Produced by Louise Hope and The Online Distributed
Proofreading Team at http://www.pgdp.net






Hjalmar Sderberg

Frvillelser




Albert Bonniers Frlag




  www.albertbonniersforlag.se

  ISBN 91-0-057937-8
   Hjalmar Sderbergs rttsinnehavare 1895
  Frsta utgva 1895
  Delfinserien 1963
  Andra utgvan 2002
  Printed in Denmark
  Nrhaven Paperback A/S
  Viborg 2002




I


En ung herre i mrkbl vrrock och rda handskar kom ut ur en butik vid
Arsenalsgatan. Handskarna voro alldeles nya, han hade just kpt dem i
butiken.

Han var helt ung, knappast tjugu r.

Det var en av de sista dagarna i april, en orolig dag med hafsbl himmel
och stora seglande molnflockar, en nyckfullt leende dag med sol och
mulet i hastig vxling och med skarpa vindilar sterifrn, frn skren,
frn havet. Klockorna i Jakob sjngo och dnade, det var en gammal
diktare som begrovs.

-- Se Tomas, god dag, i nya rda handskar... Jag gratulerar dig till din
medikofil, jag sg det i tidningen i gr. Vad har du haft fr dig p
sista tiden, jag har inte sett dig p flera dar...

Det var Johannes Hall, en hgvxt, mrklagd ung man, sex eller sju r
ldre n Tomas Weber. Han hade icke ngon egentlig sysselsttning, men
det behvde han heller icke, ty han hade fr en tid sedan helt ofrmodat
ftt ett rtt betydligt arv.

-- Jo, jag skte dig bde i gr och i frrgr, men du var inte hemma,
som vanligt... Kom nu, s g vi ner p Oriental och fira min examen med
en flaska rhenvin.

-- Ja, varfr inte...

Gatorna vimlade av mnniskor. Det var en av de frsta vrdagarna, ty
vren hade kommit sent. Vid vartannat steg mtte man en svartmuskig och
godmodigt leende ballongfrsljare med sitt frglysande knippe av
gummiblsor, fyllda med gas. Mitt p trottoaren vid Karl XII:s torg stod
en grupp av gapande barn och halvvuxna gossar med nsorna i vdret och
gonen riktade mot en rd prick i den bl rymden -- en lsskuren
ballong, som seglade bort ver taken.

Tomas gick och smlog fr sig sjlv.

-- Du ser upprymd ut i dag, anmrkte Hall, har det hnt dig ngot?

-- Nej, jo... Jag sg en flicka nyss, i handskbutiken drborta... Hon
hade s rdda, rdbruna gon.

-- Jas hon, ja hon r mycket bra. Jag har ocks kpt handskar dr ett
par gnger. Bda gngerna blev jag kr i henne och fresatte mig att
gra ngonting t saken, men sedan glmde jag bort det.

De hade kommit ut p Blasieholmshamnen. Skrgrdsbtarna vid kajen hade
rda frgklattar, som lyste i solen. Strmmen lg bred och bl och tom;
sjfarten hade nnu icke kommit riktigt i gng fr ret.

-- Hur gammal tror du att hon r?

-- Jag vet inte. Tjuguett, tjugutv r.


Det var tomt p kaf Oriental. Som bleka skuggor gledo uppassarna av och
an i korridorernas skymning.

Hall kastade sig halvliggande p en av de breda, lga sofforna, vilkas
brokiga sterlndska vvnader gvo rummen deras prgel av haremsgemak.
Tomas Weber tog plats i en karmstol av fltad halm.

Solljuset strmmande in i en bred, guldgul flod genom fnstrets
mngfrgade glas med dess gula liljor och rda tulpaner.

Tystnaden drmde under taklisternas arabesker.

-- Har du ngot att rka? frgade Tomas.

Hall tog upp sitt cigarrettfodral.

Vinet kom in. Man sg p vippningen av kyparens frackskrt, att det var
ngonting mycket dyrt. Tomas hade ftt en del pengar av sin far med
anledning av sin examen, och han hade ingen hgre nskan n att gra
slut p dem.

Tomas Weber hade ett ppet ansikte med bl gon och ljusbrunt,
baktstruket hr. Den rtt stora och likvl fint skurna munnen uttryckte
ett kraftigt begr att taga fr sig av vad livet kunde bjuda. Han var
spensligt byggd och ngot under medellngd.

-- Vet du vad, Hall -- jag trffade Mrta Brehm i gr afton, hos
Mortimers. Vi talade med varandra nstan hela kvllen om ngot som jag
nu har glmt. Hur kan man glmma ngot sdant? Hon hade en vit ros i
brstet.

Hall smlog.

-- S, r hon nnu din stora passion? Det har hon nu varit i nra ett
halvt r.

-- Ja, och jag r rdd att hon kommer att vara det nda till rets slut.

Hall nickade tankspritt gillande. Han hade ett grhyat, ngot rrigt
ansikte med en smal, mrk mustasch, och han sg flera r ldre ut n han
var. Nsan var skarp, och de stora bruna gonen hade en flackande blick.

-- Jag hoppas att jag fr henne till bords vid Arvidsons middag i nsta
vecka, fortsatte Tomas. Du kommer vl ocks med?

-- Jag tror det.

Hall hade blivit infrd i konsul Arvidsons hus av konsulns ldste son,
med vilken han var nra vn. Eljest hade han fga familjefrbindelser i
Stockholm. Han var fdd i Bryssel av en svensk dam, som efter ett par r
tervnde till Sverige, sedan hon frst inackorderat barnet hos en
vlbrgad hantverkare och hans hustru, som var fdd svenska. Vid tolv
rs lder rymde han frn sina fosterfrldrar, och p mnga r var det
ingen som visste hur, var eller om han levde. Slutligen terfann man
honom ofrmodat som skdespelare vid en liten svensk landsortstrupp, och
ett par r senare dog modern efter att frst ha testamenterat honom sin
frmgenhet.

Han hade ftt mnga vnner och syntes verallt. Nr Tomas frgade honom,
vad han frdrev sin tid med, brukade han svara:

-- Jag skriver p ett drama. Nr det blir frdigt en gng, skall jag
hyra ett band och resa omkring och spela det.

En ruta stod ppen. Den salta vrluften spelade in och spnde ut rken
frn cigarretterna till ett luftigt nt, vars slingrande och skra
maskor lyste i solstrimman med nstan kejsarbl frg. Drute glittrade
det ver vgskvalpet p Strmmen, s att det nstan gjorde ont i gonen.

Rhenvinet tindrade i glasen.

-- Det r sant, infll Hall, du kan grna g med p operan i kvll. Jag
kpte ett par biljetter t mig och Jean Arvidson, men han blev hindrad.
Gr du med?

-- Ja grna.

-- N, det var bra.

Hall tmde sitt glas lngsamt och fyllde det p nytt. Med ens reste han
sig hastigt.

-- Jag tror att jag r tvungen att g nu, jag skall trffa en bekant
klockan tre. N, vi trffas i kvll allts...

-- Ja, du r vl hemma vid sjutiden, jag kommer upp till dig.

Tomas blev sittande en god stund nnu, tung i huvudet av vrluften och
av vinet. Han hade nyo kommit att tnka p den unga flickan i
handskbutiken. Medan hon hjlpte honom att draga p handskarna, hade hon
ett par gnger betraktat honom frstulet, d hon trodde att han icke
mrkte det.


Klockorna i Jakob sjngo och dnade alltjmt. Frn Operabyggnaden ljdo
hammarslag och grundlggarsng. Tomas drev omkring i mnniskostrmmen,
sorgls och utan ml.

P Fredsgatan kpte han en knippa violer av en liten nigande och leende
flicka. Drefter gick han in till Hollndaren och kpte en stor,
mahognybrun cigarr.

Vart han vnde sig sg han bekanta ansikten; alla mnniskor voro ute. Om
han nd kunde mta Mrta Brehm... Naturligtvis mste ocks hon vara ute
en sdan dag som denna, det var ju omjligt att sitta inne. Vart skulle
han g fr att trffa henne? Gatorna voro tomma, nr icke hon gick fram
ver dem.

Och s erinrade han sig med ens, att hon nu troligen hade ngon ny
vrdrkt, som han nnu icke sett. Han kanske redan hade mtt henne och
icke knt igen henne...

Vid Rda bodarna mtte han sin far i ivrigt samtal med en liberal
politiker. Professor Weber besvarade tankspritt sin sons hlsning med
samma artighet som om han varit en frmmande herre.

Ute p Mlaren gick sjn grn och vit. En roslagsskuta med lappade segel
styrde fr full medvind ut ur hamnen. I aktern satt skepparen grensle
ver rorkulten och styrde med bakdelen.

Tomas mnade just g upp till Karolinska institutet fr att trffa
Gustav Wannberg, den av hans studiekamrater, med vilken han oftast
sllskapade, fr att underrtta honom om att han var upptagen p
aftonen, d han ofrmodat sttte p honom i viadukten under jrnvgen.
Wannberg var ett par r ldre n Tomas och hade huvudet fullt av
allmnmnskliga intressen. Han var denna dag vid ett mrkt lynne i
anledning av den vndning valstriden i Belgien hade tagit. Tomas fljde
honom uppt Vasagatan. I hrnet av Kungsgatan skildes de; Wannberg t
sina middagar i ett pensionat i nrheten.

Tomas stod kvar ett gonblick och betraktade Vasagatans egendomliga
fondtapet med engelska kyrkan, en liten konstfrdigt arbetad
leksakskyrka av blekrd sandsten. Ttt bakom kyrkan reser sig ett
jttestort brandgult hus med bl rullgardiner fr fnsterna och randat
liksom i samma plan av sex mrka, smala popplar. Det hela liknar en
vvnad utan perspektiv, en flat kuliss, uppstlld p lek tvrs ver
gatan, och med det sllsamma japonaiserie i frger och konturer, som
genom sin slktskap med bilderbokens naivt frglagda trsnitt tidigt
frestar barnets inbillning, nr det vid sin moders hand gr de frsta
vandringarna p fdernestadens gator, och som ngon gng efter mnga r
gr igen i dess drmmar om natten.

En sprvagn frde honom tillbaka till stadens centrum.

Middagstimmens strm av promenerande svllde ut ver gator och torg.
Tomas stannade tveksam utanfr fnstret till den handskbutik, som han
hade beskt ett par timmar tidigare. Om han skulle kpa nnu ett par
handskar? De g ju alltid t s smningom.

Han mottog knuff p knuff av brdskande mnniskor, som lngtade efter
sin middag, och fr vilka han stod i vgen. Han beredde sig just att
stiga in, d i samma gonblick kungen gick frbi i sllskap med general
Kurck och verhovjgmstaren. Vrsolen glittrade och lekte i hans skgg.
Tomas tryckte sig vrdnadsfullt ttt intill vggen med hatten i hand och
steg drefter in i butiken.

Butiken stod tom. Det var skumt drinne, och Tomas var blndad av
soldagern frn gatan. En ldre dam stack fram huvudet bakom en grn
gardin och ropade drefter dmpat t ett inre rum:

-- Ellen! Kommer Ellen?

Den unga flickan kom raskt ut.

-- Jag skall be om ett par rda handskar, n:r 8.

Hon knde tydligen genast igen honom. Hennes ansikte uttryckte frst
frvning; drefter rodnade hon skarpt.

Hon var tmligen kraftigt byggd, men hade spensliga armar och smal hals.
Hret var tjockt, glnsande, mrkt; de rdbruna gonen hade en skygg
blick. Hon var icke synnerligt vl kldd. P vnstra sidan av halsen
hade hon en fin rispa, som om en kattunge nyss hade rivit henne. En
liten ljusrd bloddroppe sipprade lngsamt fram.




II


Tomas drack som vanligt kaffe i sitt rum efter middagen. Till kaffet
rkte han sin hollndska cigarr. Hans rum var tmligen litet och
mblerat med ngra av de ntta och gammalmodiga mblerna frn de frsta
ren av hans frldrars ktenskap. Fnstret lg mot vster, och solen
fll rtt in i rummet; den led mot nedgng och hade redan en
kopparsprngd skiftning. P den motsatta vggen rrde sig skuggan av en
lngsamt svngande skorstensfljel frn taket mitt emot.

Modern gick omkring och ordnade ngot ute i matsalen. Ett par minuter
blev hon stende i drren till Tomas rum och betraktade honom med sin
ljusa blick.

-- Kommer du hem efter teatern i kvll, Tomas?

-- Jag vet inte. Det kan hnda att vi gr ut och ter ngot.

Det blev ett gonblicks skymning i rummet. Ett tjockt rkmoln frn en
fabriksskorsten drevs av vinden frbi fnstret.

-- Sg, Tomas -- r det riktigt bra att du r s mycket tillsammans med
Johannes Hall?

Tomas blste ut rken frn sin cigarr genom nsan.

-- Kra mamma, jag br vl vara gammal nog att kunna vlja mina vnner
sjlv.

-- Ja, ja, du br vl det...

Hon gick tillbaka ut i salen. Tomas hrde henne ta ett tag med
dammhandduken ver tangenterna p pianot.

Tomas tnkte p Mrta Brehm. Han behvde endast sluta gonen fr att
knna hennes mjuka flickgestalt glida in i rummet, sjunka ned p soffan
vid hans sida och linda armarna om hans hals. Om ngra r skulle han
vara en bermd lkare med en tjugutusen kronor om ret; men han kunde
mycket vl gifta sig redan nr han hade fyra eller fem tusen. Vilka
kvllar i skymningen, helst p vintern, d snn yrde kring gathrnen!
Han vgade icke ens tnka p brllopsnatten. Och vilka middagar de
skulle ge... Mrta skulle presidera i violett sammet. Kanhnda skulle
han ocks kasta sig in i det politiska livet, skriva tidningsartiklar,
bli riksdagsman, kanske minister. Det fanns ingen paragraf i
grundlagarna, som hindrade att professor Webers son kunde bli
statsminister. D kunde Wannberg ocks f ngon plats, dr hans
begvning och vyer kunde gra sig gllande. Och Hall... under vilket
departement lyda teatrarna? Ecklesiastikdepartementet? Hall kunde bli
ecklesiastikminister.

Klockan slog sju ute i salen. Tomas for upp ur sina drmmerier, kldde
sig hastigt och var just frdig att g, d Greta, hans sjuttonriga
syster, klngde sig fast vid honom i tamburen och viskade:

-- Skriver du min kria den hr gngen ocks, Tomas?

Greta var en blek, ljus flicka med spda lemmar. Hon hade gtt och lst
ret frut, men gick nnu i skolan.

-- Vad skall den handla om?

-- Om ndemedlen.

-- Fy tusan, det fr du skriva sjlv.

-- Men om du skriver den t mig, skall jag stlla till s att du fr
komma med p Mrta Brehms flickbjudning om lrdag!

-- , drag p trissor...

Tomas slet sig ls och sprang ner utfr trapporna. Gatan lg stilla och
folktom; det var en av de breda och tysta gatorna p stermalm. Med ens
varseblev han sin fars solida ryggtavla ngra steg framfr sig; han hade
allts gtt ut strax fre Tomas.

Tomas gick fatt fadern och fljde honom till nsta hrn.

-- Vart skall pappa g?

-- Jag skall g p en bolagsstmma. Och sedan r det ett litet spelparti
hos Karlbergs.


Hall bebodde en dubblett vid Kommendrsgatan. Det yttre rummet var
mycket stort, med tre fnster, och tmligen glest mblerat. P
skrivbordet lg alltid ett ark rent, vitt papper och en omsorgsfullt
formerad blyertspenna.

Hall lg p soffan, frdigkldd. P en stol vid huvudgrden stod en
bricka med ett krus av Wynand Fockinks curaao och tv glas. Det var
drucket ur bda.

Det lg en svag lukt av mysk ver rummet. Ett par narcisser lgo kastade
p golvet.

Hall strk sig gng p gng genom hret med ett frstrtt uttryck.

-- Ja, s gr vi d, sade han slutligen och reste sig med ngon
anstrngning.


Operan hade nstan fullt hus.

Det klack till i Tomas, d han under en mellanakt upptckte Mrta Brehms
fina, drmmande huvud uppe p frsta raden. Vem hade hon i sllskap? En
liten knubbig dam med rikt, askblont hr bjde sig just fram och talade
med henne, men hon hll solfjdern fr ansiktet. Nu slog hon ihop den --
, fru Wenschen! Tomas Weber blev blodrd av frbittring. Fru Wenschen
var icke ngot sllskap fr Mrta.

-- God afton, Tomas!

Han knde en kraftig hand p sin axel.

-- Nej, se Gabriel... r din fru med?

-- Ja, hon sitter drborta.

Gabriel Mortimer var en kusin till hans mor; fru Weber var fdd
Mortimer. Han var en man p nrmare fyrtio r och aktuarie i ett
mbetsverk. Han hade ett par grbl gon med en vilande, nstan
stickande blick i ett ngot frostbitet ansikte med stora, markerade
drag. Han var kldd i frack och svart halsduk.

Mortimer hade trots den stora skillnaden i lder fattat ett slags
vnskap fr Tomas.

-- God afton, herr aktuarie, god afton, herr Weber, fy fan vad hr r
hett...

Det var en ngot skallig herre med ett tenoraktigt utseende.

-- Jag har tit middag ute med en frskringsdirektr och en artist, och
sedan ha vi suttit i Berns, berttade han utan ngot frsk till
motivering.

Tomas sg sig om efter Hall, men han hade nyss gtt ut fr att rka en
cigarrett.

-- Jas, svarade Mortimer vnligt intresserad. Ja, i Berns kan man ha
rtt trevligt. Nr jag var dr sist, det r inte s nyligen, sprang det
en rtta ver foten p mig, och tv andra upptrdde p ngot avstnd.

Den flintskallige herrn skrattade generat. Tomas avlgsnade sig under
frevndning att han skulle hlsa p fru Mortimer. Han fann henne
inbegripen i ett livligt samtal med en ldre svartkldd tant angende
intubikaffe, troligen med anledning av annonsen p ridn.

Tomas vxlade ett par ord med henne och gick ut fr att ska rtt p
Hall; han fann honom p trottoaren utanfr teatern. Tomas fattade hans
arm, och de gingo ngra steg uppt Blasieholmstorg utan att sga ngot.
Platsen lg tom i skymningen, och kvllshimlen vlvde sig kall och
grnbl ver deras huvuden. En och annan skugga rrde sig ljudlst i
halvmrkret invid husens murar.

En blek, halvvuxen flicka kom andls ut ur en port; den slog igen efter
henne med en skrll. Hon sprang flmtande frbi snett ver torget. Hon
gmde huvudet i hnderna och snyftade hgt.

-- Varfr grt hon?

-- Ja... varfr grt hon?

Hon var redan borta, frsvunnen nedt en grnd -- en smal skugga,
uppsugen och slukad av det djupa mrker, som sov invid Frimurarehusets
svartgr vgg.

En liten krokryggig man gick omkring och tnde lyktorna, en efter en.
Och hgt ver husets svartnande massor brann redan Venus, vrkvllens
mktiga bloss.

Man intog nyo sina platser.

-- Vem var det herr Mortimer talade med? frgade Hall.

-- Det var den herre, mot vilken fru Helga Wenschen frgves sker hlla
sin ktenskapliga trohet, utvecklade Tomas lrt.

-- S, var det han...

Hall fljde grosshandlar Wenschen med en blick av livligt intresse, dr
han med ngra anstrngt viga skutt frsvann i parkettrappan.

Intubikaffet gled upp under ett dmpat frspel.

-- Vem r det fru Wenschen sitter med i kvll? viskade en herre till en
annan ttt bakom Tomas.

Tomas gjorde vld p sig fr att icke vnda sig om.

-- Jag vet inte skert, det skall vara en frken...

Det skrllde till i orkestern. Den populre barytonisten rullade in och
brjade sjunga s mycket han orkade, kldd i sin gredelina kofta med
uddar.


Det var packat p Rydberg. Hall, Weber och Mortimer med fru och tant
lyckades slutligen ervra en soffa lngst inne i stora matsalen. Det
yttre rummet var upptaget av ett veterinrmte, som avslutade sina
frhandlingar med en sup. En oavbruten strm av gster och uppassare
rrde sig fram och tillbaka genom salen. Man ropade, knuffades och svor
mellan tnderna. D och d hrdes kraftiga hurrarop frn veterinrmtet.

Jean Arvidson kom in, i frack och vit halsduk; han hade representerat
firman vid en fest i handelsvrlden och var i sllskap med ngra herrar
av kommersiellt utseende. Han kom fram och hlsade p Hall, Weber och
Mortimers; han knde dem alla.

Han var pfallande blek.

-- Du har varit ute och rest? sade Tomas.

-- Ja, jag kommer nrmast frn Hamburg, fast jag ser ut som dden frn
Lbeck...

Hans hlsa hade varit dlig en tid.

-- N, vi trffas vl ngot i morgon, sade han t Hall och gick fr att
uppska sitt sllskap.

I en soffa vid den motsatta vggen satt en godsgare och ledamot av
Frsta kammaren och skrek mitt ver salen, att han ville ha en
svinkotlett.

Tv herrar av militriskt snitt reste sig frn ett bord i nrheten fr
att g; de skakade hand med Mortimer i frbigende. Det var Gabel och
Grothusen. Ljtnant Gabel var lng och ljus, med kal panna och en stor,
tunn kroknsa. Hans byxor vckte nstan skandal genom sin elegans;
de voro otroligt vida, grovt harlekinrutiga p snedden i svart och
ljusgrtt och frsedda med breda svarta rnder vid sidorna. Gabriel
Mortimer np i dem med ofrstlld beundran, lutade sig ned och lyfte upp
ett stycke av tyget ttt under gonen, ty han var nrsynt.

-- Var bor din skrddare? frgade han.

-- Det talar jag inte om, svarade Gabel med ett urbant smleende, p en
gng smickrad och sttt.

Baron Grothusen var utomordentligt ful, men han hade en mycket vacker
figur.

Tomas slog i brnnvinet; det var Eksj. Han slog endast i halva glas.

Mortimer talade om prins Eugens tavlor p senaste utstllningen; han var
srskilt frtjust i "Det gamla slottet". Samtidigt fljde han med gonen
Tomas' rrelser; s fort denne stllt ifrn sig brnnvinsflaskan,
fattade han den med en elegant handrrelse, och utan att gra ngot
avbrott i den mening han nyss pbrjat slog han sitt glas s
demonstrativt fullt, att det rann ver.

En kypare snvade och fll framstupa med en stor bricka, full av glas
och buteljer. Det var en helt ung gosse, han kmpade med grten.
Hovmstaren skyndade till. Han hade den stramt korrekta hllning, som
betyder, att all bestraffning uppskjutes till ett lmpligare tillflle.

Veterinrerna hurrade nyo, denna gng i takt. Det hade hllits ett tal.

Man hade kommit till kaffet. Mortimer och Hall drucko visky, Tomas och
damerna munk. Tomas hade fallit i drmmar. Han hade med ens blivit
intagen av en hftig lust att skaffa sig ett par alldeles likadana byxor
som Gabels. Hall sttte till honom:

-- Det r ett par herrar drborta som vill skla med dig!

Tomas vaknade upp och fattade sitt glas. Det var tv av hans frra
lrare, lektor Petersn och d:r Mentzer. Man utbytte den lilla hlsning
med glaset, som antyder, att man tills vidare gillar varandras
borgerliga vandel.

Veterinrernas lifsgldje hade ntt sin hjdpunkt. Det hurrades
oavbrutet, och man kunde till och med uppfatta ett och annat frsk att
sjunga "Ur svenska hjrtans djup".

Fru Mortimer brjade gspa. Tomas knde hastigt ett styng i sitt
samvete: han hade glmt att sga adj t modern innan han gick! Det var
Gretas fel, som hade sttt och pratat om sin kria.

Det blev folksamling mitt i salen, och sorlet tystnade fr ngra
sekunder. En ldre herre hade ftt ett anfall av illamende och mste
fras ut.

Mortimer med fru och tant sade god natt och brto upp. Hall och Weber
flyttade sig ver i soffan.

-- Det var en sker tant, anmrkte Hall. Hon svepte tre likrer p en
kvart.

Gsternas antal hade glesnat. Veterinrerna borta i fonden hade delat
sig p flera i sl ton samtalande grupper. Uppassarna gingo villrdiga
omkring, som skrmda fr efter ett ovder, grbleka och med slaka
frackskrt.

De bda vnnerna sutto tysta. Tomas drmde sig vandra med Mrta i den
sommarstilla luften under gobelngmlningarnas blgrna trd. Det led
mot aftonen, och almarnas bleka, stiliserade kronor susade svalt ver
deras huvuden. Framme i den tomma frgrunden stod en bnk av sten,
ensamhetens och de lnga meditationernas kalla bnk. Den hade Tomas och
Mrta lngesedan ntt frbi. Och lngt inne i skogen, dr vgens bukter
sinade ut i ett grnt dunkel, lockade en fgel med spda, utdragna
toner.

Pltsligt slcktes det elektriska ljuset. Ett par gaslgor tndes.
Skuggorna uppfrde spklika brottningsscener kring vggarna, och bakom
glasrutorna till det stora grna kafet, dr det nnu var ljust, rrde
sig ett vldsamt skuggspel av strckta halsar och av armar, fktande i
luften med glas i hand.

Hall satt tyst bakom sitt hga, slipade whiskyglas och betraktade
sceneriet. Hans ansikte var sig alltid likt. Genomvakade ntter lmnade
icke lngre ngra spr efter sig i denna hrdade hy.

-- Allts nnu en dag, sade han och kastade bort sin cigarrett.

Tomas blundade. Ellen, flickan i handskbutiken, hade runnit honom i
minnet. Han kunde icke lta bli att tnka p hennes armar. Det var Mrta
han lskade, och likvl frefll det honom som om han hade gtt miste om
ngot vsentligt av livets lycka, om han aldrig finge se dessa armar
blottade och vita strckas emot honom frn ngon mrk vr av ett rum med
fllda gardiner.

Han vred sig oroligt p soffan.

-- r du inte trtt, skall vi betala?

-- Ja, det r sent.

De brto upp, Tomas gick frut. Djurlkarnas tummelplats liknade en
marknad, som hrjats av ngon nattlig orkan. P en stol nere vid drren
satt en uppassare, en ung gosse, hopsjunken som en trasa och sov. Det
var densamme, som hade fallit omkull med brickan. Hall klappade honom
varsamt p axeln och stack till honom en tiokrona. Gossen for upp,
frskrckt, frvirrad, med vergngslderns stndiga onda samvete i
blicken.

-- Det r litet hjlp fr att reparera olyckan med brickan, frklarade
Hall lgmlt.

-- N kommer du, jag r frdig...

En kall gryningsdager slog emot dem utifrn torget. I fonden reste sig
slottsfasaden askgr, spklikt stor, denna underbara norra fasad, vars
frg r skiftande som havets. Den ljusnande nordstra horisonten tnde i
den versta fnsterraden en ramp av blekt grnskimrande opaler.


Tomas hade funnit en nattvandrerska och fljde henne lngt uppt
Regeringsgatan. Hon var stor och fet och gjorde ett redbart, men vl
manhaftigt intryck; man sg genast, att hon icke frstod skmt. Sedan
inledningsreplikerna vxlats, hade de ingenting vidare att sga
varandra. Tomas sneglade p henne d och d med en skygg blick.
Pltsligt gjorde han en tvr vndning kring ett hrn och stack av som en
pil nedt en sidogata.

Han beslt att g nrmaste vgen hem. Han var trtt.

Han gick som i smnen.

En skrddare med ett par byxor ver armen kom ut ur ett litet rtgrnt
trhus med gula fnsterluckor.

Drmde han? Bruka skrddarna g med byxor ver armen om natten ocks?

Tomas vxlade en hastig hlsning med vice hradshvding Abel Ratsman,
som just kom ut frn samma stlle. Han hade trffat honom ett par gnger
hos Brehms. Ratsman pstods ha utmrkta framtidsutsikter.

P Stureplan rkade han mitt in i en flock uppsluppna nattsvrmare, av
vilka han knde ett par. Han mste nstan med vld slita sig ls fr att
slippa flja med upp i en frmmande herres vning och dricka konjak.

Det dagades mer och mer. Ett svagt morgonskimmer darrade redan ver de
yrvakna vinghstarna p det Bngska husets tak.

P Sturegatan upphann Tomas skrddaren med byxorna. D han kommit frbi
honom, vnde han sig om och sg med frvning, att det icke var ngon
skrddare, utan baron Grothusen. Det var Gabels byxor han hade ver
armen. _Var_ hade han kommit ver Gabels byxor? Han gick fullkomligt
stadigt, och hans bleka grodansikte hade samma sjlvskert korrekta
uttryck som vanligt. Han stod tydligen under inflytande av den
frestllningen, att han var ute och promenerade med sin egen vrrock p
armen.

Det ena byxbenet slpade i rnnstenen.


D Tomas kommit inom tamburdrren, stannade han hpen, frskrckt. Hans
mor satt p vedlren och sov, i nattrja och med en schal ver axlarna.
Bredvid henne stod en stake med ett rtt flmtande ljus, som just hll
p att brinna i pipan.

Hon for hastigt upp ur sin slummer, d hon hrde Tomas stnga drren.

--  Tomas, r du ntligen hemma! Jag har satt mig hrute fr att jag
skulle hra nr du kom. Var har du varit hela tiden?

Tomas blev frargad. Han var ju icke ngot barn lngre. Skulle han
aldrig slippa ifrn dessa dumheter?

-- P Rydberg, svarade han kort.

Han mrkte att hon hade grtit och tillade strax i blidare ton:

-- Vi kom att sitta litet lnge. Vi hade Mortimers i sllskap.

Modern blev lugnare, d hon hrde att Mortimers varit med.

Hon beredde sig att g in.

-- r pappa hemma? frgade Tomas.

-- Ja, nej, han r inte hemkommen nnu, men jag gr in och lgger mig
nd, det r bara fr dig jag har varit orolig. God natt.  Tomas, du r
fr ung att vara s mycket ute!

Hon strk honom frvirrat, nstan frlget ver kinden med den lediga
vnstra handen och gick in.




III


Tomas var utan pengar.

Han hade gjort ett ngot fr raskt slut p dem han ftt av fadern efter
sin examen, och han vgade icke genast bedja honom om mera. Fadern hade
dessutom p sista tiden ltit en smula reserverad, nr det blev tal om
pengar. Han spelade mycket och frlorade oftast, ehuru han icke ville
erknna det; hans sltrakade, barnafromma ansikte lyste alltid av den
vinnande partens stilla lycka.

Om han skulle vnda sig till modern? Det vore endast att gra henne
ondiga bekymmer.

Icke kunde man heller g med tom portmonn under dessa skimrande
vrdagar. Tomas lnade trettio kronor av Hall.


Ja, vren...

Skutorna nere i Nybrohamnen vaggade sakta som i en drm, med de mrka
gr seglen utspnda, ty det hade regnat p natten. Klockan slog nio i
stermalmskyrkan. Tomas var redan ute. I en frukthandel vid Hamngatan
kpte han ngra tyska pron i en pse; han hade fr avsikt att ta upp
dem i skuggan av ngon mycket gammal ek ute p Djurgrden.

En tom sprvagn rullade frbi; Tomas hoppade upp. En ung flicka i en
enkel gr vrkappa kom hastigt springande. Hon mnade tydligen stta sig
p ngot av stena nrmast framfr Tomas, men vagnens fart, som hon
glmt att berkna, frde henne i stllet till stet nrmast bakom honom.
Det var Ellen; Tomas hade genast knt igen henne. Vad skulle han gra?
Skulle han hela vgen sitta som ett nt och vnda henne ryggen? Han sg
sig omkring med en hastig blick: konduktren var sysselsatt p annat
hll. Drefter reste han sig lugnt, vnde om det svngbara ryggstdet p
sin soffa, gick ver till andra sidan och satte sig mittemot henne.

-- Behagar frken ett tyskt pron? frgade han blygt och aktningsfullt.

I brjan vgrade den unga flickan med stora, frvnade gon att alls
taga ngon befattning med hans pron, men efter en liten stund hade hon
tit upp tv stycken. Tomas rckte henne vrdnadsfullt sitt visitkort;
det stod "Med. fil. kand." under namnet.

