Produced by ronnie sahlberg, Keith Edkins and the Online
Distributed Proofreading Team at http://www.pgdp.net (This
file was produced from images generously made available
by The Internet Archive)





Transcriber's note: Text enclosed by underscores is in italics (_italics_).
      Page numbers enclosed by curly braces (example: {25}) have been
      incorporated to facilitate the use of the Index.

Sidantal: {25}. Kursivskrift: _kursiv_.

       *       *       *       *       *




FVERSIGT

AF

NORDISKA MYTOLOGIEN

AF

Dr D. A. SUNDN,

LEKTOR I SVENSKA SPRKET OCH FILOSOFI.

TREDJE UPPLAGAN.

STOCKHOLM,

J. BECKMANS FRLAG

1884.




STOCKHOLM,

TRYCKT HOS K. L. BECKMAN,

1884.




_Frord._


_De mytologiska namnen hafva af fackmnnen blifvit i vrt nuvarande sprk
tergifna p skiljaktigt stt. S, fr att anfra blott ett enda exempel,
skrifver E. Hildebrand i sin fversttning af N. M. Petersens
frelsningar i Mytologi HEMDAL, den bekanta signaturen Th. W. i Nordisk
Familjebok HEMDALL och P. A. Gdecke i sin fversttning af den poetiska
Eddan HEIMDALL.  andra sidan har man ock p mer n ett hll ogillat all
transskribering af de fornnordiska namnen samt till och med framhllit,
att denna uppsttt ur en blandning af falsk patriotism och malplacerad
lrdom. Men om ock onekligt r, att en dylik omskrifning i mnga fall
synes vara helt ondig, s vore det dock i andra olmpligt att bibehlla
den ursprungliga bokstafveringen, t. ex. inn i st. fr ODIN, rr i
st. fr TOR o. s. v. Under sdana frhllanden har frf. ansett det vara
klokast att, jmte det han alltid vidfogar den ursprungliga formen inom
klammer, ansluta sig till Gdeckes skrifstt uti ifrgavarande fall, enr
dennes fversttning af den poetiska Eddan vl allmnt lses vid vra
lroverk. Dock har frf. bibehllit de vanliga formerna NORNA och NORNOR i
st. fr norn och norner samt SAGA i st. fr Sga. Hvad det sistnmnda
ordet vidkommer, r det frfattarens fvertygelse, att det aldrig skall
lyckas att t det samma vinna burskap i sprket i st. fr SAGA, helst som
det r ganska tvifelaktigt, om formen Sga r den riktiga, enr
fornsprkets svl A som  tergifves i vrt nuvarande sprk af srskilda
frfattare n med A och n med . S finner man t. ex. fn. Flkvangr
tergifvet med bde FOLKVANG och FOLKVNG samt fn. Rn med bde RN och
RAN o. s. v. Hvad ter betrffar norn och norner, synes infrandet af
dessa former ej vara mera maktpliggande n nytjandet af t. ex. de
ursprungliga formerna run och runar i st. fr de nu brukliga RUNA,
RUNOR._

_De arbeten i mytologi, hvilka frf. vid utarbetandet af freliggande
fversigt fretrdesvis begagnat sig af, ro:_

_Nordisk Mytologi, frelsningar af N. M. Petersn, vfers. af E.
Hildebrand. Stockholm 1869. (D N. M. Petersn citeras, hnvisas till denna
fversttning.)_

_Omrids af den Nordiske Mythologi, till skolebrug, ved Chr. Dorph.
Kjbenhavn 1862._

_Die Edda von Hermann Lning. Zrich 1859._

_Om de Nordiska Gudanamnens betydelse, frelsning af Carl Sve. Upsala
1869._

_Westers i Oktober 1884._

_D. A. S._

Inledning.


Mytologi r en systematisk framstllning af ett folks myter. Ordet _myt_
kommer af grek. [Greek: muthos], tal, ord, berttelse, sgen, och med myter
frst vi de fornsgner, hvilka innehlla folkens ldsta religisa
frestllningar. Den kunskap om det gudomliga och den ndliga verldens
frhllande dertill, hvilken r en yttring af frestllningsfrmgan
(inbillningskraften, fantasien), men nnu icke af frstndets verksamhet,
utgr innehllet i ett folks myter; ty likasom hos mnniskan i hennes
barndom frestllningsfrmgan vaknar till lif och verksamhet, innan
frstndet utvecklas, likas r hos ett folk i dess barndom uppfattningen
af mngahanda ting inskrnkt till blotta frestllningar derom, enr det
samma nnu icke r s utveckladt i intellektuelt afseende, att det kan
komma till begreppsinsigt deri. S t. ex. nr tordnet dnar fver
mnniskans hufvud eller eko svarar p hennes rop i skogen, s kan icke
barnet eller ett folk, som r i sin barndom, med frstndet fatta dessa
freteelser, men inbillningskraften lter dem frestlla sig, att ett
lefvande vsende der r verksamt. Slunda uppstr snart hos mnniskorna den
tro, att dessa i naturen verkande, fr dem frmmande krafter ro mktiga
vsenden, dels milda och vlgrande dels fruktansvrda, och af svl krlek
som fruktan tillbedja och dyrka de dem ssom gudomligheter, personifiera
dem. Detta r den religisa trons frsta utveckling, hvilken vi terfinna
hos hvarje folk. Det religisa r sledes grundelementet i ett folks myter,
och att frklara en myt, r att angifva hans religisa betydelse; men d
ande och natur st i s nra samband med hvarandra, hafva myterna ocks en
fysisk betydelse, hvarjmte fven historiska tilldragelser kunna hafva
medverkat vid deras bildande.

Bland de frestllningar, som terfinnas i alla folks religisa
barndomstro, r frestllningen derom, att verlden smningom uppsttt ur
ett eller annat grundmne, som frn evighet varit till (Kosmogoni), samt
att gudarne ocks en gng blifvit till (Teogoni). I vr mytologi sges
grundmnet hafva varit is, och det dagalgger, att vr mytologi med rtta
br namnet nordisk.

Fr att frst ett folks mytologi br man knna folkets eget lif, ty
gudarnes lif r en terspegling af naturens och folkens lif. Vra hedniska
frfders lif var en bestndig strid med naturen och mnniskorna, och
derfr voro ock deras gudar bestndigt inbegripna i strid. Ja, kamp och
strid utgr sjelfva krnan i vra frfders religion, det vsentliga i
detta lifvet och det, som var att hoppas i det tillkommande. Derfr gr
ocks de flesta gudanamnens betydelse derp ut, och gudarna ro till en
stor del stridsgudar i egentlig mening, och alla skulle de en gng deltaga
i den sista stora striden. Vra hedniska frfder trodde likvl ej ensamt
p krig och rlig, p striden fr dess egen skull, utan p en kamp fr det
rtta, samt p ett lif och en vedergllning efter dden. Ett drag af nnu
djupare betydelse egde ock den forna nordmannatron, och det var
frestllningen derom, att denna verlden med allt, som deri r, en gng
skulle upphra (Ragnarksmyten) fr att lemna rum fr en ny och sknare
tillvaro, en tillvaro utan strid och mda, utan synd och sorg och dd.
Denna djupsinniga och upplyftande frestllning hjer den gamla
nordmannatron fver alla andra former af religis tro, hvilka fre
kristendomen framtrdt[1].

Nordiska mytologien snderfaller i tre hufvudafdelningar:

1) _skapelsen_, tingens blifvande och allt det, som hr till frberedelsen
fr lifvet;

2) _lifvet_ sjelft, _gudalifvet_, d. v. s. naturens och mnniskornas lif;

3) _undergngen_ med dess ndvndiga ledsagerska _terfdelsen_.

Kllor fr nordiska mytologien ro: Smunds Edda (fn. Smundar-Edda, den
ldre eller poetiska), Snorres Edda (fn. Snorra-Edda, den yngre eller
prosaiska) samt sagor och senare folktro.




I.

Skapelsen. Verlden.




A. Skapelsen.


 1. Begynnelsen.

Lngt frr, n jorden var skapad, fans ett gapande svalg, _Ginnungagap_. P
dess norra och sdra sida lgo tvnne verldar: _Nifelheim_ (forn-nord.
_Niflheimr_) i norr, dimmans och kldens verld, samt _Muspell_ (fn.
_Mspell_) i sder, eldens verld. Midt i Nifelheim var brunnen _Hvrglme_
(fn. _Hvergelmir_), frn hvilken utstrmmade tolf floder, _Elivgor_ (fn.
_livgar_). Vid grnsen af Muspell, der allt flammar och brinner, sitter
_Surt_ (fn. _Surtr_) med ett brinnande svrd och vaktar.

_Ginnungagap_[2] af _gina_, gapa; jfr. adj. _ginn_, vid, stor, endast
brukligt i sammansttningar. _Niflheimr_ af _nifl_ (jfr t. _nebel_), dimma,
och _heimr_, verld, hem. _Mspell_, fht. _Mspilli_, r ett urgammalt ord
och kan, hvad betrffar slutet, hnfras till _spilla_, tillintetgra, samt
r troligen en omskrifning p elden ssom delggande. _Hvergelmir_,
kittelbrusare, af _hverr_, kittel, och _gelmir_ af _galm_, larm, brus (ej
i st. fr _gemlir_ af _gamall_, gammal). _livg_, pl. _-ar_, stormflod, af
_l_, stormby, orkan. _Surtr_, svart, svartbrun, svart af brand (jfr d.
_sort_); namnet har tv former: _Surtr_ och _Surti_.

Jfr grekernas _Kaos_. Det br anmrkas, att Surt r vktaren, som sitter
vid grnsen till Muspell, men icke sjelfva herskaren fver denna verld. Han
r svart af branden, under det att Muspellssnerna sjelfva, som bo midt i
ljuset, ro skinande och blanka.


 2. Yme. Rimtursar.

D de floder, som kallas Elivgor, voro s lngt ifrn sin klla, att det
etter (frostmne), som fans i dem, stelnade, blef det is; och det ena
lagret hopade sig fver det andra p norra sidan af Ginnungagap, hvarest
bestndigt herskar storm och ovder. Deremot var sdra sidan varm och ljus
genom de frn Muspell utflygande gnistorna, och d dessa trffade isen,
smlte han och brjade drypa, och genom hans kraft, som hettan utsnde,
vardt det lif i dropparne, s att derur uppstod en mnniskogestalt (en mans
kropp) _Yme_ (fn. _Ymir_). Frn denne, urjtten, hrstammar den onda
jtteslgten _Rimtursar_ (fn. _Hrimursar_); ty nr Yme sof, fll han i
svettning och d vxte under hans venstra arm man och qvinna och hans ena
fot fdde med den andra en son. Rimtursarne kallade sin stamfader _rglme_
(fn. _Aurgelmir_). Hans son r _Trudglme_ (fn. _rgelmir_) och dennes
son _Berglme_ (fn. _Bergelmir_).

_Ymir_, den larmande, stnande, af _ymja_, gifva ett doft ljud ifrn sig,
larma. _Hrimursar_, frostjttar, af _hrim_, rimfrost, och _urs_ eller
_uss_, jtte, troll. _Aurgelmir_ af _aurr_, gytja, lera, det fasta
grundmnet, samt _gelmir_ (se  1). _rgelmir_ af _rr_, stark, fast.
_Bergelmir_ fr _Berg-gelmir_ af _berg_, klippa, berg.

Han som hettan utsnde har i allmnhet blifvit uppfattad som Surt; men
lika litet som denne r herskare i Muspell, lika litet r han den, som
utsnde hettan. I de anfrda orden ligger en hntydning p det vsende, som
man ej ville eller kunde nmna. Denne onmnbara gud omtalas blott p detta
stlle i Snorres Edda, och han frekommer ter frst efter verldens
undergng (Petersen, Nordisk Mytologi, sid. 53).


 3. Gudarnes skapande.

D isen smlte, uppstod fven kon _dhumla_ (fn. _Auhumla_), frn hvars
spenar utstrmmade fyra mjlkfloder, som nrde Yme. Sjelf nrde hon sig
genom att slicka de rimfrostbelagda saltstenarne (salta isblocken). Frsta
dagen, som hon slickade stenarne, framkom om aftonen ur dem en mans hr,
nsta dag en mans hufvud, och tredje dagen var det en hel man. Denne hette
_Bure_ (fn. _Buri_), var fager till utseende, stor och stark. Han fdde en
son, som hette _Bur_ (fn. _Burr_, _Brr_). Bur fick till hustru en qvinna
vid namn _Bstla_ (fn. _Bestla_), dotter till jtten _Bltorn_ (fn.
_Blorn_), och fdde med henne tre sner, _Odin_ (fn. _Oinn_), _Vile_
(fn. _Vili_) och _Vi_ (fn. _V_), hvilka voro de frste gudar.

_Auhumla_ r af osker betydelse, d namnet kan hrledas s vl af adj.
_aur_, de, som af subst. _aur_, rikedom, eller af prefixet _au-_, ltt;
_humla_ af _hum_, skymning. _Buri_, den aflande, _Burr_, den aflade, fadern
och sonen, af _bera_, bra, fda. _Bestla_ mhnda af _bestr_, bst; _Burr_
frband sig med det bsta af den lga materien (?). _Blorn_ eller
_Blorr_ (_Blurs?_) af _bl_, elnde; sledes: Olyckstrne eller
olycksjtte -- det dliga. _Oinn_; se  12. _Vili_ r det nysvenska
_vilje_. _V_ (_Vi_) betyder ett heligt stlle, helgedom och den frid, som
hvilar derfver; ordet terfinnes i mnga ortsnamn, t. ex. Frvi, Locknevi,
Odensvi m. fl.

Det hgre lifvets fr ligger i saltstenarne; ur materien frambryter anden
och frbinder sig med henne fr att i denna frbindelse blifva medveten af
sig sjelf; resultatet r sjelfmedvetandet ssom makt gent emot materien,
och detta r Odin, Vile och Vi, gudaslgtens begynnelse. Odin r anden, den
lefvande kraften i allt skapadt; hans brder ro yttringar af denna kraft,
men alla tre ro ett. Denna makt skapar icke det ursprungliga, men
genomtrngande och ordnande omgestaltar hon materien. I _Odin_, _Vile_ och
_Vi_ hafva vi _tanken_, _viljan_ och det _heliga band_, som mste frena
dem fr att frambringa det goda.


 4. Himmelens och jordens skapelse.

Gudarne, Burs tre sner, drpte Yme, kastade honom midt i Ginnungagap och
danade af honom himmel och jord: af hans blod hafvet och sjarne, af hans
ktt jorden, af hans ben bergen, af hans tnder stenarne, af hans
hufvudskl himmelen, under hvars fyra hrn de satte fyra dvergar, _stre_
(fn. _Austri_), _Vestre_ (fn. _Vestri_), _Nordre_ (fn. _Norri_) och
_Sdre_ (fn. _Suri_).

Jorden r kretsrund, och rundt omkring henne ligger det djupa hafvet. Lngs
hafskusten gfvo Burs sner jttarne land att bebygga, och der r sledes
_Jttehem_ (fn. _Jtunheimr_) eller _Utgrd_ (fn. _tgarr_). Innanfre
bygde de omkring jorden en borg mot jttarnes anfall och anvnde dertill
Ymes gonbryn. De kallade borgen _Midgrd_ (fn. _Migarr_), och denna var
fr mnniskorna bestmd till boning.

D Burs sner drpte Yme, rann det s mycket blod ur hans sr, att hela
rimtursaslgten drunknade deri, undantagandes Berglme (se  1) och hans
hustru. Denne for upp p sin ark jmte sin hustru och hll sig der, och
frn honom hrstammar den nya jtteslgten.

_tgarr_, den ytterst bebodda trakten af _t_, ut, ute, utom, och _garr_,
hgnad, grd, boning. _Migarr_, mellanboning, af _mir_, mellerst. Genom
Ymes drp uppkommer _Storfloden_, _t._ _Sinnfluth_; _sinn_ = fornnord.
_si_, stdse, bestndigt, mest brukligt ssom prefix; deraf frvrngt
_Syndaflod_.

D Yme frestller den ra massan, mste han drpas, d. v. s. sndersls,
p det att hvarje enskild del mtte f sin bestmda gestalt.
ndamlsenligheten i den nordiska framstllningen r gonskenlig. Strst r
likheten mellan denna och en myt frn Kokinkina, enligt hvilken verlden
skapades af jtten Bamios kropp: himmelen af hjernan, sol och mne af
gonen, jorden af kttet, klippor och berg af benen, vxter af hret
(Petersen, sid. 56).


 5. Himlakropparne. Tidens indelning. Vinden. Regnbgen.

_Himlakropparne_ uppstodo af de gnistor, som kastades ut frn Muspell och
foro lsa omkring. Burs sner anvisade dem plats, satte dem p himmelen att
upplysa verlden samt ordnade deras gng. Derigenom ordnades natt och dag
och rsrkning. _Mundilfre_ (fn. _Mundilfoeri_) hette en man, hvilken hade
en son och en dotter, som voro s fagra, att han kallade sonen _Mne_ (fn.
_Mni_) och dottern _Sol_ (fn. _Sl_). Gudarne, som vredgades fver detta
fvermod, togo de bda syskonen och satte dem upp p himmelen. De lto Sol
kra de hstar, som draga solens vagn, hvilken gudarne skapat af Muspells
eldgnistor. Dessa hstar heta _rvak_ (fn. _rvakr_) och _Allsvinn_ (fn.
_Alsvinnr_ l. _Alsvir_). Under deras bogar satte gudarne blsblgar fr
att svalka dem, och mellan solen sjelf och jorden satte de en skld
_Svalin_ (fn. _Svalinn_), enr hennes glans annars skulle sveda allt. Mne
styr mnens gng och rder fr ny och nedan, som de vlgrande makterna
skapade till rsrkning t mnniskorna. Solens och mnens snabba lopp
frorsakas af frfljande ulfvar (jttar i ulfhamn): _Skall_ (fn. _Skll_),
som vill gripa solen, och _Hate_ (fn. _Hati_), som vill taga mnen. Dessa
ulfvar ro fdda utanfr Midgrd och af dem r den senare, som ocks kallas
_Mnagarm_ (fn. _Mnagarmr_) och lefver af mnniskors lik, den vrste.

_Mundilfoeri_ hrledes vanligen af _mndull_, axel, och _foera_, fra,
bringa, flytta; namnet betyder i s fall den, som vrider himmelen kring
hans axel. _rvakr_, tidigt vaken, vaksam, af _r_, ss. adv. tidigt, och
_vaka_, vaka. _Alsvinnr_ eller _Alsvir_, mycket snabb, hurtig; den urspr.
betydelsen af _svinnr_ r snar, n. _svind_, t. _geschwind_. _Svalinn_ af
_svalr_, sval. _Skll_, den jagande, af _skella_, jaga. _Hati_, hataren, af
_hatr_, hat. _Mnagarmr_, mnhunden, af _mni_, mne, och _garmr_, hund.

Att ulfvar frflja sol och mne r en allmn folktro. Det svenska
solvarg betyder en bisol.

_rstiderna_ ro tv: vinter och sommar. Sommarens fader heter _Svsud_
(fn. _Svsur_) och r s sll, att allt ljuft och mildt uppkallas efter
hans namn. Vinterns fader heter _Vindsval_ (fn. _Vindsvalr_) eller
_Vindlone_ (fn. _Vindloni_), son af _Vsad_ (fn. _Vsar_). Denna slgt r
barsk och kallhjertad, och s fven vintern.

_Svsur_ af _svss_, st, liflig. _Vindsvalr_, vindkall; _Vindloni_,
vindbringare. _Vsar_, den som bringar t, af _vss_, fuktighet.

_Natt_ (fn. _Ntt_) r af jtteslgt och mrk som hennes fader _Nrfve_
(fn. _Nrfi_). Hon var tre gnger gift: frst med _Nagelfare_ (fn.
_Naglfari_), med hvilken hon hade sonen _Ud_ (fn. _Udr_), derefter med
_Andre_ (fn. _Annar_), med hvilken hon hade dottern _Jord_ (fn. _Jr_),
och sist med _Dlling_ (fn. _Dellingr_), med hvilken hon hade sonen _Dag_
(fn. _Dagr_), som var ljus och fager efter sitt fderne. Allfader satte
Natt och Dag upp p himmelen och gaf dem tv hstar och tv vagnar, att de
skulle hvart dygn kra omkring jorden. Natt ker frut med hsten _Rimfaxe_
(fn. _Hrimfaxi_), frn hvars mule hvarje dag faller dagg fver dalar. Dag
far med hsten _Skinfaxe_ (fn. _Skinfaxi_), hvars man upplyser luft och
jord.

_Nrfi_ eller _Narfi_; jfr t. _nare_, _narbe_, rr. _Naglfari_, _Udr_ (=
_Aur_, rikedom?), _Dellingr_ ro till sin hrledning oskra. _Hrimfaxi_,
som har rim-manke, och _Skinfaxi_, som har skinande manke, af _faxi_,
manke.

Att salran ej kommit till oss ren och oblandad, utan bildad af flere
element, det visar en del af det hr anfrda: himlakropparne, som frut
voro gnistor frn Muspell, hafva hr frldrar; jorden, som danades af Ymes
kropp, hrstammar hr frn natten. Mycket hraf r dock helt enkelt
metaforer, i hvilka fremlens egenskaper framtrda ssom personer. D
ordet _Nrfve_, nattens fader, helt skert motsvarar det t. _narbe_, rr,
frdjupning, s blir den enklaste frklaringen denna: natten r djupets
dotter; frn djupets klyftor uppstiger hon. Nrfve r det samma som
grekernas Erebos, den underjordiska natten, liksom Nyx den jordiska
(Petersen, sid. 60).

_Vinden_ kommer frn en jtte, _Rsvlg_ (fn. _Hrsvelgr_), som i
rngestalt sitter vid himmelens norra nde och slr med sina ofantliga
vingar.

_Hrsvelgr_, likslukare, af _hr_, lik, och _svelgia_, svlja.

_Regnbgen_ eller _Bfrast_ (fn. _Bifrst_) r gudarnes strlande vg till
jorden.

_Bifrst_ af _bifa_, bfva, och _rst_, rast, vg; sledes: den gungande
(bfvande) bron, vgen.


