Produced by Ronnie Sahlberg, and Project Runeberg for
providing the scans.





Transcribers note:

This e-text was produced from Project Runeberg's
digital facsimile edition of
  Samlade Verk #21: Hemsborna och Skrkarlsliv
printed in 1914 and available at http://runeberg.org/strindbg/hemsobor/

This text has been edited so that this document only contain the book
Hemsborna.
The table of content has been moved to the start of the book.

Text that was s p a c e d - o u t in the original text has been
changed to use _italics_.

Project Runeberg publishes free digital editions of Nordic literature.
Learn more at =http://runeberg.org/=




HEMSBORNA

AV

AUGUST STRINDBERG

STOCKHOLM
ALBERT BONNIERS FRLAG




_Copyright. Albert Bonnier 1914._

STOCKHOLM
ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1914




HEMSBORNA
SKRGRDSBERTTELSE




INNEHLL.


_Hemsborna._

1. Carlsson gr in i tjnsten ............... 7
2. Sndagsvila och sndagsvrv ............. 22
3. Drngen lgger trumf p bordet .......... 40
4. Det bullrar till brllop ................ 72
5. Man slss p tredje lysningsdagen ...... 100
6. ndrade frhllanden ................... 138
7. Carlssons sanndrmmar .................. 159




FRSTA KAPITLET.

Carlsson gr in i tjnsten och befinnes
vara en spelfgel.


Han kom som ett yrvder en aprilafton och hade ett hganskrus i en
svngrem om halsen. Clara och Lotten voro inne med skt-ekan att hmta
honom p Dalar brygga; men det drjde evigheter, innan de kommo i bt.
De skulle till handelsman och ha en tunna tjra och p abeteket och hmta
grsalva t grisen, och s skulle de p posten och f ett frimrke, och
s skulle de ner till Fia Lvstrm i Kroken och lna tuppen mot ett
halvpund smtrna till notbygget, och sist hade de hamnat p
gstgivaregrden, dr Carlsson bjudit p kaffe med dopp. Och s kommo de
ntligen i bt, men Carlsson ville styra, och det kunde han inte, fr han
hade aldrig sett en rseglare frr, och drfr skrek han, att de skulle
hissa focken, som inte fanns.

Och p tullbryggan stodo lotsar och vaktmstare och grinade t manvern,
nr ekan gick ver stag och lnsade ner t Saltscken.

-- Hrru, du har hl i bten! skrek en lotslrling genom vinden; -- stopp
till! stopp till! och medan Carlsson tittade efter hlen, hade Clara
knuffat undan honom och tagit roret, och med rorna lyckades Lotten f
ekan opp i vinden igen, s att nu strk det ner t Aspsund med god
gng.

Carlsson var en liten fyrkantig vrmlnding med bl gon och nsa krokig
som en syskonhake. Livlig, lekfull och nyfiken var han, men sjaffrerna
frstod han inte alls, och han var ocks kallad ut till Hems fr att ta
hand om ker och kreatur, som ingen annan ville ta befattning med, sedan
gubben Flod gtt ur livet och nkan satt ensam vid grden.

Men nr Carlsson nu ville brja pumpa flickorna om stllningar och
frhllanden, s fick han riktiga skrkarlssvar:

-- Ja si, det _vet_ jag inte! Ja si, det kan jag _inte_ sga! Ja si, det
vet jag _rakt_ inte.

S dem blev han inte klok p!

Ekan plaskade fram mellan holmar och skr, medan alfgeln gckade bakom
kobbarne och orren spelade inne i granskogen; det gick ver fjrdar
och strmmar tills mrkret fll och stjrnorna tgade opp. D bar det av
ut p stora vattnet, dr Huvudskrsfyren blinkade. Och ibland strk man
frbi en ruskprick, ibland ett vitt sjmrke, som sg ut som ett spke;
n lyste kvarliggande sndrivor som lrft p bleke, n dko sktvakare upp
ur det svarta vattnet och skrapade mot klen, nr ekan gick ver dem; en
yrvaken trut skrmdes upp frn sin kobbe och tutade liv i trnor och
msar, som gjorde larm, vrre n hin hle, och lngst ut, dr
stjrnorna gingo ner i sjn, syntes ett rtt och ett grnt ga av en
stor ngare, som slpade fram en lng rad runda ljus, utslppta genom
salongsventilerna.

Allt var nytt fr Carlsson och han frgade om allt; och nu fick han svar,
s mnga, att han knde sig tydligt vara kommen p frmmande mark.

Han var oppe frn land, vilket ville sga ungefr detsamma som att
infr stadsbon vara frn landet.

S smackade ekan in i ett sund och fick l, s att man mste ta ner och
ro. Och snart inkomna i ett nytt sund sgo de ett ljus lysa ut frn en
stuga inne mellan alar och tallar.

-- Nu  vi hemma, sa Clara och bten skt in i en smal vik, dr en rnna
var huggen genom vassen, vilken rasslade mot btsidorna, och vckte en
lekgdda, som gtt och spekulerat kring en stngkrok.

Byrackan gav skall och en lykta syntes rra sig uppe vid stugan.

Ekan blev emellertid fastgjord vid brondan och urlastningen brjade.
Seglet rullades p rt, masten togs ur, och stagen virades med tgnlarne
omkring. Tjrtunnan trullades i land, och byttor, krus, korgar, knyten
lgo snart p bron.

Carlsson tittade sig omkring i halvskymningen och sg idel nya och
ovanliga ting. Utanfr bron lg sumpkistan med sitt hivspel, och utmed
brons lngsida gick ett rcke, som var fullhngt med vakare, fstor,
draggar, snkor, linor, lngrevar, krok, och p broplankorna stodo
strmmingstrummor, trg, tinor, kar, bunkar, lngrevsldor; vid brohuvet
lg en sjbod fullhngd med vettar, till havsskytte uppstoppade ejdrar,
skrakar, prackor, svrtor, knipor, och under takskgget lgo p hllare
segel och master, ror, btshakar, rortullar, skar, isbillar,
lakklubbor. Och p land stodo gistgrdar med strmmingssktar, s stora
som de strsta kyrkfnster, flundernt med maskor, som man kunde f armen
i, abborrgarn, nybyggda och vita som de finaste sldnt; men rtt opp
frn bron gick det som en herrgrdsall med tv rader klykstr, och p
dem hngde stora bordnoten. Och lngst upp i gngen kom nu lyktan och
kastade sitt sken p sandgngen, som gnistrade av musselskal och torkade
fiskglar, och i noten blnkte kvarblivna strmmingsfjll som rimfrost i
spindelnt. Men lyktan lyste ocks p ett gammalt gummansikte, som
tycktes torkat av blst, och p ett par sm vnliga gon, som krumpit
ihop vid spiselden. Och framfr gumman kom hundrackan, en raggig best,
som kunde g lika bra i sjn som p land.

-- N,  ni hemma nu, kra hjrtans, hlsade gumman, och har ni gossen
med er?

-- Jo, hr  vi, och hr  Carlsson, ska moster se! svarte Clara.

Gumman torkade sin hgra hand p frkldet och rckte den t drngen.

-- Vlkommen d, Carlsson, och m han trivs hos oss. Har ni ftt med
kaffet och sockret, flickor, och seglena r inne i bo'n? S, kom d opp,
s ska ni vl ha er ngot att ta.

Och sllskapet tgade upp fr backen, Carlsson tyst, nyfiken, i vntan
att f reda p huru hans liv skulle stlla sig p den nya platsen.

Det brann eld i spiseln inne i stugan och det vita slagbordet hade en ren
duk p; och p duken stod en brnnvinsflaska hopsnrd mittp som ett
timglas, och runt kring henne Gustavsbergskoppar med rosor och
frgtmigej; en nybakad bulle och skrtorkade skorpor, en smrtallrik,
sockerskl och grddkanna fullbordade uppdukningen, som Carlsson fann
rikemansaktig och som han ej vntat sig s lngt bortom all ra och
redlighet. Men stugan sjlv sg inte heller dlig ut, nr han mnstrade
henne i det flammande skenet frn spiseln, som korsade sig mot
talgljusets i mssingsstaken och lyste i mahognychiffonjns ngot suddiga
polityr, speglade sig i vggklockans lackerade fodral och mssingspendel,
gnistrade i silverinlggningarne p de lnga fgelbssornas damascherade
pipor och ritade upp de frgyllda bokstverna p ryggarne av postillor,
psalmbcker, almanackor och bondepraktikor.

-- Stig fram, Carlsson, bjd gumman, och Carlsson, som var en nyare tids
barn, sprang verkligen inte ut p logen, utan steg genast fram och satte
sig p en bnksoffa, under det flickorna ordnade med hans kista, som kom
ut i kket, vilket lg p andra sidan farstun.

Gumman hktade av kaffepannan och lade i klarskinnet; krokade p igen och
gav henne ett litet kok samt frnyade bjudningen, denna gng med tillgg,
att Carlsson skulle sitta ner vid bordet.

Drngen satt och rullade mssan och passade p vindkasten, hur han skulle
stlla sina segel, fr det var alldeles tydligt, att han beslutat sig fr
att st vl med vederbrande, men som han inte visste nnu, om gumman var
av den sorten som tlde att man pratade, vgade han inte sl opp
sprkldan med detsamma, frrn han hade hrt var landet lg.

-- Det var en rasande rar chiffonj, det dr, tog han till och fingrade
p mssingsrosorna.

-- Hm! sa gumman, men det r inte s mycket i henne.

-- H, det vet jag visst det, smickrade Carlsson p och trdde in
lillfingret i nyckelhlet till klaffen; dr r nog moltum, dr!

-- Ja, det fanns vl en skilling dr frr, nr hon kom hem frn auktion,
men Floden skulle i jorden, och Gusten p exesisen, och s har det ingen
reda varit mer p grn. Och s tog de sta och byggde nya stugan, som
ingen nytta var till, och s gick det undan fr undan. Lgg i sockret nu,
Carlsson, och drick en kopp kaffe.

-- Ska jag brja, jag? krusade drngen.

-- Ja, efter ingen ann r hemma, svarade gumman. Den vlsignade gossen r
ute p sjn med bssan och s tar han Norman med sig, s det blir aldrig
ngot utrttat. Bara de kan komma ut och kl efter en fgel, s lter de
kreatur och fiske g ver styr, och ser Carlsson, det r drfr han har
kommit hit fr att styra till rtta; och drfr ska han hlla sig liksom
litet fr mer och ha ett ga p gossarne. Vill han inte ta en skorpa,
Carlsson?

-- Ja, se moster, r det s att jag ska vara liksom fr mer, s att de
andra lystra p mig, d ska det ocks vara ordning, och d ska jag ha ett
ryggstd, fr jag knner gossarne, nr man ska vara du och gemen med dem,
tog Carlsson sitt landfste, nr han knde var han var hemma. Vad
sjaffrderna anbelangar, s lgger jag mig inte i dem, fr dem knner
jag inte, men p land, dr r jag hos mig, och dr vill jag rda.

-- Ja, det dr ska vi ordna om i morgon, d ha vi sndag och f sprka
vid dagsljus. Nu ska Carlsson ta en halv, s fr han g och lgga sig
sedan.

Gumman slog i en ptr, och Carlsson tog timglaset och lt det rinna till
en dryg fjrdedel i koppen. Och sedan han druckit en slurk, knde han sig
bengen att uppta det fallna samtalet, som berrt honom ytterst angenmt.
Men gumman hade rest sig fr att pyssla i spisen, flickorna rnde ut och
in, och rackan gav skall p grden, s att uppmrksamheten drogs utt.

-- S, nu ha vi gossarne hemma, sade gumman.

Och nu hrdes rster utanfr och rasslet av klackjrn emot bergknallarna,
och mellan balsaminerna i fnstret sg Carlsson ute i mnskenet tv
manshamnar med bsspipor uppver axlarne och packningar p ryggarne.

Rackan skllde i farstun, och straxt ppnades drren till stugan. In kom
nu klivande sonen i sjstvlar och stortrja; och med den lycklige
jgarens skra stolthet slngde han jaktvskan och en knippa ejder p
bordet vid drren.

-- God afton, mor, dr har du ktt! hlsade han utan att nnu mrka den
nykomne.

-- God afton, Gusten. Ni ha varit borta lnge, hlsade gumman igen, under
det hon kastade en ofrivilligt belten blick p de praktfulla
ejderhanarna i deras kolsvarta och kritvita drkter med de rosenfrgade
brsten och de sjgrna nackarna. -- Ni har haft gott skytte, ser jag.
N, se hr ha vi Carlsson nu, som vi ha vntat!

Sonen kastade en forskande blick ur sina sm, vassa gon, som halvskymdes
av ljusrda gonhr, och ndrade genast min, som, ifrn att ha varit
ppen, blev blyg.

-- God afton, Carlsson, sade han kort och skyggt.

-- God afton sjlv, svarte drngen och anslog en ledig ton, frdig att
bli verlgsen s fort han ftt den unge mannen klar fr sig.

Gusten tog hgstesplatsen med armbgen p fnsterbrdet och lt modern
ge sig en kopp kaffe, i vilken han genast lade brnnvin, och drack, under
det han i smyg betraktade Carlsson, som tagit fglarne och underskt
dem.

-- Det r prktiga djur, de hr, sa Carlsson och klmde dem ver brstet
fr att knna, om de voro feta. Han r en snll skytt, kan jag se, fr
skotten sitter p rtta stllet.

Gusten svarade med ett listigt grin, fr han hrde genast, att drngen
inte frstod skytte, d han bermde skott, som satts in medfjrs och
gjort fglarne odugliga till vettar.

Men Carlsson gick p ofrfrat och pratade, bermde sklskinnsvskorna,
prisade bssan och gjorde sig s liten som mjligt, s okunnig om
sjsakerna som han verkligen var, och mer till.

-- Var har du gjort av Norman? frgade nu gumman, som brjade bli
smnig.

-- Han hller p att bra opp grejorna i boden, svarte Gusten, men han
kommer vl snart.

-- Och Rundqvist har redan lagt sig, n, det r p tiden ocks, och
Carlsson kan vara trtt, som har varit ute och frdats. Jag ska visa
honom till rtta var han ska ligga, om han fljer med.

Carlsson ville grna stanna kvar och se timglaset rinna ur, men
antydningarne voro fr ppna, att han lngre skulle vga fresta. Och
gumman fljde honom ut i kket, men kom strax in igen till sonen, som
genast tertagit sin frimodiga min.

-- N, vad tycker du om honom? frgade gumman; han ser mig rejl och
villig ut.

-- N-eej! drog Gusten ut sitt svar. Tro inte den, mamma, han pratar
smrja, den hlen!

-- , s du sger; han kan vara ordentlig nd, fast han r sprksam.

-- Tro mig du, mamma, det dr r en spelfgel, som vi f dras hrt med,
innan vi bli fri frn honom. Men det gr inget, det; han ska f arbeta
fr maten, och inte ska han komma mig fr nr, inte. Ja si, du tror
aldrig vad jag sger, men du fr vl se, du fr vl se! Och s ngrar du
dig, nr det r fr sent! Hur var det inte med gamla Rundqvisten! Han var
ocks s mr i mun, men i ryggen var han lenare nd, och s fick vi
hanka me'n, och nu lr vi ha honom till dddagar. Sna dr hymlare, som 
kringa i mun, r bara stora i grtfatet. Tro du mig!

-- Ja si, Gusten, du r som far din; aldrig tro folk om gott och begra
orimligheter sen! Rundqvisten r inte ngon sjkarl, utan oppe ifrn land
ocks; men han kan s mycket, som andra inte kan; och sjkarlar f vi
aldrig mer, fr de g till flottan och tullen och lotsverket, s hit
kommer bara landsfolk. Ja, ser du, man fr ta vad man fr.

-- Ja, det vet en nog, att ingen vill tjna mer, utan alla ska g till
kronan, och hitut samlas allt skrap oppe ifrn land. Inte m en tro, att
ngot ordentligt folk drar ut i skren, som inte har sina orsaker, och
drfr sger jag som frr: se opp med gona!

-- Ja du, Gusten, du skulle se opp med gonen, tertog gumman, och hlla
reda p ditt, fr det blir ditt alltsammans nd, och du skulle vara
hemma och inte ligga p sjn jmt och samt och tminstingen inte ta
folket frn arbete, som du gr.

Gusten plockade p en av ejdrarne och svarte:

-- ja, mor, men du tycker nog om att f stek p bordet, nr det vankats
salt flsk och torrfisk hela vintern, s det ska du inte tala p. Och fr
resten, s, jag gr inte p krogen, jag, och ngot ska en ha att roga sig
med. Mat ha vi ju, s det rcker, och lite pengar p banken med, och
grden ruttnar inte; vill han brinna, s kan han f det, efter som han r
brandfrskrad.

-- Ja, inte ruttnar grn, det vet en nog, men allting annat faller
snder; grsgrdarne ska lagas, dikena ska tas opp, logtaket multnar, s
det dryper in p kreaturena; inte en bro r hel, btarne r skra som
fnske, ntena ska lettas och mjlkkllarn skulle tckas. Ock-ock-ock,
det r s mycket som skulle gras och aldrig blir gjort. Men nu ska vi
vl se till, om inte det kan bli av nd, efter som vi ha ftt en enkom
till att ordna me't, och f se om inte Carlsson r mannen till'et.

-- N, s lt 'en gra't d! snste Gusten och reste med handen sitt
kortsnaggiga hr p nda, s det stod som spik. Se dr r Norman! Kom och
ta en halv nu, Norman!

Norman, en liten bred vithrig, med vita gryende mustascher och bla
gon, kom nu in i stugan och slog sig ner hos jaktkamraten, sedan han
hlsat gumman. Och nr de bda hjltarne tagit fram sina lerpipor ur
vstfickorna och stoppat med svarta ankaret, brjade de p jgarvis, vid
en kaffehalva, g igenom, skott fr skott, alla sina bragder ute i
havsbandet. Och fglarne undersktes med fingrarna i skottsren, och
haglen rknades, oavgjorda trffar frhandlades, och nya planer till
andra utflykter uppkastades.

Emellertid hade Carlsson kommit ut i kket fr att f sitt natthrbrge.

Det var en ryggsstuga och sg ut som en skuta med klen i vdret,
flytande p lasten, bestende av allt vrldens gods. Hgst upp under den
sotade taksen hngde garn och fiskredskap p bjlkarne; drunder voro
brder och btbord stuvade till torkning; lin- och hamphrvor, draggar,
smidesjrn, lkknippor, talgljus, matscksskrin; p en tvrbalk lgo
nystoppade vettar i en lng rad; p en annan voro frskinn kastade; frn
en tredje dinglade sjstvlar, sticktrjor, linnen, skjortor och
strumpor; och mellan balkarne gingo brdspett med hlkakor, kppar med
lskinn, strar med lngrevar och stngkrok.

Vid gavelfnstret stod matbordet av omlat tr, och vid vggarne tre
utdragssoffor, bddade och med ganska rena, men grova lakan.

I en av dessa hade gumman anvisat Carlsson en plats och, sedan hon
avlgsnat sig med ljuset, lmnat den nykomne i skymningen, som endast
svagt upplystes av glden frn spisen och en kort mnstrimma, som lagt
sig p golvet kluven och rutad av fnstrets post och sprjsar. Av
blygsamhetsskl bestods intet ljus vid snggngen, d flickorna ocks
hade sina sovplatser i kket, och Carlsson brjade avkldseln i
skumrasket. Han fick av rocken och stvlarna, tog uret ur vstfickan fr
att dra upp det vid skenet av kolelden i spisen. Han hade satt nyckeln i
hlet och brjade vrida med ngot ovan hand, ty klockan var endast i gng
om sndagarne och vid hgtidliga tillfllen, d han hrde en djup
knarrande stmma stiga upp frn sngklderna:

-- Nej, si fan har klocka ocks!

Carlsson rck till, tittade ner och sg i gldskenet ett lurvigt huvud
med ett par pliriga gon upphngt p stdet av tv hriga armar.

-- Angr det dej, du? svarade han fr att inte vara svarsls.

-- Angngen ringer de i krkan, fast jag aldrig gr dit! svarte huvet.
Men det var en schangtil karl i alla fall, som har saffian i
stvelhalsarna.

-- Jo, jag skulle tro det, och galoscher har han ocks, om han stter
till!

-- Nej, Jessus, har han galoscher ocks; d kan han bestmt bju' p en
sup!

-- Ja, det kan han ocks, om det gller, svarade Carlsson avgjort och
gick efter hganskruset. Var s god och hll till godo.

Han tog ur korken, drack en klunk och rckte ver kruset.

-- N, Gud signe honom, jag tror rent av det r brnnvin. S, gutr och
vlkommen till bys! Nu sger jag du till dig, Carlsson, och du kallar mig
tokiga Rundqvist, fr s heter jag mest.

Och s krp han under tcket.

Carlsson kldde emellertid av sig och krp i sng, sedan han hngt sin
klocka p saltskppan och stllt stvlarna mitt p golvet, s att de
rda saffianskilarna skulle synas utt. Det var tyst i stugan och endast
Rundqvist hrdes snrfla bort vid spisen. Carlsson lg vaken och tnkte
p framtiden; som en spik satt gummans ord i huvet, om att han skulle
vara liksom frmer n de andra och att han skulle stta grdsbruket p
ftter. Omkring den spiken vrkte och bulnade det, och det var som han
skulle ha ftt en vxt i huvet. Han lg och tnkte p mahognychiffonjn
och sonens rda hr och misstnksamma gon. Han sg sig g med en stor
knippa nycklar p en stlring och skramla med dem i byxlommen, och s
kommer ngon och ber om pengar, och s lyfter han p frskinnet, skakar
p hgra benet, sticker ner handen i fickan och knner nycklarne mot
lret; och s plockar han p knippan, som nr man reder drev, och nr han
ftt fatt i den minsta nyckeln, som gr till klaffen, sticker han in den
i nyckelhlet, alldeles som med lillfingret i aftons, men nyckelhlet,
som sett ut som ett ga med en gonsten i, blir runt och stort och svart
som en bssmynning och ver andra ndan av pipan ser han sonens rda
sarvga sikta skarpt, lmskt, som om han ville frsvara sitt guld.

Det gick i kksdrren och Carlsson rcks upp ur sin halvslummer. Mitt p
golvet, dit mnrutorna flyttat sig, stodo tv vitkldda kroppar, som
snart dykte ner i en sng, vilken knarkade ett vldigt tag som en bt mot
en rankig brygga, och s levde det i lakan och fnissades, tills det blev
tyst.

-- God natt, sm flickor, hrdes Rundqvists slocknande rst. Drm om mig,
s r ni snlla.

-- Jo, det brydde vi oss allt om, svarade Lotten.

-- Tyst, svara inte den otcken, varnade Clara.

-- Ni r -- s snlla -- s! Om jag bara kunde vara s snll -- som --
ni! suckade Rundqvist. Ja, Herre Gud, man blir gammal och s fr man inte
sin vilja fram lngre, och d r det bara skrp med livet. God natt med
er, barn, och akta er fr Carlsson, fr han har klocka och
saffiansstvlar! Ja, Carlsson, han r lycklig, han! Lyckan kommer, lyckan
gr, lycklig den som flickan fr. -- Va ligger ni och fnissar fr dr
borta! -- Hr nu, Carlsson, kan jag inte f en sup till, det r s
rysligt kallt hr bortnast, fr det drar frn spisen.

-- Nej, nu fr du inget mer, fr nu ska jag sova, snste Carlsson, som
blivit strd i sina drmmar om framtiden, i vilka varken frekommo vin
eller flickor, och som redan satt sig in i sin stllning som frmer.

Det blev tyst igen, och endast dova ljud frn jgarnes historier trngde
genom de bda drrarne och dremellan nattvindens sakta ryckande i
spjllet.

Carlsson lade igen gonen och hrde i slumren Lottens halvhga stmma
lsa utantill ngot, som han frst inte kunde fatta, men som smningom
slpade fram i en enda lng ramsa, ur vilken han urskilde: och
inledossickeifrestelse, utanfrlsossifrnondo, tyriketrditt,
ochmaktenochhrlighetenievighetamen. God natt, Clara! Sov gott!

Och s snarkade det om en liten stund frn flickornas sng, men Rundqvist
drog timmerstockar s fnstrena skallrade, antingen det nu var p lek
eller allvar. Men Carlsson lg halvvaken och visste inte sjlv, om han
var vaken eller sov, frrn han knde tcket lyftas och en knubbig och
svettig kropp krypa ner vid sin sida.

-- Det r bara Norman! hrde han en instllsam rst bredvid sig och
frstod, att det var drngen, han skulle ha till sngkamrat.

-- Jas, det r skytten, som r hemkommen, knarrade Rundqvists rostiga
bas. Och jag trodde det var Calle som var ute att skjuta p
lrdagsafton.

-- Du kan visst skjuta du, Rundqvist, som ingen bssa har kvar, frste
Norman av.

-- Kan jag inte? tog gubben opp, fr att inte frlora sista ordet. Jag
kan skjuta svartstarar med rovbssa, jag, och det mellan lakan nd.

-- Har ni slckt elden? avbrt gummans vlvilliga stmma genom drren
utifrn farstun.

-- Javars! svarade korus.

-- God natt med er d!

-- God natt, moster!

Och s drogos lnga suckar, och s pustades, flsades och snusades, tills
snarkningarne voro igng.

Men Carlsson lg nnu halvvaken en stund och rknade fnsterrutorna fr
att bli sanndrmmad.




ANDRA KAPITLET.

Sndagsvila och sndagsvrv; den gode
herden och de elaka fren; morkullorna
som fick vad de behvde, och drngen
som fick kammaren.


Nr Carlsson vaknade om sndagsmorgonen vid tuppens galande, voro alla
sngar tomma, och flickorna stodo i underkjolen vid spisen, medan solen
lyste fullt och blndande in i kket.

Carlsson sprang ledigt i byxorna och gick ut p backen fr att tvtta
sig. Dr satt redan unga Norman p en strmmingstunna och blev klippt i
hret av den allkunnige Rundqvist, som ptagit en ren nattkappa, stor som
en daglig tidning, och bsta stvlarna voro ocks p. Vid en fotls
jrngryta, som blivit anvisad som tvttfat, fick Carlsson med en klick
grnspa verkstlla sin sndagstvttning.

I stugfnstret syntes Gustens frkniga ansikte intvlat, och under grymma
grimaser t en spegelbit, knd under namnet sndagstittaren, for han fram
och ter med rakkniven, som blixtrade i solskenet.

-- Ska ni t krka i dag? frgade Carlsson ssom morgonhlsning.

-- Nej, vi komma inte s titt i Guds hus, svarte Rundqvist; fr vi ha tv
romilar dit och lika mnga dn, och man ska inte ohelga vilodagen med
onyttigt arbete.

Lotten kom nu ut och skljde potatis, medan Clara gick till matboden att
hmta salt fisk ur vinterkaret eller familjegraven, i vilken all smfisk,
som dtt i nt eller sump och inte kunde bevaras, blev nedsaltad huller
om buller utan anseende till person och avsedda till husets lpande
behov. Dr lgo bleka mrtar sida om sida med rda sarvar; pankor,
grsar, sjuryggar, abborrar, sm stekgddor, flundror, lindare, lakar,
sikar; alla med ngon skavank: en snderriven gl, ett urkrokat ga, ett
vilsegnget ljusterhugg i ryggen, en klack mitt p buken och s vidare.
Hon tog ett par gpnar, vaskade ur det mesta saltet och s gick
sllskapet i grytan.

Medan frukosten stod p elden, hade Carlsson kltt sig och slog ngra
lovar ute p backen fr att se p lgenheterna.

Stugan, som egentligen var sammanbyggd av tv, lg p en backknalle vid
sdra och inre ndan av en lng, tmligen grund vik av fjrden och vilken
skar s djupt in i landet, att man ej sg stora sjn, utan kunde tro sig
vara vid en liten insj oppe i land. Backknallarne snkte sig ner till en
dal med betesmarker, ngar och hagar, vilka voro kantade med lvskog av
bjrk, al och ek. Norra sidan av viken var skyddad fr de kalla vindarne
genom en hjd, bevuxen med granskog, och sdra delarne av n utgjordes av
talldungar, bjrkhagar, mossar, krr, mellan vilka en kerlapp hr och
dr var upptagen.

P backen stod jmte boningshuset matboden, och ett stycke drifrn lg
storstugan, ett rtt knuttimrat, ganska stort trhus med tegeltak, vilket
gamla Floden rest t sig till undantag, men som nu stod obebott, emedan
gumman ej ville bo ensam dr och ondigt mnga eldstder skulle dragit
fr mycket p skogen.

Lngre bort, t hagen till, lgo fhus och loge; i en dunge av resliga
ekar hade bastun och kllaren sina skuggiga platser; och lngst ut i
sdra ngen syntes taket av en frfallen smedja.

Nere vid vikens inre nda stodo sjbodarne intill btbryggan och dr var
ven hamnen fr btarne.

Utan att beundra landskapets sknheter syntes Carlsson dock angenmt
tilltalad av det hela. Den fiskrika viken, de slta ngarne, de lutande
krarne skyddade fr vindarne och med gott fall, den tta timmerskogen,
de skna virkestrden i hagarne, allt lovade goda avkastningar, om blott
en kraftig hand satte makterna i rrelse och finge de nergrvda skatterna
upp i dagsljuset.

Efter att ha spankulerat hit och dit avbrts han i sina betraktelser av
ett skallande hoj, som gick ut frn stugukvisten och ekade kring vikar
och sund och strax drp besvarades frn logen, frn hagen och frn
smedjan i samma ton.

Det var Clara, som ropade till frukost, och snart sutto de fyra karlarne
kring kksbordet, dr det stod nykokt potatis och salt fisk, smr,
rgbrd och brnnvin -- efter som det var sndag. Gumman gick omkring och
manade till god matlust samt kastade d och d ett ga p spiseln, dr
det kokades t hns och grisar.

Carlsson hade tagit plats vid bordets vre kortnda, Gusten hade valt
ena lngsidan, Rundqvist den andra och Norman den nedre kortndan, s att
man egentligen inte visste vem som hade hedersplatsen, utan trodde sig ha
fyra talmn i nmnd. Men Carlsson frde likvisst ordet och betonade sina
utltanden med gaffelsttar i bordet. Han talade om jordbruk och boskap;
men Gusten svarade ej, eller svarade med fiske och jakt, varvid Norman
understdde, och Rundqvist satt som den opartiske sndraren, kastade p
en tvedrktens pinne hr och dr, nr strid hll p att glimma upp,
blste p lgan, nr den ville slockna, stack till hger och gaddade till
vnster och visade sllskapet, att de voro lika dumma och okunniga
allihop och att han ensam hade hand om frstndet.

Gusten svarade aldrig Carlsson direkt, utan vnde sig alltid till en
granne, och Carlsson sg, att hr var ingen vnskap att vnta.

Norman, den yngsta, knde alltid efter att han hade ett litet armbgstd
hos husbonden, som nd var skrast att lita sig till.

-- Ja si, att lgga p grisar, nr man inte har mjlk i lagrn, si det
var d rakt inte vrt, domderade Carlsson; och mjlk kan man inte f,
utan att man sr klver i hstsden. Si det ska vara cirkulatsjon i
jordbruket; det ska liksom cirkulera, det ena med det andra.

-- Ja si, det r alldeles liksom med fisket, det ocks, vet ju Norman,
vnde sig Gusten till sin granne; fr si man kan inte stta
strmmingssktarne, frrn flundrorna slutat ta, och man fr inga
flundror, frrn gddan lekt ut. Si det ena liksom gr i det andra, och
dr det ena slpper, s tar det andra ve. r det inte s, Norman,
kanske?

Norman bifll utan motstrvighet och tog fr skerhetens skull om
refrngen, nr han mrkte, att Carlsson gjorde sig frdig att hugga in
igen:

-- Jo, det r nog s att det ena tar ve, nr det andra slpper.

-- Vem r det som slpper sig? fann nu Rundqvist gott inskrida, nr
Carlsson med en sarvstjrt mellan tnderna gjorde stora tbrder med
armarne fr att ro opp samtalet t sin kant igen men nu mste instmma i
de andras grin, mera framkallat av skadegldje t att jordbruket blev
lagt t sidan, n t den enkla roligheten. Och uppmuntrad av framgngen
brjade Rundqvist gra utvikningar p det lyckligt funna mnet, s att
ngot allvarsamt ord icke mer hade att prkna ngon hrare.

Nr frukosten var slut, kom gumman in och bad Carlsson och Gusten flja
med ut t lagrden och p grdena fr att f samrda om sysslornas
frdelning och se till vad som skulle gras fr att f grden p ftter;
och sedan skulle man samlas inne i stugan fr att lsa predikan.

Rundqvist lade sig p soffan vid spisen och tnde en pipa, men Norman tog
sin dragharmonika och satte sig p frstukvisten, medan de andra gingo
upp t lagrden. Hr fann Carlsson med en viss beltenhet tillstndet
vertrffande hans frhoppningar om det vrsta. Tolv kor lgo p kn och
to mossa och halm, sedan fodret tagit slut. Varje frsk att resa dem
var omjligt, och sedan han och Gusten skt f dem p bena genom att
skjuta en planka under buken, lmnades de t sitt de tills vidare.

Carlsson skakade betydelsefullt p huvet, som en lkare nr han gr ifrn
en ddsbdd, men sparade sina goda rd och frbttringsfrslag tills
vidare.

Med oxparet var det nd smre, ty de hade nyss slutat vrpljan, och
fren hade bara bark att fnalla frn de lngesedan avtna lvknipporna.

Svinen voro magra som jakthundar; hnsen sprungo omkring i lagrn, och
gdselhgar lgo kringkastade hr och var, under det vattnet fick rinna
ut i rnnilar var det kunde.

Sedan allt var versett och befunnet i lgervall, frklarade Carlsson,
att hr inte var annat gra n komma med kniven.

-- Sex kor som mjlkar r mer n tolv som svlta! Och han underskte
speglarne och mjlkhlorna, och med stor skerhet prickade han de sex,
som skulle f ta opp sig och s g till slaktarn.

Gusten gjorde invndningar, men Carlsson frskrade och bedyrade: att de
skulle g till dden! De skulle d s visst som han levde!

Och sedan skulle det bli andra ordningar av. Men frst och frmst skulle
det kpas torrt och gott h, innan kreaturen slpptes p skogen.

Nr Gusten hrde tal om att kpa h, gjorde han de livligaste
frestllningar mot att lgga ut pengar fr s'nt som man kunde ha sjlv,
men gumman tystade ner honom med frklaringen, att han inte frstod
saken.