Hon anfrtrodde honom att hon hade ett rende i en villa p Djurgrden.

Solen gldde skarpt p det Bnzowska huset, en trotsig och lysande
riddardikt i sten. Tomas kunde aldrig upphra att beundra dessa murytor
frn i gr, som mstaren genom ngra oregelbundna och knappast mrkbara
skiftningar i teglets frg lyckats giva en prgel av att ha trotsat
rhundradens regn och blst.

Tomas skte f i gng ett bildat samtal, men fick endast korta och
frlgna svar. Under tiden irrade hennes morgonklara bruna gon omkring
frn hans ansikte till hans halsduk, frn halsduken till de ridande i
alln.

De hade kommit till sprvgens slutpunkt nedanfr Hasselbacken. Tomas
fljde henne ett stycke framt sltten. Med ens stannade hon och sade p
en gng blygt och damaktigt:

-- Frlt, men ni fr inte flja mig lngre. Det gr inte an att ngon
fr se mig i sllskap med en herre.

Tomas rodnade och sade ett kort farvl. Han fljde henne med gonen
tills hon frsvunnit bakom en grn trdgrdsgrind lngt borta. Drefter
satte han sig p en bnk och rkte en cigarrett.

Frlustelselokalerna vid sltten lgo tysta och dda i majmorgonens
kritbleka ljus. Tomas satt och tnkte p hur han skulle vara kldd p
aftonen; han hade efter bsta frstnd skrivit "Om ndemedlen" t Greta
och mycket riktigt ocks blivit ombedd att komma med p Mrtas
flickbjudning. Skulle han ha vitt skjortbrst eller kulrt halsduk?

En tckvagn stannade utanfr ingngen till Hasselbacken; en dam och en
herre stego ur. Tomas smlog, d han knde igen dem. Det var fru
Grenholm och doktor Rehn, en knd framstende lkare. Vrsolen lyste
blitt p de tv gamla lskandes vg.

Ett sllskap varietartister av skilda raser och nationaliteter kom
frbi, muntert pladdrande p tre eller fyra sprk. Deras av smink och
nattvak urlakade gycklaransikten, knivskarpa rster och bjrta
sluskelegans frenade sig till ett falskt och lustigt missljud, som
drjde ngra sekunder i luften och tonade bort.

Sltten lg ter solvit och tyst.

Tomas reste sig och gick ngra steg. Trdgrdsgrinden ppnades drborta,
och ngon kom ut.

Var det Ellen?

Ja, det var hon. Tomas fick hjrtklappning och gick lngsamt emot henne.

Det glimmade till i hennes gon, d hon sg att han var kvar, och hon
rodnade svagt.

-- Frlt, frken, sade han med de ppna bl gonen vilande i hennes,
vgar jag fresl er en promenad p Skansen? Om ni har tid.

-- Nej, sade hon undvikande, jag vet inte...

Med ens kom hon att tnka p bjrnungarna, som hon avgudade.

-- Ja, jag r ledig till klockan tolv i dag, svarade hon.

Och de fljdes t p vgen uppt Skansen. Trden hade nyss ftt spda
lv, som gvo solljuset p deras vg en grnaktig skiftning.

De talade om varandras frhllanden. Hon hette Ellen Karlsson. Hennes
far var dd; han hade haft en anstllning vid slottet, och modern levde
av en liten pension. Hon hade en bror, som var sjutton r och gick i
elementarskolan. Han skulle bli student nsta vr. Han hade mycket gott
huvud och ville s grna bli lkare.

Tomas gick och undrade, om han kunde vga kyssa henne snart.

De hade kommit in p en av de grnkantade stigar, som fra upp t
Bredablick.

Nej, nnu var det fr tidigt, men om en kvart hade han kanske redan
kysst henne. Vad skulle han sedan gra? Kunde han fresl henne en sup
ngon afton?

Bjrnungarna lekte som hundvalpar i sin bur. Vaktaren kom just med
frukost; han gav dem tv stora brdkakor var. P armen hade han ett trg
med kttmat, som han skulle bra till de vuxna bjrnarna lngre bort.
Den ldre av ungarna knde lukten av kttet, och d vaktaren avlgsnade
sig med trget, brjade han grta med ett uttryck av s snderslitande
frtvivlan, att Ellen nstan fick trar i gonen. Det var ngot av
vildskogens hemliga sorg i hans veklagan. Han sg icke t sina
brdkakor, s lnge han mellan trdens stammar kunde uppfnga en skymt
av vaktaren med kttet. Brodern, som var av en nnu ofrdrvad och mera
frnjsam natur, hade under tiden glufsat i sig sina kakor och vergick
drefter omedelbart till den andres portion. Det kunde han lika grna ha
ltit bli; han fick genast en rfil s att han tumlade om flera varv.
Flat och snopen gick han bort och lade sig att sova i andra ndan av
buren, medan den ldre i kvvt raseri brjade mumsa p kakorna. Mitt
under mltiden erinrade han sig nnu en gng sin sorg och uppgav ett
tjut, som skakade hela hans ludna kropp, och som smningom dmpades till
lga snyftningar.

Ellen och Tomas stirrade betagna p djuren. Drefter mttes deras
blickar. Ingen mnniska syntes. Skogen lg tyst och vid omkring dem, och
vinden gnolade i grenarna ver deras huvuden.

Var det nu det skulle ske?

Hon tycktes ha gissat hans tankar, ty de stora rdbruna gonen brjade
spela med ett s frskrmt uttryck, som om hon sg sig om efter hjlp.

-- Lt oss g, viskade hon.

Tomas uppgav allt hopp fr den dagen.

De kommo ned p Bellmansrovgen. Han plockade en bukett sippor vid
vgkanten och fste den vid hennes barm. Han var glad ver att ha kommit
p den idn, oaktat den icke r s ovanlig, ty han var yr i huvudet av
skogsluften och visste icke vad han skulle sga eller gra.

Pltsligt fick han en ny id, som var nnu bttre n den frsta.

-- r ni inte hungrig? frgade han. Det r jag!

Hon var icke hungrig, men han lyckades likvl vertala henne att g med
in p Bellmansro och dricka kaffe med bakelser.

De kommo verens om att icke sitta ute, ty man kunde bli sedd, och de
togo plats i ett litet grnt mblerat sidorum, med en dlig soffa, ett
bord och ett par stolar. Det var en kvav luft drinne. Han hjlpte henne
av med hatt och kappa, sedan uppasserskan serverat dem och gtt.

Kaffet var drucket. En geting surrade p rutan.

Tomas iakttog, att hon nnu hade en fin rdaktig strimma p halsen efter
kattens rispa. Men han kunde icke taga gonen frn hennes armar. Dessa
armar, nakna, vita...

-- Hur mycket r klockan? frgade Ellen.

Han hrde henne icke. Han smg sig ttt intill henne och viskade
bnfallande i hennes ra:

-- Era armar -- jag vill se era armar...

Tomas trodde icke sina gon. Hon satt ngra sekunder som frstenad, men
tog slutligen med smngngaraktigt lugn av klnningslivet och lade det
p en stol. Drefter betckte hon ansiktet med sina hnder, mrkrd av
skam. Han drog henne till sig och kysste henne verallt, p halsen,
brstet, korsetten. Hon satt som frlamad. All motstndskraft hade
domnat i hennes unga, vita lemmar, och de skygga rda ekorrgonen
flackade frvildat hit och dit, i rdsla, i skrck. Pltsligt frlorade
hon all besinning och slog armarna om hans hals med ett litet skrik.




IV


Konsul Arvidson gav middag i sin villa vid Humlegrden, trots den
framskridna ssongen. Hans fru fyllde femtio r. Fru Arvidson hade varit
vacker som ung; nu p ldre r hade hon ftt en pfallande likhet med
Karl X Gustav.

Den rymliga, lngstrckta matsalen hade endast tv fnster p en
kortvgg; man hade drfr gjort dag till natt, slutit till persiennerna
och tnt alla ljusen i kronorna.

Konsuln hade nyss hlsat sina gster vlkomna. Hans nra sextioriga
ansikte hade nnu det tersken av ungdom, som tv klara, stndigt
skande och stndigt otillfredsstllda gon ngon gng kunna sprida ver
en ldrande vrldsmans av vllevnad ngot kolorerade hy.

verste Vellingk satt vid vrdinnans sida; konsuln hade frt fru Weber
till bords.

Tomas Weber hade ftt Mrta Brehm till sin hgra granne. Han hade en
violbukett p frackuppslaget. Han hade varit tillsammans med Ellen varje
afton sedan lrdagen och var yr i huvudet av lycka, men ocks en smula
blek. Fr att frklara, varfr han icke kunde g p Mrtas bjudning,
hade han just dukat upp en historia om en examensfest, som en av
kamraterna hade givit, och vid vilken han varit tvungen att nrvara,
emedan han eljest ltt kunnat f en ovn.

Mrta hade nyss frgat honom, om han hade haft roligt p sin kamratfest.

-- Det var avskyvrt trkigt, frklarade Tomas trovrdigt. Jag lngtade
drifrn hela tiden...

Mrta knep ihop gonen som hon brukade och smlog oskyldigt malicist,
som om hon icke trodde honom mer n jmnt. Mrta Brehm var aderton r.
Hennes vidjeslanka gestalt var smal som en sextonrings, men linjernas
mjuka, sjlvmedvetet avvgda lek jvade likvl icke hennes lder. Hon
hade en krmvit klnning med lnga, vida tyllrmar, i vilka de spda
jungfrulemmarnas bjningar och strckningar skymtade drmlikt frestande.
Kring halsen hade hon en helt liten urringning; i skrpet och i det
blekbruna hret bar hon violer.

Bordeauxn serverades, och de sttte leende sina glas tillsammans.

Mitt emot dem sutto Hall och Greta.

Greta hade sin porslinsklnning, som hon kallade den; det var en ljus,
blommig sommarklnning i ett bltt och vitt mnster, som erinrade om
gammalt porslin. Hon hade i brjan en anstrngt stdad min och kastade
d och d en skygg blick p en stor, blekgrn orkid, som Hall hade i
knapphlet, och vars underliga former nstan skrmde henne. Den tycktes
henne likna ett levande djur mera n en blomma, ngot sllsynt och
ljusskyggt vattendjur, som nyss blivit uppfiskat ur havets grnaste
djup. Vad Johannes Hall betrffar, fann hon honom mera ful n vacker,
men hon upptckte smningom, att han hade ett gott och vinnande lje.
De kommo snart p god fot med varandra, och det drjde icke lnge frrn
Greta brjade uppfra sig som om hon varit hemma hos sig.

Gabriel Mortimer hade av en egendomlig dets ironi blivit sammanfrd med
fru Wenschen, med vilken han, vad ingen visste, av gammalt hade
frtroliga relationer. Deras frbindelse hade likvl varken varit
lngvarig eller seris. Fru Wenschen var kldd i gyllengrtt siden och
djupt dekolleterad. Mortimer kikade hastigt ned i hennes barm med en
likgiltig blick av samma art som den, med vilken en turist betraktar ett
landskap, som han sett ngon gng fr lngesedan, och i vilket han
upplevat en eller annan betydelsels episod. Han var vid ett grtt
lynne. Vad skulle han tala om, som kunde intressera henne? Pltsligt
erinrade han sig historien om Gabels byxor, som han hrt av Tomas Weber,
och redan efter det frsta glaset bordeaux hade han berttat den fr
henne. Det var s mycket lmpligare som Grothusen just satt i nrheten,
snett ver, och sjlv kunde tjnstgra som skdningsmaterial. Den
livliga frun blev genom denna historia frsatt i en s munter stmning,
att Mortimer nstan blev orolig.

-- r det verkligen sant? frgade hon, medan de troskyldiga bl gonen
med ett smktande uttryck skte ver till Grothusen.

Baron Grothusen hade ingen blomma i knapphlet, ty det var frsta gngen
han var gst i konsul Arvidsons hus. Han konverserade med frken Mary,
konsulns dotter, angende vissa reformer i militrvsendet. Han skte
srskilt intressera henne fr infrandet av mrka knappar av uniformens
frg; de blanka knapparna av metall vore frldrade.

-- I en tid som vr sprida de ingen glans ver vrt stnd, snarare lje,
och i krig ro de helt enkelt farliga. Det skulle dessutom gra ett gott
intryck p riksdagen...

Frken Arvidson betraktade honom intresserad med sina allvarliga, mrka
gon, som tycktes speja efter det kta i allt. Det var ngot visst
manligt ver baron Grothusen; ngot manligt och vederhftigt. Och hon
sg av den aktningsfulla frbindlighet, varmed verste Vellingk drack
med honom, att han var hgt vrderad av sina frmn.

Professor Weber hade fru Brehm. Det skulle varit omjligt att av detta
lilla skra, barnsliga rokokohuvud med det redan vitnande hret sluta
sig till en prvad och erfaren kvinna, vars starka natur sund och
oskadad gtt igenom svra kriser. Hon hade vxt upp under brydsamma
omstndigheter, och hennes ktenskap hade icke varit lyckligt. Hon var
sedan tta r tillbaka skild frn sin man, en bankrutterad kpman, som
efter en del inkorrekta transaktioner flyttat ver till Amerika. Hon
mottog nu ett rligt underhll fr sig och sina barn av sin svrfar, som
var mycket frmgen och som dessutom avgudade henne; drtill frtjnade
hon sjlv icke s obetydligt p versttningar. Omgiven av sina tre barn
och en slkting, frken Berger, framlevde hon nu den lyckligaste tiden
av sitt liv i en liten vning vid Dbelnsgatan. Utom svrfadern, som var
nkling, voro Webers och Arvidsons hennes nrmaste och nra nog hennes
enda umgnge; hon var en gammal ungdomsvninna till fru Weber.

Professorn fyllde p hennes glas d och d, men konverserade icke
srdeles livligt; han satt och tnkte ver ett litet tal, som han hade
fr avsikt att hlla. Gabriel Mortimer, hennes granne till hger,
underhll henne i stllet flitigt om litteratur, ett mne som i hg grad
intresserade henne.

Fru Mortimer skte frgves f i gng ett lrorikt samtal med pastor
Caldn, en medellders man med kal hjssa och skarpa gon, och vars
mrka prstrock brt hrt av mot de vrigas vita skjortbrst och ljusa
toaletter. Han besvarade hvligt men undvikande alla de sprsml
angende mnsklighetens lifsfrgor, som den talfra fru Mortimer i
muntert virrvarr lt hagla om hans ron. Han ville icke grna draga in
det som fr honom var det hgsta av allt i en flyktig bordskonversation,
och om likgiltiga ting kunde han absolut icke tala. Han inskrnkte sig
drfr till kortfattade och ngot torra svar, bakom vilka fru Mortimer
icke visste om hon skulle se en snillrik mans djupsinne eller den
tillbakadragne lrdes brist p sllskapsvana. Den hvliga ironi, som de
i sjlva verket dolde, undgick henne lyckligtvis helt och hllet. Pastor
Caldn var icke ett geni, men han hade det gemensamt med geniet, att
varje annan tankesfr n hans egen fr honom var tom skugga och
overkligt gyckel, ty han hade levt sig till den och in i den. Av tvivel
hade han aldrig knt ngot annat n den samvetsmme mannens tvivel p
sig sjlv, sin kraft och sin vrdighet att fra fram en stor sak. Hans
brinnande nitlskan, fr vilken alla sidohnsyn skingrades som dimman
fr solen, var just p vg att draga honom fram frn hans ansprkslsa
lrareverksamhet vid en skola och gra honom till en andlig makt,
en faktor att rkna med och en fruktansvrd motstndare till den
moderniserande riktningen inom huvudstadens religisa vrld och dess
frmste mlsman, en hgre frisinnad och mycket populr prstman, som
likt en ny Absalom blivit hngande vid hret mellan barnatrons himmel
och bondfrstndets jord. Bakom den stenhrda egenrttfrdighet, med
vilken pastor Caldn frfktade den sak han gjort till sin, lg det
djupare sjlsstrider n dem vrlden knde. Hans stderska hade mer n en
gng stannat undrande, nstan rdd, d hon genom den stngda drren till
hans studerkammare hrt honom bedja -- lgt, men med en intensitet, s
att det knakade i trhuset.

-- Vad ni har blivit frndrad, sedan ni blev gift! viskade fru Wenschen
med en lng, melankoliskt eftersinnande blick bakom solfjdern till
Gabriel Mortimer.

Mortimer hade varit gift i nrmare tio r, men i fru Wenschens gon var
han alltjmt nygift.

-- Ja ja, svarade Mortimer. Isynnerhet ur er synpunkt...

Hon gav honom en milt tillrttavisande spark p smalbenet med sin lilla
knubbiga, handskskinnskodda fot. Hennes ansikte hade ftt ett stramt,
korrekt, nstan frnrmat uttryck.

-- Aj, sade Mortimer.

Fru Wenschen satt med rynkad panna.

-- Jag tycker inte om att ha herr Hammer till visavi, tertog hon med
solfjdern fr munnen. Han ser ut som vrt onda samvete.

Mortimer hrde henne icke. Han hade fallit i tankar, med blicken ut i
luften, som det emellant hnde honom. Han hade ansiktsuttrycket hos en
man, som anstrngt lyssnar till en anekdot, t vilken alla skratta, och
i vilken han uppfattat allt, utom sjlva pongen.

Hammer hade en viss mda med att underhlla sin dam, frken Dorff, en
ung sngerska. Han var fullkomligt omusikalisk och kunde allts icke
tala om musik. Karl Hammer var anstlld p konsul Arvidsons kontor;
dessutom var han slkt med honom p lngt hll. Han var en mycket blek
man p ett par och trettio r, med ljust, nstan vitaktigt hr och
stlbl gon. Det var numera endast f som erinrade sig, att han fr en
del r tillbaka hade givit ut ett hfte noveller av den art, att de
kastade honom huvudstupa ut ur det borgerliga samhllets aktning. Han
var d ngra och tjugu r och stod nra sin licentiat, men avbrt tvrt
sina studier av brist p medel och av missmod ver stngda
framtidsutsikter. Lika litet var det ngon som visste, att han nnu
alltjmt skrev, s ofta kontorsarbetet lmnade honom ngon tid vrig.
Hans ande hade hrdats i ensamheten. Hans hemliga drm var en tillvaro
bland ngra f nrstende, p vilka han kunde slsa sin mhet fr att
sedan med s mycket lttare hjrta kunna spruta den vriga vrlden i
ansiktet sitt bleka och bitande frakt.

Frken Dorff hjlpte honom med hela den lskvrdhet, som alltid stod
henne till buds, att hlla samtalet gende. Den vackra sngerskan var i
sjlva verket ursinnig ver att ha blivit placerad med en person, av
vilken hon icke kunde ha den ringaste nytta.

Grothusen, hennes hgra granne, kunde endast d och d gna henne ngra
gonblick. Den militriska plikttrohet, med vilken han i brjan
konverserade frken Arvidson, tycktes mer och mer verg till ett
verkligt, levande intresse.

Mortimer hade nnu icke vaknat ur sin distraktion. Han kunde icke taga
gonen frn Tomas och Mrta. Kanhnda erinrade han sig ngot av sin egen
ungdoms draktiga och till hlften glmda hetsjakt efter en omjlig
lycka. D han betraktade dessa bda unga, som rda av vinet bjde
huvudena samman och logo och klingade med glasen och to upp varandra
med gonen, bit fr bit, fick hans ansikte ett nstan frtvivlat
uttryck. Han liknade en man, som grubblar ver ngot av obestmbart
vrde, som han glmt kvar ngonstdes, eller tappat bort, eller blivit
bestulen p...

-- Satan, mumlade han inne i munnen med sammanbitna tnder.

Dessutom knde han, att han brjade f snuva.

Fru Wenschen hade kommit i stark andlig kontakt med Johannes Hall, som
hon just upptckt vid sin hgra sida.

Greta satt vergiven och litet surmulen och gned p en vinflck, som hon
hade ftt p klnningen. Hon kastade en hastig blick omkring sig och tog
drefter kckt en nypa salt med fingrarna och strdde p flcken.

Konsul Arvidson och fru Weber talade om unga mns framtidsutsikter.
Konsulns gon hade ett s blitt och minnesgott uttryck, d de vilade p
fru Webers redan grnande huvud, ty de hade en gng fr mycket
lngesedan haft en historia, som icke var ngon historia. Endast ngra
kyssar bakom en trdgrdsmur hgt uppe p norr, en lrdagsafton i juni,
medan arbetsfolkets ftter klapprade mot gatlggningen utanfr. I fru
Webers rst och blick fanns det ingenting ovanligt, d hon talade med
konsuln om trngseln p lkarbanan. Tjugu rs ktenskap med en man, som
hon varmt hll av, hade upptagit henne s helt, att hon icke lngre
erinrade sig sin ungdomsbjelse. Gng efter annan gledo hennes blickar
ver till Tomas och Mrta. Hon hade sett sin sons tycke fr den unga
flickan och hoppades att det skulle kunna skydda honom mot mnga av de
frvillelser, som nu fr tiden fresta unga mn.

Tomas och Mrta sade icke ett frnuftigt ord. De voro heta av vinet och
pratade om allt som fll dem in, och det var mycket. Han satt just och
berttade henne en alldeles omjlig skolpojkshistoria, som han dessutom
frbttrade betydligt, och under tiden smekte hans gon hennes skra,
likt en blomstngel framtbjda gestalt, barmens lngsamma dyningar och
tygets fall ver den lilla lustiga flickmagen. D historien var slut,
blev han sittande tyst. Han hade kommit att tnka p den grna kammaren
p Bellmansro... tystnaden i rummet... getingen som surrade p rutan...
Pltsligt erinrade han sig, att han den gngen icke hade kysst Ellen p
munnen, och det strk frbi honom en knsla av oro liknande den en ung
prst ngon gng erfar, d han lngt efter gudstjnstens slut verfalles
av rdslan att mjligen ha mssat efter ett felaktigt ritual. N, han
hade i stllet senare gottgjort alla i den vgen begngna
frsummelser... Och ter var hans flyktiga tanke hos Mrta. Brydde hon
sig ngot om honom eller icke? Och hur skulle han f veta det?
Framgngen hade gjort honom fretagsam, han ville ha snar visshet. Och
medan han med hastigt ptaget allvar besvarade hennes sista gckande
inkast, sgo sig hans blickar fast vid den trnsjukt ristade linjen
mellan hennes blekrda lppar.

Champagnen kom. Professor Weber bjde sig fram och klingade mot glaset.
Han bermde fru Arvidsons hedrande vandel och utbragte hennes skl. Det
var mycket knsla i hans tal.

-- Titta p pappas nordstjrna, viskade Greta till Hall. Se, s den
lyser! Det r jag som har hand om den och hller den fin; jag har den
bland mina halsband och broscher. Frst ville pappa ha den sjlv i sin
skrivbordslda, men det fick han inte.

Halls oroliga bruna gon stannade hellre p Greta n p professorns
nordstjrna.

Egentligen sg han ingenting. Han satt och tnkte p en halvvuxen,
femtonrs flicka, som hade sprungit grtande ver ett torg ngon gng i
skymningen. Hon hade haft ett orangegult band i sin smala, brunrda
flta.

Varfr grt hon?

Sklen tmdes under animerad tillslutning. Stmningen ndde sin
hjdpunkt... Klang av glas och skratt och surr...

Tomas blinkade mot Greta och hjde sitt glas.

-- Ndemedlen! sade han.

Greta strckte sig fram och sklade med brodern mitt ver bordet. Hon
fns av skratt. Mrta var invigd; hon hll nsduken fr munnen, ja, hon
bet i den.

Lngst nere vid ena bordsndan sutto Jean Arvidson och grosshandlar
Wenschen; de hade blivit utan damer. Jean satt blek och tyst. Han hade
pltsligt kommit att tnka p dden. Lkaren hade visserligen upprepade
gnger frskrat honom, att den sjukdom han bar p sedan ngra r
tillbaka icke medfrde ngon direkt fara fr livet, och det oaktat kunde
han icke visa tanken ifrn sig. Han t och drack nstan ingenting. Maten
kvljde honom, och han trodde sig knna, att vinet luktade jod. Ngra
grna kvistar, som frn en av buketterna fallit ned p bordduken, kom
honom att tnka p granris och sn. Gsterna tycktes honom likna
nickande kinesiska dockor, vilkas tomma lje stelnat till ett
ddskallelikt grin. Han knde ett vldsamt behov av att resa sig, slunga
stolen i ett hrn och g sin vg, likgiltigt vart, endast frsvinna
genom en drr.

Wenschen drack med honom oupphrligt. Han var vid ett utmrkt lynne,
spillde vin p sin lga tenorskjorta med fllkrage och sade den ena
kvickheten efter den andra. Han var frtjust t att f sitta alldeles i
fred dr lngst nere vid bordsndan och njuta av skaparens under utan
att stras av ngra konversationsplikter.

-- Hr sitter jag p ndan, hi! sade han och sttte sitt glas mot Jeans.

Han var svag fr vitsar.

Jean skrattade hvligt, men d han trodde sig se av Wenschens
ansiktsuttryck att han mnade upprepa sin kvickhet s hgt, att ett par
av damerna kunde hra den, kastade han sig med hetsig energi in p ett
samtalsmne, som han av gammalt visste intresserade Petter Wenschen,
nmligen Bianca.

Man hade kommit till desserten.

-- Skl fr vra gamla minnen, sade fru Wenschen till Gabriel Mortimer
och hjde icke utan rrelse sitt sherryglas.

-- Skall ni aldrig bttra er, Helga? frgade Mortimer bekymrad, medan
han lt kanten av sitt glas sakta, nstan kittlande berra hennes.

-- Jag vet inte, svarade hon fatalistiskt. Och hennes gon vilade under
tiden med ett drmmande uttryck p baron Grothusen, som just i en
tillfllig glmska av konvenansens lagar satt och stoppade tre eller
fyra druvor i munnen p en gng.

-- Jag r fr resten inte s frdrvad som ni tror, tillade hon milt,
nstan svrmodigt. Det hnder en och annan gng, att jag fr ett litet
anfall av bondnger och syr i en knapp i Petters byxor.

Hon betraktade nyo lnge och svrmiskt baron Grothusen, s lnge, att
deras blickar slutligen mttes och under ngra sekunder frblevo vilande
i varandra. Han intresserade henne. Han var ju icke vacker, men han
gjorde likvl ett mycket distingerat intryck. Manligt och distingerat...

Pltsligt fick fru Wenschen ett litet hostanfall, s att hon mste
sticka solfjdern i munnen fr att hlla sig ordentlig. Hon hade ter
kommit att tnka p Gabels byxor.

Och hon viskade till Mortimer, att det roligaste mste ha varit att se
Gabel p hemvgen... med tv verrockar...


Damerna drucko kaffe i salongen, herrarna i rkrummet.

Balkongdrrarna stodo ppna. Humlegrden bredde sig tyst och grn i
majaftonens skymning.

Hall stod lutad ver balkongrcket och rkte.

Han hade funnit Greta oemotstndlig och fru Wenschen pikant. Det oaktat
hade han haft tmligen trkigt. Det var hans sjukdom, detta att han
aldrig kunde lta sig ryckas med.

Den var vacker, och den var begvad, och den lskvrd, och ingen av dem
angick honom.

Han var en rotls man.

Det hade alltid varit s, men han hade icke knt det som en plga frrn
efter den dag, d han fann sig st som srjande och bjd ver liket av
en frmmande kvinna, som testamenterat honom sin frmgenhet.

P den tid, d han om morgonen icke visste var han skulle sova p
natten, hade livet likvl ngon eggelse och ngon spnning...

Och han gick ter in.

Hans blickar skte Greta, men han fann henne upptagen av fru Brehm och
frken Arvidson.

En del av herrarna hade slagit sig ned kring spelborden. Fru Weber gick
frbi. Den ltta darrning p handen, med vilken hennes man spelade ut
sin sista trumf, undgick henne icke, och hon beslt att agitera bland
fruarna fr tidigt uppbrott.

Mortimer och Karl Hammer resonerade i ett hrn av rkrummet med pastor
Caldn om ritschlianismen. Det var ingen som frsvarade den, men pastor
Caldn anfll den ur flera olika synpunkter.

Konsul Arvidson kom frbi; han stannade ngra gonblick och lyssnade
till samtalet utan att gra ngot inlgg. Han hade icke tnkt mycket,
ty han hade frt ett liv utan pauser, i ett rus av arbete och
sllskapsplikter.

Fru Wenschen, som grna rkte cigarretter, hade dragit sig in i en
fnstersmyg med Grothusen.

Tomas gick igenom rummet.

-- Var r Hall? frgade han.

Hall hade gtt.

Efter en liten stund lekte Tomas hk och duva med Mrta och Greta genom
alla rummen, kket ocks.

Frken Dorff sjng ett par franska visor och en sng av Sjgren. Herr
Wenschen trngde henne s nra in p livet han kunde, och nr hon
slutat, kretsade han kring henne som mnen kring jorden. Mlet fr hans
strvan var att f sjunga en duett med frken Dorff. Det egendomliga med
herr Wenschen var, att han verkligen hade en mycket vacker tenor.

Greta hade spanat upp ett avsides soffhrn. Hon hade i en hast blivit s
tung i huvudet, ja rent av smnig.

I en mrk vr ute i tamburen stodo Tomas och Mrta och kysstes. Han hll
henne hrt pressad mot grosshandlar Wenschens ulster och kysste henne
var han kunde komma t. Hon var stilla som ett lamm. De dumma barnen
hade druckit s mycket champagne, att de icke kunde hitta p ngot annat
att sga varandra.

Herrarna vid spelbordet hllo paus; man hade kommit att bertta
anekdoter om Karl XV. verste Vellingk frde ordet. Vrmen blev mer och
mer tryckande; versten knde p sig efter ngot som han kunde knppa
upp eller taga av sig, men han fann ingenting annat n sitt
kommendrsband med svrdsordens kors, som han slet av halsen och
stoppade i byxfickan. Och de gamla herrarna sutto lnge kvar med
ansiktena illuminerade lika mycket av vinet och av minnena frn den
hnfarna tid, d en glad och lttfrdig monark trummade nationens ron
fulla med legenden om sitt tygellsa liv.




V


Dbelnsgatan r den tysta och mrkt beskuggade gata, som i sakta
sluttning fljer vstra sidan av Johannes' kyrkogrd. De gamla husens
slta, gr fasader resa sig otkomliga fr det sommargrna ljus, som
genom kyrkogrdens lindar och kastanjer silar ned ver gatan. P sjlva
den gamla minnesrika kyrkogrden leka svrmar av fattiga, bleka barn
bland gravarna, klttra p balustraderna och krla upp och ner i
solljuset ver kyrkoterrassens breda trappor.

Tomas kom gende ver kyrkogrden.

Det var vid sextiden p eftermiddagen. Kyrkans brokiga tegelspira
flammade som en eldslga i solen.

Han hade icke trffat Mrta sedan Arvidsons middag, och det hade gtt
nra en vecka sedan dess. Han hade dagligen promenerat p de gator, dr
han oftast brukat se henne vid middagstiden. Alla de vackra ansikten,
knda och oknda, som frr brukat fngsla hans uppmrksamhet, hade som
vanligt dragit honom frbi i gatans vimmel; men henne hade han icke
sett. Var gingo hennes vgar? Hll hon sig inne, var hon sjuk? Han mste
trffa henne. S erinrade han sig d slutligen, otydligt som om han hade
drmt det, att han ngon gng under middagen hade lovat att lna henne
en bok, som de kommit att tala om. Han letade genast fram den och gick
till Dbelnsgatan.

Brehms bodde tre trappor upp. I den skumma tamburen tryckte han som
hastigast hradshvding Ratsmans hand. Ratsman hade varit dr p visit
och var just stadd p tervg. Han hade ett kort, ljust skgg och bar
pincen. Han sg fr vrigt mycket bra ut; hans vxt var likvl ngot
spolformig.

