Produced by Eva Eriksson, Jens Sadowski, and the Online Distributed Proofreading Team at http://www.pgdp.net. This book was produced from scanned images of public domain material from the Google Books project. SAMLADE SKRIFTER AF ZACHARIAS TOPELIUS FJORTONDE DELEN STJRNORNAS KUNGABARN FRSTA DELEN STOCKHOLM. Albert Bonniers frlag. STJRNORNAS KUNGABARN EN TIDS- OCH KARAKTERSSTUDIE FRN DROTTNING KRISTINAS DAGAR AF ZACHARIAS TOPELIUS FRSTA DELEN STOCKHOLM. Albert Bonniers frlag. STOCKHOLM. Alb. Bonniers boktryckeri 1899. FRSTA DELEN. NATTENS BARN. Vulgata. Fr knappt mer n fyrtio r tillbaka var den lrda skolan i Finland nrmast inrttad fr blifvande prster. Latinet flt fverst med en bottensats af grekiska och hebreiska. De hgre klasserna skulle fverstta Nya testamentets grundtext frn grekiskan till svenskan och, nr det skulle vara rtt lrdt, till latin. Hvad eleverne drp vunno, icke var det vrdnad eller tillgifvenhet fr bckernas bok, bibeln, som blef fr dem en besvrlig lxa. Man deklinerar och konjugerar icke lifvets hgsta sanningar med risk att f plaggor. Det var med grekiska Nya testamentet som med skolornas tvungna kyrkogng: -- ve den, som efter gudstjensten ej kunde redogra i skolsalen fr predikans innehll! Nr den lyckliga tiden kom, att en gosse afskuddat skolans damm, tnkte han med en suck af lttnad: Gud ske lof, att jag icke mer behfver g i kyrkan! Att p rak arm fverstta grekiska till latin, det var ett lrdomsprof i frfdrens smak! Men som denna uppgift stundom var benig nog, fann jag mig, vid den frhoppningsfulla ldern af tretton r, synnerligen angenmt fverraskad, nr jag en dag bland skrpet p ngon bortglmd hylla upptckte en gammal latinsk bibel. Hvilken skatt! Ingen nd numera! Hr var fversttningen. Jag fretog mig att studera denna pretisa bok. Hon var icke tilldragande i sitt yttre: gulgr, ntt af lder och slitning. Med sina massiva trpermar, sin tjocka skinnrygg, sina mssingsbeslag och dito knppen, vgde hon minst ett halft lispund. Underliga sirat voro inskurna i permarna: Moses med de tio budorden, David med harpan, jungfru Maria, trampande p hufvudet af en orm, som slingrade sig kring jordklotet. Bandet hade fr sin tid varit ett praktband, och den tiden var icke i gr, ty p det vl bibehllna titelbladet lstes med tydligt tryck: _Lugduni Batavorum_ (Leiden) _anno Domini MDLXX_ (1570). Det var allts den rttrogna romersk-katolska bibeln i sin enda erknda latinska utstyrsel, _versio vulgata_ eller, som den vanligen kallades, _vulgata_, den allmnneliga, ehuru bibeln fick lsas endast af kardinaler, prster och munkar. fven en skolgosse kunde begripa, att denna latin frn r 400 efter Kristus icke var Ciceros, lngt drifrn, men detta betydde fga, det lrda sprket skulle flyta som vatten vid fversttningen i skolan; man skulle blott hurtigt ramla p. Snart upptckte jag, att icke blott bandet, utan fven trycket mste fr sin tid hafva varit en praktupplaga. Titelrubriker och kapitlens begynnelsebokstfver voro grant utsirade. I texten funnos icke mindre n bortt tvhundra strre och mindre trsnitt inpassade. Hr sgos i tmligen grofva teckningar, utan skuggor och perspektiv, de frnmsta bibliska personer och tilldragelser afbildade, frn skapelsen, dr den stackars konsten alltid kommer till korta, nda till det nya Jerusalem i Johannes Uppenbarelse, hvilket mne lika ihrdigt trotsar all konstfrdighet. Bst hade tecknaren redt sig med Gamla testamentet, hvilket ftt brorslotten af bilder, medan Nya testamentet fven i vra dagar r, till strre delen af sitt innehll, ett otacksamt flt fr tecknarens ritstift. Dess hufvudfigur r fr hg, anden bortdunstar ur den sinnliga framstllningen. Icke ens Gustave Dor har lyckats gra ngot af Pauli epistlar. Dessutom kan en konstnr icke lefvande skdliggra mer, n hvad han sjlf genomlefvat, och det heliga mste vidrras med rena hnder. Bibelns afbildningar ro som orgelns musik: de protestera, nr de misshandlas till profana ndaml. Denna bok mste hafva gtt genom mnga hnder. Insidan af permarna och det till hlften afrifna gulnade bladet framfr titeln voro nstan fullskrifna med garnes eller lsarnes namn, de flesta slutande p _us_, men fven ngra med mindre klassisk ndelse. Midtp titelbladet lstes i stora, styfva siffror rtalet 1642, och drfver sgs en kunglig namnstmpel, ett krnt, sammanfltadt C. R. Hvad kunde detta betyda? Jag knde ingen lust att drp slsa ondiga gissningar. fven p sidornas smala marginaler fanns hr och dr en latinsk anmrkning, skrifven med blck och urblekt af lder. De flesta gllde frklaringar fver texten eller olika lsarter. Mera anslogo mig de talrika bilderna. I dessa kantiga, strfva gestalter var ngot frtjusande fr en fantasi, hvilken nnu icke blifvit nogrknad med artistiska ansprk. Goliath och David, hxan vid Endor, Makkabernes strider -- hvilka segrar och hvilka syner! Slagfltet med de kringstrdda benen, som vid Herrens ord till Hezekiel fingo kroppar och lif -- Uppenbarelsebokens glashaf med eldpelaren, solen dr fverst och kring henne regnbgen -- de sju inseglen och de sju basunerna -- hvilka mnen fr vakna drmmar! Vid Uppenbarelsebokens sjette kapitel sg man i bilder de sex frsta inseglen brytas. Efter ryttaren p den hvita hsten sgos de tre efterfljande ryttarne, han p den rda, han p den svarta och han p den blacka hsten, bryta lst fver jorden. Han p den rda hsten syntes mig vara den mest frskrckande. Jag uppslog texten och lste: _Och dr utgick en annan hst, som var rd, och t honom, som satt drp, vardt gifvet att borttaga friden p jorden, s att de skulle slakta hvarandra, och honom vardt gifvet ett stort svrd._ Den trettonrige gossen stirrade p orden och frstod dem blott endels. Han frstod, att den rda hsten betecknar _kriget_, men han frstod icke, att detta kunde vara en straffdom. Huru? Kriget, som fostrar hjltar och segervinnare; kriget, som uppskakar folken ur deras dsiga dvala; kriget, som r den frie mannens dlaste yrke och tappraste bragd; kriget, som uppfyller historiens sknaste blad och hastigare n ngot annat fr ett namn till oddligt rykte, skulle _det_ vara en straffdom? Skulle _det_ vara jmfrligt med en rels strdd af hunger och pest? ... Borttaga friden? Mesarnes frid? ... Slakta hvarandra? Skulle _det_ vara hjltars fdkrok? ... Och medveten om sitt hgre mannamod, fvertygad om sin bttre insikt i vrldshistorien, tillslt skolans unge latinare den tunga bokens massiva trpermar med ett fverlgset frakt. * * * * * G, skgglse domare fver mnniskors handlingar och gudomliga rdslut; lifvet skall lra dig sofra domen. Vet du hvad kriget r? Kriget r den mnskliga lidelsen, ordnad i massor. Kriget r hat och mord. Kriget r nd och dd. Kriget r lgn och svek. Kriget r den starkes fvermod och den svages frdmjukelse. Kriget hnar Guds lag och frtrampar mnniskors. Dess fana r vld, och dess fltlsen, lika osann som orttfrdig, r Napoleons sats, att Gud r alltid med de flesta kanonerna, de starkaste bataljonerna. Kriget r mnniskan frvandlad till vilddjur. Kriget r den brutala sjlfviskheten, som trampar p tallsa offer. Kriget frnekar alla kulturformer och missbrukar alla vetenskaper. Kriget r Kain med klubban och genomgr alla tidehvarf som ett vittne om mnniskans fall. Du, som frherrligar kriget, har du sett ett slagflt under och efter striden? Knner du fltlasarettet? Ja, de dda ha ro, men har du rknat krymplingarne och rgat ett mtt med de fvergifnas trar? Vet du den kraft som frspillts och det slsade brd som ryckts frn de hungrandes lppar? Frhrjade flt kunna ter bess, nedbrnda stder och byar kunna ter bebyggas, men lngt genom det d lefvande slktets glesnade leder inbrnner kriget ett bredt brandmrke af frvildning och sedefrdrf. Frherrliga icke kriget, antag det, som Herren antog ktenskapsskillnaden, fr mnniskornas hrdhets skull! Kriget mste ju finnas, s lnge den ena mnniskans sjlfviskhet uppreser sig mot den andras. Utrota jordens befolkning p tv individer nr -- stll den ena p Cordillerernas sluttning, den andra i Himalayas dalar, och kriget skall nnu vara ett faktum i vrldshistorien. Afvpning? Neutralitet? Afvpna passionerna, utplna relystnaden, maktlystnaden, vinningslystnaden, afunden, ofrdragsamheten, fvermodet, begrelserna; uppfyll de tio budorden enligt krlekens lag, och tala sedan om neutralitet! Intill dess kunna folkrtten och fredsligorna mjligen minska, aldrig upphfva krigets elnde. Skna drmmar om den eviga freden, lngtande suck, som genomgtt tidehvarfven alltifrn slktets frsta barndomssaga, hvarfr gckas de stndigt nyo, hvarfr drnkas de stndigt ter i strmmar af blod? Drfr att profetens hnfrande syn af den tid, nr engng hjorden skall beta vid lejonets sida och barnet sticka sin hand i en huggorms hl, frutstter, att Herrens kunskap uppfyller allt land, ssom vatten betcker hafvet. Fr oss dit, Ande, som styr vrlden, och den eviga freden skall icke vara en saga mer! Intill dess, g, barthuggande svrd, som frsta gngen drogs vid paradisets stngda portar; uppfyll ditt vrf som gissel och tuktomstare! Och nr du drages fr att frsvara en evighetstanke eller en hg id, som fr oss nrmare slutndamlet, minns, att du drages som en protest mot kriget, ej som ett intyg fr dess berttigande! Minns, att fven du br rostflckar af oskyldigt gjutet blod, och snk dmjuk din udd infr den frid p jorden, hvilken fven du mot din vilja i striden frnrmat! Ryttaren p den rda hsten fortfar att rida. Hstens hofvar frtrampa den grna jorden, hans nsborrar frusta eld fver det bl hafvet. Stndigt r han sadlad och stndigt rustad. Stundom saktar han sin gng, tyglarna hnga slappa, ryttaren tyckes sofva som hunnen p hstryggen. Men han sofver icke, han begagnar en liten tids rast till att slipa sitt svrd och spnna fastare sina sadelremmar. I den stund som r sitter han dag och natt fullrustad mer n ngonsin frr och bidar signalen frn ngon aflgsen punkt i stern. Hvarfr skulle han sitta till hst, om ej fr att strida? En dag, nr man minst vntar det, ljuder trumpeten, sporrarna borras i hstens sidor, hrjaren nalkas, i ett nu r han fver oss. Bort, fagra tal om mnsklighetens framsteg, om civilisationens rhundrade, om frihet, jmlikhet, broderskap! Bort, ltta lek med dagens sm njen, bekvma njutningar och partiernas halmlgor! Den vllustiga valsen frstummas, vinet rinner i sanden, valurnan kullstrtas, tribunerna vackla, tryckpressen kedjas, kanonen tager sig skipa lag. Ryttaren p den rda hsten r den ende domaren, och hans lag lyder: _v victis!_ Allt detta till en tid. Kriget, som frtr och frnekar allt, utom styrkan, kan icke umbra brnsle. Det mste ter organisera, ter s fr att ter inbrga nya krafter. Folken ro spnstiga, de bota refvorna, bygga nyo och brja nyo att andas, ifall de ej redan hunnit frblda. Ryttaren p den rda hsten rider med slappa tyglar, men fortfar att rusta till nsta kappridt. Han begagnar den tid, som kallas fred, men som blott r en vapenhvila, fr att utsuga folken med de stende hrarna. Han begr folkens blomma, han njer sig icke med frbrukade redskap. S och s mnga unge mn i lifvets bsta kraft. S och s mnga droppar af arbetarens svett, af mdrars och makars trar. S och s mnga procent af folkens sparpenning. S och s mnga existenser, bestmda fr ndamlet att tillintetgra andra existenser. Ryttaren p den rda hsten ltsar frgta, att om medborgaren r solidarisk i staten, r staten solidarisk i mnskligheten. S rider han framt och framt i tiden, vl vetande, att hans framsteg fr hvarje sprng r ett steg mot hans egen tillintetgrelse. Efter sprnget de slappa tyglarna, efter de slappa tyglarna ter sprnget. Mycket nytt och bttre uppspirar mhnda under hofvarna af hans hst; fven stormen har sin mission att rensa luften. Men stormen tillhr endast de vxlingen underkastade lgre regionerna af tillvaron. I de hgre r lugn. Kriget har intet annat frnuftigt ml n att frneka sig sjlf. Ryttaren p den rda hsten rider mot tidernas nde, nr stridens bge snderbrytes, allt krig med storm och blodig kldnad uppbrnnes i eld och intet folk mer skall lyfta svrd mot det andra. 1. Vinternatt. Advigila, Domine! Lsare, du som str med handen p drrvredet, beredd att g ut i den mrka natten, hvarfr stannar du ej i ditt varma, ljusa bo? nnu r tid. nnu brinner lampan, nnu sprakar brasan, nnu utbreder hemmet mot dig sin trygga, kra, frtrogna famn. G icke ut i den oknda natten! Du vet icke hvad eller hvem som mter dig dr. Hr r din rot och den korta minut, i hvilken du andas. Natten dr ute r mrker bakom och mrker framfr, forntid och framtid, emellan hvilka den flyktiga gnistan af ett mnniskolif glnser och slocknar ... Du gr? Du vill icke g lngt, du vill stanna vid trappan, du vill ankra din farkost vid samtidens knda kust och lta den svaja endast s lngt som fnglinan rcker. Vlan, g, jag vill flja dig genom _det ena_ mrkret till det frgngna, som ligger bakom oss -- genom _det andra_ mrkret, som ligger framfr oss, lede dig Gud med blida stjrnor. Mrk, att man kallat historien om det framfarna ein rckwrts gekehrter Prophet. Det frsta mrkret r fvervldigande och uppslukar vrlden. Vinternatten betcker allt som en skld af stl. Men fven stlet kan glnsa, och du upptcker efter hand, nr pupillerna vidgas, en rad af konturer mellan himmel och jord. Framfr dig ligga ofverskdliga isflt, omgifna af skuggor. Skuggorna antaga bestmdare linier: strnder och skogar omgrda p tv sidor det nyss ndlsa isfltet. Snart kan du upptcka deras behagfulla bukter, slingrande sig i mjuka, markerade ramar kring den hvita taflan. Hvar r mrkret? Det finns icke mer, det r genomskjutet af tallsa, darrande pilar, ljusglimtar, frn snn, frn luften, frn det praktfulla hvalf som omsluter jorden. O, dessa tysta, lugna, tindrande stjrnor, som vittna om skapelsens storhet och Skaparens allmakt, de troddes ju lnge vara till allenast fr att upplysa jordens natt! nnu i dag tycker sig hvarje betraktare af ondliga vrldar st i skapelsens medelpunkt. Men nr jag ser dina himlar, Herre, dina hnders verk, mnen och stjrnorna, som du har beredt, hvad r mnniskan, att du tnker p henne, och en mnniskas son, att du lter dig vrda om honom? * * * * * fver det hvita isfltet buktar sig en fin, knappt mrkbar strimma af krvgen. P denna urskiljes vid reflexen af snn en mrk punkt, som vid nrmare granskning befinnes vara en bred kslde, dragen af tv hstar. Frutom krsvennen inrymmer slden tv mn, insvepte i frskinnsplsar. Klden r skarp och skulle sannolikt nrma sig kvicksilfrets fryspunkt, om termometern vid denna tid varit uppfunnen. De uppdragna plskragarna ro, likasom hstarnas manar, betckta med tt rimfrost. Snn knarrar under medarna med en hvass klang af stl. Isfltet tyckes, likasom himmelen, vara beslladt med stjrnor. S! Nu st vi p det frgngnas mark och igenknna dess grundlinier. Vi befinna oss i Nyland, Karis socken, och se framfr oss en frusen sj, benmnd Hgbensjn. Tidehvarfvet r Gustaf II Adolfs. De tv mnnen i slden ro Finlands frste vetenskapsman, den bermde pastorn i Ekens Sigfrid Forsius, och tullnren i Helsingfors Lydik Larsson, hvars namn af en slump rkat kvarst i tidebckerna. Bda ro stadde p resa frn sistnmnda stad till Ekens. Tullnren, en vlfrfaren, vl ombonad och sprksam man om fyrtio r med en ansenlig vrta p hakan, tilldrog fastare sitt lnga resblte och sade till sin lnge, magre sjuttiorige fljeslagare, som i sin tarfliga pls tycktes darra af kld: -- Kryp under fllen, mster Sigfrid, ni fryser ihjl! Vi ha nnu en half mil till Nyby grd och aldrig kan jag taga p mitt samvete att skjutsa en s lrd man som ni stelfrusen till Ekens. -- Gr ingenting, var den andres svar. Fattiga lifsgnistan hller nog ut, s lnge Gud blser p den slocknande glden. Jag har bttre sllskap, som det nu r, n under er varma fll. -- Detta r en stor heder fr mig, mster Sigfrid, genmlde tullnren; men heder nog, att ni velat dela min slde, efter jag nd skulle den vgen fram. Ni r en stor man, ni, och jag r en olrd kronans tjensteman, som frtjenar mitt dagliga brd p salt och sill, nr jag ej rkar f gra ett godt beslag p hollndarens lrftspackor. Lita p, att mig lurar han icke s ltt, och kommer det an p att rusta hst och karl, efter jag har kunglig majestts bref p Turholm, s har min Anders Hackspet visat moskoviten och polacken hvar David kpte l. Men lyd nu mitt rd, kryp under fllen, ty sjlen fryser till mos i detta hundvder ... Se, dr fll en stjrna! Folk sger, att detta betyder tvder, men det vet ni bttre. Den lrde mannen aktade icke ndigt att svara hrp. Han fortfor att oafvndt och med tnderna skallrande af kld betrakta stjrnhvalfvet, som i den torra, genomskinliga vinterluften tycktes gnistra och spraka. Utsikten fver isfltet var s vidstrckt han kunde nska, men vgen gick i bukter och tvang honom att stundom vnda sig fr att behlla i sikte de konstellationer, som nrmast dragit sig hans spnda uppmrksamhet. Slutligen brt han tystnaden och utropade nstan med hpnad: -- _Advigila, Domine, hac nocte nascentibus!_ -- Hvad r det ni sger? frgade Lydik Larsson nyfiket. Skam f mitt olrda tullfrstnd; jag frstr ej mera latin n en rospiggs hund. -- Jag sger, svarade mster Sigfrid: Herre, haf vakt om de barn, som fdas i denna natten! De varda stora i gfvor och skina som ljus, men rka i mycken frestelse och kunna slockna i mrker. -- Och det kan ni lsa i stjrnorna? frgade tullnren med ofrstlld undran. -- Mnniskan spr och Gud rr. Hr se vi endels ssom i ett mrkt tal, men nr det kommer, som fullkomligt r, vnder det ter, som endels r. I samma stund en mnniska fdes till denna vrlden, r hon vrldens ordning underlagd, och intet finnes s stort eller s litet, att det icke r i densamma infogadt. Hvad d vrldens ordning r i den samma stunden, det r den samma mnniskans rot eller _ingenium_, som d fdes. Men den roten vxer olika under olika jordens vder, som styras af Herren, och s varda af enahanda rot olika trd, dock alle af samma art. Stjrnorna ro att betrakta som solvisare fr vrldens gng, nsknt solen icke rttar sig efter visaren, utan visaren efter solen. -- Hvad kan det d vara fr mrkligt, som nu regerar p himmelen? -- Denna natt frer Jupiter regementet med s undransvrd makt som sllan tillfrene, och detta betyder gemenligen stora gfvor. Men bakom honom sknjes Saturnus, som intet r till att tro, och menar jag, att han drager till undergng det som annars till ra stmdt vore. Det likt r blifver i hans sken olikt, och mnga farligheter frest, dock mest i sinnets omskiftelse. r nu ock kristmnaden inne, och solen gr ur Skyttens tecken in i Stenbockens. Skyttens barn ro godartade, men Stenbockens barn hafva en stt talande tunga, lofva mycket och hlla dr litet af, bermma sig fver mttan och ska mnniskors pris mera n Guds. Summa: det som nu fdes r stort fdt, men intet varaktigt, dr som det intet mera hr Skytten n Stenbocken till. Lgg mrke drtill, Lydik, efter ni torde lefva lngre n jag. Tullnren, som delade hela sin samtids tro p stjrnornas inflytande, hade p sina lppar en ny frga om nattens hemligheter, nr vid en krkning af vgen tv andra sldar kommo i vild fart kande mot dem. I den frsta tungt lastade slden sgs en ensam, kortvuxen karl i polsk skinnmssa af alla krafter piska de lddriga hstarna. I andra slden hade en kvinna och en skjutskarl all mda att flja den frsta. -- Halfva vgen fr kronans tjensteman! ropade tullnren myndigt, i det hans krsven med knapp nd hann vika t sidan i drifvorna. -- Hol' dich der Teufel! svarade karlen, ursinnigt svngande piskan, och var inom f gonblick frsvunnen med sina fljeslagare. -- Hsttjufvar! mumlade tullnren frargad. Jag vill aldrig salta en strmming, om icke ppeltysken dr hade ngot otaldt med krona och lnsman. Han skulle snart f bevittna ett tydligare bevis p vgarnas oskerhet. Slden kte nu frn isen upp till en smal vintervg, som snart mynnade ut i allmnna kustvgen genom Karis till Pojo och Ekens. P denna senare, af drifvorna hoptrngda vg hade uppsttt ett vldigt tumult. Tolf ryttare, kommande frn vster, hade mtt ungefr dubbelt s mnga sldar, kommande i en rad frn ster, och ingen ville gifva vg fr den andra. Ett otligt, barskt kommando frnams frn ryttarnes led: -- Vrk de svinen i drifvan, och stjlp kull deras sldar! I blinken red en af de frmste ryttarne kull den frmsta sldens hstar, och hans fredme fljdes snabbt af de frige. En vild oreda uppstod. Sldarnas fverraskade folk var tre gnger s manstarkt som ryttarne, men fann sig snart fverndakastadt i snn, hstar, kdon och mnniskor fver hvarandra. Skogen genljd af rop och hotelser. Mnen, som nyss uppsttt och hngde silfverglnsande i granarnas toppar, kastade sitt ovissa sken fver den hjlplsa villervallan. De sista sldarna i raden hade emellertid ftt rdrum att vndas tvrt fver vgen och bilda en barrikad, som hindrade ryttarne att bryta igenom. Flyktingar, som skte rdda sig ur tumultet, mtte tullnrens slde, hvilken ndtvungen hll stilla ett stycke bakom de stridande. -- Vnd om, Lydik, vnd om, det r rfvare, utropade den fredlskande mster Sigfrid. Tullnren, som rustade hst och karl t kronan, knde sig mera manhaftig. -- Hade jag Anders Hackspet hr, skulle jag lra alla nattskojare _mores_, mumlade han ter, inom sig stolt att dock hafva uppsnappat ett ord latin mer n en rospiggs hund. -- Vore icke herr ke p Gerkns i frd med polackarne, skulle jag hlla tio mot ett, att det r han och ingen annan som fr ett sdant regemente p landsvgen. Den herrn ger icke vg, han, om det ock vore fr kungens farmor. Knappt var detta sagdt, innan en smrt ung man i galonerad hatt och plsrock med bfverskinnskrage kastade sig handlst i tullnrens slde och sade: -- Kr, bonde, kr! -- Hut, karl! rt den manhaftige tullnren. Hvad r ni fr en kruka, som tager till harpasset, nr ni hellre skulle frsvara er mot stigmn p landsvgen? ren I icke tre mot en? -- Det r moskoviter, som anfalla oss, tv eller trehundra man! jmrade flyktingen. Hans nd stthllaren r p resa till bo, och fienden har infallit i landet fr att taga honom och allt hans flje till fnga. -- Moskoviter? r han galen? Sedan nio r ha vi fred frn den sidan, och komma de, s icke komma de vsterifrn, det borde ett nt begripa. r det hans nd stthllaren, s akta er hals, karl, om ni frlper tjensten. Jag knner herr Jns; han r rik nog att klda alla sina dagdrifvare i bfverskinn, och i lrdom har han allenast en fverman hr i landet. Tag hatten af er, hr sitter hans fverman! Men herr Jns har varit ryttmstare, karl! Han lter hnga en rymmare vid sin portstolpe, det r krigsmans sed ... Det blir tystare nu p vgen; m tro de frlikas i godo? En ovntad stillhet hade intrdt i det nyss s skriande larmet. Orsaken var, att ryttarnes anfrare pltsligt befunnit sig ansikte mot ansikte med en vlknd man och stndsvederlike, hvilken det icke var rdligt att stta fr hufvudet -- konungens troman, fr detta ryttmstaren vid finska adelsfanan, nyligen utnmnde stthllaren i bo, herr Jns Knutsson Kurck. -- r det ni, frnde? utropade ryttarnes frman i en ton mellan vrede och fverraskning. Han var en dotterson till kung Erik, det kostade honom mda att dmpa sitt heta Vasablod. -- Jag var sker drp, att det ej kunde vara ngon annan n ke Tott, som p detta stt fverfaller fredlige resande, genmlde stthllaren i samma retade ton. Han misstog sig icke. Det var verkligen Gustaf II Adolfs bermda snplog, som hr for fram mellan vinterdrifvorna. Hans hrvaro frklarades draf att han hemskickats frn vinterkvarteren i Polen fr att vrfva till hren ett nytt kompani af sina bermde finske ryttare. -- Hade det varit ngon annan n ni, sade herr ke, skulle han nu st p hufvudet i snn fr att lra sig skillnaden mellan bnder och kavaljerer. -- Och hade det varit ngon annan n ni, svarade herr Jns, skulle han i morgon ftt lra sig i bo torn att hlla fred p landsvgen. Herr ke strk rimfrosten frn sina morska mustascher, svor fver mrkret och lt slutligen frst, att trtan kunde frlikas vid ett godt bord p Gerkns, dit man hade knappt mer n en mil och dr hans stallmstare Lars Palikka kunde servera spanskt vin som preservativ mot vinterkylan. Herr Jns hade ock sina skl att icke rkna s noga ett snedsprng af konungens gunstling och lt frst, att det vore nu fr sent p kvllen att resa till Gerkns. Han hade bestllt nattlger i Nyby grd ej lngt hrifrn, och om herr ke ville hedra honom med sitt sllskap dr fver natten, kunde han frskra, att hans hofmstare Antonius Pape skulle servera ett ungerskt vin, som ej gaf det spanska efter i vrmande egenskaper. Fred afslts, och stryk var behllna gfvor. Hstar och sldar vltrades till rtta med frenad armstyrka; p knuffar och skllsord var ingen brist. Flyktingarne tervnde; hofmstaren Antonius Pape krp skamflat ur tullnrens slde och fick befallning att tillreda ett gstabud efter tidens lgenhet. Snart befann sig det talrika sllskapet inlogeradt i Nyby grd, herrarne med sin adliga svit vid vinbgaren i stugan, ryttare och tjenare vid sina lkrus i den rymliga, fr tillfllet eldade rian. Allt var p fltfot; fruar eller kvinnlig betjening sgos icke i karavanerna. Fr tullnren och hans fljeslagare terstod intet annat val n att ska sig nattkvarter i ett nrbelget torp, benmndt Kaskas. fven detta hade redan som nattgst mottagit en kringvandrande tiggerska. Halmen p golfvet erbjd t alla ett gstfritt lger, medan enda sngen afstods t den fverallt knde och vrdade pastorn frn Ekens. Men icke ens trtthet och kld kunde fr den gamle mstaren frdunkla hans kra stjrnor. nnu lnge satt han vid det fladdrande skenet af ett prtbloss frdjupad i studium af den urblekta stjrnkarta, som han alltid bar hos sig och dr han nu med ett cirkelmtt utmrkte de planeters underbara lgen, hvilka han denna natt iakttagit p himmelen. I ljudet af de sofvandes andedrkt blandade sig nnu hans hviskande bn: _Advigila, Domine!_ Och nederst vid kartans rand hade han, sig till minne, antecknat datum: _Den 7-8 December 1626._ 2. Nattens barn. S som du gtt, hafva dina barn kommit. Mster Sigfrids hvila strdes af ett nytt prtbloss, som upptndes i stugan. I hans drmmar frbytte sig detta till Jupiters glans, och han somnade ter vid den hnfrande tanken p planeternas konung. Nr han vaknade fre daggryningen, sg han till sin frvning torparehustrun upptagen af vrden om tv nyfdda barn, hvilka hon badat, lindat och omsorgsfullt inbddat i en gammal korg, uppfylld med ull. Han betraktade henne en stund under tystnad. Den unga hustrun hade varit ett af hans skriftskolebarn och ett af de bsta. Hon kunde sin katekes som ingen annan, och vete himlen hvar hon lrt sig den d bland hennes gelikar s ytterst sllsynta konsten att skrifva. Hon stod s hurtig och rdig dr i sin hemvfda gr trja och sin randiga yllekjol; han sg henne, sedan hon sktt om barnen, uppgra eld i spiseln och stlla p elden en gryta med rofvor t mannen, som redan var ute i skogen att kra hem ved. Mster Sigfrid lste sin morgonbn, uppstod och betraktade barnen i korgen, ssom en gubbe vid grnsen af lifvet betraktar lifvets brjan. Det var ett par vackra, vlbildade barn, men s elndigt sm, att de nstan kunnat f plats i torparens trskor, som stodo vid sngkanten. -- Hvar har Dordej ftt de rara gudsgfvorna? frgade pastorn. Aldrig kunna de vara egna? -- Har inte rd, lydde svaret. Jag har tv frut. Tommu r nu p tredje ret och Sigfrida sju veckor. Hon har ju ftt namn efter eder, mstare, och fr dela sin mat med dessa uslingarna. Hvad skulle jag gra med flera, och drtill tv p en gng? -- r det tvillingar i korgen? Och huru har Dordej ftt dem? Jag sg icke till dem i gr. -- Ja, stackare hon dr borta, hvad skulle hon hit att d i den kalla vinternatten? Men det var Guds vgar, kan jag frst, och s fr jag vl taga vrd om ungarna, till dess att ngon frbarmar sig fver dem. Vrdig mstaren kom nu som efterskickad att kristna barnen. -- Hvad sger Dordej? r deras mor dd? -- Gud trste, ja. Hr ligger hon. Och drvid pekade Dordej, lysande med blosset, p ett undanskymdt hrn bakom vfstolen. Mster Sigfrid trdde nrmare och sg vid eldskenet gestalten af en kvinna, utstrckt p halmen. Det var tiggerskan, som ftt hrberge i torpet. Den gamle pastorn var en lika anlitad lkare som sjlaherde och spman. Han fattade kvinnans hand, underskte pulsarna, lyfte ngot litet de slutna gonlocken och fvertygade sig, att detta lif hade flytt frn jordens elnde fr att icke mer vnda dit tillbaka. S tyst, s ensligt hade det flytt, att af sju som sofvo i stugan hade vrdinnan ensam frnummit dess sista suck. Det mste hafva skett fr knappt en timme sedan, ty den dda var nnu varm. -- Men hvarfr blef jag ej vckt, medan det nnu var tid? frgade nu den gamle lkaren, upprrd fver en sdan likgiltighet. Trarna begynte tillra p Dordejs kinder. -- Vrdig mstaren frstr, att detta r kvinnfolks gra. S fort gick det; jag mste ju taga vrd om barnen, och nr jag ter sg till henne, hade Gud ftt sitt. -- Hvem var hon? Hvarifrn kom hon? -- Frga den vind som blser om natten p sveden, hvadan han kommer och hvart han gr! Utsockne var hon, s mycket vet jag, och brt p utrikes tungoml. Tiggare ha vi sett Gudi nog; ndigt gr hr en dag frbi utan en eller flera. Hon, stackare, var ej som de andra, utom att hon var elndigare n ngon af dem. Hon klappade p vr drr en stund frrn mstaren kom. Det var en rdd klappning; jag trodde det var ett barns. S kom hon in som i drmmen, tog ngra stapplande steg p halmen och sjnk ned vid vfstolen. Icke t hon, och icke var det vn om att frga henne. Det enda jag frstod var att hon i mrkret blifvit kullriden af ryttare p landsvgen. Tullnren Lydik Larsson, hvilken omsider vaknat, hrde de sista orden och anmrkte smnigt, att detta var herr kes ryttare likt. Torparen intrdde, stampande snn af sina tunga sjlskinnsstflar. Som nstan alla vuxne mn i Finland vid denna tid hade Thomas Kask tjenat i flt och drtill mist en arm under Evert Horns befl emot moskoviten. Lyckligtvis var det den vnstra. Han kom med underrttelsen att herrarne i Nyby grd rustade sig till aftg. Rdplgning hlls, och mster Sigfrid frklarade sig villig att dpa de nyfdda. -- Detta, menade han, r min kristliga pligt, men ngot kommer ock herrarne vid. De hafva vllat den fattiga moderns ofrd, och hvad de ej mer kunna terglda t henne, det skola de terglda t hennes barn. Jag gr till Nyby att bjuda dem hit till faddrar. Sagdt. Och upprrd af vldsbragden begaf sig den gamle genast p vg. Dagen grydde, men stugan var nnu mrk, af det enkla skl, att dess enda lilla fnsterruta befanns sndrig och tillstoppad med blr. Dordej hade med nd hunnit undanstka det mesta af halmen och putsa sin lille Tommus sotiga nsa, nr herrarne intrdde med ett par af sina tjenare, som mottogo deras kappor och handskar. Tullnren och mster Sigfrid kunde nu vid skenet frn spiseln nrmare betrakta desse myndige mn, hvilka p sin tid rknades bland landets ypperste, den ene i fred, den andre i krig. Bda voro i sin kraftigaste lder, herr Jns Kurck trettiosex, herr ke Tott endast tjugutta r gammal. Bda voro reskldde, hvarfr man af tidehvarfvets bekanta gustavianska drkt nu knappt urskilde mer n de korta kragstflarna och den bredbrttade hatten. Men fven i resdrkt skilde sig hofmannen mrkbart frn krigaren. Kurck var snarare kort n hgvuxen, en herre med fina, intelligenta drag och s frnm, att nr han sedan som stthllare uppvaktades i bo slott, kallades detta att g till hofvet. Hans lnga hr var omsorgsfullt benadt; hans lifrock af smsk sgs vintertid fodrad med hermeliner och sammanhlls med knppen af guld; i hans blte glnste en venetiansk dolk med en stor safir i knoppen af fstet. Tott var nstan ett hufvud hgre, kraftigt byggd, med ovanligt lnga armar och ben, s enkom skapad fr hstryggen, att han stende uppbar illa sin lngd och syntes sjunka ihop. Han bar fr tillfllet kortklippt hr, som var bekvmare fr en stlhufva, men finnes senare afbildad med en lng, brun, vrdslst hngande lugg. P resor och i flt hade han lika litet vrdat sina lnga mustascher och sitt raggiga pipskgg som sina flckade stflar och dito handskar. Den hga pannan och ansiktets regelbundna oval, hvilken hans moder rft af sina vackra frldrar, hade hos sonen antagit ngonting kantigt bistert, som kades af den smala hakan, de hopknipna lpparna, magerheten och vanan att gra grimaser i bde skmt och vrede. Han var s litet kammarherre, hvilket en tid varit hans syssla, och s alltigenom en af desse barske finske ryttare, hvilka frst konungen, sedan tyskarne kallade hackapeliter, att sjlfva hans bredbenta gng frrdde mera bekantskap med sadeln n med hofvens gemak. Herr ke stflade i sin otlighet in fre stthllaren, utan afseende p dennes hgre rang, hvilken missaktning under andra frhllanden kunnat franleda ett fredsbrott mellan tv stormakter. Han sparkade undan Tommu, som trillat i vgen, och lt ofrtydbart frst, att han hade brdt; prsten kunde lsa sitt fadervr fver bytingarna och drmed _punctum_. -- Nr den hgvrdige mster Sigfrid visat oss den hedern att inbjuda oss, vilja vi hra formulret till slut, i hopp att han har undseende med vr brdska, tillfogade stthllaren hfligt. -- Frvisso, svarade mster Sigfrid, hafva de dle herrar icke visat oss nden tillstdesvara fr min ringa persons skull, utan af kristelig barmhrtighet fr de elnda p jorden. Intet vissnadt lf i en vinterdrifva r mera hjlplst n dessa fattiga barn, hvilkas oknda moder i gr afton blef kullriden af ryttare p landsvgen och till fljd draf miste sitt lif, nr hon gaf barnen deras. -- Hvad r detta fr kringprat? snste herr ke med rynkade gonbryn. -- De lppar som sagt det ro stumma fr alltid, genmlde den gamle pastorn lugnt, men man visar dock aktning fr en dendes ord. Behaga nu de dle herrar nrvara som vittnen, skall jag dpa barnen och vara s kort som min pligt tillter. Det r tvillingar, en gosse och en flicka. Dordej, br frst fram gossen! Mster Sigfrid behfde ingen handbok, han knde sin dopritual. Herrarne intogo sin plats bredvid torparefolket och tullnren. Barnen vattenstes med f, men kraftiga ord. -- Jag dper dig, _Ben-Oni_, smrtans son, under bn till Gud, att din fader engng m kalla dig _Ben-Jamin_, lyckosonen. Jag dper dig, _Hagar_, ty du st en frmling p jorden. I Guds, i Fadrens, Sonens och den Helige Andes namn. Amen. Herrarne hade visat sig tlmodige. Anblicken af dessa vackra, spda barn, s skyddslst utkastade i den oblida vrlden, hade ej lmnat vrldsmannens, ej ens krigarens hjrtan knslolsa. Aldrig hade herr ke, ogift och barnls som han d var, egnat den aflgsnaste tanke t ngot s vrdelst som ungar i linda. Men hvarfr skulle just hans hstar och ryttare, kanhnda hans egen bruna klippare, berfva dessa vrnlsa deras enda std? Ja, hvem bad en landstrykerska springa i mrkret fr hstftterna? Men att det dock skulle vara just dessa barnens fattiga mor ... Herr ke lt frnimma ngot under mustascherna: -- Jag tager pojken till min och skall gra en bra soldat af honom. Skt om honom, tills han fr ben att klifva i sadeln, och skicka honom sedan till mig! Hr har ni kostpenningar! Med dessa ord tryckte han en smutsig lderpung med silfverdalrar i den frvnade Dordejs hnder. -- Och jag -- sade herr Jns, som icke ville vara mindre frikostig -- jag skall srja fr flickan. Tag detta frskott fr frsta ren, och sedan, om jag lefver, skall jag se till hvad jag kan gra fr henne. Herr Jns' gfva var ingen lderpung, det var en silkesbrs, som han lade i Dordejs hand. Om jag lefver! ... Fredens man, som med ytterlig omsorg vrdade sin dyrbara hlsa, tnkte p vanskligheten af ett mnniskolif, men krigaren, hvilken hvarje dag var beredd att bortkasta sitt som en trasa, _han_ tnkte icke drp. Kurck blef sextiotv och Tott fyrtiotv r gammal. Mster Sigfrid tackade barnens vgnar med en djup vrdnadsbetygelse. -- Gud lne de dle herrar fr deras barmhrtighet och gifve dem hugnad af dessa barnen! Jag skall, dem till erinran, anteckna de dle herrars ndiga lften p dopattesten. Resan skyndade p. Herrarne tervnde till sina sldar utan ens den kopp kaffe, som i vra dagar det fattigaste torp skulle bjudit till undfgnad vid ett sdant tillflle. Vid utgendet sade stallmstaren Lars Palikka till sin herre, riddaren: -- Sg eders nd den dda? -- Nej, svarade herr ke likgiltigt. -- Jag sg henne, och jag har engng sett henne lefvande i frnmligare skepnad, men jag kan icke minnas hvar. -- Du drack fr mycket l i gr afton, Palikka. -- Tror icke, ers nd. Nr herrarne voro gngne, frsporde tullnren Lydik Larsson i sin ordning en ansats af delmod. -- Hge herrar, sade han, tnka p det som nrmast fr gonen r. Hvad skulle de bry sig om huru den dda kommer i jorden! Se hr, godt folk, tv daler till en kristlig begrafning. Mnniskan m nu hafva varit tatterska, det angr mig icke, hon skall f kristlig begrafning. Tullnrens trumfige, hittills stumme krsven Simon Berg uppfattade ett ord, som skulle f lngt eko, och lt frnimma, att en tatterska borde begrafvas i hsthagen. -- Hll din trut! svarade husbonden. Hvad angr det oss, om hon varit svart eller rosenrd? Trhnda har hon ngot hos sig, som kan vara af nytta fr barnen? Tullnren bjde sig ned fver den unga kvinnan och utdrog ur hennes hr en fint arbetad nl af silfver i form af en lilja. Den bar ett frmmande mrke. Han fattade hennes vnstra hand och anmrkte, att hon bar p underarmen ett inbrndt bltt mrke, liknande en staf, omlindad med en orm. Drp afdrog han frn det afmagrade fingret med ltthet en ring. -- Mster Sigfrid! utropade han fverraskad. Det r en juvelring! Sade jag icke, att hon var en tatterska? Hon har stulit ringen. Mster Sigfrid gick till den sndriga rutan, lt dagsljuset falla in och betraktade ringen. -- Ja, sade han, det r en ring af besynnerlig form. Tre stora diamanter i infattningen. Jag skulle frlikna dem vid de tre stjrnor, som kallas Orions blte. -- De ro d mycket dyrbara? -- Jag tror ej, att ni eller jag skulle kunna utlsa dem. Denna ring r en bikt. Jag skall frsegla nlen och ringen fr barnens rkning. n en gng stod den gamle siaren, frsjunken i tankar, vid tiggerskans bleknade stofthydda. Han sg henne bttre nu, nr en strimma af dagsljuset fll p hennes lskliga drag, dr hon lg utstrckt p halmen. Hon mste ha varit mycket ung, nstan ett barn sjlf; hon sg icke ut att hafva fyllt sina tjugu r. Knappt ett spr af lidande kunde frmrkas, om ej i lpparna, som stelnat i ett halft bittert, halft vemodigt smlje, liksom fver ett sviket hopp, ett lif bedraget p dess renaste knslor. Hvem var hon? Hvarifrn kom hon? Onyttiga frgor! Dden hade bortkysst svaret frn dessa slutna lppar. Mster Sigfrid lutade sig fver den dda och strk det rika svarta hret frn hennes hvita panna. Han mrkte nu, att en fin spetslinning stack fram under kanten af hennes grofva ylletrja. Hon var icke den hon syntes vara. -- Oknda, olyckliga och mhnda infr Gud oskyldiga, hvem du ock r, du har blifvit bedragen p lif och lycka! I ljus och frjd r du kommen till vrlden, i mrker och sorg har du bortgtt ur vrlden. Herren dmer. Gtan af ditt lif skall engng varda uppenbar. Ssom du gtt, hafva dina barn kommit; ssom du kommit, m de en dag g bort! Hstarna voro frspnda. De resande sade farvl t torpets gstfria inbyggare. -- Se om de sm, tills laglig frmyndare utses! frmanade mstaren. Jag bevarar till dess deras dopattest och tillhrigheter. Lt tacka fr den dda i kyrkan och brdska ej med begrafningen, om tillfventyrs ngon efterfrgan hrs af. Jag skrifver till kyrkoherden; hon skall f vigd jord, hon r ingen tatterska. -- N, mstare -- yttrade Lydik Larsson, nr de ter sutto i slden -- ni sade i gr, att detta var en mrkelig natt. Hvad sger ni nu om nattens barn? -- Jag sger, att Han, som styr de villa vgor i hafvet, styr lika frunderligt mnniskors vgar. Stjrnorna anvisa brjan och stundom loppet, men nden r Herrens. Frvisso r vgsam den nattens rot, men Herren r den som vxten gifver. Bed fr dessa barnen, Lydik, ty de behfva det! Min tid r rknad; jag skall icke upplefva nsta vinters sn. Vid vgkrkningen, dr Kaskas torp frsvann ur de resandes syn, vnde sig mster Sigfrid nnu engng tillbaka och bad: _Advigila, Domine!_ Drefter tillade han med en blick p herrarnes medspr i snn: _Advigilate, domini!