 6. Fornjot och hans slgt.

_Fornjot_ (fn. _Fornjtr_) hade tre sner _L_ (fn. _Hlr_), _Loge_ (fn.
_Logi_) och _Kre_ (fn. _Kari_), hvilka herskade fver haf, eld och vind.
L hade sitt ste p _Ls_ (fn. _Hlsey_). Frn Loge, som ocks heter
Hloge, har Norges nordliga del sitt namn Hlogaland. Hans hustru r _Gld_
(fn. _Gl_), hans dttrar _jsa_ (fn. _Eysa_) och _Ejmrja_ (fn.
_Eimyrja_). Kre hade en son _Froste_ (fn. _Frosti_), en sonson _Sn_ (fn.
_Snir_) och en sonsons son _Torre_ (fn. _urri_), hvars dotter _Goe_ (fn.
_Goi_) blef bortrfvad af kung _Rolf_ (fn. _Hrolf_) i Hedemarken. Hennes
brder Nor och Gor drogo ut att uppska systern och efter mnga strftg
mttes de ter i Nordfjrd i Sogn. Hrifrn drog Nor till Hedemarken, der
han trffade Rolf. Nor ktade en syster till Rolf, och Rolf ktade Goe.
Detta var anledningen till Norges bebyggande.

_Fornjtr_ kan uppfattas antingen ssom _Forn-jtr_, den ldrige jtten
(jfr _jtunn_, jtte), eller ssom _For-njtr_, den frst njutande, den
frste egaren (Frnjut) af _njta_, njuta. Den frstnmda uppfattningen
synes hafva fretrdet. _Hlr_ r att jmfra med det kymriska ordet
_llyr_, haf. _Logi_, flamma, lge. _Kri_, kre, vindpust. _Eysa_, gldande
aska. _Eimyrja_, askmrja. _Frosti_, af _frost_, kyla, frost. _Snir_,
_Snr_ och _Snir_, sn. _urri_ betyder hufvudstyrkan, strsta delen af
ngot, samt r namnet p den kallaste vintermnaden, som ocks kallas
_orramnar_ (slutet af Januari och brjan af Februari). _Goi_ r namnet
p Februari--Mars (jfr _Gje_-mnad).

I salran ro icke blott flere element blandade, utan det har ock funnits
en nnu ldre lra af finskt eller keltiskt ursprung; det dagalgger den
fornjotiska naturkulten. Denna str p det lgsta utvecklingsstadiet och
framtrder i synnerhet p tre stllen: i Finland (taget i mycket vidstrckt
betydelse), p danska arna och i Hlogaland. Minnet deraf har bevarat sig
frnmligast p ar och i aflgsna landskap. salran har uttrngt dessa
frestllningar (i ldre Eddan nmnes icke Fornjot utom p ett stlle i
Hrafnagaldr, str. 17), men d och d uppdyka de ter hos skalderna.

Genom frvexling af det fornnordiska _Kri_, kre, med qvinnonamnet Karin
(Kari) har uppsttt det hos sjfolk vanliga utropet: Bls, Kajsa i
stllet fr Bls, Kre.


 7. Guldldern. Dvergars och mnniskors skapelse.

Det frsta, som frambragtes af den ursprungliga hettan, var sledes Yme och
hans slgt, dernst gudarne, hvilka ihjlslogo honom, danade himmel och
jord samt indelade tiden. Derp bygde gudarne t sig en borg midt i
verlden, som kallades _sgrd_ (fn. _sgarr_). De mttes p _Idavallen_
(fn. _Iavllr_) midt i sgrd och timrade i hjden harg (altare) och hof
(tempel). De uppfrde ett tempel med tolf sten och dessutom ett hgste
fr Allfader, och r detta hus den strsta och prktigaste boning; allt
bde utan och innan likt guld. Det stllet kalla mnniskor _Gladsheim_ (fn.
_Glasheimr_). Fr gudinnorna uppreste de en annan byggnad, som var mycket
fager, och detta hus kalla mnniskor _Vingolf_ (fn. _Vinglf_). Derp
anlade de sjor, gjorde sig tnger och allahanda redskap och smidde sig
kostbara ting. Allt deras husgerd var af guld; de lekte guldtafvel och
voro glade. Denna tid kallas _guldldern_ och varade, tills tre mktiga mr
(Nornorna) kommo frn jtteverlden.

D begynte gudarne att skapa. De satte sig p sina sten och erinrade sig,
huruledes _dvergarne_ ftt lif i mullen nere i jorden. Dvergarne hade
nmligen frst bildats i Ymes ktt och voro d maskar. Genom gudarnes
beslut fingo de nu mannavett och mnniskogestalt, men bo dock i jorden och
stenar (se  9).

Dernst skapade gudarne _mnniskorna_ ur trd. _Odin_ (fn. _Oinn_), _Hne_
(fn. _Hoenir_) och _Lodur_ (fn. _Lourr_) gingo lngs med sjstranden och
funno tvnne trd, _Ask_ (fn. _Askr_) och _mbla_ (fn. _Embla_), utan
kraft och bestmmelse. De togo upp dem och skapade af dem mnniskor. Odin
gaf ande, Hne sinne, Lodur vtska (blod) och god frg. Frn dem hrstammar
mnniskoslgtet, t hvilket Midgrd gafs till boning.

_sgarr_ af _ss_, pl. _sir_, (se  10) och _garr_, boning, grd.
_Iavllr_, flitsltten, af _i_, flit, och _vllr_, sltt, vall.
_Glasheimr_, gldjens eller glansens hem, af _glar_, glad, klar.
_Vinglf_, vnnernas rum, af _vinr_, vn, och _glf_, golf, rum. _Hoenir_,
r ett af de f ord, som man ej kunnat frklara. _Lourr_ hnfres till det
t. _lodern_, lga. _Askr_, asktrd; _Embla_ frklaras med alm, t. _ulme_;
fven med hontrdet af asken.

_Guldldern_ r oskuldens, fridens och bekymmerslshetens tid, likasom
barnaldern och folkens frodetid. Denna tid r lycksalig, ty verksamheten
gr endast ut p den inre utvecklingen; frst med nornornas ankomst fr
gudarnes verksamhet en riktning utt. De skapa frst dvergarne, d. v. s.
jordens krafter mste utveckla sig fr att frbereda mnniskans skapelse,
och sedan mnniskorna, och dermed f de en hel verld af omsorg och
bekymmer. D r det slut med guldldern.

_Treenhet._ En i hedniska religionslror icke sllan frekommande
frestllning om en trefaldig tskilnad inom gudamakten terfinnes fven i
vra hedniska frfders religisa skdning. Tre vsenden meddela i
Gylfaginning (Snorres Edda) konung Gylfe gudalrans innehll. De heta der
_Hr_ (hg), _Jafnhr_ (lika hg) och _rii_ (tredje). I bestmdare former
framtrda de tre vsendena vid verldens skapelse ssom _Odin_, _Vile_ och
_Vi_ (se  3), samt vid mnniskans skapelse ssom _Odin_, _Hne_ och
_Lodur_. Det r tydligt att Odins brder ro blotta emanationer ur Odins
vsende; de utg frn honom och frestlla blott andra sidor af den
gudomliga makten. Deraf fljer ocks, att de hrledda vsendena ej ro de
samma: Vile icke den samma som Hne, Vi icke den samma som Lodur. Om de
vore de samma, s funnes intet skl att gifva dem olika namn; men detta var
naturligt, nr man skulle gifva uttryck t olika verksamhetsarter.

Hne frekommer ngra gnger i sllskap med Odin, ehuru han ssom gisslan
kom till vanerne (se  11) och af dem gjordes till herskare. Vid mnniskans
skapelse gifver han henne knsla och frstnd, under det han hos vanerne
framstr ssom enfaldig, den der utan Mimes rd intet vet att skta. I
synnerhet frmr han intet utan Odin. Efter Ragnark skall han tervnda i
den pnyttfdda verlden. Lodur kallas fven _Lopt_ (fn. _Loptr_, af _lopt_,
luft) och r d den samme som _Loke_ (se  24). Lodur r Loke, medan han
nnu i tidens begynnelse var Odins fosterbroder. Lodur utbreder sig ssom
den stilla, milda, osynliga flamman genom mnniskans dror, Loke ssom den
frtrande elden i jordens inre. Bda ro uttryck fr sinligheten: Lodur r
den sinliga kraft, som framkallar och utvecklar lifvet, Loke den vldsamma
sinligheten, som frderfvar och delgger det. Nr Hne icke r hos Odin,
s r han dum; nr Loke fvergaf Odin, s blef han ond (Petersen, sid.
69-70).




B. Verlden[3].


 8. Jttar.

Jtteverlden framtrder i tv slags vsenden: _Tursar_ eller _Tussar_ (fn.
_ursar_) och _Jttar_ (fn. _Jtnar_); men frestllningarna om dem
sammanfalla till en stor del. Dock tillhra tursarne nrmast det kalla,
vilda hafvet, under det att jttarne snarast m hnfras till bergen
(bergresar o. s. v.).

Jttarne beteckna den _vilda_, otmda, oordnade _naturen_, som icke r
genomtrngd af den andliga verksamheten: det vilda hafvet, de hga,
ofruktbara bergen. Deras kroppar frestllas ssom fvermnskligt stora,
deras hufvuden ro hrda som sten, och de hafva stundom flere hufvud och
flere par armar. Deras qvinnor, _Gyger_ (fn. _Gygir_), ro fr det mesta
hiskliga vidunder, men kunna ocks vara skna som Grd (se  22). Ssom
mrkrets barn frdas de likbleka jttarne helst om natten; solljuset och i
synnerhet blixten frskrcker dem och frvandlar dem till sten. Deras
boningar ro det vilda, de hafvet, de hga bergens klippor och hlor,
vattenfall, bergforsar, korteligen allt, hvarest elementen herska i otmd
vildhet. De ega stora rikedomar och mycken kolsvart boskap. Jttarne ro
kunnige, ty allt utgr frn dem (naturen), men strnga och barska; dock
kunna de vara glada som barn och godmodiga, men uppretade ro de
fruktansvrda och vilda, likasom naturen sjelf, hvilken antingen befinner
sig i stillhet eller i uppror.

_urs_ eller _uss_, pl. _-ar_, hnfres (af Grimm) till det gotiska
_aursus_, torr, _aursjan_, trsta, och betydelsen skulle sledes vara:
den trstige, dryckeslystne; jfr. sv. _tosse_ l. _tsse_, n. _tusse_.
_Jtunn_, pl. _jtnar_, hnfres till _eta_, ta, af roten _et_, med
brytning _jat_, och skulle sledes betyda: den glupske.

D jttarne beteckna de ra, vilda naturkrafterna, som verka strande och
stta sig emot allt, som gr himlen mild och jorden beboelig, s ro
gudarna stndigt inbegripna i strid med dem. Gudarne tmja dessa krafter
antingen genom att tillintetgra dem (Tor och Rungne), eller frbinda sig
med dem (Odin och Gunnld, Njord och Skade, Fr och Grd). Ehuru
jtteverlden nrmast r den kroppsliga ra naturen, uteslutes dock icke
derigenom ett fverflyttande p andeverlden. Jttarne kunna tillika
uppfattas ssom ett uttryck af det vilda och obndiga i mnniskans brst.
Jfr folktron om trollen!


 9. Alfvar och Dvergar.

Likasom jttarne ro ett uttryck af naturen i hennes storhet och vildhet,
s ro _Alfvar_ (fn. _lfar_) och _Dvergar_ (fn. _Dvergar_) ett uttryck af
naturen frn hennes milda sida. _Naturens_ frambringande, utvecklande och
nrande _krafter_ framstllas ssom _alfvar_, nr de verka ofvan p jorden,
men ssom _dvergar_, nr de verka nere i jorden.

_lf_, pl. _-ar_, kommer troligen af _ala_, nra; jfr grek. [Greek: alph].
_Dvergr_, pl. _-ar_, anglos. _dveorg_, t. _zwerg_, r till sin hrledning
obekant.

_Alfvarne_ framstllas ssom skna, ljusa och luftiga vsenden. De ro sm,
spda och fina; i synnerhet r _lfvan_ (alfqvinnan) outsgligt skn, och
hennes rst ljuder med en spd silfverklang. Alfvarne ro mot gudar och
mnniskor vnliga och hulda, ssom _ljusets_ och _luftens_ utvecklande
_krafter_. Frn solnedgngen till hanegllet dansa de i mnskenet p ngar
och kullar, i grna lundar och dalar; om morgonen ser man deras spr i
daggen. Frn luften skjuta de med pilar, och deraf fr man lfskott
(lfblst). Man offrade t alfvarne (fn. _lfablt_), likasom t sarne,
och sar och alfvar nmnas ofta tillsammans i motsats mot jttarne.
_Alfheim_ (fn. _lfaheimr_) ligger saverlden nra, och Fr, fruktbarhetens
gud, erhll det i tidens begynnelse ssom tandgfva[4].

_Dvergarne_ st visserligen sarne fjrmare, men arbeta dock i deras
tjenst, samt hamra och smida konstiga ting till gudars och mnniskors gagn.
De ro sm och klumpiga, bo i jordens inre, i klyftor och stenar, och kunna
icke frdraga ljuset, hvarfr de hafva en hjelm att skyla sig med, nr de
ngon gng komma fram deri. Till dvergarnes omrde hr _allt, som i jordens
inre_ hemlighetsfullt _verkar_ till mnniskornas bsta: ur jordens skt
skjuter eken fram, ur jordens skt bryter gulddran fram; under jorden
bildas de af dvergar, och nr de utbreda sig i ljusets glans, blifva de en
vlsignelse fr mnniskan.

tskiljandet af _ljusalfvar_ (fn. _ljslfar_) och _mrkalfvar_
(svartalfvar; fn. _kklfar_, af _dkkr_, mrk) synes vara af senare
ursprung. Mrkalfvarne frekomma i den ldre Eddan endast i Hrafnagaldr
(str. 25) i frbindelse med dvergarne, som bo likasom desse nere i jorden.
Nstan inga srskilda alfvar nmnas (ingen individualisering eger rum),
emedan de sysselstta sig med sjelfva naturtingens utveckling, och deras
verksamhet blott r en underordnad riktning af sarnes. Ssom alfvar nmnas
blott _Vlund_ (fn. _Vlund_) och hans brder. Dvergarne deremot upptrda
ssom individer, d de vid vissa tillfllen frfrdiga allahanda redskap t
gudarne. Af dem funnos tre afdelningar, hvardera med sin hfding:
_Modsogne_ (fn. _Motsognir_, saft- eller kraftsugaren) _Durin_ (fn.
_Durinn_ af dur, slummer) och _Dvalin_ (fn. _Dvalinn_ af _dvali_, dvala,
smn).

_Vttar_ (fn. _Vttir_) r ett gemensamt namn fr flere liknande vsenden,
som frekomma i snger och sagor, samt i folktron under olika namn. De
omtalas i synnerhet ssom beskyddare af enskilda stllen. Slutligen har man
_hafsmn_ och _nckar_ (flodgubbar). Mrk folktron om dvergar, troll,
nissar, tomtar och lyktgubbar!

_Vttr_, pl. _-ar_, ting, oting; t. _vicht_, hvaraf _nicht_.


 10. sar.

_sar_ (fn. _sir_, af sg. _ss_) kallas verldens _skapare_ eller _ordnare_
och _upprtthllare_. De ro _tankens_ och _lifvets andar_, som
genomstrmma hela naturen och ska bja henne under den andliga viljan.
Dagligen samlas de fr att rdsl om verldens de. Dem tillgges mnsklig
gestalt och mnskligt upptrdande, men allt i hgre och dlare mtt; de
hra och se skarpare samt frdas med ondlig snabbhet. Odin tillgges
allmakt; alla kallas blida, hulda, vlgrande, visa, hga, heliga.
sagudarne upprknas i Snorres edda i fljande ordning: _Odin_ (fn.
_inn_), _Tor_ (fn. _orr_), _Balder_ (fn. _Balur_), _Njord_ eller
_Njrd_ (fn. _Njrr_; egentligen en af vanerne), _Fr_ eller _Frej_ (fn.
_Freyr_; ocks en af vanerne), _Ty_ (fn. _Tyr_), _Brage_ (fn. _Bragi_),
_Heimdall_ (fn. _Heimdallr_), _Hd_ (fn. _Hr_), _Vidar_ (fn. _Viarr_),
_Vale_ (fn. _Vali_), _Ull_ (fn. _Ullr_), _Forste_ (fn. _Forseti_), _Loke_
(fn. _Loki_, uttalas Lke).

_Asynjor_ (fn. _synjur_) eller gudinnor ro: _Frigg_ (fn. _Frigg_), _Saga_
(fn. _Saga_), _Eir_ (fn. _Eir_), _Gefion_ (fn. _Gefjun_), _Fulla_ (fn.
_Fulla_), _Frja_ (fn. _Freyja_; en vana), _Sjfn_ (fn. _Sjfn_), _Lofn_
(fn. _Lofn_), _Vr_ (fn. _Vrr_), _Syn_ (fn. _Syn_), _Lin_ (fn. _Hlin_),
_Snotra_ (fn. _Sntra_), _Gn_ (fn. _Gn_), samt _Grd_ (fn. _Ger_; eg. en
gyg), _Skade_ (fn. _Skadi_; eg. en gyg), _Jord_ (fn. _Jrr_), _Idun_ (fn.
_Iunn_), _Nanna_ (fn. _Nanna_), _Noss_ (fn. _Hnoss_), _Rind_ (fn.
_Rindr_), _Sigyn_ (fn. _Sigyn_), _Rn_ (fn. _Rn_; eg. en gyg) m. fl.

_ss_ (i st. f. _ans_), pl. _sir_, mhnda af _ss_, pl. _-ar_, bjlke, s
(taks), och betyder _sir_ d: pelarne, de verldsordningen upprtthllande
stolparne, de sammanhllande verldsbjlkarne (Sve); ordet har intet
sammanhang med Asia. _synja_, fem. af _ss_. Om de srskilda gudanamnens
betydelse se  15 och fljande.

_Gemensamma benmningar_ fr gudarne ro vidare: _megin_, makterna,
krafterna; _regin_, de styrande (regentes); _hpt_, de hftande,
sammanhllande; _bnd_, band, de verlden frbindande makterna; _tvar_
(lat. _divi_), _dar_, _go_, gudar. Hvad hr tillgges sarne gller fven
till en del vanerne (se  11).

_Gudaverlden._ S snart sjelfmedvetandet vaknar hos mnniskan, trder
naturen fram ssom en motsats mot henne, och hon knner sig ssom en makt
gent emot naturen. Denna sjelfmedvetandets makt, idealiskt uppfattad och
satt utom mnniskan, r gudaverlden, sarne. Denna andens makt sker
genomtrnga naturen och bja henne under sin vilja; sarne frambringa icke
det ursprungliga, men de ordna och upprtthlla det. Deras frhllande till
naturen r en motsats, som gr ut p frening. Med vanerna ( 11) kommer
denna frening till stnd och dermed uppnr salifvet sin hgsta
utveckling. Striden med jttarne slutas visserligen icke, men Tor
frblifver alltid segrande, och till och med ngra vnskapliga frhllanden
uppst. Men inom gudaverlden sjelf uppstr en splittring: Loke skiljer sig
frn Odin och stller sig sjelfstndig mot sarne. Dermed r det onda
uppkommet, hvilket smningom genomtrnger hela verlden och slutligen, d de
frut segerrikt bekmpade makterna resa sig med ny kraft, medfr hennes
undergng (jfr H. Lning, sid. 47).

_sagudarnes antal._ Ofta framhlles sarnes tolftal, men det framtrder
dock ej tydligt. P Idavallen uppfra sarne t sig tolf sten och dessutom
ett hgste t allfader. Det r 12 gudomliga sar, men vid upprknandet
(i Snorres Edda) blifva de 14, Loke inberknad, hvarvid dock Hrmod (se 
19) och Hne fattas. Fr att f fram tolftalet mste man frnskilja Njord
och Fr, som ro vaner, Hne, hvilken ssom gisslan kom till vanerne, samt
Loke i fljd af hans affall. Fljaktligen ro de tolf sarne: _Odin_,
_Tor_, _Balder_, _Hrmod_, _Ty_, _Brage_, _Heimdall_, _Hd_, _Vidar_,
_Vale_, _Ull_, _Forste_.


 11. Vaner.

_Vaner_ (fn. _Vanir_) kallas det lugna, bljande hafvets, det allt
organiskt lif genomtrngande _vattnets gudomligheter_. De beteckna vattnets
alstrande krafter, men likasom vattnet (hafvet) i sig upptager hela naturen
och terspeglar henne, likas r hos vanerne kunskapen om det frflutna och
det tillkommande. De ro derfr befrmjare af vetande och kultur, af
vlstnd och ordnadt samhlle. D sarne ro den fasta tankens gudar, ro
vanerne den rrliga knslans gudar. sar och vaner bekrigade i brjan
hvarandra, men slto sedan fred och genom deras frbindelse uppnr
gudalifvet sin hgsta utveckling.

Nr sar och vaner ingingo frlikning, gfvo de hvarandra gisslan. Vanerne
gfvo t sarne Njord och hans barn Fr och Frja (se  22), hvilka slunda
upptogos bland sarne, och dessa gfvo t vanerna Hne ( 7), med hvilka de
snde Mime, och fr honom fingo de sjelfva Kvse (se  21).

_Vanir_ pl. af samma rot som _vinr_, vn.

Frn vattnet utgr jordens fruktbarhet, och vattnet eller det flytande
elementet i allmnhet r ett oundgngligt vilkor fr allt organiskt lif.
Vid haf och floder utvecklar sig lifvet mktigare och betydelsefullare, och
fisket, det ldsta nringssttet, r fst dervid. Frst sedan sarne
frbinda sig med vanerna, vattnets gudomligheter, utvecklar sig
gudaverksamheten i sin fulla glans och utgjuter sitt ymnighetshorn fver
jorden. Jfr friga personligheter, i hvilka hafvet framtrder (se  23).


 12. Nornor.

_Nornor_ (fn. _Nornir_) kallas _dets_, den ndvndiga utvecklingens
_gudinnor_. De heta _Urd_ (fn. _Urr_), _Vardande_ (fn. _Verandi_), och
_Skuld_ (fn. _Skuld_), forntid, nutid och framtid. De sitta vid Urds brunn
och uppfriska verldstrdet med kllans vatten och jordmne (se  14). Deras
vrf r sledes att _hlla verlden vid makt_, och frn dem utgr den
skapelsens fryngring och frnyelse, som allt lifs utveckling frutstter.
Icke blott det materiella, utan fven det andliga lifvets utveckling beror
af dem, och de rda ocks fr den enskilda mnniskans de. De bestmma
lifvets gng, utspnna sin vf (lifvets vf) fver hela verlden frn solens
uppgng till hennes nedgng, frn lifvets morgonrodnad till dess afton.
Hvad de bestmma r en ndvndighet, mot hvilken gudarne sjelfva ingenting
frm.