Och efter ngra frberedande mindre anordningar lmnades lagrden och man
vandrade utt grdena.

Hr lgo hela strckor i trda.

-- Ock-ock-ock! hrdes Carlsson medlidsamt, nr han sg s frldrat bruk
p en s god jord. -- Ock-ock-ock, s barnsligt! Ingen mnniska i
vrlden har trda mer, utan klvervall, och nr man kan ta grda alla r,
varfr ska man bara ta vartannat?

Gusten frmenade, att skrdar tagna r ut och in skulle suga ur jorden,
vilken ju behvde vila, den ocks liksom mnniskan, men Carlsson avgav en
riktig, om ock ngot dimmig frklaring ver huru klvergrdan gdde
jorden i stllet fr att suga den, utom att den hll kern fri frn
ogrs.

-- Si, det hade man d aldrig hrt talas om: grdor som gdde, menade
Gusten, vilken ej kunde frst Carlssons lrda utlggning om hur
grsvxterna tog sin mesta fda ur luften.

Drp granskades dikena och befunnos fulla med grundvatten, igenvxta och
med dligt avlopp. Sden stod flckvis, som om man kastat ut kornet
nvtals, och ogrset frodades i ro mellan tuvorna. ngarne lgo orjda
och fjolrslvet tckte och kvvde grset i en enda hopklibbad koka.
Grsgrdarne voro fallfrdiga, broar saknades, allt var s boflligt som
gumman redan frestllt Gusten under fregende kvllens samtal. Men
Gusten hrde icke p Carlssons djupgende granskningar, slog dem ifrn
sig som ngot obehagligt man grvde upp ur det frflutna, och fruktade
det myckna arbete, som vinkade och n mer de pengar modren mste knipa
fram med.

Nr de sedan togo av int kalvhagen, blev ocks Gusten efter, och nr de
andra kommit till skogen, var han frsvunnen. Gumman ropade frst ngra
hoj efter honom, men utan att f svar.

-- Ja, s m han g, mente gumman; si det r s med Gusten, att han
alltid har varit liksom lite slg och doven, utom nr han kan komma ut p
sjn med bssan. Men Carlsson ska inte se t'en, fr det r inte ngot
ont me'n. Si det var s, att fadren ville liksom ha honom till ngot
bttre och ville inte han skulle g som drng, utan lt'en hllas med det
som roga'n; och nr han var tolv r, s fick han egen ka, och bssa
frstss, och sen var det ingen reda med honom. Men nu gr fisket
tillbakars och drfr har jag mstat tnka p jorden, som nd till
sistens r skrare n sjn; och det skulle nog ha gtt, om Gusten bara
frsttt till att hlla efter folket, men si han ska alltid gra sig s
gemen med gossarne, och d gr det inte ngon vart med arbetet.

-- Ja, si det duger rakt inte att klema med folket, hktade genast
Carlsson p; och det ska jag sga moster ocks, hr mellan fyra gon, att
ska jag vara liksom kustus, s m jag ta i stugan och sova fr mig sjlv
p kammarn, fr annars blir det ingen respekt, och jag kommer aldrig ur
flcken.

-- Ja si, Carlsson, att ta i stugan, farhgade gumman, under det hon
klev ver stttan, s lr det nog vl inte g fr sig. Folket r inte
sdant numer, att de skulle lida att man t annerstans n med dem i
kket; det vgade inte Floden en gng p sistone, och Gusten har aldrig
torts p det; och gr man det, s r de s golika att gra spektakel med
maten, och s stter de sig p tvrn. Nej, s det kan vl nog inte bli,
det. Men att han sover p kammarn, r ngot annat och det ska vi se till;
fr resten tycker nog folket de r mnga nd i kket, och Norman, tnker
jag, sover hellre allena i soffan n tillsammans med ngon annan.

Carlsson fann fr gott vara njd med halvvunnet spel, och stoppade
tillsvidare den andra pipan i scken.

De kommo nu in i granskogen, dr nnu en sndriva, smutsig av damm och
nerfallna barr, lg mellan ett par rullstensblock; granarne svettades
redan kda i den gassande aprilsolen och vid deras ftter blommade
vitsippor, och under hasselbuskarne stucko blsippor opp genom de
multnade lvens genombrutna nervnt. Ur bjrnmossan uppsteg en varm fukt;
mellan trdstammarne syntes grdesglindret dallra ver grdsgrden till
ngen och lngre bort blnade fjrden fr en ltt bris; ekorrarna
fnattrade uppe mellan grenverket och grnglingen hamrade och skrek.

Gumman trippade fre p den kala gngstigen ver barr och rtter, och nr
Carlsson, som gick efter, sg hennes skosulor vika sig med smidiga steg
och frsvinna under kldningsfllen, erinrade han sig drvid, att han i
gr tyckte henne vara ldre.

-- Moster r rektigt flink att spassera, fann sig Carlsson uppmanad att
lufta sina vrknslor.

-- , s han sger; en kunde tro att han ville raljera med en gammal
kring.

-- Nej, si jag menar alltid vad jag sger, frskrade Carlsson
trovrdigt, och ska jag hlla steg med moster, s blir jag svett.

-- Vi ska inte g lngre i alla fall, svarte gumman och stannade fr att
pusta. Hr ser Carlsson skogen likvisst, och hr ha vi kreaturen mest om
sommarn, nr de inte r ute p kobbarne.

Carlsson kastade ett sakkunnigt ga p skogen och fann, att dr stod
mnga famnar bryggved i mtt och att dr fanns goda timmer p roten.

-- Men s fasligt illa ansad, ock-ock-ock, och hr ligger skatar och ris
kvar i en enda brte, s varken ryss eller rackare kan komma fram!

-- Ja, Carlsson ser sjlv hur det str till, och nu fr en rda och
stlla som en vill; och han skall nog ordna det bra, r jag sker om;
inte sant, Carlsson.

-- Jo, nog ska jag gra mitt, om de andra gr sitt, och det fr moster
hjlpa under med, ltade Carlsson, som knde i andanom att det icke
skulle bli det lttaste att tillskansa sig en stllning som korporal, dr
gemenskapen var ldre i grden.

Under ideligt samsprk om huru Carlsson skulle kunna intaga och bevara
sin verhghet, vilken han hos gumman inplantade som huvudvillkoret fr
grdens blivande blomstring, kommo de hem. Nu skulle predikan lsas, men
ingen av karlarne var synlig. De tv skyttarne hade gtt p skogen med
bssorna, och Rundqvist gmde sig vl som vanligt i ngon solig backe,
fr s var det alltid nr man skulle hra Guds ord. Carlsson frskrade,
att de kunde reda sig utan hrare, och om flickorna ppnade drrn till
kket, fingo de ocks ett ord med till livs, under det grytorna kokade.
Och nr gumman yttrade oro ver att hon ej skulle kunna lsa, var
Carlsson genast redo att taga sig vrvet.

-- Ock-ock-ock! han hade lst s mnga predikningar i sin dar hos
advokatfiskaln, s det skulle inte felas.

Gumman tog almanackan och slog upp dagens text, som i dag p andra sndan
efter psk befanns handla om den gode herden. Carlsson fick ner Luthers
postilla frn hyllan och tog plats p en stol mitt p golvet, s att han
kunde inbilla sig att frsamlingen skulle se honom riktigt. Drp slog
han upp i psalmboken och brjade med hg rst, lpande p tonskalan, som
han hrt kolportrerna gra, och sjlv gjort, predika opp texten:

-- I den tiden sade Jesus till judarna: Jag r den gode herden: den
_gode_ herden lter sitt liv fr fren; men den som lejder r, och _icke_
r herden, vilken fren _icke_ tillhra, ser ulven komma och vergiver
fren och flyr.

En underlig knsla av personligt ansvar bemktigade sig upplsaren, nr
han uttalade orden: _jag_ r den gode herden, och han tittade ut genom
fnstret, betydelsefullt, ssom om han skte de bda lejda flyktingarne
Rundqvist och Norman.

Gumman nickade sorgset bifallande och tog katten upp i kn, som om hon
ppnat sin famn fr det frlorade fret.

Men Carlsson lste p med av rrelse dallrande rst, ssom om han skrivit
det sjlv:

-- Men den lejde flyr -- ja han flyr, broderade han -- ty han r
_lejd_ -- skrek han -- och vrdar intet om fren.

_Jag_ r den gode herden, och knner mina fr, och mina knna mig -- tog
han utantill efter, som det var ett sprk ur katekesen. -- Drp snkte
han rsten, slog ner gonen, ssom om han haft en djup sorg ver
mnskornas ondska och framsuckade, starkt betonat och med sidoblickar,
icke utan ett visst illmarigt underfrstnd, ssom om han med smrta
angav ngra oknda sklmar, utan att precis vilja st fr anklagelsen:

-- Jag haver ock _andra_ fr, som icke ro av _detta_ frahuset; dem
mste jag ock draga hrtill; och de _skola_ hra min rst! Och med ett
frklarat leende, profetiskt, frhoppningsfullt, frtrstansrikt, viskade
han:

-- Och det skall vara _ett_ frahus, och _en_ herde.

-- Och _en_ herde! ekade gumman, som hade sina tankar p helt andra hll
n Carlsson.

Drp grep han an postillan; gjorde ett verslag ver sidornas antal,
grinade surt, nr han sg, att det var en lng rackare, men tog mod
till sig och satte i gng. Behandlingen av mnet gick ngot p sidan om
hans syften och hll sig mera till den kristligt symboliska meningen,
varfr intresset ej var s livligt som vid texten. I en rasande fart
durkade han genom spalterna och kade hastigheten, nr han kom till
vndningarne, s att han kunde vta p tummen och vnda tv blad p en
gng, utan att gumman mrkte ngot.

Men nr han sg, att slutet kom nra, och han misstnkte amen skulle ta
trn, sackade han av; men det var fr sent, ty i sista vndningen hade
han spottat fr tjockt p tummen och tagit tre blad, s att han sttte p
amen hgst upp p sidan, alldeles som om han slagit huvet i en vgg.
Gumman vaknade opp av stten och tittade yrvaken p klockan, varfr
Carlsson tog om amen en gng till med litet garneringar i fadrens,
sonens och den helige andes och fr Jesu vr frlsares skull.

Fr att avrunda slutet och frsona vad han brutit, lste han ett
fadervr, s lngsamt och trande, att gumman, som kommit mitt i
solskottet, nickade ihop en gng till och hann morna sig, under det
Carlsson, fr att hindra alla obehagliga frklaringar, stack ner huvet i
vnstra handen fr att gra en tyst bn, som ej kunde avbrytas.

Gumman, som ocks knde sig brottslig, ville dagalgga sin uppmrksamhet
med att i sjlvvalda ordalag visa vad hon inhmtat, men avklipptes av
Carlssons ovillkorliga fordringar, enligt grundtexten och frlsarens egna
ord, att det inte gick an med mindre, n att det skulle vara _ett_
frahus och _en_ herde! _En_ uteslutande, _en_ fr alla, _en, en, en!_

Clara hojade med detsamma till middag, och nu hrdes ur skogens djup tv
glada igenknningshoj, beledsagade av bss-smllar, och ur smedjans
skorsten steg som ur en hungrig mage Rundqvists mera originella po! som
ingen kunde misstaga sig p.

Och straxt drp syntes de frvillade fren med ltta steg skynda till
matgrytan, dr de mottogos av lindriga frebrelser av gumman fr
uteblivandet; men svarsls var ingen av de oskyldiga, som bedyrade, att
de icke hrt ngon kalla p dem, annars skulle de _genast_ ha kommit.

Carlsson frhll sig vrdig som en sndag vid middagsbordet, men
Rundqvist talade i dunkla tungoml om jordbrukets hgst markvadiga
framsteg, s att Carlsson frstod, att han redan var invigd och upptagen
i oppositionspartiet.

Efter middagen, vid vilken ett par ejdrar, kokta med mjlk och
pepparkorn, besttt anrttningen, gick allt manfolk p avskilda rum att
sova, men Carlsson tog sin psalmbok ur kistan och satte sig ute p
backen, dr det fanns en torr sten, vnde ryggen mot stugfnstren, medan
han slumrade lite, vilket gumman ansg vara mycket lovande p en eljes
till spillo given sndagseftermiddag.

Nr Carlsson tyckte, att tillrckligt lng tid tgtt fr att gra
andakten trolig, reste han p sig, gick in i stugan utan att knacka och
rck fram med sin begran att f se kammaren. Gumman ville uppskjuta och
frebar rengring och annat mer, men Carlsson stod p sig och blev frd
opp i vinden, dr verkligen lngst in under takstolarne en liten
fyrkantig lda var intimrad och ppnade sig med ett fnster p gaveln,
som nu var dolt av en blrandig rullgardin. Kammaren upptogs av en sng
och ett litet bord framfr fnstret med en vattenkaraffin. P vggarne
hngde ngot, som genom de vita, skylande lakanen sg ut som klder och
vid nrmare pseende ven befanns vara det, ty hr stack en rockkrage upp
med sin hngare, hr slank ett byxben fram. Nedanfr stod ett helt stall
med skodon, mans och kvinnors om varandra, och bort vid drren en vldig
jrnbeslagen kista med en driven lsskylt av koppar.

Carlsson drog upp rullgardinen och ppnade fnstret fr att slppa ut den
av fukt, kamfer, peppar och malrt blandade luften, samt lade mssan
ifrn sig p bordet, frklarande, att hr skulle han sova gott, och mot
gummans farhgor om kylans strande inflytande, beknde han sig vara van
att ligga kallt, vilken frdel han omjligt kunde bekomma i det varma
kket.

Gumman tyckte det gick vl raskt och ville frst ta ut klderna fr att
de inte skulle bli tobaksrkta, men Carlsson lovade att inte rka tobak
och bad och besvor att klderna skulle f vara kvar: han ville inte alls
se t dem, och moster skulle inte gra sig omak och rusta om fr hans
rkning. Han skulle krypa i sng om kvllen och sl ut sjlv och bdda
opp om morgon, och ingen skulle behva titta in dr, fr han frstod nog,
att moster var rdd om sina tillhrigheter, och hr tycktes vara
fasligheter med moltum.

Nr gumman var kullpratad, gick Carlsson ner, knogade opp sin kista och
sitt brnnvinskrus, hngde sin trja p en spik vid fnstret och stllde
sina sjstvlar bredvid de andra skoparen.

Drp bad han om ett samtal, vid vilket Gusten skulle nrvara, fr nu
skulle arbetet utdelas och var man f sin post.

Gusten antrffades med ngon svrighet och frmddes sitta en stund i
stugan; men han deltog ej i frhandlingen, och svarade p tillfrgningar
endast med invndningar, uppkastande svrigheter, med ett ord, satte sig
p tvrn.

Carlsson skte vinna honom med smicker, krossa honom med sakknnedom,
inge honom aktning med den ldres verlgsenhet, men det var bara vatten
p elden. Slutligen trttnade alla parterna och Gusten var frsvunnen,
innan man visste ordet av.

Det hade emellertid blivit afton och solen sjnk i tcken, som snart
drogo upp och tckte himlen med sm fjdermoln; luften frblev ljum.
Carlsson spatserade p mf nert ngen och kom in i oxhagen; vandrade
vidare under de blommande, nnu halvt genomskinliga hasselbuskarna, som
bildade liksom en tunnel ver det drog dr strk fram och ledde till
sjstranden, dr bryggveden brukade hmtas av uppkparens jakt.

Pltsligen stannade han och fick genom enbuskarne sikte p Gusten och
Norman, som voro uppstllda p en berghll i glntan dr ppnade sig och
med bssorna p helspnn och lgg an tittade sig omkring t alla hll och
kanter.

-- Tyst, nu kommer han! viskade Gusten, s hgt dock att Carlsson hrde
det och, troende sig vara syftad, stack sig undan i buskarne.

Men ver de unga granarne kom en fgel flygande, lngsamt och kngigt som
en uggla, med slokiga vingar, och strax drp kom en till.

-- Knorr-orr-orr-vip! hrdes det i luften, och s pang! pang! ur bda
bssorna, ur vilka haglen och rken stodo som kvastar.

Det knastrade i en bjrks kvistar och en morkulla dinglade ner ett
stenkast frn Carlsson.

Skyttarne sprungo till och fngade upp bytet, som gav anledning till en
liten meningsvxling.

-- Den har ftt vad den behvde, sade Norman och burrade opp
brstfjdrarne p den nnu varma fgeln.

-- Jag vet en till, som skulle ha vad han behvde! menade Gusten, som
reds av andra bitankar oaktat jaktfebern. Tnk en sn hle, som ska ligga
p kammarn nu ocks!

-- Nej, ska han? vdrade Norman.

-- Jo, och s ska det bli ordning p grn! Liksom inte vi visste det
bttre n han, vad som r ordning. Men, s r det: nya kvastar sopa bst,
s lnge de r nya, frstss; men vnta han mig, ska han f se p besen!
Inte r jag den, som vjer fr en sn dr friskalare! Kom han bara, s
ska han f knna p att sitta hrt! -- Tst! nu kommer den andra igen!

Skyttarne hade laddat om och sprungo upp p passet igen, men Carlsson
smg sig varligt hem, besluten att stta sig i anfallsstllning, s snart
han gjort vederbrliga rustningar.

Om aftonen, nr han kom upp p kammaren, ftt ner rullgardinen och tnt
p ljuset, knde han sig frst ngot beklmd, emedan han var ensam; och
en viss fruktan fr dem han avsndrat sig ifrn krp ver honom. Frr var
han alltid van att alla tider p dygnet knna sig i flock, alltid redo
att hra sig tilltalas, alltid gande tillgng till en hrare, nr han
ville sprka. Nu var det tyst omkring honom, s tyst att han, av vanan,
vntade sig bli tilltalad och tyckte att rster hrdes, dr inga voro;
och hans huvud, som hittills avbrdat sig alla tankar i talat ord,
brjade fyllas med ett verskott av ofrbrukat tankefr, som grodde och
sprngde och ville ut i vad form som helst och gjorde olust i kroppen, s
att smnens vila ej kunde infinna sig.

Han tog sig d fre att vandra i strumplsten fram och ter, mellan
fnstret och drren i den trnga kammaren och samlade hela sin
uppmrksamhet p morgondagens blivande arbete; ordnade gromlen i huvet,
utdelade dem; bemtte invndningar i frskott, vervann hinder, och efter
en timmes arbete hade han ro och vila i huvet, som nu kndes ordentligt
och upplinjerat som en kontrabok, i vilken alla poster blivit infrda p
sin plats och hopsummerade, s att man i ett gonblick kunde verskda
stllningen.

Drp gick han i sng, och nr han knde sig ensam mellan de rena friska
lakanen, utan fruktan att ngon skulle under nattens lopp komma och stra
honom, fann han sig liksom mera sjlvgande ver sin person, som en
avlggare, den dr nu satt egna rtter och var frdig att avskras frn
moderbusken och leva sitt liv igenom fr sig, i egen kamp, med strre
mda, men ocks med strre lust.

Och s somnade han fr att mta livets mndagsmorgon och arbetsvecka.




TREDJE KAPITLET.

Drngen lgger trumf p bordet, blir herre
p tppan och krker till ungtupparna.


Braxen lekte, enen rykte, hggen gick i blom och Carlsson sdde vrrg i
den bortfrusna hstsden, slaktade ner sex kor, kpte torrt stallh t de
andra, s de kommo p benen och kunde slppas i skogen; han rustade och
han ordnade, han arbetade sjlv som ett par, och han hade en frmga att
stta folk i gng, som trotsade allt motstnd.

Fdd p ett bruk i Vrmland, av tmligen obestmda frldrar, visade han
redan tidigt en avgjord olust fr kroppsarbete, men dremot en otrolig
uppfinningsfrmga i att undkomma denna ledsamma fljd av syndafallet.

Driven drjmte av ett begr att f se och knna alla sidor av mnsklig
verksamhet, frblev han icke ondigt lnge sittande p ett stlle, utan
s snart han inhmtat vad han ville, skte han ett nytt verksamhetsflt,
och p sdant stt hade han ifrn smedsyrket gtt ver till jordbruket,
prvat stalltjnst, sttt i handel, varit trdgrdsdrng,
jrnvgsarbetare, tegelslagare och slutligen kolportr. Under alla dessa
frvandlingar hade han frvrvat en bjlighet i lynnet och en frmga
att finna sig med alla frhllanden och alla slags mnskor: att frst
deras avsikter, lsa deras tankar, gissa deras hemliga nskningar. Han
var med ett ord en frmga ver sin omgivnings stndpunkt; och hans
mngahanda kunskaper gjorde honom mera skicklig att styra och ordna ett
helt n att lyda en underlgsen och inpassas som ett hjul under vagnen,
som skulle draga honom.

Inkastad genom en slump p sin nya plats, insg han genast, att han kunde
bli till nytta, att han gde frmga bringa inkomster ur det nu
vrdelsa, att han snart skulle bli uppskattad drfr och slutligen
oumbrlig. Han hade slunda ftt ett fast ml fr sina strvanden, och
att belningen vntade honom i en frbttrad stllning hade han bakom sig
som ett skert hopp och som en drivande kraft. Han arbetade fr de andra,
synbart och onekligt, men p samma gng smidde han sin egen lycka, och om
han stllde det s, att det bara sg ut som om han gav tid och krafter t
de andras frdel, s visade han drmed, att han var klokare n mngen,
som skulle ha velat gra sammalunda, men ej kunnat.

Det strsta hindret, som stllde sig i hans vg, var sonen. Med fiskarens
och jgarens avgjorda smak fr det ovissa, fr verraskningar, hade denne
en bestmd motvilja fr allt ordnat, allt skert. Odlade man, menade han,
s fick man p sin hgsta hjd vad man berknat; aldrig mer, men oftast
mycket mindre. Drog man not eller satte man nt, s fick man ena gngen
intet, men en annan sjufalt mot vad man vntat sig. For man ut p
alskytte, s hnde det stundom att man knep sig en skl; lg man i skren
en halv dag fr att lura p skrakar, s kunde det rka att d lade sig
fr bsspipan; alltid var det ngot, och ofta ngot annat n man vntat.
Fr vrigt ansgs nnu jakten, sedan den som frmnsrtt kommit ner frn
de vre klasserna, ssom ngot frnmare och katigare n att g efter
plogen eller dyngkrran, och detta satt s djupt i folket, att man icke
kunde f vilken drng som helst att kra ett par oxar, antingen nu ocks
drfr att oxen var ndrad eller drfr att hsten sedan gammalt var
hllen i vidskeplig aktning.

En annan sten i vgen var Rundqvist. Egentligen en gammal filur, som p
sitt stt skt terervra det jordiska paradiset, befriat frn tungt
arbete och vl frsett med lnga middagslurar och lnga supar, hade han
dels genom fregiven kunskap om frborgade ting, dels genom ett antaget
stt att raljera bort allt allvarsamt, i synnerhet det grvre arbetet,
dels ven i ndfall genom ltsad andlig svaghet och kroppsliga krmpor
frsttt draga sig sina likars medlidande, i synnerhet om detsamma
yttrade sig i en kopp kaffe med brnnvin eller ett halvt sklpund snus.
Slunda frstod han att snppa fr och glla grisar, ansg sig kunna leta
brunnar med slagruta och f abborn att g p nt; botade varjehanda
lttare krmpor p andra, men behll sina fr sig sjlv; spdde vackert
vder vid nytndning, nr det regnat en halv mnad, och offrade andras
slantar under en stor sten vid sjstranden, nr strmmingen skulle komma.
Men han kunde ven en mngd dligheter, pstod han, ssom att f
skrvgrs i grannens ker, stta kor p sin, gra trollskott och dylikt,
vilket kringspann hans person med en viss fruktan, s att man grna ville
ha honom till vn.

Hans frtjnster, dem han gde och fr vilka han blivit oumbrlig,
bestodo i att kunna smida och snickra, men hans otroliga frmga att gra
allt, som syntes mest, reste honom upp mot Carlsson som en farlig
medtvlare, ty vad Carlsson gjorde under fhustaket eller ute i kern
syntes icke s mycket.

S terstod Norman, en duktig arbetare, som mste ervras frn Gustens
mktiga inflytande och tervinnas t det regelbundna arbetet p land.

Carlsson hade slunda ett styvt stycke arbete och dessutom icke ringa
statskonstlig fintlighet att utveckla fr att trnga igenom, men han var
den klokare och drfr segrade han.

Gusten tog han icke upp strid med; den lt han g, sedan han med frmner
lockat ifrn honom bundsfrvanten Norman. Och det var icke mycket svrt,
ty Gusten var, rent ut sagt, litet snl, och Norman blev p jaktventyren
mest behandlad som roddare och mste aldrig skjuta frsta skottet. Fick
han verkligen en sup, s tog Gusten tre i lnn, s att de frdelar
Carlsson i kad ln, ett par strumpor, en skjorta och annat smtt
lyckades utverka t honom, jmte dennes utvidgade makt, som lovade mer n
Gustens sjunkande, hastigt nog bragte honom till avfall. Drmed var
sonens jaktlusta ngot slckt, ty att fara ensam p sjn var icke s
roligt; och i brist p sllskap slt han sig till de andra p arbetet.

Rundqvist fjllade han med strre svrighet, fr den fisken var bde ful
och gammal, men han fick ocks honom snart i sump.

I stllet fr att offra slantar, lt Carlsson laga sktarne och stta nya
linor i alla varpen, och se, strmmingen fastnade bttre n frr; i
stllet fr att g med en flogrnn, som vuxit i annat tr, och leta nya
brunnar, tog Carlsson och lt fodra den gamla, rensa henne, bygga kar
omkring henne och sticka ner en pumpstock, och drmed var flogrnnen
kastad p sopbacken; i stllet fr att lsa och sl eld ver korna, lt
han rykta dem och str torrt under dem. Kunde Rundqvist smida sm, s
drog Carlsson spik; kunde Rundqvist tlja en hrv, s snickrade Carlsson
bde rder och vlt.

Nr Rundqvist sg sig undansatt och uppjagad ur sina mullvadshl, tog han
till mera i gonen fallande handgrepp. Han brjade putsa omkring stugan;
skaffade undan det, som folket av lttja eller mrker ltit falla p
backen under vintern; kurtiserade hns och katt och satte en ny klinka p
drren.

-- Nej si, s rar Rundqvist r, som rakt av gjort en ny klinka p gamla
drrskrllet, hrde Carlsson pigorna sga i kket; ja si, han r nd
snll, han.

Men Carlsson var som en pil efter honom, och en morgon var spisen
vitstruken; en annan morgon voro vattmbarne grnmlade med svarta band
och vita hjrtan; en annan ter lg veden under ett tak, som han slagit
upp p vedbacken bakom matboden. Carlsson hade lrt av fienden att ervra
kkets stormakt, och med den nya pumpstocken var han bliven
oemotstndlig.

Rundqvist var dock seg och illfundig, och en lrdagsnatt tog han och
strk avtrdet pinande rtt. Men Carlsson, som lurat ut honom, tog Norman
p ett kvarter brnnvin, och trefaldighetsnatten hrde gumman hur det
tassade och fnaskade omkring stugvggarne, men som hon var fr smnig
att stiga upp, fick hon frst p morgonen se, att hela stugan var illande
rd med vita fnsterposter och regnbleck! Och drmed var Rundqvists kraft
att fortstta en fr hans lder alldeles fr arbetsam strid ute. Man
skrattade nu t hans kostliga smak, att brja sina frskningar med
avtrdet, och Norman, som en sannskyldig avflling, gjorde en lnge
gngbar rolighet om Rundqvist och som lydde ungefr s: Man ska brja i
rtta ndan, sa Rundqvist, strk avtrdet frst. Han lade sig, men p
lur, fr att nnu en gng frska nya funder eller sluta en frmnlig
fred.

Gusten lt dem hllas, sg p och tyckte det var bra som skedde. -- Plj
ni, tnkte han, jag skall nog komma efter och brga!

Hittills hade likvl Carlssons verksamhet ej haft tid att inbringa ngon
ptaglig skrd, ty de pengar, som influtit fr de slda korna, hade
visserligen ett par dagar legat i chiffonjn och vid upprkningen gjort
ett mycket gott intryck, men de hade snart rullat ut igen och lmnat
saknadens tomhet efter sig.

Emellertid led det mot midsommar. Carlsson hade haft mycket att bestlla
och liten tid att promenera. Nu gick han en sndagseftermiddag ute p
backen och tittade sig omkring, och kom s att lgga mrke till
storstugan, som stod dr de med nerfllda rullgardiner. Nyfiken som han
var, gick han sta och knde p drrn och den var ppen. Klev in i farstun
och fann ett kk; steg p vidare och kom in i ett stort rum, som sg
riktigt herremanslikt ut; hade vita gardiner, en imperialsng med
mssingsornament; en spegel med frgylld snidad ram och ett slipat glas
med fasetter -- det frstod han att det var fint -- soffa, chiffonj,
kakelugn, allt precis som p en herrgrd. Och p andra sidan farstun ett
lika stort rum med spis, matbord, soffor, vggklocka -- -- -- Han intogs
av frvning och hgaktning, vilka knslor vergingo till medlidande och
frakt fr garnes fretagsamhetsgvor, nr han sett, att huset drjmte
rymde tv kammare med flera bddade sngar.

-- Ock-ock-ock, tnkte han hgt fr sig sjlv, s mnga sngar och inga
badgster.

Berusad av tanken p den blivande inkomsten, gick han ner till gumman och
frehll henne det slsaktiga i att inte hyra ut stugan t sommargster.

-- Kra hjrtans, inte f vi ngra som vill bo hr! gruvade sig gumman.

-- Hur vet moster det? Har ni frskt f hyra ut? Har ni ngonsin
annonserat?

-- Det r bara att kasta pengarne i sjn! menade madam Flod.

-- Man kastar nten i sjn ocks, svarte Carlsson, men det fr man lov
att gra, om man vill vinna ngot.

-- En kan ju frska, men inte f vi ngra badgster, inte, avslutade den
gamla, som upphrt tro p nskningar.

tta dagar senare kom en fin herre gende nere i ngen och tittade sig
omkring. Han kom nrmare och mottogs vid sitt upptrdande p grden av
rackan ensam, medan folket enligt vana, blyghet eller finhet, gmt sig
inne i kket och stugan efter att frut ha sttt utanfr i en klunga och
gapat p den frmmande. Frst nr han kom i drren, steg Carlsson ut,
ssom varande den modigaste.

Den anlnde hade lst en annons... Joho -- det var nog hr! och drp
frdes han opp till storstugan. Han var ganska belten, och Carlsson
lovade alla frbttringar, allt, blott herrn ville bestmma sig genast,
fr det var s mnga spekulanter och rstiden var framskriden. Den
frmmande, som tycktes vara fngslad av stllets skna lge, skyndade sig
att gra opp, och efter msesidiga nrgngna frgor om ekonomi och
familjefrhllanden avlgsnade han sig.

Carlsson fljde honom till grinden och strtade drp in i stugan, dr
han infr matmor och son lade opp sju riksbankstior och en
privatbanksfemma.

-- , men det r fasligt, att ta s mycket pengar av folk, knotade
gumman.

Men Gusten tyckte det var bra gjort; och han sknkte fr frsta gngen
Carlsson sitt offentliga erknnande, nr denne talade om, hur han pressat
herren med ryktet om mnga spekulanter.

Pengar p bordet, det var trumf fr Carlsson, och han talade i en ton
hgre efter den betan, vid vilken hans erfarenhet av handelsvsendet
varit honom till pass. Men det var icke blott de kontanta pengarne i
hyran, som fallit ner ver dem, det skulle ven regna indirekta frmner,
vilka Carlsson mlade opp i raska drag fr de lyssnande hrarne.

Hr skulle sljas fisk, mjlk, gg, smr; och vedbrand finge inte g av
fr inte, fr att inte tala om Dalarbuden efter en krona stycket. Och s
kunde man kanske f stta av en kalv, ett fr, en utvrpt hna, potatis
och grnsaker. Ock-ock-ock -- det var s mycket att gra av, och en
riktigt schangtil herre var det.

Om midsommarafton anlnde de vntade guldfiskarne. Det var herrn, frun,
en sextonrig dotter och en sexrs son, samt tv pigor. Herrn var
violinist i hovkapellet och i goda omstndigheter samt en fridens man,
vid ingngen av fyrtiotalet. Han var tysk fdd och hade litet svrt att
frst borna, varfr han inskrnkte sig till att nicka bifall och sga
skn till allt vad som sades, varfr han hastigt vann rykte ssom
varande en mycket snll herre. Frun var ett ordentligt fruntimmer, som
vrdade sitt hus och sina barn och genom ett vrdigt uppfrande visste
stta sig i lydnad hos pigorna, utan att behva riva ner ovder eller
gripa till mutsystemet.

Carlsson, ssom varande den minst blyge och den mest talfre, tog genast
hand om frmlingarna, helst han tyckte sig likasom ha en frmnsrtt,
efter som han skaffat dit dem, och ingen av de andra hade den
tilltagsenheten eller sllskapsgvan att gra honom platsen stridig. Men
stadsbornas ankomst till n underlt icke att utva sitt inflytande p
urinnevnarnes sinnen och seder i gemen. Att dagligen se helgdagskldda
mnniskor, som hllo sndag var dag, spatserade, rodde utan ml, fiskade
utan att ta vara p fisken, badade, musicerade, frdrevo tiden, som om
inga bekymmer, intet arbete funnes till i vrlden, detta vckte till en
brjan ingen avund, endast frundran ver att livet kunde dana sig s,
beundran ver mnskor, som frmdde stlla sin tillvaro s angenmt, s
lugnt, s rent och fint framfr allt, utan att man kunde sga att de
gjort andra ortt eller plundrat fattiga. Ofrmrkt och sakta brjade
Hemsborna g i stilla drmmar, kasta lnga frstulna blickar uppt
storstugan; sgo de en ljus sommarkldning skymta i ngen, stannade de
och stodo njutande av anblicken ssom framfr ngot vackert; varsnade de
ett vitt flor p en italiensk halmhatt, ett rtt sidenband om ett smrt
liv i en bt p viken mellan skogens granar, blevo de tysta och
andaktsfulla av lngtan efter ngot de ej visste, som de ej vgade
hoppas, men som de drogos till.