_ 3. Ryttaren utan sadel. Och en sdan krabbsaltare skickar man ut! Tullnren Lydik Larsson hade tillvitat de hge herrar, som i December 1626 beskte Kaskas torp, att icke se mer n det som fr gonen var. fven en tullnr kan misstaga sig, enr han ju fr mngen tyckes enkom skapad att luras, men denna gng hade han gissat rtt. Herr Jns Knutsson Kurck och herr ke Henriksson Tott hade annat att tnka p n fattiga barn frn landsvgen. Herr Jns hade frn bo slott flyttat som hfding till Viborgs slott och drifrn ter till bo som president fr hofrtten. Drtill stod han som riksrd med ena foten i Stockholm och bar p sina skuldror ett europeiskt krig. Herr ke hade blifvit general, riksrd och slutligen fltmarskalk. Han hade trttnat att ploga vg fr svenska hren genom Polen och Tyskland, lefde nu mest i furstlig prakt p Ekolsund nra Enkping i Sverige, men jagade dremellan bjrnar i Finland p Gerkns och Lavila. Nattens barn uppvxte obemrkta i torpet, delande sina fosterfrldrars tarfliga brd. Dordej hade regelbundet hvartannat r sknkt sin man en blifvande drng eller piga; hon hade ju icke rd att frse honom med tv i gngen. Oaktadt denna sparsamhet var torpet icke illa frsedt, ty nr vi nu terse dess lga torftak tio r efter fregende hndelse, funnos dr sju egna barn och med fosterbarnen summa nio. Detta talrika sllskap var begfvadt med en frtrfflig matlust och en lika beundransvrd flit att fort slita hl p sina sm oumbrliga kldesplagg, hvilka sommartid inskrnkte sig till det grofva, hemvfda linnet, men vintertid behfde tskilliga tillgg, fr att gossarne skulle kunna utlgga harsnaror i skogen och flickorna bitrda sin mor vid brunnen och ladugrden. Allt hade gtt skligen vl i ls, s lnge herrarnes underhllspenningar nnu hrdes skramla i lderpungen och silkesbrsen. Dr hade till och med kunnat fverst aflggas priset fr Gustaf II Adolfs nya vackra bibel, som flitigt lstes morgon och kvll. Men nu skramlade sedan lnge intet silfver mer i ldret, silket var tom grannlt, herrarne voro lngt borta och hade ej ltit hra af sig. Hvar var d mster Sigfrid, barnens frste vn och gynnare? Han hade redan 1627 gtt bort frn denna mrka jord till sina lysande stjrnor, ssom han sjlf frutsagt. Ingen annan ville belasta sig med vrden af tv tattarebarn, om hvilkas hrkomst eller anfrvanter man icke lyckats f ringaste upplysning, och s hade torparen Thomas Kask blifvit vederbrligt frordnad till de frmmande barnens frmyndare. Torpet var brdigt, och Thomas Kask arbetade s flinkt med sin ena arm, att han de frsta ren betslade tv hstar i sitt stall, medan hustrun mjlkade fyra kor i ladugrden. Men s kom kriget, det stora kriget! De sm krigen efter 1617 hade njt sig med halfva skrden, halfva manstyrkan. Det stora kriget begrde mer, det artade sig att begra allt, fastn det icke fick allt; det hngde sig som en blodigel vid arbetarens fot, det utsg hans mrg och blef aldrig mtt. Ryttaren p den rda hsten red fver vrlden i blodig hrskrud och tmde torparens sdeslr, sedan han tmt bondens lada, frlsemannens stall, borgarens fickor och prstens tionde. Kaskas torp lydde under Nyby, och Nyby rkade vara ett af de f skattehemmanen i dessa trakter, dr det mesta var frlse. Skattebonden var fri jordgare, men denna frihet fick han betala dyrt, ty p honom hvilade tyngsta brdan. S hnde sig en dag p sensommaren r 1636, nr allt tillgreps fr att godtgra de lidna frlusterna i Tyskland, att kronans fogde med tv rttare infann sig p Nyby grd fr att utkrfva spannml fr de nya truppernas utrustning och hstar fr trossen, hstar fr kavalleriet. Thomas Kask hade en ung hemfdd hingst p fjrde ret, Pilen benmnd, ett sttligt djur, som redan ansgs fr ortens snabbaste trafvare och vckte grannarnes afund. Bonden p Nyby frplgade fogden, stack ett par dalrar i hans hand och visade honom till Kaskas torp. Dr gjordes kort beslag. Pilen anammades mot ett kvitto, som i dessa tider betydde ingenting, och frdes till Nyby fr att drifrn sndas med andra hstar till mnstringsplatsen i Lojo. Men nu var Pilen, alltifrn sin frsta lyckliga barndom som fl, en frklarad gunstling till den tiorige Bennu, som mster Sigfrid kallat Ben-Oni, smrtans son. Desse tv voro oskiljaktige. Bennu hade ftt frtroendet att ensam vattna och fodra Pilen; Bennu hade varit den frste ryttaren p Pilens rygg, s snart denne frmdde bra hans lilla ltta person, och Pilen lydde i blinken Bennus hvissling. Gossen rkade i frtviflan, nr han vid terkomsten frn sina snaror i skogen fann Pilen bortrfvad. Fosterfrldrarna hllo rd om hsten och barnen. Dordej sade: -- Jag vnne vi blefve af med Bennu, den olyckspojken. Thomas, du hller honom fr mer n dina egna barn, du lter honom gra allt hvad honom lyster. Si s frtrffligt arger han ter kan vara! Sanna mina ord, Bennu r ett tattarebarn, han skall bringa ofrd i torpet! Thomas svarade: -- r han ett tattarebarn, s r Hagar det ock, men henne vill du inte mista fr tjugu ungnt. -- Tala inte om Hagar! Hon r ett lyckobarn, maken fr du ska i tre kyrksocknar. Lser hon inte redan i bok bttre n jag? r hon inte den flinkaste i smnad och alla husliga sysslor? Fr hon inte makt med Sigfrida och alla de andra, bttre n du och jag? Hvart skulle jag taga vgen med de mnga barnen, om jag ej hade Hagar? Ha vi ej rd att fda dem alla, s lt oss skicka Bennu till Gerkns, efter herr ke lofvat oss det, men si Hagar behlla vi. Jag tnker herr Jns minns icke mer af flickan, n hans jagthund minns det lingon han trampat i fjol p rfjagt i skogen. -- Jas, sade Thomas saktmodigt, r nu tiden kommen, att ocks vi skola kifvas? Behll Hagar, jag hller Bennu! Fr g, han r oregerlig, fr g, han gr dumheter, men krut r i pojken, lita du p en krigsmans ord! Pilen? Ja, ota hnnest kiinni, tag fast honom i svansen, bruka finnarne sga. Srjer icke Bennu krket, som hade det varit hans egen hundvalp? Det dr frstr jag. Mrk huru pojkbytingen piskar i argheten brunnshinken med sitt hasselsp, som hade han fr sig fogdens breda rygg! Sdant fngkrut! Jag ville icke vara i fogdens stlle, om _han_ vore brunnshinken. Fremlen fr denna rdplgning, de bda fosterbarnen, stodo vid brunnen, omgifna af torpets legitima afkomlingar. Pilens bortrfvande var dagens stora tilldragelse, och Bennu, som ltit sin frsta vrede rasa mot den toma spiltan i stallet, stod nu p grden, ursinnigt piskande hvad han frst kom fver, som rkade vara brunnen. Han sg kck ut, det lilla spensliga brushufvudet, smrt som en rnntelning, vig som en ekorre, blixtrande bruna gon, svart hr, gldande kinder och hela pysen mest lik en raket, som icke ftt makt att stiga i hjden, men uttmmer sina sprakande gnistor i grna grset. Tommu, tre r ldre och mer n hufvudet hgre, understod sig att skratta. I blinken sprang Bennu mot honom och lt sitt hasselsp utan hejd hagla ned fver fosterbroderns hufvud och rygg. Sigfrida brjade grta. Hagar kastade sig emellan och mottog de rapp, som mnades Tommu. -- r du karl du, som slr oskyldiga? Sl fogden! Och systern sg p honom med sina stora gon, lika mrkbruna och lika blixtrande som hans egna. De voro, med sina nnu ej fyllda tio r, s lika hvarandra, att ingenting annat n knet och drkten skilde dem t -- tv vackra br, sprungna ur samma kvist, tv fattiga, frgtna ranunkler, vuxna ur samma rot p heden. Mhnda var systern en tvrhand lngre, och hennes bestmda hllning rjde tidigare utvecklade sjlsgfvor. -- Fogden? upprepade Bennu. -- Ja, svarade Hagar. Han r med sina hstar i Nyby. Bennu betnkte sig ngra gonblick, flg Tommu om halsen, snyftade ett: frlt! och tog drp till flykten, allt hvad hans ltta ben frmdde -- barfota, barhufvad, med det enda ndvndiga plagg, utom skjortan, hvilket en ung man om tio r icke skickligt kan umbra ens i skogen, drifrn Bennu kommit. Barnen sgo frundrade efter honom. -- Jag gr med! ropade Tommu, medan hans kind nnu bar ett rdt mrke af hasselspet. -- Bennu springer till Nyby att gifva fogden stryk. Hagar fljde honom. Det var endast ngra stenkast till Nyby grd. Nr Bennu nalkades grden, sg han hstarna beta i hagen, medan fogden rastade. Bennu frndrade plan. Han satte tv fingrar till lpparna och hvisslade tv gnger. Vid frsta hvisslingen upplyfte Pilen sitt stolta hufvud och lyssnade. Vid den andra strckte han i galopp fver hagen, fljde fver grdet och stod inom mindre n tre minuter muntert fnysande vid gossens sida. Bennu frstod, att Pilen endast kunde rddas genom en snabb flykt, lika godt hvart, klef p en sten och satt snart, med gonen strlande af frtjusning, p favoritens rygg. Han red till landsvgen, en ridt s god som en annan, utan mssa och skor, utan betsel, tyglar, sadel och sporrar. Det var mer n ett nje, det var seger, det var triumf! Hagar och Tommu sgo den lille ryttaren sprnga p landsvgen vsterut. Icke mnga minuter drefter sgo de fogdens tv rttare skyndsamt rida samma vg, och desse tv voro bttre munderade, utom att de drtill voro bevpnade. -- De taga honom, de sl ihjl honom! ropade Tommu och sprang till frldrarna med budskap om faran. -- Ingen hinner upp Pilen! trstade honom Hagar, nstan lika frtjust som brodern, och knep hop sina lppar till en hvissling, som liknade Bennus. Huru nu denna jagt skulle hafva aflupit, r, oaktadt Pilens snabbhet, ej ltt att gissa, d hst och ryttare gjorde utan ml sin frsta utflygt i vrlden. Men Bennu hade icke hunnit lngt, innan han p landsvgen mtte en vsterifrn kommande talrik skara af vagnar och ryttare i lngsam tgordning. Bennu klappade sin Pil p halsen -- enda medlet att styra honom -- och sprngde i pinkarrier int sveden p sidan om vgen. En sats, och Pilen snafvade med frambenen fver en stubbe; hans manhaftige ryttare gled fver hstens hals ned p sveden. Skaran p landsvgen frnam ett kommando och gjorde halt. -- Hvad r det fr en byting, som rider en sdan hst lytt fver stubbarna? ter var det ingen ringare person n numera fltmarskalken herr ke Tott, stadd p en af sina vanliga resor att jaga vid Gerkns. r och blessyrer hade omsider tvungit den vldige herren att p lngre resor ka i vagn. Men nst en tapper ryttare och ett godt svrdshugg knde herr ke i denna vrlden ingenting beundransvrdare n en stolt trafvare sdan som Bennus Pil. Gossen framfrdes, rd af ridten, men ofrfrad och trotsig. Han trodde sig fngad af fogdens folk. Herr ke lt framleda hsten, som till all lycka befanns oskadad. -- Mina herrar -- behagade fltmarskalken yttra till sina adeliga svenner -- har ngon sett en stoltare bog eller vackrare knveck? Talen icke om de polska springarnes smckrare ben; hagel i mitt kyller, de hlla icke ut hvad de dr labbarna hlla! Hvad tron I det var fr en som jag red vid Grebin? Finsk ras, mina herrar, ackurat som den dr. Stlhandske red icke en bttre vid Breitenfeld. Det kan gras ngot af den dr bondkampen, han mste bli min. -- Han r min, svarade lille Bennu. Herr ke mtte pojken frn hufvud till fot, och den distansen var icke lng. -- Din? Och en sdan krabbsaltare skickar man ut att frdrfva en sdan hst! Hvad nu, pyssling? Rider du utan sadel och betsel? Och fltmarskalken skrattade, ssom han icke skrattat, sedan han sist var i frd med Isolanis kroater. Bennu stod svarsls vid detta jttelje. Han stirrade med nyfiken beundran p de prktiga sadelmunderingarna. -- Af dig kan Lars Palikka gra en bra ryttare, nr du ftt ben till sadeln, tertog fltmarskalken i blidare ton och ruskade om den lille p ett stt, som kom Bennus sm skuldror att knaka. -- Du kan flja till Gerkns och blifva stallmstare t min lille Klas. Hsten anammar jag, som fan tog Wallenstein. -- Pilen r fars och min hst, skrek Bennu, ter utom sig vid denna hotelse. -- Fogden rfvade Pilen ifrn oss! Vid dessa ord hade fogdens frfljande rttare uppntt de resande och kallades fram till fltmarskalken. De berttade hndelsen: hsten hade tillhrt Kaskas torp. -- Godt, sade herr ke. S r han kronans, och jag tager honom. -- Man gjorde icke mnga omstndigheter den tiden med en torpares hst. Tget fortsattes, och Bennu fick rida Pilen, som leddes i grimma af en bland ryttarne. Nr man passerade Kaskas torp, sade Lars Palikka till sin herre: -- Det var hr ers nd fr tio r sedan stod fadder t tattarungarne. Herr ke hade lngesedan glmt denna obetydliga tilldragelse. Han skulle ej heller nu hafva fst sig drvid, om han ej ihgkommit herr Jns Kurck, med hvilken han mngen gng varit i delo. -- Tattarungarne! upprepade han. Frga pojken dr, huru gammal han r! -- Nio r, rapporterade stallmstaren. -- Det slr in. P tionde ret. Kunde se det p korpgluggarna. Men dr r ryttarefart i den slyngeln, han m vara min gudson. -- Det var dr jag sg den dda, hans mor, som jag sett engng frr, dristade stallmstaren tillgga med en gunstlings obesvrade stt. -- Nu minns jag hvar jag sett henne. Det var vintern frut i Marienburg, kort efter dusten vid Wallhof, dr ers nd med ett hugg klf polacken frn stormhatten till sadelbommen. Salig kungen skulle till Stockholm, dr var gstabud fre afresan. S kommo frnma fruar och jungfrur frn Riga. En var helt ung och fager under gonen, hon blnkte som ett solsken af delstenar frn hret till skrpet. Ers nd, det var den dda i torpet ... det var tiggerskan! Herr ke skrattade. -- Det dr kan du bertta en regnig hstnatt vid bivuaken och fltflaskan. Huru mnga remmare tmde du med dina stallbrder vid konungens gstabud? -- Tv, svarade Lars Palikka lugnt. Och resan fortsattes till Gerkns. 4. I Karis prstgrd. Hvad behfver hon veta? Tullnren Lydik Larsson hade ej mindre n de hge herrarne haft mycket annat att tnka p n fattiga barn i ett aflgset torp. Han hade haft trassel af alla slag, sedan det stora kriget i Tyskland begynt uppsluka alla slags varor och lgga embargo p skeppen fr ndig transport. Hollndarne hade blifvit oregerlige, sedan konungen vunnit nya stora kuststrckor vid stersjn och gjort intrng i deras indrktiga handel p Danzig. Kom s drtill att Lydik Larsson tagit sig betydande leveranser till kronan, hvilka, p samma gng de fyllde hans penningpung och kade hans anseende som affrsman, inkvarterade en hel myrstack af nya bekymmer i hans frslagna hufvud. Nu hade han varit p resa till Ekens i ndaml att uppkpa humle fr kronans rkning. Soldaten, som slogs s tappert, frtjenade ock att stundom f muntra sig med en remmare l. Men frrdet af humle var medtaget i Ekens, och tullnren begaf sig, p terresan, till prstgrdarna fr att dr ifylla hvad han behfde fr leveransen. S hnde sig, att Lydik Larsson, sommaren efter den tilldragelse, som frndrade lille Bennus de, intrdde i den stora stugan p Karis prstgrd och fann kyrkoherden Petrus Mathi Tavia i tal med en bondkvinna, som tfljdes af en liten flicka. -- Hvad r det ni sger, mor Dordej? frgade med rynkad panna sjlasrjaren, som just den dagen rkade vara fverlupen af ostar och sommarsmr frn alla sina rkar. -- Hvad r det ni sger? Bcker? Hvad skall ni gra med bcker? -- Det r fr flickan, vrdige far, svarade torparhustrun. Hon ligger fver mig dag och natt, att jag skall lna henne bcker frn prstgrden, fr vrdige far kan vl frst, att fattigt folk ej har rd att best sig s dyr lrdom. -- Gif henne katekesen! -- Den kan hon utantill frn perm till perm. Vrdig far minns nog lsfrhret. -- S gif henne psalmboken! -- Den kan hon ocks utantill. Nr jag sjunger i kyrkan och hon sitter bredvid mig i bnken, minns hon hvar vers och p hvilken sida den str. -- S gif henne bibeln, om ni har ngon bibel! Jag tnker, att dr har hon och vi alla nog att begrunda fr alla vra lifsdagar. -- Vrdig far har rtt, det har jag mnga gnger sagt henne. Men si Hagar r en sdan en, att hon aldrig fr nog. Hon har lst igenom hela den heliga skrift, efter vi ju lade oss till den vlsignade boken, som vrdig far minns, med barnens underhllspenningar. Hvart prntadt ord minns hon dr, Mose och alla profeterna, fr hon brjade lsa af sig sjlf, nr hon var fem r gammal. Nr jag sade till henne: det dr r A, visste hon redan alla stafvarna. Trste mig, om vintern lser hon vid brasan och prtstickorna; sommartid, nr jag vaknar, sitter hon terigen vid sin bok. Hvad i all vrlden skall jag gra med barnet? Nr hon har lst ngot, vill hon ocks ha uttolkning p det, efter dr ju r mycket som gr fver mitt och hennes frstnd. Och s har jag tnkt, att det skulle vara nyttigt fr henne, om hon fr lna af vrdige far sdana kristliga bcker, som lra ett rtt frstnd af skriften. -- Hr nu hvad jag sger, mor Dordej; ni ser ju, att folk vntar p mig, jag har ingen tid med drskaper nu. En sdan lystnad att veta rtta frstndet af allting r af ondo. Vore barnet en pojke, skulle jag rda er att skicka honom till skolan i Helsingfors, om ni har rd, och har ni ej rd, s skulle ni gra honom till en rlig grdsdrng, det kan vara godt nog och fr godt, efter jag hr, att de dr barnen sgas vara tattareungar. Men eftersom barnet r en flicka, s r hennes lystnad efter rtta frstndet ingenting annat n ormens svek i paradiset vid kunskapens trd. Ni minns, att jag predikade i vras om syndafallet. Skms icke en sdan fattig stackare, och drtill en flicka, att vilja lra skriftens frstnd? Gif henne ris och icke bcker! Hvad behfver hon veta? Lr henne skta korna, baka brd och skura golf, det r fr henne lrdom nog. -- Men vrdig far, det kan hon allt, bttre n ngon vid hennes lder! invnde Dordej halfgrtande. Hon r s skicklig nu redan och trgen i sysslorna, att det hon lser, det listar hon sig i lndom till p mellanstunderna och p sndagarna. Vrdig far skulle nu vara s beskedlig och lna henne ngon kristlig postilla, som vrdig far icke sjlfver eftertraktar till att predika ur; det kan, Gud hjlpe mig, inte vara af ondo. Petrus Tavia betraktade den lilla lshungriga flickan, som stod dr rd af blygsel med nedslagna gon, uppfngande hvarje omildt ord frn hans lppar. -- Jas, sade han, r det du, som lst genom hela bibeln? N, sg mig, hvad var det, som Israels folk kallade ett _klangr_? -- I tredje Mose bok, 25:te kapitlet, 11:te versen, str: Ty det femtionde ret r edert klangr. Kyrkoherden uppslog sin bibel, ty han mindes icke versen, och fann svaret riktigt. Den vrdige mannen blinkade och fortsatte: -- N, efter du minnes s bra, kan du bertta fr mig, hvilka judar hemkommo med Serubbabel frn babyloniska fngenskapen? -- Det str i Nehemia bok, 7:de kapitlet, 7:de och nda till 64:de versen: Jesua, Nehemia, Asaria, Raamja, Nahamani, Mordechai, Bilsan, Misperet, Bigvaj, Nehum, Baana ... -- Hll, det r nog! Jag mrker, att du reder dig skligen bra. Det dr, kra barn, r godt minne, det r nnu lngt ifrn godt frstnd. -- Vrdig far har alldeles rtt, infll Dordej, det r det jag har sagt henne. Men d svarar hon, att just drfr vill hon lra ett godt frstnd. Nu frlorade kyrkoherden tlamodet. -- Och jag har sagt eder, att sdan lystnad hos kvinnfolk r djfvulens pfund. En kvinna skall tjena, vara sin man underdnig och uppfda sina barn i tukt och frmaning. En kvinna skall vara Sara och icke Eva. Minns det, farvl! Dordej gick bedrfvad med ofrrttadt rende. Vid drren stod tullnren och hviskade till henne: -- Vnta mig vid grinden, jag vill tala med er! Lydik Larsson frambar det rende som frt honom till prstgrden. Han fick hra tskilligt tal om de dliga tiderna, krig och missvxt. Men Karis rkade vara vlsignadt med goda humlegrdar, och tjugu sckar fylldes fr tullnrens rkning. Hela denna nejd exporterade humle, fr hvilken Ekens var den frnmsta marknaden. Vid grinden vntade Dordej och flickan. Tullnren hade igenknt henne, hrt samtalet och frnummit en obestmd knsla af frsummad pligt, nr han erinrade sig, att han, jmte de hge herrarne, sttt fadder t nattens barn. Man hade d nnu icke lrt sig att taga denna vntjenst mot vrnlsa s ltt som i vra dagar. Han erfor nu barnens korta lefnadshistoria. Pilens bortrfvande och Bennus frsvinnande hade varit en mrkedag i torpets enformiga lif. Sedan fogdens rttare p Nyby redogjort fr sin jagt efter rymmaren, hade Thomas Kask med sin ldste son begifvit sig till Gerkns att terbrda pojke och hst. Han hade lika s grna kunnat bedja en stenmur om rttvisa. Hemma som borta lefde herr ke i flt, och i flt anammas ett byte utan appell. Torparen hade hardt nr bekommit sitt svar af stallmstarens ridsp, frrn det uppdagades, att han tjent som ryttare under Evert Horn, hvilken var allas, fven Torsten Stlhandskes, fven ke Totts herre och mstare. Att afst Pilen kom icke i frga; kungen sjlf, om han lefvat (och hr saluterade herr ke af gammal vana) skulle ej dristat rra en hst i Gerkns stall; men efter Thomas Kask varit Evert Horns ryttare, skulle han i utbyte mot Pilen f vlja t sig den bsta arbetshsten i stallet. -- Huru mnga trosshstar ha vi, Lars Palikka? -- Angr mig icke, ers nd; fogden skter om jordbruksskrpet. Det vet jag, att hr p Gerkns ha vi trettiosex hstar, munderade fr skvadronen, tjugufyra p Lavila, tjugufyra p Ekolsund. -- Godt, Palikka. Lt karlen hr f en trosshst, med eller utan spatten. Pojken behller jag; han fr rida in Pilen, jag har ltit spnna korta stigbyglar t hans spinkiga ben. r han icke min gudson? Och har han icke redan lrt min Klas att klifva p hans axlar i sadeln? Dordej suckade, nr hon fr tullnren beskref denna viktiga tilldragelse, d hennes Thomas fick en kasserad, gammal slhofvad ridhst i utbyte mot Pilen. -- Gossen stackare r nu herr kes. Vildsinter var han frr, skengalen blir han p Gerkns med de ogudaktige ryttarne. Thomas hade ondt af att mista Pilen, men si han skulle drtill ha gifvit Blacken med, om herr ke ltit honom behlla Bennu. Tullnren hrde tlmodigt den lnga berttelsen och frgade hvad Dordej nu mnade fretaga med Hagar. -- Hvad fattigt folk fretager med nnu fattigare. Arbeta fr lifvet och mager kost. Frysa behfver hon icke, och om ngon skall svlta, blir det jag. -- Flickan vill lsa? Dordej strk sin hgra flata hand mot den vnstra med en tbrd af frakt. -- Ni hrde hvad vrdig far sade. Hvad skall en flickunge gra med skriftens rtta frstnd? Hvad behfver hon veta? -- Det kan allt vara skl i sdant, Dordej, eftersom lrda bcker ro skrifna fr manfolk. Men Hagar r ej som andra barn. Hrde jag icke sjlf huru hon svarade vrdige far, s att hren reste sig? Han skulle ju hlla god min fr vrdigheten, men jag sg, att det klack i honom. -- N hvad sedan? Mycket regn faller i sjn, mycket solsken vrmer upp hlleberget. Det skall vara penningar till lrdom, och sedan, kan jag hjlpa, att Hagar r flickebarn? Hon fr tjena som piga p Nyby. Kanske blir hon, som jag, en torpares hustru. Vrm upp hlleberget! -- Vet ni, Dordej, hvad mster Sigfrid sade den natten, d barnen kommo till vrlden? Han sade, att barn af den natten f stora gfvor. Det likar sig rtt fr Hagar, Dordej. Dr r intet hlleberg, som ni sger, dr r den brdigaste kerjord, som ngonsin vntat plogen och sdeskornet. Skicka flickan i skola! ter gjorde Dordej sin tbrd med flata handen. -- Skola? En tattareunge i skola! Ni har kanske hrt, att barnen ha sdant rykte om sig. Vet jag det? Gud vet det. Underligt var det. Kanske har modern varit fattigt folks barn, som andra, men rkat ut fr en bof ... Skola! Och _hvar_ vet ni en skola fr flickebarn, om inte fr katekesen och lsfrhret? Anmrkningen var ovedersglig. I hela Finland funnos, utom klockareskolorna fr innanlsning och katekes, endast fyra eller fem lrda skolor, och alla dessa fr gossar. Lngt efter Hagars och Dordejs tid hade fderneslandet intet annat svar p vetandets trst i ett kvinnohjrta n det urgamla, jrnhrda, obevekliga: hvad behfver _hon_ veta? Lika svarsls stod tullnren Lydik Larsson. Han betraktade den elfvariga flickan, som satt sig p dikeskanten vid vgen och plockade snder en ngsnejlika, vuxen vid grdet. Hon underskte roten, stjlken, bladen och blomkalken s uppmrksamt, som ville hon utgrunda plantans byggnad. Hon skulle kallats ett vackert barn -- s kloka, bruna gon, s fint bildade drag, s svart hr i tv lnga fltor -- om icke den tunna kjolen varit s snf, de bara armarna s tattarlikt bruna. Tullnren frsporde ter en ovan knsla i sitt affrsmannahjrta. Han var nkling, barnls och rik. Om han skulle upptaga denna fattiga vrnlsa, s ovanligt begfvade flicka som sin? Var icke fven han en gudfar fr nattens barn? Men Lydik Larsson var en frsiktig man; han ville icke kpa grisen i scken. -- Dordej, sade han, sg mig uppriktigt hvad ni tycker om flickan! Jag menar ej hennes frstndsgfvor, jag menar hjrtelaget. Hurudan r hon? Dordej gjorde en af dessa okonstlade gester, som brukas i hennes stnd; hon snt sig med fingrarna, plirade smslugt p den frgande och svarade: -- Som folket r mest. -- Hvad vill det sga? Visar hon odygder? r hon styfsint, olydig, uppstudsig? Ljuger hon, Dordej? r hon falsk? r hon lat i arbetet? Aldrig kan jag tro, att hon snattar? Dordej skrattade. -- Ser hon ut att snatta? Om hon hade lof att bortgifva sin slitna sko eller sin lappade kjol, skulle hon klda dem af sig, nr hon ser en annan g okldd. Ljuga ... latas? Hvar skulle hon lrt det? Inte i vr stuga. Lyda har hon lrt frn att hon kunde krypa, men besvr har det kostat mig. Ena stunden r hon styfvare n en trsko, andra stunden mjukare n en lintott. Riset, ja, det r fr Hagar och Bennu vrre n gldhett jrn. Det skulle ni se! Nr kvasten fr slppa till sina kvistar fr de andra barnen, ulfvar Hagar, som sved det p hennes egen rygg. Si jag vet hennes konster. Jag sger: Nu skall du gra det eller det s bra, som ingen annan kan grat'. Gr hon det inte? Jo si det gr hon! Kantnka, ungen tycker om ros och bermmelse. Sinnelaget, det skiftar ofta om, men stormodigt skall det vara, det r inte lappdockor som duga t Hagar, det skall vara det hgsta berg och den finaste grannlt, om det ock vore lysmaskar frn ngen eller kattguld frn kiselstenarna. -- Efter allt hvad ni sger, Dordej, r flickan oregerlig och gr eder omak. Jag tnker ni vore glad, om ngon toge stackarn ifrn eder? -- Taga henne ifrn mig? _En_ kunde gra det, och det r far hennes, om han lefver, men kommer han, m han akta sin rygg fr kvastkppen. Taga Hagar ifrn mig? Hvem skulle d gra mina sysslor och f makt med de ostyriga barnen? I somras hade Bennu ftt dem med sig till mossen att plocka hjortron. Frst sjnk han ned till ronen, s skulle Sigfrida hjlpa honom och sjnk till armarna. Tommu visste intet bttre rd n att springa en fjrdingsvg hem efter hjlp. Hvem drog upp dem? Hagar. Hon slpade fram en kullfallen bjrk. Hvad skulle de _tv_ drunkna! P dem biter hvarken eld eller vatten ... Taga _henne_ ifrn mig! -- Hvad sger ni om ett frslag, Dordej? Jag r ju flickans gudfar, jag tager Hagar p ngra veckor med mig till Turholm, klder upp henne i nytt linne, kjol, trja och skor, frskaffar henne de bcker ni frgfves begrt lna af vrdige far och hmtar henne tillbaka till allhelgona, nr jag ter mste fram denna vgen frbi edert torp. Dordej betraktade honom misstnksamt med ett par stora svartsjuka gon. -- Jas, ni vill taga henne, ni? Vet ni, att Thomas r barnets laglige frmyndare? -- Men ni fr ju flickan tillbaka. Har ni henne s kr, som ni sger, Dordej, s mste ni unna barnet att se sig litet omkring. Betnk: klder och bcker! Ja, klder och bcker, dessa tv argument blefvo slutligen afgrande. Motvilligt gaf Dordej sitt samtycke under tv frbehll: fattigmans klder och kristliga bcker! Dordej hade en dunkel aning om att icke allt prnt var af godo. Och Hagar fljde med nyfikna barngon sin nye beskyddare p besk till Turholm. 5. Turholm. Fr jag ej rkna himmelens trappor? Det nuvarande Helsingfors, som vid brjan af denna berttelse var en de bergsudde, omgifves p tre sidor af en stormig hafskust, fversllad med ar. Den gr graniten, dess underlag, liknar en fattig mor, hvars enda rikedom bestr af kraftiga, glada, vackra barn. De ro hennes stolthet och frtjena att vara det. Ingenstdes framtrder civilisationen behagligare fr gat, n dr hon steg fr steg erfrat demarken. Lgg tv och ett halft sekels kultur till trettiora krigets tidehvarf, och naturens skaplynne r detsamma nnu i dag. Den strsta och bst odlade n r Deger. P dess nordvstra kust r Turholm, hvilket omtalas redan i Erik XIV:s dagar och anslogs efter Carl XI:s reduktion till kaptensbostlle vid Nylands infanteri. I Johan III:s tid tillhrde Tulholm eller Tullholm, som det d kallades, borgmstaren i Helsingfors Lars Mickelsson och fvergick efter honom med ett kungabref af den 20 Maj 1614 till hans son, tullnren i Helsingfors och Borg Lydik Larsson, mot rusttjenst till kronan. Men naturen har hr icke tnkt p krig, hon har tnkt p att brodera ett vackert mnster. Samla inom ett litet omrde den lskvrdaste omvxling af berg, parker, fjrdar, vikar och uddar, som i vr tid omkransa Finlands nya hufvudstad, stll vid sidan af Turholm dess grannar Jollas och Stansvik, och begr icke mer af en finsk skrgrdsidyll! P Lydik Larssons tid var denna del af Deger fr det mesta en vildmark. Hafvet gick tv och en half aln hgre n nu, en lummig ekskog betckte strnderna, medan barrskogen i sitt nordiska allvar rotade sig i bergsskrefvorna och hr eller dr en ng, ett kerflt rdjat mark i de brdiga dalgngarna. En smal krvg ledde till Deger grd; en stor, vl underhllen btbrygga betjenade samfrdseln till sjss och tjenstgjorde som tullstation fr Helsingfors, emedan segelleden till gamla staden gick hr frbi. byggnaderna voro af enklaste byggnadsstil, men vittnade om vrd och vlstnd. Boningshuset af furu, belget p den kulle i ster, som nu intages af drifhus och ladugrd, inrymde stuga och tv kamrar samt en folkstuga, som tillika var kk. Huset bestod sig icke allenast sex prydliga glasfnster, tv rutor i hjden och tv i bredden, utan fven den sllsynta lyxen af ett tak belagdt med rda hollndska tegel, som lyste lngt ut p fjrden. En rdmlad frstugukvist, en grn grdsplan, prydd af en vldig hundrarig ek, frukttrd och en liten kryddgrd fr odling af kl, timjam, persilja och lk gfvo stllet ett inbjudande utseende. Lydik Larsson bodde i gamla Helsingfors, men tillbragte den vackra rstiden p sitt landtstlle Turholm. Tullstationen vid hans egen brygga tillt honom skta sin tjenst p samma gng som sitt sommarnje. Det var en stormig eftermiddag i brjan af Augusti, kort fre mrkningen, d tullnren, uttrkad af sina kunder vid bryggan, tervnde till grden. Han knde sig ensam, den rike nklingen. Dag efter dag trillade silfverdalrarna ned i hans kassakista fr att en annan dag ter vandra ut p frtjenst och tervnda i frdubbladt sllskap. Deras klang hade lnge varit hans enda musik, men det gafs stunder, d de frlorat sin tjusning och droppade ned i kistan med ett skrllande ljud, som tycktes begabba deras lycklige gare. Han behfde vlljudet af en mnsklig stmma som icke mklade med siffror och tullinlagor, en stmma som kunde vrma hans hjrta, hvilket brjade att frtorka. Hvar finna en sdan hjrtelisa? Icke var det hushllerskan, beskedliga Lisbet Wolle, hvars hela varelse uppgick i matos och strumpstickor. Icke var det f. d. kusken, numera grdsfogden Simon Berg, eller den snedgde tullskrifvaren Sjholm, eller Turholms f. d. ryttare, Anders Hackspet, som numera botade grdens hstar fr kvarka i stllet att bota moskoviten fr snufva. Eller var det kanhnda den fattige djknen Petrus Luth, som gick p rote i bygderna och hedrades fr sin lrdom med en plats vid husbondens sida fverallt hvar han satt vid ett gstfritt bord? Nej, den rike Lydik Larsson behfde ngonting annat, han behfde en vrdinna i grden. Det var kulet i stugan, vinden blste in genom de otta fnsterposterna. Tullnren frs. Han lt tnda en brasa och satte sig i en grof, tung karmstol vid elden. Skulle han gifta om sig? Han var ju en kry nkling om femtio r och kunde frsrja en hustru. Lisbet styrde huset, och Lisbet var rlig som rgmjlsgrt, men bakom Lisbet stod grdsfogdens hustru, Priska, och tullnren misstnkte, att det var i Priskas hand som den husliga styrelsens hemliga trdar sammanlpte. Sledes ... hvar finna en passande hustru? Rike Kedinghs dotter Agneta frde penningar med sig i boet. Hm ... penningar kunde aldrig regna fr ttt, men det var icke dem han behfde. Fattiga jungfrur funnos mnga ... Maria Bruse? ... Betty Luth, syster till djknen? ... Han skulle icke f korgen. Men om de gifte sig med hans kassakista? Om de toge sig fr att snegla p arfvet? Nej, hellre frysa ensam, ensam lngleds och ensam d. Det brjade skymma. Dagern frn fnstren stred allt mattare med eldskenet frn den stora, halfrunda, ppna spishllen. Snart hade bjrkvedens fladdrande lga erfrat salen och belyste med flmtande sken de massiva ekbnkarna, sknkskpet, matbordet, tenntallrikarna p hyllan och det stora, af en hollndare inkpta vgguret, som var s konstfrdigt inrttadt, att gken framtrdde vid hvarje timslag och galade tiden. Nr gken galade tta, intrdde jungfru Lisbet att duka aftonmltiden. -- Hvar r Hagar? frgade tullnren. Hagar hade nu bott tv veckor p Turholm, tit och sofvit med tjenstefolket, blifvit husvarm och uppkldd af Lisbet Wolle. Flickan hade varit s fga vlkommen i huset, som ett fattigt phnge vanligen r, men hon hade fvertrffat frvntan. Hon befanns flitig, lydig, lraktig och begfvad med en frunderlig talang att gra sig omtyckt. Icke mnga dagar hade frgtt, innan Lisbet Wolle skickade henne att plocka pplen i trdgrden; huspigan fann henne skicklig att mjlka korna; Anders Hackspet tog henne med sig att rykta hstarna. Endast fogdens hustru Priska misstnkte med afundens skarpa blick en blifvande gunstling och drmed en farlig medtflarinna. Nr sysslorna voro undangjorda, flg Hagar ut kring berg och backar, ingen visste hvart. Hon hade ingen jmnrig lekkamrat, och ensamma barn f underliga infall. -- Hvar r Hagar? upprepade tullnren med hgre rst, ty jungfru Lisbet var lomhrd. Svaret lydde: -- Ute i backarna. Jag har ej sett henne, sedan hon var med Ulla i ladugrden. Lydik Larsson hade hittills haft fga tid att tnka p guddottern. Nu stod han upp, tog sin kpp och gick ut att uppska henne. Det var redan halfmrkt. Han letade vid det stora djupa kalkbrottet, dr ett barn kan falla och sl ihjl sig i mrkret. Ingen Hagar. Han gick utt krvgen och ropade flickan. Frgfves. Slutligen, nr han befann sig vid grnsen af sina utmarker, hrde han hennes rst och fann henne sjungande p det hga berg, som i sydvst reser sig p Turholmens mark mot Hllviken. Han igenknde en vlbekant psalm: I himmelen, i himmelen, dr r klarhet fin, s att den klara solen hon ej s klara skin, som den klarhet i himmelen r, som den klarhet i himmelen r, nr Herran Zebaot! Utaf den klarhet i himmelen, mnniskan skina skall, allt som den klara solen vidt fver stjrnor all, nglomen fast mycket lik, nglomen fast mycket lik, fr Herran Zebaot. Af Turholmens nu med stor kostnad anlagda promenadvgar sgs vid denna tid och lnge drefter intet spr. Tullnren klef pustande uppfr en olndig gngstig till toppen af berget och fann Hagar p dess hgsta klint, betraktande stjrnhimmelen, som skdade i det frsta hstmrkret ned fver det oroliga hafvet. Kvllen var klar, men stormig. By efter by frn den mrka Finska viken i sder kastade sig fver de gr klippor, som sedan skulle bra det stolta namnet Sveaborg, fann dem vara objliga, fverstnkte dem med skum, hvirflade fver Kronbergs fjrd och trasslade in sig vid strnderna i furornas tofviga hr. Flickans gestalt aftecknade sig tydligt mot himmelen. Hennes kjol fladdrade fr vinden; hennes lnga svarta fltor hade befriat sig frn sina band och blifvit en lek fr stormen; sitt hgra pekfinger hade hon utstrckt mot en stor oknd stjrna, som tycktes betrakta henne och kvarlmna i hennes gon en sllsam terglans. Barngestalten p berget hade i mrkret, stjrnljuset, vindens hvinande och vgornas brus ngot s ensligt sorgset och s underligt trolskt, att tullnren tnkte p mster Sigfrids planeter och nattens barn. -- Hvad gr du s sent i mrkret p bergen? -- Jag rknar stjrnorna. -- Rknar stjrnorna? Hvad r detta fr drskaper? -- Esaias sger, att Gud fr hjdens hr fram efter tal och kallar dem alla vid namn. -- Stackare, vill du gra hvad Gud gr? -- nej d. Men Amos sger, att Gud bygger sina trappor i himmelen. Fr jag ej rkna himmelens trappor? -- Kom ned! Hr blser sjlen ut som ett ljus. Och tullnren tnkte vid sig sjlf, att flickan var bara barnet. Endast ett okunnigt barn eller en stor knnare af himlakartan fretager sig att rkna stjrnorna. De tfljdes p ojmna stigar till boningshuset. Den vanlige gsten, djknen Petrus Luth, hade anlndt -- en af desse trdslitne, halfsvultne, alltid hungrige ynglingar, som fr ett brdstycke kringvankade i bygderna, stundom s talrike och efterhngsne, att de blefvo en landsplga. Man mste fr hvarje skola anvisa hela socknar, dr djknarne hade rttighet att kringvandra; fr Helsingfors strckte sig distriktet nda till Hauho i hga Tavastland. Stormodige djknar betraktade detta omrde som sitt hertigdme, dem gifvet till plundring; andre intrdde med en psalm genom bondens olsta drr och hade ett ben i beredskap att muta herrgrdens hund. Folket gaf hvad det frmdde. Hvarifrn skulle det annars f en prst p sin predikstol? Ett vackert drag i folklynnet var, att ingen djkne anmlde sig eller mottogs som tiggare. Unge Petrus Luth, en af de frimodige, men icke stormodige, satte sig obesvrad att dela aftonmltiden. Ngot rann Lydik Larsson pltsligt i hgen. -- Petrus, sade han, r du redobogen att gra mig en tjenst? -- Allt hvad i min makt str, svarade djknen. -- Hr r en fattig flicka i elfte ret. Hon har godt minne och en besynnerlig lust att lra. Vill du lsa med flickan? Jag tnker, att du kunde behfva en ny jacka. Petrus kastade en blick p sin ntta vadmalsjacka, dr hgra armbgen snart skulle skda dagens ljus, och svarade, att han ville prfva p. Hagar inkallades. -- Barn, sade hennes beskyddare, vill du lra dig rkna himmelens trappor? Svaret blef en stum, glnsande blick, som nnu hade ngonting kvar af stjrnan. -- Hvad vill du lra? -- Frst himmelen, sedan jorden, svarade flickan med hela tvrskerheten hos den lder, d man tror sig i stnd till allt, fven att rkna stjrnorna. Tullnren skrattade. -- S, s, ingenting mer? Lsa och skrifva kan du, men hvad sger Petrus om rknekonsten? Djknen frmenade, att rknekonsten vore en stor lrdom fr mngen man, n mer fr en flicka. Hagar skulle f brja med tv gnger tv. -- Fr jag g i skolan med gossarne? frgade flickan. Tullnren upprepade Dordejs tbrd med flata hgra handen emot den vnstra. Djknen svarade, att detta icke lt sig gra. I skolan lstes latin. -- Lt mig lsa latin! -- Du? Och fven ynglingens bleka, allvarsamma drag upplystes af ett godt smlje, nr han svarade: -- Det fanns verkligen en flicka, som lste latin, och icke allenast latin, utan fven grekiska och mycket annat drtill. Hon var den enda i Sveriges rike, men hon var ock ett riksrds dotter. Hon hette Vendela Skytte. -- Blef hon mycket bermd? -- fver hela riket. Hon dog ung fr tta r sedan. -- s! Men hon blef nd mycket bermd? -- Jag har hrt sgas, anmrkte tullnren, att vr ndiga unga drottning fven lser latin. -- _Hon_ r drottning! svarade djknen. -- Du hr det, Hagar! Hvarfr r du icke en drottning eller till det minsta ett riksrds dotter? Men eftersom ingen vet hvad din far var, kan man ju tnka om honom hvad som helst. Antag, Petrus, att denna fattiga flickas far varit en kejsare, och lr henne lsa latin! -- Det kan jag icke, svarade djknen rodnande. -- Hvarfr kan du icke? r du fr hgmodig fver din lrdom fr att nedlta dig till en s ringa lrjunge? -- Nej, fader Lydik. Hvem r ringa, om icke jag? Hvem r fattig, och jag skulle anse mig vara fr mer? Jag skall lra flickan rkna och hvad jag annat vet, men begr ej, att jag skall lra henne latin! -- Hvarfr icke latin? -- Fr att -- ynglingen tvekade p ordet, han nstan blygdes att utsga det -- fr att hon r flicka. -- Det var en annan sak; se det hade jag ter glmt! Nej, barn, sl bort sdana griller; icke klcker man rnar ur hnsgg! Det r platt oresonligt, att du vill lsa latin. Djknen var icke fullt ense med sig sjlf; han knde behof att gifva skl fr sitt afslag. -- Det r s, fader Lydik, utlt han sig, att nsknt en kvinna icke anses skapad fr lrdom, kan ju hnda, att Gud understundom gifver henne Vendela Skyttes frstnd, vare sig att hon fdes i gemaket eller torpstugan. Om sdan stor hug till gagn leder, lmnar jag fuller osagdt. Dr Gud gifver god jord, m sningsmannen icke sga: dr r ett stenrse! Men latinska sprket r kommet till sdant hgt restlle som lrdomens modersml och konungakrona, att det nppeligen fr kastas p landsvgen fr himmelens fglar. Det r med det som med prstkragen: lag sger, att honom kommer icke en kvinna vid. Och dr ngon af oss djknar skulle f rykte om sig, att han lrt en flicka latin, dr skulle all hans egen latin inte kunna frhindra, att han aktas ssom den dr oskrat visdomens privilegium, ovrdig sjlf att beklda ett lrdt mbete. En vet jag, som trs och kan, men han har sina hakar. -- Vl icke _Cannabis_? -- N ja. Han bor p Hertons, ngra stenkast frn Turholm. Han kan sl ihjl en biskop med Ciceros lnghandskar. -- En tokig skolmstare! Skms du icke? -- Undskyll! Man mste ju vara galen fr att lra en flicka latin. Lt mig veta nr jag skall brja rkna med Hagar. Och tack fr i dag! Jag nskar eder en rolig god natt, fader Lydik! Djknen begaf sig till en afplankad skrubb p vinden, dr han var van att finna en dyna med rtofs och en kruka med vatten, som tillfredsstllde hans mttliga ansprk p ett sofrum fr natten. Hagar bortskickades, andra gngen afvisad frn lrdomens frgrdar. Hon skulle f rkna tv gnger tv. Det var fr en flicka mycket nog. Hvad behfde _hon_ veta? Tullnren mste le t sig sjlf. En sdan lismerska! Hade ej denna trasunge frn landsvgen redan tv gnger frledt en praktisk man att inlta sig p draktiga lrdomsgriller? En flicka g i skola! Och kanske blifva prst! Han tnde sin lykta och fretog den vanliga nattronden. Grden var tyst, all eld slckt, allt sof, allt var s som det skulle vara. Endast det smnlsa hafvet fortfor att i vanmktig vrede nagga strndernas klippor. Endast den oknda, stora stjrnan, som lmnat ngonting kvar i flickans gon, fortfor att skda ned p de ensliga bergen. Lydik Larsson undrade, om detta himmelens tindrande ljus var Hagars stjrna, som mster Sigfrid frutsagt. Ja, hvad allt utgrunda icke de lrde? Men hvad utrtta de drmed? Brga de ens sitt dagliga brd? Svlta, som djknen, det r deras lott, nr de ej drtill frysa, som mster Sigfrid. Hvartill tjenar bckernas visdom? Det kan ingen s noga sga; ngot vrdnadsvrdt r det. Och likvl! Hellre en brygga med grundliga tullintrader, n all vrldens lrdom med skrikande mage. 6. Cannabis. _Animus_ har fven en feminin form, som heter _anima_. Hagar hade brjat rkna fr Petrus Luth och borrat sig genom _quatuor species_, frrn en annan nnu lrt tabulan. Lraren hade mnat gra halt vid divisionen af hela tal ssom det hgsta tnkbara mtt fr kvinnlig rknekonst, men om f dagar var grnsen fversprungen och marschen fortsatt in p brkens omrde. Hr gick det framt med samma hejdlsa fart. Ofrvntadt befann man sig midt inne i _regula de tribus_, och s fortgick det vidare, vidare, till dess att den andfdde lraren slutligen mste beknna sig hafva uppntt grnsen fr sina aritmetiska kunskaper. Men hade Petrus Luth gifvit ett finger, s tog hans lrjunge hela handen. Steg fr steg sg han sig inledd p nya kunskapsflt. Han uppritade kartor i sanden och invigde sin hrarinna i elementerna af geografin. Nsta steg ledde till det lilla man d visste om naturens riken. Ett steg vidare, och man var inne i bibliska historien. Drifrn kom man till kejsar Augustus och Rom, drifrn till ytterkanten af metafysiken. Det gick som ett trolleri. Gtans enkla lsning var den, att en djkne i hgsta klassen af 1600-talets skola ej skulle fylla mttet fr andra klassen i nittonde seklet, med undantag dock af latin och grekiska, dr han kunde prata kull en nutidens professor. Nr den brydde unge lraren sg sitt eget kunskapsfrrd taga ett hastigt slut och knde sig st allt mera svarsls gent emot nrgngna frgor, frklarade han sina lektioner afslutade. Mellan ett begfvadt barn och dess intresserade lrare uppstr snart en frtrolig vnskap. Djknen och hans elev sutto under den gamla eken p Turholms grdsplan. Hagar brt kvistar frn eken, ifyllde gsrt och lejontand, som vxte p grden, band hop en krans, lade kransen kring djknens bruna hatt, sg honom smilande i gonen och sade honom med sin mest bevekande rst, som icke var alldeles fri frn koketteri: -- Lr mig latin! Petrus Luth tog till flykten med hastiga steg. Han litade ej p sin stndaktighet. Denna efterhngsna snrta, nnu i den lder nr barn f ris, var oemotstndlig. Hvar hade hon lrt sig detta? Icke i Kaskas torp, n mindre i Turholms ladugrd. Tidigt p morgonen dagen efter hade Hagar ftt lof att g med Anders Hackspet att vittja fgelsnaror i skogen. Fngsten var lycklig, den gamle knekten rkade vara vid bsta lynne. Han bar, utom jrparna, fven en sttlig tjder, fallen med ra fr hans skra lod. De satte sig att hvila p en kullfallen fura vid stranden och framtogo sitt medhafda matfrrd, torrt brd, jmte en trflaska fylld med mjlk. Den frsta septembersolen glittrade i det vta grset och frsilfrade ett sakta strmdrag i Hertons sund. Tusen brokiga svampar, rstidens barn, betckte i yppig frgprakt skogsfruns mossgrna kldningsfllar. -- Anders, sade Hagar, hur har du ftt ett s besynnerligt namn? Hackspet! -- Det skall vara _spett_, icke _spet_, svarade knekten med det lustiga grin, som stundom upplyste hans barkade fysionomi. -- Hvarfr skall det vara _spett_? -- Det var nu dr vid Moskva under herr Jakob. Nej, vid Troitska var det. Vi stodo fyra man till hst p utpost vid floden. Tv skulle vakta, tv rasta. Det var kallt, vi gjorde upp eld. Hade metat laxringar. Ville steka dem. Brukade svrden som stekspett. Hack, sade korporal Bjugg, nr har du sist tvttat din skjorta? I julas, sa' jag. Och nu r det snart Marie, sa' Bjugg. Vi tvtta vra skjortor, Hack, sa' han, s lnge vi rasta. Godt, sa' jag, de torka vid elden ... Vi stodo som Gud skapat oss, nr tv af Sapiehas kosacker kommo rnnande emot oss. Bjugg till att varsko posten, jag fick de etterormarna fver mig. Ryckte spettet ur elden, s hett det var, dr satt en brnd fisk kvar p det. Ryggen fri mot en lind. Parerade spjuten med rdheta spettet. Svedde kosackernes skgg, s det frste i dem ... Si, till den dagen hette jag Hack, men sedan kallade skvadronen mig Hackspett. Hagar skrattade. Hon hade velat se kosackernes svedda skgg! -- Men, sade hon, det finns andra underliga namn n Hackspett. _Cannabis_ ... hvad r han fr en? -- Cambis? Han r en tassig karl p Hertons. Bor hr vid sundet. -- Anders, hr r en ekstock, lt oss ro fver! Jag vill se _Cannabis_. Det sgs, att han slr ihjl biskopar med latin. -- Nej, r han s grym? Det har ngon ljugit p honom. De sga, att ibland r han klok, men s kommer det fver honom, att han slr stenarna. Det gick Anders Hackspet liksom alla, hvilka rkade inom Hagars trollkrets. Han stod ej emot. Han erinrade sig, att p Hertons bodde en utmrkt sadelmakare, och fuxen behfde ny grimma. De rodde fver det smala sundet med dess lilla klipp. Hertons, en variant af det gamla namnet Hertugns, var ett af de mnga gods, som under Gustaf Vasa fvergtt frn kyrkan till kronan. Vid tiden fr denna berttelse gdes grden af tv brder, Henrik och Thomas Lydikssner Jgerhorn, som allodialsteri om 1-1/8 mantal. P stranden vid sundet lg ett fiskartorp, dr man byggt en ny sjbod fr fiskredskapen. Den gamla frfallna boden stod ledig och upplts till sommarbostad t en utfattig, afsigkommen och sinnessjuk skolmstare, hvilken socknen inackorderat i kost och underhll hos fiskarefolket. Hvad namn denne usling i tiden burit visste knappt ngon mer, om icke prsten och kyrkoboken, men det spenamn, som skolpiltarne fordom gifvit honom, trotsade tiden. _Cannabis_, eller frkortadt Cambis, hette han numera i folkets mun -- _Cannabis_, hampa, detta var inseglet p ett lif som hemfallit t glmskans stora inkognito. Hvaraf han ftt namnet var likas obekant, ty af hampans sega trdar fanns intet kvar i denna trdslitna, sndersmulade tillvaro, om icke mjligen en seg lifstrd. Troligen hade skolmstaren engng trakasserat en pojke med deklinerandet af detta alldeles icke svrlsta latinska ord, och s hade det klibbat vid hans person fr hela hans terstende lif. Drren till gamla sjboden stod ppen och tillt en blick i elndets bostad. Ingen eldstad, intet husgerd, intet fnster, endast en ppen glugg. Vggarna likasom fverlimmade med fiskfjll, golfvet betckt med torkadt sjgrs. Grset var ej frn i gr och tjenstgjorde som snghalm. Hr och dr sgs en afrifven bokperm eller ett flckadt enstaka blad af en bok flkta fr luftdraget, som strmmade in genom gluggen. Vid stranden satt skolmstaren p en sten -- ruinen af en lrd man, nedsjunken under nivn af den okunnigaste. Hans magra gestalt skyldes knapphndigt af trasor, hans lnga, tofviga gr hr var en lekboll fr vinden, hans bara ftter buro mrken af hvassa stenar och trnbuskar. Likvl fanns ngonting mnskligt kvar i denna aplika hamn. Han var en af desse stilla grubblare, hvilkas ande tr p sig sjlf, i brist p brnsle frn vrlden drute. Nu begrundade han ngot som tycktes uppfylla honom med gldje och segervisshet. -- Ja, sade han vid sig sjlf, jag har funnit det. _Eureka!_ Samma _paradigma_! Samma _syntaxis_! Samma _prosodia_! Det finnes icke mer n en deklination och en konjugation, men tv _numeri_, frstr du, det komma vi icke ifrn. Du fr dig och jag fr mig, men bda tillsamman ro vi flera. Latin som grekiska, det r intet annat n munarter. Latinet frn grekiskan, grekiskan frn koptiskan, koptiskan frn hebreiskan och s vidare, du frstr? Det finnes icke mer n ett sprk -- ursprket, det som var fre Babels torn, och det har _jag_ funnit! Han lade tonvikt p detta _jag_, uppreste sig frn stenen och stod dr stridsfrdig mot alla vedersakare, i sin egen tanke ett freml fr vrldens beundran. Hemligheten af hans fall lg frborgad i detta _jag_, som brutit s mnga starka andar i frgudningen af sig sjlfva. Ingen r s lrd, s stor, s upphjd fver mnniskors vanliga mtt, att icke en afgrund ppnar sig under hans fot i detta samma frstliga, allt frtrampande, allt frnekande, gudatrotsande _jag_. -- Men -- tillade _Cannabis_, i det han uppmrksamt betraktade en ntstolpe, som troligen skulle frestlla en solvisare -- det r tid att vi brja skolan. Klassen intager sina platser. Ostiarie, huru mnga _absentes_? Och han bevpnade sig hotande med en frla af rtofs, kastande en strng blick p stenarna, alarna, enrisbuskarna, ntstolparna, hvilka stodo dr talrika nog att frestlla en manstark klass. I detsamma fick han sikte p Hagar, som frvnad betraktade honom, medan hennes fljeslagare gtt att uppska sadelmakaren. Fantomen frsvunno, anblicken af en lefvande varelse, ett barn i skolldern, terfrde honom till besinning. Han for med handen fver pannan, antog uppsynen af en vlvillig lrare och frgade om Kajsa ville g i skola hos honom. Hagar var rdd, hon vgade icke svara. -- S, s, sade _Cannabis_ uppmuntrande, st du ett flickebarn? _Taceat mulier_ ... Vi mste rkna tv _genera_: _masculinum_, _femininum_ och drtill _neutrum_. Men det hindrar oss ej att ha ett _commune_. _Scholaris_ och _studens_ ro _communis generis_. _Animus_, sjlen, har fven en feminin form, som heter _anima_, lifvet. _Morte carent anim_, lifsgnistorna kunna icke d. Och om ngon sger dig, Kajsa, att du ej fr g i skola fr att du r en flicka, s svara dem, att icke allenast alla dygder, utan fven s lrda ting som _scientia_, _eruditio_, _doctrina_, _facultas_, _humanitas_, _litter_ och mnga andra ro _feminini generis_. Skola vi brja nu genast? Den ur sin rot uppryckta anden, som frtrde sig sjlf, hade nu ftt ett stycke brnsle utifrn. Detta nya skolbarn skrattade icke t honom, som alla de friga, t hvilka han erbjudit sin fraktade skola. Hon ingick p hans fixa id, hon tog den fr allvar, och detta gjorde honom lycklig. Hagar betnkte sig. Lsa fr honom? Om han icke vore s afskyvrdt trasig! Om han icke inbillade sig, att hon var en sten! Skolan var allt annat n inbjudande. Men det var dock en skola, och en latinskola! Om hon skulle frska? Tullnren var borta p resor ... Ensam tordes hon icke ... Men om Anders Hackspet ... -- Jag skall komma i morgon, svarade Hagar. -- Klockan sex! Det r bst p morgonen. Jag r stundom s tung i hufvudet, de mnga pojkarne gra mig s mycken frtret. Har du bcker? Har du grammatika? _Eutropius? Cornelius Nepos?