_Norn_, pl. _Nornir_; jfr _njrva_, stta samman, hopfsta, vfva. _Urr_
af _vera_, varda, impf. _var_, pl. _vurum_ l. _urum_, p. p. _vurinn_,
betyder sledes den vordna, forntiden. _Verandi_ (icke _Verandi_) af
_vera_, betyder den vardande, nutiden, ty nutiden endast varder; den r
icke, emedan nr den r, r den redan frbi. _Skuld_ af _skulu_, skola,
betyder den som skall varda.

Frestllningen om nornorna har utgtt frn tron p ett frutbestmdt,
ofrnderligt de. Denna tro, som nnu r allmn hos vr allmoge, mta vi
fverallt i vra gamla skrifter. Hri ligger en frnimmelse af det nra
sammanhang, som eger rum i hela naturen, och den nra freningen mellan den
kroppsliga och den andliga; intet vsen eger bestnd fr sig allena, ingen
hndelse franledes blott af ngon enskild. Frestllningen om en
oundviklig, kall och strng ndvndighet, fver hvilken sjelfva gudarne
intet frm, har sin grund i den fr hedendomen oupplsta motsgelsen
mellan naturndvndigheten och den fria viljan. Derp beror frhllandet
mellan nornor och sar. Nornorna utg frn jtteverlden, frn den ra
naturen, och i den samma ligger en ndvndighet, en ogenomskdlig
utveckling, som viljan alltjmt sker komma p spren och beherska. sarne
ro medvetandet, som lika ndvndigt vill gra sig gllande, men motstndet
ligger i naturen. Odin sker fverallt blifva herre fver den samma; han
talar med Mime, med visa jttar, med valan i underjorden, men framfr allt
gller det att utforska nornornas vilja, att lra knna naturkrafternas
beskaffenhet. Det r sledes tv olika verkande makter, som dragas till
hvarandra, och blott i deras frening fdes det ngot; nornorna komma till
sarne (se  7), frst d begynna de skapa (Petersen, sid. 113).

Jfr grekernas Moirai. De grekiska nornorna spinna, vra utspnna sin vf
frn ster till vester. I senare sagor blifva nornorna ofta frvexlade med
valkyriorna ( 20).

_Fylgjor_ (fn. _Fylgjur_) och _Hamingjor_ (fn. _Hamingjur_) ro med
nornorna nrbeslgtade vsenden. De ro fstade vid personer, antingen en
hel slgt eller enskilda personer, d nornorna deremot ro hela verldens
de. Det r skilnad mellan de, fatum, som betecknar hela verldsordningens
sammanhang, och lycka, fortuna, som utdelas af de mindre nornorna. Dessa
ro antingen milda eller vreda, beskydda eller frderfva. De uppenbara sig
derfr i olika gestalter: nrmast ssom qvinnor (fven fr mn), men ofta
visa de sig ssom djur. _Diser_ (fn. _Dsir_) ro liknande vsen, qvinliga
dmoner, som, goda eller onda, inverka p de enskildes de, men, ssom det
synes, icke ro fstade vid bestmda personer.

_Fylgja_, pl. _-ur_, af _fylgia_, flja, betyder den tfljande,
skyddsande, genius. _Hamingja_ af _hamr_, gestalt, hamn, betyder den
skiftande, frnderliga, lyckan. _Dis_, pl. _-ir_, brukas ssom namn bde
fr gudinnor och halft gudomliga qvinnor.

Jfr Valorna, valkyriorna, gudarnes hamnskifte!


 13. De nio verldarna och sprken.

_De nio verldarna._ Likasom andra folkslag i forntiden frestlde sig ocks
vra frfder, att jorden vore kretsrund och flat och att himmelen ssom
ett fast hvalf hvilade derfver. Himmel och jord omtalas i de gamla
skrifterna ssom indelade i nio verldar: fver och utom jorden: _Muspell_
(fverhimlen), _sgrd_ (himlen), _Ljusalfheim_ (jordens yta); p jorden:
_Vanaheim_ (vattnet), _Midgrd_ (den af mnniskorna bebodda jorden),
_Utgrd_ (jordens yttersta omkrets, jttarnes verld); under jorden:
_Svartalfheim_ (nrmast under jordytan), _Hlheim_ (djupt ner i jorden, de
ddas verld), _Nifelheim_ (dimmans obebodda verld, der ocks de frdmda
sgas bo).

Mellan gudars och mnniskors verld finnes en , _Ifving_ (fn. _Ifing_), som
ppen skall rinna under tidernas lopp och aldrig fryser till.

_Ifing_ af _if_ eller _ifi_, tvifvel.

Hr talas blott om denna tidens verldar, hvarfr det r ett uppenbart fel
att dit rkna Gimle (se  26). Ssom det synes, tnkte man sig Hls rike
ssom en srskild afdelning af Nifelheim. I fysisk bemrkelse r Ifving
luften, som svfvar fram och tillbaka och aldrig fryser till; i andlig
bemrkelse (ss. hos Grundtvig) betecknas dermed, att den stora striden
mellan gudomsgnistan i oss och det djuriska elementet icke kan bilggas.

_Sprken._ En sng i Eddan, som heter Allvisml, lr oss att knna de
srskilda vsendenas sprk. De ord, som hra till gudars och mnniskors
tungoml, ro ofta urgamla, men terfinnas i verkliga sprk (tyska och
nordiska), medan de andra vsendenas vanligen ro simplare ord eller
omskrifningar och figurliga talestt. S t. ex. heter jorden hos mnniskor:
_jrr_, jord; hos sar: _fold_, land; bland vaner: _vegar_, vgar; bland
jttar: _igroenn_, alltid grn; bland alfvar: _groandi_, groende; bland
dvergar: _aurr_, ler.

Jfr Homeros, som fven gr skilnad p gudars och mnniskors sprk samt
anfr ord af bda.


 14. Yggdrasil.

Verlden frestlles ocks under bilden af ett trd. Asktrdet _Yggdrasil_
(fn. _Yggdrasill_) r bilden af verlden ssom ett helt, ssom en enda stor
organism. Det beskrifves slunda. Det r det strsta och bsta trd; dess
grenar utbreda sig fver hela verlden och n upp fver himmelen. Det har
tre rtter, som strcka sig fver mttan vida. Den ena roten r hos sarne,
den andra hos rimtursarne, den tredje i Nifelheim. Till hvarje rot hr en
klla. _Hvrglme_ (se  1) r under den sista, och der gnager ormen
_Nidhugg_ (fn. _Nidhggr_) roten nedantill. Under rimtursarnes rot r
_Mimes brunn_ (fn. _Mimis brunnr_); i honom ro klokskap och mannavett
dolda. _Mime_ (fn. _Mimir_), som eger den samma, r full af visdom, ty han
dricker hvar dag af kllan. Dit kom Odin och bad om en dryck ur kllan, men
fick honom icke, frrn han satt sitt ena ga i pant. Askens tredje rot nr
upp till himmelen, och under denna r den heliga brunn, som kallas _Urds
brunn_ (fn. _Urarbrunnr_). Der hafva gudarne sitt domstlle. Hvarje dag
rida sarne dit fver Bfrast eller sabron, undantagandes Tor, som gr
till fots och vadar fver flere floder. Der str en fager sal under asken
vid brunnen, och frn den samma komma tre mr, som kallas _Nornor_ (se 
12). Dessa nornor hemta hvar dag vatten ur brunnen, hvilket de sa fver
asken, att hennes grenar ej m vissna. Detta vatten r s heligt, att alla
ting, som komma deri, blifva hvitare n gghinnan. Daggen, som faller frn
trdet p jorden, kallas honungsfall, och deraf nras bina. Tvnne foglar
fdas i Urds brunn; de heta svanor, och frn dem hrstammar detta
fogelslgte. Det sitter en rn i askens grenar, som r kunnig om mycket,
och mellan hans gon sitter hken _Vderfalne_ (fn. _Verflnir_). En
ekorre, _Ratatosk_ (fn. _Ratatskr_), springer bestndigt upp och ned i
asken, samt bringar afundsord mellan rnen och Nidhugg. Dessutom ro der
fyra hjortar, som lpa omkring i askens grenar och bita lf; men i
Hvrglme hos Nidhugg ro s mnga ormar, att ingen tunga kan sga det.

_Yggdrasill_ hrledes af Odins binamn _Yggr_, grubblaren, och _drasill_,
_drsull_, brare, hst: trdet kallas Odins hst eller brare, emedan Odin
hngde derp i nio ntter, innan han uppfann runorna. _Nihggr_ af _ni_,
mrker, eller _ni_, frsmdelse, hat, och _hggva_, hugga. _Mimir_; se 
23. _Verflnir_ af _ver_, vder; men om slutet kan hnfras till _flna_,
blekna, r ovisst. _Ratatskr_ af _rata_, g, frdas omkring; hrledningen
af _tskr_ r oviss.

Yggdrasils-myten framstller den fornnordiska folktrons frestllning om
verlden ssom ett sammanhngande organiskt helt under en den mest
storartade och allt omfattande bild, hvilken sker sin like inom alla
mytologier. Verldstrdet r en symbol, som frenar den omedelbara
mytologiens grundfaktorer s att sga i ett poetiskt system (Hammerich).
Mhnda har myten utgtt frn det gamla offertrdet med dess klla, hvaraf
tingstrdet nnu r en qvarlefva.




II.

Gudalifvet.


 15. Odin.

sarne st i den innerligaste gemenskap med hvarandra, de hafva ett
gemensamt ursprung, och det r _Allfader_ (fn. _Alfair_), som frn
begynnelsen varit till, men ssom en kraft, hvilken nnu icke yttrat sig.
Den sig frverkligande Allfader blir _Odin_ (fn. _inn_), frn hvilken
alla andra sar utg.

_Odins vsen och namn._ Odin r _solens och himmelens gud_, det allt
genomtrngande vsendet: som en andeflgt genomstrmmar han lifvet och
herskar deri. Han r _gudars_ och _mnniskors fader_. Han skapar icke
tingens begynnelse, men han ordnar och upprtthller allt; lifvet utgr
ifrn honom och i denna mening kallas han skapare (fn. _gautr_). Alla
andliga vsenden mottaga frn honom sin lifsande. Med Vile och Vi skapar
han himmel och jord, med Hne och Lodur mnniskan, och sjelf gifver han
henne ande. Frn honom komma alla andeliga gfvor: skaldskap och
inspiration och all kunskap (runor); men han r ocks krigets upphof. Han
r den ldste af alla gudar, och huru mktiga de friga gudarne n ro,
tjena honom dock alla som barn sin fader. Hans vsen r olikt de andras
deri, att han icke r bunden vid ngon enskild verksamhet, utan omfattar
alla p en gng, ej r inskrnkt till ngon tid, utan r tidens konung och
herre. Derigenom r han Allfader. sarnes rika, skna krans i Valhall r ej
annat n en terspegling af Allfaders rika, mngsidiga natur. Han r denna
tidens, denna verldens gud och i henne r han allsmktig. Mngfaldiga ro
de gfvor, hvilka Odin frlnar: synkraft, skaldskap, vltalighet, klokhet,
mod, seger, frlig vind, rykte, rikedom, vapen, smycken o. s. v.

Den stora mngfalden i Odins vsende betecknas genom ett stort antal namn.
Dessa kunna hnfras till fljande klasser, hvilka kunna afse a) hans
gudomlighet i egenskap af ordnare och herskare: _Allfader_, _Ygg_ (fn.
_Yggr_), _Gt_ (fn. _Gautr_, _Aldagautr_) m. fl.; b) hans makt i naturen:
_Svinn_ (fn. _Svinnr_, _Fjlsvinnr_), _Gnglre_ (fn. _Gngleri_),
_Gagnrd_ (fn. _Gagnrr_), _Vgtam_ (fn. _Vegtamr_), _Vidre_ (fn.
_Vidrir_) m. fl.; c) hans kroppsliga form: _Grane_ (fn. _Grani_), _Brune_
(fn. _Bruni_), _Sidskgg_ (fn. _Sidskggr_), _Grimme_ (fn. _Grimnir_),
_Blgd_ (fn. _Bleygr_) m. fl.; d) hans hghet i egenskap af poesiens,
stridens och segerns gud: _Fimbulty_ (fn. _Fimbultyr_), _Ropt_ (fn.
_Hroptr_), _Valfader_ (fn. _Valfr_), _Hrfader_ (fn. _Herjafr_),
_Segerfader_ (fn. _Sigrfr_) m. fl.

_inn_ hrledes af verbet _vaa_, impf. __, vada (jfr lat. _vadere_),
framg med kraft, oemotstndligt; slutligen: frambryta ursinnigt, med
raseri, hvaraf adj. _r_, got. _vods_, rasande. _Alfair_, alltets skapare
och fader. _Yggr_, grubblaren, af _ugga_, tvifla, frukta. _Gautr_ af
_gjta_, impf. _gaut_, gjuta; sledes blifver _gautr_ = den som gt, utgt,
skapade. Andra lta _gautr_ betyda den talande af _gauta_, tala[5].
_Aldagautr_ af _ld_, hvars pluralis _aldir_ betyder bde mnniskor och
tider, och sledes r betydelsen af _aldagautr_, _aldafair_, mnniskornas
och tidernas skapare och fader. _Svinnr_ (ocks _Svir_), klok, frstndig;
_Fjlsvinnr_ af pref. _fjl_, mycket (ty. _viel_), _Gngleri_, vandraren,
af _ganga_, g. _Vegtamr_, van vid vgen, af _vegr_, vg, och _tamr_, van,
tam. _Gagnrr_, den gode rdgifvaren, af _gagn_, nytta, gagn, och _ra_,
rda; eller den mycket rdige, kloke, af prefixet _gagn-_, genom,
mycket[6]. _Virir_, vderherskaren; jfr _vira_, vdra. _Grani_, den
skggige, af _grn_, gen. _granar_, lpp, skgg kring munnen. _Siskeggr_,
som har lngt skgg, af _sir_, lngt nedhngande, sid, och _skegg_, skgg.
_Brni_, som har stora gonbryn, af _brn_, gonbryn. _Grimnir_, som har
hlje eller mask, af _grima_, mask. _Bleygr_, som har brinnande gon, af
_bla_, brnna p bl, och adj. _eygr_, frsedd med gon, af _auga_, ga.
_Fimbultyr_, runogud; jfr anglosax. _fymble_, hemlig kunskap. _Hroptr_
betecknar Odin ssom krigets gud; jfr _hrpa_ (ursprungligen?) ropa, hna,
baktala. _Valfr_ kallas Odin ssom herskare fver de fallna hjeltarne, af
_valr_, val, urval (af de fallne), och _fair_, i sammansttning vanligen
_fr_, fader. _Herjafr_, hjeltefader, af _herr_, gen. _herjar_,
hjelteskara, hr. _Sigrfr_, af _sigr_, seger.

_Odins utseende och attribut._ Odin frestlles ssom en gammal, hgvxt
man, engd, med djupsinnigt, grubblande anlete och lngt skgg samt en
bred, sid hatt; i strid eller vid ridt med guldhjelm och en bl mantel samt
spjutet _Gungne_ (fn. _Gungnir_) i handen. Han br en guldring, _Drpne_
(fn. _Draupnir_), p armen; tv korpar, _Hugin_ (fn. _Huginn_) och _Munin_
(fn. _Muninn_), sitta p hans skuldror; tv ulfvar, _Gre_ (fn. _Geri_) och
_Frke_ (fn. _Freki_), ligga vid hans ftter, och karlavagnen rullar fver
hans hufvud. Han sitter p en hg stol och ser ut fver all verlden, eller
far han fram i stormen p sin hst _Sleipne_ (fn. _Sleipnir_).

_Gungnir_; jfr sv. _gunga_. _Draupnir_, drypringen, af _dripa_, drypa,
droppa. _Huginn_, tanken, af _hugi_, _hugr_, hg, tanke. _Muninn_, minnet,
af _muna_, erinra sig. _Geri_, den glupske, af _gerr_, glupsk. _Freki_, den
lystne, af _frekr_, lysten. _Sleipnir_, den glidande.

Spjutet Gungne, hvilket Odin fick af konsterfarne dvergar, Ivaldes sner,
trffar alltid och vnder af sig sjelft tillbaka i hans hand. Det r
symbolen af makt och herravlde. -- Ringen Drpne r fruktbarhetens symbol.
D dvergen Brock gaf ringen t Odin, sade han, att hvar nionde natt skulle
tta lika stora ringar drypa af honom. -- Odins korpar, som sitta p hans
skuldror, hviska honom i rat alla tidningar de hra och se. Han snder dem
ut, nr det dagas, att flyga kring hela verlden. -- Odins ulfvar f all
fda, som str p hans bord, ty sjelf lefver han af vin allena. -- Odins
hst Sleipne r den yppersta och hurtigaste hst, som p sina tta ben gr
lika bra i land, p vatten och i luft. Utom denna hade han fven
stridshsten Blodighof.

_Odins vandringar._ Det, som uttryckes genom Odins korpar, hst o. s. v.,
uttryckes p ett annat stt genom Odins vandringar. Rastls genomvandrar
Odin verlden, han genomtrnger naturen fr att fver allt vcka andligt
lif, fr att prfva mnniskans sinne och fr att utforska kunskap om
tingens vsen, ursprung och nde.

Ssom _Gagnrd_ (se sid. 29) uppsker Odin jtten _Vaftrudne_ (fn.
_Vafrunir_) fr att utforska dennes vishet och mta sig med honom. De
frelgga hvarandra msesidigt frgor fver verldens ursprung och nde, och
den, som icke kan besvara den andras frgor, skall hafva frverkat sitt
hufvud. Odin fvervinner jtten, som p den sista frgan igenknner honom
samt betages af vrdnad och skrck. Nu r jttens undergng gifven, nr han
vgat sig i strid med Odin (Sm. E.: Vafrunisml); d. v. s. det
materiella gr under, nr det berres af anden; det kan ej lngre best i
sin grofva natur.

Ssom _Grimne_ (sid. 29) kommer Odin till sin ovrdige fosterson _Geirrd_
(fn. _Geirrdr_), och af denne satt mellan tv eldar frkunnar han
saverldens hrlighet, mkar sig fver sin fallne fosterson och frkunnar
honom dden, i det han gifver sig tillknna (Sm. E.: Grimnisml). Hr
granskar och prfvar Odin mnniskosinnet.

Ssom _Vgtam_ stiger Odin ned i underverlden och vcker valan fr att
utforska sin son Balders de (Sm. E.: Vegtamskvida).

Framfr allt r det _Mime_, af hvilken Odin sker utforska tingens
frborgade vsen. Fr en dryck ur Mimes brunn, hafvets yttersta klla,
stter han sitt ena ga i pant, och derfr r han engd; ur Mimes mun
mottager han hugrunor; vid de hotande frebuden till verldens undergng,
nr Mimes sner begynna leka (verldshafvet reser sina stora bljor), d
talar Odin med Mimes hufvud, lyssnar till de brusande vgornas stmma fr
att erfara, hvad de gmma i sitt skte. Hvad som fregr i himmel och p
jord, det ligger klart fr Odins flammande solga, men det r icke nog fr
honom; hafvet r alltings brjan och ursprung, och i dess urklla, i de
frborgade djupen sker Odin med det andra gat intrnga; anden snker sig
ned i erinringens djup (Lning, sid. 52). Odins ga r solen; det pantsatta
gat r den nedgngna, underjordiska, nattliga solen (Geijer).

_Odins hgste._ Icke blott under sina vandringar utforskar Odin
verldsalltets alla hjder och djup, utan han har fven sitt hgste
_Lidsklf_ (fn. _Hliskilf_), frn hvilket han hvarje morgon fverskdar
verlden, utsnder sina korpar, samt hr och ser allt, som sker. Detta
hgste r i _Valasklf_ (fn. _Valaskilf_), den frsta boning, som gudarne
bygde t Odin och med silfver tckte. En annan Odins boning r _Gladsheim_
(se  7); der r _Valhall_ (se  20), hvarest Odin mottager de fallna
hjeltarne.

_Hliskilf_, till hrledningen omtvistadt, synes betyda ett vakttorn, frn
hvilket man fritt kan skda omkring t alla sidor, samt r icke att
frblanda med det vanliga hgstet (fn. _hsti_) i dryckessalen.

Att Odins dyrkan fordom var allmn i vrt land, dertill kan man sluta af de
mnga stllen, som blifvit uppkallade efter honom. Dylika namn ro
Odensala, Odensvi, Odensker, m. fl. Fjerde dagen i veckan, Onsdagen eller
Odensdagen, r fven uppkallad efter honom.


 16. Odins hustrur. Friggs tjenarinnor.

Odin, himmelens och jordens herre, hvilken t alla sidor genomtrngt sin
skapelse, str i den innerligaste gemenskap med den samma, och derigenom
utvecklar sig hela fullheten af hans vsende; d. v. s. han frmler sig med
sin skapelse, och ur denna frmlning framg de andra gudarne. Nrmast
frmler sig Odin med jorden, hvilken framtrder p trefaldigt stt, ssom
Jord, Frigg och Rind.

_Jord_ (fn. _Jrr_) r Odins frsta geml och betecknar den ursprungliga,
nnu _icke odlade_ och bebodda _jorden_. Hon heter fven _Fjrgyn_ och
_Lodyn_ (fn. _Hldyn_) samt r moder till Tor, den ldste och starkaste af
Odins sner.

_Jrr_, got. _aira_, fht. _erda_, jord; jfr det ofta frekommande namnet
Herta, hvilket r en oriktig bildning, utgngen frn Taciti Nerthus
(Petersen, sid. 149). _Fjrgyn_; jfr got. _fairguni_, berg. _Hlyn_ af
_hl_, hrd, eldstad.

_Frigg_ (fn. _Frigg_) r Odins andra och frnmsta hustru, den _odlade_ och
bebodda _jorden_. Frn henne stamma de gudar, som hafva bygt och bebo
sgrd. Hon r den yppersta bland gudinnor, sars och synjors drottning.
Med Odin sitter hon i Lidsklf och ser ut fver all verlden; hon knner
derfr mnniskans den, men sger intet derom. Hon herskar fver hela
naturen p jorden; men i synnerhet r hon ktenskapets gudinna, och till
henne bedja qvinnor i barnsnd, fvensom vid ofruktsamhet. Hennes boning
heter _Fnsalar_ (fn. _Fensalir_); der satt hon och begret sin sons, den
ljuse Balders, dd.

_Frigg_ r en utvidgad form af _fri_, som motsvaras af fornsax. _fr_,
qvinna, och af fn. _fr_, lskare, af got. _frijn_, lska. _Frigg_ betyder
sledes eg. den lskade, makan, den fruktsamma[7]. _Fensalir_ (Vlusp,
str. 37); i Schleswig betyder _fen_, _fenn_ (eng. _fence_) inhgnadt land.

