans hydda lngesedan blifvit inbrgad, och hans friska lif
bland vgor och vindar brjar d, nr septemberstormarna drifva fisken
i land och gra ntet och noten lnande.

I dubbelt mtt liflig r rrelsen d i de sm sjstderna, hvilkas hela
bestnd vanligast hvilar p skeppsfarten, svida i de flesta af dem
inga andra nringsgrenar finnas eller ens kunna idkas. De stora
notvarp, handeln frn dem utstrckt till vidt aflgsna lnder, vntas
om hsten tillbaka, n med hopp, n med fruktan, i hvardera fallet med
spnd lngtan.

Det r d man ser den runda rdmannen, med ett halft dussin fartyg i
sjn och lika s mnga p staplarna i sitt spekulerande hufvud, titta
gravitetiskt fram ur drren till sin krambod vid storgatan fr att ge
akt p grannens flaggstng och n svra fver den ihrdiga nordvinden,
n triumfera fver den gynnande sydvsten, n ropa ett ord af gldje
eller harm t en frbigende vn. Det r d den arma sjmanshustrun i
sin helgdagsdrkt kommer med gonen fulla af trar frn sin rika patron
och klagar, att allt nnu ingen underrttelse ingtt om det skepp, p
hvilket hon har sin man, eller med klara blickar och ltta steg skyndar
hem fr att bertta fr sina nyfikna barn, att ett Helsingrs-bref
redan kommit och att pappa endera dagen r att vntas hem med engelska
dockor och russin. Mnnerna hafva fartyg, varor och vnner ute p sjn,
kvinnorna sina mn, sina anfrvanter och sner. Krleken,
tillgifvenheten, vinningslystnaden, allt har ngot att omfatta, att
frukta eller nska; och nr vid det egna patriarkaliska frhllande
innevnarena emellan, som nnu ger rum i vra sm stder, ingen har
sina angelgenheter helt och hllet skilda frn den andras, nnu mindre
r okunnig om eller likgiltig fr hvad som angr dem, s kan man ltt
frestlla sig, hvilket utbyte af frtroenden, hvilka msesidiga
anlitanden, hvilka knslor af deltagande, af sorg eller fgnad, kort
sagdt, hvilka mnen fr prat och skratt och trar mste frekomma i
dessa sm samhllen under den rstid, d p andra landsorter och i
strre stder mnniskorna sluta sig inomhus och lefva fr sig sjlfva.

Vi hafva hr anmrkt dessa allmnna frhllanden fr att inleda en kort
berttelse, hvars lokal r ingen annan n en af vra sm sjstder
lngt opp i norden, och vi bedja lsaren nu kasta en blick p fljande
sm scener.

Det var en klar dag i brjan af oktober. Vinden, som en lngre tid
varit mindre gynnsam fr hemt strfvande fartyg, hade natten frut
vndt sig, och i anledning draf sg man hela frmiddagen skaror af mn
och kvinnor, som voro i rrelse fr att antingen af andra inhmta
underrttelser om vntade skepp eller sjlfva ska upptcka ngra segel
p det vida hafvet. De gamla stegarne, som ledde upp till klockstapelns
hgsta vningar, stadens enda observatorium, hade den ena gngen efter
den andra sviktat under tyngden af frodiga skeppsredare och bfvande
matronor, lockade upp i det obekvma tornet, en del af blott
nyfikenhet, en annan af varmare och viktigare intressen; men all
undran, alla eder och allt kikande oaktadt hade icke ett enda skepp
ltit upptcka sig utanfr hamnen.

Middagen kom och tskilde skarorna. Hvar och en gick hem till sitt fr
att vid en god mltid skingra sitt missnje och styrka sig efter
frderna; blott en enda person blef kvar nnu i klockstapeln.

Det var ett ungt fruntimmer, sedan ett r maka t en sjkapten. Hon
hade som en vrnls flicka blifvit upptagen i ett af de mindre
handelshusen i staden och dr genom sin flit och sitt saktmod inomhus
och genom den ordentlighet och vana, hvarmed hon frstod att handhafva
frsljningen i kramboden (ty fven de bttre fruntimren kunde utan att
frlora i anseende betjna den), gjort sig s oumbrlig fr sina
fosterfrldrar, att hon icke utan en formelig brytning med dem kunde
flja sitt hjrtas bjelse och gifva sin hand t en barndomsvn, som
nyss frut ftt sig fartyg och blifvit sin egen.

Under sdana frhllanden hade hon gift sig och redan en knapp mnad
efter brllopet fljt sin man till hamnen fr att med tungt hjrta
skiljas frn honom p stranden och se honom hissa segel och fara bort
p en lng frd.

Nu satt hon ensam vid en ppen lucka i tornet med kinden lutad mot sin
hand och blicken utan syfte irrande ut mot det ndlsa hafvet. Hon var
icke skn, allra minst en sknhet af det smktande slag, som mngen
lskar fr dess vekhet och knslighet; men hennes vxt var ungdomlig
och full, och hennes anlete, behagligt och friskt, bar inga spr af den
frvissning, ett sjlfskapadt lidande och en retlig svaghet i lynnet s
tidigt vlla. Hon grt, men fven hennes trar, som likt stora prlor
fllo ned p hennes lgande kinder, vittnade om fullheten af den klla,
ur hvilken de flto, och styrkan af de knslor, som frampressade dem.
Sedan flere mnader hade hon icke haft ngon underrttelse frn sin
man, och ryktet sade redan, att han frlorat med skepp och allt.

Det var likvl honom, hennes ga skte, och hon sg nu mot den blnande
rymden, icke som skulle hon vntat att kunna upptcka den saknades
segel, utan som hade hon med krlekens lngtan velat tjusa hans skepp
frn de klippor, fr hvilka hon fruktade att det blifvit ett rof. Sorg
och saknad och stundom en skymt af hopp omvxlade i hennes hjrta.

"Hvarfr", tnkte hon, "drjer jag hr? Hvad kan jag se, d jag ej kan
lta bli att grta? Och fven om mina gon vore klara, kommer ju icke
ngot fartyg, d man icke ens med kikare kunnat mrka ngot, och fven
om ngot kom, vore det dock icke hans. Kapten Styre vntas, och kapten
Mrs vntas; alla talte om dem och sgo efter dem; ingen nmnde honom,
som jag vntar, fast han bort komma mycket frr n de. Och likvl gr
jag nnu hit opp, dr hvar och en tyckes vara rdd att se p mig och
bli tilltalad af mig. Och om jag nd frgar ngon, s talar hans tunga
trst, fast hans miner sga helt annat. Om jag kunde dlja, att jag
ibland hoppas nnu; men jag kan det ej. Mste icke alla se det, d de
se mig sitta hr? Men hvarfr skulle jag blygas att hoppas; man hoppas
ju vid sjlfva ddsbdden. Kanske har han blifvit vderdrifven till de
norska hamnarne och ftt ligga dr i veckotal, efter de ro s svra
att slippa utur. Om dock ngon kom hit opp med kikare nnu, kanske
skulle smningom ngot segel bli synligt!"

S tnkte hon och antydde i denna sin sista nskan just den
omstndighet, som frnmligast bevekte henne att drja kvar, dr hon
var. Hon hoppades nmligen och upphrde icke att vnta, att ngon
bekant nnu utom de, som redan beskt tornet, skulle af nyfikenheten
drifvas dit och med bevpnadt ga kunna se och gra henne redo fr
frhllandena p hafvet.

Denna vntan blef dock icke uppfylld, och ensam lmnad med sin sorg och
sin saknad, sg hon en lng timme fylla sig efter den andra. Klockan
slog tv; men ingen visade sig nnu. "Vinden", sade hon sakta fr sig
sjlf, "har dock blst frlig och frisk hela tiden, och ett fartyg, som
fr ett par timmar sedan var lngt borta, kunde kanske nu redan ses med
blotta gat. Syns d icke ens ett barn p gatan, att jag kunde kalla
det hit opp? Se, dr kommer dock ngon p vgen frn hamnen."

Med dessa ord tog hon sin nsduk, torkade med omsorg sina vta gon och
beredde sig att ropa an den kommande, om det var ngon, som hon kunde
besvra med sin bn och vinka upp till sig p ngra minuter.

Herr Flygerman, s hette den antgande, kom nu sent omsider frn
redden, hvarest han tillbragt hela frmiddagen med att fr en god vns
rkning uppgra ritning till en slup efter en beprisad seglare, som
nyss frut blifvit upptacklad och frskt. Han bar sin pappersrulle och
sin tumstock i handen och skyndade med hastiga steg mot staden. Herr
Flygerman var en af dessa ldre ungkarlar, p hvilkas yttre ren icke
bita, och oaktadt han redan hunnit fver fyratiotalet, hade han dock
utseendet af att vara en trettiorig man.

En verksamhet af det mest praktiska slag hade bibehllit honom ung och
rrlig och lika litet nedtryckt honom med verkliga sorger och
anstrngningar som ltit honom domna bort i sysslolshet. Han hade f
behof, och man kunde sga, att han hade allt, hvad till hans lifs
ndtorft hrde, om han blott var i stnd att skaffa sig tillrckligt af
bestyr och klagomnen. En liten handel med tjra och pottaska gaf honom
hans brgning och fven, efter hvad han sjlf lskade att pst,
otroligt mycket arbete; men d den afkastning af suckar och strapatser,
som han mjligtvis kunde pressa ur denna sin obetydliga handel, i alla
fall varit fr otillrcklig fr hans dagliga behof, hade en vnlig
instinkt ledt eller, rttare sagdt, tvungit honom att ska en fyllnad
fr det bristande genom att utrtta andras angelgenheter.

Denna binring, ty s mste man kalla den, ehuru den icke renderade
brd eller guld, frskaffade honom s dryga sportlar af sprng och
flng och knot och svett, att de ofta fvermttade hans aptit. Herr
Flygerman var ingen stoiker eller filosof, men han knde likvl mngen
gng en naturlig vedervilja fr detta slafveri under sin egen
tjnstaktighet.

Emellertid hade denna hans buse en bundsfrvant, som gjorde den dubbelt
fruktansvrd och fvermktig, och denna bundsfrvant var hans naturliga
godsinthet. Nstan alltid dukade han under fr endera af dessa makter
eller fr bda frenade, och hans fruktlsa kamp fvergick d hvarje
gng till ett otligt brummande mot den, som satt dem i rrelse emot
honom. Slunda brjade han sin dag med hunger efter bestyr och knot,
och han grep d till sina handelsangelgenheter fr att ur dem tvinga
s mycket af detta slag, som han frmdde. Nr han kommit till slut med
dem, kunde han sgas hafva gjort en tarflig frukost. Nu begaf han sig
till sina vnner fr att ur deras affrer pressa ut t sig sin
middagsmltid, och denna blef alltid rundeligare. Drp hade han grna
tagit sig en liten lur; men d kommo vanligen hans vnner i sin ordning
till honom och proppade i honom ett mellanml af kommissioner, som, om
hans tjnstaktighet n var mtt, hans godsinthet dock tvang honom att
hlla till godo.

Under allt detta var han i ett omedvetet uppror bde mot sin hunger och
dem, som tillfredsstllde den, emedan hvardera lika litet unnade honom
fred och ro. I alla fall och oaktadt allt hans brummande var han fr
sitt i grunden vlvilliga och frdragsamma lynne allmnt lskad. Kanske
hade hans egenheter ocks blifvit mera jmnade, om han kommit sig till
att gifta sig; men i sina yngre dagar hade han icke ftt tid att tnka
p sdant; och numera brjade han fven anse knet fr mycket inskrnkt
till sin natur och fr litet dugligt i affrer fr att vara vrdigt
ngon reellare uppmrksamhet.

Denna originella man, ett af de mnga egna lynnen, smrre stder i
synnerhet fda, kom nu med god fart tgande p den steniga vgen, full
af bde hopp och lngtan att f sig sin verkeliga middag, som, fr att
uttrycka hans egna tankar, "hvar och en annan kunde ta, nr lusten
infann sig, men han allena aldrig fick tid att njuta, frrn han redan
hunnit blifva mtt af idel bestyr." Just d han ftt detta bittert
ljufva knot frdigt i sitt hjrta, nalkades han klockstapeln, frbi
hvilken vgen ledde, och hrde i detsamma sitt namn ropas tvenne gnger
liksom ifrn hjden. "Herr Flygerman", ljd rsten, "herr Flygerman, se
hit!"

Om lika mnga pilar som ord susat kring herr Flygermans ron i detta
gonblick, hade han icke kunnat blifva mera hpen, n han blef. Han
anade genast ngot nytt arbete och sg med frskrckelse opp, liksom
hade han fruktat att f himmelens kommissioner till p sin nacke, d
han redan hade s nog af jordens. Man skulle tycka, att en man af herr
Flygermans oberoende stllning i lifvet hade bort kunna med lugn
invnta hvilken anmodan som helst, svida det stod i hans fullkomliga
val att afsl den, om den fll honom tung; men det var just i den
dunkla knslan af sin svaghet i detta afseende och af sin ofrmga att
rdda sig ur trollkretsen af ett gifvet uppdrag, han blef bestrt och
frtviflad.

Han sg omkring med gonen riktade uppt och blef ndteligen varse ett
hufvud, som tittade fram ur klockstapelluckan, och en hand, som gaf
honom tecken att komma dit opp. D han snart mrkte, att det var ett
fruntimmer, med hvilket han hade att gra, blef han tryggare och ropade
med en tmmeligen myndig och vrdsls ton, i det han vinkade ett par
gnger med sin pappersrulle: "Har icke tid, har icke tid."

Hrvid bemannade han sig med sinnesstyrka, s godt han kunde, och
fortsatte ter sin gng i full afsikt att icke lta den vackra
bedjerskans anrop stra sig mer n krkans p kyrktaket. Emellertid var
hans tjnstaktighet en gng vckt, han brjade redan knna sm sttar
af denna sin plgoande, och innan han vl hunnit frbi klockstapelns
drr och trappa, ansatte den honom s, att han frlorade allt hopp om
att kunna gra motstnd.

D han mrkte, hvart det skulle bra af, blef han rasande, och i den
ljufva lusten att n ytterligare ka sin harm brjade han klttra
uppfr klockstapelstegarna med en sdan fart, att han s nr frlorat
andan, innan han uppndde tornet.

"Hvad r  frde?" sade han med en hftig och afbruten rst, d han sg
och igenknde vr bekanta dr uppe, "hvad vill kusin Storm?"

Den unga frun, som varseblef hans hetta och med skl slt, att hon
sjlf var orsaken till den, brjade urskta sig: "Frlt, bsta kusin
Flygerman, att jag besvrar er; men till hvem annan har jag hr i min
oro kunnat vnda mig?"----

"Det r frbannadt bra", infll herr Flygerman straxt med sin frra
ifver. "Men jag skall sga, att jag ocks har behof som andra
mnniskor, och till hvem kan jag vnda mig? Hvem gr mig den tjnsten,
att han ens skulle ta fr mig, om jag fktar huru mycket som helst fr
andra? Jag frskrar", hrvid stego nstan trar i gonen p den gode
herrn, "att jag p denna dag icke hunnit smaka ett gudsln, om jag
undantar en sup hos Kryddstrms och en bit ost hos gamla rdmans och
tv, tre sm halfstyfverskringlor, som jag sprang in och tog frn
bagarns boddisk, d jag gick till hamnen. Annat har jag ej ftt tid att
frtra p hela dagen och trodde nu, att jag skulle kunna stjla mig
helst till en kvart timmas ro fr att hinna f mig middag; men det r
som vanligt: stll dig blott i redet, nog finnas de, som lassa p."

"Huru kan man", sade den unga frun, sorgligt frebrende, "vara s
nogrknad om ngra steg, d man kan gra en annan en stor tjnst. Kusin
hjlper s mnga andra i saker, som de sjlfva kunde utrtta, och blir
s ltt ledsen p mig. Kunde jag sjlf se lngre, n jag ser, och
skulle jag frst att urskilja, om det r moln eller fartyg, som skymta
dr ute p hafvet, s ville jag visst icke be ngon trtta sitt ga med
att kasta en blick dit."

Herr Flygerman, som p stt och vis fann sig slagen p denna punkt, gaf
sin frtrytelse en annan riktning.

"Eljes", sade han, "vet jag icke, hvad fruntimmer hafva hr oppe att
gra. Frst de ngot, och utrtta de ngot? Jag r sker p att om
fiskarpojkarne p Sandns udde slppte opp en pappersdrake, skulle man
kunna inbilla hvilken fru i staden som helst, att hon sg sin mans
stora skepp komma med fulla segel och en flygande vimpel i aktern.
Sdana ro fruntimren; men mnne de tro det sjlfva? Nej, de skola se
allt och vara med i allt, eljest mena de, frbanna mig, att vrlden
icke skulle kunna st en enda dag. Men jag har brdtom och hinner icke
frnta tiden med prat.--Gif mig kikaren!"

"Jag har ingen sdan", sade den arma, unga frun frlgen; "men det r
nu snart tre timmar, sen ngon haft kikare hr oppe, s att det visst
vore mjligt, att man redan kunde se fartyg fven utan."

Herr Flygerman blef synbart lttare till sinnes, d han nu tyckte sig
hafva ftt en handgripligare sak att anfkta och hckla. Hans uppsyn
fvergick ifrn en mulen otlighet till en triumferande beltenhet, och
hans rst, som hittills svfvat mellan vresighet och klagan, blef
spotsk och ironisk.

"Jo, jo", sade han, "det r visst mjligt, att man kan se fartyg redan
fven utan kikare, kusin Storm; ssom om jag ser mot hamnen, s ser jag
dr straxt msterna af Kryddstrms aftacklade skonert och Jakobsons
Jakobina, som kom hem i frra veckan, och en frskrckelig hop jakter
och slupar, som ligga vid hamnbodarna--ha--ha--ha! Det r fartyg nog,
det r fartyg nog, kusin Storm."

"Se icke ditt", sade denna med sorglig och bedjande ton, "se genom den
andra luckan, ditt jag ser, se mot hafvet!"

"Hvarfr icke", fortfor herr Flygerman lika segersll, "haf blott
tlamod, kusin lilla, s skall hon straxt f hra, hvad ditt syns fr
blotta gat. Frst och frmst ser jag kapten Styres flaggstng, som r
nstan lika hg som en skeppsmast, vidare ser jag tv smrre mster,
som st uppstllda mot rdman Vises stallsvgg och ibland brukas som
fimmelstnger, sen ser jag garfvar Barks skyltkpp med ett stort
kalfskinn till segel i toppen;--skall jag sga, hvad jag vidare ser
utan kikare, eller r det tillrckligt, hvad jag redan upprknat?"

Under detta uppbyggeliga tal, som lik en vrbck strmmade fram ur herr
Flygermans uppsvllda gldje, hade den unga frun brustit i grt. D han
drfr kastade sin blick p henne fr att med en frnm fgnad betrakta
verkningarna af sitt skarpa skmt, fann han det hafva trffat hrdare,
n han nskat, och blef till mods ungefr som en kamfiospelare, d han
med triumf gifvit en svag granne husuhugg och sluteligen finner, att
han sjlf mste hjlpa honom att stryka. Hans psande sinne fll
tillsamman som en sprckt vderblsa, och hans godsinta hjrta blef
mjukt som vax, d han sg hennes trar. Han brjade frska trsta
henne och godtgra sitt fel, och han blandade uppmuntringar och
urskter tillsamman i ett tal, som, ehuru vida mildare till sitt lynne,
fga eftergaf det frra i rrlighet och fart.

"Hvad nu", sade han, "hvarfr grter kusin Storm? Lgg icke sdana
smsaker p sinnet, meningen var icke s ond, som den lt. Ingen kan
neka, att icke det r litet besynnerligt att kalla en opp i
klockstapeln fr att se efter fartyg, d man icke har ngon kikare. Men
hvad man icke har, kan man vl f. Jag fr vl lof att g till gamla
rdman nnu, s hungrig jag r, och be honom komma hit med sin stora
tub, som jag sjlf skrufvade snder i gr och rengjorde t gubben. Och
hvad Stormen angr, m man sga huru mycket som helst, att han r i
sjbotten; men jag har mina egna tankar om honom, jag. Snarare hller
jag fre, att han ligger i Norge och dansar med norskorna vid denna
tid. Huru var det med Styre hr om ret? Han var borta i sjutton
veckor, utan att man visste, om han sjunkit eller flugit, och kom hem
nd; det vet jag bst, som ftt trampa mnga trtta fjt fr hans
skull och hela sista vren grassera med den dr lttingen segelsmmaren
fr att f hans nya segel frdiga."

Det friga af detta trstetal frsvann bland stegarna i den gamla
klockstapeln, under det vr kund skyndade ned fr att ter svettas och
hungra en stund i sitt nyss tagna vrf.

S hastig var herr Flygerman i sina rrelser, nr han en gng kom sig i
sprng, att den unga frun icke hann rkna mnga bedrfliga minuter,
frrn hon ter hrde hans stmma frn de lgre vningarna i tornet.

"Jag har legat fver borgmstare och rd i tv rs tid", hrdes han
sga till ngon, som gjorde honom sllskap, "och bedt dem lta laga nya
trappor till klockstapeln, och jag har fr sakens skull lofvat att
sjlf utan betalning se efter timmermnnerna, men hittills har
ingenting blifvit gjordt, och hrefter gres icke heller ngot, frrn
en eller annan brutit armar och ben af sig p dessa frdmda
trdpinnar."

"Fjska icke, Flygerman", hrdes den andra svara, "och sl ej kikaren
s hrdt mot stegarna fr hvar gng du fattar tag med handen, s
frdrfvar du hvarken dig sjlf eller den. Jag har i femtio rs tid
gtt opp och ned p dessa trappor och brgat bde armar och ben, Gud
ske lof, till denna dag."

"Det r frbannadt bra", anmrkte herr Flygerman ter, "s mycket mer
kan man rkna, att de tjnat ut och behfde frnyas. Men mig gr det
detsamma, jag har nog arbete frut och ser grna, att jag slipper alla
extrabefattningar."

Vid dessa ord hade han hunnit opp i tornet. Han tog genast plats vid en
af luckorna, drog ut kikaren, lade den till gat och brjade med rynkad
panna och framskjutna lppar fverfara synkretsen.

Hans fljeslagare blef ngot senare synlig. Denne var ingen annan n
den unga fruns frra fosterfader, och den hlsning, hvarmed han mtte
hennes, rjde en viss portion af den kld och det missnje, hon var van
att se hos honom nda frn den stund, d hon emot hans vilja bortbytte
omsorgen om hans gamla kattunsdukar, rda filtmssor och lerpipor mot
den om en ung och blomstrande man.

Fr frigt var han en kort och rund gubbe af buttert och allvarsamt
utseende, till ngon grad likvl mildradt nu af det nje, hvarmed han
fann sig p en plats, som nst kyrkan sknkt honom den strsta
tillfredsstllelse i lifvet. Med en sklig lott af naturlig stolthet
frenade han nmligen en jrnfast likgiltighet fr allt, hvad storhet
fanns i staden, frn borgmstarens till skoflickarens, den enda
undantagen, att med hastig blick och osvikelig visshet upptcka och
igenknna ankommande fartyg. Han dref handel, men i kramboden stod han
och slumrade; han var rdman, men p rdhuset teg han; i klockstapeln
var han och ville han vara ett orakel.

Lik den bedagade stfvaren, som lter valpen vdra i buskarna och i
lugn vntar, tills han ger skall, stod fven den gamle nu helt trygg
och afvaktade resultaterna af herr Flygermans hetsiga forskningar,
hvilken fven, att fortstta den oartiga liknelsen, i sin ifver alltfr
hastigt gaf ljud.

"Jag har mina egna tankar om fartyget dr!" sade han och teg ter med
den mystiska min, hvarmed han alltid lskade att ge sina sm
hemligheter vikt.

"Om fartyget dr? Fr Guds skull, sg, om ett fartyg kommer!" ropade
den unga frun och sprang upp frn sin bnk.

"Hm!" mente herr Flygerman, sg myndig ut och fortfor att kika.

"Ro fram med hvad du vet", sade den gamle herrn, "och gif mig kikaren!"

Den unga frun stod p nlar; herr Flygerman ensam var orubbelig.
"Kursen rakt p kikaren", mumlade han fr sig sjlf,--"ett strre
fartyg--hvita segel--Mrs hade mrka, Styre nya, mrka--har ngra
trtta fjt tagit fr dem----hm!" Hrvid rckte han kikaren t den
gamle. "I linje frbi garfvar Barks skylt, rakt ut till hafs, se
ditt!"--

Stapelkonungen intog sin tron vid luckan, och ett utbrott af lje, som
mera liknade sgande n skratt, beledsagade hans frsta blick mot
hafvet.

"Ett strre fartyg", sade han, i det han skte antaga herr Flygermans
ton,--"hvita segel--ja, ja, s lnge solen skiner p de gra brderna,
jo; det vrsta r att fartyget dr str p grund, bror Flygerman, s
att det icke slipper ur en flck."

"I Guds namn, lt mig d f veta hvilket fartyg!" frgade den unga
frun.

"Bken, bken, syster", svarade gubben helt kort.

Den arma frun kastade en blick af sorg och missnje p herr Flygerman,
hvars frhastade upptckter i hennes hjrta vckt ett hopp, som lika s
hastigt frstrdes. Denne ter skte att rdda sitt knckta anseende
nnu i dess ddskamp bakom lederna af en opposition, hvaraf dock endast
orden: "Det r frbannadt bra"--lika beprfvade veteraner ryckte fram,
men de friga stupade mellan hans tnder bland en tross af skorpor,
hvarmed han p sin senaste frd icke glmt att frse sig och dem han
just nu hll p att med aptit frtra.

Den gamle hade emellertid med sitt skra ga fverfarit hafvet utan att
varseblifva ens skymten af ett fartyg och brjade redan skjuta ihop sin
kikare, d han helt ofrmodadt med blotta gat sg ett stort skepp
under fulla segel sticka fram frbi en hg skogbevxt bergudde, som
inneslt redden, och i flygande fart vnda in mot hamnen. Denna
fverraskande syn bragte honom i en fullkomlig extas. Hans andedrkt
blef hgre, hans kinder fylligare, han drog ut kikaren nyo, lade den
till gat och utbrast i ord:

"Ha, du skojare, ha, du skojare! Slapp du mig denna gng? Jag ville
nska, du vore tre mil ut till sjss, s sant jag skulle knna igen dig
likafullt p skrytet och stten redan, om ej p annat. Hvem r det, du
skyldrar fr?--Och kanongluggar har han ltit mla p det ruttna
skrofvet och stuckit opp bogenbramstnger och hngt klutar p
lsegelsspirorna. Kunde han ej hinna hem med mindre till hustrun, det
tjocka sockerfastaget? Gud frlte honom!"

"Hvem r det?" frgade hans bda bisittare p en gng.

"Mrsen, den gamla narren, Mrsen. Om Flygerman ltit bli att skmma
bort min kikare i gr, d han ndvndigt ville putsa glasen, s knde
jag redan igen gubben sjlf p dck, s nra r han. Men nu ro vi ut
till hamnen att ta emot honom, och ngon viker in p vgen till hans
gumma och fr henne att komma ut; och du, syster",--hr steg han opp
och vnde sig till den unga frun--"kommer ocks med, s kan du f hra
ett ord om Stormen kanhnda, om han nnu finnes ofvan sj. Ja, ja, det
r s dags att lipa och grta nu. Det r annat att g som skepparhustru
och trampa trtta fjt och kika efter sin mans snderblsta
lrftslappar n att st i min bod och ha goda dagar och plocka russin i
munnen och blddra i nya kattunsdukar--ja--jag undrar, hvilken nd gick
t dig d, syster?"

Sllskapet fljde nu den barske gubben ned ur klockstapeln, den unga
frun mera sorgsen n hon var, d hon steg dit upp, och herr Flygerman
utomordentligt frtretad fver sitt misstag med bken och fver den
skam, han ftt till tack fr sitt besvr med kikaren.

Denna hans frtrytelse stegrades n ytterligare af aningen om att han
och ingen annan skulle f lof att gra invikningen till fru Mrs. Han
brummade under hela vgen, ehuru fr mycket afbrutet och tyst, fr att
man skulle kunnat urskilja annat n enskilda ord. Frst d, nr man
nalkades den tvrgata, vid hvilken fru Mrs bodde, brjade hans knot
hras tydligare.

"Och den gamla tjocka ankan!" hrdes han sga, "om hon kommer med eller
icke, kan det vara just lika. Mrsen fr tids nog hnderna fulla nd.
Aldrig har jag hrt en mnniska prata s mycket, som hon pratar; och
hennes eviga 'hjrtandes och jmmerli' kan skra ronen snder p folk.
Och hvem skall g och sga till t henne! Jag?--Vnta fr man! Fan
besitta, ngon har det goda i sig att ens be mig; utan man tar bara fr
afgjordt, att jag skall vara p post och frdig att orka och springa;--
jag skall sga, att det blir frbannadt tungt i lngden."

Med dessa ord vek han af p tvrgatan, och de bda andra fortsatte sin
gng, fvertygade om att hans frtrytelse alldeles icke skulle hindra
honom att vara en plitlig budbrare. Efter en kort promenad kommo de
till hamnen.

Den gamla herrn brjade genast stlla sin bt i ordning fr sjfrden,
reste opp msterna, emedan vinden var begagnelig, och lossade seglen.

Dagen fvergick emellertid redan till skymning, och en dimma,
oktoberkvllens vanliga sllskap, utbredde sig smningom fver vattnet
och jagades blott sakta af den aftynande blsten. Det var ingen tid att
frlora, och gubben var redan i berd att lgga ut och icke bry sig om
sina bda drjande passagerare, d han i hast hrde den vntade fruns
tunga steg och knde hennes kopparstmma:

"Jmmerli, om kusin Flygerman har hjrta att narra mig? Var det nu
gubben sjlf bara, riktigt han sjlf, stackare? Sg kusin honom p
dck? Hjrtandes, om han r sjuk kanske och mste vara i kajutan.
Annars gr han i sin bla rock med stora mssingsknappar och i rd
filtmssa och med sin gamla pipsnugga i munnen--tvy! Jag snusar sjlf
och tl inte de dr rktrutarna.--God afton, gamla rdman, god afton,
stackars barn, r du hr ocks och vntar din gubbe? Gud trste dig,
hvar han m hamnat! Men jmmerli, hur liten den bten r; kan den bra
fyra personer?"--

"Stig in, syster, s fr du prata sen", sade den gamle och hjlpte utan
vidare omgngar den kolossala frun i bten, som sviktade under detta
vldiga tillskott i last. Snart befann sig sllskapet ett godt stycke
ute p sjn, och ett lika s godt stycke hade fru Mrs redan hunnit in
i ett sladder, som hotade att aldrig bli slut och som helt och hllet
betog alla de friga bde mjligheten och lusten att yttra ett ord. Det
r dock endast i ngra droppar vi hr kunna tergifva detta strtregn
af prat, fvertygade om att skuren, i sin helhet lsslppt, skulle
drnka lsarens tlamod i en syndaflod. Herr Flygerman var den, som
frst drabbades:

"Aj, aj, hur tunt kldd kusin far ut i klden", sade hon, "Gud bevare
ngon frn att frkyla sig fr min skull. Drag opp rockkragen; kusin
har hela tiden hllit sig fr ronen. Ack, den rvrken, nr den
anfktar en rtt, vill den sprnga hufvudet p en mnniska. Jag har
ltit rycka ut tre tnder i fjol och en i r och vet, hvad vrk vill
sga. Se nu, ja, se nu p bara hur han grinar, och det r visst och
sant, att man kan frlora allt sitt humr med mindre press. Gud gifve,
att Mrsen, stackars gubbe, m slippa alla efterslngar af sin
hstresa, om han nu verkeligen kommer hem. Och du, stackars barn, har
ingen att mta! Gud frbarme sig fver den, som skall lita p vatten
och vind--hu, kvad den bten krnger--det r inte en ensam, som gr
till kost, det r tv och tre och hundrade.--Men du skall drmma,
syster, det r otroligt, hvad det hjlper att drmma. Hvar gng Mrsen
kommit, har jag drmt om honom; det lter underligt, men det r klara
sanningen. Ssom i sista natt, frlte mina synder, bst jag ligger i
min staste smn och har Anna bredvid mig i sngen, tycker jag, att jag
gr i boden fr att hmta in ktt, och d jag lyftar opp locket, str
Mrsen i tunnan och sger: Hlsningar frn Kpenhamn, mamma! Vi se nu,
hvad det hade att betyda.--Men det blir ju alldeles mrkt, mitt
herrskap, och bst det r, s stta vi vl p en sten och drunkna hr
allesamman."

Det hade ocks i sjlfva verket redan mrknat s, att den gamle
rdmannen brjade misstrsta om att hitta p fartyget. Hvad n vrre
var, hade han anledning att frmoda, att kaptenen redan hunnit ankra
och begifva sig frn skeppet, och han var drfr angelgen om att
frebygga den ledsamheten att frfela hans kurs och segla frbi hans
bt utan att mta den. Han begagnade alla de pauser, han kunde tvinga
in i sin sprksamma fljeslagarinnas sladder, fr att lyssna efter
rsten af ngon talande eller ljudet af ett rtag ute p den vida,
bortskymda fjrden.

D icke ett ljud frspordes och vgen till den vanliga ankarplatsen fr
skepp, som antingen af motvind eller mrker voro hindrade att segla in
i den inre bukten af hamnen, var alltfr lng och besvrlig att s sent
p kvllen tillryggalggas, ndrade han sin frsta plan och beslt att
lgga till vid en plats, frn hvilken den vntade bten lika skert
kunde varseblifvas som frn slupen. Det var en udde, frbi hvilken int
hamnen strfvande farkoster mste styra, men som fven hade en enkom
fr slupar inrttad brygga, vid hvilken mngen frn redden kommande
plgade landa, om han fr tillfllet fann det bttre att g till fots
till staden n att med armar och rodd strfva dit.

P denna udde landsatte den vrde styrmannen sitt sllskap,
fverltande t deras val att drja kvar eller begifva sig tillbaka.
Omstndigheterna fogade s, att man knappt hunnit opp p bryggan, nr
man till allmn gldje hrde de raska rtagen frn en slup, som
nalkades den. Man gissade genast, hvem det var, som kom, och herr
Flygerman, som icke var ngon hatare af surpriser, nr han sjlf
hittade p ngra, glmde fr njet att f syssla och stlla till sin
harm fver den gamla fruns sprksamhet, tog henne bestyrsamt vid handen
och ledde henne s nra randen af bron, som hon kunde frms att g.

"St hr", sade han, "och var tyst, om det r mjligt, en handvndning.
Om bten far frbi, s ropa vi den an, men om den lgger till, s tag
emot gubben, det frsta han stiger med sin fot p trappan. Man har en
gng frr stllt till ett dylikt spektakel och tagit ngra trtta fjt
fr att f det i gng."

Med en pigg handtryckning gaf fru Mrs till knna, att hon bde begrep
tillstllningen och var frtjust fver den. Hon blef kvar p sin plats,
jmkade om sin stoppade salopp, torkade med nsduken mun och nsa,
strk opp sitt p pannan nedfallna hr och utstyrde, mrkret till
trots, sina behag p det allra bsta.

Ett kommandoord, bortblandadt af rodden, hrdes nu frn slupen,
rslagen upphrde och straxt drp sg den goda frun de dunkla
konturerna af btens beflhafvare bredvid sig p bron.

Utan att drja slog hon sina vldiga armar kring hans hals, tryckte en
smllande kyss p hans lppar och utropade med glad ifver: "Ha, din
sklm, knner du icke igen mig? Gud vlsigne dig, vlkommen hem!"

"Lagom bst, fru Mrs", svarade den frmmande med en rst, s frvnad
och s olik den vntades, att hans mma emottagerska sprang en famn
tillbaka af frskrckelse.

Men fr en af sllskapet var denna rst icke tillbakasttande. Den unga
frun hrde den med ett gldjerop och kastade sig ett gonblick drp i
sin hemkomna mans armar.--Det var kapten Storm.

Man frbigr de ordrika utbrotten af fru Mrs frundran och sorg,
beledsagade bde af skratt och grt, och likas den gamla rdmannens
kort och halfhgt yttrade frtrytelse fver de unga skepparenas osed
att lta tackla om sina fartyg p utlndsk ort och frnya segel utan
att lta hra ett ord drom, hvarigenom hederligt folk kom att lpa
liksom narrar, som frsta gngen varit oppe i klockstapeln. Den
beltnaste af alla nst det unga paret var herr Flygerman, som
oupphrligt under vgen till staden gnuggade hnderna af gldje fver
sin sjlfinbillade frtjnst att hafva haft "sina egna tankar" om
fartyget redan i brjan, en sak, som han esomoftast pstod sig hafva
yttrat med klara ord och kunna bestyrka med fru Storms intygan, ifall
vittnen behfdes.




PROCESSMAKAREN.


Det var en kall vinterdag. Den skarpa blsten och snn, sona i vilda
flockar jagades kring i rymden, lockade ingen ut p lustfrder, och
hvar och en, som icke hade render af vikt att frrtta utomhus, hlls
grna inne vid en brasa. Emellertid rdde i den aflgsna landsort, p
hvilken lsaren nu ville fsta sin uppmrksamhet, en ovanligt liflig
rrelse p vgarna, och man sg bde gende och kande strfva fram
genom de hopade drifvorna.

Vintertinget skulle nmligen brjas med pfljande dag, och parter af
alla slag skyndade att instlla sig. Den fredliga bonden, som dock nnu
hade lust att vga sin riksdaler fr att f hra lagen tala ett snedt
ord mot hans granne; slagskmpen, som ndtvungen vandrade framt med en
klen vgkost p sin rygg och ett dussin rfilar p sitt samvete;
tjufven med sina ultraliberala ider om gstfrihet; lsdrifvaren med
sin frisinnade hg; herrn med sina affrer och narrn med sina,
mnniskor af alla ldrar, villkor och beknnelser samlades nu till den
knda mtesplatsen fr att anklaga och anklagas, vittna och skda.
Tingsgrden och grdarne nrmast den vimlade af folk, bekanta trffades
och samtalade, sldar sktos fram och ter, hstar skrapades,
vattnades, bundos, och fver den brokiga skaran blickade d och d en
ung sekreterare och en annan, utkommande p trappan liksom fr att
mnstra sina armer.

Bland de mnga anlnda frmmande satt i ett af prten en man med sin
hustru. De sgo stundom med oro ut genom det trnga fnstret, och p
bdas ansikten visade sig omissknneliga spr af ett djupt lidande.
Efter en stunds tystnad brjades dem emellan ett samtal. "Du sg d
visst, att han ej kommit nnu?" sade kvinnan.

"Se sjlf", svarade hennes man, "luckan r ju nnu fastskrufvad fr
hans fnster och farstun r stngd."

"Kanske", utbrast hustrun med ett svagt uttryck af gldje, "kanske blir
han borta och lter hela saken frfalla."

"Sg hellre: kanske blir domaren sjlf borta", invnde mannen. "Har det
hllits ngot enda ting, sedan fversten fick sig sitt bostlle hr i
socknen, d han ej varit tillstdes och slpat med sig vittnen och
stmt in folk, s att knappast gubbar och barn ftt bli hemma. Han har
ju redan i flere r haft sin egen stuga vid tingsgrden, liksom andra
hafva sina kyrkstugor, ty vid tinget, dr hller han sin gudstjnst och
dr har han sitt sannskyldiga hem."

"Men vi skola bnfalla och be honom", sade hustrun, "kanske har han
nd ett mnskligt hjrta och vill ej se oss drifvas ut p landsvgen
med vra mnga sm barn. Kommer ett godt r, s f vi rd och kunna
betala vr skuld, hvem vet, kanske redan i hst."

I detta gonblick hrdes det skrllande ljudet af en kurirklocka, och
mannen bleknade synbarligt.

Men midtigenom vimlet af mnniskor och lass kte en slde in p grden
och styrde med hejdad fart sin kosa rakt mot den nyss omnmnda stugan.
I gafveln satt en bred herre i vargskinnspls, hvars ragg pste vidt
fver brddarna af den trnga slden. Hufvudet syntes liksom insjunket
i ett fodral af en tjock, rd duk, som skulle tjna till munklde, och
i hans famn lg p den yfviga fllen ett piphufvud, tminstone till
vidden fga mindre reputerligt n garens eget.

Framfr honom p kuskstet sg man fvenledes en herreman, att dma af
den brutna finska, p hvilken han ropte t bnderna att ge rum, och af
hans sirliga stt att gra statssnrtar i luften med sin piske. Fr
frigt var hans drkt ingalunda berknad hvarken p stat eller
bekvmlighet. Hans korta, knubbiga figur var med mjligaste
sorgfllighet insvept i en tunn kapprock, som, d han hoppade ur
slden, syntes rcka honom blott till knt, och p hans bla,
utborstade mssa hittade den yrande snn knappt s mycken lo, att den
kunde fsta sig flcktals.

Herrn i slden var den afskedade rika fversten och possessionaten
Tingkors, och herrn p kuskstet var hans handsekreterare, faktotum och
ndehjon, den grnade studenten Simon Timoteus Gsevinge.

Att anbefalla hst och slde i vrd t en af de kringstende bnderna,
lsa upp drren och lta inbra fllar och packning var fr herr
Gsevinge ett gonblicks verk. De bda herrarna trdde in, och snart
sg man den lilla stugan upplyst af en blossande brasa och fversten
gravitetiskt placerad i en lnstol vid bordet, medan herr Simon
Timoteus med bestllsam ordentlighet ptnde tvenne ljus, stdade sin
patrons effekter och skte att genom flitigt dammande och putsande
skydda den sorgliga terstoden af sin ungdomskapprock, hvilken han fr
kldens skull nnu bar p sig, fr hvarje menlig inverkan af den
smltande snn.

Lsaren har utan tvifvel redan igenknt den gamle krigaren och ser
honom, i fljd af hans nedslagna gldenrs skildring, kanhnda icke med
de blidaste gon. Det torde drfr tillhra opartiskheten att yttra
ngra frsonande ord till hans frmn.

fverste Tingkors var ingen blodsugare p sina gamla dagar, fast han
lskade tvister och strid. Han hade tjnat fderneslandet med sklig
utmrkelse i pommerska flttget och sedan tyckt sig vara lika vl som
ngon annan berttigad att stta sig ned i ro p sina rfda och
frvrfda egendomar. Med allt detta, plgade han sga, hade han icke
dragit sig som ett lastdjur undan oket fr att lefva fr magen blott.
Mnniska hade han varit och krigsman, och som mnniska och krigsman
ville han lefva nnu, fast han icke kommenderade regementen och
bataljoner mera, utan kapitel och paragrafer. I sjlfva verket hade
tillgngen varit sdan, att lugnet smningom blifvit honom fr mycket
lugnt och en och annan jordtvist med hans grannar just i behrig tid
kommit emellan, fr att leda honom in i rttegngsaffrer och ge honom
smak fr de egna skrmytslingar, som utkmpas infr domarens tron i
tingsstugorna. Med en dryg portion af stolthet och sjlffrtroende och
en n strre af naturlig enfald hade han slunda under rens lopp
kommit till den fvertygelse, att processen varit hans egentliga flt
och lagen det svrd, med hvilket han kunnat bringa sig opp tminstone
till en generalsvrdighet, om han blifvit jurist.

Redan fr flere r tillbaka hade han ltit uppfra sitt hgkvarter, som
han kallade det, vid tingsgrden. Nu var hans tid delad emellan
rttegngstvister, trkarlsspel och hgkomster frn hans militra bana,
och alla dessa hans favoritfrstrelser sammanvfde sig med hvarandra i
hans frestllningsstt och hans tal till ett tyg af den brokigaste
frg och rnning. Korten voro fr honom trupper, en batalj kunde han
kalla en process och en process ter en robbert; han spelte ut ett
kompani, ryckte fram med en trumf och gick i elden med sitt memorial.
Fr frigt lg fver hela hans vsende ett flegmatiskt lugn, och i hans
stora, fylliga anlete upptcktes ltt en viss enformig dryghet, frenad
med en godtrogen enfald, som dock stundom uppiggades till ett kolossalt
uttryck af gldje fver ngon liten slugt phittad fint.