Mrta var icke hemma, icke heller fru Brehm. Tomas satt en stund i det
lilla gammaldags frmaket, vars frnmsta mbel var ett mycket vackert
gammalt spegelbord i empire, med vit marmorskiva, och pratade med frken
Berger, som han sedan sin barndom kallade tant Marie. Hon tog emot
boken, betraktade den med en hastigt prvande blick och lovade att lmna
fram den. Det var "Anor och ungdom" av Jac. Ahrenberg. Tant Marie var en
gammal dam p nrmare sjuttio r med en nnu nstan flickaktigt
ungdomlig figur och ett par blida, ljusa gon. Hon hade varit ett
ovrderligt std fr fru Brehm under de svra tiderna och bar nnu
alltjmt den drygaste delen av familjens martabekymmer.

Tomas var nedstmd ver sin otur. Vilka knep skulle han hrnst hitta p
fr att f trffa Mrta?

Han reste sig och bad om sin hlsning.

I trappan stannade han ngra gonblick och sg ut genom fnstret.
Dammkornen virvlade om i den smala orangegula strimma, som
eftermiddagssolen kastade snett in frn vster. Fnstrets sm rda och
grna prydnadsrutor mlade bjrta reflexer, erinrande om frgspelet i
ngon barnslig laterna magica, p trappuppgngens gammalmodigt
marmorerade vggar. Huset var tyst, grden lg tyst. Utanfr bredde sig
den ena grdsinteriren bredvid den andra i dov eftermiddagsstillhet.
En jttehg gavelmur utan fnster badade sin tomma, blinda yta i solens
skarpast svavelgula ljus.

Tomas stod med uppsprrade gon och stirrade p denna blinda mur. En
tung beklmning hade ftt makt med honom. Hur kom det sig, att han stod
hr i en trappuppgng i ett frmmande hus och stirrade p en tom mur och
icke kunde slita sig ls...

Det hrdes steg nere i trappan. En ung flickas steg.

Det var Mrta. Hon hade gtt fort och var andfdd och varm. Hon hade en
slt mrkbl vrdrkt och ngot rtt siden i halsgropen. Hon rodnade, d
hon sg Tomas, och drefter rodnade hon nnu mera av frtrytelse ver
att hon hade rodnat.

De hlsade en smula frlget. Tomas berttade, att han hade varit uppe
med "Anor och ungdom". Drefter stodo de tysta ett par sekunder och
kunde icke finna ngot att sga varandra. Han visste icke om han skulle
kalla henne du eller ni. Slutligen tog han mod till sig och sade lgt:

-- Jag har inte sett dig p s lnge, Mrta.

-- Du fr inte sga du -- ni fr inte sga du t mig, infll hon ivrigt.
Ni skulle kunna glmma bort er och sga det s att ngon hrde det,
tillade hon mildrande. Drefter rodnade hon p nytt. Hon hade visst sagt
ngot dumt.

Men Tomas blev frbittrad.

-- Det r sant, frken Brehm, kastade han fram med hrd panna, jag har
glmt att tacka er fr sist. Jag mste isynnerhet tacka er fr er
lskvrdhet hos Arvidsons.

Mrta var grtfrdig.

-- Ja, men det gillas inte. Jag var s yr i huvudet. Tomas kunde icke
lta bli att le. D Mrta sg hans lje, log ocks hon med en tr i
gat.

-- Ser ni, kandidat Weber, sade hon slutligen med en frtvivlad
anstrngning att se allvarlig och frstndig ut, vi  ju s unga nnu,
och ingen av oss har ngonting.

Tomas kunde icke svara ngot. Han stod tyst och stirrade p de mlade
rutornas rda och grna reflexer mot vggen och p dammet, som virvlade
rtt och grnt i solstrimman. Sekunderna runno och blevo minuter.

Slutligen blevo deras gon vilande i varandra.

-- r ni ond p mig nu? frgade Mrta lgt.

Tomas teg.

-- r du mycket ond p mig nu, Tomas? viskade Mrta.

Han fattade hennes hand och smekte den frvirrat. Mrta sg sig hastigt
omkring, och i ett oemotstndligt begr att frsona allt rckte hon
honom sin nnu lika varmt rda kind att kyssa. Drefter skakade de hand
som tv skolkamrater, vilka ingtt frsoning efter en tvist, och skildes
som goda vnner.

D Tomas hunnit ned p gatan, kom han att tnka p Ellen, som han hade
lovat att mta vid halvniotiden p den tysta och folktomma delen av
Strmgatan, utanfr Bondeska palatset. Han mste visst bryta med
henne... Ja, det var nu en sak fr sig... Bryta med Ellen! Han tnkte
allvarligt ver detta mne, medan han gick Dbelnsgatan uppfr, och han
hade icke hunnit till hrnet av Malmskillnadsgatan, frrn hans
utvecklade bjelse fr praktisk moral av detta frhllande gjort en
nyttig, ja ndvndig skerhetsventil, som i umgnget med Mrta skulle
skydda honom mot varje frestelse att, vore det ocks blott i fantasien,
gra ngra utflykter p frbjuden mark. Fr vrigt var det ju ingen som
visste ngot, och ingen skulle f veta ngot heller.

Tomas gick ned utfr tunneltrapporna fr att komma nrmaste vgen fram
till Drottninggatan. Han mnade g till Gabriel Mortimer fr att lna
femtio kronor. Frr eller senare skulle han naturligtvis vnda sig till
fadern med en begran om medel att likvidera sina handskulder -- kanske
skulle han ocks kunna hitta p ngot annat skl, varfr han behvde
pengar -- men det frefll honom, som om tillfllet fr nrvarande vore
olmpligt. Han var visserligen icke ngot nrmare invigd i faderns
affrer, men han hade likvl p tskilliga smsaker trott sig mrka, att
det fr tillfllet var ebb i dem.

Tomas hade p sista tiden upptckt begreppet pengar.

Mortimer bodde nere i Klaratrakten. Tomas fann honom vid hans stora
gamla skrivbord av mahogny sysselsatt med att rita gubbar och frglgga
t sin lilla sjuriga gosse. Barnet hngde p armbgarna ver bordet och
sg p med stora, nyfikna gon. Mortimer skte frena det nyttiga med
det angenma genom att gra sina ritningar s lrorika som mjligt. Han
hade nyss ritat en krokodil och hll nu p med en kines. Utom sitt
geografiska och zoologiska intresse hade dessa djur till uppgift att
klargra de bda olika stten fr anvndandet av bokstaven K.

Det kom in visky och vatten, och Mortimer bjd Tomas en mycket svart
cigarr, som han tnde med ngon tvekan.

Fru Mortimer gick kvittrande genom rummet; p armen hade hon en liten
korg med strumpor, som skulle stoppas. Tomas framfrde hlsningar
hemifrn; det var av gammal vana, ty han hade icke sagt hemma, vart han
skulle g.

Man talade om sina sommarplaner. Tomas trodde, att hela familjen skulle
stanna i staden ver sommaren, utom Greta, som skulle resa ner till
ngra slktingar i Skne. Kanhnda skulle ocks professorn gra ngon
kortare studieresa nedt Tyskland.

Mortimers skulle som vanligt bo ute vid Dalar.

Barnet granskade beundrande de frdiga ritningarna.

-- Pappa skall skriva p en vers ocks, frklarade han, och dr skall
det st vad det skall vara fr frger.

Mortimer skrev dit en vers med stora, tydliga bokstver, och gossen
lste upp den hgt, med ett lraktigt barns rena och klara uttal:

      "En KROKODIL r grn som grs;
      gr sen med frger fina
      en liten snedgd gul KINES
      ifrn det gula Kina."

-- Kina r gult p kartan, upplyste Mortimer. Det har det alltid varit;
det var det i min barndom ocks. -- G in i barnkammaren nu och stt dig
och mla, Willy, tillade han, vnd t gossen.

Willy gick.

En rd solstrimma lekte i rkskyarna i rummet och bland bronssakerna p
skrivbordet. Ute i salen satt Mortimers ldsta flicka, en liten
ttaring, och klinkade p en etyd.

Tomas kom fram med sitt rende.

-- Femtio kronor, murrade Mortimer smskrattande, det r inte
smsaker...

Han tog fram en femtiokronesedel, knycklade ihop den och stoppade den p
halsen p Tomas under strkkragen.

-- Du gr den breda vgen, tycks det, tillade han ngot allvarligare.
G p med det, men akta dig fr diket!

Han gick fram och tillbaka i rummet med cigarren i mungipan. D han kom
frbi soffan, dr Tomas satt, strk han honom ltt ver hret i
frbigende, liksom i distraktion, utan att sga ngot. Drefter sjnk
han ned i gungstolen. Han hade pltsligt blivit tankfull och tyst. Hans
ansikte hade ftt samma uttryck, som det haft ngra gonblick under
Arvidsons middag -- ett uttryck av grubbel ver ngot frlorat, ngot
bortglmt, eller ver ngot som man en gng hade lovat honom och som
aldrig kom.

Klockan var halv tta, d Tomas gick frn Mortimer. Det drjde nnu nra
en timme, innan Ellen blev ledig.

Tomas drev omkring.

Solen var redan borta, och det brjade skymma.

Gustav Adolfs torg lg folktomt och dsligt. ver slottet mrknade den
stra horisonten till ett allt ttare och djupare grviolett. Det var en
av dessa underligt tysta och frstmda stockholmska vrkvllar, d
kafernas alla orkestrar frstummats p ett gonblick, som p en vink av
ngon dold taktpinne, och flanrernas strm med ens runnit ut och blivit
borta i sidogator och portiker. Och mitt i stadens centrum kan man en
lng minut st ensam och frvnad och lyssna till ljudet av en vagn, som
rullar ngonstdes p flera gators avstnd, eller man kan undrande se ut
ver torget och lta gonen flja de mnniskoskuggor, vilka tyst och
rtlinigt glida fram genom skymningen som p ett osynligt snre.

S med ens skrller det till i en orkester, och lyktorna tndas, och
vagnar komma rullande, och flanrer med glimmande cigarrer brja trngas
p trottoarerna, och man r ter i en levande stad...

Tomas hade kommit ut p Blasieholmskajen.

Vita skrgrdsbtar gledo ut och in i hamnen med tindrande lanternor.
Strmmens dunkla vatten frste hr och dr upp med ett askvitt skum.

Han satte sig p en av sofforna i museets trapphus.

Ttt nedanfr honom drog strmmen av Skeppsholmspromenerande frbi,
ttnande och glesnande i hastig vxling.

Tomas tnkte p Ellen. Hur skulle deras frhllande sluta? Hennes
besinningslsa hngivenhet kunde emellant nstan oroa honom. Han hade
helst velat, att hon i deras frbindelse icke hade sett ngot annat n
han, en vrlig frlustelse fr ett ungt och susande blod.

Det hade blivit en disig luft, ur vilken gasens lgor lyste fram,
omgivna av stora, rdaktiga nebulosor. Tomas fixerade oavbrutet den fil
av ansikten, som drog frbi i skenet av den nrmaste lyktan. Han knde
sig redan som en man med erfarenhet om vrlden och kvinnorna, och han
trodde sig spra heta och otilltna drmmar bakom de lngfransade
gonlocken i varje blekt flickansikte, som strlade upp i gasens ljus.

Nstan varje minut sg han p klockan. Hon nrmade sig redan halv nio.
Tomas tyckte sig redan knna den frestande kvava luften i det lilla
undangmda hotellrum, till vilket han och Ellen s gott som varje afton
brukade smyga sig bort, och i vilket den breda, vita sngen nstan
upptog halva utrymmet.


Klockan hade slagit tio d Tomas kom hem. Ellen vgade icke vara
hemifrn lngre; hennes mor skulle ha kunnat misstnka ngot.

Familjen satt nnu vid lampan i salen, utom Greta, som hade gtt och
lagt sig. Det stod nnu dukat t Tomas; han drack en kopp te och t ett
par smrgsar.

Innan Tomas gick in till sig, sg han in till Greta fr att sga godnatt
t henne. Det var redan mrkt i hennes rum. Han hade icke vl kommit
innanfr drren, frrn Greta sprang emot honom i blotta linnet och gav
honom en kraftig rfil. Drefter hoppade hon upp i sngen, borrade
huvudet i kuddarna och brjade storgrta. Hon hade ftt D p sin kria
"Om ndemedlen".




VI


Vren gick.

P soliga dagar fljde regn, och efter regnet lyste det ter upp.
Vrdrkterna blevo allt ljusare och mera sommaraktigt ltta, och de vita
narcisserna vissnade bort och glmdes fr mandeldoftande klasar av hgg
och syren, och solen brnde allt hetare p tomma gator och p vergivna
hus med tilldragna persienner. Och de spda lven p parkernas trd
vxte och bredde ut sig till skumma, djupgrna valv, i vilkas skugga
trtta mnniskor kunde vila ut och drmma och rista streck i sanden.

Mortimers flyttade ut till Dalar. Brehms flyttade till svrfaderns
lantstlle p Lidingn och Webers blevo i staden.

Tomas och Mrta sgo varandra icke ofta. En gng trffades de av en
hndelse, d Mrta var inne i staden fr att gra ngra uppkp; d gingo
de in p ett litet avsides liggande konditori hgt uppe p
Drottninggatan och to bakelser. De lovade varandra likvl att icke gra
om det, ty slumpen fogade det s, att de blevo sedda av en vninna till
Mrta, som icke borde ha ftt se dem.

Emellant skrevo de ocks sm biljetter med frvnd handstil p
kuvertet. Det stod just ingenting i dem, annat n att de lskade
varandra.


Junidagarna runno snabbt som brokiga prlor rinna av en silkestrd, och
det blev midsommarafton.

Tomas hade kommit sent upp. Kvllen frut hade han varit tillsammans med
Wannberg och ngra andra kamrater, tit sexa p Stallmstargrden och
svrmat omkring i Haga och Bellevue hela den ljusa sommarnatten. P
hemvgen drog det upp till ovder och brjade sregna; d fljde han med
Wannberg upp p hans rum, dr de drucko sherry och spelade schack. Under
tiden klarnade det ter upp, och morgonsolen slog blndande emot dem, d
de slckte den osande lampan och rullade upp gardinen. Klockan blev sex,
innan Tomas kom hem, och han fick icke sova mycket.

Fram emot tolvtiden steg han upp och t frukost. Nr han blev frdig,
stoppade han en lrobok i fickan och gick ner i Humlegrden.

Vid vattenbutiken trffade han en av kamraterna frn grdagen, Anton
Recke. Det var en blek, svarthrig ung man, tmligen understsigt byggd;
han var flerrig medikofilare och knd i hela kamratkretsen fr sina
brokiga fruntimmershistorier och sina trassliga affrer. Hans far var
frmgen, men hade trttnat p att betala sonens skulder.

De drucko ett par flaskor vichyvatten, medan de pratade om grdagens
ventyr. Recke pstod sig ha hamnat ngonstdes p Sder, vid
Glasbruksgatan eller ngot dylikt. Han bodde p stermalm.

Han knde sig en smula ledbruten.

Drefter beklagade han sig ver att han icke hade ngra pengar. Pengar,
pengar... Detta ord hade fr hans ron en mystisk klang. Det frefll
honom, som om han stod ansikte mot ansikte med ngot vernaturligt, var
gng han lyckades fnga in ngra sedlar i plnboken.

-- Varifrn komma de? frgade han. Det har jag aldrig lyckats f ngon
frklaring p.

Han satt lnge tyst och undrande med blicken ut i den sommarbl luften.

-- Jag vet bara vart de g; men varifrn komma de?

Tomas trodde att han ville lna pengar och erbjd honom tio kronor, ty
han var tillflligtvis vid kassa. Recke avbjde vnligt men bestmt.

-- Nej tack, nr jag vill lna pengar sger jag alltid till genast. Jag
lmnade fr resten min klocka t ett stadsbud fr en stund sedan och
sade t honom att komma hit med pengarna.

-- Nej, det hr gr inte i lngden, tertog han efter en stund
melankoliskt. Man fr lov att skaffa medel p ett eller annat stt. Det
finns en tegelhandlare vid Svartmangatan, som lr vara hjlpsam och
medgrlig...

Tomas skte frm honom att avst frn alla tankar p den sortens
affrer. Recke hrde p, distr, upptagen av sina egna kalkyler.

Stadsbudet kom med pengarna och kvittot. Recke drack ur sitt glas och
reste sig:

-- Jag mste vara hos Wannberg fre klockan ett, sade han. Jag blev
skyldig honom 2:65 i gr, och han pstod, att han mste ha dem i dag
fre klockan ett...

Tomas satt nnu en stund vid sitt vichyvatten och sg p barnen, som
lekte i sanden. Han kpte ocks ngra pepparkakor t en liten hund, som
kom fram och viftade p svansen.

En gr hst krde fram med en iskrra. Hsten hade stora bjrklvsruskor
i seldonen. Nu frst erinrade sig Tomas, att det var midsommarafton.

Och Mrta hade senast skrivit, att hon kanhnda skulle komma in p
midsommaraftonen fr att gra uppkp. Hon skulle vl kpa ngra
midsommargvor t syskonen... Ngra sm trumpeter...

Tomas reste sig. Han visste icke vart han skulle g, men han mste rra
p sig en smula. Han var rdd att han kunde somna, om han satt kvar
lngre.

Var skulle han kunna trffa Mrta? Det hade han ingen aning om.

Han drev lngsamt omkring p de skuggiga gngarna i parkens norra del.

P en soffa under en flderbuske med grnvita blomkvastar satt ett
mycket magert gammalt fruntimmer med hnderna i kors och blinkade mot
solen. En flaska eau-de-cologne stack upp ur den grnaktiga
sammetsridikylen, som en gng varit svart.

Hon satt dr och nickade och blinkade...

Tomas knde med ens en hftig lust att sitta just dr detta gamla
fruntimmer satt, under denna blommande flderbuske, sitta dr och blinka
mot solen och se ut ver all den sammetsmjuka grnskan. Om hon nd
ville resa sig och g! Hon hade skert suttit dr i flera timmar. Skulle
det inte kunna intressera henne att se, hur det ser ut i den andra ndan
av Humlegrden?

Tomas gick frbi henne; efter ett par minuter vnde han och gick samma
vg tillbaka.

Soffan stod tom. Det gamla fruntimret gick p darrande ben vgen nedt,
stdd p sitt grnaktiga paraply. Nu hade hon ocks en liten hund med
sig; det var samma lilla hund, som fr en liten stund sedan hade kommit
fram till Tomas i vattenbutiken och ftt tre pepparkakor.

Tomas satte sig under den blommande flderbusken.

Det r visst en lyckodag i dag, tnkte han. Jag behver ju bara nska en
sak, s gr det strax som jag vill.

Det var lugnt och tyst. En domnad efterton av gatornas och torgens
buller trngde fram, avlgsen och frmmande som frn en annan vrld.
Vinden gnolade ngot fr sig sjlv i de stora, gamla trden, ett lngt
strkdrag, som svllde ut och tynade av och somnade bort. Tv gula
fjrilar fladdrade fram och ter som levande flarn av ett silkespapper
eller som gula rosors blad, vilka ett vindkast slitit lsa frn deras
stjlk och drivit ut p flykt, p irrfrder, i fladdrande oro... Och
vinden lter dem aldrig finna ngon varaktig stad och unnar dem icke att
vila; han driver dem att nrma sig varandra och fly varandra och att
ter nrma sig...

S lngt blicken kan n under halvslutna gonlock breda sig grsets
mattor i svande och entonig sommargrnska, och sommargrna trd med
sllsamt avvgda konturer st orrligt uppstllda likt de
halvregelmssigt skurna kulisserna i ngot teateridyllens eden. Almar,
lnnar, kastanjer... Och silvergr popplar... Och helt nra, framme i
prosceniet, avskild frn de andra trden, str en grn och stor och
mycket gammal ask. Under dess krona drmmer skuggan mrk och
sammetsdunkelt grn. Och lyser icke dr i grset ngot vitaktigt och
mjukt, som kunde vara en kvinnas vita kropp? Ngot sovande vitt, som
vrider sig sakta i drmmen? Det kunde vara den frsta vita och mjuka
kvinnan, Eva! Det kunde ocks vara Ellen, eller Mrta... Om det vore
Mrta!

Och ter fladdrade de gula fjrilarna fr hans gon, hjde sig och
snkte sig, nalkades och flydde. Och luften var bl och tom, och vinden
gnolade och somnade bort, och det blev tyst.

Tomas spratt till. Det var ngon som kittlade honom p lpparna med ett
str. Mrta stod framfr honom med rd mun och leende gon och kittlade
honom med ett grnt str. Drefter tutade hon honom i rat med en liten
blecktrumpet.

-- Det hr r din midsommargva, sade hon till sist, nr hon slutat upp
att tuta, och rckte honom trumpeten. Den var randig p tvren i de
grsligaste bl och rda frger.


Tomas och Mrta fljdes t ver Roslagstorg uppt Johannes. De hade
kommit verens om att g upp i vningen vid Dbelnsgatan och fira
midsommaraftonen med en flaska vin och ngra bakelser, som de skulle
kpa under vgen. De vgade icke g p ett konditori; man kunde ju
aldrig vara sker p att icke bli sedd.

Tomas stannade framfr ett leksaksstnd p Roslagstorg. Han skulle kpa
ngon gengva t Mrta. Slutligen bestmde han sig fr en liten gris av
guttaperka. Det var en srskild sorts gris: han hade ett hl i trynet,
genom vilket man kunde lta honom suga upp vatten. Sedan hller man
honom mitt fr nsan p ngon, som man vill roa, och sger: se, en sdan
lustig gris! D bjer han sig fram fr att se bttre, och d klmmer man
grisen p magen. D fr den andre en liten vattenstrle mitt i ansiktet,
och det r mycket roligt.

En sdan gris kpte Tomas t Mrta.

Det sprungo i kapp uppfr de sneda och brckliga trtrappor, som frn
Roslagstorg leda upp till Johannes kyrkogrd. Nr de hunnit halvvgs,
mste de stanna och draga andan. De vacklande, gr trhusen i backen
badade i midsommarsolens mest stekvarma ljus. De fattigas bleka
fnstervxter slingrade i trnsjuka krkningar sina stnglar och blad
upp efter fnsternas dammiga, regnbgskiftande glas. Ingen mnniska
syntes, endast en svart katt med vita tassar, som satt p en drrtrskel
och slickade sol och njt av middagshettan med hopknipta gon.

Tomas tog hastigt Mrta om huvudet med bgge hnderna och kysste henne.

De kpte bakelser i ett hembageri och en butelj madeira i en kryddbod
vid Malmskillnadsgatan.


I vningen vid Dbelnsgatan vntade dem en dov och skum dager bakom de
nedrullade gula gardinerna.

-- Vi mste skrmma undan spkena ur rummen, sade Mrta.

Hon satte sig till pianot och spelade de larmande frsta takterna ur
Carmen.

Tomas tutade i sin trumpet.

-- Vad ska grannarna sga? frgade Tomas.

-- Det finns inga grannar, svarade Mrta. Alla mnniskor ha flyttat ut
p landet. Vi  ensamma i hela huset.

Hon slutade upp att spela, och ingen av dem sade ngot. Det blev en
tystnad som i ett insomnat sagohus. Den gamla vggklockan hade stannat
och betraktade dem tigande och envist med sitt runda, kloka ansikte.

-- Vad har du i paketen? frgade Tomas fr att sga ngot och bryta
tystnaden.

-- Midsommargvor, svarade Mrta frstrtt, med stora, allvarliga gon,
som om hon tnkte p ngot annat. Det dr r randiga frklden t
jungfrurna, och det r en veckad remsa att ha kring halsen t Elsa, och
det hr r t Johan... Det r "Nio sm negrers underbara ventyr".

De gingo in i frmaket. Mrta tog bort det rdrandiga verdraget frn
den lnga, gammalmodigt svngda frmakssoffan, vars blekrda tyg lyste
matt genom skymningen.

-- Det r s trkigt att sitta p mbler med verdrag, sade Mrta.

Hon gick in i sngkammaren, som lg t den soliga grden, rullade upp
gardinen och ppnade ett fnster. Genom den ppna drren fll en ruta
sol in i frmaket.

Drefter tog hon fram en bricka och ett par glas. De to bakelser och
drucko vin och satte sig i soffan fr att lsa i "Nio sm negrers
underbara ventyr". Den var icke lng; de lste igenom hela boken
tillsammans p fem minuter och hade mycket roligt.

Sedan sutto de tysta och sgo p varandra. De sgo p varandra s lnge,
att det slutade med en lng kyss.

Genom det ppna sngkammarfnstret hrdes ett barns sng frn ngon av
de sm vningarna t grdsidan. Det var en liten flickas glla rst, och
hon sjng p ngon sjlvgjord barnmelodi.

      Pappa r inte hemma,
      mamma har gtt p torget,
      vad ska vi gra...

Och det blev ter tyst.

Tomas slog i det sista av vinet, och de drucko ur. Vinresterna tindrade
dunkelrda p bottnarna av de slipade glasen.

-- Tnker du p mig ibland, nr du r ensam? viskade Mrta. Jag tnker
ofta p dig.

Han lekte frvirrat med hennes urkedja.

-- Om kvllarna, nr vi ro ut p sjn, fortsatte hon. Och om ntterna,
nr jag ligger vaken.

Hon hade en tr i gat. Hon lindade sakta bgge armarna om hans hals och
kysste honom p hret.

Gng p gng kysste hon honom p hret -- p tinningen -- p gonlocken.

Tomas blundade och frs. Han visste icke var han befann sig. Drmde han,
eller var han vaken -- -- Det skimrade fr hans gon och susade fr hans
ron. Han gmde huvudet vid hennes brst, och hans armar knto sig
krampaktigt hrt om hennes midja.

Hon skte frgves resa sig och vrida sig ls ur hans famntag.

-- Nej, Tomas -- vi mste g -- klockan r visst mycket --

Tomas slppte henne icke. Han var het av vinet och vild av hennes
smekningar. Hon slt gonen och sjnk tillbaka med en frossbrytning, och
han tog henne stormande, vermodigt, nstan med vld.

  ......
      Pappa r inte hemma,
      mamma har gtt p torget --
  ......

Vinresterna gldde i glasen.

Mrta hll en kudde fr ansiktet och snyftade sakta.

-- G! viskade hon bnfallande. G, g!

Tomas skte trsta henne, lugna henne.

-- Frlt, sade han gng p gng och smekte hennes hand. Men hon
stammade endast ter och ter detta "g, g!" Det var som om hon hade
glmt alla andra ord.

Tomas gick.


Mrta stod framfr spegeln.

Var hon densamma som frut? Eller hade hon blivit en annan?

-- -- Och i kvll skulle hon dansa kring majstngen med de andra -- med
syskonen -- --

Hon drev av och an i rummen.

Hur mycket kunde klockan vara? Fyra gr bten.

Mrta hade kommit ut i jungfrukammaren. P vggen fanns en liten hylla
av kartonnage, p vilken stod broderat med kornbltt silke: Livets Ord.
Hyllan var full av sm rda, bla, gula och grna papperslappar.

Mrta tog en rd lapp. Hon rullade upp den och lste: Herren ser dina
vgar.

I grdsvningarna var det tyst. Den lilla flickan hade slutat att
sjunga. Mrta gick in i sngkammaren, stngde fnstret och rullade ner
gardinen. Drefter gick hon in i frmaket fr att lgga verdraget p
soffan.

Grisen och trumpeten lgo undanslngda i ett hrn.

Pltsligt mste hon smle fr sig sjlv. Hon hade kommit att tnka p
alla de tanter med nickande spetsmssor, som s mnga gnger suttit
uppradade i denna soffa...

I nsta gonblick kastade hon sig framstupa mot en kudde och fll i en
vldsam grt, som skakade hela hennes spda kropp.


Tomas stannade mitt p kyrkogrden.

Vart skulle han g?

-- -- Nej, detta var inte bra. Kunde han gra det ogjort...

Han blev stende framfr en gravsten. Han lste ett namn och mnga
titlar, ett fdelser och ett ddsr.

Drunder hade man allts grvt ner ngon som hade levat, och som nu var
dd.

Besynnerligt...

Kyrkdrren stod ppen. Tomas stod lnge och lste p ett anslag, som
tillknnagav att kyrkan under sommarmnaderna var ppen varje dag frn
tio till tre. Slutligen gick han in och satte sig i en bnk.

Han frfljdes nnu alltjmt av tanken p denna enkla och alldagliga
inskription, som han nyss hade lst p gravstenen. Fdd d och d. Dd
d och d.

Var det verkligen sant?

S erinrade han sig, att en ddskalle alltid skrattar. Vad skrattar
han t? Med vad rtt ligger han dr i lugn och ro och hnskrattar t den
slkt, som nu leker i solen?

-- -- Han hade kommit att tnka p Ellen. Hennes bild stod fr honom som
en urblekt fotografi med suddiga konturer -- som en han hade knt ngon
gng -- ett annat r --

Han hade blivit smnig. Valven voro s hga och mrka, och orgeln
spelade s sakta... Det lt som susande trd i en skog. Kanhnda spelade
den icke alls...

Han visste icke sjlv hur lnge han hade suttit, d han spratt till vid
att ngon rrde honom.

En man stod bredvid honom och ruskade honom i armen.

-- Kyrkan skall stngas, sade han.




VII


Gatstenarna brnde under fotsulorna, och husens vggar gldde vita som
aska. Staden lg i sommardvala, domnad av hettan under en egyptisk
himmel.

Mnniskorna frbannade solen och smgo sig framt i skuggan, varhelst en
mrk strimma stod att f, ttt under murarna och djupt inne i allernas
skymning.


I Webers vning var det tyst. Professorn hade rest till Tyskland, Greta
var i Skne. Fru Weber satt i ett soffhrn i sngkammaren och lste
Thomas a Kempis och grt. Det kunde emellant hnda henne, att hon med
en gng knde sig s ensam och vergiven mitt i sin familj, att hon icke
visste ngon annan rd n att grta. Hennes barn vxte ifrn henne. Vad
visste hon om deras vgar? Det fll ver henne en frossbrytning av
ngest, var gng hon tnkte p allt det onda, som nsta morgon eller
nsta nyr kan hlla i beredskap t oss, utan att vi veta det och utan
att vi kunna gra ngot. Fret r kanhnda redan stt, kanske i gr
eller i frrgr, kanske ocks ngon hemlig olycksdag fr mnga r sedan,
det gror i tysthet, och en dag skjuter det upp med giftiga blommor och
grnsvarta br... Men Tomas lg p soffan i sitt rum. Han hade rullat
ner gardinen, oaktat det var mitt p frmiddagen och hans rum lg t
skuggsidan, ty den motsatta vggen stack och pinade hans gon med sitt
vita eldhav. Den bok han nyss tagit ner frn hyllan hade fallit p
golvet. Han kunde icke lsa.

Mrta...

Vad trodde hon, vad tnkte hon om honom? Gng p gng hade han satt sig
ned fr att skriva ngot till henne, och han hade grubblat och tnkt och
icke funnit ngra ord. Och d han ntligen ftt ett brev frdigt, fyllt
av nger och bittra sjlvanklagelser, lste han igenom det, en gng, tv
gnger, lade det i ett kuvert och brt upp det och lste det p nytt och
brnde det vid ett ljus.

Hur gr hennes dag?

Lser hon, syr hon som frut, leker hon med sina syskon? Och vad talar
hon om med de sina?

Gatans larm trngde in genom det ppna fnstret. Det var ett skrammel,
som om helvetets alla bryggarkrror ftt befallning om att dagen i nda
kra fram och ter just p deras bakgata.

Tomas gick upp och stngde fnstret; drefter kastade han sig ter p
soffan.

Kanhnda gr hon ensam i skogen dagarna igenom. Och om natten... Stiger
hon upp om natten, gr hon ut p bryggan och stller sig att stirra ned
i vattnet?

Hur mnga dar hade det gtt sedan midsommaraftonen? Fem dar, sex dar
hade det redan gtt. Nra en vecka.

Han hade blivit en smula frlgen, d hon frgade honom, om han tnkte
p henne ofta. Han visste med sig sjlv, att han oftare tnkte p Ellen
n p henne. Det var d... Nu tnkte han p henne stndigt, stndigt.

Och Ellen hade han glmt.

Stackars Ellen... Han hade icke handlat rtt emot henne.