Allmogen i Sverge kallar stjernbilden Orion Friggs spinnrock, och detta
hnvisar p den spinnande, husliga husfrun. Frigg och Frja frblandas
stundom, men behfva det ej, ty den frra r sadrottning, den senare
vanadis. Frigg r moderskrleken, Frja lskog.

_Friggs tjenarinnor_, som ro yttringar af hennes vsen, hvilket vi i dem
nrmare lra knna, ro fljande. _Fulla_ (fn. _Fulla_), fullhetens,
_fverfldets_ gudinna, r en m med utslaget hr och guldband om hufvudet.
Hon kallas Friggs askm, emedan hon gmmer de askar, i hvilka Frigg har
sina gfvor frvarade, som hon genom sin tjenarinna snder ut fver jorden.
_Lin_ (fn. _Hln_), r _hjelpsamhetens_ gudinna, satt att vaka fver de
mn, som Frigg vill hjelpa och skydda. _Gn_ (fn. _Gn_), tankens,
_frstndets_ gudinna, sndes af Frigg i renden till olika verldar. Hon
har en hst Hofvarpne (fn. Hofvarpnir), som far genom luft och haf.
_Snotra_ (fn. _Sntra_), _vishetens_ och _behagets_ gudinna, r frstndig
och har vackra later. _Vr_ (fn. _Vr_), _edgngens_, _sanningens_,
vaksamhetens gudinna, hr de eder och frslag, som mn och qvinnor ing med
hvarandra, samt hmnar edsbrott, hvilka aldrig blifva dolda fr henne.
_Lofn_ (fn. _Lofn_), en _krlekens_ gudinna, r god och mild att anropa
samt har lofvat Odin och Frigg att befordra freningen mellan de lskande,
mot hvilkas frbindelse hinder stlla sig. _Sjfn_ (fn. _Sjfn_), r
_ungdomskrlekens_ synja, som srjer fr att mnniskornas sinne vndes
till krlek; hon hr nrmast till Frjas krets. _Syn_ (fn. _Syn_),
motbevisningens, _rttegngens_ gudinna, bevakar drren till gudasalen och
tillsluter den samma fr dem, som ej f komma in. Derjmte r hon p ting
satt till vrn fr sarnes saker.

Till denna krets synas fven fljande synjor hra. _Gefion_ (fn.
_Gefjun_), r den jungfruliga gudinnan, den _frsta krlekens_ synja,
hvilken de mr tjena, som d ogifta. Ehuru berrande Friggs vsen,
framtrder hon mera sjelfstndig: hon deltager i gstabudet hos ge ( 23),
och p Lokes frebrelser mot henne svarar Odin, att hon knner lika vl
som han alla mnniskors den (Mrk sagan om Gefion och Gylfe!). _Eir_ (fn.
_Eir_) r _lkedomens_ gudinna. _Mnglad_ (fn. _Mengl_) r _jorden i_
hela hennes hrliga _sommarprakt_; sledes en uppenbarelse af Frigg.

_Fulla_, fullhet, af _fullr_, full. _Hln_ af _hlja_, vrma, vederqvicka,
skydda. _Gna_ af _knega_(?), frm. _Hofvarpnir_, hofkastaren, af _varpa_,
kasta. _Sntra_; jfr _sntr_, frstndig, klok. _Vr_ af adj. _varr_,
_vr_, _vart_, frsigtig, var, varsam. _Lofn_ af _lofa_, lofva. _Sjfn_;
jfr _sjafni_, sinne, krlek, lskare. _Syn_, syn, frnekande, afslag,
vgran.

_Gefjun_; hrledningen r dunkel; jfr _gefa_, gifva. _Eir_ uttrycker
skonsamhet, lindring, af _eira_, skona. _Mengl_, glad och glimmande af
smycken, af _men_, smycke, halsband, och _glar_, _gl_, _glatt_, glad.

_Rind_ (fn. _Rindr_) r Odins tredje hustru, den af vinterklden _stelnade
jorden_. Lnge motstr hon Odins krlek, som frgfves bjuder henne
sommarens smycken. Slutligen blir hon moder till Vale ( 19), den starke
krigaren, som skall hmnas Balders dd.

_Rindr_ hrledes af _rindi_, ett stycke ouppodladt land.

Odins frhllande till Jord, Frigg och Rind r icke endast naturmyt. Odin
r icke blott naturens, utan fven andens gud, som frmler sig med det
jordiska sinnet: Jord r det obildade i mnniskoanden, Frigg det dla
sinnet, Rind det trotsiga sinnet.

Andra Odins hustrur ro _Grid_ (fn. _Grir_), _Gunnld_ (fn. _Gunnl_) m.
fl.

Man jmfre hos grekerne Uranos och Gaja, Zevs och Demeter. Jord r Gaja,
Frigg Demeter; hvad svarar mot Rind? De lycklige, de behfde henne ej; de
knde ej vr lnga, strnga vinter (Petersen, sid. 148).


 17. Tor.

Odins vsen eller samakten fver hufvud utvecklar sig vidare i Odins
sner; de ro utstrmningar af hans allmnna vsen.

_Tor_ (fn. _rr_) r son af Odin och Jord, samt den ldste och mktigaste
af Odins sner. Han r _skans_ samt den kroppsliga _styrkans_ och
_maktens_ gudom. Han r den visserligen fruktansvrda, men
vlsignelsebringande skans gud, de luften rensande och jorden befruktande
regnskurarnas gud. Han r frfrligt stark och fruktansvrd i sin vrede,
men tillika i hg grad godmodig. Han r en oafltlig beskyddare af gudar
och mnniskor, men en fiende till jttarne. Han ljungar icke fr att
frstra, utan fr att vlsigna jorden. kerbruket, i synnerhet jordens
frberedelse dertill, r framfr allt freml fr hans omvrdnad.

Vare sig Tor visar sig som yngling eller gubbe, br han ett rdt skgg.
Hans natur r eld. Styrkans blte, _Megingjord_ (fn. _Megingjarr_),
omgifver hans lnder; hammaren _Mjllne_ (fn. _Mjllnir_) svingar han i sin
hand och har _jrnhandskar_ att fatta honom med; han ker p en vagn med
tv _bockar_, frn hvilkas tnder och hofvar gnistor utflyga, och den
rodnande skyn gifver ett tersken af hans lgande blick. Det rike,
hvarfver han herskar, heter _Trudheim_ (fn. _ruheimr_), och hans sal,
_Bilskirne_ (fn. _Bilskirnir_), har 540 golf (stockverk).

_rr_, smdr. af _onr_ eller _unr_, betyder eg. dn, dn, dunder; fht.
_donar_, forneng. _unor_, _under_. _Megingjarr_, kraftblte, af _megin_,
kraft, och _gjarr_, blte, gjord. _Mjllnir_, eg. mjlnaren, som likt
blixten krossar allt till mjl. _rdheimr_, styrkans, kraftens verld, af
_rr_, stark; fven _rvangar_ pl., af _vangr_, flt. _Bilskirnir_,
glimt-klarnande, ssom blixten glimtvis uppflammande, af _bil_, glimt,
gonblick, och _skirr_, klar, _skirna_, klarna.

Tors kostbarheter ro tre: bltet Megingjord, som frdubblar hans styrka,
nr han spnner det p sig; den skaftkorte hammaren Mjllne, hvilken alltid
tervnder i Tors hand, nr han blifvit kastad mot fienden; samt
jrnhandskarne, hvilka han behfver fr att fatta hammarskaftet. Tors
bockar heta _Tanngnyst_ (fn. _Tanngnjstr_) och _Tanngrisne_ (fn.
_Tanngrisnir_); dessa draga honom i hans vagn, och derfr kallas han
_ka-Tor_ (fn. _ku-rr_). Han kallas fven _Lorride_ (fn. _Hlrrii_),
_Ving-Tor_ (fn. _Ving-rr_) och ssom sgrds och Midgrds vrn _Veor_
(fn. _Vorr_). Hans tjenare ro _Tjalfve_ (fn. _jlfi_) och dennes syster
_Rskva_ (jfr sid. 41).

Efter Tor ro flere stllen uppkallade, ssom Torshlla, Torstuna, Torsng,
Torsker m. fl. Till hans minne eger vrt sprk vidare Torsdagen, tordn
och ordet ska, som r sammandraget af s-ikja, s-ka, d. . sens ka,
vagn eller kning.

_Tanngnjostr_, tandgnistraren; _Tanngrisnir_, den som skr tnderna.
_ku-rr_, den kande Tor, af _aka_, ka. _Ving-rr_; jfr sv. _vinge_,
fn. _vngr_; ordet antyder skvdrets flygt. _Hlrrii_, gld- eller
strlkastaren, af _hla_, lge, och _ria_ fr _vria_, vrida, kasta,
slunga. _Vorr_, invigaren, beskrmaren, frsvararen, af _va_, utvidgadt
_vigja_, viga, helga, beskrma. _jlfi_, den uthllige, af _jlfa_,
tvinga till arbete. _Rskva_, af _rskr_, rask, stark.

_Tors hustru_ heter _Sif_ (fn. _Sif_), den hrfagra gudinnan, som prlar
med gyllene lockars ymnighet, likasom fltet r smyckadt af gyllene ax. Hon
kan anses fr _kerbrukets_ gudinna, som endast trifves i fred och lugn.

_Sif_ betyder frndskap, vnskap, frid, och r beslgtadt med _sflig_; jfr
got. _sibis_, fredlig, _sibja_, fht. _sibba_, frndskap, forneng. _sib_,
fred, enighet.

Loke hade en gng arglistigt afskurit Sifs hr. Tor hotade d att krossa
alla ben i hans kropp, hvadan Loke mste lofva att erstta skadan. Han for
till dvergarne, Ivaldes sner, och dessa frfrdigade t Sif nytt hr af
guld, hvilket vxte som annat hr. Sifs hr betecknar de gula sdesaxen;
det r ett verk af dvergarne, d. v. s. sdesaxen frambringas af de i jorden
dolda krafterna.

_Tors sner._ Tor har med en annan hustru _Jrnsaxa_ (fn. _Jrnsaxa_) tv
sner, _Mode_ (fn. _Moi_) och _Magne_ (fn. _Magni_), hvilka fverlefva
verldens undergng och i den nya skapelsen skola fra hammaren Mjllne.

_Ull_ (fn. _Ullr_) r Sifs son och styfson till Tor. Han r den ypperste
bgskytt och skidlpare, har ett fagert utseende och en krigares skick,
samt r god att kalla i envig. Hans boning heter _Ydalar_ (fn. _dalir_).
Han anses fr _vinterns_ gudom, motsatt Balder ssom sommargud.

_Jrnsaxa_ af _jrn_, jrn, och _saxa_, hugga, hacka i stycken. _Mi_, den
modige, af _mor_, mod. _Magni_, den starke, af _magn_, kraft, styrka.
_Ullr_ r (enligt Sve) det samma som got. _vulus_, (med bortfallet _v_
och _l_ assimileradt till _ll_), fht. _wuldar_ och forneng. _valdor_, ra,
hrlighet; gudens namn betyder sledes: den rofulle, hrlige. _dalir_,
idegrans dalar, af _r_, idegran, hvilket trslag helst nytjades till
bgar.

_Tors strider._ Tor r sgrds och Midgrds skyddande gudomlighet, och
derfr utvecklar sig ock hans vsen i en mngd strider mot gudars och
mnniskors fiender, jttarne.

_Tor och Rungne._ Jtten _Rungne_ (fn. _Hrungnir_) hvars hufvud, hjerta och
vapen voro af sten, hade utmanat Tor till envig. Ssom medkmpe stod vid
hans sida lerjtten Mockerkalfve, och Tor tfljdes af sin tjenare Tjalfve.
Denne sprang till Rungne och gaf honom det rdet att lgga sklden under
ftterna, emedan Tor, ssom han sade, skulle anfalla honom nerifrn. D
kastade Rungne sklden under ftterna och fattade sin stenklubba med bgge
hnderna. Derp frnam han blixt och dunder, och sg Tor trda fram i sin
sakraft. Tjalfve gick mot Mockerkalfve, som fll med ringa ra. Tor
kastade sin hammare mot Rungne, hvilken ter kastade sin klubba mot Tor.
Hammaren och klubban mttes i luften, hvarvid klubban sprang snder i sm
bitar, af hvilka ngra foro s hrdt i hufvudet p Tor, att han fll till
jorden. Hammaren ter trffade Rungne midt i hufvudet, s att hufvudsklen
krossades. Jtten fll omkull, och hans ena fot kom att ligga fver Tors
hals. Tjalfve gick dit fr att hjelpa Tor, men kunde icke. S snart sarne
sporde, att Tor var fallen, kommo de fven alla fr att lyfta bort foten,
men kunde ej rubba honom frn stllet. D kom Magne, Tors och jttinnan
Jrnsaxas son, som blott var tre ntter gammal. Han lyfte bort foten som
ett intet, och sade: Det r stor skada, fader, att jag kom s sent; denna
jtte, tnker jag, kunde jag hafva slagit ihjl med min nfve. Tor reste
sig d upp och helsade vnligt sin son och sade, att han nog skulle blifva
en dugtig karl, och vill jag, tillade han, gifva dig hsten Guldmanke,
som Rungne egde. Odin sade d, att det icke var rtt, att han gaf denne
prktige hst t en jttinnas son, och ej t sin fader.

Hufvudtanken i denna myt r: ljungelden slr ner i fjllet och splittrar
det.

_Hrngnir_, frmodligen af _hrga_, rynka, lgga veck p veck, r det
nakna, skrofliga fjllet med sina tinnar. _Mkkrklfi_ af _mkkr_, dimma,
tjocka, och _klfr_, kalf; kalf kallas ett mindre freml i jmfrelse med
ett strre.

_Tor och Geirrd._ Loke hade en gng ltit fnga sig af jtten _Geirrd_
(fn. _Geirrr_) samt, fr att rdda sitt lif, mst lofva att skaffa Tor
till hans grd, utan att denne hade med sig sin hammare, sitt blte och
sina jrnhandskar. Loke frmdde fven Tor att fretaga denna frd, samt
gjorde honom sllskap, likasom ock Tjalfve. Under vgen tog Tor in hos en
gyg, som hette Grid. Hon hade en gng vunnit Odins krlek och blifvit moder
till Vidar ( 19); hon var derfr vnligt sinnad mot sarne. Grid gaf Tor
underrttelse om Geirrd, att det var en hundvis och farlig jtte, och hon
lnade honom sitt starkhetsblte, sina jrnhandskar och sin staf. Nr Tor
derp vadade fver en flod, under det att Loke och Tjalfve hllo sig fast
vid hans blte, vxte vattnet s hgt, att det skljde hans skuldror. Tor
sg upp mot mynningen och fick se i en klyfta Geirrds dotter Gjlp, som
vllade att strmmen vxte. D tog han en stor sten och kastade efter henne
och sade: I mynning skall man  dmma. Med det samma kom han till land
och fick tag i en rnnbuske och steg slunda upp ur n. Deraf har
talesttet kommit, att rnn r Tors rddning. Sedan Tor och hans
ledsagare framkommit till Geirrd, fingo de hrberge i ett gsthus, men det
fans blott en stol, och derp satte sig Tor. Han mrkte d, att stolen
under honom lyftes upp mot taket, och stack derfr Grids staf upp mot
bjlkarne och tryckte sig sjelf ned. Stolen sjnk ned igen, och d hrdes
ett starkt brak och stort jmmerskri. Under stolen hade suttit Geirrds
bgge dttrar Gjlp (fn. Gjlp) och Greip (fn. Greip), och p bgge hade
Tor brutit ryggen. Derp lt Geirrd kalla Tor in i salen till lekar. Der
brunno stora eldar, och nr Tor kommit midt framfr Geirrd, kastade denne
en gldande jrnkil p Tor; men Tor grep kilen med jrnhandskarne och
slungade honom efter Geirrd, som sprungit bakom en jrnpelare fr att
skydda sig. Kilen gick genom pelaren och genom Geirrd samt genom vggen
och utanfr lngt ned i jorden.

_Geirrr_ af _geir_, spjut, udd, spetsigt freml, och _hrr_, jtte.
_Gjlp_, brus, larm (bljornas). _Greip_, klyfta, grep.

_Tor och Skryme._ P en af sina frder ster ut tog Tor, i sllskap med
Loke, natthrberge hos en bonde. Till qvllsvard slagtade Tor sina bockar
och inbjd fven bonden med hustru och barn att deltaga i mltiden. Han
befalde, att benen skulle kastas p bockskinnen, som lgo bredvid
eldstaden. Bondens son hade ett lrben af den ena bocken och knckte det
med sin knif fr mrgens skull. Nsta morgon vigde Tor bockskinnen med sin
hammare, och bockarne stodo d ter upp, men den ene var halt. Tor vardt
mycket vred, men lugnade sig, d han sg vrdfolkets skrck, samt tog i
frlikning deras barn, sonen Tjalfve och dottern Rskva, hvilka slunda
blefvo hans tjenare och stndige ledsagare.

Tor lt sina bockar blifva qvar hos bonden, begaf sig jmte Loke, Tjalfve
och Rskva p vg till Jttehem, och satte fver det djupa hafvet. Omsider
kommo de till en stor skog och gingo framt, tills det mrknade. Tjalfve,
som var en rask fotgngare, bar Tors matsck. De sgo sig om efter
natthrberge och funno ett mycket stort hus med en drr, lika bred som hela
huset. Hr slogo de sig ned. Vid midnattstid uppstod ett stort jordskalf.
Tor stod upp och kallade p sina reskamrater. De knde sig fr och funno en
sidobyggnad till hger, dit de begfvo sig. D det dagades, gick Tor ut och
fick se jtten _Skryme_ (fn. _Skrymir_) ligga och snarka i skogen. Han
begrep d, hvarifrn larmet kommit i skogen. Huset, som de legat i, var
Skrymes handske, och sidobyggnaden tummen derp. Skryme frgar Tor, om han
ville hafva honom till reskamrat, och han svarar ja. P Skrymes frslag
slogo de tillsammans sitt munfrrd, och jtten tog matpsen p ryggen samt
gick framfr dem med stora steg hela dagen. Om qvllen uppskte han t dem
ett nattlger under en stor ek. Han sade till Tor: Nu vill jag lgga mig
att sofva, och kunnen J taga matscken och gra eder aftonmltid. Strax
derp fll han i smn och snarkade hrdt. Tor tog matscken och ville lsa
upp honom, men kunde icke. D blef han vred, grep hammaren och slog Skryme
i hufvudet. Denne vaknade och frgade, om ett lfblad fallit ned p hans
hufvud samt om de ftt mat och vore frdiga att lgga sig. Tor svarade, att
de nu skulle lgga sig. Vid midnattstid hr Tor att Skryme snarkar s
hrdt, att det dnar i skogen. Han gr d och slr Skryme midt i hjessan
med hammaren, s att denne trngde djupt in. Jtten vaknar och frgar, om
ett llon fallit ned p hans hufvud. Tor gick hastigt tillbaka och sade,
att han nyss vaknat samt att det vore midnatt och sledes tid att n lngre
sofva. Ngot fre dagningen mrker Tor, att Skryme sofver tungt. Han gr
till jtten och slr honom p tinningen, s att hammaren sjunker ned nda
till skaftet. Skryme reste sig d opp, strk sig om kinden och sade: Mn
det sitter ngra foglar i trdet fver mig? Jag tyckte att ngot fll ned i
hufvudet p mig. Hvad, r du vaken, Tor? Det r nu tid att stiga upp,
fastn J icke hafven lng vg till Utgrd. Jag har hrt er hviska om, att
jag ej vore liten till vxten, men J skolen f se strre mn, om J kommen
till Utgrd. Ett rd vill jag gifva er, att J der ej tagen munnen fr full,
ty ingalunda lr man der tla slammer af slika smttingar; men i annat fall
vnden hellre om, ty det anser jag vara bst fr eder. Viljen J dock draga
vidare, s gn t ster; min vg gr t norr till de fjll, som J sen der.
Skryme tager s matscken p ryggen och gr frn dem in i skogen. Huru vida
sarne nskade trffa honom igen, det r ej kunnigt.

Tor drog vidare med sina reskamrater. Vid middagstiden sgo de en borg p
en sltt, och de mste bja nacken tillbaka fr att se det fversta af
honom. S hg var han. De g dit. Der var en grind, och hon var stngd. Tor
skte frgfves ppna grinden, hvarfr de krpo mellan spjlorna och kommo
s in. De sgo nu borgen framfr sig, och d drren var ppen, gingo de in
och fingo se mnga mn, de fleste mycket stora, sittande p tv bnkar.
Derefter gingo de fram till konungen, _Utgrda-Loke_ (fn. _tgara-Loki_),
och helsade honom. Denne var ej snar att se p dem, men sade omsider
smleende: Sent r att sprja tidningar lngvga ifrn, eller frhller
det sig annorlunda n jag tnker, att denne pys r ka-Tor? Men du tr vara
strre n mig synes. I hvilka idrotter ren J, du och dina kamrater,
fvade? Hr bland oss fr ingen vara, som icke utmrker sig i ngon konst
eller frdighet. Loke, som gick sist, svarade: Den konsten kan jag att
frtra min mat fortare n ngon annan. Utgrda-Loke sger d: Idrott r
det, om du frmr det, hvilket vi strax skola prfva. Han framkallar frn
bnken en man, som hette Loge (fn. Logi), att han skulle tfla med Loke.
Ett trg bars in fullt med ktt, och Loke satte sig vid ena ndan, Loge vid
den andra. De to bgge det fortaste de kunde och mttes midt i trget.
Loke hade frtrt allt kttet af benen, men Loge benen ocks samt trget
dessutom. Alla tyckte d, att Loke blifvit efter i leken. Sedan vnde sig
Utgrda-Loke till Tjalfve och frgade, hvad den unge mannen kunde. Denne
svarade, att han kunde springa i kapp med hvem som helst. Utgrda-Loke
ropar d p en liten pilt vid namn Huge (fn. Hugi) och befaller honom att
springa i kapp med Tjalfve. De brjade frsta loppet, och kom Huge dervid
s lngt frut, att han vid rnnarbanans slut vnde om mot den andre. Vid
andra loppet var Tjalfve nnu ett lngt pilhll frn banans slut, nr Huge
vnde om der. Tredje gngen kom Huge till mlet, innan Tjalfve hunnit
midten af banan. D sade alla, att den leken var afgjord. Sedan sporde
Utgrda-Loke Tor, hvilken idrott han ville visa dem, d det ginge s stora
rykten om hans storverk. Tor svarade, att han ville dricka i kapp med hvem
som helst. Utgrda-Loke befalde d sin munsknk att taga fram hornet, som
hans hirdmn plgade tmma. Tor sg p hornet och fann det ingalunda vara
stort, men tmligen lngt. Han var mycket trstig och drack af alla
krafter, men d han tog hornet frn munnen, tycktes honom drycken ej stort
lgre n frut. D sade Utgrda-Loke: Det r vl drucket, men icke fver
hfvan mycket. Nog trodde jag att sa-Tor skulle dricka bttre, men nsta
gng skall du tmma det. Tor drack fr andra gngen med n mindre
framgng, samt slutligen fr tredje gngen af alla lifvets krafter, hvarvid
det ngot sjnk i hornet. Sedan ville han ej dricka mer. D sade
Utgrda-Loke: Ltt r nu att sga, att din makt icke r s stor som vi
trodde. Vill du fresta andra lekar? Tor svarar, att han nog ville fresta
andra lekar, men att det vore underligt, om man hemma hos sarne skulle
finna det dligt drucket, samt frgar, hvad fr en lek de ville bjuda
honom. Utgrda-Loke sade d, att det vore en ringa sak fr hans sm svenner
att lyfta hans katt frn marken, och att han ej skulle bjuda Tor slikt,
svida han ej funnit honom vara mindre dugtig n han trott. Derp sprang en
stor gr katt fram p golfvet. Tor grep d katten under magen och lyfte upp
honom, men katten skt rygg, allt efter som Tor lyfte, och hgre kunde han
ej f upp katten, n att denne lyfte ena foten frn marken. Det gick som
jag tnkte, sade Utgrda-Loke; katten r stor, men Tor liten mot en af
oss. S liten J n kallen mig, svarade Tor, s lt hvem som helst komma
och brottas med mig, ty nu r jag vred. Utgrda-Loke genmler: Hr r
ingen man, som ej skulle anse det fr en skam att brottas med dig; kalla
derfr hit gumman, min fostermor lle (fn. Elli). Med brottningen gick det
nu s, att ju fastare Tor tog uti, desto fastare stod den gamla kringen.
Sedan brukade hon knep, och till sist sjnk Tor ned p ena knet. D gick
Utgrda-Loke fram och sade, att de nu skulle upphra och att det icke vore
vrdt fr Tor att uppfordra flere till brottning. Han visade Tor och hans
kamrater till ste, och de blefvo natten fver samt tnjto all gstfrihet.