Samtalen och stojet nere i kket och i gamla stugan antogo en
stillsammare art; Carlsson frekom bestndigt i ren vit skjorta och
upptrdde i vardagslag med bl kldesmssa, samt antog s smningom en
inspektors skepnad; hade en blyertspenna i brstfickan eller bakom rat
och rkte ofta p en ltt cigarr.

Gusten drog sig dremot tillbaka, hll sig s lngt undan som mjligt fr
att slippa bli freml fr jmfrelser; talade bittert om stadsbor i
allmnhet, behvde oftare n frr erinra sig och andra om pengarne p
banken, samt tog lnga lovar fr att komma frbi storstugan och de ljusa
kldningarne.

Rundqvist gick svart i ansiktet och hll sig mest uppt smedjan,
frklarande att han frgade fan efter hela vrlden, om det ocks vore
nkedronningen sjlv, medan Norman terupptog sin bevringsmssa, drog
svngrem utanp trjan och gjorde krokar kring brunnen, dit herrskapets
flickor brukade komma om morgon och afton.

Vrst var det fr Clara och Lotten, som snart sgo allt mankn fegt
avfalla fr herrskapets flickor, vilka kallades p brev fr mamseller och
reste till Dalar i hatt. Barfota mste de g, ty i ladugrden var det
fr solkigt att de ville utstta sina kngor fr hastig delggelse, och
p ngen och i kket var det alldeles fr hett g skodd. De gingo i sina
dunkla kldningar och kunde aldrig fr svett och sot och boss bra en vit
remsa en gng, och Clara, som gjort ett frsk med manschetter, rkade
illa ut, blev genast avsljad och utsatt fr ett ihllande grin ver att
hon vgade en tvlan. Men om sndagarne togo de igen skadan och dagalade
en kyrksamhet, som man inte sett p r och dag, bara fr att f bsta
klderna p.

Carlsson hade alltid render in till professorn och stannade fr vrigt
jmt och stndigt utanfr farstukvisten, nr ngon satt dr, och frgade
om befinnande, spdde vackert vder, freslog utflykter, gav rd och
upplysningar om sjfisket, samt bekom d och d ett glas l eller en
konjak, s att han snart blev freml fr de andras halvhga
beskyllningar att han gick och snuggade.

Om lrdagen, nr herrskapets kksa skulle in till Dalar och handla,
uppstod meningsbyte om vem som skulle fra henne. Carlsson avgjorde helt
enkelt saken till sin frmn, ty den lilla svarta vithyllta flickan hade
slagit djupt an p honom; och d gumman gjorde frestllningar mot att
Carlsson, som var den viktigaste och frste man p grden, s skulle g i
smrender, svarade Carlsson med att professorn enkom anmodat honom,
emedan viktiga brev skulle p posten. Gusten, som syntes mot sin vilja
rtt angelgen gra budet, frestllde att han mycket vl kunde taga
breven om hnder, men Carlsson frklarade bestmt, att det kom aldrig i
frga, att han tillt husbonden gra drngsysslorna, s att folket skulle
f ngot att tala p sedan. Och drvid blev det.

Att gra Dalarbud var icke utan sina frdelar, dem den fyndige drngen
sprat i frvg. Frst fick man sitta p sjn med en flicka och ostrt
prata tok och fjollas; sedan fljde traktering och drickspengar; och p
Dalar hade han tillflle att gra sig alla handelsmn frbundna genom
att anbefalla en kund, vilket alltid inbragte sm handtryckningar, en sup
hr, en cigarr dr, varfrutom det fll ett visst sken av anseende p
den, som framfrde uppdrag frn professorn och i vardagslag upptrdde
fint kldd och i sllskap med en mamsell frn Stockholm.

Dalarresorna frekommo dock endast en gng i veckan och hade icke ngot
strande inflytande p arbetets gilla gng fr vrigt, ty Carlsson var
nog fiffig att de dagar han var borta ge gossarne arbete p beting, s
att de skulle dika s mnga famnar, plja s mnga tegar, flla s mnga
trd, och sedan vara lediga, vilket de med nje togo sig, ty drigenom
kunde de vara fria redan aftonvardsdags. Vid sdana tillfllen, d
arbetet skulle mtas ut och sedan det gjorda granskas, var det som
blyertspennan och den numera infrda anteckningsboken kommo till heders,
och Carlsson vande sig vid att upptrda som inspektor och smningom f
arbetet att glida ver p andra skuldror. Samtidigt inrttar han sig p
kammaren ssom i sitt eget ungkarlsrum. Tobaksrkning var redan lnge
sedan infrd och p bordet vid fnstret hade han dukat fram ett grnt
fickblckhorn, ett pennskaft, en blyertspenna, ngra ark postpapper, samt
ordnat med ljusstaken och strykstickstllet s att det sg ut som ett
skrivbord. Fnstret vette ut t storstugan, och hr satt han p
raststunderna och iakttog herrskapets rrelser, samt hll ven
frevisning av sin skrivkunnighet. Om aftnarne slog han upp fnstret,
lade armbgen p brdan och satt druppe bolmande ur pipan eller en ur
vstfickan framletad cigarrstump, under det han ocks kunde lsa i en
veckotidning, vilket gav honom nerifrn sedd ett utseende som om han vore
patron sjlv p grden.

Men nr det blev skumt och han tnt ljus, lade han sig p sngen och
rkte. Det var d som drmmarne kommo, planer snarare, byggda p nnu
icke intrffade omstndigheter, men vilka mjligen med en liten tumning
kunde komma att instlla sig.

Nr han s en afton lg p rygg och bolmade svarta ankaret, fr att dva
myggen, och under det hans gon stannat p det vita lakanet, som tckte
klderna, slppte detta och ramlade pltsligt ner p golvet. Som skuggan
av ett led soldater sg han hela den avlidnes garderob gra flankmarsch
p vggen: framt fnstret och tillbaka mot drren, alltefter som
ljuslgan flktade av draget, och han tyckte sig se den dde i alla de
skepnader, som plaggen uppritade mot den rutade tapeten. Dr kom han i
kavaj av bl boj och gra korderojsbyxor med knn p, sdan han satt till
rors i sumpen, nr han seglade till stan med fisk, och sdan han satt p
Mssingsstngen i Stadsgrn och drack toddy med fiskkparn; hr kom han i
svart kldesbonjour och lnga, flaxande svarta byxor, s som han gick i
kyrkan, nr det var skrifterml, ssom han var kldd p brllop,
begravningar och barndop; hr hngde svarta frskinnstrjan, som han hade
p, nr han stod i strand och drog not om hst och vr; hr brstade sig
den stora sklskinnsplsen, som nnu bar mrken efter julkalasen, dr den
sista supen i plsen togs i glgg; och resskrpet stickat i grnt, gult
och rtt ullgarn ringlade sig som den stora sjormen nda ner p golvet
och stack huvet i ett stvelskaft.

Carlsson blev varm under skjortan, nr han tnkte sig i den skna,
silkeslena plsen, tnkte sig skjuten p en klke ver isarne, med en
luva drtill av ringskl, bort till grannarne, som togo emot julgsterna
med eldar p stranden och bsskott, och s, kommen in i den varma stugan,
kasta av sig ytterplagget och st fram i svart kldesrock och hlsas med
du av pastorn och f sitta opp, hgst uppe vid kortndan av bordet, under
det drngarne stodo vid drren eller kartat opp p fnsterbrden.

Frestllningarne om de nskade saligheterna blevo s livliga, att de
fingo Carlsson p benen, och innan han sjlv visste det, hade han krupit
i plsen och stod p golvet strykande muddarne med handen; och det ylade
i kroppen, nr han knde kragen kittla mot kinden. Drp tog han p
svarta bonjouren och knppte den; stllde sin rakspegel p stolen och
tittade efter, hur rocken satt i ryggen; stack handen innanfr slaget och
gick fram och ter p golvet. En knsla av rikedom spred sig frn det
silkeslena kldet; ngot rymligt, rundligt tilltaget, nr han prvande
klv skrten och satte sig p sngkanten, ltsandes vara borta hos
frmmande.

Under det han s satt frsjunken i rusgivande drmmar, hrde han utifrn
rster som glammade, och nr han lystrade, mrkte han Idas -- det var
den vackra kksan -- och Normans rster fltas, falla i varann, g sida
vid sida och liksom munnas. Del stack till i honom, och i ett tag hade
han bonjouren och plsen p kldhngarn under lakanet, och bevpnad med
en nytnd cigarr gick han ner fr trappan.

Strngt sysselsatt och upptagen med allvarliga framtidsplaner hade
Carlsson hittills undvikit all handel med flickorna, emedan han knde
huru tidsdande sdant groml var, och vl vetande att i samma gonblick
han ppnade eld t det hllet, ingen skerhet mera fanns att han ej
skulle f en mtlig punkt, som vore svr att frsvara, och att det, om
han en gng blev slagen p den marken, vore slut med anseende och
myndighet.

Men nu, nr den erknda sknheten utsatt sig till tvlan och segraren
hade alltfr mycket att vinna, knde han sig uppfordrad att begagna
sporrarne och resa kam, och med fast beslut att bli tuppen, gick han ner
p vedbacken, dr spelet redan var i full gng. Frargligt var det,
syntes honom, att han skulle behva mta sig med Norman just; hade det
varit Gusten tminstone; men den dr lilla strunten Norman! N, han
skulle f!

-- God afton, Ida! brjade han, utan att ltsas se rivalen, vilken
ofrivilligt lmnade sin plats vid staketet, som Carlsson genast intog.

Och s brjade han spelet, begagnande sin verlgsna talfrhet, under det
Ida plockade ved och stickor i vedbrarn, s att Norman inte fick syl i
vdret. Men Ida var nyckfull ssom vid mnskifte, och hon kastade sidoord
t Norman, dem Carlsson dock grep i flykten och tersnde tillkrusade
och sknt bemlade. Men den skna, som fann behag i kampen, anmodade
Norman spnta litet stickor. Innan den lycklige hann g omkring till
grindhlet, hade Carlsson redan klivit ver det vassa staketet, dragit
sin fllkniv och utsett ett torrt grantr, som han spntade; lade inom
ett par minuter stickorna i vedbrarn, tog alltsammans p lillfingret och
bar rtt in i kket, dit Ida fljde, och dr blev han stende vid
drrposten, dr han spnde rygg, s att ingen kunde komma varken ut eller
in. Och Norman, som icke lyckades hitta p ngot rende, slog frst ngra
lovar omkring vedbacken, mjltsjukt begrundande den ofrskmdes ltta
framfrd i livet, tills han fann fr gott avtga och p brunnskaret ge
luft t sin klagan i en schottisch, som han blgade fram ur
dragharmonikan.

De veka tonerna frn klaverets blecktungor trngde dock genom den tjocka
aftonluften, frbi drrposteringen och ndde barmhrtighetens tron vid
kksspisen, ty Ida erinrade sig nu, att hon mste g till brunnen efter
dricksvatten t professorn. Och Carlsson fljde med, denna gng dock
ngot osker i kampen p ett flt, dr han var alldeles frmmande. Fr
att frinta verkan av det trolska locket tog han Idas kopparflaska och
viskade mma ljud, i s smktande och vlljudande skala han kunde, liksom
om han ville stta ord till den frfriska musiken och neddraga solot
till ett underordnat ackompanjemang, men just som de kommo till brunnen,
hrdes mosters rop oppe frn stugan. Hon kallade p Carlsson, och i tonen
hrdes, att det var ngot angelget. Frst blev denne ond och tnkte inte
svara, men d for den lede in i Norman och med skallande stmma gav han
ljud:

-- Hr, moster! Han kommer straxt.

Med tusentals tysta lycknskningar till helvetet t den falske spelmannen
mste segraren slita sig ur krlekens armar och lmna det halvvunna bytet
t den svagare, som endast hade ett de att tacka fr sin lskogslycka.

Moster ropade n en gng, och med vresig stmma svarade Carlsson, att han
kom allt vad han orkade.

-- Vill Carlsson stiga in och ta en halv, tog gumman emot honom p
farstukvisten, skyggande med handen ver gonen fr att genomtrnga den
ltta sommarskymningen och se efter, om han kom ensam.

Carlsson ville grna eljes ta en halv, men i detta gonblick nskade han
allt kaffe och brnnvin s lngt han visste, men han kunde inte neka; och
vid ackompanjemang av Normans Norrkpingska skarpskyttemarsch, som
segerglad och hnande rullade upp nerifrn kllngen, mste han in i
stugan. Gumman var blidare n vanligt, och Carlsson fann henne ldre och
fulare n vanligt; och ju artigare hon visade sig, desto tvrare blev
han, vilket slutligen gjorde gumman nstan m.

-- Si, Carlsson, tog hon slutligen opp, medan hon hllde i kaffet, det r
s att vi ska buda till slttan i nsta vecka, och drfr ville jag tala
vid honom frst, frstss.

Hr tystnade dragharmonikan mitt i trions smltande ackorder och Carlsson
stelnade till och blev ouppmrksam, samt tuggade torrt fram ngra ord
utan klang och utan strngt sammanhang:

-- Jaha, jas, ja, slttan i nsta vecka!

-- Och d ville jag, fortfor gumman, att Carlsson skulle om lrdag ta
Clara med sig och fara sta och bjuda; fr jag ville ocks, att Carlsson
skulle komma ut lite grann och se folk, och visa sig en smula, fr det r
alltid gott.

-- Ja, si om lrdag kan jag inte, svarade Carlsson tvrt, fr d ska jag
ju t Dalar fr professorns.

-- N, fr en gng kunde ju Norman gra skjutsen, invnde gumman och
vnde ryggen t drngen fr att slippa se hans min.

I detsamma hrdes dragklaveret frampressa ngra mjuka, av pauser avbrutna
satser, som tycktes avlgsna sig och frtona ute i sommarnatten, dr
nattskrran redan spann p sin surrande rock.

Carlsson svettades ddsvetten, slog i sig kaffebrnnvinet, knde stenar
p brstet, tcken om huvet och en allmn svaghet i nerverna.

-- Det kan inte Norman, utsttte han; Norman kan inte utrtta alla
professorns affrder, och -- och -- han r inte betrodd.

-- Ja, men jag har frgat professorn, klippte gumman av, och han sa, att
han inte hade ngot om lrdag.

Det var frgjort fr Carlsson; gumman hade spnt honom som en mus, och nu
fanns inte ett hl att g i mera.

Och han hade sina sinnen ute p flera hll, s att han knappt kunde samla
sig till ett motvrn. Detta sg gumman ocks, och hon tog sig drfr
till att knda medan degen jste.

-- Hr nu, Carlsson, sa hon; han ska inte ta sig fr nr, om jag sger
ngonting t en, fr jag menar vl me'n.

-- Moster kan grna sga vad hken som helst, fr nu r det mej egalt
detsamma, brt Carlsson ut, under det han hrde klaverets allt mmare
ltar frsvagas lngst bort i hagen.

-- Jo, si, jag ville bara sga det, att Carlsson skulle liksom hlla sig
fr god att spela fr flickorna, fr det blir bara mackelmang till
sistone; ja, jag vet, jag, och knner det; och det r vlmening av mig,
sir Carlsson. Sdana dr stadsflickor ska alltid ha en tross med karlar
efter sig, om det ska vara ngot, och s ska det fjsas hit och s ska
det fjollas dit; och gr de i skogen med en, s gr de i hagen med en
ann, och s nr det blir ngot p sne si, s tar de den som de tycker r
golikast att kunna vrka't p. S r det, si, likavl.

-- Ja, det ger jag hlen vad pojkarne ta sej te.

-- Jaja, ta inte s illa opp, trstade gumman, men si en karl som
Carlsson skulle tnka p te att gifta sig, och d ska man inte g och ha
ngot drag med djor och slikt, och hr i skrgrn finns mnga rika
flickor, ska jag sga honom, och r han klok skter sina grejor vl, s
kan han komma till sitt eget, frr n han tror, och drfr ska Carlsson
inte vara enveten, utan hra vad jag sger t honom, nr jag ber honom
fara sta och buda till slttan. Kom han ihg, att jag inte skulle ha
anmodat vem som helst att frdas fr grdens rkning, och jag lr nog f
gossen ver mig, men si det bryr jag mig inte om, fr den jag hller mig
till, den stttar jag ocks, lita p det.

Det brjade nu lugna i Carlssons sinne, och han anade ngot frmnligt i
att s dr f agera fr grden; men han var nnu fr retad att vilja byta
sin lga mot ngot ovisst och han knde ett behov att f ngot handsl
frst, innan han inlt sig p affren.

-- Inte kan jag g sta s hr som jag r och inte har ngra snygga
klder, slngde han ut sin rev.

-- S farligt med klderna r det vl inte, menade gumman, men skulle det
s vara att det bara var det som felade, s kunde man vl finna ngon
rd.

Lngre ville inte Carlsson g i den riktningen, men i dess stlle beslt
han vxla ut det halvkvdna lftet mot ett annat och lyckades efter
tskilliga genkast f det drhn, att Norman, ssom oumbrlig vid liarnes
slipning och hskakets reparation, skulle stanna hemma, medan Lotten
gjorde Dalarbudet.

                  *       *       *       *       *

Klockan r tre p morgonen en julidag i brjan av mnaden. Det rker
redan ur skorstenen, och kaffepannan r psatt; hela huset r vaket och i
rrelse och ute p backen str ett lngt kaffebord dukat. Sltterfolket,
som kommit aftonen frut, har sovit p skullar och logloft, och tolv
resliga skrkarlar i vita skjortrmar och halmhattar st i grupper
utanfr stugan vpnade med liar och brynen. Dr r vassan och
Svinnockarn, gamla redan med av rodd kutiga ryggar; dr r Aspn med
sitt kmpaskgg, huvudet hgre n de andra och med djupa, sorgsna blickar
frn ensamheten ute i havsbandet, frn sorger utan namn och utan klagan;
dr r Fjllngarn, kantig och kringvriden ett halvslag som en martall
ute p sista kobben; Fiverstran, mager, utblst, livlig och torr som
ett kaffeskinn; Kvarnarne, btbyggare med rykte; Lngviksskrarne, de
frsta sklskyttarne, Arnbonden med sina pojkar. Och omkring dem, mellan
dem tassade flickorna i lintygsrmarne, med brstdukar ver barmen,
kldda i ljusa bomullskldningar och med schaletter p huvet; hrvarne,
nymlade i regnbgsfrger, hade de medfrt sjlva, och de sgo mera ut
som om de gingo till fest n till arbete. Gubbarne klappade dem med
fingerknogarne i livet och sade frtroligheter, men pojkarne hllo sig s
tidigt p morgonen p avstnd, avvaktande kvllen med dess skymning, dans
och musik fr att leka lskogslekar. Solen hade varit uppe en kvarts
timme, men nnu ej hunnit ver tallbackens toppar fr att slicka daggen
ur grset; viken lg spegelblnk infattad i den nu blekgrnskande vassen,
dr de nyklckta andungarne hrdes pipa mellan de gamla ndernas snatter;
trutarne fiskade ljor drnere, seglande, stora, vingbreda, snvita som
kyrkans gipsnglar; i kllareken hade skatorna vaknat och skvallrade och
schattrade om de mnga skjortrmarne de sett nere p stugbacken; gken
guckade i hagen, brnande, rasande som om begrens tid vore p slutet,
nr han skulle f se frsta hsten; kornknarren arpade och snarpade nere
i rgkern; men p backen sprang rackan och fgnade gamla bekanta, och
skjortrmar och lintygsremsor blnkte i solskenet, strckte sig ver
kaffebordet, dr koppar och fat, glas och kannor skramlade under det
trakteringen pgick.

Gusten, eljes blyg, hade tagit vrdskapet, och knnande sig trygg bland
dessa sin fars gamla vnner, satte han Carlsson t sidan, sktande
brnnvinsflaskan sjlv. Men denne hade redan anvrvat bekantskaper p sin
bjudningsresa, gjorde sig hemmastadd som en ldre anhrig eller gst och
lt krusa sig. Med tio rs frsprng fr Gusten och med ett utvuxet,
manligt yttre hade han ltt att trycka ner denne, som nd aldrig kunde
bli annat n pojken infr de mn, som varit dus med hans far.

Emellertid var kaffet drucket, solen steg, och veteranerna satte sig i
rrelse nert storngen med liarne p axeln, fljda av de unge och
flickskaran.

Grset stod hgt till lret och var tjockt som en fll, s att Carlsson
mste redogra fr den nya ngsktseln; hur han ltit rja ur lv och
fjorrsgrs, jmna ut mullvadshgarne, s i frostflckarne och vattna
ver med gdselsaften. Drp anordnade han som en kapten sin trupp, gav
hedersplatserna t de gamla och frmgna och gick sjlv aldra sist, s
att han nd icke kom bort i hopen. Och s gick slaget fram: tv dussin
vita skjortrmar i en kil som hstflyttande svanor, med liarne hl i hl,
och efter i spridd ordning, som en flock fisktrnor, nyckfullt kastande,
slngande, men ndock hllande tillsammans, kommo flickorna med sina
hrvar, var och en fljande sin sltterkarl.

Det susade om liarne och det daggiga grset fll i knippor; och sida vid
sida lgo alla sommarens blommor, som vgat sig ur skogen och hagen:
prstkragar och gkmat, tjrblomster och horletta, Marie snghalm,
hundloka, ngsnejlikor, pukvete, musrter, pestilensrot, vpling och alla
ngarnes grs och halvgrs; och det doftade stt som honung och kryddor,
och bien och humlor flydde i svrmar fr den mrdande skaran, mullvadarne
krp ner i jordens innanmten, nr de hrde hur det brakade i deras
brckliga tak; snoken kilade skrmd ner i diket och slank in i ett hl
som en skotnda; men hgt upp ver slagfltet svngde sig ett par
piplrkor, vars bo blivit trampat av ett klackjrn; och i eftertruppen
trippade stararne plockande och pickande allehanda krk, som kommit i det
brnnande solskenet.

Frsta slaget var uttaget nda ut i kerrenen och nu stannade kmparne,
stdda p sina lieskaft, betraktande frdelsens verk, som de lmnat
bakom sig, torkande svetten ur mssremmarne, och inlggande en ny
snusvalk ur mssingsdosorna, medan flickorna skyndade sig komma upp i
frontlinjen.

Och s gick det lst igen, ut i det grna blomsterhavet, som nu gr i
vattrade bljor av den vxande morgonbrisen och n visar brokiga lysande
frger, nr blommornas styvare stjlkar och huven sticka upp genom det
mjuka ttelgrsets vgor, som bja sig undan fr kren, n breder sig
jmn grn som en sj i stiltje.

Det r fest i luften och tvlan i arbetet, s att man heldre skulle stupa
i solskottet n stlla lien ifrn sig. Carlsson har ftt professorns Ida
till sin rfserska, och som han gr sist i slaget, kan han utan att
blottstlla vdorna, och p skryt, vnda sig om fr att kasta ett ord t
henne; men Norman har han under strng bevakning snett framfr sig, och
s snart denne frsker slnga en betagen blick p sydosten, har han
Carlssons lie i hlarne och ett mera ovnligt n vlmenande varningsrop:
-- Akta hasorna, du! efter sig.

Nr klockan r tta, ligger kllngen som en nydrillad ker, slt som en
hand och med grset i lnga strngar; nu beskdas verket och granskas
slagen, och Rundqvist r den som faller fr nmdens dom, efter som man
kan se var han gtt fram, fr dr syns det som lvdansar den ena utanfr
den andra, men Rundqvist frsvarar sig med att han mste se p flickan
som de givit honom, fr det var inte i gr han hade en flicka som sprang
efter sig.

Och nu hojtar Clara till frukost oppe p backen; brnnvinsflaskan
gnistrar i solen och svagdricksankarn r uppstucken; potatisgrytan ryker
p hllen, strmmingen immar p faten, smret r upplagt, brdet r
skuret; suparne sls i och frukosten r i gng.

Carlsson har ftt berm och r segersll; Ida r honom ocks bevgen, och
han uppvaktar henne med pfallande uppmrksamhet, men s r hon ocks
dagens sknaste. Gumman, som springer ut och in med fat och tallrikar,
stryker ofta frbi de bda, alltfr ofta att ej bli bemrkt av Ida, men
ej av Carlsson, frrn hon sticker honom sakta i ryggen med armbgen och
viskar:

-- Carlsson ska vara vrd och hjlpa Gusten; han ska vara som hemma hr!

Carlsson har bara gon och ron fr Ida och svarar gumman med ngot
skmtsamt. Men nu kommer Lina, professorns barnpiga, och pminner Ida att
hon skall hem och stda. Och d blir det sorg och uppstndelse bland
karlarne, men flickorna se lagom bedrvade ut.

-- Vem ska nu ta opp t mig, nr jag ingen flicka har mera? utbrister
Carlsson med ltsad frtvivlan, som skall dlja den verkliga harmen.

-- Det fr vl moster gra d? svarar Rundqvist, som pstods ha gon i
ryggen.

-- Moster ska rfsa! ropa karlarne i korus. Moster ska ut och rfsa.

Gumman slr ifrn sig med frklt:

-- Herre Je', ska gamla gumman ut med flickorna! Nej, aldrig i livet,
aldrig p tiden! , ni r tokiga!

Men motstndet retar.

-- Ta krngen, han, viskar Rundqvist, under det Norman muntrar p, och
Gusten blir mrk som en natt.

Det fanns inte ngot val, och under stoj och skratt springer Carlsson in
i stugan fr att leta fram gummans egen hrv, som ligger oppe p vinden
ngonstans; och gumman efter skrikande:

-- Nej, fr Guds skull, han fr inte g och riva i mina saker droppe!
Och s frsvinna de bda tv, under hgljudda och bitande anmrkningar av
de kvarvarande.

-- Jag tycker, faller slutligen Rundqvist in i tystnaden som uppsttt.
Jag tycker de drjer bra lnge! G och se efter, Norman, vad som hnt!

Stormande bifall uppmuntrar den relystne att dra p vidare:

-- Vad kan de gra droppe, mnn tro? Nej, det hr gr aldrig an; jag
blir rakt orolig, vet ngon mnniska!

Gusten blev dunkelbl om lpparne, som han tvang till ett skratt fr att
vara med de andra.

-- Gud frlte mina synder, tog Rundqvist om p samma ton, men nu str
jag inte ut lngre, utan jag fr lov att g och se efter vad de ha fr
sig.

I detsamma kommer Carlsson med gumman ut i frstudrren och medfr den
skta hrven. Det r en grann en, mlad med tv hjrtan och _anno 1852_
och var en gng den gamlas fstmhrv, som Floden i vrlden sjlv hade
gjort och som hade rter inne i skaftknappen, som skallrade, nr man
rrde p henne. Minnet av det frflutnas frjder synes ha satt gummans
friska sinne i en munter stmning, och utan ett spr av sjuklig
knslosamhet visade hon p rtalet och sade:

-- Det var inte i gr, det, som Floden gjorde hrven...

-- Och du klev i brudsng, moster, infll Svinnockarn.

-- Kan vl kliva en gng till, mente vassan.

-- Sex veckors grisar och tv rs nkor kan man aldrig tro, brydde
Fjllngarn.

-- Ju torrare skre, ju eldfngdare, brassade Fiverstran p.

Och var och en kastade sin pinne p elden, men gumman bara myste och slog
ifrn sig, hll god min och skmtade med, fr att det inte var vrt att
bli ond.

S bar det av ner i myrngen, dr starr och frken stod som furuskog och
vattnet gick opp p stvelskaften p karlarne. Men flickorna togo av
strumpor och skor och hngde p grdsgrden.

Och gumman rfsade och gick p, s hon var efter Carlsson fre de andra;
mnget skmtord fll p de unga tu, som de kallades.

S blev det middag och s blev det afton. Spelmannen hade kommit med sin
fiol, logen var rjd och sopad och de vrsta kvistarne voro kittade med
beck. Och nr soln gick ner, brjade dansen.

Carlsson ppnade den med Ida, som hade svart kldning urringad i fyrkant,
med vitt krs och Maria-Stuartskrage, s att hon stod fram som en avundad
dam bland bondflickorna, vckte de gamles fruktan och kld, men pojkarnes
tr.

Carlsson kunde ensam nya valsen, och drfr tog Ida honom grna, gng p
gng, sedan ett frsk till trestegsvals med Norman misslyckats, varp
denne, slagen ur brdet, tog sig fr det ordet att tillgripa
dragharmonikan, bde att utgjuta sina hjrtekval och frska en sista
limsticka att fnga den granna och ostadiga fgeln, som han trott sig ha
i handen fr ngra veckor sen, men som straxt igen satt p taket och
munnades med en annan. Carlsson fann emellertid ackompanjemanget
obehvligt, nr han enkom tingat en riktig spelman, och den tungbrstade
harmonikan drog verkligen inte jmt med den lttfotade fiolen, utan
strde takten och bragte oordning i dansen. Lockad av ett gott tillflle
att f knorva till rivalen, helst allmnna meningen om dragklaverets
otjnlighet tycktes vara vl beredd, tog Carlsson munnen full och skrek
mitt ver logen till den i ett hrn inkrupne olycklige lskaren:

-- Hllu! stt ls fr lderscken, du, och g ut p backen och pina
vdret ur dig, om du r klverstinn.

Allmnna meningen fll tung p syndaren i ett gillande grin, men Norman
hade ftt ngra supar i huvet, och Idas krs hade trollat fram oanade
krafter, s att han fann sig ohgad ge tappt vid utmaningen.

-- Hllu! hrmade han Carlsson, som ofrvarandes slppt ls sitt
modersml, vilket alltid hade en ljlig verkan p uppsvenskarne. Kum ut
p backen, du, s ska jag ta lopporna ur svinplsen p dig!

Carlsson fann nnu icke stllningen s hotande, att man behvde g till
nvarne, och hll sig nnu p munhuggningens oskyldigare omrde.

-- Va  det fr ena markvadiga svin, som ha loppor i plsen?

-- Det r vl varmlandssvin, kan jag tro! svarade Norman.

Det stack nationalran, och letande nnu i sista stund efter ett
otkomligt drpord, gick han rakt p fienden, tog honom i vsten och rck
honom ut p backen.

Flickorna stllde opp sig i drrppningen att skda drabbningen, och det
fll ingen in att ska g emellan.

Norman var liten och satt, men Carlsson var grvre och utvuxen. I ett
kastade han av sig rocken, som han var rdd om, och kmparne brasade i
hop; Norman med huvudet frut, som han lrt av lotspojkarne; men Carlsson
tog i honom, mttade en ful spark t skrevet, och som en upprullad
igelkott fll Norman p dynghgen.

-- Rallbuse! skrek han, urstndsatt att frsvara sig med nvarne lngre.

Carlsson skummade, och letande frgves efter tillmlen, satte han knt
p brstet och kindpustade den slagne, som spottade och bet omkring sig,
men slutligen fick en nve str fr munnen.

-- Nu ska jag skura truten ren p dig! och med halmtappen tagen ur
dyngstacken gnuggade han den slagne, s att nsan gick i blod. Men detta
ppnade munnen p den av ilska frsande Norman, och nu slungade han hela
sitt frrd av glpord i ansiktet p segraren, som nd inte kunde binda
den besegrades tunga.

Musiken hade tystnat, dansen upphrt och skdarne gjort sina
anmrkningar ver ord- och nvstridens kastningar, vilken de hrt och
beskdat med samma likgiltiga intresse som en slakt eller en danslek,
ehuru likvl de gamla funnit Carlssons angrepp mindre regelrtt enligt
gammal slagsmlssed. Men pltsligt hrdes ett skrik, som sprngde hopen
och rck alla ur feststmningen:

-- Han drar kniv! skrek ngon, man kunde inte urskilja vem.

-- Kniv! svarades i hopen. Inga knivar! Bort med kniven!

Och kmparne omringades; Norman, som lyckats f upp sin fllkniv,
avvpnades och stlldes p ftter, sedan Carlsson ryckts ls ifrn
honom.

-- Ni ska slss, gossar, men inte knivas, avslutade gamle Svinnockarn
drabbningen.

Carlsson tog p sig rocken och knppte den om sin snderrivna vst, men
Norman gick med ena skjortrmen hngande som en trasa ner t benet.
Tilltygad i ansiktet, smutsig, blodig, fann han fr gott avlgsna sig
bakom knuten fr att icke behva visa sitt nederlag fr flickorna.

Med segrarens och den starkares glada tillfrsikt upptrdde Carlsson
igen p dansbanan, och efter att ha ftt en sup, terknt han leken med
Ida, som mottog honom med vrme och nstan beundran.

Dansen gick an som ett trskverk och skymningen hade fallit; brnnvinet
gick lag p lag och uppmrksamheten blev mindre livlig p nstans grande
och ltande. Drfr kunde Carlsson komma ut med Ida ur logen och uppn
hagledet utan att draga sig ngons nsvisa frgor, men just nr flickan
kommit ver stttan och Carlsson stod p grdesgrden, hrde han gummans
rst genom halvmrkret utan att kunna se ngon:

-- Carlsson! r Carlsson dr! Kom han och dansa en dans med rfserskan.

Men Carlsson svarade inte, utan slank ner och in i hagen tyst som en
rv.

Gumman hade dock sett honom och till p kpet Idas vita nsduk, som hon
knutit om livet fr att skydda kldningen fr svettiga hnder. Nr hon
ropat en gng till utan svar, gick hon efter, kom ver stttan och in i
hagen. Droget lg under hasselbuskarna i fullt mrker och hon sg endast
ngot vitt, som drunknade i det svarta och slutligen sjnk till botten av
den lnga tunneln. Hon ville springa efter, men i detsamma hrdes nya
rster vid stttan, en grvre och en mera klingande, men bda dmpade
och, nr de kommo nrmare, viskande. Gusten och Clara klevo ver
grdsgrden, som knakade under gossens ngot oskra steg, och lyftad p
tv starka armar hoppade Clara ner. Gumman gmde sig i buskarne, medan de
arm om liv tgade frbi, dansande fram halvsjungande, kyssande, s som
hon ocks en gng dansat, sjungit och kyssts. n en gng knakade det i
stttan och fljande som en stut kom Kvarnpojken med Fjllngsflickan,
och just nr hon stod hgst uppe p grdsgrden, rd i hyn av dansen och
med ett vergivet lje, som visade alla de vita tnderna, satte hon de
hjda armarne i kors bakom nacken, som om hon ville falla, och med ett
lsslppt flsande skratt och sprrade nsborrar kastade hon sig handlst
ner i armarne p gossen, som tog emot henne med en lng kyss och bar
henne in i mrkret.

Den gamla stod bakom hasselbusken och sg par om par komma, g, komma
igen, som i hennes ungdom, och gammal eld slog upp, gmd under tv rs
aska.