_ -- Nej. -- Vnta litet! Du skall f lna af mig. Men tala ej om det! Frstr du? Tala ej om det! _Cannabis_ sg sig frsiktigt omkring, gick till sin sjbod, afrjde i ett hrn sjgrset, lyfte en ls stock i det otta golfvet, framdrog drunder en halfmurken kista och valde drur tv bcker, som han lmnade Hagar med ny frmaning om tystltenhet. Det var grammatikan och Eutropius. Den fattigaste bland fattige hade ocks en dold skatt, som han omsorgsfullt gmde fr allas blickar. Det var hans kra gamla skolbcker. Och nu hade han ftt det som han i lnga r efterlngtat, det som han s lnge frgfves skt, en verklig elev, som kunde hvad dessa stenar och buskar icke kunde: hra, tala, frst, lra. Den trasige stackarens magra ansikte lyste af gldje. Han skulle uppbjuda all sin skolmstarekonst fr att gra ngot af denna elev. Frgan var blott, om icke stenar och buskar ter skulle trnga sig fram mellan mstaren och den lefvande, talbegfvade lrjungen. Lyckligtvis hade han sjlf insett, att hans hufvud var klarast i tidiga morgonstunden. Hagar lyckades fvertyga sin Hackspet, att snarorna borde hvarje morgon efterses. Antingen de gfvo fngst eller icke, lg alltid ekstocken tillreds vid sundet, och kort drefter hade skolmstaren sin elev vid sjboden. Den elndigaste, den mest frtorkade, den af alla stoftets maskar frhrjade, af alla vandrares fot frtrampade grenen frn kunskapens trd hade nnu bevarat ett grobart fr, som slog rot i ett annat, nstan lika skyddslst, t alla vindar prisgifvet mnniskovsen. 7. Sammansvrjning och mte. Hufvud hade hon, det visste han mer n vl, men hade hon hjrta? Det var lngt lidet p sena hsten, nr tullnren Lydik Larsson ter satt ensam vid den stora ppna spiseln i Turholms sal. Mrkret stirrade s nattsvart in genom rutorna, att det kunde skras med knif; granveden i brasan sprakade som musktskott; en skalbagge, som lefvat inkrupen under barken, drefs ut af lgorna och skte sig, oroligt springande upp och ned lngs vedtret, en utvg till flykt. Tullnren knde ter en nklings enslighet; n en gng fvervgde han det brydsamma valet mellan en hustru eller en fosterdotter. Tiden var kommen att fatta beslut: han skulle i morgon inflytta till staden och drefter fretaga en lngre resa. Betty Luth eller Hagar? En af de tv. Han rknade p fingrarna, den gamle rknemstaren. Betty sg icke oskaplig ut, var beskedlig och rbar. Tjugufyra r var hon, han femtioett. Tjugusju r mellan sommar och hst, dri lg intet otnkbart. Men antag, att han, Lydik, lefde nnu i tolf r och Betty skulle blifva nka vid trettiosex r, s skulle hon gifta om sig, och ngon ung odga skulle anamma det mdosamt hopsparade innehllet i tullnrens kassakista. Vidare -- ty det fanns ett vidare, kanske flera -- behfde brodern, Petrus Luth, penningar fr sina studier. S funnos tre ofrsrjda systrar, som skulle underhllas ... Hagar var snart elfva r, hon skulle tolf r hrefter vara tjugutre. Fosterfadern skulle utse t henne en bra man, en burgen man, som ej skulle tra p hennes hemgift. Och hon var kvick, hon var lraktig ... maken till hufvud fick man ska. Nu, sedan hon lrt sig rkna, hade hon anvndts att summera tullspecialerna och p en timme hunnit med mera, n tullskrifvaren p tre. Voro de icke slarfvar, alla dessa snedgde, skrymtaktige lurifaxar till skrifvare? P Hagars siffror kunde man lita. N ja, barn var hon, spd som en rtvinda, men lofvade hon ej att blifva vacker? Hennes bruna gon och smekande rst kunde ingen emotst. Lt henne blifva femton r, och hon skall styra huset som en prinsessa ... Vgsklen tyngde s djupt fr Hagar, att valet var nstan afgjordt. Lisbet Wolle hade intrdt med sin vanliga syssla att duka aftonmltiden. Hon sg ovanligt bekymmersam ut i dag. Hon bar ngonting p sitt hjrta, men tullnren brydde sig ej om att frga. Frmodligen var det ter en ko som sinat. -- Kre far, sade hushllerskan. -- N, hvad r det? -- Just ingenting. Jag ville frga, om Hagar ... -- Jas. r det ter ett loftal? Bra, Lisbet, jag tycker om flickan och ser grna, att alla gra det. -- Det r inte allt guld, som glimmar. -- S? N, hvad r det som glimmar i dag? -- Hon lser. -- Mycket bra. Det har hon frstnd till; drfr har jag ltit henne lsa fr Petrus Luth. -- Men hon lser mest hela dagen och stundom p ntterna. Hon lser underliga bcker, som ingen frstr, och frsummar sysslorna. -- Mtta skall det vara med allt, Lisbet. Lgg fr henne vissa timmar, hlften t bckerna, hlften t hushllet! -- Det r inte allt, kre far. Hon r ute alla morgnar med Anders i skogen. Skrddarens Margit har sett henne p Hertons hos den tokige skolmstaren. Tullnren rrde skrattande om brasan, s att gnistorna flgo frn granveden. -- Hos _Cannabis_! Se p ett sdant illmarigt stycke! Det r henne likt, det hade jag bort gissa, s snart hon engng fick lukt p latinet. Och Anders, den snan, fljer henne rtt som en stallgumse. Det r ock likt henne, hon lindar eder alla om fingret. -- Inte mig, vill jag tro, invnde Lisbet Wolle frnrmad. Det r nnu inte allt, kre far. -- Jas. Det r nnu icke allt? Kanske fretager hon sig att frhxa grten? Lisbet brjade grta. -- Att kre far kan tokas med s bedrfliga saker! Det mste ju g en barmhrtig mnniska till sinnes att se ett barn uppvxa i stygga hedniska konster och mista sin fattiga sjl. r inte Cambis, eller hvad han m heta, besatt af djfvulen? Hller han inte skola med albuskarna? Lser han ej katekesen med stenarna? Lita p, han fr dem att svara, och det fr Hagar med. Priska berttar, att nr Hagar kommer i ladugrden, se korna s underligt p henne. Hon tnker lsa katekesen med dem ocks, bakfram, det frsts. -- Hr nu, Lisbet, det dr r enfaldigt prat. Jag skall tala med flickan om _Cannabis_. Han r tokig, som hvar man vet, och icke vill jag, att han skall frvrida hufvudet p vr flicka. Sg henne det! -- Men det r nnu inte allt, kre far. Ni har kanske hrt, att hon r en tattarunge? Det sitter i blodet, det gr inte ur henne, lita p det. Ingen vet hvems hon r och hvarifrn hon kommit. Simon Berg har berttat, att hon r hittad i sndrifvan, hon har fallit frn mn. Hon kan bibeln och psalmboken utantill, men hvar vers bakvnd. r ngot borta, s hittar hon det, och vntas frmmande, sger hon: nu komma de! Si om detta inte r tattarekonster, vill jag aldrig koka en rtsoppa mer. Och drfr -- hon hade svrt att f ordet fram -- och drfr kan kre far behlla Hagar, men jag vill tjena i ett kristeligt hus ... jag och Priska och hennes man och Lena och Ulla och Lisa ... och r det s, att flickan blir kvar, s mste vi alla uppsga tjensten. -- Uppsga tjensten? Hvad r detta fr tokprat? r flickan bortskmd, hvem har skmt bort henne, om icke ni? Hvem har klemat med henne och ltit henne f sin vilja i ditt och datt, som hollndarne sga, om icke just ni, Lisbet, ni och alla de andra? Sickingen, edra skvallertaskor, ha ni icke beprisat henne som ett mnster fr kloka ungar? Och nr ni kammat henne om morgnarna, Lisbet, har ni icke inbillat henne, att hon r ngot slags Askunge, som en dag skall g kldd i gyllenduk? -- Ja, snyftade Lisbet, det ha vi alla gjort, men si Priska sger, det r just den rtta tattarekonsten, som fvergr alla andra, att vnda folks gon s, att det svart r blir hvitt och det frdmeligt r blir fver all mtta lskansvrdt! Det r rtt t oss, kre far, fr ni har varit en god husbonde, men si vi st inte lngre ut. Snart r allhelgona; vi lmna stdseln tillbaka. -- G er vg, Lisbet, och sof p den drskapen! Kalla hit Hagar! befallde tullnren strngt. Det fanns likvl ngot i hushllerskans enfaldiga anklagelseakt, som bragte husbondens redan nstan afgjorda beslut att vackla. Han anade, att sammansvrjningens trdar utgtt frn fogdens hustru och gingo ut p att jaga frn huset en rival om makten. Men han kunde icke dlja fr sig, att ju de tv barnens hrkomst var ganska tvifvelaktig. Och drtill mster Sigfrids spdomar! Skulle han, Lydik Larsson, upptaga i sitt ansedda, vlordnade hus ett fosterbarn af s tvetydigt rykte och fr hvars framtid siaren frutsagt s oberkneliga, ja s hotande tilldragelser? Hagar intrdde. Hon var blek, mhnda af fr mycken lsning vid s unga r. Hennes blick var skygg och frgande; man kunde nstan misstnka ett ondt samvete. Det frekom tullnren, som hade flickan sedan tre mnader vuxit, magrat och mognat. -- Du har lst latin fr _Cannabis_? -- Ja, Petrus ville icke mera lsa med mig. -- Jag har lofvat dig lsa fr Petrus, men icke fr _Cannabis_. -- Kre far har icke frbjudit det. Tullnren betnkte sig. Hon hade rtt. -- Mycket som ej r frbjudet r ej drfr tilltet. Hvarfr har du ej frgat mig? -- Kre far var bortrest. -- Hm ... jag kom ju tillbaka. N, det var vl bara hick och behej med den tokige karlen? Han lrde dig, som han lrde stenar och albuskar? -- Han gaf mig bcker och lxor. Han frgade och frklarade alla ord. Han var alltid klok frn sex till nio p morgonen. -- S? Lrde du ngot? -- Grammatikan, _Eutropius_ och _Cornelius_. Drefter gaf han mig _Virgilius_, som jag nu stafvar p. Kre far m tro, att Virgilius vet mer n en prst! Jag tycker om _neas_, han var en hjlte frn det trojanska kriget. Hon lyckades locka ett lje p den strnge domarens lppar. Lydik Larsson hyste, ssom de fleste olrde mn, en till vidskepelse grnsande vrdnad fr lrdomen. -- Jas, du har kommit in i trojanska kriget. Det var vl icke i gr det. Skto de ihjl hvarandra med muskedundrar och stora kanoner? -- Nej, de kastade spjut. -- Aha, det var lansknektar. N, hvad togo de i tull fr en tunna sill i Troja? -- Det str ej i boken. ter smlog den strnge domaren. Det r smickrande fr en olrd att frbluffa den lrde med en snrjande frga, som icke fr svar. -- Nvl, jag frlter dig, barn, att du gifvit dig i krig utan min vetskap, men gr icke om det! _Cannabis_ gr i trasor, jag skall skicka till honom ett par stflar och en vinterpls. Vi flytta till staden i morgon, och om en vecka fljer du mig tillbaka till Kaskas torp. Din fostermor vntar dig. De stora bruna gonen betraktade honom frvnade, men alldeles icke gladt fverraskade. Hagar hade i fverfldet p Turholm nstan frgtit det fattiga torpet. -- Fr jag ej lsa mer fr _Cannabis_? frgade hon. -- Vi f se nsta sommar. Skicka hans bcker tillbaka, jag skall frskaffa dig egna i staden. Tullnren hade ndrat beslut. Han beundrade detta barn, han hll henne mera kr, sedan man velat jaga henne frn huset. Men upptaga henne till sin, det vgade han icke nnu. Han ville betnka sig n ett r, och vgsklen brjade sjunka fr Betty Luth. Fljande dag flyttade Turholms sommargster med bt till det nra belgna gamla Helsingfors. Sammansvrjningen hade lyckats och misslyckats. Hagar skulle resa, men samtidigt fingo fogden Berg och hans hustru Priska sitt afsked ur tjensten. Fr egen person gjorde tullnren en omvg och medtog Hagar. Han gde ett tegelslageri p Estnsudden, dr nu det nya Helsingfors r belget. Halfns hrda berg, i vr tid s rikt fverbyggda, voro en fullstndig vildmark r 1637. de klipphllar, bevuxna med tt barrskog, som gick intill strnderna; en smal, djup hafsvik i ster och norr; ppna fjrdar, lika skogbevuxna klippar, i sder och vster; en smal landtunga, sammanbindande halfn med fastlandet, utan spr af vg eller broar, sdan var nejden. Nr isen ej byggde broarna, skedde all samfrdsel med bt. Vid sdra och norra hamnarna voro notvarp, som besktes af kringboende fiskare. Sillen, d nnu allmn i stersjn, innan dess portar frknappades vid Blten och resund, hll sig ute i ppna hafvet och lmnade vikarna till disposition t sin frkrympta afkomma, strmming och hvassbuk. Hr och dr sgs en nothngare eller ett bthus vid stranden. Hafvet gick upp till nuvarande Kaserntorget och strmmade genom nutidens esplanader till Tl vik, hvarigenom allt omrde sder om detta sund var en kringfluten . Lydik Larssons tegelslageri lg ungefr dr finska senaten i vra dagar rest sitt palats. En tegelugn, en torklada, ett par lga boningshus, tckta med torf, se dr palatsets fregngare! Lera hmtades frn det krr strax invid, dr nu fyra eller fem vningars stenhus balansera p plverk. En plats var afrjd ungefr till halfva Senatstorgets bredd, men dr universitetet nu rest sina murar, hoppade ekorren muntert i granarnas grenar. Tullnren hade ledsnat vid tegelbruket och stod i underhandling med en kpare. Han hade ej tid att vnta ett par hundra r p en bttre affr. Hagar medfrdes fr att beundra en jttegryta i bergsluttningen, dr nu biblioteket anlagt _sin_ jttegryta fr seklernas lrdom. Tullnren tilltrodde Hagar numera allt, fven lsningen af naturens gtor. En sdan var jttegrytan: hon ansgs svarfvad af forntidens resar. Nr bten landade vid bryggan, lg dr en galeas, som lastade tegel. En bondkvinna satt p bryggan och stickade strumpa. Hon uppgaf ett rop af fverraskning, och nsta gonblick kramades Hagar s stadigt af Dordejs armar, att en hg rodnad uppsteg p barnets kinder. -- Si jag har dig nd, jag har dig, min svalhna, mitt smrga, och du r inte bergtagen, du r inte sld t den lede fienden! S de kunnat ljuga p dig, det illgrdsfolket! Nr jag fick hra det af smeden, som var till Helsingestaden att kpa jrn och trffade Simon Berg vid tullbryggan, sa' jag till Thomas: tvi mig, Thomas, sa' jag, det str jag aldrig ut med att hra sdant trffeligt tal om min flicka. Jag tager Tommu med mig och far till Helsingeland, hr gr en skuta i morgon dit med torsk och skall taga tegel frn Lydikens bruk till barlast p hemresan. Si s hittade jag dig som ett aspfjun fr vinden! r du inte min egenhndiga lintott, som jag skall spinna det finaste garn af? r du inte min nattmara, otcking du, som inte gifvit mig ngon fred nu i femton veckor, sedan jag lt lista dig frn mig? Och dig skulle jag lmna i Helsingland, landrymmerska, som flaxar frn mor din med ... jas, dr r gudfar! Goder dag, Lydiken, jag sg eder inte strax. Bry han sig inte om mitt enfaldiga tal, nog vet jag han varit gifmilder som nyjst l. Barnet r ju kldt som en majstng. Sdan vf i den kjolen! Trolle mig, den r inte af Kaskas fr, det r tyskull, det dr. Och trja med knappar! Riktiga kngor med remmar och herrfolks strumpor, halsduk och hufva! Fattiga knyte, hvar skall du f sdant p Kaskas? Fr si nu tar jag henne, Lydiken, som katten tog trastungen, det blir intet kraklamente om den saken. Dordej fortfor under en strm af ord och knslor att nypa den bestrta flickan i alla fllar och veck. Hon ville fven se linnet, det gick ej af fr mindre, det mste framdragas under halsduken. Drefter fljde granskning af fremlets person, hvilket skedde handgripligt drmed, att flickan togs i bda axlarna och uppstlldes till mnstring. -- S! Jas! Litet vuxit och litet magrat. Inbilla mig inte, barn, att du svultit hos gudfar! Har du haft frossan, stackare? Har du lst? Du har lst, jag ser det p dig. r det gudliga bcker, Lydiken? Ni lofvade barnet klder som fattigt folk, och s klder ni henne i tyskull. ro edra bcker ocks af frmmande fr? Samvetsfrgan blef obesvarad. Lydik Larsson hade tagit det ena liksom det andra tmligen ltt. Han omtalade sin afsikt att nsta vecka fra flickan tillbaka. Dordej kunde ju gsta ngra dagar i staden och flja dem t. -- Tackar fr husrum, i morgon seglar Hans Mickelsson, jag tager flickan med mig ombord. Det r inte att sinka i denna rstiden. Far och ungarna vnta, Sigfrida rcker inte till allt, och Silfverblomma skall kalfva ... Tommu, har du ej tagit Hagar i granna handen? Tommu stflade fram med uppsyn af en martyr och rckte Hagar den grofva handen. Hon mottog den utan ett ord. Modern, som mrkte allt, mrkte ej flickans frlgna tystnad under detta ovntade och hjrtliga mte, men tullnren frgade sig sjlf, om ej Dordej och hennes barn fr mindre n fyra mnader sedan varit fr Hagar allt. Hufvud hade hon, det visste han mer n vl, men hade hon hjrta? Hon hans fosterdotter? Kanske var det klokast att icke frhasta sig. Dagen drp fljde Hagar sin fostermor till Kaskas torp. 8. I grefvens tid. Tiden var krigisk nda in i bakverken. Lsare, ser du det fattiga torpet? Ja, det r lgt, mycket lgt och obemrkt. Lt en stormil eller en eldslga plna det ut frn jordens yta och i nsta by skall man ej mera veta, att det ens funnits till. Folket drinne r lika obemrkt. Barnen? Hvem tnker p de tusen ljusgrna plantor, dem vandrarens fot frtrampar i vildmarken? Och de skola dock en dag blifva furor, om de f lefva, de skola blifva en hgvuxen skog. Detta lga tak aftecknar sig mot en hg horisont, uppfylld af skmoln. Dessa fattiga barn knna i sig ett stort tidehvarfs hjrta klappa. G dem icke liknjd frbi; de ha engng andats och lefvat, ssom du sjlf! ren p 1630-talet gingo som en vlt fver mellersta Europa, krossande hvad dr nnu terstod af vlstnd och mnniskolycka. Hr i norden herskade ett lugn, som kunde frliknas vid dalens stillhet bakom bergen. Stormens dn frnams som en fjrran hrsgen, men han krfde sin skatt af blod och trngml. r efter r utsndes ngra tusen unge mn i krigstjenst till Tyskland, och af tio som drogo dit tervnde omsider en eller tv, ngre som krymplingar, andre betckte med stolta rr. Landets must frrann i oknda djup, man visste ej hvart. Man sg ingen fiende, men man sporde i luften hans hotande nrvaro. Tyskland knde ju alla till namnet; alla hade hrt talas om Weichseln, Elbe och Rhen; man begynte hra talas fven om Donau. Invaliderne hemfrde fltkartor i grofva trsnitt, dr man fick lsa ortsnamnen fr de bermdaste fltslagen, och hllo i byarna fria fredrag om sina segrar. nnu lg allt detta ngonstdes bortom himlaranden i morgontcknen. Men en liten skymt af vrlden begynte smningom klarna bortt sdra sidan om stersjn. Dr fanns verkligen ngot annat n kejsaren och pfven i Rom, mot hvilkas illistiga anslag bner lstes i kyrkorna. Dr funnos kristna mnniskor, som ledo frtryck och hvilka man mste hjlpa, fr att ej pfven och kejsaren skulle komma till oss och blifva oss fvermktiga. _Vi_ mste hjlpa dem; hvem skulle annars gra det? Riksdagsmnnen tervnde frn Stockholm med mer eller mindre dunkla frestllningar om kardinalen i Frankrike och Europas jmvikt. _Vi_ mste upprtthlla den. S kommo rykten om segrar: _vi_ hade segrat; rykten om nederlag: _vi_ hade bldt. fverallt _vi_. Och dock sutto _vi_ hr i s ostrd ro, som skatter och utskrifningar tillto. Ingen brist var p frgor och trar; till bda funnos dagliga anledningar. Men rgen fortfor att vxa p sveden, grytan fortfor att koka p elden, yxan fortfor att hugga i skogen, vfspolen hade icke saktat sin pilsnabba flygt mellan rnningens trdar. I det yttre syntes fga frndring, om ej hr en frvildad kerteg eller dr en folktom, frfallen stuga, som frr sett kraftige mn och fyllda brdspett under det sotiga taket. Frndringen var en intgende. Folket begynte, utan att veta huru, vxa in i Europa. Kriget var ingenting nytt, det hade nu utkrft sin blodskatt nstan utan afbrott i mer n sjuttio r. Men detta nya krig var ej som de frra mot moskoviten, polacken, dansken; mot dem hade man frsvarat egna hemknutar; nu ville man frsvara tro och frihet i hela vrlden. Detta lyfte ett litet folk. Hfdatecknarne m tvista, om trettiora kriget var i sin rtta grund en kamp fr herravlde eller en kamp fr tro: det finska folket visste blott ett, att det stred fr tron. Hvad angick herravldet ett folk som aldrig gtt ut p erfringstg, aldrig ofredat sina grannar, sedan det sjlf fick kristen tro, aldrig rest sig, kmpat och bldt fr annat n eget frsvar? Ett land, som frt krig mot fiender i sjuttio r och krig mot frosten s lngt det mindes tillbaka, var icke bortskmdt af goda dagar. Det sg icke allestdes s ut som i det brdiga och jmfrelsevis folkrika Nyland. Dd var bondens barske beskyddare, nionde Carl; dd var den store Gustaf II Adolf, som ordnat riket, frrn han drog ut att ordna Europa. I de stora, folktoma demarkerna herskade rofdjuren, i de aflgsna utkanterna adeln och fogdarne. Herrarne togo bondens arbete efter behag, redo fver hans vxande sved, krde ihjl hans hstar och kastade honom i fngelse, nr han vgade knota. Fogden tmde hans sdeslada, utmtte hans ladugrd och fordrade om igen hvad han redan ftt. Mnsterherren tog hans sner till ledet och utsnde dragoner att fnga dem som lupit till skogs. Landshfdingen hade vant sig att rligen f en silfverkanna af fogden; domaren betraktade partens utstrckta fingrar, och hvarje finger betydde en silfverdaler. Prsten, som ock skulle lefva, tog sedan hvad frigt fanns och svarade den hge herre, som tillsatte pastor, amen. Detta i utkanterna, icke allestdes. Men prster funnos frn yttersta dagens hgra och vnstra sida: sdana som svulto med folket i frsakande nit och sdana som upptrdde illa besknkte i predikstolen eller hrluggades sig emellan och stmde hvarandra till rtta fr grofva okvden. Finland var fattigt p allt, utom p tappre krigare, lefvande kraft och brinnande tro. En fverherde importerades frn Sverige att ordna den halft frvildade kyrkan och grep in med sitt tidehvarfs hrdhndta kraft. I nio r hade Isak Rothovius rensopat vstra Finlands altaren ssom med en skurtvage, nr en statsman af frsta ordningen, Axel Oxenstjernas bermde medtflare och motstndare, riksdrotset grefve Per Brahe, landsteg vid bo den 21 November 1637 ssom Finlands generalguvernr och i verkligheten ssom dess vicekonung. Hans tid har ftt renamnet grefvens tid ssom motsats till en annan, illa beryktad grefvetid under Gustaf Vasas regering. Fltmarskalken herr ke Tott befann sig sommaren r 1638 p sin egendom Lavila i Euraminne socken, nr han frnam, att grefve Brahe, som under vintern gjort sin frsta ryktbara resa genom landet till Kexholm, ville fretaga en ny, kortare utfrd frn bo till Bjrneborg. Lavila grd lg strax till vnster om vgen, ej lngt frn Totts friga frlningsgods, Irjanti och Vuojoki. En s mktig herre och gammal krigskamrat kunde ej obemrkt resa Lavila frbi, fven om herr ke ej haft en enskild och viktig anledning att bevisa grefven all den rebetygelse som stod i hans makt. Allts befann sig herr ke vid midsommar i bo fr att inbjuda grefven med hans husfru till Lavila och p samma gng vidtaga ndiga frberedelser. Lavila var det minst frsedda af herr kes omvxlande tre residens. Ekolsund var det nyaste och sttligaste, Gerkns det frnmligaste som arfvegods och bda drtill gande alla frmner af en frtjusande natur. Lavila, med oansenliga byggnader och utsikten fver enformiga kerflt, kunde endast fr sina goda jagtmarker frtjena uppmrksamhet. Ett jagtparti skulle sledes ing i festens program. Hvilken skada, att tiden ej medgaf fverfrandet frn Ekolsund af de rdjur och dofhjortar, som dr underhllos fr jgarnes kulor! Lavilas skogar kunde vintertid erbjuda en ringad bjrn samt lodjur och rfvar alla rstider, men sommartid fanns intet annat vrdigt villebrd n dess elgar. rstiden var s olmplig som mjligt fr elgjagt. Hvad ville man gra? Af fruktan att elghjordarna glesnat under fregende rens skoningslsa jagter utsndes i god tid stallmstaren Lars Palikka med sitt folk att frvissa sig om de sttliga djurens nrvaro och, svidt mjligt, bevaka de pass, genom hvilka de kunde frmodas flja bort till aflgsnare, mera fredade skogsbygder. Palikka med sina trettio man till hst fick ett mdosamt arbete. Elgarna hade p sommaren skingrat sig t alla hll, t Kumo, t Skyl, t Ylne. Han skulle ej lyckats drifva tio af dessa skygga djur till den bestmda jagtmarken, om han ej medfrt en pojke, som lrt sig att hrma ltet af alla skogens invnare. Den lille spenslige pilten om tolf r var den ofrvgnaste ryttaren af de trettio. Han banade sig vg genom krr och snr, dr ingen annan kom fram; han efterapade elghonans lockljud till hanen, moderns till ungarna och ungarnas till modern s frvillande likt, s genomtrngande lngt, att skogens stolta hgdjur lto bedraga sig och tervnde t Lavilas nejder, dr de frnummo den falska signalen. P tredje dagen kunde stallmstaren rapportera, att han trodde sig sker om trettio elgar. -- Godt, sade fltmarskalken, i morgon gller det. Jag antager, att sex ro stadiga i vr skog. En dukat fr hvar elg, som vi flla fver sex, men flla vi mindre n sex, m du akta din hals. -- Jag afstr guldet och repet t Bennu, svarade stallmstaren torrt. Utan honom hade ers nd ftt sikta p krkor. Lavilas festdag grydde med mulen himmel, som s ofta i hgsommaren bdar en solklar middag. Klockan tio, nr tget frn bo nrmade sig, skingrades molnen. Det var ett lngt tg af vagnar och ryttare. Per Brahe var ingen slsare, hans sparsamhet gick ofta i mngens tanke fr lngt, men nr han upptrdde som magnat, frstod han att gra det. P vinterresan genom demarkerna till Kexholm fljdes han icke af flera n som bekvmt kunde f natthrberge i ett rymligt prte. P sommarresan till Bjrneborg eskorterades han af sextio ryttare, uppvaktades af tolf adlige pager, medfrde en furstlig betjening samt drtill sin grefvinna, Kristina Katarina Stenbock, ledsagad af botraktens talrika adel och flera andra inbjudna hgstllda gster, hvaribland presidenten i hofrtten, herr Jns Knutsson Kurck. Var Kurck frnm, s var den nye generalguvernren ett hufvud hgre, och underhll Kurck ett hof i bo, s inristade Per Brahe i sina frfders minnesvrdar p Visings: _rexit, han regerade_. Detta lysande tg af mer n tvhundra gster mottogs vid Lavilas grnsegrind af fltmarskalken med en krigares enkelhet. Sjuklig och grnad i frtid vid sina fyrtio r, satt han till hst, ehuru plgad af gikt; han behandlade gikten som han behandlat polackerne: vrk dem i diket, framt! Till fots gick herr ke numera med krokig rygg och slpande ben, men engng i sadeln, satt han nnu som gjuten i brons; hr var han nnu den forna snplogen. Unge herr Klas, hans son, nu tta r gammal, red Pilen, sin favorithst, och Pilen, dresserad i tidens bsta ryttareskola, krmade sig under den ltta brdan, som hade han platt frgtit sin ringa hrkomst frn Kaskas torp. Lars Palikka med sex ryttare i grdens bsta munderingar ledsagade fltmarskalken. Brahe kte med sin grefvinna i den tunga, med fyra hstar frspnda och med gyllene grefvekronor fversllade tckvagnen. Han var d i blomman af sin kraft, trettiofem r, hgrest, kraftfull och blid, med det intagande uttryck af delhet, klokhet och mildhet, som mlarens pensel och skulptrens mejsel bevarat t eftervrlden. Det lnga, benade hret fll i rika bljor ned fver spetskragen, och resmanteln sammanhlls vid halsen af ett enkelt guldspnne. Grefvinnan var fyra r yngre, med Stenbockska slktens energiska, men behagliga drag. Hon fljde modigt sin make p hans vida demarksresor i Finland. Tget hll stilla. Enligt hofsed skulle vrden ha nedstigit af hsten fr att kyssa grefvinnans hand, men herr ke satt kvar. Aldrig hade ett pikstygn af gikten kommit mera olgligt. Den ceremonisa vlkomsthlsningen blef kort. Frden fortsattes under reportar och fladdrande standar, begapad af halfva Euras befolkning som skdare. Alldeles utan fventyr uppnddes icke Lavila grd. Lille herr Klas befanns utomordentligt road att fr detta lysande sllskap visa sin ryttarekonst och borrade sina sm sporrar s tappert i Pilens sidor, att den unga hsten, yster och ovan vid ett s talrikt flje, frlorade tlamodet. Hans ryttare lt honom dansa vid den grefliga vagnens sida, d olyckligtvis Pilen rkade i en obehaglig berring med vagnshjulen och fretog sig att skena framt landsvgen p fltmarskalkens eget vlknda stt, utan frskoning fr allt som hade armar och ben att frlora. Oreda uppstod, skrik hrdes bland skdarne. En af betjeningen blef kullriden och upptogs med ledbruten arm. Det var presidentens grant utstyrde hofmstare, Antonius Pape. Lars Palikka fick en vink att efterstta den skenande hsten. D hrdes en hvissling: Pilen stannade fnysande, skrapande sanden med hgra framhofven. ter en hvissling, och det skrmda djuret, nnu darrande i alla leder, lt taga sig utan motstnd. Bennu klappade favoriten p halsen och ledde honom fredligt vid tygeln. Men lille Klas gjorde invndningar: -- Slpp tygeln! Jag hller mig nog i sadeln, jag reder mig sjlf! Bennu lydde icke befallningen och fick ett rapp af den lilles ridsp. Det gllde bda piltarnes ra infr en stor publik. Bennu fattade ridspet, slungade det lngt bort fver grdet och fortfor att leda Pilen vid tygeln. Utom sig af vrede och blygsel, hoppade lille Klas ur sadeln och anfll sin unge stallmstare med nfvar och naglar, till icke ringa frlustelse fr de talrike skdarne. Gossen frn Kaskas, fyra r ldre, hade frstnd nog att vrja sig endast med armbgen som en skld, men icke slughet nog att hlla god min. Lille Klas sg honom skratta med alla de kringstende och skrek med de tta rens djupt srade relystnad: -- G bort! G bort! Jag afskedar dig, du fr icke mera vara min stallmstare! Lars Palikka fattade utan vidare Pilens tygel och ledde honom till grden. Kanondunder och smattrande trumpeter begynte hlsa Finlands generalguvernr vlkommen till Lavila grd. Ingen tnkte p tv trtande pojkar. Lavila hade sina skl att st kldt i brllopsskrud, med praktfulla tlt uppslagna p den rymliga grden. En hedersvakt af tolf dragoner och tjugufyra man bo lns infanteri mottog gsterne. Herr ke klef med mda ur sadeln och rckte sin hand t grefvinnan vid vagnssteget. Pager af Finlands ldsta adel hllo stigbyglarna. Nr gsterne infrdes till boningsrummen fr att ordna sin resdrkt, framburo andra pager silfverhandfaten. Dr fattades likvl ngot vid mottagandet; dr fattades en vrdinna p Lavila. Herr kes frsta husfru, Sigrid Bjelke, hade gtt ur tiden fr fyra r sedan, efter att hafva gifvit sin make tre sner, af hvilka endast en, lille Klas, lefde kvar. En i historien oknd gammal faster, fru Elin, tjenstgjorde fr tillfllet som husmoder i herr kes grd, men drog sig blygsamt tillbaka vid gsternes ankomst. Hon var en af de gammaldags fruar p landet, som aldrig lrt hofseder, talade dlig svenska och kunde uttrycka sitt hjrtas mening endast p sitt modersml finskan. Herr ke hade nogsamt insett denna betnkliga brist i ett vlordnadt hus och, trots sina krmpor, redan ett par r gtt i trgna friaretankar. Ryktet visste bertta, att unga finska frknar, hvilka p nrmare hll sett den bistre nklingen krokna fr sina krmpor, funnit honom mera passande fr sadeln n fr brudstolen och, utan respekt fr hans hjlterykte, tilldelat honom en bleklagd korg. Men herr ke var icke den som lt sig frskrcka. Han lyfte ofrfrad sin blick till ett af de frnmsta partier i Sverige, till ingen mindre n den hgttade, d tjuguttariga Kristina Brahe, syster till grefve Per och fr nrvarande vrdarinna fr dennes i Sverige kvarlmnade barn. Frken Kristina var en kta Brahedotter. I denna mktiga slkt underordnades alltid hjrtat under statsklokhetens berkningar, och allts fverlmnade hon t sin broder att svara friaren. Grefve Per fvervgde och fann fltmarskalken, herr ke Henriksson Tott, med allt hans kungliga blod, ngot fr ltt. En Brahedotter borde skrifva _rexit_ fven p sin mans frfders grafvar. En Tott kunde vl beropa Erik XIV och drottning Karin, men just om drottning Karins krona och legitima arfvingar hyste den svenska hgadeln vissa betnkligheter. Herr kes frieri till Kristina Brahe hade hngt p grefvelppar mer n ett r, nr det nu p Lavila gllde att stlla magnat mot magnat. I rikedom stod Lavilas herre lngt under herrn till Visingsborg och kunde ej ens mta sig med herr Jns Kurck till Laukko. Men ngot fr ngot. Sparsamhet hrde ej till en krigares dygder. Klockan var elfva, den vanliga middagstimmen. Tyngda af rtter, invntade lnga bord p grdens grsplan bordsbnens och psalmens slut. Mat och dryckesvaror berknades icke fr falska smuttare. Allt var stadigt, ssom det skulle vara fr ett tidehvarf som grep Europa i kragen. Af herr ke Totts middag finnes ej en sdan lng viktualielista kvar, som vi lsa frn mnget annat sextonhundratalets gstabud, men kksmstaren frn Stockholm hade ej sparat p tidens smak, som fordrade bastanta, starkt kryddade rtter. Drottningssoppan p gddor serverades med hrdkokta ggulor, mandelbollar, lk och nejlikor. Oxsteken hade legat ett dygn i hvitt vin, frsatt med citron, innan han frste p spettet och frambars pepprad, starkt spckad, med champignoner och kapris. fven den kokta laxen var spckad med flsk; tjdrarna, dufvorna, kapunerna, kokta i tolf timmar, inburos med fverfldande garnityrer af timjam, johannislk, persilja, pomeranser, oliver och krsbr. Hemvuxna musseroner och p trd torkade murklor garnerade fisk och stek. Vildpastejen af renktt och rapphns fick icke saknas, ehuru man invntade jagtens rikare byten. Desserter framburos af mnga slag, fven syltade trnrosblad med smultronvin; andra viner runno i strmmar. Tiden var krigisk nda in i bakverken, som, med en smickrande anspelning, frestllde Wrzburgs belgring r 1631, dr samma kanonkula fverhljde konungen och grefve Brahe med grus. Musik hade hmtats frn bo. Tre hvitkldda morianer frn Ekolsund betjenade grefven, grefvinnan och presidenten, en bakom hvarderas hgkarmade stol. Tv dvrgar frn Tavastland isknkte sekt i silfverpokaler. Grefvinnan fann vid sitt kuvert en bukett af de dyraste hollndska tulpaner, sammanhllen af en fin guldkedja, tagen vid ngon plundring i Polen och fst vid tulpanerna med en fint arbetad silfvernl, frestllande en lilja, och likaledes ett krigsbyte. Vrden freslog under kanondunder i tre korta, styfva tal vlgngssklar fr hennes majestt drottningen och hennes tappra arm, fr grefven, grefvinnan, presidenten och de frige gsterne. Den talrika sviten undfgnades p en ng invid grden. Hstarna betade i ett af dessa hafreflt, som Lars Palikka kallade jordbruksskrpet. Efter en timmes rast smattrade ter trumpeterna, jagten skulle begynna. Gsterne, fven damerna, stego till hst. Men den som ej lyckades klifva i sadeln, det var den bermdaste ryttaren bland dem alla, herr ke sjlf. Han hade slsat med sina jttekrafter, som hans kunglige morfar med herr Eskils gemak, skattkammaren. Det vissaste bytet frn hans flttg, gikten, hade icke kommit vl sams med det spanska vinet och krkte den vldiges knveck i nstan lika spetsig vinkel som Euras snplog. Kmpen frn Grebin brottades med sin fiende s, som blott ke Tott kunde det; han rt som i spetsen fr sin brigad, men i sadeln lyckades han icke komma. -- En hngbr! Och kort fre den tid, d Johan Banr i sin hngbr gckade alla kejsarens hrar, bars en annan af den store konungens lrjungar, lika bruten, men lika obesegrad, till jagten vid Lavila. Jaga stod p dagens program, och jaga skulle man. Fr mycket statsman fr att lska krigarens vilda lek, var grefve Brahe dock dling nog att icke frakta sporten. Hundarna lskopplades, elgarna drefvos till de pass, dr jgarne vntade dem. Hjorden nalkades, skotten fyllde luften med ljusbl bollar af rk, ekot tervnde mngfaldigadt frn bergen. I ett nu voro de skygga djuren frsvunna i smskogen, dr deras mnggreniga horn sndersleto kvistar och snr. Blodspr utvisade, att flera kulor trffat. Jagtens ra var rddad, men icke bytet. Endast en sttlig elgtjur blef p platsen, fallen fr grefvens kula. Herr kes stmma, dr han lg p hngbren, ofrmgen att lyfta gevret, fverrstade trumpeternas skall: -- _Chargez! Poursuivez! Par force! Ici, Diana, ici!_ -- och fltmarskalken pekade t det hll, dr hjorden frsvunnit. n en gng igenkndes den stmma, som kommenderat vid Grebin: hakkaa plle, hugg in! Jagten flg fram i sporrstreck t det anvisade hllet. Men Lavilas skog var olndig och elgarna mera hemvana dr n ryttarnes hstar. Efter tv timmars anstrngande kamp mot kullfallna stammar, snr och bergsklyftor, tervnde jgarne, uttrttade, med endast tv skjutna elgar, den ena af dem en halfvuxen kalf. Herr ke lade intet band p sitt vresiga lynne. -- Jag skall hnga den skurken Palikka i den hgsta gran, som burit ett bastrep. Trettio lngbenta rklar lofvade han mig i rligt skotthll. Jag skall spika hans ron fver mitt hundstall. -- Vr jagt har utfallit excellent fr denna rstid, anmrkte grefve Per, beredvillig att frklara nederlaget som seger. -- Min bste fltmarskalk, jag vill hlla Visingsborg mot ert Lavila, att vi i Mars eller Oktober skulle hafva nedlagt trettio hgdjur p denna superba jagtmark. En rrelse uppstod omkring grefvinnan. Hon hade burit middagens bukett vid sin barm och under ridten tappat detta dyrbara minne, jmte dess guldkedja och silfvernl. Man skte utan framgng. Jagten hade lngtifrn utfallit s lysande som dess tillstllare hoppats, men en krigare mste vara beredd p lyckans omskiften. Det borde dock rknas ssom en seger, att den frnmste gsten tervnde som pristagare. 9. Wittstocks minne. Segern aftorkar mnga trar. Efter hemkomsten frn jagten var herr ke ndsakad aflgsna sig en stund fr att taga ett bad p porsris. Hans frnma gster hade spridt sig i grupper, de ldre i samtal, de yngre i lekar. Utom de redan nmnda och flera onmnda sgos hr presidentens dttrar Kristina och Beata Kurck; friherrinnan Brita De la Gardie frn Lemsjholm; fru Beata Uggla, fdd Wachtmeister, frn Brdtorp med sin son Klas; fru Katarina Bjelke, fdd Fleming, frn Svedja; frknarna Karin och Sigrid Horn frn minne; frknarna Sara Skytte och Elsa Duvall; den nu nittonrige Herman Klasson Fleming till Villns, sedan amiral och riksrd; Arvid Gransson Horn frn Kankas och unge kornetten Henrik Hansson Lindelf till Krkis, hvilken dessa dagar skulle afsegla till Tyskland. Grefve Per och presidenten Kurck sutto i ett af tlten, frdjupade i ett samtal om Finlands styrelse. -- Vlan, sade grefven, ni knner er assessor i hofrtten Henrik Teit. Jag designerar honom till den frste bergmstare hr i landet. Se dr unge Lorentz Creutz. Ett ord, Lorentz! Man sger, att du en dag mnar stiga hgt i vrlden. Ynglingen bugade sig och svarade smleende: -- Med ers nds tilltelse vill jag gra mitt bsta. En gammal hxa frn Tyrvis har sptt mig, att jag en dag skall flyga i luften med ett linieskepp.[1] -- Godt. Jag vill frekomma detta genom att skicka dig ned i de djupaste grufvor du kan ptrffa. Gr dig redo att i nsta vecka resa ut fr att leta bergmalmer. N? Hvarfr tror du att Gud bddat detta landet s hrdt p berg, om ej fr att lgga ngot uti dem? Ynglingen frklarade sig genast frdig. Han dugde till allt, kanske minst till riksamiral. -- Detta land -- fortfor grefven till herr Jns -- gifver mera varor ifrn sig, n det sjlf ngonsin behfver emottaga. Dr annat sker, kan slik hushllning aldrig frsvaras. Det ligger nu fr ffot, men stll det i skick, och det skall frliknas vid ett af de icke mindre konungariken i Europa. -- Eders nd har gjort dr en god brjan till, genmlde presidenten aktningsfullt. Den frste landtmtaren uppgr sin r, den frste jgmstaren tager vara p skogar och villebrd. Och -- behagar ers nd kasta en blick ditt? -- den frsta postens kurirklocka klingar p landsvgen! Det var verkligen den frsta posten, infrd i Sverige 1636 och i Finland 1638, som skramlade frbi i sin rankiga krra frn bo till Bjrneborg. Samtidigt infrdes de frsta gstgifverierna. Denna oansenliga, skramlande postkrra r 1638 var ett bevingadt steg framt fr tv sekler. [Fotnot 1: Lorentz Creutz, sedermera landshfding i bo, riksrd och amiral, flg i luften med amiralsskeppet Kronan och ttahundra man i sjslaget vid land den 1 Juni 1676.] -- Salig kungen, Gud lne honom, har lagt fundamentet med hofrtten, skolorna och fyra stder, svarade Brahe med sin lugna, blida och kloka blick. -- Dr jag kan foga en hrnsten till, vill jag med Guds hjlp frska't. I kunnen sjlfve jugera hvad hr fr aspecter st att frvnta. Detta landets folk r dgse i krig, och dr ngon kommer utomlands, utrttar han mer n tre andra, men hr hemma snarka de bakom ugnen, s det knakar i stockvggen. Min mening r, att frst skola de f hela bibeln p finska, och sedan skall hr statueras en _academia_, annars blir aldrig folk af dem. -- Dr ndelig Gud unnar oss fred och bttre tidsens lgenhet, anmrkte presidenten betnksamt. -- Ja, smlog grefven, s sgen I, gode herrar, s mnge I ren. Menen I, att vr vrd, fltmarskalken, dr han lg giktbruten i hngbren, infrvntade tidsens lgenhet, innan han gick i badet? Eller invntar ni tidsens lgenhet fr att lta i vett och adelig idrott uppfostra er son Knut, som nu, vill jag minnas, r sexton r. Nej, undskyll, min bste president, jag tror fr visso, att ni skickar honom hellre i dag n i morgon under skolmstarens tukt. Detta folket m vl ock kallas sexton r, efter det sdan armkraft visat i rikets tjenst. Och det r nu, fast mer n eder Knut, en _rudis indigestaque moles_, ett obarkadt timmer, dr det dock kan blifva en furubjlke i rikets grundval. S skicka det, som er son, att barkas, utan att frga om tidens anlete visar regn eller solsken! -- Prsterskapet hr i landet tl allt vid hyfvel och skurbalja, medgaf herr Jns. Hade vi nyss icke ett ml fre i hofrtten, dr kapellanen Andreas slagit sin klockare blodvite och kastat sin hustru i brunnen fr att hon skllde honom en fylletratt? -- Prster och domare, fogdar och bnder, tag den ene fr hufvudet, den andre r dessolik! Ser ni dr borta p ngen! St de icke fulle i en skock och skjuta till mls p hvarandra med pilar? Och rken dr fver ryttarnes stormhattar? r det en stockeld de tndt fr att vrma sig midt i sommaren? Tobakspipor r det, som de marodrerne frt med sig frn Tyskland. Och nu lra de bondpojkarne dricka tobak[2] som skorstenar. Sdant gr i dem flinkare n tio Guds bud. Statuera en _academia_; fr bestier hjlper hr intet mindre. -- De skrla icke mer, de lyssna p en karl, som uppklifvit p stenen. Han frtljer ngot fr dem ... -- Lt oss hra hvad han frtljer! tertog grefven. Att dma af kyllern, r karlen en af bo lns ryttare. Den halfrusiga skaran p ngen -- afsuttne ryttare, betjening och landtfolk -- hade frlustat sig med ett nje i tidens smak. nnu brukades bgar ofta vid jagt fr att inbespara krut och bly. Nu skt man till mls p hvarandra med trubbiga trpilar, och fr att gra njet fullstndigt, omlindades pilen med blr, som antndes vid afskjutandet. n en, n en annan uppstllde sig frivilligt till mltafla och vrjde ansiktet med den bsta skld, som lg nrmast till hands: ett byttlock, en granruska, en hsck. Ju flera skrubbsr, brnda jackor och svedda skgg, desto muntrare. En pilt var lekens hjlte. Spenslig och vig, frsmdde han annat vrn n en krkskramla som skld; hans ga var s skert, att han frutsg pilens riktning, bjde sig undan och trffades endast tv gnger. Ena gngen sveddes hans haka, andra gngen hans hgra hand. Det var svidande sr, men gossen ltsade som hade ingenting hndt. Nr pilen hven oskadlig frbi hans fladdrande svarta hr, skramlade han triumferande med sin improviserade skld, och skdarne instmde med hga jubelrop. [Fotnot 2: Frsta uttrycket fr rka tobak.] Snart upptrdde en manligare kmpe, en skggig, knubbig, axelbred korporal af bo lns kavalleri, Taavi benmnd, hemma frn Eura, dr han nu omgafs af gamla bekanta. Hemsnd p vrfning, sttade han i sin svarta lderkyller och full mundering fr att imponera p pojkarne. Sedan denna svarta krigskrka skrattande mottagit ngra brinnande pilar utan annat vrn n armbgen och kyllern, uppmanades han att bertta ngot frn kriget, klef p en sten och frsamlade kring sig en lyssnande skara. Han var en af stormfglarna i tidens luft, en stnk af hagelskuren dr borta, ett eko af dessa fjrran trumpetsttar, som kommo Europas luft att sklfva, men som hr frlorade sig i en sorglustig folksaga. De hge herrarne hade, obemrkte af talaren, banat sig vg till hans grannskap och hrde honom fortstta p munvig finska, med en frvrngning af namn, som vore alldeles obegriplig utan noter till texten. -- Ja, gossar. Dr stodo vi i en stad, som het Parkki eller Pirukas[3], jag minns ej s noga, i Mkel[4] var det. Hatzen[5] och sachsarne stodo vid Pirilen[6] i byttan med lock p och en pinne fr. Nosa hit litet, sa' Panren[7] till Hatzen, s fr jag se om du har surmjlk i byttan. Hvad skulle han! Jag mr bst hr i smret, sa' Hatzen. N s, vi svulto, vi. Bonden bkade i jorden efter en rutten rofstjlk, soldaten fick ett mgligt halft rgbrd, sura pplen och regnvatten s mycket han orkade dricka. Vare d; pplen har man ej alla dagar. Tyskarne, som voro med oss, knde lukten af korf frn byttan och brjade rymma. Det br t Helsingland, sa' Panren; han tyckte mera om vin n regnvatten, han. Gossarne, sa' han, behfva ngot att ta. S togo vi Vaaveli[8] och skrapade mssmat frn golfvet af spannmlslrarna, men somlige to agnar. [Fotnot 3: Parchim.] [Fotnot 4: Mecklenburg.] [Fotnot 5: General Hatzfeld.] [Fotnot 6: Perleberg.] [Fotnot 7: Johan Banr.] -- Si, fortfor Taavi, d tyckte Hatzen och vursten[9], att vi hade det alldeles fr godt, och gingo oss i vgen p Krkken[10]. Nu skall tffelen[11] taga dem, sa' Panren, vi marsera till Krkken. Var inte hull'[12], sa' Pekka och Paavali[13], Lessle och Lennarten[14] mente: g p gossar! Ja, vi frestade p ... Vnta lite, jag skall klara det fr er. Hr r senten i olle patall[15], hr str Lessle med skottar, tyskar, svenskar och Viborgs fotfolk. Dr vid hafrelandet r hgra flygeln, dr rida Panren och Lennarten och jag med bo lns valleri[16]. Pelten och Wittenpers[17] het' vra fverstar, Gud bevare herr fversten, inte voro de blyga! Hr vid grden r vnstra flygeln under Tlhanse och King[18] med nylnningarne. Si nu, vid Krkken var ingen ltunna, som hr, dr var enris och vta mossar, fr Tlhansen skulle svnga rundtom Krkken och bita dem i ryggen, som visade oss tnderna. Serven[19] str dr bakom landsvgen ... Rck hit kruset, Antero; jag har ftt krutrk i halsen. [Fotnot 8: Havelsberg.] [Fotnot 9: Kurfursten af Sachsen.] [Fotnot 10: Schreckenberg, vster om Wittstock.] [Fotnot 11: Der Teufel.] [Fotnot 12: Hullu, galen.] [Fotnot 13: Per och Pl.] [Fotnot 14: Skotten Lesslie och Lennart Torstenson.] [Fotnot 15: Centern i _ordre de