Fljande morgon, d Tor och hans reskamrater ville g sin vg, fljde
Utgrda-Loke dem ut ur borgen och sporde vid skilsmessan, hvad Tor tyckte
om sin frd. Tor yttrade sitt missnje derfver, att han af deras
sammantrffande haft mycken vanra. D sade Utgrda-Loke: Nu skall jag
sga dig sanningen, d du kommit ut ur borgen, dit du aldrig mer skall
komma, om jag fr rda, och dit du aldrig skulle hafva kommit, om jag
vetat, huru stark du r och att du ltt kunnat bringa oss i olycka. Jag har
anvndt synvillor mot dig. Matpsen hade jag knutit till med segt jrn, s
att du ej kunde upplsa honom. Det frsta af de tre hammarslagen hade varit
nog till min bane, om det trffat mig i hufvudet; men der du sg vid min
borg ett berg med tre fyrkantiga dalar, den ena djupare n den andra, der
voro spren af din hammare. Jag skt berget fr slagen, utan att du mrkte
det. P samma stt var det med lekarne. Loke var hungrig och t dugtigt,
men Loge var elden, som frtrde bde trg och ktt. Tjalfve sprang i kapp
med Huge, som var min tanke, och med hans snabbhet kunde han ej mta sig.
D du drack af hornet och tyckte att det gick lngsamt, skedde ett stort
under. Hornets ena nde stod i hafvet, utan att du sg det; men nr du
kommer till hafvet, kan du se, i huru hg grad det r minskadt och du
stadkommit ebb deri. Att du kunde lyfta katten med ena foten frn jorden
frfrade alla, ty det var Midgrdsormen. Brottningen med lle var ocks
ett stort under, ty s stark har ingen varit eller skall blifva, att ej
lder fr bugt med honom. Nu skiljas vi t, och bst r det fr bda
parterna, att J icke oftare besker mig; ty en annan gng skulle jag ocks
vrja min borg med samma eller andra konster. D Tor hrde detta, grep han
hammaren och svngde honom i luften; men d han skulle sl till, var
Utgrda-Loke frsvunnen. Han vnder sig om till borgen att frstra den
samma, men ser endast skna och vida sltter, ingen borg. Han vnder d
ter om och drager  stad till Trudheim (Snorra Edda).

_Skrmir_, storskrytare, skrymtare, af _skrum_, skryt. _Hugi_, _hugr_,
tanke, hg. _Elli_ f., lderdom.

Denna myt r liksom de bgge myterna om Tors strider med Rungne och Geirrd
af yngre ursprung. Tilldragelsen med Tjalfve har troligen utgjort en egen
myt, hvilken hr r bifogad endast derfr, att Tjalfve var med i Utgrd.
Den halta bocken betecknar skvdrets afstannande genom att stta p ett
freml, och fljden deraf r starkt skyfall med storm. Skryme kallas
Utgrda-Loke, ty jttarne skulle vl ocks hafva sin Loke. Det hn, som Tor
fr lida af Skryme, den svaghet och vanmakt, t hvilken han, oaktadt sin
sakraft, synes vara hemfallen genom trolleri och synvillor,
fverensstmmer fga med anden i de gamla myterna; dock frekommer en
hntydan derp fven i Eddadikterna, t. ex. p de fasta sckbanden och
vistelsen i handsken i Harbarslj och Oegisdrekka (jfr Petersen, sid.
255).

_Tor och Hyme._ Ledsagad af Ty far Tor till hafsjtten _Hyme_ (fn. _Hymir_;
se  23) fr att hos honom hemta en bryggkittel i och fr gstabudet hos
ge ( 23). I Hymes sal trffar Ty sin moder, en gyllene och brunhvit
qvinna, som gifver sonen en dryck. Hon rder sina gster att gmma sig
under kittlarne i salen, ty hennes man vore understundom barsk mot
frmlingar. Sent kom Hyme hem frn fiske. Hell dig, Hyme, sade qvinnan.
Vr son, som vi lnge vntat, har kommit till vra salar, och med honom
fljer jttefienden och mnniskovnnen Veor. Se, hur de hafva gmt sig
der bakom pelaren! Pelaren sprang i tu fr jttens blick, bjlken brast
och alla kittlarne fllo ned. En var s hrdhamrad, att han frblef hel.
Gudarne kommo fram, och spejande sg den gamle jtten p sin fiende. Hans
hug bdade honom intet godt, men han lt dock slagta tre stutar och koka
dem p en gng. Tor t ensam tv. Mltiden syntes jtten ngot fr stark
och han utbrast: En annan afton f vi lefva af fiskmat. Veor svarade, att
han skulle ro ut p viken, om jtten kunde skaffa honom bete. Det skall du
ltt finna, sade Hyme, om du har mod dertill, bland mina oxar. Tor grep
d en kolsvart oxe vid hornen och slet af hufvudet. De rodde ut. Hyme ville
stanna vid sitt vanliga fiskstlle, men Tor befalde honom att ro lngre ut.
Tv hvalar drog Hyme upp p en gng, men Tor drog upp Midgrdsormens hufvud
till relingen och slog med sin hammare hufvudskallen p ulfvens broder (se
 24). Det dnade i klipporna och tjt i hlorna, och hela den gamla jorden
for samman, men ormen sjnk tillbaka i hafvet. Ej var jtten glad, d de
rodde tillbaka. P jttens uppmaning drog Tor skeppet med ror och allt i
land och bar jttens hvalar till grden. Derp uppfordras Tor att nnu
aflgga ngra styrkeprof, men omsider erhller han kitteln och drager s
bort med honom. D komma mnghfdade jttar ur hlor och klyftor fr att
frflja Tor, men denne svnger sin hammare och krossar dem alla, samt
kommer lyckligt med kitteln till de i ges sal frsamlade gudarne (Sm. E.:
Oegisdrekka).

Tor hemtar kitteln hos Hyme, d. v. s. han gr det af vintern fjttrade
hafvet ter ppet och fritt. Fr frigt uttrycker myten skvdrets strid
med det vilda, upprrda hafvet.

_Tor och Trym._ Tor lg en gng och sof. Nr han vaknade, var hammaren
borta, detta vapen, som i synnerhet afvrjde de onda makternas anfall och
som jttarne derfr stndigt skte f i sitt vld. Vred vardt Ving-Tor, nr
han vaknade och sin hammare saknade. Han sade till Loke: Hr hvad ingen
vet p jorden eller i himmelen: Hammaren r frn guden stulen. De gingo
till den fagra Frjas salar, och Tor sade till henne: Lna mig din
fjderhamn, att jag min hammare m finna. Frja svarade: Honom ger jag
dig gerna, vore han ock af guld eller silfver. Loke tog nu fjderhamnen
och flg, tills han kom till jttarnes verld. Tursadrottnen _Trym_ (fn.
_rymr_) satt p en hg, snodde guldband t sina hundar och hyfsade manen
p sina hstar. Han sporde Loke: Hur r det med sar, hur r det med
alfvar, efter du kommer till jtteverlden? Loke svarade: Illa r det med
sar och alfvar. Har du gmt Lorrides hammare? Trym genmlde: Ja jag
hller Lorrides hammare gmd tta mil under jorden, och ingen hemtar honom
upp, om han ej till mig fr Frja som brud. D flg Loke p fjderhamnens
susande vingar till sarnes grdar. Han mtte Tor midt i sgrd, och denne
sporde honom: Har din mda lnat sig? Sg dina tidningar i luften; ofta
sviker minnet den sittande och ltt brukar den liggande lgn. Loke
svarade, att Trym, tursadrottnen, hade hammaren och att ingen skulle f
honom ter, med mindre han frde till honom Frja som brud. De gingo d att
trffa den fagra Frja, och Loke sade till henne: Bind dig, Frja, i
brudelin; vi tv skola ka till jttehem. Vred vardt d Frja och fnyste
af harm, s att saborgen skalf och Brisingskedjan brast i bitar. Jag
mnde bland qvinnor, sade hon, den mest manlystna vara, om med dig jag
fore till jttehem. sar och synjor drogo nu till tings och rdslogo om,
huru de skulle terf hammaren. D rder Heimdall: Lt oss binda Tor i
brudelin, och m han bra den stora Brisingskedjan! Lt nycklar skramla
under bltet och qvinnoklder falla kring hans knn, delstenar smycka hans
brst, och hufvudet hfviskt siras. Tor svarade: Mig mnde sar usling
kalla, om jag lte mig binda i brudelin. D sade Loke, Lfs son: Tig du,
Tor, med det talet. Snart skola jttarne bebo sgrd, om du ej hemtar
hammaren ter. De bundo s Tor i brudelinet och i den stora Brisingskedjan
o. s. v. D qvad Loke: Tillt mig, Tor, din trna vara! Vi tv skola ka
till jttarnes verld. Hem drefvos bockarne strax och spndes i skacklor;
bergen brusto och jorden brann i lgor, Odins son kte till jttarnes hem.
D sade Trym, tursadrottnen: Stn upp, jttar, och strn halm p bnkarne,
fren mig nu Frja till brud, Njords dotter frn Noatun! Guldhornade kor g
p min grd, helsvarta oxar till jttens gamman; mnga skatter har jag,
mnga smycken, endast Frja fattas mig nnu. Strax om qvllen samlades
jttar och l bars kring. Sifs man t ensam en oxe, tta laxar samt alla
lckerheter, som jttarnes hustrur skulle hafva, och drack s ur tre mar
mjd. Trym qvad: Hvar sg man brudar bita hvassare, hvar sg man brudar
bita bredare eller en m mera mjd dricka? Den sluga trnan (Loke) satt
framfr dem och tog till orda vid jttens tal: Frja t intet p tta
dagar, s lngtade hon till jttehem. D lutade sig jtten under
brudelinet, lysten att kyssa; men sprang tillbaka lngs den stora salen.
Hvi ro Frjas gon s vilda? Det brinner ur hennes blick likt eld. Den
sluga trnan sade: Frja sof icke i tta ntter s trngtade hon till
jttarnes verld. In kom jttens arma syster fr att bedja om brudgfva,
sgande till den frmenta Frja: Lemna dina rda ringar frn hnderna, om
du vill vinna min vnskap och huldhet. D qvad Trym: Bren hammaren in
att bruden viga, lggen Mjllne i mns kn, vigen oss samman med Vrs
band! Hjertat log i Lorrides brst, d han, hrd i hugen, knde sin
hammare. Trym drpte han frst, och krossade derp hela jtteslgten. Den
gamla jttesystern, som bedt om brudgfva, fick slag fr klingande guld,
hugg af hammaren fr ringars mngd. S fick Odins son sin hammare ter
(Sm. E.: Hamarsheimt l. rymskvia.)

_rymr_, den larmande, dnande, af _ruma_, larma, dna.

F eddadikter hafva s, som denna, genomtrngt folket fver hela norden.
Nr Tor hvilar, d. v. s. nr sommaren med sitt skvder r frbi, larmar
och rasar den lsta jttekraften i ovder och stormar; hon har rfvat Tors
hammare, d. v. s. hon tror sig kunna efterhrma Tor. Men Tor far och hemtar
sin hammare och bringar jttekraften till ro. Den i denna myt omtalade
hufvudprydnaden, brudelin, r nnu i bruk p Island.


 18. Balder.

_Balder_ (fn. _Baldr_) r son till Odin och Frigg. Han r s fager till
utseende, att det lyser af honom. Han r _ljusets_ gud, men han r icke
blott _naturens ljus_, utan ock _sjlens ljus_, renheten, oskulden,
godheten. Han r tillika den visaste och mildaste af sarne, och hans domar
ro oryggliga. Han r hela naturens, gudars och mnniskors lskling. Hans
boning r _Breidablick_ (fn. _Breiablik_), och der kan intet orent vara.
Hans hustru heter _Nanna_ (fn. _Nanna_), och hon lskade s hgt sin man,
att hennes hjerta brast, nr han brndes  bl. Hon r _blomstergudinnan_,
som med sin blomstermatta tcker jorden. Nanna r dotter af _Nep_ (fn.
_Nepr_).

_Baldr_ r, enligt Sve, utan tvifvel befryndadt med got. _bals_, djerf,
bld; mjligen finnes dock urbetydelsen i det litauiska _baltas_, hvit,
god. Enligt Petersen betyder _Baldr_ den starke, den som bryter fram med
kraft (om ljuset); jfr _bella_, _ball_, bryta fram med styrka, starkt
framvlla. _Breiablik_, den vidt utbredda glansen, af _breir_, bred, vid,
och _blik_, blink, sken, glans. _Nanna_, den stndigt sysslande; jfr
_nenna_, got. _nanjan_, syssla med, hnvnda sinnet t, nnnas. _Nepr_ fr
hneppr = _hnappr_, blomsterknopp.

_Balders dd._ Om Balders lif frtljes blott litet, men deremot mycket om
hans dd. S berttas, att Balder hade svra drmmar, som bdade fara fr
hans lif. D tager Frigg ed af alla ting p jorden, af alla djur, plantor,
malmer, stenar, jord, eld och vatten, sjukdomar och gift, att de icke
skulle skada Balder; endast den obetydliga telningen Mistelten underlter
hon att med ed binda. sarne frlusta sig nu med att kasta och skjuta p
Balder; ingenting skadar honom, och det synes dem alla vara en stor heder.
Loke kan ej lida det. Han hemtar mistelten, gifver honom t den blinde Hd
(se sid. 57) samt fvertalar denne att fven bidraga till Balders ra. Hd
kastar, och Balder strtar dd ned. Stum fasa griper alla gudar, och de
brista ut i hftig grt. Odins son Hrmod (se sid. 54) erbjuder sig att
rida ned i underjorden och gifva Hl lsepenning fr Balder. Han stiger upp
p Odins hst och rider skyndsamt  stad.

Emellertid fra sarne den dde Balder till hans skepp _Ringhorne_ (fn.
_Hringhorni_) fr att der frbrnna liket; men skeppet gr ej af stllet,
hvarfr jttinnan Hyrrocken mste efterskickas. Hon fattar skeppet och
skjuter det ut med ens, s att eld str ut deraf och jorden sklfver.
Balders lik varder nu utburet p skeppet, der ett bl r tillredt. Nr hans
maka Nanna ser det, brister hennes hjerta af sorg, och hon blir lagd hos
sin man p blet. Dit fras ock hans hst och ridtyg. Odin ditlgger fven
sin ring, och Tor viger blet med sin hammare, innan det antndes. Alla
sar ro nrvarande vid Balders likbrand, fvensom ock mnga rimtursar och
bergresar.

Hrmod, som ridit till Hl att erbjuda lsepenning fr Balder, fick der se
sin broder sitta i hgstet hos de dde. Hl ville tergifva Balder, om
alla ting i verlden, lefvande och dda, utan undantag, begrete honom.
Balder ledsagade derp Hrmod ur salen och gaf honom ringen Drpne att
fverlemna t Odin ssom minne; Nanna snde Frigg en matta (slja) med
flere gfvor, samt till Fulla en fingerring af guld. Derp red Hrmod ter
till Asgrd.

Nu snde sarne budskap ut fver hela verlden, att alla mtte grta Balder
ur Hls vld. Alla gjorde det: mnniskor och djur, jord och stenar, trd
och all malm, ssom man nnu ser dessa ting grta, nr de komma ur frost i
vrme. Men p hemvgen funno sndebuden en gyg vid namn Tck (fn. kk);
hon vgrade att grta, och s mste Balder frblifva hos Hl. Jtteqvinnan
trodde man vara Loke.

Baldersmyten kan, likasom de andra, frklaras dels naturligen dels
andligen. I frra afseendet r Balder ljuset, denna verldens ljus, som r
det bsta af allt, hvitt och rent, och som af ingenting kan ddas utom af
sin negation mrkret, den blinde Hd. Loke afundas det, d. v. s. det rena
himmelska ljuset och eldens sken ro eviga fiender. Balder utfr inga stora
bedrifter, han lyser blott och strlar och r allas vlsignelse. Han r
herskare fver den ljusa rstiden, och ssom sdan, ssom sommargud,
motsatt Ull (sid. 38), vinterns gud, hvarfr han ock kallas Ulls frnde.
Men likasom Balder r det himmelska ljuset, r han ock sjlens ljus. Han r
det ljus, hvars trenne strlbrytningar ro det sanna, goda och skna. Han
r _sanningen_, ty han r den visaste af sarne och hans domar ro
oryggliga; han r _godheten_, ty han r den mildaste af sarne, oskuldsfull
och ren som ljusets strlar; han r _sknheten_, ty han r s fager, att
det lyser af honom, och ingenting r sknare n ljusets strlar. Balder dr
i naturen, nr skogen afkldes, blommorna vissna och vinterstormarne rasa;
han dr i anden, nr sjlen frmrkas och glmmer sitt himmelska ursprung.
Balder vnder ter i naturen, nr vrvindarne susa och nktergalen slr
sina toner, och han tervnder i anden, nr den fallna sjlen lyfter sig p
nytt och stiger ssom en strlande alf p ljusets vingar mot himmelen. D
Balder r ljuset, s r hans boning Breidablik den vidt strlande glansen,
som upptager hela rummet mellan himmelen och jorden. Nanna r
blomstergudinnan, som alltid vnder sitt hulda anlete mot ljuset. Likasom
Idun vaktar sina pplen, s sysslar Nanna trget med sina blommor p ng
och mark. Hennes hjerta brister af sorg, d Balder lgges p blet; d. v.
s. d ljusets gud dr, frgs fven blomsterverlden. Till Nannas sllskap
hra gudinnorna _Ilm_ (fn. _Ilmr_, doft) och _Njrun_ (fn. _Njrunn_, den
bindande, fltande). (Jfr Petersen, sid. 225 o. f.)

Den skna Baldersmyten hnvisar, p samma gng han r en symbolisk
framstllning af rstidernas omvexling, tillika p verldens undergng ssom
en fljd af godhetens och rttvisans dd i verlden. Men ehuru Balders dd
slunda r frebudet till verldens undergng, fljer denna dock ej
omedelbart derp. Jordens fruktbarhet och blomsterskrud skola icke strax
frsvinna ur verlden; derfr snder Balder Drpne, fruktbarhetens ring, och
Nanna sin blomstermatta tillbaka till fverjorden. Naturens dd under den
mrka rstiden och uppvaknande till nytt lif under den ljusa r det sig
oupphrligen frnyande frespelet till verldsaltets undergng och frnyelse
(jfr Lning, sid. 66).

_Forste_ (fn. _Forseti_) r son till Balder och Nanna. Han r _rttvisans_
gud, och till honom komma alla, som hafva rttstvister, och frn honom g
alla frlikta. Hans boning _Glitne_ (fn. _Glitnir_) hvilar p guldpelare
och r tckt med silfver. Der r den bsta domstol bland gudar och
mnniskor.

_Forseti_, frsittare, rttens frestndare, domare, af _for_ = _fyrir_
fr, och _setja_, stta. _Glitnir_, den glnsande, af _glita_, glnsa,
glittra.

Rttvisan skipades p tinget under bar himmel vid den ljusa rstiden och
endast medan solen var uppe i den blomstrande naturens skte. Tingets
helighet och rttvisans renhet uttryckas med gudens p guldpelare hvilande
och med silfver tckta boning. Balders glans utbreder sig fver sonen. Om
Syn se sid. 35.


 19. Odins frige sner.

_Hrmod_ (fn. _Hermr_) r det _krigiska sinnets_, _modets_ gudom. Han r
Odins sndebud och erhller af honom skld och brynja, medlen att visa sitt
krigaresinne. Han anvndes till hvarje farlig budskickning, och red derfr
till Hl fr att befria Balder. Han kallas den snabbe och Odins sven.

_Hermr_, krigiskt sinne, mod, af _herr_, hr, och _mr_, mod.

Det tillhr ett fritt och sjelfmedvetet vsende att med mod och djerfhet g
faran till mtes och i hennes betvingande finna sin tillfredsstllelse.
Denna sida i Odins eller fver hufvud i saverldens mngfald betecknas
genom Odins sner Hrmod och Ty, modets och djerfhetens personligheter.
Deremot svara dessa gudomligheter ej mot ngot naturfenomen, ehuru Odin och
hans sner i allmnhet kunna uppfattas dels fysiskt dels andligt.