Under tiden hade fiolen s smningom tystnat, det var ver midnatt och
morgonrodnaden stod redan svag borta ver skogen i norr; sorlet frn
logen blev mera dst och ngra enstaka hurrarop ute frn ngen angvo,
att danssllskapet skingrat sig, att hemfrden frestod fr
sltterfolket. Hon mste fram och sga adj. Nr hon kom ut i droget, dr
mrkret brjat frtunnas, s att lvets grnska kunde sknjas, fick hon
se Carlsson och Ida komma lngst opp i brinken, hand i hand, som om de
skulle kasta sig in i en polska. Skamsen att bli trffad hr i grna
gngen vnde hon och skyndade ver stttan fr att hinna hem, innan
folket hade givit sig av. Men p andra sidan stttan stod Rundqvist och
slog ihop hnderna, nr han fick se gumman, som gmde ansiktet i frklt
fr att icke visa att hon skmdes:

-- Nej, Herre Jemine, har moster ocks varit i hagen? , jag sger det;
ja si de gamla r d inte att lita p mer n...

Hon hrde inte mer, utan halvsprang uppt stugan dr man letat henne och
dr hon nu mottogs med ihllande hurrarop, handskakningar, tack fr god
fgnad och adj.

Och nr allt blivit tyst igen och rymmarne blivit framhojtade ur hagar
och ngar, dock utan att antrffas alla, gick den gamla till sngs, men
lg lnge vaken och lyssnade, om hon skulle f hra Carlsson g opp fr
kammartrappan.




FJRDE KAPITLET.

Det bullrar till brllop och kringen blir
tagen fr guldet.


Het var under tak, rg och vete brgade; sommaren var till nda och den
hade varit god.

-- Han har lycka, den hlen! sade Gusten om Carlsson, vilken man icke
utan en del orsaker tillskrev det kade vlstndet.

Strmmingen hade kommit och alla karlarne utom Carlsson voro ute vid
skret, nr professorns familj skulle resa in till operans ppnande.

Carlsson hade ocks tagit sig packningen och gick med blyertspennan
bakom rat hela dagen; drack l p kksbordet, p salssknken, p
farstukvistbnken. Hr fick han en kasserad halmhatt, dr ett par
utgngna segelskor, en pipa, ett munstycke, orkta cigarrer, tomldor och
tombuteljer, metspn och Liebigsburkar, korkar, segelgarn, spik, allt som
ej kunde medfras eller ansgs obehvligt; det fll s mnga smulor frn
den rikes bord och man knde allmnt, att man komme att sakna de
avresande, frn Carlsson, som skulle g miste om sin kresta, ner till
hnsen och grisarne, som icke lngre fingo sndagsmat frn herrskapets
kk. Minst bitter var sorgen fr de vergivna Clara och Lotten, som
oaktat de vid uppbrningen av mjlken ftt s mngen god kaffetr,
likvl knde, att deras vr skulle komma igen, bara hsten avlgsnade de
svra medtvlerskorna p krleksmarknaden.

Om eftermiddagen, nr ngbten kom och lade till fr att hmta
herrskapet, var det stor uppstndelse p n, ty aldrig hade en ngbt
lagt till dr frr. Carlsson anfrde landstigningen och kommenderade och
orerade, under det ngaren skte komma in till bryggan. Men hr hade han
givit sig ut p en is, som ej kunde bra honom, alldenstund sjvsendet
var honom frmmande; och just i det stolta gonblicket, d linan kastades
och han i Idas och herrskapets syn skulle visa sin kunnighet, fick han
ett helt fng kabel oppifrn nerfallande p hjssan, s att mssan slogs
av och fll i sjn; i samma gonblick skulle han hlla an trossen och
gripa mssan i flykten, men fick foten i en bukt, gjorde ngra danssteg
och fll under en skur av ovett frn kaptenen och en salva hnskratt frn
backgastarne. Ida vnde sig bort, ond ver sin hjltes drumliga
upptrdande och grtfrdig av skam p hans vgnar. Med ett kort adj
lmnade hon honom slutligen vid landgngen, och nr han ville behlla
hennes hand och sprka om nsta sommar, om brevskrivning och adress,
rcks landgngen undan hans ftter, s att han vickade framt och fick
den vta mssan bak i nacken, samtidigt med att styrmannen rt t honom
uppifrn kommandobryggan:

-- Fr du loss ndan ngongng, du?

En ny skur av srande tillmlen haglade ver den olycklige lskaren,
innan han fick loss trossen. ngbten backade nert sundet, och som en
hund, vars herre reser bort, sprang Carlsson i stranden, hoppande p
stenar, snavande p rtter, fr att hinna ut p udden, dr han hade sin
bssa gmd bakom en albuske, fr att kunna ge salut. Men han mtte ha
klivit med rasande ben ur sngen, ty just nr ngbten gick frbi och han
med bssan lyftad i luften skulle fyra av, klickade skottet. Kastande
bssan i grset tog han upp sin nsduk och viftade, sprang i stranden och
svngde sin bla bomullsnsduk, hurrade och flsade, men ingen svarade
frn bten; icke en hand lyftes, inte en nsduk rrdes. Ida var
frsvunnen! Men ofrbrnnelig, rasande, sprang han ver kullerstenar,
hoppade i vattnet, rusade genom albuskar, kom till en grdsgrd och
fljde halvt igenom den, s han rev sig p strarne; och slutligen, just
som bten skulle frsvinna bakom udden, sttte han p en vassvik; utan
betnkande sprang han i vattnet, svngde n en gng sin nsduk,
utsttande ett sista frtvivlat hurra. ngbtens akter krp bakom
tallarne och han sg professorns hatt viftande till avsked lpa undan in
i skogsudden slpande efter sig den blgula flaggen med posthornet, som
n en gng glimtade mellan alarne; och s var allt frsvunnet utom den
lnga svarta rken, som lg efter vattnet som ett sorgflor och gjorde
luften mrk.

Carlsson plumsade i land och gick steg fr steg tillbaka till sin bssa.
Han tittade p henne med onda blickar, som han skulle sett p en annan,
som svikit honom; skakade p pannan, satte p ny knallhatt och fyrade
av.

Drp kom han tillbaka till bryggan. Han sg hela upptget igen; hur han
dansat som en pajas p broplankorna lik en annan marknadskasper, hrde
skrattet och ovettet, erinrade Idas kalla, frlgna blickar och handtag;
knde nnu oset av stenkolsrken och maskintalgen, stekflottet frn
kkskabinen och oljefrgen frn bordlggningen. ngbten hade kommit hit
ut i hans blivande rike och medfrt stadsmnskor, som fraktade honom,
som i ett gonblick strtade honom frn hans stege, p vars pinnar han
redan klttrat ett gott stycke, och -- hr klack det i halsgropen -- frt
bort hans sommarlycka och sommargldje. Han tittade en stund ner i
vattnet, som hjulskovlarne rrt upp till en enda srp, p vars yta
utslppt sot lg i flockar och oljan i speglar, flammande i
regnbgsfrger som en gammal fnsterruta; all mjlig smuts hade odjuret
hunnit lmna ur sig p en liten stund och solka det klara grna vattnet;
lkorkar, ggskal, citronskinn, cigarrstumpar, brnda strykstickor,
papperslappar, som ljor och agn lekte med; det var som hela stadens
rnnsten kommit ut och hvt ur sig ovett och avskrden p en gng.

Det vart honom kusligt ett gonblick, och han tnkte p, att om han
allvarsamt ville vinna sin kresta, s mste han in dit, mste in i
grnderna och rnnstenarne, dr den hga dagspenningen och den fina
rocken, gaslyktorna och bodfnstren, flickan med krs, manschetter och
knppkngor, allt som lockade, fanns. Men han hatade staden ocks, dr
han var den siste, dr hans tungoml inbragte grin, hans grova hand icke
kunde gra finarbete och dr hans mngahanda insikter icke kunde kasta
av. Och nd mste han tnka p det, fr Ida hade sagt, att hon aldrig
ville gifta sig med en bonddrng, och bonde kunde han icke bli! Kunde han
inte?

Det krade p sundet och en sval vind, som kade alltmer, rrde opp
vattnet, som brjade plaska mot broplarne, sopade undan sotet och
klarade upp den blanka aftonhimlen. Alarnes sus, vgornas pjattrande,
btarnes huggande ryckte opp honom, och med bssan ver axeln vandrade
han hemt.

Vgen gick under hasslarne uppver en bergknalle och ver den hngde nnu
en hgre grstensvgg bevuxen med tallar och som han aldrig beskt.

Lockad av nyfikenhet klttrade han upp mellan ormbunkar och hallonsnr
och stod snart uppe p en grstenshll, p vilken ett sjmrke var
upprest. I solnedgng lg n nedanfr utbredd i en enda rundblick, med
skogar, krar, ngar, stugor; och utanfr holmar, kobbar, skr, nda ut
till havs. Det var ett stort stycke av den skna jorden, och vattnet,
trden, stenarne, allt kunde bli hans, om han ville rcka ut handen, den
ena bara, och dra tillbaks den andra, som strckte sig efter ffnga och
fattigdom. Det behvde ingen frestare st bredvid och tigga om knfall
infr denna tavla, rosenfrgad av en sjunkande sols trolska strlar; dr
bla vatten, grna skogar, gula krar, rda stugor blandade till en
regnbge, som skulle drat mindre skarpa frstnd n en bonddrngs.

Retad av den trolsas avsiktliga frsumlighet, d hon p fem minuter
kunnat glmma det sista lilla lftet att vifta avsked t honom, srad,
som om han ftt smaka kppen, av de vermodiga stadslurkarnes glpord,
betagen vid synen av den feta jorden, de fiskrika vattnen, de varma
stugorna, fattade han sitt beslut -- att g hem, gra ett sista frsk
eller tv med att prva det falska hjrtat, som kanske glmt honom redan
-- och sedan ta fr sig vad tagas kunde utan att stjla.

                  *       *       *       *       *

Nr han kom hem p backen och sg storstugan de, gardinerna nere, halm
och tomldor skrpa utanfr, s slog det klunk i halsen, som om han
svljt ppelbitar p tvrn, och efter att ha hopsamlat sina minnen av de
flyttande sommargsterna i en sck, smet han s ljudlst som mjligt upp
p sin kammare. Sedan han gmt sina skatter under sngen, satte han sig
vid skrivbordet, tog fram papper och penna och gjorde sig i ordning att
skriva brev. Frsta sidan skvalade ut i en enda bred ordstrm dels ur
egen fatabur, dels ur Afzelii sagohvder och Svenska folkvisor, som han
lst hos en inspektor i Vrmland och som hade gjort starkt intryck p
honom:

Kra lskade Vn! -- brjade han -- Ensam sitter jag nu p min lella
kammare och less alldeles vdligt efter Ida; nog minns jag som igr nr
Ida kum ut hit, det var nr som vi sdde vrrgen och gken lullade i
stuthagen, och nu r det hst, s gossarne r ute efter strmmingen till
skret; jag skulle inte s mycket frga efter det, om inte Ida hade rest
sin vg och inte ville hlsa efter sig frn ngbten, som professorn var
s innerligt snll och gjorde frn atterdcket, nr som han kom i uddan;
det r tomt som ett hl efter Ida i kvller och det vller mest av allt
att sorgen r tong. D om sistens p sltterdansen minns Ida vad Ida
lovade, jag minns det nog som om jag skrivit opp det, men jag r ocks i
stnd _att hlla_ vad jag lovar, som inte _alla_ r i stnd till, men det
r detsamma det och jag frgar inte s noga efter hur mnskorna r mot
mig, men den jag hller v, den glmmer jag inte, det ska jag sga.

Saknadens sorg hade nu lagt sig, och bitterheten stack fram; s kom
fruktan fr oknda rivaler, fr stadens frestelser och Berns salong, och
i knslan av sin egen ofrmga att frebygga befarade syndafall, grep han
ett grepp i de dlare knslorna, och strax sprutade gamla minnen frn
kolportrstiden fram. Han blev hgstmd, strng, sedlig och en straffande
hmnare, genom vars mun en Annan (med stor bokstav!) talade:

Nr jag tnker hur Ida nu gr ensam i den villande stan och icke mer har
en stdjande hand, som kan vnda faran och frestelsen frn Ida, nr jag
tnker p alla de syndfulla tillfllen till fall och frdrv, som gra
vgen bred och foten ltt, s knner jag ett stygn i mitt hjrta, jag
knner det som om jag gjort ortt infr Gud och mnniskor att jag lmnat
Ida i syndens garn, jag ville varit som en far fr Ida och Ida skulle ha
tryggat sig till gamle Carlsson som till en rektig far -- -- --

Vid orden far och gamle Carlsson blev han mycket vek och erinrade sig
sista begravningen han vervarit.

-- en far som alltid har verseende och frltelse i hjrtat och p
lpparne, vem vet hur lnge gamle Carlsson (han lskade redan ordet!) fr
vandra hr, vem har sett om ej hans dagars tal ro rknade ssom
vattendropparne i sjn eller stjrnorna i luften, kanske innan man vet
ordet av ligger han som torrt h, och d skall kanske _ngon_ vilja grva
honom upp ur mullen som nu inte tror det, men vi ska hoppas och bedja att
han fr leva nnu den dag, d blomstren gtt ut p marken och turturduvan
lter hra sig i vrt land; d r det en ljuvlig tid fr _mngen_ som nu
klagar och suckar och med psalmisten ville sjonga -- -- --

Hr hade han glmt bort vad psalmisten sjng och mste upp och leta efter
testamentet i sin kista. Men det var ver hundra psalmer att vlja p,
och Clara ropade redan till kvllsmat, s att han mste ta i hgen, och
s tog han:

De boningar i knen ro ock feta, s att de drypa; och hgarne ro allt
omkring lustiga; hjordmarken r full med fr, och dalarne st tjockt med
sd, s att man glades drvid och sjunger.

Nr han lst igenom det, fann han en lycklig anspelning p lantlivets
fretrden fr stadslivet, och som det var den mma punkten, beslt han
icke vidrra den mer, utan lta halvkvden visa tala fr sig sjlv.

Drp funderade han ver vad han skulle skriva mer; knde sig hungrig och
trtt och kunde icke dlja fr sig, att nr allt kom omkring, det var
detsamma vad han skrev, fr Ida var nog borta nd, hon, innan vren
kom.

Drfr undertecknade han sig Innerligt trofastne och tillgivnaste och
gick ner i kket att ta kvll. Det hade blivit mrkt och tagit till att
blsa. Orolig kom gumman och satte sig vid bordet, dr Carlsson ensam
hade slagit sig ner och tnt ett talgljus. Flickorna gingo tysta och
avvaktande frn spisen till bordet.

-- Carlsson ska ha en sup brnnvin i kvll, sade gumman; jag ser, att han
behver det.

-- ja, det var jmt sj att f ombord sakerna, svarade Carlsson.

-- En fr vl vila nu, menade gumman och gick efter timglaset. Men det
var en faslig att blsa i denna kvll, och p osten gr han ocks; f se,
hur gossarna ska reda sig med sktarne i natt.

-- Ja, si det kan jag inte hjlpa; vdret rr jag inte p, bet Carlsson
av. Men i nsta vecka ska det f bli vackert, fr d tnker jag segla med
sumpen in till stan fr att sjlv tala med fiskkparn.

-- S, mnar Carlsson det?

-- Ja, jag tycker, att pojkarne inte fr pris p fisken, och ngot fel r
det vl ngonstans, var det nu sitter.

Gumman plockade p bordet och tnkte nog det var annat rende till stan
n fisken.

-- Hm! sa hon, Carlsson r vl s artig och hlsar p professorn d?

-- Jo, det gr jag nog, om jag fr tid, fr han har nd glmt en
buteljkorg hr...

-- Fasligt hyggliga mnniskor var det i alla fall... Vill inte Carlsson
ta en halv?

-- Tack s mycket, moster! -- Ja, det var rart folk, och jag tror nog de
kommer igen -- efter vad jag kunde hra p Ida tminstone.

Det var med ett stort nje han uttalade namnet, och han inlade i detsamma
hela sin verlgsenhet. Gumman knde ocks sin underlgsenhet, sitt
ohjlpliga undertag, och det steg en gld upp p kinderna och en brand i
gonen.

-- Jag trodde det var slut mellan honom och Ida, halvviskade den gamla.

-- Nee vars, det r lngt kvar nnu, svarade Carlsson, som mycket vl
knde, hur han halade in sin rev och att ngot satt p kroken.

-- Ska ni gifta er d?

-- Mtte vl det, nr tider blir; men jag ska vl hra mig t om ngon
kondischion frst.

Det rck i den gamlas frade ansikte och den magra handen plockade och
plockade som en febersjuks p ett lakan.

-- Han tnker g ifrn oss d? vgade hon fram med darrande, torkad
stmma.

-- Ngon gng ska jag vl drhn, svarte Carlsson, frr eller senare ska
man ha sitt eget, och slpa ut sig t andra gr man inte grna fr inte.

Clara hade kommit fram med mjlgrten, och Carlsson fick ett hastigt
begr att skalkas med henne.

-- N, Clara, r ni inte mrkrdda att ligga ensamma i natt, nr gossarne
r borta? Kanske ni vill att jag skall komma ner och hlla er sllskap?

-- , det behvs inte alls! svarte Clara.

Det blev ett gonblicks tystnad i kket. Man hrde utifrn, hur stormen
rusade genom skogen, rck lvet av bjrkarne, skakade grdsgrdarne,
riste fljlar och takskgg. Ibland kom en vindstt tryckande genom
skorsten och blste eld och rk ut ifrn spiskappan, s att Lotten fick
hlla hand fr gon och mun. Och nr vinden ett gonblick hll undan,
hrde man fjrden dunka mot stra udden. Pltsligen gav rackan hals ute
p backen och skallet avlgsnade sig, som om hunden sprungit ngon till
mtes hlsande eller hotande.

-- G och se efter, vem det kan vara, s r han snll, sade gumman till
Carlsson, som genast steg upp.

Kommen ut i drren, sg han endast ett mrker s tjockt, att det kunde
skras med kniv, och vinden tog emot honom med en pust, s att hret stod
som rtris kring huvet. Han lockade p hunden, men skallet gick redan
lngt borta i kllngen och lt numera muntert igenknnande.

-- Det kommer frmmande s hr dags, sade han till gumman, som stllde
sig i drren, vem kan det vara? Jag ska vl g och se efter. Hr, Clara,
tnd lyktan och ge mig min mssa!

Han fick lyktan och stretade emot blsten ut i ngen, fljde skallet och
kom in i talldungen, som skilde ngen frn stranden. Skallet hade
tystnat, men mellan de susande och knakande furorna hrde han steg av
klackjrn mot bergshllen, brakande grenar, som kncktes av ngon, som
letade sig vg, plums i vattpussar, svordomar svarande p hundens
vinslande.

-- Hej! vem r dr? ropade han.

-- Pastorn! svarade en rostig stmma, och i detsamma sg Carlsson en
kvast av eldgnistor, som slogs av ett klackjrn mot en kullersten, och ur
ett snr ramlade frn bergknallen en liten inplsad, bredlagd man med ett
grovt, vderbitet ansikte inramat i ett par vilda gr kindskgg och livat
av sm vassa gon under bryn som av vggmossa.

-- Det var ena helvetes vgar ni har hr p n! grlade han till
hlsning.

-- N Herre Jessus, r det pastorn, som r ute i detta hundvder!
besvarade Carlsson aktningsfullt sin sjlasrjares vlkomstfrbannelser.
Men var r kan d!

-- Det r sumpen, vet ja, och den har Robert ftt i hamn. Lt oss komma
under tak bara, fr det blser mitt igenom kroppen i denna afton. S,
marsch p bara!

Carlsson gick fre med lyktan och pastorn efter, fljd av rackan, som
gjorde sm kast in i buskarne fr att lukta efter en orre, som nyss
lyftat och rddat sig int mossen.

Gumman hade gtt lyktskenet till mtes ut p backen, och nr hon knde
igen pastorn, blev hon glad och bad honom vara vlkommen.

Han var p resa med fisk till stan och hade ftt stormen ver sig, s att
han mste ta i land ver natten; svor och bannade att han inte kunde
komma in i tid och bli av med sin fisk, nu d alla djvlar var ute och
kldde efter vart levande liv som gick i vatten.

Gumman ville fra honom in i stugan, men han gick rakt in i kket och
fredrog spiselden, dr han kunde bli torr. Vrmen och ljuset tycktes
emellertid bekomma pastorn mindre vl, ty han grinade illa med gonen,
som om han ville morgna sig, under det han drog av sig de vta
smorlderstvlarna. Carlsson hjlpte honom under tiden av med en gammal
grngr bojkavaj, fordrad med frskinn, och snart satt prsten i en
stortrja av ull och i strumplsten framfr bordshrnet, som gumman rjt
av och dukat med kaffegrejor.

Den, som icke knt pastor Nordstrm, skulle aldrig ha gissat, att denne
skrkarl bekldde ett andligt mbete; s hade trettio rs sjlavrd ute i
skren frvandlat den fordom ganska fina kapellpredikanten, nr han kom
ordinerad frn Uppsala. Ytterst knapp ln hade ndgat honom ta sin
brgning ur sjn och jorden, och dr ej dessa rckte, mste han vdja
till sina frsamlingsboars goda vilja, vilken han genom ett sllskapligt
stt, lmpat efter omgivningen, mste hlla vid liv. Men den goda viljan
visade sig mest i kaffehalvor och trakteringar, som mste frtras p
stllet och slunda icke kunde ka prstgrdens vlstnd, men snarare
inverka ofrdelaktigt p frmnstagarens fysiska och moraliska tillstnd.
Som dessutom skrkarlarne, vare sig av dyra erfarenheter om huru i sjnd
Gud endast hjlpte den, som hjlpte sig sjlv, eller av en inneboende
ofrmga att stta en stark pkommen ostlig vind i sammanhang med
Augsburgiska beknnelsen, icke kunde f ngot ut av det lilla
trkapellet, som de ltit bygga, s blev kyrkogngen, vilken ofta ven
motarbetades av de lnga rodderna eller rent av hindrades av ogunstiga
vindar, mera ett slags folkmarknad, dr man trffade bekanta, gjorde opp
affrer och hrde kungrelser, och pastorn den enda lokala myndighet, med
vilken man kom i berring, helst lnsmannen bodde lngt opp i land och
aldrig kallades i rttssaker, vilka man och man emellan gjordes upp med
ngra danska skallar eller ett halvstop brnnvin.

Pastorn hade nu, som sagt, givit sig ut p stadsresa med sumpen, fr att
slja fisk, den han sjlv tagit ur sjn, och efter att ha rkat ut fr
storm blivit vinddriven. Med bssan vl stuvad i ett ntldersfodral och
matsck och handbok i en sklskinnsvska, vt och ruskig, hade han
kommit i ljus och vrme och, sedan han gnuggat gonen, ftt plats vid
kaffebordet. Inte ett spr av latin och grekiska kunde mera ses i denna
frn spiselden och tv talgljus upplysta skepnad, en korsning av bonde
och sjman. Den frr vita handen, som vnt bokblad i hela sin ungdom, var
brun och barkig med gula leverflckar av saltvatten och solbrnna, hrd
och valkig av ror, skot och rorkult; naglarne voro halvtna,
svartkantade av berring med jord och redskap; ronens musslor igenvxta
med hr och borrade med blyringar fr fluss och flytningar; frn
ulltrjans psydda skinnficka hngde en hrslinga som bar en urnyckel av
ngon gul metall med en karniol i; de vta ullstrumporna hade hl fr
stortn, som ftternas slingrande rrelser under bordet tycktes oavbrutet
vilja skyla; trjan var gulbrun under armarne av svett och byxhjulpen
stod p glnt av brist p tillrckligt med knappar.

Han tog upp en rotpipa ur byxfickan, och under allmn aktningsfull
tystnad knackade han den mot bordskanten, s att en liten mullvadshg med
aska och sur tobak lade sig p golvet. Men handen var osker och
stoppningen gick icke regelrtt, alltfr omstndligt fr att icke vcka
oro.

-- Hur r det med pastorn i kvll; han r inte riktigt rask, tror jag?
kom gumman emellan.

Pastorn lyfte det nerfallna huvet, sg sig omkring uppt takbjlkarne,
som om han letat efter den talande.

-- Jag? sade han, och stoppade en nypa tobak p utsidan av pipskallen.
Drp ruskade han p huvet, som om han ville vara i fred, och frsjnk i
svrmodiga tankar utan bestmd form.

Carlsson, som sg hur det stod till, viskade t gumman:

-- Han r inte nykt! Och anseende sig bra inskrida, tog han kaffepannan
och slog upp i pastorns kopp, stllde brnnvinsflaskan bredvid och med en
bugning bjd honom att hlla till godo.

Med en frkrossande blick lyfte den gamle sitt gra huvud, som om han
ville skrmma slag p Carlsson, och skjutande koppen ifrn sig med
vmjelse, spottade han ut:

-- r du hemma hr, du, drng? Och drp vnde han sig till gumman:

-- Ge mig en kopp kaffe, madam Flod!

Och s frsjnk han en stund i djup tystnad, mjligen erinrande sig
fordna dagars storhet och den verhandtagande ofrskmdheten hos folket.

-- Djvla drng! frste han n en gng. Ut och hjlp Robert till rtta!

Carlsson frskte med smicker, men avklipptes genast med: -- Vet du, vem
du r? och frsvann ut genom drren.

-- Har ni sktarne ute? rk han p gumman som frskte krngla till en
urskt fr drngen, sedan han ryckt opp sig med en klunk ur koppen.

-- Ja, kra hjrtans, ppnade gumman slussarna; och alla varpena med. Det
kunde ingen drmma vid sextiden det skulle g till storm fr natten, och
jag knner Gusten. Han skulle frr g till botten n han lt gamen ligga
p grynnan i natt.

--  strunt, han reder sig nog! trstade pastorn.

-- Sg inte det, pastorn! Stor sak i garnen, det r nog mnga pengar
ocks, men bara gossen kommer vl ifrn saken, s...

-- Han r vl inte s dum att han gr och tar opp i det hr vdret, d
hela sjn ligger p?

-- Jo, det r just vad en kan vnta av honom; se, han har alltid haft det
efter fadren att vara liksom fr mycket mn om det en ger, och han vore
i stnd att stta bort livet fr att inte lta sktarna g frlor'.

-- Ja, ser madam, r han s inrttad, s kan inte sjlva fan hjlpa
honom! Fr resten fiskar det gott; vi var ute till Alkobbarne frleden
med sex varp och vi fick aderton valar.

-- N, var han fet ngot s nr?

-- Tror jag det! fet som smr. Men sg nu, madam Flod, vad r det fr
prat, som lper hr om henne, att hon tnker p till att gifta om sig? r
det sant, det?

-- , kors i alla mina dar, brast gumman ut, sger man det? Ja, si det r
d vdligt, vad folk kan stta till och prata, nr det br sta!

-- Ja ja, mig gr det inte fr nr, tertog pastorn, men r det s som
man sger, att det gllde drngen, s vore det synd fr gossens skull.

-- , det r ingen fara t gossen, och smre styvfar har mngen ftt.

-- Jas, det r s dran i alla fall, kan jag hra. Brinner det s
fasligt i den gamla kroppen, att hon inte kan hlla sig lngre? N n,
kttet vill ha sitt, hhhh!

-- Vill inte pastorn vara s god och ta en halv? avbrt gumman, som blev
ngslig ver den krleksfulla ton samtalet brjade antaga.

-- Tack, madam, som r s god! Tack! En klar kanske! Men jag skulle i
sng ocks och tnker vl, att ni inte har bddat t mig n?

Lotten skickades att bdda p kammaren, sedan det beslutits, att Carlsson
och Robert skulle ligga i kket.

Pastorn gspade s stort och kliade den ena foten mot den andra, for med
handen ver pannan oppt den nakna skulten, som om han ville stryka bort
namnlsa bekymmer, allt under det huvet sjnk i korta, knyckiga avsatser
ner mot bordsskivan, dr slutligen hakan fick std.

Gumman, som sg vart det lutade, gick fram och lade handen varligt p
hans axel, klappade honom sakta och bad med bevekande rst:

-- Pastorn lilla! F vi inte ett lite ord i aftons, innan vi g i sng?
Tnk p gumman, och hennes gosse, som r ute p sjn.

-- Ett lite ord, var det ja! Ja! Ge mig boken d -- madam vet var hon
ligger i matvskan!

Gumman tog skinnpsen och fick fram en svart bok med ett guldkors p,
vilken brukade tas fram som ett reseschatull, ur vilket gamla kvinnor och
sjuka brukade bjudas p strkande droppar; och andaktsfull, som om hon
ftt ett stycke av kyrkan in i sin lga stuga, bar hon den
hemlighetsfulla boken varligt som ett varmt brd p sina bda hnder,
skt sakta bort koppen framfr pastorn, torkade en plats med frkldet
och lade det heliga framfr det tunga huvudet.

-- Pastorn lilla, viskade gumman, under det att blsten dundrade i
skorsten, boken r dr nu,

-- Bra, bra, svarade pastorn liksom i smnen, rckte ut armen utan att
lyfta p huvet, trevade efter kaffekoppen och fick fingret mot grepen, s
att koppen stttes omkull och brnnvinet rann i tv bckar framt det
flottiga bordet.

-- Oj, oj, oj, klagade gumman och rddade undan boken, det hr gr aldrig
vl; pastorn r smnig och ska g och lgga sig.

Men pastorn snarkade redan med armen vilande p bordsskivan och
lngfingret strckt till en fnig gest, som om det pekade mot ett
osynligt ml, oupphinneligt fr gonblicket.

-- Vad i Herrans namn ska vi ta oss till fr att f honom i sng? jmrade
gumman till flickorna, rdls hur hon skulle f den sovande vaken, ty hon
visste, vilket frfrligt sinne han hade, nr han druckit och blivit
vckt, och f honom kvar i kket gick inte an fr flickornas skull, och
in i stugan inte heller, fr d skulle det bli ett pratande. De tre
kvinnorna gingo som rttor kring katten fr att binda bjllran p honom,
men ingen vgade.

Emellertid hade spiselden slocknat av, vinden pressade genom fnsterrutor
och otta vggar och gubben, som satt i strumplsten, mtte ha blivit
kall, ty ett, tu, tre lyftes huvudet, munnen ppnades p vid gavel och
tre anskrin, som nr rven ger opp andan, kommo kvinnorna att haja till.

-- Jag tror jag ns, sa pastorn, reste sig och gick med slutna gon till
en fnstersoffa, dr han nedsjnk, strckte ut sig p ryggen, och med
hnderna knppta ver brstet somnade han in i en lng suck.

Allt hopp var ute att f honom dn, och Carlsson och Robert, som kommit
tillbaka, vgade icke rra vid honom.

-- Han slss! akta er, upplyste Robert. Ge honom en kudde bara och kasta
ett tcke ver honom s sover han till i morgon.

Gumman tog flickorna in till sig i stugan, Robert fick ligga p rnnet
ver matbon och Carlsson gick p sin kammare. Ljusen slcktes och det
blev tyst i kket.

Snart lg hela huset i smn, mer eller mindre rolig.

                  *       *       *       *       *

Fljande morgon, nr hanen gol och madam Flod steg upp fr att vcka,
voro pastorn och Robert borta. Stormen hade lagt sig ngot, kalla vita
hstmoln tgade frn osten in t land och himlen var friskt bl. Vid
ttatiden brjade gumman sina vandringar ner t stra udden fr att se,
om ingen bt skulle synas ute i fjrden. Ute i rnnan mellan kobbarna dk
ett och annat revat rsegel fram, frsvann och stack fram igen. Sjn
vrkte nnu, lg bl som stl, och de yttersta skren hgrade, hngde p
luftfrgade skynken, som om de flutit upp ur vattnet och voro p vg att
lyfta sin vg som nattdimmor. Ungskrakarne lgo i vikar och uddar och
sprungo p sjarne, nr de sgo havsrnen styra sin tunga flykt ver dem,
dko och kommo upp igen, sprungo p nytt, s att vattnet forsade framfr
dem. Sg gumman msarne flyga upp ute p ett skr och hrde hon dem
skrika, s tnkte hon, att dr kom ett segel, och det kom segel, men alla
hllo de undan fr n och fllo av t norr eller t sder.

Det blste kallt; vinden och de vita molnen pinade i gonen och den gamla
gick in i skogen igen, trtt p att vnta; och hon tog sig till att
plocka lingon i frklt, fr hon kunde inte vara sysslols, utan mste
hava ngot att frdriva oron med. Sonen var nd det kraste, och hon
hade icke varit hlften s bekymrad den dr aftonen, nr hon stod vid
hagstttan och sg ett annat dunkelt hopp frsvinna in i mrkret. Men i
dag var gossen nd mera lngtad, fr hon knde p sig, att han skulle
kanske snart g ifrn henne. Pastorns ord i gr kvll och pratet hade
tnt p kruttrn och snart skulle det sga puff! Vem som kom att sveda
gonbrynen, var inte avgjort, men att det skulle hnda ngon, det var
antagligt.

Hon gick s och knallade sakta hemt och kom upp p ekbacken. Det sorlade
nere vid bryggan och hon sg mellan eklvet, hur mnskor rrde sig kring
sjboden, talade i munnen p varann, frhandlade, utredde, tvistade. Det
hade tilldragit sig ngot, medan hon var borta, men vad?

Oron jagade upp nyfikenheten, och hon spjrnade ner fr backen fr att
bli slug p vad som timat. Kommen ner till grdsgrden, sg hon
akterstycket av sktekan. De voro allts hemma och hade rott kring n.

Normans rst var tydlig nr han utlade frloppet:

-- Han gick till botten som en sten och s kom han upp igen; men d fick
han dden rtt igenom vnstra gat, och det var rakt som att slcka ett
ljus.

-- , Herre Je', r han dd? skrek gumman och rusade ver grdsgrden,
men ingen hrde henne fr Rundqvist, som fortsatte liktalandet i bten.

-- Och s fick vi draggen i honom och nr flyet tog i ryggen, s...

Gumman hade kommit bakom ntgistorna och kunde icke g igenom, men hon
sg som genom ett flor fr en spegel bakom de upphngda nten, huru alla
grdens innevnare lgo, hngde, krpo omkring en grskymlig kropp, som
var stuvad i ekan. Och hon satte till att skrika och skulle under nten,
men nvrarne fastnade i hrfltan och snkena slogo som ett gissel.