Han hade nu en stund med stor myndighet strckt sig i sin lnstol och
med ngra vldiga rkar pustat restrttheten ur sin kropp, nr han
tyckte det vara tid att g p saken och som vanligt inledde sina ordres
med en liten personlig apostrof till sin medhjlpare:

"Gud frbarme sig fver er ordentlighet, herr Gsevinge, med hvilken ni
nd icke kommit dess lngre i vrlden. Hr d en gng opp att stda!
Stda m man hemma, om man s har lust; men hr lefva vi som
vandringsmn, herr Gsevinge, i flt, i ett lger, med brinnande krig
fr drren, och hr gller det att se efter vra trupper och icke vra
plsar. Packa opp dokumenterna, min vn, s att vi f sortera dem n i
afton. Kom ni ihg att taga med er torpar Johans inlaga och gamla
Pistols fattigbevis? Vra kort bli smre och smre, guns, och inom
ngra r komma vi till tingsbordet med bara hackor."

Till denna sista klagan hade den gode fversten allt skl. Alla hans
gamla ml voro i tidens lngd smningom afgjorda och nya ville icke mer
rcka till, emedan hvar och en af hans grannar, af farhga fr hans
processlust, med omsorg skte undvika alla sdana frbindelser med
honom, af hvilka ngon rttegng kunde franledas.

Herr Gsevinge lste upp en af kappsckarna och brjade framdraga akter
och dokumenter, visserligen icke s digra mer som i forna bttre tider,
men dock tillrckliga nnu fr att smningom fylla hela bordet. Den
gamle fversten satt gungande i sin lnstol och kastade en belten
sidoblick p hvarje nytt pappershfte, som uppdukades. Nr allt var
upplockadt och framlagdt, skakade han sakta p hufvudet och sade med en
half suck: "H h, min kra Gsevinge, r leken slut ren?"

"Och sanningen att sga, herr fverste", mente denne, "jag tror vi
hafva ftt en hackhndelse."

"Men skuldfordringsmlet mot min granne, Simon Pavola", infll
fversten skrattande, "skall dock gra spel. Det r ett ss, vill jag
frmoda."

"Om herr fversten"--hr hostade herr Gsevinge--"jag menar, ifall det
ej r fr hrdt att drifva honom p landsvgen med hustru och barn."

"Tyst, Gsevinge", sade fversten med en strng min, "ni r sjlf en
stackare, jag sger en godhjrtad narr, och drfr vill ni vara en
stackarpatron i alla edra dagar. Lt mig icke hra vidare om den saken.
Jag r en gammal man, som snart har gjort min kampanj i vrlden, och
Gud skall veta, att det svider mig i hjrtat, att jag icke kan gra
slam p Pavola utan att se honom g ifrn grd och grund; men s mste
det ske. Sitt ned och brja mnstringen."

Herr Simon Timoteus tog sig plats vid bordet och brjade med en viktig
mbetsmin genomg och vga de utbredda dokumenterna. "Primo", brjade
han, "ngstvisten med"----

"G frbi, g frbi", ropade fversten, "det r ett uselt kompani och
skall springa vid frsta salfvan."

"Sekundo, konceptinlaga emot etc. etc. betrffande olaga skallgng etc.
etc."

"Ls opp den; har ni kunnat f ngonting af den saken, min kra
Gsevinge?"

"Det r blott ett utkast", svarade denne, "lagrum och parter st nnu
icke utfrda, utan endast som etceteror; men uppstllningen r ungefr
denna: ehuru utredt r, att skallgng i denna socken efter vargar och
andra skadedjur blifvit af lder anstlld slunda, att skallkedjan
brjat frn fastlandssidan och drifrn dragit sig ned fver nset mot
Susiniemi half, hvarvid nten stdse varit uppsatta tvrsfver
ngslten, en knapp half fjrradels vg frn sdra udden, hafva dock i
sistfrflutna hst vederbrande skalluppsyningsmn af illvilja eller
annan oknd anledning i s mtto vikit ifrn urgammal och hfdvunnen
ordning, att de brjat skallgngen ifrn ofvannmnde sdra udde och
motat med nten i skogsbrynet af fasta landet just ofvanfr nset. D
jag i egenskap af frut vorden etc. etc. ssom bostlle innehar
Susilaks grd, upptagande med underlydande skogsmarker och gor strre
delen af berrde halfs sdra nda, har jag ansett mig befogad hos etc.
etc. anfra besvr fver nyssnmnde vederbrande skalluppsyningsmns
lagstridiga tgrd, yrkande hrhos, i std af etc. etc. samt etc. etc.
och vidare etc. etc., ansvar fr den skada mig drigenom tillfogad
blifvit; ity att icke allenast skogsfgel utan fven harar och annat
nyttigt villebrd genom mera sagde tgrd blifvit frn mina gor
frskrmda ut i det vida landet, ddan de hvarken snart ej heller till
lika mngd mera torde terkomma."

"Bra", ropade fversten, "bra, min gode vn. Sl vatten i tepannan och
vrm er ett glas toddy; r ni blott i stnd att ladda skarpt edra tre
etceteror, s hafva vi affren i hnderna."

Icke litet belten och njd fver sin gynnares goda anbud och till och
med smickrad af bifallet, besrjde herr Gsevinge sitt glas och satte
sig ter med ett ganska sorglst utseende vid bordet, ehuru litet han i
sitt innersta hade afgjordt, hvadan han i hast skulle taga ammunition
fr att ladda skarpt sina tre pompst framdragna kanoner. Emellertid
ville han lta saken bero p en ytterligare konferens med de unga
juristerna vid tinget, hvilka han ocks eljest af andra spirituella,
att icke sga spiritusa, anledningar innan aftonen rnade beska.

I frigt var herr Gsevinges hufvudsakligaste gonmrke fr hela denna
tingstur det, att kunna beveka sin patron till miskundsamhet mot den
fattiga gldenren, hvars bedrfliga belgenhet i yttersta grad oroade
hans medlidsamma hjrta. I denna afsikt hade han grna uppbjudit all
sin juridik fr att ge hvarje frekommande ml det mjligaste utseende
af probabilitet och rttvisa, fvertygad om att den gamle fverstens
bengenhet att lta sin fordran hvila helt och hllet skulle bero af
mngden af de ml, han hade utsikt att vinna; men vid nrvarande
konjunkturer syntes honom denna uppgift alltfr svr, fr att han ens
skulle kunnat hoppas den minsta framgng vid frsken att lsa den. Han
bemannade sig dock med vrdighet, lik en gammal korporal, som bevarar
sin militriska hllning, om han n r stlld i ledet med odugliga
rekryter, tog ter ngra papper i handen och brjade mnstringen.

"Protest emot hllskjutsutgrande med tvenne hstar frn Susiniemi
rusthll."----

"Far frbi den saken, herr Gsevinge, dr str ingenting att gras."

"Tvist med Hga kronan angende rttigheten till kalkbrytning  Korpi
krononybygges gor."

"Den saken har rckt ett r och skall med Guds hjlp rcka n flere. G
vidare, min vn."

"Promemoria i backstuguhjonets Elsa Eriksdotters skadeersttningsml
mot bonden Erik Eriksson fr en af dennes hund ihjlbiten tupp."

"Halt, stanna litet! Detta ml fr ni lof att taga i ert namn, min kra
Gsevinge. Saken r i sig sjlf hgst intressant, min vn; men
konveniensen kunde hafva ngonting att anmrka, om jag dref mlet
sjlf. En general, ser ni, fr icke rycka i flt med bnder, och man
tcks icke spela om halfren, d man ftt sig en viss rang i vrlden.
O, min kra Gsevinge, om jag vore i er lyckliga stllning i det
afseendet, att icke bero af vrldens frdomar! I min utntta, svarta
rock, med mina dokumenter under armen, skulle jag vandra omkring frn
den rikes och mktiges palatser till torparns koja, fverallt skulle
jag f hra, hvar ngon orttvisa skett eller ngot intrassladt vore
att utredas, och komma till tinget med armer, som, jag frskrar det,
fordrade ett lika stort geni fr att rtt anfras som ngonsin de
verkliga. Det r er storhet, Gsevinge, och er lycka, som ni vunnit
genom er godsinta efterltenhet i vrlden och ett glas, d det kunnat
fs,"--hr flg ett ofantligt lje fver den dle fverstens anlete--
det r er storhet, sger jag, att kunna vara efter er egen smak och er
egen fvertygelse utan att straxt draga hopens gon p er. Skulle en
hgre n mnsklig domstol finnas, dit man i laga ordning kunde instmma
vrlden fr allt det tvng, man lider af dess frdomar och enfald, jag
frskrar er, Gsevinge, det mlet vore ingen hacka att spela ut.
Promemorian har jag sjlf gjort efter den gamla kvinnans utsago och
antecknat ngra vittnen. Lt det bli emellan oss och nmn mig icke vid
hela processen."

"Saken r sdan: kranden ger en tupp, som ibland utredes hafva gtt
p svarandens grd och myllat sig bland hans tobaksplantor. Svaranden
har brukat hot. En dag hafva vittnen frnummit hundskall och drjmte
hftigt kacklande p svarandens grd, gtt dit och sett krandens tupp
ligga ihjlrifven och besagde hund lpa femton till tjugu alnar frn
stllet. Grdsgaren utredes hafva sttt p trappan och lockat honom
in. Hvad tyckes er, Gsevinge, s lngt r saken klar."

"Alldeles", anmrkte denne, "och synes ej kunna frloras."

"Vnta", sade fversten med ett finger p nsan, "nu kommer en benigare
omstndighet. Samma vittnen intyga fven, att de i samma stund sett en
stor slaghk stta sig opp p stallstaket vid pass sjuttio steg frn
valplatsen. Huru vill man f bort den? Tuppen r rifven, efter
krandens pstende af grdsgarens hund, efter svarandens pstende af
hken. Ser ni, min vn, saken har mera vikt, n man ville tro, och Gud
vet, hvad som i den kan utredas."

Herr Gsevinge hade i grunden ingen lust att upptrda i detta ml, i
synnerhet sedan han insg vanskligheten af detsamma och befarade, att
omstndigheterna drvid skulle vcka uppseende och gra honom till ett
tlje fr hans bekanta vid tinget; han brjade drfr ska draga sig
ur spelet och anmrkte, huruvida det icke vore skl att lta saken
frfalla, s mycket hellre, som den icke vore herr fverstens egen och
som fr bristande vittnen och upplysningar fga anledning vore att
vnta en gynnsam utgng.

"Vasserra nej!" sade fversten, "hr r icke frga om mitt, om ditt, om
vinna eller frlora, utan om en vida viktigare sak: hvad kan
mnniskofrnuftet utrtta, d det anvndes rtt och knner sina
hjlpmedel? Lagen har sin form, och domaren mste dma efter den, fr
eller emot, m vara; men mrk vl, talangen ligger dri att kunna
bringa sin sak s nra vinsten som mjligt. Ser ni, hr ro tre
omstndigheter att fvervga: frst hundens natur, sen tuppens och sist
hkens. Det r afgjordt och kan bevisas, att den frstnmnde skller p
fgel, fljakteligen biter, nr han kommer fver ngon; och likas kan
man med sklig visshet antaga, att han denna gng blifvit eggad af sin
husbonde."

"Men", anmrkte herr Gsevinge, "huru kan man vl frklara, att tuppen
invntat honom, d den hade vingar och ftter att draga sig ur spelet
med?"

"Var icke enfaldig, min vn", sade hans patron missnjdt, "ni vet, att
den var tam, svida den lefvat sin mesta tid med sin garinna i hennes
trnga koja."

"Men hken?" mente herr Gsevinge.

"Nvl hken", sade fversten ifrigare, "r det vl rimligt och
fverensstmmande med detta djurs natur, att han skulle vgat stta sig
upp p stallstaket blott sjuttio steg frn stllet, ifall han blifvit
bortjagad frn rofvet af hundar och mnniskor?"

"Men om herr fversten frlter", invnde hans klient, som allt vidare
ville rdda sig undan det ledsamma uppdraget, "r det vl mera rimligt,
att han skulle hafva vgat flyga midtemot skallet och stta sig s nra
utan anledning?"

"Inga krokmarscher och advokatknep!" ropade den gode fversten och slog
sin hand mot stolkarmen, hgeligen uppbragt. "Ni kan g, hvart ni
behagar, jag behfver er icke mer fr i afton, och vill ni icke taga
er denna sak, s fr jag nog den, som gr det. Utan anledning!"
upprepade han litet lugnare, "var det icke anledning nog, att han hrde
kacklandet?"

Herr Gsevinge steg opp, tog sitt glas, drack med en vrdnadsfull
bugning fverstens skl i botten och aflgsnade sig.

       *       *       *       *       *

Herr Gsevinge var fr mycket van vid dylika sm stormar fr att befara
ngon allvarsammare olgenhet af sin patrons frtrytelse och i ngon
mn lta modet falla. Tvrtom var det honom icke oangenmt att fr ett
s lindrigt pris hafva undsluppit den brydsamma befattningen med sin
patrons dokumenter och dremot frvrfvat sig friheten att beska sina
vnner och gynnare i farstukammaren i tingshuset. Drfr hade han icke
frr tillslutit drren efter sig, n han kade sin fart, sprang ltt
trippande genom snn fver grden och intrdde i sekreterarenes rum,
dit ljudet af ett muntert glam och skenet af upptnda ljus redan p
afstnd behagligt inlockade honom.

Snart hade han dr vid ett glas, som lika villigt bjds som emottogs,
helt och hllet frgtit bde sin principal och hans angelgenheter och
satt nu hela den lnga kvllen i sin snfva, sorgflligt bibehllna och
borstade svarta frack bland de unga moderna herrarna, rik som en konung
och vida sorglsare, betalande drjmte med tallsa historier frn sin
akademiska tid och sina tingsturer de artiga vrdarnes frikostighet.

Minnet af forna svl gladare som sorgligare dagar i frening med
punschen gjorde hans hjrta mjukt som vax, och det var ej utan ett
innerligt deltagande, endast ibland afbrutet af ett litet fverddigt
skratt, hans unga, nnu icke till filistrar mognade hrare upptogo de
enkla, ltt frstdda teckningarne ur hans egen lefnad: huru han vxte
opp med hela vrlden i utsikt, han ssom andra, huru hans horisont
smningom mulnade vid akademien, till dess fven hans nrmaste ml
bortskymdes helt och hllet och det tomma skenet af vrldslig ra och
utmrkelse blef honom af vana lika umbrligt, som solen var honom nu,
dr han satt i en varm kammare med ett glas fr sin kvll och brd fr
sin morgondag. S frflt kvllen, och herr Gsevinge mrkte i sin
vekhet ej, frrn han kom ut p grden fr att begifva sig hem till
hvila, huru veka hans knn blifvit.

D vr kund kom ut p trappan, hade snn upphrt att yra, blsten
saktat sig och mnen framtrdt mellan de skingrade molnen. Hela nejden
strlade af ett magiskt skimmer, och stillheten, som redan rdde
fverallt, gjorde den dubbelt inbjudande.

Herr Gsevinge hade frst rnat vandra hem; men ljufheten af den klara
kvllen och farhgan drjmte att trffa fversten oppe nnu och rja
sin nrvarande stllning bevekte honom att frska en liten vandring ut
p trsket, som glittrande utbredde sig nedanfr tingsgrden. Han ville
svalka sig och frjaga ur sitt hufvud de ledsamma dunsterna af
punschen.

Ssom en stor beundrare af naturen brjade han drfr sin vandring med
en dunkel frtjusning i sitt sinne, men tillika icke litet strd af de
hopade drifvorna, som oupphrligt skrmytslade med hans envisa ftter.
Minnen, knslor och gestalter frn frflutna tider svfvade fram fr
hans inbillning och frsvunno ter fr sttarna af hans ojmna steg;
lnge vandrade han utan att kunna sammanhlla ngon enda bild, till
dess sluteligen taflan af hans lefnad uppklarnade p ngra punkter och
hans orediga tankar brjade forma sig och fverg till ord.

"Gsevinge", sade han med kort allvar, "tror du p en Gud?"--

Efter denna frga pauserade hans tanke lnge, frd med strmmen af hans
knslor; sluteligen fick den ter botten och begynte:

"Nr du frr var vid akademien, Gsevinge, ren gingo frbi och
lsningen blef dig tung, hvem hll dig vid godt mod och lt dig icke
bli en odugling i vrlden, utan gaf dig ditt flt att arbeta och gagna
p? Hvem var det, som lste ut dina klder frn din hyresvrd, d du
ndgades resa, och icke lmnade dig att frdas naken kring landet och
frgs? Gsevinge, r du otacksam? Hvem har gifvit dig fda, d du
hungrat, och hrbrgerat dig, d du varit utan tak? Se, hur hrligt
mnan lyser mot granarna p stranden! Ingen usel hr! Himlens ljus och
lifvets bsta gfvor dela alla lika; och roligt r att vara mnniska
ibland. Men hurudan r du emot dina brder? Gsevinge, rannsaka dig och
sg, hvad blir ditt verk fr morgondagen? Sl dig fr ditt brst och
knn, hvad du br i din ficka. Hjlp din like, d du njutit hjlp.--
Hr, hr, detta usla papper, brgas det, frdrfvas tta oskyldiga
mnniskor; kastas det ut att drifvas af vinden, se, s blifva alla
dessa orrda i sin boning. Nu r stunden kommen. Mnniskogunst och
mnniskoogunst lika mycket. Gsevinge, var glad, du har gjort en del
grning!"

Med dessa ord hade han ftt fram den fattiga bondens skuldsedel, som
han med flere andra dokumenter bar i sin ficka, och kastade den nu med
afsky lngt bort ifrn sig p isen.

Efter denna beundransvrda bragd vnde han om, kom ndteligen hem
tillbaka, fann nyckeln p fverenskommet stlle och intrdde i stugan,
dr den gamle fversten insomnat djupt i sin sng och dr fven
Gsevinge sjlf genast utstrckte sig p en af plsarna och insomnade
glad i sin behagliga yra och obekymrad om den kommande dagens plgor.

       *       *       *       *       *

Herr Gsevinge vaknade ganska tidigt morgonen drp, och hans frsta
tanke, sen han slckt sin trst, var en dunkel frestllning om den
fregende aftonens fventyr. Men d han sg mrker rda omkring sig
och icke hrde ngot annat ljud n skrlet af den gamle fverstens
djupa andetag, fann han sig alltfr litet skyldig att redan s dags
gifva sig i hnderna p dagens vedermdor, lmnade drfr outredt, om
det var en drm eller verklighet, som svfvade fr hans erinring, vnde
sig om p sitt andra ra, slog allt bekymmer ur hgen och insomnade
ter tyngre n ngonsin frut.

D han gngen drp ppnade gonen, sg han morgonen redan grna
utanfr rutan och fversten sitta vid sitt bord med sina papper och en
rykande kaffepanna framfr sig.

Herr Gsevinge ville som en frsiktig general rekognoscera
frhllandena, innan han brjade rra p sig, och lg drfr en stund
helt tyst och betraktade den gamle.

Var det en fljd af den ltthet, som i allmnhet r morgonen egen och
som meddelar sig t lynnet eller af dagens vntade frjder, alltnog,
fversten syntes i en ovanligt ljus stmning, fver hans panna lg
ingen sky, hans lppar myste ofta, och hans hnder svfvade fver
dokumenterna som en fgels vingar fver ungarna i boet. Vid s lyckliga
frebud vgade vr kund stta sig opp p bdden, strcka ut armarna och
i all bekvmlighet gspa bort smnen.

"ndteligen", sade den gamle fversten i en mild ton, d han sg sin
medhjlpare s lngt kommen, "god morgon, min kra Gsevinge, stig opp
nu och f er en kopp kaffe. Jag har velat lta er sofva ut fr att ha
ngon hjlp af er i dag; ty jag kan vl gissa, hvar ni kamperade i
aftse."

Slunda tycktes hvarje hgkomst af grdagens frtrytelse vara utplnad
ur fverstens sinne; men blotta pminnelsen om fregende afton verkade
p herr Gsevinge vida kraftigare n utbrottet af hans gynnares ond
dagen frut. Med tysta steg smg han sig till en stol, p hvilken han
fven i sin nattliga yrsel icke frsummat att lgga sin frack vl
ihopviken, vnde sig bort och brjade underska brstfickan, liksom
hade han allt framgent svfvat i ovisshet om huruvida han verkeligen
gjort af med reversen eller blott gckades af en drm.

Nr han nu genomblddrat papperen och sg sin farhga besannad, fick
han en mulen min, skt fram lpparna och syntes hgeligen frvnad.
Emellertid, d det skedda icke kunde gras oskedt, bemannade han sig
snart med sitt gamla, flegmatiska lugn, pkldde sig sin frack och steg
fram till bordet med s klar panna som mjligt, fverltande saken t
sin egen gng.

Men en ny prfning drabbade honom genast, ty hans principal begynte:

"Se s, Gsevinge, tag er en kopp kaffe nu till att brja med och stt
er. Jag har blddrat genom korten--i frbigende sagdt skall ni icke
plga mig mer med sdana surcouper som i gr, ty de tjna till intet--
jag har mnstrat, min vn, men finner icke reversen. Den har ju ni i
frvar?"

Herr Gsevinge ndhostade ngra gnger, men kunde oaktadt alla
frberedelser icke utarbeta ngot bttre svar n ett hgst otydligt:
"Utan tvifvel."

"Hur, utan tvifvel?" sade fversten, "stack ni den icke hos er, d vi
reste hemifrn i gr?"

"Herr fversten har alldeles rtt, det var jmte fattigbevisen och
flere andra smrre papper, som jag nnu br i min ficka." Med dessa ord
skyndade herr Gsevinge att med en artig bugning taga en af kopparna
och sl i sitt kaffe, angelgen om att i skygd af ngon frrttning
dlja sitt bryderi.

"Var icke s dr bortblandad nu mera", sade fversten, som icke kunde
ana den rtta orsaken till klientens besynnerliga stt att vara, "lt
oset g er ur hufvudet, min kra Gsevinge, ty hr behfves snart bde
reda och drift. Det r en frunderlig indolens, som mste vara er
medfdd och som gr, att allt i vrlden r er likgiltigt utom mat och
dricka och smn. Drfr har ocks vrlden vndt ryggen t er, min vn,
ehuru ni af naturen icke r hvad man egentligen kan kalla vanlottad
hvarken p frstndsgfvor eller utseende, om jag undantar ert alltfr
mrka skggbotten, ert strfva svarta hr och kanske fven er mage, som
r fr trind fr en s liten figur. Eljest har ert ga, d ni r rtt
mornad, frsts, en viss pigghet, som jag tycker om, och er mun
stndigt ett drag af en s ofrarglig beltenhet, att man ej lnge kan
vara frtrnad p er, fast ni mste medge, att man stundom kan hafva
giltiga skl drtill. Jag sger allt detta icke ssom ngon
frebrelse; jag har tvrtom hela denna morgon skrattat hjrtligen, s
ofta jag sett er p er vargskinnspls i vrn, dr ni kunnat lta vggar
och tak ramla fver er utan att vakna. Vet ni, hr har jag haft stugan
full af folk, medan ni sof. Pavola var hr med hustru och ett par barn
och ville ter frm mig till att ge honom anstnd med betalningen till
nsta hst."

"Och hvad behagade herr fversten afgra drvid, om jag fr frga?"

"Jag hade svrt att f den narren att begripa, att ingen r s galn,
att han permitterar sin dugligaste soldat midtunder brinnande krig.
Eljest var jag just p vgen att ge efter fr deras klagan, ty jag har
en upprorisk natur, som i vissa afseenden r svr att hlla i tygel,
men jag kom i lagom tid att kasta gat p er, Gsevinge, och sg, huru
njd mnniskan kan vara, om ocks icke allt gr henne s vl i
hnderna, och denna sak rddade mig frn en stor drskap. Och nu fr ni
lof, min vn, att stta er ned och stlla vra trupper i ordning; hvad
mig betrffar, mste jag g opp till hradshfdingen fr att med honom
planera ut marschen fr det hela. Gif akt p er sjlf, min vn, och lt
icke den lede frestaren f makt med er, medan jag r borta. S, s, jag
kommer vl sjlf till rtta med fverrocken, besvra er icke, herr
Gsevinge; men mina galoscher, hvar kunna de vara? Tack, tack! Lycka
till goda koncepter; jag lr vl fga komma frn tingssalen mera under
denna frmiddag. Farvl!"

S snart fversten lmnat rummet, ppnade herr Gsevinge vgkostskrinet
och tog sig en liten vrmare fr att kunna motst morgonkylan. Straxt
drp kastade han sin kapprock p sig och smg sig ut i afsikt att ska
upp den fatala reversen, ifall den nnu kunde finnas kvar p stllet,
dr han i anfallet af sin mnniskokrlek sist lmnat den.

D han kom; ut p isen, fann han icke ens sina spr mer, emedan ett
ovder ter intrffat under natten, och att ngot nra erinra sig,
hvart och huru lngt han riktat sin frd, stod icke i hans makt. Hgst
snopen vnde han drfr tillbaka hem och brjade nu att med
anstrngning af alla sina krafter ordna och utarbeta akterna fr att,
svidt mjligt var, stmma sin patron till gldje och drigenom mildra
den hotande stormen.

Men dagen skred fram, bud brjade flja efter bud frn fversten, som
fordrade n den ena inlagan, n den andra, och olyckliga resultater af
dem alla kade n mer det bekymmer, hvaraf hans arma sekreterare
plgades. Kronotvisten hade utfallit illa, skallgngsmlet var
frloradt, emedan de tre etcetera i brdskan icke kunnat laddas med
annat n lst krut, den gamla krigaren sjlf hade blifvit pliktflld
fr svordom af frtrytelse infr rtta, och till rga p alla dessa
jobsposter hrde herr Gsevinge ndteligen i sin nd ljudet af
fverstens steg i farstun och sg honom intrda pustande af ifver och
med vredens stelhet i det stora, vidppna gat.

"Ryck fram", ropte den gamle, "ryck i Herrans namn fram med er reserv,
Gsevinge; det r icke tid nu att sitta hr och lurpassa. Vld gr
fver allt, och pardon ges ingenstdes. Hvilken dj-l--hr tminstone m
man d f svrja saklst--har gifvit er in det ordet att lita p edra
etceteror, tills nden tvingar er att stta in hvilka paragrafer som
helst i stllet. Nu mste ni fram med tuppen, och sen skall jag hugga
in p Pavola. Stll sakerna i ordning och flj med mig dit opp, man
tcks dock icke tappa hvart ml."

Lyckan gynnade herr Gsevinge fver all hans frmodan, s att han redan
p grden, under det han med klappande hjrta gick opp till tingshuset,
fann ett vittne, hvars utsago afgjorde det kinkiga
skadeersttningsmlet till hans frdel.

Den gode fversten satt under rttegngen p sin vanliga stol i salen
och afhrde allt med spnd uppmrksamhet. Nr utslaget fallit, blinkade
han frtroligt t herr Gsevinge och gaf honom tillika med handen
tecken att nalkas.

"Den saken skall ni hafva tack fr", hviskade han honom i rat, "gif
mig nu inlagan mot Pavola."

Herr Gsevinge hade ingen undflykt. Med s stor hllning som mjligt
framdrog han ur sin ficka de begrda papperen, till det yttre besrjda
med all sorgfllighet, och gick tillbaka till sin plats nra drren,
dr han sedan, med armarna i kors fver brstet, hufvudet litet
nedsnkt mot skuldran och strsta menlshet i min och hllning,
afbidade stormen.

Redan var parten inkallad och inlagan producerad, d domaren, ppnande
dess pompsa skal, fann krnan borta. "Reversen saknas nnu", sade han
och fste sin blick p fversten.

"Reversen, reversen", upprepade denne och sg p sin adjutant, skakande
missnjdt p hufvudet.

Herr Gsevinge tog upp sina papper ur fickan och ltsade ska. Sin
menlsa min frndrade han icke; men stora svettprlor brjade
framtrnga p hans panna. Efter en stunds skande lttade han sitt
hjrta och sade med en half suck: "Den mste vara frkommen."

"r ni d alldeles rasande?" ropade fversten och sprang opp, men
hejdade sig i samma gonblick af respekt fr rtten och satte sig ter,
blodrd af harm.

Den arma bonden hade mrkt frhllandet och sade efter en stunds
tystnad helt enfaldigt: "Hvartill behfs hr papper? Nog vet jag utan
sdant, att jag r i skuld hos herr fversten."

"Ja", infll denne genast, "p ett hundrade riksdaler med upplupet
intresse fr ett r och tre veckor, r det icke s?"

"Summan r riktig", sade hans motpart och tog sig vid rat, "och det r
vl ett r och mera, sen jag fick den till lns; men svrt r fr mig,
dle herr fverste, att hastigt dra mig till minnes veckotalet."

"Skrif opp till protokollet", utbrast fversten, "att han vidgtt
skulden. Dr hade ni, Gsevinge, spelt mig ett vackert spratt, utom den
arme mannens enfald."

Vid dessa ord fvergick hans anlete ifrn vrede till det groteska,
triumferande uttryck af frnjelse, som alltid infann sig, s ofta han
tyckte sig hafva gjort ngonting utomordentligt vl.

Mlet afgjordes utan vidare omstndigheter och sessionen slts fr
frmiddagen.

Vid middagsbordet, dr fversten kort drp befann sig p tu man hand
med sin medhjlpare, hade han tillflle att ostrd uttmma hela floden
af sin bittra vltalighet p denne. Herr Gsevinge satt emellertid helt
lugn, hjde blott d och d p axlarna som sjfgeln under ett hllregn
och vntade ter p solskenet. Detta blef icke heller lnge borta.

"Gsevinge", sade fversten, sedan han trtt sig till njes, "var det
af enfald eller af klokhet, den arma narren beknde?"

"Af bda delarna, herr fverste", svarade denne. "Enfald och klokhet
ro hvarandra nra, och jag menar, att han med skl kan rkna p
miskundsamhet nu, d han visat sig s redlig."

"Hvad? Vill ni d, att jag skall slppa fgeln ter, sen jag en gng
haft bestyr att fnga den?"

"Ingalunda helt och hllet, herr fverste, utan villkorligt, s att han
fr anstnd p ny frskrifning."

"Topp, min kra Gsevinge, ni skall hafva tack fr detta rd. Jag r
ingen blodsugare och vill ingen redlig mans ofrd. Laga ni, att jag fr
en ny revers i laga form, s slipper jag den nd, jag varit i, och fr
ngonting i besparing till nsta ting. Det blir nd ett ml till, ty
lita kan jag drp, att jag fr lgga in p karlen d ter. Tiderna ro
dliga, min vn, och man mste hushlla. Akta er blott att hrnst
spela mig ett dylikt spratt, och lr er en gng att handtera affrer
med allvar."

Herr Gsevinge bugade sig fr frmaningen, skar fr sig ett godt stycke
stek och glmde minuten drp svl sina senaste som alla andra frut
fverstndna bekymmer.






UPPSATSER.




NGRA ORD OM NEJDERNA, FOLKLYNNET OCH LEFNADSSTTET I SAARIJRVI
SOCKEN.

[Frf. har nmnt denna socken, emedan han haft lgenhet att under
loppet af ngot r och lngre n uti andra trakter af det inre Finland
uppehlla sig i densamma. Det allmnnaste af hvad han har att om den
bertta kan dock skert utstrckas vida utom sagde orts grnser.]


Afsikten med dessa rader r icke att ge ett bidrag till ngon
topografisk skildring af vrt land eller af en srskild ort i detsamma,
utan blott att med strdda drag teckna en eller annan af dess sknheter
och terlifva hos mig sjlf njutningen af de intryck, jag af dem
erfarit. Oskiljaktiga frn dessa erinringar ro ngra mrkare bilder af
mnsklig nd; och de tyckas mig icke onaturligt ga sin plats bredvid
och inom naturens hrlighet och storhet. Ty liksom djuret aftager i
liflighet och fgring, i den mn mnniskan tvingar det under sina
ndaml, s synes fven naturen frtvina, ju mer den kufvas af mnsklig
flit och omtanka, och slunda blott i sitt otamda tillstnd ga sin
fulla sknhet, blott i sitt tamda lmna mnniskan fri tillgng till
sina outtmmeliga spenar. Vill man drfre njuta anblicken af ett folk
i vlstnd och fverfld, m man beska de nejder, dr naturen,
fvermannad af mnniskokraften, spak och slappad bjuder aftvungna
hfvor; lskar man ter att se naturen i dess ursprungliga glans, s m
man g dit, hvarest hon nnu fri utvecklar sina gigantiska krafter och
gckar ett tvinande slktes glesa anstrngningar till hennes kufvande.
Finland erbjuder kanske rikare n ngot annat land taflor af denna art.
Hvilken vxling af nejder, frn det jmna, odlade kustlandet [Tyvrr
ptrugar sig hr den anmrkning, att fven dessa folkrika och eljest
brdiga orter nu genom flere intrffade missvxtr, srdeles lngre upp
mot norden, blifvit skdeplatser fr ndens och hungrens yttersta
elnden. Denna omstndighet bevittnas sorgligt ocks af den mngd
utblottade och kringirrande landtmn, som strmmar med hustrur och barn
hit till hufvudstaden fr att genom dagsverken hr frvrfva ett
ndbrd, som deras fvergifna hemman vgrat att gifva.] till
upplandstrakterna med sina svindlande hjder, sina dsliga trsk och
sina moar, till hvars djup ingen stig leder och dit endast orren eller
tjdern, srade af lodet, ngon gng strckt sin ensliga flykt! De
flesta resande frn Europas kultiverade lnder, som beska Finlands
kuststrcka, skola fga finna densamma afstickande frn deras hembygd
och med undantag af klimat och sprk ter trffa nstan alla de
freml, deras fdernesland gde och utbredde fr dem. Till de hgre
upp i Finland belgna orterna ter skall vl ingen frmling komma, som
kunde sga sig hafva sett ngot dylikt frr eller ens ngot med dem
likartadt; s bestmdt tecknade, s skarpt individualiserade ro de.
Under det att by vid by och grd vid grd utmed i synnerhet den sdra
kustvgen vittna om befolkningens styrka, trefnad och seger, kunna p
vgarne int landet milsstrckor tillryggalggas utan att ens skymten
af en koja mter gat, och ser man efter lnga frder en sdan, s
hnger den p sluttningen af en jttelik mo, eller sticker den fram
mellan de vilda lunderna kring ett halfgmdt trsk, lik en frmmande
utvxt p naturens friska, storartade stam. Det r dock fven i vra
skrgrdar ngonting vildt och eget, som ger dem en afstickande frg, i
synnerhet lngre ut mot hafvet, och ingen skall kunna vistas en tid i
dessa nejder utan att fra med sig ddan djupa och genomgripande
minnen. Men dessa skrgrdsorter ro blott s mycket mer skilda frn de
hgre trakterna, som hvardera ro skarpt och individuellt markerade och
bra olika prgel. De fornsvenska melodierna ro som hemmastadda vid
vra kuster och ackordera med nejderna kring dem s frtroligt, att man
tydeligen mrker deras ursprung ur en beslktad natur; ocks ro de
inhemska visor, som uppkomma och lefva p kustfolkets lppar, till den
grad lika de svenska folksngerna, att likheten p intet vis kan
frklaras blott ur den synpunkt, att de ro foster af svenska
kolonister, utan snarare mste till strsta delen tillskrifvas lokalens
harmonierande frhllanden.  andra sidan finns vl hos f freml en
vsentligare skillnad n emellan nyssnmnde snger och de nationellt
finska tonarterna. Nckens polska, hrd vid vr hafsstrand,
fverensstmmer s med de holmar, man ser, med den luft, man andas, att
man skulle tro hafsbygdens egen sommarkvll hafva frfattat densamme;
sjungen bland Saarijrvis, Rautalampis eller Viitasaaris stupande
hjder och dsliga trsk, skulle den rja blott missljudet af ett
hjrta, som i fjrran ger sina dyrbaraste freml. Likas litet vore 
andra sidan den finska _Minun kultani_ eller ngon annan, flyttad till
vra kuster, p sitt rtta stlle.

Det torde fga finnas ngra melodier, som nrmare n de alpiska
ackordera med Finlands inre nejder, och man har fven hrt frmlingar
finna ngon likhet mellan Schweitz och Finland. I allmnhet kan man
vara frvissad om att tvenne srskilta orter i den mn likna hvarandra
fven till det yttre, som ngon fverensstmmelse finnes i karaktrerna
af dessa orters infdda snger. Ty ssom mnskligheten i sin totalitet
r jordens spegel, s r fven mnniskan p skilda delar af jorden sina
omgifningars spegel och reflekterar i sanna, skna och dla
uppenbarelser blott de strlar, hon af dem insupit. Det r drfre jag
antagit olikheten mellan det fre och nedre landets folksnger ssom
ett viktigt och ojfaktigt bevisningsmoment fr dessa trakters skarpa
inbrdes skillnad.--

Utan att vilja pst den ena ortens fretrden framfr den andra i
afseenden, som hnfra sig till enhvars individuella tycke, tror jag,
att samma vsende aldrig skall kunna med lika innerlighet hylla alla de
hr anmrkta skilda karaktrerna af vrt land. Den nmligen, som haft
tillflle att lefva ngon lngre tid under inflytelsen af de olika
trakterna, skall djupast i sitt hjrta frvara en af dem och icke
tvenne, han m ga i hvilkendera som helst sin fosterbygd och de mest
dyrbara af sina friga frhllanden. Till ett sinne, som r stmdt fr
den lugna, poetiskt religisa betraktelsen, talar fretrdesvis
upplandsbygden. Det lefnadsfriska, djrfva och tilltagsna lynnet skall
troligen lska hafsstranden, och berknaren, sljdidkaren, hushllaren
finna sig bst p kuststrckans slttland. D nu det frstnmnda af
dessa lynnen otvifvelaktigt sannast emottar och mest medvetet
bibehller intryck af naturen, s kunde man i allmnhet tillerknna ett
fretrde i afseende  hgre intressen t den ort, som mktigast
inverkar p detsamma. Ocks har man svrt att frestlla sig ett
uttryck af det gudomliga, som vore klarare, hrligare och mera
upplyftande n det, som trakterna uppe i landet gifva genom sin
storartade teckning, sin enslighet och sitt djupa, ogenomtrngliga
lugn. Hafvet, s mktigt det n r, br icke alltid, ja, endast sllan,
denna prgel af gudomligheten. Endast i dess omtliga stillhet fattar
och ser sinnet ondligheten; upprres det af stormen, s frvandlas det
frn Gud till jtte, och mnniskan tillber ej mer, utan bereder sig
till strid.

Bland de orter, som nrmast representera hufvudfrhllandena i det inre
Finland, s hvad lokalen som inbyggarenas lefnadsstt och villkor
betrffar, torde med skl den afskildt liggande, torftiga och skna
Saarijrvi socken kunna rknas. Hvad den r i smtt, det tyckes det
inre landet med f afvikelser vara i strre skala.--

Enkelt och oansadt som den natur, hvaraf han omgifves, r
Saarijrvi-bons lefnadsstt. Lik badstugan, hans enda och oumbrliga
lyxartikel, till frg och frmner, endast till utrymmet strre, r det
prte, han bebor. Dess inre erbjuder frmlingen en fverraskande tafla.
Vggar och golf, sammanfogade af oformliga furustockar och plankor, ro
kolsvarta, de frra af rk, de senare af allt, hvad i ratal frgfves
vntat en skurning. Taket synes sllan; det r gmdt ofvanom ett
rkmoln, som lik en svartgr pll hnger sju eller tta fot i hjden
och fverskyggar utan att besvra. D och d genombrytes detta tcken
af en solstrle, som dagen skickar genom det vida rkfnget i taket,
och ibland, ehuru sllan, blickar fven en stjrna in. Fnster finnas
ej, endast gluggar, som efter behof ppnas och tillslutas. Fr att rtt
fatta egenheten af detta boningsrum br man se det en vinterafton.
Muren (spiseln), rummets helgedom, till stil och arkitektur lik vra
gamla milmrken, str d i sin fulla frklaring. En ofantlig brasa af
grof tallved blossar vid ugnen och kastar ett blndande sken kring
stugan, som ytterligare upplyses af prtbloss, n stuckna i vggarna,
n uppburna af egna klykor p golfvet. I detta skimmer rr sig eller
hvilar oftast en talls mnniskoskara. Kvinnorna sitta vid sina rockar
eller syssla med degtrg och gryta, mnnerna gra korgar, sldor,
skidor och dylikt, tiggare och inhysingar strcka sig fr elden, och
den stende artikeln i stugans hushllsjournal, prtklyfningen, sktes
af ngon ldre gubbe, som med lugn hndighet delar de tunna spjlarna i
nnu tunnare skifvor. Barnskaran har d vanligen krupit opp p muren,
dr den i all samdrkt lefver och skriker i kapp med syrsorna; vid den
lnga hon nra drren frjdar sig grdens hst t hackelsen, vrmen och
sllskapet, medan tuppen, om han ej n satt sig opp till ro, i kretsen
af sin familj gr visiter hos sina gynnare i hvarje vr af rummet och
r fverallt som hemmastadd. Sdant visar sig, med mer eller mindre
afvikelse, ett finskt prte om vinterkvllen. Tror ngon all treflighet
vara bannlyst ur en sdan boning, s misstar han sig; icke blott
infdingen, utan ocks den under helt andra frhllanden uppvuxne kan
finna sig vl i den. Luften dr inne r genom den stndiga eldningen
och det alltid underhllna draget ren och frisk, och det fr gat
ckliga aflgsnas med sorgfllighet och ordning. Det svarta golfvet
upphr att synas smutsigt, i och med detsamma det icke rjer ngon
skymt mer af en frsvunnen renhet; man tycker sig st p mull, icke p
nedsudlade brder, och den egenhet i mnniskolynnet gr sig gllande
hr att tla fven en mindre putsning, sframt den icke kontrasterar
mot ett rjdt syfte till en strre. Upplandsbonden lefver icke i en
vrdslst hrmad frfining, han bivuakerar i demarken; och hvem, d
han ur vinterklden trder fram till den varma, gstvnliga brasan,
frgar efter om det skjul, som omger honom, r svart eller hvitt, om
den mark, p hvilken han str, r fejad eller icke?

Ssom utgrande en del af befolkningen i ett finskt prte omnmndes
tiggare och inhysingar; de ro fven s vanliga och betydande
inventarier i hushllet, att vid frgan om detta hvardera af dem kunna
krfva en nrmare beskrifning. Inhysingen r den finska bondens andra
svala. Likasom hon fordrar han rum fr sig och de sina under bondens
tak, fr det villigt ssom hon och lefver som hon af hvad dagen gifver.
Den hyra, han betalar, bestr vanligast och mest bestmdt i tjnsten
att kasta ved fr eldningen in genom stugans glugg. Fr frigt st de
flesta hans andra tgrder fr grdens bsta p extra stat. En sdan
man idkar till sitt uppehlle, sframt han ej r sljdkunnig, stundom
ett litet fiske och skytte samt begagnar dessutom den lika s litet
medgifna som vgrade frmnen att svedja p hemmanets mark fr rofsdd
och vnda sig afkastningen till godo. Kan han skaffa sig en ko, s
lefver hon, dr bondens kor lefva, och r en fvens privilegierad
inhysinge i sin spilta, som garen r i sitt hrn af stugan. D hans
behof ro f och genom hemmansgarens omedvetna godhet de utgifter nnu
frre, som han fr dem behfver vidknnas, s r det klart, att han mer
n ngon annan skall flja den hos finnarne allmnna bjelsen fr
maklighet och lugn. Ocks ser man honom oftast hvila, om vintern
framfr ugnen p ngon bnk, om sommaren i solskenet p marken. Utan
tvifvel r mngden af dessa inhyseshjon ofrdelaktig svl fr landets
odling i allmnhet som srskildt fr den, under hvars tak de bo; men
omissknneligt delt visar sig ocks allmogens sinnelag dri, att den
med ansprk p en s ringa vedergllning delar sin trnga boning och
ofta sitt knappa uppehlle med dessa sina brd- och taklsa medbrder.
Saarijrvi kan trotsa hvilken annan ort som helst, hvad fverfld p
slika personer betrffar. Glest befolkad, men ojmfrligt glesare
bebygd, med vildmarker, dem ingen bo kan hinna mta och begagna,
fyller denna socken alla villkor fr ett sdant lefnadsstts uppkomst
och fortfarande.