_Ty_ (fn. _Tyr_) r den _krigiska rans_ gud och rder fr seger. Han r
den djerfvaste och modigaste bland sarne, god att anropa fr tappra mn
men ingen fredsstiftare bland mnniskor. Ett prof p hans djerfhet r, att,
d sarne lockade Fnresulf att lta binda sig, lade han sin hand ssom
pant i ulfvens gap. D gudarne sedan icke ville lsa ulfven igen, bet denne
af hans hand, och derfr r han enhnd.

_Tr_, _tir_, heder, t. _zier_, af _tja_, te, visa sig.

D Tor for till Hyme (sid. 47) fljde Ty med. P en s vdlig frd mste
Tor naturligtvis hafva djerfheten med sig. Tys moder r en skn jtteqvinna
(sid. 47), och sledes betecknar han det frdlade jttesinnet, som genom
Odin frbinder sig med sa-tten. Efter Ty r tredje dagen i veckan,
Tisdagen, uppkallad.

_Brage_ (fn. _Bragi_) r _skaldekonstens_ och _vltalighetens_ gud. Bermd
r han ock fr sin visdom. Han kallas stundom fr sitt lnga skgg den
sidskggige sen. Hans hustru heter _Idun_ (fn. _Iunn_) och hon r
_ungdomens_ och _fryngringens_ gudinna. Hon frvarar i en ask de pplen,
af hvilka gudarne ta, nr de ldras, och blifva de d ter alla unga. En
gng hade jtten Tjasse genom Lokes svek lyckats bortrfva Idun och hennes
pplen, och derefter blefvo sarne snart grhriga och gamla. Loke mste
d, hotad med plgor och dd, lofva att terfra henne till sgrd, hvilket
han ock gjorde. En annan gng sjnk Idun ned frn Yggdrasil.

_Bragi_, hvaraf hrledes _bragr_, skaldestycke, r beslgtadt med det i
Dalskan lefvande _brg_ (fr _braga_) hastigt rra, vara i stark rrelse;
deraf fven _brag_, snabb rrelse, listigt pfund, konst, bragd (Sve).
_Iunn_, den idoga, den verksamma, af _ija_, arbeta, _i_, arbete, id.

Frn himlen stammar sngens gfva, hvilken glder, upplifvar och fryngrar
mnniskans hjerta. Sngens gud r ock genom vltalighet och visdom utmrkt.
Vid gillen plgade en bragebgare drickas och dervid lfte aflggas om en
eller annan storbragd, som kunde blifva mne fr skaldernas snger. -- Idun
betecknar den sig stndigt frnyande verksamheten; hon r den fryngrande
och uppehllande kraften i den af mnniskor omhgnade naturen (utom sgrd
verkar hon ej), ty flit och verksamhet styrker och upplifvar. Hon
frsvinner tv gnger, vid hsten (bortrfvad af Tjasse) och om natten
(nerfallen frn Yggdrasil), men hon kommer bda gngerna tillbaka och
brjar ter sin vlgrande verksamhet. Jfr Vidar.

_Heimdall_ (fn. _Heimdallr_) r _vaksamhetens_ och _frsigtighetens_ gud.
Han kallas ocks den hvite sen, r stor och helig samt fdd till verlden
af nio systrar. Han r gudarnes vktare och bor p _Himmelsberg_ (fn.
_Himinbjrg_) vid Bfrast eller regnbgen (se sid 11), der han sitter vid
himmelens nde att vakta bron fr bergresarne. Han behfver mindre smn n
en fogel, ser lika lngt natt och dag, samt hr grset vxa p marken och
ullen p fren. Han har en hst, _Gulltopp_ (fn. _Gulltoppr_), samt en lur,
_Gjallarhorn_, hvars ljud hres i alla verldar.

_Heimdallr_, af _heimr_, verld, kan betyda: den, som kommer verlden att
dallra (Sve); Petersen hrleder det af _dallr_, fem. _dll_, ungt skott,
telning, och betyder det d: uppsprungen ur, en yttring af verlden (jfr
_Mardll_, sid. 67). _Gjallarhorn_, skallets horn, af _gjalla_ (_gella_)
skalla, dna; jfr adj. _gll_.

Fr att gudarne m kunna trda i berring med mnniskorna behfves en
frbindelse mellan himmel och jord. Bilden deraf framstller regnbgen,
gudarnes strlande vg till jorden. Regnbgens gud r sledes en medlare
mellan gudar och mnniskor. Likasom i regnet, bestrladt af solen,
himmelens vlsignelse faller ned till jorden, s stiger Heimdall ned ssom
en vlgrande gudom till mnniskorna. Hela mnniskoslgtet kallas Heimdalls
barn (Vlusp). Han r stndens stiftare. Under namn af Rig vandrar han
omkring p jorden och blifver stamfader fr de tre olika stnden, trlar,
bnder och jarlar (Rigsml).

_Hd_ (fn. _Hdr_), fven en af Odins sner, r det blinda
_stridsraseriets_ gud. Han r mycket stark, men blind, och blef derfr
genom Lokes list narrad att dda Balder.

_Hr_, kamp, strid; fht. _hadu_, forneng. _heau_.

D namnet Hd betyder kamp, strid och ursprungligen (enligt Munch) blind
hftighet, s framgr deraf, att Balders ddande genom Hd ej blott
betecknar mrkrets seger fver ljuset, utan fven att lidelse och vld
tillintetgra lifvets ljusa frid.

_Vidar_ (fn. _Viarr_) r den starke, tyst verkande _naturkraftens_ gudom.
Han kallas den tyste sen, r nst Tor den starkaste och fverlefver
gudarnes undergng. Hans moder r gygen Grid (jfr sid. 40). Hans boning
_Landvide_ (fn. _Landvii_) r bevxt med ris, hgt grs och tt skog. Han
har en jrnsko, till hvilken det har samlats i alla tider. Denne stter
han, d Fnresulf slukat Odin, i hans underkft, under det han med handen
frnrifver fverkken.

_Viarr_, af _vir_, skog.

Vidar betecknar naturens ofrgngliga kraft, framstld ssom den ofantliga,
ofrstrbara urskogen, hvarest mnniskofjt aldrig gick och intet mnskligt
ljud hres. Der herskar tystnaden, och derfr kallas Vidar med rtta den
tyste sen. Han fverlefver Ragnark, ty naturkraften r ofrgnglig; eljes
kunde ingen frnyelse, ingen utveckling ega rum. Jfr Nanna.

_Vale_ (fn. _Vali_) r en son af Odin och Rind (sid. 35). Han r den starke
krigaren, _valplatsens herre_, som p Hd hmnas Balders dd och blifver
hans bane. Likasom Vidar fverlefver fven han verldens undergng.

_Vali_, valplatsens herre eller den som vljer dem, som skola falla, af
_valr_, val, urval; jfr _Valhall_, _Valfader_.

Likasom Balders dd genom den blinde Hd betecknar mrkrets seger fver
ljuset, vintermrkrets fver sommarens ljus, s betecknar Vales hmd den
ljusare rstidens inbrott efter vintermrkret.


 20. Odin, ssom krigets gud, Valhall.

_Krigets upphof_ skildras slunda i Vlusp. Valan minnes den striden frst
i verlden, nr  svrds udd _Gullveig_ (fn. _Gullveig_) lades och de henne
brnde i den hges salar. De tre gnger brnde den tre gnger fdda, tidt
och ofta, och likvl hon nnu lefver. D gingo  rdstolar makterna alla,
de hghelige gudar, och hllo rdslag, om sarne skulle ogerningen straffa
eller alla gudar frsoning mottaga. Brutet blef saborgens vrn, och
stridspende vaner kunde fver sltterna fara. Odin kastade sitt spjut
bland folket, och det var det frsta folkdrp i verlden. Hrmed var tecken
till kriget gifvet. Ssom krigets gud kallas Odin _Ropt_ (fn. _Hroptr_).

_Gullveig_, guldstrm, gulddryck, af _gull_, guld, och _veig_, stark dryck.
_Hroptr_; se sid. 30.

Denna myts frklaring r enkel. Gullveig r en personifikation af guldet,
och hennes tredubbla drp r guldets luttring i elden och dess
frarbetande. D hon kom ut bland folket, stadkom hon strid, ty hon
frtrollade alla. De kallade henne _Heid_ (fn. _Heir_), den klara,
glnsande; hennes makt p sinnet var stor, och i synnerhet vckte hon de
ondas lystnad (Vlusp, str. 25). Gudarne rdslgo, men Odin visste ju hvad
som mste ske; han kastade derfr sitt spjut och gaf derigenom tecken till
striden. Vanerne, som likaledes anade, att strid skulle flja med deras
vlgerningar, utbredde sig fver landet. Oskuldens lder och dess frid
upphrde genom vinningslystnad och girighet. Det r krigets klla. Likasom
sarnes guldlder upphrde, d de tre mr kommo till dem ( 5), och det var
slut med den stilla enformigheten, d de begynte verka och skapa; s gick
det nu med vanerne, och s var det nu ock slut med mnniskornas guldlder,
d Gullveig yttrade sin makt fver dem och de brjade att verka p sitt
vis, att skapa familjer, stater, handel och vandel o. s. v. (jfr Petersen,
sid. 178).

Guldtrsten var sledes en orsak till kriget; det sger oss myten, det
bekrftar hjeltelifvet. Men icke guldtrst allena, utan fven regirighet
och qvinnokrlek ro orsaker till kriget; det sger oss fven hjeltelifvet,
och en annan myt bekrftar det. Denna myt r berttelsen om _Hild_ (fn.
_Hildr_), som finnes i tskilliga sagor, hvilka alla ro mytiska, nsknt
de bra en historisk drgt.

_Hildr_ f., krig.

Myten r i korthet denna. Loke stjl frn Frja halskedjan _Brising_ (sid.
67), och lemnar den t Odin. Fr att terf kedjan mste Frja, i
fverensstmmelse med Odins uppstlda vilkor, uppvcka ett krig mellan tv
mktiga konungar, som evigt skulle vara. Konung Hgne hade en dotter, Hild,
som bortrfvades af konung Hedin. Hgne frfljer Hedin och trffar honom
p H- (nu Hoy), der de kmpa till gudarnes skymning, i det att Hild
hvarje natt ter uppvcker de fallne.

_Valhall_ (fn. _Vallhll_) heter den guldstrlande sal, hvilken hjer sig i
Gladsheim, den femte himmelsboningen. Dit komma efter dden alla, som falla
i strid, och der herskar Odin som _Valfader_ (fn. _Valfr_). Med
spjutskaft r huset bjlkadt, med skldar salen tckt, med brynjor bnkarne
strdda. Till knnetecken hnger en ulf vestan fr drren, och derfver
svfvar en rn. Af blixtrande svrd upplyses salen, och om hans storlek kan
man gra sig en frestllning, d man fr hra, att der ro 540 drrar och
att 800 hjeltar p en gng kunna g ut genom hvarje drr. Utanfr Valhall
strcker sig den strlande lunden _Glase_ (fn. _Glasir_); allt hans lf r
det rda guld. Borgen har sitt hgn, och _Valgrind_ heter den port, genom
hvilken man kommer in deri.

_Valhllr_, af _valr_, val, urval, de utvalde hjeltarne, och _hll_, hall
(eg. rummet mellan husets bda pelarrader), sal, borg. _Valfr_ kallas
Odin ssom herskare fver de fallna hjeltarne; se sid. 30.

_Enhrjar_ (fn. _Einherjar_) kallas de hjeltar, som ro hos Odin i Valhall.
Hrligt r deras lif. Hvarje morgon hrklda de sig, g ut p grden och
kmpa, och den ene fller den andre. Det r deras lek. Nr det lider t
dagvardstid, st de ter upp, rida hem till Valhall och stta sig till
drycks. Deras mat r flsket af galten _Srimne_ (fn. _Shrimnir_), som
hvarje dag kokas af kocken _Andrimne_ (fn. _Andhrimnir_) i kitteln
_Eldrimne_ (fn. _Eldhrimnir_) och om aftonen r ter hel. Deras dryck r
mjd, som i outtmlig myckenhet flyter ur spenarne p geten _Heidrun_ (fn.
_Heirun_).

_Einheri_, pl. _-ar_, den utmrkte krigaren, af _ein_, en, och _herja_,
kriga, hrja. _Shrimnir_, _Andhrimnir_, _Eldhrimnir_ af _hrimnir_, den som
stadkommer _hrim_, rimfrost, den finaste fvergngen frn flytande till
fast form, samt _sr_, sj, vatten, _nd_, ande, luft, _eldr_, eld.
_Heirun_, den klara strmmen, af _heidr_, klar.

Enhrjarnes mat frambragtes af vatten, luft och eld. Grundmnet r (likasom
i Ambrosia) vattnet, som kokas vid elden, som nres af luften. Drycken, som
flyter ur Heidruns spenar, r den klara strm, som utrinner frn himmelens
hgsta trakter, den rena eterfloden (jfr Petersen, sid. 189).

_Valkyrior_ (fn. _Valkyrjur_) kallas de unga och skna mr, Odins
tjenarinnor, hvilka han ssom krigets gud utsnder i stridens tummel att
leda dess gng och ledsaga de fallna hjeltarne till Valhall. Hr uppvakta
de Odin och enhrjarne vid dryckeslaget, samt hafva vrd om bordsbonaden,
dryckeskaren och dylikt.

Det gifves ocks, ssom af hjeltesngerna framgr, andra valkyrior halft
himmelska, halft jordiska, t hvilka Odin frlnar en hgre hjeltekraft, s
att de dels segrande deltaga i mnnens strider, dels ssom vsen af hgre
art svfva fver slagfltet, afgra striden och beskydda de utvalda
hjeltarne. Dessa kunna fven frena sig med sina hjeltar i krlek och
blifva d som andra qvinnor utan att dock helt och hllet frgta sin
tidigare, hgre lifsform.

_Valkyrja_, pl. _-ur_, den som utvljer de hjeltar, som skola falla, af
_valr_ (se ofvan) och _kjsa_, _kaus_ pl. _kurum_, kora, vlja.

Valkyriorna, som Odin utsnder att ledsaga de fallna hjeltarne till
Valhall, ro ett poetiskt uttryck fr den frbindelse, som eger rum mellan
krigets gud och hjeltarne. Det r sina tankar och sin vilje som Odin
utsnder i stridsvimlet ssom mktiga och vpnade mr, likasom han utsnder
sina korpar fver all verlden (jfr Petersen, sid. 193).


 21. Odin ssom runors och skaldskaps uppfinnare. Odin och Saga.

_Runor_ (fn. _Rnar_) ro ett uttryck af vetandet om tingen och andens
herravlde fver dem. Anden, som genomtrnger och utforskar naturen, r
Odin, och d han har fattat tingen, trycker han sitt tecken p dem, och
dessa tecken ro runorna. Sledes r Odin runornas uppfinnare.

_Rn_ (pl. _-ar_) betyder hemlighet, hemlig lrdom, sng, tal, skrift (jfr
lat. _carmen_). Troslrorna sjelfva kallas ofta i de gamla dikterna _runor_
eller _stafvar_. Den frsta benmningen betecknar ursprungligen tal, den
andra skriftecken, hvilken senare betydelse runor ocks fick lngre fram.
Ofta benmnes sjelfva trollsngen eller trollformulret _rnar_ (Keyser).

_Skaldskap_ (fn. _Skldskapr_) frestlles ssom en inspirerande dryck;
den, som njuter honom, r skald. Jtten _Suttung_ (fn. _Suttungr_)
frvarade i det inre af Nitberget denna kostbara dryck, som derfr kallas
_Suttungs mjd_, samt satte sin dotter _Gunnld_ (fn. _Gunnl_) att vakta
den samma. Odin stiger ned i berget efter att hafva besegrat alla hinder,
vinner omsider Gunnlds krlek och fr tilltelse att tmma drycken. Han
fr s upp Suttungs mjd till fverjorden och gr mnniskorna delaktiga
deraf. Slunda uppstr och utbredes skaldskap.

_Gunnl_, som inbjuder till strid, af _gunnr_, strid, och _laa_, inbjuda;
utan strid vinner ingen seger i diktkonsten.

Af denna myt finnes en utfrligare, men lngt yngre framstllning i
Snorra-Edda. Brage berttar, huru sar och vaner i brjan krigade med
hvarandra, men sedermera ingingo frlikning och gemensamt bildade (genom
att spotta i ett kar) ett fredsmrke, som sarne togo och gjorde till en
man, _Kvse_ (fn. _Kvsir_). Denne man r s vis, att ingen sprjer honom
om ngot, som han icke kan frklara. Han for vida omkring fr att undervisa
mnniskorna. En gng kom han till ett gille hos dvergarne Fjalar och Galar.
Desse kallade honom till enskildt samtal, drpte honom och lto hans blod
rinna i tv kar och en kittel, som hette _Odrre_ (fn. _Orrir_); karen
hette _Son_ (fn. _Sn_) och _Bodn_ (fn. _Bon_). De blandade honung i
blodet, hvaraf uppkom ett s hrligt mjd, att hvar och en, som dricker
deraf, blir skald eller kunskapsman. Detta mjd fick Suttung i bot fr sin
fader och moder, hvilkas dd Fjalar och Galar frorsakat.

_Orrir_ som rr sinnet, af _r_, sinne, frstnd, snille, inspiration,
poesi, och _hrra_, rra. _Sn_, frsoning. _Bon_, anbud, offer.

Mytens frklaring r denna. Af sars och vaners frenade kraft (spotten)
uppkommer Kvse, d. v. s. frukten, hvarur saften pressas, som, blandad med
honung, gifver inspirationens andliga dryck. I Odrre ligger inspirationen,
sinnets upplyftande till det gudomliga, i Bodn sinnets hngifvande dert, i
Son sinnets fulla genomtrngande deraf (Petersen).

_Saga_ (fn. _Saga_) r _historiens_ gudinna. Hon r bland synjorna den
andra i ordningen och fljer nst efter Frigg. Hennes boning heter
_Sckvabck_ (fn. _Skkvabekkr_), hvarest svala bljor brusa fram. Glada
dricka der Odin och Saga alla dagar ur gyllene kar.

_Saga_, den frtljande; jfr _segja_, sga. _Skkvabekkr_, den nedsnkande,
med sig bortspolande bcken, af _skkva_, sjunka, snka, och _bekkr_, bck.

Sckvabck r tidens, historiens strm. Jfr grek. Klio, hvilken utvecklar
sig som en blomma i musernas krans. I norden str Saga ensam, endast
slutande sig till Odin, alla bedrifters stamfader (Petersen).


 22. Vaner.

Nr sar och vaner ingingo frlikning, gfvo de hvar andra gisslan ( 11).
Vanerne gfvo d t sarne Njord och hans barn Fr och Frja, hvilka
slunda blefvo upptagna bland sarne.

_Njord_ eller _Njrd_ (fn. _Njrr_) r det _farbara_ och _fiskrika
kusthafvets_ gudom, hvarifrn skeppsfart, handel och vlstnd utg. Han
kallas p sjn och vid fiske, rder fr vindens gng, samt stillar haf och
eld. Hans boning heter _Noatun_ (fn. _Natn_), och han r s rik, att han
kan gifva rikedom t alla dem, som bedja honom derom.

Njords hustru r _Skade_ (_Skai_), en dotter till jtten Tjasse, som
gudarne hade ddat. Skade erhll Njord till man i frlikning fr sin ddade
fader. De trifdes dock ej vl samman. Skade ville bo, der hennes fader
bott, p ngra fjll i Trymheim; Njord ter vid hafvet. De frliktes s,
att de skiftevis skulle uppehlla sig nio dagar i Trymheim och nio p
Noatun; men Njord blefvo fjllen leda, ty illa tycktes honom ulfvars tjut
mot svanars sng, och Skade kunde ej sofva vid hafskusten fr msarnes
skri. Derefter drog Skade upp p fjllen och frblef boende i Trymheim. Der
gr hon p skidor, jagar med bge och skjuter vildt. Hon kallas
skidgudinnan, samt r fjlljagtens och snngdernas herskarinna.

Njords och Skades barn ro Fr och Frja.

_Njrr_ kommer troligen af _njrva_, frena, hopfsta ( 12), och betyder
d den bindande, frenande, emedan det farbara hafvet frenar lnderna,
eller Njord r sambandet mellan sar och vaner; jfr _Njrvasund_,
Gibraltars sund, eg. det trnga sundet. _Natn_ skeppens land, af _nr_,
skepp, och _tn_, inhgnad plats, grd. _Skai_, den skadliga,
skadevllerskan (hon upphngde ormen, som drp etter i ansigtet p den
fngslade Loke); jfr _skai_, m. skada.

Njord, det jorden nrmast omgifvande hafvets gudom, r gift med Skade, d.
v. s. den vilda bergfloden frenar sig med hafvet, men hennes ursprung,
hennes hem frblir p fjllen, i Trymheim, det larmande hemmet (se _rymr_,
_ruma_, sid. 50). Efter Njord eller Njrd hafva vi nnu Nrding-hundra
hrad, Nrlunda och Nrtuna i Upland samt det forna Nrdha-vi, Njords
helgedom, i Linkpings stift (Sve).

Skades fader Tjasse ddades af sarne, d han i rnhamn kom till sgrd fr
att tertaga Idun, som han med Lokes hjelp frut bortrfvat, men som Loke,
dertill tvungen, under hans frnvaro terfrt till gudarne.

_Fr_ eller _Frej_ (fn. _Freyr_) r _rsvxtens_ och _fruktbarhetens_ gud.
Han r den hrligaste bland sarne, rder fr regn och solsken samt jordens
grda, och r god att kalla fr fruktbart r och fred. Han rder ock fr
mnniskors lycka med gods. Han herskar fver Alfheim, som gudarne i tidens
begynnelse gfvo honom i tandgfva ( 9), och der frdas han som kung
mellan de idoga alfvarne och frambringar vxtlighet p jorden. Han rider p
galten _Gullborst_ (fn. _Gullinbusti_), hvars borst lysa i den mrka
natten, samt eger dessutom skeppet _Skidbladne_ (fn. _Skiblanir_), som
alltid har frlig vind. Hans hustru r den skna gygen _Grd_ (fn.
_Gerr_), och hans tjenare heter _Skirne_ (fn. _Skirnir_).

_Freyr_, got. _frauja_, fht. _fr_, herre, herskare. _Gullinbusti_ af
_gullin_, gyllen, och _bursti_ (_busti_), frsedd med borst, af _burst_,
borst p djur. _Skiblanir_ af _ski_, skida (att ka p), och _bla_,
blad, rblad; sledes: ett skepp, som far undan likasom en skidlpare.
_Gerr_, det omgrdade sningsfltet, af _gera_, grda; eller den
omgrdande, beskyddande eller grdsfrun af _gari_, grd. _Skirnir_, den
som far med de luften renande solstrlarne, af _skira_, rena, skira.