-- Va i Jesta namn ha vi ftt i flundernten? skrek Rundqvist, som sg
att det levde i garnen. Nej, jag tror det r moster!

-- r han slut? skrek madam Flod allt vad hon frmdde. r han slut?

-- Slut som en dd hund!

Gumman kom loss och ner till bryggan. Dr sg hon Gusten liggande
barhuvad och framstupa nere i ekan, men han rrde sig, och under honom
syntes en stor luden kropp.

-- r det du, mamma? hlsade Gusten utan att vnda sig om. Sicken en vi
ha ftt fatt i!

Gumman gjorde stora gon, nr hon fick se en fet grskl, som Gusten hll
p att dra skinnet av. Sklar gvos visserligen icke varje dag, och
kttet kunde tas, sdant det nu var, tranen rckte till mnga par
stvlar och skinnet var nog vrt sina tjugo kronor; men vinterstrmmingen
var nd angelgnare, och hon sg inte en fena i bten, blev drfr ngot
frstmd och glmmande bde den terfunne sonen och den ovntade sklen,
utbrast hon i frebrelser:

-- N, men strmmingen d?

-- Ja, den var inte god att komma t, svarade Gusten, och den kan man
kpa fr resten, men grsklar fr man inte alla dar.

-- Ja, s sger du alltid, du Gusten, men det r stor skam att vara borta
i tre dar och inte komma hem med ngon fisk. Vad ska vi ha till ta i
vinter, tnker du?

Men hon fick intet medhll, fr strmming hade man ftt nog av, och ktt
var nd ktt, utom nu att jgarne hade genom sina mrkvrdiga
berttelser om jaktventyret dragit all uppmrksamhet t sig.

-- Ja, passade Carlsson p och hgg sig ett stycke av telen, hade vi
inte jorden, s fick vi allt vara utan mat!

Den dagen blev intet notdrag av, fr stora bykgrytan skulle sttas p
till trankokning; och det stektes och kokades i kket och dracks
kaffehalvor; och p sdra logvggen spndes skinnet opp som ett
segertecken, och det liktalades och frevisades, och alla kommande och
gende klentrogne skulle sticka fingerna i skotthlen och hra, hur loden
hade kommit dit, var sklen hade gtt opp p stenen, vad Gusten sa t
Norman i sista gonblicket, nr skotten skulle g och huru slutligen den
dde uppfrt sig i sista stunden, nr han klipptes som en trd.

Carlsson var ingen hjlte i de dagarne, men han brynte i hemlighet sitt
stl, och nr notdrkten slutligen var till nda, satte han sig till rors
i sumpen och for in till stan med Norman och Lotten.

                  *       *       *       *       *

Nr madam Flod kom ner till bryggan fr att ta emot de hemkomna
stadsresarna, var Carlsson mycket krvnlig och undfallande, s att
gumman strax mrkte, att ngot kommit emellan.

Efter aftonsmaten fick han stiga in i stugan och rkna ifrn sig
pengarne; och s skulle han sitta ner och bertta. Men det gick trgt och
drngen syntes inte alls hgad lmna ngot ifrn sig, men gumman slppte
honom inte fr mindre n att han klmde fram med en reseberttelse.

-- N, sg nu, Carlsson, mjlkade hon -- han var vl oppe hos
professorns, kan jag tro?

-- Ja, jag var oppe ett ryck, frsts, svarade Carlsson, synligen
obehagligt berrd av minnet.

-- N, hur mdde de?

-- Jo, de hlsa s mycket till alla p grn, och de var mycket artiga och
bjd p frukost. Det var fasligt schangtilt i vningen och vi kom bra om
ens.

-- N, s, vad fick han fr gott d?

-- , vi t hummer och svampignoner och drack porter fr resten.

-- N sg, Carlsson, han sg vl flickorna ocks?

-- Ja vars, svarte Carlsson frimodigt.

-- Och de var sig lika, kan jag tro?

Det voro de nog inte, men det skulle ha roat gumman fr mycket, och
drfr svarte Carlsson inte p det.

-- Ja, de var nog s snlla, och vi var i Berns salong till aftonen och
hrde p musiken, och s bjd jag p scherry-kobden och smrgsar. Det
var, som sagt, mycket roligt.

Men nu var det i sjlva verket inte alls roligt och saken hade avlupit p
ett helt annat stt. S nmligen, att Carlsson blivit mottagen i kket av
Lina och ftt en halv l p bordshrnet, fr Ida var borta. Drp hade
professorskan kommit ut och hlsat och sagt t Lina, att det skulle tas
hem en hummer till kvllen, fr det kom en frmmande; och s hade hon
gtt sina frde. Blivna ensamma, var Lina frst ngot stel, men hur
Carlsson satt och menade, s fick han ur henne, att Ida hade mottagit
hans brev och lst det hgt en kvll, nr hennes fstman var dr och de
satt i kkskammarn och drack porter och Lina rensade champinjoner. Och de
hade gapskrattat s de kunde d; och fstmannen hade lst om brevet tv
gnger hgt som en prst. Och aldra roligast hade de haft t gamla
Carlsson och hans sista stunder, och nr de kom till det dr om
frestelser och villovgar, hade fstmannen -- han var lutkrare --
freslagit, att de skulle ut och fresta p Berns salong, och d hade de
gtt dit och blivit bjudna p sherry-kobbel och smrgsar.

Antingen nu Linas berttelse rrt opp Carlssons sinne och skakat om
minnena, s de kommit i oordning, eller han s livligt nskat sig i
lutkrarns klder, att han satt sig in i dennes angenma stllning som
vrd, frvxlat sig med den hummertande oknde, druckit fstmannens
porter och tit Linas champinjoner, nog av, han framstllde
sakfrhllandet fr gumman som han gjorde och med syftad verkan, vilket
var huvudsaken. Och nr det var gjort, knde han sig lugn att skrida till
anfall. Pojkarne voro p sjn, Rundqvist hade lagt sig, och flickorna
hade slutat fr dagen.

-- Vad r det fr prat, som gr i socknen hr och som jag fr igen
verallt? brjade han.

-- Vad pratar man nu igen? frgade gumman.

-- , det r det gamla, om att vi ska tnka p att gifta oss.

-- Asch, det ha vi hrt nu s lnge.

-- Ja, men det r ju alldeles orimligt att folk kan sga sdant, som inte
r; jag kan rakt av inte frst sdant, illparade Carlsson.

-- Ja, vad skulle han som r unga, raska karlen gra med en gammal kring
som jag?

-- , vad det betrffar med ldern, s har det ingen fara. Fr jag sga
fr min del, att skulle jag en gng _tnka_ p att gifta mig, s skulle
det inte bli med en slinka, som ingenting kan och ingenting vet, fr se,
moster, lustan r en sak och gifta sig en annan; lustan, den vrldsliga
lustan, frgr som en rk, och tro och loven r som en tugg snus, nr det
kommer en annan, som kan bjuda p cigarr. Men si sdan r jag, moster,
att den jag gifter mig med, den hller jag loven med, och s har jag
alltjmt varit, och den, som kommer och sger annat, den sger ljug.

Madamen spetsade ronen och brjade misstnka ugglor i mossen.

-- N, men Ida d, ska det inte bli allvar av med henne och Carlsson?
underskte hon.

-- Ida, ja, hon r nog bra fr sig, och ville jag bara rcka ut
pekfingret, s hade jag henne p mig, men se, moster, hon har inte det
rtta sinnelaget; hon r vrldslig och ffng, och jag tror hon helst
gr p ortta vgar. Fr resten, jag brjar bli gammal, ska jag sga, och
har inte lust att fjollas lngre; ja, jag sger rakt ut, att _skulle_ jag
tnka p till att gifta mig, s skulle jag ta en ldre, frstndig
mnska, ngon som hade det rtta sinnelaget; se, jag vet inte hur jag ska
sga riktigt, men moster kanske frstr mig nd, fr moster har det
rtta frstndet, ja, det har hon.

Gumman hade slagit sig ner vid bordet fr att bttre kunna frst
Carlssons krumbukter och passa p att sga amen, nr han vl ftt fram
sitt ja.

-- N, men sg, tog hon opp en ny nda p hrvan, har d inte Carlsson
tnkt p nkan i vassa, som sitter dr s ensam och inte begr bttre n
f gifta om sig?

-- Asch, hon, neej, si jag knner henne nog fr resten, men hon har inte
det _rtta sinnelaget_, fr si, det som ska ta mig, det ska vara ett
sinnelag. Fr pengar och utvrtes thvor och granna kldtrasor, si det
var inte vrt med mig, fr sdan r inte jag; och den, som knner mig
rtt, ska inte kunna sga ngot annat.

mnet tycktes vara utgnaget kring alla kanter och ngon mste sga sista
ordet, medan det var mjligt.

-- N, vem har Carlsson tnkt sig d? vgade madamen ett djrvt steg
framt.

-- Tnkt och tnkt! Man tnker hit och tnker dit, jag har inte tnkt
ngot alls nnu, men den, som tnkt ngot, han tale; jag tiger, jag, s
att man inte sen ska komma och sga att jag har lockat ngon, fr sdant
r inte mitt sinnelag.

Gumman visste nu inte riktigt, var hon var hemma, men hon mste knna sig
fr en gng till.

-- Ja, men kre Carlsson, om han har Ida i tankarne, s kan han ju inte
g och tnka p ngon annan med fulla allvare.

-- Ida, hm, den rackarns rvhonan, nej, den vill jag inte ha, om de
kasta'na efter mig; nej, bttre opp ska det vara, och klderna p kroppen
ska hon r om tminstingen, och har hon lite till, s r det inte ont i
det, fast jag inte ser p't, fr sdan r jag, och det r mitt sinnelag.

Nu hade man krt och vnt s mnga gnger, att det var fara bli sittande,
om gumman inte knuffade p.

-- N, Carlsson, vad skulle han sga, om vi skulle ha vrt tillsammans?

Carlsson slog ifrn sig med hnderna, som om han genast frn frsta
gonblicket ville jaga bort alla misstankar om en sdan lghet.

-- Nej, si det kommer d aldrig i frgan! bedyrade han. Det ska vi aldrig
tala om, n mindre tnka ditt. Nog vet jag vad folket skulle sga
alltid, att jag hade tagit henne fr guldet, men sdan r inte jag och
det r inte mitt. Nej, aldrig p tiderna ska vi tala om den saken mer.
Lova mig, moster, och ta mig i hand -- (hr rckte han ut sin hand) --
att vi aldrig talar om den saken mer! Ta mig i hand p det!

Men gumman ville inte ta i hand p det, utan hon ville just tala
grundligt om saken.

-- Varfr ska en inte tala om det, som nd skulle kunna bra till? Jag
r gammal, vet ju Carlsson, och Gusten r inte karl n att ta vid grden;
jag behver ngon, som str vid min sida och hjlper p, men jag frstr
vl, att han inte vill slita fr andra och slpa ut sig fr inte, och fr
det ser jag ingen annan rd n att vi gifter oss. Lt folket prata, de
babblar likafullt, och har Carlsson ingenting srskilt emot mig, s ser
jag inte ngot, som skulle kunna hindra det. Vad har han emot mig, sg?

-- Inte har jag ngot emot moster, fr all del, men se det dr hlens
pratet om det och det, och fr resten lr Gusten inte bli god p oss.

-- Asch, r inte han karl att hlla honom frn sig, s ska jag vl mkta
det. Till ren r jag nog, men s gammal r jag inte, och det kan jag
sga Carlsson mellan fyra gon att... jag kan nog vara s golik som en
annan slinka, nr det skall bra te.

Isen var bruten, och nu kom en uppsj med planer och rd, hur man skulle
delgiva Gusten det och hur man skulle ordna med brllopet och allt det
dr. Och frhandlingarne rckte lnge, s lnge att gumman mste stta p
kaffepannan och ta fram brnnvinsflaskan, och de rckte nda lngt fram
p natten och litet till.




FEMTE KAPITLET.

Man slss p tredje lysningsdagen, gr till
skrift och hller brllop, men kommer nd
inte i brudsng.


Att ingen r bttre n nr han dr och ingen smre n d han gifter sig,
fick Carlsson snart erfara. Gusten hade rutit som en hungrig grskl,
gormat och stormat i tre dagar, under det Carlsson fretog en liten resa
i ngot fregivet rende. Gamle Flod revs upp ur mullen och vndes ut och
in p, befanns vara den bsta mnniska hittills skapad, varemot Carlsson
vndes som gamla klder och befanns vara flckig p insidan. Han
upptcktes ha varit rallebuse och bibelsjare, bortkrd frn tre platser,
rymd en gng med bestmdhet, till tings fr slagsml enligt obestyrkt
uppgift. Allt detta fick madam Flod i nsan, men lgan var tnd en gng,
och med utsikten till nkestndets upphrande tycktes gumman kvickna
till, leva opp och f skinn p nsan, s hon tlde bde vtt och torrt.

Fientligheten mot Carlsson hade mest sin rot i att han var en utbrding,
vilken nu genom giftortt skulle komma t denna jord och detta vatten,
som de insocknes vant sig betrakta som i viss mn gemensam. Som madamen
satt i orubbat bo och sannolikt skulle leva nnu i mnga r, minskades
sonens utsikter att komma till sitt eget; och hans stllning p grden
komme efter detta att bli vl mycket lik en drngs, och detta under den
frre nyss inflyttade drngens frmyndarskap och goda vilja. Underligt
var det allts icke, att den nerflyttade blev himlarasande och gav modren
skarpa ord, hotade g in till kronan, taga ut stmning och lta mota bort
den blivande styvfadren. Aldra vrst blev han, nr Carlsson kom hem efter
sin lilla tripp, ifrd salig Flodens svarta sndagsrock och
sklskinnsmssa, som han vid frsta mma tillfllet hade ftt i
morgongva. Han sade ingenting, men han mutade Rundqvist att gra ett
spratt, och en morgon, nr de skulle stta sig till frukostbordet, lg p
Carlssons plats en handduk som skylde en hop osynliga ting. Carlsson, som
ingenting ont anade, lyfte p handduken och fick se sin bordsnda dukad
med allt skrp han samlat i sin sck och som han glmt under sngen oppe
p kammarn. Dr stod tomma hummerburkar, sardinldor, champinjonflaskor,
en porterbutelj, en ondlighet med korkar, en sprckt blomkruka med
mycket mera.

Han blev grn i gonen, men visste inte vem han skulle bryta ut emot.
Rundqvist hjlpte honom till en avledare med frklaringen, att det var
ett vanligt ralleri hr p orten, nr ngon skulle sta och gifta sig.
Olyckligtvis kom Gusten strax in och uttryckte genast sin frvning ver
att lumpsamlaren kommit s hr tidigt p hsten, fr han bruka' inte visa
sig frrn p nyret; och samtidigt passade Norman p att upplysa det
ingen lumpsamlare varit hr, utan att det var Carlssons minnen efter
Ida, som Rundqvist velat spela Carlsson ett lite puts med, efter som det
var slut nu mellan dem.

Drp fllo vassa ord, med den pfljd att Gusten reste opp till
prstgrden och lyckades f sex mnars jv p Carlssons brllop, efter
som denne icke hade klara betyg. Detta var ett streck i rkningen, som
Carlsson dock skte skrapa ut s gott han kunde genom att tillskansa sig
sm vederlag. Frst hade han tagit sin nya stllning hgtidligt, men nr
detta slog illa ut, beslt han sig fr att infr grdsfolket tminstone
ta den mera skmtsamt, vilket ocks lyckades bra utom med Gusten, som
underhll en ettrig undervattensstrid utan att vilja visa tecken till
frsoning.

S gick vintern sin tysta gng med skogshygge, notbygge och isfiske med
mellanstick av kortspel och kaffehalvor, ett och annat julkalas och
alfgelskytte. Och s blev det vr igen; ejderstrckten lockade ut till
sjs, men Carlsson satte till alla krafter vid vrbruket fr att kunna
prkna en stark skrd, vl behvlig till att fylla bristen, som
brllopet skulle medfra, helst det var meningen att man skulle hlla ett
dundrande sdant, s att det skulle minnas i ratal.

Med flyttfglarne kommo ocks sommargsterna, och professorn nickade god
mening som i fjor och tyckte att allt var skn som frut, isynnerhet
att det skulle hllas brllop. Lyckligtvis var Ida inte med. Hon hade
gtt ur tjnsten i april och skulle visst gifta sig snart. Hennes
eftertrderska var icke vidare intagande, och Carlsson hade alldeles fr
mnga jrn i elden fr att vilja inlta sig, i synnerhet som han hade
spel p hand och icke var hgad frlora.

Lysningen togs ut midsommardagen och brllopet skulle st mellan handen
och skrden, d det alltid var en liten stiltje i gromlen, bde p land
och p sjn.

Efter lysningens uttagande mrktes en obehaglig sinnesfrndring hos
Carlsson, som madam Flod var den frsta att erfara. De hade visserligen
efter landsens sed levat som gift folk alltsedan trolovningen, och
fstmannen, som hade jvet svvande ver sig, visste alltid rtta sitt
uppfrande efter de tvingande frhllandena, men nr faran var ver,
stack han nsan i vdret och visade klorna. Detta gjorde dock icke ngon
annan verkan p madam Flod, som ocks knde sig sker i tygena, n att
hon visade tnderna s mnga hon hade kvar, och p tredje lysningsdagen
bar det ihop.

Hela ns befolkning utom Lotten hade rest till kyrkan fr att g till
skrift. Som vanligt hade man tagit minsta mjliga bt fr att, ifall man
mste ro, mdan skulle bli s liten som mjligt, och det var trngt i
bten, helst man medfrt matsck och ett halvpund badfisk t pastorn,
ngra sklpund ljus t klockarn samt alla mjliga plagg att byta med,
utom segel och ror, skar och mbar, pallar och fotspark.

Enligt sedvana hade man tit en bttre frukost och bjudit varandra ur
msesidiga krus och halvbuteljer p morgonen. Hett var det ocks p sjn
och ingen ville ro, varfr ett litet grl uppsttt mellan karlarne, av
vilka ingen hade lust komma svett fram till kyrkan. Kvinnorna hade trtt
emellan, och nr man kom upp i kyrkviken och hrde klockorna, som man
inte hrt p r och dag, bilades tvisten. Men det var bara frstgngen,
som ringde, och man hade god tid p sig. Madam Flod gick drfr upp till
prstgrden med badfisken. Pastorn satt och rakade sig nnu och var vid
vresigt lynne.

-- Rart frmmande i kyrkan i dag, nr man fr se Hemsborna, hlsade han
och lade rakskrapet p pekfingret.

Carlsson, som burit fisken, fick emellertid g ut i kket och ha sig en
sup.

Drp gick man till klockarn med ljusen, och dr ficks ocks en sup.

Slutligen trffades alla p kyrkbacken, tittade p storbndernas hstar,
lste p gravvrdarna och hlsade bekanta. Madam Flod avlade ett kort
besk vid Flodens grav, medan Carlsson gick avsides. Och s pinglade det
och ramlade p i klockstapeln och frsamlingen krp in. Men Hemsborna
hade ingen bnk, sedan gamla kyrkan brann, och drfr mste de st p
gngen. Hett var det vdligt, och frmmande knde de sig i det stora
rummet, s att de svettades av bara frlgenhet och sgo ut som en rad
korrektionister, som skulle st p palln. Klockan blev elva, innan man
kom till predikstolpsalmen, och Hemsarne hade redan saxat om benen och
bytt fot ett par tjog gnger. Solen sken in brnnande hett, s det
prlade om pannorna, men de stodo som i en tng och kunde inte rra sig
t en skuggig flck. D kommer kyrkvaktarn och stter opp psalmen nr 158.
Orgeln piper ett preludium och klockarn tar opp frsta versen. Den
avsjngs med liv och lust, efter som man vntade f predikan strax p.
Men se s kommer vers tv och vers tre.

-- Det kan vl aldrig vara allvare, att en ska ta igenom alla arton?
viskade Rundqvist till Norman.

Men det var rena allvaret. Och i sakristidrrn syntes pastor Nordstrms
vredgade ansikte, som blickade ut trotsigt och utmanande p frsamlingen,
som han beslutat ge en duvning, efter som han en gng hade dem i
hnderna.

Och alla arton verserna sjngos, s klockan blev halv tolv, innan prsten
kom opp i predikstoln. Men d voro de ocks mjuka, s mjuka, att de fllo
ner p sina ansikten och sovo in. Lngvarig blev dock inte smnen, fr
ett tu tre skrek pastorn till, s att de slumrande ryckte till, kastade
upp huvena och stirrade fnigt p grannen, som om de frgat om elden var
ls.

Carlsson och gumman hade trngt sig s lngt fram, att all retrtt till
drrn utan skandal var omjlig. Gumman bara grt av trtthet och fr
trnga kngor, som klmde till alltefter som vrmen steg. Ibland vnde
hon sig och kastade en bedjande blick p fstmannen, som om hon bnfallit
honom om att bli buren ner i sjn, men han var s inne i gudstjnsten,
dr han stod i Flodens vida rossldersstvlar, att han endast straffade
den otliga med htska blickar. Men de andra hade dremot sackat
akterver och kommit under orgellktarn, dr det var svalt och man hade
lite skugga. Dr upptckte Gusten ocks brandsprutan, p vilken han slog
sig ner och tog Clara i kn.

Rundqvist hll sig i en pelare och Norman sto bredvid, nr predikan
brjade. Det var ord och inga visor, och den rckte i sex kvart. Texten
handlade om de visa och ovisa jungfrur, och alldenstund ingen av
manfolket tog t sig, s sov man ver lag, sov sittande, hngande,
stende.

Nr en halv timme gtt, knuffade Norman p Rundqvist, som stod framlutad
med handen fr pannan, som om han mtt illa, och med tummen pekade han t
Clara och Gusten p brandsprutan. Rundqvist vnde sig varligt t sidan,
sprrade upp gonen, som om han ftt se den onde sjlv, skakade p huvet
och log, som om han frsttt. Clara satt nmligen med tungan ute och
gonen igenfllda, som om hon sov i smrtsamma drmmar, men Gusten
stirrade oavvnt p pastor Nordstrm, som om han tit opp vartenda ord
och anstrngde sig att hra timglaset rinna.

-- Ja, men de r vdliga, viskade Rundqvist, skred baklnges ut sakta och
varligt, trevande frsiktigt med hlen fr att inte komma fr hftigt mot
tegelstenarna. Men Norman hade redan lst sig till Rundqvists tanke och
kvick som en l hade han slinkt ut p kyrkogrden, dit Rundqvist snart
fljde, varp de bda rymmarne styrde vgen ner till bten.

Drute drog en sval sjvind, och de i hast intagna frfriskningarna satte
snart krafterna i stnd igen. Tyst och stilla som de kommit vnde de ter
in i kyrkan och sgo Clara avsomnad i den sovande Gustens armar, vilka
hllo henne om livet, men s hgt upp, att Rundqvist fann fr gott flytta
ner dem litet, varvid Gusten vaknade och grep nya tag i sitt rov, som om
ngon velat ta flickan ifrn honom.

En halv timme till varade predikan, och s drjde det en halv timme med
psalmsng, innan kommunionen brjade. Ndemedlen mottogos under stark
sinnesrrelse, och Rundqvist grt, men madam Flod, som efter slutad
ceremoni vid altaret ville trnga sig in i en bnk, hll p att komma i
grl, och blev utvisad, varefter hon tillbragte den sista halvtimmen
utanfr kyrkvrdens bnk stende p klackarne, som om tegelstenarne brnt
henne under sulorna; och nr prsten lste opp lysningen, blev hon
alldeles vild fr att folket sg p henne.

ntligen var alltsammans slut och man rusade ner i btarna. Madam Flod
gav sig inte till tls, utan drog av kngorna, sedan hon mottagit
lycknskningarne p kyrkogrden och bar dem ner till bten, varefter hon
stack ftterna i sjn och grlade p Carlsson. Drp kastade man sig ver
matscken, men nr det upptcktes, att pannkakorna voro slut, slogs det
larm. Rundqvist ansg sannolikt, att de voro glmda, och Norman freslog,
att ngon tit upp dem p ditvgen, hrvid kastande en ful misstanke p
Carlsson.

S kom man i bt, men d erinrade Carlsson att han hade en tjrtunna oppe
i kyrkboden att hmta. Men d blev det storm. Kvinnfolken skreko, att de
inte ville ha ngon tjra i bten, inte fr aldrig det, efter som de hade
nya kldningarne p, men Carlsson hmtade tjrtunnan och stuvade den. D
blev det ett liv om vem som skulle sitta nra det farliga krlet.

-- Va ska en sitta p d? gnllde madam Flod.

-- Dra opp kjolarne och sitt p ndan, svarade Carlsson, som knde sig
betydligt mera hemmastadd, sedan det var utlyst.

-- Vad sger han fr slag? vste gumman.

-- Ja, det sa jag! sitt i bt och lt oss komma av!

-- Vem r det som kommenderar p sjn, om jag m frga? infll nu Gusten,
som tyckte att man gick hans ra fr nr.

Och s satte han sig till rors, lt hissa p och tog skotet till sig.
Bten var djupt lastad, vinden var ytterst svag, solen brnde hett och
sinnena voro i jsning. Ekan gick fram som en lus p en tjrad nver,
och det hjlpte inte att manfolket tog segelsupen. Tlamodet frgick
drfr snart och tystnaden, som rtt en stund, avbrts av Carlsson, som
ville man skulle ta ner och ro. Det ville dremot icke Gusten; -- vnta,
bara man kommer utom kobbarne, s blir det segla av, menade han.

Och man vntade. Redan syntes ute i gattet mellan arne en mrkbl
strimma, och man hrde sjarnes gng mot de yttre skren. Det var en
stark ostlig i antgande, och det brjade leva i seglen. Just nr man
gtt ver en udde, kom det luft s att ekan lade till, reste sig och skt
fart, s det porlade efter henne. Nu mste man ta en sup p det ver lag,
och sinnena lttade opp, under det man gjorde god gng. Men s friskade
vinden i, ekan lade lsud under vatten, men gick fr en strykande halv
sida med. Carlsson blev rdd, hll sig i betten och bad, att man skulle
lgga opp och reva.

Gusten svarade icke, utan halade an skotet, s att vattnet kom in.

D reste sig Carlsson, blev vild och ville stta ut en r. Men gumman
tog honom i rocken och satte honom ner.

-- Sitt i bt, fr Jessu namn, mnniska! skrek hon.

Carlsson satte sig igen, men var vit i ansiktet. Men han satt inte lnge,
frrn han rusade opp med lyftat rockskrt, utom sig.

-- N, Gud sig frbarme, lcker inte den rackarn, hojtade han och slog
med rockskrtet.

-- Vem lcker? frgades i flock.

-- Tunnan, vet ja'!

-- , Herre Jesus! hrdes det nu och alla makade t sig fr tjrfloden
som kilade omkring efter alla btens rrelser.

-- Sitt i bt! stormade Gusten, annars seglar jag er i sjn!

Carlsson hade rest sig igen, just nr en bris kom. Rundqvist, som sg
faran, lyfte varligt p ndan, gav Carlsson en orre, s han stp ner.
Slagsmlet syntes givet, d madam Flod blev utom sig och fann gott
inskrida.

Hon grep sin kresta i rockkragen och ruskade honom.

-- Vad r han fr en karlstackare, som inte har seglat p sjn frr! Kan
han inte vara mnniska och sitta i bten!

Carlsson blev ond, rck sig ls, men frlorade ett stycke av rockkragen.

-- Ska du riva snder mina klder, kring! gastade han och satte
stvlarna opp p suden fr att skydda dem fr tjran.

-- Vad sger han fr slag? gnistrade gumman. Hans rock! Vem har han ftt
rocken av kanske? Kring fr en sn dr leksill, som inte har ngot att
komma med...

-- Tig! rt Carlsson, trffad i den allra mtligaste punkten, eljes
svarar jag som sanningen r!

Gusten, som tyckte, att det brjade g fr lngt, tog nu till att jodla
en schottisch, i vilken Norman och Rundqvist instmde, varefter det
ettriga samtalet mojnade av, kastande sig in p den gemensamma fienden,
pastor Nordstrm, som ltit dem st i fem timmar och sjunga arton verser.
Flaskan gick runt, vinden blev jmnare, lynnena lugnare och under allmn
frnjelse susade ekan in i viken och tog trn vid bryggan.

Emellertid brjade rustningarna till brllopet, som skulle rcka i tre
dagar. Man slaktade en gris och en ko; kpte hundra kannor brnnvin, lade
in strmming i salt och lagerbrsblad; bakade, skurade, bryggde, kokade,
stekte och malde kaffe. Gusten gick under allt detta och sg
hemlighetsfull ut. Lt de andra rda och yttrade ingen mening. Carlsson
dremot satt mest framfr chiffonjklaffen, skrev och rknade; gjorde
Dalarbud och ordnade med allt som skulle vara.

Dagen fre brllopet var inne, d Gusten tidigt om morgonen packade sin
vska, tog bssan och gick ut. Modren vaknade och frgade, vart han
skulle hn. Gusten svarte, att han rnade sig ut och se efter om
badfisken gtt upp, och s bar det av.

Nere i stranden hade han rustat ut sin bt med matsck fr flera dagar
och medfrt sngtcke, kaffepanna och andra grejor, behvliga fr en
vistelse p skren. Han satte strax till segel, och i stllet fr att ta
in i vikarne och se om tiden gtt opp i de varma sandiga lgstrnderna
att bada som det kallades, hll han rtt ut mellan kobbarne.

Morgonen var nu i slutet av juli blndande klar, himlen var blvit som
skummad mjlk och ar, holmar, skr, kobbar, stenar lgo s mjukt
smltande i vattnet, s att man icke kunde sga, om de hrde till jorden
eller himlen. P de nrmaste int land stodo granar och alar, och i
uddarne lgo skrckor, svrtor, prackor och msar; lngre ut syntes bara
martallar; och grisslor, tordmular, svarta, papegojslika, svrmade frckt
omkring bten fr att vilseleda jgaren frn de i bergsskrevorna gmda
boen; slutligen blevo skren lgre, naknare, och hr ute syntes endast en
enstaka tall lmnad kvar fr att bra holken, i vilken ejdrar och skrak
skattades p gg, eller en rnn, ver vars krona ett moln av mygg stod
vajande fr vinden. Drutanfr lg blanka havet, dr labben hll sin
rvarjakt i fejd med trnor, msar och trutar och dit havsrnen syntes
styra sin tunga, dova flykt fr att mjligen gripa en liggande dfgel.
Dit ut till sista skret styrde nu Gusten, halvliggande vid rorkulten och
med pipan i munnen, ltande en ljum sydlig bris slpa sig; och vid
niotiden tog han i land p Norsten. Det var en klippig liten  om ngra
tunnland med en dalgng mitt i. Endast ett par rnnar stodo skalliga
mellan stenarne; eljes vxte den praktfulla benveden med sina eldrda br
i skrevorna, och dalgngen var betckt med en tjock matta av ljung,
krkris och hjortron, som nu tagit till att gulna; spridda enbuskar lgo
som platt-trampade utmed hllarne och tycktes hlla sig fast med naglarna
fr att inte blsa bort. Hr var Gusten som hemma hos sig; knde var
sten, visste var han skulle lyfta p enruskan fr att finna den hckande
ejderhonan, som lt stryka sig p ryggen och nappade honom i byxbenet;
hr stack han ner sin klykstr i en bergrmna och tog fram tordmularne,
som han vred halsen av fr att ha till frukost. Det var Hemsbornas
strmmingsfiske utanfr och hr hade de tillsammans med ett annat
fiskarlag byggt en bod, i vilken de brukade ta natthrbrge. Dit stllde
ocks Gusten sina steg, tog nyckeln frn vanlig plats under takskgget
och bar in sina grejor. Boden bestod endast av en stuga utan fnster, med
snglavar, hyllformigt uppslagna ver varann, en spis, en trefot att
sitta p och ett bord.

Sedan han stuvat in sina ordningar, klttrade han upp p taket, ppnade
skorstensluckan och klev ner igen. Drp tog han strykstickorna p deras
plats under en bjlke, tnde i spisen, dr den siste beskaren icke
frgtit gammalt bruk att lgga opp ett fng brnsle t sina
efterkommande. S satte han p potatispannan, lade ett varv salt fisk
ver potatisen och rkte en pipa, medan han vntade.

Nr han tit och supit, tog han bssan och gick ner till bten, dr han
hade vettarne. Rodde ut dem och ankrade dem utanfr en udde, och s krp
han in i skren eller skjutkojan, som var byggd av stenar och ris.
Vettarne lgo och gungade p de lnga havssjarne, som brto in, men inga
ejdrar syntes flla. Vntan blev lng och han trttnade; drev omkring i
strandstenarne och tittade efter en utter, men fick bara opp svarta
huggormar och getingbon mellan lysande fackelblomster och torkad
sandhavre.

Men han tycktes inte heller angelgen om att f ngot, utan drev mera fr
drivas skull, fr att slippa vara hemma eller fr att det roade honom att
driva hrute, dr ingen sg honom, ingen hrde honom.

Efter middagen lade han sig inne i boden att sova, och aftonvardsdags
rodde han ut med torsklinan fr att fresta sin lycka i den vgen. Sjn
lg nu blickstill och han sg landen strcka sig i den sjunkande solens
guldgata som tunn rk. Det var tyst omkring honom som i en vindstilla
natt och han hrde dunket av rtullar p halva milen. Sklarne badade p
vederbrligt avstnd, stucko opp sina trindskallar, blade, blste och
dko ner igen.

Torsken var verkligen i tagen, och han lyckades dra opp ngra vitbukar,
som med sina stora men ofarliga gap gspade efter vatten och grinade illa
mot solen, nr de halades upp ur sitt mrker nere i djupen och dinglade
in ver relingen.

Han hade hllit sig p norra sidan av skret, men nr det blev afton
hastigt och han skulle vnda till land, mrkte han frst, att det rkte
ur bodens skorsten. Undrande vad som kunde st p, styrde han med raska
steg opp t stugan.

-- r det du? hrde han inifrn och igenknde pastorns rst.

-- Nej, det r pastorn! frvnades Gusten, nr han sg prsten sitta vid
spisglden och steka sill. -- Och han r ensam hrute?

-- Ja, jag r ute och letar efter torsk och har suttit p sdra sidan, s
att jag inte sett dig. Men varfr r du inte hemma och rustar till
brllopet i morgon.

-- Ja, si jag blir inte med p det brllopet, jag, menade Gusten.