Den andra omisteliga personalen i bondens prte utgres af tiggarena.
Det r sant, att de icke ro permanenta, utan komma och frdas af; men
sllan frbigr ngon dag, d de invid allmnna vgen belgna grdar ej
haft besk af en eller flere sdana, s att man vl kan lmpa p detta
frhllande Stagnelii bekanta ord: "Idn r evig, skuggorna frsvinna."
Tiggaren r ingenting mindre n fraktad och fversedd. Fljd af en
gud, ssom Homers tiggare, kommer han, ofta med hustru och barn, frn
grd till grd, allestdes bemtt ssom gst och icke som ndehjon.
Ugnen har vrma fr honom som fr andra; han begr ingenting; hvar och
en knner hans behof dessfrutan och afhjlper dem, s godt han kan.
Det blir icke frga om att kasta fram ngon frsmdd kost t honom, han
ter som det friga husfolket af den bsta anrttning, grden ger, det
vill sga, af den enda. Han berttar, om han har ngot att bertta;
lyster det honom att skmta med ngon i stugan, s skmtar han; hans
barn, om han fr med sig sdana, leka med grdens barn. Om kvllen gr
han till hvila, dr han finner en bekvmlig plats tom p muren eller p
bnken, frdragsam, om en annan ftt det bttre hvilostllet, och
frdragen, om han sjlf lyckats vinna det. Vill han frdas bort och r
krasslig sjlf eller har svaga personer i sin vrd, s spnner bonden
efter urgammal sed sin hst i redet och fres honom eller hans nrmaste
villigt och ansprkslst till nsta grd. P detta stt lefver tiggaren
i Saarijrvi och ibland finnarne i allmnhet. Han ter bark, emedan
bonden ter bark; skulle bonden lefva af hvetebrd, s skulle tiggaren
hafva samma fda.

fver all beskrifning r den fattigdom, som rder ibland folket i
Saarijrvi. Den knappa, ofta onaturliga fdan verkar menligt p deras
kroppskrafter, och obekantskapen med andra njutningar af lifvet n
smnens och hvilans gr, att de uteslutande hlla sig till dem och
frsumma att arbeta fr andra. Sllan ser man deras omtanka strcka sig
lngre n till nrmaste dagar, och man kan ej undra drfver, d
uppehllet fr dessa redan ger dem mer n nog att grubbla fver. Ingen
industrigren har slagit rtter i denna socken, emedan afkastningen icke
utan de strsta svrigheter och afdrag kunnat fryttras fr afstndets
skull frn stder och mera odlade orter. Jordbruket har i frostnatten
en svr fiende. Mnga hemman ro rligen s utblottade, att de icke
kunna f sina tegar besdda. bon, d han gultit ret om, skyndar p
hsten att skra sin ker, innan krnan hunnit sin utbildning och
mognad. Kreaturen, som om sommaren vada i grs vid skogsbckarnas
strnder och i dlderna mellan moar och berg, tugga om vintern halm,
och en halm, som ej sllan r forslad frn orter p tta, tio, ja,
sexton mils afstnd. Ofta mste kreaturen i mnader uthrda med en nnu
otjnligare fda. Den ringa och svaga mjlk, de vid denna belgenhet
kunna gifva, anvndes att sklja ned det strfva barkbrdet, som p de
flesta hemman utgr deras gares enda fda. Man kan gra sig en
frestllning om tillstndet dr uppe, d enligt trovrdiga berttelser
vid ett ej lngesedan intrffadt frostr blott tvenne grdar i socknen
gde brd af rg eller korn. Orden: "Han ter rent brd ret om" och:
"Han r bottenrik" ro drstdes liktydiga. Jag erinrar mig tvenne
tillfllen, d denna nd mtte mig i hgst srande gestalter. Jag kom
vid en jaktfrd in i ett prte fr att hvila. Stugan var full af barn,
utom ldre och yngre fullvuxna personer. Nra ugnen funnos upptrdda p
stnger en mngd gulbruna flikar af tallens inre bark, liknande stycken
af styft lder. Jag frgade utan nrmare betraktande, hvad detta vore
och hvartill det skulle anvndas, och vrden svarade: "Kre herre,
draf blir det brd". Oren voro ej flera; men tonen, som lg
midtemellan: "Knner du icke sdant?" och: "Du knner icke sdant!" var
genomgripande.--En annan gng kom jag tillflligtvis p en ng, hvarest
man hll p med hbrgning. Kring vggarna af ladan hngde
sltterfolkets matvskor, och jag ppnade af nyfikenhet flera bland
dem. I alla fann jag kakor, sammanklibbade af bark, inuti becksvarta,
med en kalkhvit hinna af mjl p ytan, mera mutande gat n smaken. Fr
frigt innehll en del ngra styfsaltade mujkor, en annan blott ngra
korn salt. Man behfver endast frestlla sig tyngden af det arbete,
som under den starkaste hetta skttes vid dessa frfriskningar, fr att
f begrepp om en verkelig nd och om mnniskonaturens styrka att
uthrda den.--Det vanligaste frstrelseelementet af allt vlstnd och
all trefnad, brnnvinet, torde p denna ort visst ej vara allmnt
hatadt; men huru mngen har vl tillflle och rd att bruka denna vara?
Ser man ibland ngon drstdes fverlastad, s kan man vara fvertygad
om att icke s mycket mttet af starka drycker som icke mer ovanan att
frdraga ngon kraftigare nring verkat hans obestnd.--

Af den behandling, tiggare rna hos den finska allmogen p omnmnda
stllen, kan man snart sluta till dess gstfrihet och vlvilja i
allmnhet. Med frre tillgngar lrer vl fga ngot folk vara
villigare att dela med sig och tillgngligare fr hvarje anhllan.
t frmlingen bjudes alltid det bsta, huset kan anskaffa, och med
strsta mda skall man mkta frm ngon att emottaga fven en ringa
penninge-vedergllning fr de frmner, man tnjutit under hans tak.
Detta frhllande r vanligt hos alla nrmare naturen lefvande
folkslag.--

De nringsomsorger, som oafbrutet hopa sig fver Saarijrvis bebyggare,
lmna intet rum frigt fr den ltta gldje, som p flere andra orter
r en amma af folkfester och lekar. Det r endast vid jul- och
midsommartiden, man mrker dr ngon vidstrcktare stmning fr
frstrelser. Under julhelgen samlar man sig till dans och njen, ehuru
hvarken s ofta eller s talrikt, som i bttre lottade och rikare
socknar r vanligt. Men hvad som fven i skogstorparens koja ej fr
fattas, r ett uppdukadt bord, som i veckotal str p parad med det
bsta, man kunnat brga undan den hstlnga hungren, fr att
frtrefliga och gldja de vlkomna julbesken. Ingen trder vid denna
tid in i hans boning, som ej bjudes att hlla till godo; den fattige
har alltid ftt dela hans brd, och fven fr den rike tycker han sig
nu ga en vlfgnad, som ej borde frsms. Till julens solennitet hr
fven, att bord och bnkar skuras med omsorg och att vggarna
fverkldas med en vfnad af prlor, som lmnas kvarsittande, tills den
genom att dagligt plundras glesnar och smningom alldeles frstres.--

Midsommarnatten firas nstan gladast af alla hgtider. D brnnas de s
kallade _kokko_-eldarne, och mnga skott, som man skulle tycka sig
frslsa, om de lossades p en jrpe eller ripa, afskjutas d hgtiden
till prydnad. Till anbringandet af kokko vljes vanligen ngon hg,
halfbrnd fura p en naken och dominerande mo. Man uppstller kring den
torra trn och kdiga, brnnbara mnen, ju hgre dess bttre, och vid
midnatten antndes stapeln och afbrinner under skott, fiolklang och
hurrarop. Dessa lusteldar, sedda under den vackra, halfdunkla
sommarnatten bortom trsk och dalar, gifva en intagande anblick.

Bonden i Saarijrvi r till sitt yttre trg, liknjd och fordig. Hans
sinnelag r saktmodigt, tligt och eftergifvande. Det armod och det
betryck, i hvilket han lefver, har gjort honom inom sig sluten; alla
krafter i hans vsende verka int, s att de blott sllan och slappt
fverg i yttre handling. Den storarme natur, som omger honom, har
aldrig unnat honom gldjen af ngon egentlig erfring; hon har alltid
visat sig hg och obetvingelig; och hans sjl frossar vegetativt af
hennes dyrkan, medan hans fysiska krafter slumra och frtvina. Hrmed
st tvenne omstndigheter i frening: frst, att han mste vara,
hvilket han ocks r, i hg grad redlig och ofrstlld, ty enfald och
fromhet flja med all religion; sen, att han mste synas handfallen,
sl och ofrmgen till all bragd, dr liflighet och fattning komma i
frga. Det har dock genom flera n ett exempel blifvit bestyrkt, att
detta skenbart kaotiska vsende, d han blifvit frflyttad i andra
frhllanden, inom kort tid utvecklat krafter, som icke allenast visat
sig outtmliga, utan fven mera snabbt och trffadt anvnda, n man af
en rik frmga och ihrdig fning kunnat vnta. Det hnder ibland, att
en och annan frn dessa orter, s ogrna han n fverger sin hembygd, i
yttersta nd kommer ned till sjstderna fr att ska brgning som
matros. D jag haft tillflle att se och hra omtalas ngra sdana
fall, m det tilltas mig att anekdotvis anfra drom, s mycket det
inskrnkta utrymmet medgifver, helst det kan bidraga till bestyrkande
af de omdmen, som hr ofvan blifvit fllda.

P min hemort uppehll sig en man, som i sina yngre r rymt undan nden
frn den socken, hvarom hr varit frga, och slagit sig p sjvsendet.
S lngt jag kan minnas tillbaka, sg jag honom gammal och grnad. Han
bodde nu, vidtberest och mngbeprfvad, i egen grd, brt grufligt p
finska, var glad och kck och tog en sup, d den bjds. Svl fr hans
ursprungligt afstickande och besynnerliga yttre, hvilket man dock snart
vande sig att frbise fr hans anvndbarhet och drift, som ock fr hans
bottenrliga och goda uppfrande, var han traditionellt rekommenderad
frn ldre till yngre och hyllades af alla. Bland mnga andra den hade
han fven undergtt det att blifva pressad till matros fr danska
flottan vid dess fejd med England: Saken var p min hemort mycket knd,
till och med i detaljer, dels genom hans egna, dels genom deras
berttelser, som med honom delat gemensamt fventyr. Hans son, en
tjugurig yngling, hade frst blifvit tagen, d han med sin far gick i
allt saktmod ned mot redden till det finska fartyg, fr hvilket de voro
frhyrde. Gubben fljde vrfvarene t, tills han ndde en auktoritet,
infr hvilken han tyckte det meritera att skaffa sig gehr. Han tog d
till ordet och framstllde p sin halfbrutna svenska, hurulunda "gubben
var gammal och van, gossen var en kycklinge p sjn, stoppar inte p
rlog; stryker gubben, n, lt d gamla hunden, men gossen behfver
vara hemma och frsrja mor; och nu, go' herrar, ta mig och slpp
honom". Valet mellan den gamle gasten, som rask och amper brukade detta
sprk, och ynglingen, som blek och grtande vntade sitt de, var snart
trffadt. Gubben togs, och hans son slapp unnan. Den fejd, han p detta
stt ofrmodadt kom att fvervara och deltaga i, var i honom sedan p
gamla dagar en outtmlig klla till erinringar. Skert fingo vid den
brdska, hvarmed frsvaret  Danmarks sida mste bedrifvas, mnga, i
synnerhet mindre, fartyg ndfallsvis lpa ut med bde befl och manskap
af fga fning. tminstone hade fallet varit sdant med den slup, p
hvilken vr hjlte blef placerad. Det hade ocks icke mnga skott
hunnit blifva vxlade, innan gubben vetat gra sin mngriga erfarenhet
och sin tilltagsna frdighet gllande och vrderad. Beflhafvaren p
fartyget var en ung gosse, fga van vid manvern, ehuru han eljest
enligt gubbens uttryck nog "hade bramsegel p kuraget". Drfr fick
gubben fven ofta med en god ed och ett kommandoord p sitt stlle
"kasta skutan omkring, d hon krnglade i vndningen". Med berm och
utmrkelse kom han hem efter slutad kampanj och var fver ingenting i
vrlden s glad som fver att hafva varit "med dansken, dr pepparn
vxte". Ofrndrad i alla skiften frblef hos honom den enfald och den
godhjrtenhet, han frt med sig frn sin aflgsna hembygd. Hans lilla
koja var ett ppet kvarter fr ndlidande. Man berttade flera
historier om hans stt att emottaga och hylla dessa. Hopar af tiggare
nedtgade ofta om vintrarne frn upplandsbygden fr att bettla i
staden. D han mtte sdana, tog han dem antingen med sig hem eller, om
han hade andra render att ombestyra, bad dem uppska hans hus,
tillggande vanligen dessa ord: "Sg t mor, att gubben skickat." Mor
frstod d ganska vl, att de borde mttas och f sig natthrbrge
utsedt.

Frn samma trakter som den nyss omnmnde kom i samma ndaml som han
en annan person till staden. Han var 25 r gammal, utblottad,
frsvulten och s trasigt naken, att dagen skert ej utan srskilta
konsiderationer tcktes se ned p honom. Han infann sig bland andra hos
en skeppsredare, som hll p att hyra besttning fr sitt fartyg. Sedan
fverenskommelser blifvit trffade med de friga, kom ordningen till
honom, dr han stod lgst vid drren, med halft lje besneglad af de
andra. Man frgade honom om hans rende. Han skte tjnst. Hans
frimodiga, korta, ofta uddiga svar p flera gycklande frgor af redaren
och ngra hans tillstdesvarande vnner gjorde verkan. Han antogs som
kockspojke och tillsades, att den och den dagen skaffa sin kista
ombord. "Hvad tusan skall jag gra med kista, d jag ingenting har att
lgga i kistan", var hans ganska sanna svar. Han fljde fartyget t
utan kista. Hans lott blef att falla i sjn p Londons redd och drunkna
p denna sin frsta resa. Men han dog icke obermd i sin krets.
Kaptenen trttnade aldrig att vitsorda denna mnniskas utomordentliga
frslagenhet, kckhet och exemplariska frhllande, och mngen gammal
sjman bland besttningen svor hgt vid sin hemkomst fver hans dd.
Anmrkningsvrdt r, att denne man, som redan de frsta dagarna af
frden ftt byta sin plats vid grtgrytan mot den i masttoppen och som
sutit dr i storm och ovder, lik en ikorn djrf och fstad, skulle p
en lugn redd, d fartyget lg fr ankar, som en drmmande famla fram
och handlst tumla fver bord. Men sdan r finnen. Faran, om den blott
aldrig s litet frstller sig, kan plocka hjrtat ur hans brst, utan
att han tar ett steg till sitt skydd. Visar den sig ter ppet och
hotande, s kan man lita p att han mer n mngen annan ger rdighet
och krafter att undvika eller trotsa den.

Saarijrvi socken r full af natursknheter och har detta fretrde
gemensamt med de flesta orter hgre upp i landet. Ingenting kan
imponera mktigare p sinnet n djupet af de omtliga deskogarne. Man
vandrar i dem som p bottnen af ett haf i en oafbruten enformig
stillhet och hr blott hgt fver sitt hufvud vinden i granarnas toppar
eller de skyhga furornas kronor. D och d antrffas, lik en nedgng
till underjorden, en skogssj, till hvars brdstupande, trdbevuxna
bdd ingen vindflkt irrat och hvars yta aldrig krusats af annat n
abborrtroppens lek eller den ensam jagande lommens simning. En himmel
hvlfver sig djupt under ens ftter, lugnare n den dr uppe synes, och
som vid ingngen till evigheten tycker man sig vara omgifven af gudar
och andar, hvilkas gestalter man med gat sker och hvilkas hviskningar
rat hvarje stund vntar att f uppfnga.--t ett annat hll hr man
ljudet af en skogsbck. Man gr ditt, man tycker sig vara helt nra
och ser dock intet annat n den ljungbevuxna sandmon och stam vid stam
af de furor, den br, tills p ett kppkasts afstnd den motsatta
stranden brjar rja topparna af sina bjrkar. Frst d, nr man ntt
randen af mon, ser man en skymt af den glittrande bljan mellan lfven,
och fattar man fr att betrygga sitt nedstigande med sin hgra hand
roten af en bjrk, s kan man med den vnstra stdja sig p de fversta
grenarne af en annan. Har man ntt bcken, s ser man fver sig ett
blott ngra f famnar bredt blte af himlen, och p bda sidor har man
en ogenomskdlig vfnad af lf och stammar. Hinner man efter lnga
vandringar mellan enformiga trd p heden omsider dess grns, s
framst ssom genom en frtrollning i en tafla af den strsta vxling
och omfattning fr ens ga trsk vid trsk med lfrika holmar och
uddar, strmdrag, flt och kullar. Frvnande ro de skiftande massor
af ljus och mrker, man med en enda blick kan omfatta, frn de nstan
svarta granarna i den sumpiga dlden till tallskogen, som vidtager
ofvanom den, och bjrkarna, som i en krans omgifva foten och sidorna af
det fverst uppstigande berget. En nnu strre sknhet fr allt detta,
d solskenet en sommardag, brutet af molnen, i stndiga nyanser spelar
drfver.

Sdan r naturen i dessa trakter. Folket drstdes kan betraktas ssom
en frpostkedja, utstlld af fderneslandets population mot de fiender
af dess utkomst och brgning, man vill bekriga. Det r sant, att den
strre vdan r frpostens lott; men r den ngon gng, ssom nu tyckes
vara fallet, i fara att fverflyglas och g under i massor, s mtte
den ej af dem, hvilkas vl den bevakar, glmmas i sin nd och
fvergifvas i den olika striden.




NGRA ORD OM SVENSKA AKADEMIENS VALSPRK: SNILLE OCH SMAK.


D Svenska akademien vid dess stiftelse antog detta valsprk, ville hon
otvifvelaktigt drmed antyda sin hyllning af de tvenne frmgenheter,
som enligt hennes sikt ingingo i och utgjorde frmgan att producera
sknhet i konst. Den parodiska tydning, det i en framtid skulle
underkastas, frutsg hon icke. Hade en enskild ristat i sitt insegel
orden: "Snille och smak", skulle vl fga ngon varit nog grym att hos
honom se en annan mening drmed n den nyss angifna; d ter en
korporation med Svenska akademiens ndaml och ansprk antog dem, kunde
en skmtare med ltt samvete pbrda densamma arrogansen att med dem
hafva velat uttrycka ett: _Est Deus in nobis_, eller att Akademien inom
sig slte och fullt uppfattat dessa konstsknhetens bda villkor. S
lnge den allmnna opinionen delade i allt Akademiens sikter och icke
anade andra former fr det skna n de, hvilka hon framstllde, hade
detta valsprk, i hvilkendera bemrkelsen som helst det togs, nnu full
helgd; men sedan en total revolution, tminstone i skenbart afseende,
tillvgabragts inom svenska vitterheten och allmnheten begynt hysa
begrepp om det skna, hvilka tycktes i grund strida mot dem, som
Akademien frfktat och n framgent frfktade, mste den svaga sidan i
hennes lsen, utan allt skygd af hennes till rtterna skakade
auktoritet, blottas fr angrepp och bli ett freml fr s mycket
skoningslsare vapen, som hon nnu fortfor att bra i sklden "Snille
och smak", nr dagens hjltar lngesedan lrt publiken att lsa ut
dessa ord som "Platthet och alexandriner".

Att denna lsen blifvit anfktad mer n i hvad fall som helst varit
hfviskt, m blott nmnas. nnu i dag gifvas mnga, hvilka, mer fattade
af det litterra tumultets yra n fattande det dla ndaml, som vckte
det och som efter segern skert ogillade mnga af sina utfall, med
mkan anse hvar och en, i hvars gon nmnde lsen icke br samma
stmpel af ljlighet, den fr ett tiotal r sedan allmnt nog troddes
bra.

Denna angripliga sida af valsprket m dock med en antydning blott
frbigs; det r ocks icke den, som vi med denna uppsats syftat. Men
att den uppfattning af konstnrsfrmgan och dess yttringsstt, som
detta valsprk tyckes bevittna, r oriktig, vill man hr ska
dagalgga.

"Snillet", sger Rosenstein i sitt fretal till fru Lenngrens skrifter,
"icke njdt med att hafva uppfunnit, underkastar sin uppfinning
begreppet om det verkeligen skna; och smaken eller, rttare sagdt,
frnuftet leder utfrandet bde till sammansttning och stil." Denna
sikt af konstsknheten, genetiskt betraktad, var hans och var
Akademiens. Ur den framsprang omissknneligt valsprket.
Konstnrsfrmgan var sledes enligt den i sin fullndning bestende af
och delad i tv likmktiga potenser, den ena den uppfinnande,
oregelbundna, fantastiska, snillet, och den andra den ordnande,
hejdande och styrande, smaken, eller med annat ord, frnuftet. Hraf
fljde, att det kunde gifvas ett konstsnille utan smak, och n vidare,
att ett konstverk kunde vara p en gng snillrikt och smaklst.

Man har svrt att veta, hvad egenteligen med snille mentes, nr det
slunda sattes utom frnuftet och ansgs ssom ngonting sjlfverksamt
tminstone i bredd med detsamma. Det r dock troligast, att drmed
mentes knslan och fantasien. De skulle d utgra den skapande frmgan
hos konstnrn, men dock s, att deras produktioner vore nnu
oregelbundna, formlsa och nebulistiska, till dess de mottagit reglor,
form och betydelse af smaken, af frnuftet.

Hr stter man redan p en omjlighet, hvilken dock som slutsats kan
dragas ur en sdan sikt, att nmligen tvenne personer d borde kunna
med inbrdes bistnd producera ett verkligt konststycke med den
procedur, att den enas gandefrmga skulle erstta bristen hos den
andra; att den ena, det blotta snillet, skulle oupphrligt uppfinna,
den andra, den blotta smaken, antaga eller frkasta, med ett ord ordna.
Ty onekeligen r det likgiltigt, om de bda egenskaperna ro frenade
hos en eller finnas spridda hos tvenne individer, d de antagas verka
icke genom sin frenings totalkraft, utan hvardera fr sig och
successivt.

Ehuru man visserligen icke saknar exempel, att tv eller fleres
gemensamma bemdande frambragt goda konstverk, fr man dock ej
framdraga denna erfarenhet ssom motskl mot hvad vi nyss anfrt. De
antagna skilda potenserna af totalfrmgan hafva icke varit isoleradt
tillhriga de srskilta personerna, utan funnits i frening hos hvar
och en af dem i en viss mn och verkat i tflan, s att den ena odelade
frmgan skt fverbjuda den andra och i sin helhet kontrollerat och
jmfrt frtjnsterna hos den enas eller andras frslager. Misstaget
hrrr draf, att man frestllt sig ssom skildt opererande de bda
potenser i mnniskonaturen, hvilka blott i sinnlig uppfattning synas
skilda och hvilkas obegripliga frening tvrtom i sin verksamhet ensam
r mktig att framtrolla i synlig skepelse freml, som hos hvarje
annan mnniska pkalla samma harmoniska frening af dess naturs alla
enskildheter fr att kunna af henne till sitt vsende senteras, det
vill sga, ensam r mktig att dana konstverk.

Konstnrssinnet har hri en fullkomlig likhet med det religisa sinnet.
Icke r ett kaotiskt svrmeri utan begrnsning af frnuftet religist,
icke heller r ett ddt reflekterande af frnuftet fver dogmer och
erknnande af deras frnuftsenlighet religion. Ej en gng knner den
mnniska en religis hngifvenhet, som med frnuftet srskildt vill och
mste kontrollera sina religisa inbillningsfosters sanning och
sknhet.

Den verkligt religisa knslan r p en gng sin egen tjusning och sin
egen dogm, visande dri, att hon r en produkt af de bda
frmgenheterna sinne och frnuft i deras enhet. Hvarje frestllning,
som i ngot afseende skulle aberrera frn det rtta, frkastar hon i en
sdan stund sjlfmant, instinktlikt, och de i sinnlig uppfattning bda
potenserna af hennes vsende behrska i sin frening liksom med frkad
kraft allt, hvad som till den enas eller andras omrde kan hra. Vi
kalla ett sdant tillstnd inspireradt, ett tillstnd, som ortt
blifvit ansedt oberoende af frnuftet, emedan man sett, att det
producerar resultater, som af frnuftet ensamt icke kunna till hela
deras innehll mta. Alldeles lika frhller det sig med konstsinnet,
och likheten r s ltt fverskdlig, att det vore fverfldigt
framstlla den hr i detaljer.

Konstsnillet r sledes icke ngon smakens granskning underkastad,
kaotiskt danande princip, utan det innefattar i sitt vsende smaken, s
att denna utgr snillets sjlfbeskrifna dogm, likasom konstsnillet
aldrig kan rja sig utan ssom frening af de tv elementer, af hvilka
smak r det ena.

Man har anmrkt och kan andraga hremot, att flere frfattare finnas
och funnits, som rja ett omissknneligt snille, men drjmte en
fvervgande brist p smak. Detta frhllande mste s frklaras, att
hvad som hos dem rjer snille, rjer p samma gng smak; men att de
mera n andra se genom fingrarna med sin frfattaretr och producera
partier utan att vara inspirerade. De ro d snillen i det snillrika af
deras kompositioner; i det matta, excentriska och smaklsa ro de det
visserligen icke mer n ngon annan, som kunde nr som helst frambringa
dylikt. Det finns ingen, som stndigt och nr han behagar frmr
uppstmma sig till religis entusiasm; s finns ocks ingen konstnr,
fr hvilken inspirationen nr som helst stode till buds. Lter han d
en tillfvad frdighet i uttryck och behandling missleda sig att bjuda
till att skapa konstverk, s mste han misslyckas i sina bemdanden och
synas helt olik sig i de stunder, d en verklig stmning leder honom.
Hos mngen konstnr r inspirationen eller, om man s vill kalla den,
det sknas skdning af en s flyktig natur, att den i hans arbeten
visar sig blott i spridda ljuspunkter, medan det friga br stmpeln af
medelmtta och mrker.

Men af allt detta fljer icke, att det snillrika dr vore smaklst
eller det smaklsa snillrikt.

Konstsnillet i sin sanna och hga bemrkelse blir sledes en skapande
frmga, i hvilken smaken ingr ssom ett knnemrke. Man ser fven,
att allt skapadt, det vill sga allt, som innehller fenomenerna af
lif, i motsats mot det, som man kunde kalla fabriceradt, ndvndigt
uttrycker en sknhet, och denna sknhet, harmoni, eller hvad man vill
kalla den, mste vl alltid betinga smak hos dess danare.

Det vore sledes blott med ordet snille uttryckt allt, hvad Akademien
med sitt valsprk vill uttrycka. Ty oansedt ngon kan rja smak i mer
eller mindre mn, utan att drfre behfva ga hvad man kallar snille,
s r det dock afgjordt icke Akademiens mening att upptaga denna en
sdans inskrnkta egenskap bland fremlen fr hennes hyllning.

Lmpligheten af ett sdant valsprk vill man i frigt lmna ogranskad.




NGRA ORD OM METODEN ATT UPPLSA BUNDEN STIL.


Det r ganska vanligt, att man hr vers deklameras s, att allt
markerande af den enskilta versens isolerade och sjlfbestende natur
sidosttes. Man rttar sig nmligen uteslutande efter tankens genom
interpunkteringen antydda modifikationer, pausgirar vid punkterna och
proportionellt vid de mindre skiljetecknen och kommer slunda ofta ur
en vers in i en annan, utan att den redan fullkomnade blir ssom sdan
fr rat angifven. Detta stt att deklamera r utan allt tvifvel
oriktigt, svida det ensidigt afser tankegngen i ett skaldestycke
allena och icke tillika harmonien.

Gehret kan visserligen likasom tanken behlla i minnet en fordran af
ngot, som br flja och som drjer; men bda frbryllas de ltt af ett
fverskott, som ptrugas dem. Om man drfre med gehr fr versens
harmoniska princip hr ngon, som deklamerar utan att med en pauserande
modifikation i rsten ge till knna, nr versen fyllt sitt mtt, s
erfar ens ra samma obehagliga oreda som ens tanke, nr ngon
fortstter en mening liksom frbi dess punkt. Det r sledes en klar
sak, att, om samma mening lper genom flere verser, tanken, som utan
oreda kan vnta ett pfljande, alldeles icke fordrar en s uteslutande
och gonblicklig tillfredsstllelse, att det ju ej vore ortt att fr
den pbrda rat ett tillskott af takter, dem det ej under sin en gng
gifna harmoniska skdnings lagar kan frsmlta och ordna. Att rat 
sin sida kan frdraga pauser, dr tanken fordrar dem, ser man draf,
att, om n en menings slut markeras inom versen, detsamma nd p intet
vis frlorar trden af versens harmoniska lopp, utan inom sig mter det
bristande och r tillfredsstlldt, d det blifvit tillagdt. rat och
tanken hafva i dessa afseenden samma natur och bra ga samma
prerogativer, s att det r lika ortt att fr meningens skull icke
markera slutet af en vers, som att fr versens fyllnad lpa fver en
punkt inom den utan att antyda fvergngen ur en mening i en annan.

Det kunde ltt genom tusende exempel dagalggas, hvilken frvirring i
all harmoni en deklamation, sdan som den hr klandrade, stadkommer.
Den ursprungliga versformen kan drigenom upplsas i otaliga
missljudande sammanstllningar af heterogena verser, ssom t.ex.
fljande hexametrar:

    Utan att ana frst han sof p blommorna. Ormen
    Lg och dolde sitt gift bland dessa. Skyddande gudar!
    Fanns ej nd fr ynglingen, fanns blott dden? I allmakt
    Styren I dock jorden. Han dog frlten af eder.

    Se hr:

    _Ormen lg och dolde sitt gift bland dessa.
                                           Skyddande gudar!_

Dr ro genast de bda sista raderna af det s kallade sapfiska
versslaget.

Vidare brjas en dylik strof med det fljande:

    _Fanns ej nd fr ynglingen, fanns blott dden?_

Och n ytterligare fs af nsta mening en fullstndig vers till tredje
raden af en alceisk strof:

    _I allmakt styren I dock jorden_.--o.s.v.

I flere af de moderna sprken har man genom rimslut markerat fr
gehret de punkter (att bruka denna bild), d detsamma haft att brja
liksom en ny mening. Rimmens betydelse r sledes likas ltt insedd,
som den r stor i sprk, hvarest tonvikten och den draf bestmda
ovillkorligheten i harmonien icke r nog skarpt uttryckt.

Det r icke heller fr en blott yttre prydnads skull, som man infrt
bruket att skrifva och trycka hvarje vers fr sig; seden grundar sig p
en riktig uppfattning af versernas harmoniska individualitet. Ty ehuru
en vers icke blott i afseende  den dri uttryckta tanken, utan fven
hvad harmonien angr, str till ett fregende och efterfljande i ett
frhllande, som kan strcka sig vida lngre n till den strof allena,
i hvilken versen ingredierar, s utgr densamma likvl tillika ett s
bestmdt i sig slutet helt, att dess enskilta vsende p intet vis fr
lmnas outtryckt. Utan denna individuella natur hos de frbundna
verserna kan ingen harmoni i det hela uppst, och man ser hri liksom i
allt annat, att ju mer harmoni det allmnna uttrycker, dess mer
bestmma sig till sin form alla de enskildheter, af hvilka detsamma
bestr.

Oftast ser man frfattare, ledda af rats och tankens korresponderande
fordringar, ska inrtta verserna s, att ngon afdelning af meningen
slutar sig vid slutet af hvarje vers; detta r visserligen bra i sig
sjlft och svida det ej gr intrng i andra lagar; det r ocks ett
verkligt fel, om tanken utan sjlfbestmda pauser jmt och stndigt
springer fver ur en vers i en annan; men huru n frhllandet m vara,
gller dock den regel, hr uppgifvits, fr deklamationen framfr alla
andra konsiderationer. Det r fven en naturlig sak, att, d skalden
tnkt sig och uttryckt meningen under en bestmd metrisk form, denna
ocks br bibehllas och antydas af den, som deklamerar. Ssom exempel
p tankens ltthet att behlla reda, om n en vntad sats drjer, kan
man anfra det intresse, hvarmed en finsk runa afvntas ur dess
frfattares mun, och den klarhet, hvarmed en sdan, halfsats fr
halfsats, uppfattas. Det r bekant, att runofrfattaren, d han knner
sig inspirerad, stter sig ned, fattar en annan person i hnderna och
brjar gnola sin runa vers fr vers, hvarvid enhvar af denne hans
medhjlpare mste upprepas, innan den nsta fljer. D nu satserna i en
finsk runa ofta genomlpa flere sdana verser, kan man ltt frestlla
sig, hur lnge det skall draga ut p tiden, frrn en mening r fullt
uttryckt, och huru skarpt isolerade alla verser skola visa sig,
frhllandet af tankarna m vara hvilket som helst. Likvl lper ingen
runosngare fara att missfrsts ens af den mest obildade hrare. Icke
heller kan han utan fverdrift trtta genom hvilan mellan satsernas
kombinering, emedan han fr hvarje paus ger hraren ngot fullbildadt,
tminstone hvad harmonien betrffar. Samma fall ger rum, ehuru i ngot
mindre mn, vid vr sng, dr vl ingen skulle f infallet att
fverhoppa kadensens lngd fr att hastigare kunna komplettera en till
hlften antydd sats.

Hvad som ofvanfre blifvit sagdt betrffande det ljudeliga upplsandet
af poesi gller naturligtvis fven fr den, som fr sig sjlf med en
blott inbillad deklamation genomgr ett skaldestycke. Skulle ngon ha
den vanan att drvid fsta sig blott vid interpunkteringen, s kan han
vara fvertygad om att han antingen saknar gehr eller genom en ovana
sjlfmant berfvar sig den njutning, harmonien af en p naturliga
principer byggd meter i sin frmlning med tanken sknker.




EN ANMRKNING.


Det r ett tmmeligen allmnt vedertaget uttryck vid karakteriserandet
af konstnrns frhllande till naturen, att den frre frdlar den
senare. Detta frdla hrflyter ofta ur missfrstnd i uppfattningen af
saken, men ger n oftare anledning till ett dylikt. Man kan nmligen
ltt falla i den fvertygelse, att naturen sdan den r, verkligheten,
vore ngot konsten underordnadt, som behfde tillsatsen af ett dlare,
i konstnrns enskilda vsende nedlagdt moment fr att adlas till
sknhet och bli ett freml af konstvrde. Frn en slik fvertygelse r
vgen kort till utmnstrandet af vissa s kallade naturens lgre
klasser ur konstens omrde, fvensom till frsken att frmedelst
pfstandet af fr dem frmmande, men konventionellt dla attributer
ter rdda dem frn en sdan frtappelse. Man skall finna mnga exempel
p hvardera af dessa frvillelser.

Vore det mjligt, att konstnrn skulle i ordets egentliga mening
frdla verkligheten, s borde den genom honom lyftas till ngon utom
dess id liggande fullkomlighet, ty hvarje annan ger den i sig redan
frut. Men i detta fall skulle resultatet bli motsatsen af konst, bli
onatur. Lngt ifrn att kunna frdla verkligheten, har konstnrn sin
adel genom den och r dess mera stor, ju klarare han ser och kan terge
dess sknhet. S r mlningen af naturens bde yttre och intellektuella
fenomener skn, i den mn dessa i sin vsentlighet tergifvas, icke i
den mn de smyckas med utom dem skta prydnader. Vl kan ett gifvet
individuellt freml under konstnrns hand skenbart frsknas, ssom
t.ex. ett portrtt gras vackrare n dess original; men likvisst kan
man ej i egentlig mening sga, att fremlet blifvit frdladt, svida
mlaren, om han icke trffat likheten, gtt utom och liksom lmnat
fremlet, och om han trffat den ter, icke tillagt fremlet ngra
drag, som det icke gde, utan blott frklarat dess sknhet, det r,
ltit den framst oskymd och obortblandad af strande oegentligheter.
Det r en ltt konst att smycka, ssom t.ex. att dikta p norden
sminket af hela sderns rikedom; att frdla r omjligt, att frklara
r konstens yttersta och hgsta uppgift. Men att frklara vill sga
detsamma som att lta det rent verkliga framst, befriadt frn det
ovsentliga, det icke ndvndiga, eller ocks att underordna det s,
att dess villkorlighet blir synbar och icke distraherar.




OM PARODIEN.


"Parodien", sger Thorild, "r konsten att frvnda allt, hvad frvndas
kan; det r sledes konsten att gra det hga till lgt, det skna till
fult, ordning till frvirring och visheten till vanvett."

Betrakta vi nu, hvarigenom parodien i denna mening (ty vi mste redan
p frhand betinga fven en annan betydelse hos parodien) verkstller
detta frvndande, s finna vi ltt, att det sker drigenom, att den
sammanfr, hvad som ej hr tillsamman, korteligen, fogar missljud till
det harmoniska. Om man t.ex. instter ngra frvirrade noter i en sonat
af Mozart, om man p en madonna af Rafael mlar ullvantar, o.s.v., s
har man parodierat dessa Mozarts och Rafaels skapelser. Thorild menar,
att parodien i sin natur endast kan riktas mot det _mest hga_. Att han
hr menar parodien, betraktad _blott_ ssom _frvndande_, synes klart;
och i detta afseende r hans pstende sant, likvl med det villkor,
att han med det mest hga frsttt det harmoniska i hvad uppenbarelse
som helst; ty eljest finnes i grader af ren uppenbarelse, frn grodan
till mnniskan, frn tiggaren till konungen och Gud sjlf, ingen grad,
som ej kan p frutnmnda stt af parodien anfktas. Att parodien ter
endast kan antasta det harmoniska med framgng, kommer draf, att blott
det harmoniska kan i synlig mtto frstras genom infogade missljud, d
dremot det oharmoniska redan i sitt vsende innebr det, som parodien
ssom frstrande vill stadkomma. Hr m man icke frbise en
dubbelhet, som tyckes ligga i parodien, i denna betydelse tagen, ehuru
denna dubbelhet visserligen r mera skenbar n verklig. Att nmligen
smutsa det hga med tillsatsen af det lga vcker harm, att frputsa
det lgre med det hgres tillhrigheter kan vcka lje. Dock r, ssom
redan sades, denna skillnad icke grundad i sakens natur; den har
fastmer sin orsak i vrt stt att uppfatta. Vi se af all harmoni, ssom
naturligt r, frst den mest frklarade, och ju hgre drfre ett
vsende r, det vill sga, ju mera dess harmoni r frklarad, desto
mera r det oss heligt, dyrbart och okrnkeligt. Men d fven i det
minsta, som rent och utan frvridning r sin id, en harmoni mste
finnas och det icke kan vara s mycket graden af harmoni som icke mer
dess vsende, som r oss heligt, fljer, att om denna i det rena lgsta
uttalade samklang vore oss frklarad, vi fven med samma slags harm
skulle se detta frvrngas.

Om nu parodien tages i denna bemrkelse, s r det tydligt, att ingen
konst kan vara lttare n konsten att parodiera. Ty d all sknhet och
hghet i uppenbarelser bestr i den fljd af ackorderande lagar, de
uttrycka, s ser hvar och en, huru strande fven den minsta rubbning
mste inverka p det hela ssom fenomen. Och hvem har icke i sitt vld
att rubba ordning och fvertrda lag, om han ej knner det rtta, eller
om han ej respekterar detsamma? Med skl stmplar drfre Thorild
parodien, hvilken han blott uppfattat ssom frvndande, med
frdmelsens mrke. Den r ett lgnens frsk att gra allt till sin
like, ett oskligt och djuriskt stormande mot freml, hvars adel icke
senteras, ett uppenbart mordanslag mot produktioner af sknhet och
helgd.

Nu uppstr den frgan: Kan det harmoniska, det skna till sin
vsentlighet ns och frstras af en sdan parodi, eller kan det i
sjlfva verket parodieras? Det r naturligt, att ssom ens jordiska lif
kan utslckas af mrdarens dolk och ssom hvarje konststycke kan
krossas eller brnnas, s kan ock hvarje synlig produktion af sknhet
och regel genom parodiens vrngningar gras ofrnimmelig. Men lika
naturligt r det, att, ssom lifvet till sitt vsende r oberoende af
dolk och svrd, ocks det harmoniska i sig sjlft icke subordinerar
under det parodiska frvndandet. Parodien kan sledes, d den angriper
det skna och hga, endast frstra medlet, hvarigenom detsamma gjorts
fr oss frnimmeligt och blifvit en jordens egendom ifrn att blott
vara himmelens, den kan alldeles icke med frstring drabba det skna
och hga sjlft. Vi se detta tydligt draf, att vr inbillningskraft i
sin fulla verksamhet alltid kan terkalla en varseblifven produkt af
sknhet, hvilka den som helst vi n sett fverg densamma, och alltid
terkallar den i sin ursprungliga glans, obeflckad af de frndringar,
yttre omstndigheter stadkommit. Om vi t.ex. sett en madonnabild i sin
gloria och densamma sedan visades oss frvrngd genom ngra
missfosterlika drag, s vore det dock i den rena inbillningskraftens
makt att supplera de ursprungliga dragen i de tillsattas stlle och
slunda betrakta parodistens streck som lika mnga smutsflckar utan
egentlig inverkan och betydelse. S skulle vidare, om ngon fretoge
sig att stympa, sarga och vrnga skildringarna i Homers Iliad, man
tusende gnger kunna studera denna orimliga produkt frn prm till prm
utan att drigenom i ringaste mn stras i den njutning, lsningen af
ett kta exemplar af Iliaden erbjuder. Parodien i sin osklighet (och
osklig r den alltid, d den angriper det harmoniska) kan drfre
blott skymma sknheten och rycka den undan vra gon, men aldrig
inverka p dess vsende s, att inflickade oljud skulle frmla sig med
det harmoniska och icke kunna utjagas och lmnas t frtappelsen.
Drfre r ocks parodien, i denna mening tagen, ett oting, ssom
sdant utan betydelse och fullkomligt utan annan n fientlig relation
till harmoni och sknhet.

Men det gifves ett annat slag af parodi, i strngare mening det enda,
som borde s benmnas, hvilket i likhet med dess syster, komedien, med
obestridliga ansprk sluter sig till de skna konsternas ring och
antyder ett fr dem alla gemensamt ursprung, skdningen af harmoni.

Hvarje ren individualitet r en af den Hgstes uppenbarelseformer och,
ssom sdan, ren sknhet, det r, ren frmlning af enhet och mngfald.
Det finnes sledes i hela naturen icke ett ting, som ej, svida det r
en Guds uppenbarelse, r sknt och honom tillhrigt. Men i motsats till
ren individualitet stter jag rent maner, som r en individualitetens
uppenbarelseform genom sjlfbestmning. Ty ssom individen i sitt
varande i Gud har sin gudalikhet, har han i sitt sjlfvarande en
lockelse att verka gudalikt. Men svidt detta sjlfvarande innebr en
sndring, r det klart, att dess produkt skall rja sig som hrmning,
ej som verklighet. En sdan produkt kallar Thorild liklighet i motsats
mot likhet; hr m den, med afseende  mnet, som rr sknhet och konst
nrmare n sanning och vetenskap, benmnas maner i motsats mot stil.--
Ngon vckte i ett sllskap frga om huru man borde hlla sina armar
fr att ej, som det hnder mngen, synas vara besvrad af dem; flere
frslag gfvos och frkastades; sluteligen infll ett fruntimmer: "Man
br alldeles icke hlla dem." Frslaget var likas godt och sant som
ursprunget ur en riktig uppfattning af skillnaden mellan maner och
stil.