Ssom rsvxtens och fruktbarhetens gud r Fr fven en _solgud_, d. v. s.
herre fver solstrlen, som r det svrd han svingar, en herskare fver
ljuset, s vidt det r ndvndigt fr sdens grodd i jorden. Ocks blir
galten en solgalt med skinande borst. Fr dyrkades i Sverge nnu allmnnare
n Odin och Tor. Honom hembars offer af oxar och svin, i synnerhet om
julaftonen, d Frs galt inbars, p hvars hufvud kmpar och konungar lade
sin hand, d de nu gjorde lften om de bedrifter, som de under det fljande
ret mnade utfra (jfr Bragebgaren). Mnga ro de stllen, som blifvit
uppkallade efter honom och der sledes hans tempel funnits; t. ex.
Frslunda, Frsvi och Frvi, Frsker, Frs, Frsunda, Frtuna m. fl. Mrk
sagan om Yngve Fr och Ynglingatten!

_Fr och Grd._ Fr hade en dag satt sig i Lidsklf och sg ut fver alla
verldar. D fick han se jtten Gymes dotter Grd, hvars armar lyste s, att
himmel och jord gfvo tersken deraf. Efter denna syn fick han ingen ro i
sitt sinne, frrn han vann Grds krlek. Han skickade sin tjenare Skirne
till henne att fria fr sig, sedan han frut sknkt honom sitt eget svrd.
Grd vill ej lyssna till Skirnes bner; frgfves bjuder han henne gyllene
pplen och ringen Drpne (sid. 30 och 54). Aldrig skola, sade hon, Fr
och jag samman bygga och bo. Omsider frmr likvl Skirne Grd att lofva
Fr sin krlek, och nio ntter derefter skulle de mtas i lunden Barre.

Grd betecknar jorden med den nedlagda sden, Skirne luften, som kommer med
solsken. Vrluft och solstrlar ska genomtrnga den af vinterkylan stela
jordskorpan och frambringa sdesbrodden, men jorden r motstrfvig som
ungmn, hvars hjerta nnu ej blifvit genomtrngdt af aningen om ett hgre
lif. Emellertid blefvo vrsolens strlar allt starkare, och omsider
fverlemnar sig Grd t Fr; de omfamnas, nr knopparne brista i lunden
Barre (fn. _Barri_ af _bar_, knopp, grodd).

_Frja_ (fn. _Freyja_) r _krlekens_ och _sknhetens_ gudinna samt nst
Frigg den yppersta af synjorna. Hon finner behag i lskogssng och r god
att kalla i krleksvrf. Hennes boning heter _Folkvang_ (fn. _Flkvangr_),
hvilken har en stor och rymlig sal, _Sessrymne_ (fn. _Sessrymnir_). Nr hon
far till strid, tillfaller hlften af de fallne henne, hlften Odin, och
hos henne samlas de lskande, som varit hvarandra trogna i dden. Hon eger
halskedjan _Brising_ (fn. _Brsingamen_) och en falkhamn samt ker i en
vagn, som drages af tv kattor.

Frja gifte sig med en man, som hette _Od_ (fn. _Or_). Deras dotter _Noss_
(fn. _Hnoss_) r s fager, att allt hvad fagert och kosteligt r uppkallas
efter henne. fven sges _Gerseme_ (fn. _Gersemi_) vara deras dotter. Od
drog lngt bort, och derfver grter Frja trar af guld samt drager under
olika namn omkring bland oknda folk fr att leta efter sin make.

_Freyja_, fem. af _Freyr_, betyder _fru_, gmsv. _fruva_, _fruga_; deraf
_husfrja_, husfru, sedermera frvandladt till hustru. _Flkvangr_, folkens
vng, ng, mark. _Sessrymnir_, den stesrymliga, af _sess_, ste, och
_rma_, rymma, upptaga en viss rymd. _Brisingamen_, Brisingarnes (en
dvergslgts) kedja; eller kan Brising (enligt Sve) betyda det
sammanvridna; jfr gotl. _brisugur_, vresig, _bris_, brstkrtel p kalf,
kalfbress; _men_, halskedja, halsband. _r_; se _Orrir_, sid. 63.
_Hnoss_, klenod. _Gersemi_, kostbarhet, klenod.

_Vanadis_ (fn. _Vanadis_), vanernes gudinna, kallas Frja ssom dotter af
vanen Njord. Hon har ocks flere andra namn, af hvilka _Mardll_ (af _mar_,
haf), den p hafvet dallrande, gungande, synes hnvisa p en mrklig
fverensstmmelse med grekernas Afrodite (Sve). Hon kallas ock den
grtfagra gudinnan, emedan de trar, som hon fller fver frlusten af sin
make, ro det rda guld. Frja delar med Odin de fallna hjeltarne, ty
hjeltens sinne har tv hufvudlidelser, strid och qvinnokrlek, och de
lskande tillhra henne. Salen Sessrymne r stor och har mnga sten, ty
krleken r tillgnglig fr alla. Brisingasmycket betecknar sknheten i
krleksgudinnans vsen, och hennes man Od krlekens berusande makt; hennes
saknad och trar fver den frlorade maken uttrycka krlekens lngtan och
grt. Hennes kattor ro bilder af smeksamhet och hetsig krlek. Till Frja
kunna hnfras lika vl som till Frigg synjorna Snotra (behaget), Sjofn
och Lofn (jfr  15).


 23. Hafvets personligheter.

Vanerne i allmnhet och Njord i synnerhet ro det milda, vlgrande hafvets
gudomligheter ( 11). friga personligheter, i hvilka hafvet framtrder,
ro ge, Hyme och Mime, hvilka egentligen tillhra jtteverlden.

_ge_ (fn. _Oegir_) herskar fver det _vilda_, upprrda, mera _aflgsna
hafvet_, der fiske och seglats ej vl kunna trifvas, den stora oceanen,
hvilken likvl nnu icke r helt och hllet otillgnglig fr gudars och
mnniskors verksamhet. Deraf kommer ges dubbla natur: han r en jtte, men
har likvl fredligt samqvm med gudarne. I hans sal, som upplyses af
skinande guld, brs den skummande drycken omkring af sig sjelf.

ges hustru _Rn_ (fn. _Rn_) har ett nt, hvarmed hon sker fnga dem, som
frdas p sjn, och de, som omkomma deri, frestllas komma till henne.
ges dttrar, bljorna, hafva bleka lockar och hvita sljor, ro sllan
blida mot mn, vagga i vinden och fara omkring i hafsbrnningens skr, men
leka sllan i lugn.

_Oegir_, den frskrcklige, af _oegja_, frskrcka. _Rn_, rn, plundring,
rof.

ge frblandas understundom med den i fornjotiska naturkulten frekommande
L ( 6). Frhllandet mellan ge och Njord r det samma som mellan
grekernas Okeanos, det yttre verldshafvet, och Pontus, medelhafvet, inom
jordens grnser (Petersen).

_ges gstabud_ (fn. _Oegisdrekka_). ge kom en gng till sgrd och
hedrades af gudarne med ett prktigt gstabud i deras lysande salar. Han
satt vid bordet bredvid Brage, som flitigt drack honom till och fr honom
berttade mnga af sarnes bragder. ge blef upprymd och inbjd i sin
ordning gudarne till ett gstabud hos sig. Emellertid saknade ge en
kittel, tillrckligt stor fr att deri brygga mjd t alla gsterna, men
denna brist afhjelptes derigenom, att Tor, tfljd af Ty, frn Hyme hemtade
en kittel, som var en mil (rast) djup. Nu franstaltades gstabudet, och
sar och alfvar frsamlade sig der, men Tor var icke med. Det var ett
prktigt gille. Der var lysande guld i stllet fr eldsljus och let
sknkte sig sjelft, och man prisade mycket ges tjenare Fimafng och lde.
Strngt fredlyst var detta stlle. Icke dess mindre ddade Loke, som
objuden infann sig vid gillet, Fimafng, d denne vgrade honom intrde i
gstabudssalen. D lyfte gudarne sina skldar och lupo med anskri mot Loke
samt drefvo honom till skogen; men sjelfva tervnde de till gstabudet.
Loke vnde emellertid ocks tillbaka, trdde in i salen och uppmanade
gudarne att anvisa honom plats eller drifva honom bort. Brage affrdar
honom, sgande, att sarne aldrig skulle gifva honom plats i gillet. D for
Loke ut i ohfviskt tal och hnande ord mot alla gudar och gudinnor.
Sjelfva Tor, som slutligen kommer, fr hra smdeord, derfr att han en
gng tagit sig nattlger i jtten Skrymes handske (sid. 41) och fr det han
kastat bort sin hammare vid det ffnga frsket att meta upp
Midgrdsormen. Men sedan Loke slunda retat Tor, vgade han icke lngre
stanna qvar i salen, utan dolde sig i Frnangers fors under skepnad af en
lax. Der togo sarne honom slutligen och fverlemnade honom t ett
vlfrtjent straff (se sid. 75).

_Hyme_ (fn. _Hmir_) r herskare fver det vida, de _Ishafvet_, inom hvars
omrde ingen utom Tor kan intrnga. D sarne skulle gsta ge och denne
icke hade en tillrckligt stor bryggkittel, hemtade Tor en nnu strre frn
Hyme (sid. 47).

Hit hr fven den mot gudar och mnniskor fiendtliga Midgrdsormen ( 24).

_Hmir_ af _hm_, skymning.

Att kittelns hemtande frn Hyme betecknar det af vintern fjttrade hafvets
frigrande, r frut (sid. 48) anmrkt.

_Mime_ (fn. _Mimir_) r herskare fver _hafvets_ egentliga _urklla_, och
ssom sdan str han bakom bde Njord, ge och Hyme. Mimes brunn r under
den rot af verldstrdet, som gr till rimtursarne, och i den samma ro
frdolda vishet och frstnd ( 14). Odin kom dit och bad om en dryck, men
erhll honom icke frr, n han satt sitt ena ga i pant (se sid. 26 och
32).

_Mimir_, erinring, minne; jfr lat. _memor_.

D sar och vaner slto fred och gfvo hvarandra gisslan, gfvo sarne t
vanerne Hne, hvilken blef deras hfding, samt snde med honom den vise
Mime, som gaf Hne alla goda rd. Men nr Hne var p ting och Mime ej i
nrheten, d kunde Hne intet rda, hvarfr vanerne misstnkte, att sarne
bedragit dem i mannaskiftet. De togo d Mime och ddade honom samt snde
hans hufvud tillbaka till Odin. Denne tog hufvudet, smorde det med rter,
qvad galder derfver och trollade s, att det talade med honom och sade
honom mnga frdolda ting (jfr sid. 32).

Odin hemtar rd och upplysning af Mime, d. v. s. anden snker sig ned i
minnets, erinringens djup, der utvecklingsmnena ligga dolda. Hvarje dag,
som vi tnka en ny tanke, har denna minnena att tacka fr sin fdelse;
hvarje handling vi utfva har sin grund i fjrran aflgsna, mhnda blott
halft medvetna minnen, och framfr allt skdar Sagas vn (Odin) stdse
tillbaka till ursprunget (Petersen, sid. 144).


 24. Loke och hans slgt.

_Loke_ (fn. _Loki_) bildar en motsats till alla de andra gudarne och r det
onda i alla riktningar. Han r listens, falskhetens, _det ondas_ gud.
Likasom Odin genomtrnger skapelsen fr att fverallt vcka ett hgre
andligt lif, likas blir Loke kllan till det onda. I mnniskans dror
rinner han som sinlighet, kllan till alla onda lustar; i naturen
framtrder han som det frderfliga i luft, eld och vatten; i jordens skt
som den vulkaniska elden, i hafvet ssom en glupande orm, i underjorden som
den bleka dden. I begynnelsen var Loke icke sdan, utan p det
innerligaste frbunden med Odin genom fostbrdraskapets heliga band. Under
namn af Lodur eller Lopt ( 7) deltager han i mnniskans skapelse och
gifver henne blodet, lifsvrmen, den sinliga naturen; men han skilde sig
frn Odin och blef ond samt bestndigt allt vrre och vrre. Loke r som
elden, hvilken, nr han verkar i det godas tjenst, r vlgrande och
ndvndig fr all utveckling, men kan blifva farlig och frderflig.

Till utseendet r Loke fager och har vackra drag, r smidig och hurtig, men
har en skygg, ondskefull blick. Han bragte sarne ofta i stor frlgenhet
och olycka, men var fven som oftast tvungen att hjelpa dem derur. Hans
fader var jtten _Farbte_ (fn. _Farbauti_) och hans moder _Lf_ (fn.
_Laufey_) eller _Nl_ (fn. _Nl_). Hans brder ro _Byleist_ (fn.
_Bleistr_) och _Hlblinde_ (fn. _Helblindi_).

_Loki_ r enligt ngras uppfattning = _logi_, eldslge; enligt andras r
Loke = lockaren, frfraren: andra ter hrleda namnet af verbet _lka_,
nda, tillsluta, igenlycka, och skalle det d betyda antingen den slutne,
inbundne eller den slutande, gudamaktens nde. _Farbauti_, den som
drifver skeppet, vind, af _far_, skepp, och _bauta_, sl, stta. _Laufey_,
Lf-, af _lauf_, lf, och _ey_, . _Nl_, nl. _Byleistr_ af _br_, bebodd
ort, stad, och _leysa_, upplsa. _Helblindi_, den ddligt blndande, af
_hel_, dd, och _blinda_, blnda.

Att de gamle vid Loke nrmast och ofta tnkt p elden r uppenbart. Likasom
jorden och hafvet efter sina olika yttringar hafva flere gudomligheter,
likas har elden sina former: han r himmelsk, frbunden (ssom Lodur) med
Odin, jordisk som en Fnresulf, underjordisk som den fjttrade Loke. Ocks
antyda namnen p Lokes slgt frestllningen om honom ssom elden: Farbte,
som slr skeppet, r vinden; Lf eller Nl r det brnbara trdet, lfvet
eller barret p trden; Byleist ock Hlblinde kunna beteckna den frtrande
flamman. Men detta r blott en sida i Lokes vsen; hans natur, ssom en
hela sinlighetens uppenbarelse, omfattar vida mera. Han r det onda fver
hufvud, det frderfliga i naturen, och den onda lidelsens makt i den
sedliga verlden. S har han ock bibehllit sig i folktron: han r den onde,
djfvulen (jfr Petersen, sid. 310). Ehuru han visserligen i begynnelsen r
ett med Odin, framtrder han dock, i fljd af sin onda utveckling, tillika
ssom af en annan stam (jfr hans frldrar och brder).

Loke griper fverallt in i sarnes lif, frderfvande eller hjelpande. Mrk
myterna: Tors tg till Jttehem, Sifs hr, Iduns bortrfvande,
Brisingskedjans stld, samt den strsta ogerningen, Balders dd, m. fl.

_Lokes barn._ Med sin hustru _Sigyn_ (fn. _Sigyn_) hade Loke sonen _Nare_
eller _Narfve_ (fn. _Nari_, _Narfi_), och en broder till honom var _Vale_
(fn. _Vali_).

Med jtteqvinnan _ngerbda_ (fn. _Angrboa_) fdde Loke tre barn: _Fnre_
eller _Fnresulf_, _Midgrdsorm_ och _Hl_. Att dessa tre syskon, som hade
en sdan moder och nnu mer en sdan fader samt uppfddes i Jttehem,
skulle vlla sarne mycket men, det visste de af spdomar, och derfr lt
Allfader gudarne taga och fra dem till sig.

_Angrboa_, den olycka bdande.

_Fnre_ eller _Fnresulf_ (fn. _Fenrir_ l. _Fenrisulfr_) uppfdde sarne
hemma, och endast Ty hade nog djerfhet att gifva honom mat. D de sgo,
huru mycket han vxte, och visste, att han skulle bringa dem skada, d
beslto de att binda honom. Tvnne gnger hade han ocks ltit sig fngslas
af dem, men bda gngerna sprngt banden. D han tredje gngen skulle visa
sin styrka p det osynliga bandet _Gleipne_ (fn. _Gleipnir_), lt han
endast med det vilkoret binda sig, att ngon af sarne lade sin hgra hand
i hans gap till underpant derp, att bandet vore gjordt utan svek. Ty
uppfylde vilkoret och ulfven lt sig bindas, men frmdde icke sprnga
bandet, hvarfr Ty miste sin hand. D sarne nu sgo, att ulfven var
bunden, fste de bandet vid en klippa och satte ett svrd i hans mun,
hjaltet i underkften och spetsen i fverkften. S ligger vargen, bunden
och tjutande, till gudarnes skymning.

Fnresulfven r den af mnniskorna _fjttrade elden_ p jorden. Han r
fruktansvrd, nr han befrias ur sina band, och far som en glupande ulf
fram fver mnniskoboningarna. En gng, vid gudarnes skymning, skall han
tillintetgra den himmelska elden, Odin.

_Midgrdsorm_ (fn. _Migrsormr_) kastade Allfader i det djupa hafvet, som
omgifver alla lnder. Der har ormen vxt till en sdan storlek, att han
slingrar sig om alla lnder och biter sig i stjerten. Tor kmpade med
honom, men frmdde icke drpa honom.

Midgrdsormen betecknar sledes det vilda, upprrda hafvet.

_Hl_ (fn. _Hel_) kastade Allfader ned i underjorden. Der herskar hon i
Hlheim ( 13) ssom den frskrckliga, likfrgade, obevekliga
_ddsgudinnan_ samt de _eviga straffens_ gudinna. Till henne komma alla,
som d af sjukdom och lderdom. Stor r hennes boning och str under en af
verldstrdets rtter. Framfr den samma ligger den vaksamma hunden Garm vid
Gnupahlan och rusar mot de ankommande med blodigt brst och fradgande gap.
Der sitter Hl, girig och obarmhertig, vid stdse halfppen drr fr att
allt mottaga och intet tergifva. Fr de onda r der en srskild afdelning
nere i djupet.

Frestllningarna om Hls rike och lifvet efter dden ro dunkla. Att
komma till Hl kallas fver hufvud att d. Balder kommer, ehuru ddad
genom ett vapen, till Hl; likas Sigurd Fafnesbane, som fll fr lnmord.
Hos Frja samlas de lskande, som varit trogna i dden, till Gefion komma
alla mr, till Tor trlarne, och till Rn de, som omkomma i bljorna;
sledes hvarken till Hl eller Valhall. Ehuru Hl fasthller sitt rof,
kunna dock de dda komma ssom spken till fverjorden och inverka p de
lefvande (t. ex. Helge Hundingsbane), eller ock (ssom Helge Hjorvardsson),
terfdas. Sjelfva orten bortom grafven kallades ocks Hl, fvensom
Hlheim. Deraf hafva vi sl ihjl (gotl. _sla i hl_) och helvete (fn.
_helviti_, eg. Hls straff). Jfr Garm (fn. _Garmr_, hund) med grek.
Kerberos.

_Lokes straff._ Mycket ondt hade Loke ostraffad begtt. Framfr allt hade
han frorsakat Balders dd, samt ssom Tck hindrat hans terkomst frn
Hl, och gudarne hade icke vgat hmnas detta, ty Balder hade blifvit ddad
p ett heligt och fridlyst stlle. S blef Loke stdse mera fvermodig. Med
triumferande hn upptrder han vid ges gstabud mot gudarne och fverser
dem alla med skymford. Derefter gick han bort och gmde sig i forsen
_Frnanger_ (fn. _Frnangr_) under skepnaden af en lax. Der fngade sarne
honom med ett nt, hvartill han sjelf gjort modellen. Nu var Loke fngen
och fredls. Hans son Vale frvandlade gudarne i en ulf, som snderslet sin
broder Narfve, och med dennes tarmar fastbundo de Loke vid trenne stenar.
Derp tog Skade en etterorm och fste den samma fver hans ansigte, s att
ettret skulle drypa honom i ansigtet. Hans hustru Sigyn str hos honom och
hller en skl under etterdropparne, och nr sklen r full, gr hon bort
och slr ut ettret. Under tiden dryper ettret frn ormen ned p hans
ansigte, och d vrider han sig s vldsamt, att hela jorden sklfver. Det
kallas jordskalf. Der ligger Loke i lnkar till gudarnes skymning.

I Vlusp och Snorra Edda fljer Lokes straff omedelbart p Balders dd,
men i Oegisdrekka frlgges det efter gstabudet hos ge. Berttelsen om
Sigyn, som str hos sin man och hller en skl under etterdropparne,
framstller en rrande bild af den ktenskapliga troheten.




III.

Undergng och terfdelse.


 25. Undergng.

Allt skapadt frgs. Icke blott verlden, ssom hon i tid och rum utvecklat
sig, utan fven gudarne sjelfva frgs, emedan ocks de ro skapade. De
frgs genom de krafter, hvilka fre dem varit till och hvilka de
visserligen segerrikt bekmpat, men ej kunnat tillintetgra. Striden
fortfar och under den samma uppst nnu vrre fiender: inom gudarnes egen
krets uppreser sig det onda ssom en sjelfstndig makt och frenar sig med
de fiendtliga makterna. Denna motsats frm sarne icke fvervinna, ty det
onda framtrder ssom en sida hos dem sjelfva. De duka under fr sin egen
svaghet: Fr gifver bort sitt svrd fr Grd, Ty mister sin hand, gudarnes
lttsinniga fvermod gifver anledning till Balders drp, o. s. v.
Visserligen ro Loke och hans affda fjttrade, men det ondas makt
utvecklar sig mer och mer, de fngslade odjuren vxa och frodas, tills de
slutligen sprnga sina bojor och rusa fram till den sista stora striden.