bataille_.] [Fotnot 16: Kavalleri.] [Fotnot 17: Thure Bjelke och Johan Wittenberg.] [Fotnot 18: Stlhandske och skotten King.] [Fotnot 19: Reserven.] -- N ja -- fortsatte talaren, sedan han nedskljt krutrken -- Hatzen stod dr vid berget, han och vursten med tjugutre tusen man, och vi hade sextontusen. Dr r Krkken, frst ni: kanoner, oj, oj, som veden sprakar i bakugnen och lgan slr fver muren ut! Vi svngde t rian, fotfolket klef p Krkken. Ena handen gevret, andra handen buskarna, rtterna, hala span var det, n kuperkeikka p magen, n upp med karlen p ftter igen. Huj, s fll hela krkboet fver oss, tre mot en; dr kom en bra karl fortare ned, n kan kommit upp. Hugg in! sa' Panren; vi hggo in. Hugg n en gng! sa' han; ja, general! Tredje gngen; Panren red med oss. Fjrde gngen; Lennarten red med oss. Femte gngen; Panren och Lennarten redo med oss, hitt, ditt, yxan p sveden, lian gick fver hrdvalls ng. Eld kom i skogen rtt bakom oss ... dr bakom hafrelandet! I och hi, pikar framfr, kulor bakom. Lessle red in med senten till hjlp. Puh, ja, nu fingo vi andas jmt s lnge en hst dricker ur brunnen. Sjette gngen hugg in! Ja, general. Sjunde gngen ... tuhat tulimmaista; hstarna lddrade hvita skummet! ttonde gngen ... ryttarne kipade luft som smedens blsblg. Alla bldde, jag bldde, pik genom axeln, hstarna bldde ... Brita, dr fll han, Heikki, pojken din, raska gossen, bra karl, rlig dragon, fll som en brudgum i dansen fr bruden ... Hr hit, sa' Panren: hvem vill d med mig fr drottning Kristina och gamla Sveriget? Ja, general, elkn Sveriget och gamla Finland! Nionde gngen ... hstarna snafvade fver dda och dda och dda ... ryttarne segnade ned ur sadeln ... Tionde gngen ... icke voro vi hundra af tusen kvar ... Slut med Taavi, svart fr gonen, fll som jrpen frn granens topp. Antero, har du legat under en dd hst? ... De redo fver oss, dr vi lgo fallna i blod. De ropade: toria! toria![20] Och det brjade skymma p kvllen, blodet rann, regnet fll, natten kom: toria! toria! ... Men p Krkken blef anskri. Ha ni sett vargarna rusa in i en frskock p trdeskern? Sveden kommen! Sveden kommen! Sveden kommen![21] Tlhansen var dr med Kingen ... allt fvernda, allt ftter, ftter, ftter, slut med torian! Serven kom ... s vi upp i sadeln igen, sndertrampade, ledbrutna, blodiga ... Ja, gossar, vi voro nnu ngra, som kunde lyfta ett ben i stigbygeln! S ut i mrkret efter Hatzen och frskocken ... Gud med oss! Sveden kommen! Piken i ryggen ... dr en, dr tv, dr fyra ... Nr det var s mrkt, att vi hggo i trden, vnde vi om. Men nr dagen grydde, redo vi alla, som hade en hst, med Tlhansen och togo fngar, fanor, byte. Vursten red undan, purr, purr, s det skrek i hans runda mage! Aldrig den vursten ridit s kvickt, sedan han rymde frn Reitele[22]. Vi togo silfverkannorna, nammade allt hans skummande l ... si det var l, gossar! ... Alla deras kanoner, trossen, maten, penningarna, hundra fanor ... tjugu gula dukater fick Taavi fr en ... och s kommo goda dagar, flsk, l, vin, och Panren drack, och Tlhansen drack, och Taavi drack, men regnvattnet lto vi rinna. Si det var toria, gossar! Det var lustigt. Vi skrattade pfven, skrattade Hatzen, skrattade vursten ... Lefve drottningen! N, hvem vill blifva en kck karl och frtjena tjugu guldpenningar fr en sliten silkestrasa? [Fotnot 20: Victoria!] [Fotnot 21: Die Schweden kommen, svenskarne komma!] [Fotnot 22: Breitenfeld. Taavis berttelse gllde Johan Banrs blodiga och glnsande seger vid _Wittstock_ den 24 September (4 Oktober) 1636, dr svenska hren frlorade i dde och srade inemot 5,000 man, medan de kejserlige och sachsarne frlorade 11,000.] Ja, lefve drottningen! Talaren nedsteg, under hrarnes jubel, som en segerherre frn stenen, halft lustig, halft grtgd, ngot mjuknad af l, men mera af slagfltets blodiga minnen, viss om att vara frstdd och kanske fven att fylla en eller annan lucka i de glesnade lederna af sin skvadron, som nu stod i Pommern. hrarne, liksom han under inflytande af dagens vlfgnad, hade frlorat sitt trumpna finska lugn; man sg dem msom skrattande, msom grtande fverhopa ryttaren med vnskapsbetygelser och nya lkrus. Han var dock en af deras egna; alla hade sett honom g fr plogen, frrn han iklddes kronans mundering och fick upplefva s mrkvrdiga ting. Ja vl, af de tjugu, som utgtt med honom frn Euraminne, var han den ende som tervnde; ngra hade han sett falla vid sin sida i striden, andra hade han frlorat ur sikte i fltlasarettet eller i fngenskapen. Men han var dock en kvar, och hvilken ra, hvilka rikedomar hade ej _han_ vunnit! Hvarfr kunde icke en annan blifva hvad han blifvit? Skada blott, att s f unga mn funnos kvar att klifva i kronans sadel! Piltarne under aderton r beslto ofrdrjligen gra det. De tv herrarne tervnde till grden med blandade knslor. Bda fr detta krigare, frstodo de uppskatta intrycket af en seger, men bda numera riksrd och statsmn, visste de fven hvad krigen kosta. -- Det r annan touche i trumpeten nu, n hr var efter Nrdlingen, anmrkte Brahe betnksamt. Krigslyckan r en snfstning i Mars; garanterar ni frost eller t? Sg ni modern, fr hvilken karlen omtalade hennes sons fall? Var det ej s ni tolkade det fr mig? Hon sg ut som ett fattighjon, men jag kunde ej upptcka en tr p hennes vissnade kind. Var kvinnan frslad af sorg och elnde? Kanske, kanske icke. Segern aftorkar mnga trar. Rknade ni de unga karlarne dr, som terstodo fr plogen? Jag rknade dem: de voro bland de tv hundra mnniskorna tolf eller femton. Det r landets ruin, Kurck. Skaffa oss fred! -- Rikskanslern skter utrikesrendena i Tyskland efter sitt _bon plaisir_, svarade presidenten med en axelryckning. Kurck var, likasom ke Tott, en af Axel Oxenstjernas motstndare i rdet. Brahe teg. Han skickades ju till Finland fr att ej blifva det Oxenstjernska partiet i Stockholm fr fvermktig. Herr ke hade piskat bort gikten med porsris. Han visade sig ter bland sina gster som den uppmrksammaste vrd. En friare mste upptrda ung och galant. Aftonmltiden serverades klockan sju med konstfrdigt anrttad elgstek af dagens byte. Strre delen af gsterne skingrade sig fr att genom den ljusa sommarnatten tervnda till frnder och vnner. Hvar skiljes ungdom utan varmare knslor? Henrik Lindelf sade till Sara Skytte: ett minne af eder till kriget, och jag skall vara osrbar! Lorentz Creutz sade till Elsa Duvall: en slagruta af eder, och jag skall finna guld i alla Finlands berg! Skickelsen, hvilken s sllan trycker sitt imprimatur p ungdomens drmmar, lt bda desse unge mn med en missrkning kpa lifvets lycka. Henrik Lindelf stupade sju r drefter i kriget som ryttmstare, men icke frr n Sara Skytte blifvit hans maka. Lorentz Creutz fann intet guld i Finlands berg, men han hemfrde redan r 1639 Elsa Duvall som sin lyckliga maka. Grefve Brahe och presidenten Kurck med sina familjer kvarstannade fver natten p Lavila. De sutto efter aftonmltiden i tltet med herr ke och lille Klas, som, sjuk af frargelse och konfekt, hade blygts att visa sig frr n nu. Stallmstaren Lars Palikka intrdde och framrckte t grefvinnan med militrisk honnr hennes frlorade bukett med vidhngande guldkedja och silfvernl. Grefvinnan, angenmt fverraskad, frgade hvem som funnit buketten. -- En gosse i unge herr Klas' tjenst fann blommorna vid bcken, dr ers nd red fver till jagten. -- Kalla hit honom! Bennu framfrdes. Han bar nnu mrken af de brinnande pilarna p handen och hakan. -- Du r i tjenst hos unge herr Klas? -- Jag har ftt afsked. -- Redan? Det var bittida. Hvarfr har du afskedat honom, Klas? -- Fr att han r dum. Fr att han icke lyder, nr jag befaller, svarade det hoppfulla mnet till en blifvande kavaljer af frsta rangen. -- Hvad sger du? infll fadern, fltmarskalken. -- Jag har afskedat honom, fr att han r dum, upprepade sonen trotsigt. -- Hvad nu, Klas? Ni ha ju varit de bsta vnner. Han har lrt dig rida, karl, och dessutom r han min gudson. Hur var det, Palikka? Var det icke ngonstdes i Tavastland? Och stod icke hans nd presidenten fadder vid samma tillflle? Stallmstaren bekrftade detta ngonstdes hvar som helst. Presidenten kunde icke pminna sig ngon gudson i Tavastland. -- Jag skulle ocks ha glmt det -- smlog herr ke med en af sina bistra grimaser -- om jag ej haft det missdet att rida omkull min rade frnde i sndrifvan och sedan druckit frlikning med honom i ett prte i Satakunta. -- Nu minns jag det, tertog presidenten, samlande sina tankar. -- Det var i Nyland, i Sjunde, tror jag, eller i Lojo. Medgif, min lskvrde frnde, att ni red som en kroat. Jag var icke litet frvnad att hafva armar och ben i behll, och min hofmstare kan intyga i dag, att er son Klas brs p sin tappre far ... Ja, s var det. Den bermde mster Sigfrid inbjd oss till ett torp. Han kristnade ett par tvillingar, tror jag. Skulle gossen vara en af dem? -- Ja, sade herr ke. Klas, frlik dig med pojken, han r en bra ryttare! Lille Klas besinnade sig. Fadern var svag fr honom, ssom en sjuklig dling r fr ende ttlingen af ett lysande namn, det visste gossen mycket vl, men fadern var icke heller att leka med, nr han vardt vred. Klas skulle ltit blidka sig, om hr ej funnits skdare, fr hvilka en ung adelsman om tta r ej kunde frdmjuka sig. Allts lt han frst, att om Bennu ville kyssa hans hand och bedja om frltelse, ville han lta nd g fr rtt. -- Kyss hans stfvel! Icke blir du smre fr det, skrattade fltmarskalken. Den som icke kysste hvarken hand eller stfvel, det var Bennu. Han frklarade, att han intet ondt gjort, och berttade tilldragelsen. -- r det s, Palikka? Stallmstaren svarade frsiktigt, att Pilen skenat och blifvit hejdad af Bennu. Herr Klas hade hllits i sadeln som en hel dragon, men han skulle ej lngre frmtt styra den skrmda hsten. -- Marsch till din sofkammare! befallde herr ke sin unge ttling. Gossen lydde vresigt, efter en sirlig, i Stockholm inlrd bugning fr gsterne i tltet. -- Hvad heter du? frgade grefvinnan den ordde tolfringen, som behagade henne. -- Bennu. -- Hvad r din far? -- Torpare. -- Bennu hade ofta hrt, att hans far varit tattare, men alltid svarat p detta tillmle med knytnfvarna. -- Du har brnt dig p hakan? Och p handen? utropade grefvinnan. -- Vi lekte p ngen med brinnande pilar. -- Och detta kalla de barnlek! Ers nd -- och grefvinnan sg bnfallande p herr ke -- gossen fr ju stanna kvar i er tjenst? -- Efter ni nskar det, ja. En vildbasare r han, och mina ryttare ha icke gjort honom tamare. Jag skall skicka honom till Gerkns. Pojkarne ro styfve, det r bst att de skiljas. Sg ers nd Klas till hst? Han rider ej illa fr sina r. Hvad tycker ers nd? -- ja, han lyckades verkligen f hsten att skena. -- Men han hlls i sadeln! Pilen hade kunnat afkasta en gammal ryttare. Sdan _verve_, sdan eld! Fste ers nd sig vid Pilens bogar? Grefvinnan, som icke fst sig vid Pilens bogar, tillkallade n en gng Bennu, hvilken pligtskyldigt invntade vidare order utanfr tltet. -- Du har hittat en guldkedja. Hvarfr behll du ej henne? En guldkedja r dyr. -- Jag visste, att ers nd tappat kedjan, svarade gossen okonstladt. -- Och du begr ingen hittareln? Bennu rodnade, det hade han icke tnkt p. -- Med fltmarskalkens tilltelse kan du behlla denna silfvernl som hittareln och som minne af mig. Rkar du engng i nd och jag kan hjlpa dig, s framvisa denna nl; han r ensam i sitt slag, jag skall igenknna honom. Bennu mottog nlen med hgrda kinder. Sedan han skildes frn torpet, var detta frsta gngen en kvinna -- och en s vacker, s frnm dam -- hade sagt honom ett vnligt ord. Han bjde sig ned, som han sett andra gra, och kysste grefvinnans kldningsfll. -- Frblif redlig och trofast! sade den hgborna damen och strk med sin fina hand den trgde gossens lnga svarta hr. * * * * * Lavilas frnmste gster sade fljande morgon farvl, grefven och grefvinnan fr att fortstta resan till Bjrneborg, presidenten Kurck med dttrar p terresa till bo. Det r icke sannolikt, att det gstfria mottagandet p Lavila inverkat synnerligen p grefvens svar i friarefrgan; troligare r, att gamle Jacob De la Gardies frord afgjort svaret och att frbindelsen med fltmarskalken Tott dock slutligen befunnits nyttig fr Braheslktens politiska ndaml. Ty redan sndagen den sjunde drp fljande Oktober 1638 firades ke Henriksson Totts brllop med hgborna och dygdesamma frken Kerstin Abrahamsdotter Brahe, grefvinna till Visingsborg, friherrinna till Rydboholm och Lindholm, med stor stt p Riddarholmen i Stockholm. ktenskapet blef kort och barnlst. Bruden fick en morgongfva motsvarande hennes hga rang; brudgummen skte en vrdinna fr lysande fester och fick en sjukvakterska, som hll stigbygeln i hans hjltemodiga ryttarekamp mot den sista fienden, dden. Kerstin Brahe, sjlf glmd, men hgt aktad fr husliga dygder, fverlefde i mnga r sin bermde make. 10. Flytande spn. S mycket hjrta hade de. Det var ensligt dr borta vid bergets sluttning. Bjrkar, aspar, slgar, rnnar, hr och dr en ung gran eller en gammal lind, lgo fllda p sveden fr att torka i solen. O, de vackra, hvita, hgstammiga bjrkarna, i hvilka vrens frsta gk s ofta galat, de skulle snart med sin aska gda den steniga marken. Deras lfrika kvistar hade blifvit inbrgade till vinterfda t fren. Mellan deras stympade grenar reste sig nnu stundom ett str epilobium eller ett knippe blbrsris. Spindeln spann sina trdar mellan dessa bekvma fsten frn gren till gren; myran fann hr byggnadsmnen fr stacken; guldflugan, nyss krupen ur puppan, prfvade sina frsta florslika vingar; ollonborren krp fver stammen och gjorde misslyckade frsk att flyga. Allt lefde och gladdes t lifvet, allt utom denna hrjade unga skog, som stupat fr yxan och skulle gifva sin mrg t sdeskornet. Det var tidigt p morgonen i brjan af Juni -- s tidigt, att skyn i nordost nnu var fllad med guld -- tv r efter herr ke Totts gstabud fr grefve Brahe p Lavila. Sveden tillhrde Kaskas torp. Tv magra kor och en kviga afbetade hr och dr p hjdsluttningen ngra tarfliga grsstrn. Fyra fr, begfvade med ett bttre fdgeni, fretogo vgsamma sprng p skogens slagflt och funno mellan stammarna orrda grstufvor. En flicka om tretton eller fjorton r satt p berget ofvanfr sveden, vallande hjorden. Hennes morgontoilett var s enkel och fattig, som den ju kunde vara: ett groft linne, en snf kjol. Inga skor, ingen duk. Ovrdadt lngt svart hr, solbrynta kinder, bara armar och ftter, s bruna som de mattor, hvilka Dordej i sina vlmaktsdagar frgat med stenmossa. Det var Hagar, som _icke_ blifvit den rike Lydik Larssons fosterdotter. Hvad skulle Dordej, fostermodern, hafva rd att klda Hagar i tyskull! Hon hade nu tta egna slitvargar, och tiderna blefvo allt smre. Missvxt och foderbrist kommo att ka krigets utpressningar. Tredje och fjrde kon hade gtt i mt t fogden. Blacken stampade, gammal och utsliten, ensam i stallet. Trosshsten, som ficks i utbyte mot Pilen, befanns redan fljande ret vrdig en klubba. Liksom herr ke, begynte Thomas knna fltlifvets efterdyningar. Lyckligt, att de tv ldsta barnen, Tommu och Sigfrida, nu voro frldrarnas hgra och vnstra arm, ty p Hagar var ej mycket att rkna mer; hon hade sin vrld fr sig. Hon satt p berget och lste. Hvad lste hon? Torpet gde tre bcker: bibeln, psalmboken och katekesen. Det var ingen af dessa, det var biskop Erik Erikssons finska postilla, tryckt i Stockholm 1621; hon hade med lock och trug ftt lna denna digra bok i tv volymer af en ny ung adjunkt i prstgrden. Hagar frstod endast svenska, som strsta delen af folket i Karis, men finsk befolkning var kringstrdd i socknen; hon hade hrt sprket talas. Hvad mer? Hagar lrde sig finska ur postillan, ty ingen grammatika, ingen ordbok, endast ngra f tryckta andliga bcker hade nnu vidrrt de outvecklade vingarna af den finska nordens jungfruliga sprk. r efter r sade mon till sin fura: frstr du mig? Ja, sade furan, du talar ju ur mitt hjrta. Dag efter dag sade insjns vgor till strandklippan: frstr du oss? Huru skulle jag ej frst eder? svarade klippan; jag frstr ingen annan. Tungan, som gaf en sjl t naturljuden, frgade rat: frstr du mig? Ja, sade rat, men hvad sger gat? gat svarade: tlj mig stafvar, att jag m se de ovana ljuden! Detta var bristen. Stafvarna voro nnu mycket sllsynta och ovant tillskurna; i hela Finland fanns ju icke ett boktryckeri. fven svenska sprket var nnu ett outveckladt, stapplande barn i skolldern. Krig fanns ej d mellan hjrtats och tankens tv uttryck i detta land; frstodo de icke mer, s frstodo de att lska hvarandra. Hagar hade vuxit, men icke s, som trdet vxer i skogen, stam, grenar och mrg i harmonisk utveckling. Medan hennes kropp tilltagit tre tum i lngd, hade hennes sjl vuxit tio eller tolf tum. Hon var den omogna, grna karten, som utvecklar sig till en frukt, men hvars smak r bitter. Hon var den gngliga, hllningslsa flickan p fjortonde ret, hvilken hvarken kan uppbra sin lngd eller styra de fladdrande fjrilstankar, som rysta sina vxande vingar fr att utflyga i vrlden. Tlmodig vntan tillhr endast de fromma, de godsinta, de saktmodiga i denna kartens tjusande vr; de lifliga och energiska uppresa sig mot fven de mmaste, fven de mest berttigade band, hvilka knnas som fjttrar. Hagar var upprorisk mot sig sjlf och mot hela den trnga vrld, som omgaf henne. Denna trstande, stormande, brinnande sjl, som slts i ett ggskal, hur skulle ej hon flaxa som fgeln mot fnsterrutan! Hvad betydde det oknda, omtliga djup af gfvor och frgor, som bljade inom hennes unga hufvud? Och denna starka, bevingade ande, som strckte sin famn mot ondliga hjder, medan tillvarons former hngde som bly vid dess fattiga barfot, hvar fann han en kvist att stta sig p? Intet svar! Borta var _Cannabis_, som hon ej ftt terse, borta voro dessa frestande bcker p lrdomens sprk, t hvilka hon en kort tid s hungrande hngifvit sig. Icke fr ngot pris skulle Dordej ha tilltit en s papistisk villfarelse i sitt hus, fven om det otroliga hndt, att Hagar ftt lna latin frn prstgrden. Men strng skyddstull uppfostrar alltid smugglare. Hagar hade fverkommit p Nyby ngra af dessa litteraturens vindfllen, som sluta sin bana p vggspringorna -- rifna tryckta blad af Olof Bures _arithmetica instrumentalis_, tryckt 1609, och Marcus Helsingii _compendium astronomicum_, tryckt 1597. Det var fynd utan brjan och slut, men det var rknekonst, det var stjrnkunskap, det var latin! Tyska bcker hade hr och dr kvarlmnats af hemkomne krigare. Hagar frstod icke ett ord tyska, men hvartill funnos bcker, om ej fr att lsas? Hon stafvade sig fram, hon fann ett ord som liknade svenskan, gissade, jmfrde, gissade ter meningen af enstaka ord och enstaka ord af meningen, till dess att hon hr, som i finskan, lrt sig hjlpligt frst sina bckers innehll. Det var icke barnsagor hon slunda fverkom, det var lrda kommentarier af skriften och vidlyftiga utlggningar af augsburgiska beknnelsen, troligen tagna vid ngon plundring i Tyskland och sedan bortkastade af plundrarne som onyttigt skrymmande gods. Hagar hade af dessa lrda verk p sitt stt inhmtat skriftens rtta frstnd, som hon fr tv r sedan s ifrigt efterlngtat. Det var ptagligen redan fr mycket fr hennes r och erfarenhet, men det hon inhmtade var endast bokstafvens lrdom, som ddar, det var icke andens lrdom, som gifver lif. I hennes lilla hufvud samlade sig en oordnad massa af bokstafslrdom, utan samband, utan fversikt, utan metod. Den barnatro, med hvilken hon frr lst sin bibel frn perm till perm, sndersmulades till stoft af teologernes utlggningar. Hvad visste detta med all sin belsenhet s okunniga barn om troslrornas kamp, om otrons drakslingringar alltifrn apostlarnes tidehvarf eller om dess mktiga bundsfrvandter i ett frrdiskt mnniskohjrta? Hon stafvade med frvnade barngon de invecklade stridsfrgorna om Kristi personliga eller symboliska nrvaro i nattvarden, om den helige Andes utgng af Fadren allena eller af Fadren och Sonen. Hon hade icke ngot begrepp om Andens gng genom vrldshistorien eller om dess allt pnyttfdande kraft i en troendes sjl. Hon gick som i drmmen fram mot hopplsa tvifvel, men fven fr tviflet var hon nnu alldeles fr mycket barn; hon kunde endast knna sig fridls, olycklig, ddande tom ... Nu satt hon vid biskop Erikssons postilla och vnde blad efter blad, utan att rtt veta hvad hon lste. I denna bok terljd nnu reformationstidens lifsvarma tro, som s snart skulle frblda i det kropps- och sjlsmrdande kriget fr att eftertrdas af den ddfrusna ortodoxin. Erikssons postilla var icke fritagen frn sin tids pedantiska utlggningslusta, men dr fanns s mycken sann fromhet, en s hjrtevarm krlek till Gud och mnniskor, att Hagar knde sig besviken i sitt hopp om utredning af de svrfattliga stridsfrgorna. Hvad betydde krleken till Gud och mnniskor mot lsningen af ett teologiskt problem? Hagar trttnade. Solen steg hgre, uppsg daggen och vidrrde med brnnande kyssar berget, sveden, ljungen, det svartlockiga hufvudet, de bruna armarna, de bara ftterna. Morgonsvalkan gick fver i sommardag. Bromsarna surrade, sommargyllingen galade i skogen, Silfverblommas kosklla och frens bjllror klingade enformigt i dalen. Biskopens postilla gled omrkligt ned i mossan, jungfru Marias nyckelpiga krp fver dess blad, och Hagar, som tillbragt en halfvaken natt vid fllan med korna, nedsjnk i smn mot den hrda hllen. Hon hade sofvit en kvart eller tv, nr ett prassel i lingonriset vckte henne ur hennes ltta slummer. Hagar sprang upp och sg en frmmande pojke, svartlockig som hon, solbrynt som hon, barfota som hon, men vild, smutsig, med blodiga ftter och snderrifna klder, stirra p henne. Innan hon nnu hann hmta sig frn sin frsta fverraskning, hrde hon frn gossens lppar en tvekande frga: -- Hagar? -- Bennu! svarade hon. Hon hade igenknt rsten. De bda syskonen hade icke sett hvarandra sedan fyra r, nr Bennu flydde med Pilen frn Nyby grd. De fortforo att vara hvarandra s lika som tv blbr p samma kvist, men Hagar hade nu skjutit upp nra ett halft hufvud hgre n brodern. Och nu fllo de grtande i hvarandras armar. S mycket hjrta hade de dock, och hade de icke haft det, skulle de icke ha varit nattens barn, de skulle ha varit dess missfoster. De satte sig bredvid hvarandra p berget. Systern tog frst till ordet. -- Hvad r det, Bennu? frgade hon, i det hon med ofrstlld hpnad betraktade hans blodiga ftter och frvildade utseende. -- Hvarifrn kommer du? -- Frn Gerkns. -- S du ser ut! Hvarfr kommer du hit? -- Jag har skjutit ihjl Greger Andersson. -- s! Tokprat! -- Jag har skjutit ihjl honom. Icke visste jag, att muskten var laddad. -- Hvad du sger! Greger Andersson? -- Han var en stygg karl! Lars Palikka var alltid beskedlig mot mig. S fick jag afsked af lille herr Klas. S kom jag till Gerkns. Greger Andersson var stallmstare dr. Han var frr en af rttarne som redo efter mig, nr jag rymde med Pilen. -- Det r s lnge sedan vi hrt af dig. S? Greger var stygg mot dig? -- Han tog Grebben, som herr ke gaf mig att rida, nr Klas fick Pilen. I stllet fick jag ett halt sto. Det blef i mossen. Greger sa': nu skall du kra oxarna. Svarta tjuren var ilsken, ja, han stngades s, s! Jag hade yxan, jag slog benet af honom. De satte mig i hundstallet ... Fyra dagar satt jag i hundstallet och fick intet annat n hundarnas mat. S brt jag mig ut och lg gmd p hvinden. De skulle skicka sex ryttare till Lavila. Matts Lng sa' till mig: kom ut, Bennu, gr muskterna rena! Ja, jag kom ut, jag satt p bakgrden med muskterna, nr Greger kom med piskan emot mig. r du dr, din tattarehund? sa' han; jag skall lra dig rymma! ... Kom icke hit! sa' jag och hll muskten emot honom. Han kom ... jag skt ... han fll ... jag sprang. Gm mig, Hagar, gm mig! De ro efter mig; jag sprang hela natten. -- Du skulle ha klagat fr herr ke ... skrifvit! -- Skrifvit? -- Jas, du kan icke skrifva. Kan du lsa? -- Mor lrde mig stafvarna frr, men dem har jag glmt. -- Hvad kan du, Bennu? -- Rida, fkta, skjuta, jaga, dressera hundar, kasta kronvgg, trningar ... -- , sdant dr! Hvart tnker du rymma? -- Vet inte. Kanske till bo. Jag har ftt en nl af grefvinnan ... Hagar eftersinnade. Hennes lrdom dunstade bort som en dimma fr den fverhngande faran. Hon var beslutsam och djrf som brodern, men mycket mera utvecklad till sitt frstnd. -- Ja, de skola frflja dig, de skola ska dig hr. Du kan ej rymma till bo, det r lng vg, de skola hinna fatt dig p vgen. Men till herr ke ... -- Herr ke ligger svrt sjuk p Lavila. Klas r dr. -- D finns det ej annan rd, n att rymma till Tyskland. Vid Skuru i Pojo ligger Henderssons transportskepp, som endera dagen skall segla till Tyskland. Dit mste du fr brinnkra lifvet. Har du penningar? -- Jag har sex daler insydda i min jacka. Herr ke gaf mig dem, nr jag skickades bort frn Lavila. -- Det r bra, mycket bra; jag har icke en kopparslant. -- Men om de komma nu ... nu? -- Och gossen betraktade skogen med skrmda blickar. -- G, tvtta dig frst vid bcken, dina ftter blda af sprnget. Lmna dr din jacka och dina byxor. Jag klder mig i dem och lmnar t dig min kjol. Komma de, skola de taga _mig_. -- Men de sl dig, Hagar, de binda dig, de bortfra dig. -- Sicken, hvad skola de gra med mig? Sinka ej nu, fort! Sigfrida kommer att hmta mjlken. Jag har legat med korna vid fllan i natt. Gossen fljde rdet. Om en stund voro bda barnen frvandlade, han till flicka, hon till gosse. Flickans kjol slpade lngt ned till ftterna; gossens spinkiga benklder rckte ej lngt nedom knet. Fr att fullborda toiletten kammade och benade Hagar sin brors hr med en tallkvist. Man kan hjlpa sig utan kam. Medan hon var upptagen drmed, erinrade sig Bennu ngot i hans tanke hgst betnkligt. -- Icke kan jag rymma i flickklder till Tyskland! Icke taga de emot en flicka p skeppet! -- s! Jag springer hem efter min helgdagskjol ... Nej, jag gr hem i linnet. Du skall f dina gossklder i ett knyte. I detsamma hrdes bakom dem en klingande rst: Och kejsarens dttrar, de kommo frn Rom, de hade en pse med lkedom, de hade lavendel och rosmarin, guldkraste min! Sigfrida stod dr med stfvan och betraktade frvnad de frmmande barnen. Det var Hagar och icke Hagar, Bennu och icke Bennu. De voro upptckta; det stod ej att hjlpa. Hagar fattade raskt sitt beslut. -- Knner du icke igen oss? Tyst, tala icke om fr ngon kristen sjl, att du sett oss hr! Jag har lnat min kjol t Bennu fr att elaka mnniskor ska honom, och nu mste han bort, lngt bort! Spring fort hem, tag min helgdagskjol eller lna mig den smsta du har; Bennu mste f sina klder tillbaka. Vnta ... han r hungrig. Gif honom brdet, som r fr min morgonvard! Jag mter dig p skogsvgen. Fort, sg t ingen; jag skall sedan tala om det fr mor! Sigfrida var fjorton r, fven hon, men hur olik dessa tv! Ljushrig, from, god, blomstrande frisk, oskyldig, vek, hjrteglad, utan lrdom, utan sorger, vuxen i skog och mark som en bofink i fredadt bo. Hon visste ej huru kr hon haft Bennu, frrn hon saknade honom. Nu sg hon honom s underlig ter. Men hon frgade icke, hon rckte honom ej sin hand, hon fllde stfvan, dr brdet lg instucket, hon fll honom om halsen, kysste honom, rodnade med detsamma starkt och sprang utan ett ord sin vg fr att utrtta Hagars rende. Gossen i flickklder sg frundrad efter henne. Han frstod icke kyssen, han frstod blott, att de frr varit goda vnner. Sedan han flydde frn Kaskas torp, hade han glmt hvad kvinnlig mhet var, till dess att han p Lavila knde ngonting varmt kring sitt hjrta, och vrmen kom den gngen nstan s hgt som frn solen. -- t och drick mjlk! sade Hagar. Vi ha tv mil till Skuru. Bennu intog sin systers plats som vallflicka, medan hon gick att mta Sigfrida. Han t, men det smakade icke. Det rasslade i skogen; han vnde sig darrande ditt. Tramp hrdes af hofvar ... nej, det var en fle, som i sin glada ungdomsyra tog sig fr att galoppera i beteshagen. Intet ljud af frfljarne. Den annars s ofrfrade gossen var rdd fr ett fallande lf. Han hade fr frsta gngen gjort bekantskap med den fruktansvrda makt, som beherskar fven den modigaste, fven den mest frhrdade -- samvetets makt. Hagar tervnde, nyo frvandlad till flicka, med broderns klder i ett knyte, och nu var det tv systrar, som vgade sig fver genvgar ut p den farliga landsvgen till Pojo. Vandringen lyckades utan fventyr. Man erfor sedan, att frfljarne frn Gerkns tagit vgen t Lavila. Hagar hade fverlmnat t Sigfrida omsorgen om korna och fljde flyktingen nda till Skuru. Dr tertog Bennu sin manliga drkt. Syskonen uppskte fartyget, som lg segelfrdigt till Stralsund. Hagar frde underhandlingen med skepparen Hendersson. Gossen skulle fver till Tyskland. -- Hvarfr icke? svarade Hendersson. Sex daler fr frakt och kost. -- Sex daler fr en s flink skeppsgosse, som gr nytta fr en matros? Ni skulle frga hvad han begr i mnadspenning! Skepparen skrattade. -- Pysen gr ju s bredbent, som ville han rida p bogsprtet. Men fr g fr fem daler. Vill han icke? N, fyra daler, det r mitt sista pris. Underhandlingen slts med tre daler i passagerareafgift. Bennu hade sledes tre daler kvar att ska sin lycka i den oknda vrlden. Ingen huld eller skyld, icke ens en bekant, skulle rcka den fader- och moderlse sin stdande hand. Han var hafvets flytande spn, utan strand eller fste, prisgifven t alla vindar och bljor i den stormiga tiden, nr svallvgen bortskljde lnder och riken, klippfasta borgar och de tryggast rotade existenser i den mnskliga tillvaron. -- G till Stlhandske eller Wittenberg! frmanade systern. Jag har hrt sgas, att de ro hemma frn vra trakter; de skola mottaga dig. -- Men om de frga mitt namn ... min faders namn? Om de kalla mig tattare? invnde Bennu, och hela hans kropp sklfde af blygsel vid hgkomsten af det misstnkta dunkel, som lg fver hans namnlsa hrkomst. Hagar bleknade. Dr var den stora frgan vid fjorton r, denna frga, som redan lnge kastat sin mrka skugga fver de bda syskonens unga lif, fastn ingen af dem nnu vgat vidrra henne. Nu kom hon och fordrade svar. nnu i nittonde seklet, nr den egna frtjensten mer och mer trder fram som den ende rtte mtaren af personligt vrde, fortfar ett aktadt namn att vara det rikaste arf en man eller kvinna efterlmnar t sina barn. Sextonhundratalet var s genomtrngdt af brdstraditionen, att fven den hgsta adeln, som numera bar slktnamn, fortfor att tillgga faderns dopnamn till sonens eller dotterns. Namnls var mer n vanbrding, hvarmed adeln ville beteckna en ofrlse; namnls var rels. De okta barnen, hvilka hela sitt lif igenom buro sin moders namn som en skymf, hade dock ngot att stdja sitt dopnamn vid. Men hvad voro de, som icke ens buro sin moders namn, som, likt hundar och kattor, ej buro ngot tillnamn alls? Man mognar brdt, nr man br ngot sdant p hjrtat. Hagar var icke ett barn mer, nr hon hrdt tryckte sin broders hand och sade till honom: -- Du skall gra dig ett namn! Tag dig ett! Vlj dig ett namn, hvar du finner ett, frn dagen eller natten, frn stjrnorna eller frn kriget! Lydiken har berttat mig, att vi ro stjrnornas barn. Har du sett stjrnorna falla? Vi ha fallit ned med ngon af dem. -- Jag vill heta _Ingen_, svarade gossen sorgset, under det frkrossande intrycket af sin fvergifna belgenhet. -- Nej, vlj ngot annat! Du skall ej vara ingen, du skall vara allt. Men hvad namn du n tager dig, Bennu, s minns, att du gr det stort och bermdt! Det finns intet frmer, n att vara stor och bermd. Du skall icke vara Ben-Oni, du skall vara mer n Ben-Jamin, du skall vara Josef, fr hvilken solen, mnen och elfva stjrnor bugade sig. Si, d skall ingen frga din faders namn. _Ditt_ namn, som du sjlf gjort, skall vara mer n faders och moders; det skall g genom vrlden ssom ett stjrnfall. Och d, Bennu, skall du minnas en, som aldrig kan blifva stor och bermd fr annat n att hon r _din_ syster ... Farvl! Hon rckte brodern sin hand till afsked. En underlig, frmmande man, en lng, skggig krigare, stod lutad mot balustraden p landningsbryggan. Han sade till Bennu: -- Hvad heter du? -- Ingen. -- Jag menar, hvems barn ren I? -- Ingens. Mannen vnde sig till Hagar: -- Hvad sger gossen? ro edra frldrar dda? -- Vet icke. Vi ha inga frldrar. -- Skall gossen till Tyskland? -- Ja. -- Till hvem? -- Det veta vi icke. Den frmmande betraktade Hagar med forskande blickar. -- Kan du lsa? -- Ja. -- Har du lst om Tobias' ledsagare? -- Ja. En ngel. -- Jag skall blifva fr gossen hvad ngeln var fr Tobias. Nu var det Hagar, som forskande och frvnad betraktade den frmmande mannen. Aftonsolen sken i hans underligt djupa gon. Han ingaf frtroende. Hagar fick mod att frga om han var skickad frn stjrnorna. -- Kanske, sade frmlingen. Jag skall ledsaga gossen. Kom, Ingen! Och han ledde den halft motstrfvige unge flyktingen fver landgngen ombord p skeppet. Nu fick Hagar ej drja lngre. Sorgsen vnde hon ter p vg till torpet. Hafvets vg, som ryckt med sig den ena flytande spnen, kastade den andra tillbaka mot stranden. Skulle de ngonsin mtas mer i tidernas strmdrag? 11. Halmskrinet. Den dromedaren ryms inte i mitt bo. Hagars stjrna hade gtt ned fver Turholm. Nr vintern kom, sedan Lydik Larsson bortskickat flickan, i afsikt att nnu ett r betnka sig, innan han tog en fosterdotter, knde tullnren sig ter ensam under de lnga kvllarna. Han bodde nu i staden. Det frefll honom, som blefve mrkret med hvarje r svartare, huset tomare, han sjlf knarrigare och de vackra silfverdalrarna i hans kassakista allt mera spklikt pockande. Han ledsnade att bestndigt hra dem skramla: mera! mera! Att de ej blygdes! De voro ju redan mnga nog fr en ensam man. Intrdde han i stugan, hade Lisbet Wolle glmt att tnda brasan. Gick han i mrka frstugan, misstnkte han en tjuf bakom drren. Skte han tjenarne, funnos de icke dr de skulle finnas, och deras arbete befanns frsummadt eller slarfvigt utrttadt. Spinnrocken stod med nedhasadt snrband, lintotten frgade: hvar r vrdinnan? Vfstolens rnning skrek efter inslag, spolen hittades under skpet som leksak fr katten. Lisbets grt var vidbrnd, fisken halfkokt och mjlken surnad. Husbondens toilett befann sig i ett allt annat n vrdadt skick; knapparna bortfallna, strumporna sndriga, tullnrens skjortor i skrifvarens kista, skrifvarens skjortor i tullnrens draglda. Sjlfva tullens dyrbara lnga kolumner lgo ej dr de skulle ligga; det hemgjorda blcket, kokt p gallpplen, blef allt brunare och obeskrifligare; gspennan tycktes doppad i talg. Det gick icke. Hela huset frenade sig med den fregende talaren, lintotten. Alla dammiga vrr, alla odiskade fat, alla sopor och sysslor instmde i samma frtviflade frga: hvar r vrdinnan? Tullnren stod icke lngre ut. En solskensdag p vrsidan 1638 kldde sig Lydik Larsson i sin bsta bl rock med de gula mssingsknapparna och anmlde sig som friare hos Betty Luth. Fick han korgen? Visst icke. Ingen hollndare hade snabbare klarerats vid Turholms tullbrygga. Samma dag visste hela staden, att fattiga Betty, som vfde hemspunnet lrft fr sex re alnen, numera kunde klda sig i finaste kammarduk. Lika hastigt fljde brllopet tre veckor drefter. Petrus Luth utpinade af alla de nio muserna ett latinskt frjdekvde, och Sara kallade sin man Abraham herre. Allt aflopp lyckligt; fattig blef rik, och rik blef rikare. Lrftsvfverskan fick en knarrig, men godsint nkling; nklingen fick en husesam hustru. Tv r drefter, i brjan af sommaren 1640, frnams p Turholm den spda rsten af en nykomling, en dotter. Lydik Larsson frjdade sig t en arftagerska och tnkte vid sig sjlf: hvilken bondtur, att jag icke drog tattareflickan till huset! Snart skulle han dock pminnas om tillvaron af ett barn lika rotlst som snflingan, dr hon svfvar mellan himmel och jord. Han stod p sin tullbrygga, mnstrande in- och utseglande fartyg, nr en fiskare frn Snappertuna rckte honom ett bref. Det var skrifvet p ett groft, skrynkligt papper, som luktade starkt ingefra och lt frmoda, att det i sig frvarat denna omtyckta krydda, hvilken anvndes som ofelbart hlsomedel mot mnga slags krmpor. Utanskriften lydde: Til Wlachtade Lydikhen i Helsingeland thetta. Handstilen var prentadt prydlig och brefvets korta innehll, nr man korrigerat ngra snedsprng i stafningen, fljande: Lydikhen skulle nu taga flickan; intet fr jag hnder med henne. Dordej. Taga flickan? Det var s dags! Tullnren stoppade vresigt brefvet i rockfickan och beslt att icke gra sig drmed vidare omak. Han hade engng begrt barnet, och Dordej hade svarat: Taga _henne_ ifrn mig! Vet ni, att Thomas r hennes laglige frmyndare? Ngra dagar frgingo, men Lydik Larsson lyckades ej sl ur hgen Dordejs prent. Var han ej flickans gudfar? Hade han ej beundrat hennes sllsynta naturgfvor? Skulle hon ej gra honom heder, om han gfve henne uppfostran? Nej. Hvad skulle Betty sga drom? Och hans eget barn? Platt ingen reson att numera upptaga en fosterdotter. Hndelsevis kom en trasslig rttegng att ka tullnrens bekymmer. Till adelns privilegier hrde nmligen rttigheten att tullfritt utskeppa sina landtbruksalster och infra vissa varor fr eget behof. Denna rttighet gaf anledning till grofva underslef. Helsingfors' borgare klagade hos generalguvernren, att kringboende adelsmn i sitt namn utskeppade och infrde andras varor, hvarmed de gjorde lika frfng t stadens handel som t kronans tull. Generalguvernren grefve Per Brahe var icke den man, som ville gra intrng i adelns rttigheter, men han hll strngt p ordning i landet. Han upptog klagomlet, lt anstlla rfst och befallde rttegng infr bo hofrtt, efter ju adelsmn ej kunde dmas af lgre domstol. I denna trassliga sak invecklades Lydik Larsson som tulltjensteman och var tvungen se till huru han sjlf kunde tv sina hnder rena. En vecka sedan han mottagit Dordejs bref sg han sig ndsakad att resa till bo, landvgen fr att ej frdrjas af motvind p sjn. Nr han nrmade sig Karis, fick han anledning att ihgkomma sin guddotter. -- Jag vill se till, hvad jag kan gra fr henne, tnkte han vid sig sjlf. Hon blir fjorton r, hon kan f tjenst som barnflicka, men icke hos mig! Torpet fanns p sin plats. Det sg boflligare ut, tiderna hade blifvit smre. Barnen voro ute i arbete. Dordej spann, Thomas murade bakugnen, som hotade instrta. -- Guds fred! -- Goder dag, Lydiken! Det var hederligt; jag visste han skulle komma. Sitt ned! Och Dordej afrjde tegelstensgruset frn bnken, medan Thomas, utan att afbryta arbetet, bortlade stillatigande mssan frn sitt hufvud, som brjade grna. -- N, hur r det? Dliga tider, prack och bekymmer hvart man vnder sig! Hagar gr eder omak, Dordej? -- Gr hon? Jo men. Inte kunde jag tro det, Lydiken, den tiden ni var beskedlig mot barnet. Men si, man skall inte mena sig vara visare n Gud. Han vet hvar det ffngliga hjrtat sitter; dit siktar han, och dr trffar han bttre n skyttens pil. Frjdebarn kan bli sorgebarn. Var hon inte mitt prlegull och mitt silkesbarn, frmer n de egna matvargarna? Gud signe dem, de folka sig hvad de hinna. Var inte Hagar den trgnaste frr i alla sysslor, s trffeligt kloker och hndig i allting? Det var frr, det, ser Lydiken. Frn den dagen hon kom frn Helsingeland, var hon, Gud trste, ett bortbytt barn. Hvad ha ni fr bergstroll p Turholmen eder? Af hela flickan fanns stort intet annat n stafvarna kvar, de latinska stafvarna, Lydiken! Inte har hon hg mera fr karda och spinna, hrfva och refva, baka och byka, det gr allt som i drmmen. Jag sger: g efter vatten till brunnen, Hagar! Ja, s str hon dr och ser huru solen skiner p istapparna ... Flla din kjol, barn, ... den dr tyskullskjolen, ni vet! Ja, s sitter hon och ltsar smma, men har glmt att trda trden p nlen .... Hagar, ls aftonbnen med barnen! Lser hon inte? Visst lser hon, men det r bordsbnen. S har det nu varit i tre vintrar och tv somrar. Det enda hon hugflles r att lra fgelsprk och valla krken, som hon nu mest har fr hnder, fr dr fr hon stafva i mossan p bergen. -- Har hon ftt bcker att lsa? -- Hvad fr bcker? Hon har de tre, som ro lrdom nog fr en fattig stackare. Frn prstgrden har jag lnat en finsk postilla, och kan ni tro, Lydiken, barnet predikar nu finska rtt som en prst frn Tavastland! Nr hon hittat andra bcker i byn, har jag eldat ugnen med dem. Vet jag hvad prent hon smusslat i snghalmen? Inte med min vilja skall hon lsa mer n godt gr fr mnniskans salighet. Det finns lika mnga ffngliga bcker som lst tal hr i vrlden. -- Och hvad mnar ni nu fretaga med Hagar? Icke kan hon komma till mig; jag r nu gift och har egna barn. Det var annat fr tre r sedan. -- S, ja, lycka till! Jag trodde ni var gudfar hennes. -- Kan jag annars gra ngot fr flickan? Hon r snart i den lder, nr fattigt ungt folk sker tjenst. Jag vill bekosta t henne en omgng nya klder och lgga till ngra hrda daler fr underhllet, tills hon blir femton r eller sexton. -- Tackar fr gunstig god vilja. Med oss och de mnga barnen r det s, att vi rkat i skuld och ha inte brd fr dem, som inte arbeta. Jag tnkte ni skulle taga henne, inte fr vr, men fr barnets skull. Inte vnnar jag om att jag sjlfver ter agnar till middagen och tegelstenar till kvllen, om den stackaren ej fr svlta, fr hon ligger mig som ett kyrktorn p hjrtat, ser Lydiken. Men si, den dromedaren ryms inte i mitt bo, sa' sdesrlan, nr hon klckte ut gkungen. Hagar ryms ej i vrt bo, ser Lydiken; det likar sig inte fr henne att tjena heller. Antingen r hon ett tattarebarn, eller r hon af herrefolk, korp eller rn, Gud vet, det ligger i blodet; det visar sig nu, nr hon snart blir fullvuxen. -- Dordej -- sade Lydik Larsson eftersinnande -- mster Sigfrid var fuller af den mening, att modern, som dog hr i torpet, ej var en tatterska. Hon bar hos sig tv kostbara smycken, som ju hra barnen till och kunna frsljas fr deras utkomst. Finnas de kvar? -- Hvad skulle ej de finnas? Nr mster Sigfrid var dder och Thomas blef frmyndare, fick Thomas skrinet med barnens egendom att frvara. Det r frsegladt med mstarens eget signet. Hvad skulle vi tras bryta det, vi? -- Dri ha ni gjort rtt, men blott fr en tid. Frstr ni ej, Dordej, att barnens egendom ligger dr utan rnta, nu nr de bst tarfva ett underhll. Hvar r gossen? -- Han, tuppkyckling? Ja, det veta svalorna bttre n jag. Ssom utsdet r, blir skrden. Bennu har vuxit upp bland herr kes gudlse ryttare; nu har han skjutit en karl p Gerkns och mst rymma till Tyskland. De voro hr p jagt efter gossen, men folk trodde, att det var bara fr syns skull. Alla tyckte om Bennu, ingen sjl mkade Greger Andersson. Greger fick en opasslig kula genom kindbenet, och snedmundt blir han, s lnge han lefver, men det tros, att han repar sig. -- Nvl, r det ej bst, att Thomas som frmyndare upplter skrinet och jag betygar som vittne hvad dri finnes? -- Hvad sger du, Thomas? Thomas nedlade murslefven, strk sig med afviga handen om nsan och lt frnimma, att han ej skulle ppna skrinet frrn i barnens egen nrvaro, nr gossen blef myndig. -- Det vill sga om sju r, genmlde tullnren misslynt. Vi tv ro ej gula om nbben mer, och gossen r ute p farliga stigar. Ung eller gammal, ingen af oss br signet p lefnadens tid i sju r. Nu lida barnen nd, och vi lefva. Hvarfr tfva med det, som hr en frmyndare till? Thomas frblef obeveklig. Skulle han taga skl och vanslktas frn sitt folks kardinaldygd? -- Nvl, sade Lydik Larsson, d str ett frslag ter. Jag reser till bo och skall i aller dmjukhet uppvakta presidenten i hofrtten, herr Jns Kurck. Vill ni, mot vederbrligt kvitto, fverantvarda skrinet till mig, s skall jag lta ppna det i presidentens och vittnens nrvarelse. Sedan jag frvisso vet vrdet af barnens egendom och, dr presidenten det tillrder, tagit en part ut fr barnen, skall jag ter lta frsegla skrinet med hofrttens signet, och det beror d af frmyndaren, om han vill frvara skrinet hos sig eller lmna det mot kvitto i hofrttens frvar. Detta senare vore skrast. Ert torp kan brinna eller plundras af tjufvar. Ny rdplgning. Hvad allt de lagfarne hitta p! Den okunnige torparen hade en vidskeplig vrdnad fr alla signeter, men det han hll i sin hand tycktes honom vara skrare n det han lmnade ifrn sig. Thomas svarade nej. Hans klokare hlft var af annan mening. -- I fars tid, sade Dordej, skflade krigsmnnen allt hvad de fverkommo. I vr tid gra fogdens tjenare mngenstdes detsamma. Minns du i vintras, nr Mannu var ensam i stugan och drog en eldbrand ur spiseln i halmen p golfvet? Du var med barnen vid lsfrhret, jag klappade byke vid vaken p isen. Hade Gud ej skickat mig in efter dina skjortor, hvad hade det blifvit af stugan, af Mannu, af Hagars och Bennus arf? Skicka skrinet till hofrtten! Det r ett sextipunds-lass att ansvara fr andras egendom. Lydik Larsson anmrkte, att presidenten Kurck sttt fadder fr barnen. -- Ja, ser du? instmde Dordej. Passar inte Gud den saken som hake till mrla? Sl fast haken, Thomas, s r barnens egendom bakom ls. Han, som r hofrttens fverman, mste vara den lagfarnaste hr i landet. Sara kallade sin man Abraham herre, men Abraham fann sig oftast vl af att lyssna till Saras rd. Thomas framtog ur den lsta ekkistan under sngen ett litet skrin, knappt strre n en vr tids cigarrlda. Det var konstrikt inlagdt med frgad halm, utan ls, men vl ombundet med starkt garn och frsegladt med mster Sigfrids sigill, Helsingfors', hans fdelsestads vapen, bten, med en stjrna drfver. Skrinet fverlmnades t Lydik Larsson mot kvitto med sigill fver mottagandet. Medan kvittot skrefs, upprann i tullnrens frslagna hufvud en plan att gra guddottern en tjenst, som p samma gng befriade honom sjlf och fosterfrldrarna frn bekymret om flickans framtid. -- Hvad sgen I, freslog han, om jag tager Hagar med mig till bo? Presidenten r hennes gudfar; han torde lta sig henne frestllas och kanske gra ngot fr henne. Detta frslag mtte intet motstnd. Hvar var Hagar? Hon var med de yngre barnen i rian. De hade ter fr sig ngot slags fgelsprk. Dordej gick till rian, men mtte barnskaran p vgen. De voro utom sig af jublande frjd, de skreko om hvarandra: -- Han kan tala! -- Hvem kan tala? -- Trastungen. Barnen frde med sig en bur af videkvistar, i hvilken satt en ung, nra fullvuxen koltrast, Hagars sktebarn. Hon hade upptagit honom som spd unge ur ett fvergifvet bo, hvars frldrar blifvit snarornas offer, vrdat och matat honom, gjort honom s tam, att han t ur hennes hand och satte sig p hennes hgra skuldra, nr hon ropade: Ttti! Hagar hade lst i sina bcker, att vissa fglar kunna lra sig eftersga mnniskors ord. Allts fretog hon sig att studera sprk med Ttti, ssom hon sjlf studerat latin fr _Cannabis_. Mer n ett halft r hade hon nu hvar dag, nr de voro ostrda, upprepat tv korta sprklxor fr Ttti och sett honom gra misslyckade frsk att forma sin nbb efter de ovana ljuden. I dag hade han, till barnens obeskrifliga frvning, fr frsta gngen uttalat orden: _Ttti dum._ Skaran instormade i stugan med denna viktiga nyhet. Ttti skulle tala, men, lik mngen annan talare, kom Ttti af sig vid synen af de talrika hrarne. Buren stlldes t sidan; hr var ett annat tal n fglalt. Lydik Larsson mnstrade Hagar med en rest af den forna vnskapen. Hon var frndrad, men ej till sin frdel. rtstngeln hade skjutit upp, men slokade gnglig i brist p std. -- Rknar du nnu himmelens trappor? frgade tullnren. Hon teg med nedslagna gon. Denne beskyddare hade svikit henne. Han hade lofvat henne lrdom, lycka och fadersmhet. Huru hade han hllit sitt lfte? -- Vill du flja mig till bo och se en stor stad, en stor, ny gudfar? -- Skynda dig, barn! infll den alltid praktiska fostermodern. Lgg hop dina klder, dina tv linnen, dina strumpor och tyskullskjolen, som du kan flla i bo. Lydiken har brdt och vill taga dig med sig. Hvarfr suras du, dumma flicka? Pussa gudfar p granna handen! -- Fr jag ej stanna hos er, mor? frgade Hagar skyggt. Huru hade hon icke brunnit af lngtan att flyga ut i den vida, oknda vrlden! Men denne man hade en gng svikit henne; han kunde andra gngen gra det om igen. Hennes trar begynte tillra p kinden. Dordej visste knappt sjlf huru ltt hon veknade som ett vax fr lsklingsbarnet. -- Visst fr du komma tillbaka och blifva hos oss, om du ej fr ngot bttre. Se s, lipa nu inte, barnet mitt; lgg hop dina klder! -- Lt mig g, lt mig g i den villa skogen! snyftade Hagar. Det bittra, frdmjukande intrycket af att kastas ur hand i hand fvervldigade allt hennes mod. D hrdes frn buren vid vfstolen ett snattrande ljud, liksom ur en barntrumpet: _Inte ledsen nu!