Flugorna surrade kring hans huvud och dansade i virrigt sicksack omkring
fr hans gon. Kanhnda var det dumma och elaka mnniskors sm svarta
sjlar, som blivit dmda att fladdra omkring fr att plga de dumma och
elaka mnniskor, som nu befolkade jorden. Det kunde vara ett vrdigt
phitt av ngon dum och elak gud...

De krpo i hans ron och kittlade hans mungipor, och p hans nsa satt
en och tvttade sina bakben.

Tomas gick ut i kket efter flughven och brjade en ursinnig jakt.
Efter ett par minuter hade han trttnat, ppnade fnstret, skakade ut
flugorna och lade sig ter.

Hans vackra drm om vinterkvllar framfr brasan, med huvudet i hennes
kn... Frdrvat, frstrt, frbi!

Och brllopsnatten... Alltid skulle han taga ut i frskott... Det var
ortt, det borde man aldrig gra.

Och aldrig mera skulle hon le mot honom och linda sina armar om hans
hals och kyssa honom p gonlocken och giva honom vackra namn, som han
icke frtjnade, men som det nd var roligt att hra.

Han bet i den kudde han hade under huvudet, s att den ntta sidenvden
gick snder och han fick munnen full av dun och fjder. Han vnde sig
mot vggen, domnad av hettan i rummet, och lt blicken irra sig trtt i
de trnga farlederna mellan tapetens slingor, till dess att hans gon
knde samma lngtan efter en stor, ljus yta, som seglaren efter havet.

Havet... Det var lngesedan han sg havet.

Det stora, bl havet.


Tomas gick villrdig av och an p Blasieholmskajen. Han lngtade efter
att andas salt luft. Vilken bt skulle han vlja?

En herre, som hade mycket brttom, hlsade p honom vnligt och
familjrt. Tomas besvarade hans hlsning artigt, frstrtt. Det var
hradshvding Ratsman; han sg fet och glad ut och hade en ljus halsduk,
och han steg ombord p Lidingbten, just d den lade ut. Han bodde icke
p Lidingn utan i Vaxholm, men han skulle vl hlsa p ngra bekanta...

Tomas hade stannat framfr en liten nedsotad, gammalmodigt byggd ngbt.
Den hette Ut, och den skulle avg till Ut om en kvart.

-- Ut... Det lter som om det skulle ligga allra lngst ute vid
havet...

Han skrev ngra rader till modern och lmnade dem t ett stadsbud,
drefter gick han ombord.

Det hade blst upp en frisk stlig vind. Msarna p strmmen skreko och
larmade, seglade i vida kretsar fram och ter ver vattnet, tindrande
vita, skto pilsnabbt ned mot vattenbrynet som lysande stjrnfall mitt
p dagen och stego ter upp med ngot sprattlande och blankt i nbben.
ngvisslor skuro genom luften, slupar och farkoster av alla slag korsade
varandras vg, och solen blnkte fram som en mattrd kopparskiva genom
moln av stenkolsrk. Tomas stod betagen och fljde med gonen en
blndvit ms, som nyss hade strukit s ttt frbi hans huvud, att han
kunde knna flkten frn hans breda vingar och se hans vildfgelsjl
tindra fram i det lilla kolsvarta gat. Han spnde lngsamt en vid
halvcirkel in ver Skeppsbron, vilade ngra sekunder ver popplarna och
blodlnnarna i den lilla tysta och otkomliga sagotrdgrden mellan
slottets flyglar, tog drefter vgen t ster, ut ver strmmen, och
blev borta i det bl.

ngbten lade ut. De trnga Skeppsbrogrnderna defilerade frbi som en
rad av svarta kllargluggar, och i det nt av broar och viadukter, som
bildar vergngen frn Staden till Sder, krpo mnniskorna om varandra
som myror. I Stadsgrden var det svart av kolngare med rtt i
vattengngen och av kolbrare, p vilkas ansikten han trodde sig kunna
se, hur kraftigt de svuro ver hettan. De hga granitvggarna med de i
berget utsprngda trapporna vckte till liv hos honom ett dunkelt minne
av att han ngon gng i skoltiden hade gtt upp fr dessa trappor i
sllskap med Mrta och Greta -- ngon dag i jullovet, med sn och gr
himmel... P den tiden hade han nnu icke upptckt, att Mrta Brehm var
vacker, och det var hon kanske icke d. De bda flickorna hade gjort
narr av honom hela tiden, av ngon anledning som han icke lngre
erinrade sig... P sdra bergen tog idyllen vid, smstadsidyllen med
stugor och plank och mrka, svala flckar av grnt. I en hngmatta under
ett stort kastanjetrd lg en rdkldd ung flicka och sov.

Djurgrdens villor dansade frbi, och Blockhusudden passerades. Det
gamla frfallna tullhuset med sitt branta tegeltak badade i solen, och
p grdsplanen, dr grset vxte hgt mellan kullerstenarna, lg en lat,
gul hund tillplattad som om han varit mlad p marken och strckte alla
fyra benen ifrn sig s lngt han kunde.

Ute p Vrtan friskade vinden upp. Skummet yrde kring bogen och stnkte
nda upp i ansiktet p Tomas, som stod uppe p kommandobryggan och
pratade med kaptenen. Han hade glmt alla sina sorger och ter kommit i
glatt humr.

D klockan nrmade sig fyra, gick han ner i matsalongen fr att ta
middag.

Det var nstan tomt drnere. Tv rdbrusiga lantbor hade just slutat att
ta, d Tomas kom in; de betalade och stego upp p dck. Vid ett bord
satt styrmannen ensam och t med religist allvar. Det var en solbrnd
man med mrka gon och svart hakskgg. En blek ung flicka passade upp
honom med mjuka slavinnerrelser, utan att sga ett ord.

Tomas drack tv glas brnnvin och en flaska l. Han var i ett kta
reslynne och hade kommit i en stmning som om han vore ute p
upptcktsfrd efter oknda vrldar. Han visste ingenting om Ut. Kunde
det bo ngra mnniskor drborta? Ngra stackars fiskare troligtvis, som
frukta Gud, ty det bruka fiskare gra, och mrda och stjla litet, nr
det faller sig s, och leva av sur strmming... S erinrade han sig, att
han ngon gng hrt talas om Ut gruvor. Skulle det allts finnas gruvor
dr? De voro vl fr lngesedan nedlagda.

Styrmannen frde ett viskande samtal med uppasserskan borta i andra
ndan av rummet. Det slutade med en kort handtryckning; flickan rodnade
svagt, och mannen gick upp p dck.

Tomas bestllde kaffe och chartreuse. Det hade blivit en smula sjgng
ute p Baggensfjrden. Bten gungade sakta i sneda rrelser frn fr
till akter och frn babord till styrbord, och vgorna skvalpade svande
mot salongens vggar. D Tomas vnde sig om och sg ut genom det lilla
runda fnstret, liknade fjrden ett snflt. Fnstret befann sig s nra
vattenytan, att blicken nstan endast uppfngade det vita skummet p
bljornas toppar. Det var hrar av vita blixtar, som tndes och
slocknade, och som oavbrutet behrskade synvidden med sitt fosforaktiga
ljus.


Solen brottades redan med den vstra horisontens blodkantade skymurar,
d man lade till vid Ut brygga. Tomas hade ftt kaptenens tilltelse
att ligga i aktersalongen ver natten. Han steg i land och gick lngsamt
vgen uppfr, frstmd, uttrttad p frhand. En brant och stenig vg,
ett vitt hus uppe p backens krn, ngra rda stugor, frn vilkas
eldstder rken steg upp i den aftonstilla luften, lodrtt som vid Abels
offer. Varfr hade han rest hit? Vad hade han med havet att gra? Det
var icke ens skert att man kunde se havet hrifrn.

D han ntt kullens hgsta punkt, stannade han och vnde blicken
tillbaka. Fjrdarna bredde sig blanka som glas fr hans ftter, stumma,
vida, kalla. Solen hade nyss gtt ned och brett ett rdviolett tcken
ver den smala landremsan lngst i vster. Tv eller tre fiskarbtar
skte lngsamt mot land med slappa segel och jmna rtag, vilkas
plaskande i vattnet indelade tiden lika trttande regelmssigt som ett
urverk. Dagens alla vita strmoln hade drivit undan och samlat sig till
stillastende skybankar lngst nere vid synranden, och ver hans hjssa
vlvde sig en tom, bl kupa, kallare och mera tom med varje minut som
rann.

Tomas stod som frstenad och betraktade landskapet. Slutligen vnde han
sig bort med en frossbrytning och fortsatte att flja vgen int n.
Pltsligt trodde han sig hra p ljudet av sina steg, att han gick ver
en bro. Han sg upp och varseblev ett rck p vardera sidan av vgen.
D han bjde sig fram ver rcket, drunknade hans blick i ett schackt s
mrkt och s djupt, att han icke kunde sknja ngon botten, endast ngot
grnaktigt fuktigt, som glansen av synd ur ett svart ga. Det var allts
gruvan... Rdd att lta fascinera sig av denna mrka, grna glans slet
han sig med vld frn platsen och fortsatte int skogen, dr vgen nu
smalnade av till en starkt sluttande gngstig.

Skogen teg omkring honom. Men lngt bortifrn, lngt nedifrn hrdes ett
regelbundet och tungt stnande, suckarna frn en jtte, som vrider sig i
smnen. Tomas stannade och lyssnade. Mellan trdens glesnande stammar
varseblev han en snrrt rand, som skilde den mrknande stra trakten av
himlahavet frn ngot nnu mrkare och nnu blare, havet.

Det var havet. Dunkelbltt, ondligt, tomt.


Tomas drev fram och ter nere vid stranden, med uppvikt krage och
hnderna i fickorna. Skymningen hade ttnat till ett blaktigt mrker.
Havet sov, men det arbetade i smnen, hvdes och snktes, suckade och
stnade som en jtte under onda drmmar.

Han hade kommit ut p en klippa, som smal och tvrbrant skt lngt ut
frn land. Havet var dr -- runtom, vart han vnde blicken -- verallt
var havet.

Tomas visste icke sjlv hur lnge han stod dr orrlig som en bild och
stirrade ut ver vattnet.

-- Mrta! mumlade han fr sig sjlv. Mrta, Mrta.

Havet verrstade honom. Han knde lpparna rra sig, men hrde intet.

-- Mrta! ropade han slutligen med anstrngande av sina lungors yttersta
kraft.

Och hpen, frfrad ver att hra ljudet av sin egen sprda och tonlsa
rst tunt som ett knivblad skra genom dyningarnas brus, vnde han om,
darrande i hela kroppen och med en blick, som letade efter gmda
lnnmrdare i varje snr, skte upp gngstigen och kom springande
tillbaka till den vik p andra sidan av n, dr bten lg frtjd.


Han gick icke genast ombord, ty han knde att han icke kunde sova. Han
satte sig p en sten och lt blicken glida, n ut ver fjrdarna, n ned
p ngbten, en liten underligt hopkommen mnniskoleksak, som lg
inklmd drnere mellan klipporna och speglade sig i det mrka, grnklara
vattnet. P verdcket rrde sig tv gestalter i skarp avskuggning mot
den gulrda aftonluften. En kraftig man -- tv mrka gon, ett svart
skgg -- och en mjuk slavinnegestalt med ett blekt ansikte. Det var hon
som talade, och han hrde p -- oroligt otligt, medan han flyttade
kroppens tyngd ver frn det ena benet till det andra, stack hnderna i
fickorna och ter tog dem bort. Vad talade hon om? Hennes rst lt
grtfrdigt bedjande och dock behrskad -- som om hon erinrade honom om
ett lfte... ngot gammalt lfte, som han kanske helst ville glmma...
Och han vnde bort huvudet och mumlade ngot, medan hennes blickar
oavvnt hngde vid hans mun... S gingo de in, och det blev tyst.

Klockan hade blivit elva. Tomas steg ombord, gick ner i aktersalongen
och lade sig halvt avkldd p en soffa. Han lg lnge vaken, ty han
tnkte p Mrta. Lngt fram p natten somnade han ntligen med
rngottskudden hrt pressad mot sitt brst.




VIII


Det duggregnade ihrdigt, och gatan luktade vt makadam, och klockorna
ringde till hgmssa, ty det var sndag. Tomas kom ut frn en rakstuga,
blek och med rdkantade gon; han sov dligt om ntterna p de sista
veckorna.

Han skulle mta sin mor i Jakobs kyrka. Det hade blivit en sdan tomhet
ini honom och omkring honom, att han utan lng tvekan gav vika fr
gonblickets alla vxlande impulser, och d modern kom in till honom p
morgonen, medan han nnu lg, och med sin blidaste rst bad honom att
flja sig i kyrkan, hade han icke hjrta att sga nej. Han gick ju
nstan aldrig i kyrkan; men det var kanhnda icke rtt. Om det kanske
denna dag kunde ske ett omslag i hans liv...

Han tnkte p dessa saker, medan han lngsamt gick Grevturegatan utfr.
Han hade ingen psalmbok i handen, ty han var rdd att mta ngon bekant.

En gammal fru, kldd i en brun, trdsliten kappa, kom ut ur en port i
sllskap med en ung gosse i gymnasistmssa. De gingo bda i samma
stillsamma sndagstakt, och bda hade psalmbcker i hnderna. Tomas
knde genast igen den gamla frun: det var Ellens mor. Han hade sett dem
tillsammans i Humlegrden ngon sndagseftermiddag i maj. Gossen var
allts hennes bror, han som s grna ville bli lkare...

Och det var hr de bodde.

Tomas hade stannat utanfr porten. Ellen hade verkligen ocks sagt ngon
gng, att hon bodde p Grevturegatan, men det fll av sig sjlv att han
icke hade kunnat beska henne.

Om Ellen r hemma, r hon allts ensam, tnkte han. Men hur kommer det
sig, att hon inte vill g i kyrkan med sin mor och sin bror... Kan hon
vara sjuk?

Stackars Ellen, han hade frbrutit sig svrt mot henne. S svrt, att
han knappast vgade tnka p det.

Vad skulle hon tro om honom?

Hon var kanske redan dd. P tre veckor hade han icke sett henne. Hon
kunde mycket vl vara dd, utan att han visste ngot.

Livet r besynnerligt.

Nej, han mste se henne och veta om hon levde. Tala med henne, frklara
sig p ett eller annat stt, falla ned fr hennes ftter och tigga om
frltelse...

Han var redan i trappan. Den var smal och brant, och det var s mrkt i
frstugorna, att han mste riva eld p den ena tndstickan efter den
andra fr att kunna lsa namnen p tamburdrrarna. P en sprckt och
smutsig enkeldrr, som tycktes hra till ett kk, sg han med frvning
elden frn sin tndsticka lysa upp ver ett namn, som han knde frn
bckerna och tidningarna, och vars gare han mnga gnger hade sett p
gatan och kafet, alltid glad och elegant. Tomas hade frestllt sig,
att han mste bo vid Sturegatan, eller vid Strandvgen...

Frst i tredje vningen fann han det namn han skte.

Han stod en stund och betnkte sig med klappande hjrta och terhllen
andedrkt innan han kunde besluta sig fr att dra i det lilla rda och
svarta klocksnret.

Han visste icke vad han skulle sga henne. Skulle hon tro honom, om han
sade, att han hade varit sjuk, eller bortrest ett par veckor? Nej, hon
hade kanhnda sett honom g frbi handskbutiken ngon gng.

Fr vrigt borde han egentligen bryta med henne; det var drfr han hade
gtt upp. Han lskade henne icke. I vad fall som helst mste han fatta
sig kort, ty inom en kvart eller hgst tjugu minuter skulle han ju vara
i kyrkan, det hade han lovat.

Han litade p sin ingivelse och drog sakta i strngen.

Ingen ppnade. Han ringde nnu en gng, hrdare; det hrdes steg
innanfr, och Ellen stod framfr honom. Hon hade ett stort vitt frklde
med hgt brststycke och liknade en kysk ung husmoder, som blir
verraskad mitt i sina bestyr.

Tomas kunde icke sga ngot; han stod rd av blygsel. Han tyckte sig
aldrig frr ha sett, hur vacker hon var, och likvl var hon mycket blek.

Ellen betraktade honom lnge med en stel blick.

-- Kom in, sade hon slutligen lgt med en liten sklvning p rsten.

Lgenheten bestod av tv sm ljusa rum och ett kk. De blevo stende
mitt p golvet i det yttre rummet, och ingen av dem sade ngot.

-- Varfr har du inte gtt med din mor och din bror i kyrkan? frgade
Tomas ntligen lgt, med ett oskert tonfall.

-- Jag har s ont i huvudet, klagade hon sakta, Han lade sin hand p
hennes panna. Den var brnnhet.

Ellen brast i grt.

-- , Tomas, snyftade hon, var har du varit s lnge?

Han kunde icke svara ngot.

Hon drog honom ned p soffan, och hennes hnder lekte i hans hr, och
hon snyftade alltjmt med huvudet mot hans brst.

-- Var har du varit hela tiden, Tomas, du mste sga var du har varit...
Du har skert varit sjuk, sg har du inte?

-- Jo, svarade Tomas. Jag har varit sjuk.

Bda sutto tysta. Kyrkklockorna ringde drute, och regnet droppade mot
fnsterblecket.

-- Om jag kunde tro dig, viskade Ellen. Tomas svarade ingenting.

-- -- Hur skulle detta g... Han mste ju bryta med henne -- --

Vad skulle han sga?

-- Om jag bara kunde tro dig, tertog Ellen. Jag vill s grna, men jag
kan inte. Du bryr dig visst inte mycket om mig!

Tomas var orolig. Hans mor stod kanske redan och vntade p honom. Men
Ellens stora rdbruna gon sgo in i hans med ett sdant uttryck av
frtvivlan, att han icke fick mod att sga ngot avgrande.

Han endast smekte hennes panna, liksom fr att svalka den.

-- Har du nnu ont i huvudet? frgade han.

-- Ja, ja... Lgg din hand dr -- just dr -- till vnster, vid
tinningen... Det knns s sknt!

Hon slt gonen och lutade sin kind mot hans. Den brnde som eld. Tomas
knde, hur hela hans varelse genomilades av en ljum vrme. Han hade icke
p lnge knt berringen av en kvinnas hud mot sin egen.

Pltsligt bjde han sig fram ver hennes ansikte och kysste henne
vldsamt.

Hon vred sig ls ur hans armar och sprang upp.

-- Nej, Tomas, sade hon, du fr inte kyssa mig mera! Det r bst att det
r slut mellan oss -- jag r ingenting fr dig mera -- du tycker om
ngon annan, sg gr du inte? Jo, jag ser det p dig, Tomas! Du har inte
varit sjuk, det r inte sant!

Hon stirrade p honom med en visionr glans i blicken.

-- Jag visste hela tiden att du narrades, jag har sett dig g frbi
fnstret flera gnger, flera gnger!

Och hon sjnk ner i soffan med huvudet i hnderna och grt.

Tomas ville sjunka genom jorden.

-- Frlt mig, stammade han.

En kanariefgel, som hela tiden suttit tyst p sin pinne i en bur framme
vid fnstret, brjade nu kvittra, frst sakta som om han bad om
tilltelse, sedan allt gllare och hgre.

-- Frlt mig, upprepade Tomas bnfallande, frlt mig! Jag har varit
elak mot dig, Ellen, lilla Ellen, men jag skall aldrig vara det mera! Du
mste se p mig och sga, att du frlter mig och att du inte r ond p
mig lngre!

Kanariefgeln hoppade frn pinne till pinne i sin bur, strckte halsen i
vdret och kvittrade och sjng.

-- Du kan inte frst det, snyftade Ellen, nej, du kan inte frst
sdana dagar det har varit fr mig -- nr jag har sttt dr bakom disken
frn morgon till kvll -- och provat handskar p frmmande damer --
unga, vackra flickor, som du kanske knner och som f vara tillsammans
med dig... eller nr jag sg ut genom fnstret och du gick frbi. -- Vet
du Tomas, jag har grtit hela ntterna --

Tomas tog upp sin nsduk, fuktade den i vatten och tryckte den mot
hennes gon, och slutligen kysste han hennes gonlock.

-- Nu fr du inte grta mera, sade han.

Hon satt tyst i sitt soffhrn med en kudde under huvudet och sg honom
rakt i gonen.

-- Kan jag tro dig, Tomas? frgade hon. Bryr du dig verkligen ngot om
mig?

-- Jag bryr mig inte om ngon annan n dig, sade Tomas.

Kanariefgeln brjade nu sjunga av full hals. Det skar i ronen; man
kunde knappast uppfatta sina egna ord. Ellen reste sig hastigt och gick
in i en garderob efter ett mrkt skynke, som hon omsorgsfullt bredde ut
ver buren och vecklade omkring p alla kanter, s att intet ljus
trngde in.

Fgeln tystnade med ens.

Tomas hade tagit en stor, mrkflckig sncka frn byrn bredvid soffan,
vgde den i handen och hll den mot sitt ra. Snckan fyllde hans hrsel
med ett dovt, ihllande brus, som tycktes arbeta sig fram frn ngot
stlle djupt inne eller lngt borta, och som kom honom att tnka p
havet... och p ett namn, som han ngon gng hade sttt och ropat utt
havet. Ett namn, som han icke kunde glmma.

Ellen satt ter vid hans sida, och hennes blickar vilade i hans.

-- Om du tycker om mig, s sg det tre gnger, bad hon skygg, frlgen,
nnu med en tr i gonfransarna.

Tomas sade det tre gnger.

Men han hade svrt att se henne i gonen. Hans blickar gledo omkring
frn de brokiga strimmorna i trasmattan under hans ftter till mblernas
blommiga tyg och sngens vita, hemstickade tcke.

-- Ser du, sade Ellen tankfullt, nr man en gng har kommit in p den
ortta vgen, r det s svrt att vnda om. Drfr fr du inte g ifrn
mig, Tomas, du mste hjlpa mig... Jag _vill_ inte bli en dlig flicka!

Klockorna hade slutat att ringa, och vattnet plaskade alltjmt ur
takrnnan. Regnet skvalade ned med kad styrka, och himmelen hade
mrknat. Kanariefgeln uppgav nnu ett och annat svagt pip under sitt
bruna skynke, tills han slutligen tystnade och fll i smn; han trodde
att det var natt.

Tomas och Ellen sutto tysta. Han hade smugit en arm om hennes liv. Han
knde, att hon brjade bliva svag, och det hade stigit upp en simmig
glans i hennes gon.




IX


Tomas Weber hade s trkigt, att han gnade sig t sina studier flera
dagar i strck. Frhllandet till Ellen blev icke detsamma som det hade
varit. Han var trtt. Hon misstrodde honom alltjmt, och likvl skydde
hon inga frdmjukelser fr att f behlla honom. Efter varje ny
berusning fljde ett uppvaknande, d de stirrade p varandra utan ord,
som tv frmmande, han i leda, hon i skrmsel fr hans kalla blick; ty
han hade frvandlats, glidit undan fr henne. Han hade blivit en annan
n den Tomas, som rkat korsa hennes vg en ljus vrmorgon, som hon
sedan lskat besinningslst och ungt, och fr vars lidelse hon icke hade
undanhllit en vr av sin varelse.

Och likvl hade de icke ngra scener med frebrelser och msesidigt
agg. De knde blott, hur tomrummet vidgades mellan dem, mera fr varje
dag, och hur fruktlst de anstrngde sig att fylla det.

S gingo dagarna, tomma och frglsa, och blevo till veckor utan att han
rknade dem.

Man var redan i slutet av juli.

Tomas hade trffat tillsammans med Karl Hammer i Viktoria, det lilla
svala och skuggiga sommarkafet i Kungstrdgrden. Hammer var just
terkommen frn en kortare vistelse p konsul Arvidsons lantstlle vid
Mlaren; han hade haft ett par veckors ledighet frn kontorsarbetet.

Sommarsolen hade icke frmtt ngot mot hans frglsa hy. Han satt dr,
vit i ansiktet som en pudrad clown, och lppjade p sin vermouth med
samma uttryck av blekt tlamod som alltid.

De talade om fruntimmer.

Grosshandlar Wenschen och fabrikr Grenholm sutto vid ett bord i
nrheten och drucko konjak och vatten; efter en stund kom ocks doktor
Rehn och slt sig till dem.

De tre herrarnas bda fruar voro p landet.

Herr Grenholm hade ett grsprngt romerskt patricierhuvud p en ngot
tung kropp. Doktor Rehn var en nnu smrt och vlvxt herre p omkring
femtio r.

Man talade politik; herr Wenschen var frisinnad utan att likvl vara
radikal p ngot stt, men han blev oavbrutet verrstad av herr
Grenholm och doktor Rehn, som i alla punkter hade fullkomligt lika
sikter, nmligen strngt konservativa.

Gabriel Mortimer kom frbi kafet; d han sg Tomas och Hammer gick han
in och hlsade p dem och bad Tomas komma ut till Dalar nsta sndag
med modern. Han var p vg ner till ngbten, men hade egentligen icke
brttom; han slog sig ned och drack en flaska vatten.

Man hade kommit in p den nyare litteraturen och diskuterade bland annat
en romanfrfattare, vars namn fr ngra r sedan hade flutit upp p de
ndrade litterra konjunkturer, som blevo en fljd av reaktionen mot
landets frmste diktare. Han var en av de mnga bland ttiotalets mn,
som senare ha kommit p bttre tankar. Hammer satt just och talade om en
av hans bcker, d han sjlv gick frbi ute i alln.

De tre mnnen logo.

Karl Hammers lje var bitande.

-- Vilket medlidande mste inte en sdan man hysa med det gamla ntet
Petrus, som drjde nda till tredje hanegllet med att frrda sin
mstare, sade han.

Gabriel Mortimers lje var godmodigt verseende.

-- Han skulle troligen ha fredragit att vara tuppen.

Tomas Weber log icke, han skrattade hgt; men det var endast ett barns
skratt ver det, som de ldre sga vara ljligt. Dessutom tyckte han
verkligen ocks, att frfattaren sg lustig ut, dr han gick och
svettades i vrmen och p samma gng anstrngde sig att bevara sin
diktareattityd.

Mortimer hade just gjort samma iakttagelse.

-- Nr det r tjugu grader varmt i skuggan, se alla mnniskor ut som
handelsresande, sade han.

Herr Wenschen sg p sin klocka, reste sig, tog farvl av sitt sllskap
och gick. Tomas, Mortimer och Hammer vxlade en frbindlig hlsning med
honom, d han gick frbi deras bord. Herr Wenschen sg icke glad ut;
i sjlva verket hade han ocks husliga bekymmer. Man hade p tv r icke
haft ngot att sga om fru Wenschen; och nu visste alla, att hon ter
hade en lskare, nmligen Grothusen.

Tomas satt och undrade inom sig sjlv, nr han skulle f terse Johannes
Hall. Han behvde lna pengar av honom. P morgonen hade han ftt ett
brevkort frn Hall, avstmplat Wiesbaden; Jean Arvidson tillbragte
sommaren drnere, och Hall hade fljt honom och hllit honom sllskap
ett par veckor. Han mnade nu resa omkring till ngra tyska smstder,
som han ville se eller terse, och sedan skulle han kanhnda fr
terstoden av sommaren sl sig ned vid ngon badort p Sjllands kust.

Mortimer reste sig och tog adj; han mste g fr att hinna med
ngbten. Han bad nnu en gng Tomas att komma ut till Dalar p
sndagen med modern, och Tomas lovade att komma.

Herr Grenholm och doktor Rehn sutto invecklade i ett lgt, frtroligt
samtal. Herr Grenholm frefll rrd av en eller annan anledning; hans
gon voro besljade av en ltt dimma, och han klappade upprepade gnger
vnnen p armen. Men d i detsamma en av uppasserskorna kom i nrheten,
brjade han i stllet klappa henne p magen och bad att f betala.

Tomas och Hammer hade blivit s gott som ensamma p platsen.

Insekterna surrade omkring dem. Det rdde en lindrande svalka i den
djupa skugga, som sov under de gamla lindarnas bladverk och svarta
kvistnt och som ytterligare frdjupades invid husets mrka, gr mur.

Tiggargummor, blomsterflickor och invalider med nyckelringar kommo in
den ena efter den andra och ville gra affrer. Tomas, som var lttrrd
och nnu icke hade sett mycket av nden, tog gng p gng upp sin
portmonn, medan Hammer satt oberrd som en bild med ett kallt smleende
ver den andres frikostighet.

-- Skriver du aldrig ngot nu fr tiden? frgade Tomas slutligen d
tystnaden brjade bliva lngvarig.

Hammer drjde ngot med svaret, som om han fann frgan svagt motiverad.

-- jo, sade han torrt, jag skriver nog ett och annat ibland. Nr jag
har tid och lust. Men jag trycker det inte.

-- Men varfr det?

-- Jag har gott om tlamod. Jag vntar min tid. En gng kommer den.

De hade icke ngot vidare att sga varandra. Tomas skulle fr vrigt g
hem och ta middag, ty klockan var ver fyra; han betalade sin vermouth
och gick. I frbigende uppfngade han en glad nick frn en av
uppasserskorna, en livlig flicka med svarta gon, med vilken han
sommaren frut hade sttt p god fot. Han tergldade den med en
slyngelaktig grimas.

Hammer satt ensam kvar.


P hemvgen gick Tomas och tnkte p sina affrer. Var skulle han f
pengar? Han hade bara ngra re i portmonnn; det var icke ens s mycket
att han kunde kpa en cigarr att rka efter middagen. Om en vecka skulle
fadern komma hem frn Tyskland; d mste han tala med honom. Det var
trkigt, men det kunde icke skjutas upp lngre.

Men hur skulle han bra sig t fr att f en cigarr? Att inte ha en
cigarr att rka till kaffet ovanp middagen, det var ungefr som att ha
tandvrk.

Han gick just frbi en cigarrbutik, dr han brukade handla rtt ofta. Om
han kunde g in som vanligt och be om en cigarr och sedan ltsa som om
han hade glmt sin portmonn hemma... i fickan p en annan rock.

Efter ett gonblicks tvekan steg han in i butiken, men tvrstannade
frskrckt, d han bakom disken upptckte ett gammalt fruntimmer med
glasgon i stllet fr den unga flicka som eljest brukade st dr.

-- Urskta, jag har visst gtt galet, mumlade han ursinnig, gjorde en
tvr vndning och frsvann.

Han skulle allts vara utan cigarr i dag, det fanns ingen rddning!

Detta missde frsatte honom i ett mrkt lynne. Han kom ofrivilligt att
tnka p en av dessa olycksdagar under skoltiden, d han frst i ett
tiominuterslov blev illa tilltygad av ngra starkare kamrater och sedan
under nsta lektion fick en anmrkning fr ouppmrksamhet av lraren;
och nr s klockan ntligen ringde och skolan var slut och han kom
hemspringande, hungrig och arg, s var det kabeljo till middagen.

Han kunde nstan svra p att det var kabeljo till middagen i dag ocks,
oaktat han icke kunde erinra sig att de hade haft det sedan han var
barn.

P Biblioteksgatan mtte han Anton Recke. Han gick genast ver till
honom och bad honom lgga ut femton re till en cigarr; han hade glmt
sin portmonn hemma.

-- , ljug lagom, skrattade Recke. Inte glmmer man sin portmonn hemma,
om det finns ngot i den!

Tomas brydde sig icke om att frsvara sitt pstende.

Recke tog ett par cigarrer ur sitt fodral och stoppade i brstfickan p
Tomas. Drefter fljde han med ett stycke uppt stermalm.

-- Fr resten kan du mycket vl f lna en tia om du har lust, sade han
d de skildes.

Tomas tackade och lovade att lmna igen den s snart som mjligt. Recke
smlog skeptiskt.

-- Jag r rik fr nrvarande, tillade han. Jag har varit hos
tegelhandlaren vid Svartmangatan.


Det var icke kabeljo till middagen, utan kalvkotlett med blomkl.

-- Det r sant, det har kommit ett brev till dig, sade modern d de
stego upp frn bordet. Det ligger inne hos dig.

Tomas stod vid skrivbordet i sitt rum. Han hll ett brev i handen och
stirrade p det, blek av sinnesrrelse.

Han trodde icke sina gon.

Det var samma kra, frstllda handstil p kuvertet, som han s vl
knde till frn de mnga gnger lsta och omlsta sm biljetterna sedan
brjan av sommaren.