_Ragnark_ (fn. _Ragnarkr_). Tre r igenom skola brder strida och
hvarandras bane varda, luften fyllas med odjur, och ingen den andre skona.
Derp kommer den stora vintern (fn. _Fimbulvetr_), som bestr af tre
vintrar efter hvarandra utan sommar emellan. D faller sn frn alla
kanter, stark frost herskar och bistra vindar, och solens vrme frtages.
Yggdrasil sklfver, det gamla trdet suckar. Loke och hans affda varder
ls. Fnresulfven far fram med gapande mun, med fverkken i himmelen och
underkken vid jorden, och n mera skulle han gapa, om rum vore dertill.
Midgrdsormen vltrar sig i jtteraseri och sker komma p land samt utspyr
s mycket etter, att det utbreder sig fver luft och haf. Jtten Rym (fn.
_Hrym_) far fram fver stormhfda vgor med skeppet _Nagelfar_ (fn.
_Nagelfar_). Med honom flja alla rimtursarne. Bergen braka, himmelen
remnar, och Muspells sner med Surt i spetsen rida derifrn. Nr de rida
fver Bfrast, brister den samma. Muspells sner fara fram p den sltt,
som _Vigrid_ (fn. _Vigrir_) heter och r hundra mil t alla hll. Der
skall striden st. Dit kommer Fnresulfven och Midgrdsormen. Dit ha ocks
Loke kommit och med honom hela Hls flje, fvensom Rym med alla
rimtursarne. Medan detta sker, str Heimdall upp, blser starkt i
Gjallarhornet och vcker gudarne. De hlla ting samman och Odin rdfrgar
Mime. sarne och alla enhrjarne hrklda sig och rycka fram p sltten.
Der kmpar Odin med ulfven och uppslukas af odjuret, men Vidar hmnas sin
fader och blifver ulfvens bane. Tor kmpar med Midgrdsormen och fller
honom, men kan blott vackla fram nio steg, innan han sjelf faller ned,
qvfd af det etter ormen utblst p honom. Fr strider tappert med Surt,
nsknt han saknar sitt svrd, men flles af honom. Hunden Garm, som var
bunden vid Gnupahlan, r ls och kmpar med Ty. De blifva hvarandras bane.
Heimdall och Loke flla hvarandra. Slutligen kastar Surt eld fver jorden
och uppbrnner hela verlden. Solen svartnar, jorden sjunker ned i hafvet,
och frn himlen frsvinna de klara stjernor. Allt r frbi.

_Ragnarkr_, gudarnes skymning, af _ragna_, gen. af _regin_ n. pl. (se sid.
20), och _rkr_, skymning, mrker, eller _Ragnark_ n. pl., gudarnes
undergng, af _rk_, en saks utveckling frn brjan till slut, upplsning.
_Naglfar_ af _nagl_ l. _ngl_, nagel, och _far_, skepp; kallades s, emedan
det var gjordt af dda mnniskors naglar. _Vigrir_, valplats, af _vig_,
strid, och _ria_ fr _vria_, vrida, knyta samman.

Hvilka makter upptrda mot hvarandra i den sista stora striden? De, som
hittills herskat fver himmel och jord, och mot dem deras eviga fiender, de
krafter, som utvecklat sig, innan himmel och jord blefvo skapade, och de,
som utvecklat sig i jordens och hafvets skt. Frn Muspell komma Muspells
sner i skinande rustning, rimtursarne utgra den andra skaran, och den
tredje skaran r Lokes barn. De, som frut stridde i lifvet, flla nu
hvarandra i dden. Odin, frn hvilken allt lif utgtt, uppslukas af
Fnresulfven, den jordiska elden. Ulfven ter ddas af den ofrgnglige
Vidar, naturkraften utanfr mnniskolifvet. Tor strider med Midgrdsormen:
moln och haf frstra hvarandra msesidigt. Fr, som efter Balders dd r
den klaraste och renaste makten, ddas af Surt, den himmelska eldverldens
vktare. Heimdall med den skimrande regnbgen och Loke, den jorden
genomstrmmande elden, dda hvarandra (jfr Petersen, sid. 323).


 26. terfdelsen.

Ur hafvet uppstiger en ny jord, hrligt grn, forsarne falla, och rnen
flyger hn fver bergen. Ej mindre skn n den slocknade solen, vandrar en
ny sin moders bana. Osdda skrdar vxa. Allt ondt r fvervunnet. Balder
och Hd komma tillbaka och bo samman i Ropts segersalar. Hne fr fritt
flja sitt val, och de bda brdernas (Balders och Hds) sner bebo det
vida Vindhem. Vidar och Vale, Odins och Balders hmnare, lefva nnu.
Hammaren Mjllne finnes qvar, och Tors sner Mode och Magne fra den samma.
P Idavallen mta dessa sar hvarandra och tala samman om frgngna tider.
De gyllene taflor, som gudarne egde i tidens morgon, terfinnas i grset.
En ny guldlder vnder ter.

I _Hoddmimeshult_ (fn. _Hoddmmisholt_) hafva tv mnniskor, _Lif_ (fn.
_Lf_) och _Liftrase_ (fn. _Lifrasir_), dolt sig undan Surts lga.
Morgondagg r deras spis, och frn dem hrstammar den nya, bttre
mnniskoslgt, som skall bebo den nya jorden.

I _Gimle_ (fn. _Gimli_) r en sal, fagrare n solen och tckt med guld. Der
skola dygdiga skaror bo och idel lycka evigt njuta.

Vilkoren fr en ny lifsutveckling ro gifna och

  D kommer den mktige
  till verldsdomen,
  den starke ofvan,
  som allt styr.
  Domar han fller,
  frid stiftar,
  stadgar hvad evigt
  stnda skall.

_Hoddmimisholt_; _Hoddmimir_ af _hodd_, skatt, och _Mimir_, Mime, som
bevarar lifskraften ssom en skatt; _holt_, skog, t. _holz_. _Lif_ n. r
hr att taga ssom femin., lifskraft. _Lifrasir_, den lefnadsfriske, af
_rasa_, strida, larma. _Gimli_, _gimil_, glans.

Den skapade verlden och hennes utvecklingskrafter (Odin, Tor, vanerne o. s.
v.) hafva frgtts, men icke den skapande urkraften. Ljus och mrker
(Balder och Hd) skola fredligt herska tillsammans och ej mer, ssom i
begynnelsen eld och kld ( 1), st fiendtligt mot hvarandra. Hne har
vndt ter frn vanerne, som frsvunno med den gamla jorden; han kommer
visserligen utan Odin, men ocks utan Loke. Han har fritt val, d. v. s. han
vljer hvilken utveckling han vill, och i honom hafva vi att se samakten
frnyad och frdlad. Vidar och Vale ro den ofrgngliga naturkraften, den
frre i den vilda naturen, den senare i jorden ssom mnniskoboning.
Tordnsgudens mod och styrka ro nnu qvar i Mode och Magne.

Det nya mnniskoslgtets stamfder, Lif och Liftrase, ro af en lngt
dlare natur, de lefva af morgondagg.

De goda mnniskorna lefva i Gimle, ty kroppen blir mull eller aska, men
alla dygdiga skola vara hos honom sjelf (allfader) p det stlle, som heter
Gimle (Snorra Edda). Dvergarne hafva sin _Sindre_ (fn. _Sindri_, af
_sindra_, gnistra) och jtten sin dryckessal, _Brime_ (fn. _Brimir_, af
_brim_, hafsbrnning, eller _brimi_, flamma).

Det finnes ocks straff-orter fr mnniskorna. P _Nstrand_ (fn.
_Nstrnd_, likstranden, af _nr_, lik) str en stor sal, hvars drrar
vnda sig t norr. Han r bygd af ormryggar, och alla ormhufvuden ro vnda
in i huset och de utblsa etter, s att giftstrmmar lpa genom salen. Der
vada i de tunga strmmarne menedare, mrdare och frfrare. Dock r det
vrst att vara i Hvrglme, ty der suger Nidhugg de hdangngnas lik[8].

S kommer den mktige, den onmnbare (_Hundlylj_) guden till stordomen.
Han domar afsger, stillar trta och instter fredens heliga lagar, som
evigt skola vara. Var det denna guds namn, som Odin hviskade i rat p
Balder, d han lades p blet?

Lnen r evig. Mnne ocks straffet r det? Nr Balder och Hd omfamna
hvarandra, nr mrkret gr upp i ljus, d skall ocks det onda upplsa sig
i det goda. D snker sig Nidhugg med sina liktyngda vingar djupt ned i
afgrunden, medan det goda och skna lefver. Det r stordomen (jfr Petersen,
sid. 329; Lning, sid. 87).


AFSLUTNING.

Sdana voro vra hedniska frfders frestllningar om verldens upphof,
utveckling, undergng och terfdelse. Likasom andra hedniska
religionsformer, var satron ursprungligen en naturreligion, i hvilken de
srskilda naturkrafterna uppfattas ssom gudavsen. Men dessa
naturgudomligheter fattades tillika ssom vsen med mnskliga former och
egenskaper af den hgsta och fullkomligaste art, och sledes r denna
religion tillika antropomorfistisk. Odin r solens gud, men tillika den
ordnande och styrande, den allsmktige och allvise verldsherskaren; Tor r
skans gud, men derjmte den kroppsliga styrkans och maktens gudom; Balder
r ljusets gud, men tillika renhetens, godhetens, rttrdighetens gudom;
Vanerne ro vattnets gudomligheter, men derjmte befordrare af fruktbarhet,
vlstnd, kultur; Loke r ursprungligen eldens gudom, men blir det
personifierade onda, djfvulen o. s. v.

Nordmannatron var genomtrngd af medvetandet om sina gudars ndlighet och
ofullkomlighet: denna verlden skulle en gng upphra och lemna rum fr en
ny och sknare, i hvilken icke Odin, utan en mktigare skulle herska, hvars
namn ingen vgade nmna. Genom denna upplyftande frestllning, fvensom
genom sitt klarare medvetande af sjlens oddlighet utmrker sig satron
framfr alla andra hedniska religionsformer, bland hvilka den grekiska
nrmast fngslar vr uppmrksamhet. Grekerna, som lefde under en mildare
och sknare himmel samt i lyckligare lefnadsfrhllanden, knde intet behof
att skapa sig en bttre verld, under det nordbon, hemfallen t strider och
frsakelser, knde sig otillfredsstld i denna tillvarelse och derfr
skapade sig en bttre och hrligare. Lifvet efter dden uppfattades af
grekerna ssom ett uselt skugglif i Hades, under det nordbon frestlde sig
det samma ssom ett verkligt och personligt lif hos Odin i Valhall.
Grekiska mytologien utmrker sig framfr den nordiska genom en mngd skna
enskildheter och hnfrande bilder, och hennes gudagestalter ro mera
bestmda och formfullndade; men hon saknar den storartade enhet och
sammanhllning, som vi finna hos den nordiska, hvilken utvecklar sig nstan
som ett drama, fullt af handling med den mest gripande katastrof.

  Frn fder r det kommet, till sner skall det g,
  S lngt som unga hjertan nnu i norden sl.
                                   Geijer.

INNEHLL.


                                                                      Sid.
  Inledning                                                           1-4.

  I. SKAPELSEN. VERLDEN.

  A. _Skapelsen._
   1. Begynnelsen                                                   5, 6.
   2. Yme. Rimtursar                                                6, 7.
   3. Gudarnes skapande                                             7, 8.
   4. Himmelens och jordens skapelse                                8, 9.
   5. Himlakropparne. Tidens indelning. Vinden. Regnbgen           9-11.
   6. Fornjot och hans slgt                                       11-13.
   7. Guldldern. Dvergars och mnniskors skapelse                 13-15.

  B. _Verlden._
   8. Jttar                                                      16, 17.
   9. Alfvar och Dvergar                                           17-19.
   10. sar                                                        19-21.
   11. Vaner                                                      21, 22.
   12. Nornor                                                      22-24.
   13. De nio verldarna och sprken                               24, 25.
   14. Yggdrasil                                                   25-27.

  II. GUDALIFVET.
   15. Odin                                                        28-32.
   16. Odins hustrur. Friggs tjenarinnor                           33-36.
   17. Tor                                                         36-50.
   18. Balder                                                      50-54.
   19. Odins frige sner                                          54-58.
   20. Odin ssom krigets gud. Valhall                             58-61.
   21. Odin ssom runors och skaldskaps uppfinnare. Odin och Saga 62, 63.
   22. Vaner                                                       64-68.
   23. Hafvets personligheter                                      68-71.
   24. Loke och hans slgt                                         71-75.

  III. UNDERGNG OCH TERFDELSE.
   25. Undergng                                                   76-78.
   26. terfdelse                                                 78-81.
  Afslutning                                                       81, 82.




NAMNREGISTER.


            A.

  Aldagautr, sid. 29.
  Alfvar, 17 flj.
  Alfheim, 18.
  Allfader, 28, 29 m. fl.
  Allsvinn, 9.
  Andre (Annar), 10.
  Andrimne, 60.
  Asar, Asgrd, se sar o. s. v.
  Ask, 14.
  Asynjor, se synjor.

            B.

  Balder, 19, 21, 50.
  Barre, 66.
  Berglme, 6, 8.
  Bestla, se Bstla.
  Bilskirne, 37.
  Blodighof, 31.
  Bodn, 63.
  Brage, 19, 21, 55.
  Breidablick, 50, 53.
  Brime, 80.
  Brisingamen, Brinsingasmycket, 59, 67.
  Brune, 29.
  Bur (Burr, Brr), 7.
  Bure, 7.
  Byleist, 72.
  Blgd, 29.
  Bfrast (Bifrst), 11.
  Bstla, 7.
  Bltorn, 7.

            D.

  Dag, 10.
  Delling, se Dlling.
  Diser, 24.
  Drpne, 30, 52, 54.
  Durin, 19.
  Dvalin, 19.
  Dvergar, 18, 30, 38.
  Dlling, 10.
  Dkklfar, 18.

            E.

  Eir, 20, 35.
  Ejmrja, 12.
  Eldrimne, 60.
  Elivgor, 5, 6.
  Elle, se lle.
  Embla, se mbla.
  Enhrjar, 60.

            F.

  Farbte, 72.
  Fenre, se Fnre.
  Fimafng, 69.
  Fjrgyn, 33.
  Fjlsvinnr, 29.
  Folkvang, 67.
  Fornjot, 11.
  Forste, 20, 21, 54.
  Frej, se Fr.
  Freja, se Frja.
  Frigg, 20, 33.
  Friggs tjenarinnor, 34.
  Froste, 12.
  Frnangers fors, 75.
  Frke, 30.
  Fr, 18, 19, 22, 65, 66.
  Frja, 20, 22, 48, 67.
  Fulla, 20, 34, 52.
  Fylgjor, 24.
  Fnre, Fnresulf, 73.
  Fnsalar, 33.

            G.

  Gagnrd, 29.
  Garm, 74, 77.
  Gefion, 20, 35.
  Geirrd, 31, 40.
  Gerseme, 66.
  Gimle, 25, 79.
  Ginnungagap, 5.
  Gjallarhornet, 56.
  Gjlp, 40.
  Gladsheim, 13, 32, 60.
  Glase, 60.
  Gleipne, 73.
  Glitne, 54.
  Gld, 12.
  Gnupahlan, 74, 77.
  Gn, 20, 34.
  Goe, 12.
  Grane, 29.
  Greip, 40.
  Grid, 36, 40, 57.
  Grimne, 29, 31.
  Gullborst, 65.
  Gulltopp, 56.
  Gullveig, 58.
  Gungne, 30.
  Gunnld, 36, 62.
  Gyger, 16.
  Gyme, 66.
  Gnglre, 29.
  Grd, 16, 20, 66.
  Gre, 30.
  Gt (Gautr), 29.

            H.

  Hamingjor, 24.
  Hate, 10.
  Heid, 59.
  Heidrun, 60.
  Hel, se Hl.
  Heimdall, 19, 21, 56.
  Hild, 59.
  Himmelsberg, 56.
  Hoddmimeshult, 79.
  Hofvarpne, 34.
  Hugin, 30.
  Hvrglme, 5, 26.
  Hyme, 47, 70.
  Hyrrocken, 52.
  Hloge, 12.
  Hr, 14.
  Hl, 74.
  Hlblinde, 72.
  Hlheim, 24, 75.
  Hrfader, 29.
  Hrmod, 21, 54.
  Hd, 19, 21, 56.
  Hne, 14, 21, 22.

            I.

  Idavallen, 13.
  Idun, 20, 55.
  Ifving, 25.
  Ilm, 53.
  Ivaldes sner, 30, 38.

            J.

  Jafnhr, 14.
  Jord, 10, 20, 33.
  Jrnsaxa, 38.
  Jttar, 16.
  Jttehem, 8, 24.

            K.

  Kvse (Kvsir), 22.
  Kre, 11.

            L.

  Landvide, 57.
  Lidsklf, 32.
  Lif, Liftrase, 79.
  Lin, 20, 34.
  Ljusalfvar, 18.
  Ljusalfheim, 24.
  Loder, 14.
  Lodyn, 33.
  Lofn, 20, 34.
  Loge, 11, 43.
  Loke, 15, 20, 71.
  Lopt, 15.
  Lorride, 37.
  L (Hlr), 11.
  Ls, 11.
  Lf, 72.

            M.

  Magne, 38.
  Mardll, 67.
  Megingjord, 36.
  Midgrd, 8, 24.
  Midgrdsorm, 47, 70, 74.
  Mime, 22, 26.
  Mimesbrunn, 26.
  Mistelten, 51.
  Mjllne, 36.
  Mockerkalfve, 39.
  Mode, 38.
  Modsogne, 19.
  Mundilfre, 9.
  Munin, 30.
  Muspell, 5, 24.
  Mne, 9.
  Mnagarm, 10.
  Mnglad, 35.

            N.

  Nagelfar, 77.
  Nagelfare, 10.
  Nanna, 20, 51.
  Nare (Narfve), 73.
  Narfve (Nrfve), 10.
  Natt, 10.
  Nep, 51.
  Nidhugg, 26.
  Nifelheim, 5, 24.
  Nitberg, 62.
  Njord (Njrd), 19, 21, 22, 64.
  Njrun, 53.
  Noatun, 64.
  Nordre, 8.
  Nornor, 22, 26.
  Noss (Hnoss), 20.
  Nl, 72.
  Nstrand, 80.

            O.

  Od, 67.
  Odin, 7, 14, 19.
  Odrre, 68.

            R.

  Ragnark, 76.
  Ratatosk, 26.
  Rig, 57.
  Rimfaxe, 11.
  Rimtursar, 6.
  Rind, 20, 35.
  Ringhorne, 54.
  Ropt, 29, 58.
  Rungne, 39.
  Runor, 62.
  Rym, 77.
  Rn, 68.
  Rsvlg, 11.
  Rskva, 37, 41.

            S.

  Saga, 20, 63.
  Segerfader, 29.
  Sessrymne, 67.
  Sidskgg, 29.
  Sif, 38.
  Sigyn, 20.
  Sindre, 80.
  Sjfn, 20, 35.
  Skade, 20, 64.
  Skall, 10.
  Skidbladne, 65.
  Skinfaxe, 11.
  Skirne, 65.
  Skryme, 41.
  Skuld, 22.
  Sleipne, 30.
  Snotra, 20, 34.
  Sn, 12.
  Sol, 9.
  Son, 63.
  Surt, 5.
  Suttung, 62.
  Suttungs mjd, 62.
  Svalin, 9.
  Svartalfvar, 18.
  Svartalfheim, 24.
  Svinn, 29.
  Svsud, 10.
  Syn, 20, 35.
  Srimne, 60.
  Sckvabck, 63.
  Sdre, 8.

            T.

  Tanngnyst, 37.
  Tanngrisne, 37.
  Tjalfve, 37, 41.
  Tjasse, 64.
  Tor, 19, 21, 36 flj.
  Torre, 12.
  Tredje (rii), 14.
  Trudglme, 6.
  Trudheim, 37.
  Trym, 48.
  Trymheim, 64.
  Tursar (Tussar), 16.
  Ty, 19, 21, 55.
  Tck, 52.

            U.

  Ud, 10.
  Ull, 20, 21, 38.
  Urd, 22.
  Urds brunn, 26.
  Utgrd, 8, 24.
  Utgrda-Loke, 43.

            V.

  Vaftrudne, 31.
  Valasklf, 32.
  Vale (Lokes son), 73.
  Vale (Odins son), 20, 21, 58.
  Valfader, 29, 60.
  Valgrind, 60.
  Valhall, 32, 60.
  Valkyrior, 61.
  Vaner, 21, 64.
  Vanaheim, 24.
  Var, se Vr.
  Vardande (Verdandi), 22.
  Veor, 37.
  Vestre, 8.
  Vi, 7.
  Vidar, 20, 21, 57.
  Vidre, 29.
  Vigrid, 77.
  Vile, 7.
  Vindheim, 78.
  Vindlone, 10.
  Vindsval, 10.
  Vingolf, 13.
  Ving-Tor, 37.
  Vr (Var), 20, 34.
  Vsud, 10.
  Vderfalne, 26.
  Vgtam, 29.
  Vttar, 19.
  Vlund, 18.

            Y.

  Ydalar, 38.
  Ygg, 29.
  Yggdrasil, 25.
  Yme, 6.

            .

  ka-Tor, 37.
  ngerboda, 73.
  rvak, 9.
  sar, 19.
  sgrd, 13, 24.
  synjor, 20.

            .

  lle, 45, 46.
  mbla, 14.

            .

  dhumla, 7.
  ge, 47.
  jsa, 12.
  rglme, 6.
  stre, 8.



FOTNOTER.

[1] Jfr C. Sve: Om de Nordiska Gudanamnens betydelse.

[2] De forn-nordiska (islndska) namnens betydelse och hrledning blifva p
    detta stt fverallt angifna.

[3] Efter en framstllning af skapelsen allt ifrn brjan och intill
    mnniskan fljer en allmn betraktelse af de vsenden, som framtrda i
    lifvet och den verld, i hvilken de rra sig.

[4] De gamle nordboar plgade gifva en gfva t barnet, nr det fick sin
    frsta tand.

[5] Ordet _gautr_ terfinnes i _Gtar_ samt i namnet _Gustaf_, fordom
    _Gstaf_, Gts eller Odins staf. Jfr Sve: Om nordiska gudanamnens
    betydelse.

[6] Att detta namn i Svenskan blifvit tergifvet med _Gngrd_, ssom af
    Afzelius m. fl., r, ssom synes, ortt.

[7] P grund af identiteten mellan _fri_ och _Frigg_ r det ocks nstan
    troligt, att _Fredagen_ r uppkallad efter denna gudomlighet och icke
    efter _Freya_, ssom det vanligen eljes antages; ty i detta fall borde
    det heta _Frje-_ eller _Frjdag_, icke Fredag, hvilket sista ter mera
    fverensstmmer med det isl. _fridagr_, dalska _fridag_, gotlndska
    _fridag_ (C. Sve: Om de nordiska gudanamnens betydelse).

[8] Efter ldre Eddan synes det, som om de onda mnniskornas straff i
    Nifelheim (Nstrand) gr fre Ragnark och att de dervid frsvinna med
    Hl och alla onda makter. Sledes uppst blott sarne, derfr att de
    till sitt vsen ro goda, af sig sjelfva i den nya verlden; och den nya
    mnniskotten, som hrstammar frn Lif och Liftrase, r god och salig
    och kan derfr intet straff lida. Emellertid har redan Snorre i den
    yngre Edda och efter honom de fleste uttolkare satt Nstrandsstraffen
    efter Ragnark, i det de stta vers 41, 42, 43 i Vlusp efter vers 62
    (Dorph, sid. 34).







End of the Project Gutenberg EBook of fversigt af Nordiska Mytologien, by 
Daniel Anton Sundn



License: Share Alike