Det r ett sdant maner, hvarhelst det m uppenbara sig, som pkallar
parodien. Visserligen innebr maner alltid och redan i sig sjlft en
disharmoni; men denna r ofta s maskerad, att det fordras det finaste
gehr fr det skna att upptcka densamma, och parodien visar sig
drfre alltid befryndad med sknheten, d hon upptcker dess motsats
och vet att gra den mrkbar genom att utveckla den till ett mera
bestmdt uttryck. Parodien i sin dlare betydelse r slunda ett
drifhus fr manerets grimaser, dr de, lika ogrsplantor, som i grodden
svrligen kunna urskiljas frn de kta, vxa opp och utbilda sin
verkeliga karaktr. Drfre, d parodien, sdan den af Thorild
betraktades, nmligen ssom angripande det harmoniska, grundade sin
tillvaro p frstring, har den i sin rtta egenskap som en sknhetens
tjnare till freml att befordra de i ett freml liggande
disharmoniska potensernas flor och tillvxt, till dess att de rja sin
natur och sprnga de skenbara banden af harmoni, som sammanhllit dem
och dolt deras sanna vsende. Parodien ssom rent frvndande
frambringar alltid en olikhet af det freml, den anfaller, d den ter
ssom en manerets tuktomstare stadkommer ngot, som omissknneligt
liknar det parodierade och endast r utveckladt till en skarpare
karaktr.

S lnge det yttre uttrycket r fullt af en inre bestmmande anda och
af den har sin frklaring, r det sknt, harmoniskt och rttast sagdt
naturligt; fult och onaturligt ter r det, ehvar det m visa sig, s
snart andan r borta, som gjort detsamma ndvndigt. Men allt maner har
sin grund i en individs rtta och sanna sensation af sknheten i ett
naturligt uttryck och samma individs ortta och vanskliga lust att
sjlf producera ett dylikt uttryck, oaktadt hans natur nekar att fylla
det med anda och kraft. Man m exempelvis frestlla sig ett idealiskt
barn; ndvndigt mste hos detsamma allt, dess joller, dess oskuld,
dess stt, bjelser, lekar, m.m., bra stmpeln af ren sknhet; men lt
en yngling, frtjust af det dla och naturliga i barnets vsende,
frska att sjlf bli medelpunkt fr dylika sknheter: hans joller
skall bli pladder, hans oskuld fnighet, med ett ord, hela hans uttryck
ett maner. Och hvarfre? Drfre att hans individualitet mste p sin
punkt af utveckling naturligt hafva helt andra uttryck af sknhet och
han sjlf vill hafva dem naturen honom nekar.

Det r helt och hllet ur denna synpunkt, som t.ex. en karaktr, sdan
som Don Quixote, varit parodiabel och gifvit mne till ett af de
sannaste och dlaste konststycken, vrlden ger. Man har hrt
frfattare, fven af utmrktaste rang, kalla denna komposition en
parodi p riddarandan och medeltidens fabellika heroism; men huru
frhastadt hafva icke dessa bedmt Cervantes och hans mening. Det r
icke riddartiden i sin lefvande freteelse, han parodierar, icke en
skn och individuell uppenbarelseform fr det eviga och hgsta, utan
tvrtom en frn sin bestmmelse lsryckt individs vanmktiga frsk att
reproducera sknhetsformer, som tjusat honom, men icke mer kunna finnas
tillsamman med de nya, dem svl han som hans samtid i fljd af natur
och utveckling fdt och bort fda.  ena sidan synes drfre Don
Quixote, genom sitt mot Gud och natur upproriska, sjlfmktiga
strfvande, ssom en dre i sin klokhet, en svag och ljlig fantast i
sin kraft;  andra sidan ter visar han sig, genom den dyrkan fr det
stora och skna, som fdt hans svrmerier, ssom, man kunde sga det,
vis i sitt vanvett och i sin svaghet del och beklagansvrd. I slutet
af sin roman karakteriserar Cervantes sjlf p det mest hrliga och
trffande stt sin skapelse. d han lter Don Quixote dende vakna ur
sin frvillelse och, glad och hg i sin inskrnkta, men sanna vrld,
lmna t frtappelsen den vrld, som lyste fr honom s blndande, men
var ett missfoster af hans egen lsryckta och vilseirrande fantasi.

Vi hafva med flit uppehllit oss s lnge vid detta stycke, emedan vi
anse Don Quixote fr den renaste och mest storartade parodi,
litteraturen ger, och emedan hans karaktr frklarar och frklaras af
det exempel, vi straxt ofvanfre uppstllde fr att antyda, huru
vanskligt hvarje frsk r att med sjlfviljans kraft framkalla
sknheter i likhet med dem, naturen danat och ensam r mktig att dana.

Alldeles p samma vis, som en individ kan rja maner i sitt stt och
sitt tnkestt, kan fven en annan hopdikta en mngd andelsa former,
en skatt af maner, och frska koncentrera dem kring ett historiskt
eller icke historiskt namn, en supponerad och namngifven medelpunkt,
som af dem likvl icke till ngon vsentlighet bestmmes. Hraf
uppkomma alla dessa dygde-, hjlte- och vishetsmnster jmte deras
motsatser, dem man s ofta ser i dikter och som ga allt utom en
individualitet, till hvilken deras yttringsstt kunna hnfras och ur
hvars egendomliga anda de kunna f sin frklaring och sin betydelse.
Det r dock gonskenligt den skillnad emellan en individ, som rjer
maner, och en sammanfrd massa af maner, som r rnad att frestlla en
individ, att den frra aldrig kan helt och hllet upplsas till
motsgelser och intet, svida han ndvndigt, ssom en skapelse af den
Hgste, mste ga ngot, som r sant naturligt, den senare dremot,
nmligen den kring ett tomt intet koncentrerade massan af maner, kan,
lik en hop agnar, af den minsta vindflkt frspridas i rymden och
frstras. Huru litet abstrakta, frn all inre bestmning lsryckta
handlingar betyda och huru litet de i allmnhet mla och bestmma den
persons individualitet, till hvilken de mekaniskt hnfras, se vi
klarast i det frhllande af lifvet, d vrt vsende lifligast sker,
fordrar och genomskdar en ren individualitet, i krleken. Hvilka
folianter af anmrkta bragder, af nakna loftal, af beskrifna
fullkomligheter kunde vl tillgga en person en adel, som ej skulle
frsvinna lik en rk mot den, som ett enda gonkast af krleken hos
honom varseblir och dyrkar? Eller ifall, vid frgan om att vlja ett
freml fr sin tillgifvenhet, en mnniska skulle blott gra afseende
p frdelaktiga allmnna omdmen om en i frigt obekante person och tro
sig i anledning af de granna drag, man tillgger densamma, kunna sknka
honom krlek, huru djupt vore honom ej i villfarelse och huru ltt
kunde hon icke i honom mta en individualitet, till hvilken inga
bevekelsegrunder i vrlden skulle kunna frm henne att sluta sig?
Hraf synes, att genom blotta skildringen af handlingar, utan att deras
inre fyllande princip r uppfattad och klarligen antydd, ingen
personlighet kan gras frnimmelig. Men nr nu, ssom fallet ofta r,
en person gres till ett namngifvet substrat fr en dylik skildring och
r till alla delar obestmd och obestmmande, s framstr han ssom en
sammanfattning af idel maner, och hvarje frestllning om honom blir
rimlig: Han r att betraktas ssom ett falskt mynt, som i sjlfva
verket icke ger det ringaste vrde och just drfre med lika rimlighet
kan stmplas p hvilken summa som helst. Om drfre fabrikanten af ett
slikt mynt ger detsamma en hg och viktig valr och framstller det som
kta, s kommer parodisten och icke blott erknner denna valr, utan
frhjer den och antar flere andra och gr myntet drigenom till en
mera skdlig ljlighet, utan att han genom sin tgrd kunnat bryta
emot ngon regel, dr en sdan icke funnits, eller verka ngon
frstring, dr intet fanns att frstra.

Det r sledes mot maneret, mot det arbitrra, onaturliga, icke
inspirerade, som parodien spelar med all oskuld och utan att frstra
annat n det, som i sig sjlft innebr en frstring och som desto
gonskenligare upphfves, ju mer det befordras.

Sluteligen m den frga uppkastas: Kan en sknhet fdas i tiden s
fullkomlig, att den ej just genom sin egenskap af att vara individuell
och i tiden frgnglig innehller en brist, som gr den till ett
rimligt freml fr parodien?

D t.ex. ett barn, huru idealiskt det n m vara, icke fr evigt
frblifva barn, utan kan och mste lossa sig ur barndomens bestmningar
och bli yngling, mnne icke dessa bestmningar, som fr utvecklingen af
ett mera frklaradt lif mste falla, ro brister, ro ngot
villkorligt, manerartadt, som vlla, att fven det idealiska barnet kan
gra en parodi mjlig? Utan tvifvel ro alla barnets frgngliga
uttryck, fr sig tagna, brister; men de ro det blott fr sig tagna; ty
hos barnet ro de fullkomligheter. Gr blott dessa uttryck lsa frn
vsendet, och hvart och ett af dem r ett maner, som kan parodieras och
frintas; men frsk ej att frljliga personen, i hvilken de framst
som sknheter, genom att parodiera dem srskilda; personen blir evigt
ouppndd och trffas icke. Vl har hvarje ren individualitet sin
fortgng i tiden till hgre och hgre frklaring; men den fortgr icke
ssom ofullkomlig p hvarje punkt af banan, utan ssom alltid
fullkomlig p den punkt, dr den r. Och vore icke detta fallet, s
skulle Gud, ssom sig uppenbarande, evigt vara ofullkomlig och aldrig
trffa sig sjlf. Men om nu konstnren kan fnga den framspirande kta
individualiteten i ngon punkt af dess utveckling och fngsla den vid
duken, marmorn, tonen eller ordet, s ger han t evigheten en skapelse,
som vl alltid blommar, men aldrig frblommar, som alltid pekar mot en
hgre frklaring, men aldrig blir ofullkomlig i sin. Och slunda
framst sknheter, som gifva parodien blott ljus och kraft att uppska
och frstra det, som ej r dem likt, och mnskligheten den trstande
lrdom, att vl mycket kan finnas i vrlden att skratta t, men ocks
mycket, som pkallar endast vlsignelse och dyrkan.




FRSK TILL EN NATURALHISTORISK BESKRIFNING FVER DEN POETISKA RNEN.



FRORD.


D vra naturalhistorici med s mycken bde ifver och framgng bemdat
sig om att kunna lmna en utfrlig skildring af rnslktets arter och
egenheter, r det i sanning ofrklarligt, huru de frbisett en hel
hlft af detsamma, kanske mindre rik p upptckta species, men skert i
vetenskapligt afseende lika karakteristisk, stor och viktig som den
hittills med s lifligt intresse behandlade andra delen. Efter
frfattarens tanke borde nmligen rnarne indelas i: 1:o de
_prosaiska_, sdane de finnas i vr vanliga vrld, och 2:o de
_poetiska_, sdane som skalden ser dem i diktens regioner. Icke s, som
skulle uppgifter angende de senare alldeles brista, de sakna blott
system och ordning. Att samla hvad till upplysning om deras natur,
spridt och blott ltt utkastadt, frefinnes i vra skalders arbeten
skall bli fremlet fr denna afhandling. Beklagas mste, att
uppgifterna i detta afseende ro dels ofullstndiga, dels olika hos
olika frfattare. S har t.ex. blott _Aqvila poetica vulgaris_ fr
bristande kllor kunnat med ngon mera tillfredsstllande utfrlighet
beskrifvas. De mnga andra arter af detta slkte, som finnas uppgifna,
omnmnas nstan blott i frbiflygande utan ngon nrmare och egentlig
karakteristik. Otroligt svrt har det varit att ska ut det rtta bland
en mngd skiljaktiga meningar, som ocks i det ringa frrdet af
uppgifter icke underltit att insmyga sig. Hrvid har jag dock alltid
trott mig gra rttast i att flja de nyaste kllorna, dels emedan
dessa varit de mest rikhaltiga, dels ocks drfre att tiden vanligen
lker sr fven i vetenskapligt afseende, d.v.s. rttar hvad frut
blifvit framstlldt stympadt och frvridet. Hrvid m fven icke lmnas
onmnd den bermliga flit, vra yngre skalder framfr de ldre brjat
visa i allt, hvad som angr rnens naturalhistoria. Ja, jag kan tryggt
sga, att bland tio af dem icke en skall finnas, som ej gifvit
intressanta svl speciella som allmnna bidrag till den konungsliga
fgelns nrmare knnedom.

Jmte det jag ber om den bengne lsarens fverseende med det
bristflliga i detta mitt frsk, ssom varande det frsta i sitt slag,
fr jag med saknad nmna, att mngen ofullkomlighet i mitt arbete
kunnat afhjlpas, om jag blott haft tillgng till flere verk i mnet,
en frdel, som jag ssom mngen annan ftt uppoffra t den olyckliga
branden natten mellan den 4 och 5 september, hvarvid de flesta
hithrande bcker gingo frlorade.



_Aqvila poetica. (Den poetiska rnen)._

Innan jag fretager beskrifningen om detta rnslag, mste jag
vederlgga en skadlig frdom, som sedan Spegels tid varit rdande och
mer och mindre frvirrande inverkat p yngre skalder vid deras
frestllningar om detsamma. Det ser nmligen ut, som om de lnat vissa
uppgifter af honom angende den poetiska rnen, ehuru den, som han
beskrifver, uppenbarligen mera nrmar sig till den prosaiska; s sger
han i sitt arbete Gnids verk och hvila:

    "Nr jag nu vidare vill upp i luften titta,
    T ser jag hr och ther the mnga fglar sitta;
    Men ingen ser jag dock s hgt som rnen fara,
    Som ock frthenskull sgs en fglekonung vara;
    Sitt nste gr han helst p klippors branta tinnar,
    Och koxar vida kring hvar han en tel finner.
    Han lrer ungarna thet varma blodet supa,
    Se upp mot solens hjd och ned i dlder djupa.--
    -- -- -- -- --
    --Jag vet ej sga mer, men hvad som eljest felar
    Om rnens egenskap, thet Plinius meddelar."

    [Plinius Nat. Histor. libr. X. c. 5.]

Hvem ville vl mer vid nrmare eftersinnande betvifla, hvilken rn
Spegel menar? Stmmer ej hans beskrifning in med alla prosaiska
naturforskares, ssom han ocks citerar Plinius? Hvilken olikhet
emellan denna och den verkeliga poetiska rnen, enligt allt hvad man af
de trovrdigaste uppgifter kan sluta! Spegels rn t.ex. bygger nste p
branta klippor, den poetiska rnen dremot uppfder sina ungar i vagga;
Spegels fder sig af tel, den poetiska ter intet annat n ljus;
Spegels super blod, den poetiska dricker endast eld och eter, hvilket
allt med tillfrlitliga bevis i det fljande skall bestyrkas. Det r
sledes obestridligt, att den Spegelska rnen utgr tminstone ett
mellanslkte, sframt ej det sannolikaste r, att den vrde frfattaren
beskrifvit den verkliga prosaiska. Emellertid hafva nyare skalder,
missledda af diagnosen, anvndt flere af de Spegelska knnetecknen
fven p den poetiska rnen, till icke ringa frvirring bde fr
vetenskapen och den systematiska forskaren. S t.ex. omnmna en del
skalder, att rnen allenast blickar opp mot solen, medan ter andra
pst, att han bor i solen, gr till solen, sveder vingarna i solen,
o.s.v.--Fr min del vore jag fallen fr att antaga en Aqvila
Spegeliana, tminstone tills ytterligare uppgifter hunnit samlas, och
att lta densamma bilda ett srskildt eller ett mellanslkte, hvars
nrmare beskrifning den bengne lsaren kan f inhmta ur hans ofvan
citerade arbete. Och nu m skridas till utvecklingen af vrt speciella
mne, till beskrifningen af den egentliga poetiska rnen, hvarvid frst
kommer i betraktande:



_Aqvila poetica vulgaris. (Den allmnna poetiska rnen).

Beskrifning._

Denna rn r vingstark och har en luftig kropp. S sger Sondn i sina
dikter:

    "_Som rn han flydde med en luftig kropp_."

Hela hans yttre har hghetens allvar:

    "_Hvar skall nu speglas
    Hghetens allvar,
    Som af naturens
    Eviga krafter
    Gafs t din daning_?"
                    (Euphrosyne).

Han har en srdeles sjlsstyrka:

    "Ser du, kring den starka anden
    Vxa alltid starka vingar.
    Hvad rr rnen vl drfr_?"
                             (Tegnr).

Hans blick r lugn, i synnerhet vid sakta vder:

    "_Vid vindarnas sus
    Du (rn) blickar s lugn_."
                (Rudolph i kal. Vinterblommor).

Hans klo r senig, men hans nbb mjukare n ngon hittills knd
fgelarts och i sanning till den grad bjlig, att han kan le, ssom det
heter om honom i visor:

    "_Men slkten du sett
    Ren fdas till grt
    Och strfva--belett
    Det hopp, deras strt
    Belyste till grafven_."
                (Rudolph i kal. Vinterbl.).

           _Eller:

    "Dock under lje
    Frihetens dling
    Skdar fraktligt
    Masken, som krlar
    Sjlfvisk i gruset_."
                   (Euphrosyne).

Oftast ser man honom med svedda vingar; s sger Valerius:

    "_Spdaste rn ej rds att i solen sveda sin vinge_."

Det r skada, att tillgng till vidare uppgifter i detta afseende
brista. Frfattaren, som sjlf ej haft tillflle att se den allmnna
poetiska rnen, kan ej heller med egna observationer erstta det, som
felas. Flere och vidstrcktare upplysningar ro dock att tillg fver
hvad i det fljande kommer att bli freml fr afhandlingen, nmligen
detta rnslags



_Vistelseort och lefnadsstt_.

Skandinavien r den poetiska rnens hemland. Han bygger och lter ofta
se sig dr. Assar Lindeblad, som omnmner detta, sger sig fven
drfre lska Sverige:

    "_Jag lskar Sverige, det skna land_;
    -- -- -- -- --
    _Dr bygga rnar p bergens topp_." etc.

Sina ungar uppfder han n i skyn, n p lsa fjllspetsar, dem han
inredt till vaggor. S sger Rudolph:

    "_Dig vaggade storm I sktet af sky_."

Och p ett annat stlle:

    "_P fjllarnas spets,
    Som vagga dig gaf,
    Du fr ock din graf_."

Detta bestyrker fven Sondn, jmte det han antyder orsaken till rnens
lust att bygga i hjden, som orden lyda:

    "_I skyn p branta klippor r mitt bo,
    Ty jordens lga kryp ej andas dr_."

Mrkvrdig r uppgiften af _Son i rnskog_ i Helsingfors Morgonblad,
som tyckes rja, det rnen ngon gng gr bo i furar, ssom det heter i
hans sng:

    "_Se s!--O skuldra, fast sona en granit,
    Som furans gren med rnens nste ofvan_."

Detta r troligen ett misstag, franledt draf, att rnar ofta visa sig
i furutoppar, gungade af stormen, och blott se, utan fven kunna hra,
att det r en rn, som gungas. S sger Rdd uti kalendern Psyche:

    "_Och stormen, den hrdes I furarne gunga
    En vingstark rn_."

Den poetiska rnen klcker ej sina ungar. De ro ursprungligen till i
sin fulla utbildning, men sakna lif, till dess de blifvit kysste af
solstrlen. S sger Rudolph:

    "_D solen slog opp
    Sin hrliga blick,
    Den strle, som frst
    Uppvaknande gick
    Ur morgonens tjll,
    Dig kysste till lif_."

rnarnes affda r icke alltid rnar; det hnder, att en del af ungarne
bli svanor; dock uppfostra de alla i samma hus. S sger Carl i Poetisk
kalender fr 1822:

    "_Vilda rnar, milda svanor,
    Syskon i ett enda hus_."

Detta lter nstan otroligt, dock talar fr sanningen draf den
utomordentliga lust till bad, bde rnar och svanor rja och som
tydeligen har sin grund i ngon gemensam vana frn yngre r och frn
samma frldrars hus. Om denna badlust tala flere skalder. S sger
Euphrosyne om rnen:

    "_Att den, som lefver
    Fr det omtliga,
    Mste dr bada
    Glnsande vingen,
    Vill han i lifvet
    Stilla sin lngtan_."

Med henne instmmer Bahr i sina dikter:

    "_Se, huru rnen flg,
    Se, hur han svfvar hg,
    Stolt af det dla lopp.----
    Badar i ljusets flod
    Vingen med lust och mod_."

Carl, i Poetisk kalender fr 1819, lter svanen sga:

    "_Vinkad till Apollo genom drmmar,
    Fr jag bada mig i vlljuds strmmar_." etc.

Allt vittnar fr sanningen af ofvan anfrda sats. Den poetiska rnens
fda, den han mera drickande n tande njuter, r eter, eld, kraft,
mod, frihet och ljus m.m. S sger Rudolph:

    "_I eterns svall
    Du slckte din trst;
    Drack kraft och drack mod
    Och frihet och ljus_."

Hri instmmer Dahlgren:

    "_Under det rnen
    Lngtansfull ilar
    Upp emot solen
    Fr att f dricka
    Eldens och lifvets
    Himmelska stma
    Ur hennes brst_."

En Spegelian r i detta fall Ingelman, som skrifver:

    "_fver jorden himlen hnger,
    Lik en bister rn, som ser
    P det rdda rofvet ner
    Och uti snrjande kretsar sig svnger_."

Han tyckes nmligen antaga, att rnen lefde af jordiskt rof, hvilket
han troligen skall hafva svrt att bevisa.

Den poetiska rnen r ganska seglifvad, dock stter han genast
klippingen till, s snart han trffas i vingen, en underrttelse, som
skert r krkommen fr jgare, hvilka kunde stta p detta dla djur.
S sger Tegnr:

    "_Och den flyktande tid,
    Lik en vingskjuten rn,
    Faller dd dr bredvid_."

Fr sanningen af denna uppgift r dock svrt att uteslutande borga, s
mycket mer som yngre naturforskare synas yrka, att rnen p intet stt
kan sras. Det m sen komma af hans luftiga kropp eller af hans hga
flykt, alltnog, s sger Rudolph:

    "_Ej pilen dig ntt,
    Frstet har sndt;
    Den studsande vndt
    Frn luftiga slott
    Mot ljusskygga snr
    Nedstrtad tillbaka_."

Ngon gng har man fven sett rnen i stllet fr vingar betjna sig af
skepp fr sina frder i luften, och skola dessa fartyg vara till
konstruktionen lika de gamla nordiska drakarne. S sger om honom
Rudolph:

    "_Sin drake p djupet af glittrande fjord
    D lgger den vingstarke kung.
    Och fastn hon flyr frn mrknande jord,
    Den last knnes icke fr tung_."

  [Jag har frsttt luften med uttrycket: glittrande fjord,
  ehuru jag r viss p att dremot mycket kan invndas af de
  prosaiska lastdjur, som vilja taga allt efter ordalydelsen.]

De nyaste forskningar bestyrka, att den poetiska rnen aldrig kan
fngas och upphra att bero af sig sjlf. Flere uppgifter hos Rudolph
bestyrka detta; s sger han:

    "_Du knner ej lag,
    Som du t dig sjlf
    Ej bjudande gaf_."

Och vidare sger han, att till rnens dricka hrde:

    "_Frakt fr det grus,
    Dr krlande slaf,
    Som snckan sitt hus,
    Framslpar sin lott
    Af nesa och brott,
    Som bojornas tvng
    Frhnande sknkte_."

Detta bestyrker --et--, som lter rnen sga:

    "_Blott dr har jag hemmet,
    Dr frr ock det varit_."

Allra tydligast yttrar sig dock Sondns rn:

    "_Ej svekets snaror, ej frstets dolk,
    Ej hatets pil kan hinna luftens drott_."

Euphrosyne, som sjunger om _den fngna rnen i bur_, mste drfre
tagit miste p hela fgelarten, kanske poetiskt kallat en hk eller
ngon annan fngbar fgel rn. I alla fall frorsakar en sdan lust att
adla de jordiska fremlen d och d missfrstnd, ssom nu r
hndelsen. Ty hvem, utan den invigde, kan vl tro henne mena annat n
den verkliga allmnna poetiska rnen, d hon lter sin rn sjunga:

    "_Rnkfulla snaror
    Slto i nesliga
    Bojor min ungdoms
    Djrfva frmga,
    Ville vid gruset
    Stnga de hga,
    De himmelska tankar_."

Detta kan man kalla att hafva starkt adlat en hk eller ngot dylikt
fjderf.

Den poetiska rnen r en konung fver icke mindre folklika understar
n ngon annan jordisk regents, och hans slott str p s fast
grundval, att tminstone ingen plning varit ndvndig. S sger den
storsinta Sondnska hrskaren:

    "_Jag konung r fr luftens fria folk,
    P jrn, granit och marmor str mitt slott_."

Vid sina lustfrder till solen begagnar rnen, som sagdt r, dels
vingar, dels skepp. Stundom tckes han dock gra en promenad dit opp
till fots. S sger Rudolph:

    "_Men vrldsgats blick
    Med krlek d ler
    Som frr, nr du gick
    Upp mot det, n ner
    Till dig_."----

Angende den poetiska rnens lder ro uppgifterna ingalunda
fverensstmmande. Rudolph sjlf sger p ett stlle, att "hans lif r
en dag"; p ett annat, att han "sett slkter fdas till grt."
Euphrosyne sger om sin hk, att han sutit fngen frn urminnes tider.
Troligast r, att den poetiska rnen icke r lnglifvad.

Denna rn r vidare utomordentligt storsint, hgsint, veksint,
trnande, trngtande, lngtande, stolt, rik, glnsande, full af
lifvande eld, mktig och modig, vild och del, med mordlust och
hrjningsbegr, en ttling af gudarnas stam, en argonaut m.m.

Upplyftande som hans lif varit, s r fven den poetiska rnens dd.
Ensam vill han skiljas hdan, ssom han hr lefvat ensam.

    "_Du lefde, du dr
    S ensam. Ej hr
    Ett ra din suck,
    D ddskvalets storm
    Tungt hfver ditt brst_."

Nr han slunda kreperat, brnns han till aska vid "hans kungliga vns
kringstrlande fart." D hvirfla vindarne fram till fjllarnas kam och

    "_Stmmande in
    I sfrernas takt,
    De kvda ned makt
    En grafsng_"

fr honom, och han har en vrld till sin grift,

    "_Med molnen till stod
    Och stjrnor till skrift_."

Slunda beskrifves hans slut i den Rudolphska Eddan. Otvifvelaktigt
vore mycket att tillggas. Det, som r anfrdt, torde dock i ngon mn
fylla den lucka, som hittills i detta afseende funnits i ornitologien.

Utom _Aqvila poetica vulgaris_ har frfattaren haft tillflle att
inhmta uppgifter om tre andra arter af den poetiska rnen. Dessa
uppgifter ro beklagligtvis icke mnga; det r dock troligt, att vid
ifrigare forskningar och strre tillgng p kllor bttre resultater ej
skola uteblifva. De frfattare, som hvar fr sig frsett mitt system
med en ny art under det poetiska rnslktet, ro: Tegnr, --et-- i
kalendern Vinterblommor samt Ingelman.

Den frsta och frnmsta af dessa arter, s hvad kraft som friga
meriter angr, r:



_Aqvila p. chronometer. (Tidens rn)._

Efter allt, hvad det ringa frrdet af kllor ltit mig inhmta, har
ingen annan upptckt eller med ringaste upplysning bestyrkt tillvaron
af denna hrliga art af rnslktet n Ingelman. Det r synd, att han,
som haft tillflle att observera den vldiga fgeln, lmnat om honom s
knapphndiga notiser. Intet annat n den stora upptckten kan urskulda
hans efterltenhet att utfrligare utreda densamma. Kanske fr man dock
framdeles hoppas ngot mer af honom i detta afseende. En fruktan att ej
frbli den frsta, som gifvit den lrda vrlden denna dyrbara gfva,
har troligen franledt det brdskande i hans uppgifter. Han sger om
sin rn intet mer n att:

    "Tidens rn _far opp i ringar,
    Och hvar ring r ju ett r,
    Mnskligheten tar han upp sina vingar,
    Och hans bana opp mot solen gr_."

Jag har tvekat, om jag skulle benmna denna rnart efter dess
upptckare eller lta bli drmed, tills han genom vidstrcktare
uppgifter mer tillgnat sig ran af sin upptckt; att jag stannat vid
det senare alternativet, hoppas jag skall ursktas.

Den andra arten r:



_Aqvila p. Psyche. (Sjlrn)._

Detta mrkvrdiga naturfenomen r upptckt af Tegnr. Det r en rn med
fjrilvingar. I landsorterna har jag hrt talas om en sjl, som
troligen r det populra namnet p denna rn. Ingen sade sig hafva sett
densamma, utan allt, hvad man om sjlens skick visste, var supposition
blott. S mycket viktigare ro drfre de upplysningar, Tegnr om den
meddelar. S sger han:

    "_Den arma Psyche, huru n hon svingar,
    P jorden r en rn--med fjrilvingar;
    Men hennes vingar vxa i det bl,
    Dr solar flyga, nglaharpor sl_."

Det r ganska anmrkningsvrdt, att denna rn med sina sm fjrilvingar
kan svinga omkring och hja sig till det bl fr att lta vingarna
vxa; dock:

    "_I himmel och p jord finns mer, Horatio,
    n er filosofi kan drmma om_."

S sger Shakespeare, och detta ordsprk m man visst lmpa till detta
fall.

Den tredje arten r:



_Aqvila p. Stella. (Stjrnrn)._

Arten r upptckt af --et-- och frekommer omnmnd i kalendern
Vinterblommor.--Dessa fglar synas till tusendetals p firmamentet
under vinterntterna. De kallas af allmogen stjrnor. Ingen fre --et--
har dock haft tillflle att f ned ngon af dem fr att nrmare kunna
utreda, till hvilket fgelslag de hra. Den lrde auktorn lmnar om dem
ocks ingen annan underrttelse, n att de ro eviga och lyftas p
starkare vingar n han. Som orden lyda:

    "_Varen mig hlsade,
    Eviga stjrnor,
    I, vrldsrymdens rnar,
    Som lyftens p starkare
    Vingar n jag_."

Slunda har jag skt att p vetenskapens altare offra en skrf. Vid
bttre tillflle och med mera utvgar kan i en framtid mjligtvis
samlingen kas.




FRU LENNGREN.


Denna frfattarinna, t hvars stora skaldegfva man fven hr nskade
kunna skatta en grd, var fdd _Malmstedt_, i Upsala r 1754, och
genomlefde en period i svenska litteraturen, d vitterbeten var tronen
lika nra som regenten sjlf och, fostrad af hans hnder, uppgrodde med
en friskhet och liflighet som under ingen annan tid, icke en gng under
den litterrt revolutionra vid det andra decennium af detta sekel,
rjts hos densamma. Kellgren och Leopold utvecklade d den poetiska
frmga, som hos deras samtida beredde dem anseendet af den svenska
skaldekonstens jttar; Oxenstjerna, Creutz, Gyllenborg, Lidner m.fl.
dels hedrade, dels frvrfvade genom sina snger namn, som fverlefva
dem, och Franzn och Bellman, utan likar bda, stmde d toner, dem
ingen tid skall finna fvertrffade. Med mnga af dessa snillen var fru
Lenngren ej blott umgngesvis bekant, utan fven frenad genom banden
af vnskap och den innerligaste aktning. Om man vid ett och annat blad
af hennes skrifter upptcker och kan klaga fver ett menligt inflytande
p hennes talang af sikter, som voro tidens och som genom detta
umgnge fingo vg till henne, s r man ur en annan synpunkt frpliktad
att erknna, att den gedigenhet, klarhet och hllning, som
karakterisera hennes kompositioner, icke blott i allmnhet, utan
fverallt, och ga en s del del i deras sknhet, utbildats till
mognad just genom sikter, inhmtade medelst samma umgnge frn samma
tid. Ty onekligt r, att till konstandans hufvudsakliga fordran d
hrde en skert berknad plan, korrekthet i teckningen och en
bestmdhet i tanken, som lika litet tlte en abstraktionssats, hvars
sanning eller osanning af ngot enda moln i framstllningen skymdes,
som ngon inbillningen mutande bild utan egenskapen att kunna uthrda
frstndets skarpt logiska prfning. Hri ger emellan denna och den
gamla klassiska tidens anda en stor likhet rum; den hrstammade ocks
frn Frankrike, dr vckt af skalder, som bildat sig efter forntidens
mnster.

I allmnhet kan man sga, att hvarje skola i konst, s snart dess ton
af samtiden uppfattas ssom uteslutande sann och del, r en farlig
klippa fr en uppgende konstnrstalang. Endast geniet i ordets hgsta
bemrkelse mktar bryta sig vg frbi den. Det oberoende af en sdan
skolas didaktiskt stela maner, hvilket i fru Lenngrens dikter visar sig
i fvervgande grad, vittnar drfre om frfattarinnans stora,
naturliga anlag, och det s mycket mer, som hon med begreppet var
bunden vid de antagna och allmnt hyllade formerna och blott genom sitt
konstsinnes hgre drift gick utom desamma.

D man, ssom nu r fallet, mste gna det strsta loford t en kvinnas
litterra frmga, kan man taga fr afgjordt, att man mtes tminstone
af tv slags frdomar, hvilka, ehuru visserligen icke allmnna, dock
ro rdande hos ganska mnga mn. Den ena af dessa frdomar hotar
nrmast den bermmande, den andra ter frfattarinnan sjlf. Den ena
tillhr dem, som tro, att frfattaretalangen i sin sanna och hga
bemrkelse r ensamt mnnernas tillhrighet, och fljakteligen mste
anse hvarje hgre loford t en kvinna skeft och omotiveradt; den andra
r deras, som i sin frestllning nedstta en frfattarinna i afseende
 kvinnligt vrde, i den mn de erknna hennes fverlgsenhet som geni.
Bgge dessa sikter ro foster n af en ensidig erfarenhet, n af
frhastade omdmen. Vi tvifla ej, att det rent vetenskapliga r
frmmande fr kvinnans vsende, som klarligen ligger knslan och
instinkten i hgre mening nrmare n abstraktionen. Ty nppeligen lr
man ga bevis p att kvinnan gt ngot af ett rent abstrakt vetande,
det hon icke erfrat p mannens omrde med uppoffrande till fullt
motsvarande vrde af ngra sitt vsendes egna, medfdda frdelar. Dock,
helt olika r hennes frhllande till konst. Hon behfver ej utom sin
krets ska medel till skapelser af sknhet; om hon blott sjlf med sin
egen vrldsuppfattning idealiskt fvergr i ett konstverk, br ocks
detta redan stmpeln af ideal.

Lttare n mannen, hvars medfdda knsla fr oberoende ofta nog kan
hlla honom skild frn sanktionerade skolor i skn konst och ge honom
tminstone ett sken af originalitet, snrjes kvinnan af dylika; och
dri ligger kanhnda orsaken drtill, att s f frfattarinnor ens
synas originella. Men i hvarje konstprodukt, dr de icke ro
originella, rja de en brist p kvinnlighet, i det att de visa sig dr
hafva strfvat att genom begrepp blott fngsla vid sitt verk sknheter,
som icke varit inneburna hos dem och ur deras egen natur sjlfmant
fvergtt i form. Den hos mnnerna icke ovanliga bfvan fr vittra
fruntimmer lr vl af det nyss anfrda till en del kunna frklaras. De
lska att studera kvinnan, och hvarje fven den minsta yttring af
hennes egendomliga karaktr r fr deras reflexioner ett likas
lockande som outgrundligt mne; men de sky att af henne emottaga
uttnkta lrdomar, rundade begrepp eller konstiga definitioner, emedan
de i dem nd aldrig kunna upptcka och erknna samma sknhet och hga
betydelse, som hennes natur allena i sin renhet fr dem uppenbarar. Nu
frfaller oftast, och man kan sga alltid, en konstnr i en blott och
bar didaktik genom begrepp, om han ej ger det snille och den sanna
originalitet, som frmr fngsla ider i hans produktioner: r drfre
kvinnan icke s lottad, blir hon ndvndigt didaktisk och ledes in p
ett flt, dr hon minst r hemmastadd och mest vanstlles. r hon ter
ett verkligt geni, s gr hon aldrig utom sitt omrde och r fven
under sin hgsta flykt nnu kvinna. Och i detta fall mste hon vl ga
ansprk p vr innerligaste och mest oinskrnkta hyllning.

Men vi komma tillbaka till fru Lenngren. De skrifter, hon efterlmnat,
har hon kallat _Skaldefrsk_, ehuru alla i tekniskt afseende ro
msterstycken och de flesta, som poetiska skapelser betraktade, ro
oupphinneliga i sitt slag. De ro till sin karaktr af mnga arter. Man
trffar ibland dem ngra, som ro nstan didaktiska, i den mening vi
tagit detta ord hr frut. Dessa mste man skrifva p den tids rkning,
i hvilken hon lefde; ty de ro frmmande fr hennes egen naturliga
fallenhet. De af hennes stycken, som renast tergifva frfattarinnans
grundton, ro af ett naturmlande eller satiriskt lynne. Alla dessa ro
utmrkta af en lefvande sanning och en naivitet, spelande och oskyldig
som naturens egen. S nra till hvarandra grnsande dessa bda
skaldeslag n ro och s svrt det r att emellan dem uppdraga en
bestmd skiljolinje, dr de nalkas hvarandra, hafva de dock, sdana de
framst i fru Lenngrens dikter, nog mycken inbrdes olikhet fr att
kunna srskildt betraktas och bedmas.

Till hennes skarpast markerade satiriska snger hra t.ex. fljande:
_Det hgt frnma kta paret, Toaletten, Portrtterna, Kontrasten_, dr
en vissnande lderdoms och en andryg skrplighets ffnga mlas,
_lderdomstrsten_, en aga fr den moderliga klemigheten, och _Hans
Nds morgonsmn_, en framstllning af det slags praktlif, som har fr
sin glans att tacka andras obetalda svett och mdor. Dessa ro alla
ganska skarpa och bjrta; men de tyckas vara det liksom utan
frfattarinnans frvllande. Ty s otvunget och naturligt framtrda i
dem drskapen och flrden, att de icke synas vara uppskta, utan
fastmer hafva sjlfmant infunnit sig. Man har liknat fru Lenngrens
pensel vid Hogarths, och likheten ger, hvad dessa satirer betrffar,
till den grad rum, att flere af dem i vissa drag kunde tjna som
frklaringar p ngra hans taflor. Man skall dock finna, att det
verkligt srande, som ofta ligger i Hogarths stycken, r merendels i
fru Lenngrens nstan bortjollradt af hennes kvinnligt lekande anda. S
mycket n dessa satirer vittna om frfattarinnans snille, r det dock
icke vr mening att framstlla dem isolerade ssom produkter af hennes
frmga i dess hgsta flykt och lskvrdaste stmning. Visserligen r
ljet, fven det bitande, rent kvinnligt, men det beundras mer n
lskas, hos hvemhelst det finnes, om det ensamt r det rdande. Rjer
sig ter drjmte en inre godhet, full af gldje och lefnadslust, s
frhjes blott denna godhets intresse genom det satiriska, medan detta
frsonas och frklaras af det blidare lynnet. Slunda f fru Lenngrens
satirer sin mest intagande betydelse genom den omedelbara
fverensstmmelse, i hvilken de st till hennes mildare kompositioner.
Man skulle kanske icke s klart se och igenknna den oskyldiga anda,
som gmmer sig i de frra, om man ej i de senare ftt gra dess
nrmaste bekantskap.

De mest tjusande af hennes stycken g idyllen nra, ett och annat r en
verklig idyll. D hon i sina satirer lter svagheten i mnniskonaturen
framst ssom svaghet med dess mkeliga, ljliga, ibland brottsliga
resultater, s mlar hon ter i sina idylliska stycken en svaghet, som
genom sin inneboende treflighet, frid och oskuld r idealisk. Man
tycker sig  ena sidan genomse och mta dessa bilders alla sm
nskningar, hela deras lif, och fljakteligen st hgt fver dem; men
de ro tillika s sknt adlade, ocks i det obetydliga, att man  den
andra mste tveka, om ett intressantare uttryck af ren mnsklighet, n
det de visa, kan finnas. Frfattarinnan tycks liksom skmta fver deras
bjelser, deras bestyr; men detta skmt frgudar dem tillika. _Den
glada festen_,--ett stycke, som utgr, s att sga, en andenyckel till
alla de friga, till fru Lenngrens hela frfattarelif, visar klarast,
hvad vi med det nyss anfrda menat. Af dylik art, ehuru mindre
markerad, r fven den naivt hnfrande idyllen, som hon kallat _Eklog.
Grefvinnans besk_, som i friskhet och objektiv sanning fullkomligen
liknar dessa frenmnda stycken, utgr redan p visst stt en fvergng
till satirerna. Det r ett beundransvrdt fenomen i hennes dikter, att
slunda sjlen af hennes talang, klart uppenbarad i ett stycke,
drifrn strmmar ut genom omrkliga fvergngar till alla de friga,
s att det hela fr likhet med en fullndad organisk skapelse af
sknhet och lif, hvars hgsta betydelse ligger svl yppad i och fr
sig sjlf som utgrenad till och afspeglad i en hel mngfald af
skiftande partier.

Den sats, att konstnrn sjlf rjes i sina verk, kan till hela sitt
innehll ledas ur fru Lenngrens poetiska samling. Den, som genomlst
hennes skrifter och ej ftt en klar bild af henne sjlf med hela hennes
rikedom, sknhet och kvinnliga godhet, har visst icke haft sinnet ppet
fr att sentera deras betydelse och vrde. Frfattarinnans samtida
vnner, som hade den lyckan att se ej blott hennes snger, men fven
henne sjlf, omtala med beundran den harmoni, som rdde mellan
uttrycket af hennes person i alla dess nyanser och det uttryck, hennes
skaldestycken bra. Hos henne, sga de, fanns icke ett enda drag, som
hade med ansprk rjt den vittra frfattarinnan, icke en tanke, som
skulle med stolthet eller saknad sett ned p den skenbart inskrnkta
vrld, inom hvilken hon som kvinna var stngd, och velat fverspringa
dess grnser.--Enkel, blygsam och i hg grad huslig, men drjmte glad,
lekande och kvick, skall hon ej mindre sjlf trifts i den krets,
naturen fr hennes kn utstakat, n inom densamma spridt trefnad, frid
och gldje. Sdan skildras hon af dem, som sett henne; och hvem
terfinner ej henne med samma egenskaper och nnu nrmare, nnu mer
frklarad i hennes hrliga dikter. Med den djupaste blick i
mnniskohjrtat och i lifvets frhllanden, tyckes hon vara ett barn
allenast, fr hvars spelande hg frsynen ppnat vrlden som ett
dockskp. S menlst leder hon och delar sina lekverks frjder och
sorger, s menlst agar hon  en annan sida, att man hos henne nnu
ville igenknna den jollrande flickan, som n m, n strng leker med
sina beskedliga och obeskedliga dockor. Detta gller om andan af hennes
poesi, och nnu r ej mer n ett flyktigt ord nmndt om formen, om
densammas tekniska fullndning. S nra frenade n anda och form ro,
och s mycket de msesidigt bidraga att frhja hvarandras intresse, s
kan dock en hg grad af inre sknhet ikldas ett mindre intagande
yttre, likasom en del sjl kan ga rum i en icke vllottad kropp. Man
mste likvl hrvid noggrant iakttaga, att till en idealisk sknhet
bdas harmonierande sknhet betingas. Det r svrt att sga, om fru
Lenngrens produktioner tjusa mer genom den ena eller den andra af dessa
bda delar; s samfdda tyckas i dem idn och dess ikldnad vara.
Hennes stycken likna i detta afseende de talande anleten, dr hvarje
tanke och knsla gonblickligt afspeglas i naiva, lefvande drag. Hennes
snger ga intet af denna klangfulla, en yttre sinnlighet fngande
diktion, som frskaffat ngra senare frfattares s kallade praktvers
popularitet; men de ro dock i hg grad melodiska. Hvarje ord af henne
smyger sig till den mening, som skall uttryckas, med en ledighet,
egentlighet och mjukhet, som gr det p en gng harmoniskt med den
stmning, i hvilken lsaren r frsatt, och helt och hllet oersttligt
af hvarje annat. Enkelheten i hennes sprk r i fljd hraf s stor,
att enhvar, som icke prfvat sin frmga, kunde tycka sig och hvarje
annan bra vara i stnd att skrifva ngot dylikt, svida det ju alltid
borde falla sig s och icke annorlunda.