-- Ah, du pratar, varfr skulle du inte vara med?

Gusten frklarade sina skl, s gott han kunde, varav framgick, att han
bde ville vara borta frn ett tillflle, som var honom vidrigt, och att
han drigenom ville mrka den, som gjort honom emot.

-- Ja, men mor din d? invnde pastorn, r det inte synd om henne att bli
utskmd?

-- Jag kan inte tycka det, svarte Gusten. Mera synd om mig, som ska f en
sdan dr knl till styvfar och inte kunna komma till grn, s lnge han
sitter dr.

-- Ja, ser du, min gosse, det kan man inte ndra, och det kan nog hjlpas
sedan, men nu ska du ta bten i morgon bitti och resa hem. P brllopet
ska du vara!

-- Ja si, det blir nog ingenting v det, nr jag har satt mig det i
sinnet, frskrade Gusten.

Pastorn slppte mnet och brjade ta sin sill p spishllen. -- Du har
vl inte en sup, du? tog han upp. Ser du, min gumma har det laget att
lsa in allt starkt, och jag kommer inte s tida t ngot.

Jo, Gusten hade nog brnnvin och pastorn fick sig en redig, s att han
blev talfr och pratade hit och dit om socknens angelgenheter, bde
yttre och inre. Och sittande p stenarne utanfr boden sgo de solen g
ner och skymningen lgga sig som ett melonfrgat tcken ver kobbar och
vatten. Msarne gingo till vila p tngbanken och krkorna drogo in t
inre skrgrden att ska nattkvarter i skogarne.

Det blev tid att g i sng och myggen skulle schasas ut ur boden, till
vilken nda drren stngdes och stugan rktes full med Svarta Ankaret,
varp drren ter ppnades och jakten anstlldes med rnnkvistar. Och s
kastade de bda fiskarena av sig rockarne och klttrade upp i var sin
lave.

-- Nu ska du ge mig en loppsup, tiggde pastorn, som redan ftt sina
ordentliga frut, och p sngkanten gav Gusten honom sista smrjelsen,
varp det skulle sovas.

Det var mrkt inne i boden, endast en och annan dagsljusstrimma brt sig
in genom de otta vggarne, och i den knappa belysningen hittade myggen
sin vg till de smniga, som vredo sig och kastade sig i sina ldor fr
att undkomma plgoandarne.

-- , det r fr djvligt! stnade slutligen pastorn. Sover du, Gusten?

-- Jo vackert! Hr blir visst ngot sova av i natt. Men vad ska man ta
sig fr?

-- Vi f stiga opp och gra eld igen, jag ser ingen annan rd. Om vi hade
en kortlek bara, s kunde vi ta en tolva; du har vl ingen, du?

-- Nej, inte jag, men jag tror jag vet var Kvarnarne ha sin, svarte
Gusten och klev ner ur sngen, krp p jordgolvet under sista laven och
kom fram med en ngot begagnad kortlek.

Pastorn hade slagit eld, lagt enris p spisen och tnt en ljusbit. Gusten
satte p kaffepannan och drog fram en strmmingstrumma, som lades mellan
knen och blev spelbord. Och s tndes pipsnuggorna; korten dansade snart
och timmarne gingo.

-- Tre friska, pass, trumf, hrdes det, omvxlande med en och annan
svordom, nr en mygga ofrvarandes satte sitt koppglas p spelarnes
nackar och knogar.

-- Hr du, Gusten, avbrt pastorn slutligen, som tycktes ha haft sina
tankar p annat hll n p kort och mygg -- skulle du inte kunna ge honom
en nsbrnna i alla fall, utan att bli borta frn brllopet? Det ser ju
fegt ut att g undan fr en sn dr knlfda, och vill du frarga honom,
s vet jag bttre rd.

-- N, hur skulle det bra t? frgade Gusten, som nog tyckte det var
skada att g miste om trakteringen, vilken nd togs av hans farsarv.

-- Kom hem p eftermiddan strax efter vigseln och sg, att du blivit
uppehllen p sjn. Det kan vara chikan nog, och sen tar vi och super
honom full tillsammans, s han inte kommer i brudsng, s ska vi stlla
om att pojkarne raljerar med honom. Kan det inte vara nog, det?

Gusten tycktes icke vara ohgad, och tanken p att g tre dar ensam p
skret och tas av mygg om ntterna gjorde honom mjuk, i synnerhet som
han verkligen lngtade efter att f vara med och smaka all hrligheten,
som han sett rustas till. Planen uppkastades drfr av pastorn till
ventyrets utfrande och antogs av Gusten, som skulle medverka vid dess
sttande i gng. Och njda med sig sjlva och varandra gingo de slutligen
till kojs, nr dagsljuset brt in genom drrspringorna och myggen
trttnat p sin nattliga dans.

                  *       *       *       *       *

Carlsson hade samma afton av hemkomna strmmingsfiskare ftt hra, att
bde Gusten och pastorn hade setts styra ut till Norsten, och han drog
drav den nog s riktiga slutsatsen, att ngot djvelstyg var i
grningen. Pastorn hade han fattat ett skarpt agg till, bde drfr att
han skaffat honom sex mnars jv och drfr att han visade honom en
aldrig trttnande missaktning. Carlsson hade krupit fr honom, strukit
sig mot honom, smort honom, men utan framgng. Voro de i samma rum, hade
pastorn alltid sin breda rygg mot Carlssons plats, hrde aldrig vad han
sade och talade alltid om historier, som mycket vl kunde ha sin
tillmpning p freliggande fall. Nr nu drfr Carlsson fick veta, att
pastorn haft sammantrffande med Gusten ute p skret, antog han, att det
var ett mte med bestmt syfte, och i stllet fr att avvakta
mtesbeslutets verkstllande, vilket han misstnkte skulle g ut ver
hans person, kastade han upp en plan till att mota sina Ollar i grinn.
Kustens btsman befann sig hndelsevis p permission och var fr
tillfllet anstlld som munsknk och hantlangare p Hems, dr hans
skicklighet som arrangr vid danser och dylikt var vl knd och vrderad.
Carlsson rknade rtt, nr han trodde sig kunna lita p dennes medverkan
vid att spela pastorn ett spratt, ty btsman Rapp hade av pastorn inte
blivit framslppt vid konfirmationen fr att han varit svr efter
flickorna, och ett rs drjsml hade vllat honom trassel vid flottan. De
bda prsthatarne snodde drfr vid en kaffehalva ihop sin plan att spela
pastorn ett riktigt puts, och ett sdant kunde icke g av fr mindre och
annat n att prsten skulle fyllas med drvid beledsagande
biomstndigheter, vilka nog tid och omstndigheter skulle ge sjlva.

Minorna voro slunda lagda frn motsatta hll och slumpen skulle avgra,
vilken som skulle bli den verksammaste.

S brt brllopsdagen in. Alla mnniskor vaknade trtta och ondsinta
efter s mycket brk, och nr de frsta gsterna kommo fr tidigt,
efter som vattenfrbindelserna aldrig kunde vara punktliga, tog ingen
emot dem, utan de strko snopna omkring backarne, som om de kommit att
snylta. Bruden var inte kldd n, och brudgummen sprang omkring i
skjortrmarna fr att torka glas, dra opp buteljer, stta ljus i
stakarna. Stugan var lvad och skurad och alla mbler utburna bakom en
knut, s att det sg ut, som om det skulle bli auktion. P grden var
rest en flaggstng, p vilken man hissat tullflaggan, lnad fr
hgtidligheten av uppsyningsmannen. ver stugdrren hngde krans och
krona i lingonris och prstkragar och p mse sidor stodo bjrkruskor. I
fnstren voro buteljer med de starkaste frgtrycksetiketter uppradade, s
att de lyste lngt ut p backen som i ett brnnvinsmagasin, fr Carlsson
hade sinne fr starka effekter. Den guldgula punschen sken som solstrlar
genom det spgrna glaset, och konjakens purpur lyste som koleld; de
silverliknande tennkapslarne, som tckte korkarne, gnistrade som blanka
tjugofyraskillingar, s att ngra av de djrvare ungbnderna lockades
fram att gapa, som om de sttt utanfr ett bodfnster, knnande en frsmak
av behagliga rivningar i svalget.

P var sida om drren lg ett sextiokannsfat, som grova mrsare bevakande
ingngen, och det ena hll brnnvin, det andra svagdricka; och bakom dem
lgo i hgar, som kulpyramider, tv hundra lbuteljer, Anblicken var
praktfull och krigisk och btsman Rapp gick omkring som en konstapel, med
korkskruv hngande i svngremmen, ordnande krigsmaterielen, som stod
under hans kommando. Han hade sirat faten med granris, stuckit upp dem
och insatt metallkranar, samt svngde sin sprundhammare som en kanonviska
och knackade d och d p krlen, fr att lta hra, att det fanns ngot
i dem. Uppstrckt i paraduniformen med bl trja och nerslagen krage,
vita byxor och blankldershatt, men dock utan sidogevr fr skerhetens
skull, ingav han bondpojkarne stor respekt, och han hade utom
munsknkssysslan uppdrag att hlla ordning, avstyra ofog, kasta ut vid
behov och inskrida vid befarade slagsml. De rika pojkarne ltsade
frakta honom, men det var bara avundsjuka, fr de ville s grna g i
uniform och tjna kronan, om de inte hyst en s stark fruktan fr daggen
och kitsliga kanonirer.

I kket stodo tv grytor med kaffe p spishllen och hoplnta kvarnar
skrllde och gnisslade; sockertoppar slogos snder med yxa, och kaffebrd
var travat i fnstren. Pigorna sprungo fram och ter mellan matbon, som
var fullhngd med kokt och stekt av alla slag och sckar med nybakat
brd. Ibland syntes bruden sticka ut huvet genom kammarfnstret med
lsfltorna slngande och i bara srkrmarne, skrikande n t Lotten n
t Clara.

Segel p segel syntes nu styra in i viken, gra en lov schangtilt frbi
brygghuvet, stryka och under bsskott lgga till. Men det drjde lnge,
innan man vgade sig opp till stugan, och man strk nnu i flockar
omkring backarne.

En lycklig tillfllighet hade vllat, att professorns fru och barn mst
resa int land p en fdelsedag, och endast professorn var hemma. Han
hade drfr vlvilligt mottagit bjudningen och ven uppltit sin stora
sal till ceremoniens hllande och sin grsplan under ekarna till
kaffedrickning och kvllsvards intagande. Dr voro nu lnga lngor med
brden lagda p bockar och tunnor, avpassade till bnkar utmed borden,
som redan voro tckta med dukar, p vilka kaffekopparna voro uppstllda.

P backen framfr stugan brjade nu sm grupper bilda sig; Rundqvist med
skltran i hret, nyrakad, ifrd en svart jacka, hade tagit sig sjlv
att muntra gsterna med spefulla anmrkningar, och Norman, som ftt till
frtroendeuppdrag att med Rapp skta saluten, huvudsakligen med
dynamitpatroner, hll sig bakom knuten och repeterade i mindre skala med
en terzerol. Han hade i vederlag mst lmna i frvar sitt dragspel,
vilket i dag var bannlyst, alldenstund ortens styvaste fiolspelare,
skrddaren i Fifng, blivit inkallad, och denne herre var mycket knslig
fr ingrepp i sin konst.

S kom pastorn, ifrd ett skmtsamt brllopslynne och frdig till gyckel
med brudparet, ssom sedvnja fordrade. Han mottogs av Carlsson p
trskeln och bads vlkommen.

-- N, f vi kyrkta med detsamma? hlsade pastor Nordstrm.

--  fanken, s brtt r det inte! svarte brudgummen utan frlgenhet.

-- r du sker p det? jvade pastorn, under det bnderna grinade. Jag
har vigt, dpt och kyrktagit p ett brllop, men det var ocks raskt
folk, som kunde gra skl fr sig. Allvarsamt, hur r det med bruden?

-- Hm, ngon fara r det inte den hr gngen, men man kan inte veta nr
det br av, svarte Carlsson, i det han ledde pastorn in att sitta mellan
kyrkvrdsmor och vassa-nkan, dem han underhll med fiske och
vderleksfrhllanden.

Professorn kom nu ner, kldd i frack och vit halsduk samt svart hg hatt.
Pastorn grep honom genast som en jmbrdig stndsperson och slog upp
samtal, som gummorna belyssnade med spnda gon och ron, fr de trodde
alldeles skert, att professorn var en sprnglrd man.

Men Carlsson kom in och frkunnade, att allt var redo och att man bara
skte efter Gusten fr att f brja.

-- Var r Gusten? ropades nu ute p backen och upprepades nda uppt
logen.

Ingen svarade. Ingen hade sett honom.

-- , jag vet nog, var han r, jag! upplyste Carlsson.

-- Var kan han d vara? illmarade pastor Nordstrm, s att Carlsson
mrkte det.

-- Han har varit synlig ute p Norsten, sjng en fgel; och han hade
ngon svinpls med sig, som fick honom att supa, kan en tro!

-- N, d var det inte vrt att vnta honom, menade pastorn, om han rkat
i dligt sllskap. Det r illa av honom i alla fall att inte hlla sig
hemma, dr han har goda fredmen och gott folk att vrna sig till. Men
vad sger bruden? Ska vi dra sta, eller ska vi bida?

Bruden hrdes, och fastn hon var mycket ledsen, ville hon nd, att man
skulle brja, fr att kaffet stod och blev kallt eljes. Allts brjades
uppbrottet under dynamitsalut ute p berghllarne; spelman hartsade och
skruvade, pastorn fick p sig kappan, brudsvennerna bildade frtravet,
och pastorn ledde bruden, som var kldd i svart siden, med vit slja och
myrtenkrans och var hrt snrd, s att det, som skulle dljas, blev n
mera synligt. Och s tgade man opp till professorns, under fiolens
gnissel och bergskottens knallar.

Gumman kastade nnu i sista stunden oroliga blickar omkring sig fr att
spana efter den frlorade sonen, och nr de skulle genom drrhlet, mste
pastorn slpa henne med nsan p ryggen. Men s kommo de in; gsterna
stllde upp sig kring vggarne, som om de skulle gra spetsgrd kring en
avrttning, och brudparet tog plats framfr tv kullstjlpta stolar
tckta med en brysselmatta. Pastorn hade tagit fram boken och fingrade p
kragarne, skulle till att hrska sig, d bruden lade handen p hans arm
och bad honom hlla. De skulle bara vnta nnu ett par gonblick, s kom
nog Gusten.

Det blev nstan moltyst i stugan och man hrde endast stvelknarr och
strkkjolsfras, som efter ngra gonblick upphrde. Man sg p varann,
blev frlgen, torrhostade, och det blev tyst igen. Slutligen sade
pastorn, som hade allas blickar p sig:

-- Nu brja vi, fr den hr vntan blir oss alldeles fr lng! Och har
han inte kommit nu, s kommer han ej.

Och drmed brjade han lsa: Dyre kristne, ktenskapet r av Gud sjlv
stiftat...

Det hade gtt p en bra stund och de ldre kvinnorna luktade p sin
lavendel och grto, nr pltsligen det hrdes ett pang! utanfr p grden
och rasslet av glasskrvor. Man lystrade ett gonblick, men lt sig icke
vidare stras, utom att Carlsson syntes rra oroligt p sig och snegla ut
genom fnstret. Drp kom ett nytt pang! pang! pang! som nr man drar upp
champanjebuteljer, och pojkarne, som stodo vid drren, brjade fnissa.
Oron lade sig ngot och pastorn frgade just brudgummen: Infr Gud den
allvetande och i denna frsamlings nrvaro frgar jag dig, Johannes
Edvard Carlsson, om du vill hava denna Anna Eva Flod till kta hustru och
lska henne i lust och nd? d i stllet fr svaret en ny ordentlig salva
buteljkorkar smattrade, glasskrvor klingade och rackan tog till att
sklla alldeles ursinnigt.

-- Vem r det som slr opp buteljer drute och str den heliga akten? rt
pastor Nordstrm ursinnigt.

-- Ja, det tnkte jag just frga! klmde Carlsson ur sig, som icke lngre
kunde hlla igen sin nyfikenhet och oro. r det Rapp, som gr spektakel?

--  hrru, vad har jag gjort fr slag? stormade Rapp, som stod i drren
och knde sig srad av utpekningen.

Pang! pang! pang! smllde det oupphrligt.

-- G d ut i Jsu namn och se efter att det inte sker ngon olycka,
skrek pastorn, s f vi fortstta sen.

En del brllopsgster strtade ut, andra stockade sig vid fnstren.

-- Det r let! skrek ngon.

-- Elet, elet springer! upprepade professorn.

-- N, men hur kan man lgga let i solskenet ocks!

Som kulsprutor lgo lflaskorna i sina hgar och smllde och frste, s
att skummet rann utt marken.

Bruden var upprrd ver det ovntade avbrottet i ceremonien, som inte
skulle betyda ngot gott; brudgummen fick glpord fr sina dliga
anordningar och hll p att komma i slagsml med btsman, p vilken han
ville skjuta skulden; pastorn var vred ver att den heliga akten strdes
av buteljerna, men ute p backen stodo pojkarne och drucko skvttar ur
buteljbottnarne och rkade i misstag under rddningsarbetet brga ngra
halvlkta flaskor, ur vilka endast korkarna sprungit. Nr slutligen
stormen lagt sig, samlades man nyo i stugan, ehuru numera mindre
andaktsfullt n frut, och sedan pastorn tagit om frgan till brudgummen,
gick ceremonien utan andra strande avbrott n ngra illa kvvda flin
frn pojkarne i farstun.

Lycknskningarne regnade ver de nygifta, och s fort man kunde, lmnade
man stugan, stinkande av svett, trar, fuktiga strumpor, lavendel och
vissna blombuketter. Och s tgades i livligare fart till kaffebordet.

Carlsson tog plats mellan professorn och pastorn, men bruden hade ingen
ro att sitta, utan skulle springa av och an fr att se till
rustningarne.

Solen sken glnsande p juliaftonen och under ekarne glammades och
sorlades. Brnnvinet flt i kaffekopparne, nr ptrarne kommo efter
doppningens slut, men uppe vid bordsndan hos brudgummen bjds punsch,
vilket icke sgs illa av varken bnder eller pojkar. Det var en dryck,
som icke bestods alla dagar, och pastorn lt sig vl bekomma ur sin
kaffekopp.

I dag var han ovanligt blid mot Carlsson och drack honom oupphrligt
till, bermde honom och visade honom den strsta uppmrksamhet, dock icke
frglmmande professorn, vars bekantskap sknkte honom mera nje, emedan
han s sllan trffade en bildad man. Men han hade svrt att finna honom
i samtalet, d musik icke var hans styrka, och professorn av artighet
skte leda samtalet in p pastorns omrde, varifrn dock denne helst
ville slippa ut. Svrigheten att frst varandra bidrog ocks att gra
ett nrmande omjligt, varfrutom professorn, ssom van att ge sig luft i
musik, ogrna talade lnga stycken.

Nu kom spelman, som haft mycket svrt att sitta i det obemrkta, upp till
hgstet; och, betydligt strkt i sitt mod av kaffehalvor, ville han tala
musik med professorn.

-- Ber om frltelse, herr kammarmusikus, hlsade han och knppte p sin
fiol, si vi har liksom litet gemensamt, fr jag spelar ocks, p mitt vis
frstss.

-- Res t helvete, skrddare, och var inte ofrskmd! avsnste Carlsson.

-- Jaja, jag ber om frltelse, men inte fr att det rr Carlsson, men
knn p den hr fioln, herr kammarmusikus, knn p den och sg mig, om
den inte r god; den har jag kft hos Hischen och den har kostat mig tio
riksdaler banko.

Professorn knppte p kvinten, log och utlt sig vnligt:

-- Micket sken!

-- Ja, si s r det, nr ngon frstr sig p; d kan man f hra ett
sant ord; men att tala om konst med de hr, han skulle viska, men
rstmedlen vgrade sig till nyanseringar och han rkade skrika i stllet,
de hr djvla bondbassarne...

-- Ge skrddarn en spark i ndan! hrdes korus.

-- Hr du, du fr inte bli full, skrddare, fr d blir det ingen dans
av!

-- Rapp du, du ska se efter spelman, att han inte super mer!

-- Har jag inte blivit bjuden p supa kanske, och r du snl, din
skinnare?

-- Stt dig, Fredrik, och var lugn, menade pastorn, fr annars fr du
stryk.

Men spelman ville ovillkorligen resonera i sin konst, och fr att belysa
sitt pstende om fiolens frtrfflighet, brjade han kvintilera.

-- Hr, herr kammarmusikus, hr sna basar; de klingar ackurat som en
liten orgel...

-- Hll kften p skrddarn!...

Det blev rrelse kring borden och ruset tilltog. D skriker ngon: Gusten
r hr!

-- Var? Var?

Clara upplyser, att hon sett honom nere p vedbacken.

-- Sg mig till, nr han gtt in, ber pastorn, men inte frrn han r
inne, hr du det!

Toddyglasen ha blivit framsatta och Rapp slr opp konjaksbuteljerna.

-- Det gr litet hftigt, det hr, menade pastorn avbjande, med Carlsson
tyckte, att det gick ordentligt.

Rapp gick i smyg och uppmanade alla att skla med pastorn, som ocks
snart hade tmt sin frsta toddy och mste laga den andra.

Pastorn brjar rulla med gonen och tuggar. Han betraktar s noga han kan
Carlssons anletsdrag och sker utrna, om han ftt sin hyra n. Men han
har svrt att se och inskrnker sig till att skla med honom.

D kommer Clara och ropar:

-- Nu r han inne, pastorn! Nu r han inne!

-- Nej, vad fan sger du; r han inne redan!

Pastorn hade glmt, vem frgan gllde.

-- Vilken han r inne, Clara? genljd korus.

-- Gusten, vet jag!

Pastorn reste sig, gick ner i stugan och hmtade Gusten, som han ledde
upp till bordet, blyg och bortkommen. Lt hlsa honom i en kopp punsch
och hurrarop. Drp sklade Gusten med Carlsson och sade ett kort: Lycka
till d!

Carlsson blev knslofull och drack i botten, frklarande, att det gjorde
honom ett stort nje att se honom, fastn han kom sent, och att han
visste tv, vars gamla hjrtan det gjorde gott att se honom, fastn han
kom sent.

-- Och tro mig, slt han, att den som frstr att ta gamla Carlsson p
rtta stllet, den vet ocks var han har honom.

Gusten blev icke hnfrd, men han uppmanade Carlsson dricka ett srskilt
glas med sig.

Skymningen kom, myggorna dansade och folket surrade; glasen klingade,
skratten skrllde och sm ndskrik hrdes redan hr och dr i buskarne,
avbrutna av fnitter och hurrarop, hojande och skott under den ljumma
sommaraftonens himmel. Och ute i ngarne gnisslade syrsan och snarpade
kornknarren.

Borden rjdes, ty nu skulle dukas till kvllsmat; Rapp gick och hngde
kulrta lyktor, som han ftt lna av professorn, i ekens grenar. Norman
sprang med tallrikshgar och Rundqvist lg p kn och tappade svagdricka
och brnnvin; flickorna buro fram smr i star, strmming i vlmar p
skrbrden, pannkakor i staplar, kttbullar i travar. Och nr det var
frdigt, klappade brudgummen i hnderna:

-- Var s goda och ta en smorrgs! inbjd han.

-- Men var r pastorn? krusade gummorna. Utan pastorn ville ingen brja!

-- Och professorn? Var ha de tagit vgen? Ja, si d gr det rakt inte an
att brja!

Det ropades och letades, men intet svar. Man stod i hopar kring borden
som hungriga hundar med glimrande gon, frdiga att strta in, men ingen
hand rrde sig och tystnaden tryckte.

-- Ja unnrar, mnne inte pastorn  p hus? hrdes Rundqvists oskyldiga
stmma.

Utan att avvakta vidare upplysning gick Carlsson ner att ska det hemliga
rummet, och mycket riktigt, fr ppen drr sutto pastorn och professorn
med var sin tidning i handen, inbegripna i ett livligt meningsbyte.
Lyktan stod p golvet och kastade ett rampsken upp p de bda
tronbestigarne.

-- Urskta, mina harrar, men smorrgsen kallnar!

-- r det du, Carlsson! Jas! Brja ni, s kommer vi genast!

-- Ja, men de str och vntar ju, alla mnniskor, och med respekt till
sgandes, kunde ju herrarne liksom raska undan lite!

-- Kommer strax, kommer strax! G du, g du!

Carlsson, som med beltenhet tyckt sig mrka, att pastorn var rrd,
avlgsnade sig och skyndade lugna sllskapet med den lmnade
frklaringen, att pastorn hll p att rusta sig och skulle strax vara
till reds.

gonblicket drefter syntes en lykta irra fram ver backen och tfljd av
tv vinglande skuggor nalkas de dukade borden.

Pastorns bleka ansikte blev snart synligt vid vre bordsndan och bruden
kom fram med brdkorgen fr att bjuda och gra ett slut p den pinsamma
vntan. Men Carlsson hade annorlunda i sinnet, och med en kniv knackande
i kttbullsfatet, skrek han med ljudlig stmma:

-- Tyst, gott folk; pastorn vill sga ngra ord!

Prsten stirrade p Carlsson, syntes icke frst var han var hemma, sg
att han hade ngot lysande freml i handen, och erinrande sig att han
sista julen hllit ett tal med en silverkanna i handen, lyfte han lyktan
som en pokal i hjden och talade:

-- Mina vnner, vi ha i dag en glad fest att fira.

Hr stirrade han p Carlsson fr att f ngra upplysningar om festens
karaktr och ndaml, fr han var redan fullstndigt frnvarande, s att
rstid, rum, orsak, mening hade frflyktigats. Men Carlssons grinande
ansikte gav ingen lsning p gtan. Han stirrade ut i rymden fr att
upptcka ngon ledtrd, sg de kulrta lyktorna i eken, och fick en
vaggande frestllning om en jttestor julgran, och s var han p
spren.

-- Denna ljusets glada fest, kastade han upp, d solen viker fr klden,
och snn -- han sg den vita bordduken som ett stort snflt breda sig
ut ondligt lngt bort... -- mina vnner, d frsta snn lgger sig som
ett tckelse ver hstens smuts... nej, jag tror ni skojar med mig...!
Hlutt!

Han vnde sig bort och krkte ryggen.

-- Pastorn har blitt kall! sa Carlsson, och han vill g och lgga sig!
Var s goda och brja, mitt herrskap!

Man lt ej bjuda sig tv gnger, utan strtade ls ver faten, lmnande
pastorn t sitt de.

Han hade till nattkvarter ftt sig anvisad professorns vindskammare, och
fr att visa, att han var nykter, avbjde han hotande med stryk alla
anbud om hjlp. Och med lyktan vid knna, hopfallen som om han letade
nlar i det daggiga grset, hll han kurs ner p ett fnster, dr det
lyste. Men i grindhlet fastnade han och gjorde s hftigt an
grindstolpen, att lyktan krossades och slocknade. Mrkret slt sig
omkring honom som en sck och han sjnk ner p sina knn, men fnstret
med ljuset lyste honom som en ledfyr och han trodde sig g framt med en
obehaglig knsla av att knna p hans svarta byxor blevo vta vid varje
steg och hans egna knsklar vrkte, som om de slogo mot stenar.

Slutligen fr han fatt i ngot mycket stort, runt och fuktigt; han trevar
och sticker sig p ngot knappnlsbrev eller dylikt, fr handen fatt i en
rtull eller liknande, och i detsamma hr han bruset av vatten och knner
att han blir vt. Uppryckt av fruktan att han gtt i sjn, reser han sig
mot masten och finner i en ljusning, att han str vid en drrpost, kommer
i en verhalning in i en farstu, knner ett trappsteg mot knna, hr en
piga som skriker: Jssus, svagdrickat! och driven av ett dunkelt ont
samvete kryper han upp fr trappan, stter fingerknogarne mot en nyckel,
fr upp en drr, som ger vika int, ramlar in i en kammare och ser en
stor bddad sng med plats fr tv; har nog styrka att dra upp tcket,
kryper ner med stvlar och allt fr att gmma sig, emedan man frfljde
honom med skrik nerifrn, och s tyckte han att han dog eller slocknade
eller drunknade och att mnniskor ropade p svagdrickat! Men stundtals
vaknade han till livet igen, tndes p, drogs upp ur sjn, levde och stod
vid julbordet, och s blstes han ut igen som ett ljus, slocknade, dog,
sjnk och blev vt.

Emellertid gick kvllsvarden p under ekarne och fuktades med l och
brnnvin s starkt, att ingen mindes pastorn, och nr man rivit i sig all
mat, s att botten syntes i tallrikar och fat, gick man ner i stugan att
dansa.

Bruden ville skicka upp ngot gott till pastorn p kammaren, men Carlsson
vertygade henne, att han helst ville vara i ro och att det var synd att
genera honom. Och drvid blev det.

Gusten hade smugit sig ifrn sin bundsfrvant, nr han mrkte, att denne
var verlistad, och befattade sig bara med sina egna njen, lmnande
groll och agg t glmska och rus.

Dansen gick som en kvarn och spelman satt i spisen och gned; i ppna
fnstren hngde svettiga ryggar att svalka sig i nattfriskan, ute p
backen sutto de gamla och frjdade sig t smllen, rkte, drucko och
skmtade i halvskymningen och det svaga skenet av elden frn kksspisen,
som brt ut genom rutorna, och ljusen inne i dansstugan.

Men ute i ngar och backar vandrade par om par i det daggiga grset under
stjrnhimmelns svaga skimmer, fr att vid hdoft och syresng slcka
eldar, som tnts av stugans vrme, kornvinets starka ande och musikens
vaggande tramp.

Midnattens timmar dansade frbi och himlen brjade ljusna i ster;
stjrnorna drogo sig in i skyn, och Karlavagnen stod med fimmelstngen
rtt upp i vdret, som om den stjlpt bakut; nderna hrdes snattra i
vassarna och den blanka viken speglade redan morgonrodnadens
citronfrger, mellan de mrka alarnes hamnar, som syntes st p huvet i
vattnet och rcka ner till sjbotten. Men det varade blott en stund; s
drogo moln upp ifrn kusten och det blev natt igen.

D steg ett anskri frn kket: glggen! glggen! Och i tgordning kommo
karlarne med en kastrull, som flammade av brinnande brnnvin och kastade
bla sken omkring sig, under det spelmannen spelade en marsch.

-- Opp till pastorn med frsta glaset! skrek Carlsson nnu med ett hopp
om att kunna f kronan p verket, och frslaget antogs med hurrarop.
Tget satte sig i gng upp emot professorns, och med mer och mindre skra
steg ntrade man trappan. Nyckeln satt i kammardrren och man klampade
in, icke utan en viss fruktan att bli mottagen med hugg och slag. Drinne
var tyst och vid det bla darrande skenet frn kastrullen sg man, att
sngen stod orrd och var tom. En svart aning om ngot frfrligt bakslag
grep Carlsson, men han gmde sin misstanke och upplste ovissheten och
gissningarne med den tillverkade frklaringen, att han nu mindes, hur
pastorn sagt, att han ville ligga p hskullen fr att slippa myggen.
Och alldenstund man icke fick g med eld till het, frfll frslaget och
tget satte sig i gng tillbaka ner p backen, dr offret anstlldes.

Carlsson utnmnde i hast Gusten till vice vrd, tog Rapp avsides och
meddelade honom sina rysliga aningar. Ofrmrkt smgo de bda
medbrottslingarne upp fr trappan till brudkammaren medfrande
strykstickor och en ljusstump.

Rapp fick eld och i brudsngen sg Carlsson alla sina hemskaste aningar
vertrffade.

P den vita hlsmsydda huvudkudden lg ett lurvigt huvud som en vt
hunds, med munnen vidppen.

-- N, si en sn tusan! gnisslade Carlsson. Kunde jag tro, att den hlen
skulle bra sig t som ett sdant svin. Ja, Gud sig frbarme! Och
stvlarne har han p sig, den kltringen.

Hr voro goda rd dyra. Hur skulle man f dn den sjuke utan att behva
ta i honom, utan att folket fick veta om'et och utan att bruden framfr
allt mrkte ngot?

-- Vi fr ta ut'en genom fnstret! frklarade Rapp. Vi fr ta'n med en
talja och s slpa'n ner till sjn! Slck ljuset bara och s opp till
logen efter grejor.

Drren stngdes utifrn och nyckeln togs ur, varp de bda hmnarne
styrde en omvg upp till logen. Carlsson svrande och bannande, att fick
de bara ut honom, s skulle de ginera honom eftert.

Hndelsevis stod nnu saxen kvar, sedan man slaktat kon, och sedan de
tagit ner spirorna och ftt fatt i block och rep, knogade de p omvgar
bakom stugan och kommo till gaveln under pastorns fnster. Rapp hmtade
en stege, saxade spirorna och gjorde dem fast med en lkt vid taksen.
Drp splitsade han en stropp, fste blocket och skar in taljan. Drp
krp han in i kammaren, medan Carlson stod nedanfr med en btshake fr
att bra av.

Sedan Rapp arbetat en stund inne i kammaren, pustande och fnysande, sg
Carlsson hans huvud sticka ut och sakta kommendera: hala!

Carlsson halade och snart syntes en svart kropp ute p fnsterbrdet.

-- Hala styvt! kommenderade Rapp, och Carlsson hll an. Ut p saxen
dinglade nu pastorns slappa kropp, som frlngde sig otroligt som en
hngds.

-- Fira! kommenderade Rapp igen. Hll an bara!

Men Carlsson hade redan slppt och pastorn lg som en hg i nsslorna,
dock utan att ge ett ljud ifrn sig.

I en blink var btsman ute genom fnstret, fick undan stegen och saxen
och nu slpades pastorn ner till klappbryggan.

Komna ner till sjkanten brt Carlsson ut:

-- Nu, din hle, skall du f bada!

Det var grunt i stranden, men mycket gyttjigt av all i ratal utkastad
fiskrk. Rapp tog i hllan, som han fstat omkring den sovandes liv, och
vrkte honom i sjn.

D vaknade pastorn och gav till ett skrik som en gris under slakt.

-- Hala! kommenderade Rapp, som mrkte, att folket lystrade oppe p
backen och redan skyndade till.

Men Carlsson lade sig p kn och vltrade pastorn i gyttjan, gnodde in
hans svarta klder med hnderna, s att varje spr av olyckan, som skett
i brudsngen, var bortblandat.