Vad kunde hon ha att sga honom? Lg det ngra nya sorger, lg det
kanske ngon olycka gmd och vntade p honom i detta lilla oskyldiga
vita kuvert?

Han brt upp det och lste.

  "Tomas! Mt mig i morgon p Dbelnsgatan klockan halv sex. Jag har
  ngot att sga dig."

Det var allt vad som stod dr. Det var daterat dagen frut.

Klockan fattades tio minuter i halv sex. Han tog hatt och kpp och
sprang utfr trapporna.

Vad ville hon sga honom?

Han tog nrmaste vgen ner ver Humlegrden.

Vid Linns staty hlsade han vrdnadsfullt p pastor Caldn, som
frsjunken i betraktelser gick av och an mellan blomstergrupperna, och
vars kalla och strnga drag lyste frmildrade och liksom utjmnade i
eftermiddagssolens fred.

Han hade varit Tomas' kristendomslrare i skolan. D han sg honom g
frbi och hlsa, tog han honom vnligt i handen och brjade frga honom
om hans studier och planer fr framtiden. Efter ett par tnkvrda ord om
lkarkallet drog han Tomas med sig fram till den nrmaste
blomstergruppen, och ett par minuter stod han tankfull utan att sga
ngot.

Tomas stod som p nlar. Mrta kanske redan vntade honom... Skulle det
bli ngot om Gud i naturen?

Pastor Caldn stod fortfarande frsjunken i tyst meditation.

-- Det r vackert, det hr, sade han slutligen i en dmpad och intvnd
ton.

-- Ja, svarade Tomas.

-- Men jag tycker inte om frgerna. Jag frstr mig inte p allt det
rda... Se, vart man vnder sig, rtt verallt, bara rtt. Man kan ju
st och stirra sig blind p det.

Och han tillade lgt, liksom i tankar:

-- Nej, vita blommor och vita sjlar...

Tomas stod och skruvade p sig. Pastorn mrkte det slutligen, och hans
ansikte tertog hastigt sitt vanliga uttryck.

-- Jag ser att du har brttom, sade han smleende. Adj, hlsa din far!

Och han gick lngsamt bort och satte sig att drmma p en av sofforna,
mitt i det blida solskenet.

Tomas tog vgen genom en av de grnder, som fra ned till Roslagstorg.
Han var nnu frvnad. Pastor Caldn brukade icke vara sentimental...

I trtrapporna upp till Johannes' kyrkogrd satt den svarta katten med
de vita framtassarna nnu p sin drrtrskel och solade sig. Tomas gav
sig tid att stanna ett gonblick och stryka honom ver ryggen.

Mrta stod i porten till huset vid Dbelnsgatan. Hon var mycket blek,
och hennes gon hade blivit s stora.

-- Har du vntat? frgade Tomas lgt och med grumlig rst, medan han
famlade efter hennes hand. Hon rckte honom den slutligen och lt honom
trycka den.

-- Nej, jag kom nyss, sade hon utan att mta hans blick.

Och hon skt honom framfr sig upp i trappan utan att sga ngot vidare.
Han kunde heller icke tala. Vad skulle det bli av detta, vad ville hon
sga honom?

Han sg hur hennes hand darrade, d hon satte nyckeln i lset.

De stodo tysta och stirrade p varandra mitt p golvet i frmaket. Allt
var sig likt drinne: samma tunga luft och samma hemlighetsfulla gula
dager. Genom ett ppet fnster trngde ljudet av trampande ftter frn
gatan.

Slutligen brjade Mrta tala.

-- Jo, ser du Tomas... jag kan inte leva utan dig... det r omjligt,
det gr inte... och det var mitt fel alltsammans... det fr g hur det
vill...

Hon kunde icke sga mera, ty hon fick icke fram rsten. Och hon hade tv
stora trar i gonen, d hon fattade hans huvud mellan sina sklvande
hnder och bendade honom med ett sommarregn av kyssar.




X


Nu september.

Tomas bodde icke lngre hemma; det var endast han och Mrta som visste
varfr. Han t likvl fortfarande hemma hos sina frldrar, ty eljest
hade han ver huvud taget icke kunnat ta. Han hade hyrt ett lgt
vindsrum i ett gammalt frfallet hus uppe vid Adolf Fredrik, ett litet
torftigt och gammalmodigt mblerat rum med sluttande golv, och vars enda
fnster lg t en stenlagd grd med stora susande trd. Dr lg han om
frmiddagarna p soffan med en bok i handen, men han lste icke mycket;
han grubblade mest ver frgan, hur han skulle gra fr att frtjna
pengar. Tills solskenet, om det var en vacker dag, fll in p sned genom
rutan, brjade leka bland tapetens vissna blommor, klippte av hans
bekymmer och lockade honom ut. Dr tillbragte ocks Tomas och Mrta de
flesta av sensommarens lngsamt bleknande eftermiddagar med armarna
slingrade om varandra, och sekunderna hastade frbi och blevo minuter,
och minuterna drevo undan i ilande flykt, som sand fr vinden, medan de
med blundande gon lyssnade till suset i almarnas grenar -- tills de
bgge p en gng hllo andan och deras gon med ens stodo vidppna och
stirrade in i varandra med hemlig undran och var och en i den andres
blick lste samma tysta frga, ledsagad och buren av vindens sng
drute: vart br det hn -- vart br det hn --


Tomas kom gende utfr Sturegatan. Hela frmiddagar igenom kunde han
driva omkring p gatorna utan andra ml n stundens ingivelser, medan
dammet lade sig i allt tjockare lager ver studiebckerna hemma p
hyllan. Han var lycklig, men utan ro. Han knde sig g i medvind, p en
sluttning, och han andades ltt; men han sg icke sin kurs.

D han kom ner p Stureplan, gick han in i en blomsterbutik fr att kpa
blommor t Mrta; det brukade han ofta gra, nr han hade pengar.
Kvllen frut hade han lagt in en mngd gamla romaner och diktsamlingar
i ett paket, gtt ut i regn och blst och slt dem i ett antikvariat.
Frst d han stod vid disken och den nrsynte gamle bokhandlaren tog upp
paketet och granskade bckerna misstnksamt, den ena efter den andra,
frst d hade han sett; att "Anor och ungdom" av Jac. Ahrenberg ocks
hade kommit med i packen. Hans frsta tanke hade varit att lgga den t
sidan och behlla den, men d bokhandlaren blddrade i den med tydligt
intresse och bjd ett srskilt hgt pris just fr den, hade han ltit
den flja med bland de andra.

Han kpte en liten bukett av vita Malmaison-rosor, betalade den och bad
att f den skickad fram p eftermiddagen.

Han uppgav sin egen adress.

D han kom ut, stod Greta och vntade p honom. Hon hade gtt trottoaren
fram och stannat vid fnstret fr att se p de nya orkiderna; bland
andra hade hon givit akt p en, som var alldeles lik den Johannes Hall
hade haft i knapphlet hos Arvidsons. S hade hon kommit att se in genom
butiken genom rutan, och d stod Tomas drinne och kpte vita rosor.

Hon tog genast sin bror i skarpt frhr angende rosorna.

-- _Vem_ r det du gr och kper blommor t? frgade hon indignerad. Det
mste du tala om fr mig.

Tomas teg mystiskt.

-- Det r t en gammal fru, sade han slutligen. En gammal fru, som
fyller sextio r i dag, och som jag mste betyga min vrdnad, tillade
han i en hgtidlig ton, som angav att han om mjligt grna ville bli
trodd.

-- , s du narras! Du knner inte ngon gammal fru, som inte jag ocks
knner.

Greta np honom i armen mitt p gatan s hrt, att det verkligen gjorde
ont.

Hon hade blivit brun och rd av sin sommar nere i Skne, och den lilla
barmen hade ftt en mjukare, mera medveten rundning.

-- Du r bara avundsjuk fr att inte du ocks fr blommor, sade Tomas.

Och han drog henne in i butiken, kpte en stor, rd ros och stack den i
brstet p henne.

Hon rodnade av frtjusning, men hennes frgvishet kades endast.

-- Har du s gott om pengar? frgade hon, nr de ter kommit ut p
gatan. Var i all vrlden fr du dem ifrn?

-- Jag stjl dem i en bank, svarade Tomas allvarsamt.

Greta sneglade p honom frskrckt. Hon fann i sjlva verket denna
uppgift mindre omjlig n historien om den gamla frun.

De fljdes t Birger Jarlsgatan fram; Greta var p vg till en vninna,
som bodde ute vid Strandvgen. Hon hade ntligen ftt sluta skolan och
njt nu av sin frihet i fulla drag.

Hon var tyst en lng stund, som om hon gick och tnkte p ngot hon icke
riktigt vgade komma fram med.

Vid hrnet av Hamngatan skildes de.

-- Vet du vad, Tomas, sade hon slutligen vid avskedet, jag vet mycket
vl varfr du inte vill bo hemma!

Greta hade blivit mycket rd, men sg honom fast i gonen.

Tomas hade svrt att dlja sin oro.

-- N?

-- Mamma tror att det r fr att du skall kunna komma hem hur sent som
helst om ntterna utan att hon vet av det, och pappa tror att det r fr
att du skall kunna ha punschsvyckar hemma hos dig med dina kamrater och
fr att ni skall kunna sitta och spela kort till lngt fram p
morgnarna. Men det tror inte jag. Jag tror, att det r fr att du knner
ngot otckt fruntimmer, som du vill vara tillsammans med!

Hon var s generad ver det hon sagt, att hon hade grten i halsen d
hon slutade.

Tomas var lugnad.

-- Nej, Greta, du dmer mig ortt, svarade han s allvarsamt som
mjligt.

Hon sg tvivlande p honom; drefter skildes de och gingo t var sitt
hll.

Tomas tog vgen genom Berzelii park. Skuggan lg tyst och mrk under
trdens nnu friska, blaktigt djupgrna bladverk. Pltsligt stannade
han. Var det icke Ellen, som kom emot honom drborta... I sin urblekta
gra kappa... Jo, visst var det Ellen! Det var fr sent att vnda om,
och det fanns ingen sidogng i nrheten, som han kunde sl in p... Vad
skulle han sga henne? Han hade icke sett henne p ver en mnad. Sedan
hade han skrivit till henne, att det mste vara slut.

Han borrade gonen i marken och gick rakt fram. D han ter sg upp, var
hon borta.

Han vek av in i den trnga, krokiga grnden vid judiska synagogan och
kom fram till Kungstrdgrden.

Klockan var nyss tolv. De nnu sommartomma allernas sandgngar lgo
kalkvita i frmiddagens skarpa ljus, glest beskuggade av de halvvuxna
trdens sm neddammade, runda kronor. Utanfr dramatiska teatern stodo
ett par aktrer och gspade med hattarna p nsan.

Tomas gick ned t Blasieholmshamnen. D han kom frbi Grand Htel, gick
han in p Oriental fr att dricka en vermouth.

Det var mera folk drinne n det brukade vara. De svrmodiga uppassarna,
vilkas bleka skuggor frr likt fredlsa andar hade glidit fram och ter
utmed vggarna i korridorernas ddsstillhet, hade frsvunnit och blivit
ersatta av odalisker i brokiga sidentrasor. Med dem hade publiken
kommit; det dracks och rktes runtomkring. I en av alkoverna, dr en rd
gaslga stndigt fladdrade i halvmrkret, satt ljtnant Gabel med ett
halvt dussin andra unga officerare, av vilka ngra voro i uniform. De
hade kommit in p unionsfrgan.

Tomas slog sig ned vid ett ppet fnster, p samma soffa dr han hade
suttit med Hall en av dagarna nrmast efter sin examen, i slutet av
april.

Ja, var blev Hall av? Vid den danska badorten hade han stannat i tre
veckor; sedan hade han ter brjat resa omkring p mf. Kunde det vara
ngot nje i lngden... D han senast skrev, var han nnu i Tyskland.

Men nu mste han komma hem med det snaraste, ty eljest blev Tomas
tvungen att hra sig fr hos tegelhandlaren.

N, det kunde han fr vrigt gra nr som helst, ju frr dess bttre.
Kanske redan i dag. Han mnade bara g upp och frga om villkoren; det
medfrde ju ingen risk i och fr sig. Wannberg, som stod i frbindelse
med ett par frlggare, hade visserligen lovat att frska skaffa honom
ngon versttning; men det kunde draga ut p tiden. Han rknade i
stllet p denna inkomst lngre fram, d det gllde att betala det
viktigaste av skulderna.

Tomas hade fallit ihop, dr han satt p soffan. Hans huvud hade sjunkit
ned mellan axlarna, utan att han sjlv visste av det.

Han var trtt. Icke egentligen kroppsligt; men hans inre mnniska hade
mattats under de stndiga sprngen frn den rdaste gldje till
eftertankens gra pauser. Det var gonblick, d han trodde sig hlla
sjlva den leende lyckan i sina armar, fngad fr alltid, och i nsta
sekund famlade hans hnder i den tomma luften.

Han rtade upp sig, drack ur sitt glas och slog i ett nytt. Officerarna
i alkoven hade bytt om samtalsmne; det talades om fru Wenschen och
Grothusen. Baron Grothusen hade trttnat, isynnerhet som han, efter vad
det pstods, var upptagen av allvarligare planer; s hade han d gjort
en tur till Paris fr att komma ifrn historien. Men en vecka senare var
ocks fru Wenschen frsvunnen frn staden; man trodde, att hon hade
fljt efter honom.

-- Ja, sade ljtnant Gabel, det r ju inte ofrklarligt, nr man tnker
nrmare p saken. Fru Wenschen har troligen aldrig frr haft ngon
verklig passion, och hon r nu trettiosex r...

Man instmde, och en av sllskapet beklagade under de andras skratt herr
Wenschen, som nu gick omkring med hngande mustascher och frklarade,
att hans hustru hade rest ner till Kpenhamn fr att hlsa p sina
slktingar.

Tomas sg ut genom fnstret och betraktade de promenerande p
trottoaren. Pltsligt klack det till i honom: fru Brehm och Mrta gingo
frbi. Hon sg honom, och det lyste upp i hennes gon, medan hon fortfor
att se rakt framfr sig, allvarsam och korrekt.

Hon var smrt och blek.

Tomas satt lnge och tnkte p Mrta. Han visste icke varfr, men han
ville nstan grta. Hur skulle framtiden se ut? Skulle Mrta Brehm
kanhnda en gng bli en fru Wenschen?

Det hade blivit lyst i kafet; Gabel och hans sllskap hade gtt.

Tomas satt i tankar. Tv stiliserade fantasifglar i ett drrornament av
bltt och guld betraktade honom stelt och oavvnt med sina tomma
cirkelgon.

-- N, tegelhandlaren allts --

Han reste sig och gick.

Han tog ngslupen ver till Gustav III:s staty och gick uppfr
Slottsbacken. Det drjde ngot, innan han fann rtt p Svartmangatan i
det spindelnt av grnder, som omger Stortorget. Han krp in genom en
port och upp fr en trappa, knackade p en drr och hrde en rst svara:
stig p!

Tomas knde sig som om han vore p vg upp i en tentamen. Han bemannade
sig, ppnade drren och kom in i ett tmligen stort rum med kornbla
tapeter; de nedfllda rullgardinerna, mot vilka solen lg p, lyste nnu
mera skrande bla. En liten vlfdd fyrtio rs man i rutig sommarkostym
stdde sig i en behagsjuk attityd mot kontorspulpeten och betraktade
honom intressant avvaktande.

Tomas knde genast igen tegelhandlaren p Reckes beskrivning. Han tyckte
sig fr vrigt ha sett honom ngon gng frr, men kunde icke erinra sig
nr eller under vilka omstndigheter. Det var isynnerhet de spelande
pepparbruna gonen, som frefllo honom bekanta.

Tomas uppgav sitt namn, refererade till sin vn, kandidat Recke, och
framstllde sitt rende. Han ville underhandla om villkoren fr ett
mindre ln -- det var en tillfllig frlgenhet -- 300 kronor --

D tegelhandlaren hrde namnet Recke, gjorde han en vrldsmannalik gest
mot en gulbetsad pinnstol, medan han sjlv frblev i sin halvt stende,
halvt sittande stllning, i vilken fanns ngot av sjlvhrskare, ngot
av frisinnad tidningsredaktr och ngot av landsortskomediant. D Tomas
kom till siffran 300, flg det en hastig reflex av ett lje ver hans
ansikte, men i nsta gonblick var han ter allvarlig, bekymrad, nstan
strng.

-- Ja, det r dliga tider -- oskra tider -- jag gr dagligen
frluster. Min herre r allts medicine studerande. Ja, medikofilosofie
kandidat, ja visst... Ja, som sagt, jag gr oupphrliga frluster...

Han trippade av och an i rummet med hnderna p ryggen.

Frluster... Tomas hade den besynnerligt ngslande frnimmelsen att ha
upplevat denna scen en gng frr. Han var fullkomligt frvissad om att
han vid ett eller annat tillflle hade hrt samma klagande rst tala om
en eller annan frlust, med gonen spelande hit och dit.

-- Och dessutom knner jag ju inte egentligen till min herres
frhllanden...

Tomas vred sig p sin stol. Han visste icke vad han skulle svara. Han
satt och stirrade p det frglysande titelbladet av en amerikansk
detektivroman, som lg hopslagen p pulpeten med en remsa tidningspapper
inskjuten som bokmrke mellan bladen. Borde han kanske resa sig och g
s gott frst som sist?

-- Hur var det -- 300 kronor? tertog tegelhandlaren. Ja, summan r av
mindre vikt. Med skra namn bde det och tjugu gnger s mycket. Utan
skra namn ingenting!

Skra namn... Tomas frstod ingenting av allt detta. Med skra namn kan
man ju utan vidare omstndigheter lna i en bank eller var som helst,
och mot billig rnta... Varfr skulle man vnda sig till en
tegelhandlare, om man hade skra namn?

-- Ja, svarade han kallblodigt, jag hoppas att de namn, som jag har p
frslag, inte skola komma att frorsaka ngra svrigheter.

Tegelhandlaren betraktade honom frvnad.

-- Jag hoppas detsamma, sade han med ett varmt och hjrtligt tonfall,
som frefll Tomas s gammalt och bekant, att han nstan blev rdd.

-- Det var allts villkoren, som min herre nskade hra. Fr en s liten
summa -- och med en alldeles ny klient -- berknar jag inte lnet lngre
n till tre mnader. Vi skriva d papperet p 375, med 6 procents rnta.

Han gick fortfarande av och an i rummet med hnderna p ryggen.
Pltsligt tvrstannade han mitt framfr Tomas, i det han tertog sin
frsta attityd med ryggen mot pulpeten och det ena benet slngt i kors
ver det andra.

-- r min herre myndig? frgade han tvrt.

Tomas var som fallen frn skyarna. Han reste sig likvl obesvrat och
brjade knppa sin ena handske.

-- Myndig, ja naturligtvis r jag myndig, svarade han i den likgiltigt
tankspridda ton han p sista tiden lrt sig att anvnda nr det skulle
ljugas.

Man skulle allts vara myndig ocks fr att f g till en tegelhandlare,
och ha skra namn, och fan och hans mor...

-- N, lt oss d sga om onsdag vid den hr tiden, med klara papper!

Han fljde Tomas till drren.

-- Weber, mumlade han fr sig sjlv, Weber... Skulle min herre mjligen
vara en son till professor Weber?

-- Ja, svarade Tomas kort.

-- S, jas... Hm. Ja, det finns nog utsikter till att vi skall kunna
komma verens... Allts p onsdag.

Och han tillade med huvudet ut genom drren:

-- Akta er fr trappan, det har gtt en bit ur ett av de versta stegen.
Vrden hr i huset bekymrar sig inte ngot vidare om sina medmnniskors
liv och hlsa!

Tomas tog hemvgen genom slottet. Han gick i tankar och sg varken till
hger eller vnster. Han mste allts skaffa ett par namn p ett eller
annat stt.

-- Vart br det hn --

D han kom p yttre borggrden, stannade han och tog sig t huvudet: det
stod med ens klart fr honom, var han hade sett tegelhandlaren frut. En
vrdag fr mnga r sedan, medan han nnu gick i skolan, hade han gtt
ut med tre kamrater fr att botanisera i Hagatrakten. S hade de ocks
kommit in p Nya kyrkogrden och stannat fr att se p en begravning.
Det var en tarvlig kista, tfljd av ngra f enkla mnniskor: utom
prsten fanns det i hela likfljet endast en person, vars drkt tydde p
att han tillhrde de bttre klasserna, en liten vlfdd man med
spelande, pepparbruna gon. Kistan snktes ned och prsten frrttade
jordfstningen i strsta hast. Drefter steg den lille mannen upp p
jordvallen och brjade tala; och de kringstende blottade andaktsfullt
sina huvuden, medan han med rrd stmma och gonen mot hjden tolkade de
efterlevandes frlust.




XI


Det var en av hstens stora dagar.

Humlegrdens glesnande trd stda rda och gula. Likt jttestora
flyttfglar, vilkas breda, svarta vingar hela minuter kunde frmrka
solen och lgga jorden i skugga, drevo sndertrasade molnflikar i hast
och oro fram ver en oktoberhimmel s bjrt och bl, som om den varit
mnad att lysa ver en varmare och mera sydlig hst. Det hade blst upp
till storm under natten. Gngar och grsmattor lgo strdda med kvistar
och vissna blad och hela lsryckta trdgrenar, och nnu alltjmt sjng
vinden i kronorna, medan kastbyarna nere vid marken virvlade upp den ena
vansinnigt dansande pelaren efter den andra av jord och sand och brokiga
dda blad.

Tomas och Mrta hade stmt mte med varandra i parkens norra del, vid
den flderbuske, under vilken hon en varm dag i juni hade vckt honom
genom att kittla honom p munnen med ett str.

-- Det r en storartad dag, sade Tomas. Vi mste hitta p ngot!

-- Ja, sade Mrta lgt och drjande, vi mste hitta p ngot...

Och hon betraktade honom tyst med vidppna gon. Slutligen sg hon sig
omkring med en hastig blick, tryckte sig ttt intill honom och kysste
honom. Det fanns ingen i nrheten mer n en gammal dalkulla, som bjd
och krokig gick p grsmattan och krattade blad.

Drefter fll hon i grt.

-- Vad fattas dig? frgade Tomas.

Hans rst var upprrd.

-- Ingenting, ingenting...

Hon torkade sina trar, och efter ett par minuter var hon sig ter lik,
leende och kck. De fljdes t nedt staden, obekymrade om mnniskorna,
som sorlade omkring dem.

Det var livligt p gatorna.

P Biblioteksgatan var Tomas nra att bliva kullkrd bakifrn av en
droska; i droskan sutto konsul Arvidson och Jean. Kusken saktade
hstarna fr ett gonblick, och man utbytte hlsningar i frbifarten.
Konsuln strlade av hlsa och ungdom, och hans hand var mjuk och varm.
Jean var blek som alltid, och hans blick gled undan lngs med husraden,
medan han rckte Tomas sin kalla och fuktiga hand.

-- Han sg dlig ut, sade Mrta.

-- Ja...

Det hade kommit en hemlig oro ver Tomas i samma gonblick han tryckte
konsul Arvidsons hand. Varfr hade han fallit p den idn att just
skriva hans namn -- hans och Gabriel Mortimers -- p tegelhandlarens
papper? Det hade varit bttre om han tagit ngon annans, ngon som han
icke knde och aldrig hade sett -- ett par namn helt enkelt, vilka som
helst. Tegelhandlaren visste likvl mycket vl att det var falskt. Tomas
hade sett det av hans lje, d han tog emot vxeln och lmnade honom
pengarna. Han hade smlett p ett stt, som helt enkelt var ofrskmt.
N, det kunde vara likgiltigt, han mste i alla fall kunna skaffa
pengarna om tre mnader, och ingen skulle f veta ngot. Ingen i hela
vrlden skulle f veta ngot, och han mnade ocks glmma det sjlv, nr
det en gng var frbi och papperslappen var snderriven, uppbrnd,
borta. Vem skulle sedan kunna minnas det, nr han sjlv hade glmt det?

De hade kommit ut p Kungstrdgrdsgatan.

Ljtnant Gabel gick ttt framfr dem; rken frn hans cigarr slog dem i
nsan, s att Mrta mste nysa. Han var kldd i helt vanliga mrka,
randiga byxor. Historien om Gabels byxor hade nmligen genom fru
Wenschen ftt en s vidstrckt spridning, att han icke lngre kunde
anvnda vare sig dem eller ngra som helst byxor av uppseendevckande
natur.

Tomas knde ett ltt slag av en hand p sin axel; det var fadern, som
gick om honom med brdskande steg och en vnlig nick, medan han hastigt
lyfte p hatten fr Mrta. Han hade mycket brttom, han skulle upp i en
bank. Professor Weber hade p sista tiden varit mycket njd med sin son,
ty det hade icke p lnge varit tal om pengar. Han antog drfr, att
Tomas hade brjat stadga sig och vntade endast att han skulle flytta
hem igen, ju frr dess hellre.

-- N, vad ska vi gra? frgade Tomas. Det r kanske inte s mnga
vackra dagar kvar nu... Och i eftermiddag r du ju bortbjuden.

Professorn var redan lngt frbi dem, d Tomas sg honom vxla en knapp
hlsning med en kortvxt herre i rutig sommarkostym under den uppknppta
verrocken. Tegelhandlaren... Knde ocks fadern honom?

I nsta gonblick hlsade ocks ljtnant Gabel p samma herre, och
drefter var det Tomas' tur. Tegelhandlaren smlog frbindligt diskret,
d han besvarade hlsningen; han tog likvl icke cigarren ur munnen.

-- Vem var det? frgade Mrta.

-- Det var en av mina frra lrare, svarade Tomas. Det r en skicklig
matematiker, men han r mycket distr. Eljest skulle han troligtvis ha
tagit cigarren ur munnen, d han hlsade.

Solen brnde p trottoaren. De gingo ver gatan och kommo in i allerna,
dr lindarnas grgula lv dansade kring deras ftter.

Hradshvding Ratsman gick frbi i en av sidoallerna; han vnde bort
huvudet och hlsade icke. Tomas hade frut hyst en ofrklarlig antipati
mot honom, men sedan han nu visste, att Ratsman en dag i juli hade ftt
en korg av Mrta, knde han nstan ett slags vnskap fr honom. Det var
ocks i alla hnseenden en korrekt och behaglig man.

-- Vi ha otur i dag, anmrkte Mrta. Eljest g vi ju nstan aldrig och
promenera tillsammans, och s mta vi just i dag alla vra bekanta, den
ena efter den andra. Vi mste g p ngra vgar, dr ingen ser oss.

Hon hade knappt talat ut, d Gabriel Mortimer gick frbi dem; han var p
vg till sitt mbetsverk. Han hlsade halvt frtroligt, medan han
betraktade dem med en p en gng leende och svrmodig blick ur sina
kupiga, nrsynta gon.

-- Om vi skulle fara ut till Drottningholm, freslog Tomas. Dr br vara
vackert en sdan dag som denna. Och vi behva inte vara rdda att trffa
ngra bekanta, nu sedan alla sommargster ha flyttat in.

-- Ja, Drottningholm... Dr r vackert. I parken, vid svandammarna...

De hade kommit in p en av de sidogngar, som fra till Molins fontn.
Ett par sm gatpojkar lgo p magen ver bassngens stenkant och
plaskade med hnderna i vattnet; de disputerade om en dresserad fisk,
som skulle finnas dr och till vilken den smutsigaste av dem pstod sig
vara husbonde. Eljest var det tyst och ensamt i rundeln kring fontnen.
De silverbleka pilarna, vilka sist av alla Kungstrdgrdens trd flla
sina sent och lngsamt gulnande blad, tycktes bja de nnu sommarfriska
kronorna samman till en sakta klagande krets om de tta svarta svanorna
av brons.

-- Ja, lt oss fara ut till Drottningholm.


Tomas och Mrta stodo ensamma p Tessins verdck. Sundet mellan Lovn
och Kersn lg nstan lugnt, skyddat mot vindarna av Kersns hga,
skogiga strand. Vattnets oroliga, flckvis krusade och flckvis blanka
yta tergav en darrande och bruten spegelbild av det underbart vita
sommarslottet, vars mittparti med det hga och sirligt buktade
koppartaket reste en stark kontur mot hsthimmelens bl, medan
flyglarnas rggrna kupoler likt trtta huvuden sjnko tillbaka mot
kuddar, stickade av rtt och gult bladverk. Trapporna ned mot sjn lgo
vita i solen som om de varit av marmor. P kajen satt en gammal
slottstjnare och halvsov med ett metsp i handen, en grhrsman med
uppknppt livr och tindrande blanka knappar i rocken.

Tomas och Mrta gingo upp till vrdshuset fr att ta frukost. De fingo
ett stort, lgt rum med blommiga gardiner fr de gammaldags,
sextonrutiga fnsterna, vilkas utsikt nstan helt och hllet var skymd
av det rda vilda vin, som i cirklade och vridna rankor klngde upp
utmed husets vggar. Mitt i den breda soffan lg en stor, vit katt och
sov.

Tomas stngde omsorgsfullt drren efter jungfrun som serverat dem.


-- Jag r s lycklig i dag, sade Mrta, d de efter slutad frukost gingo
den avlvade poppelalln fram till slottet, frbi kapellflygeln och ned
i parken.

-- Jag knner mig som om aldrig ngot ont skulle kunna hnda oss tv.
Molnen segla frbi oss druppe; det r inte p oss det skall regna i
dag. De segla lngt bort till frmmande trakter, och dr kommer det att
brista ls ver mnniskor, som jag inte knner och inte bryr mig om.

Tomas svarade icke genast. Han gick och sg p molnens spegelbilder i
parkens dammar och kanaler. Det mrka vattnet tergav dem med en djupare
frg, n den de hade uppe i rymden.

-- Men du grt, nr vi trffades i Humlegrden, sade han slutligen.

Mrta teg.

-- Varfr grt du, nr du kysste mig? Sg mig, varfr du grt!

-- Det var ingenting... Jag knde mig s betryckt ett gonblick, jag vet
inte sjlv varfr. Kanhnda var det ngonting i alla fall.

-- Du mste sga mig vad det var!

-- Nej, inte nu. En annan gng sger jag det kanske, men inte i dag.

De gingo lngsamt nedt en av de fyrdubbla lindallerna. Den smala remsa
av himmelen, som trdens spetsiga grenvalv lmnade fri, lyste ver deras
huvuden med den dsligt blanka och frusna frg, som det bla av himmelen
fr, d solen har gtt i moln.

En sdesrla sprang hit och dit framfr deras ftter i meningslst
sicksack; hon hade en lng mask i nbben.

-- Vart fr den hr vgen? frgade Mrta och pekade p en gngstig inne
mellan stammarna. Tror du att den fr till Kina?

-- Ja, lt oss se...

De togo av in p gngstigen. De hade icke gtt mnga steg, frrn
stammarna glesnade och Kinapaviljongerna lgo framfr dem. Solen lyste
just upp ver det rtgrna taket och smtornen med de hundra klockorna,
som lngesedan trttnat att ringa nr vinden satte dem i rrelse. Den
vredaste hststorm kunde icke locka ett ljud ur deras rostiga strupar,
ty de hade icke lngre ngra klppar.

Det var blott fr en kort stund solen blnkte fram, ty molnen ttnade
mer och mer. Ett ofantligt bomullsvitt moln, liknande en jtteballong,
som slitit sig ls frn sin gondol och utan frare slungats ut p ngon
ventyrlig irrfrd i rymden, kom lngsamt seglande frn ster, ervrade
trakt efter trakt av himmelskartan och lade parken i gr skymning.

Tomas och Mrta stodo lutade mot ett gammalt kastanjetrd, ur vars
grenar vinden skakade ned ett regn av bleka gula blad ver deras
skuldror. Och det var icke blott kanstanjetrdets lv, som flktade om
deras huvuden och fastnade i deras klder: vinden frde i deras armar
och till deras ftter alla slags blad frn alla slags trd -- lnnarnas
rda, asparnas svarta, bokarnas bruna och almarnas vitgula blad. Ett av
de allra strsta, ett bjrtrtt lnnblad med mrka dror, fladdrade
lnge hit och dit fr deras gon. De stodo bda och betraktade det.