De minst vackra af fru Lenngrens stycken ro skrifna i ballad- och
romans-tonen. Lyckligtvis ro dessa ganska f och hade utan saknad
kunnat vara uteslutna ur samlingen af hennes verser. Detta anmrkes
icke fr att afpruta ngot p den hyllning, som vi i det fregende
uttalat, en hyllning, som dock visserligen icke upphinner den
frtjnst, t hvilken den gnas, utan blott fr att frebygga en mjlig
beskyllning fr blindhet i afseende  frfattarinnans svagare sidor och
fljakteligen fr ett vrngt och omotiveradt omdme fven fver hennes
sknheter. Skulle vr frmga att uttrycka frestllningar motsvarat
vr uppfattning af fru Lenngrens alla fretrden, s hade
otvifvelaktigt bermmet, lngt ifrn att minskas, blifvit bde klarare
och vidstrcktare. Ty med allt skattande t dagens opinion, vgar man
bde hysa och yttra den fvertygelse, att t fru Lenngren i en framtid
skall tilldmas en rang bland svenska frfattare vida fver den, hon nu
i allmnna tonen komparativt innehar. Det r tminstone skert, att
svenska litteraturen icke kan uppvisa ngon s verkligt originell och
poetisk natur som hon, om man undantager de bda oefterhrmliga
genierna Franzn och Bellman. Och d sknheter, som ro foster af sin
tid och blott af den frsts, med rens och kulturens vxling vissna
och frskjutas, kvarblifva i ofrvanskelig ungdom dessa ur naturens
djup framsprungna skapelser, som tyckas fdda fr ingen tid och fr all
tid, och hyllas med s mycket oinskrnktare dyrkan, ju flere efemra
koryfers fall de fverlefvat.




SKALDESTYCKEN AF F.M. FRANZN

Femte bandet.

Bref till red. frn H.S.


Den, som skrifver detta, r en far fr en talrik familj. Hans tid
frflyter tmmeligen lugnt under uppfyllandet af tjnsteplikter och
under fga tyngande omsorger fr dem, som ligga hans hjrta nrmast.
Redan i mnga r har det utgjort hans nje och ett afbrott i
enformigheten af hans lif att gna en timme eller par af aftonstunderna
t vr litteratur. Han har drfre smningom samlat omkring sig de
flesta af vra strre frfattare och lst dem, icke blott af nyfikenhet
att gra deras bekantskap, utan fastmer af behov att ga dem till
vnner och sllskap fr alltid. Slunda hafva mnga bland dem blifvit
honom frtrogna och dyrbara, och han har lskat att ska hos dem icke
s ofta trst och frstrelse vid sorger, af hvilka han icke prfvat
strre, n det tillhr mnniskan att med lugn bra, som icke oftare en
kad och frdlad gldje, d hans dag varit klar och hans sinne ltt.

Framfr andra har jag lskat Franzn. Kanske ligger orsaken till denna
frkrlek till en del dri, att en stor del af den hga skaldens
sknaste snger diktades och utspriddes i min ungdom, d mitt vsende
var lttare att ansls och lifligare att knyta band af tillgifvenhet
och krlek. Emellertid har mngen gng nnu i min lderdom det fall
intrffat, att jag vid lsningen eller hrandet af ngon af dessa
snger tyckt mig fr frsta gngen gra dess verkliga bekantskap, ehuru
jag hundrade gnger frut hrt och sett densamma med frtjusning. Jag
har i anledning draf ofta inom mig yrkat en sats, som utan tvifvel
skall synas mngen besynnerlig, men som dock stndigt frekommit mig
klar och verkelig, den nmligen, att Franzn af alla svenska skalder r
den, som man har svrast att rtt utgrunda, rtt lra sig knna. Hans
bekantskap kan drfre i mitt tycke vara gammal och dock med hvarje
gng, man lser honom, frefalla ny.--Min herre! Tror ni, att jag
menar, att han r inbunden, mrk, hglrd? Mina barnabarn sjunga honom,
kunna honom. Ett barn, min herre, fattar hans uttryck, smekes af deras
milda vlljud, fgnas af de enkla bilderna, med ett ord, frstr honom
i viss mening; men att rtt genomskda den himmelska oskuld och renhet,
som ligger s p ytan som i djupet af hans snger, drtill fordras
jmte ett barns ofrdrfvade sjl en lng lefnads samlade vishet, en
erfarenhet, som prfvat fven det blndande i lifvet, och en knsla,
som frn det fverspnda och affekterade med frdubblad krlek tergtt
till den evigt lugna, friska och glada naturen. Jag vet icke, men med
mngden af andra poemer, dem jag lsit, synes mig frhllandet hafva
varit sdant, att jag antingen icke frsttt dem alls eller ocks
frsttt dem alla p en gng helt och hllet, s att de sedan hvarken
blifvit mig klarare eller krare, ehuru jag ofta kunnat hlsa p dem
ter och ofta fgna mig t deras lrorika och vackra syften. De
Franznska visorna dremot har jag fr hvarje ny gng frsttt bttre,
och ju klarare mitt eget vsende utvecklat sig, ju trsterikare och
lugnare mitt inre blifvit, desto djupare motsvarigheter af frid och
sknhet har jag upptckt i dem. Jag tror, att det r med dem ssom med
vra gamla, kta sagor, som glda barnet, lifva ynglingen och motsvara
mannens djupsinnigaste sikter af lifvet. Jag ville blott i afseende 
Franzns stycken sga sknaste och renaste sikter. Ser ni, drfre
anser jag det icke vara ngon barnlek att begripa Franzn, ehuru jag
grna ser, att mina barn sjunga honom fr ro skull, utan menar i
stllet, att ingen frstr och vrderar honom rtt, som icke ur en rik
lefnads erfarenhet af blndsken och irrsken, af villor, passioner,
strider och brott kan med segersllt hjrta blicka in i den af nglar
befolkade vrld, han ppnar fr oss. Och nu, min herre, hoppas jag ni
frlter min dogmatiska ifver, som frledt mig till utflykter, dem jag
i brjan icke tillrnat, och jag hoppas det s mycket mer, som jag vet,
att ni sjlf r en beundrare af Franzn fvensom af den lika djupa och
skna, ehuru mera mystiska och svfvande Almqvist, hvars lefvande
trnrosor bland annonserna i er tidning kallas fria fantasier af Hugo
Lwenstjerna, med hvad skl vet jag icke.

Men jag vill komma till saken. Jag har hrt, att ter ett nytt band af
Franzns skaldestycken, det femte nmligen, utkommit frn trycket. P
vr aflgsna landsort har det icke varit mig mjligt att nnu skaffa
mig denna del, men emellertid r jag hr omgifven af en nyfiken skara,
som nskar att f hra helst ngra ord om innehllet af den. Ni borde,
min herre, tycker jag, icke lta oss vnta alltfr lnge p en anmlan
af arbetet, i synnerhet som jag r fvertygad om att mnga dela vra
nskningar i detta afseende. Ni kan gra den s kort ni behagar och har
dessutom den vinsten att kunna fylla ngon spalt i er tidning med ett
litet utdrag.--Under hvilka villkor som helst, lt oss hra ngra ord
om den nya boken och urskta svl denna min anhllan som den lnga
ingressen till densamma. Jag frblifver etc.

       *       *       *       *       *

Red. har ansett sig kunna infra detta bref, emedan det r af en allmn
syftning och de sikter, som dri uttryckas, till det mesta ro
fverensstmmande med hans egna. Ocks har han tyckt det kunna utgra
en lmplig ingress till expositionen af ifrgavarande poetiska verk,
som till skaldeslag vsentligt skiljer sig frn de dikter, man frut
ftt emottaga af Franzn. Hvar och en vet nmligen, att dessa varit af
lyriskt eller episkt innehll; nu dremot utgres detta femte band af
tvenne dramatiska stycken. Det frra af dem kallas _Audiensen eller
Lapskan i Kungstrdgrden_, skdespel i fem akter; det senare,
_Drottning Ingierd eller Mordet p Eljars_, r ett sorgespel
fvenledes i fem akter. Angende uppkomsten af bda yttrar sig
frfattaren sjlf i ett fretal slunda:

"S naturligt det r, att man vid ldre r ifrn den lyriska poesien
fvergr till den episka och didaktiska, s obetnkt r det utan
tvifvel att, d medelldern lngesedan r frbi, vga betrda den
dramatiska banan. Till min urskt fr jag drfre nmna, att det i
sjlfva verket r min ungdom, som till detta vgsamma steg frledt min
lderdom, och det af fljande anledning.

En af mina vnner i Finland, som beskte mig i Stockholm kort fre min
flyttning till Hernsand, pminte mig, att han fr trettio r sedan
hade sett hos mig i bo, dr jag d vistades, ett ngra r frut gjordt
frsk till en tragedi fver mordet p Eljars. Denna pminnelse skulle
dock icke haft den fljd, att detta af mig sjlf i s lng tid frgtna
stycke kommer i dagen, om jag icke i detsamma erinrat mig, att den
person, utom hvars ryktbara, ehuru i en senare tid af den historiska
kritiken ifrgasatta tgrd handlingen dri ej kunnat ga rum, tillhr
Norrland. Fale Bure r en af detta lands namnkunnigaste mn. Icke blott
i historien r hans minne frvaradt, utan i folksgner, i den grd och
det grafstlle, som efter honom uppvisas (i Skns socken i Medelpad),
samt i det slktregister, p hvilket en mngd familjer, fven adliga,
stda sina ansprk att ifrn honom hrstamma. Nu, sedan Norrland
blifvit fr mig hvad Finland fordom var, mste allt norrlndskt hos mig
vcka det lifligaste deltagande. Kunde d ett sdant af mig sjlf redan
i min ungdom behandladt freml undg att fsta min uppmrksamhet?
Ingen tminstone af dem, som sjlfva idka vitterhet, lrer undra, att
jag ej frmdde emotst frestelsen att p detta arbete anvnda en ny
mda, hvarigenom det blifvit p en gng min ungdoms och min lderdoms
verk.

Af mera ungdomlig art torde lsaren finna det fregende stycket, ehuru
det har, jag beknner det, ett senare ursprung. fven fr dess
utgifvande hoppas jag i dess norrlndska mne finna en urskt, om det
ock icke under den poetiska leken rjde en allvarlig mening, som ej
borde anses otillbrlig i det stnd och det stift, hvartill frfattaren
hr."

S mnga urskter hade sannerligen icke behfts fr att rttfrdiga
utgifvandet af dessa stycken, d naturligtvis allt af Franzns hand
mste vara den lsande publiken krt och vlkommet, Dessutom ga svl
det frra som det senare af dem sknheter, som gra bekantskapen med
dem srdeles intressant, om man n grna vill medgifva, att de i sina
lyriska syskon ga medtflarinnor, vid hvilkas sida de i ngon mn
mste trda i skuggan. Skdespelet "Audiensen", i egentlig mening en
dramatiserad idyll, grundar sig till intrigen p en anekdot, som lr
vara sann. En ldrig prst kommer ned till Stockholm frn Lappmarken i
sllskap med sin dotter och sin blifvande mg fr att p hgre ort
framstlla de norra trakternas nd efter en missvxt och tillika gra
sig ihgkommen till ett ledigt pastorat efter en trettiorig tjnst p
sitt frra stlle. Genom Schrderheim blir hans sak framstlld fr
Gustaf III, som ger honom befallning att instlla sig fr aftonen p
operan, dr Gustaf Vasa skulle spelas, och efter representationens slut
anmla sig till audiens hos konungen i hans rum. En hofman, som
emellertid rnat spela pastoratet i hnderna p en annan, fr hra
detta och stller s till, att den gamle pastorn och hans barn icke f
biljetter till skdespelet. Gubben beger sig i alla fall p utsatt tid
till stllet fr att tminstone ska att f audiens hos konungen, men
vilsefrs, efter samma hofmans intriger, till en aflgsen vr af
operahuset, kvarest han blir tillsagd att stta sig ned och vnta.
Under denna vntan insomnar gubben och trffas i en sdan stllning af
kungen, Schrderheim och den hofman, genom hvars tillstllning den
gamle blifvit narrad att s frsofva sin lycka.------

Nr den gamle nu uppvaknar och kommer hem till de sina, orolig fver
att hafva frspillt sin och deras lycka, fverraskas han gladt af den
upptckten, att han i sin ficka burit fullmakten till det stundade
pastoratet. Hndelsen r enkel och episodiskt genomfltad af
tillredelser fr det unga parets brllop, som skulle firas i det grna
samma dag. Sjlfva lokalen ger tillflle till idylliska mlningar och
scener, af hvilka mnga ro af en sllsynt naivitet och fgring. I
brokigt vimmel ser man hr tcka, glada barn, lapska trollfigurer,
aktrer, dilettanter, hofmn och sluteligen konungen, alla tecknade med
lifliga och trffande frger. Aurora i sitt sockerbagarestnd r
ondeligen intagande, likas Angelika, ehuru denna senare r kanske fr
mycket smickrad och frstndig. Det brustna halfgeniet, kolportren
Lder, r som en Momus icke ointressant hllen, ehuru hans bittra
misslynne ibland ngot fr strft korsar den idylliskt leende tonen af
det hela. Schrderheims personlighet igenknnes med ltthet, och de
celebra pastoratsfrgorna under hans tid ro berrda med mycken humor
och tillika mycken skonsamhet. Med f ord, stycket r, oaktadt det
ringa omfnget af dess hufvudintrig, rymligt, gladt och lefvande genom
de mnga omvxlande utsikter, skalden frstr att ppna fr lsaren,
under det han leder honom den korta vgen till sitt ml. Ngon gng
tyckes vl rimmet och versen, ehuru behandlade af en mstares hand,
hafva hindrat den ltthet och rrlighet i dialogen, som vsentligt hr
till dramatiska skildringar och som nu fordras med s mycket strre
mtlighet, som man blifvit vanare vid arbeten af samma slag p prosa;
men sdana tyngre stllen ro sllsynta, och i allmnhet kan man icke
annat n beundra den ledighet, med hvilken skalden rrt sig i dessa,
fr mngen annan alldeles nedtyngande bojor.

I mnga scener trffas man af blixtar, som pminna om den store
skaldens tidigare poemer och den egna vrldsuppfattning, som utgr
deras sknhet. Enligt brefskrifvarens bengna rd och nskan ville vi
anfra ett profstycke ur arbetet, men valet r verkeligen svrt.
Srdeles vacker har ref. tyckt sig finna den scen, d Angelika af sin
lskare frs omkring i trdgrden och fr frsta gngen vid hans arm
gr bekantskap med en varmare och rikare naturs alster. Redan sjlfva
uppfinningen af scenen ger slunda ngot symboliskt rrande och sant.

Sorgespelet "Drottning Ingierd eller mordet p Eljars" omfattar en
period af de Sverkerska och Erikska tternas strider i Sverige.
Innehllet r i korthet detta: Fale Bure, som vid mordet p konung
Knuts sner rddat den ldste af dem, Erik, och hllit honom gmd i
Norrland under hans barnar, kommer med honom, d han redan uppvuxit
till yngling, ned till Upsala. S:t Eriks hgtid r fr handen, och vid
herredagen, som tillika skall hllas, vill den regerande konungen
Sverker genom folkets rst frskra kronan fr sin son, Johan, som nnu
r ett barn. Denna stund har Fale Bure afvaktat att framstlla fr
folket den rtta tronarfvingen, och han meddelar nu sitt uppst t
Folke Jarl, fadren till prins Eriks moder, drottning Ingierd, som, fr
andra gngen gift, nu r geml t konung Sverker. Bda fverenskomma om
utfrandet af planen, och vid Folke Jarls farhga fr dess framgng
yttrar Fale Bure, att en skara kmpar frn Norrland p hans anmodan r
i antgande fr att understda hans sak. Folke Jarls son, Sune, som
emellertid ftt kunskap om allt detta, anser det fr sin plikt att
varna konungen. Emellertid har Sverker redan frut genom sin frtrogne
och medbrottsling i mordet p barnen ftt underrttelse om den
norrlndska truppens antgande och misstnkt dess afsikt vara att
bereda tronen t Sune. Denne emottas drfre som en frrdare och
vinner tillgift frst d, nr han hunnit frklara fr konungen, att
icke han, utan en, som utges fr prins Erik, r den, t hvilken man
rnar kronan. Slunda fr konungen frsta underrttelsen drom, att
Erik blifvit rddad vid mordet, men ltsar icke stta tro drtill fr
att icke tillstnga fr sin egen son vgen till riket. Drottning
Ingierd kommer sjlf och berttar honom med frtjusning, att hon ftt
hra, att hennes son lefver. fven fr henne sker han framstlla saken
som en hopspunnen dikt. En tjnstekvinna, som varit nrvarande p
Eljars, nr mordet skedde, beskrifver nu vidlftigt frloppet och
intygar, att Fale Bures egen son blifvit ddad i stllet fr den ldsta
prinsen och att denne blifvit bortfrd och rddad. Redan hr tyckas
skarpa misstankar om konungens delaktighet i brottet vakna hos Sune,
hvilken, d han ngra scener senare r ensam med drottningen,
uppenbarar fr henne allt.----

Nr Sverker ter intrder och i frmodan att Sune bevist henne
omjligheten af Eriks rddning frgar:

    Nvl, har Sune bragt dig ur din villa?

       svarar _Ingierd_:

    Jag sjlf har vaknat fr att se det svalg,
    Det mrka, djupa, afgrundslika svalg,
    Som mellan oss p Eljars sig ppnat.

Slunda str nu konungen ensam och utan anhngare bland sina nrmaste,
men hoppas nnu att genom frnekande af den fregifna prinsens brd
kunna p herredagen genomdrifva allt till sin egen sons frdel. Ragvald
undanrdjer, fr att underhjlpa hans plan, den kvinna, som var
nrvarande vid mordet och som kunnat framhafvas som vittne.--Folket
samlas i kyrkan, och Sverker intar sitt konungsliga ste.
Hgtidligheterna till S:t Eriks ra frsigg. Drp framtrder Folke
Jarl och uppmanar Svea och Gta mn att med ed bekrfta sin frening
och valet af en gemensam regent. Eden begs, och Sverker framstller nu
sin sons rttigheter. Men d efter ngon tvist mellan konungen och
Folke Jarl prins Erik sjlf intrder och igenknns af sin mor, fverg
de flesta p hans sida, och Sverker lmnar med sina anhngare templet.
Snart drp ser man konungen i spetsen fr en hr p Fyrisvall, och mot
honom kommer stridsfrdig prins Erik med de sina. Innan hrarne hinna
sammandrabba, kommer en pilgrim, som beknner sig vara den, som
verkstllt mordet p barnen, och bestyrker prins Eriks rddning.
Sverker efterger d sina ansprk, men sker, plgad af samvetskval,
dden och utmanar ngon af sina motstndare till tvekamp. Prins Erik
upptar utmaningen, men frms ndteligen att lmna stridshandsken t
Sune, fr hvilken Sverker faller.

Sdan r i korthet upprnningen till denna tragedi. Man finner snart,
att det egentligt dramatiska, handlingen, hr icke utgr den starkaste
sidan. Hela dikten lefver mer genom det, som varit, n det, som r och
som skall blifva, hvarfr ocks rrlighet och fart saknas. I dramat
mste hvarje handling, hvarje ord, s att sga, innebra fret till ett
kommande, som hastigt och fljdrtt drur utvecklas fr att vidare
sjlft i sin ordning alstra ett drp fljande; hr syftar allt i
fvervgande mn p det frflutna och rr sig i minnen. Ingen af
personerna i dikten har egenteligen vid slutet gjort ngot annat, ngot
mera, n han gjort redan innan han upptrder, och icke en gng i
frbrytarens inre eller samvetsfrhllande till brottet mrkes under
fortgngen af hndelserna ngon omskiftning af vikt.

Men om n detta stycke i sitt slag icke utmrker sig s mycket som det
frra i sitt, ger det dock i flere partier frtjnster, dem ingen kan
frbise. Att speciellare omnmna de mnga vackra detaljer, som
frekomma i denna dikt, skulle alltfr mycket fverskrida grnserna af
en enkel anmlan; men hvad vi icke kunna underlta att anmrka r, att
teckningen af drottning Ingierd ssom mor och maka i flere afseenden r
djupt och innerligt hllen. Ocks ligga hennes frhllanden mest inom
den Franznska sngmns omrden. Redan den andra scenen af frsta
akten, d hon klagar fver att hafva skilt sina barn ifrn sin nrmaste
vrd och slunda, ehuru oskyldigtvis, franledt deras olycka, r af en
rrande sknhet. fven i de scener, dr dialogens lngd ngon gng
fverskjuter sitt behriga mtt, trffar man dock alltid i mnga verser
det naturliga och verkliga uttrycket af de knslor, som skildras. Om
man ville uppstlla en jmfrelse emellan de srskilta akterna af detta
sorgespel, skulle man med skl tillerknna ett fretrde t de fyra
frsta.

Ref. kan icke sluta denna uppsats utan att yttra sin lifliga gldje
fver att ven i denna del af Franzns skaldestycken se en borgen fr
den store skaldens fortfarande ungdomliga verksamhet, en verksamhet,
som nnu lofvar litteraturens vnner s mnga njutningar, s mnga rika
skrdar.




TRNROSENS BOK.


Lsaren fr icke vnta utfrlighet i en anmlan, hvilken ssom denna
rr ett arbete af strsta bde utstrckning och mngfald; ty fven en
vida utfrligare kritik, n detta blad kunde inrymma, skulle ndgas
inskrnka sig och icke frflja dessa dikter i alla deras detaljer. Hr
blir det frga om att redogra fr arbetets allmnna innehll och att
af enskildheter upptaga blott sdana, som mest falla i gonen antingen
genom sin svaghet eller styrka; de, som ligga dremellan, kunna knappt
antydas. Visst r, att partier af alla dessa klasser finnas i
Trnrosens bok; dock skall man vid lsningen draf snart med den
gladaste njutning mrka, att frfattarens ojmnhet r af det slag, som
skiftar mellan sknhet och fel, icke mellan platthet och medelmtta.
Och d hr begagnas ordet sknhet, tages det med sitt fulla innehll af
helgd och sanning. Frfattaren tyckes hafva hmtat ur sin nrmast egna
erfarenhet den vackra bild, som han p ngot stlle, visst med andra
ord, uttrycker, men hvars innehll r, att mlarens kamp r ffng, om
ej sknheten sjlfmant kysser hans pensel. Det finns mlare, hvilkas
hnder man skulle tro sknheten sjlf hafva ledt till fverallt jmna
och ljufva drag; vid vr frfattares sida tycks gudinnan blott grna
drja, betraktande med mildhet hans inre, manliga strid och stundom
till belning kyssande hans varma och raska pensel.

_Trnrosens bok_, eller som den utfrligare heter: _Fria fantasier,
hvilka, betraktade ssom ett helt, af herr Hugo Lwenstjerna stundom
kallades Trnrosens bok, stundom En irrande hind_ [Lsaren fr blott
undra fver den besynnerliga titeln, icke tro, att herr Hugo valt den
utan syftning.], r ett slags sagoverk, som under srskilta titlar
upptar berttelser med mnen af olika natur och frn skilda tider. I
detta afseende r verket, hvaraf redan fyra band i fem hften sljas i
vr bokhandel, en sammanfattning af delar, som icke st i direkt
beroende af hvarandra. Icke desto mindre kan det betraktas ssom en
helhet, om icke just fr den anordning, hvarigenom frfattaren skt ge
berttelserna en gemensam bakgrund, s tminstone fr den likartade,
egendomliga anda, som rder i dem alla. Sjlfva uppstllningen har
hruti ngot tycke af Moores "Lalla Rookh". Hr frekommer en familj,
herr Hugo Lwenstjerna och hans omgifning, i hvars krets sagorna
berttas, under det familjens inre frhllanden smningom vxa ut, fr
att, Gud vet nr, hinna sitt mtt.

Det frsta bandet af Trnrosens bok, med titel: _Jaktslottet_, r
egentligast och mest gnadt skildringen af herr Hugos slott och
lefnadssttet drstdes. Man kan utan tvekan yrka, att denna del r den
svagaste i hela verket. Elementer af frfattarens diktkonst rjas
visserligen fven hr, men de ro icke hr kufvade af en ordnande andes
lagar, utan verka oberoende af hvarandra. Personerna ro mindre
lyckligt sammanhllna, s att ingen enda finnes af en klar och
trffande egendomlighet. Lika s svrt uppfattadt r deras inbrdes
frhllande och sjlfva lifvet p herr Hugos slott. Strdda ider,
stundom utvidgade till mer eller mindre mystiska samtal, fverflygla
personernas sjlfstndighet och visa dem ofta ssom sina blott beroende
organer i stllet fr fria skapare. Det r ett fel, som ingalunda r
sllsynt i vra nyare litterra konstprodukter, att det inre organiska
lifvet i dem frvrides och uppoffras fr ider och reflexioner, som, p
de stllen dr de anbringas, icke hafva annan betydelse n deras int
slutna, mjliga sanning. Ty s visst det r, att en mlare icke lyser
genom glnsande frger, utan genom deras sammanstllande till en
lefvande tafla, s visst r fven, att en konstnr inom poesiens omrde
icke intar i hgre mening genom skimmer i bilder och tankar, utan genom
sanningen af det vsende, han genom dem frmr framstlla. Men om man 
ena sidan, i synnerhet hvad denna frsta del vidkommer, ltt blir varse
en oskerhet hos frfattaren vid skapandet af sina personer och af
deras vrld, s ser man  den andra redan hr mnga skna strlar af
det ljus, frfattaren upphmtat ur lifvet och i de fljande dikterna n
rikare meddelar. Man kan sledes med allt skl kalla fven detta frsta
och svagaste parti af det dla konstverket lrorikt och vckande, s
ofta det ock lmnar vr fordran p natursanning, rrlighet och lif i
teckningarna ouppfylld.

Den andra delen kallas _Hermitaget_. Med ngra f historiska drag till
grund innehller den en mngd romantiska skildringar, hvlfvande sig
gemensamt kring konung Valdemars strid om kronan med sina brder och
hans krleksfrhllanden till systern af hans geml. Det hela r
visserligen byggdt med den lutning t det romantiska, att fven de f
mnen, som ro tagna ur historien, ligga t detta hll, men likvl
skall man redan hr angende frfattarens diktkonst kunna gra en
erfarenhet, som i fortsttningen n mer bekrftar sig, den nmligen,
att bde hndelser och personer gruppera sig med mera hllning och
natur, i den mn de ligga nrmare p frhand gifna historiska drag och
af dem behrskas. Det r ingalunda vr mening att i allmnhet vilja
frnknna den rena och p all bevislig faktisk verklighet blottade
dikten konstbetydelse och sanning, emedan det tvrtom r vr
fvertygelse, att hvart och ett fenomen, som diktas med inneboende
sanning, faktiskt funnits till, om ocks blott i spridda strlar; men
d vi hr tillerknna en bestmd fverlgsenhet t de partier i
frfattarens berttelse, som nrma sig det gifna historiska, r det med
afseende dr, att de rent af diktade innehlla i sig en oskerhet, en
formlshet, som minst af allt kan st tillsamman med konst och som
stmplar dem med underlgsenhet i frhllande till de friga. Och p
detta stlle r det ej olmpligt att anmrka en sikt, som frfattaren
tyckes framstlla med den bestmdhet, att man kan tro honom hysa den
sjlf, ehuru han lter den uttalas af fingerade individer, och som
tyckes vara icke utan inflytande p hans kompositioner. "Om man
romantiserar", heter det, "i afsikt att teckna en tid med dess seder,
mste man hemligt frbinda sig att hafva karaktrer, hvilka liksom
valda bilder lmna ett uttryck draf. Likvl kan mngen gng vara
intressantare att hra talas om ngon, som, ehuru tillhrande en viss
epok,------nd str med sin beskaffenhet som ett litet undantag, en
utvikning frn sin tid. Tar nu hraren eller lsaren fr gifvet, att
man berttar fr att skildra tidehvarfvet, s blir han hr bedragen
eller skyller fredraget fr osannolikhet. Bland ett folk, i allmnhet
gstfritt, kan en och annan snl personage finnas och hvilken det just
kan tillhra en ifrgavarande anekdot eller romans att fra p banan.
hraren fr draf icke tro, att man missfrsttt en gstfri tid eller
gjort en osann, karikerad scen. Men vore meningen ej annan n att lmna
en karakteristik fver epoken, d borde visserligen ej snikna mnniskor
framvisas i kompositioner fver tider, som p det hela varit af
generst lynne, ej fritnkare under bigotta sekler, ej ngon dum
varelse midt i en snillrik nation, ehuru individer af s egen art ifrn
de andra nog alltid funnits. Jag tycker icke om sdana bojor; de ro
onaturliga, falska och tillika ngsliga. Dremot afsger jag mig ran
att egentligen frelsa i historien fver seder och bruk, under det jag
gr ngot helt annat, nmligen allenast anfr tilldragelser, som roat
mig."

Vi appellera hr till hvad vi frut yttrat vara vr fvertygelse, att
allt, hvad som diktas harmoniskt och naturenligt, r faktiskt och
historiskt sant, det vill sga, har varit eller skall blifva, ty fven
det tillkommande r historiskt, sedan man fngat det. Det frsta
sledes, som ur denna synpunkt mter vr betraktelse, r att all sann
dikt mste vara en sann bild af historiens egen vsentlighet och i
grunden lika sann som den. Men nu r icke ngon vsentlighet till genom
sina tillflliga afvikelser, utan genom sitt sammanstmmande till en
gemensam enhet; drfre r allt tillflligt i sig sjlft ett intet och
har betydelse blott svida, som det hlles invid ngot vsentligt. I
historien, som faktiskt upptecknar millioner tillflligheter, r det
vsentliga tron p en frsyn, i hvilken de hafva sin frklaring; i
dikten r det vsentliga intet annat n den frklaring, konstnren
sjlf mktat nedlgga i sin komposition. Vi tro, att ingenting sker,
som icke, huru ofrklarligt det n synes, str i sammanhang genom
frsynens ordning; draf det lskliga i allt hvad som r faktiskt; men
ifrn det tillflliga i dikten g vi till konstnren och frga, om han
har ngon frklaring drp, och brister den, s skygga vi fr hans
fantomer. I dikten skall drfre allt vara ordning, allt sammanhang,
allt historiskt i den hga bemrkelse, att allt skall hafva sin
frklaring i den helhet, i hvilken det frekommer, och betinga blott
gon fr att erknnas. Sdan skall dikten vara, en bild af den
gudomliga ordningen, en bild af den historiska ordningen, sdan den
afsljat sig fven fr det mnskliga gat i vissa storartade,
genomgripande grupper. Man m sledes hafva fr afsikt eller icke att
teckna en tid, en person eller en hndelse, s r det tillflliga i och
fr sig sjlft ett intet och ger ingen bild. Det r sant--fr att flja
en af frfattarens liknelser--, att bland ett gstfritt folk en icke
gstfri mnniska kan finnas; men skildras hon utan att hllas i motsats
till sin nation, s fr man ingen frestllning om dennas gstfrihet.
Men, invndes nu, man fr en bild af en girig, och det kan vara
tecknarens ndaml att ge blott en sdan. Det finns intet folk, bland
hvilket icke afvikande individer finnas; det finns i samma analogi
ingen girig, hos hvilken icke ngra afvikande drag kunna antrffas. Ar
d den boja ngslig, som hindrar konstnren att lpa ut till dessa
tillflliga drag, och kastar han sig in i dem och tecknar dem, hvad
tecknar han d? Icke den girige! Konsekvent kan slunda ingen bild
gifvas, utan allt blir ett frvirrande in i tillflligheter och deras
tillflligheter. Vi skulle icke hafva drjt s lnge vid denna punkt,
om vi icke tyckt oss varseblifva hos frfattaren en viss oro, som
stundom nekar honom att bra med gldje konstens bojor, och en mera
afgjord hg fr utvikningar n fr den lugna, sammanhllande teckningen
af de freml, han bringar  bane, en brist, som i synnerhet i de bda
senaste hftena eller fjrde delen mrkbart frmildras.

Vi hafva nmnt, att de rent af diktade partierna i denne frfattares
arbeten ofta nog lida af oskerhet och formlshet. Man m betrakta de i
denna del anfrda personerna Erasmus, Inga, Judit; huru litet ro icke
dessa uppfattliga! Den frstnmnde r i synnerhet misstecknad genom den
besynnerliga blandningen af olika bildningsgrader och den frfelade
naivitet, som man i honom trffar. Detsamma kan sgas om Inga. Bttre
r familjen Bruce hllen, ty om n svl lorden sjlf som de andra
sakna det egna, individuella, som ensamt r lefvande och skdligt, s
ro de dock ssom allmnna karaktrer tminstone utan i gonen fallande
inre motsgelser. Men fr de bda brderna konung Valdemar och hertig
Magnus har frfattaren haft historiska drag gifna, och vid utvecklingen
af deras karaktrer blir man varse en fastare hllning och en bestmd
riktning t ett ml. Drfr fsta de sig fven i ens frestllning
tydligare n de friga personerna, ehuru ingendera har ngon srdeles
utstrckt roll att spela. Den veka, svrmande, obeslutsamma konungen
pminner ovillkorligt om Sigismund, d hertig Karl med sitt tilltagsna,
strnga, hrsklystna sinne har en motsvarighet i den mot konungen
upproriske Magnus. Fr frigt r kompositionen af det hela sinnrik, och
idn att genom en rask flyttning fram i tiden f hndelserna midtunder
deras nrvaro att stiga tillbaka och upplsa sig i dunkla, drmlika
skuggor r frtrollande och ger stycket likheten af ett sakta dende
adagio eller en strm, som strtar sig med vattenfall mot hafvet och
den ena minuten brusar, den andra frlorar sig tystnande i det
ondliga. Som ett bihang frekommer i denna del vid slutet en
krleks- och spkelsehistoria p vers, mindre fullndad eller snarare
mindre vrdad i det tekniska, men dock ganska kraftfullt utfrd i
folkvisans ton med sina hastiga fvergngar och halfbelysta, ofta blott
antydda scener. I allmnhet kan man sga, att frfattaren, som mindre
n vanligt lyckas vid teckningen af det naiva, det rent och osminkadt
naturliga hos personer inom den frsta stationen af bildning, hr velat
sl an just de strngar, som i mnniskohjrtat ro mest ursprungliga,
och detta i en tonart, som fr dem r mest egendomlig. Stycket, som
eljest r ganska kort, kallas _Vargens dotter_.

Hvad som blifvit sagdt om andra delen af ifrgavarande arbete gller
till det mesta fven om den tredje eller _Hinden_. Berttelsen hvlfver
sig blott icke hr omkring samma mne, ssom frhllandet r i
Hermitaget, utan upptar vxlande skildringar, till strsta delen likvl
hllna i berring med herr Hugo och hans familj. Det r slunda en
slags vidare fortsttning af den frsta delen, men, man mste medge
det, vida intressantare fortsttning. Svrigheten att f in i
berttelsen ngot romantiskt intresse, hvilken man varseblef vid den
frra skildringen, synes hr icke mera, och allt har redan en rikare
vxt. Likvl klarnar icke personernas individualitet mer hr n i
frsta delen. Herr Hugos bror Andreas r kanske den, som lifligast kan
uppfattas i hans egna efterlmnade papper, hvilka otvifvelaktigt hra
till det bsta, boken har att uppvisa. Underordnad och matt r tantens
vlgrenhet; den gamla tjnaren r frfelad och pminner om Erasmus.

Vi afbryta oss sjlfva och frga, huru det r mjligt, att en bok kan
vara af stort vrde och dock ge rum fr s mnga anmrkningar, och vi
tillst ocks, att vr anmlan hittills varit mera en anmlan af
verkets fel n af dess frtjnster. I sanning, mycket klander kunde
nnu tillggas utan att behfva skas, och likvl skulle man icke
utstnga mjligheten att lmna arbetet de hgsta loford. Det hr till
det sknas natur att vara mktigare n det icke skna, och man m rycka
an med tusende fel, finns blott en enda vsentlig sknhet att stllas
emot dem, s falla de till obetydenhet. Vi hafva funnit ett sdant
frhllande i Trnrosens bok, och lsaren skall sannolikt sjlf gra
den erfarenhet, att man icke s fort hinner stras af ngra trnen i
densamma, som allt obehag ter flktas bort af ngon skr och osynlig
doft frn dess rosor. Ty rosor och trnen kan man vl sga boken
innefatta, och benmningen r i detta afseende vl vald. Ville man nu,
sen man drjt vid bokens brister, fven uppehlla sig vid dess
sknheter, hvad skulle man kunna yttra om dem? Det vore kanske ortt
att taga upp srskilta partier, ty dessa ro mera ponderabla af
bristerna; man borde g till andan i allmnhet. Denna r omjlig att
teckna; men om man ville likna det hela vid ngonting, s kunde man
stlla det i jmfrelse med en djup, aningsfull skog, genom hvilken man
vandrar med ofta besvrad gng, men fverallt liksom omgifven af
osynliga andar. Man strs, man vcks, man ler; men i nsta minut r man
gripen ter och vntar med klappande hjrta en uppenbarelse. Det r
denna djupa, mystiska, t naturens innersta syftande tendens, som
fyller fven de tre frsta delarne af Trnrosens bok med behag och som
i den fjrde visar sig med lika styrka, men med n hgre ljus och reda.

Fjrde bandet innehller i tvenne hften en fortgende dikt:
_Drottningens juvelsmycke_ eller _Azouras Lazuli Tintomara_.
Hndelserna ro frn Gustaf den tredjes tid och samla sig nrmast
omkring hans dd. Redan det mte, man hr gr med historiska, s nra
vr tid lefvande personer, med frhllanden och seder, om hvilka vl
hvar och en lsare hrt tminstone ngra drag omtalas af gonvittnen,
med hndelser, som lefva i ett nnu knappt lugnadt minne, redan detta
vore nog att ge berttelsen en grad af intresse, fven om allt vore
skildradt med medelmttig talang. Men hr frekomma, ibland ett vida
mindre antal frfelade stllen, drag af den gedignaste konstnrsfrmga
och det rikaste snille. Det operalika, som ligger i hela den tid hr
tecknas, dess heroism och dess styggelser, dess vantro och fvertro,
dess ihliga skimmer och hemska gldje, s ofvertrffeligt skildradt
af Bellman i en lgre riktning, r som det vore skapadt fr
frfattarens genius, som lskar operans fantastiska dagrar och tvinar i
en verklighet af lugn konsekvens. Det faktiska r hr utarbetadt redan
inom sig sjlft till ngonting, som nrmar sig fantasiens flyktigaste
drmmar, och det r svrt att dikta ngot s fvernaturligt, att det
icke, placeradt inom detta tidehvarf, skulle antaga sannolikheten af
att hafva verkeligen funnits. Hr r frfattaren hemma, och de
msterligaste taflor ro frukter af hans lyckligt valda eller lyckligt
funna mnen. Vi svikta i valet mellan de sknheter, som kunde anfras.
Mest fngslande r kanhnda det vsende, hvaraf boken har sitt namn,
ynglingen eller flickan Azouras Lazuli Tintomara. Odpt, utan bestmdt
namn, n tagen fr karl, n fr kvinna, utan religion, utan allt
begrepp om plikter, lagar, seder, och slutligen fdd och uppfdd af en
lttsinnig aktris i teaterns f-vrld, hvilken varelse skulle hon icke
tyckas vara? Och likvl, huru skn r hon icke, huru fin, luftig, ja,
till och med vis! Kanske har den dunkla, men harmoniska instinktens
hrlighet aldrig klarare blifvit framstlld och firad, n den firas i
hennes natur. Hon r icke en mnniska med ett blandadt mtt af frstnd
och ofrstnd, vetande och okunnighet, rikedom och brist; hon r ett
djur, men det fullkomligaste, som kan tnkas, ett djur, hvars minsta
rrelse r grace, hvars minsta blick r clairvoyant, omjligt att
fngas och omjligt att tmjas. Med ett ord, allt hos henne r namnlst
ssom hon sjlf, och hennes inre liknar en slumrande natt, full af
allt, hvad sommaren ger ljufvast, och vntande blott en strle af
solen fr att fverg till den hrligaste dag. Sdan r denna Azouras,
en bild af detta dunkla, mystiska, harmoniska, som r till och som
varseblifves, men som flyr fr all omfamning och som frstr den, som
vill ga, icke blott beundra.

Bland detaljer af sllsynt sinnrikhet och sanning m man nmna den
hastiga, men hemska teckningen af Gustaf den tredjes mte med
Ankarstrm, d kungen, utkommen frn den bekanta sierskan, mamsell
Arvidson, ser sin mrdare med ostrd fart i rak linje afskra gatan och
bfvar fr den rda fliken af hans kappa, som fladdrar opp under
gngen. Vidare m man ej frgta att nmna maskeraden, de sammansvurnas
mte dr och framfr allt konungen, fr hvars ga midt i vimlet och
gldjen det rda nnu str, d han blundar, ssom han sjlf sger t
Essen, och hvars dystra aning vfver sig in fven i de legeraste af
hans halft franska, halft svenska yttranden. Knappast lr man kunna
frestlla sig en trognare teckning i f drag, n den som hr ges af
den gode, nedltande, men frn karaktrens och majesttets allvar s
ltt ledda konungen. Redan hans frsta ord terspegla ngot af bde
honom sjlf och tillfllet. "Voil Essen--une comedienne de la plus
parfaite ironie, d'une svelte divine!----Mademoiselle Stading kallar
jag ett intet emot denna figur." Och straxt drp: "Sg du, Essen, dr
glimmade lngst fram ngot rdt; par Dieu, en af den fjra flickans
strumpor. En sylf fr Bellmans eller Kellgrens pensel--hvilkendera
afgra vi ej--men hon r finare, luftigare, mera gracis n sjlfva
Lydia--och fullt ut s jordisk som Ulla Winblad." Och frn detta
vanskliga intresse fr en skn aktris lyfter sig konungen omedelbart
ter till de lskvrda uttrycken af hans milda, kungliga sinne: "Mitt
goda folk roar sig; kom, Essen, jag vill g ned. Folkets gldje, det r
en konungs element.--Quelle misre, anonymen och hans biljett! Jag
knner, att de lska mig alla, hvad fara fr en konung som jag?" Med
samma genialitet som Gustaf den tredje ro nstan alla hr infrda
historiska personer individualiserade, Gustaf Adolf med sin linjalraka
rttrdighet och styfva formalitet, den slutna, rtt framgende,
brutala Ankarstrm, sdan han visar sig i sin beknnelse, den
beslutsamma, listiga general Pechlin o.s.v. Den rika fvervikten af
skna och lyckade partier gr det frhatligt fr oss att ens omnmna
brister. Likvl frekomma fven sdana, t.ex. osannolikheten af slutet,
af det dubbla rivalmtet, oskerheten i teckningen af scenen mellan
Emanuel och juden, Ankarstrms olikhet och srskilta mindre detaljer,
som ro fr mycket antingen svfvande eller bjrta.

Vi hafva nskat meddela ngot profstycke ur detta ypperliga arbete och
ro ovissa om hvilken mlning vi borde vlja. Scenerna ro s rika och
vxlande, personerna s olika och, hvar och en p sitt stt,
intressanta, att man icke grna ville frbig ngon enda. Srskildt
hafva dock scenerna mellan Gustaf Adolf, Azouras och hertig Karl,
mellan Azouras och hennes mor samt Ankarstrms beknnelse frapperat
oss.




RAMIDO MARINESCO.

  [Man har undvikit att kalla denna uppsats recension, ehuru den i
  visst afseende kunde anses hafva ngonting gemensamt med en sdan.
  Den har ocks ursprungligen icke varit skrifven fr Morgonbladet,
  utan blott fr enskildt meddelande, och drfr har man fven vgat
  p lek begagna fr dialogen personer, som ro en annans skapelser
  och fr hvarje lsare af Trnrosens bok alltfr vl bekanta. Ngot
  speciellare anslende af deras karaktrer har man icke syftat.]


Hofmarskalken och Rikard voro allena hemma. Rikard satt vid pianot.
Han hade slutat ngra flyktiga ackorder, knppte nu med styrkan af
sin tumme p en tangent i snder och roade sig t tonernas spetsiga
och stupida klang.

"Don Juan penitente"--brjade den gamle.

"hvad befalles?" svarade Rikard och steg opp.

"Jag har tnkt p honom hela natten."

"D har min herre icke sofvit."