_ Det var den andra sprklxan, som Hagar, till trst i sina ensliga sorger, stafvat fr koltrasten och som nu fr frsta gngen lyckades trilla ur trastnbben. Situationen frndrades; alla smlogo. Hagar flg till buren, lockade ut favoriten, lt honom sitta p hgra skuldran och uppmanade honom att sga om de beundrade, muntrande orden. Men den nye talaren hade redan glmt dem, flaxade kring i sin lyckliga frihet och lt nu frnimma: _Ttti dum._ Hastigt vidtogos de f ndiga frberedelserna fr Hagars resa. Fosterfrldrarna och hela barnskaran sgo tullnren instufva sin nya barfota bytesvara i het p den fyrhjuliga bondvagn, som borgerligt folk brukade vid sommarresor fre schsarnas och bokrrornas tid. Hstarna legdes fr fyra mil eller fr hela resan. Mellan bo och Helsingfors fanns i grefvens tid en brjan till gstgifvare och skjutslega, en lttnad fr bonden, af hvilken adeln hrintills trugat sig fri skjuts. Torparefolk r sllan sentimentalt vid afsked, men hr lg i luften en frknsla af att skilsmssan skulle blifva lng. Tommu snt sig gng efter gng; det var ngot som tagit en ortt vg frn gonen. Sigfrida hmtade buren med Ttti, Hagar skulle n en gng klappa sin gunstling p de mjuka, svarta fjdrarna. Dordej sade: -- Du mitt hjrtebarn och mitt sorgebarn! Rfvarna hafva sina kulor och fglarna sina nsten, men en vet jag, som fre dig icke hade en sten att luta sitt hufvud mot. Res, om Gud vill; kom igen, om Gud vill! Befall honom dina vgar, och han skall finna ocks t dig en kvist att sitta p! -- _Inte ledsen nu!_ bjbbade trastungen. kdonet rullade bort, och den andra spnen flt ut p det strandlsa hafvet. 12. bo akademi. Dr bo bestier! Om tidehvarfven kunde frflyttas som tablerna i ett skdespel, om nittonde seklet sutte som skdare i salongen, frhnget rullades upp och sjuttonde seklet blottades dr bakom i sin vldiga storhet, hur ogenomtrngligt mrkt, hur dystert allvarligt, hur groft tillyxadt i sina massor skulle det icke te sig fr skdaren frn ett annat tidskifte! Men fven detta mrker hade sina glimmande ljuspunkter, fven detta allvar sina gladare mellanstunder och denna grofva tidskoloss sina fint utmejslade spetsar. Det vi kalla natt ansgo de d lefvande som en dag, och skymdes dagen af moln med hrjande hagelskurar, sg man dock stundom solen. Invnarne p planeten Mars med dess svagare dagsljus skulle troligen ej vilja byta med jordens invnare, och sjuttonde seklets hrdt betungade folk skulle sannolikt betnkt sig mer n en gng, om ngon erbjudit dem att flytta till nittonde seklet. Axel Oxenstjerna hade sagt om sitt besk i sydvstra Finland: dr bo bestier! Per Brahe upptog ordet ssom en varsel, sg botemedlet i att statuera en _academia_ och ryckte denna som ett halfslukadt ben ur krigets hungriga gap. Nr hans _academia_ ndtligen kom och funderades genom Kristinas kungliga bref af Nykping den 26 Mars 1640, utlade biskop Rothovius i sitt cirkulr till prsterskapet, att detta vore den strsta vlgrning, som vederfarits Finland sedan vrldens begynnelse. Enr Finland troligen icke stod att igenfinna p kartan vid vrldens begynnelse, var den frsta och strsta vlgrningen rimligast den, att landet nu fanns till. En biskop borde icke heller ringare uppskatta infrandet af kristen tro eller dess reformation. Men med dessa lofliga reservationer hafva tv och ett halft sekel framt icke mycket att afpruta p den kraftige, nitiske och vlmenande biskopens hjrtefrjd fver denna mrkliga tilldragelse. Akademin har aldrig varit _allt_, icke ens vid sin stiftelse, lika litet som kunskapen r allt; men akademin har varit och r oberkneligt _mycket_ fr ett land, som i sin politiska svaghet sker ett fste i arbetet fr sin kultur. Frgfves har akademin frn sin frsta brjan draperat sig i sin rektors purpurmantel fr att infr de olrda upphja lrdomen p samtidens kungliga tron. Hon stod med sina rtter fr djupt in i folket fr att ngonsin lyckas afklda sig vadmalsjackan, och detta blef hemligheten af hennes stora civilisationsarbete. Ju folkligare hon blef, desto mktigare samlade hon i sig folkets vaknande intelligenta kraft och klarnande medvetande. Kyrkan har varit ggeblomman, ur hvilken det nya lifvet begynt pulsera, men akademin har varit den unga mot samtidens hjder stigande folkandens frsta vingar. Och akademin r 1640 var kyrkans lydiga dotter. Icke allenast biskopen, fven Per Brahe rknade, jmte bokliga konster, utbredandet af ett gudeligt lefverne och skickeliga seder bland det nya lroverkets frnmsta ndaml. Folket ansg akademin fr en prstskola. nnu hundra r drefter, 1740, stod teologen frmst och dugde till allt, likasom i vr tid generalen. 1840 hotade tre andra fakulteter att fverflygla den hgvrdiga, som med gammal hfd intog frsta rangen, och fyrtio eller femtio r vidare framt i tiden, nr gudeligt lefverne icke mer anses ndvndigt fr skickeliga seder, str akademins prstskola i mngens gon kvar som en skuggornas gengngare frn sextonhundratalet. Om f frstodo akademins betydelse vid den tid nr hon stiftades, ville dock styrelsen gra allt fr att rtt tydligt inprgla dess vikt. Redan en mnad frut pbjds i alla landets kyrkor en allmn bne- och tacksgelsefest p invigningsdagen, onsdagen den 15 Juli 1640. Alla frnmliga personer, adel och ofrlse, inbjdos till bo, och mnga infunno sig. Det blef stort jubel och stor stt i Finlands dvarande hufvudstad. En af bo akademis frste professorer, den bermde Michael Wexionius, adlad Gyldenstolpe, har omstndligt skildrat invigningsfesten. Dess ceremoniela program var p frhand noggrant bestmdt i alla detaljer. Stor uppvaktning klockan sju p morgonen hos hans grefliga nde i bo slott. Drefter procession till landningsstllet vid Aura i lika mnga afdelningar som snggudinnorna. Drifrn p grant utsirade, vimpelprydda btar en frd till bron. Dr ter landstigning och procession till akademihuset. I spetsen gingo trumpetare och hrpukor, de dr sin tjenst lustigt med all flit gjorde. Men att fredens verk invigdes under ett stort brinnande krig, drom erinrades man icke blott af slottskanonernas och pukornas dn, utan ock genom den imponerande eskorten af 1,000 ryttare i full rustning, hvaribland mngen veteran frn Breitenfeld och frn Ltzen. Det oansenliga akademihuset, gymnasiets frra lokal i skuggan af domkyrkan -- fem kalla och lga rum -- var praktfullt smyckadt med purpurfrgade tapeter och mattor. Hr skedde musik, tal af grefve Brahe, fundationsbrefvets upplsande, prokanslers och rektors bekldande med deras insignier, sng, tal af tv professorer och slutligen en students, unge Johan Stlhandskes, _gratulatoria oratio_ med synnerlig lycknskan. Drefter gudstjenst i domkyrkan och predikan af biskopen, kanondunder p kyrkogrden nrmast utanfr, musktsalvor af kavalleri och infanteri samt hga frjderop af den till tusendetal frsamlade folkmassan inom och utom kyrkan. Gud och hela naturen, sger Wexionius, syntes hafva frenat sig att ka och hja dagens fest; ty icke allenast luften frblef klar och mild, utan en ljufvelig flkt, som framdref de smyckade farkosterna, gaf anledning till ett sknt skdespel. Pukor och trumpeter ljdo frn vatten och land, hvaraf skallet terkastades, likasom under bifallsyttringar, af omgifvande berg och boningar. Dagen afslutades med en bankett p slottet, en middag, dr alla p hennes kungliga majestts bekostnad blefvo hrligen tracteradhe och plgadhe vid den ovanliga timmen klockan fyra. Ehuru berttelsen drom tiger, torde f antagas, att gsterne efter nio timmars oafbrutna mdosamma vandringar, btfrder, tal, predikningar, musik och krigsdunder frn klockan sju p morgonen till fyra p eftermiddagen icke saknade aptit att gra heder t kronans anrttningar. Tv dagar drefter uppfrde akademins frste unge medborgare i det strre auditoriets sal ett sedelrande skdespel, kalladt Studenterne, dri framstlldes huruledes somlige frldrar visa sig mycket knappe att best penningar t sina sner, hvilka d gemenligen blifva flitige; men andra best dem allt hvad de stunda, hvarigenom snerne blifva frsumliga, ohrsamma, frlorade o. s. v. Den sttliga invigningen kunde frliknas vid ett rikt brllop i fattigmans hus. I dag fverfld p alla lyckans hfvor, i morgon en hrd brdkant, en skopa vatten. Akademin var s fattig, att nr arrendet icke inflt frn de till dess underhll donerade, ofta sjlfva utblottade krono- och skattehemmanen, fingo lrare och lrjungar hjlpa sig bst de kunde. Allt kronans mynt rann ut i kriget som i en tratt. Det som nnu, fastn allt knappare, fanns att tillg i penningens stlle, var kronans rntor och jordagods. Drmed aflnades mngen gng officerare och tjenstemn, drmed betalades skulder, drmed underhllos de tre akademierna i Upsala, Dorpat och bo. En ny akademi var ett nytt gapande hl i en tom rikskassa. Hvarfr kunde ej akademin, ett sekularverk, invnta freden? frgade rikshushllarne. Ja, hvarfr kunde ej det fattiga, mrka torpet invnta julmorgonen utan ett ljus i fnstret? Per Brahe hade redan besvarat frgan till Jns Kurck. Folken lefva i rtusenden och hafva likvl stundom brdt att utrtta i dag det som kunde utrttas i morgon. fven historien kan stundom fjska, men endast nr kertegen nnu ej r beredd fr utsdet. Morgondagen str lika litet i folkens hand som i individens. Krig fljde p krig, s lngt man mindes tillbaka. Hvarfr skulle framtidens hyddor skuggas af fredens palmer? Och Finland beboddes af bestier. Det bldande, mrka, frgtna landet stirrade p sin frsta bleka ljushrd i bo, ssom dess yttersta nordbo stirrar i Januari p den efterlngtade solens frsta rda strimma i morgonmrkret borta i ster. Den frsta ljusningen var nnu lngt ifrn dager. Hvilka drifvor att smlta! Hvilka sophgar att bortrensa! Hvilken issrja af trghet och hvilken natt af okunnighet! Det var ett lngsamt, mdosamt, ihrdigt arbete att bryta igenom seklernas gruslager, och det varade fven i hundrade r, innan man trngt genom skalet, men nr man hunnit s lngt, fann man drunder icke den hrda, ofruktbara sandmon, utan en brdig lergrund, som lnade odlarens mda. * * * * * Samma dag, nr fredens stora verk invigdes i bo, afsomnade krigets vldige kmpe, den ofrfrade ke Henriksson Tott, snplogen, p sin egendom Lavila i Euraminne socken, fyrtiotv r och tv mnader gammal. Bruten af krmporna redan i flera r, hade han frra sommaren insjuknat p Ekolsund, men knde sig fljande vr nog terstlld att kunna fverresa till Finland. Ridten gick icke snabbt d mera; frden varade med hvilotider frn den 26 Maj till den 4 Juli, d han nstan dende ankom till Lavila. Den hrdhndte slagskmpen dog som en kristen. Den 29 September 1640 blef han med tidehvarfvets krigiska stt begrafven i bo domkyrka. Fyra kompanier, tillhopa 480 man, af de frejdade finske ryttarne redo i spetsen fr processionen frn slottet till kyrkan. Efter dem fljde djknarne, studenterne, prsterne, professorerne och biskopen. Drefter marskalken Melchior von Falkenberg. Efter honom en i svart taft kldd stridshst. Drefter hufvudbaneret, buret af Jran Boije. Drefter likkistan, buren af sexton adelsmn, och p hvardera sidan den ddes fderne- och mdernevapen, burna af adelsmn. Drefter ter studenter och professorer, kpmn, tjenstemn, hofrttens assessorer. Drefter sorgefanan och sorgehsten, inhljd i svart klde med hvitt atlaskors. Drefter de frnmste af adeln och tjenstemnnen, borgmstare och rd, borgerskapet och fyra kompanier infanteri. Efter dem grefve Brahe med fyra lakejer och tv kuskar. Efter honom fruntimmer i tta vagnar och sist borgerskapets hustrur. Sorgetget torde, utom skdarne, rknat mer n 1,400 personer. Utfrdspredikan hlls i bo slott af hofpredikanten Nils Martini fver Rom. 10: 9-12 och likpredikan i domkyrkan af biskop Rothovius fver Rom. 14: 7-10. r 1678 lt ke Totts nka, Kristina Brahe, fr hans hvilostlle inreda det nnu i domkyrkan bevarade, nyligen restaurerade Tottska grafkoret. 13. Andra spnen. Du skall f lsa. Hagar reste med Lydik Larsson till bo. Vra dagars jrnvg r Mefistofeles med hans mantel: dit, och man r dr! Man sofver sig fram, landskapet ilar tomt, intryckslst, sprlst frbi, mnniskorna uppdyka som stumma dvrgar, kupn r vrlden, vgen r intet, mlet allt. En fotvandring eller en lngsam resa med hst i Juli mnad r geografi, etnografi, naturkunnighet, estetik. Ett vaket barn lr dr p en dag mer, n p ett r ur bcker. Hagar vaknade, nr hon befann sig p vgen till bo. Nr hon begynte rkna kyrkorna, sjnk Kaskas torp bakom horisonten. Nya intryck undantrngde de knda gamla. Det frekom henne, som vore dessa berg hgre, dessa dalar djupare, byarna folkrikare, hjordarna mera vlfdda, mnniskorna klokare. Sommarluft och omvxling frsknade allt. Hagar var ter frvandlad. Hon drack luften som ur en hlsobgare. Hr vgade hon andas, hr var hon icke smre n andra; ingen visste hr, att hon var ett tattarebarn. De voro icke en mil frn torpet, innan Hagar fverraskade sin beskyddare med sin frimodighet. Hon var lika sprksam och glad, som hon nyss frut varit tyst och nedslagen. Hon skrattade, sjng, berttade, frgade. Hvarfr var sjn s bl? Hvarfr sprang rfven fver vgen? Hvarfr hade den ena kyrkan en tupp p tornspetsen och den andra ett kors? Hvarfr gick den gamle soldaten p krycka? Hvad skulle Lydik Larsson gra i bo, och hvad skulle hon sjlf gra dr? Hofrtten lg fver tullnren med hela tyngden af frfattningens sjunde bud. Han behfde frstrelse, han nedlt sig att hra och besvara de efterhngsna frgorna. Bakom dem lg ju stundom mer n ett barns nyfikenhet. Denna blandning af naivitet och klokhet kunde vara frtjusande. Hvilket lif p Turholm, om Hagar blifvit tullnrens fosterdotter! -- I bo, sade tullnren, r en stor helgdag. Man skall inrtta en _academia_. -- En _academia_? Hvad r det? -- En stor lrdomsskola. -- Fr jag g i academian? -- Du fr beskda henne utanp, det r icke frbjudet. -- s! Fr jag bcker i bo? -- Du skall f hela trojanska kriget och trojanska freden med, om du vill. -- Lefver _Cannabis_? -- Han lefver och har ftt sina bcker tillbaka. Han har nu brjat lsa latin med en tam krka. Hagars gon blixtrade. -- Jag ville hellre vara tokig som _Cannabis_, n skratta t honom! Tullnren betraktade henne frvnad. Hon hade verkligen blifvit tre r ldre. Resan hade fortgtt p tredje dagen, nr de nalkades bo. Lydik Larsson erinrade sig, att hans guddotter borde frberedas p besket hos presidenten. -- Har Dordej frtljt dig ngot om din mor? Svaret drjde. Den brnnande frgan, namnstmpeln, refrgan, var ter dr. -- Vi ha fallit frn stjrnorna, svarade Hagar afvrjande. -- Hm ... ja, en fll, men det var din mor, och hon dog af fallet. Om nu hans nd presidenten vill se dig, lofvar du att vara lydig och ej misshaga honom med sdana konster, som sist i torpet? -- Kan han ej lida, att fglar tala? -- Stll dig ej enfaldig! Han kan ej lida, att fattiga barn visa sura miner. -- Hller han hvad han lofvar? frgade Hagar med en ny blixt ur de mrka gonen. -- Hvad vill det sga? -- Jag menade, att han r s frnm och jag s fattig. Nej, tnkte tullnren misslynt, det var fuller bst, att jag icke tog flickan. Hon blir mig fr slug. De anlnde till bo p tisdagen, nr trumpetaren p torget utblste onsdagens fest. Petrus Luth hade anskaffat ett hrberge i utkanterna af den folkfyllda staden. Hrnet af en trng stuga var nog fr den rike svgern; Hagar fick en sofplats p vinden. Petrus Luth var nu vorden student och en af den stora dagens hjltar, ty de frste studenternes antal steg ej hgre n till fyrtiofyra. Det var icke ltt att i detta festvimmel f audiens hos en s betydande person som presidenten Jns Kurck. Men hvad frmdde icke en klingande handtryckning hos hofmstaren Antonius Pape? Lydik Larsson fick en kvart timmes fretrde redan p tisdagsaftonen. Mottagandet var icke det mest uppmuntrande. Dr frnams en strng skrapa fr efterltenhet vid tulluppbrden och gllde intet mindre n tjenstens frlust. Generalguvernren var uppbragt fver de begngna underslefven. Tullnren skulle dock f nytt fretrde torsdagsmorgonen klockan sju fr att erhlla vidare anvisning om processen i hofrtten. Dliga nyheter! Lydik Larsson bugade sig i djupaste dmjukhet fr att frsvinna, nr presidenten, som var knd fr sitt utmrkta minne, sade till honom: -- Hvar har jag sett eder frr? -- Alltfr stor ra fr en s ringa tjenare som jag, genmlde tullnren. Det var fr tretton eller fjorton r sedan i Karis. Ers nd tcktes med sin hga nrvaro behedra tv fattiga barns dpelse. -- I Karis? Var det mster Sigfrid som dpte barnen? -- Ja, ers nd. Jag hade lyckan vara tillstdes d. -- Var fltmarskalken Tott ocks tillstdes vid samma lglighet? -- Ja, ers nd. -- Han rappellerade ngot drom fr tv r sedan. Det var en gosse? -- Ja. Och en flicka. -- Fltmarskalken tog vrd om gossen. Vet ni ngot om flickan? -- Ers nd tcktes bekosta hennes underhll i ett fattigt torp. Hon r begfvad med sllspordt frstnd och har fljt mig till bo ... fr att beskda hgtiden i morgon. -- Tag henne med er om torsdag. Farvl. Glm ej att medfra tullspecialerna! Lydik Larsson bugade allerdmjukast och gick. Han skulle ej vgat ett ord om guddottern, drest ej den hgmktige herrn sjlf fattat i trden. Festdagen randades vid kanondunder, och bo liknade ett bljande haf vid en regatta med tusen brokiga vimplar. Hvilken ny vrld fr en trettonring, fdd och uppvuxen i ett aflgset skogstorp! Hagar var ute klockan fem p morgonen, frvillade sig bland gator och folkmassor, hrde allt med tv spetsade ron och sg allt med tv flygande gon. Hon stod, halft ihjlklmd, p bron, nr processionen anlnde i btar frn slottet. Intet ljud i det stora sorlet undgick henne. De kringstende beledsagade hvarje landstigande med sina anmrkningar: Dr r grefven i rda jackan! ... Hvad? Grefven? Det r ju hofmstaren ... Dr r Carl Lindelf, som stack ihjl Hans Jnsson i Borg! ... Dr r Gustaf Stensson Tavast, som lt piska ihjl sin landbonde p Kurjala! ... Dr r gubernatorn i Viborg Carl Mrner, som lt fastlsa sin lnsman vid vggen s hgt, att trna med nd ndde till golfvet ... Nu komma studenterne! Dr r en, som br p brickan en rd kjortel ... -- Petrus! Petrus! ropade Hagar. Han hrde henne icke. Petrus Luth var fullt upptagen af det rofulla frtroendet att bra i processionen magnifici rektors rda sammetskpa, som betecknade rangen af en romersk kardinal. Efter kpan gingo en adjunkt med akademins sigill, en notarie med dess matrikel och rntmstaren med tv silfverspiror. skdarne fortforo att n beundra, n kritisera. Grefve Brahe, som ensam i sitt led fljde efter silfverspirorna med en lifvakt af tolf bardisanbrare, sex p hvardera sidan, var populr bland folket. -- Skapar han sig inte s milder som kung David i psalmboken! utropade en bondhustru frn Masku. Si, nr fogden i vras tog vr andra ko, sedan han tagit den frsta fr samma gld, gick farsgubben till hans nde, och, Gud signe honom, kon kom tillbaka, hon, men fogden fick sitta i bo torn. -- N, s taga vi honom till kung. Hvad gra vi med kvinnfolk? freslog en munter sjman, som redan hunnit tmma ett krus fr mycket till dagens ra. -- Tycken I, att den hr skulle duga att styra riket? Och fr att illustrera sitt rebelliska tal, fattade han den bredvidstende Hagar om lifvet, stllande henne under hrarnes skratt p brons ledstnger. Icke frr blef detta bemrkt, innan en invalid p trben neddrog med vnstra armen den frskrckta flickan frn hennes upphjda plats, medan han med hgra handen och kryckan gaf talaren ett kraftigt rapp fver skuldran. -- Hvem dristar att bruka lasteligt tal om kung Gustafs dotter? rt den uppbragte gamle krigaren. Det artade sig, midt under festens stt, till tumult p bron. Lyckligtvis tilldrog sig processionen allas blickar, och s mnga nfvar hjdes mot den fritalige sjmannen, att han fann rdligast maka sig undan. Drottningen, frken Kerstin, var ock folkkr fr hennes store faders skull, hvilken lefde i folkets minne. Ingen konung har varit s lskad i Finland, som den store Gustaf II Adolf. Trampad, knuffad, med rifna fllar, blossande kinder och fladdrande hr, drogs torpflickan frn Karis i den ohjlpliga trngseln med till akademihuset, dit folkmassorna strmmade efter processionen. Hon hade kunnat undkomma vid ett gathrn mot torget, men hon lt vidare knuffa sig framt. Skulle hon icke se, skulle hon icke hra allt hvad ses och hras kunde? Under de lrda talen dr inne roade sig skdarne att begapa krigsfolket och i synnerhet de tta lederna af rytteriet, som uppfyllde alla angrnsande gator och ppna platser, s lngt gat ndde. Det var icke en af nutidens lysande parader med hvarje knapp knppt och hvarje bantler p pricken s buret, som det skulle bras. Uniformernas tid var icke kommen nnu. Man igenknde truppafdelningarna p deras lika bevpning. Ryttarne buro dels gult, dels svart kyller, dels half rustning: stormhufva, brst- och ryggharnesk, lderhandskar, svrd och den af Gustaf Adolf infrda piken om elfva fots lngd, som han frkortat frn femton eller aderton fot. De som ej buro pik buro fver axeln en kort karbin med det d nyss uppfunna flintlset. Musketrerne till fots buro lngre gevr. En brigad eller ett regemente fick vl stundom namn efter frgen, men denna berodde mest af fanor och flttecken. De bermda gula och bl regementena i svenska hren kallades s efter frgen p sina lifrockar. De finska trupperna, s kavalleri som infanteri, buro mest den vlbekanta inhemska, fga paradmssiga gr frgen. Det var till strsta delen ungt folk, som snart skulle sndas att fylla luckorna i Johan Banrs snabbt glesnande leder. Veteranerne stredo i Tyskland, men en kader af dem var i hemlandet fr att infva reserven. Det beridna borgerskapet deltog i festen och presenterade en brokig anblick af olika frger. Hr kan tillggas, att detta r 1640, nr man hade rd att inviga en akademi, uppstllde Finland 17,380 fltrustade krigare, eller ungefr hvar ttonde vapenfr man af dvarande befolkning, nmligen 13,780 man infanteri och 3,600 man kavalleri. Af denna styrka stodo 8,048 man utom landet och 9,332 invntade i hemlandet order att rycka ut. Efter talet p akademihuset fljde gudstjensten i domkyrkan. Vakt stod vid portarna; icke mnga bland den stora skaran af nyfikne lyckades trnga sig in, men in kom Hagar. Trasor och skrmor, hvad mer? Frn kyrkan strmmade folkskaran nedt Slottsgatan fr att se de inbjudne gsterna aftga till drottningens middag. Klockan var tta p aftonen, nr Hagar efter mnga villovgar letat sig fram till sitt hrberge. Men i hvilket skick! Gr af damm, fverstnkt af gatornas dy frn hsthofvarna, brunsvart af sprnget och julisolen, skorna nedkippade, -- hon hade ftt skor i bo -- hret som granens hngande mossa. Af helgdagsdrkten, den frr s beundrade tyskullskjolen, terstod en oigenknnlig ruin. Och _du_ skall till hofvet i morgon bittida klockan sju! utbrast tullnren. Marsch i badstugan! Ingen badstuga hade i dag eldats i bo. -- S marsch till brunnen! Vrdinnan, en skrddarehustru, frbarmade sig fver trasungen. Hagar frdes i tvttstugan, afklddes, fverskljdes med ett par mbar kallt vatten ur brunnen och iklddes sitt andra rena linne; hon hade ju medfrt tv i knytet. Natten och skrddaren anlitades fr att gra flickan presentabel vid hofvet, d. v. s. hos presidenten. Denne mktige herre bebodde fra vningen af ett ansenligt stenhus vid torget, dr hofrtten var inlogerad i nedra vningen. Han hade icke samma bekvmlighet hr, som p sitt rymliga Laukko; han ndgades med sin andra maka, Sofia De la Gardie, och elfva barn, hvaraf blott de fem yngsta hemma, nja sig med elfva eller tolf rum. Torsdagsmorgonen p slaget sju stod tullnren med sin skyddsling i presidentens frrum, anmldes och fick intrde, medan Hagar kvarlmnades med de galonerade kammartjenarne utanfr och anvnde tiden att betrakta det nnu bljande folkvimlet p torget. Audiensrummet var stort och praktfullt, rikt bekldt med vfda franska tapeter, gardiner och mattor. Dess frnmsta mbel var ett af tidehvarfvets med dyrbara sniderier utsirade skp fr bcker och dokument, en make till Georg Hrtels msterverk, hvilket staden Nrnberg frrade Gustaf Adolf och som kostade 9,750 gyllen. Det likaledes konstrikt utsirade skrifbordet var inlagdt med mosaik. Bland dess prydnader sgs ett obekvmt, kolossalt skriftyg af rda koraller, frestllande en trana[23] och p tranans stjrt ett blckhorn af slipadt glas, frestllande en skldpadda. En fin doft af rosenolja parfymerade rummet. Presidentens morgondryck, mandelmjlk frsatt med ingefra, stod halfdrucken i en silfverpokal. Han sjlf, i morgonrock af rdt siden, satt vid bordet i en finsvarfvad karmstol utan dynor och stoppning, men med sitsen i rutor af olika kostbara trslag. Notarien Hans Ekholt och skrifvaren Krister Thomson disponerade hvardera ett mindre bord i samma rum. Lydik Larsson erhll, stende, besked om sitt rende i hofrtten och aflmnade sina papper till skrifvaren. Nr detta var bestlldt, frgade presidenten efter flickan frn Karis. Svaret blef, att hon i frrummet vntade hans nds befallningar. -- Godt ... Pape! och presidenten ringde. Ringklockan var af guld med handtag af bernsten. -- Lmna flickan drute i hushllerskans vrd. Hon skall skickas till Laukko i nsta vecka ... Hon r ju fattig, Lydik? [Fotnot 23: Slkten Kurcks gamla finska familjenamn var _Kurki_, som betyder trana.] Tullnren frklarade, att flickan visserligen var utfattig, men man hade hos hennes dda mor funnit ett par smycken, som kunde anvndas fr barnens behof. Frmyndaren anhll dmjukeligen att f fverlmna detta barnens arf i hofrttens frvar, om ej hans nd funne skl att genast fryttra egendomen fr barnens rkning. Halmskrinet framvisades och fverlmnades t notarien Ekholt. Thomson tillsades att med honom bevittna inventeringen. Notarien afklippte segelgarnen, ppnade skrinet och terlmnade det t presidenten, som kastade p detsamma en likgiltig blick, i frmodan att det innehll ngon bondgrannlt. -- En hrnl af silfver! -- Och han granskade med knnaremin det fint arbetade smycket. -- Hvarifrn har kvinnan ftt denna nl? Omjligt att besvara. -- Nlen, fortfor han, r ett konstverk af _Claude Ballin_; hans mrke str graveradt p liljans blad. Fltmarskalken Tott hade en nl af alldeles samma arbete och frrade den t grefvinnan Brahe. Det troddes, att denna nl var den enda i sitt slag ... r hr ngot annat? Lt se! En liten nfverdosa visade sig, ppnades och befanns innehlla en guldring, inlagd i ull. Presidenten syntes fverraskad, ptog ett par glasgon med guldbgar, gick till fnstret och hll ringen uppmrksamt mot dagern. Han vnde sig till tullnren. -- Ni sade, att flickan r fattig? -- Ja, ers nd. Ingen vet annat. Moderns kvarltenskap blef frseglad. -- N, utfattig r man icke med tre sdana delstenar. De tv mindre torde vrderas till ett par tusen daler stycket, men den stora i midten lrer nppeligen sljas fr mindre n tolf tusen. Barockt! Att infatta en sdan sten i en ring, som kan tappas bort med en handske, i stllet att drmed pryda ett diadem eller en _collier_! Infattningen r mediocre och arbetet en geslls. Frste garen har varit antingen groft rik eller plumpt dum, kanske _tous les deux_ ... Har ni anstllt efterspaningar om moderns hrkomst? Tullnren omtalade tilldragelsen i torpet. -- Singuliert! En kvinna i December p landsvgen? Icke kan hon ha fallit frn mnen. Lydik Larsson understod sig tillgga, att hon troddes ha varit en tatterska. Barnen inbillade sig, att hon fallit frn stjrnorna. -- Kalla hit flickan. Hagar infrdes och undergick mnstring. Hon sg tpig ut i den nya, slamsiga kldningen, som man icke haft tid att profva. Dittills hade hon burit kjol med lifstycke eller trja och knde sig nu olycklig i en helkldning, som gick upp till axlarna. Den hge herrn tog henne, icke ovnligt, under hakan, sg henne i de stora bruna gonen och frgade hvad hon hette. -- Hagar. -- Det r ett hebreiskt namn. Tatterska r du icke. Antingen har din far eller mor varit af judisk hrkomst. Tullnren anmrkte, att flickan liknade sin moder. Namnet hade hon ftt af mster Sigfrid. -- N, hvad skall jag gra med dig? Vill du blifva kammarpiga i staden eller hjlpa dejan p Laukko? Hagar rodnade starkt. ter dristade tullnren dmjukeligen anmrka huruledes barnet hade en besynnerlig hg att lsa. -- S? Du kan lsa? Hela katekesen? Hagar teg. -- Om ers nd tillter mig svara fr flickan -- tertog Lydik, modigare blifven af den hge herrns nedltenhet -- kan hon den heliga skrift utantill samt drtill rknekonsten och hvad en djkne kan lra. Presidenten betraktade smleende det rodnande barnet och behagade skmtsamt frga, om hon ocks kunde djknens latin. -- Till det minsta kan hon trojanska kriget. Hvad hette den karlen, Hagar, som skrifvit en bok om det dr? _Gilibus_, tror jag. -- _Virgilius._ -- S, du har lst Virgilius? -- Och presidentens hand hvilade p skrinet, som lg ppet framfr honom. I handen fll ett sammanviket papper, som han upptog och tyst genomlste. Ndens hr 1626 den 8 Decembris undfingo i Kaskas torp af Nyby skattehemman i Karis socken gossen _Ben-Oni_ och flickan _Hagar_, tvillingsbarn af oknda frldrar, thet heliga dopets sakrament genom underskrifven pastor i Ekens stad. Tillstdhes voro som vittnen konungens troman, stthllaren i bo, vhlbohrne herr Jns Knutsson Kurck, fverstelieutenanten vlbohrne herr ke Henricsson Tott, tullnren i Helsingfors, vlachtade Lydikh Larsson, torparen rlige och vlfrejdade Thomas Kask sampt dygdesamma hustru Dorothea Johansdotter. Som intygas. Ekens then 10 Decembris samma hr. Gud frhjelpe barnen till ett christeligt lefverne och en salig ndalycht. Amen. _Sigfridus Aronus_, Pastor. Nedanfr var antecknadt: Viljandes jag hrmedh till hro och minnelse fr the frnmlige herrar och kronones hgtbetrodde mn, som thessa barnens dpelse af christelig barmhertighet bevittnat, sanfrdelighen intyga, at herr ke Henricsson hafver gunstigt uthlofvat gossebarnet Ben-Oni till sigh tagha och honom christeligen uppfdha till hans myndighe hr, sampt at herr Jns Knutsson likaledhes samma gunstiga bengenhet sigh ptagit vidkommande flickebarnet Hagar. Som skede frbemhlte 8:de Decembris thersammastdhes. Gud Allsmchtig vederglle the dle herrar fr fadherlig omvrdnad, at thesse barnen mga vxa til hans nampns lofh, som them under mrkeliga himmelens tecken fdhas ltit. _Datum ut supra._ _Sigfridus Aronus._ (Sigill.) -- Ekholt, sade presidenten eftersinnande, frsegla ter detta skrin med dess innehll, som ni och Thomson kunna attestera. Det skall frvaras i hofrttens _archivum_ till gossens myndiga r. Skrif ett kvitto drtill t frmyndarens ombud, Lydik Larsson. Jag hller fr rdligast -- fortfor han till tullnren -- att dessa _pretiosa_ nu intet frslja, medan det hr och i Sverige r s ondt om reda penningar, utan lta vi drmed anst till lgligare tid. Dr frmyndaren gifver sitt samtycke till, vill jag taga flickan om hnder. Hvad sger du drtill, barn? Hagar hade frstnd nog att kyssa sin nye beskyddare p handen. Det ljusnade fr hafvets drifvande spn, som funnit en strand. Och det klarnade n mer, nr beskyddaren tillade: -- Vet du vl, att du r fdd samma natt som drottningen? Du skall f lsa. 14. Den svenske Leonidas. Kom och tag dem! Tre timmars rast. Kavalleriet sitter af, hstarna fodras med hvad i staden kan fverkommas. Vid daggryningen kallas alla invnarne till torget. Ingen fr lmna staden. Alla skola arbeta p murarnas istndsttande. Hugg ned den som tredskar! Allt brukbart anvndes, sten, tegel, fasciner, stock, sand, mull. De nrmaste husen rifvas, s mnga som medhinnas, till material. Ni, ryttmstare Sigfridsson, anskaffar foder, och ni, kapten Stamer, lter genomleta kllrar och visthus fr proviant. Hittas vinfat, bevakas de. Ranson t manskapet, men fr ert lif, ingen droppe till skfling! fverste Gordon, ni tager beflet vid murarna. Jag litar p er som min nrmaste man. Ni vet, hr r ingen tid att frlora. Vi hafva frtruppen fver oss tv timmar efter soluppgngen. -- nnu kunde vi upphinna hufvudstyrkan, anmrkte John Gordon, en af Gustaf Adolfs bermde skottar, fr nrvarande chef fr en spillra af Viborgs och Nylands infanteri. -- Kavalleriet? ja. Men med fienden p hasorna gra vi bttre att stnga porten i hrens rygg. Och uttrttad, som allt hans folk, efter en brdstrtad ridt genom natten, kastade sig fverbeflhafvaren p en halmkrfve i det hus, hvars invnare han nyss uppskrmt och frjagat ur deras nattro. P smn var icke att tnka, i bsta fall ngra gonblicks hvila, stndigt strd af rapporter och begran om order. Barnen i huset, brgade p en vind, grto fverljudt. Hundarna tjto. Hsttramp och sorl hrdes utanfr p gatan. Vaktposten vid drren slog, sklfvande af kld, sina armar tillsamman och kastade lngtande blickar p en brasa i spiseln, upptnd p snderbrutna bnkar, stolar, bord och allt brnnbart man i hast fverkom. Det var en kall, mrk natt i brjan af Mars 1641. Mellan hotande snmoln glimmade karlavagnen lngt i norr fver det sniga Sverige, det aflgsna Finland. Johan Banr stod vid slutet af sin glnsande segerbana. Han hade strax efter nyret, utan att akta den d strnga vinterklden, fretagit sitt djrfva tg frn Thringen mot Donau. Kejsaren och hans riksdag voro frsamlade i Regensburg utan aning om faran. Hvilket praktfullt byte att sl ned som en rn bland det romerska rikets furstar och fverhufvud, bortfra dem i klor af stl och nedstta dem varligt vid stranden af stersjn eller i Stockholms slott! Det var redan andra gngen det svenska och finska kavalleriets hstar drucko ur Donau. Nu kunde deras ryttare ropa till kejsaren fver floden ett hrbart godmorgon; nu var den starka floden fastsmidd vid sina strnder af isen och bar p sin tama rygg Knigsmark med en plundrande strfkr af sexhundra man. Men pltsligt kom tvder. Rrd af katolikernes bner, grt jungfru Maria bort isen; frn alla sidor tillstrmmade kejsarens hrar som vrfloder, och Banr med sin underlgsna styrka mste rdda sig genom ett skyndsamt tertg, som blifvit bermdt i krigshistorien. Hans arriergarde, under fversten fr lifregementet Erik Slange, frsvarade tertget med sdan tapperhet, att det nu p natten, med fienden ttt i sina hlar, ndgades kasta sig in i den lilla, svagt befsta bajerska staden Neunburg p tertgslinien till bhmiska grnsen. Banrs order lydde: samla de spridda trupperna och stt till mig i Cham! Men innan Banr hann dit, skulle han vara genskjuten af fienden. Man kan lyda order som en korpral eller som en fltherre. Gordon gick till sitt kvarter att p sitt stt frfriska sig. Han lt fversklja sig med iskallt vatten. Det var hans lkemedel mot sjukdom och trtthet. Men han bar hos sig fven ett annat, n verksammare, sin lilla fickbibel. Han satte sig att lsa vid skenet af en fackla. Ngonting rrde sig i en mrk vr af rummet. Gordon lyste med facklan och sg en gosse liggande p bara stengolfvet, frsjunken i smn. Gossen frs. Gordon, nyss kldd efter det kalla badet, tog af sig sin fltkappa och bredde henne omsorgsfullt fver den sofvande gossen. Dagen begynte gry. Neunburgs skrmda invnare frsamlades redan p torget. En sdan natt hade de aldrig upplefvat. Var mrkret uppfylldt af fasor, kom gryningen ter med nya faror. Mn, kvinnor och halfvuxna barn, s mnga som kunde bra en sten eller draga en sandkrra, drefvos till murarna. Ju mera det dagades, desto elndigare visade sig dessa i sitt ramlande skick. n hr, n dr redo ryttare in fver dem: det var enstaka frskingrade eller frvillade efterblifne af flera retirerande svenska afdelningar. Man brjade rifva de nrmaste husen och med deras timmer eller stenar fylla murarnas luckor. Ingen tid var frig fr murslefven. Hr en bjlke, dr en stenhg, sand mellan dem, och den nya, improviserade muren mste tjenstgra s godt han frmdde. Solen hade nnu icke hjt sig fver de aflgsna topparna af Bhmerwald, nr redan en frtrupp fientligt kavalleri visade sig i vster p vgen frn Schwandorf. Erik Slange stod p muren med kikaren i sin enda terstende hand, den hgra, ty vnstra armen hade han frlorat ngra mnader frut i svltlgret vid Saalfeld. -- Det r bajrare! sade han till de nrmast stende. Bryn er icke om dem, gossar; det r frsta myggsvrmen! Hade vi nu en enda kanon att hlsa dem en frisk godmorgon! Neunburg hade ngra gamla frrostade fltslangor, men ingen enda brukbar kanon, och Slanges flygande kr medfrde intet artilleri. De fientlige ryttarne, vidpass tvhundra till antalet, kunde obehindradt nrma sig staden och rekognoscera dess befstningar p fga mer n ett muskthlls afstnd. Man sg dem utsnda mindre strfpartier, medan tv man redo tillbaka den vg de kommit, sannolikt med rapport till hufvudstyrkan. -- Det r Mercys bajrare, fortfor fverbeflhafvaren. Von Gerdten, dr klttrar en kvinna fver muren! Kapten von Gerdten ryckte gevret frn sin nrmast stende man, lade an och skt. Kvinnan fll, skte resa sig, fll ter och blef liggande. Det var af yttersta vikt, att ingen desertr frn staden fick underrtta fienden om den svenska krens verkliga styrka. De fientlige ryttarne besvarade musktskottet med en salva ur sina karbiner, men afstndet var fr lngt, kulorna ndde icke brstvrnen. Ett ltt rkmoln dref med vstvinden fver fltet. Frn murarna hrdes intet gensvar. Landsmnnens nrhet frestade stadens invnare att utsnda en ny rapportr. Icke fem minuter efter kvinnans fall upptckte fverbeflhafvarens skarpa ga en pojke om fjorton eller femton r, som hasade ned fver murens ytterkant och frsvann i den torra vallgrafven. Skott fllo, men utan att trffa. -- Niemand -- sade fverste Gordon till en liten spenslig volontr, hvilken stndigt var vid hans sida, hlften uppassare, hlften ordonnans -- tag fatt pojken dr, han kan gra oss skada! I ett nu var Niemand fver muren och ned i vallgrafven. En jagt begynte, som tilldrog sig alla skdares blickar. Rymmaren drefs ur sin gmma ut p ppna fltet. Han sprang som en jagad lo mot den rekognoscerande ryttaretruppen, snafvade, men kom ter p ftterna, hukade sig ned, slank in i ett kerdike, blef osynlig och drefs ter i dagen. Var han snabbfotad, s var hans frfljare det icke mindre. Slutligen upphanns han. Man sg bda pojkarne brottande tumla fver hvarandra. Bajraren var strre och starkare, hans frfljare vigare. Fyra bajerske ryttare nrmade sig att bist sin landsman. Slange utsnde lika mnga frn staden. Skott vxlades, pojkarne frsvunno i krutrken. Nr man tersg dem, frde Niemand sin fnge, bunden med ett remtyg, till staden. -- Hvem r den kcke pojken? frgade Slange. -- Han kallar sig Niemand, Ingen, svarade Gordon. Jag fann honom p en hamnbrygga i Finland, nr jag frra sommaren fick order att hitfra mina viborgare. Af denna kattunge kan blifva ett lejon, om kulorna unna tid. -- Godt. Lt inskrifva honom i rullorna som korporal ... Kinnemund, lt bortjaga kvinnor och barn frn murarna! Taube, lt framfra bjlkar; vstra tornet behfver frstrkas. Om en timme kunna vi vnta Mercy. Klockan var omkring nio p morgonen, nr general Mercys frtraf visade sig p landsvgen och snart efterfljdes af starka afdelningar kavalleri. Erik Slange fljde med kikaren hvarje fiendens rrelse och dolde icke sin fruktan. Skulle dessa ryttareskaror lmna honom oantastad och fortstta sin marsch i Banrs spr? Det var _detta_ han fruktade. Eller skulle de invnta sin hufvudstyrka fr att kasta sig fver det nstan obefsta Neunburg med en frkrossande fvermakt? Det var _detta_ han hoppades. Och hans hopp blef icke bedraget. Mercys kavalleri invntade infanteriet, som anlnde vid middagstiden, och icke allenast Mercy, utan efter honom rkehertig Leopold Wilhelm, generalflttygmstaren grefve de Suys och general Piccolomini med den kejserliga hrens hufvudstyrka, omkring 20,000 man, alla p jagt efter Banr, som, med den till 10,000 man sammansmultna svenska hren och mindre n en dagsmarsch i frsprng, kastat sig in i vstra Bhmen. Nu visade sig vikten af att de kejserlige frblefvo i okunnighet om svenska styrkan i Neunburg. De trodde sig hr kunna fnga halfva svenska hren. Jagten afbrts, Neunburg kringrndes p alla sidor. Det var den 8 Mars 1641. Mot aftonen, nr staden var kringrnd, anlnde en officer som parlamentr frn rkehertigen och erbjd Erik Slange att dagtinga. Den svenske beflhafvaren borde inse omjligheten af hvarje frsvar och gifva sig fngen med hela sin afdelning. Erik Slange hade ltit uppstlla sitt folk s, att han kunde antagas hafva minst en dubbel styrka mot hans verkliga, och mottog budskapet vid porten. Han framrckte hgra armen och svarade med sitt trygga finska lugn, att s lnge han nnu hade denna ena arm, skulle han och hans folk frsvara Neunburg. Parlamentren invnde: -- Hans hghet rkehertigen erbjuder nu hedrande villkor, men tvingas han till en stormning, kan han ej garantera pardon. Han fordrar, att Neunburgs besttning genast nedlgger vapnen. -- Kom och tag dem! svarade Slange med Leonidas' bermda ord vid Thermopyle. -- Herr general! -- utropade parlamentren, som trodde sig st, om ej infr Johan Banr, s dock infr hans nrmaste man -- ni skall ngra detta svar. -- Tror ni det? genmlde Slange, som ndtligen brusade upp med finnens sena vrede. -- Jag skall s litet ngra mitt svar, att drest hans hghet skickar mig nnu en sdan budbrare, skall han besvaras med en kula. Parlamentren gick. I Neunburg hlls intet krigsrd; dr frgades ingen om han var sinnad att d eller lefva. Hvad angick det desse 2,000 om de fllo, endast den segervana svenska hren, endast Banr och de 10,000 finge rdrum till rddning? Murarna istndsattes med frdubblade anstrngningar; alla armar slpade sand och tegel, kavalleriets hstar anvndes som dragare. Hr fanns fga proviant och n mindre furage, men detta betydde heller intet; hstarna kunde slaktas till fda t mnniskorna, och slunda voro alla betryggade. Redan samma dag begynte ltt fltartilleri spela mot murarna. Det var i soldaternes gon rter och hafregryn, gjorde ej heller synnerlig skada. Frst p natten skulle det tunga artilleriet anlnda, och p dess hrdhndta hlsning mste man vara bttre beredd. Slange befarade en nattlig fverrumpling. Halfva hans styrka sndes att sofva tre timmar i full rustning och drefter aflsa den andra hlften, som stod i gevr vid murarna. Alla arbetare underkastades samma order. Ve den, hvars arm dignade af trtthet eller hvars gonlock fllo tillhopa fr tyngande smn. Fredens lycklige dagkarl, som efter dagens mdor kastar sig ostrd ned p sin torftiga bdd, frstr ej krigets rastlsa, skoningslsa kraf p jrn i mnniskomuskler. Natten frgick dock stilla nog; fven de kejserlige funno en hvila behflig efter den anstrngande marschen. Men vid daggryningen, klockan fem p morgonen, slogs alarm. Fyra regementen bajerskt infanteri, understdda af en stark reserv, frskte en stormning, i hopp om medhll af sina landsmn i staden. Dr funnos icke f af Tillys veteraner bland de anfallande, och desse fruktade krigare visade sig vrdige sitt gamla rykte. Landsmn skulle befrias, inkrktarne frjagas frn Bajerns grnser, kttarnes fvermod nedsls i stoftet infr den heliga jungfruns ftter. Och bajrarne slogos som man slss fr sitt land. De klttrade oemotstndligt fver vallgrafven och fver de svaga, lga, frfallna murarna, hoppade ned p gatorna, frenade sig med de modigaste bland stadens invnare, som gripit till gmda vapen, och lto redan hra sitt skallande victoria, nr de anfllos af Slange i spetsen fr rytteriet. Dr stod icke mer den tappraste mot. De intrngande redos ned, stupade fr pikar och svrdshugg eller jagades tillbaka fver murarna; en ringa terstod rddade sig i husen, hvarifrn de skto p svenskarne. Gordon med afsutne ryttare och en liten infanteritrupp af tvhundra man frsvarade med framgng stra sidan af staden. Den fientliga reserven hade kunnat frndra utgngen, men rrde sig icke, sannolikt fr att lta bajrarne ensamme