-- Vad r det drnere? Vad r det? ropades uppifrn av de nerrusande
karlarne.

-- Pastorn har fallit i sjn! Ohoj! svarade Rapp och halade in den
skrikande prsten.

Och nu blev det folksamling. Carlsson spelade den delmodige rddaren ur
livsfara och gjorde den medlidsamme samaritanen, himlande sig och
beskrmande sig p brutet landsml, som han alltid tog till, nr han
skulle vara vek och trovrdig.

-- Kan ni tnka er, att jag kommer ner hr som rakt av en hndelse, och
s hr jag ngot, som plaskar och kvillar, s jag trodde det var en skl;
och s fr jag se, att det var vran egen lelle pastor. , Herre Je, sa
jag tt bssman, jag tror det r sjlve pastor Nordstrm, som ligger dr
och klypper med lellvingen. Och s sa jag t Rapp: Rapp du, spring etter
en tross! Och s sprang Rapp etter en tross. Men nr vi feck stroppen om
det tjocka p'n, s stter han till att skrika, som om man ville glla
honom. Och se s han ser ut?

Pastorn sg verkligen obeskrivligt svr ut; och karlarne betraktade sin
herde med leda blandad med outrotlig vrdnad och ville skaffa undan honom
s fort som mjligt. Till den ndan gjordes en br av tv par ror och p
den lades pastorn, lyftes upp p tta starka axlar att bras upp till
logen, dr han skulle kldas om.

Spelman, som var alldeles full och trodde, att det var frgan om ngot
spektakel, sttte till och drog sta med Ur vgen, ur vgen fr gamla
Smittens br! Pojkar kommo fram ur buskar och sllade sig till, och
professorn, som terfunnit sin frlorade ungdom, satte sig i spetsen och
sjng, och Norman, som inte kunnat hlla ttt med sin musikaliska svada,
hade letat fram klaveret.

Men nr de kommo upp p grden, rusade kvinnorna till, och nr de fingo
se pastorn i den sorgliga belgenheten, intogos de av medlidande och
frbarmade sig ver den medvetslse. Madam Flod sprang efter ett
sngtcke och kastade ver elndet, i trots av Carlssons varningar, och
s sattes p varmt vatten och lntes linne och gngklder av professorn.
Och d de kommo upp p logen, lades den sjuke, som han kallades -- fr
ingen ville vara nog vanvrdig att vidg, att han var full -- p torr
halm. Rundqvist kom med snppan och ville sl der, men jagades bort, och
nr han inte fick sin vilja fram, bad han att tminstone f lsa ngot
ver den sjuke, fr han kunde en lsning ver vattusiktiga fr, men han
fick inte alls befatta sig med prsten och ingen annan heller av
karltroppen.

Men Carlsson smg upp p sin kammare, ensam denna gng, fr att undanrja
spren av sin frdmjukelse. Nr han kom in och sg frdelsens styggelse
i den smutsade brudsngen, erfor han ett gonblicks svaghet, uttrttad av
de sista dagarnes och nattens mdor, och han tnkte p hur annorlunda det
skulle ha varit med Ida, om deras frhllande kommit till stnd. Han gick
fram till fnstret och tittade ut ver viken med en lng svrmodig blick.
Molnen drute hade skingrat sig och dimmorna samlade sig i vita flor
ver vattnet; solen gick upp och brt in i brudkammaren, lyste p det
bleka ansiktet och de urvattnade gonen, som knepos ihop, som om de
stretat emot en frambrytande grt. Hret lg i fuktiga tovor ner i
pannan, den vita halsduken var svartflckig, rocken hngde slapp.
Solvrmen tycktes ge honom en fross-skakning, och farande med handen ver
pannan vnde han sig om int rummet.

-- Ja, men det r vdligt i alla fall! sade han till sig sjlv, rck upp
sig ur sin slapphet och brjade riva klderna ur sngen.




SJTTE KAPITLET.

ndrade frhllanden och ndrade
meningar; jordbruket gr ner och
gruvdriften blomstrar.


Carlsson var icke mannen, som lt obehagliga frnimmelser inverka p sig
mer n han ville, utan han hade kropp att ta skurarne, skaka sig och lta
det rinna av. Sin stllning som grdsgare hade han vunnit genom
duglighet och vetande, och att madam Flod tog honom till man, var lika
mycken vinst fr henne som fr honom, trodde han. Emellertid, sedan
brllopsoset dunstat av, brjade Carlsson bli mindre ivrig, sker som han
gjorde sig om giftortt och arv, alldenstund man kunde vnta barnet om
ett par mnader. Tanken p att gra sig till herre hade han vergivit, d
han sg att det inte gick; utan i dess stlle lagade han sig till att
gra storbonde. Drog en prktig ulltrja, satte p sig ett massivt
frskinn och anlade sjstvlar. Tillbragte mycken tid vid
chiffonjklaffen, dr hans lsklingsplats var; lste bladen, skrev och
rknade mindre n frr, vervakade arbetet med pipa i munnen samt visade
ett tynande deltagande fr jordbruket.

-- Jordbruket gr ner, sade han, det har jag lst i bladen; och det r
billigare att kpa sin sd!

-- Han sa annat frr, menade Gusten, som hll noga reda p allt vad
Carlsson sade och gjorde, men inskrnkte sig till ett sltt
underkastande, utan att dock intrda som son t inkrktaren.

-- Tiderna frndras och vi med dem! Jag tackar Gud fr var dag jag blir
klokare! svarade Carlsson.

Samtidigt brjade han beska kyrkan om sndagarne, deltog i allmnna
frgor och blev vald till kommunalnmnden. Drigenom kom han i nrmare
berring med pastorn och fick uppleva den stora dagen att f sga du till
honom. Det var en av hans regirighets strsta drmmar och han trttnade
inte p ett helt r att tala om p grden vad han sade och vad Nordstrm
svarade.

-- Hr du, Nordstrm lella, sa jag, den hr gngen ska du lta mig rda!
Och d sa Nordstrm: Carlsson, sa han, du ska inte vara halsstarrig,
fastn du r en klok karl, och en frstndig karl, sa han.

Drp fljde en mngd kommunala bestyr, bland vilka brandsyn var den mest
omtyckta. Det var att resa omkring p socknens bekostnad och dricka
kaffehalvor hos bekanta. ven riksdagsmannavalet, som dock gde rum lngt
upp i land, hade sina frfrelser och sina sm efterslngar, som kndes
nda ut i skren. Vid valtiden och ven eljes ett par gnger om ret kom
baronen ut med jaktherrar och ngbt, och d betaltes femtio kronor fr
jaktrtten p ett par dagar; punsch och konjak rann i ntter och dagar,
och man skildes frn jgarne med den rotade meningen, att det var
schangtilt folk.

Carlsson kom slunda upp och blev ett ljus p grden: en myndighet med
hgre frstnd om saker, som de andra ej begrepo. Men det fanns en svag
punkt kvar, och som han knde stundtals: han var uppe frn land och var
ingen sjkarl.

Fr att utplna denna sista rangskillnad syntes han brja lgga sig mer
ombord med sjsakerna och visade stor lust fr sjn. Skurade upp en bssa
och for p jakt; deltog i notdragning och sktsttning, samt vgade p
lngre segelfrder.

-- Jordbruket gr ner och _vi_ mste forcera fisket, svarade han hustrun,
nr hon med oro sg kreatur och ker falla i vanhvd.

-- Framfr allt fisket! Fisket fr fiskaren och jorden fr jordbrukaren!
frkunnade han, numera oemotstndligt, sedan han av skollraren p
kyrkstmman lrt sig lgga sina ord pallementarist.

Visade sig ngon brist i behllningen, s fick man hugga ved.

-- Skogen skall gallras, om den ska bli mogen! S sger tminstone den
rationelle lanthushllaren; jag vet _inte_, jag.

Och nr Carlsson inte visste det, hur skulle d de kunna veta det!

Rundqvist fick jordbruket sig verltet, Clara kreaturen. Och Rundqvist
lade kern i grsvall och sov middag till frukost p dikesrenarne, sov
middag till aftonvards i buskarne och kastade stl ver korna, nr de
inte mjlkade.

Gusten hlls p sjn nd mer n frr och terknt det gamla
jgarfrbundet med Norman. Intresset, som ett gonblick satt alla armar i
rrelse, hade fallit bort; att arbeta fr en annan muntrade icke vidare,
och drfr gick det hela lojt, men lugnt, sin stilla gng.

Framp hsten, ett par mnader efter brllopet, intrffade emellertid en
hndelse, som verkade likt en kastvind p Carlssons farkost, nyss utlupen
med fulla segel. Hustrun kom nmligen ner med ett ddftt, alldeles fr
tidigt ftt foster. Omstndigheterna voro dessutom oroande och lkaren
frklarade bestmt, att nu var det slut: inga barn mer!

Det var desdigert fr Carlsson, ty nu hade han endast till utsikt fr
framtiden att komma p undantag. Som gumman drtill var krasslig efter
frlossningen, hotade denna frndring i hans stllning att intrda frr
n drmt var. Gllde slunda att vl begagna tiden, gra sig vn av den
ortta mammon, samla i ladorna och tnka p morgondagen.

Nu blev det nytt liv i Carlsson. kerbruket skulle i hast upphjlpas;
varfr, det angick ingen. Timmer flldes, fr det skulle byggas en ny
stuga; varfr, det behvde han inte skriva ngon p nsan; jgarvurmen
mste i hast stvjas hos Norman, som n en gng lockades frn sin vn;
och Rundqvist fngades in och blstes upp med kade frmner. Det
pljdes, sddes, fiskades och timrades, varunder de kommunala bestyren
fingo ligga nere.

Samtidigt slog sig Carlsson p husligt liv; satt inne hos sin gumma och
lste ibland ett ord fr henne ur den Heliga Skrift eller ur psalmboken;
talade till hennes hjrta och vdjade till hennes dlare knslor, utan
att rtt kunna frklara sig, vart han ville hn. Gumman tyckte om att ha
sllskap och hra ngon prata, s att hon satte vrde p dessa sm
uppmrksamheter utan att vidare fsta ngot avseende p vad dessa
ddsberedelser kunde innebra.

En vinterafton, nr viken lg, fjrdarne voro ofarbara och man varit
instngd fjorton dagar, utan att kunna hlsa p en granne, utan att f
ett brev eller en tidning; d ensamheten och snn lg tyngande ver
sinnena och den korta dagen endast tillt obetydligt med arbete, hade
folket samlats i kket och Gusten med dem. Elden brann i spisen och
pojkarne sutto och byggde p not; flickorna spunno och Rundqvist satt och
sljdade spadskaft. Snn hade fallit hela dagen och gick redan ver
fnsterrutorna, s att det sg ut som ett likrum inne i kket, och varje
kvart mste en karl ut och skotta frn drren, s att man inte skulle
sna in och inte kunna komma till ladugrden att mjlka och nattfodra.

Nu var det Gustens tur att g och skotta; med oljerocken och sydvsten
ver sin trja och uttermssa lagade han sig att komma ut; bnde upp
farstudrren, mot vilken drivorna lagt sig och stod ute p backen i yran.
Luften var svart, snflingorna voro gra som malar, stora som hnsfjdrar
och singlade ner oupphrligt, oupphrligt, lade sig tyst p varandra,
ltt frst, tyngre sedan, packade sig och vxte. Det gick redan upp p
stuguvggen ett gott stycke och endast i fnsternas vre kant skimrade
ljusen inifrn igenom. Gusten sg, att det lyste ifrn stugan, dr han
visste att modern och Carlsson voro inne. En hastigt pkommen nyfikenhet
frledde honom att pilla ner den vre snn, s att han fick ett kikhl,
och stigande upp p drivan kunde han titta in i rummet. Carlsson satt som
vanligt framfr chiffonjklaffen och hade ett stort papper framfr sig,
ovantill tryckt med en stor bl stmpel, som sg ut som ritningen p en
riksbankssedel; med pennan lyftad i hgsta hugg syntes han tala fr
gumman, som stod bredvid, frdig att lmna henne pennan till ngon
skrivning. Gusten satte rat till rutan, men han hrde bara ett mummel
fr dubbelfnsternas skull. Bra grna ville han dock ha reda p vad som
frsiggick, ty han anade, att det rrde honom p det nrmaste, och han
hade lrt sig, att det var viktiga saker, som kunde avgras, nr man
skrev p tryckt papper.

Sakta ppnade han farstudrren, skt av sig halmskorna och krp upp fr
trappan, tills han kom upp p vre farstugolvet. Dr lade han sig p
magen och med huvudet hngande ner mot drren kunde han hra vad som
talades inne i stugan hos modern.

-- Anna Eva, frkunnade Carlsson med en ton mellan kolportrens och
kommunalmannens, livet r kort och dden _kan_ komma ver oss, innan vi
veta det. Vi _mste_ drfr vara betnkta p att g hdan, antingen det
nu sker i dag eller i morgon, det r _alldeles_ detsamma! Skriv drfr nu
s gott frst som sist.

Gumman tyckte inte om att hra s mycket om dden, men Carlsson hade nu i
mnader inte talat om annat, s att hon endast hade ett lamt motstnd att
stta mot det talet.

-- Ja, men sir Carlsson, alldeles detsamma r det inte mig, om jag dr i
dag eller om tio r, och jag kan leva lnge n.

-- Asch, jag har inte sagt att du _ska_ d, jag har bara sagt, att vi
_kan_ d, och om det sker i dag eller i morgon eller om tio r, det r
alldeles detsamma, d det nd ska ske! Skriv bara!

-- Ja, men det frstr jag inte, strvade gumman emot, som om dden ville
komma och ta henne, det kan vl inte...

-- Jo, men det r alldeles detsamma, nr det nd ska ske! Kanske det
inte r s! Jag vet inte, jag! Skriv i alla fall!

Det var som att lgga ett rep om halsen och dra till, nr Carlsson kom
med sitt: Jag vet inte, jag, och gumman kunde inte reda sig lngre, utan
gav efter.

-- N, vart vill han komma nu? frgade hon uttrttad och uttrkad av det
lnga talet.

-- Anna Eva, du ska tnka p dina efterkommande, ty sdan r mnniskans
frsta plikt; och drfr ska du skriva.

I detsamma ppnade Clara p kksdrren och frgade utt efter Gusten, som
icke ville rja sig och drfr frblev tyst utan att dock kunna hra vad
som fljde inne i stugan.

Clara gick tillbaka in och Gusten klttrade ner, stannade utanfr
stugdrren och hrde de sista avgrande orden frn Carlsson, vilka lto
honom sluta till, att skrivningen var verkstlld och ett testamente
uppsatt.

Nr han kom in i kket igen, sg folket, att det var ngot med honom. Han
talade i frtckta ordalag om att han skulle knppa en rv, som han hrt
skrika, om att det vore bttre att g till sjs n sitta hemma och lta
lusen ta sig, att lite vitt ibland fodret kunde ge kampar kurage, men
ocks stta dden p dem, om det blev fr mycket.

Carlsson var dremot vid kvllsbordet ytterst mnniskovnlig,
underrttade sig om Gustens arbetsplaner och jaktavsikter, tog fram
timglaset och lt den vita sanden rinna, ty, sade han, minuterna ro
dyra; ltom oss ock ta och dricka, ty i morgon skola vi d! Tjo!

Gusten lg lnge vaken om natten, och mnga mrka tankar och svarta
planer korsade sig i hans huvud; men han var ingen stark sjl, som kunde
ndra omstndigheterna efter sitt sinne, stta om tankar i handling, utan
nr han tnkt igenom en sak, lmnade han den ssom fullbordad.

Efter att ha sovit ngra timmar och drmt om andra saker, var han lika
glad igen och lt udda vara jmnt, litande p att med dag skulle komma
rd, att rttvisan vl skulle ha sin gng och mera sdant.

                  *       *       *       *       *

Vren kom igen, svalorna reparerade sina bon och professorn kom
tillbaka.

Omkring hans stuga hade Carlsson under rens lopp rjt en trdgrd,
planterat syrener, till vilka han hmtat skott och ympar frn
prstgrden, frukttrn och brbuskar, sandat gngar och anlagt berser.
Det brjade drfr se herrskapslikt ut p grden. Och ingen kunde neka,
att utbrdingen dragit in trevnad och vlstnd med sig, att han ftt
kreatur och ker i hvd, hus och stngsel i stnd; till och med priset p
fisken hade han drivit upp i staden och inrttat sig med ngbten, s att
de lnga tidsdande stadsresorna icke mer behvde gras.

Nu, nr han slappade av och var trtt samt hlls med bygget p sin stuga,
s klagade man.

-- G p ni sjlva, nu, fr ni se hur gott det r! svarade Carlsson. Var
och en fr sig och Gud med oss alla!

Och han hade nu sin stuga under tak, brjade anlgga trdgrd och
plantera omkring den, vga och rja. Och han hade byggt sin stuga med en
viss smak, s att den skmde ut de andra. Den hade bara tv rum och kk
nere, men den sg nd sttligare ut n de gamla stugorna p grden, man
kunde inte sga, vad det lg i. Om han rest takstolarne i hjden och
ltit takskgget springa lngt ut ver vggen; eller om det lg i att han
sgat krucifixer i tckbrdena, eller om det var verandan, som han satt
upp framfr drren med ngra trappsteg. Dr var inga dyrbarheter, men det
sg nd litet villaaktigt ut. Rd var hon som en ko, men knuttimret var
svart i ndarne och panelat; fnsterbrdena voro vitstrukna och verandan,
ett ltt tak p fyra stolpar, var blmlad. Och s hade han haft frstnd
att vlja plats, alldeles under bergroten och s att tv gamla ekar
rkade st mitt framfr, ungefr som brjan till en ptnkt all eller
park. Och nr man satt p verandan, hade man deri vackraste utsikten:
viken med vassarne, den lnga grna kllngen och en snka genom
kalvhagen, s att man sg btarne lngst bort i sundet.

Gusten gick och blngde p allt detta, nskade det ogjort och sg det an
som p en geting, vilken hlls med att sl fast sitt nste under
takstolarne och som han grna ville krafsa bort, innan den lagt gg och
kanske blir kvar med sin avkomma. Men han hade inte kraft att ta dn
honom, och drfr blev han sittande.

Gumman var krasslig och tyckte, att allt var bra som det gick, och i
frknslan av det rammel, som skulle uppst, nr hon gtt all vrldens
vg, sg hon icke ogrna, att hennes man, fr det var han i alla fall,
skulle ha ett tak ver huvet och inte g som en stackare. Hon frstod
inte rttssakerna, men hon hade en aning om, att allt icke var rtt
tillgnget med bouppteckning, arvskiften och testamenten, men det fick
bli sedan, bara hon slapp ifrn det, och ngon gng skulle det bryta
lst, om inte frr, s den dagen, nr Gusten mste tnka p att gifta
sig, och ngra sdana tankar torde ngon ha satt i huvet p'n, fr han
var inte sig lik mer, utan gick och sg vurmig ut.

En eftermiddag i slutet av maj stod Carlsson i sitt nya kk och murade p
spisen, d Clara kom och ropade honom:

-- Carlsson, Carlsson, professorn har kommit ut med en tisk herre, som
sker honom!

Carlsson fick av frskinnet, torkade hnderna och gjorde sig i ordning ta
emot, nyfiken vad det ovanliga besket kunde glla.

Kommen ut p verandan sttte han p professorn, som medfrde en herre i
lngt svart skgg och som sg skarp ut.

-- Direktr Diethoff vill tala till Carlsson, sade professorn och visade
med en gest p sitt sllskap.

Carlsson borstade av en sittplats p verandans bnk och bjd sitta.

Direktren hade inte tid att sitta, utan frgade p stende fot, om
Rgholmen kunde f kpas.

Carlsson undrade till vad ndaml, ty holmen var kanske tre tunnland stor
med bergknallar, lite granskog och endast obetydligt frbete.

-- Till industriellt ndaml, uppgav direktren och frgade, vad den
kostade.

Carlsson var villrdig och bad om betnketid, tills han kunde utlura, vad
det var som gav holmen dess ovntade vrde. Men det var icke direktrns
mening, att han genast skulle f veta det, utan han upprepade n en gng
sin frga om vad holmen kostade och tog t brstfickan, dr en tjock
ansvllning, synlig genom kldet, antydde, att hr fanns moltum!

-- , den kan vl inte vara s dyr, menade Carlsson, men jag mste tala
vid gumman och sonen frst.

Och s sprang han ner till stugan; blev borta en bra stund och kom igen.

Nu sg han brydd ut och tycktes ha svrt att komma fram med sin
anhllan.

-- Sg sjlv, direktren, vad han vill ge, klmde han slutligen fram.

Nej, det ville inte direktren.

-- N, om jag sger fem, s tycker herrn vl inte det r fr mycket, fick
Carlsson fram med andan i halsen och svetten i pannan.

Direktr Diethoff ppnade rocken, tog fram plnboken och lade fram tio
stycken hundrakronor.

-- Hr r ett s lnge i hand och de fira kommer p hst. r det rtt?

Carlsson hll p att dabba sig; men gjorde vld p sina versvallande
knslor och svarade tmligen lugnt, att det var rtt, oaktat han bara
menat fem hundra kronor, men ftt i tusen. Drp gick man ner till gumman
och sonen fr att underteckna kpekontraktet och kvittera summan.
Carlsson blinkade och grinade t de bda kompanjonerna, att de skulle
hlla med, men de frstodo ingenting.

Slutligen tog gumman p sig glasgonen och lste, efter att ha skrivit
under.

-- Fem tusen! skrek hon. Vad i allan dar, men Carlsson sa ju hundra.

-- Sa jag! tyckte Carlsson. Nej, du hrde ortt, Anna Eva. Kanske jag
inte sa tusen, Gusten? Hr blinkade han alldeles rysligt, s att
direktren sg det.

-- Ja, nog _tyckte_ jag han sa tusen! hll Gusten med s gott han kunde.

Skrivningen var ver och direktren frklarade nu, att han mnade fr
sitt bolags rkning ta upp en fltspatgruva p Rgholmen.

Ingen visste, vad fltspat var, och ingen hade nnsin tnkt p den
skatten, utom Carlsson, som nog hade haft sina tankar ditt, men saknat
kapital, drog han till med.

Direktren omtalade d, att fltspat var en rd stensort, som nyttjades
p porslinsfabriker. Om tta dar skulle frvaltarens hus, som redan var
bestllt p snickerifabriken, vara uppsatt, om fjorton skulle
arbetarkasernen av tr st p sin plats och med trettio man skulle
arbetet vara i gng.

Och drmed reste han.

Det hade kommit s hastigt ver dem, detta guldregn, att de inte hade
haft tid att utrkna alla fljderna. Tusen kronor p bordet, fyra tusen i
hst, fr en vrdels kobbe; det var fr mycket p en gng. Och drfr
sutto de hela aftonen i endrkt och spekulerade ver vad som kunde falla
p dem oberknat. Naturligtvis finge man slja fisk och andra produkter
t s mnga arbetare och frvaltarn, ved ocks, det var ingen frga om
det; och s kom direktren ut, kanske med familj, och ville bo dr p
sommarnje; och d kunde man naturligtvis stta upp hyran t professorn,
och Carlsson kunde kanske f hyra ut sin stuga t ngon och det skulle
bli s bra alltsammans.

Carlsson lade sjlv in pengarne i chiffonjn och satt vid klaffen halva
natten fr att rkna.

                  *       *       *       *       *

Under den vecka, som fljde, gjorde Carlsson tta Dalarbud, terkom med
snickare och mlare och hll sm mottagningar p sin veranda, dr han
stllt ut ett bord, vid vilket han satt och drack konjak och rkte pipa,
vervakande arbetet, som nu framskred med stark fart.

Slunda mrktes snart tapeter i alla rum nda ut i kket, dr ocks en
Bolinderspis murades in; fnsterna frseddes med grna utanluckor, som
lyste p lnga hll, verandan strks om och blev vit och rosenrd samt
fick en bl och vitrandig bolstervarsgardin t solsidan; och runt om grd
och trdgrd strckte sig ett staket av spjlor, grmlade och med vita
knoppar. Folket stod lnga stunder och gapade p hrligheten, men Gusten
stod helst p avstnd bakom en knut eller en tt buske och mottog sllan
eller aldrig inbjudningen till Carlssons veranda.

Det var en av Carlssons drmmar, drmda i riktigt klara ntter, att sitta
som professorn p en veranda, sjlvsvldigt lutad bakt, lppja p ett
konjaksglas med fot, se p utsikten och rka en pipa -- cigarr hellre,
men det var fr starkt fr honom nnu.

Och han satt dr en morgonkvist tta dagar senare och hrde en ngbt
blsa i sundet utanfr Rgholmen.

-- Nu kommer de, tnkte han, och som patron p stllet ville han vara
schangtil och ta emot dem.

Drfr gick han ner i stugan och kldde sig, skickade efter Rundqvist och
Norman, att de skulle komma och flja honom till Rgholmen och ta emot de
frmmande herrarne.

Om en halv timme lade ekan ut ur hamnen och Carlsson satt till rors.
Pojkarne fingo d och d en pminnelse om att ro i takt, s att man kom
fram som folk.

Nr de krkt om sista udden och sundet ppnade sig, p ena sidan
begrnsat av Storn och p den andra av Rgholmen, tedde sig en praktfull
anblick fr dem. Till ankars i sundet lg en ngbt, prydd med flaggor
och signaler, och mellan bten och land gingo sm jollar med matroser i
bla och vita trjor. Uppe p strandklippan, som lyste rosenrd av den
blottade fltspaten, stod en klunga herrar och ett stycke ifrn dem en
musikkr, vars mssingsinstrument gvo en praktfull tavla mot de svarta
granarna.

Vra roddare frn Hems undrade, vad man kunde skaffa druppe, och rodde
i skjul fr klippan fr att kunna komma s nra som mjligt och se och
hra. Ett, tu, tre, just som de lgo inunder samlingsplatsen, hrdes ett
susande i luften som om tolvhundra ejdrar flugit upp, drp ett dn, som
om det kommit inifrn berget, och s ett krasande, som om hela holmen
spruckit.

-- Vad hlen! var allt vad Carlsson hann sga, ty i nsta gonblick kom
ett stenregn plumsande omkring bten, efterfljt av ett grusregn och s
ett hagel av smsten.

Och s talade en rst uppe p berget; talade om storsljd och nringar,
ackumulerat arbete och s ngot utlndskt, som inte Hemsarne frstodo.

Rundqvist trodde, att det var en predikant, och tog mssan i hand, men
Carlsson frstod, att det var direktionen, som talade.

-- Ja, mina herrar, slutade direktren, vi ha mycket sten hr framfr
oss, och jag slutar mitt tal med att nska, det de alla m varda brd!

-- Bravo!

Och s blste musiken upp en marsch. Herrarne kommo nertgande till
stranden, alla brande sm stenbitar i handen, som de fingrade p under
skratt och stoj.

-- Vad gr ni dr med bten! skrek en herre i flottans uniform t
Hemsarne, som vilade p rorna.

De visste inte, vad de skulle svara, men hade inte trott, att det var
farligt att titta p stten.

-- Hm! Det r patron Carlsson sjlv ju! upplyste direktr Diethoff, som
kommit fram. Det r ju vr vrd p stllet, presenterade han. Kom och t
frukost med oss nu!

Carlsson trodde inte sina ron, men vertygades snart om att bjudningen
var allvar, och snart satt han p ngbtens akterdck vid ett dukat bord,
som han aldrig sett maken till. Han hade krusat frst, men herrarne voro
s ofantligt gemena och tillto icke, att han tog av sig frskinnet en
gng. Men Rundqvist och Norman fick ta i frn med manskapet.

Aldrig hade Carlsson tnkt sig paradiset hrligare. Mat som han inte
visste namn p och som smlte i mun likt honing, mat som rev opp i halsen
alldeles som en sup, mat i alla frger; och sex glas stodo framfr hans
och alla de andra herrarnes platser; och det dracks viner som var som att
lukta p ett blomster eller kyssa en flicka, viner som stack i nsan, som
kittlade i benen och som narrade en att skratta. Och under allt detta
blste musiken s ljuvligt, s att det kvillade i nsroten, som om en
ville grta, ibland s det frs om tinningarne, och emellant gjorde det
s gott i hela kroppen s en ville d.

Och nr allt var till nda, talade direktren fr vrden p stllet,
bermde honom fr att han hedrade sitt stnd och icke vergav
modernringen fr en osker vinning p andra omrden, dr nden gick arm
i arm med lyxen. Och s sklade de med honom. Carlsson visste inte, nr
han skulle skratta eller vara allvarsam, men han sg herrarne skratta,
nr han tyckte att det sades ngot mycket allvarsamt, och d skrattade
han med.

Efter frukosten skulle bjudas kaffe och cigarrer och man reste sig frn
bordet. Carlsson, del som en lycklig, gick fram i frn fr att se efter
om pojkarne ftt ngot, d direktren kallade p honom och bad honom
stiga in i hytten ett gonblick.

D de kommit in, frelade herr Diethoff honom ett frslag, att han, fr
att konsolidera sin stllning och kunna upptrda vid frefallande behov
med mera auktoritet bland arbetarne p holmen, skulle teckna sig fr
ngra aktier.

-- Ja, si det frstr jag mig inte p, menade Carlsson, som hade litet
lukt p affrskutymer och visste, att man aldrig skulle avsluta ngra
kp efter att ha druckit.

Men direktren slppte honom icke och efter en halv timme hade Carlsson
fyrtio aktier  hundra kronor i Fltspats-Aktiebolaget Eagle samt
uttryckligt lfte p att bli revisorssuppleant. -- Carlsson bad honom
skriva upp ordet! -- Inbetalningarne talades inte om; de skulle g p om
p och  konto.

Drp dracks kaffe och konjak och punsch och bilinervatten, s att
klockan blev sex, nr Carlsson skulle i bt.

Vid debarkeringen fick han fallrep, vilket han ej frstod, utan tryckte
han alla matrosernas hnder, som stodo vid trappan och bad dem hlsa p,
nr de kommo i land.

Och med sina fyrtio aktiebrev med vidhngande kuponger lt han ro sig
hem, sittande vid roret med en regalia i mun och en korg punsch mellan
knna.

Nr han kom hem, svllde han av salighet, bjd p punsch nda ut i kket,
visade aktiebreven, som sgo ut likt jttestora riksbankssedlar; ville
bjuda ner professorn och bemtte de andras invndningar dremot med att
han var revisorssuppleant och kunde vara lika s god som en tisk
musikant, som inte var ngon lrd och inte heller drfr ngon riktig
professor. Han hade blstora planer; ville grunda ett enda stort
strmmingssalteribolag fr skrgrden, inkalla tunnbindare frn England,
befrakta fartyg med salt direkt frn Spanien! I samma andedrag talade han
om modernringen, dess representanter och framtid, uttryckte sina
farhgor och frhoppningar. Man drack hans punsch och insvepte sig i
tobaksmoln och glada hgringar om Hemss lysande framtid.

Carlsson var uppe p tinnarna och han fick svindelanfall. Modernringen
blev satt i bakgrunden, och besken p Rgholmen blevo dagliga. Han
gjorde bekantskap med frvaltaren och satt p hans veranda och drack
konjak med bilinervatten, under det arbetarne sgos knacka stenar fr
att f ut kvartsdrorna, som utgjorde det svraste hindret fr hela
bergets utskeppande p en eller ett par gnger. Frvaltaren var en fr
detta gruvbas, som hade nog frstnd att st vl med aktiegaren och
revisorssuppleanten och som gde tillrcklig insikt att fatta, huru lnge
affren skulle kunna g.

Men gruvdriftens istndkommande hade ven sitt lilla inflytande p
Hemsbornas fysiska och moraliska vlbefinnande, och nrvaron av trettio
ogifta arbetare brjade visa sina verkningar.

Lugnet var strt. Det skt och dundrade hela dagen frn berget; ngbtar
visslade i sundet; jakter kommo, lade till och spydde massor med sjfolk
i land. Om aftnarne anlnde arbetare upp till grden; slogo lovar kring
brunnen och ladugrden; falkade efter flickorna; stllde till dansar;
spo med pojkarne och slogos emellant. Folket svirade om ntterna och om
dagarne var det ingen ordning med dem; sovo p ngarne, stodo och nickade
framfr spisen. Och litet emellan kom frvaltaren p besk. D skulle
kaffepannan p, och som man inte kunde bjuda den herrn p brnnvin, s
mste det alltid finnas konjak i huset. Men man fick slja fisk och smr,
och pengar strmmade in, s att det levdes flott, och ktt kom oftare p
bordet n frr.

Carlsson brjade bli fet och gick i ett litet halvrus dagen om, dock utan
att bli verlastad, och sommaren frflt som en enda lng fest fr honom,
som delade tiden mellan kommunala vrv, gruvdrift och naturfrskningar
hemma kring knutarne.

Han hade nu p hsten varit ute p brandsyn i tta dagar och kom hem en
tidig morgonstund, d han mottogs av gumman med den oroande
underrttelsen, att det mste ha hnt ngot ute p Rgholmen. Dr hade
nmligen varit tyst i fyra dygn; inte ett skott var lossat och inga
ngbtsvisslor hade hrts. Folket hemma p n hade varit sysselsatt med
trskning, s att ingen haft tid att beska gruvan. Frvaltaren hade icke
heller varit synlig, och arbetarne hade upphrt att dra kring n om
kvllarne. Det mste slunda ha hnt ngot. Fr att utrna detta, lt
Carlsson spnna fr, som han kallade det, nr han skulle lta ro sig till
gruvan. Ekan hade han ltit stryka vit med bl rand, och fr att f ett
mera patronaktigt utseende, nr han satt till rors, hade han skaffat sig
en talja av en gammal gardinkordong, s att han kunde sitta rak och
styra, varfrutom han invat Rundqvist och Norman i btsmansrodd, s att
det sg sttligt ut, nr han kom farande.

Frden gjorde de raskt, sporrade av nyfikenhet och ngslan, och nr de
kommo i hjd av Rgholmen, frvnades de ver den dslighet, som dr
rdde.

Dr var tyst som i graven och ingen mnniska syntes till. De stego i land
och klttrade bland stenflisen upp till gruvan. Frvaltarens stuga var
borta; alla verktyg och redskap sin kos; endast kasernen, som skjulet
kallades, stod p sin plats, men utrymd och spolierad, s att allt som
lst varit var borttaget: drrar, fnster, bnkar, lavar.

-- Jag tror rent av, att de ha packat in! menade Rundqvist.