"Nej, vid Gud, min kra Rikard! Juan lter ingen sofva."

"r det eljest ngot annat?"

"Menar ni, att en varelse som han kan knna nger?"

"Min herre lr hafva hrt mina plocktoner p instrumentet?"

"Nvl, och s skrande de n ljdo, tnker jag s, att det icke fanns
ngon af dem, som ej i sig innehll en klang af ackordets sjl, och att
det likas icke ges ett vsende, som ej mste vilja frsoning p den
enkla grund, att en sdan vilja r vsentlighetens innersta natur."

"Ssom botgrare blir sledes, menar min herre, Don Juan ett vsende,
en ton?"

"Ja, och jag fr tillika nu beknna, att jag gjort mig en egen bild af
din Ramido Marinesco. Som du minns, betraktade du vid dina reflexioner
fver sttet att sluta stycken tskilliga vyer fven inom omrdet af
denna dikt. Alla dina anmrkningar hrvid vill jag lmna i sitt vrde.
De hafva skert sin fullstndiga grund i ngon sida af dikten, som
trffat ditt ga och undgr mitt; men hvad jag frbehller mig nu r
att f gra mina kombinationer alldeles oberoende af dina och
framstlla idn af det hela, svidt den i konsekvent fljd, tminstone
fr min blick, griper in uti och dominerar delarne. Och ehuru jag
tycker mig hafva tagit min begynnelsepunkt s djupt, den t sitt hll
kan tagas, och icke kan finna, att kedjan af mina reflexioner p ngot
stlle och fr ngon tvrsats i konststycket behfver afbrytas, vill
jag dock ingalunda ge mig ett sken af att hafva uttmt diktens hela
inre betydelse, vl besinnande, att lifvet och likas konsten, d den
verkeligen mlar detta, har icke blott en linje-dimension af hjd och
djup, utan fven, att jag s m sga, en soliditet, inom hvilken tanken
kan rra sig med sanning i orkneliga riktningar utan att drfre
ngonsin kunna sga sig hafva beskt hvarje punkt af vikt. Och nu vill
jag rycka an till min brjan och fritt yttra, att botgrandets och
frsoningens id fr mig visar sig ssom den, frn hvilken man har den
vidstrcktaste utsikt mot alla styckets partier. Don Juans penitens, se
dr hvad jag anser dig i alla din sngs modulationer ytterst hafva
besjungit. Att framstlla honom i ngred ljus r mjligt och sknt, och
han framstr slunda icke ssom vanligt som en brutal pestsmitta, ett
skorr af oton, utan som en mnniska, ett _Han substratum_, som
peniterar, man kan sga, tergr med jubel till sitt vsendes eviga,
heliga lif."

"Om han jublar, hvi klr han sig i botskrudens frnedring?"

"Drmed sger han: S ringa var det oting, som icke var min hrlighet."

"Om han jublar, hvi sker han d hat?"

"Drfre att hatet mot Don Juan frstraren r krleken till Don Juan
penitente. O Rikard, i frstraren har han sprungit ut ur sig sjlf i
blod och yra, i upplsning och dd, i botgraren tergr han ur
tomheten till sig sjlf, med jordiskt kval och himmelsk gldje. Drfr
r hans yttre krossadt, botkldt, kvaldt, och drfr hungrar han efter
sina forna offers hat fr att se tomheten af sitt lif i oordningen af
allt besannad. Deras hat, ser ni, r den graf, i hvilken tjusningen af
hans frra skenlif skall jordas till en evig dd. Hr r hans kamp, det
jordiska kvalet; men segren, jublet, den himmelska gldjen rjer sig i
hans dom fver sin yra, en dom, som i stndiga pulsslag terkommer:

    --Afskyvrdt var riddarns nje.
    -- --
    Jag fr riddarns nje ryser.
    Riddarns ro jag hgt frdmer:
    Vet, o Bianca, din Don Juan
    Rest p haf och rest p ar;
    Ortt sknheten och ortt
    Kvinnan knde din Don Juan.--

Den rjer sig i hans krlek till klosterklippan och i det lugn, hvarmed
han ser sin stoftfrjd d, sin skapelse frvissna:

    Dd, o donna, dd inunder
    Pastanjetens mandelgrenar
    Sitter nu din son Ramido.

Jag vet ej, huru denna strof tyckes mig innebra ngonting s hemskt
och tillika ljuft och fridsamt som en sommarnatts frsta bleka
stjrna."

"Hittills har herr hofmarskalken hllit sig till senare afdelningen af
Ramido Marinesco och brjat vid slutet; hvad r meningen om den frra?"

"Jo, mrk, min vn, i den ser man i lif och handling, hvad det r, som
Don Juan botgraren ngrar och frdmer. I den lefva hans yras
skapelser, andas, blomma, tjusa, och d de skola njuta fullheten af
lifvets gfva och i krlek mta hvarandra, stiger den svarta fljden af
hans brott som en skugga hotfull och frstrande emellan. Det r den
frdmelse, att de ro hans, som frintar dem. De mste tjusa och draga
hvarandra till sig i oskuld och ovetenhet fr att nrma sig till det
gift, som skall ge dem dden, giftet att vara frukter af Don Juans rus.
Hr flja fyra sorgespel hvarandra, rika af individuell nyansering, men
alla framstrlande samma id. Och ndteligen upptages allt i en enda
symbol, d Ramido hemkommen kastar sig i tjusning ned fr sin fars
'Majorcaflicka', den skna frgskapelse, som han tycker sig kunna lska
utan brott, utan fara att frstras,--d han kastar sig ned fr henne,
kysser fllen af hennes kldning och insuper dden af det gift, som det
'roat' hans far att fven hr blanda in i sina frgers ljufhet.

    'S jag mlar, donna Bianca,
    Ty s roar mig att mla.'

Jag tycker slunda, att det r sknt och konsekvent, att hrjningen af
en frstrare, som framgtt, visas frst, och att frstraren sjlf
framstlls sedan, blickande tillbaka p sitt verk, besannande dess
ovsentlighet, dess frdmelse, och lsryckande sig med smrta och
salighet frn det ljufva gift, hvarmed han frpestat sin bana, frn
sitt svallande blod, sin yra, sin sinnliga frjd och sitt sjlfviska
hjrta.

Detta i afseende  den allmnna uppstllningen af denna dikt. Nu en
blick p delarne fr sig tagna, men dock nnu tagna blott i hela
massor. Vi drja vid de fyra scenerna mellan Ramido och hans
lskarinnor. Jag sade dem vara rika p individuell skiftning, men s
ltt det r att knna och se detta, s svrt r det att i ord angifva
differenserna. Skall du le, om jag tar min tillflykt till en slags
mystisk lek med bilder och frsker att i dunkla skuggdrag teckna
frestllningarna i min sjl. Hvad r d Estella? Kvinnans kvinnlighet,
den uppoffrande, sucklika, som ger intet eller ger blott, hvad den
lter en annan ga, den genom sin vapenlshet segrande, den genom sitt
offer af allt allsmktiga. Och Ximena? Kvinnan som person, redan form,
redan ngot i sig sjlf, ehuru blott bildlik och fordrande att kallas
till lif af en annan, sknheten i sin sjlf-fullhet, innan hjrtat
vaknat och den sprittande pulsen fdt en lngtan, som p en gng kufvar
och frdlar sjlfvet. Och Ormesinda? Den fullt vaknade Ximena, den
genomandade formen, den tonlika, som har sitt eget lif, men lefver
blott fr att lska, som har sitt eget ljud, men ljuder blott fr att
frmlas i en harmoni. Och slutellgen Juanna, hvad r hon? Kvinnan,
uppgngen i flamman af sin egen eld, gande sjlf sin krlek,
hngifven, men liksom lgan, som r fientlig mot hvarje annat famntag
n lgans. M jag d f kalla Estella sucken, Ximena formen, Ormesinda
tonen, Juanna flamman. Alla ska de hos Ramido en lga, den frsta fr
att frtras, den andra fr att bestrlas, den tredje fr att
frsmlta, den fjrde fr att frenas.

S r Estella i personifikation fven det innerliga i alla de friga
och terfinnes i dem. Efter lif suckar formen, efter krlek tonen,
efter mte flamman. Drfre r Estella den mktigaste af alla, emedan
hon r den renast alltoffrande, och drfre r det sknt att se henne i
cykeln af de andra vara den frsta och den sista, begynnelsen och
slutet, ty det r hennes vsende, som i olika knytningar genomgr alla
och utgr deras makt. S brjar hon:

    ESTELLA. Jag lskar dig, Ramido.

    RAMIDO. Ack, hvarfr lskar du?

    ESTELLA. Ej skl jag vet, ej orsak.

Ximena knner sin bildform, Ormesinda sitt tonljud, Juanna sin eld; men
Estella knner Ramido ensam, och det djupaste hos alla de andra r det,
som likasom Estella knner Ramido ensam.

Vi komma nu till den stora scen, i hvilken inom omfnget af tre korta
sidor alla strlar frn de fregende scenerna samlas ssom i en
brnnpunkt, jag menar den sjtte, hvari Ramido bestormas af alla sina
lskarinnor p en gng. Den r s kort, en stor del af densamma kan hr
upptagas.

    JUANNA. Mig krlek svor Ramido, svara, r du min?

    RAMIRO. Juanna Sol, i natten r min stjrnglans du.

    ORMESINDA. Min mma vn Ramido var,--r han det n?

    RAMIDO. Din rst r tonen, Ormesinda, i mitt brst.

    XIMENA. 'Ximena lskar jag', s sade du en dag.

    RAMIDO. Gestalt,--du doft, du skra gas om lifvets allt!

Betrakta dem! Hafva ej alla hr ett jag, p hvilket de se och fr
hvilket de fordra krlek, fven Ximena, som annars genom en underbar
konsekvens i sitt knappt vakna sjlfmedvetande nnu nmner sitt jag
blott som ett namn? Estella ensam vet icke af ett sjlf, fordrar intet,
pminner om intet:

    ESTELLA. Mig ger don Ramido,--intet ger jag.

Men henne, som ger allt och begr intet, svarar

    RAMIDO. Estella,--himmel, du om don Ramido rr.

Juanna hotar med dolken, Ximena med damaskenerklingan, Ormesinda
beveker med amaranterblomman i sin hand, alla ga de ett ngot att gra
ansprk med; Estellas vapen r hennes vapenlshet:

    Ramido, jag i handen ger blott min hand,
    Ack! ... Guadalaviars himmel ber dig hem till sig!

Hon ger icke ens en egen bn, hon lter Guadalaviars himmel be! Men d
hvar och en af de friga ffngt ber Ramido om en frklaring af den
hemlighet, som hvilar fver hans frhllande, och d han blott gtlikt
yppar sig fr dem:

    JUANNA. r d en trolldom gjuten om Ramidos hr?

    RAMIDO. Sin krets om mig, Juanna, skref ett troll s hemskt.

    ORMESINDA. I ldre band ditt vsen har sig bundit, ack?

    RAMIDO. En boja dyster, grym, frskrcklig, underbar.

    XIMENA. Drar heligt lfte dig till Palestinas graf?

    RAMIDO. O, mig, Ximena, drar en svart, en ryslig hand.

d gr Estella ingen gissning, tar ingenting af egen makt med fr att
lsa hans gta, utan flyr till Ramido sjlf, och fr allmakten af
hennes suck:

    Ramido, lskade, sknk oss af nd ett svar!

ppnar sig hans hjrta, och s klar som hennes bn, s klart fljer
fven hans svar:

    Estella Guymeron... Jag r Don Juans son.

Huru ondligt mycket vore icke att anfra inifrn de srskilta scenerna
fr att bestyrka, frklara, symbolisera, de allmnna sikter, jag hr
nu yttrat. Mycket ser ut som ofrenligt och r det dock icke; det mesta
r s ogripeligt, luftigt och dock bevittnande, att det som
blomsterdoften blott fr en andedrkt rjer, till hvilken blomma det
hr.

Angende det s ofta ssom tcknigt ansedda slutet af Ramido Marinesco
mste jag beknna, att det nu vid detta tillflle och frn den
synpunkt, hvarur jag betraktat det friga, frefaller mig klart och
fullkomnadt. Hvad r det Don Juan sker? Hans vsende genomtrnger hela
mlningen, hvad lefver han fr? Fr att i sina lskarinnors hat
begrafva sin forna falska sllhet. Har han vunnit sitt ml? Han har
velat det och gjort allt fr att vinna det, se dr hans frsoning,
stridens fullkomning, dramens klara slut. En vidare utstrckning gfve
motsgelser eller parallellismer. Sjlfva det obegrnsade, mngtydiga i
den beundransvrda slutversen:

    Gud! O svarta sol! ... Don Juan!

r blott en fri luft, som icke stnger, icke hindrar, utan leder den
fullbildade tonen ut i den ppna naturen fr att i rymd och frihet f
domna."

D hofmarskalken slutat detta, steg han opp och fattade Rikards hand.
"En annan gng", sade han, "ville jag g in i specialiteter. Nu,
Rikard, har jag sutit en stund vid randen af din blomsterklla och bjt
unnan ett blad och ett annat fr att betrakta bljan. Och jag slutar
glad, om jag kan hoppas att hrvid icke hafva grumlat mer n blottat
det klara djupet."




LUCREZIA BORGIA, DRAM AF VICTOR HUGO.


Svenska litteraturen har ter ftt en fversttning af ett af V. Hugos
arbeten. Lucrezia Borgia, denna bermda dram, som uppfrdes 100 gnger
p scenen i Paris, mottogs fven p Londons teater med beundran, utgafs
genast p tyska i tvenne srskilta fversttningar och utsldes i tv
tusende exemplar inom de tv frsta dagarna sedan den lmnat pressen,
har nu af en anonym blifvit fverflyttad fven p svenska. D detta
skdespel kan anses karakterisera syftningen och andan af den franska
romantiska skolans vitterhet och V. Hugos namn vunnit den ryktbarhet,
att en nrmare bekantskap med hans poetiska alster icke kan anses
likgiltig af ngon, som intresserar sig fr bildning och konst, kunna
vi icke annat n hlla fversttaren rkning fr hans fretag att gra
detta den franska skaldens arbete tillgngligt fven fr dem, som icke
kunna lsa det p originalsprket. Vi anse drfre ssom helt och
hllet fverfldig den urskt, fversttaren i fretalet gr i
anledning af sitt val af original. Ty ehuru mycket finnes i Hugos dram,
som stter vra begrepp om natur och seder, och mnga drag frekomma
dr, som genom sin mrka skndlighet vcka vmjelse och harm, r dock
vikten af att knna kulturens gng och utveckling strre n vdan af
att bli missledd och srad genom dess mjliga afvikelser och villor.

Vi gifva hr en exposition af ifrgavarande dram fr att sedan fverg
till ngra reflexioner fver densamma och fver den romantiska skolan i
allmnhet.

Dramen ppnas med en fest i Venedig. P en terass utanfr det palats,
hvarest festen firas, samtala fem unga, prktigt kldda herrar i
natten. Jmte dem befinnas p scenen en fregifven spanior, egenteligen
hertiginnans af Ferrara, Lucrezia Borgias, frtrogne, samt en ung
lycksriddare, Gennaro, fver hvars hrstamning ett mrker hvilar nda
intill slutet af dramen, d det upptcks, att han r Lucrezias son.
Denne Gennaro insomnar nu, under det de friga samtala om de
rysligheter, som beflcka familjen Borgia. Till en utgngspunkt m hr
anfras en del af samtalet:

    GENNARO (kastar sig i en lnstol i sofvande stllning).
    Vcken mig, nr Jeppo slutat.

    JEPPO.
    S hr r historien.--Det hnde r fjorton hundrade ttio...

    GUBETTA (i ett hrn af teatern).
    Fjorton hundrade nittiosju.

    JEPPO.
    Rtt! 1497, p en viss natt mellan onsdagen och torsdagen...

    GUBETTA.
    Nej, mellan tisdagen och onsdagen.

    JEPPO.
    Ni har rtt.--Denna natt d sg en frjkarl vid Tibern, som hade
    lagt sig i sin bt vid stranden fr att vakta sina varor, ngonting
    frskrckligt. Det var litet nedanfr kyrkan S:t Hieronymo. Det var
    vid pass fem timmar efter midnatten. Frjkarlen sg tv mn, som
    gingo till fots, g i mrkret p vgen vnster om kyrkan hit och
    dit, liksom de voro oroliga, hvarefter tv andra syntes, och
    sluteligen tre, allts summa sju. En enda var till hst. Natten var
    ganska mrk. I alla hus, som ligga t Tibern, var intet ljus, utom
    i ett enda fnster. De sju mnnerna nalkades till flodstranden. Den,
    som var till hst, vnde bakdelen af sin hst t Tibern, och d sg
    frjkarlen tydligt p denna bakdel ben, som hngde p ena sidan,
    och armar och hufvud p den andra,--liket af en man. Under det deras
    kamrater lurade i gathrnen, togo tv af dem, som voro till fots,
    den dda kroppen, svngde honom tv, tre gnger med kraft och
    kastade honom midt i Tibern. I samma gonblick, som liket slog i
    vattnet, gjorde den, som var till hst, en frga, hvilken de tv
    andra besvarade med: "Ja, min herre". D vnde sig den ridande ter
    till Tibern och sg ngonting svart, som flt p vattnet. Han
    frgade, hvad det var. Man svarade honom: "Min herre, det r den
    dda herrens mantel", och ngon af de sju kastade stenar p denna
    mantel, hvilket kom den att sjunka. Sedan detta var gjordt,
    bortgingo alla i sllskap och togo vgen till S:t Jacome. Detta sg
    frjkarlen.

    MAFFIO.
    En sorglig hndelse! Var det ngon ansedd man, som dessa kastade i
    vattnet? Den dr hsten gr ett sllsamt intryck p mig; mrdaren
    p sadeln och liket bakp!

    GUBETTA.
    P den dr hsten var det tv brder.

    JEPPO.
    Ja, s var det, herr de Belverana. Liket var Giovanni Borgia;
    den ridande var Cesar Borgia.

    MAFFIG.
    En helvetes familj de dr Borgierna! Men sg, Jeppo, hvarfre
    mrdade broder p detta stt broder?

    JEPPO.
    Jag vill ej sga er det. Orsaken till mordet r s vederstygglig,
    att det br vara en ddssynd att blott omtala den.--

    GUBETTA.
    Jag skall sga eder det, jag. Cesar, kardinal af Valence,
    ddade Giovanni, hertig af Kandia, emedan bda brderna lskade
    samma kvinna.

    MAFFIO.
    Och hvem var denna kvinna?

    GUBETTA (alltid i fonden af teatern).
    Deras syster.

Denna vidunderliga kvinna, denna de bda rivalernas syster r Lucrezia,
dramens hjltinna. fven hon r maskerad nrvarande vid festen och
vistas under ett frmmande namn i Venedig. S snart de fem unga
herrarne slutat sitt samtal och gtt ut, intrder hon p scenen,
hvarest Gubetta och den sofvande Gennaro kvarblifvit. Hon stannar
framfr den senare, betraktar honom med hnryckning och vrdnad, veknar
till mildhet och ger efter en kort dialog med Gubetta befallning t
denne att lta frigifva fem fngar, som hon namnger och hvilka enligt
Gubettas utsago nnu icke hunnit blifva hngda, strypta eller frgifna.
Fljande karakteriserar de bda personernas stmning under denna scen:

    DONNA LUCREZIA.
    Gubetta, brjar icke verkeligen vrt gemensamma vanrykte, vr
    gemensamma vanra, ryktet om vra mord och vra frgiftningar att
    trycka dig?

    GUBETTA.
    Alldeles icke. Nr jag gr p Spolettos gator, s hr jag vl ngon
    gng galgfglar mumla omkring mig: "Hu! Den dr r Gubetta,
    frgift-Gubetta, dolk-Gubetta, galg-Gubetta!" Ty de ha fst efter
    mitt namn en lysande grett af knamn. Det dr allt sger man, och
    nr munnen ej sger det, s r det gonen, som sga det. Men hvad
    gr allt det dr? Jag r s van vid min dliga reputation som
    pfvens soldater att officiera vid mssan.

Gubetta gr bort, och Lucrezia, som aftagit sin mask, vcker Gennaro
med en kyss p hans panna. Emellertid har hon blifvit bespejad af
tvenne masker, hennes geml och en hans frtrogna. Hertigen tervnder
genast, full af svartsjuka, till Ferrara. Gennaro ter griper omkring
Lucrezia och vill hlla henne kvar; hon flyr, och han fljer efter. I
detsamma varseblifs och igenknnes hon af tvenne af de frut omnmnde
herrarne, som skynda att samrda med sina vnner fr att rdda Gennaro
ur denna snara. Drfre, nr i fljande scen Gennaro omtalat sina den
fr Lucrezia och hon, n frsmltande af mhet hrt honom uttrycka sin
krlek till sin mor, som han skt och aldrig funnit, n frkrossad och
ngerfull hrt den afsky, med hvilken han nmner Lucrezia Borgias namn
utan att knna den, med hvilken han talar, intrda hastigt de fem
herrarne och yppa fr Gennaro, hvem hon r, i det att hvar och en af
dem stiger fram och presenterar sig fr henne ssom en son eller nra
anfrvant till ngon, som hon ltit frgra. Efter de grseligaste
beskyllningar och en lista p brott, som ro fr mycket skndliga fr
att hr kunna omnmnas, slutas upptrdet s:

    MAFFIO.
    Vill du veta hennes namn, Gennaro?

    DONNA LUCREZIA.
    Nd, nd, mine herrar!

    MAFFIO.
    Gennaro, vill du veta hennes namn?

    DONNA LUCREZIA. (Hon kastar sig p kn fr Gennaro.)
    Hr icke, min Gennaro!

    MAFFIO (utstrckande armen).
    Det r Lucrezia Borgia!

    GENNARO (bortsttande henne).
    O!
   (Hon faller afdnad vid hans ftter.)

Frsta aktens andra afdelning brjar med en scen emellan Gubetta och
Lucrezia p en ppen plats i Ferrara. De fem herrarne, som nyligen s
hrdt anklagat Lucrezia, befinna sig nu i hennes hufvudstad p en
beskickning frn Venedig. Gennaro har fven tfljt ambassaden.

    LUCREZIA.
    r allt frdigt fr denna afton, Gubetta?

    GUBETTA.
    Ja, Ers hghet.

    LUCREZIA.
    Komma alla fem?

    GUBETTA.
    Alla fem.

    LUCREZIA.
    De ha ganska grymt skymfat mig, Gubetta!

Man finner, att en hmndplan r  bane, och Lucrezia ber Gubetta vaka,
att intet ondt hnder Gennaro.

De fem herrarne upptrda, sedan de frra aflgsnat sig. De tyckas finna
det nog vgadt att hafva kommit till Ferrara vid sakernas nuvarande
stllning, och en och annan rstar fr att begifva sig bort redan innan
kvllen, s mycket mer, som ambassaden redan uppfyllt sitt ndaml.
Borgiernas gift omtalas och de medel till hmnd, den frolmpade
Lucrezia ger. Emellertid besluter man att fvervara en bal fr aftonen
hos en prinsessa Nogroni, boende i grannskapet af det hertigliga
palatset. Gennaro, hvars afsky fr Lucrezia Borgia under fortgngen af
samtalet stegras till det yttersta, lsbryter med sin dolk frn
palatsets vgg den frsta bokstafven af namnet Borgia, s att blott
ordet orgia terstr. Gubetta sger blott: "Herr Gennaro, den dr
ordleken skall i morgon stlla hlften af staden under rannsakning."--
Andra akten: Gennaro r gripen af hertigens utskickade och vntar
utanfr hans rum. Hertigen, don Alfonso d'Este, ger befallning t en
frtrogen att hlla i beredskap bde gift och svrd och stlla sig
utanfr vid en drr till salen. Lucrezia anmles och inkommer,
beklagande sig hftigt fver den skymf, som tillfogats henne genom
vanstllandet af hennes familjenamn. D hon fr hra, att den
brottslige redan r i hertigens vld och i hans palats, tar hon en ed
af sin geml, att han icke skall lta den skyldige komma med lifvet
unnan. Den svartsjuke hertigen ger henne med skadegldje detta lfte
och lter infra den anklagade. Lucrezia igenknner med fasa Gennaro.
Hon frsker att frklara honom oskyldig, men han sjlf beknner allt.
Nu fljer ett enskildt samtal mellan Lucrezia och hennes geml, under
hvilket hon med bde smicker och hot frsker beveka honom att
lsslppa Gennaro. Don Alfonso frblir obeveklig och befaller
sluteligen, efter ett osminkade yppande af sin verkliga sinnesstmning
mot sin maka, henne att vlja mellan att rcka Gennaro frgift eller se
honom nedsttas.--

Gennaro infres ter. Don Alfonso visar sig nu ssom vore han blidkad
och frdig att anse den anklagades frbrytelse blott som ett frltligt
ungdomsfvermod. D det vidare under fortgngen af dialogen yppas, att
Gennaro en gng rddat en af don Alfonsos nrmaste frn dden i en
batalj, befaller hertigen, ssom det synes fr att hedra honom, sin
geml isknka t honom en bgare vin. Efter ffnga frsk att undvika
detta ndgas Lucrezia bjuda honom det frgiftade vinet. Han dricker,
och don Alfonso aflgsnar sig. S snart de bda blifvit lmnade allena,
yppar Lucrezia fr Gennaro, att han ftt frgift, men framtar i
detsamma ett motgift och ber honom dricka ut det. "Hertiginna", sger
Gennaro, "hvem gr mig i borgen fr att icke just detta r giftet?"
Lucrezia, frkrossad af hans misstankar och den afsky, han rjer fr
henne, fortfar att besvrja honom att emottaga det enda medel, som
finns till rddning, och Gennaro, som sluteligen lter fvertala sig
drtill, ledsagas af sin rddarinna ut och lgges att i gonblicket
lmna staden, hvarest faror af alla slag omgifva honom.

Snart fr dock hertigen hra, att Gennaro undkommit, och beger sig med
en frtrogen till hans boning fr att mrda honom. Medan de st gmda
utanfr Gennaros drr, kommer en af dennes vnner och fvertalar honom
att icke brdska med resan, utan deltaga i balen hos prinsessan
Negroni. D Gennaro gr in p sin vns frslag, uppskjuter hertigen och
tyckes ndra planen fr sin hmnd och gr bort med sin medhjlpare.

Tredje akten. En praktfull sal i palatset Negroni. Nr ridn gr upp,
sitta vid ett prktigt serveradt bord fjorton gster, nmligen de fem
unga herrarne samt Gubetta, Gennaro och sju unga damer. Vin och rtter
serveras, och alla dricka utom damerna och Gubetta, hvilken blott
ltsar deltaga i gldjen. Dialogen rr srskilta mnen, vin, krlek,
gldje; man skmtar, r artig. Gennaro ensam r allvarsam och sluten.
Omsider yttrar Gubetta tyst en nskan att f damerna att aflgsna sig.
Han brjar en ordvxling med en af herrarne, hvaraf denne bringas i
raseri, och fruntimren draga sig unnan. Man finner snart, att drrarna
ro reglade utanfr, men gelaget fortfar, man hejdar sig, och Gubetta
uppstmmer en dryckessng, hvartill de friga sjunga i kor. Pltsligt
hr man rster, som sjunga med sorglig ton likpsalmer. De tyckas nrma
sig. Man gissar hit och dit, antar, att det r ngon, som begrafvas,
brjar stoja ter och fortstter dryckessngen. D ppnar sig en stor
drr i fonden, och dr utanfre visar sig en stor, svarttapetserad sal,
upplyst af ngra facklor, med ett stort silfverkors i fonden; en lng
rad af svarta och hvita munkar, p hvilka endast gonen synas genom
deras kapuschonger, intrder, fortsttande med hg och sorglig rst den
latinska psalmen. Gsterna hpna. En af dem frklarar dock alltsamman
fr ett skmt och gr att lyfta p en af kapuschongerna, troende, att
damerna maskerat sig p detta stt. Han mter ett blekt munkansikte och
blir frfrad. Nu blir frstet klart fr alla, ty man ser i detsamma
fven Lucrezia Borgia, som ofrmodadt framtrder p trskeln af drren.

    DONNA LUCREZIA.
    I ren bos mig!

    ALLA (utom Gennaro, som osedd af donna Lucrezia frn ett hrn
      betraktar allt).
    Lucrezia Borgia!

    DONNA LUCREZIA.
    Det r ngra dagar sedan, d I, I alle, som nu ren hr,
    triumferande utsaden mitt namn. I dag sgen I det med frskrckelse.
    Ja, I kunnen vl betrakta mig med edra af fruktan stillastende
    gon. Det r jag sjlf, mine herrar. Jag kommer fr att frkunna er
    en nyhet, den, att I alla ren frgiftade och att ingen af er nnu
    har en timme att lefva. Sken ej att komma undan. Salen hr bredvid
    r uppfylld af lansar. Nu r det min ordning, nu r det jag, som kan
    tala hgt och trampa er under mina ftter. Jeppo Liveretto, g och
    sk upp din farbror Vitelli, som jag ltit mrda i Vatikanens hvalf!
    Ascanio Petrucci, g och sk upp din kusin Pandolfo, som jag ltit
    lnnmrda fr att frnrfva honom hans stad! Oloferno Vitellozzo,
    din onkel nskar trffa dig, du vet vl, Fago Appiani, som jag ltit
    frgifva under ett gstabud! Maffio Orsini, g och tala i andra
    vrlden om mig med din bror af Gravina, som jag ltit ombringa under
    hans smn! Apostolo Gazella, jag har ltit halshugga din far,
    Francisco Gazella, jag har ltit strypa din kusin, Alfonso af
    Arragonien, g och trffa dem!--P min ra! I hafven gifvit mig en
    bal i Venedig, jag skall gifva eder ett gstabud i Ferrara. Fest som
    fest, mine herrar!

    JEPPO.
    Ett grymt uppvaknande, Maffio!

    MAFFIO.
    Lt oss tnka p vr Gud!

Lucrezia fortfar att hda de mllsa herrarne och ger munkarne
befallning att fra dem i nsta rum, dr allt r i ordning fr dem. D
munkarne p hennes vink trda t sidan, ser man fem likkistor, och
Lucrezia sger:

"Det r rtta antalet. De ro fem. Unge mn! I hafven ryckt hjrtat
utur en olycklig kvinna och frstoden icke, att hon skulle hmnas! Hr
r din, Jeppo. Maffio, hr din. Oloferno, Apostolo, Ascanio, hr st
edra."

    GENNARO (som hon ej hittills sett).
    Det fattas en sjtte, hertiginna!

    DONNA LUCREZIA. Himmel! Gennaro!

Hon befaller alla att aflgsna sig och blir ensam med Gennaro. Denne
ger nnu kvar den flaska med motgift, som han ftt af Lucrezia. Hon
uppmanar honom att intaga draf; men d han hr, att det icke r
tillrckligt fr att rdda flere n honom ensam, fattar han en knif och
hotar att nedstta Lucrezia. Hon bnfaller om frskoning, och han r p
vgen att bevekas, d han frn nrmaste rum hr sin vapenbroders rst,
som dende uppmanar honom att hmnas. Han nedstter henne, och dramen
slutas med Lucrezias utrop:

    "Ve!----Du har ddat mig!--Gennaro! Jag r din mor!"

I det fregende har man skt gifva en exposition af sjlfva dramen, s
fullstndigt som utrymmet tilltit, och skert har den uppmrksamme
lsaren redan af detta sammandrag kunnat inhmta, huru mnga svaga
sidor man med skl kan klandra i detta Hugos bermda arbete. Att
frbig en mngd osannolikheter redan i de frsta scenerna, huru vill
man frklara de fem herrarnas upptrdande i Ferrara, i Lucrezia Borgias
egen hufvudstad, denna kvinnas, som ddat en anfrvant till hvar och en
af dem, som begtt de onaturligaste brott, som p alla punkter af sitt
omrde kunde befalla fver gift, svrd och dolkar, och som de ngra
dagar frut p det grymmaste blottstllt, krnkt, snderslitit? Svagt
och otillrckligt motiveras denna ofrsiktighet genom ndvndigheten
fr dem att tlyda republiken Venedigs vilja, som utsett dem att
tflja ambassaden till Ferrara. Men fven om man skulle vara nog
lttrogen att antaga deras ord fr sanning, d de sga, att de icke
kunnat undvika att utfra den beskickning, hvartill republiken bestmt
dem, huru skulle man kunna fvertygas om att de gde sitt fulla
frstnd, d de fretogo sig att p frhand reta en lejoninna, i hvars
bur de visste att de skulle komma att straxt drp inneslutas.
Verkeligen, fr att vara mindre allvarsam, hade de unga herrarne blott
yppat den scen, som fregick mellan dem och Lucrezia Borgia, hade
republiken Venedig bde tackat dem fr upptckten och i nder frklarat
dem oskickliga fr en ambassad, icke blott till Borgier, utan fven
till de saktmodigaste furstar i vrlden. Emellertid kunde nu icke de
unga herrarnas gesantskap instllas, utan att hela dramen skulle blifva
om intet, och man mste lta dem vara i Ferrara, hvarje rimlig
invndning till trots.

Men ambassaden har uppfyllt sin bestmmelse, och de fem unga riddarena,
som icke spara att skildra de frfrliga verkningarna af Borgiernas
fverallt gmda frgift, skulle, efter hvad de sjlfva sga, kunna
afresa utan att saknas i den talrika svit, som hrde till
beskickningen. D blir det en bal hos prinsessan Negroni, i ett palats,
som stter till hertiginnans. De kunna icke frsaka den. De infinna
sig, de trffa dr ingen utom den spanska Gubetta och ngra damer,
ingen af ambassadens chefer, ingen af dess personal, inga gster fr
frigt, de fira en bal, fjorton personer till antalet, just desamma,
som frolmpat Lucrezia Borgia, men de misstnka ingenting, ingen af
dem visar fruktan fr det Cypervin, som flder, ingen enda af alla dem,
som ngra stunder frut hrt dessa ord: "Man dr, och d frst pminner
man sig att fr sex mnader eller ett r sedan ha druckit ett glas
Cypervin hos en Borgia." De misstnka ingenting, ty de mste d, eljest
skulle dramen blifva om intet; de mste dricka, alla rimliga
invndningar till trots.

ndteligen r dramen p den punkt, att de muntra herrarnas enfaldiga
lttrogenhet hunnit besegras. De mrka frstet, och Lucrezia intrder
sjlf, frkunnande dem, att de samteligen ftt frgift. Hon ser ingen
fara i att intrda ensam, endast fljd af ngra psalmsjungande munkar,
till fem unga dlingar, som afsky henne, som veta sig bra ett frgift
i sina dror, hvilket hon rckt dem och som inom en timma skall fra
dem i grafven. Hon anar ingen vda i att egga deras hmnd genom det
bittraste gckeri i den stund, d de med dden fr sina gon, men med
nnu obrutna krafter omgifva henne, utan band p sina armar, utan
hinder fr sitt anfall, utan fruktan och utan hopp. Hon mste d,
eljest skulle dramen frlora en katastrof, och hon intrder drfre
ensam, hjlpls och trygg, alla rimliga invndningar till trots.

Men det r icke fr ngon af de fem dlingarnes hand Lucrezia fr
falla. Det mste blifva en scen nnu, dr hon skall lmnas ensam med
Gennaro, hotas med dden, tigga om sitt lif och sluteligen mrdas af
sin egen son. Allt detta mste ske, eljest skulle katastrofen blifva
mindre bjrt. Och drfre mste de fem hjltarne, republiken Venedigs
representanter, med ungdom, mod och adel i sin barm och med vapen att
gripa till, nr de behagat, lika arma, oskyldiga offerlamm p Lucrezias
befallning flja ut med en redls tropp af gamla munkar, utan att lyfta
en hand, utan att sga ett ord,--alla rimliga invndningar till trots.

En sdan lshet i motiver och sammanbindning finnes icke blott i de
detaljer, som nu blifvit anfrda, utan rjer sig nstan fverallt i
denna dram och str enheten fven i dess minsta delar. Det vore ltt
att frflja fel af dylik beskaffenhet nda in i smsaker och visa,
huru nstan hvarje effekt r kpt genom uppoffringar af ett poetiskt
konstverks frsta lagar, natur och konsekvens, men detta skulle leda
till en vidlftighet, som hr icke vore p sin plats. Hvad som i
allmnhet kan anmrkas r, att man har svrt att inse, hvad de
oftanmnde fem dlingarne fver hufvud taget hafva att utrtta i hela
dramen. Aro de dr fr att skildra Lucrezia Borgias frgiftningar och
bestyrka dem med sin dd, s mste man tillst, att samma ndaml
kunnat vinnas med mindre tillstllningar och mindre offerpersonal.
Tager man ter bort dem, s terstr nstan ingenting af hela stycket.
Gennaro ter, hvarfre r han infrd? Vi skola ska en frklaring fver
allt detta i det recept, efter hvilket V. Hugo anordnat sin dram och
hvilket han sjlf anfr i fretalet till densamma. Det lyder s: "Ta den
mest afskyvckande, tillbakasttande och mest fullndade moraliska
vanskaplighet, lgg den i hjrtat p en kvinna, hos hvilken den mest
kan visa sig. Gif henne den hgsta sknhet, gif henne furstlig
vrdighet; beslja sedan denna moraliska fulhet med en ren knsla, den
renaste som en kvinna r mktig af, med modersknslan, med ett ord gr
af ett vidunder en mor, och vidundret skall vinna ert deltagande, skall
rra er till trar, ja, denna vidunderliga sjl skall nstan tyckas
vara skn fr edra gon."--Hr finna vi ltt nyckeln till gtan. De fem
herrarne ro indragna i dramen fr att frhja Lucrezias moraliska
afskyvrdhet, Gennaro ter fr att utgra ett freml fr hennes
modersinstinkt. Ocks visar hon tmmeligen regelbundet, scen fr scen,
n den ena, n den andra sidan af sin vidunderligt hopfogade person.
Men att hennes modersknsla skulle vara frsmulten med hennes
grningar, att denna skulle ligga p botten af hennes raseri och helst
i ngon mn franleda de brott, hon begr, sdant m man icke ens
begra.

I en fortgende omvxling r hon i det ena upptrdet skndlig, vild,
hmndgirig, i det andra sentimentalt m och lidande, utan att hennes
grymhet, d hon vill hmnas, visar ngot spr af den mildring, hvartill
hon borde vara stmd af krleken till sin son, eller hennes mhet, d
hon skall lska, rjer ngra drag af den beslutsamhet, kraft och
energi, som borde hra till en karaktr, s r och blodig som hennes.
Det r sant, att de fel, vi frut anmrkt, ro stora och strande, ja,
till och med ofrklarliga; men det strsta fel i hela dramen r dock
uppfattningen af Lucrezia Borgias personlighet. Sjlfva iden att gra
henne till ett nederlag fr en abstrakt massa af brottslighet r
ohistorisk och okonstmssig. Men att ytterligare ska och tro sig kunna
ge henne dramatisk vrdighet och intresse genom inskjutningen af en
lika abstrakt dygd i denna massa af laster r en frvillelse, som
lindrigast sagdt str lngt under samtidens estetiska kultur och som
liknar dens, som skulle vilja frsona malrtens bittra natur genom att
intrycka en skrfve socker i plantan. Den brottsliges frsoning och
dramatiska kvalifikation fr icke skas utom utan inom hans frhllande
till brottet, och den har sin grund i det vsende hos honom, som
strider, afskyr, ngrar, och som blir kvar, d brottet gtt till sin
frtappelse. Shakespeare i sin lady Macbeth t.ex. har icke dragit
frsorg om att fversockra hennes brottslighet med en tillfllig dygd,
han lter den tvrtom framst i all sin rysliga storhet; men han har
tillika vetat att kasta en skn frsoning fver henne, fver
mnskligheten och lifvet, d han lter henne jagas opp ur sin nattliga
ro och i smnen frska att aftv brottets minnen frn sina en gng
blodbestnkta hnder. Detta r den brottsliges adel, en glimt ur djupet
af naturen, som vl kan urarta i missbildningar, men som ocks alltid i
sig innehller deras frkastande.

Man har frebrtt V. Hugo och de franska frfattarena af den nyare
skolan en frkrlek fr skildringen af onaturliga, vmjeliga och
fasavckande personer och scener; fven detta stycke har i Lucrezia
Borgia en karaktr, som i sig frenar allt, hvad mnskligheten i sin
mest djuriska frnedring kan framte skndligt och vidrigt. Med
anledning hraf m anfras en ur ett engelskt blad lnad notis om
personerna i Hugos och Dumas' arbeten. "Bland de fruntimmer, som
upptrda i dessa frfattares dikter", heter det, "finner man tta
ktenskapsbryterskor, fem prostituerade af olika rang, sex offer fr
frfring, fyra mdrar, som frlskat sig i sina sner och svrsner,
och, en enda undantagen, fverltit sig t sin bjelse, och elfva
personer, som direkt och indirekt mrdas af sina lskare. I sex af
dessa stycken spelas frsta rollen af bastarder och hittebarn." Man
mste medge, att rkningen r skarp. Mera bedrflig likvl n denna
oskonsamhet mot knslor och frestllningar, som tillhra en vekare
sedlighet, r den ringa aktning, de nyare frfattarena i allmnhet rja
fr verklighet, natur och konsekvens i sina mlningar. En frihet utan
regel synes vara deras element, och en lokal, sinnlig effekt det
ndaml, fr hvilket de uppoffra alla hgre fordringar af konsten.
Karaktrerna sakna till det mesta naivitet och lif. De segla vanligast
fram p skdebanan i en efter auktorns berkning predestinerad kosa,
lika de skepp af flarn man ser barn inrtta och med frdigt skrufvadt
roder och brassade segel utslppa p dammen. Mter ett hinder, s
fastna de eller skuffas fver, kommer en starkare pust, s kantra de
och stjlpas opp igen fr att ter brja sin automatlika frd. Segel p
vrldens haf ro de icke, regerade af frnuft och vilja ssom af
lefvande styrmn och fven i sin undergng rjande anstrngningarna,
kampen och ledningen af en inre, styrande makt. Det r tyvrr att
befara, att denna de franska litterra koryfernas obundna hg fr det
grsliga, ett slags intellektuell terspegling af de scener, som
beflckade Frankrike i sistfrflutna sekel, icke skall afstanna, innan
den af litteraturens pbel i detta land hrmats n bjrtare. De
debatter, som nyligen frevarit i prskammaren angende infrandet af
en strngare censur fr teatern, en tgrd, fr hvilken Lamartine bland
andra talat med kraft och vrma, synas bevisa, att sansculotter redan
brjat rra sig inom kulisserna, frdiga att till hgsta grad af
konsekvent ytterlighet drifva de frihetsyra litterra republikanernas
redan nu mer n tillrckligt regellsa och upprrande fantasier.




R MACBETH EN KRISTLIG TRAGEDI?


Af hgt intresse blefve tvifvelsutan en underskning, hvars ndaml
vore utredandet af det frhllande, i hvilket tidehvarfvens frnmsta
konstskapelser st till den religions hufvudprinciper, under hvars
inflytelse de kommit i dagen. Man har skt bestmma skillnaden emellan
den s kallade klassiska och romantiska konsten och lyckats angifva en
mngd klara och obestridliga egendomligheter hos hvardera; de djupaste
skola alltid finnas ursprungna ur de djup, som den grekiskt-romerska
gudalran fr sig och kristendomen fr sig erknna ssom sina
egendomliga. Samma p de religisa vrldssikternas olikhet hvilande
skillnad, som den antika och moderna konsten i sin helhet rjer, visar
fven hvarje hg klassisk konstprodukt srskild, jmfrd med en modern
af samma hghet. Ehuru detta frhllande kunde genom exempel bestyrkas,
fordrar dock vrt speciella mne fr mycket bde utrymme och
uppmrksamhet fr att tillta en utvikning t detta hll. Men en
teckning i ngra drag af den kristna vrldssiktens och konstens
brytning mot den antika skall anvisa oss den stndpunkt, frn hvilken
vra betraktelser bra anstllas.