tertaga sin stad. Klockan sju p morgonen var frsta stormningen afslagen, och fienden drog sig p alla punkter tillbaka. Hvilken frdelse! Dde och srade, blodiga gator, kringstrdda vapen, vild oreda, klagan och jmmerskri. Dr lg ett barn ihjltrampadt af hstarna; dr en munk med svrd i handen, men klufvet hufvud; dr en kvinna genomborrad af pikar. En skara af de frskrmde invnarne bultade frtvifladt p kyrkodrren, som tillreglats af andra flyktingar, hvilka fre dem uppntt den helgade fristaden. Vid ngra gator rasade hejdls plundring, hvilken beflet ej kunde frekomma, emedan dr skjutits frn husen p svenskarne och ngra af de stormande dr skt gmstllen. Desse olycklige framdrogos ur kllrar och vindar, gjorde med bjda knn korstecknet, bdo om lifvet och blefvo dock p stllet nedhuggne. En stndrtt dmde dem bland invnarne, som frenat sig med de stormande, och domen blef kort: delinkventen mot vggen, fyra gevrsmynningar, allt var frdigt. Sdan var krigets och sdan Banrs skola. Trettiora kriget hade mycket frvildats, sedan den store Gustaf Adolf ej mer hll tillbaka dess bloddrypande gissel. Vid Johan Banrs med rtta s frejdade namn lda mrka flckar af omnskliga hrjningar, srskildt i Bajern. Hr, dr det katolska bigotteriet ansg sig frikalladt frn hvarje frskoning mot kttarne, ansgo sig fven desse fritagne frn alla mnskliga knslor. ga fr ga, tand fr tand. Neunburg behandlades bttre n mngen annan stad, som vid en afslagen stormning visat fienden medhll. Hr var ingen massaker i massa, ingen allmn plundring; ingen kvinna frolmpades, intet barn spetsades. Olycksfall bland de vrnlsa under striden kunde ingen frhindra. Van vid rof, tog soldaten hvad han fverkom. Fr honom, som lefde i dag och fll i morgon, hade lifvet knappt ngot vrde mer. Han tog andras lif ssom han gaf sitt eget, liknjd, knslols. Hvad angingo honom trasor af mnniskolycka? Det enda, fr hvilket det lnade mdan att lefva, var segern. nnu fortforo plundringen, stndrtten, klappandet p den stngda kyrkodrren; nnu hade segrarne ej funnit luft att andas eller en bnk att hvila p; de srade hade ej frbundits, de spridda skarorna ej hunnit ordnas i leder, nr redan det grofva kejserliga artilleriet begynte frn tv under natten uppfrda batterier spela helt nra mot murarna. Det var inga rter mer, det var tunga jrnklot, som trffade allt och krossade allt. Torn och brstvrn hasade ned i vallgrafven; murarna remnade och fllo i stycken; deras frsvarare mste skyndsamt ska ett skrare skydd. fverbeflhafvaren var beredd drp. Han lt rensa gatorna och bortsnda invnarne till husen och kllrarna. Krigarnes leder ordnades och frdelades; deras nya arbete blef att innanfr hvarje bresch i muren timra en ny frskansning. Nr denna var nedskjuten, uppfrdes i dess stlle ter en ny. S fortgick det hela dagen. Men nr solen brjade snka sig mot sin aftonhvila, hade icke allenast murar och frskansningar fallit p lnga strckor; fven de hus, som stodo i skottlinien fr murppningarna, hade blifvit nedskjutna. Man frutsg en ny stormning, och den uteblef icke. fven drp var Slange beredd. Mot aftonen tystnade artilleriet pltsligt, och starka bataljoner infanteri ryckte fram fver fltet. De hade ej lng marsch, de hade, likasom batterierna, kunnat uppstllas p fga mer n ett muskthll frn staden, dr de hade inga kanoner att frukta. Stormkolonnen anryckte mot den bredaste fallna murstrckan, medan strfkrer fretogo diversioner i de belgrades flanker och rygg. Frsvaret af sistnmnda hotade punkter fverlmnades t Gordon och hans infanteri med vidpass hlften af kavalleristerne, som hr stredo till fot. Slange sjlf och hans fullrustade ryttare, vidpass sexhundra man, afbidade anfallet vid sidan af stora breschen. De stormande funno breschen ppen och inryckte med dnande hrskri under de kejserliges vlknda fltrop: Jesus Maria! Detta afgrande gonblick, nr de anfallandes leder upplste sig under klttrandet fver murens kvarlefvor, hade Slange berknat. Nu kastade han sig med hela tyngden af sitt kavalleri s vldsamt frn sidan in p de stormande, att allt stupade i hans vg och trampades ned under hstarnas hofvar. Hela anfallskolonnen sprngdes i spillror, ssom af en inskjuten kil, och remnade i tv delar, en int, en utt. Den del, som skingrades int staden, upphanns af ryttarne och nedhggs p gatorna. Den ter, som trngdes tillbaka utt breschen, sttte hr p sina efterfljande kamrater, som nnu ej hunnit upp, och spred oordning i deras leder. Slange begagnade frvirringen, red fver breschen med en del af sitt kavalleri, som stod honom nrmast, och hgg in p de kejserlige utom murarna. Allt skingrades eller flydde. Det kejserliga rytteriet, som hoppats frblifva lugne skdare af stadens intagande, anryckte ndtligen till de sinas bistnd, och Slange vek undan fr fvermakten till den med dda och srade fyllda murppningen. Men nu inbrt mrkret, och de kejserlige funno det rdligast att afbryta striden. Neunburg r belget p sdra stranden af en liten flod, Schwarzach, ett af Donaus vidt utgrenade tillflden. P norra sidan var sledes staden tryggad af floden. Sidoanfallen frn ster och sder hade icke varit af ngon betydenhet. Den andra stormen var slunda lyckligt afslagen. Den hade kostat fga blod p frsvararnes sida, men desto mer p de anfallandes. Kanondundret hade upphrt, de uttrttade krigarne fingo ngra gonblicks hvila. De som ej sofvo eller stodo p vakt begagnade rasten att spoliera sista terstoden af proviant, l och furage: hvilken ryttare tnker ej p sin hst? Och hvartill tjenade mer att spara? Ltom oss ta och dricka, i morgon skola vi d! Hvilken natt af blod, mrker och suckar, frgrden till den graf, som s snart skulle ppnas fr dagens segrare! Ingen af desse krigare, som sutto vid bivuaken kring en eld, upptnd p timret af nedskjutna hus, ville gifva en bajersk kopparslant fr en kamrats eller sitt eget lif tjugufyra timmar drefter. Och likvl kunde de skmta nnu p sitt stt, desse re, frvildade kmpar. En hade funnit hos de fallne, plundrade bajrarne en bild af madonnan; en annan hade funnit en mssbok, den tredje ett silfvergehng, den fjrde en guldring, den femte och lyckligaste en brs med guld. Allt vanns och frlorades p ett trningskast. Vinet, ja det var drucket till sista droppen, och nsta bgare skulle Slanges krigare ska i Wien eller i paradiset. Vid en af bakportarna syntes facklor och rrelse. fverbeflhafvaren hade gifvit order att bortsnda stadens invnare, hvilka ej mer kunde frrda hvad fienden redan personligt ftt erfara. Dr var brdska, frvirring, frgor och misstag. Ngra hade velat medfra sin dyrbaraste egendom och upptckte vid porten, att de medfrt ett handklde, en afbruten slef eller en sprucken kruka. Andra hade kvarglmt ett barn, en sjuk, en blind eller en halt af sina nrmaste anhriga. De bdo med knfall och trar om anstnd att tervnda, men drtill var icke tid. Stora skaror strmmade ut i den mrka natten fr att uppska landsmn och tillflyktsort. De hade frlorat allt, utom ett uselt lif utan fste och brgning, men detta lif skulle de dock f behlla, nr deras stad var dmd till en viss undergng. fverste Gordon satt vid sin engelska bibel i kvarteret, genom hvars nedskjutna tak man kunde se stjrnorna. Han fversatte stycken ur skriften fr sin unge liftjenare, Niemand, den nye korporalen, som i dag laddat karbinerna vid hans sida. Det var profeten Micha, fjrde kapitlet: Kommen, ltom oss g upp till Herrens berg, till Jakobs Guds hus, att han m lra oss sina vgar och vi m vandra p hans stigar, ty ifrn Zion skall lag utg och Herrens ord frn Jerusalem. Och han skall dma mellan mnga folk och skipa rtt t talrika hednafolk i fjrran land. Och de skola smida sina svrd till plogbillar och sina spjut till vingrdsknifvar. Folk skall icke lyfta svrd mot folk och icke mer lra att rliga. Och de skola sitta enhvar under sitt vintrd och under sitt fikontrd, utan att ngon str dem; ty Herren Zebaots mun har talat. Ty alla folk m vandra hvart och ett uti sin Guds namn; men vi, vi skole vandra i Herrens vr Guds namn evinnerligen. -- Frstr du detta? frgade Gordon. -- Nej. Gossen hade hrt bibeln lsas i Kaskas torp och lngesedan glmt orden, likasom han glmt bokstfverna. Han hade tfljt ryttarne, som eskorterade herr ke till kyrkan, men stannat med dem p kyrkbacken utanfr porten. Guds ord bodde icke i Gerkns' stall. Hrute i kriget flydde det krutrken. Soldaten, som hvar dag umgicks med dden, behfde fven dagligen umgs med Gud, ssom han gjorde i Gustaf Adolfs tid, ssom han gjorde i Oliver Cromwells tid, ur hvars rot Gordon uppvuxit. Men i Banrs hrskaror var det nrmare till svrdet n till altaret, nrmare till en svordom vid bgaren n till Guds namn i skriften. -- Du skall snart bra ett svrd, fortfor fverste Gordon till gossen Niemand. Minns d, att vi lefva i elndets tid och strida fr att hvarje folk m vandra i _sin_ Guds namn och icke vara domare fver andras samveten. Fr denna sak dda vi utan frskoning och d utan fruktan. Det r hrdare att dda n att sjlf d, men ogrset mste uppbrnnas i eld: den goda sden vxer bst ur askan. Minns, hvarje gng du drager detta ditt nya svrd ur slidan, att du drager det fr Guds ra och mnniskors samvetsfrid! Inskrif dessa orden med ditt blod p svrdet, och vet, att om du drager det utan dessa ord, r du en mrdare! ... G, du har tre timmars hvila. Vi behfva i morgon all vr kraft. 15. Neunburgs sista dag. n en dag, gossar! En enda dag n! Icke i hvila frgingo nattens mrka timmar. Arbetet inom de grusade murarna fortgick rastlst. Innanfr den bredaste murppningen timrades ter en ny frskansning, men nu blott fr syns skull af lst hopfogadt, ltt virke, hvilket p afstnd skulle se ut som ett fast bollverk. Under denna frskansning anlades en mina, till hvilken tgick strsta delen af det lilla terstende krutfrrdet. Fr muskter och karbiner sparades endast tio skott per man, och fven dessa mste laddas med smsten; kulorna voro bortskjutna. Frsvaret skulle fras med blanka vapen. Norra delen af staden hade lidit minst, dess torn var det starkaste, fverbyggnaden af lerskiffer, grundvalen af granit. Hr sprrades gatorna med i hast uppfrda bollverk, invid nrmaste mur inreddes betckta gngar med skottgluggar, och fr dem skulle de sista skotten sparas. Hstarna brjade strta af foderbrist. De smsta nedslaktades, som en reserv mot hungersnd. Slange fvervakade minans nedlggning. Det var i mrkret ett vdligt och mdosamt arbete. Spioner fruktades; man var icke frvissad, att alla invnarne lmnat staden. Minan skulle tndas med en krutlunta under marken, tjugu alnar i lngd; en lngre kunde upprifvas af kulor eller rubbas af hsthofvarna. Det gllde ptagligen tndarens lif. Slange vnde sig till beflet, som stod honom nrmast. -- Kinnemund, skicka mig en plitlig karl, som icke aktar sitt lif mer n en afbruten hstsko! Jag ansvarar ej fr att han kommer lefvande hrifrn, men lefver han och har tndt luntan i rtta gonblicket, icke en sekund fr tidigt eller fr sent, har han en grads befordran och hundra ungerska gyllen i handpenning. -- Jag vet en, svarade Kinnemund. -- Jag knner en annan, infll Koschels. -- nnu ett! Han skall ha gon att se genom vggen. Han skall se min signal i krutrken. Min order skall vara utfrd innan en katt hinner blinka. Officerarne tvekade. De hade plitlige karlar, som kunde slja sitt lif fr ett mssingsspnne, men hvar finna sdana gon? Och _ngon_ besinning behfde alltid en nordbo. fverste Gordon sg deras tvekan. -- Jag har en sdan ni nskar, fverste, sade han. Niemand, kom hit! Niemand kom. -- Du har icke far eller mor, som srja dig, om du dr. Vill du vga ditt lif och dda andra fr samvetsfriden p jorden? Det r drfr _vi_ strida. -- Befall! svarade gossen. -- Godt. Hr d fverste Slanges befallningar, och utfr dem s, som jag vet att _du_ kan! Lefver du, skall jag minnas dig. Dr du, skall jag bedja fr dig. Gossen afhrde stum sina order och gick drp att vlja en passande grushg, dr han inredde t sig ett tryggadt gmstlle. Slange betraktade honom med ett deltagande, ganska ovanligt hos denne vid blod och dd hrdade krigare. -- Gr luntan tio alnar lngre! befallde han. Det vore skada p pojken! En timme fre dagningen slogs reveljen. Alla hvilka ej tjenstgjorde p vakt vid murarna kallades till torget och uppstlldes i ordnade leder. En bivuakeld var upptnd p torgets midt och belyste de mrka, trotsiga lederna rundtomkring. fverste Gordon hll morgonbnen; hr fanns ingen fltpredikant. Det var en kort bn, konung Davids 130 psalm: Ur djupen ropar jag till dig, Herre! Drefter fadervr och vlsignelsen. Sist Gustaf Adolfs krigspsalm, s vlbekant frn Ltzens morgondimmor: Frfras ej, du ringa hop, nr fiendernes larm och rop frn alla sidor skalla! De frjdas t din undergng, men deras frjd ej blifver lng; thy lt ej modet falla! Nr psalmens sista toner dtt bort i den svala nattluften, vardt det tyst p torget. Bivuakens lgor hade sjunkit i gld, nattsvarta skuggor fllo p de tigande lederna. Chefen, fverste Slange, var en ordkarg finne, som bttre frstod ett raskt hugg n talarens konst, men gonblicket var fr afgrande fr att g stumt frbi. Han lt kasta mera brnsle p elden, red mnstrande frbi lederna af desse ofrfrade, t dden invigde krigare, hll slutligen stilla p sin stolta svarta hst Breit, en erinran om Breitenfeld, och talade ngra ord till dem. Han hade ej frgat dem, sade han, om de hellre ville kapitulera n slss, ty han knde dem godt frn mngen rlig dust; han visste, att de kunde segra och falla som tappre mn. De skulle nu minnas, att hvarje timme de hr hllo ut var en timmes frsprng fr deras kamrater i hufvudstyrkan och drmed en frisedel fr kommande segrar. Fr dem sjlfve var det en oddelig ra, att de redan i tv dagar uppehllit en s stark och stormodig fiende; de skulle nu visa honom tnderna en dag till, s vore hren i skerhet, och d ville chefen srja fr sina tappre. Dem skulle intet vederfaras, som de ej mngen gng prfvat frr, men p deras svrdsspetsar hngde nu fderneslandets vlfrd och krigets utgng. Lsen r: Gud med oss! n en dag, gossar, en enda dag n, och Neunburgs namn skall g med edert till eftervrlden! Gud med oss! ljd ett sorl genom lederna, vittnande mer n hga hurrarop om krigarnes beslut att flja sin chef i dden. Den gamla segervana lsen hade en frunderligt lifvande kraft. Tidigare p natten hade vid bivuaken hrts halfhga ord om fiendens stora fvermakt och omjligheten att frsvara sig inom s usla murar. Hur mngen gng hade ej myteri uppsttt i ett belgradt fste under mindre hotande faror! Hr slogs man icke fr segern, icke ens fr lifvet. Fr hvad slogs man? Det visste chefen, och p honom kunde man lita. Till Erik Slange hyste soldaten ett obegrnsadt frtroende. Tyste, allvarlige, gingo hans krigare att intaga sin post i den oundvikliga sista kampen om Neunburg. I de kejserliges lger hlls sent p kvllen ett krigsrd. Otlig att upphinna Banr och frutseende allt hvad hr frlorades genom ett drjsml, hade den krigserfarne Piccolomini frn brjan yrkat p fortsatt marsch med kvarlmnande af en obetydlig afdelning att observera och uthungra Neunburg. rkehertigen var af motsatt mening och fick p sin sida grefve de Suys. Han ansg Slanges styrka betydligare n den i verkligheten var och ville fr intet pris lmna en s farlig fiende i sin rygg. Denna mening segrade i krigsrdet. Vredgad lmnade Piccolomini det kejserliga lgret den 10 Mars fr att med sitt kavalleri upphinna och sl Banr. Det r bekant, att endast f timmars frsprng rddade i Bhmen den svenska hufvudstyrkan frn de rasande huggen af Wallensteins bste lrjunge. Det kejserliga artilleriet hade p natten framfrts knappt femhundra steg frn Neunburgs murar och brjade vid dagningen en eld, som tycktes vilja bortsopa staden frn jordens yta. Af den nya frskansningen fanns om en half timme intet spr. Nya strckor af muren fllo och med dem lnga rader af hus, s att man fram p morgonen kunde utifrn se in i staden nda till torget. Nu ansg rkehertigen tiden vara kommen att fr sista gngen fordra kapitulation. Elden upphrde. En trumslagare afsndes med budskapet, tfljd af en officer. De nrmade sig frsiktigt den bresch, som i gr kostat s mnga offer, trumslagaren frut under ihllande hvirflar, parlamentren efter. Nr de kommit p hrhll, svngde officeren sitt hvita flttecken och ropade allt hvad han frmdde: -- Kapitulation! Kapitulation! -- Hvad nu? genmlde Slange, som stod i breschen. -- Skjut den hunden, som glfsar dr nere! En karbin blixtrade och den olycklige trumslagaren fll, midt i en hvirfvel, med genomskjuten panna. Parlamentren, hvilken kulan rtteligen gllde, kastade sig till marken och krp p alla fyra tillbaka till lgret. -- Alle man p sin post! kommenderade chefen. Han visste hvad drp flja skulle. ter begynte kanondundret med en vldsamhet, som vittnade om fiendens raseri. Han kastade nu fven fyrbollar, som antnde de terstende husen och som frsvararne frgfves skte slcka. P vstra sidan hade de intet annat skydd n kvarliggande grushgar; de lto, utstrckta p marken, jrnhaglet hvina fver sina hufvuden, men fven denna stllning rddade dem ej frn ricochetterande kulor och kringflygande stenskrfvor. Nr de kejserlige slunda uttmt sin frsta vrede fver trumslagarens fall, upphrde nyo elden, och fram ryckte en stark kolonn infanteri med kavalleri i spetsen till tredje stormningen. Denna gng spred sig framfr kolonnen en jgarekedja, hvilken siktade p hvarje lefvande freml, som rrde sig inom de nedskjutna murarna. Stridens utgng berodde nrmast p anfallspunkten. Skulle fienden taga sin vg fver minan, eller skulle han vlja en annan punkt? Valet stod honom fritt. Hvad hindrade honom? Icke ens ett gevrsskott mtte honom mer. Han skulle endast marschera in, och Neunburg var hans. Den underminerade vstra sidan, dr allt redan var nedskjutet, erbjd honom frdelen att vara fri frn rk och brand, medan den friga staden stod i lgor. Han valde sledes denna vg. Jgarekedjan intrngde frst fr att rensa terrngen. Dess skyttar hade i friskt minne grdagens nederlag och nrmade sig frsiktigt spejande, beredde att gifva eld p hvarje misstnkt freml. De funno platsen utrymd, fattade mod och spredo sig lngre framt. De hade icke upptckt en gosse, som lg dold i en af de stora grushgarna, till hvilken ledde under marken en lunta. Vid deras signal, att ingngen var fri, inryckte frst det kejserliga kavalleriet under fverstarne Gayling, Gonzaga, Briganza och Kolbe, tungrustade ryttare i svarta jrnhufvor och blnkande harnesk. De delade sig t tv sidor och hllo stilla innanfr breschen fr att lmna vg och skydda infanteriet mot ett angrepp af samma art, som i gr hade blifvit s olycksbringande. Infanteriet fljde i tta leder, ndsakadt att trnga sig samman i mellanrummen mellan grushgarna och frskansningens fverallt kvarliggande spillror. D skakades marken af en fruktansvrd knall, ett moln af grus, stenar och trstycken frmrkade luften, blandadt med eldslgor, och de kejserlige skarpskyttarne, som hunnit ett stycke lngre fram, sgo med frfran kavalleri och infanteri frsvinna i grusmolnet. Knappt hade den tunga svartgr skyn af rk och stoft skingrats, innan Slange p sin svarta Breit var fver de stormande, likasom uppstigen ur jorden. Mer hrjande n ngonsin rasade svrdet bland de frvirrade och bestrta skaror, som undgtt minan och flyende skingrade sig fver fltet. fven dr frfljdes och nedhggos de, intill dess att tv af deras yttersta fotregementen under behjrtade anfrare formerade fyrkant och, med bistnd af kavalleriet, tvungo Slanges folk att tervnda till staden. Tredje stormen var afslagen med strre manspillan n de frra. Det terstod blott att rensa staden frn de intrngande skyttarne. Men hvad btade denna nya framgng de segrande? Lgorna hade frtrt deras bollverk och drifvit dem till ett hrn af staden. De voro kringrnde, utan ammunition, proviant och furage, utmattade efter tre dagars och tre ntters strid. Slange betraktade solen; hon hade snart uppntt sin middagshjd. Nr hon snkt sig s lgt i vster, att den fientliga hren ej mer hade en timmes dagsljus frigt att frflja Banr -- d ville han kapitulera. Han mnstrade och tackade sina trupper vid norra muren. nnu stodo 1,200 man i ledet; det var mnga nog, det var mer n hlften. Af de saknade 1,000 hade ngra fallit eller srats, andre sjuknat, de frige hade under natten och stormningarna deserterat till fienden. Den strnge fverbeflhafvaren rknade lederna. Hans blick ljusnade, nr han frnam, att ingen af hans svenskar, finnar och skottar svikit sin fana. Det var tyskarne som trttnat vid denna hopplsa strid, tyskarne som ledsnat att vara sitt lands bdlar. Krigslagen skulle ha dmt dem att arkebuseras; en jury skulle ha svarat: icke skyldige. En afdelning af de kejserlige bevakade norra stranden af Schwarzach, men hade, till de belgrades lycka, hindrats af lgorna att deltaga i sista stormningen. Klockan tre p eftermiddagen snde Slange en parlamentr att erbjuda kapitulation. Det var hg tid; en ny stormning frn alla sidor frestod. Han blef icke skjuten, den unge ljtnanten, som man kunde befara, till frsoningsoffer t trumslagarens skugga. rkehertigen fordrade kapitulation p nd och ond. Underhandlingen varade, som Slange berknat, flera timmar. Slutligen blef man ense om krigsfngenskap och hedrande behandling. Officerarne fingo behlla sina hstar och Slange sin stolte Breit, ett aktningsbevis fr en tapper motstndare. Svenska hren hade hrmed frlorat 1,200 af sina bste krigare och tjugusex ryttarefanor, men de kejserlige hade frlorat mer: en afgrande seger genom frstrandet af Banrs hufvudstyrka. Likvl hrdes i deras lger ett stort jubel: nu var ormen (die Schlange) fngad i klykan! Solen nrmade sig horisonten, nr de afvpnade krigsfngarne under stark eskort lmnade bakom sig den brinnande och frdda staden. En samtida berttelse tillgger, att tre karosser med fruntimmer, sannolikt de tyske officerarnes hustrur, medfljde tget. Af det lilla, engng s blomstrande Neunburg funnos endast svrtade, snderskjutna, rykande ruiner och dess olycklige, hemlse, frskingrade invnare kvar. Desse hade vid frsta rykte om kapitulationen skyndat till staden fr att, om mjligt, rdda en ringa terstod af sin egendom, men funno sig frekomne. Roflystne marodrer, krigens hyenor, som alltid flja hrarnas spr, hade varit snabbare n de, trngt in i de nnu brinnande husen och tillegnat sig allt som kunde ga ett penningvrde. fven Slanges folk hade i sista minuterna plundrat allt hvad de medhunno till en sparpenning i fngenskapen. Det var krigaresed, byte som byte! De tervndande invnarne lyckades blott med bistnd af medlidsamma bajerske vaktposter rycka n en halfsmlt kittel, n en halfbrnd hufvudkudde ur plundrarnes hnder. De hade i nden, natten och brdskan fven kvarlmnat brckliga gamla frldrar och sjuka barn. Hvar funnos dessa? Den sjunkande blodrda solen visste intet om den fregende nattens skrck och hade intet svar p den sedan i trar tillbragta dagens trstlsa frgor. Lgorna visste mhnda mest af alla, men fven de hade nu slocknat, och glden stirrade svarsls p de skandes darrande hnder, som rrde i askan. Medan fngarne, mera lifvade n nedslagna af vissheten att hafva undgtt en nstan sker undergng, tgade af till lgret, frgade Slange, som red vid Gordons sida: -- Hvar blef pojken? -- Under gruset af minan, svarade Gordon lugnt. Neunburgs hjlte glmde fr ett flyktigt gonblick segern och fngenskapen. -- Trettio alnar! ... Hvarfr ej fyrtio? sade han vid sig sjlf. Och solen gick ned fver Neunburgs sista dag, fver Johan Banrs rddning, fver s mycket blod och s mnga trar, men ej fver Erik Klasson Slanges till Karuna rykte fr eftervrlden. Sverige har fostrat fr mnga tappre mn, fr att det skulle missunna Finland dess brdsrtt till den svenske Leonidas. 16. Frgyllda Ruben. Du skall dia hedningarnes mjlk. Den fria riksstaden Regensburg vid Donaus krkning frn sydvst till sydost rknade gamla anor frn ett romerskt fltlger och hade vuxit till vlstnd ssom en hamnplats fr det rika Nrnberg. Sin strsta betydelse fick Regensburg dock af det heliga romerska rikets herredag, som hr plgade samlas nda till s sena tider som 1806. Herredagen, eller rttare furste- och biskopsmtet, var stadens stolthet och inkomstklla, stundom fven dess fara, ssom nr Johan Banr i Januari 1641 var nog frmten att snda fver floden femhundra kulor till en fga angenm fverraskning fr kejsar Ferdinand III och hans frsamlade riksfurstar. Banrs frmtenhet hade kunnat blifva farlig, om icke Donau gjort myteri och fransmannen Gubriant icke klenmodigt vgrat med sina trupper understdja den djrfve nordbon. Nu blef hans frmtenhet straffad med ett tertg, som nra nog liknade flykt och af de kejserlige frkunnades som en sdan, men icke desto mindre, tack vare Neunburgs tappra frsvar, frde den svenska hren med ringa frlust i skerhet och dess fltherre till grafvens ro. Banr slt sin hjltebana i Halberstadt den 10 Maj samma r 1641. ttatiotusen stupade fiender, sexhundra erfrade fanor, strmmar af trar och en bred, rykande vg af ruiner betecknade hans spr genom Tyskland och krigets trof p hans frejdade graf. Regensburg hade upplefvat mycken bestrtning och drefter mycket jubel i denna stormiga tid. Riksmtet fortfor nnu i Maj under ndlsa rangtvister, intriger och protokoller. Fienden var frjagad, svallvgen terkastad frn Donaus strnder, men lugnet tervnde icke s snart bland de afundsamme riksfurstarne och i det godmodiga, men ltt upprrda, ltt fanatiserade schwabiska folklynnet. Krigsfngarne, som frdes i triumf genom staden fr att interneras i fstningarna, fingo frnimma mycket hn. Oviljan mot desse Bajerns frhrjare mildrades ingalunda draf att de drjmte voro kttare, som frde krig mot den allena saliggrande kyrkan och mngen gng behandlat mariebilderna med ett frakt, hvilket djupt upprrt alla fromma katoliker. Det kom ngon gng till stenkastning p desse afvpnade fngar, som skyddades af en stark eskort; men vanligare var, att de fljdes i hlarna af smdande folkhopar. Och nr en sdan hop icke lngre kunde uttmma sin vrede mot kttarne, skte den andra freml fr sina upprrda knslor. I Regensburg, likasom i flera det romerska rikets strre stder, var ett litet antal judar bosatt; stndiga freml fr misstro, frakt och frfljelser, men alltid med sin klokhet, sin sparsamhet och sina frslagna hufvuden trngande in i remnorna af ett samhlle, som var fga utveckladt och nu lossnat i sina fogningar. De idkade intet jordbruk och fingo ej intrde i de strngt begrnsade, om sina privilegier afundsjuka handels- och handtverksskren. Judarne brukades som nyttige agenter, mklare och mellanhandlare, sysslade med allehanda frbisedda, icke alltid vl renommerade yrken och voro mngenstdes i tysthet de bankirer, hvilka mktige herrar, kejsaren sjlf icke undantagen, i behofvets stund anlitade mot rntor, som hllo lngifvaren skadesls fr lidna frluster. Nr behfvas ej penningar, srskildt i krigstid? Hemligheten af det beskydd judarne tnjto mot de stndigt fientliga folkmassorna var ingen annan n just denna bankirrrelse i de maktgandes tjenst. I Regensburg, ssom i Rom, i Frankfurt och mnga andra stder, bebodde judarne ett Ghetto, ett strngt afsprradt judekvarter, till det yttre trngt, smutsigt, oansenligt, misstnkt och af stadens frige invnare betraktadt med afsky. Regensburgs Judengasse rknade blott en enda byggnad af ngon betydenhet, ett grtt, dystert stenhus om tv vningar med gafveln mot gatan och en trng grd, befst med hga murar, kantade med jrnspetsar. Hela denna afstngda borg var en fstning fr sig, den massiva ekporten starkt jrnbeslagen och lmnande blott en liten, stndigt bevakad och omsorgsfullt tillreglad sidogng ppen fr dagens trafik. Sjlfva de sm fnstren frsvarades icke blott af tjocka luckor, som stngdes om ntterna, utan ock i nedra vningen af jrngaller, som gfvo huset utseende af ett fngelse. Hr bodde judefrsamlingens anseddaste patriark, en p sin tid nstan lika mktig penningfurste som huset Rothschild i vra dagar. Hans namn var Ruben Zevi Ben-Isak, men i det kristna Tyskland var han knd under benmningen _Der vergoldete Ruben_, hvilken benmning var knd fven i svenska hren ssom _Frgyllda Ruben_. Denne man ansgs nmligen vara omtligt rik, och nr Banrs hr frn andra stranden af Donau bekikade Regensburg, spejade sannolikt mnget lystet ga efter den frgyllde judens hus, hvilket tycktes s enkom inbjuda en fattig krigares toma hand till skfling. Ruben Zevi bedref sina affrer mycket tyst och mycket frsiktigt. Sllan sg man honom, fga knde man hvar eller huru han frde bakom hrarnas kanoner sitt gyllene krut i flt, men man visste, att han fverallt hade sina agenter p krigsfot, att han underhll hemliga kontor i Wien, Mnchen, Nrnberg, Frankfurt, Warschau, Amsterdam, Paris, Madrid, Konstantinopel, ja man pstod fven i Stockholm. Ty den frgyllde juden, sade man, var, oaktadt Mose lag, en vrldsborgare, som vrderade alla nationer och alla trosbeknnelser lika efter mttstocken af ett godt geschft. Man trodde sig veta, att han tid efter annan varit bosatt p olika orter: i Hamburg, i Danzig, i Warschau, i Wien, innan han p gamla dagar slagit sig ned i det ansprkslsare Regensburg. Man sade, att han mer n en gng blifvit plundrad och brandskattad, n af Wallenstein, n af svenskarne, och likvl alltid med otkomliga reservkassor kunnat brja rrelsen om igen. Det frunderliga var, att denne frgyllde jude, som tjenade alla krigfrande makter och p lgliga tider plundrades af dem alla, fann beskyddare hos katoliker, protestanter och muhamedaner, alldeles som ett gngbart mynt. Ruben Zevi var kosmopolit, alldeles som det guld han beherskade. Hvem frgar hvarifrn det kommer eller hvem det tillfrene tjenat? Det r nog, att man ger det: _non olet_, det luktar icke. Psken, som nu intrffade, var i alla katolska lnder en vdlig tid fr judarne, och i Regensburg mer n annorstdes, till fljd af den fortfarande upprrda sinnesstmningen. Lrdagen fre psk hade judarne samtidigt firat sin passahfest inom stngda drrar. Fredagsaftonen hade en liten kristen flicka, en handskmakares dotter, sprlst frsvunnit. Man hade sett barnet leka vid flodstranden. Hvad tycktes enklare, n att flickan fallit i Donau? Men p fredagsaftonen hade man fven sett en judisk tjenare bra ett lefvande freml i en sck till kvarteret, och detta freml i scken hade ltit hra ett klagande ljud. ter lg den enkla frklaringen nrmast, att tjenaren burit ett lefvande lamm, bestmdt till pskoffer, hvilket lamm ltit hra ett klagoljud i sitt fngelse. Men sedan handskmakarens hustru hela lrdagen frgfves skt sitt barn och ngon granne ledt hennes misstankar p den judiske tjenaren, begynte hon fverljudt ropa, att judarne rfvat hennes barn och slaktat det till sitt pskalamm. Det var pskmorgonen. Folkmassorna strmmade med vigda ljus i hnderna ut frn Regensburgs gamla mktiga katedral frn trettonde seklet, nr ropet om judarnes illgrning utbredde sig fver gatorna. Sdane katolikerne kommo frn kyrkan, nnu med sakramentet p sina lppar, rosenkransen vid sin sida och vigvattnets stnk p klder och hr, bevpnade sig dessa fanatiska folkhopar med hvad de i hast fverkommo och strtade sig mot judekvarteret. Alla judar som antrffades ute blefvo utan tskillnad p lder och kn misshandlade, slagne och nedtrampade, ngra till dds. Drp begynte en stormning och plundring af boningshusen -- upptrden, hvilka, oftast af lika ogrundade anledningar, fortfarit frn sekel till sekel allt intill vra dagar. Hans blod komme fver oss och vra barn! Tv timmar hade vldsamheterna fortfarit utan hejd, medan kejsaren och riksfurstarne nnu voro i staden med en betydande krigsmakt, nr ndtligen en trupp ryttare visade sig och skingrade folkmassorna. Hktningar fretogos, man skulle frmoda bland orostiftarne. Nej, bland judarne. Hr behfdes ett nytt pskalamm, ett skuldoffer fr att tillfredsstlla massornas fanatism. Man trodde sig hafva igenknt den judiske tjenaren, som bar scken, och det hus, till hvilket han burit den. De gripne missddarne frdes bundne till fngelset, dr de hade att vnta tortyren fr att tvingas till beknnelse och drefter ett af dessa frfrliga bl, som d rknades bland de mest omtyckta folknjen. Ett hus i kvarteret hade frblifvit fullkomligt oskadadt och lyckats bereda en tillflykt t mnga flyende. Det var frgyllda Rubens vl befstade borg. Till detta hus begaf sig ryttaretruppens anfrare med eskort af halfva sin styrka och fordrade intrde. Han fick vnta ngra minuter. Slutligen ppnades den lilla gngporten fr honom och tv drabanter. Dessa minuter hade synts ryttmstaren von Straubinger alltfr opassande fr hans vrdighet. Han intrdde med en frnrmad chefs otliga missnje och fann den trnga grden uppfylld af nnu darrande flyktingar. En hastig blick fvertygade honom, att borgen ej saknat frsvarare, om folkmassan gjort ett frsk att storma. Han frdes genom lederna af tolf vlbevpnade mn till ett frgallradt rum p nedra botten, hvilket tjenstgjorde som mottagningsrum. Hr hlsades han af vrden, som gaf tv skrifvare en vink att aflgsna sig, medan drabanterne posterades p vakt i frstugan. Den rike Ruben Zevi var en hvithrig sjuttiorig gubbe af mer n medellngd, med sitt folks skarpt utprglade drag, hvilka rjde en afkomling af den spanska judetypen, de s. k. _sefardim_, som ansgos vara af en dlare, mera oblandad ras n de polske och tyske judarne. Hans drkt var den i judereglementet freskrifna lnga bruna rocken, fver hvars prydliga krs nedhngde ett spetsigt hvitt skgg. Hans lugna, kalla, nstan frnma hllning vittnade om en man, som vl visste hvem han var och med hvem han hade att gra. -- Jag trodde -- brjade ryttmstaren hftigt -- att en kejsarens officer, som nyss rddat ert hus frn plundring, ej behft vnta en kvart timme utanfr eder stngda port. -- Jag beklagar -- svarade juden hfligt med en fin spets i orden -- att min port i dag behft ett s stadigt ls. Mitt folk torde ha misstagit sig om tiden, sedan det i tv timmar vntat ers vlborenhets ankomst. r det ngot hvarmed jag kan vara till tjenst? -- Det r helgdag; jag frmodar, att ni ihgkommer mina fattige knektar, som fr er vlfrd gjort sig mycket besvr. -- Edra knektar? Alldeles riktigt. Jag hoppas, att de straffat vldsverkarne och terstllt mina trosfrvanters plundrade egendom. Vi skola franstalta en insamling fr desse tappre knektar. Jag skall bidraga med min skrf, fastn jag, som ni ser, ej haft ngot att frukta fr mitt hus. Ryttmstaren var icke van att gra omstndigheter med en jude. Han frklarade utan omsvep, att han fordrade tusen gyllen. -- Hvad? Icke mer? genmlde gamle Ruben. fverste Di Caretto r ers vlborenhets chef? Ja, jag vet, och ers vlborenhet har att fordra sex mnaders innestende sold? Vill ers vlborenhet vnta p solden i sex mnader till, eller vill ers vlborenhet utbekomma sin fordran kontant i morgon? Straubinger visste rtt vl, att chefens punktlighet berodde af krigskassan och krigskassan af frgyllda Ruben. Efter ngot besinnande frklarade han, betydligt spakare, att han fredrog solden i morgon. Han hoppades likvl, att knektarne finge ngot fr sitt besvr. -- Riktigt! De ro hundrafemtio. Hade ers vlborenhet besvrat dem hit vid plundringens brjan, skulle de billigt gjort skl fr en gyllen per man, summa etthundrafemtio. Olyckligtvis ha de kommit tv timmar fr sent. Jag afdrager en gyllen fr hvar minut, summa etthundratjugu. terst trettio, som jag hrmed har ran stlla till ers vlborenhets disposition. Ryttmstaren von Straubinger strk penningarna med en grimas i sin ficka, hvarifrn de sannolikt snart skulle trilla ut tillbaka hvart som helst, men icke till knektarne. -- Vnta, gamle gnidare -- tnkte den besvikne soldnren vid sig sjlf, nr han gick -- detta skall du betala mig med rnta vid nsta plundring i Judengasse! Ruben Zevi tillkallade sin brorson Joas, hvilken med sin familj bebodde nedra vningen af huset, och gaf order om skyndsam undsttning t de olycklige flyktingar, hvilka dels skt en fristad hr, dels frskrmda gmde sig i sina skflade boningar. Det var icke frsta gngen frgyllda Ruben varit fr sina frfljda trosfrvanter en Jehovas utskickade. Om de kristne ansgo honom fr en svamp, hvilken omttligt insg hvarje guldkorn han fverkom, ansgo honom judarne som en profet, hvilken lt manna regna fr dem i den torra knen. Bland dem fanns icke en ndstlld, en lidande, en husvill, frysande, hungrande eller i lifvets vedermdor bruten usling, som ej hade gamle Ruben Zevi att tacka fr trst eller vlgrningar. Bland de rike judarne, hans konkurrenter p marknaden, tnjt denne kloke, alltid rdige, alltid klarsynte gubbe ett hgt anseende som sitt folks patriark, men de fattige nstan afgudade honom och ville gifva sitt lif fr honom. Judeborgens fra vning var strngt afsprrad till garens disposition, frutom ett strre rum, som, med sitt frhnge, sitt altare och Gamla testamentets heliga skrifter p grundsprket, var uppltet till synagoga. Utom ngra dyrbart utsirade, vl tillsta skp vittnade nstan intet i denna tarfliga vning om en rik mans bostad. Den enkla sngen med dess hrda tagelmadrass var af olivetrd frn det heliga landet, och ofvanfr sgs portrttet af en ung flicka, nstan ett barn, mladt af van Dyck. De blixtrande mrka gonen tycktes genomskda betraktaren; den fint formade munnen, med ett oskyldigt, lyckligt leende fver de halfppnade lpparna, tycktes sga till honom: r lifvet ej sknt! r Gud ej god! r icke allt, allt solsken, vr och tjusande hopp! Hr var bostaden fr en nkling, som mist sina barn. Ensam var han icke, han hade en broder i Smyrna, men hade tagit till sig en annan broders fattige, snedvuxne son Joas, en man om fyrtio r, nstan en krympling, bosatt i nedra vningen med hustru och sex barn. Joas var frste kontoristen, begfvad med ett slugt hufvud och samlande hand, hvarfr han ansgs och ansg sig sjlf som den blifvande arftagaren af omtliga rikedomar. Men de sista ren hade slagit en knut p denna gyllene trd. Joas' ldsta dotter Rachel, nu fjorton r, hade s erfrat sin gamle grandonkels hjrta, att han ej kunde vara henne frutan och ltit t henne inreda ett litet praktfullt rum i nrheten af hans eget. Hr slsade han med fulla hnder, den annars s sparsamme och tarflige millionren. Hr var golfvet inlagdt med mosaik och vggarna behngda med rika flandriska vfnader. Hvarje mbel var ett konstverk, hvarje liten prydnad en dyrbarhet. De vnner till unga Rachel, som ngon gng tilltos beska hennes rum och sgo juvelringarna blnka p hennes fingrar, hviskade till hvarandra: hon blir arftagerskan! Nr Ruben Zevi p aftonen af de kristnes pskdag tervnde till sina rum, trtt af sina plundrade trosfrvanters klagan, inkallade han Rachel. Hon hade lrt det heliga sprket, hebreiskan; hon upplste hvarje afton ett stycke af Mose, profeterne eller psalmerna, hvilka annars lstes endast i synagogan, sedan rabbinernes Talmud nstan uttrngt bibelordet. Lsningen afslutades med bner p tyska sprket. Ruben Zevis blickar hvilade p detta barn, som han lskade, riktades stundom mot portrttet ofvanfr bdden och tervnde nyo till den lsande flickan. Denna jmfrelse anslog och rrde honom. Dri lg den frdolda kllan till hans krlek fr barnet Rachel, som hade ett slkttycke med bilden p vggen. Nr hon slutat, sade den gamle till henne: -- Vet du hvem hon var, som nu r i Guds paradis? -- Ja, svarade flickan, det r Ruth. -- Vet du ocks _hvad_ hon var fr mig, gamle man, som nu endast har dig att lska i vrlden? Vet du, att hon var mina gons ljus och mitt hjrtas trst, alltsedan jag miste hennes mor i Spanien och hennes bror blef ddad af de kristne i Gent? Du r ett vlskapadt barn, Rachel. Huru skulle du annars likna henne, och huru skulle du annars bra ditt namn utan blygsel? Men Ruth var det sknaste och fullkomligaste verk som utgtt af Skaparens hand, alltsedan han gjorde vr moder Eva af Adams refben. Ruth var mer n vra fders Ruth; hon var den, om hvilken det sjunges i Hga visan: Jag r en blomma frn Saron, en lilja frn dalarna. Vintern r frliden, och blomstren uppg af marken ... Frstr du det, barn? Nr Rachel teg, fortfor han: -- Blomstren uppg af marken och hafva sin tid och vissna. Men ve den mnniskas fot, som frtrampar Guds sknaste verk! Herre, huru lnge frdljer du ditt ansikte fr den rttfrdiges klagan? Du har snkt mig i den djupaste graf, i de mrka rum i hafvens afgrunder. Jag var mtt af lidande, mina gons kllor frtorkades af elnde, alla dina bljor hafva gtt fver mig. Du har tagit frn mig dem min sjl lskat; mina frtrogna ro ensamheten, mrkret och dden. Men till dig ropar jag dagligen: tig icke stilla, min Gud, nr de orttfrdige frgra ditt folk! Hvarje afton komma de tillbaka, tjutande efter rof. Gr med dem, ssom du gjorde med Midjan, med Sisera, med Oreb, Zeeb och alla deras furstar! Gr dem ssom en stofthvirfvel, gr dem ssom ett str fr vinden! Ssom elden frbrnner en skog och lgan afsveder de hga berg, s frflj; dem, Herre, med din storm, frskrck dem med ditt starka vder, fyll deras ansikten med vanra, utrota dem, och frls ditt folk ur dess fienders hand! Det nyss s rrande uttrycket af krlek och sorg i Ruben Zevis drag hade vid dessa ord eftertrdts af ett strngt, hrdt, oblidkeligt uttryck af hat. Med ofrrtterna mot hans folk frenade sig minnet af egna lidanden. Han var den mest barmhrtige, mest vlgrande och mnniskolskande man gentemot alla olyckliga af hans eget frfljda folk, men sina och dess fiender kunde denne fromme jude icke frlta. Han hade bland Davids psalmer, som han citerat, glmt den sextiosjunde: att din salighet m blifva knd bland alla hedningar och alla folk tacka dig! -- Men -- tillade han eftersinnande med Esaias ord -- Statt upp, var ljus! ... Frmmande skola uppbygga dina murar, deras konungar skola tjena dig. Dina frtryckares barn skola komma till dig och dmjukt buga; alla som hnat dig skola nedfalla fr dina ftter. I stllet fr att du varit fvergifven och hatad och beskt af ingen, skall du frsttas i evig hghet. Du skall dia hedningarnes mjlk ... Jag vill lta guld komma i stllet fr koppar och silfver fr jrn och jrn fr sten ... Hvilka glnsande ljusblixtar ur seklernas natt -- rtusendens trstlsa elnde, suckar och vanmakt frbytta i segerjubel! Ruben Zevis mrka anlete ljusnade. Hans blodigt frfljda, frtrampade, fver alla jordens lnder frskingrade folk skulle dock engng beherska vrlden! r icke detta folk vrldens frstfdda adel? Hvar finnes en stamtafla, sdan som dess? r det ej konungasner och konungadttrar, slda till trlar? Och _de_ skulle frneka sin frstfdslortt? _De_ skulle sucka i evig trldom? Den troende israeliten uppreste sig och utstrckte sin arm mot fnstret, likasom ville han tala till vrlden drute. I den segervisshet han delade med hela sitt folk blandade sig bankirens uppfattning af _sin_ mission bland frtryckarne. -- Ja -- sade han med ett triumferande smlje -- frstn I det, I drborta, att profetiorna med hvarje dag nalkas nrmare sin uppfyllelse? Redan dia vi eder mjlk, och sekel efter sekel skola vi utdricka den, intill dess att fr eder terstr intet, men allt fr oss. Uppenbart sln I oss, men i hemlighet bugen I redan fr oss. I, som i dag frakten oss, trampen oss, plundren oss, veten I icke, att i morgon skola vi vara edra herrar? Hvad I rfven af oss i dag, det rinner i morgon tillbaka till oss, ssom bergens floder rinna utfre till den frhrjade dalen. Yfvens nnu i edert fvermod, tills eder tid och vr tid r kommen; se, han r nr! Och d I icke mera egen edra boningars tomt, edra krars jord, edra barns lindor, yxan i eder hand eller pennan p edert bord -- nr allt detta r vrt, frpantadt t oss, och I kpen af oss p skuld eder usla graf fr att dr gmma eder fattigdom och eder blygsel -- d r vr tid kommen och profetian fullbordad. Som rdjur hafven I jagat oss kring vrlden och snderslitit oss utan frbarmande; vlan, sliten nu snder hvarandra i krig och tvedrkt! Det r fr oss I striden. Jag r en fredens man, vapen har jag aldrig burit, men jag prisar kriget, som utarmar eder, drfr att I ej kunnen draga ett svrd utan att slipa det med vrt guld, drfr att hvarje rustad krigare br vrt mrke och drfr att hvarje fltslag, hvem dr n segrar, r en seger fr oss! Han hade glmt flickan, barnet, den enda som, skrmd och frvnad, hrt hans hotande ord. Sdan hade Rachel nnu icke sett sin grandonkel. Han tycktes henne vxa till en Jehu, en Josua; hon frstod honom endast till hlften, men hon ihgkom dagens upptrden och anade, att det var hennes frtryckta folk som talade med profetens stmma till Gog och Magog. Ruben Zevis spanska judeblod kunde svalla fver, men hans praktiska frstnd frde honom snart till besinning. Han vnde sig ter till flickan; hans rst tertog en krleksfull faders mildhet. -- Glm det dr! sade han. Vid dina r har man rtt att tro p lifvet. Hon p taflan var engng vrens glada fjril, utan fruktan och utan sorg. Jag vill, att du skall vara som hon, Rachel, s lnge du kan. G till hvila, mitt barn! Drm om rosorna, som nu brja knoppas! nskar du ngot, lilla toka, s drm, att du fr det! En ny ridhst? Eller en tam antilop? r du icke en trollpacka, du, som fr allt hvad du vill? Flickan bjde sig ned och kysste fliken af hans rock fr att sga godnatt. Juvelringen p hennes finger tycktes erinra den gamle om ngot. -- Rachel -- nickade han halft skmtsamt, halft sorgset, nr hon uppreste sig fr att g -- gif aldrig ditt hjrta t en ovrdig man! 17. Infr kejsaren. Svamp, hvarfr har jag dig? Fljande morgon uppstod Ruben Zevi med solen. Galilei hade ej kunnat hindra dagens stjrna att g kring jorden; pfven i Rom kunde ej hindra en jude att omspinna jorden med sitt gyllene nt. I tidiga morgonstunden, mellan klockan fyra och sex, plgade Ruben Zevi uppgra sina flttgsplaner. Ensamheten var hans frtrogne. Klockan sju brjade kontorstimmarna, men fre sju gjorde han vanligen sin morgonrund kring borgen. I dag, nr han tidigare n vanligt intrdde i nedra vningen, fverraskade han sin brorson Joas vid en frbjuden affr. P ett lngt bord lgo diverse persedlar kringstrdda