-- Var skall det stanna...

Pltsligt frdes det av en hftig vindstt rakt mot Tomas' ansikte. Han
ville taga bort det, men Mrta bjde sig fram och tryckte det fast ver
hans gon med bda sina hnder, och under tiden kysste hon hans mun.
Tomas rrde sig icke. Han stod stilla och lt henne gra med honom vad
hon ville, medan dagern lyste rosenrd in i hans gon genom bladets
tunna vvnad, liksom solljuset ngon gng kan skimra rtt genom ett
barns eller en ung kvinnas spda hand. Hon kysste honom lngt och
lnge... Men d han till sist i lidelse slog armarna om hennes hals fr
att trycka henne till sig och hlla henne fngen, vred hon sig pilsnabbt
ur hans armar och tog till flykten nedt parken.

-- Tag mig om du kan, ropade hon, och gr sedan med mig vad du vill!

Innan han lyckades hinna henne, var hon redan frsvunnen djupt inne
bland irrgngarna i en slingrande fransk labyrint av klippta hckar.

Han fann henne icke, och han fick intet svar, d han ropade hennes namn.
Sedan han lnge skt henne frgves i labyrintens alla gngar och
berser, gick han modls fram p grsvallen drutanfr och spejade t
alla hll. Hon kanske fr lngesedan hade smugit sig ut ur buskaget och
gmt sig p ngot annat stlle. Var skulle han finna henne?

Det var ingen att se s lngt gat ndde. Grsplanerna lgo tysta och
tomma med den gamla barockfontnen av gul sandsten i mitten. Och druppe
jagade skyflockarna varandra frn ster till vster med alltjmt kad
fart.

Om hon kanske hade fallit omkull ngonstdes och slagit huvudet mot en
sten och nu lg avsvimmad och bldande och utan hjlp...

-- Mrta, var r du?

Han vnde tillbaka in i labyrinten och brjade ska henne p nytt.

Pltsligt stod hon mitt framfr honom, men hon sg honom icke. Hon stod
upprtt och tyst och betraktade en vit Venusstod i ett hrn av en
undangmd bosk. Det var en Venusstod i marmor, p vars ftter och ben,
ja hgt upp p magen, vulgra mnniskor klottrat sina vulgra namn till
minnelse av en eller annan osande varm dag, d ngon fullpackad
sndagsbt med lvruskor fram och bak och falsk mssingsmusik ombord
frt dem hitut p lustresa att begapa och begrina resterna av deras
fders, nej, deras fders herrars glans. Brstet och det stolta huvudet
skimrade vita, oberrda; dit hade barbarernas hnder icke ntt.

Nedanfr vxte grset frodigt och mjukt.

Tomas smg ljudlst bakom Mrta, slingrade armarna om hennes midja,
kysste henne och tvingade henne ned p grset.

Venusbilden stod leende och vit och tyst.


Blsten hade kat; det var full storm. Skymassornas vilda jakt ilade
fram ver fstet likt skingrade flockar av en slagen hr i
upplsningstillstnd, p flykt.

Mrta gick fre med kappan fladdrande fr vinden, Tomas kom efter.

-- Vart gr du, Mrta?

-- Det ligger ett gammalt torn dr borta p kullen -- dr mellan trden
-- jag vill komma upp p en hjd... med utsikt...

Det knakade i trden, och luften sjng ver deras huvuden.

Svandammarnas mrka vatten krusades av sm toppiga, blygr vgor med
spetsar av frsande vitt skum.

Ett brak som av ett sammanstrtande hus tvang dem att tvrstanna. Det
var en gammal murken, fullkomligt avlvad ask, som brcktes av stormen,
vacklade och fll, och i sitt fall slog den en bro i spillror, en av de
sm bukigt vlvda miniatyrbroarna, som fra ver de grvda kanalerna,
och som med sina brckliga vita balustrader erinra om leksaksbryggorna i
en venetiansk vattenpantomim. En vit svan, som ensam med hgburet huvud
simmade omkring i kanalen, dk frskrckt ned under vattenytan, och var
lnge frsvunnen. D han ter kom upp, simmade han brdskande mot land,
flg upp p svanhusets tak och stllde sig dr att flaxa med vingarna,
medan han utsttte underliga, dova skrin.

-- Lt oss g en annan vg, sade Tomas.

Mrta log.

-- Trden kunna blsa omkull p alla vgar, svarade hon.

Hon hade likvl blivit blek.

Stormen hindrade dem att tala. De kunde knappast andas, medan de
lngsamt arbetade sig upp fr branten av den kulle, dr tornet stod. Det
var ett gammalt frfallet vattentorn, vars rostrda mur visade gapande
svarta hl efter tegelstenar, som bitvis eller helt och hllet fallit
bort. Tomas dunkade med kppens doppsko mot den stngda jrnporten, till
vilken det skert icke p lnge hade funnits ngra nycklar. Den svarade
med ett dn, som fr en sekund verrstade sjlva stormen.

Solen lyste fram ngra gonblick ur den svavelgula brschen i ett
snderrivet moln.

Nedanfr och runt omkring dem bljade ett upprrt hav med gula och rda
vgor, ett hav av trd i hstens frger. Bortom parken och slottet
frste Mlaren grn och vit.

Tomas och Mrta stodo i l av tornet, stdda mot muren, och lyssnade
till stormens brus. Hon lutade sitt huvud mot hans brst, och han stod
och stirrade utt och visste icke sjlv p vad han tnkte.

En gammal fljel gnisslade druppe, och luften sjng, och vissna blad
fladdrade omkring som brokiga fjrilar. Fglar, som hade bo i muren,
kommo och flgo under glla skrin.

Tomas knde pltsligt, att det lilla brunhriga huvud, som vilade mot
hans brst, sklvde av en kvvd snyftning.

-- Varfr grter du? viskade han.

-- Nej, jag grter inte...

-- Jag vill veta, varfr du grter, Mrta! Har det hnt oss ngon
olycka?

-- Nej, nej, det r ingenting. En annan gng kan jag sga dig vad det
r, men inte nu. -- Kom, Tomas, lt oss g!

Tessin hade redan gtt, d de kommo ned p bryggan; ingen av dem hade
tnkt p vad tiden led. Klockan var ver halv tre. Det terstod att g
ned till Nockeby bro och invnta ngon av Svartsjlandsbtarna.

Det var endast tio minuter att g.

Himmelen mulnade mer och mer. Vgen krkte sig tom och gr mellan
skogsdungar, vergivna sommarvillor, krar och sumpmarker. Ingen
mnniska syntes; det var som om hsten och de mrka kvllarna i ett slag
lagt trakten de.

Telegrafstolparna vid vgkanten sjngo monotont.

En liten svartgr hund med rdda, tindrande mrka gon, som kommit fram
till dem p ngbtsbryggan och som de hade visat sig vnliga emot,
fljde dem alltjmt; n var han fre dem, n var han efter, men alltid i
nrheten. Emellant stannade han mitt framfr deras ftter, sg p dem
och viftade med svansen.

-- Han kanske r ute och sker plats, sade Tomas. Han har tappat bort
sin herre.

Mrta gick tyst och mumlade ngot fr sig sjlv.

-- Gr du och lser psalmer? frgade Tomas.

-- Ja, sade Mrta. Jag frsker erinra mig en gammal hstpsalm, som jag
lrde mig, d jag var barn. Den brjade s hr:

      Med hastat lopp och dunkelt sken
      oss solen snart frlter,
      att uppg, sorgelig och sen,
      p mulna fstet ter.
      Frbi r rets skna tid --
      -- -- -- -- -- -- -- -- -- --

Blsten tog bort resten.

De hade just passerat brovaktarstugan och kommit ned p Nockeby bro.
Vinden lg p frn ster, och Mlaren vrkte verkliga brottsjar in ver
den lga flottbron, som vajade och krngde fr trycket. Skummet frste
dem hgt upp i ansiktet. Tomas och Mrta brjade springa; vid mitten av
bron var en genomfart fr ngbtarna och en tillggsbrygga, och vid
bryggan lg just en av Svartsjlandsbtarna, p vg till staden. Det var
ntt och jmnt att de kommo med.

Den lilla lurviga, svartgr hunden stod ensam kvar p bryggan och
gnllde sakta, med svansen mellan benen.


Tomas var frsenad; familjen steg just upp frn bordet, d han kom hem
fr att ta middag. Efter middagen drack han kaffe i sitt gamla rum. Det
sg tomt ut drinne nu, sedan han flyttat skrivbordet och bokhyllorna
till sitt vindsrum uppe vid Adolf Fredrik.

Greta stod promenadkldd och vnde sig framfr spegeln ute i salen.

-- Vart skall du g? frgade Tomas.

-- Jag skall g ut och handla, svarade Greta.

Greta valde grna skymningen, nr hon skulle g ut och se p ngot i
butikerna. Det var ngot s frestande ver gatorna, just nr mrkret
fll p och lyktorna brjade tndas. Det fanns just d s mycket att
undra p och att gissa ver.

Hon nickade t Tomas i drren och frsvann.

Tomas gick in till modern och pratade en stund; men han hade icke ro att
sitta lnge. Han skulle g hem och lsa.

Han lovade att komma tillbaka och ta kvll.

Himmelen hade klarnat upp, nr det led mot skymningen, och blsten hade
saktat av. Dagens alla oroliga skymassor hade drivit undan och sjunkit
tillbaka; endast vid den vstra horisonten, bakom Humlegrdens
kvistverk, hade ngra stelnade molnformationer tornat upp sig till en
svartviolett vgg med skarpa kanter.

Tomas skulle just g hemt ver Humlegrden, d han lngt uppe p
Sturegatan sg en smrt man i en vid reskappa komma gende ttt intill
husraden. Kunde det vara Hall? Det var hans gng, han brukade just g s
dr och stryka utmed vggarna... Tomas hade hrt talas om att han var
terkommen sedan en vecka, men han hade icke hrt av honom ngot, och i
dubbletten vid Kommendrsgatan bodde nu en annan.

Det var han.

-- God afton, Hall. Vlkommen tillbaka!

-- God afton, Tomas -- det var lngesedan jag sg dig --

De bda vnnerna fljdes t nedt Sturegatan. De talade om ett och annat
av vad de upplevat under sommaren. Tomas kunde likvl icke vidrra det
viktigaste av det som hnt honom, och medvetandet hrom kom honom att
misstnka, att ocks Hall i sina berttelser undvek allt vsentligt.
De hade icke heller mycket att sga varandra; gng p gng uppstod det
pauser i deras samtal. Tomas knde sig nstan frlgen utan att han
visste varfr, och Hall var likgiltig och frstrdd.

Vid hrnet av Humlegrdsgatan tog han hastigt farvl av Tomas; han hade
lovat att trffa den och den uppe vid Anglais.

-- Vi ses vl ngot, sade han.

Och han nmnde sin nya adress.

De skakade hand med en hjrtlighet, som skulle erstta vad som fattats i
deras samtal, och Tomas gick hemt.

Hall gick icke upp p Anglais, ty han hade icke stmt mte med ngon.

Han hade endast, som det stundom hnde honom, knt ett tvingande behov
av att vara ensam och driva omkring bland mnniskorna efter sin egen
nyck.

Det var snart teatertid; gatorna fylldes av folk.

Hall gick in p Birger Jarlsgatan, vars lyktor just blossade upp omkring
honom, en efter en, under en blank och grnbl oktoberhimmel. ver
Nybrovikens tjocka och orrliga vatten irrade det spda ljuset av en
grn lanterna, medan en disig mne i uppgende, med ett snett ansikte,
liksom svullet av tandvrk, lngsamt hjde sig ver frimurarnas hus p
Blasieholmen, det hga och mrka Seved Bthska palatset.

Han hade icke gtt lnge, frrn han var trtt. Om han skulle g hem?
Nej, icke hem...

Varfr skulle jag g hem? tnkte han. Jag har ingenting att gra, och
dessutom plgar det mig att sitta och se p det rena, vita papperet
hemma p skrivbordet. Och likvl mste det alltid ligga dr, s att jag
har det till hands nr jag fr ngon god id, ty jag skriver ju p ett
drama, var det inte s?

Han gick obeslutsam av och an p trottoaren utanfr Berzelii park.

Det vita papperet r mitt onda samvete...

Han mste likvl g in p ett eller annat stlle, ty han var trtt. Han
steg in i Berns' salong, som tillflligtvis var nrmast, satte sig i ett
hrn p en av lktarna och bestllde en whisky.

Det var full variet. En fet dam hoppade omkring och kvittrade p
tribunen utan att lyckas verrsta orkestern och sorlet bland den
drickande, rkande och skrnande publiken.

-- -- Ja, varfr kunde han icke skriva? Han hade ju likvl sett mycket
och varit med om tskilligt. Kanhnda var det emedan han icke hade den
rtta barnatron p att han verkligen hade ngot nytt att lra ut. Och om
han ocks hade haft ngot, vad s? Mnniskorna ville likvl icke lyssna
till det som han mjligen kunnat sga dem. Det var s underliga vrar av
tillvaron han hade hmtat sin erfarenhet ifrn.

Kanhnda hade han icke heller den rtta barnatron p geniet. Vad ro
genierna? Kvicka och hndiga barn, som ltit piska sig i arbetsselen av
den gamla feberdrmmen om storhet. Och av illusionen, att storheten r
stor.

Den tjocka chansonetten hade frsvunnit frn tribunen; det var nu en
medellders herre, som under passionerade vridningar p hela kroppen
pressade fram en sentimental romans.

-- -- Vad skulle han finna p, som kunde narra tiden att tminstone fr
ngra mnader flyga p falkvingar i stllet fr att krla p
snigelftter?

Han ville vara lskad, och likvl fruktade han ingenting s, som
krleken. Krleken r kontraband. Han hade haft ngra tomma ventyr,
korta och bisarra, men lidelsen hade han flytt som pesten, och den hade
heller icke skt upp honom. Han lskade ingen, och ingen lskade honom.

Han var vrldens fattigaste man.

Sngaren p estraden bugade sig och drog sig tillbaka under en lam
appld. De dlare knslorna kunde p denna lokal endast n en succs
d'estime.

Ett par steg frn Hall satt en fet, brun rtta under en stol och
knaprade p ett krftskal, som hon hll mellan framtassarna. D hon
mrkte, att Hall betraktade henne, gjorde hon ett gonblicks uppehll
och mtte frimodigt hans blick med sina sm kloka, svartgnistrande gon.
Drefter tergick hon obekymrat till sina egna affrer.

Hall betraktade henne tankfull.

-- Om det finns levande rttor hr, s finns det ocks dda rttor, ty
rttorna ha icke evigt liv. Under vilken golvspringa kommer den hr att
ligga och ruttna?

Han trodde sig med ens knna, att hela etablissementet hade en lukt av
dda rttor. Han knackade p kyparen, betalade och gick mot utgngen,
medan sex rd- och vitmlade flickor gallskrikande flaxade omkring p
tribunen likt levande disktrasor, i vanvettigt virrvarr.

Han gick ut genom Berzelii park, ver Norrmalmstorg och kom in p
Biblioteksgatan.

Var det inte Greta Weber, som gick framfr honom, med det ljusa hret
nyligen hopvirat till en knut i nacken...

Han gick fatt henne, hlsade vrdnadsfullt och tackade henne fr sist.
De hade icke sett varandra, sedan de suttit till bords med varandra p
Arvidsons middag.

De fljdes t uppt stermalm. Greta frhll sig i brjan tmligen stram
och gav korta svar, men Hall hade en s fri och godhjrtad ton, d han
skmtade, att hon snart fick frtroende fr honom, glmde sin vrdighet
och log och skmtade liksom han.

Hall var betagen. Han hade icke tnkt p Greta under hela sommaren. Hur
hade han kunnat undg att minnas henne och tnka p henne...

Han talade om sina resor, och Greta lyssnade med nyfikna gon och ron.

De hade kommit till blomsterbutiken vid Stureplan; utanfr fnstret
stannade de en stund och betraktade blommorna.

-- I brjan frstod jag mig inte alls p orkider, sade Greta. Jag
tyckte att de sgo s besynnerliga ut. Men nu tycker jag nstan mest om
dem av alla blommor -- isynnerhet de dr stora, blekgrna, som likna
hafsdjur --

Hon hade knappast talat ut, frrn Hall var inne i butiken. I nsta
gonblick kom han ter ut med en grn orkid i handen.

Greta blev rd.

Han ville fsta den vid hennes barm, men hon nekade frskrckt att taga
emot den.

-- , det skulle ni inte ha gjort -- varfr har ni kpt den -- nej, jag
vill inte ha den --

Hall betraktade henne stelt. Slutligen kastade han bort blomman p
gatan, i smutsen, sade artigt farvl och vek in p en sidogata.

Greta stod kvar, frvirrad, grtfrdig.

Hon fattade sig likvl snart.

Det var ju ett helt ventyr... Eller kunde man inte kalla det ett
ventyr?

Hon sg sig omkring t alla hll: det var vl ingen som stod och gav akt
p henne? Drefter bjde hon sig ner, tog upp blomman, torkade av den
och lindade in den i sin nsduk. Inte kunde man lta den vackra, dyra
blomman ligga dr i smutsen...

Hon ville gmma den som ett minne.


Tomas satt vid fnstret i sitt rum. Han hade icke tnt ngon lampa. Han
satt och sg p takens och skorstenarnas svartnande skuggresningar mot
den grnbleka skymningshimmelen och p en blek stjrna, som tindrade
fram mellan almarnas glesnade lvverk. Den nakna brandmuren mitt ver
grden flammade gng p gng upp av ett rtt sken; det var en reflex
frn eldhrden i smedens verkstad nere i bottenvningen. Ljudet av
slggans fall mot stdet var det enda som strde kvllstystnaden i
grden.

Tomas tnkte p Mrta. Hon hade varit s underlig p frmiddagen. Vad
var det som oroade henne?

Om det kunde hnda henne ngot illa... De hade icke alltid varit
frsiktiga.

Smmerskan i fnstret snett emot tnde nu sin lampa. Skenet fll in i
Tomas rum; han sg skuggan av sitt eget huvud rra sig p tapeten.

En svart krokig gestalt med en pse ver ryggen och en kpp i handen
smg ljudlst fram ver grden. Det var bensamlaren. Han tassade fram
till soptunnan, lyfte av locket och brjade peta med sin kpp bland
avskrdena, plockade upp ngra benknotor, vnde p dem och stoppade dem
i sin pse. Drefter lade han locket p tunnan och smg sig ter bort.

Den tunga porten slog igen om honom med en skrll.

Smedens slgga arbetade alltjmt, och eldskenet p muren flammade allt
rdare, medan grdens lngor och plank svartnade mer och mer i
oktobermrkret. En hund brjade sklla i granngrden -- ngra kvinnor
pratade och skrattade i portgngen -- och det blev ter tyst.

Tomas spratt till: ngon knackade p drren.

Det var Mrta.

-- , Mrta, r det du -- jag satt hr ensam i mrkret och tnkte p
dig, men jag vntade dig inte... du skulle ju g bort!

-- Ja, sade Mrta, jag kommer just drifrn. Det var s trkigt dr. Jag
sade att jag mdde illa och gick min vg. En herre mste flja mig,
naturligtvis, det var omjligt att slippa. Han fljde mig nda till vr
port, och dr stod jag innanfr och vntade en lng stund, innan jag
vgade mig ut igen... Och nu r jag hr!

Hon lade kappan p en stol och stod framfr honom i sin vita
sllskapsdrkt med tyllrmarna. Hon hade icke skaffat sig ngon ny sedan
vren. Men i skrpet och p hret hade hon icke lngre violer, utan vita
rosor.

Hon stod nnu upprtt mitt p golvet.

-- Jag vill sga dig ngot, Tomas, sade hon. Jag vill sga dig, varfr
jag grt.

Tomas knde, att han bleknade.

-- Jag tror, att jag kommer att f ett barn.

Han stod mlls och stirrade p henne, som om han icke frstod.

Men Mrta stod vit och lugn. Hon grt icke nu.

-- Vi ha gjort ortt, Tomas, nu gr det oss illa!


Timmarna runno.

Tomas och Mrta kunde icke lmna varandra. Varje sekund tycktes dem
dyrbarare n ngonsin. De knde lyckan glida sig ur hnderna; de trodde
sig se henne likt en nyckfull, frnrmad gst vnda dem ryggen och lmna
drren p vid gavel fr mrkret, fr det oknda, fr olyckan. De kunde
icke ngra, att de hade lskat varandra, och de ngrade d i stllet
varje timme, som de ltit g tom och obegagnad frbi. Deras gon skte
varandra med en annan lidelsens eld, deras lppar brunno mot varandra
med en hetare gld n frr, deras famntag blevo krampaktiga, som om det
gllt att hlla en flyende kvar, och de lskade frn denna dag s, som
de frdmda lska.




XII


Novembermrkret ttnade ver skorstenarna och taken.

Greta stod vid ett av fnstren i matsalen och sg nedt gatan och ritade
krokiga streck med fingret i imman, som bredde sig hgre och hgre upp
ver glaset.

-- Se, det snar, sade hon lgt och lt handen falla. Det r den frsta
snn i r!

Det var andakt i hennes rst. Och hon stod lnge tyst och betraktade
snflingorna, som segnade ned stora och vta och gjorde taken och
fnsterblecken vita och mrkret vitt.

Tomas satt vid pianot och fingrade oupphrligt p en och samma tangent.
Han trodde sig hra, att den hade en mjukare och mindre sliten ton n de
andra.

Slutligen trttnade han, och det blev tyst.

Modern gick igenom rummet. Hon stannade ett gonblick bakom Tomas och
strk honom ngra gnger ltt ver hret med ena handen. D han vnde
sig om, nickade hon t honom med en ljus blick och var ter borta.

-- -- Klockan var nnu icke sex. Vid halvsjutiden skulle han vara hemma
hos sig, ty Mrta hade lovat att komma.

Den gick s lngsamt, tiden.

Greta stod alltjmt rak och smal mellan bladvxterna framme vid fnstret
och sg p hur snn fll.

S vnde hon sig pltsligt om emot Tomas.

-- Sg, Tomas -- Johannes Hall, r det en bra mnniska?

Tomas svarade icke strax. Frgan hade kommit s hastigt ver honom.

-- Jag tror det, sade han till sist. Fr vrigt r det visst en mycket
sammansatt natur.

Greta stirrade p honom envist, som om hon ville uppfordra honom att
sga ngot mera; men Tomas teg. Slutligen kvvde hon en liten gspning
och gick in i sitt rum fr att strcka ut sig p soffan och sova en
stund, ty det var mrkt och trkigt och dessutom var hon smnig. P de
sista veckorna brukade hon ligga s lnge vaken om kvllarna, innan hon
somnade.

Tomas satt ensam kvar vid pianot och hrde klockan sl sex. Den slog s
lngsamt och lt s trtt. Efter de frsta fem drjande och tveksamma
slagen trodde Tomas att den aldrig skulle n fram till det sjtte.

-- -- Vad allt drinne hade ldrats p det sista ret. -- -- Klockan och
pianot och hela salen -- -- alltsammans.

Han reste sig och gick ut.


Gatan var redan vit av sn. Tomas hrde icke ljudet av sina egna steg.

En ung arbetskarl sprang storskrattande nedt gatan, hack i hl frfljd
av ett par dalkullor, som med fulla hnder kastade stora hgar av ls
sn ver hans huvud och axlar. Deras glada skratt gav eko mellan
husvggarna, avlgsnade sig och blev borta.

Tomas hade nnu god tid; han tog vgen upp ver Esplanaden. Snn
virvlade upp och ner, tindrande i bglampornas vitbla ljus.

En droska krde frbi i rasande fart med ett skrikande och stojande
sllskap, damer och herrar. Skratt och skrik strddes ut p deras vg,
blandade med refrngen av den sista varietvisan.

Var icke en av dem Hall?

-- -- Jo, det var skert han. Hall var svag fr livligt sllskap numera.

Ngra steg framfr sig upptckte Tomas pltsligt sin far och sin
farbror, som var bokhandlare p Sder. De bda brderna sgo varandra
ytterst sllan, men d de ngon gng sttte p varandra i ett gathrn,
brukade de alltid stanna och prata en stund.

Tomas vnde p sin paraply, s att han kunde komma frbi dem osedd,
ty han ville icke lta uppehlla sig. Han uppfngade ur de bda gamla
herrarnas samtal ordet "Helgeandsholmen".

D han kommit ut p den tysta och folktomma strcka av Karlavgen, som
lper utmed villakvarteret, kastade han i frbigende en blick uppt
fnstren i Arvidsons villa. Det var ljus i salongen. En kort, fyrkantig
nacke skymtade fram ttt intill en mrk kvinnoprofil, som bjde sig fram
mot den hga empirelampans gula skrm. Vems var nacken, var det
Grothusens? Ja, det var Grothusen och Mary Arvidson...

Nej, tiden gick ifrn honom, och mtestimmen var inne...

Och han skyndade vidare genom snyran med blicken fstad p en ljusflck
vid gatans ndpunkt, dr en lyktas sken dsade rtt mot ett rtt plank.


D han skulle g in genom sin port vid Adolf Fredrik, spratt han till
vid att ngon lade sin hand p hans arm.

-- Tomas -- --

Det var Mrta.

-- Har du vntat?

-- nej, jag kom nyss... Jag var uppe och knackade p din drr, men det
var ingen som ppnade...

Snn yrde omkring dem. Tomas ville kyssa henne, men hon sttte honom
tillbaka och drog sig undan.

-- Nej, jag gr inte upp igen, sade hon. Jag vill g hem.

Tomas skte hennes blick i mrkret, men den gled undan och bort.

-- Men varfr -- -- Mrta -- -- mr du inte bra, eller har det hnt
ngot?

-- Nej, men jag vill g hem! Jag vill g hem!

Hon var borta, och Tomas stod ensam utanfr sin port.

Vad skulle han gra? Han kunde icke frm sig att g upp. Druppe var
det tomt och ensamt.

Och ter drev han ut i snn.


Mrta ilade hemt. Medan hon stod ensam uppe i den mrka trappuppgngen
utanfr Tomas' drr och knackade och vntade och knackade p nytt,
oaktat hon frstod att han icke var hemma, hade hon pltsligt kommit att
frga sig sjlv: varfr str jag hr?

Och hon kunde icke fatta det. Hon knde med frtande visshet, att det
var slut.

Och vad skulle sedan komma?

Vad allt var annorlunda fr ett r sedan. Veckans alla dagar gledo henne
frbi med leende eller mulna ansikten, och hon sydde p sitt broderi
eller lste i sin bok och tnkte p ingenting, och synden var ngot
underligt och avlgset, som icke kom henne vid. _Det_ var rtt, och
_det_ var ortt. Det skulle man gra, och det kunde man aldrig tnka p
att gra. Det var ju s enkelt och klart! Och nu... Hon visste icke
lngre vad rtt och ortt var. Det hade blandats ihop alltsammans och
blivit s besynnerligt.

Var det icke likvl ngot frfrligt, det hon hade gjort, och var det
icke ngot frfrligt, som nu vntade henne?

Hon var blekare n vanligt, d hon kom hem.

Lampan var tnd i frmaket. Fru Brehm satt i ett hrn av den blekrda
soffan och lste i en engelsk bok, som hon mnade verstta; gonen
spelade flickaktigt klara och livliga i det lilla ljusa rokokohuvudet,
medan hon vnde blad efter blad. Tant Marie satt i en lnstol och sydde.
Elsa och John hade strckt ut sig p mattan framfr kakelugnen, dr det
nnu glimmade svagt i en kvistbrand, och disputerade om religionen. John
var nio r och trodde icke lngre p ngonting vernaturligt.

-- Var har du varit? frgade fru Brehm. Du ser trtt ut.

-- Jag gick bara ett slag nedt Drottninggatan fr att f litet frisk
luft. Jag har ju suttit inne hela dagen...

Hon tog en bok och satte sig i det andra soffhrnet, och timmarna gingo.
Sedan man tit och barnen kommit i sng, sade Mrta god natt och gick in
till sig.

Fru Brehm tertog sin lsning, men hon hade svrt att hlla tankarna
samman.

Vad var det Mrta gick och tnkte p om dagarna? Ty ngot var det. Hon
var sig icke lngre lik.

Hon visste icke sjlv hur lnge hon hade suttit i tankar med boken i
knet, d hon inifrn Mrtas rum hrde ngot som liknade en snyftning.
Hon reste sig hastigt, smg p t fram till drren och ppnade den p
glnt.

Ja, Mrta lg vaken och grt.

Fru Brehm satte sig varsamt ned p sngkanten och brjade smeka hennes
kind.

-- Vad r det, Mrta? Tala om varfr du grter! Du har varit s underlig
p sista tiden. Tala om alltsammans!

Mrta snyftade icke lngre. Hon lg stilla med gonen vidppna ut i
luften. Det stod klart fr henne, att det oundvikliga var nra.

Och hon berttade allt.

-- -- -- Fru Brehm frlorade icke modet. Olyckan kallade upp allt det
starkaste och bsta i hennes natur; hon var sdan. Fram p natten hll
hon en lng rdplgning med tant Marie, och man enades om, att fru Brehm
och Mrta borde gra en resa till Norge ver vintern.

Fru Brehm blev lnge sittande i tankar, nnu sedan tant Marie hade gtt
och lagt sig och allt var tyst i huset. Gng efter annan hrde hon Mrta
vnda sig i sin sng. Allts lg hon fortfarande vaken.

Fru Brehm gick in till henne, satte sig hos henne och strk hennes hr.

-- Mrta -- lilla Mrta -- --

Och slutligen bjde hon sig ned och viskade lgt:

-- Sg, Mrta -- vet du vem tant Marie r?

Mrta stirrade p modern med stora, frskrmda gon. Vad var detta, vad
skulle nu komma?

Men fru Brehm mtte lugn hennes blick i mrkret. -- Hon r din mormor,
sade hon enkelt och blitt.


Tomas drev lnge omkring, och d han gtt sig trtt, gick han upp p
Anglais.

-- Se, Gabriel, god afton -- --

Mortimer satt ensam i ett soffhrn med ett viskyglas och en tidning
framfr sig. Han makade t sig, och Tomas slog sig ner.

Han fick ett hastigt intryck av att Mortimer sg ldre ut n d han sg
honom sist.

-- S, du har slagit dig ls och lmnat din hustru ensam, vad sger hon
om det?

-- Hon r inte ensam. Det sitter en tant hemma och hller henne
sllskap... En svartkldd tant.

Tomas bestllde en visky.

-- Jag har inte sett till dig p lnge, sade Mortimer.

-- Jag skte dig hromdagen, men det var ingen hemma.

-- S, d var det troligen i frrgr. Min hustru knde en kraftig lust
att g p Sdra teatern i frrgr, hon frebrdde mig att vi inte hade
varit dr p fem r. N, s kommo vi dit... Pjsen var dum, men
moralisk.

-- Vad hette den?

-- Det minns jag inte. Man fr se en rtt vacker ktenskapsbryterska
springa omkring i korsetten, en ldre borgare, som inte r hennes man,
hoppa p ett ben i skjortrmarna och en yngre herre komma utrusande ur
ett alldeles mrkt sidorum med hatten p huvudet och fracken i handen,
medan den svartsjuke kta mannen springer omkring och skjuter med
revolver p allesammans. Piff, paff!

-- r det moraliskt?

-- Ja visst. Allt som syftar t att frljliga krleken r moraliskt.

Tomas betraktade honom frstulet. Hade han druckit?

Han hade icke sitt vardagsansikte.

-- Faust r omoralisk. Den r gnad att inge unga mnniskor den
frestllningen, att krleken r ngonting.

Tre herrar, som drucko punsch vid ett bord i nrheten, avbrto med ens
sitt samtal och lyssnade till Mortimers ord med samma ljeblandade
undran som utmrker obildade, d de hra en utlnning tala sitt lands
sprk. Det skall ingen komma och inbilla dem, att ngon mnniska kan
frst ett ord av en sdan rotvlska.

En av dem hade en ryggtavla, som Tomas trodde sig ha sett ngon gng
frr, och som gjorde ett obehagligt intryck p honom.