Konstens yttersta ml var fr de gamle detsamma som fr oss:
framstllningen af ett allmnt, som behrskar sina partier; det var
sledes fr dem liksom fr oss ett allmnt, framstlldt i sin seger.
Skillnaden emellan de gamles och vra konstskapelser beror drfre icke
af en olika uppfattning af konstens och sknhetens vsende, utan mste
skas i olika frestllningar om det hgsta allmnna eller, hvilket r
detsamma, det hgsta verkliga ssom den positiva basen fr all konst
och sknhet. Och hr yppar sig nu den frgan: Hvad var fr de gamle det
hgsta verkliga, och hvad fr oss?

Naturen, det fr sinnet varseblifliga, var fr de gamle allt. Hr,
under dessa stjrnor, p denna jord, blommade i gudars hgn lifvet; men
vid jordens grns var oceanen, den tomma, nattliga, ofarbara, i hvars
ndlshet ingen  hjde sig ur djupet, intet vsende njt frjden af
att vara till. S begrnsades i deras mening fven detta jordiska lif
af en tom evighet, af en vrld utan krafter, dr fven gudaburna
hjltars skuggor ansgos ga mindre frjd n den ringaste daglnare p
jorden och ville byta lott med en sdan. Grekens och romarns ideal var
drfre en skn mnsklighet, och denna framstod fr dem alltid i
gestalten af deras egen nation. Frfrligt, men karaktristiskt var det
namn af barbarer, hvarmed de betecknade frmlingar; det visar mer n
mycket annat, att frestllningen om en vrld bortom denna fr dem nnu
icke uppgtt. Det var slunda hr i sin synliga omgifning de skte
typer fr sknheten, och formen blef det vsentliga fr dem, och
bildhuggeriet deras triumf. Kristendomen kom. En vrld, omtligare n
denna, yppades bortom de gamles ocean fr det troende gat, skuggor
bodde under denna sol, det verkliga lifvets land hade ljus af Gud.
Frsvunnet var p en gng sinnlighetens vlde, formens betydelse vek
fr andens, barbaren blef en broder, kommen frn samma hem och
strfvande, blott frn skilda dalar, dit tillbaka, och konsten
bortbytte mejseln mot penseln, ty sknheten behfde nu ett ga, som
kunde tala det gemensamma heliga fosterlandets sprk. I stllet fr den
jordiska skenverkligheten omfattades nu den himmelska, sanna, och
idealet var icke mer blott mnsklighet, utan gudamnsklighet. Men
tillika var, s att sga, det allmnna uttrycket i mnsklighetens
anlete frndradt. Man sg dri icke mer njutning, utan lngtan, icke
mer tjusningen af ett nrvarande, utan ett tillkommandes hopp. Ville
man i figur utmrka skillnaden mellan den klassiska och kristna
kulturen, kunde man fr den frra bruka cirkelns, fr den senare
vglinjens bild. Bda ga med hvarandra gemensamt uttrycket af en
harmoniskt vidgad famn; men cirkelns famn r tillika sluten, vglinjens
ppen, cirkelns omfattar, vglinjens trr, cirkelns ger, men ger en
ndlighet, vglinjens ger intet, men utbreder sig just i sin
uppoffring mot en ondlighet. Den fullhet, det lugn, den klarhet, man
finner i antiken, i motsats till den kristna vrldens saknad, oro och
aningar, de gamles hg fr den solida gestalten, i motsats mot
kristendomens syftning till en andevrld, alla dessa freteelser hvila
p den omstndighet, att de gamles verklighet fanns hr, var nrvarande
och kunde omfattas, d vr dremot r bortom jorden, r tillkommande
och blott ett ml fr lngtan och hopp. Skn r jorden; den var ett
blomsterhem fr mnskligheten i dess barndom och gde allt, hvad ett
hjrta utan hgre aning frstod att tr; men dess sknhet bleknade
bort i hrligheten af den vrld, som kristendomen upplt,
blomsterhemmet blef ett dystert fngelserum fr mnniskan, sedan
sjlens ga klarnande njutit anblicken af det himmelska land, som
Kristus uppenbarade.

Men i och med detsamma mnniskan fann sig vara en fnge p jorden, fann
hon sig fven vara fngen genom sig sjlf, och hennes ande uppreste sig
mot detta jordiska, hvaraf hon knde sig snrjd, mot hjrtats
njutningar och plgor, mot frstndets irrande berkningar och
skenvishet. Mlningar af den kamp, som slunda kmpades, utgra de
frsta skna skapelserna af kristlig konst,--legenderna. Anden i sin
seger fver jordisk njutning och plga, fver frstndets skenbara
lagar, se dr hvad i kristendomens frsta tider mnskligheten
framstllde i lefverne och legenderna besjngo. Hvad var eremitlifvet
annat n en realiserad seger fver hjrtats tjusningar och frjder,
martyrdden annat n andens makt fver den jordiska plgan, hvad voro
underverken annat n slende tillbakavisanden af frstndets frmtna
ansprk? Nr jungfrun afklipper sitt skna hr, fr att hennes hg icke
af en frgnglig fgring m lockas frn det ofrgngliga, nr den
nygifte p brllopsaftonen fverger sin tjusande maka, fverger henne
blott fr fvermttet af sin krlek, fr att icke duka under fr en
jordisk sllhets makt, nr den fjortonriga flickan, dmd till dden
fr sin tro, lgges ned p en bdd af gldande kol och kolen frvandlas
till rosor och hon inslumrar ljuft som i sin vagga fordom [se "Den
heliga Agnes", band I], d r det icke det jordiska mer, som r det
mktiga, d har anden vaknat till seger, vaknat fr evigheten och
funnit sig vara en hrskare fver hjrtats lidelser, fver
berkningarna af ett frblindadt frstnd. Det r sdana taflor,
legenderna mla; sdana frestllningar ligga djupt i kristendomens
vsende och terfinnas i de djupaste skapelserna af kristlig konst.--r
Macbeth en kristlig tragedi?

Efter Shakespeares framstllning, till sina viktigaste drag grundad p
en sgen, kommer Macbeth segrande frn ett slagflt, dr han stridt fr
sin konungs sak. P en hed mtes han af hxor, som frespegla honom
framtida storhet och ra och hlsa honom ssom than af Glamis, af
Cawdor och ndteligen ssom blifvande konung. Snart drp intrffa
budbrare frn konungen, hvilkas utsago bestyrker sanningen af hxornas
frutsgelser, hvad de tvenne frra titlarne betrffar, och hos Macbeth
vaknar i detsamma fven en skygg tro p hxornas tredje lfte. Men
konungen icke blott lefver sjlf, utan ger fven tvenne arfvingar af
tronen; huru skall d detta lfte uppfyllas? Hvad Macbeth i sitt
innersta ryser fr, verkstller han, eggad af sin geml; han mrdar i
sitt eget slott sin gst, konung Duncan, och blir, sedan dennes sner
flyktat, sjlf konung. Han har ntt sitt ml, det terstr fr honom
att betrygga sin besittning draf. Banqvo och hans son, t hvars
efterkommande konungavrdigheten fven blifvit utlofvad af hxorna,
mste undanrdjas, likas Macduff, fr hvilken Macbeth af dem varnas.
Banqvo faller fr legda mrdare, men hans son undgr dden, och Macduff
hinner lmna landet. Vld, list, grymhet, allt vill Macbeth anvnda fr
sin skerhet, och denna tycker han omsider vara orubbelig, sedan
hxorna frklarat, att han icke kunde falla fr ngon af kvinna fdd,
icke fvervinnas frr, n Birnams skog ryckt an mot hans slott
Dunsinan. S synes han hafva erntt allt, hvad han trtt, och, n mer,
icke kunna rubbas i besittningen draf. Men p hvad har han byggt sin
lycka, af hvilken plitlighet och hurudan r den?

Det r en djup sanning, att just i lifvets bsta, lyckligaste stunder
frestelsen till det onda r nrmast och mktigast. Shakespeare har icke
frbisett detta. Just d Macbeth, stridande och segrande fr sin Gud,
sin konung och sitt fdernesland, handlat mest himmelskt och mste
knna sig mest lycklig, framstller sig fr honom det jordiska med sina
mest retande frespeglingar. Och ffngt skulle man ska adekvatare
personifikationer af detta mot anden stridiga, detta jordiska, n dem
Shakespeare gifvit i sina hxor, vsenden, liksom den frn Gud sndrade
vrlden med alla dess hfvor, i sig sjlfva frvissnande, vidriga,
oplitliga, i sina lften blndande, tjusande och skra. Det r af
dessa lften Macbeth fngas, det r icke mer ett himmelskt, han
omfattar, handlande i andens syftning; han affaller frn sitt hgre
lif, sitt samvete, han lmnar sig i hxors vld och bygger sin lycka p
jordisk njutning, makt och hghet. Hvad r hans vinning?

Knappt har han tagit sitt frsta steg p den vg, han nu valt, knappt
har han mrdat Duncan, nr han finner, att de frdelar, han sker,
kostat honom hans lugn fr alltid, nr han utbrister:

    --Glamis har mrdat smnen,
    Drfr skall Cawdor icke sofva, Macbeth
    Ej sofva mer.

Borta r friden, men han blir konung, han lyds, han fruktas, han ger
allt, hvad jorden kan bjuda. Vi finna honom nu vid det festliga bordet,
omgifven af sina lorder och frdig att deltaga i den njutning, han
anordnat fr dem. Gsterne hafva intagit sina platser, han vill gra
likas. D framtrollar samvetet fr hans gon vlnaden af Banqvo, som
han ltit mrda, bloden isas i hans hjrta, han skyggar tillbaka, han,
den mktige, den rike, vgar icke smaka sitt eget fverfld, icke stta
sig ned vid sitt eget bord.

Tomt och fridlst r hans lif, bubblor af stoft--Banqvos trffande
benmning p hxorna--ro den hghet, den glans, den makt, han vunnit;
men dessa bubblor ro honom dyrbara nnu, ty han har evigt frlorat sin
himmelska del, och hvad gde han kvar, om han fven miste dessa! Det
kval, han erfar vid deras gande, frdubblas af fruktan att frlora
dem. nnu en gng tar han sin tillflykt till hxorna, nnu en gng
mste han svikas af dem och svikas i helt olika afseende. "Bygg icke
din sllhet blott p jordiska ting, de ro hxor, af hvilka du emottar
lften om frjder, men verkligheter af kval", denna sanning har Macbeth
hittills ftt prfva; nnu terstr fr honom att erfara denna andra:
"Bygg icke din visshet p jordiska berkningar, fven de ro hxor, i
sina lften sannolika, vissa, i sin verklighet bubblor af stoft."

Fr att betrygga sin stllning som konung och gra frlusten af sin med
s stora uppoffringar frvrfvade skenlycka omjlig anvnder Macbeth
alla medel, uppbjuder hela sitt frstnd. D han af hxorna varnas fr
Macduff, men tillika fr den frskran, att han icke skall falla fr
ngon af kvinna fdd, utropar han:

    S m du lefva, Macduff, hvad behfver
    Jag frukta dig? Dock, nej! Jag vill nnu
    Min skerhet frdubbla, vill en pant
    Af det taga. Macduff, du skall d,
    Att jag min fruktan kan besl med lgn
    Och sorgls slumra in i stormens gap.

Han gr slunda mer fr sin trygghet, n hvad berkningen antyder vara
nog. Och d han yttermera hr, att han icke skall fvervinnas frr, n
Birnams skog rycker fram mot Dunsinan, d kan han icke tvifla mer om
sin skerhet:

    Drhn skall det ej komma; hvem kan trn
    Ssom soldater pressa, att de lsa
    Ur jorden sina rtter. Slla budskap!
    Ditt hufvud reser du ej, uppror, frr,
    n Birnams skog framrycker. Lefva skall
    I hghet Macbeth, tills din legotid,
    Natur, r all...

O vansklighet af berkningar, grundade p hxors ord! Just d Macbeth
tror sig skrast, ser han upproret resa sig och Birnams skog rycka an
mot sitt slott, och just d han mest fvermodig och frtrstansfull
ropar till den anfallande Macduff:

                          Lt ditt svrd
    P hjssor falla, hvilka kunna sras;
    I mig bor ett frtrolladt lif, som ej
    Fr ngon, fdd, af kvinna, vika kan--

hr han denne svara:

    S tvifla d upp din trolldom, lt
    De afgrundsnglar, du i mrker tjnat,
    Dig sga, att utur sin moders lif
    I frtid Macduff skars.----

Att framstlla de enskilta dragen af denna beundransvrda tragedi r
fr vrt ndaml icke ndigt. De ro alla med inspirerad klarhet hllna
i samma syftning som de redan antydda och skola icke undg den
uppmrksamme lsaren af Macbeth. Men en omstndighet br icke frbigs:
lady Macbeths straff. Denna kvinna har frn brjan lefvat blott fr
sinnenas vrld och fr den uppoffrat allt. S lnge det sinnliga
skimret lyser fr hennes gon, s lnge hon r vaken, tnker och ser,
r hon lugn eller kan tminstone dlja sitt samvetes kval. Men i
smnen, d den jordiska glansen icke blndar henne, d hon r dd fr
de tjusningar, som frledt henne, str hon upp, vandrar klagande
omkring och ger af allt endast blodflckarna p sina hnder, dem hon
vill och icke kan rentv.--

Alla kta konstskapelser ga med hvarandra gemensamt det, att vara
ursprungna ur en enkel grundtanke, hvilken liksom en lifsflkt danar
och genomstrmmar alla deras partier. Jag har aldrig lst Macbeth utan
att stanna vid denna tanke: Hvad btar det mnniskan, om hon frvrfvar
hela vrlden och dock tar skada till sin sjl? Denna suck, en suck ur
kristendomens innersta hjrta, lifvet i legenderna, lifvet i tron p
underverken, fvensom i eremitens och martyrens handling, r lifvet i
tragedien Macbeth; och om detta icke kan nekas, hafva vi funnit ett
svar p vr frga: Ar Macbeth en kristlig tragedi?




NGRA ORD OM POEMET "FJALAR" OCH SAIMAS KRITIK FVER DETSAMMA.


D jag af en i Saima fr ngon tid sedan inrymd recension fver min
dikt "Kung Fjalar" ftt anledning frmoda, att detta poem af flere kan
hafva blifvit fattadt annorlunda, n jag tnkt mig det, finner jag mig
franlten att yttra ngra ord till frklaring. Och som ett
omstndligare upptagande och bemtande af alla enskilta anmrkningar
och pstenden i nmnda recension skulle ligga p sidan om mitt
hufvudsakliga syfteml med denna uppsats, ber jag p frhand, att den
bengne lsaren icke vntar ett sdant.

Till en brjan mste jag anmrka att, d jag lste Saimas till
bermmelse fr min komposition yttrade tanke, att det dramatiska i
Fjalar, det rtt tragiska skulle ligga i en konflikt emellan stat och
familj, i det att kungen fr statens skull vldfr familjen, jag med
oro befarade, att ngot ord, ngon vndning i dikten skulle franledt
till en sdan uppfattning. Jag har noggrant eftersett och till min
tillfredsstllelse icke funnit mig hafva frtjnt ett sdant berm. Men
till Saimas besinnande vill jag framstlla en frga: Hvilken sedlig,
hvilken gudomlig, tragisk rttvisa skulle vl ligga dri, att en
mnniska, som fr det hgre intresset, fr samhllets vl, uppoffrar
det lgre, familjen, och gr det s, att hennes eget hjrta nrmast
drabbas af detta offer, att en sdan yttermera och till tack skulle
straffas och krossas af en hgre makt? Saken r enkel, men ofrklarligt
vore det, huru Saima kunnat fatta en sdan sikt, om man icke hade
anledning frmoda, att hon blifvit ledd drtill af en framstllning hos
Hegel i hans estetik, hvari yrkas, att i de sknaste af den grekiska
skaldekonstens dramatiska alster, i flere af Sofokles' tragedier, och
srdeles i hans Antigone, det hga intresset hvilar p en kamp mellan
de bda sedliga makterna: familj och stat. Detta frhllande synes nu
Saima utan vidare betnkande hafva antagit fr verkligt och inlagt i
Fjalars saga. Det r vl sant att, fven om Hegels pstende vore
grundadt, en konflikt af ofvannmnd art dock ingalunda behfde finnas i
Fjalardikten och att man sledes kunde lmna en underskning af den
Hegelska uppgiftens plitlighet  sido, men d den i Saimas kritik ftt
en s stor vikt, kan det vara af intresse att skrskda, huruvida ens
den ger grund eller icke. M vi drfre, innan vi g vidare, gna en
stunds uppmrksamhet t det Sofokleiska mstarstycket Antigone.

Innehllet af denna tragedi r i korthet fljande. Tvenne brder hafva
stupat i envig med hvarandra vid Tebe, den ena anfallande sin
fdernestad, den andra frsvarande densamma. Stadens behrskare Kreon
frordnar, att den ena skall begrafvas med heder, den andra, till
straff fr sitt fientliga anfall, lmnas obegrafven. Antigone, en
syster till de fallne, jordar, i trots af kungens frbud, sin broder
och blir till straff drfr lefvande innesluten i en graf. Af sorg
fver hennes dd ddar sig Kreons son, och fr dennes skull ter
tillskyndar sig fven Kreons geml dden.

Sdan r uppstllningen. Skulle nu skaldens mening varit att skildra en
strid mellan familj och stat, s hade efter all rimlighet staten och
dess representant Kreon bort blifva den segrande och familjeintresset
ssom ett underordnadt moment krossas i Antigones person. Men lngt
ifrn att detta vore fallet, uttalar Antigone in i dden den glada
fvertygelse, att hon lider fr en hg, en helig sak, d dremot
kungen, sedan han vaknat till besinning, frebrr sig sina handlingar
och klagar fver en frblindelse, som kommit honom att frgta lagar af
hgre ursprung n hans egna hrskarebud. Fr att kunna frklara detta
frhllande, som i s tydliga ord uttalas, mste man ska dramens
grundtanke p helt annat hll n dr, hvarest Hegel trott sig finna
densamma, och man torde trffa den nra nog, om man antar, att den
ligger i Kreons krossade fvermod, i hans straff fr det att han
sjlfviskt upptrdt i strid mot en helig sed, en gudomlig lag. Det
frbud, han utgaf mot den ddes begrafning, var blott ett uttryck af en
hrskarenyck hos honom sjlf, var icke i samhllets intresse och
frnrmade den rttighet, som enligt grekisk tro de underjordiska
gudarne gde till besittningstagande af hvarje afliden och som icke ens
Zeus sjlf fick frmena dem. Detta var Kreons brott, och drfre
tilltalar honom fven den blinde siaren Tiresias: "Du

                  kvarhller obegrafven, oinvigd,
    Frn underjordens gudar afstngd, hr en dd,
    Fast icke du, fast fvervrldens gudar ej
    Ha rtt drtill, men du blott tvingar dem drtill.
    Och drfr lura hmndens makter straffande,
    Hades' och gudarnes Erinnyr, hur du m
    Af samma ofrd snrjas, som du sjlf beredt."

    [Alla hr citerade verser anfras ur Palmblads fversttning
    af Sofokles.]

Alltfrn brjan upptrder Kreon fvermodigt yrkande  hrsamhet fr
sina befallningar, icke drfre att han anser de uttala en hgre lag,
en gudomlig vilja, utan blott drfre att de gifvits af honom ssom
hrskare. S sger han:

                   "Icke hfves det,
    Att den, som r en annans trl, sig brstar kckt,
    Men denna m att frckhet fva har sig lrt
    Och djrft att fvertrda freskrifven lag."

Antigone dremot betraktar sig stndigt blott som en verkstllarinna af
hgre bud, fr hvilka de af Kreon gifna mste falla till intet, och
anser sig som en syster till den aflidne nrmast frpliktad att
upptrda i sdan egenskap.

S svarar hon kungen, d denne frebrr henne att hafva fvertrdt hans
lag:

    "Ej Zeus det var, som kungjort hade detta bud,
    Ej heller Dike, som beskyddar dd mans rtt,
    Ej de ha stiftat sdan lag fr mnskorna.
    Och ej jag trodde, att en ddligs stadganden
    Ha sdan kraft, att de frmdde omkullsl
    De hgstes obeskrifna, ofelbara lag.
    Ej frn i dag, ej frn i gr den lefver, nej,
    Frn evighet, och ingen vet den stund, den gafs.
    Frdenskull ej af rdsla fr ett mnskligt bud
    Jag borde, pliktglmsk, straffas af de himmelska."

Men det r ej Antigone ensam, som betraktar Kreons stadgande ur denna
synpunkt. Det r ett brott fven i de friga i dramen upptrdande
personernas gon. D Kreon till sin son yttrar:

    "Har jag mig villat, d min tron jag skydda vill?"

svarar denne:

    "Ej den du skyddar, d du trampar gudars lag."

Sjlfva koren, som eljest af Antigone frebrs att af fruktan fr
kungen otillbrligt dlja sin fvertygelse, beledsagar henne, d hon
bortfrs fr att lefvande begrafvas, med denna sng:

    "Dock rekrnt och fljd af berm
    Du vandrar till skuggornas gmda hem;
    -- -- -- -- --
    I fljd af den lag,
    I ditt inre du br, bland mnskor allen
    Till Hades du lefvande nedgr."

Tydligast rjer den blinde siaren, att han anser Kreon hafva frnrmat
gudarnas rtt och drigenom dragit icke blott sig, utan fven
samhllet deras hotande vrede, d han, efter beskrifningen fver de
olycksbdande tecknen vid offringen, tillgger:

    "I denna fara blott fr din skull staden bragts,
    Ty hvarje altar, hvarje hrd, som finnes hr,
    Besladt r med fglars och med hundars spis,
    Som de frn Polyneikes usla lik ha ryckt.
    Si, drfr taga gudarne ej mer emot
    Vr offerbn och lgorna af offerlr."

Hr finner man ganska klart, att Kreon rknas hafva handlat i eget och
icke i statens syfte och att sledes det ena af de frmenta stridande
momenterna i denna dram alldeles saknas. Fattar man saken s, att
Kreon, frblindad af fvertygelsen om sin rtt och makt som
envldsherre, trdt i strid mot gudarne och att Antigone dremot i
enlighet med deras lag bryter mot hans, skall man finna fven
upplsningen i dramen skn och konsekvent, i stllet fr att den ur den
andra synpunkten skulle vara lika omotiverad som srande. Vl krossas
fven Antigone, men huru annorlunda ljuda icke hennes afskedsord:

    "O grift, o brudgemak, o hem i jordens famn,
    Dit, fr att evigt dvljas, jag nu vandra skall"--o.s.v.,

d hon s gladt uttrycker hoppet om ett krt terseende af fader,
moder, broder, och s frtrstansfullt frgar:

    "Hvad har jag brutit mot de hgstes himlabud?"

huru annorlunda n Kreons snderslitande frtviflan, d han berfvad
sin son, hvars hat in i dden han dragit sig, i knslan af sin skuld
utbrister:

                  "O ve!
    O brst utan sans, hvad ddsbringande,
    Hvad grslig skuld du begtt!
    Skder ddsoffret, sen
    Hans banman, som mrdat blod af egen blod!
    Frjdlsa fljd af mina rds vettlshet!"

och koren svarar honom:

    "Nu tyckes du, fast alltfr sent, det rtta se."

Om, ssom jag hoppas, efter denna utlggning af den Sofokleiska
tragediens innehll och mening, tvifvel uppstr hos lsaren om
plitligheten af Saimas antaganden i afseende  den, skall detta
tvifvel sannolikt franleda till nrmare prfning fven af andra
yrkanden i recensionen och tminstone gra uppfattningen af min dikt
friare och mindre beroende af ngon frutfattad mening. Och med denna
frdel p min sida gr jag nu till framstllningen af kung Fjalars
saga.

Det frsta, som hrvid ndvndigt mste fasthllas, r att Fjalar
framtrder ssom trotsande gudarne, ssom hyllande den fvertygelse,
att den starke, oberoende af dem, kan skapa sin vrld och sitt de. P
detta Fjalars fvermod och p intet annat r kompositionen byggd. Att
det i och fr sig icke saknar rimlighet, finnes ltt, om man ger akt p
att Fjalar lnge varit van att hrska, att segra, att se allt vika fr
sin vilja. Han har fverallt varit den fverlgsne, han har lrt sig
tro p sig sjlf, han glmmer sitt beroende af gudarne och aflgger sin
stolta ed. Dargar upptrder varnande, hotande; men lngt ifrn att
svikta, ker kungen sitt trots, han, mnniskokufvarn, stller sig nu
till kamp mot gudarne och firar, ehuru med bldande hjrta, sin triumf
fver dem, i det att han ger t dden sitt barn. Nu brjas striden,
eller rttare, striden har fortgtt redan, fven gudarne hafva
framtrdt i handling, fastn tyst, ssom det gnar dem, ty gudar stoja
icke. De hafva handlat i Fjalars egen handling, de hafva ltit honom
skilja sin dotter ifrn sig. Fjalar skulle icke f hafva de bda barnen
omedelbart under sina gon, icke bevaka deras framtid s, som han
kunnat gra det, om de vuxit opp i hans vrd, han mste skilja dem frn
hvarandra och sjlf frlora det ena ur sikte; gudarne ville s, Fjalar
mste handla i deras plan, och hvad han tyckte sig gra till sin egen
vissa seger, det gjorde han just till deras.

I frbigende torde jag hr f bemta ett inkast, som frekommit p
ngot af vra tidningsblad, att nmligen en motsgelse skulle ligga
dri, att Fjalar uppoffrar sin dotter, ehuru han icke tror p gudarnas
makt. En sdan otro rjer Fjalar icke. Tvrtom visar han just genom sin
handling, att han tror p deras bde tillvaro och makt, ehuru han
tillika frmenar sig sjlf, genom att uppbjuda all sin kraft att verka
och frsaka, kunna gra deras rd om intet, kunna besegra dem. Han
frnekar ej gudarne, han fraktar ej deras makt, han tror blott sig
sjlf vara mktigare n de.--Men jag terkommer till sagan.

Fjalar har ltit utkasta sin dotter i hafvet. Att hon genom ett halft
under rddas r vl ndvndigt fr utvecklingen af hndelserna, men
utgr visst icke ngon finhet i kompositionen. Gudarne synas hr fr
mycket nrvarande, gra hr liksom en fr tydlig anstrngning, de
ndgas gripa i hndelserna med hela handen, i stllet fr att styra dem
med en knappt mrkbar vink af det minsta finger; detta visar dem icke i
deras rtta storhet. Men snart upptrda de ter mera egendomligt.

Fjalars namn var kndt fverallt. Hans fretag, hans den kunde
rimligtvis icke blifva obekanta. Hvarhelst hans dotter kom att hamna,
skulle man sledes genom den enklaste sammanstllning af hndelserna
igenknna henne ssom hans. Men sdant hade korsat gudarnas plan, det
fick icke ske, och Fjalar mste gra det sista, som p honom berodde,
fr att hindra det. Han sttes i rrelse af sin egen sjlfviskhet,
sorgen fver sitt barn, harmen att hans seger varit honom s dyrkpt,
kanske blygseln fver att han visat sig svag och sviktande; hela
tilldragelsen r fr honom bitter, han vill icke se den bekantgjord,
och han frbjuder hvar och en att med ett ord erinra om den. Ytterst r
det dock blott gudarnas vilja, Fjalar hr verkstller; fr dem var det
ndvndigt, att Oihonna frblef oknd, och den stolte kungen mste
afskra mjligheten af hennes igenknnande. Hr r sagan ter finare,
hr styra gudarne mera frborgadt.

Men nu har ocks Fjalar gjort allt, hvad han frmtt gra fr att
befordra de hgre makternas afsikter, han har nmligen bortskaffat
dottren unnan sin uppsikt och stllt s till, att hon icke ens af
frmmande skulle kunna upptckas vara hans. Det skall kanhnda sknka
ngon ett nje att betrakta, huru den vldige styraren af lifvets gng
nu bortkastas af gudarne ssom ett onyttigt verktyg och lmnas kvar i
sin blinda sjlfbeltenhet, i stoltheten fver sin frmenta seger,
medan de sjlfve, aldrig slumrande, sakta verka fr sitt ml.

Det r frut antydt, att gudarnas stt att handla i samma mn br
frefalla upplyftande och dem vrdigt, som det icke uppenbarar sig i
ett grott ingripande i sakernas naturliga gng, utan i en vis och tyst
ledning af dem. Genom det skenbart obetydliga, genom det under vattnet
dolda lilla rodret styres kolossers lopp; s foga de himmelska blott
ett obemrkt roder vid hndelserna, och de g i deras plan.

Dikten fvergr nu till Oihonna. Att hon kom att hamna i Morven, dri
torde vi lngre fram kunna finna en afsikt; hvad som nrmast mter vr
uppmrksamhet r, att hon skildras ssom skn.

Skulle man i hennes fgring blott vilja se uttrycket af den svaghet fr
vackra figurer, som vi, diktens mn, grna rja, s inrymde man den en
fr inskrnkt betydenhet. Hr r den nmligen ndvndig, ja, man kunde
sga gifven henne af gudarne, icke af skalden. Hon mste vara skn, fr
att hennes rykte skulle spridas och hinna Hjalmar. Han, den unge
vikingen, kunde blott slunda dragas till henne, om det icke skulle ske
genom en blind nyck utan rimlighet och sanning. Allts, hon blef skn,
vi ro berttigade att frestlla oss det, i hgre makters vrd och
efter deras vilja, emedan hon blott ssom sdan kunde af Hjalmar blifva
bemrkt och skas. Men just denna hennes sknhet, som  ena sidan var
ndvndig fr gudarnas plan, var  den andra ett stort och hotande
hinder fr densamma; ty under samma villkor, som den borde fngsla
Hjalmar, skulle den fven utfva verkan p hennes omgifning i det land,
dr hon befann sig, och slunda helt naturligt och omedelbart framkalla
frhllanden sdana som de, hvilka i den andra sngen af poemet trda i
den uppenbaraste konflikt med de hgre makternas rd. Fasthller man i
sin frestllning denna konflikt, s torde man finna, att fven den
andra sngen i Fjalar icke r en blott lsryckt episod, utan ganska
nra frbunden med diktens helhet. Skall Oihonna hr bortges t ngon
af Morannals sner, och skall hon sjlfmant mta med krlek ngon af
dem? P dessa frgor hvilar intresset, m vara till och med det
dramatiska, i denna sng. Blir hon maka t ngon af kungasnerne, s r
rimligheten af hennes frening med Hjalmar afskuren, s har Fjalar
segern. Det r sant, fr lsaren upptrder Oihonna hr icke nnu
tydligt presenterad; men en ltt aning torde dock snart leda honom p
tanken, att det r Fjalar-dottrens de, som med hennes afgres. r man
nu intagen af intresse fr gudarnas sak och tnker sig, att den r
frlorad, om Oihonna blir frmld, mste man, d man alls icke ser
gudarne gra ngot ingrepp i hndelsernas enkla gng, fverallt i
sngen se hotande anfall och svfva i ovisshet om utgngen. Frst skall
man icke med likgiltighet afbida den gamle kungens beslut, d hans
sner uppmana honom att bortge Oihonna t ngon af dem. Det gller p
ena sidan hans rikes vlfrd, hans sners framtida lugn och friden inom
hans familj,  den andra en oknd, frmmande, ur hafvet rddad flickas
rtt att f flja sitt tycke och sjlf bestmma sitt val. Skall han
icke besluta sig fr hennes uppoffrande, d det r frga om att
drigenom befordra sina viktigaste intressen? Man mste vl anse
gudarnas seger hr vara tminstone tvifvelaktig, och dock hafva de
obemrkt p frhand aflgsnat all fara. I hvarje annat land p den tid,
inom hvilken dikten faller, hade Oihonna blifvit bortgifven; men hr r
det Morvens kung, som dmer, bunden af stora, dyrkade fders seder, af
minnen frn Finjals och Ossians dar. Gudarna behfva icke gripa
vldsamt in i hndelserna, de hafva styrt s, att Oihonna kommit till
Morven, de behfva icke synas nu i sjlfva striden, det hade varit mera
grott och mindre mktigt. De veta, att Morannal icke kan korsa deras
afsikt.

Frhllandet r detsamma i de fljande scenerna i sngen. fverallt ser
man gudarnas seger stlld i vda och ter betryggad utan deras
omedelbara inskridande genom ngot redan p frhand afgjordt, ngot som
de liksom lngesedan frberedt utan betraktarens vetskap. Oihonnas
sinne r redan frut s stmdt, att gudarne kunna lmna sin sak i
hennes hnder. Hon, den nordiska trnan, med vikingars blod i sina
dror, lskar modet, kraften; friskheten; men Finjals ttlingar ro
milda, nstan frvekligade: Hon har lrt sig jaga p Morvens kullar,
hon har i kungasalen lyssnat till sngerna, frn fordom, och d den
stolte jgarn kommer, sger hon: "Min bge har klang som din", och den
smktande krlekssngarn visar hon till blommorna i dalen, att sjunga
fr dem. fventyret gr dock lngre. Det finns en yngling, stmd fr
strid och bragder, tidigt prfvad i drabbningen, gande allt, hvad man
tycker Oihonna fordra af den, hon skall kunna lska. fven han begr
hennes krlek och afvisas. Hon ser i honom en broder, hon kan ej blifva
hans. Hr tyckas gudarne sist liksom leka med faran, d den fr
betraktarens ga framstr som strst. Ty det r dock nra nog en lek
att lta just den knsla hos Oihonna, som nekar henne att blifva den
blott som broder ansedde frmlingens maka, fra henne i den verkliga
brodrens armar.

Men om man vill vidhlla det inkast, att Oihonna ingenstdes i sngen
bestmdt utpekas ssom Fjalars dotter och att lsaren sledes i den
icke kan se och flja annat n en ung, obetydlig flickas id, torde
dock det intresse, man i sdant fall frlorar, snart nog ersttas, d
man ndteligen upptcker det sanna frhllandet och tanken faller
tillbaka p det frflutna. Man skall nmligen d se hndelserna, som
under deras fortgng frefllo mindre viktiga, p en gng uppenbara sig
ssom betydelsefulla och blott lifligare fverraskas af upptckten, att
gudarne afbjt faror, dem man icke anat. Diktens scener ga i detta
afseende vackra motsvarigheter i det verkliga lifvet. Men fr att
sentera kompositionen p detta stt (jag terkommer nnu till en frut
berrd omstndighet) mste man fullkomligt aflgsna all frestllning
om ngon konflikt mellan familj och stat ssom utgrande ett grunddrag
i poemet och helt enkelt hlla sig vid den brytning, som fortgr mellan
Fjalars vilja och gudarnas.

Tredje sngen brjas med att vidare utfra mlningen af Oihonna. Om
man, efter den karaktr hon rjer i den andra, ville tycka, att gudarne
behft dana henne alltfr ovanlig, nstan okvinnlig, fr att betrygga
sin seger, finner man henne hr sammanstlld med den veka, kvinnliga
Gylnandyne. Visserligen, hade hon varit till lynnet fullkomligt sdan
som den srjande, fvergifna lskarinnan, skulle hon vl icke frsmtt
den krlek, som gnades henne; men  en annan sida, huru litet ro ej
de bda flickorna hvarandra olika. Bda rja de i s mnga fall samma
tycken, bda ska de ett freml fr sin krlek, sakna, dyrka och
svrma. Oihonna, Fjalars dotter, r blott litet mera hgsint, litet
mindre vek, och p denna obetydliga skiftning i hennes sinne ser man
slunda att gudarne rknat.

Det r svrt att nda in i sm detaljer s dagalgga diktens mening,
att den fverallt skall kunna gripas med blotta tanken. Mycket mste
fverltas t sensationen ensam. Detta anmrkes med srskildt afseende
 scenen mellan de bda flickorna, svida min utlggning af dess
betydelse i dikten ltt kan frefalla ofullstndig, till och med skt.
I frigt erknner jag villigt, att gruppen af de tv jgarinnorna i
natten mellan dagg och stjrnor varit fr mig s frestande att mla,
att jag icke grna kunnat afhllas af annat, n att teckningen varit i
uppenbar strid med taflan i dess helhet.

Upptrdet mellan Fjalar och hans son p hafvet har Saima ansett i hg
grad kapriccieradt. Vi m d se bort frn den schattering, Oihonnas
personlighet fr genom hennes berttelse om detta fventyr, fvensom
frn den frberedelse till hennes frening med Hjalmar hr gres,
hvilka bda frdelar m betraktas endast ssom bisaker, och uteslutande
hlla oss till blotta hndelsen, som hon beskrifver. Fljande
anmrkningar erbjuda sig d sjlfmant.

Hittills har gudarnas stt att leda Oihonnas den utgjort ett freml
fr skildringen. Det r dock icke p henne ensam deras seger beror,
fven Hjalmar har sin betydelse fr den. Underkastar han sig sin faders
lag och frblir hemma i frid och hvila, s r det ingen rimlighet, att
han skall mta och vinna Oihonna. Hos honom vckes sledes i enlighet
med gudarnas ndaml samma kmpahg, som frt hans fader i dennes
ungdom ut p vikingafrder, och han fljer den och far. Men alldeles
s, som Oihonnas fgring p en gng var ndvndig fr de himmelska
makternas plan och medfrde den vda fr densamma, att hon i fljd af
denna sin sknhet ltt kunde komma att af ngon annan p frhand
bortryckas frn Hjalmar, har dennes ndvndiga brott mot fadrens lag
och vilja hr den fara med sig, att Fjalar efter sitt stolta, strnga
och objliga lynne kunde taga en blodig hmnd p sin son och slunda,
ehuru omedvetet, gra gudarnas seger om intet. Vill man nu ter se
hndelserna g sin naturliga gng och personerna handla fritt och utan
omedelbart tvng, skall man icke kunna vara s viss om utgngen af
detta fventyr, att icke fven dess lsning skall motses med intresse.
Och ndteligen, d man ger akt p huru den gamle kungen, hvars arm
varit fr svag att klyfva sonens hjlm, slutligt besegras af hans
blottade anlet, kan man fven hr finna skymten af de makter, som redan
tidigare i dikten med sm, nstan omrkliga medel doldt, men skert
verkat till sin seger.

Det kan anmrkas, att den svaghet, Fjalar rjer svl hr som i frsta
sngen, d det r frga om att uppoffra ett af barnen, vore mindre
frenlig med hans lynne i frigt. Onaturlig vill jag icke tro att den
skall anses. Men fr dikten har den en viktig betydelse, emedan Fjalar
genom den framstr ssom mnniska, vrd att af gudar vrdas med samma
krlek, som den han knner fr sina barn. Utan denna mnskliga knsla
hade han rimligare frskjutits af gudarne ssom stel och frstockad, n
blifvit, ssom fallet r hr, ett freml fr deras tillrttavisning
och ledning. Ty att i den hrda aga, som drabbar honom, ligger lika
mycken nd som strnghet, r en sak, som lngre fram skall dagalggas.

Fjrde sngen fr Hjalmar till Oihonna. Hr har Saima fst en ogillande
uppmrksamhet vid den omstndighet, att Hjalmars frieri saknar all
romantisk frg, att han p kmpavis med svrdet skaffar sig en brud.
Att detta r enligt med tidens kostym, kan icke nekas och erknnes
ocks af Saima. Men att flere andra lika viktiga, kanske viktigare
motiver ligga till grund fr en sdan behandling af saken, tyckes icke
hafva blifvit varsnadt. Hade Hjalmar upptrdt som en romantiserad
krlekshjlte, hvad hade vl varit rimligare och mera enligt det lynne,
som dikten gifvit Oihonna, n att han blifvit frsmdd och afvisad af
henne likasom de flere andra dylika, hvilka hon frut frskjutit?
Dremot fullndas just genom det friska, manliga draget hos Hjalmar,
att med vapen genomdrifva sin vilja, den karaktr hos honom, som redan
tidigare gjort honom intressant och dyrbar fr Oihonna. Vidare mste
erknnas, att en bjrtare romantisk kolorit, ett mera intresseradt
drjande vid teckningen af ett krleksfrhllande mellan tvenne syskon,
haft med sig s mycket ansttligt fr natur och knsla, att det varit i
hgsta grad oartistiskt att icke undvika allt sdant. Och sist, d p
de bda syskonens frmlning all vikt i kompositionen hvilar, men
dremot alls ingen p hjden och beskaffenheten af deras krlek, hade
en utfrligare behandling af den haft ingen betydelse fr det hela och
sledes blott stadkommit, jag vgar mena det, den enda, rtt
kapriccierade episod i hela poemet.

fven hr kan man sledes antaga, att i Hjalmars upptrdande med vpnad
arm en hgre skickelse uppenbaras, svida han blott p detta stt kunde
fngsla ett lynne sdant som Oihonnas. Ingenting hade varit lttare fr
skalden n att fra Hjalmar till Morven och lta honom dr, romantiskt
utstyrd, med krlek vinna Oihonna, men sdant har man undvikit fr att
icke fela mot diktens antecedentier och fr att icke ndgas beg det
fel att i en skildring af gudars styrelse lta dem, alltefter
gonblickets kraf, rubba sina frut gifna, bestmda lagar.

Men var det i fljd af Oihonnas lynne ndvndigt, att Hjalmar skulle
fria som viking och icke som riddare, s franleddes ter hraf nya
fventyr fr honom och fr gudarnas sak. Stormen p hafvet, Morvens
anryckande hrar, striden, srdeles anfallet mot Hjalmar af Morannals
alla sner, ro skildringar, som, betraktade ur denna synpunkt, icke
borde vara frmmande fr dikten. Och d Morannal vid enviget mellan de
unga kmparne befaller sina sner mta frmlingen blott en och en, r
det icke kungens delmod ensamt, som kan vcka intresse, utan fastmer
den omstndighet, att Oihonna blifvit frd till ett land, dr en sdan
adel i seder och lynnen var rfd och hemfdd. Jag erinrar i synnerhet
hr om hvad redan frut blifvit antydt, att Oihonnas upptrdande i
Morven icke br betraktas som en tillfllighet, utan som en afsiktlig
styrelse frn de makters sida, hvilkas storhet och seger var frbunden
med Hjalmars.

I frigt torde hr ssom en bisak f anmrkas, att skildringen af den
gamle Morannals person och hans dd icke betydelselst inleder femte
sngen af Fjalar. En jmfrelse mellan de bda kungarne skall
tminstone visa den sistnmndes skuld strre och i fljd draf det
hrda slag, som drabbar honom, desto mer berttigadt. Man m blott ge
akt p huru Morannal, ehuru han icke rft ngon tro p hga, eviga
gudar, likvl troget och dmjukt hller sig fast vid dyrkan af sina
fders bleknade hamnar, medan Fjalar trotsande stter sig opp mot
makter, hvilkas fverjordiska tillvaro och gudomliga storhet den
religion, i hvilken han uppvuxit, lrt honom knna.

I femte sngen, just nr allt r frberedt fr att krossa Fjalar, nr
hans sjlffrtrstan sin hjd. Han solar sig i sitt lands hrlighet,
den han frmenar sig ensam hafva skapat, och d han af Sjolf erinras om
gudarne, drifver stoltheten fver den frmenta segern honom att nstan
frneka dem. Han kallar dem nu makter, dem ingen sett, drmmars vsen,
hvilkas vlde man vill ndga honom att erknna, ehuru han s
fullkomligt bevist deras vanmakt. nnu d Dargar s pltsligt och
fverraskande instller sig p hans uppmaning, bjuder han till att i
hans upptrdande se blott en slump. S sker han fortfarande st fast i
sin stolthet, till dess det afgrande slaget drabbar honom i hans sons
beknnelse och han ndgas dmjuka sig och erknna sig besegrad.

Jmfr man nu de bda kungarne, skall man finna, hvad dikten menat med
deras sammanstllande. Morannal r fvervunnen, hans hr r slagen,
hans sner hafva stupat, han str ensam kvar i sin blindhet, ett
segrarens byte; och likvl ger han sin trst och sitt hopp. Han str
och faller icke med sig sjlf, hans lngtan hjs till fderna p
molnen, hans bsta lif r att utan vanfrejd vara med dem, och
han vntar att snart n deras rymder. Han r slunda genom
tillbakasttandet af sig sjlf frtrstansfull och segrande fven i
olyckan, han r redan genom sin dyrkan af skuggor lyftad fver
frgngligheten af sin egen person. Fjalar ter triumferar fver sitt
fullndade verk, han tillbes af ett land, hvars lycka och flor han
skapat, det finns ingen, som vgar mta sig med honom; hvad han p
jorden kunnat tr, har han vunnit, han tycks ga allt, och dock ger
han intet bortom det ml, dit ren fra honom, bortom frvissning och
dd. Den enda trst, hans stolthet pekar p, r att kasta lifvets
bleknande frjd och storhet bort och d. Frst nr gudarnas straff
drabbar honom och han frdmjukad ndgas erknna dem, kommer han i
Morannals stllning och r, ssom krossad och bjd, i strre mening
glad och segrande, n han var under sin frmenta storhet. fven fr
honom klarnar nu ett lif bortom dden, och han utbrister till gudarne:

    "Jag har lrt er knna, ej jag blyges
    Att mig bja fr er en gng.
    Mtt jag r p lifvet, och jordisk storhet
    r mig ringa vorden. Jag gr till er."