under sortering och granskning. Det var fltkappor, svrd, pistoler, harnesk, gehng, madonnabilder, ur, smycken af koppar, silfver och guld, klder och husgerd, nda till begagnade stflar och skjortor, ptagligen krigsbyte och en del nnu flckadt med blod. Den rike bankiren tyckte icke om denna handel, hvarmed hans brorson nnu, af vana och vinningslystnad, i smyg befattade sig. -- Hvad nu, Joas -- sade han med rynkad panna -- r det s du visar dig mn om husets anseende? Blygs du icke att inlta dig i handel med marodrer och liktjufvar? Joas grep till en ndlgn. En af grdagens utplundrade trosfrvanter hade trugat p honom sina varor fr en skrf till brd. -- Paraplymakare du! -- Och den gamle mtte honom med en fraktlig blick. -- Du har kpt krigsbyte af svarte Kunz. Svarte Kunz var en af dessa krigets roflystna gamar, som sl ned p valplatserna fr att plundra de dde och nedsticka de srade. Han underlt icke att efter ett lnande byte offra ett vaxljus t jgarnes patron, Sankt Hubert, men sina affrer uppgjorde denne fromme helgontillbedjare helst med judarne. Ruben Zevi kastade en likgiltig blick p rofvet och upptckte ett freml, som drog sig hans uppmrksamhet. Det var en fint arbetad hrnl af silfver i form af en lilja. Han tog nlen, granskade den och fann ett mrke p liljans blad. -- Ja, sade han eftersinnande -- det r _den ena_. Hvar har Kunz funnit nlen? Joas visste det icke. -- Kalla hit honom i afton efter mrkningen! En likrfvare fr ej ing genom min port vid dagsljus. Joas, nsta gng du drifver handel med sdant folk och sdana varor, snr d din rnsel och vandra ter den vg, frn hvilken jag upptagit dig! Nlen behller jag, han har frr varit min. Brefposten i Tyskland var denna tid lngsam, osker och ofta tvrt afbruten. Alla viktigare affrer uppgjordes genom ombud eller kurirer. Ruben Zevi mottog dagligen sdana. Ngra fingo besked i kontoret; andra, som medfrde hemliga uppdrag, mottogos af penningfursten i enrum. En efter annan anmldes och fick fretrde i ett litet skplikt rum innanfr den strre kontorslokalen. I dag anmldes en skggig protestantisk senator frn staden Augsburg. rendet gllde ett ln, som staden upptagit r 1631 mot pant af sina tullar och som nu var frfallet. Augsburg hade sedan denna tid intagits af svenskarne och brandskattats af de kejserlige; staden kunde icke betala och fick med nd anstnd mot tjugu procent i rnta. Drefter intrdde en kanik frn Trier. Domkapitlet lg i fejd med sin furstbiskop och behfde ett frskott. Visserligen hade Ruben fr samma ndaml lmnat frskott fven t den furstlige biskopen, men desse prelater voro penningstarke, de hade sin rika inkomst af pilgrimerne, som vallfrdade dit att tillbedja Tysklands heligaste relik, frlsarens osmmade lifrock. Den nste var en kurir frn agenten i Madrid, som underrttade, att han blifvit hktad af inkvisitionen, lagd p strckbnken och tvungen att kpa sig fri fr en betydlig penningsumma. Svaret blef, att han skulle gifva sig tlamod tills nsta silfverflotta ankom frn Peru: principalen hade utvg att hlla honom och sig skadeslsa. Nsta sndebud var frn konung Kristian IV i Danmark. Han behfde penningar att utrusta sin flotta och fick dem mot pant af tullen i Sundet och tjugufem procent. Konung Carl I i England skickade en hemlig agent med frskrifning p skeppsumglderna mot ett ln af 100,000 pund sterling och tjugu procent. Agenten affrdades med det snfva besked, att konungen skulle frst betala sina frfallna rntor p frra lnet; parlamentet hade frklarat skeppsumglderna olagliga; p dem kunde hans majestt icke vnta ngot nytt ln ens till femtio procent. Ville agenten erbjuda ostindiska kompaniets borgen, skulle han f huru mycket som helst. Judarne i Smyrna klagade fver intrng af sina trosfrvanter i Aleppo och anhllo, att Ruben Zevi ville undandraga dessa sin kredit. Bankiren svarade, att judarne i Aleppo erbjdo god skerhet; han kunde ingenting gra. Smyrna vore rikt nog att sjlf underhlla konkurrensen. Han hade gifvit enahanda svar t judarne i Alexandria, i Kapstaden och i Lima. Sultanen Ibrahim i Konstantinopel skickade en jude med ny anhllan om ln. Han behfde tre mnaders sold fr janitscharerne, som hotade afstta honom, likasom de tillsatt honom. Ruben Zevi gjorde sig noga underrttad om stllningen, fann Ibrahim sitta ls p tronen, men gaf ett frskott mot fyrtio procent fr att betrygga fregende ln. Den siste anmlde fr i dag var en af Ruben Zevis egne agenter i Frankrike, dr han understdde det missnjda partiet mot kardinal Richelieu. Agenten medfrde dliga underrttelser. Det gick illa fr hertigen af Orlans; kardinalen var mktigare n ngonsin. Ruben Zevi hade frspillt en million p en misslyckad politisk intrig. -- Tlamod, sade han, kardinalen lefver icke i evighet. -- Och kardinalen dog ret drp. Mottagningen var afslutad klockan elfva, och bankiren gaf order i kontoret om afgende expeditioner, nr en kejserlig adjutant intrdde och fverbragte en kallelse till Ruben Zevi att infinna sig klockan fyra eftermiddagen hos fverhofmarskalken grefve Trauttmannsdorff. Kontorspersonalen betraktade hvarandra med frgande blickar. Skulle deras principal stllas till ansvar fr den ur luften gripna historien om pskalammet? Ruben Zevi svarade: -- Framfr min underdniga hlsning till hans herrlighet hofmarskalken, att jag skall infinna mig p utsatt tid. P slaget fyra lt han anmla sig i fverhofmarskalkens palats. Han frdes genom rader af undrande kammartjenare och hofmn till grefvens kabinett. Aldrig frr hade en sdan gunst beviljats en jude. Hofmnnen hviskade till hvarandra, att denna ra torde kosta en Mose lrjunge vackra penningar. I kabinettet befann sig kejsar Ferdinand III:s gunstling och frmste statsman, grefve Trauttmannsdorff, en lng, groflemmad herre med ett utseende som skulle varit afskrckande, om det ej mildrats af en klok, vlvillig blick, hvilken ingaf frtroende. Bakom honom satt geheimesekreteraren von Miltitz och i ett hrn af rummet en i kappa insvept obekant man. Juden frblef under samtalet stende och inbjds ej heller, oaktadt sin lder, att taga plats. Grefven brjade med ett beklagande af grdagens vldsamheter, hvarom han fr sent blifvit underrttad, och erbjd sig att bemedla en rttvis underskning af klagomlen mot judarne. Drefter begynte han tala om det beklagansvrda kriget, om kejsarens uppriktiga nskan att sluta fred p antagliga villkor och grefvens egna frhoppningar att freden vore snart frestende, endast man lyckades krossa den redan tillbakakastade svenska makten med ett afgrande slag. Utsikterna vore nu de bsta, men skattkammarens behof af penningar stort fr gonblicket. Han kunde erbjuda de bsta skerheter, om Ruben Zevi -- och hr nedlt han sig till ett frbindligt smleende -- ville med sin knda kredit och sitt stora anseende p penningmarknaden bemedla ett statsln p fyrtio millioner gyllen, hvaraf hlften skulle inom Maj mnad inflyta kontant och resten i mindre poster om fyra millioner i mnaden intill slutet af Oktober. Ruben Zevi afhrde stillatigande detta frslag och tillt sig drp en dmjuk frga om skerheterna. Grefven upprknade kejsaredmets omtliga hjlpkllor, utom subsidier frn Spanien och Neapel, samt erbjd en pantfrskrifning af riksdomnerna och Donautullarna. Sannolikt knde Ruben Zevi dessa tillgngar bttre n grefven sjlf och visste, att strsta delen redan var pantfrskrifven fver sitt vrde. Han frklarade i samma dmjuka ton, att han ingalunda betviflade grefvens frskran, men att han icke kunde disponera en s betydlig kredit i nuvarande oskra tider. Ville hans nd frnya skerheten fr ngra fregende sm frskott till krigskassan och riksskattkammaren samt stlla personlig borgen af ngra namngifna, hgtstende personer, hvaribland kurfurstarne af Bajern, Mainz, Trier och Kln, skulle Ruben gra hvad han frmdde fr att sammanbringa ett belopp af tjugu millioner mot lpande rnta af femton procent. Vid dessa ord uppreste sig mannen i kappan hftigt och utropade: -- Hvad? Personlig borgen? Och femton procent? Detta r ofrskmdt! Bankiren bugade sig djupt. Han hade genast anat under kappans inkognito en hg person, som infrts genom en lntrappa, emedan han icke velat blifva bemrkt. Alla mynt buro denne mans bild, och Ruben Zevi hade knt kejsar Ferdinand III redan som konung af Ungern. Denne monark var af medellngd och hade i ungdomen varit sjuklig, hvarom hans gulbleka hy nnu vid trettiotre r bar vittne. Han bar lngt svart hr, benadt t hger, lnga upptvikna mustascher och pipskgg. fver de stora, glanslsa bruna gonen hvlfde sig ett par starkt markerade gonbryn snedt uppt; en kejserlig rnnsa frliktes icke rtt vl med ett par tjocka lppar och en uttrycksls haka. Drkten var en ovanligt stor spetskrage, vida rmar och benklder samt en tsittande broderad lifrock af svart sammet, fver hvilken, vid hgtidligare tillfllen n detta, hngde p brstet Gyllene skinnets orden. Gestalten, likasom frstndsgfvorna, voro en kejsares, hvilken rtteligen varit fdd till en liten markgrefve, ehuru hans ldre broders dd och den mera energiske faderns inflytande banat honom en vg till det heliga romerska rikets gamla kejsaretron. Obetydlig i frigt, var likvl Ferdinand III knd fr tv lyckliga statsgrundsatser: han undandrog sig jesuiternes fvermakt och upptrdde i skattkammarens ruinerade stllning som en sparsam rikshushllare. Det var sistnmnda egenskap som nu framkallade hans vrede fver judens frslag. fverhofmarskalken bugade med en bejakande, meningsfull nick och fortsatte underhandlingen. -- Lt oss frst hvarandra, sade han. Nr jag sade fyrtio millioner, inser ni, att jag vet uppskatta eder stora kredit. Fr de frsta behofven komma vi tillrtta med tjugu millioner inom Augusti, fullhaltigt klingande mynt. Hans majestt kan ej nedlta sig att begra personlig borgen af sina vasaller, men fresl de skerheter ni anser tillfredsstllande! -- Ers herrlighet vet -- tertog Ruben Zevi i sin lugna, dmjuka ton -- att krediten begr skerhet fr i dag och skerhet fr i morgon. Om jag uppmanar mina trosfrvanter att sammanskjuta dessa betydliga summor, hvilka ej st till mitt frfogande, skola de frga: Hvar r _vr_ skerhet fr i morgon? Vi plundrades i gr, vi kunna plundras i morgon. Ers herrlighet, gif oss skydd under romerska rikets lag, under kejsarens rttvisa spira, och vi skola bevisa oss vara tacksamme understar! Grefve Trauttmannsdorff vxlade en blick med mannen i kappan och lste dr ordet: lofva! S mycket hade Ferdinand III lrt af jesuiterne: t kttare och otrogne lofvar man allt. En annan frga blir hvad man hller. -- Jag r fvertygad, att hans majestt af medfdd mildhet samtycker att lta nedlgga anklagelsen mot edra trosfrvanter, lofvade hofmarskalken. -- Enligt romerska rikets lagar fordrar hvarje anklagelse bevis, fortfor juden ofrskrckt, och detta tal r obevisligt. Det som kan bevisas r, att mina trosfrvanter lidit personligt fvervld och blifvit berfvade sin egendom. Straffa vldsverkarne, terstll det rfvade godset, och vi skola gra allt hvad vi frm fr att tjena skattkammaren p antagliga villkor. -- Ni uppstller nya villkor! utbrast hofmarskalken, som sg vredens rodnad uppstiga p hans herskares gulbleka kinder. -- Ingenting annat n skerheten fr i morgon, svarade Ruben Zevi lika bestmdt och lika dmjukt. -- Och om jag lofvar utverka hans majestts och riksdagens samtycke att judarne stllas under skydd af ett nytt reglemente, som tryggar deras skerhet? -- Frlt, ers herrlighet, jag frdristar mig i djupaste underdnighet anhlla om en rikslag med kejsarens signet och underskrift samt straff och ersttning fr grdagens fvervld. Mannen i kappan kunde icke lngre styra sin vrede. Han reste sig ter och trdde hotande fram till den ofrvgne, som vgade freskrifva en kejsare lagar. -- Vet du hvem jag r? frgade han. -- Fr sexton r sedan hade jag, ringe tjenare, den nden att frskjuta omkostnaderna fr eders kejserliga majestts val till konung af Ungern, och samma nd vederfors mig fr fem r sedan, nr eders majestt, till alla trogna understars fgnad, tcktes uppstiga p sina rorika fders tron. -- Och drfr tror du dig, gamle schackrare, kunna diktera lagar fr din kejsare, fortfor monarken, mera retad n blidkad af denna erinran om riksvalens hemliga driffjdrar. -- Hvad hindrar mig att fr en sdan ofrskmdhet lta hnga dig i den hgsta galge i Regensburg och utpiska edert frdmda slkte som rttor fver mitt rikes grnser? -- Ingenting annat n eders majestts egen hga rttvisa, svarade juden, bugande nstan till golfvet. -- Vi st fr nrvarande under ingen lag. -- I lyden under ett reglemente, det r nog fr skadedjur. Alltfr lnge har jag tlt edert fvermod. Min fader har gisslat eder med ris. Vill ni, att jag skall gissla eder med skorpioner? Trauttmannsdorff, stt upp skattkammarens frbindelse p tjugu millioner mot sex procent! Han ockrar fr godt kp med kttarne, den otrogne hunden, och begr femton procent af rttrogne katoliker ... Frstr du mig, jude? Du har tv veckors anstnd fr frsta inbetalningen, sedan en million i veckan, intill dess du aflmnat tjugu. Svamp, hvarfr har jag dig? Och kejsaren lmnade vredgad rummet genom samma lntrappa, dr han intrdt. Ferdinand III var ingen grym despot, men efter alla de frdmjukelser han sjlf ndgats smlta af sina motspnstige riksfurstar, var det en lisa fr hans stolthet att engng kunna frdmjuka en penningfurste, helst nr det gllde en besparing i de millioner, som uppslukades af krigets gldande Moloch. Var denne monark nog oerfaren att tro sig kunna utskrifva millioner i tvngsln lika ltt som hans fltherrar utskrefvo dem i brandskatt, hyste dock icke hans erfarne fverstehofmarskalk samma lyckliga illusion. -- Tag plats, sade grefven frbindligt, nr drren tillslts efter hans herre. -- Jag kunde icke visa eder lder denna uppmrksamhet i kejsarens nrvaro. Bankiren satte sig. -- Min bste herre, sade grefven, jag ville sga min bste herr kejserlige hofbankir, om ni nskar en sdan smsak ... jag hoppas, att ni icke missfrstr hans majestt. Ni vet, att det habsburgska blodet ltt svallar fver, men nr vr ndige herre fr tid att lugna sig, har ni intet att frukta. Tvrtom, han r mild och rttvis, ni har mycket att hoppas, endast ni fogar er efter hans befallningar. Lt oss terkomma till saken. Begr ej fr mycket; begr ej en ny lag, dr ni vet, att kejsaren intet frmr mot de andlige kurfurstarne, som hlla strngt p trosformerna. Hvad ter angr fvervldet i gr, skall anklagelsen mot judarne nedlggas och skattkammaren utbetala ett skligt belopp i skadeersttning. Hr r frteckning p skerheterna, till en brjan fr tjugu millioner. Vlj ut dem ni anser bst! Jag vgar icke bevilja er femton procent, d hans majestt r s bestmdt dremot, men lt oss uttnka en medelvg. Hvad sger ni om tio procent? ro vi ense drom? -- Jag skulle vara det, om skerheten vore drefter. Men ers herrlighet tillter mig tvifla drp. Se hr, denna pant ... och denna ... och denna ... de ro frut intecknade till mer n halfva sitt vrde. -- Nvl, hvad gr man icke nr man behfver penningar? Afdrag frn kapitalet dessa fem procent, som ni hller s strngt p. Vi stlla lnet p nittiofem fr hundra. Det gr fr tjugu millioner en millions kapitalrabatt. -- Ers herrlighet behagar skmta. Antag, att vi frlora endast fyra millioner p skerheterna, och ers herrlighet bjuder en millions kapitalrabatt! Bevilja trettio procents rabatt, sjuttio fr hundra, och lnet kan fs till sex procent, som hans majestt behagade fresl. Hofmarskalken bet sig i lppen. Det var hrda villkor, men intet ovanligt i dessa tider, nr lntagaren stundom ej fick mer n hlften af det nominela beloppet. -- Vet ni ocks, min bste herr hofbankir, hvad ni och edra trosfrvanter riskera p ett afslag? frgade han, knackande med en pennknif i bordet. -- Jag vet det, svarade Ruben Zevi lika lugnt. Det r ej frsta gngen vi utdrifvas ur ett rike fr att nedstta oss i ett annat. Men tillt mig gra ers herrlighet uppmrksam drp, att en stor del af rikets fastigheter och riksfurstarnes enskilda frmgenhet ro pantfrskrifna fr vr rkning. -- Man annullerar frbindelserna. -- Mjligt. Men d annullerar man ocks krediten. -- Hvad r ert sista pris? -- Trettio procents kapitalrabatt, sex procents rnta, in- och terbetalning p bestmda terminer i fullhaltigt mynt. Vi godknna icke kejsar Ferdinand II:s underviktiga mynt. Jag skall lmna bestmdt svar nsta onsdag, sedan jag granskat skerheterna. -- Och jag skall vnta er hr om onsdag. Von Miltitz, ledsaga hofbankiren. Hrmed var underhandlingen afslutad. fverhofmarskalken grefve Trauttmannsdorff lmnade fritt lopp t sin munterhet, nr juden gtt. -- S slug och ndock lurad! utbrast han med ett diplomatiskt lje. P dessa skerheter fr han icke femtio procent tillbaka. Men han har dikterat lag fr en kejsare, och har han icke ftt allt, har han likvl ftt lften. Det r s detta folk trnger sig igenom. I dag ett steg tillbaka, i morgon tv steg framt. Hvad r kejsarens makt mot penningens? Denne bugande, alltid frtrampade, alltid dmjuke, alltid frslagne mammonstjenare r fr gonblicket mktigare n Ferdinand III och hans romerska rike. Ruben Zevi sade vid sig sjlf, nr han gick: -- Vore detta ln min enda affr, blefve jag ruinerad p panterna. Men detta ln r min pant fr hundrade fregende. Det lnar sig att vara oumbrlig fr makten. Jag och kejsaren behfva hvarandra. M han kalla oss rttor och skadedjur; vi dia hans rikes mjlk, intill dess att vr tid r kommen. Klockan nio p aftonen infann sig i borgen en liten svartmuskig karl, som med sina stndigt rrliga armar och ben pminde om ett krypande skaldjur. Det var svarte Kunz. -- Hvar har du funnit denna nl? frgade honom Ruben Zevi, visande silfverliljan. -- Jag har hittat honom vid floden, svarade Kunz. -- Du ljuger, karl. Du har funnit honom p ett slagflt, dr du funnit ditt friga byte. -- Mjligt. Jag minns ej s noga. Jag hittar s mycket. -- Vill du sga mig hela sanningen fr dessa blanka tre gyllen, eller vill du hellre piskas ut af mina drngar? -- En fattig karl tycker mera om penningar n om stryk. Hvad skulle jag veta? Jag frtjenar mitt brd hvar jag kan. -- N? -- Det var i Neunburg. -- Kunde tro det. En bajrare eller en svensk? -- Dd som dd. Dr var en fot i sanden. Drog fram foten, tv ben och en pojke. -- Lefde han? -- Hvad skulle han lefva under fyra fot grus! Han bar nlen och en svensk daler insydda i rockfodret. -- En svensk sledes. Och du stack icke ned honom fr att bekvmare plundra? -- Fr sdana paltor? Stflarna voro icke vrda en gyllen. Litet sparkade han med benet, det r s vanligt, att ddt folk sparkar. -- Sledes lefde han? -- Vet jag det? Hugg hufvudet af en tupp, och han skall nnu kunna flyga! -- Tror du, att jag kan gra dig gagn eller skada? -- Penningen kan alltid gra gagn eller skada, svarade likplundraren med ett frsmdligt grin. -- Nvl, g till Neunburg, frskaffa dig de mjligast noggranna underrttelser om pojken, hos hvilken du funnit nlen. Men frsk ej att ljuga; du ser, att det lnar sig icke hos mig. Tjugu gyllen, om du med skerhet vet, att pojken lefver. Fyrtio, om du kan sga mig hvar han finnes. Hundra, om du fr honom lefvande till mig, och galgen, om du bedrager mig eller frsummar ditt uppdrag. Har du frsttt? -- Jag har frsttt hundra gyllen. Och svarte Kunz lofvade Sankt Hubert ett frsilfradt vaxljus, om helgonet bistod honom att frtjena en s vacker hittareln. Ruben Zevi granskade nyo silfverliljan. -- Hon kan vara den ena, men hon kan ocks vara _den andra_, sade han eftersinnande. Hvarfr mrkte jag ej bda nlarna olika? Hvarfr kan du ej tala, du vandrande lilja af Claude Ballin? Hvarfr kan du ej bertta genom hvilka hnder du gtt? 18. fventyr i Bhmen. Rid, om du vill hafva mer n en half timme att lefva. Efter en mnad kom svarte Kunz tillbaka med en pojke, hvilken han heligt frskrade vara den samme, hos hvilken han funnit silfvernlen. Berttelsen var icke illa hopsatt. Gossen sade sig vara frn Sverige och hade fljt en svensk officer som uppassare; officeren hade blifvit srad och gifvit nlen som belning fr trogen vrd. Ruben Zevi afbrt denna berttelse tvrt med ngra svenska ord, dem han fr lngesedan lrt af krigsfngar i Polen. -- Huru gammal r du? Gossen sg frvirrad p honom och svarade stammande: -- Aus Schweden. -- Ut med eder! skrek juden frbittrad, och till ersttning fr sina hundra gyllen blef svarte Kunz denna gng verkligen utpiskad med sin frmente svensk genom borgens port. Emellertid hade frgyllda Ruben bekymmer och omak fr den handpenning han lofvat kejsaren till det rikslofliga ndamlet att sl svenskarne. Trosfrvanternes kassor voro rika p skuldfrbindelser, men toma p klingande mynt. Sjlfve de mosaiske hollndske bankirerne, som tnjto den afundsvrda frmnen att st under borgerlig lag, hade tmt sina penningskrin fr kriget mot Spanien, med dess fr dem s vdliga inkvisition. Judiska penningar voro med i alla krig och i alla lnder. Den ena millionen drog i flt mot den andra, den ena skuldsedeln ref snder den andra. Samme lngifvare kunde vpna tv fientliga hrar till strid. Blef den ene lntagaren insolvent, fick den andre betala fr bda. Segrarens byte flt dock alltid i omrkliga rnnilar tillbaka till lngifvaren. Jmfrd med vra dagars bankirrrelse, var affren p sextonhundratalet sdan, att statslnen, under penningens hgre vrde, nnu icke gllde milliarder, hgst femtio eller hundra millioner, och vidare bedrefs spelet mycket tystare. Det fanns mklare, kontor och agenter, det fanns hypotek och pantfrskrifningar, till och med brsbyggnader i de stora stderna, men dr funnos inga noterade eller telegraferade kurser, inga tidningar, inga hastigt vunna rikedomar i dag med ruiner i morgon, ingen hetsjagt i papper som stiga och falla. Mammon dyrkades nu som i alla tider, men utan offentliga fversteprster och altaren; den stora allmnheten lefde i en lycklig okunnighet om mklarnes hemliga spel. Ruben Zevi ndgades fretaga mnga resor och befann sig vren 1642 p vg till Prag, d han rkade ut fr ett fventyr. Det var en mdosam frd, denna korta resa till Prag. Landet var hrjadt intill bara mullen, stder och byar nedbrnda, kerflten frvildade, mngenstdes bevuxna med ungskog, befolkningen nstan utdd af krig, flykt, hunger och pest. Det olyckliga landet var fr gonblicket befriadt frn svenskarne, men kejsarens trupper, som inmarscherat i deras stlle, voro icke en hrsmn bttre, snarare grymmare. Invnarne vgade sig ej fram ur sina gmstllen. Vgade ngon visa sig, fll han i hnderna p rfvarebanden, som utplundrade hvad dr fanns frigt nda in under fstningarnas murar. Nst Italien fanns p denna tid intet land s illa beryktadt fr sina rfvare, som de bhmiska bergen och skogarna. Desertrer frn alla de krigshrar, som vldgstat landet, rotade sig tillsamman, drifne af hunger och roflystnad, till skaror af tjugu, femtio, stundom hundra man, och skydde inga vldsgrningar. De sm stderna voro icke trygga fr dem, n mindre byar och grdar, dr sdana undantagsvis funnos nnu. Invnarne bundos och tvungos genom all upptnklig tortyr att uppgifva de stllen, dr de gmt sin egendom. Det var Tillys och Wallensteins, slutligen fven Banrs soldater, som infrt dessa sinnrika pinomedel. Ngra inhllde gdselvatten i de olyckliges mun; det var den svenska drycken. Andra skrufvade flintorna frn sina pistoler, intrngde offrets tumme i ppningen och skrufvade till. Andra strdde salt under uslingens srade fotsulor, drogo ett tagelstr genom hans tunga eller vredo kring hans panna ett snre med mnga knutar. Fanns en bakugn, var denna ett brukbart redskap, ty dit instoppades offren, och en lngsam eld uppgjordes framfr ugnen fr att genom rken och hettan tvinga de halfstekta offren till beknnelse. Historien -- och srskildt trettiora krigets historia -- r rik p sdana uppenbarelser af den onde anden i mnniskohamn, men djfvulen lyder icke lagen om orsak och verkan: hans grningar finnas, han sjlf sges ej finnas till. Under sdana knda tidsfrhllanden kunde ingen resa utan en stark eskort, och Ruben Zevi medfrde tjugu vlbevpnade ryttare, alla hans eget folk och israeliter, ty p frmmande legoknektar vgade ingen lita. Sjlf red han, med sina sjuttio r, en stark hst, i hvars sadelhlster voro instuckna tv lnga ryttarepistoler. Guld medfrde han endast fr resans behof. Detta tilldrog sig i Maj 1642, ngot mer n ett r efter Neunburgs fall. Karavanen hade p morgonen lmnat den lilla staden Dobrschan i vstra Bhmen, red lngs den slingrande stranden af floden Radbusa och hoppades fre aftonen uppn fstningen Pilsen. Tv ryttare redo frut som kunskapare, tv andra bakom som arriergarde. Vgen var usel, resan frdrjdes fver berkning. I vra dagar lper en jrnvg till Pilsen ungefr i samma riktning och fvergr Radbusa en svensk mil nordost om Dobrschan. fvergngsstllet var r 1642 nrmare fstningen, hvarfr solen redan stod lgt i vster, nr de resande hunno till denna punkt. Dr befanns bron upprifven, troligen fr krigsndaml, och d vrfloden nnu var strid, syntes ingen mjlighet att komma fver, helst mnniskoboningar och vgvisare ej stodo att upptcka i den frhrjade nejden. Karavanen hll stilla. Himlen mulnade, om en timme skulle mrkret inbryta, och hr kunde man icke tillbringa natten. Man beslt bana sig vg genom smskogen p samma sida om floden, i hopp att finna ett frjstlle, ett vad eller ngot tak fver hufvudet fr det hotande ovdret. Skogen blef ttare, nejden olndigare. Man kom till en hlvg, ett bergspass, utfr hvars sidobrant floden, sammanpressad i en trng klyfta, skummade bort i oknda djup. De resande vgade icke fortstta lngre och skattade sig lycklige att vid bergsluttningen upptcka ett af dessa frstall, i hvilka nejdens herdar brukat indrifva sina hjordar till ntterna, den tiden nr dr nnu funnos hjordar i Bhmen. Det var ett stort, tckt skjul, utan fnster, drrar, eldstad och golf, med glesa vggar till halfva sin hjd, men s rymligt, att karavanen godt fick rum med hstar och tross. Vakter utstlldes, ssom i flt; hstarna frblefvo sadlade. Eld upptndes, aftonmltiden framtogs ur medfrda frrd, sofstllen tillreddes af lf och riskvistar. Aftonbnen fick icke frsummas; de voro ju alle rttrogne israeliter. Assar Kaba, Ruben Zevis stallmstare och anfraren fr hans lifvakt, en sttlig, kraftfull spansk jude om fga mer n trettio r, lste bnen och drefter ett kapitel ur frsta Mose bok, tjuguttonde kapitlet: Jakob drog ut frn Beer-Seba och for till Haran. Och han ptrffade ett stlle, dr han drjde fver natten, ty solen hade gtt ned. Och han tog en af stenarna p det stllet och lade den till hufvudgrd t sig och lade sig p det stllet att sofva. Och han drmde, och si, en stege stod p marken, och dess spets rckte upp till himmelen, och si, Guds nglar stego drp upp och ned. Och si, Herren stod fverst drp och sade: Jag r Herren, Abrahams, din faders, och Isaks Gud. Den jord, hvarp du ligger, skall jag gifva t dig och din sd ... Och si, jag r med dig och skall bevara dig hvar du gr. Det var nu fullstndigt mrkt; regnet begynte falla i stora droppar. En del af karavanen hade inslumrat, nr utanfr stallet hrdes knppningen af en muskthane, som icke gaf eld, troligen emedan fngkrutet blifvit vtt. Strax drp rapporterade en af vaktposterna, att en skugga smugit sig ttt frbi honom och frsvunnit i mrkret. Fyra mn utsndes att rekognoscera. De hade nnu icke tervndt, nr i det ppna rummet ofvanfr den halfva vggen visade sig konturerna af ett hufvud och en dmpad rst sade: -- Gefahr! Gefahr! Todtgebrannt werden![24] Nu vcktes alla de sofvande, tv man utsndes och tervnde om ngra minuter med en halfvuxen pojke, s trasig, s smutsig och af ett s afskrckande vildt utseende, att ngre af de uppskrmde israeliterne gjorde korstecknet, ssom de sett katolikerne gra, ty mot gastar och onda andar ansgs ingenting annat hjlpa. Fngen hade ltit taga sig utan frsk att fly. Han frhrdes och svarade med samma dmpade rst, ssom hade han fruktat lyssnare: -- Gleich fort![25] Todtgebrannt werden! Fga belten med detta korta svar, lt Assar Kaba rikta tv muskter mot fngen och frgade hvem som utskickat honom. Den trasige pojken skrattade fraktligt och svarade p samma bhmiskt tyska munart: -- Rid! Rid, om du vill hafva mer n en half timme att lefva! Petrowitz vntar p smnen och midnatten. Bland alla Bhmens vid denna tid ryktbare rfvarechefer var Petrowitz den slugaste, blodtrstigaste och mest fruktade. Man hll ett kort krigsrd. Pojken kunde vara en frrdare, en lockfgel, utsnd till att locka ett rof i bakhll. Det syntes skrare att tillbringa natten under gevr i stallet, som dock erbjd ngot skydd, n att vga sig ut p oknda vgar i mrkret. Under denna rdplgning tervnde de fyra frst utsnde spejarne. De hade smugit sig in i hlvgen och p afstnd upptckt en lgereld bakom bergvggen. Man hade att befara angreppet af en fverlgsen styrka, och spejarne tillrdde ett skyndsamt tertg samma vg som man kommit. [Fotnot 24: Fara, fara! Innebrnnas!] [Fotnot 25: Genast bort!] Rdet antogs. Hstarnas hofvar omlindades med halm fr att icke frrda de flyende. Men i detta mrker, p denna olndiga vg och utan vgvisare! Fngen sade: -- Jag knner vgen. Binden mig framfr den frmste ryttaren, men lmnen mig tygeln och hnderna fria! Skjuten ned mig, om jag frrder eder! Det fanns intet annat val. Innan kort var den lilla truppen, s tyst som mjligt, ter p vg i mrka natten. Regnet, som smattrade mot berghllarna, bidrog att frtaga ljudet af hstarnas varsamma steg mellan stenar och vindfllen. P detta stt hade man hunnit nstan ut frn bergstrakten, nr pltsligt ett skott blixtrade fram ur en klyfta. Det upplyste fr ett gonblick den dsliga vildmarken, slocknade hastigt, men efterfljdes af tv eller tre andra. Bergens ekon terkastade ljuden, s att man tyckte sig hra en uthllande muskteld frn alla sidor. -- Det r ingenting, sade gossen skrattande. De sikta illa i mrkret, och deras muskter klicka i regnet. De skjuta ej fr att trffa, de skjuta signal. Han hade rtt; ingen trffades. Men nu hade truppen kommit till smskogen och sttte vid hvarje steg mot snr eller trdstammar. Ryttarne mste sitta af och leda hstarna. Fngen lmnades ensam i sadeln, hans ryttare ledde Ruben Zevis hst. De sjuttio ren protesterade mot en fotvandring under dessa omstndigheter. Vgvisaren lyckades finna en fotstig, p hvilken man slutligen uppndde ppna fltet. Men smskogen hade medtagit en dyrbar tid. Nr man kunde urskilja en friare utsikt, hll vgvisaren stilla och uppmanade ryttarne att lta sina hstar dricka ur regnglarna. -- De torde snart behfva ungerska ben, anmrkte han. Ungerska hstar voro af alla de snabbaste. Gossen hade afstigit och lyssnat t det hll, hvarifrn vinden blste. Drp kastade han sig ned p en flat berghll, lade rat mot hllen och lyssnade ter, utan att draga andan. -- Jag trodde det, sade han slutligen lifligt. De ro fyrtio eller femtio man till hst. De hafva tagit en omvg fr att undvika smskogen. Vi hafva tio minuters frsprng. -- Hvem har tagit en omvg? -- Petrowitz. Det behfdes ej mer. Detta enda ord bevingade flykten. Ruben Zevi med sin eskort jagade fram fver det ppna fltet, fver osdda krar, frvildade betesmarker, ruiner af byar och igenvuxna gngstigar. De passerade ett vadstlle fver floden Radbusa, nstan utan att veta det. Ve den ryttare, hvars hst snafvade i mrkret fver en stubbe eller brt sin fot mot en slipprig sten! Ingen hade tid att vnta eller att hjlpa. Tv man blefvo efter. Regnet hade smningom upphrt, och den mrka natthimmelen klarnade ngot, s att man stundom sg den gula randen af halfmnen glittra fver bergen och kunde urskilja Bhmerwalds toppar. -- Hafva vi lngt till Dobrschan? frgade under ridten Assar Kaba, som nu fattat ett obegrnsadt frtroende till sin vgvisare. -- Till Dobrschan? Vi komma alldeles icke till Dobrschan, vi komma till Niirschan, det r jmnare vg, och dess garnison kan blifva oss nyttig. nnu hafva vi fver en mil att rida. -- Den milen blir seg. Vra hstar trttna. -- Den milen kunde kosta vr hals, genmlde gossen, om ej Petrowitz' hstar vore lika trtta som vra. Han fretog i gr ett misslyckadt strftg mot Tuschkan. Om en stund begynte den tidiga majmorgonen ljusna. De flyende hade ingen tid att se sig tillbaka, men de trodde sig hra trampet af hsthofvar, som kommo bestndigt nrmare. Ruben Zevis hst segnade ned p hasorna. Den gamle mannen kunde af trtthet knappt hlla sig kvar i sadeln. Assar Kaba red den starkaste hsten, lyfte sin herre framfr sig i sadeln och fortsatte ridten. Stndigt nrmare kom Petrowitz och med honom undergngen. Vid en krkning af vgen kunde de flyende rkna sina frfljare, knappt mer n tvtusen alnar bakom. Det var en trupp beridne rfvare om vidpass fyrtio man, och de kommo frn vindsidan. Man kunde tydligt hra hstarnas flsande. Bland de flyende hyste knappt ngon mer ett hopp om rddning, nr gossen, som fortfor att rida frmst, pekade p ett freml vid sidan om vgen framfr dem och ropade: -- Se! Om tv minuter skola vi vinna ett frsprng! Fremlet vid vgen befanns vara en af dessa groft uthuggna stenbilder af jungfru Maria med barnet, hvilka mngenstdes st uppstllda vid vgarna, srskildt vid korsvgar, dels som bnestllen fr de frbifarande, dels med sparbssor fr vlgrande ndaml. Om en stund sgos frfljarne gra halt, innan de uppntt mariebilden, och rka i tvist med hvarandra. Dr blef en hftig ordvxling; rfvareskaran delade sig t bda sidorna fver de nrmast liggande kerflten fr att p detta stt kringg bilden. De mest frhrdade ville rida vgen fram, men flertalet kunde ej frms att utan ett korstecken och ett _ave_ rida frbi denna heliga plats. Slutligen valde alla en omvg. Man hrde Petrowitz svrjande uppmana sitt uppstudsiga folk att skynda, ty p en hjd nra Niirschan visade sig fjrran en afdelning kejserligt kavalleri. Men kermyllan, uppbltt af regnet, klibbade vid hans trtta hstars hofvar och gaf, jmte omvgen, de flyende frsprng. Ruben Zevi och hans n mera uttrttade fljeslagare uppndde i sista minuten foten af den hjd, p hvars topp kavalleripatrullen bevakade den kringliggande nejden. Petrowitz' fruktade band sg med ofrstlldt raseri sitt skra byte undkomma; gjorde trotsigt halt, liksom fr att invnta ett anfall, och aflossade utmanande sina karbiner i luften. Detta frblef icke obemrkt. Frbittradt fver en s stor frckhet, gaf det kejserliga kavalleriet sina hstar sporrarna fr att antaga utmaningen. Men Petrowitz fann icke fr godt att denna gng vga en ojmn strid. Han drog sig, visande tnderna, stormodigt tillbaka till sina otillgngliga bergshlor. Emellertid lyckades denna hans frmtenhet, jmte frsket mot Tuschkan och otaliga andra, frgfves fverklagade vldsbragder, slutligen stta lif i den slappa kejserliga styrelsen fver Bhmen. Garnisonen i Pilsen, frstrkt med truppen i Niirschan, fick order att gra slut p plundrarnes olidliga ofog. Ngra veckor efter sin misslyckade jagt p den frgyllde juden blef Petrowitz omringad, utdrefs ur sina bergshlor och jagades som en varg frn klyfta till klyfta. Priset p hans hufvud frestade en af hans eget folk, som skt honom bakifrn, medan han tvttade sitt blodiga ansikte i en klla. 19. Igenknd. Blod af mitt blod och sjl af min sjl. Ruben Zevi hade frlorat tv tjenare och tre hstar, som aldrig terfunnos. Under hans ndtvungna hvila i Niirschan badades och uppklddes den frvildade pojke, hvilken han hade att tacka fr rddningen frn en sker dd. Den trasige uslingen frndrade skepnad och framtrdde som en vacker, spenslig yngling om femton eller sexton r. Dr lg allt nnu ngot trotsigt och vildt i hans bruna gon; dr var ett sterlndskt slkttycke i hans rnnsa, svarta hr och smidiga hllning; dr var ngot af Petrowitz i hans utmanande frakt fr faran och lifvet; men dr var fven ngot, som oemotstndligt tillvann honom den gamle israelitens bevgenhet. Ruben Zevi frgade frgfves sig sjlf hvarfr han, hvars erfarenhet lrt honom misstro alla oknde som bedragare eller fiender, alltifrn den farliga natten i frstallet knde ett s ovant frtroende till denne unge rfvare -- ty hvad kunde han annat vara? -- som frrdt sina kamrater och desto frr kunde frrda hvilken annan som helst. Gossen var frisprkig och ppen i allt som rrde Petrowitz' band. Han beskref huru desse rfvare legat n vid den ena, n vid den andra landsvgen p lur fr att uppfnga resande och afpressa dem penningar; huru de fr sin roflystnad anvndt alla medel och drefter nedhuggit sina fngar eller strtat dem utfr branterna; huru de plundrat byarna och nattetid fverfallit de sm stderna; huru de sig emellan slagits om rofvet, nr anfraren ej var tillstdes, men i hans fruktade nrvaro hycklat en blind lydnad fr denne man, hvilken de hatade lika uppriktigt, som de fruktade honom. Deras spejare i Dobrschan hade rapporterat den rike judens afresa, och de hade upprifvit bron fr att tvinga honom in bland bergen. Uttrttade efter det misslyckade frsket mot Tuschkan, hade de sparat detta skra byte till midnatt, nr de hoppades bttre fvermanna den vl bevpnade eskorten genom att i alla fyra hrnen antnda frstallet. De hade samtalat drom vid lgerelden, dr han, berttaren, ltsade sofva. Han afskydde dessa ogrningar, han hade lnge varit betnkt p flykt och nu i nattens mrker utfrt sin fresats ... Det var ingenting att tacka mig fr -- slt han med sitt vilda rfvarelje. -- Hade hstarna varit tjudrade utanfr stallet, skulle jag tagit en och ridit min vg. Men jag fick ej plats i en sadel utan att varsko eder om faran. Hvart skulle jag undkommit till fots? De hade spejare i hvar buske. -- Hade du goda dagar i bergen? frgade Ruben Zevi. -- Goda dagar? Jag har engng frr suttit fyra dagar i ett hundstall och tit hundmat. Petrowitz hade stundom s mycket vin, att nr de druckit, glmde de sticka tappen tillbaka i vinfatet. Svlta i dag, frossa i morgon. Icke slogo de mig; jag bar ju en dolk. Ena dagen skto de efter mig, andra dagen fick jag ett guldmynt. Jag rensade muskterna och fodrade hstarna. Dr skulle lefvats ett friskt lif i bergen, om dr ej varit s elndiga bakhll. Jag har sett blod frr, men jag tl inga tjufknep. De spelte med falska trningar! -- Bertta mig huru du kom till Petrowitz' band! Gossen teg. -- Du har varit en rfvare. Vet du en rfvares dom? -- Skjut mig! Fr hvad skall jag lefva? -- Du skall lefva, om du vill eller icke. Men bertta mig ngot om dig sjlf, fr att jag m bttre utverka din bendning i stndrtten! Ditt namn? -- Urban. -- Ingenting mer? -- Niemand. -- Katolik? -- S sga de. -- Hemma frn? ... -- Stjrnorna. Den gamle betraktade honom forskande. -- Haf frtroende fr mig. Sg mig huru du kom till Petrowitz' band! -- De togo mig med en resande kpman frn Genua. Honom stekte de p gld och kastade honom att svalkas i floden Moldau. -- Huru kom du till honom? -- Jag rymde frn ett band italienska komedianter. -- Och huru kom du till dem? -- Jag rymde frn de barmhrtiga systrarna i Innsbruck. -- Hvarfr? Voro de ej goda emot dig? -- De dpte mig till katolik och gfvo mig namn efter pfven. Jag ledsnade vid deras eviga mssor. -- Huru kom du till dem? -- De fingo mig af en bajersk nunna. Jag var srad och sjuk. Hon hade hittat mig nstan dd i en grushg. -- Hvar? Gossen teg. -- Urban Niemand, du har rddat mitt lif; jag kan ju ej annat n vara din vn och nska din lycka. Hvar fann hon dig? -- I Neunburg. Ruben Zevi sg en aning besannad och uppknppte sin lnga kaftan. Hans undertrja sammanhlls vid brstet af nlen med silfverliljan, det enda smycke han bar, emedan det var honom krt. -- Knner du denna nl? Gossen rodnade upp till rsnibbarna. -- Det r min nl, sade han fverraskad. Ruben Zevi kysste honom p den rodnande pannan. -- Det r nog, att du burit denna nl, sade han med faderlig mhet. -- Jag hade en enda kr son och en enda kr dotter. t hvardera af dem lt jag Frankrikes bermdaste silfversmed frfrdiga en sdan nl, s konstrikt smidd, att ingen kunde gra den efter. Herren har tagit min son och min dotter ifrn mig. Med dem frsvunno fven de silfvernlar, hvaraf de skulle igenknna hvarandras budbrare, om de ngonsin rkade i nd eller trngml. Vill du nu sga mig hvarifrn du ftt denna nl? -- Jag fick honom af grefvinnan Brahe p Lavila fr att jag hittat hennes guldkedja. Nlen skulle vara ett mrke, om jag behfde hennes bistnd i nden. ja! Det r s lngt till Finland. -- Vet du af hvem grefvinnan ftt nlen? -- Af herr ke Tott. -- Tott? ke Tott? Var det icke han, som brandskattade Hamburg? Har han rfvat sitt byte dr eller i vstra Tyskland, r detta min sons nl. Men han har fven plundrat i Polen, i Liffland, i Ostpreussen; han kan ha funnit min dotters nl. Den ena eller den andra; hvilken ovisshet! Hvar r du fdd? -- I Finland. -- Du menar Liffland? -- Nej, Finland. -- Och dina frldrar? Gossens blick mrknade. Den stora, brnnande frgan om skymf eller heder var ter dr. -- Jag har sagt, att jag r frn stjrnorna, svarade han. -- Godt. Behll din hemlighet, tilldess att du frivilligt anfrtror den t en som nskar din vlfrd. Vill du flja mig som min tjenare och blifva hos mig? Med villkor att du icke rymmer, som tyckes ha blifvit din vana. Urban Niemand betnkte sig. -- Gif mig frihet att uppska svenska hren! Jag r korporal under fverste Gordon. -- Du korporal? Och katolik? -- s! Jag blir lutheran igen. Ruben Zevi fann detta vara ett nog ltt stt att ombyta trosbeknnelse. Han hoppades vinna gossen fr egen rkning och lofvade bereda sin skyddsling ngot lgligt tillflle att fly till svenskarne. Vgarna voro nu fr en tid rensade frn rfvare, och resan kunde utan hinder fortsttas till Prag. Drifrn tervnde bankiren fver Passau och uppfr Donau till Regensburg. Urban Niemand intrdde dr i tjenst under Assar Kaba, som var honom bevgen, och fick till en brjan rykta hstarna, hvilket han bst frstod. Han var den ende kristne i judeborgen och som sdan illa anskrifven hos borgens frige invnare. Joas sade till sin farbroder: -- Hr, herre, din trogne tjenares varning! Denne hedning skall vid nsta upplopp ppna porten fr plundrarne. -- Och jag sger dig, genmlde Ruben Zevi strngt, att eho som rr ett hr p piltens hufvud eller smdar honom med ett gckande ord, den jagar jag ut som en hund ur borgen. P kvllen efter sin hemkomst hade den gamle, efter sin vana, lst aftonbnen med Rachel, nr hans blick fll p bilden fver hans sng. En pltslig blekhet fverfor hans kind; han fattade flickans hand och utropade: -- Hon rr sig! -- Hvem? frgade Rachel hpen. -- Hon i taflan! Hon ser p mig, ssom hon sg i lifvet; hennes lppar rra sig, som ville hon tala! Flickan brjade grta. -- Nej, grt icke, fortfor juden, terkommande till besinning. -- Kalla hit Urban; du vet, den frmmande gossen! Rachel vgade invnda, att det var sent och att nnu ingen otrogen ftt med sin nrvaro besmitta borgens innersta helgedom. -- G! Jag vill se honom! Eller ... du r en jungfru af Israel ... vck Assar, lt honom skicka hit pilten! Rachel gick. Den gamle betraktade ofrnvndt bilden. Hon rrde sig icke mer, men en frunderlig likhet, som upprrt honom vid frsta anblicken, syntes honom mer och mer fverraskande. Urban Niemand intrdde, tfljd af Assar och Rachel. Lampan flyttades, s att hon klart belyste gossen och bilden p vggen. Ruben Zevis blickar irrade frn den ena till den andra och blefvo alltmera fuktiga, tilldess att han, ur stnd att terhlla sina trar, drog gossen till sig och fverhljde honom med sina kyssar. -- Sen I det icke? Frstn I det icke? utbrast han till Rachel och Assar, hvilka frvnade fljde riktningen af hans pekande finger. -- Han liknar Ruth! anmrkte Rachel okonstladt. -- Det r hon sjlf! intygade Assar Kaba. Ruben Zevi upplyfte sina hnder och sade: -- Jag tackar dig, mina fders Gud, att du gifvit mig detta vittnesbrdet! Mina gon ro frtorkade af grt och min sjl frvissnad af suckande. Ett vittnesbrd gller intet, men i tu eller tre vittnens mun skola alla saker best ... Nu gn, Herrens vittnen, g, Rachel, mitt kra barn; g, min trogne Assar! I skolen sedan f veta Jakobs Guds rdslag. Jag vill vara allena med denne pilten. De tv aflgsnade sig, ovissa huru de skulle frst denna ovntade tilldragelse. Den gamle fattade Urban Niemands hnder och yttrade med af rrelse darrande stmma: -- Vill du nu frivilligt sga mig hvilka dina frldrar voro? -- Jag vet icke, svarade gossen sanningsenligt. -- Men om jag nu sger dig, att hon dr p taflan, hon, den oskyldiga, den rena, som Gud utkorat till offer fr hela min slkts synder, att hon var din moder ... vill du d sga mig hvad du vet om din brd? -- Jag har aldrig sett min moder. De sade mig, att hon dtt oknd och fattig i kalla vinternatten samma stund, d vi kommo till vrlden. -- O, min Ruth! Mitt vlsignade barn, Herrens offer fr mina synder! snyftade den olycklige fadern och betckte ansiktet med sina hnder. -- S ung och s bruten, s hgt lskad och s trstlst fvergifven! Si, Herren har gifvit din fader denna vrldens godelar till rof, hans hand utstrckes fver den vida jordens krets, han befaller dess skatter, och de lyda honom, men han har ej frmtt rcka sin enda kra dotter ett brd, nr hon hungrade, eller en dryck vatten, nr hon trstade, eller en trasa af sin purpur, nr hon sklfde af kld! Oknd och fattig! ... Du hr det, Israels Gud, som gifvit mig allt, hon har dtt fattig, fattig, fattig ... Den ringaste af mina tjenare skall icke d s fattig som hon! Och den gamle slet sitt gr hr i sorgens fvermtt, intill dess att en ny tanke undantrngde den frsta. Han fattade ter gossens hand och tryckte den hrdt. -- Du sger: samma stund _vi_ kommo till vrlden. _Vi?