Det blev tyst under ngra minuter. Mortimer hjde sitt glas och vxlade
en frbindlig hlsning med en herre, som satt ensam i en soffa vid den
motsatta vggen. Det var en blek man med stora, stirrande gon i ett
smalt ansikte med kort, mrkt skgg.

-- Vem r det? frgade Tomas.

Mortimer nmnde hans namn och tillade:

-- Han r filosofie doktor, och han frdriver sin tid med att polera
sina mbler. Nr man kommer in i hans vning, mter man sin bild
verallt, i vartenda skp, varenda byr, varenda bordskiva. Allt r
stndigt lika nypolerat och blankt som glas.

-- Vad gr han eljest?

-- Jag vet inte om han gr ngot annat. Det var en gng en ung fru, som
inbillade honom att krleken betydde ngonting. Efter en tid mrkte han,
att det inte frhll sig s, och nu polerar han sina mbler.

Och Mortimer fortsatte med en tvr vergng:

-- Du mste bttra dig, Tomas. Skt dina studier, beflita dig om en
hederlig vandel, och undvik krleken!

Tomas rodnade skarpt. Visste Mortimer ngot? Nej, det var ju
otnkbart...

-- Undvik krleken, till dess att du fr rd att lska en kvinna, ty
krleken r till fr oss, som ha lner och rntor. -- Och undvik den
sedan ocks!

Tomas skruvade p sig en smula oroligt och frde sitt glas till munnen.

-- Skl, sade han fr att sga ngot.

Han var fortfarande irriterad av den dr ryggtavlan och nacken. Om han
kunde f se ngot av ansiktet, som hrde till...

Mortimer satt hopsjunken i sitt hrn och teg. Det var med ens, som om
han icke hade ngot mera att sga. Han satt med en slocknad cigarrett i
mungipan och lppjade d och d p sitt glas.

Det blev midnatt; gasen skruvades ned, och kafet lg tyst och frstmt
i halv belysning.

Tomas tyckte sig pltsligt knna, att ngon betraktade honom, och sg
upp. Ja, mannen med ryggtavlan hade vnt sig om och betraktade honom
uppmrksamt med tv pepparbruna gon, i vilka dolde sig ett halvt lje.

Tegelhandlaren -- tegelhandlaren -- --

Tomas fattade Mortimers hand och reste sig hastigt.

-- God natt, sade han. Jag r smnig.




XIII


Tomas och Mrta trffades icke vidare. Det gick ver en vecka, utan att
han hrde ngot frn henne, och han kunde icke besluta sig fr att
skriva. Hon upptog heller icke lngre hans tankar helt och hllet; han
mrkte det sjlv, och det frvnade honom. Han gick som i dvala: framfr
honom och omkring honom var en ken av gr likgiltighet, och likvl
knde han, att det snart mste hnda ngot. Det var ett tillstnd, som
erinrade honom om en drm han ofta hade haft som barn: han stod p ett
jrnvgsspr och sg tget komma lngt borta i en kurva, han hrde det
brusa och rassla och sg det nrma sig och bliva strre och strre, och
han stod kvar frlamad och kunde icke rra en lem.

Men han levde som frut och lt tiden g som den bst ville.

S en dag kom ett stadsbud med ett brev och ett smalt, avlngt paket.

Han brt brevet och lste:

    "Tomas!

  Ja, det r slut. Ha vi icke vetat det lnge? I morgon med aftontget
  reser jag till Norge med mamma, och vi veta icke nr vi se varandra
  hrnst. Jag tycker att det r underligt. Jag mste resa lngt bort
  och gmma mig; d har jag skert gjort ngot mycket illa. Vi ha ju
  ofta talat om det, du och jag, och du har s mnga gnger bevisat
  mig klart och tydligt, att vi gjorde rtt. Minns du, att vi ofta
  talade med varandra om det? Det var alltid jag, som brjade med det,
  ty jag var alltid orolig, nr jag var ensam, ja alltid, om jag ocks
  var glad och obekymrad, nr vi voro tillsammans. Och nu, nr jag
  skriver till dig, sitter jag nnu och frsker erinra mig allt vad
  du sade, men jag kan inte minnas allt, och jag r rdd att det just
  r det viktigaste som jag har glmt. r du sker, Tomas, r du
  riktigt sker, att du hade rtt? Varfr skulle jag d nu behva resa
  lngt bort till ett annat land, dr ingen knner mig, och gmma mig?
  Jag frstr det inte. Jag frstr ingenting av alltsammans. Jag
  ngrar mig, ja, jag ngrar mig bittert, och likvl vet jag inte om
  jag gr rtt i att ngra. Jag vet ingenting alls numera. Minns du
  den tiden, d vi nnu bara hade kysst varandra ngra gnger? Det var
  den lyckligaste tiden. Jag hade ont samvete d ocks och trodde att
  jag hade gjort ngot mycket ortt, men det trodde jag visst bara fr
  att det blev roligare p det sttet. Den tiden kommer aldrig igen,
  nej inte ens i mina drmmar kan jag f den tillbaka, och jag srjer
  den tiden. Nr du tnker efter, Tomas, nskar inte du ocks att den
  tiden rckte nnu? D vore allt s annorlunda.

  Men det var bestmt, att det icke skulle f vara s. I stllet r
  det jag, som har blivit en annan. Farvl, Tomas. Skall jag sga dig
  tack fr det som har varit? Det vet jag icke. lskar jag dig nnu?
  Det vgar jag icke frga mig sjlv. Men jag glmmer dig aldrig,
  farvl!

    _Mrta._"

Det var allt.

Tomas satt lnge orrlig med brevet hopvecklat i handen. Slutligen brast
han i grt.

Det var daterat dagen frut. I kvll allts skulle hon resa. Om en timme
skulle hon redan vara p vg.

Pltsligt mrkte han, att han icke grt lngre. Han kunde icke ens
erinra sig, varfr han nyss hade fallit i grt. Han lste om brevet frn
brjan, ty han ville veta, vilket stlle det var som hade gripit honom
p ett s srskilt stt; men han kunde icke terfinna det.

Men paketet, vad kunde det finnas i det avlnga paketet...

Han rev bort pappersomslaget och blev stende hpen med en blecktrumpet
i handen -- en liten leksakstrumpet av mlat bleck, randig p tvren i
bltt och rtt.

, midsommargvan...

Det stod ingenting om den i brevet, allts hade hon frst eftert kommit
att tnka p den.

Slutligen satte han den fr munnen och brjade tuta. Han kunde icke f
mera n en enda ton ur den, en hes och falsk ton.


Det hade nyss regnat ute. Gatorna lgo fuktiga och blanka, sprckliga av
hstkvllens mrker och gasgnistornas ljus.

Tomas var p vg nedt jrnvgen; han ville se, om han kunde uppfnga en
skymt av Mrta i ngot kupfnster.

Han gick och tnkte p slutorden i hennes brev, d han kom frbi ett
litet konditori vid en sidogata, dr han en gng fr lngesedan hade
varit inne med Mrta. Det var en afton i maj, och hggen hade nyss
slagit ut... Han kunde icke hindra sig frn att smle, d han just sg
tv unga mnniskor komma ver frn den andra trottoaren, kasta skygga
blickar omkring sig och drefter frsvinna genom den smala drren till
konditoriet, hon fre och han efter.

Ja, nu var det de andras tur. Fr honom och Mrta var leken slut.

Med ens fll det honom in, att de bda gestalterna, som nyss gledo honom
frbi i mrkret, i sjlva verket voro honom vlbekanta. Den ena erinrade
honom om Johannes Hall och den andra om Greta -- men det var ju
omjligt. Det mste ha varit en inbillning.

Han stannade obeslutsam framfr trappan till Centralstationen; om fem
minuter skulle tget g. Nej, han kunde ju icke g in p perrongen utan
att trffa hennes mor och de andra...

Han vek av till vnster och gick lngsamt bortt jrnvgsbron.

...Men om det nu likvl var Hall och Greta. Varfr skulle det icke ha
kunnat vara de? Ingenting var omjligt...

Ett vardagligt samtal mellan en gammal man och hans hustru, som gingo
ttt framfr honom arm i arm, fngslade hans uppmrksamhet och lade
beslag p hans tankar nstan utan att han visste det. Han hrde av deras
yttranden, att de hade en son, som det gick dligt fr i skolan; han
sjlv ville helst sluta, och det var kanske ocks det bsta. Och sedan,
nr han vl var ur skolan, hur skulle det bli d? Skulle han st i bod
eller skulle han komma p kontor?

Tget brusade fram, och Tomas gick frstrdd och mrkte det icke frrn
de sista vagnarna redan hade rullat frbi.

-- Nu var hon allts borta...


Tomas stod ensam mitt ute p jrnvgsbron.

Rymden hade ter tjocknat. Utifrn Mlaren kom dimman lngsamt seglande
likt ett ogenomtrngligt vitt mrker. Han tyckte sig knna, hur
ondligheten sjlv kom emot honom, skrmmande vid och tom, frintade
allt omkring honom, slukade husen och kajerna och gasblossen och lmnade
honom ensam kvar p ngra slippriga och smala brder, en skeppsbruten p
en flotte, svvande ute i rymden. Endast d och d, nr dimman lttade
fr ngra gonblick, kunde han se en lanterna p en av skutorna i hamnen
kasta en blek och trdsmal strimma ljus ner i vattnet.

Han stod lnge rak och orrlig och stirrade p detta ensamma bleka ljus,
som gng efter annan dk upp ur tomheten, glimmade till och dog bort.

En mrk kontur nrmade sig lngsamt och vacklande genom dimman. Ttt
invid Tomas snavade han och fll. Tomas stod ett gonblick tveksam;
s tog han honom under armarna, hjlpte upp honom och borstade av hans
rock. Det var en gammal man; han var drucken och sade icke ett ord. Tyst
som han kommit vacklade han vidare, en oredig kontur, som gled undan och
suddades ut. Dimman tog honom, och han var borta.

Och det var ter tomt och stort, och lanternan p skutan blinkade till
en sekund och slocknade p nytt.

Tomas stod som fastnaglad. Han visste icke sjlv vad som hll honom
kvar.

Han hade kommit att tnka p Ellen. Vad hade det blivit av henne? Han
hade hrt av Hall, att hon icke lngre var kvar i handskbutiken.

Han vnde om och gick ngra steg t samma hll som han kommit.

Ttt bakom sig hrde han ljudet av ltta, brdskande steg som av en ung
kvinna. Han hade just kommit till en lyktstolpe, d hon upphann honom
och gick frbi. I skenet av lyktan sg han, att det var Ellen.

-- Ellen...

Det kom overlagt, ett dmpat utrop, som han icke kunde betvinga och som
gjorde honom sjlv hpen. Hon stannade genast och betraktade honom under
ngra gonblick utan att sga ngot.

Tomas var mera frvirrad n hon.

-- Det r s lngesedan vi sg varandra -- du r blek... jag ville grna
hra, hur du har haft det, sedan vi...

Han kunde icke finna ord.

-- Tack, sade Ellen saktmodigt, det r vnligt av er att frga...

Det var ingen bitterhet i hennes rst, d hon tackade honom fr hans
vnlighet. Och hon tillade, att hon hade det ganska bra, och att hon
skulle gifta sig i nsta mnad.

-- Ni skall gifta er -- med vem... bertta! bad Tomas.

Och Ellen berttade det hon hade upplevat, enkelt och undergivet.

Hon hade blivit bekant med en urmakare, som just skulle stta upp egen
verkstad i vinter; han tnkte brja i smtt, men med tiden kunde affren
utvidgas, om det gick bra. Han var inte s ung, men det var en utmrkt
snll och bra man och mycket skicklig i sitt yrke. Hon hade inte sagt ja
strax, men sedan hade hon betnkt sig nrmare; och d hade hon insett,
att hon knappast kunde gra ngot bttre n att sga ja, ty hon ville
inte bli ngon dlig flicka. Fr vrigt tyckte han mycket om henne, och
han hade lovat att gra henne lycklig; men han var puckelryggig.




XIV


Det var mrker och sn och regn, och den ena skumma och gra dagen
fljde den andra ttt i spren, medan staden sjnk djupare och djupare
in i decemberskymningen.

Tomas Weber flydde ensamheten och tankarna och levde icke s, som man
br leva.

En morgon, d han vaknade -- det var icke s tidigt -- fann han ett brev
p sitt skrivbord; vrdinnan hade troligen lagt in det medan han sov.
Det hade ett s mystiskt yttre som ett krleksbrev, och utanskriften var
pedantiskt vrdad. Han brt det och gnade igenom det.

Det var frn tegelhandlaren. Han ville endast erinra om att lnet var
frfallet redan fr ett par dagar sedan. Men fre klockan tre denna dag
mste affren vara uppgjord, eljest skulle han tyvrr se sig ndsakad
att ofrdrjligen vnda sig till ngon av borgensmnnen fr utfende av
sitt tillgodohavande. Med utmrkt hgaktning.

-- Redan -- hur var det mjligt...

Tomas kastade en blick i spegeln: han var grblek. Drefter kldde han
sig hastigt och gick ut.

Han ville ska upp Hall. Han var sker om att Hall kunde hjlpa honom
och att han icke skulle draga sig undan.

Var var det han bodde? Det skulle vara ngonstdes uppe vid
stermalmskyrkan.

Det var illa, att de hade varit s litet tillsammans p sista tiden.

Det fll ett fint, snblandat regn, och gatorna voro i
upplsningstillstnd. Husen vid de smala bakgatorna mellan Adolf
Fredriks kyrka och Htorget klmde sig tillsammans skygga och frfallna,
med flckiga och trasiga murar, svartnade av regnet, drypande av vta
och smuts. Himmelen var en enda tjock, gulgr dimma. Mnniskorna gingo
som smngngare, utan att se; snn piskade ansiktena och fastnade i
gonhren. Gng efter annan genombrts gatornas sorl av ett dovt,
utdraget tjut, liksom av ngot jttestort och jttehungrigt djur. Tomas
hade hrt det stndigt under de sista dagarna: det var ljudet av en
mistlur, som provades vid en mekanisk verkstad ngonstdes ute p
Kungsholmen. verallt, i alla stadsdelar, hrdes det dagen i nda lika
starkt, lika hotande nra.

Tomas tog vgen genom Brunkebergstunneln. nda lngst in i jordens
innandme, dr lyktornas sken flackade rostgult ver slemmiga och
rinnande vggar, frfljde honom lurens hungriga rytande.

Han nstan sprang ver Humlegrden och stermalm.

Det var vid Jungfrugatan Hall bodde. Tomas sprang uppfr trapporna och
ringde p.

Ingen ppnade.

Han ringde nnu en gng, hftigare. Slutligen ringde han fr tredje
gngen, ringde som en rasande mnniska och blev stende med
klockstrngen i handen; han hade slitit av den.

Innanfr var det alltjmt lika tyst, och inga steg hrdes i tamburen.

-- Varfr ppnade han icke, var han dd?

Pltsligt fll det honom in, att Hall troligtvis icke var hemma.

Trtt och frvirrad slngde han klockstrngen bort i en vr av frstugan
och gick lngsamt nedfr trappan.

Mitt framfr honom, vid gatans ndpunkt, reste sig stermalmskyrkans
svartgrna, klockformade kupol ur sndimman. Tomas stirrade hpen p
tornuret: det visade p halv tv. Och han var ju nyss uppstigen, hade
han sovit s lnge...

Han gick gatan framt i tankar. Klockorna ringde i tornet, och
mnniskornas silhuetter myllrade om varandra nere vid kyrkogrdsporten.
Kanhnda att det var begravning.

...Ja, han hade sovit alldeles fr lnge...

Klockorna ringde i tornet, och de ringde icke p det vanliga sttet;
de ringde s att marken gungade och luften sjng och husen vacklade som
druckna hit och dit. Och var det bara klockorna som ringde, ringde icke
hela kupolen? Hur var det, rrde sig icke hela den tunga, svarta kupolen
lngsamt av och an likt en svngande domens jtteklocka...

Jo, den svngde hotfullt av och an, den dnade och sjng och ringde in
domens dag, och det var icke fr tidigt, mnniskorna kunde snart ha
syndat nog. Och kring kyrkogrdstrappan trngdes folket. En kusk smllde
med sin piska, och en vild gr hst reste sig upp ver mngden med
frambenen fktande i luften och gnggade, och kusken klatschade och
svor. I portarna runtomkring stodo kvinnor och tasslade, med gonen
vidppna och hllo barn med gapande munnar vid hnderna, och tta
frsupna gubbar i svarta klder och vita bomullsvantar gingo i rad, tv
och tv, och buro en svart kista, och deras kroppar krktes som maskar
under brdan.

Och hgt ver dem alla svngdes en skallande, sotsvart jtteklocka, som
dnade och sjng -- och hsten stegrade sig...

Nej, frbi, frbi... Han var icke vid lynne att st och se p ett liktg
i dag, frbi s fort som mjligt... Han var nra att halka p granriset.
Klockornas dn frfljde honom, och mistluren brjade ryta p nytt.


Tomas hade kommit framt Kungstrdgrden. Snn fll ttare och mjukare
och dmpade larmet omkring honom. Han knde sig lugnare.

Han beslt att g upp till Gabriel Mortimer. Han ville sga honom
alltsammans frn brjan till slut och icke dlja ngot; d skulle
Mortimer skert hjlpa honom, om han kunde; det var icke mjligt annat.

Han gick Hamngatan rakt fram och vek av in p Vstra Trdgrdsgatan fr
att undvika de stora, larmande strkvgarna. Likt en brottsling, som
varje gonblick kunde vnta att bli gripen och slpad i fngelse, smg
han sig fram ttt intill murarna av de gamla slta, gr aristokrathusen.
Till vnster lg Jakobs kyrkogrd, tyst och tom, vit av den nyfallna
snn. Tomas gick ver gatan och sg in genom gallerverket. Det stod en
stenbnk drinne, ttt invid kyrkans mur. Om han vl vore drinnanfr,
om han kunde f sitta p denna bnk s lnge han ville och vila ut.

Och lngre n han sjlv visste stod han lutad emot gallret och stirrade
in i denna fredade och avskilda vr, som mitt i en stojande stadsdel
aldrig trampas av gatans karavaner, och dr smala, glesnade popplar sl
en tigande krets kring gravarna.

Men ter darrade luften av samma dova, hungriga tjut som frr under
dagen. Tomas vaknade ur sitt drmmeri, slet sig ls och ilade vidare p
sin jakt efter pengar.

Pengar... Han kunde vara frdig att slja sin sjl fr pengar.

Han stod redan utanfr Mortimers drr och hade just tryckt p knappen,
d han pltsligt knde sig slagen av den enkla sanningen, att Mortimer
naturligtvis icke kunde vara hemma; han var ju alltid p sitt mbetsrum
vid denna tid p dagen. Och han hade redan ringt, och det hrdes steg i
tamburen... Vad skulle han sga?

Fru Mortimer kom sjlv och ppnade.

Jo, Gabriel var hemma; men han var sjuk.

Tomas studsade.

-- Hur lnge har han varit sjuk... r det allvarsamt?

-- Ja, han r mycket sjuk. Han har svra plgor, och emellant yrar han.

Tomas hade under samtalets gng kommit in i salen. Den svartkldda
tanten satt p en stol vid fnstret och stickade p en strumpa.

-- Han har legat till sngs sedan i frrgr, fortfor fru Mortimer med
snkt rst. Doktorn tror att det r blindtarmsinflammation, men han kan
nnu inte sga ngot bestmt.

Tomas stod tyst. Han kunde inte finna p ngot att sga, som var
lmpligt fr gonblicket.

Det blev en paus. Genom den stngda drren till sjukrummet hrdes ett
matt kvidande, som steg och sjnk och en enstaka gng skrptes till ett
dmpat skrik.

-- Och jag kan inte komma in till honom...

Tomas tnkte i sjlva verket icke alls p att g in till den sjuke; han
drog sig tvrtom instinktmssigt allt lngre och lngre bort t
tamburdrren.

-- Nej, nej, omjligt, ingen fr g in till honom mera n jag.

Det gamla fruntimret, som hela tiden hade suttit alldeles tyst och
stickat p sin strumpa, sg nu upp med en fuktigt svvande blick bakom
glasgonen.

-- Nej, sade hon, han tl inte att se ngon inne hos sig, inte ens mig,
som han alltid har tyckt s mycket om och varit s vnlig emot. Vad
sjukdomen kan frndra en mnniska, det r frskrckligt, ack!

-- Ja, sade Tomas, det r frskrckligt.

Han hade smningom kommit nda upp till tamburdrren, ttt fljd av fru
Mortimer, som hela tiden pratade nstan utan avbrott och som hade den
vanan att st alldeles inp nsan p den person hon talade med. Hon hade
utan att tnka p det fallit in i sin vanliga muntra och kvittrande
samtalston och gjorde Tomas en mngd betydelselsa frgor angende hans
mor och syster.

Pltsligt avbrt hon sig sjlv mitt i en mening och blev tyst; den sjuke
yrade drinne. Det gamla fruntimret glntade p drren och lyssnade
uppmrksamt.

-- Han tror att han r ute och reser, viskade hon. Och han sger att han
glmt vart det var han mnade sig... och att han inte vet vart han har
kommit...

Och det blev ter tyst i sjukrummet.

Fru Mortimer brjade snyfta. Tomas tryckte hennes hand och tog farvl
efter att ha mumlat fram en frhoppning om hennes mans snara
tillfrisknande, drefter bugade han djupt fr det gamla fruntimret vid
fnstret och frsvann.

Frst d han kom i trappan erinrade han sig att det var den sista
mjligheten till rddning, som nyss hade glidit honom ur hnderna och
dunstat bort.


Snyran hade kat, rymden mrknade mer och mer, och det brjade skymma
ver strkvgarna och torgen.

Tomas var ddstrtt, och likvl drev han nnu gata upp och gata ner.

Det fanns ju en mjlighet, att han kunde mta Hall. Han hade frr ofta
brukat trffa honom ute just vid den tiden, i middagstimmen; varfr
skulle han icke kunna mta honom i dag, d han behvde honom?

Drottninggatan myllrade av mnniskor. Ja, det var ju sant: det led mot
jul. Om ett par dagar var det jul. Gasen var tnd i alla butiker, och
det hade den varit hela dagen. Fnsterna kastade gula flckar av ljus ut
ver snn och ver trottoarernas vta asfalt. Trampet av ftter,
bjllerklangen och rasslet av kdon blandades med kuskarnas rop och
omnibusarnas pinglande, och genom larmet trngde ter och ter
mistlurens dova stnande.

Och alla mnniskor voro ute; det ena vlbekanta ansiktet efter det andra
drog honom frbi i vimlet.

Men Hall, var fanns Hall...

Jean Arvidson kte frbi i droska; han kte alltid i droska p sista
tiden. Han hade fr en tid sedan skilt sina affrer frn faderns och
hll p att bilda ett bolag.

Pltsligt knde Tomas, att ngon tog honom under armen; det var Anton
Recke. De fljdes t ett stycke uppt Drottninggatan; Recke hade brttom
och mera sprang n gick.

-- Var hll du till i gr, jag var och skte dig... jag ville ha dig med
till Berns, det r en ny diva dr, som r mrkvrdig... publiken
stampade, s att femtio rttor ddades av misstag...

Och han frsvann in i ett hus.

Mitt p gatan sprang en liten svart hund hit och dit, i sicksack, med
slokad svans, och nosade efter ngot spr, som han hade frlorat.
Pltsligt var han frsvunnen under hjulen av en bryggarkrra, som
skramlade gatan fram... Och d krran var frbi och hunden ter blev
synlig, stod han ett gonblick tyst, orrlig, med en sndertrasad fot
lyftad frn marken, tills han med ens knde smrtan och frstod vad som
hade hnt och brjade tjuta... gllt, entonigt... skrande... Och
mnniskorna stannade och brjade stirra p honom, och djuret rrde sig
icke ur flcken, endast tjt, skrek... tills ntligen en man kom fram ur
hopen, en gammal diplomat med slappa drag och tunna, vaxade mustascher.
Och han bjde sig ned och lyfte upp den lilla hunden frn gatan och hll
honom i sina armar och smekte honom, och hunden kved. Han stod dr
villrdig mitt p gatan med en annans verkrda hund i sina armar -- ty
det kunde icke grna vara hans egen, det var en sdan liten lurvig hund
som gamla, fattiga fruntimmer bruka ha -- stod dr villrdig och visste
icke vart han skulle g, tills slutligen en r stmma skrek "se upp!"
och han kastade sig t sidan med hunden, som alltjmt skrek och skrek,
och blev borta i vimlet.

Tomas stod blek och skrmd och sg efter honom, tills de frbigendes
knuffar vckte honom och strmmen drog honom med sig.

-- Var fanns Hall i dag...

P andra trottoaren gick Grothusen och Mary Arvidson arm i arm. De hade
nyligen frlovat sig, och Tomas hade glmt att skicka visitkort... Och
ljtnant Gabel var ocks med dem, han gick till hger om Mary och
pratade ivrigt, medan Grothusen gick stram och korrekt och teg.

Ngra steg bakom dem kom fru Wenschen med sin man. Han gick ett halvt
steg bakom henne, ty hon gick s fort att han nsten icke kunde flja
med.

Tomas tyckte sig mrka, att fru Wenschen hade blivit gammal. Hyn var
vissen, och hon var icke lngre s vrdat kldd som frr, och sg icke
heller s utmanande kck och glad ut.

Han vnde om och gick nedt. Nere p Fredsgatan eller Gustav Adolfs torg
skulle han skert trffa Hall, och det var nnu icke fr sent, nnu
kunde affren ordnas p ett eller annat stt, ven om hela summan icke
kunde betalas strax.

Fru Grenholm gick framfr honom hela vgen nedt Drottninggatan. Hennes
bakdel guppade p ett stt, som tydde p begynnande storhetsvansinne.
Det egendomliga hade nmligen helt nyligen intrffat, att p en och
samma dag herr Grenholm hade ftt vasaorden och doktor Rehn
nordstjrnan.

Tomas hade med ens kommit i ett s uppsluppet lynne, att han knappast
kunde avhlla sig frn att skratta hgt. Han knde sig nstan frestad
att g fram och hlsa p fru Grenholm och lycknska henne till de bda
ordensdekorationerna.

Han var nu lika frvissad om att han skulle finna Hall p Gustav
Adolfstorg, som om han hade stmt mte med honom dr, under Tornbergs
klocka.

D och d stannade han framfr ett butiksfnster. P ett stlle
fngslades hans uppmrksamhet av en liten rolig attrapp; han bestmde
sig genast fr att kpa den till julklapp t Greta och gick in i
butiken. Mitt framfr drren var en smal, hg spegel; han sklvde till,
d han mtte sin bild i glaset. Han var gr i ansiktet, och hans klder
voro fullstnkta med smuts, och dessutom var han orakad. Framme vid
disken trngdes folket, och expediterna gnade honom ingen
uppmrksamhet. Han vnde genast om och gick sin vg.

Det hade nstan slutat att sna, molndimmorna hade lttat, och skyar med
slitna kanter drevo lngsamt bort ver husens gavlar och tak.

Tomas hade stannat i hrnet av Fredsgatan och sg utt den tomma fonden,
dr Mlaren gick ppen i mrkningen som ett brett, blsvart band. Och
lngst borta, inslumrad i vinterskymningens grdis, skymtade en lnga av
en tyst och dslig strand med flckar av sn i bergskrevorna.

Men gatornas larm rasslade nnu lika febrilt omkring honom, och
mistluren stnade ter lika hungrigt som frut, och klockan slog tre.

Hon slog tre... Och han skulle ju trffa Hall under Tornbergs klocka...

Han vnde uppt Fredsgatan och rusade fram utan att se sig fr.
Pltsligt trnade han ihop med ngon; det var en mycket lng gammal
herre i pls, fr vilken alla andra gingo t sidan med blottade huvuden
och djupa bugningar. Det var kungen; hans hatt for p sned vid
sammansttningen och var nra att falla av. General Kurck och
verhovjgmstaren stirrade frbluffade efter Tomas, som mumlade ett
frvirrat "frlt" och frsvann bland mngden.


Mrkret ttnade mer och mer, och en liten man i luden mssa gick omkring
med krokig rygg och snabba steg och tnde gaslyktorna.

Tomas hade kommit in p en bakgata med f mnniskor och smnigt upplysta
butiker.

Han hade icke trffat Hall p Gustav Adolfs torg, och han frstod att
det var ute med honom.

Hur var det mjligt, att han hade kunnat lta det g s, som det hade
gtt? Det var omjligt att fatta, och nu var det fr sent att grubbla
ver det.

Benen ville knappast bra honom lngre. Han knde sig utntt, sliten,
kasserad. Dessutom var han hungrig, och middagen vntade honom hemma hos
frldrarna.

Trttheten narrade honom att stanna framfr varannan butik. Vid ett
fnster, dr ngra rdaktigt brinnande gaslgor fladdrade ver lnga
rader av begagnade mansklder, blev han lnge stende och stirrade utan
en tanke i huvudet p ett par ljusa, gr byxor, som stnkte in en
erinran om bjrt skrikande elegans mitt bland de andra blygsammare,
grsvarta eller snusbruna plaggen. Det hade tydligen frn brjan varit
ett par ovanligt extravaganta byxor, harlekinrutiga p snedden och med
breda, svarta band vid sidorna. Tomas tyckte sig ha sett dem frr. Ju
lngre han sg p dem, desto starkare blev hans vertygelse, att det var
Gabels byxor.

-- Nej, hemt allts...

P hemvgen kpte han en revolver.


Konsul Arvidson satt p sitt kontor i det privata mottagningsrummet och
gnade igenom sin senaste post. Det stora mahognyskrivbordet framfr
honom var belamrat med bcker, broschyrer och papper, en tnd
arbetslampa med blgrn kupa, en skrivbordstelefon och en flaska portvin
med ett halvtmt glas.

Det knackade sakta p drren, som fr vrigt stod p glnt, konsuln
ropade "stig p" utan att se upp, och Karl Hammer kom in.

-- Det r en herre som nskar tala med konsuln, sade han. Det hr r
hans kort. Han sger, att det gller en ytterst viktig angelgenhet.

Konsul Arvidson tog kortet, som Hammer rckte honom och lste med
rynkade gonbryn namnet p en tegelhandlare, som han knde till genom
andra, och med vilken han varken hade eller ville ha ngra affrer.

-- Bed honom komma in.

Tegelhandlaren stod redan i drren och bugade; mitt p golvet bugade han
nnu en gng. D han kommit fram till skrivbordet, bugade han tredje
gngen och rckte fram ett papper.

Konsul Arvidson hll det lnge i sin hand och betraktade det utan ett
ord: frst utan pincen, sedan med pincen. Slutligen lt han pincenn
falla, men fortfor alltjmt att betrakta papperet utan att rra en min.

Tegelhandlaren skruvade p sig och hostade ett par gnger.

Tystnaden brjade knnas tryckande.

-- Jag hoppas att det r i sin ordning, sade han slutligen. Eller skulle
det mjligtvis vara ngon inkorrekthet med namnet, tillade han med ett
skyggt frsk till ett smlje.

Konsuln drog ut en lda, dr han hade en del lsa sedlar, och lmnade
honom summan.

-- Vg edra ord, sade han lgt, med ett likgiltigt tonfall. Papperet r
fullkomligt i sin ordning. -- God middag.

Tegelhandlaren bugade ltt, frbindligt, och frsvann.

Konsul Arvidson satt lnge tankfull med papperet i handen.

Han ville nnu icke tro sina gon.

-- Thrse Webers son, mumlade han fr sig sjlv. Och han upprepade det
gng p gng, medan han trummade med fingrarna p bordskivan: Thrse
Webers son...

Slutligen vek han omsorgsfullt papperet i fyra lika stora delar, skar
snder det med en papperskniv och gmde bitarna i plnboken. Drefter
tmde han sitt glas, fyllde det nyo till brdden med mrkt rtt portvin
och tmde det ter i ett drag.


Johannes Hall gick av och an i sin dubblett och rkte. Emellant stod
han stilla och lyssnade: hrdes det inga steg i trappan?

Gardinerna voro nedrullade, och i kakelugnen flammade en stor brasa.
Lampan hade han stllt ut i entrn.