Det r icke mer dden, han ser ssom ett ml, det r ett lif hos
gudarne.

Detta slut visar nu beskaffenheten af det straff, som drabbade
gudabekmparn; det var lika mycket en nd som ett straff. Fjalar var
fr del, fr mnskligt hg och stor fr att lmnas kvar i sin
frvillelse och sjlfviskhet, han mste vckas genom ett slag,
visserligen strngt, ty ett mildare hade han vl ej aktat, men dock ett
slag, hvarigenom han lrde sig lefva fr en annan storhet n den, som
lderdomen och dden en gng skulle tvinga honom att lmna. Vill man
drfre--srdeles med afseende  det omedvetna brott, i hvilket Hjalmar
och Oihonna inledas,--kalla Fjalar-dikten en Schicksals-dram eller
ngot dylikt, s mter man den svrighet, att det totala af
kompositionen ingalunda uttalar ett blindt, allt krossande de, utan
tvrtom en mild och vis styrelse af hgre makter till en mnniskas
uppfostran och frdling. Mycket skrare vore det drfre att kalla
Fjalar en sng till gudarne, ett litet epos, hvari deras storhet och
nd utgr mnet.

Hvad Hjalmars och Oihonnas de betrffar, hafva de bda sin frsoning
just dri, att de handla omedvetet, att de begagnas blott, ssom medel
fr ett hgre ndaml. De ro sledes att betraktas ssom helt
underordnade personer i dikten, utan ansvar och utan skuld, ja,
berttigade till ln infr de makters domstol, som funnit ndigt
uppoffra deras jordiska vl fr deras faders fverjordiska och slunda
utkorat dem till frsoningsoffer fr honom.

Vill man nu flja ofvan antydda gng af dikten, skall man troligen icke
beskylla den fr alltfr mycket afvikande utsprng och episoder utan
samband med det hela. Man ser hr en man upptrda i trots mot gudarne
och dessa tyst och vaksamt leda en fljd af personer och hndelser s,
att deras krleksfulla afsikt att krossa och tillrttafra honom
segrande tillintetgr alla motverkande omstndigheter och omsider
fullkomligt vinnes.

Sdan r i min frestllning hela dikten; lsaren finner hr de
yttersta konturerna, inom hvilka den rr sig. Att den icke blifvit
sammansatt efter ett p frhand uppgjordt, s beskaffadt schema,
behfver vl icke nmnas. Man diktar efter en intuition mer n efter
berkningar, men r intuitionen kta, skall dock dikten icke sakna plan
och enhet.

D jag nu skt framstlla kompositionen i Kung Fjalar och yrkat, att
dess delar icke ro utan samband med det hela, skulle man mycket
missfrst mig, om man trodde mig anse, diktens vrde hrigenom
dagalagdt. Det fljdriktigaste poem kan sakna lif och sknhet, och det
r drfre blott i ett afseende jag frsvarar mitt, det enda, i hvilket
jag kunnat och bort gra det, nmligen i afseende  dess inre
sammanhang.

Men s litet dikten genom allt detta kan gra ansprk p att kallas
lyckad, s skert r, att frnvaron af ett sdant sammanhang varit ett
ohjlpligt och vsentligt fel. Saimas sikt, att man i episka
skaldestycken icke behfver fordra en enhet, en grundtanke, som
omsluter och uttalar sig i alla episoder, r oriktig och frefaller s
mycket mer frmmande, som Hegel sjlf, en auktoritet, hvilken Saima
nyss frut hyllat i en sak, dr han tagit miste, hr r af en helt
annan mening och, hvad mer r, har fullkomligt rtt. I en ganska
utfrlig afhandling visar han sknt och klart ndvndigheten af enhet
fven i epos och bestyrker sin sats med exemplen af srskilta tiders
yppersta episka skaldeverk. Redan hos Aristoteles finner man samma sak
tydligt uttalad. Sagan, sger denne, r en, icke om en, ty ondligt
mycket hnder en och samma, bland hvilket dock f omstndigheter hra
tillhopa. Och ur denna synpunkt klandrar han de cykliska skaldernas
stt att fra tillsamman en fljd af hndelser utan annat samband n
det, att de trffat samma person, tilldragit sig i samma krig, o.s.v.,
d dremot hos Homerus allt hnfr sig till samma utgngspunkt och af
den fr sin frklaring. Visserligen har fven den mening, att ett epos
lter sjunga sig framt i ondlighet, haft sina frsvarare, men dessa
ro lngesedan hngngna, och sikten hade bort f tflja dem. Eljest
r vl ingenting lttare n att sjunga s, att man fr g frn en sak
till en annan utan att bekymra sig om deras inbrdes samband och deras
frhllande till en hufvudsyftning, men emedan detta r s fga
konstnrligt, r det angelget att snarare motarbeta n auktorisera
det.

Mycket kunde vidare vara att andraga mot srskilta yttranden och
antaganden i Saimas kritik, men fr att ej fver hfvan utvidga
omfnget af denna uppsats, m det mesta frbigs. Ganska mnga
anmrkningar mot poemet Fjalar ro dessutom af den beskaffenhet, att de
af sig sjlfva falla unnan, om min framstllning af diktens syfte
befinnes trffande. Innan jag dock slutar, mste jag beklaga, att Saima
gjort sig s mycken mda med att ska intvinga min dikt n p antikens,
n p romantikens, n p epikens, n p dramats omrden, hvarigenom hon
kommit att uppstlla fordringar, som hvarken kunnat eller bort
tillfredsstllas af en af gifna nationella och tidsfrhllanden bestmd
episk skildring, och fr en sdan torde dock poemet Fjalar bra f g
och glla.

Hvarje folk, hvarje tid har sitt sjlfstndiga skaplynne, som vid
efterbildningen mste bibehllas, om teckningen icke skall blifva
frfelad i det allra vsentligaste. Likas har fven det episka
skaldeslaget sin egendomlighet, fr hvilken mycket mste uppoffras bde
af lyrikens eld och dramats rrliga styrka. Det r i allmnhet svrare,
n man vill tro, att taga hvarje sak fr hvad den r, och i afseende 
Fjalar tyckes Saima hafva varit mer n vanligt besvrad af denna
svrighet. Men d frga en gng var om klassifikationer, hade man bort
kunna vnta en skrare uppfattning af anvnda konsttermers betydelse,
n den Saima dagalagt. Att Fjalar-dikten afgjordt br fras till det
romantiska skaldeslaget, hr man henne yrka--ehuru det tillika
frskras, att dri saknas ssom hufvuddrag de vsentliga elementerna i
den romantiska dikten--; men hvad hon egentligen menar med ett
romantiskt skaldeslag, r svrare att inse. Vl hr man ofta
benmningen romantiskt epos, romantisk lyrik, romantiskt drama, med ett
ord, en romantisk poesi, under hvilken de srskilta skaldeslagen
ordnas, men alldeles besynnerligt och ovanligt r det namn, Saima
brukat. Och om man nu n skulle hjlpa sig med dess antydning, att ett
romantiskt skaldeslag r det, hvari krleken, ran, andakten utgra
elementen, r man ter utan all ledning, d det lngre fram antages,
att frfattarens romantiska skaldestycken blott skola bilda en
fvergng till dramat. Hvad vill d allt detta sga? D det r en
afgjord sak, att dramat lika s vl kan vara romantiskt som ngot annat
skaldeslag, huru skall man d fatta en sdan fvergng frn romantik
till drama? Eller vore det vl mjligt, att Saima frvxlat begreppen
romantik och lyrik? Men i sdant fall ter, huru skulle hon vela fra
Fjalar till det romantiska, det vore det lyriska, skaldeslaget, d hon
fverallt i detta poem ser blott episka eller dramatiska syften? Hela
denna sak frefaller som en gta, p hvilken man knappast vgar hoppas
att f en upplsning.

Hvad den svra och viktiga beskyllning vidkommer, som man gjort mot
Fjalar, att denna dikt vore fr sval fr att kunna vcka en djupare
knsla hos lsaren, r jag alldeles obehrig att yttra mig fver den.
Min egentliga afsikt med denna uppsats har blott varit att visa, huru
jag tnkt mig gngen af poemet, och att undanrdja de svrigheter fr
dess uppfattning, som frete sig, om man fljer Saimas ledning. I
frigt torde mitt uppriktiga erknnande, att fven med frutsttning af
fullkomlig riktighet och sanning i det, som hr ofvan blifvit yttradt,
min dikt dock kan sakna allt hgre vrde, freda mig fr misstankar att
af ffnga och granntyckthet hafva upptrdt fr att fkta fr en sak,
som p stt och vis r min egen.




TILL FRFATTAREN AF "SVAR TILL DEN GAMLE TRDGRDSMSTAREN",


Med frvning och, jag mste sga det uppriktigt, med ledsnad lste jag
fr ngon tid sedan p Helsingfors Morgonblad ert "Svar till den gamle
trdgrdsmstaren", i synnerhet ert postskriptum, hvari ni af obekant
anledning pstr er vara den, till hvilken min gamle vn skrifvit de
underrttelser om sin dotters sorgliga de, dem jag ltit infra i
nyssnmnda tidning och kallat "Den gamle trdgrdsmstarens bref". D
mnga af mina och den numera aflidnes gemensamma vnner, boende i
skilda orter af landet, knt min fresats att offentliggra dessa bref
och samma aktningsvrda personer nu fverraskas af ett svar, utgifvet
fr dens, som ftt brefven, och fullt af hrda beskyllningar mot den
fromme och fridsamme mannen, hvad skola de vl, tminstone i frsta
gonblicket, tnka om mig? Att jag genom ett trollslag blifvit helt och
hllet frndrad, eller att jag gjort mig skyldig till det svra fel
att under sken af deltagande hafva ltit den gamle nedlgga i min hand
sin beknnelse och sina sorger fr att sedan bryta ls och anfkta hans
vrdnadsvrda och skuldlsa minne. M ni drfre sjlf dma, om min
ledsnad icke varit billig och om jag icke haft skl att s fort som
mjligt protestera mot er besynnerliga uppgift, att ni, som skrifvit
svaret, fven vore den, till hvilken brefven varit skrifna. Huru det
kunnat falla er in att yrka sdant, frekommer mig verkeligen
ofrklarligt, s mycket mer som stor anledning r att frmoda, det ni
alldeles icke knt den person, frn hvilken ni sger er hafva ftt
brefven. tminstone har man i annat fall svrt att begripa er
fullkomliga okunnighet om hans redan fr en god tid tillbaka intrffade
frnflle. Det r dock vanligt bekanta emellan, att den ena fr veta af
den andras dd, s att, d man ser ngon skrifva bref till en, som
redan en lngre tid legat i grafven, man med allt fog sluter, att
frtroligheten varit ringa eller ingen. Ocks bestyrker ert svar i
flere punkter sannolikheten af en sdan frmodan. Ni tyckes nmligen
antaga, att min aflidne vn all sin tid varit trdgrdsmstare, och vet
ej, att han nda till sitt femtionde r, d hans lder och andra
tillflliga omstndigheter tillto honom att vlja ett oberoende
lefnadsstt, varit en nitisk och verksam mbetsman i staten. Att jag
kallade honom trdgrdsmstare, kom blott draf, att han sjlf i
frtroligare brefvxling plgade underteckna sig s. Vl lskade han
ensligheten nda frn sin ungdom, d en olycklig krlek var p vgen
att krossa hans hjrta, och sant r fven, att han ngon gng fick
anledning att beklaga den frlust, han genom sitt indragna lif gjort p
vrldserfarenhet i yttre mening, men allt detta strde icke hans lugna
verksamhet i ett kall, som var af vida viktigare inflytande i samhllet
n vrden af en trdgrd. Han var en vn af blommor, och han var det
redan som ung; ortt tror ni dock, att han lefvat ett medvetslst lif,
liksom begrafven i ett blindt tycke fr dem. Han lskade dem ssom
oskyldiga bilder af den frid, till hvilken han sjlf genom strider
kommit, eller han lskade dem fr deras ansprkslsa sknhet, eller
kanhnda mest af det mnskliga behofvet att ga ngonting p jorden att
gifva trefnad och lycka t. Sdan var han, sdan skall han tminstone
till grunddragen terfinnas i sina bref, dem ni, min herre, verkeligen
icke haft om hnder frr, n ni lste dem p Morgonbladet. Och denna
frskran torde ni fven utan vidare bevis lta glla ssom sann, om ni
besinnar, huru orimligt det mste frefalla hvar och en, att min vn
skulle i ratal underhllit brefvxling med en man, som med sdan
intolerans betraktar hans sikter af lifvets viktigaste frhllanden.
Lt oss drfre komma fverens drom, att ert postskriptum r allenast
en dikt och att orsaken, hvarfre den icke lyckats fullkomligare,
endast r att skas i den kld, att icke sga den afsky, hvarmed ni
tror er bra frkasta diktens hela konst, fver hvilken ni i ert svar,
tyvrr, uttalat en alltfr hrd frdmelse.

Skulle ni nu anse mig i mina anmrkningar mot ert postskriptum hafva
gtt till vga med fr stor vidlftighet och ifver, m jag sluta dem
med den beknnelse, att jag i denna mindre viktiga del af min
skrifvelse till eder bde velat nedlgga och verkeligen nedlagt all den
lilla vrede, ert svar vckt hos mig, fr att icke stras af ngon
ovnlig stmning vid affattandet af den berttelse och de anmrkningar,
jag nu gr att framlgga fr eder.

Redan lnge hade jag fgnat mig t hoppet att f trffa min gamle vn.
En resa, som jag fr angelgenheter rnade fretaga till de trakter,
dr han bodde, gaf mig utsikt att vid frbifarten kunna beska hans hem
och efter flere rs frnvaro ter tillbringa ngon dag i hans trefliga
sllskap. Budet om hans dd ndde mig innan jag hunnit begifva mig p
min frd; men min fresats att nnu en gng se mig omkring i den stilla
vrld, dr den ldrige tillbragt aftonen af sin lefnad och dr jag
sjlf ftt fgna mig fver s mnga angenma stunder, rubbades dock
icke. Vintern hade redan lnge hrskat med mrker och kulna dagar; det
var afton, d jag ndde min vns boning. Tystnad rdde i nejden; jag
hrde blott suset af vinden, som d och d flg med sn genom de kala
trden. Jag stannade ovillkorligt en stund p grden och vill icke
frska att skildra de knslor, som i denna dslighet genomstrmmade
mitt hjrta. Ingen vnlig strimma af ljus inbjd mig nu till min vns
rum, Rosas kammare var fven mrk som grafven, och blott i den gamle
tjnarens lga fnster sg jag eld. Jag intrdde till honom. Han satt
ensam vid sitt bord framfr en uppslagen bok, som jag sg vara en
bibel. Den gode mannen syntes fverraskad af ett besk, som skert var
alldeles ovanligt under nuvarande omstndigheter; men d han igenknde
mig, brt en tr fram ur hans ga, och jag mrkte tydligt, att hans
rst darrade, d han bad mig vara vlkommen. Jag beklagade de
frluster, han gjort; han svarade icke ett ord, utan skakade blott
sorgligt sitt gra hufvud och kramade hrdare min hand.

Samtalet under kvllen ledde frn den ena omstndigheten vid Rosas och
hennes fars dd till den andra, och det var mig p en gng sorgligt och
krt att f hra de nrmare uppgifterna om bda. Jag hade icke
tilltrott den gamle tjnaren den klarhet och verkliga insikt, han under
vrt samtal i all sin enkelhet rjde. Vl var det mig bekant, att det
frhllande, som gt rum mellan honom och hans husbonde, i synnerhet de
senaste ren, varit mera det frtroliga mellan tvenne vnner n det
aflgsna mellan den befallande och lydande; men att han skulle ga
bekantskap med frgor, som vanligen ligga helt och hllet utom den
tjnande klassens omrde, var en sak, som jag aldrig kunnat vnta. Jag
tillknnagaf min frundran hrfver och tillade den anmrkning, att jag
icke kunnat frestlla mig honom, som jag i min aflidne vns bref sett
skildrad ssom intagen af en blind tro p frebud och dylikt, s lngt
framom den bildningsgrad, p hvilken vidskepelsen eljest plgar vara
hemmastadd. Till svar yttrade han blott, att han p sin lderdom ftt
af sin herre inhmta mnga goda lrdomar, emedan denne icke frsmtt
att i sin ensamhet tala med honom i allehanda mnen, och i afseende 
sin vidskepelse sade han sig redan frn barndomen hafva sett och hrt
omtalas underliga tilldragelser i vrlden, fvensom han mrkt, att
mngen spdom besannats. Jag tnjde mig med denna frklaring, och d
jag nu erinrade mig, att jag under resan bekommit de bda numrorna af
Helsingfors Morgonblad, hvari ni, min herre, nedlagt er skarpa protest
mot min vns sikter, och tillflligtvis fven hade till hands de bref,
som franledt ert svar, beslt jag att meddela den gamle mannen dessa
bda akter fr att se hans stt att upptaga och betrakta dem. Det
viktigaste af hvad som i anledning hraf frefll mellan oss har jag
behllit i minnet och ber att f framlgga det i trogen teckning fr
er. Om ni p ett och annat stlle finner att ett hrdare ord undfallit
den gamle, s m ni tillskrifva det hans af sorgen och olyckan skakade
lynne. Fr min del underlt jag icke att, s mycket i min frmga stod,
ska mildra hans ifver, s ofta jag befarade, att den kunde frleda
honom till ngot bittrare utbrott, hvilket ni ltt torde kunna inhmta,
om ni behagar flja gngen af vrt samtal.

Jag gjorde brjan med att upplsa fr den gamle min vns bref. Han
hrde mig med tystnad, och jag visste icke, huruvida han frstod att
med djupare deltagande flja de skildringar, som i dem frekomma. Men
d jag slutat lsningen och frn papperet kastade min blick p den
ldrige, sg jag honom sitta i sitt hrn, orrlig som en bildstod, med
gonen riktade mot hjden, medan stora trar, som i hvarandras spr
fllo ned fver hans kinder, gjorde ett sllsamt afbrott mot hans
stela, ofrndrade anletsdrag. En stund frflt, och jag brjade
lsningen af ert svar. D jag hunnit ett stycke fram, hrde jag den
gamle d och d yttra ett sakta ljud af missnje, och d jag slutat,
sg jag honom stiga opp och med hftighet g ngra hvarf fram och ter
i den trnga kammaren, tills han sluteligen satte sig ned och liksom
trstad sade: "Lt det vara skrifvet. Hvar och en sker sitt bsta p
sin vg; men vl gr den, som ej frdmer". D jag slunda sg honom
ter lugnad, beslt jag att, liksom frn er stndpunkt, gra honom
ngra frgor i anledning af min vns bref. Jag brjade med att antyda
ett ltt tvifvel om huruvida den aflidne stllt mnniskans omsorg om
sitt eviga vl s hgt, som denna viktiga angelgenhet borde stllas,
och sporde honom, om han ansg ngot annat n Guds uppenbarade ord vara
vrdt att lskas och betraktas.

Afgrandet af den frsta punkten hemstllde den gamle till den eviga
domaren; i afseende  den andra utlt han sig vidlftigare.--
"Hvarfre", sade han, "skulle den vrld, som omger mnniskan, s
hrlig, hvarthelst hon skdar, vara skapad, om icke fven den vore vrd
att lskas och uppbyggelig att betrakta? Och hvad r vl bibeln annat
n en frklaring fver denna vrld, i hvilken
och fver hvilken Gud r uppenbar och hrskar? Vi kalla ju bibeln
ordet; och hvilken annan mening kan drunder ligga n den, att den
innehller liksom ord till och benmningar p alla de frhllanden, som
frefinnas mellan Gud och hans skapade verk? Skulle nu ordet icke hafva
sin motsvarighet i vrlden, s vore det ett tomt ord och skulle likna
ett namn, som icke betecknade ngonting i naturen. Om nu s r, hvarfr
skulle det vara mnniskan frmenadt att med krlek och trst skda in i
vrlden och dr finna i verk, hvad Gud i sitt ord frkunnar?"

Dessa den gamle mannens sikter vckte hos mig ett srdeles intresse,
och jag nskade att kvarhlla honom n vidare vid samma mne. "Menar ni
d", sade jag, "att blotta betraktandet af vrlden och lifvet r
tillrckligt fr mnniskan till sanningens inseende, och r sledes
ordet fverfldigt?"

"Ingalunda", svarade den gamle och lade sin hand p den uppslagna
bibeln. "Att se in i vrlden utan att urskilja de freml, som i den
finnas, utan att ga ord och namn fr dem, det r som att se in i en
sol eller en natt, dr allt sammansmlter i hvart annat; drfre sger
det uppenbarade ordet: sdant finnes i Gud och skapelsen, se och frnim
det till din uppbyggelse och frid! Men om jag, som nu allenast upprepar
ur minnet, hvad jag ofta hrt min aflidne herre sga, och som sjlf r
ovan att tala i s hga mnen, fr bruka ett enfaldigare stt och likna
stora ting vid sm, s ville jag gifva er i handen denna bok, som
innehller en frteckning p de blommor och rter, som vi alla somrar
plgat odla. Om ni nu frestller er, att ni aldrig sett sdana och
icke heller finge se opp frn denna bok fr att betrakta dem i sin vxt
och blomning, s kunde ni lsa, s lnge ni lefver, deras namn och
skulle dock ingen uppbyggelse och kunskap vinna. Likas vore det eder
onyttigt att sommaren igenom hlla edert ga p denna trdgrd, om ni
icke urskilde den ena blomman frn den andra eller, hvad som r
detsamma, hade namn p dem och deras egenskaper. Ordet behfver drfre
saken och saken ordet, och bda mste i hvarandra skas och finnas.
Drfre m man icke lsa endast, utan fven lefva och skda in i Guds
vrld och dr se hans ord i lif och verk, i tro och tanke, ssom vi
hvarje sommar kunna se orden i denna bok liksom blomstra och lefva i
vr trdgrd."

nnu ville jag gra ett inkast. "Ni har", sade jag, "jmfrt ordet med
vrlden och sagt, att de bda hra tillsamman, ssom namnet hr till
den sak, det betecknar; men sges det icke sant, att vrlden r ond,
frdrfvad, frn Gud fallen? Huru kan den d hafva ngot gemensamt med
Guds heliga ord?"

"Man kan", svarade den gamle, "med vrlden mena allenast det, som r
fallet och frtappadt; men man kan ocks med den mena Guds heliga och
frsonade vrld, ssom man med ordet kan frst den dda bokstafven,
men fven andans ord."

S ungefr erinrar jag mig hans uttryck, s frstod jag dem tminstone.
Jag fann, att han sg vrlden i ett mildare ljus, n ni tyckes se den,
att den fr honom var en lefvande uppenbarelse af Gud, likas helig som
det uppenbarade ordet, hvars lror han trodde den i sig innehlla,
likasom en sak i sig innehller alla de sanningar, som om den kunna
sgas. Vidare fann jag, att han lika rent och varmt som ni erknde det
uppenbarade ordets ndvndighet och trodde, att mnniskan icke af egen
makt kunde komma till insikt af det trsterika lif, som i skapelsen
mter hennes gon; men att han tillika ansg det vara ndvndigt till
vinnande af en sann och btande kunskap att med ordets ledning uppska
i vrlden motsvarigheter till de lror, detta lmnar. ndteligen finner
jag ssom en fljd af hans satser, att d ordet frkunnar frsoningens
sanning ssom den hgsta, en frsoning mste vara till i vrlden och i
den evigt fira sin hga seger.

Frgar ni nu, hvarthn allt detta syftar, s svarar jag: frst att bota
den frfrliga sndring, i hvilken man rkar, om man antager, att
vrlden blott och endast str ssom en fientlig myndighet mot Gud, och
icke besinnar, att frsonaren sndertrampat ormens hufvud, det r,
brutit vrldens makt och gjort den underdnig; sedan att inleda den
fvertygelse, att vrlden, sdan den andas omkring oss, r likasom
ordet en helig klla till vr frid och frtrstan, endast vi med ordets
ljus och frsoningens tro i vra hjrtan betrakta dess freteelser, och
sist att skydda min aflidne vn fr beskyllningen att hafva vandrat
frtappelsens vg, fr det han lskat naturen och gladt sig t att
fven i dess minsta verk se speglas de stora sanningar, han i fromhet
och frid dyrkade.

Ser ni, min herre, ssom vrlden, tagen i hgre och heligare
bemrkelse, kan sndras i Gud och vrld, s kan fven ordet sndras i
anda och ord. Ty huru se vi alla de freml, som mta oss, om icke ur
dem en strimma af den Eviges ljus strlar emot oss? Jo, ssom mrka och
fallna, ofruktbara fr vrt hgre behof och rika blott p frtviflan
och dd. Och hvad r fr oss bibeln, om icke ur densamma den gudomliga
sanningens anda skiner emot oss? Likas endast en samling af ord, icke
mer bidragande till vr uppbyggelse, n de ro det i en ordbok, dr de
alla kunna terfinnas. Nu r det kristendomens milda och segrande lra,
att man icke fr slafviskt fasa tillbaka fr denna sndring, att man
icke fr frukta fr bibeln, drfre att man i den finner ord, som i
och fr sig sjlfva och utom sitt frbund med andan vore tomhet och
mrker, och likas icke bfva fr vrlden, drfre att den r dd utom
Gud; utan att man br tro och med lefvande fvertygelse beknna, att
sndringen af frsonaren r upphfven, att det fallnas makt att vara
fallet r bruten, ordet ssom stridigt kufvadt och fredligt gjordt af
andan, vrlden ssom ond fvervunnen af Kristus. Och d s r, hvarfre
skulle man envist vela se strid och splittring i allt, ssom om ingen
seger fver sndringen vore vunnen, hvartr icke hellre med trons fasta
frhoppning drja vid allt, tills man sett denna seger af detsamma
bevittnas?

Min gamle vn har p ngot stlle i sitt bref yttrat, att kivet skapar
sin sknhet af mrker och ljus. Han betraktade blomman i sin trdgrd
och fann, att stoftet, som ingick i hennes varelse, icke var i en
sjlfmktig, ofrenlig strid med ljuset, utan tvrtom i frsoning med
detta, och denna iakttagelse, ledde vl den honom till en okristlig
tanke?

Ett den skarpa sndringens stt att se jorden r att se henne ssom ett
dystert fngelse fr anden, ur hvilket denne blott genom att ndteligen
upptagas till en jorden motsatt himmel kan befrias. Kristendomen
erknner icke en sdan andens trldom, ty den vill hafva vunnit seger
fver fngelsets tvng och gjort det till en gldjeboning. Ett exempel:
ni har i ert fdernesland arbetat fr hvad ni ansett rtt och godt, ni
har dr fullbordat ert verk och vill nu komma till en aflgsen del af
jorden fr att fven dr utrtta det goda. D ro de lnder, som ligga
mellan er och det stlle, dit ni syftar, de haf, som skilja er
drifrn, onda tvingande makter, som hmma er frihet, om icke er ande
har medel att fvervinna deras tvng. Akta er d att bfva tillbaka!
Denna bfvan fder af sig den grymma nskan att en gng se alla dessa
lnder, alla dessa haf, som ligga i vgen fr er goda sak, borta och
alldeles upphfna ur skapelsen, och den punkt, till hvilken ni ville
vara frflyttad, sammanfallen med den, p hvilken ni befinner er. Hvart
skulle det vl leda, om uppfyllandet af en sdan nskan vore tnkbart,
hvart, om icke till att upphfva allt?--Nej, lt er ande fatta sig
sjlf i mod och frtrstan, och den skall ga krafter att kufva det
fientliga i afstndet och dock lta den rika hrligheten, som bildar
detta afstnd, vara kvar till er hugnad och gldje. Vill ni nu, om ock
endast ssom i en spegel eller ett mrkt tal, se, huru frsoningen
segrar fver vrlden utan att tillintetgra den, ja, utan att gra den
till annat n sknare och mera himmelsk, s betrakta de medel,
mnniskoanden i lugn och lngsam, men evigt sker fortgng funnit och
finner att besegra afstnden och dock hafva till sin frjd i behll den
jord, som bildar dem. Mrk, huru en rymd, som fordom antingen helt och
hllet gckade eller med lnga tiders tvng belade den mnskliga
viljan, nu likasom bjd och kufvad tnjer sig med offret af ngra
dagars anstrngningar och frsakelser, om man ens fr bruka s
allvarsamma benmningar och icke snarare br sga ngra dagars segrar.
Och slunda, nr skall vl mnskligheten upphra att i stigande klarhet
realisera den lra, att mnniskoanden mste vara jordens herre och icke
jordens slaf, taga af den sin gldje och icke sina bojor?

Jag nmnde, att mnniskans fortgng till frihet eller, om ni s vill,
till sitt hgre lif sker i likhet med vxtligheten lngsamt och utan
sprng. Hr mter oss den bild, min aflidne vn begagnade fr att lka
sin sjuka dotter, jag menar bilden af liljan, som han lsryckte frn
jordens stoft och blottade fr solen fr att lta den p en gng
tillgna sig alla dess strlar, och som vissnade i stllet fr att
fullkomnas. Af edra sikter fljer, och ni torde fven tillta mig
sga, att ni pstr, det ett sdant blott steg fr steg skeende
fortskridande till det hgsta och till mlet r af alldeles intet
vrde. Ja, de mest beslutsamma bland dem, som dela edra sikter, kalla
det blott synd och skam. Lt oss d nrmare betrakta denna sak. Frgan
kan i biblisk anda framstllas s: Hvad r en sann omvndelse?

Att omvndelsen r den fallna mnniskans tergng till Gud, drom kunna
vi icke vara oense. Men nu blir det att betnka, huru denna tergng r
fr mnniskan verkstllbar och huru den visar sig. Er tanke r den, att
omvndelsen r half eller snarare ingen, om icke mnniskan p en gng
flyr till Gud och nr honom; min tanke ter r, att den r half och
ingen, om icke mnniskan flyr till Gud. Skillnaden r hri orden ringa,
men i tillmpningen stor och viktig. Frestll er, att ni aflgsnat er
frn ert hem och gtt vilse, men kommer ndteligen p en hjd, ser ert
misstag, ser ert ml och vnder tillbaka med lngtan att uppn det
ter. r d er omvndelse half, drfre att ni ej gonblickligt kan
vara dr ni nskar, och ro de steg, ni tager fr att hinna fram, utan
vrde och frlorade? Ingalunda! Vgen r lng, den mste med tlamod
tillryggalggas. Mnniskans vg till Gud r evigt lngre; hon kan ej
fverspringa den i en blink, hon mste vandra framt med gat p sitt
ml, hopp och saktmod i sitt hjrta och med gldje fver hvarje steg,
hon gr, om hon icke skall strta med brustna krafter, innan hon hunnit
hlften af sin bana. I det hem, frn hvilket ni gtt vilse, sitter en
vn, som ser er tervnda. Var sker, att han icke frsmr de steg ni
gr, utan tvrtom rknar dem alla och glds fver hvart och ett, ssom
om han redan hade er i sina armar. S ligger visst i hvarje steg, som
mnniskan gr p lifvets vg, en hel omvndelse, och hennes varma
strfvande till Gud r af honom, icke frkastadt, utan upptecknadt,
henne till salighet.

Jag terkommer till mitt samtal med den gamle tjnaren, frn hvilken
jag nu nog lnge varit borta. Den hftighet, den sinnesrrelse, hvarmed
min aflidne vn emottog upptckten af sin dotters sjlstillstnd,
frekom mig frmmande fr hans karaktr. Jag frgade i anledning draf,
om hans frhllande mot den goda flickan icke ngon gng varit mindre
mildt, n det bort vara.

"Han var mnniska", svarades mig, "och d han sg sitt enda barn och
sin lderdoms gldje frstras, kan ingen undra, att hans sinne
upprrdes. Han hade, s plgade han ofta sga, skickat sin blomma bort
fr att uppammas i ljus, och man hade planterat henne i eld, han ville
se sin dotter ledas till Gud, och man kastade henne handlst fram utan
att betnka, att hon mste krossas. Jag sger eder, herre, att d detta
folk ser en mnniska, som lefver som andra, r det dem, som om de
skulle se henne g p kammen af ett kyrkotak. De frukta hvar stund, att
hon skall falla och ohjlpeligen frdrfvas; men de rka s utom sig
sjlfva af fruktan, att de ropa till henne icke: kom ned, utan:
_hoppa!_"

Ehuru jag nskat, att den gamle brukat mera blidhet i uttryck, kunde
jag dock icke neka, att hans liknelse intrffade med verkliga
frhllandet. Det r ocks afgjordt, om man en gng antar, att ett
tergende stegvis frn den vdliga stllning, i hvilken mnniskan
genom sitt naturliga affall befinner sig, icke r annat n synd och
skam, att man tillika mste uppmana henne att gra ett sprng till den
rtta punkten, fven d hon drigenom mste helt och hllet krossas.
Och med en sdan frstring menar jag det tillstnd, i hvilket
mnniskan rkar, om allt, som omger henne i vrlden, blir fr henne
likgiltigt, vetande, krafter, strfvanden och frhllanden frlora sin
betydelse och fr henne liksom falla bort och frsvinna, och om hon
slunda antingen i sin inbillning sofver en ljuf smn i Gud eller,
sviktande mellan fruktan och hopp, arbetar ensamt med sig sjlf, af
lngtan att en gng i honom f sofva. Just i anledning af denna sista
tanke frgade jag den gamle mannen, hvad han mente om den oro fr sig
sjlf, hvaraf den goda Rosa tycktes plgas, och den ngsliga omtanke,
hvarmed hon nstan uteslutande sysselsatte sig, jag menar omtanken om
huru hennes rkning infr den evige domaren en gng skulle komma att
utfalla, till hennes vl eller till hennes frdrf.

"Hon var", svarade mig den gamle, "ett godt barn, och frid vare med
henne. Hon var vr gldje, likasom hon hade sin gldje af att tnka p
oss och fr oss lefva och verka. Ty jag kan sga, att ocks jag var fr
henne kr. Sedan blef det annorlunda; hon hann d endast tnka p sig
sjlf. Det var icke hennes fel, det var deras, som skrmde hennes
oerfarna sinne och genom fruktan lrde henne att bli lika egennyttig
som de sjlfva. Men", tillade han med en nstan triumferande
frtrytelse, "jag hoppas, att det skall g dem s, som jag hrt att det
gtt med en annan af deras trosbrder."

Denna sista vndning i hans lynne och tal vckte min nyfikenhet, och
jag frgade, hvad som d hndt denne. "Det var", svarade han halft
leende, "en krigare, som drog ut i flt. Nr striden brjades, fverkom
honom en oro, ingalunda af fruktan fr farligheterna, som han borde g
till mtes, utan fastmer af bekymmer om huru han vid stridens slut
skulle kunna infr fltherren redogra fr sitt frhllande under den.
Han begynte att ngslas, skilde sig frn de andra, satte sig ned,
betraktade med mkan sina kamraters kcka framtgande och talte: 'O,
trummans och gevrets barn, huru litet besinnen I, att ett ansvar
kommer efter striden och att man mste vara betnkt p att d kunna
hafva bestnd! Rkenskapsstunden nalkas; vl den, som sett sig fre s,
att han d icke frkastas.' I sdana tankar glmde han, af ngest fr
sig sjlf, att verka och handla efter fltherrens vilja, och det
sges, att prygel blef den arma mannens ln fr hans bekymmer om
rkenskapsstunden."

Detta utfall af den gamle var bde i ton och ord en uppenbar bitterhet,
och jag hade nskat, att den verkliga sanning, han uttalade i sin saga,
hade tilltit mig att skarpare beifra det srande i hans uttryck. Nu
mste jag inskrnka mig till att blott bedja honom med strre
skonsamhet betrakta mnniskor, som, om de n fara vilse, likvl alltid
mste vrderas fr den vrma fr lifvets dyrbaraste intressen, hvaraf
de drifvas och ledas. Den gamle ville icke lta frm sig att antaga en
blidare stmning, och jag kunde icke annat n urskta denna hans
ofrsonlighet, d jag betnkte de smrtande frluster, som strt hans
lderdoms lugn och dem han ndvndigt mste tillskrifva de personer,
mot hvilka han nu var uppbragt. Emellertid ledde mig vrt samtal om
frsonlighet och mildhet i bedmande af andra till tanken p ett
viktigt moment i er beknnelse. Jag gjorde mina slutsatser p fljande
stt. Om man antar, att hvarje steg, som mnniskan gr mot ett hgre
ljus utan att genast fullkomligt n och omfatta det, r ssom om det
icke vore gjordt, utan vrde och alldeles icke bidragande till hennes
frlsning, s mste man ocks uttala frdmelse fver hvar och en, som
under sin vandring hr icke uppntt detta ljus.

Den gamle mannen, fr hvilken jag framstllde detta resultat, tog med
ifver ordet: "Sg icke", brjade han, "om man antar; man m hafva
antagit eller icke, s finnas sdane, som tro sig med all visshet kunna
frdma er och mig och hvar och en, som med oss framhrdar i samma
tankar. Jag har hrt folk sga, att hedendomen, som funnits frr, n
uppenbarelsens ljus kom fver mnniskoslktet, icke varit annat n en
styggelse fr Gud, att"----dock jag vill skona er frn att hra flere
af dessa skrande frestllningar. Jag vill hellre ska utreda den
frgan: Huru fr mnniskan dma sin like? Det r afgjordt att, d hon
ger frmga att urskilja rtt och ortt, hon fven br och mste
kunna bedma en annans handling eller tanke, huruvida den r
fverensstmmande med det rtta eller icke. Men d denna tanke, denna
handling icke utgr den tnkande eller handlande personens hela
vsentlighet, utan blott en yttring af densamma, s r klart, att den
dom, som fvergr yttringen, icke kan uppsvlja hela vsendet. Och d
detta vsende evigt r ett flt fr mnniskan att uppdaga, s kan hon
vl icke tillvlla sig rttighet att dma fver annat n det, som hon i
detsamma upptckt, det vill sga: hon kan dma fver personens
handlingar m.m., men domen fver personen sjlf mste hon fverlmna t
Gud. Huru frfrlig r icke drfre frestllningen, att en mnniska
skulle vga sga t sin like: Du r nu, i detta nu, frtappad! Vi kunna
glmma ofrrtter, vi kunna lska dem, som gjort oss skada, som felat;
huru pminner icke detta oss om att den felande icke r detsamma som
felet, att vi i honom se en like och sammansmlta i ett djup, som felet
icke mter. Sjlfva sprket varnar oss fr att flla en dom, som ett
mnniskohjrta aldrig br fatta, en mnniskotunga aldrig uttala. Det
tillter oss sga: "Denna mnniska r syndig", men nekar oss att sga:
"Denna mnniska r synd". Och hafva vi vgat bruka ett sdant uttryck,
s hafva vi tillika uttalat den fasavckande lgn, att Gud gifvit
vsende t en synd.

S tillfredsstllande det vore fr mig att n lngre f fortstta mitt
bref, mste jag dock, af billig fruktan att trtta ert tlamod, tnka
p att frkorta mina andraganden och vill drfre frbig det samtal,
som n vidare och lngt in p natten gde rum mellan mig och den gamle
tjnaren. Jag finner ocks, att de tre viktigaste satser, i hvilka er
sikt af lifvet blottar en svaghet, redan ro af mig berrda; jag menar
den skarpa sndringen, som bortskr skapelsen frn skaparen, det
sjlfviska bekymret, som afser blott en egen individuell salighet, och
den stolta ofrdragsamheten, som uttalar frtappelsens dom fver
varelser i Guds vrld. Dessa tre frvillelser hra nra tillsamman och
framspringa den ena ur den andra. Tillt mig att ytterligare nmna
blott ngra ord om hvar och en af dem. Ni bestmmer med s trnga
grnser salighetens omrde, att ni, om jag fr bruka en bild, liksom
sger till bloden i edra dror: "Hll dig i hjrtat allenast; hjrtat
r lifvets klla, och du r p en afgrundsvg, om du befinner dig utom
detta." O, min herre, lt ni bloden strmma fritt i sina dror: den
skall vnda om till hjrtat fr att hmta lif, men ocks g utom det
fr att lefva och lifva. Sg icke, att mnniskan i den mnskliga
handlingen, i konsten, vetenskapen r stadd p frtappelsens vg; fven
dessa ro dror, utgende i grenar ur samma hjrta, religionen, och hon
mste lefva fven i dem och genom dem sprida lif i en kropp, som icke
bestr af hjrta ensamt. Vidare ville jag varna hvar och en fr den
sjlfviskhet att gra sin egen begrnsade personlighet till ett freml
fr all sin omtanke, fven om denna omtanke afser blott hga intressen.
En kristen lefver sitt sanna lif i sin tro, sin krlek, i sina tankar
och handlingar. Att tro med ljus, att lska med rikedom, att tnka sant
och handla rtt, detta r den eviga salighet, den kristna br
efterstrfva, och i den lefvande tjusningen fver sin tankes, sin
handlings fverensstmmelse med det rtta glmmer han ltt och ljuft,
att det r han, som tnker och gr. Och denna glmska af vrt eget
sjlf r det milda offer, vr lra bjuder oss nedlgga p den Hgstes
altare.--Sist ngra rader i afseende  er strnghet att dma andra. Det
frtljes i en skn legend, att en yngling begaf sig frn sitt hem fr
att tjna den mktigaste herre p jorden. Han kom till en konung, denne
lskade hans frimodiga vsende, hans friska kraft, och tog honom i sin
tjnst. Under kvllen nmndes satans namn, och konungen korsade sig
drvid. Ynglingen mrkte draf, att det fanns en mktigare herre, n
den han nu hyllade, och gick ut att uppska honom. Men fven denne sg
han undvika ett kors vid vgen, och d han frgade, hvarfr sdant
skedde, fick han till svar, att afgrundsfursten fruktade det trd, p
hvilket hans eviga fiende lidit. D ville den unge kmpen ska Kristus
och tjna honom. Han kom till en eremit i skogen och frgade, hvar han
kunde finna frsonaren fr att gna honom sina krafter. Den fromme
mannen bad honom ska Herren i hans ord och i bnen. Snart mrkte dock
ynglingen, att han icke var skapad med frmga att p denna vg finna
den han skte, och han bad eremiten visa honom ett arbete, som han
finge ptaga sig fr Kristi skull. Den gamle frde honom till stranden
af en flod och lade honom att dr bra fver den farliga bljan fromma
pilgrimer. Legenden sger, att Kristus under natten kom till stranden
och begrde hans hjlp, och att densamme, som icke kunde lsa eller be,
dock befanns vrdig att bra vrldens frsonare.

Krafterna ro mngfaldiga, gfvorna mngfaldiga och stten att arbeta i
Guds ndaml likas. Sg drfre icke, d ni ser en broder, som icke
vakar och tnker i bner ssom ni: "Se, denne r en frtappad". Sg
snarare: "Lt mig se efter om icke fven denne str vid den brusande
flodens strand och trotsar vakor, mdor och faror och kmpar med sina
friska lemmars krafter fr att bra drfver Kristi utkorade och arbeta
fr hans sak".

Jag slutar hr. Mtte ni i dessa mina utan bitterhet framkastade tankar
se en fridsam hlsning fven frn min bortgngne vn. Dessa sikter
hafva under hans jordiska lefnad varit hans, och d han nu ser i en n
hgre frklaring deras sanning, skall han skert icke frdma er fr
den hrda dom, ni om honom uttalat, att han icke knt det minsta af
hvad kristendom r.





End of Project Gutenberg's Samlade arbeten II, by Johan Ludvig Runeberg



License: Share Alike