-- Det ser s ut! genmlde Carlsson och lt spnna fr igen, men denna
gng till Dalar, dr han mste ha brev liggande p posten.

Och mycket riktigt, dr lg ett stort brev frn direktren, som
frkunnade, att bolaget upphrt med sin verksamhet i anseende till
rvarans otjnlighet. Och alldenstund Carlssons fordran  fyra tusen
kronor utjmnades mot de fyrtio aktier han tecknat och underltit
inbetala, frefanns inga ouppgjorda affrer mera mellan bolaget och
merbemlte Carlsson och konsorter.

-- Allts kuggad p fyra tusen, tnkte Carlsson. N, man fr vara njd.

Och med sin sjfgelsnatur, fastn han var frn land, ruskade han p sig
och var lika torr igen, och n torrare knde han sig, d han lste i ett
postskriptum, att all kvarltenskap tillflle Hems, om de hade lust att
bortfra den.

Litet hopsjunken hemkom Carlsson efter den frden, bervad en massa
pengar och sin rofulla titel. Gusten ville lgga lk p laxen och riva
upp i saken, men Carlsson strk ver alltsammans med en gest:

-- Asch, det var visst vrt att tala om. Det var d rakt inte ngot att
tala om.

Men dagen efter var han i full verksamhet med sina tre man och stora
landjan att hmta brder och tegel frn Rgholmen. Och innan man visste
ordet av, hade han rest sig en sommarhydda p ett rum och kk nere vid
sundet p en plats, som ingen tnkt p, men varifrn man hade utsikt bde
ver byn och fjrden.

Sommaren var frbi och dess luftiga drm. Vintern stundade, och luften
blev tyngre, drmmarne mrkare och verkligheten antog ett nytt utseende,
ljusare fr somliga, mera hotande fr andra.




SJUNDE KAPITLET.

Carlssons sanndrmmar; chiffonjn bevakas,
men utredningsmannen kommer
och stryker streck ver alltsammans.


Carlssons ktenskap, ehuru kort, hade icke varit fullt vad man plgar
kalla lyckligt. Gumman var till ren, om icke lastgammal, och Carlsson
stod i begrepp att intrda i sin farliga lder. Intill sina nu ingngna
fyrtio r hade han mest slpat fr brdet och framkomsten, och den
flickan han ville ha hade han ftt undvara. Nu, nr han var framme och
sg utsikt till en lugn lderdom, brjade kttet pocka, kanske starkare
n annars, emedan han icke haft s strngt arbete sista ret, och kanske
ven drfr att han fodrat kttet hrdare n det tlde. Hans tankar
brjade drfr att spela, nr han satt i kksvrmen, och hans gon vande
sig att flja Claras unga kropp, dr hon gick ut och in i stugan. Blicken
stannade smningom, slog sig ner och vilade, gjorde sm utflykter hit och
dit, flg bort, kom igen. Slutligen satt flickan dr, inne i gat, och
vart han gick sg han henne. Men det var en annan, som ocks sg, men ej
p Clara, utan p gonen, som fljde henne, och ju mer hon sg, dess mer
trodde hon sig se, och det slog sig som en vagel p hennes ga, som
vrkte och rann.

Det var ngra dagar fre julafton. Mrkret hade fallit, men mnen hade
kommit upp och lyste klar ver snhljda granar, ver den blanka viken
och den vita marken. En snl nordanvind drog fram och sopade torrsn fr
sig. Men inne i kket stod Clara och eldade bakugnen, medan Lotten
arbetade i degtrget.

Carlsson satt i skphrnet, rkte pipa och spann som en katt i vrmen;
hans gon voro ute p spel och de gassade sig och gonade sig, nr de
stannade p Claras vita armar, som stucko fram ur linnet.

-- Ska du mjlka frst, innan vi sopar opp? frgade Lotten.

-- Ja, det ska jag, svarte Clara och tog p sig en frskinnskofta, sedan
hon lagt undan raka och viska.

S tnde hon lagrdslyktan och gick ut. Och nr hon gtt ut, steg
Carlsson upp och gick efter.

Om en stund kom gumman ifrn stugan och frgade efter Carlsson.

-- Han gick ut efter Clara till lagrn, svarte Lotten.

Utan att vnta p nrmare besked, tog gumman en lykta och gick ocks ut.

Det blste vasst ute, men hon ville inte vnda om och ta p sig ngot,
efter som det bara var ett stenkast att g. Halt var det p backknallarne
och snn smyrde som mjldamm, men hon kom raskt nog upp till lagrden,
gick strax in i fjset, dr det var varmt. Dr stllde hon sig att lyssna
och hrde, att ngon viskade inne i frfllan. I det svaga mnskenet,
som fll in genom spindelvvar och hboss p rutorna, sg hon korna vnda
sina huvuden bakt och titta p henne med stora, i mrkret grnt lysande
gon. Pallen stod dr och stvan ocks. Men det var inte det hon ville
se, det var ngot annat, ngot hon fr all vrlden aldrig ville ha sett;
ngot som lockade henne som en halshuggning och som skrmde livet ur
henne.

S gick hon d ver strhgarne fram genom fhuset och kom in till fren.
Dr var mrkt och tyst; lyktan stod slckt, men talgljuset rkte nnu.
Fren bnde och rasslade med torra lvruskor. Nej, det var inte det hon
ville se. S gick hon vidare och kom in till hnsen, som krupit upp p
pinnarne och smskrockade, som om de nyss blivit vckta.

Drren stod ppen utt och hon kom ut i mnskenet igen. Tv par skodon,
ett mindre och ett strre, hade lmnat spr efter sig i snn, och de voro
bla i skuggorna, och de ledde bort till hagledet, som var avlyftat. Hon
fljde efter, som om hon dragits p slp av ngon, och spren lgo efter
marken som en stolpketting, vid vilken hon var angjord och som nu hivades
frn ett osynligt stlle inne i hagen.

Och det drog och drog, drog henne in i samma hage, frbi samma sttta,
under samma hasselbuskar, dr hon en annan gng, en ryslig gng, hade
upplevat en aftonstund, som hon aldrig velat minnas. Nu stodo hasslarne
nakna och buro bara de nysprungna blomknopparne som sm klmaskar, och
ekarne stodo med sitt bruna, hrda lv skramlande fr vinden, men s
tunna, att man kunde se stjrnorna och den grnsvarta himlen genom dem.

Och mera ketting, mera ketting stacks ut; slingrade in under granarne,
som lossade sin sn ver hennes gra, tunnade hr, nr hon kom emot dem,
rasade ner ver hennes randiga ylleliv, dammade ner p hals och rygg och
kylde och vtte.

Allt lngre och lngre bar det av int skogen, dr tjdern flg upp frn
sin nattkvist och skrmde henne, ut ver krr, dr tuvorna gungade --
ver grdesgrdar, som knakade, nr hon skulle stta ver.

Tv och tv gingo spren, de ena sm, de andra stora, sida vid sida,
ibland trampande i varandra, om varandra, som om de dansat; ver
stubbker, dr snn blst av, ver stenrs och diken, grdselhgar och
vindfllen.

Hon visste inte, hur lnge hon gick, men hon frs om huvudet och var
valhnt, stack de magra, rda hnderna under kjolen och blste i dem
emellant. Hon ville vnda om, men det var fr sent och hon kunde ha lika
lngt tillbaka som att g rakt fram. Framt gick det drfr genom en
aspdunge, vars kvarsittande lv dallrade och sklvde som de frusit i
nordanvinden; och s kom hon till en sttta. Mnskenet fll klart och
skarpt, s att hon tydligt kunde se, att de suttit dr. Hon mrkte
intrycket av Claras kjol, av koftan med frskinnsbrmet. Det var hr
sledes! Hr! Hon darrade i knvecken, frs som om blodet blivit is,
brann som om det varit kokt vatten i drorna. Och hon satte sig utmattad
ner p stttan, grt, skrek, lugnade pltsligt av, steg upp och gick
ver. P andra sidan lg viken blank, svart, och rtt ver sg hon
ljusen i stugan och ett ljus uppe vid lagrden. Vinden blste skarpt och
kndes g mitt igenom ryggen, slet i hrtestarne och isade nsborrarne;
halvspringande kom hon ner p isen, kte ut p den gungande skivan, hrde
den torkade vassen susa om ronen, knckas under ftterna, och hon slog
ikull p en infrusen vakare; reste sig och sprang igen, som om dden
varit efter henne och brnt henne i ryggen, ndde andra stranden, men
gick mitt igenom isen, som av det utfallande vattnet lagt sig som
fnsterrutor p dybotten och som klingande och krasande brusto under
hennes tyngd. Hon knde kylan stiga uppt benen, men hon vgade inte
skrika fr att inte ngon skulle komma och frga henne var hon varit.
Hostande som brstet ville sprckas, slpade hon sig upp ur vaken, smg
sig uppfr backen, gick rtt in i stugan till sngen, lade sig ner och
bad Lotten gra eld i spisen och stta p en panna flderte; och dr blev
hon liggande.

Hon lt ta klderna av sig, kasta tcken och frfllar ver sig, elda upp
med lngved, men frs ideligen. Drp lt hon kalla p Gusten, som satt
ute i kket.

-- r du sjuk, mor? frgade han med sitt vanliga lugn.

-- Nu r jag dr, svarte gumman pustande, och jag gr aldrig igenom.
Stng drrn och g i chiffongjn. Nyckeln ligger bakom kruthornet p
hyllan, du vet!

Gusten blev nedslagen och lydde.

-- ppna klaffen; dra ut tredje ldan p vnster hand och ta det stora
pappersbrevet... S dr... Lgg det p elden.

Gusten lydde, och snart flammade det p hrden, knorrade sig och kolade
sig.

-- Stng drrn, min gosse, och ls till byrn! Stoppa nyckeln p dig!
Sitt nu hr och hr p mig, fr i morgon kan jag inte tala mer.

Gusten satte sig, grt en smula, fr nu hrde han det var allvaret.

-- Nr jag lagt igen gonen, s tar du din fars peschaft, det har du
sjlv, och s stter du sigill fr alla nyckelhlen, tills rttens herrar
kommer.

-- Och Carlsson? frgade sonen tvekande.

-- Den blir p undantaget; det lr vl ingen kunna ta ifrn 'en; men
inget mer; och kan du lsa ut honom, s gr det! Gud vare med dig,
Gusten; du kunde ha varit med p brllopet riktigt; men du hade vl dina
skl. Och nu, sir du, nr jag reser, s ska du vara frstndig. Ingen
stoftkista med silverplt; du kan ta bara en sn dr gul som de har
betsade p Slussplan; och inga myckna mnskor; men klockor vill ja ha,
och vill pastorn sga ngra ord, s m han det, och du kan ge honom far
dins sjgskumshuve me silvret och en frhalva t frun; och sen, Gusten,
ska du se dig om att f gifta dig; ta en flicka du tycker om och hll dig
till henne, men ta en av din sort, och har hon pengar, s gr det ocks
ingenting ont; men ta inte opp ngon nerifrn; de bara ter dig som lus;
och lika barn leka bst. Vill du nu lsa litet fr mig, s ska jag se t
f somna.

Drren ppnades, och Carlsson slant in, mjuk, men frtrstansfull.

-- r du sjuk, Anna Eva? frgade han kort, s ska vi skicka efter
doktorn.

-- Det behvs inte, svarte gumman och vnde sig t vggen.

Carlsson anade sammanhanget och ville bli vn igen.

-- r du ond p mig, Anna Eva? Asch, inte var det vrt att bli ond fr
ingenting! Vill du, att jag ska lsa ur boken fr dig?

-- Det behvs inte! var allt vad gumman svarade. Carlsson, som mrkte,
att hr inte var ngot mer att gra, och som inte tyckte om bortkastat
arbete, tog saken, som den var, och satte sig p pinnsoffan att vnta.
Som affrerna voro klara och gumman inte hade lust eller kraft att
meddela sig, s var ingenting att tillgga; och vad som rrde Gusten och
honom, det skulle nog bli bra med sen. Att hmta en lkare tnkte ingen
p, ty folket var vant hr att sjlvd och fr vrigt var all frbindelse
med land avbruten.

I tv dygn bevakade de kammaren och varandra, och nr den ena somnade in
p en stol eller soffan, tog den andra en lur med ena gat. Men s snart
ngon rrde p sig, spratt den andra upp.

P julaftonsmorgon var madam Carlsson dd.

Det var fr Gusten som om navelstrngen frst d blivit avklippt; som om
han blivit lssliten frn moderslivet och blivit en sjlvstndig man.
Sedan han lagt igen den gamlas gon och ftt psalmboken under hakan p
henne, s att munnen inte skulle falla ner, tnde han i Carlssons nrvaro
p ett ljus, tog fram petschaftet och lack och frseglade chiffonjn.

De kuvade lidelserna vaknade; Carlsson gick fram och stllde sig fr
chiffonjn med ryggen.

-- Hllu, vad gr du fr slag, pojke? menade han.

-- Jag r inte pojke numer, svarte Gusten, utan jag r bonn p Hems, och
du r undantagsman.

-- Jo, de ska vi bli tv om! tyckte Carlsson.

Gusten tog ner en bssa frn vggen; slog opp hanen, s knallhatten
syntes, trummade p kolven och rt fr frsta gngen i sitt liv:

-- Ut! Annars knpper jag dig!

-- Hotar du?

-- Ja, nr inga vittnen finns! svarte Gusten, som tycktes ha haft samkvm
med rttskarlar p sistone.

Det var besked och det frstod Carlsson.

-- Vnta du bara, tills skifte kommer, sade han och gick ut i kket.

Julafton var dyster detta r. Lik i huset och inte ngon mjlighet att f
bud efter kista eller svepning; ty snn fll oupphrligt, s att strmmar
och fjrdar varken buro eller brusto; att f bt i sjn var omjligt, ty
vattnet var en enda issrja, i vilken man varken kunde ro eller ka eller
g.

Carlsson och Floden, som Gusten nu lt kalla sig, gingo om varandra,
sutto till bords tillsammans utan att byta ett ord. Huset var i oordning;
ingen satte arbetet i gng och alla litade p varandra s att det mesta
blev ogjort.

Juldagen fll in, gr, tcknig med sn igen. Att komma till kyrkan var
lika omjligt som att komma ngon annan stans; och Carlsson lste drfr
en predikan i kket. Man knde, att man hade lik i huset, och ngon
julgldje kom ej till stnd. Maten var slarvigt lagad, ingenting frdigt
i tid och alla voro missnjda. Det lg ngot dovt i luften ute och inne,
och som den gamla stod lik i stugan, vistades alla i kket. Dr var
allts som en inkvartering, och nr man inte t eller drack, s sov man,
en p en soffa, en p en sng; att ta fram kortleken eller dragklaveret
fll ingen in.

Annandagen kom och gick lika tung, lika trkig; men nu frlorar Floden
tlamodet. Inseende att drjsml kunde vlla svrare obehag, efter som
liket brjat frvandlas, tog han Rundqvist med sig i sljdbon och
snickrade en kista, som sedan strks gul; och med vad som kunde finnas i
huset sveptes den dda. Och drmed var femtedagen inne. Som nu vdret
icke visade tecken till bttring och det var utsikt att f vnta i
fjorton dagar, mste man till vad pris som helst ska skaffa liket upp
till kyrkan fr att f det i jorden. Till den ndan skts stora sktekan
i sjn och allt manfolk rustade sig till en isbtsfrd med klkar,
isbillar, yxor och rep. Och tidigt om sjttedagen gvo de sig i vg p
den livsfarliga frden. Ibland gick en strmfra ppen, och d rodde man;
s kom man till en fjrd som lg; d gllde det f bten opp p klkarne,
och nr det var vl gjort, fick man ta i och dra; vrst var det i
issrjan, dr rorna endast plaskade opp och ner, utan att bten kom fram
mer n ngra tum i snder; ibland fredrog man att g framfr och hugga
rnna med isbillar och yxor, men ve d den, som frhgg sig och kom
utanfr rnnan, dr ett strmdrag kunde ha tit sig igenom den tunna
skorpan.

Det hade blivit eftermiddag, innan de givit sig tid att ta eller dricka
och sista fjrden terstod att tillryggalgga. S lngt de kunde se,
ppnade sig ett enda stort snflt, hr och dr med sm runda hjningar,
som voro nedsnade kobbar; himlen var blsvart i ostkanten och bdade
sn; krkorna kommo flaxande utifrn och drogo t land fr att ska
nattkvist; det dnade ibland i isen, som skulle det lika sig till
tvder, och sklarne hrdes bla ute till sjs. Fjrden lg ppen fr
havet i stra sidan, men det syntes ingen havsvak. Misstnkt frefll
nd, att de tyckte sig hra alfgel alla utt havsbanden, men som de
icke hrt ngot frn land p fjorton dagar, visste de ej, om fyrarna voro
slckta, men det togo de fr alldeles givet mellan jul och nyr.

-- Det hr gr aldrig lngre! yttrade Carlsson, som mest varit tyst.

-- Det ska g, sa Flod och satte axeln mot klken, men vi ska ta i land
p Msklppan och ha en bit mat i oss.

Och drmed styrde man kosan p den kobbe, som lg mitt i fjrden.

Den lg emellertid lngre bort n man trott och den frndrade utseende,
ju nrmare man kom, men slutligen hade man den p en kabellngd.

-- Vak frut! skrek Norman, som hade utkik, hll av t vnster!

Klkarne svngde av t vnster, mera t vnster nd, och slutligen hade
man gtt runt kobben. Den hade av sista solvrmen eller av varma
bottenstrmmar kringskurit sig sjlv och syntes otkomlig frn alla
sidor, tminstone p klkarne. Skymningen fll, goda rd voro dyra och
Floden, som tagit allt befl ver manvern, uppkastade genast en
angreppsplan, s att ekan skulle stryka, sedan skjutsas ut i vaken och i
samma gonblick alla man kasta sig i och stta ut rorna. Och s blev
beslutat, s gjordes.

-- Ett tu, tre! kommenderade Flod; ekan skt fart, slppte klken
frver, vickade till och kistan kom i sjn.

I frskrckelsen glmmer Floden och Carlsson, som voro akterom, att hoppa
i bt, medan Norman och Rundqvist rddade sig, och de blevo stende p
iskanten. Kistan var illa spikad, fylldes med vatten och sjnk, innan
ngon fick besinning att tnka p annat n sig sjlv.

-- Nu f vi g till prstgrden genast! befallde Floden, som i dag var
mera handlingskraftig n tankeduglig.

Carlsson gjorde invndningar, men p Gustens frga, om han tyckte det var
bttre att st kvar p isen hela natten, hade han intet att invnda,
helst han sg, att allt hopp om att n kobben var ute.

Rundqvist och Norman kravlade sig emellertid i land, skreko och hojtade
t kamraterna att komma efter, men Floden svarade endast med att vifta
med handen till adj och pekade sderut i fjrden, dr prstgrden lg.

Carlsson och Flod vandrade en lng stund tysta; Gusten med isbillen frst
fr att prva om det bar; Carlsson efter med rockkragen uppslagen, kuslig
i lynnet efter det hastiga och mkliga slut hans hustru ftt och vilket
man nog skulle kasta p honom.

Nr de gtt en halvtimma, stannade Gusten och pustade; drp tittade han
sig omkring p kobbar och strnder fr att se, var han befann sig.

-- N djveln, ha vi inte gtt galet! brummade han; det var inte
Msklppan, fr den ligger dr; och han pekade t ost. Och dr ha vi
Gillga tall.

P en lngstrckt  int land pekade han ut en tall, som var lmnad ensam
uppe p en uthuggen skogshjd och som, liknande en optisk telegraf med
sina tv kvarsittande grenar, var ett bekant sjmrke eller landknning.

-- Och dr ha vi Trlskr.

Han talade fr sig sjlv och skakade p huvudet.

Carlsson blev rdd, fr han var icke hemma i skren och hade haft
obegrnsat frtroende till Gustens vetande. Floden tycktes emellertid ha
tagit sitt bestick, ndrade kurs och satte sig i rrelse mera sderut.

Emellertid hade skymning fallit, men snn lyste nnu ngot litet, s att
de kunde hlla landknningen; de talade inte ett ord, men Carlsson hll
sig ttt i spren efter sin vgvisare.

Pltsligen stannade denne och lyssnade. Carlssons ovana ra hrde
ingenting, men Gustens tycktes vilja knipa ett svagt dn ifrn ostsidan,
dr en molnvgg, tjockare och svartare n den tckenslja, som insvepte
synranden, hade stigit upp.

De stodo stilla en stund, tills Carlsson kunde uppfatta ett sakta brus
och ett dunkande, som nalkades.

-- Vad r det? frgade han och krp intill Gusten.

-- Det r sjn! svarte denne. Om en halv timme ha vi ostvinden hr med
sntjocka, och vill det sig riktigt illa, s bryter isen upp. D vete
hlen hur det gr med oss. Raska p nu bara!

Han satte till att smspringa och Carlsson efter; snn susade om ftterna
och dnet tycktes flja.

-- Nu r det slut med oss! skrek Gusten och stannade, pekande p ett
ljus, som blixtrade fram bakom en kobbe i sydost. Fyrn r tnd, och sjn
gr ppen!

Carlsson frstod ej faran, men han insg, att det var p tok, nr Gusten
var rdd.

Nu hade ostvinden ftt fatt dem, s att de p ett stenkasts hll kunde se
snvggen komma framryckande som en mrk skrm, och strax efter voro de
omvrvda av snn, som fll ttt, ttt och var svart som sot. Det blev
alldeles mrkt kring dem och fyrens ljus, som nnu ett gonblick blekt
och suddigt som en vdersol antytt vgen fr dem, slocknade slutligen.

Gusten fortsatte i starkt trav, och Carlsson fljde s gott han kunde;
men han var fetlagd och kunde icke hlla jmna steg, blev andfdd, bad
Gusten sakta av, men denne hade ingen lust att offra sig, utan sprang,
sprang fr livet. Carlsson tog honom i rockskrtet, tiggde och bad, att
han ej skulle lpa ifrn honom, lovade guld och grna skogar, besvor
honom vid salighet och pina, men ingenting halp.

-- Var och en fr sig och Gud med oss! svarade Gusten och bad Carlsson
hlla sig ett par steg efter, annars skulle isen brista.

Det tycktes den ocks gra, ty bakom dem brakade det allt mer och mer,
vad vrre var, bruset nalkades nu s tydligt, att man hrde sjarnes gng
mot kobbarne och iskanten, och de vckta msarne och trutarne skriade
efter ovntat byte.

Carlsson flmtade och flsade, avstndet mellan honom och Gusten kades
och slutligen befann han sig ensam springande i mrkret. Han stannade d
tvrt, letade spr, sg inga; ropade, men fick intet svar. Det var
ensamheten, mrkret, klden, vattnet, som kom med dden.

Uppjagad av fruktan satte han nnu en gng fart under ftterna, sprang s
att han sg, huru snflingorna gingo baklnges, fastn de hade samma
riktning som han, och s ropade han igen.

-- Flj med vind, s kommer han vst p land! hrdes en flyende rst
inifrn mrkret, och s blev det tyst igen.

Men nu hade Carlsson inga krafter kvar att springa, utan modls lt han
farten sakta och gick, steg fr steg, utan att kunna frm sig gra
motstnd, under det han hrde sjn komma bakom sig, dnande; frustande,
suckande, som om den enkom varit ute p nattligt rovtg.

                  *       *       *       *       *

Pastor Nordstrm hade gtt och lagt sig klockan tta om aftonen och legat
och lst Stiftstidningen, varefter han somnat in mycket tungt. Men vid
elvatiden knde han sin gummas armbge i sidan och hrde henne kalla.

-- Erik! Erik! hrde han i smnen.

-- Vad nu d, kan du inte vara lugn! morrade han halvvaken.

-- Lugn! Tror du inte jag r lugn!

Fruktande ngra lngrandiga frklaringar, skyndade pastorn sig att
bedyra, det han var vertygad om lugnet, repade eld p en tndsticka och
frgade vad som stod p.

-- Det r ngon som ropar i trdgrn! Hr du inte!

Pastorn lyssnade och satte p glasgonen fr att hra bttre.

-- Ja, min sjl gr det s! Vem... kan det vara?

-- G och se efter, vet jag! svarade frun och gav gubben en ny
psttning.

Pastorn fick kalsongerna och plsen p sig, skt ftterna i sina
bottforer, tog ner bssan frn vggen och satte p en knallhatt; skakade
ner fngkrutet och gick ut.

-- Hej, vem dr! ropade han.

-- Flod! svarade en dov stmma bakom syrenhcken.

-- Vad fan str nu p, att du kommer s hr dags! Ligger gumman i
sjltget?

-- Det r allt vrre n s! lt Gustens medtagna stmma. Vi ha frlorat
henne!

-- Har ni frlorat henne?

-- Ja, p sjn ha vi frlorat henne.

-- Men kom in d fr all vrlden och st inte hr i kylan!

Gusten sg ut vid ljusskenet som ett urblst gg, enr han varken tit
eller druckit p hela dagen och dessutom haft det hundgrat att springa
kapp med ostvinden. Sedan pastorn i ett andetag ftt redogrelsen fr
frloppet, gick han in till sin gumma, och efter en liten storm p ngra
minuter fick han nyckeln till ett visst skp ute i kket, dit han frde
sin skeppsbrutne gst. Och snart satt Gusten vid det stora kksbordet,
medan pastorn tog fram brnnvin, istersmr, pressylta och brd och satte
fr den uthungrade.

Drp rdslogs om vad som kunde gras fr de strandsatta. Att g ut i
natten och bda upp folk i mrkret var bortkastad mda; att tnda eldar i
strand var farligt, emedan det kunde vilseleda fartyg, om skenet
verkligen frmdde genomtrnga tjockan.

Pojkarne p kobben ansgs ingen nd vara med, men vrre sg det ut fr
Carlsson. Gusten trodde sig nmligen veta, att fjrden brutit upp och att
Carlsson vore slut vid det hr laget, och det sg ut, menade han, som
om han ftt fr sina grningar.

-- Hr du, Gusten, invnde pastor Nordstrm, jag tycker ni ha varit
orttfrdiga mot Carlsson, och jag vet inte, vad du menar med hans
grningar. Hur sg grn ut, nr han tog vid? Har han inte arbetat upp
hemmanet t dig? Har han inte skaffat dig sommargster och byggt dig en
ny stuga? Och att han gifte sig med nkan, n, hon ville ju ha'n; att han
bad henne gra testamente, det var ju inte ont i att frska, men att hon
gjorde det kunde vara mindre vlbetnkt av henne. Carlsson var en rapp
karl, och han gjorde allt vad du skulle ha velat gra, men inte kunde!
Va? -- Vill du kanske inte att jag skall fria t dig hos nkan i vassa
med sina tta tusen riksdaler? Nej, hr du, Gusten, du ska inte vara
strng, och ser du: det finns flera synpunkter p mnskorna n din!

-- Jaja, men han tog i alla fall livet av mor, och det glmmer jag inte
p lnge.

--  strunt, det har du glmt, nr du krupit i sng med din hustru; och
om Carlsson verkligen tagit livet av henne, det r ganska ovisst. Hade
gumman till exempel tagit p sig, innan hon sprang ut om kvllen, s hade
hon inte frkylt sig. Och inte tog hon vl det s nr, att han, unga
karln, fjollades med flickan. Nu tycks emellertid saken vara utspelt och
vi f se till i morgon bitti, vad som kan gras. Vi ha sndag och folket
kommer nog till kyrkan, s vi slipper bda upp dem! G nu och lgg dig
och var lugn, och tnk p, att den enes dd r den andres brd.

                  *       *       *       *       *

Fljande morgon, nr kyrkfolket stod p backen, kom pastor Nordstrm
upptgande i sllskap med Flod. I stllet fr att g in stannade han i
hopen, som redan tycktes underrttad om vad som hnt. Och sedan han
frkunnat mssfall, uppmanade han allt manfolk att samlas med btarne
nere vid prstgrdsbryggan s fort de kunde fr att fara ut och brga de
ndstllda. Det frnams visserligen ngot knot i bakgrunden, dr
utbrdingen hade ngra ovnner frn kommunalstmman, vilka freburo, att
de icke ville undvara gudsordet.

--  strunt, invnde pastorn, ni r inte s fasligt angelgna att hra
min spiksoppa, om jag knner er rtt. Va? Va sger du, vassan, du som r
s skriftlrd, s du hr, nr jag kommer i botten p spfjrdingen?

Det gick ett stilla lje genom hopen och betnkligheterna voro hvda till
hlften.

-- Vi ha fr resten sndag om tta dar och kom d, s ska jag dra er, ska
ni f se, och tag kringarne med er, s lovar jag ge dem en uppborstning
fr ett halvt kvartal. r vi ense nu att ta snan ur brunnen?

-- Jaa! sorlade hopen, som om de ftt avlsning frn sabbatsbrottet.

Och s skingrades man fr att g hem och kl om sig och g till sjs.

Snyran hade upphrt, vinden hade gtt p norden och det var kallt, klart
vder. Fjrden gick uppe, blsvart svallande omkring de blndvita
kobbarna, nr ett tiotal sktekor lade ut frn prstgrdsbryggan.
Karlarne hade kommit i plsrockar, sklskinnsluvor, medfrande yxor och
draggar. Att segla var ingen tanke p, utan man hade bemannat rorna.
Pastorn satt med Gusten i frsta bten, rodd av fyra de styvaste
skrkarlarne och medfrande btsman Rapp som utkik och plikthuggare.

Man var allvarsamt stmd, men icke verdrivet ledsen; ett mnniskoliv mer
eller mindre brukade sjn inte rkna s noga p.

Det gick tmligen hg sj och det inslagna vattnet frs genast, mste
huggas upp och vrkas ut. Ibland kom en isflaga simmande, skrapade mot
btborden, dk under och kom upp igen; ibland med infrusna vass-strn,
lv, pinnar, lsryckta frn strnderna.

Pastorn satt med sin kikare och spanade t Trlskr, dr Hemspojkarne
sutto fngna, stundom kastande en hoppls blick utt fjrden, dr
Carlsson sannolikt lg drunknad, stundom forskande efter ett spr p de
drivande iskakorna, ett spr av en fot, ett kldesplagg eller liket
sjlvt. Men frgves.

Efter ett par timmars rodd nalkades man skret. Rundqvist och Norman hade
p lngt hll upptckt undsttningsflottiljen och tnt gldjeeldar p
stranden. Och nr btarne lade till, visade de mera nyfikenhet n
rrelse, ty livsfara hade de aldrig varit i.

-- Inte s lnge man har land under sig! menade Rundqvist.

Som dagen var kort, brjade upptagningen av ekan genast, och strax drp
draggningen efter kistan.

Rundqvist kunde precist peka p flcken, dr hon lg, fr han hade sett
mareld lysa p vattnet. Man drog varp p varp, men utan att f upp annat
n lnga tngrevor med musslor och andra krk p; man draggade hela
frmiddagen nda till middagen, men utan framgng. Folket brjade se
trtta ut och ledsna. Ngra hade gtt i land fr att ta sig en sup och en
smrgs eller koka kaffe, d Gusten slutligen frklarade, att han icke
vidare ansg ngot kunna gras, enr strmmen sannolikt frt kistan ut p
djupet.

Som ingen var vidare angelgen om att se liket flyta upp och saken
strngt taget icke angick ngon personligen, erfor man en viss lttnad
ver att bli befriad frn obehaget att visa sig knslols fr andras
bekymmer.

Fr att emellertid f ett ngorlunda avrundat slut p en snplig
ndalykt, gick pastor Nordstrm fram till Flod och frgade, om han ville,
att de skulle gra ngot fr gumman. Boken hade pastorn med sig, och en
psalm kunde man vl alltid utantill. Gusten mottog med tacksamhet
frslaget, som meddelades t frsamlingen.

Solen hll p att sluta sin korta bana och kobbarne lgo rosenrda i
sista belysningen, nr folket samlade sig p stranden i en klunga fr att
vervara den efter omstndigheterna tillpassade jordfstningen. Pastorn
steg ner i en eka, tfljd av Gusten; gick ut i akterstven, tog upp sin
bok, satte sin nsduk mellan vnstra handens fingrar och blottade sitt
huvud, under det alla karlarne p stranden strko av mssorna.

-- Ska vi ta 452, Jag gr mot dden, kan ni den utantill? frgade
pastorn.

-- Jaa! svarades frn stranden.

Och s steg sngen dallrande av klden frst, sedan av rrelse ver det
ovanliga i ceremonien och de gripande tonerna i den gamla psalmen, som
ledsagat s mnga i den sista vilan.

De sista tonerna klingade ut och ekade ver vatten, mot skr, genom den
kalla luften, och det blev ett uppehll, varunder man endast hrde
nordans sus i martallarnas barr, vgornas plask i stenarne, msarnes skri
och btarnes huggande i botten. Pastorn vnde sitt ldriga, frade
ansikte ut mot fjrden och solen lyste ver hans kala huvud, kring vilket
de gra hrtestarne ristades av blsten som hnglavar p en gammal gran.

-- Av jord r du kommen, jord skall du ter varda, Jesus Kristus vr
Frlsare skall dig uppvcka p den yttersta dagen! -- Ltom oss bedja!
brjade han med sin djupa stmma, som kmpade mot vind och vg fr att
hras.

Och s gick jordfstningen p, ut till Fader vr, och efter vlsignelsen
strckte han sin hand ut ver vattnet till ett sista farvl.

Mssorna sattes p. Gusten tryckte pastorns hand och tackade honom, men
tycktes nnu ha ngot p hjrtat.

-- Hr nu, pastorn, jag tycker nd att -- skulle inte Carlsson ocks
haft ett litet ord med?

-- Det var fr tv, min gosse! Men det var vackert av dig i alla fall att
tnka p honom, svarade gubben, som tycktes mera rrd n han ville.

Solen gick ner och man hade endast att skiljas, ska komma hem s fort
man kunde.

Men man ville nd visa Floden en sista uppmrksamhet, och sedan avsked
blivit taget och alla kommit i bt, fljde man honom en bit p vg, lade
s upp btarne i linje som till sktsttning, hlsade med rorna och
ropade adj!

Det var en hyllning t sorgen, men ocks t den unge mannen, som nu
upptogs i mnnens sjlvansvariga led.

Och till rors i sin egen eka lt den nye herren till Hems sina drngar
ro sig hemt, fr att styra egen farkost ver det nyckfulla livets
blsiga fjrdar och grna sund.






End of the Project Gutenberg EBook of Hemsborna, by August Strindberg



License: Share Alike