Han vntade Greta. Han hade ftt hennes lfte, att hon skulle komma upp
och prata med honom en liten stund och se p fotografierna frn hans
resor och p en samling gravyrer efter en mngd mrkvrdiga tavlor.

Men skulle hon nu ocks komma...

Hon var s oberknelig. Han hade kysst henne en gng, en enda gng, inne
p ett konditori en eftermiddag; men sedan dess hade hon varit s skygg,
s lttskrmd.

Hall gick till fnstret och lyfte upp gardinen ett stycke, s att han
kunde se ut. Det snade ter, och vinden pep kring husknutarna. En
gammal fru kom lngsamt seglande i medvind med den rundskurna kappan
utspnd av blsten och paraplyn bakom nacken.

-- Dr gr hon nu och tror att hon har det bra och att hon har sitt
gamla sjuka huvud i l, nr hon hller paraplyn s stadigt bakom nacken
-- och nu r hon vid hrnet -- och blsten slr emot henne, och snn
piskar henne i ansiktet, och paraplyn vnder sig ut och in... s halkar
hon till p kpet, och dr sitter hon nu... Hjlp upp henne den som
vill, jag gr det inte, jag har det bra dr jag r.

Han slppte ter ned gardinen och kastade bort sin cigarrett.

-- Hon lovade att komma halv sju, och klockan r redan tre kvart. Hon
kommer inte...

Han strckte ut sig p soffan och borrade huvudet i en kudde.

-- Vad det blir lngt att vnta... Och jag har redan vntat mer n nog,
jag har vntat hela mitt liv.

Han hade lngtat efter lidelsen, och likvl hade han flytt den. Men det
skulle icke ske vidare. Han ville en gng veta, vad det var att lska --
och att vara lskad. -- Det kunde vara p tiden.

Men kunde han taga p sig det ansvaret, att fra ett barn i frdrvet?

-- Ansvar... Min far, som jag aldrig har sett, frgade inte efter det
ansvaret. Jag har ocks familjetraditioner.

Ansvar... Vi veta icke sjlva vad sdd vi s. Vi kunna icke taga oss
ansvaret fr ngonting alls, varken fr att g framt eller vnda om
eller fr att st stilla.

Men nu... Var det inte ngon som gick i trappan...

Han sprang upp frn soffan och gick ut och ppnade tamburdrren.

Greta stod utanfr, rdkindad av blsten och vit ver axlarna av sn.

...Greta satt i soffhrnet nrmast brasan, och Hall satt bredvid henne
med en stor portflj i knet, ur vilken han tog fram fotografier,
etsningar och gravyrer. Greta tog den ena efter den andra och betraktade
dem tyst och frstrdd vid skenet frn lampans orangefrgade spetsskrm.
Framfr dem stod ett litet bord med en flaska curaao och en ask
cigarretter.

-- Vad jag r glad att ni kom, viskade Hall. Ni drjde s lnge, och jag
var s ensam.

-- Ja... Jag visste inte riktigt om jag borde g. Men jag ville ju grna
se p era tavlor.

-- Ni kan inte frestlla er vad jag r tacksam fr ert konstintresse,
sade Hall utan att smle.

I nsta gonblick ngrade han vad han hade sagt; han kanske hade srat
henne. Han fann dock snart, att hans farhgor voro utan grund; Greta
hade icke ngot utvecklat ra fr ironi.

Hall bjd henne en cigarrett, och hon tog den utan lng tvekan.

-- Det r inte frsta gngen jag rker, sade hon. Det fick jag lra mig
i skolan; jag och en flicka till rkte vrst i hela klassen.

-- r det mjligt...

Och medan han tnde hennes cigarrett, smekte han med ett lngt gonkast
hennes duniga kind, hennes smala hals och hela hennes veka, sprda
gestalt, som var stramt omsluten av en slt mrk ylleklnning.

Elden knittrade i brnderna och drute pep vinden kring hrnet.

Greta sg upp frn fotografierna, smuttade p sin curaao och drog ett
bloss p cigarretten. Hon var mycket njd och befann sig alldeles
frtrffligt. Vad hon hade varit dum, d hon gick drhemma och tvekade
och undrade, om hon skulle vga g. Det var ju inte alls ngot farligt.
Visserligen var det litet opassande, men det gjorde ju ingenting, nr
ingen kunde f veta det, och dessutom mste man ngon gng vara modig
och trotsa frdomarna.

Hon var verkligen stolt ver sig sjlv, dr hon satt tillbakalutad i
soffhrnet och log och drog lnga bloss p sin cigarrett.

-- Se hr, sade Hall, nu kommer min pice de rsistance.

Och han rckte henne ett album i stor oktav med reproduktioner efter
Franz Stuck.

Greta blddrade frvnad i boken. Det var s underliga tavlor; hon hade
aldrig sett ngot liknande. Hon frstod ingenting av alltsammans, men
det tordes hon icke sga hgt. Han skulle ju kunna tro, att hon var dum.
Och det var hon i alla fall inte, fast det alltid hade gtt dligt fr
henne i skolan...

-- Hu d! skrek hon till halvt ofrivilligt, d hon fick se en hemsk
bild, under vilken det stod "Lucifer". Lucifer, det var ju den onde
sjlv? Inte kunde det vara ngot fr en ansedd artist att mla av
nufrtiden; frr i vrlden kunde ju allt mjligt g an.

Hall hade den frnimmelsen, att Greta icke var riktigt mottaglig fr
Stucks konst. Han vnde ngra blad p en gng och visade henne en bild,
under vilken stod skrivet "Es war einmal".

Greta betraktade den lnge, frst hpen, sedan betagen. Hon tyckte sig
frst den allt bttre, ju lngre hon sg p den.

Det var en gng...

P en ngsmark i gulrd sagoskymning str en vitkldd och spd prinsessa
och lutar sig fram ver ngonting drnere i grset, hon bjer sig ned
och lyssnar med halvppen mun och vidgade skrmda gon, som likvl le,
och hon hller upp sin lnga kldnad och r rdd att vta sina sm
ftter, dr hon str p tuvan. Vad r det hon ser drnere i det sumpiga,
vta grset, och vad hr hon, vad lyssnar hon till? I grset vid hennes
ftter sitter en liten ful groda och ser p henne med stora, svrmodigt
kloka gon. Och man ser strax, att det icke kan vara ngon vanlig groda,
eller man anar det dock, ty det ligger en hemlighet och en sorg i hennes
gon. Hon har ocks ngot att sga prinsessan, ngot som ingen fr hra
mer n hon ensam, och den vita prinsessan bjer sig ned och lyssnar,
leende och rdd. Vinden har tystnat, fr att hon skall kunna hra
bttre. Grset prasslar icke lngre, och trdens grenar krka sig
orrliga upp ver synranden. Och omkring dem str kvllen stor och tyst
i gulrd sagoskymning.

Det var en gng...

Greta satt med halvppen mun, leende och rdd som prinsessan sjlv. Hon
kunde icke taga sina gon frn bilden.

-- Jag r sker om att det r en frtrollad prins, sade hon lgt.

-- Ja, viskade Hall, och han ber henne att lsa honom ur frtrollningen,
och hon nickar med huvudet och ger honom sitt lfte. Han viskar till
henne vad hon skall gra, fr att han ter skall kunna bli prins, och
hon str undrande och lyssnar och sklver och ler. Och hon blir rdd och
blek och sveper den vita klnningen ttt omkring sig och tror aldrig,
att hon skall vga gra vad han sger, ty det r ngot s besynnerligt,
det som han bnfaller henne om, medan han ser p henne med stora gon,
stora och vida av en hemlig sorg.

Greta hade trar i gonen. Hall tillade lgt:

-- Kanhnda likvl, att hon gr det en gng.

-- Ja, kanhnda...

Det var sagans doft och ventyrets skimmer ver bilden, ver henne sjlv
och allt omkring henne. Sagans gulrda skymning blev till ett med det
matta ljus, som spreds genom lampans orangegula skrm. Den bruna
drycken, som hon lppjade p, stack henne i gommen med sin sta och
kryddade smak och snkte henne i en ljuv, drmlik yrsel. Cigarrettrken
lindade en tunn bl slja kring hennes huvud och hans, som satt vid
hennes sida. I brasan flammade den sista branden upp med en fladdrande
blekgul lga, som slingrade och krkte sig i bukter och speglades i
mblernas glatta ytor. Och hon bjde sig icke undan och rev sig icke
ls, d Hall sakta drog hennes huvud in till sitt brst, smekte hennes
hr, kysste hennes kind. -- Nej, nej, mumlade hon knappast hrbart, men
med slutna gon och utan att rra sig. Hon knde, att hon icke frmdde
ngot. Hon sklvde endast till ett par gnger och blundade och drmde
sig in i sagans vrld. Hon ville dit in, hon lngtade dit, hon skulle
flja p frsta vink. Om stunden var inne just nu, hon skulle icke
tveka. Hon ville gra vad han bad om, som satt vid hennes sida, allt vad
hans underliga flackande gon bad om, det ville hon gra. Hon var icke
rdd, fast hon sklvde. Om det var nu det skulle ske, det stora och
underbara, som hon aldrig vgade sga t ngon att hon lngtade efter...
Det som sagorna viskade om hemligt och frstulet, det som var krnan i
alla vackra dikter --

Hon spratt till vid att det ringde hftigt p tamburdrren.

-- Det ringer, viskade hon frskrckt och vred sig ls ur hans armar.

Hall satt orrlig med sammanbitna tnder.

-- Lt det ringa, jag ppnar inte. Jag r inte hemma.

De sutto tysta och lyssnade spnt, medan sekund jagade sekund.

Pltsligt ringde det nyo, hrdare n nyss, en ringning som kunnat vcka
upp de dda.

Greta hade blivit blek.

-- Ni mste hra efter vad det r, kanske elden r ls.

Hall reste sig motvilligt och gick p tspetsarna ut i tamburen. Han
ppnade icke drren, utan sg ut genom tamburfnstret. Frstugan var
upplyst, men tamburen var mrk; han kunde allts se utan att sjlv bliva
sedd.

Tomas Weber stod drute. Han stod och vntade nnu med spnt
ansiktsuttryck, men han ringde icke mera. D ingen ppnade, gick han
slutligen lngsamt ned utfr trappan.

-- Tomas... Vad kunde han vilja... Han var sig icke lik...

Och Hall gick ter in.

Han satte sig p samma plats som nyss, bredvid Greta, men han sg strax,
att hon icke var densamma. Han sg, att hon hade vnt ett blad i boken,
och att hon icke var densamma som nyss.

-- Nej, sade han ivrigt och ville rycka boken ur hennes hnder, den
tavlan fr ni inte se p, ni fr inte... Jag har lagt ett mrke dr,
en pressad bolmrtblomma... Det betydde, att vi skulle hoppa ver det
bladet!

-- Jo, sade Greta, jag vill se, jag mste... Jag har ju redan sett...

Och hon stirrade blek p ett dunkelt blad i grnsvart ton.

Vad var detta? "Die Snde" stod det under.

Synden --

Det var en kvinna. Hennes hr var svart, och hennes gon liknade tv
djupa brunnar, och hon var naken. Kunde det finnas en kvinna s naken,
som hon? Hennes nakenhet lyste ur mrkret. Kring hennes grnaktigt vita
kropp ringlade en tjock och fjllig orm. Hal och kall smg den sig fram
mellan hennes brett utsprrade ben, vred sig upp ver skuldrorna och
snodde sig i en fet och glnsande ring om hennes hals, och huvudet med
tv lysande grna gon hngde ned mellan hennes uppsvllda brst. Och
hennes hand smekte ormen, smekte drmmande hans rygg och hans spetsiga
smala huvud. Hennes gon voro tv nattkalla brunnar, och hon var mera
naken n ngon kvinna kan vara.

-- -- Var var sagans doft, var var diktens och ventyrets skimmer?

Synden --

Greta reste sig frn soffan, vit av skrck. Hon var nra att stta
omkull det lilla bordet med flaskan och glasen.

-- Jag vill g, sade hon. Jag vill g!

Hon var redan i tamburen, samlade ihop sina klder i mrkret och brjade
stta dem p sig i feberaktig brdska. Hall kunde icke lugna henne:
skrmseln hade ftt makt med henne.

-- Jag vill g, upprepade hon, och hennes rst sklvde. Hon kunde icke
f fram ngra andra ord n dessa.

Hon var borta, och Hall stod ensam i rummet. Han sg p sin klocka: hon
var icke mycket ver halv tta.

-- Den gr s lngsamt, tiden -- --

Stuckalbumet lg p golvet, uppslaget vid samma stlle som nyss. Ormen
ringlade nnu lika fjllig och fet kring samma grnaktigt vita kvinna,
och hennes nakenhet lyste.


Tomas satt lnge kvar hemma efter middagen, lnge efter det att kaffet
var drucket och cigarren utbrunnen.

Han hade icke ngon brdska lngre.

Det var s tomt i rummen. Greta var ute -- hon skulle vl se p
julklappar i butikerna -- och fadern hade gtt p en bolagsstmma.

Var var modern?

Han fann henne i sngkammaren; hon lste i Thomas a Kempis.

-- Om de yttersta tingen.

Tomas satte sig ned hos henne utan att sga ngot, och hon lste hgt
fr honom med en mild och lg rst.

"Du draktige, varfr tnker du icke framt och bereder dig p domens
dag, d ingen fr urskta eller frsvara den andre, utan var och en
mste sjlv bra sin brdas tyngd? Ju mer du nu skonar dig sjlv och
lyder kttet, desto svrare bliva d dina kval, och desto mera sparar du
tillsammans att d frbrnnas. Och det gives ingen last, som icke skall
f sitt eget kval."

Tomas hrde och hrde likvl icke. Han lutade sig fram ver moderns axel
och betraktade ett av trsnitten, som frestllde den yttersta dagen.

"-- -- Vad gagnar att leva lnge, d vi s fga frbttras? Ack, ett
lngt liv gr icke alltid mnniskan bttre, utan frkar ofta skulden."

Den sista dagen, uppstndelsen... Skulle den dagen verkligen en gng
gry, eller var det en saga bara?

Gravarna ppnade sig, tusenriga valv rmnade, och den sista dagens vita
ljus fll in, dr det frr var mrkt. Jorden spydde lik ur sitt
innandme, och liken blevo levande: hnder famlade och gon stirrade,
och en av dem stod redan upprtt, yrvaken och blndad, med handen fr
gonen: solen, havet!

-- Du hr inte p, sade modern sakta. Du tnker p ngot annat.

-- Jo, jag hr...

Och hon fortsatte att lsa, tills Tomas pltsligt reste sig, fattade
hennes hand, smekte den, kysste den.

-- Godnatt, sade han endast.

Hans rst var grumlig; han knde det som om grten ville fram.

Och han gick.

Modern satt kvar i tankar och lt boken falla ned mot knet. Tomas hade
aldrig frr brukat kyssa hennes hand.


Tomas gick ute i snn.

Den gamle mystikerns ord ringde honom nnu i ronen.

-- Vad gagnar att leva lnge, d vi s fga frbttras? Ett lngt liv
gr icke alltid mnniskan bttre.

Men nej, det var icke mjligt, att det redan skulle vara slut fr honom.
Han var s ung, han hade nyligen fyllt tjugu r. Han var ju s helt ung,
och han hade nnu s mycket ogjort i vrlden.

Det mste finnas en utvg. Var det ingen som han kunde rdgra med?
Ingen som ville hjlpa honom?

Kanhnda att han nu kunde trffa Hall hemma. Det var kanske redan fr
sent, men han ville likvl tala med honom.

Han stannade utanfr Halls port och sg upp t hans fnster, och han
brjade redan fatta nytt mod, d han sg att det lyste i springorna vid
gardinernas kanter. Han sprang uppfr trapporna och ringde. Vad betydde
det att han icke kom ut och ppnade? Han var ju hemma -- det lyste i
fnstret --

Och d han ter gick nedfr trappan, frstod han, att han mste uppgiva
hoppet.


Det var kallt i rummet, d han kom hem; han bad vrdinnan att gra upp
eld. Hon hade redan bddat hans soffa i tanke att han som vanligt skulle
komma sent hem.

Tomas drog fram en stol till brasan och vrmde ftterna vid elden.

Han frs.

Det snade alltjmt, och genom snn flackade det rda skenet frn
smedjan mot brandmuren mitt ver grden, och smedens slgga hamrade som
vanligt utan rast. Blsten ven i alla springor, och emellant skrllde
det till i fnstret.

Det var eget, att han aldrig kunde bli varm i afton...

Tomas letade fram en flaska madeira. Han hade den stende sedan den
tiden Mrta brukade komma till honom. Han tmde genast tv glas efter
varandra, och det vrmde ngot.

Ja, Mrta... Voro hennes tankar hos honom i kvll?

Han satt och lekte med revolvern. En liten underlig pjs...

Var det allts allvar, att han skulle d just nu i kvll?

Ja, han kunde icke se, att det terstod ngon annan utvg. Han hade
levat med frbundna gon. Det var kanhnda en drm, allt vad han hade
upplevat, en hemsk, frvirrad drm, och skottet skulle vcka honom. Ja,
det blev bst s. Vad gagnar att leva lnge, d vi dock s fga
frbttras?

Han frstod ingenting i sitt liv, nu d han tnkte tillbaka p det. Det
var som d man drmmer: man gr gata upp och gata ner, som om man hade
ngot viktigt att utrtta, man gr ut och in i frmmande hus, man deltar
i de ljligaste och meningslsaste upptrden, och man finner allting
naturligt och i sin ordning och lter ingenting frvna sig. S vaknar
man och sker erinra sig vad man har drmt och sker efter ngon
betydelse i det, och d r det alltsammans en massa dumheter utan mening
och sammanhang.

Vad han lngtade efter att vakna, en gng fr alla!

Men om han blev lurad, om det kanske bara var tomrummet, som vntade
honom, ett svart hl i jorden och ingenting annat? Eller om det skulle
komma en efterrkning; om han kanske skulle stllas till ansvar, fr att
han hade drmt bort sitt liv med en s dum och dlig drm...

, det sista var han icke rdd fr. Han hade vl egentligen inte varit
vrre n de flesta andra, och han hade vl ocks gjort ngot gott.

Ja, hade han?

Och han brjade tnka efter. Han var vertygad om att han i sjlva
verket hade utfrt en hel mngd goda grningar, fast han icke just nu
fr tillfllet kunde erinra sig s mnga. Men ngon enda borde han
likvl kunna pminna sig. Det var egendomligt... Hur han n grvde i det
frflutna, fann han ingenting som han kunde bermma sig av, icke det
ringaste, mera n att han en gng frra ret hade givit bort en gammal
vinterverrock t en fattig. Men det var ju icke han sjlv, utan hans
far, som bekostade hans klder; egentligen hade han allts icke haft
ngon rttighet att ge bort rocken. Dessutom kom han mycket vl ihg,
att fadern ett par dagar frut hade sagt ngot om att rocken kunde
vndas; men Tomas ville mycket hellre ha en ny. Troligtvis var det
egentligen drfr han hade givit den t en tiggare.

Besynnerligt i alla fall... skulle han icke kunna finna ngon enda god
handling i sitt liv...

Han torkade kallsvetten ur pannan och slog bort tanken med en
axelryckning.

Skulle han kanske tnda lampan och skriva ngra brev?

Nej, inga brev; inga frklaringar. Det br ha skett i sinnesfrvirring;
de efterlevande vilja nog helst ha det s.

Brasan hade brunnit ned, och det hade blivit tyst i huset. Smedens
slgga hade trttnat, och skenet frn hans ssja flammade icke lngre
frn brandmuren mitt emot.

Grden sov i vintermrkret.

Tomas var trtt. Han beslt att klda av sig och g och lgga sig.

Om han kunde somna, och ngon ville skjuta honom medan han sov... Han
brjade f en svag misstanke om att det i grund och botten kanske icke
var ngon s enkel sak som han hade trott att sjlv hlla revolvern
stadigt och trycka av och skjuta en blykula genom sitt eget huvud.

Han kldde av sig i mrkret, rullade ned gardinen och krp ned i bdden.

Nu skulle det allts ske. Fanns det ingen mjlighet att skjuta upp det
lngre?

jo, nnu fanns det ngra glas madeira kvar i buteljen...

Och han tmde lngsamt glas efter glas. Det hettande sta vinet hjde
hans mod och kom honom att se allt i en annan dager n nyss. Vad var det
fr en ljlig inbillning, den som nyss hade plgat honom -- att hans liv
hade varit meningslst och dligt? Vrdagarna med Ellen, sommaren med
Mrta, nej, det kunde man sannerligen icke kalla meningslst. Om det var
meningslst, vad skulle man d sga om dem, som frnta sitt liv med att
sitta i ett mbetsverk eller p ett kontor, eller med att st i en
kateder och prata dumheter, som hans far till exempel? Nej, det var han
som hade haft rtt, han hade icke levat som en dre utan som en vis, och
som en vis mnade han d!

Och med sklvande hnder famlade han p tcket efter revolvern, reste
sig i bdden, siktade p mf mot sitt huvud och tryckte av.


Efter en stund terfick han medvetandet. Han trevade med bda hnderna
kring sitt huvud, men kunde icke knna ngot sr. Det var likvl ngot
vtt p kudden, det mste vara blod...

Vinet tyngde hans huvud; han fll tillbaka mot kudden och somnade tungt.




XV


Klockan slog tio i Adolf Fredrik, d konsul Arvidson gick in i det gamla
frfallna hus, dr Tomas Weber bodde. Vrdinnan frklarade, att han
troligen nnu sov, ty han brukade aldrig stiga upp s tidigt, och
knackade ett par gnger sakta p hans drr. D ingen ppnade och intet
svar hrdes, vred konsuln sjlv om lset och steg in utan vidare. Det
var mrkt drinne; genom en stor reva i den trasiga rullgardinen fll en
strimma av decembermorgonens knappa dager in och belyste dammet p
skrivbordet. Konsuln gick rakt fram till fnstret och rullade upp den
bl gardinen s hftigt, att den skrllde till. Det grbleka dagsljuset
strmmade in, kallt och rtt. Drefter tog han upp sin plnbok, letade
fram den snderskurna papperslappen och vnde sig om mot soffan.

Tomas hade vaknat av skramlet med gardinen och reste sig hftigt upp i
bdden med gonen vidppna.

Var han vaken, levde han? Ja, eftersom dagsljuset skrek honom i
gonen...

-- God morgon, sade konsuln torrt.

Tomas stirrade p honom utan att svara. Han frstod nnu ingenting. Han
knde nnu icke igen den frmmande herrn, som stod mitt p golvet med
ngot vitt papper i handen och letade efter en plats, dr han kunde
stlla sin hatt. Till slut satte han den p huvudet; det lg tjockt av
damm verallt.

-- God morgon, mumlade Tomas slutligen nstan i smnen.

-- Se hr, fortfor konsuln i samma torra ton och kastade lapparna p
nattduksbordet. Det r ett gammalt papper, som jag antar att du r glad
t att kunna brnna upp.

-- Det r inte fr din egen skull jag har lst in det, tillade han lgt,
med skarp tonvikt.

Tomas lg med slutna gon och teg. Han hade erinrat sig allt, och han
frstod.

-- Har du mjligtvis flera sdana papper ute i rrelsen?

-- Nej.

-- Hm. Ett r redan en smula fr mycket.

Pltsligt slog det honom, att Tomas icke var sig lik. Det var ngot
besynnerligt med hans utseende.

-- Vad r det fr en skrma du har ftt p kindbenet... Hur har det gtt
till... Och kudden r ocks blodig.

Tomas tog med handen ver kinden. Han knde sina fingrar glida ver en
hal klump av levrat blod.

Pltsligt erinrade han sig det misslyckade revolverskottet och rodnade
skarpt. Kulan hade allts bara skrubbat kinden...

-- Du kan grna g upp och tvtta dig, det dr ser otrevligt ut.

Konsuln tvrtystnade med ens: han hade trampat p ett freml p golvet.
En revolver... Vad skulle det betyda, det lg en revolver p golvet! Och
ter betraktade han Tomas som lg mrkrd av blygsel och icke vgade
ppna gonen, och han kunde icke hindra, att han knde medlidande med
honom. Han var ung, han hade kommit in i en eller annan labyrint och
icke trott sig kunna finna vgen ut p ngot annat stt. S har han d
fastnat fr denna gamla utslitna metod... Och s gr han och skjuter som
en dumbom...

Konsuln hade smningom blivit frargad ver sin egen sentimentalitet.
Hans ena mungipa drogs ned till ett kallt och fraktfullt lje; han
sttte till revolvern med foten, s att den for lngt in under soffan,
och gick utan ett ord.


Tomas lg nnu alltjmt med slutna gon, och till sist somnade han om.
Han drmde, att han var ute och gick i en skog, som liknade en park, och
det gick en ung flicka vid hans sida. Hon hade en ljus klnning med
tyllrmar, och i skrpet bar hon en knippa violer. Det var Mrta, och
likvl var det icke riktigt hon. Nej, det kunde icke vara hon... Icke
hade Mrta s gula tnder och s vissen hy, och aldrig var hennes lje
s utmanande och lystet. Och likvl var det hon, ty det var hennes rst:
tag mig om du kan! Och s brjade hon springa, men helt lngsamt; hon
sprang med sm korta steg, och under tiden vnde hon sig om oupphrligt
och log och visade sina gula tnder. Hur det plgade honom, hennes lje!
Men d hon bad, mste han ju flja... Och han kade sina steg och
ltsade springa och anstrngde sig att le p samma stt som hon, men det
var bara av artighet. Till sist sprang hon in i en bosk av klippta
hckar, och d hon kommit in, vnde hon sig om och stack fram huvudet
vid kanten av hcken och vinkade och log, och hon blinkade med gonen p
ett stt, som Mrta aldrig brukade gra. Men Tomas ltsade som om han
icke sg henne och sprang frbi och vgade icke vnda p huvudet.
Pltsligt erinrade han sig, att han ndvndigt mste trffa Hall fre
klockan tre; var skulle han finna honom? Var det inte han som stod
druppe p kullen, vid det rda tornet av tegel? Jo, visst var det
han... Och Tomas skyndade dit och klttrade upp fr branten, och Hall
vinkade t honom med handen; men d han kom upp, sg han att det var
tegelhandlaren. Det var fr sent att vnda om. Tegelhandlaren gick emot
honom med ett frbindligt ansiktsuttryck, skakade hans hand och brjade
beklaga sig ver en mngd frluster, som han hade gjort p senaste
tiden. -- Urskta, sade Tomas, jag har litet brttom; jag skulle g in
hr och kpa ett par handskar. Och han skt upp en tung jrndrr, som
gnisslade p sina rostiga gngjrn, och gick in i tornet. Det var
verkligen en handskbutik drinne; Tomas blev sjlv frvnad, ty han hade
egentligen bara tagit handskarna till frevndning fr att komma ifrn
tegelhandlaren. -- Jag skall be att f ett par rda handskar, sade han;
i detsamma sg han, att det var Ellen, som stod bakom disken. -- Jag
sljer bara svarta handskar numera, svarade hon med ett ursktande
leende, ty jag har sorg. Jag gifte mig i gr. -- Jas, svarade Tomas med
det dmpade tonfall, som r vanligt vid kondoleansvisiter. -- Min man r
mycket snll, fortfor Ellen, och han lskar mig verkligen; men han r
puckelryggig. Med ens upptckte Tomas, att Ellen icke hade ngot
klnningsliv p sig; hon stod i korsetten med nakna armar. Blodet steg
honom t huvudet; med ett hopp sprang han ver disken, drog henne ttt
intill sig och brjade kyssa hennes armar och hals. -- Nej, sade hon med
ett skyggt, hjlplst gonkast, nej, ni hr ju att jag har sorg! Tomas
slppte henne, det var mot hans vilja, men han knde att det var
ndvndigt. Hon var verkligen ocks blek och frgrten och hade rda
kanter kring gonen. Och hon hade blivit gammal, han sg det nu...
s gammal hon hade blivit... s gammal och vissen...

Tomas spratt upp ur smnen; det var ngon som gick i drren.

-- , ligger du och sover nnu, r du alldeles tokig, eller r du sjuk?

Det var Greta.

-- Mamma r s orolig fr att du inte har kommit hem och tit frukost i
dag; hon bad mig g upp och hra efter hur det r med dig. Hon sger att
du var s mrkvrdig i gr afton.

Tomas drog en lng gspning.

-- Jag r strax frdig. Jag har frsovit mig. Sg henne att jag kommer
snart.

-- Men var i Herrans namn har du varit med ditt kindben, har du varit i
slagsml? Du ser ut s att man kan bli skral!

-- Jag fll omkull i trappan och sttte mig, mumlade Tomas.

-- D mtte du allt ha varit bra lurvig...

Greta snokade fram och tillbaka i rummet, fick fatt i en handduk,
doppade den i vatten och brjade tvtta av blodet frn hans kind. Under
tiden gick sret upp p nytt, och blodet brjade sippra fram, droppe
efter droppe; Greta stod villrdig. ntligen tog hon beslutsamt en
tidning, rev av en stor remsa i marginalen, bltte den i vatten och
plstrade fast den lngs ver skrman. Drefter tog hon fr skerhets
skull nnu en remsa och lade den i kors ver den frra.

-- S dr, nu r det bra.

-- Tack, sade Tomas. Nu kan du grna g din vg, s r jag snart frdig.

-- Har du tagit fram ngon ren skjorta d, det r ju sndag i dag...
sista sndagen fre jul... Det r ett frskrckligt slarv, man skall
alltid ta fram rent linne p lrdagskvllarna, innan man gr och lgger
sig... Men det r sant, du var ju sned i gr afton.

Greta drog ut en byrlda och brjade riva om. Pltsligt brast hon i
skratt.

-- Nej, men vad r det hr! En liten trumpet! Var har du ftt fatt i
den? Tu, tu-tu, tu-tu-tu!

Greta satte den fr munnen och tutade av alla krafter, tills hon icke
frmdde mera; hon kiknade av skratt. Drefter tog hon fram skjorta,
strumpor och kalsonger och lade dem p tcket mitt fr nsan p Tomas.

-- Adj, skynda dig nu...

I drren stannade hon nnu en gng och sade lgt, med en helt annan och
allvarligare rst n frut:

-- Vet du vad, Tomas? Jag har ftt en ny lifsuppfattning.

-- , drag p trissor, murrade Tomas. Jag visste inte av att du hade
ngon frut, tillade han leende.

Greta var redan i trappan.


Tomas lg och sg p snn, som fll drute. Det var ingen blst, och den
yrde icke lngre. Den fll mjuk och vit och stor.

Han skulle allts leva, och g omkring bland de andra, som frut, och
taga sin examen ju frr desto hellre, och bli en aktad man.

Kanhnda skulle han ocks f en ny lifsuppfattning, liksom Greta. Ja,
det kunde han i sjlva verket mycket vl behva.

Men hur kom det sig, att han icke hade ftt ngot brev frn Mrta, sedan
hon reste? Brydde hon sig icke alls ngot om honom vidare?

Det var en obehaglig drm... Han mste anstrnga sig fr att ter kunna
se Mrta fr sitt inre ga s som hon var, utan gula tnder och utan
drmmens underliga lje.

-- Nej, han skulle upp och leva allts, och brja p nytt. Hur skulle
det vara om tjugu r? "Ett lngt liv gr icke alltid mnniskan bttre,
utan frkar ofta skulden." , om tjugu r skulle han kanhnda smle t
alltsammans, d han ngon gng kom att tnka p det. Det hade likvl
varit en otrevligt tillblandad historia, och han hade icke ngon lust
att g igenom den p nytt.

Lukten av rent linne stack honom i nsan, d han bt om skjorta, och
ingav honom en nstan kittlande knsla av lifslust, oaktat han nnu
knde sig snderbrkad i hela kroppen. Huvudet vrkte och benen kndes
stela som plar, och d han ntligen kom upp ur bdden, liknade han en
ryttare, som mitt under ngon alltfr dumdristig ritt blivit kastad ur
sadeln och drefter mdosamt reser sig fr att med vrkande lemmar
tertaga frden till fots, haltande, blodig och nedslad av vgens
smuts.





End of the Project Gutenberg EBook of Frvillelser, by Hjalmar Sderberg



License: Share Alike