_ -- Ja, vi ro tv. Min syster Hagar och jag. -- Och hon lefver? -- Ja. Vi skildes fr tv r sedan. -- Hvar? -- I Finland. -- Jag skall uppska henne, om hon n gmde sig i den djupaste sn. Men du, min Ruths son, blod af mitt blod och sjl af min sjl, du skall frn denna dagen vara _min_ son! 20. Fre slaget. Torstenson ensam behll sitt ogenomtrngliga lugn. Tv svenske fltherrar hafva segrat fotlse i hngbr; en tredje, den tappraste, frlorade i hngbr slaget vid Pultava. Fruktansvrdare i flt, strre som mnniska, fljde efter Johan Banr Gustaf Adolfs bste lrjunge Lennart Torstenson, blixten benmnd. Huru man vntade honom i lnga mnader frn vren 1641, nr frukterna af Banrs flttg tycktes gifna till skfling och den hufvudlsa svenska hren falla i spillror! Allt var frberedt: penningar, trupper, krigsplaner. Riket tycktes hafva uttmt sin sista sparpenning, sin sista arm, som kunde umbras vid plogen, och Torstenson kom icke. En af dessa frgngelsens rttor, som gnaga hjltars lifstrd, hade krupit ut ur Ingolstadts fuktiga fngelsehvalf och bitit sig dr fr lifstiden fast i fltherrens fot. Det stora kriget kommenderade marsch; gikten kommenderade halt. Han, som skulle segra, var sjlf besegrad, innan han fattat fltmarskalksstafven. Afundsjuke generaler tvistade om fretrdet i rang och befl; tygellse legoknektar tillstllde myteri; uppviglare smgo sig in i fltlgren; diplomaterne begagnade tillfllet att fverlista hvarandra. Alla tnkte p sig, ingen p folkens vlfrd och stridens vrldshistoriska ml. Trettiora kriget upplste sig i en fejd om byte; man slogs om besittningen af frdda lnder. Ett stort drag hade kvarstannat i tidens frvridna anlete, ett heroiskt, men upprrande drag af frvildning: -- likgiltigheten fr mnniskolif och mnniskolycka. Huru hade man icke i brjan upprrt himmel och jord, nr Magdeburg frstrdes, nr Pasewalks invnare nedhggos! Hvilka verop hade ej d uppstigit frn en hrjad by! Hvem var s afskydd, som mnniskoslaktaren Gtz, som mordbrnnaren Holk och deras gelikar! Men vid detta var man nu van, och vanan frslar. Svrdet, brandfacklan, utpressningen hade nu gtt frn land till land; hvem hr en klagan i demarker? Vid Ltzen, sger Schiller, hade lifvet frlorat sitt vrde, nr den bste och dlaste icke mera fanns till. Tio r senare stod lifvet s i vanpris, att man tog och man miste det ssom man i vra dagar tager och bortkastar en cigarrett. Den onyttiga varan slsades bort, ssom sllan frr och sllan sedan. Icke s, att svrdets och kulans arbete skulle ha kostat mera blod, n i nyare tider. Tvrtom, en nyare tid har tiodubblat frstrelseredskapen och hrarnas massor. I sextonhundratalets krig smalt lifvet bort, n genom utsvfningar, n genom sm drpslag, sm olycksfall, n genom otaliga lidanden, om hvilka vr tid knappt har en aning. Farsoterna togo sin part, umbranden togo mera. Wallenstein frde till lgret vid Alte Veste 60,000 man och begrof hlften som dda. Gallas lyckades gng efter gng, inom f mnader och nstan utan strid, frstra manstarka hrar. Marschen genom delagda lnder kostade Banr halfva hans styrka. En belgrad fstning var utom och inom murarna en ppen graf. Detta allt utan att rkna manfallet bland de obevpnade. Till slseriet med mnniskolif bidrog ett egendomligt bruk, som nutidens krigfring lngesedan bortlagt, men som frklaras draf, att trettiora krigets soldat mest fick srja fr sig sjlf s godt han frmdde. Den tyske soldaten medfrde i flt sin hustru och sina barn, som hade sin plats vid trossen till ett s stort antal, att de stundom voro tre eller fyra gnger s mnga som de stridande sjlfve. Dessa soldathustrur medfrde klder och husgerd; de tvttade, kokade och hushllade fr sina mn, kunde ock deltaga i deras rfverier och svrma som korpar fver slagfltet efter en strid fr att plundra de dde. Lsa kvinnor, sldder af alla slag, frkade trngseln. Nr d hren led brist p det ndvndiga eller blef slagen och skingrad t alla hll, skingrades fven svrmen af kvinnor och barn; en del undkom i elnde, andra blefvo segrarens byte, mesta delen frgicks. -- Den svenske och finske soldaten ndgades kvarlmna familjen hemma, men hans officer medfrde ofta sin hustru, mera sllan ett barn. ndtligen kom Torstenson i November 1641 och med honom ny enhet, ny kraft, nya frstrkningar. Han var den ende som uppfattat sin store mstares tanke, den ende som knde sig mktig att fra det stora kriget. Hans ml, som han aldrig lmnade ur sikte, var att marschera s rakt som mjligt p Wien och dr tvinga kejsaren till fred. Men Torstenson hade emot sig en lika tapper och drtill slugare motstndare. Elfva mnader frgingo under marscher, belgringar, svlt och mdor, innan han lyckades tvinga Piccolomini till ett allvarsamt fltslag. Kom s en mrk oktobernatt 1642. Svenska hren belgrade det vlbefsta Leipzig. Fltmarskalken hade sent p kvllen sammankallat ett krigsrd till hgkvarteret i byn Straussenhuser fr att fverlgga om belgringen och mjligheten af en stormning. Nrvarande voro svenska hrens frmste och mest frejdade fltherrar: Torstensons nrmaste man, den barske riksflttygmstaren Johan Lilliehk med sin frade panna och sina stora skarpa gr gon -- mstaren i det lilla kriget, den tappre och roflystne brandenburgaren Hans Kristofer von Knigsmark -- den blgde blifvande fltmarskalken Carl Gustaf Wrangel -- den blifvande konungen, pfalzgrefven Carl Gustaf, nu vid sina blomstrande tjugu r i sin frsta krigsskola -- den i strider grnade Axel Lillie, vl beprfvad i Gustaf Adolfs leder -- den eldige, ofrfrade fransmannen Mortaigne och slutligen tre i alla faror hrdade finnar: den lille korpulente Arvid Wittenberg, som frliknats vid bde lejonet och blixten; Breitenfelds och Ltzens frejdade ryttarechef Torsten Stlhandske samt Neunburgs frsvarare Erik Slange, utvxlad ur fngenskapen. Fltmarskalken Lennart Torstenson beherskade med sin lugna klara blick desse krigare, hvilka redan s ofta anfrt hrar p eget ansvar. Efter Gustaf Adolf fanns ingen s lskad och fruktad man som Torstenson, ingen som s kunde vinna och kufva ett trotsigt krigarehjrta. Han frgade sitt befl om detaljen, men behll fr sig krigsplanen och det beslut som blef afgrande. Helst, sade han, ville han undvika en stormning. Leipzig var rikt och vl frsedt med alla frrder, som kunde fr hren blifva af strsta nytta. Dessa borde icke vid en stormning skflas eller frstras, fastmera borde staden tvingas att kapitulera. Dock trngde tiden hrdt p och tlde intet uppskof, emedan den kejserliga hren redan var i marsch att undstta Leipzig. Krigsrdet skulle utlta sig om bsta medlen att skyndsamt betvinga staden. Mortaigne, den hetsigaste, hade dagen frut blifvit med frlust slagen tillbaka vid ett frsk att storma Paulinerkollegiet och yrkade p en ny, allmn stormning dagen drp. Med honom frenade sig Wrangel, Knigsmark, pfalzgrefven och Stlhandske. Lilliehk, bitrdd af Axel Lillie och Wittenberg, ansg frsvarsverken fr starka och brescherna nnu ej praktikabla fr stormlpning. Man borde invnta artilleriets verkan tv eller tre dagar framt och drefter erbjuda kapitulation. Slange anmlde, att han utsndt en kunskapare, som hvarje gonblick kunde vntas ter med rapport om general Piccolominis marsch. Hade man nnu tre dagars tid, ville han frena sig med Lilliehk om att vnta. Fltmarskalken anmrkte, att fverste Stenbock med tre framskjutna brigader vid Connewitz bevakade fiendens rrelser. General Piccolomini, tillade han, str fyra dagsmarscher hrifrn i Lausigk. -- Min kunskapare, sade Slange, invntar icke fienden; han uppsker honom. Meningarna frblefvo delade. Fltmarskalken, med en redan uppgjord plan, som han ej fann fr godt att meddela, var i begrepp att upplsa krigsrdet, nr en ordonnans utkallade Slange. Kort drp terkom denne med rapport, att Piccolomini stod icke i Lausigk, utan i Gaschwitz, en dagsmarsch frn Leipzig. Intrycket af denna rapport kunde lsas i fltherrarnes min och tbrder. Lilliehks panna lade sig i n djupare veck. Lillie tummade sina mustascher, Wittenberg lade fraktligt benet fver armstdet af den stol, dr han slagit sig ned. Pfalzgrefven frde handen till vrjfstet, Stlhandske stampade i golfvet, s att sporrarna klingade. Wrangel bet sig harmsen i lppen, Knigsmark hviskade leende ngra ord t Mortaigne, och denne sg triumferande p fltmarskalken, likasom ville han sga: vi f likvl slss! Torstenson ensam behll sitt ogenomtrngliga lugn, utan att ndra en min. -- Kalla in budbraren! En spenslig yngling, kldd som bhmisk trumpetare med de kejserliga frgerna, infrdes. Han tillts muntligen afgifva sin rapport infr fltmarskalken. -- Den kejserliga hren -- sade ynglingen, nnu andfdd efter en hftig ridt -- stod i gr p morgonen i Lausigk, 19,000 man stark, 13,000 till hst och 6,000 till fots, under rkehertigens och general Piccolominis befl. Klockan sex satte sig frtruppen i marsch, och i gr afton kom fotfolket till Kitschen, men kavalleriet till Eula. Efter fyra timmars rast blef ter uppbrott och ilmarsch genom natten. I dag klockan nio p frmiddagen rastades mellan Rtha och Magdeborn. Vid mrkningen fr tre timmar sedan var frtruppen i Gaschwitz. Jag hrde dem sga, att rkehertigens stjrntydare lofvat dem seger och att de i morgon fre mrkrets inbrott skulle klappa p Leipzigs portar. -- Du har varit i deras lger? -- Jag har fljt dem frn Lausigk och bivuakerat tv ntter med dem. -- Invnta vidare order! Ynglingen gick. Torstenson vnde sig till Slange: -- Stenbock har nnu ej rapporterat fiendens marsch. Kan generalmajoren lita p denne pojke? Slange, numera generalmajor, svarade: -- Han har besttt profvet i Neunburg. -- Mina herrar, tertog fltmarskalken, det torde blifva ndvndigt att ndra _dessein_. Bekrftas denna rapport fre midnatt af Stenbock, upphfves belgringen. Det r icke lgligt fr oss att st instngda mellan de kejserlige och staden. Frbereden allt till aftg; vaktposterna rundtomkring staden kvarblifva tillsvidare. Vi g fver Parthe vid Schnefeld och marschera till Breitenfeld. Ingen ondig brdska. Det r nog, att vi stta oss i marsch, nr Stenbock replierat p hufvudstyrkan och fiendens frtrupp kan bevittna vrt aftg. Jag nskar, att aftget m se ut som en oordnad flykt. Frstn I mig? De i alla krigets konster invigde gamle fltherrarne frstodo sin chef, men den unge pfalzgrefven frstod honom icke. Hvilken skymf! En s segervan hr skulle anses fly fr en fiende! Vid midnatt anlnde ilbudet frn Connewitz. Stenbocks adjutant frhrdes jmte Slanges kunskapare. Bdas berttelser fverensstmde i frigt, men den senare knde fiendens styrka s noggrant, att han rknat hvarje regemente, hvarje skvadron, hvarje kanon. -- Ditt namn? frgade fltmarskalken. -- Urban Niemand, korporal. Torstenson log. I bredd med hans skggige korporaler liknade denne pilt utan ett fjun p hakan en frkldd flicka. Belgringen upphfdes. Fljande dag fretog fltmarskalken en rekognoscering med kavalleriet. Dagen drp, den 22 Oktober, nr fienden ryckte nrmare, marscherade hela svenska hren mot kvllen till Breitenfeld. Detta skedde med skenbar brdska, i ltsad oordning, s att fotfolket tycktes vid bryggan fver Parthe trnga p artilleriet, och kavalleriet ter tycktes trampa ned fotfolket. Stenbock, hvilken p en omvg kring staden drog sig tillbaka till hufvudstyrkan, rkade i handgemng med fiendens frtrupper och gaf, efter en kort strid, sina hstar sporrarna. Allt liknade hardt nr en skyndsam flykt, och de kejserlige styrktes i denna frmodan, nr de funno spadar och hackor kringkastade i approcherna, vapen och munderingspersedlar likasom i stor brdska kringstrdda, till och med ngra frnaglade kanoner kvarlmnade i de svenska batterierna. Denna oordnade flykt mste begagnas att i grund sl den retirerande svenska hren. Piccolomini ryckte efter och stod samma natt, fven han, p den vida sltten vid Breitenfeld. Mrkret tillt ingen vidare marsch i en fiendes nrhet. Man mste invnta fljande morgon fr att krossa den flyende fltherren, som troligen hindrades af sin hjlplsa gikt att hr hlla stnd. Medan den annars s sluge och frsiktige Piccolomini invaggade sig i dessa segerdrmmar, intog svenska hren nnu samma kvll sina platser i god slagordning och tillbragte natten, fullt stridfrdig, dels vid bivuakeldarna, dels utan skydd p den af regnet uppbltta marken. fven eldarna voro med afsikt tnda s oregelmssigt, att de ej kunde frrda hrens uppstllning, snarare lto frmoda en ndtvungen rast hvarhelst flyende truppafdelningar funnit det lgligast. fverbeflhafvarne redo mnstrande frbi sina lgrade leder fr att fvertyga sig om att order blifvit noggrant utfrda. Generalmajor Slange hade slutat sin mnstring och kastat sig ned vid en bivuak. Han var tankfull och nedstmd, ngot lg p hans hjrta. Eldskenet gaf hans uttrycksfulla blick en drmmande glans. -- Niemand -- sade han till den bredvidstende ynglingen, hvilken afvaktade hans befallningar, likasom frut Gordons -- stt dig, jag har ngot att sga dig. Hvarifrn kom du till mig i Olmtz? -- Jag rymde frn en jude i Regensburg. -- Ssom du rymde frn Finland, frn nunnorna, frn komedianterne, frn Petrowitz' rfvare. Det dr har du berttat mig. Du blef illa behandlad i Regensburg? -- Nej, general. Den gamle juden var god mot mig, han gaf mig allt hvad jag nskade, utom friheten, och kallade mig sin son. -- Likvl rymde du? -- Kpmn! svarade ynglingen med en fraktlig axelryckning, som han lrt af herr ke i tiden. -- Du tjenade mig lika ofrskrckt som du tjenade Gordon. Du gick fr andra gngen till en nstan sker dd, nr du erbjd dig att utspeja fienden i hans eget lger. Huru undgick du hans misstankar vid Lausigk och p marschen till Gaschwitz? -- Vi hade dagen frut tagit en liten bhmisk trumpetare. Jag tog hans drkt, hans soldatbref, hans namn, kunde tala hans sprk, blsa hans trumpet och knde hans hembygd. -- Jag frstr. Men det var icke drom jag ville tala. r du verkligen fdd i Finland? -- S sga de. -- Och du knde aldrig dina frldrar? -- Nej. -- Sllsamt! Du liknar ngon, som jag i min ungdom sg i Marienburg och aldrig kan glmma. Det var en ung kvinna ... en judinna. -- Den gamle juden i Regensburg pstod, att jag liknade hans dotter. Han trodde mig vara hennes son. -- En gammal jude? Vl icke Ruben Zevi, som de kalla frgyllda Ruben? -- S hette han. Slange betraktade gossen vid en uppflammande lga i bivuaken. -- Likheter kunna bedraga, yttrade han i djupa tankar, vrjande sig mot sina egna knslor. -- Och likvl ... detta liknar icke en tillfllighet. Den person jag nmnde var Ruben Zevis dotter. Vet du alldeles ingenting om din far? -- Ingenting. Vet generalen ngot om min fader? -- Trhnda. Var Ruben Zevis dotter din moder, s har jag sett henne sista natten i drmmen. Det betyder, att den kula, som r bestmd fr mig, har funnit sin mynning och vntar i morgon sitt ml. -- Vet generalen min fars namn? tertog Urban Niemand, darrande af rrelse. Det var ter densamma brnnande frgan, som icke lmnat honom ngon ro, s lngt han mindes tillbaka. -- Det finns namn, som man nskar aldrig ha knt och, om man knt dem, aldrig vill uttala. Frga mig icke! Hvartill behfver en krigare andra namn, n sitt ryktes och sitt regementes? Skapa dig sjlf ett rofullt namn, och var njd drmed! Din far var det hstmoln, som gick fver Tyskland den tid du fddes. Tacka Gud, att det gtt frbi, och bed, att det aldrig tervnder, ty det br ofrd, hagel och vintersn. Kalla svrdet din fader; begr ej en annan! Och din mor ... kalla henne den blidaste stjrna p aftonhimmelens hvalf! Jag var tjugu r och hon sexton, nr jag sg henne sist, och jag ser henne nnu bortom s mycket blod och s mnga trar, som sedan strmmat ... Hon var det sknaste och det renaste af Guds skapade verk, mycket fr god fr denna usla jord och dess oheliga lustar ... P Urban Niemands lppar skte en frga sig vg: lefver min fader? Frgan frgicks i tystnad; Neunburgs hjlte, den tappraste bland de tappre, hade betckt sina gon med den enda hand han hade kvar och grt. Ynglingen kastade en hand full torrt ris p lgerelden; den flammade upp och belyste rader af trtta, sofvande krigare, utstrckta i sina fltkappor p marken. Generalen uppreste sig fr att g till sitt tlt. Han var ter lugn, men dr var ngot sorgset vekt i hans rst, nr han frgade: -- Urban Niemand, kan jag lita p dig? -- Begr mitt lif; jag skall lyda! -- Jag begr ej ditt lif, det betyder fr dig s litet. Du kastar det bort som ett barns leksak. Spara det hellre, dr det kan sparas med ra. Du har rymt frn land till land, frn herre till herre; hvem kan lita p en fladdrande vind? Var lika trofast, som du r modig; var din moders son, icke din faders! Gr dig frtjent att af fltmarskalken nmnas _varaktig_, ssom en rttskaffens krigare! Jag begr mer n ditt lif, jag begr trohet. Kan jag lita p dig? -- Ja, general! Den fladdrande vinden ansg sig sjlf fr en klippa. -- Jag vill tro dig. Vi f i morgon en het dag; jag skall ej upplefva dess afton. Lofva mig, nr jag ej mera finns till, att framfra min sista hlsning till tv fr mig kra kvarlefvande, som begrta mitt fall. P Karuna grd i Finland lefver min gamla moder, fru Elin Boos. Rid till Karuna, nr du kommer till Finland. Sg min moder, att jag vlsignar henne fr all hennes krlek och tersnder till henne den medaljong med hennes hr, som hon gaf mig vid bortresan och som du skall finna p mitt brst, nr jag stupat. Denna ring, som jag br p mitt finger, skall du afdraga efter min dd och fra till min trolofvade, frken Agneta von Waldeck. Jag vet ej hvar hon nu vistas, mhnda i Danzig; du fr veta det af general Stlhandske. Sg henne, att jag testamenterat henne all min kvarltenskap; dispositionen finnes i bo hofrtt. Och sg henne, att jag fallit med hennes namn i ett troget hjrta. Har du frsttt? -- Ja, general. -- Flj vid min sida i morgon; krigslyckan r vansklig, de kunna plundra mig, dr jag r dd p fltet. Se hr din fullmakt att framfra medaljongen och ringen! Godnatt; vi behfva ett par timmars hvila. Generalen lmnade sin tjenare ett sammanviket pappersblad. Ingen stjrna lyste. Nattluften kndes svalare. Eldarna slocknade. Tystnaden, afbruten endast af vaktposternas anrop, utbredde sig fver det mrka fltet, som redan sett s mngen krigares fall och snart skulle ter se tusende falla. Blodiga skuggor jagade hvarandra med dmpadt hrskri. Ryttaren p den rda hsten hll stilla under popplarna vid Linkelwald, beredd att vid frsta daggryningen sprnga i frustande traf fver sltten vid Breitenfeld. 21. Andra slaget vid Breitenfeld. Ryttaren p den rda hsten fick sitt lystmte. fver den vida sltten norr om Leipzig, mellan kpingarna Schnefeld, Mckern och Breitenfeld, rasslar i vra dagar en jrnvg, som vid Bitterfeld delar sig t hger till Berlin, t vnster till Hamburg. Landtgrdar, boskapshjordar, grnskande trdgrdar och kertegar utbreda sig nu fver detta samma af kulorna uppristade flt, som r 1631 sg Gustaf Adolf kmpa mot Tilly och den 23 Oktober (2 November) 1642 sg mstarnes lrjungar prfva samma blodiga lek i kamp mot hvarandra. Nattvinden bar till svenska lgret ett dmpadt sorl af de kejserliges marsch mellan kullarna vid Mckern. De hade brdt att i tid hinna anfalla och sl den flyende svenska hren. rkehertigen frde fverbeflet, men Piccolomini var icke blott armen, utan ock den ledande tanken. Den underlgsne och fverraskade Torstenson skulle tillintetgras, innan Gubriant med de vntade weimarska trupperna hunnit honom till hjlp. Den frenade kejserliga och sachsiska hren, 13,000 man kavalleri och 6,000 man infanteri, uppstlldes fre dagbrckningen framfr den sedan 1631 vlbekanta skogsdungen Linkelwald, nstan rtt i sder frn Breitenfeld, -- samma i ryggen skyddade plats, som Gustaf Adolf valt t sin hr fr elfva r sedan. Svenska hren utstrckte sig lngre i norr fver Tillys forna lgerplats, sydvst om Breitenfeld, men drog sig fre slaget mera t ster fr att uppstlla front mot front. De kejserliges fyrtiosex grofva kanoner placerades under De Suys p samma hjd som svenskarnes 1631, och desses sjuttio kanoner, mest ltt artilleri, intogo nu den hjd, dr Tillys artilleri d stod och blef taget. Stllningen var sledes fullstndigt ombytt, och vxte segern som lejontnder ur marken, borde han vxa upp dr han vuxit frr. I svenska lgret var allt tyst och orrligt, intill dess att man i den frsta dagstrimman kunde urskilja Breitenfelds kyrktorn. Reveljen slogs. Fltpredikanten stod redan, med trumman som altare, framfr hvarje regementes front, anropande hrarnas Gud om bistnd och seger. Fltropet utdelades. Det var en reflex af morgonbnen: Hjlp, Herre Jesu! Hilf, Jesus, der Herr! Ddsfaran r en god lrmstare i bn. fven de, som ofta glmt frlsarens heliga namn fr en svordom, nmnde det nu med vrdnad ssom en skld, en talisman och ett segerns frebud. fven de kejserlige skte samma tillflykt: Jesus Maria! Och vntande p signalen till strid, log ryttaren p den rda hsten sitt hnande lje, nr han hrde tv hrar anropa den eviga krlekens namn i det gonblick de drogo svrden fr att hugga hvarandra i stycken. Bda hrarna hade uppstllt kavalleriet p flyglarna, infanteriet och artilleriet i centern. Svenska hren rknade 9,000 ryttare och 6,000 man fotfolk. Det var svenskar, finnar, tyskar och tv skvadroner polackar. P hgra flygelns frsta linie red Wittenberg i spetsen fr bo lns ryttare och i andra linien Stlhandske med Nylands ryttare. Mot dem stodo generalflttygmstaren Borneval och generalvaktmstaren Buchheim. -- I centern stodo Lilliehk, Wrangel och Mortaigne; sterbottningarne lngst till hger i frsta linien och bjrneborgarne lngst till hger i andra linien. Bakom dem generalmajor Lillie med reserven. Deras motstndare voro generalvaktmstarne Camillo Gonzaga, Webel, Fernamond och Enckeforth. -- Svenska vnstra flygeln anfrdes i frsta linien af Slange, i andra linien af Knigsmark mot Hannibal Gonzaga och De Bruay p de kejserliges hgra flygel. Vid dessas utkanter svrmade krigets grshoppor, de tappre, roflystne kroaterne. Knappt tillt det frsta dagsljuset de bda hrarna att urskilja hvarandras stllning, innan de kejserlige mttes af en ovntad syn. Det var jagtens rstid; de hade tnkt sig en munter hetsjagt, piken i flyktingens rygg, svrdshugget fver hans bjda nacke, rika byten prisgifna till skfling. Men han kom dem till mte, den dumdristige nordbon, hvilken de trodde vara stadd p en brdstrt retrtt. Han kom i den sknaste slagordning som nnu fgnat en krigares ga. Han vgade verkligen -- nvl, det skulle kosta honom dyrt, nr striden ej mer kunde undvikas. Piccolomini var fverlistad och svor att hmnas. Torstensons lsklingsvapen var artilleriet. Han lt sina ltta kanoner, halfva kartauer, som de d kallades, brja striden. Det gick hurtigt, men obekvmt under stndiga svngningar i spetsen fr den framryckande hren. Elden besvarades och insvepte snart fltet i rkmoln. Fltmarskalken red framfr fronten i centern, omgifven af sin stab. Vid hans sida red pfalzgrefven Carl Gustaf, nrmast bakom honom generalkommissarien Grubbe, ryttmstaren Rabenow och sekreteraren Luast. -- De sikta icke illa, sade Torstenson. De Suys frstr vlja artillerister, som urskilja en rtta p tusen stegs afstnd. I samma sekund frnams det egendomliga hvinandet af en kedjekula. Hstar och ryttare kastades till marken i det stoftmoln, som kulan uppref ur kermyllan. Nrmaste ledet bakom gjorde halt. Man framdrog dde och srade, fverstnkte af blod och liggande under ddade hstar. Torstenson reste sig oskadad under sin fallna hst och besteg genast en annan. Hans plsfodrade lifrock hade mist en flik af skrtet och drmed betalat hans tribut t hrjaren. Pfalzgrefven, framtidens Carl X Gustaf, reste sig likaledes utan en skrma och var snart ter i sadeln. Rabenow linkade; han hade ledvrickat en fot i fallet. Grubbe befanns sndersliten i tv stycken, och Luast frdes hoppls med krossad hft till fltskren vid reserven. Kulan hade utgtt frn samma lga kulle, som utsnde den frsta svenska kulan 1631, hvilken tog hufvudet af en kejserlig fverste vid Tillys sida. Inom mindre n en halftimme voro hrarnas bda flyglar i skarpt handgemng. Ingen vntade, bda anfllo. Det var en syn, som kunnat komma ett modigt hjrta att klappa. Tjugutvtusen ryttare genomkorsade fltet i alla riktningar, n i ordnade, n i spridda leder, n frsvunna i rken, n ter framdykande med sina stormhufvor och pikar ur dammolnen. Det var omjligt fr en skdare att flja stridens vxlingar. I nstan alla trettiora krigets fltslag afgjordes segern af kavalleriet, som ofta var dubbelt, stundom tredubbelt starkare, n infanteriet. Ryttaren p den rda hsten fick sitt lystmte. Man sg skvadronerna rida in p hvarandra, nedhugga och nedtrampa hvarandra, men fverallt, dr ej motstndaren genast flydde, upplste sig lederna i denna enskilda tvekamp p pistol och huggvrja, hvilken s pittoreskt afbildas p detta tidehvarfs mlningar af den nederlndska skolan. Det kraftiga, modiga, gratisa i hstarnas anlopp, stegring och fall, ryttarnes bjningar, huggens parerande, frlnar nnu efter sekler t dessa taflor ett lif, som ej ldras. Kriget hade nnu icke lrt att segra med massor. Allt nnu byggde fltherrarne sina bst kombinerade planer p forntidens och medeltidens personliga tapperhet, som till sist fllde utslaget. Generalmajoren Erik Klasson Slange till Karuna ryckte fram p sin stolte Breit i spetsen fr vnstra svenska flygeln. Hr skulle Breit visa sig vrdig sitt namn. Nrmast fljde fverste Kinnemund, tv adjutanter och liftjenaren Urban Niemand. Hannibal Gonzaga, den tappraste italienare i kejsarens hr, mtte Slange p halfva fltet. Urban Niemand sg icke mer; han befann sig inklmd mellan tv rrliga, frustande, framtrngande murar af hstar, som, delande sina ryttares raseri, stegrade sig mot hvarandra, beto hvarandra och trffade med bakhofvarna lika ofta vnner, som fiender. Alltfr liten och svag att mta sig med de jrnkldda kmparne rundtomkring, hvilkas lnga huggvrjor fllde till marken hst och karl, hukade sig ynglingen ned lngs hstens hals fr att undvika huggen, undvika pikarna, och styrde s skickligt sin hst, att han lyckades i denna hjlplsa, blodiga trngsel hlla sig ttt vid sin herres sida. Han bar ju ett svrd, och han bar det icke frgfves. Han visste sin andel i striden, han var dr fr att skydda ett dyrbarare lif, n hans eget. n riktades en pistol mot Slanges hufvud, slogs t sidan och snde sin kula frbi. n hjdes en jrnkldd arm mot Neunburgs hjlte; hugget fll, men slant oskadligt mot sadelbommen, ty den anfallandes hst dignade ned fr en svrdstt i halsen. Breit bldde ur ett djupt sr i bringan, men Breit visste hvem han bar i sin sadel; fram skulle Breit, och fram brt Slange genom fiendens ttaste leder. D mtte honom en jttelik ryttare i svart rustning, ridande, fven han, en svart hst, som tycktes under sina hofvar nedtrampa allt. I ett nu hade jtten ridit omkull den srade Breit. Slange fll till marken, och i samma gonblick genomborrades hans brst af en kula. Den svarte ryttaren red fver honom och var frsvunnen. Urban Niemand sg detta, lt sin hst lpa och kastade sig fver sin srade herre. Frgfves skte han med rat vid den dendes lppar uppfnga dennes sista ord. De fverrstades af det frfrliga larmet. Han trodde sig urskilja orden: _det var din fader!_ -- men trhnda voro de blott ett tersvar frn hans egna tankar. En obeskriflig knsla af skrck frlamade ynglingens arm. Han kunde ej tnka, ej fly, ej resa sig upp. Han lg som dd fver sin dde herre. Stridens vilda tummel gick fver honom som ett dnande vattenfall. Han hrde icke slamret af svrden mot harnesken, kanondundret, musktelden, stridsropen. Han knde icke de tunga hsthofvar, som galopperade fram fver hans hufvud, s att det gnistrade fr hans gon. Bredvid honom lg Breit, som vltrade sig dende fver sin fallne herre, liksom fr att tjena honom nnu i dden. Urban Niemand skte sig ett skydd under det dla djuret, frutan hvilket han skulle ha trampats ned till en formls massa af blodiga trasor. Snabbt, ssom alltid vid sdana tillfllen, spridde sig underrttelsen om Erik Slanges fall. Svenskarnes vnstra flygel rkade i oordning, led af karteschelden, sviktade och sprngdes af de kejserliges samtidigt frstrkta hgra flygel. Ngra svenska kanoner togos och tertogos. Det liknade hardt nr begynnelsen af ett nederlag. Kroaterne svrmade som flugor kring den splittrade flygeln och gjorde frsk att plundra trossen. Knigsmark i andra linien sg faran och ryckte fram. Han lyckades frm de flyende att stanna, de skingrade att ter sluta sig samman. Aldrig hade han blifvit besegrad, denne ofvertrfflige mstare i det lilla kriget, och nu, i det stora slaget, frstod han, om icke att segra, s dock att behlla fltet. Pfalzgrefven Carl Gustaf stred vid hans sida. ter stod svenska vnstra flygeln som en mur mot Hannibal Gonzagas rasande angrepp. Sex gnger kastade sig Piccolomini frgfves mot denna punkt med sina fyrkanter frn centern. Mnga fllo, men ingen vek. Hgra svenska flygeln grep in med ett karlatag. Den som endast sett Arvid Wittenberg i hans bekvmliga hvila -- en Sandels vid Pardala -- knde icke denne fltherre i aktionen. Torstenson kallades blixten fr den otroliga snabbhet, hvarmed han genomtgade vida landstrckor, nr det gllde att fverraska en fiende. Wittenberg tflade om samma retitel genom den utomordentliga, rnlika hastighet, hvarmed han slog ned i det afgrande gonblicket. Innan de kejserlige nnu hunnit ordna sin vnstra flygel under framryckandet, var Wittenberg fver dem. Ungrarne och kroaterne togo genast till flykten. Kejserlige fversten Nicola frsvarade sig hjltemodigt med sex skvadroner och gaf Buchheim tid att ordna sitt folk. D framryckte andra svenska linien med Stlhandske. Denne djrfve hakkapelit kunde st som en klippa mot anfall p anfall, men hans rtta lust var att sjlf g brstgnges, och ingenting kunde frliknas vid den furia, med hvilken han d fll fver sin motstndare. Nicola stupade; ngra f af hans tappre hllo stnd, men om mindre n en timme var den slagna kejserliga vnstra flygeln med stora frluster drifven tillbaka till Linkelwald. Nu gllde det infanteriet i centern. Hr var i brjan en hrd och frbittrad strid med eldvapen p knappt mer n hundrade steg. Mortaigne frlorade tlamodet, ryckte fram med sin linie och fljdes af Wrangel. Nu korsades pik mot pik. Nr man afskjutit muskten p fyra steg midt i ansiktet p sin motstndare, slogs man med kolfven. Hr stodo Tillys veteraner; hr stredo rkehertigen och Piccolomini sjlf som simple soldater. Ingen vann, ingen flydde. Lilliehk sg de kejserliges vnstra flygel vika och blottstlla sin center. Han tog centern i sidan, dref de yttersta fyrkanterna framfr sig och angrep dem i en skogsdunge. Men hr hllo de stnd. Hr fll Lilliehk, hvars anseende var s stort, att han ansgs designerad till Torstensons eftertrdare. Grna, sade han, ville han d, nr han visat de sina vgen till seger. Slagen p vnstra flygeln, anfallen i sidan af Wittenberg, tagen i ryggen af Stlhandske, nedsopad af Torstensons kanoner, skingrade sig slutligen de kejserliges center i vild flykt fver fltet. fver deras tappra hgra flygel kastade sig nu hela den frenade svenska styrkan och sprngde allt i spillror. Ett efterspel erinrade om 1631. Vid Linkelwald visade Tillys veteraner n en gng tnderna. Stlhandske var srad, han ndgades lmna t Mortaigne och Wrangel ran att rensa fltet. Steg fr steg veko Tillys stolta fyrkanter i god ordning genom skogen. Nr de kommit ut p dess andra sida, vntade dem sju svenska skvadroner frn sidan och svenskt infanteri i ryggen. De vrjde sig n, de fllo i lnga leder. Omringade p alla sidor, mste de kvarlefvande slutligen gifva sig fngne, och frbittrade att ha lmnats utan undsttning, gingo de fleste af dem i svensk tjenst. Slaget hade brjat klockan tta p morgonen och slutades klockan elfva p frmiddagen med de kejserliges fullstndiga nederlag. De hade frlorat inemot 5,000 dde, 4,500 fngar, allts halfva hren, utom de srade, hela sitt artilleri, sin tross och etthundranittio fanor. Aldrig hade deras fverlgsna kavalleri blifvit s i grund frstrdt. Bland fngarne sgos De Suys och Fernamond. rkehertigen undgick med knapp nd samma de. Piccolomini rddade sig till Bhmen med 1,500 man. Icke en tredjedel af hans hr tervnde till fanorna. I Bhmen lt kejsar Ferdinand tillstta en stndrtt att dma dem som vllat nederlaget. Regementet Madlot, som tagit till flykten vid Wittenbergs frsta anfall, ansgs ha varit det mest brottsliga. Det upplstes totalt, dess fana snderslets, dess ryttmstare och ljtnanter dmdes till dden. Af manskapet uttogs genom lottning hvar tionde man och blef arkebuserad. Svenska hren hade frlorat Lilliehk, Slange och 5,000 man dde. De srade plgade sllan rknas. Mnget fltslag har varit blodigare och mnget utkmpats med vida manstarkare hrar, n det andra slaget vid Breitenfeld, men i f har segern vunnits med en mera glnsande tapperhet och nederlaget med lika rtt varit segern vrdigt. 22. Stjrnan. Mig r gifven hans kraft, men icke hans krlek. Innan svenska hren hunnit betrygga sin seger, frflja den flyende fienden och sjlf unna sig ndig hvila, var den korta hstdagen redan till nda. Endast de nrmast lgret liggande srade hunno fras till fltskrerne. Ngra uppsktes p kvllen och natten vid skenet af facklor; mnga blefvo kvarliggande till fljande dag bland hgarna af de dde. Urban Niemand uppvaknade p natten ur sin ddlika dvala. Tiden stod stilla, vrlden fanns icke mer, lifvets svaga lga fladdrade upp, likasom p frsk, i ngra knappt mrkbara hjrtslag. Han var dd och icke dd. Han hade en aning om att han mjligen lefde, men icke den minsta frestllning om hvem han var eller hvar han lg. En obeskriflig knsla af trstls fvergifvenhet var det enda han oklart fattade. Ngot lg tungt fver honom, han visste ej hvad. Han bar det utan att veta hvarfr. Han hade ej ens vilja nog att befria sig drifrn. Hans dvala var icke tillintetgrelse, icke drm, men ngonting mellan bda. Han lg s en tid orrlig; men om det var en minut eller ett rhundrade visste han icke. D hnde sig, att frst hans ena, snart fven hans andra, af blod fastklibbade ga ppnade sig. Han sg ingenting, det var mrk natt omkring honom, men han erfor ett obestmdt intryck af ljussken. Hvarifrn det kom, inom eller utom honom, visste han icke, knde icke heller ngon nskan att veta det. Han stirrade likgiltig p skenet, emedan han ej kunde undvika det. Smningom tycktes det sammanflyta, liksom ur luften, och samla sig i en ljus punkt. Det var ett mildt sken, det blndade icke, det gjorde ej ondt i de stackars trtta gonen, som ej frmdde fasthlla ngot freml. Det frekom honom, som flte skenet in i hans sjl och vckte till lif en dunkel hgkomst. Han frestllde sig otydligt, att ljuspunkten var en stjrna, men icke ens denna frestllning kunde han fasthlla. Skenet blef ter ett ljushaf, men det var dock trstande att hafva ett intryck af lifvet kvar. ter gick en obestmd tid, och ljusstrmmen hade s smningom ter flutit tillsamman till ett fixt freml, en verklig stjrna, som icke mera flt tskils. Han frstod nu, att hon var ngot fr sig och han ngot annat, men att dr var ett samband emellan dem. Han sg p henne ssom en drunknad, om det vore mjligt, skulle se upp frn bottnen af ett milsdjupt haf till den grna strand, frn hvilken han sjunkit. Dr rrde sig i honom en lycklig knsla af vaknande medvetande. Han kunde nu drmma med ppna gon. Stjrnan steg ned till honom, kysste honom och sade: dig har jag skt genom hela skapelsen, och nu har jag funnit dig! Frstr du icke, att jag r ett utflde af den Allsmktiges kraft och utsnd till att beskydda dig? Utan mig hade du drunknat i krren, frgtts i elden och tusende faror, begrafvats i Neunburg, stupat fr rfvare, dtt i elnde, hngts i Lausigk, nedtrampats vid Breitenfeld. Men du lefver, och du skall lefva af Hans kraft, som utfldar i mig. Mrk, att mig r gifven hans kraft, men icke hans krlek. En skulle ha lskat dig, och hon sg dig icke. Jag skyddar de ddlige, men jag lskar ingen och skall icke slockna, nr du dr i din tids fullbordan. Trngtar du efter krlek, sk sjlf att vinna den! Jag gr nu ifrn dig i morgongryningen; jag har tv andra att beskydda, likasom dig. Vakna, lef, strid, och ingen skall fvervinna dig, om du ej hmnas, ty hmnd r en ddssynd mot krleken, och d kan jag ej skydda dig mer! Vid dessa drmmar sjnko den srades gon af matthet ter tillhopa, och han fll i en smn, som icke mer var den frlamande dvala, hvari han nyss lg frsnkt. Han vaknade af en knsla, som vore hans kropp sndermalad mellan tv kvarnstenar. Med besinningen terkom smrtan. Den obekanta tyngd, som lg fver honom, hindrade honom att andas. Men nu kunde han utstrcka sin vnstra arm och knde den runda, slthriga sidan af en dd hst. Han grep t ett annat hll och knde ngonting, som skulle liknat ett mnniskoansikte, om det ej varit s frunderligt kallt och s slipprigt vtt. Hvar var han? Det brjade dagas, men han kunde ej vnda sitt hufvud, ej rra en lem, utom armen. En olidlig vrk plgade honom, frenad med trst. Han fll ter i slummer. Icke lngt drefter vcktes han af en rst, som sade: hr r generalmajor Slange! En annan rst sade: hr r hans liftjenare under den dda hsten! Det var soldater af sterbottens regemente, som utskickats med brar att uppska kvarblifne dde och srade. Slange frdes till lgret fr att begrafvas med militrisk honnr. Med de frige dde gjordes kort process. En lng bred graf tillreddes i sanden, och dit lades vnner och fiender broderligt om hvarandra, utan vrdtecken, utan annat eftermle, n ett fadervr fr dem alla. Deras morgondag myllade fver dem glmskans sand; deras eftervrld visste knappt, att de lefvat. Nu blef det klart fr Urban Niemand, att han befann sig p Breitenfelds slagflt, att det kalla ansiktet tillhrde hans fallne herre och att den dda hst, under hvilken han legat, var Breit. Och nu fattade man honom i axlar och ben fr att nedlgga honom i den lnga grafven, till seklernas glmska, som tusende andra. Lyckligtvis kunde han rra sin vnstra arm. Famlande med handen, grep han sin brare i det yfviga skgget. -- Se pojken! Hvem har gifvit dig permission att lefva? utropade soldaten skrattande och slppte sitt tag. Urban Niemand frdes till ett af dessa bristflligt inredda tlt, hvilka tjenstgjorde som frbindningsanstalter och dr femton eller tjugu srade lgo med de minsta mjliga bekvmligheter utstrckta p halmen. Ngon vrd om hans sr kom icke i frga frrn p fjrde dagen. Mngen fick vnta lngre. Hvad skulle man gra? Fltskrerne voro f och arbetet mycket. Det var icke frbjudet att d, om man ej hade tid att vnta. Ett lif mer eller mindre betydde s litet. Nr fltskrn ndtligen visade sig p fjrde dagen drefter, rckte den srade honom ett papper, som han burit vid barmen. Det var Slanges fullmakt att mottaga och till vederbrande framfra medaljongen och ringen. -- Jag skall lmna papperet t fltmarskalken, sade kirurgen, vlvilligt stmd, nr han lste Slanges namn. -- Gr mig frisk, s att jag kan lyda generalens order! bad den srade entrget. -- Frisk? Kanske. Efter tta veckor, om lyckan r dig bevgen. Det vill sga, s frisk du kan blifva, stackars gosse. Icke en knota r hel i dig. Du r s mrbultad, som hade artilleriet och trossen krt i kapp fver dig. N ja, kan jag ej gra en hel karl af dig, skall jag frska gra en half. I morgon kommer jag tillbaka fr att afsga din hgra arm. -- Min hgra arm? -- Ja visst. Dr r en rtt vacker brjan till kallbrand, och vrre blir det. , hvad skall du gra grimaser fr sdana smsaker? Ha tjent Slange och vara rdd att mista en arm! Hstskomrket dr p din vnstra tinning kan jag ej lika ltt sga bort. Tacka mig fr att du fr behlla det s lnge du lefver; alla flickor skola tycka om dig fr det. Med dessa trstande frskringar gick den vlmente benafsgaren vidare till nsta patient, som ingneds med Rigabalsam, ett universalmedel fr alla vedermdor, hvilka ej pkallade knifven och sgen. -- Den srade gossen brast i trar. Han hade ingenting mot att d, men att framstrcka fr sgen sin hgra arm, detta var vrre n dden. -- Hvad skall du rta? sade en hes rst p halmen bredvid honom. -- Rita hit rykken, jag knna armen. Pukken och Nikka tog penen mina, lut ten marsen fr kamla Taavi. Mutta kutti, te inte vick hnterna med.[26] [Fotnot 26: Hvad skall du grta? Rid hit p ryggen, s att jag fr knna p armen! Buchheim och Nicola togo mina ben, den marschen r slut fr gamle Taavi. Men det var lagom t dem, de fingo ej hnderna med.] Urban Niemand kastade en trstls blick p sin granne och igenknde Taavi, som engng p Lavilas ng hade undfgnat hrarne med berttelsen om Wittstock och Krkken. Gossen fljde uppmaningen s godt han frmdde. Taavi, sjlf srad i bda benen, fverfor med sin hrda tumme den krossade armens muskler och ben. Det kndes som gldande jrn hvar tummen for fram, men sedan han slutat sin underskning, sade den gamle ryttaren: -- Mit hulluutta! Sga ten armen! V veckor han taga vlskrn i ragen.[27] Taavi var en af de mnga, dem kriget, nden och bristen p lkare lrt att skta egna och andras sr. Han tillkallade tjenstgrande soldaten, fick vatten och fltbindlar, tvttade armen omsorgsfullt och plade nya frband med vattenomslag. Smnen och ungdomen blefvo hans bundsfrvanter. Nr dagen drp en bloddrypande sg strcktes ut mot en ung arm, var inflammationen nstan hfd och kallbranden frsvunnen. -- Han kommer igen, trstade fltskrn. Rck fram tassen, gr pinan kort! -- Ngra dagars anstnd! ... Patienten bad s bevekligt. -- Fr g, ngra dagar. Ungt folk frstr ej sitt eget bsta. Kallbranden kommer igen. Men han kom ej igen. Taavi fortfor med sin kur; intet ben var knckt, endast muskler och brosk grundligt massakrerade. Efter omslagen fljde ingnidning af bjrnister; det var Taavis universalmedicin. Armen helnade allt raskare; efter mindre n tv veckor var han nnu svag, men helad och smrtfri. Fltskrn, en srmlnning, strktes i sin tro, att finnarne kunna trolla. Endast hstskons mrke p tinningen blef kvar att besanna hans spdomar. Dess sr lktes, rret frblef outplnligt. [Fotnot 27: Hvilken drskap! Sga den armen! Om tv veckor tager han fltskrn i kragen.] Den blodgiriga sgen blef hrmed fverfldig fr en patient, men gjorde sin skyldighet med en annan. Taavis vnstra ben befanns krossadt af samma karteschkula, som ddat hans hst i Wittenbergs frsta anfall, och benet mste aftagas nedanom knet. Kirurgen har aldrig rd att visa mycken finknslighet, men i trettiora kriget sgade han ben som man sgade ved. Ingen var bortklemad med kloroform; hvit kalf och r, vill han ej lefva, fr han d. Taavi bet hop tnderna, svor vid ena manvern och vlsignade sig vid den andra. ndtligen var allting vl bestlldt. Han blef icke vrre medfaren, n hundrade hans gelikar. -- Och hvad skall det nu blifva af Taavi? frgade gossen Niemand, som med skl tyckte det vara hrdt, att den trogne sidokamraten, som rddat hans arm, skulle sjlf gra s nra bekantskap med sgens hvassa tnder. -- Hvad nu pli Taavi? upprepade den gamle ryttaren, sedan han styrkt sig med en klunk l efter den senaste krngliga sprridten mot sgen. -- Marsa Eura gen. Rtta tem Lennarten, Langen, Hykin. Purra tem palten riget. Hurra Ristina. Tacka Gud en pen. Komenderataan pois sista vintervarteren. Vlta hstrykken, t halmen. Elkn isnmaamme![28] [Fotnot 28: Hvad det nu skall blifva af Taavi? Marschera till Eura igen. Bertta fr dem om Torstenson, Slange, Lilliehk. Purra palt i dem om kriget. Hurra fr Kristina. Tacka Gud p ett ben. Kommenderas bort till sista vinterkvarteret. Svultit p hstryggen, dr p halmen. Lefve fderneslandet!] Leipzig fortfor att tappert frsvara sig med bistnd af 2,000 man, som rddat sig dit efter slaget. Torstenson ndgades fretaga en regelbunden belgring med lpgrafvar, minor och stark artillerield. Man skt fven stenar. Frgfves skte det bermda universitetet utverka neutralitet. Nr ndtligen den stora slottsbastionen nedskts, dess brstvrn fyllde vallgrafven och en ny fruktansvrd mina stod frdig att antndas, kapitulerade Leipzig den 25 November. Staden fick betala 130,000 riksdaler i tv gnger nedsatt brandskatt och underhlla svensk garnison, men behandlades i frigt mildt. Erik Slange begrofs med stora rebetygelser i en af stadens frnmsta kyrkor, sannolikt Nikolaikyrkan. Nr lugnet fr tillfllet terstllts, kallades Urban Niemand, rapporterad frisk, till hgkvarteret. Fltmarskalken behagade frga honom som gonvittne om generalmajor Slanges fall. -- Antingen var det Gtz eller Hannibal Gonzaga, anmrkte han tankfull vid berttelsen om den jttelike ryttaren, som nedtrampade allt och kastade Slange till marken. -- Du har fljt din tappre herre i dden, tillade Torstenson med den blida vlvilja, som gjorde honom s lskad af hg och lg. -- Du r infrd i rullorna som sergeant vid Nylands kavalleriregemente. Anml dig fr din fverste! Tillsvidare r du kommenderad till staben fr min disposition. Tjena mig lika troget, som du tjenat generalmajor Slange! Allt blod, som undgtt sgen och nnu fanns kvar i Urban Niemands dror, rusade upp till hans kinder. Han gjorde stum militrisk honnr. -- r du s terstlld, att du kan fretaga en vinterresa till Sverige och Finland? Kan du flja den kurir, som jag afsnder i morgon fver Hamburg med utfrlig rapport om slaget? Den nye sergeanten frskrade, att han skulle lyda order hvart n han skickades. -- Godt. Du har ett halft rs permission fr att terhmta dina krafter. Res och fullgr generalmajor Slanges uppdrag! Frken Waldeck r i Stralsund, fru Elin Boos p Karuna i Finland. Se hr medaljongen och ringen. Detta till respenningar. Ynglingen knde en brs i sin hand och bjde ett kn. -- St upp, sergeant Niemand! En bra soldat bjer kn fr sin Gud och sin konung, men ej fr beflet. Det r nog att han lyder order och gr sin pligt. Med dessa villkor har hvarje soldat i den svenska hren rtt att anse sig som en officers vederlike. Farvl! Slut p frsta delen. Frsta delens innehll: Vulgata 3 1. Vinternatt 11 2. Nattens barn 21 3. Ryttaren utan sadel 31 4. I Karis prstgrd 41 5. Turholm 51 6. Cannabis 62 7. Sammansvrjning och mte 70 8. I grefvens tid 80 9. Wittstocks minne 93 10. Flytande spn 108 11. Halmskrinet 122 12. bo akademi 134 13. Andra spnen 141 14. Den svenske Leonidas 154 15. Neunburgs sista dag 168 16. Frgyllda Ruben 178 17. Infr kejsaren 192 18. fventyr i Bhmen 206 19. Igenknd 216 20. Fre slaget 224 21. Andra slaget vid Breitenfeld 236 22. Stjrnan 245 Albert Bonniers frlag. Historiska romaner fr ungdomen af svenska frfattare: ZACH. TOPELIUS: Ljungars Saga. Frn reformationstiden. 2: 75; inb. 3: 25; i klotb. 4 kr. Hertiginnan af Finland. Frn 1700-talet. 1: 75; inb. 2: 25; i klotb. 3 kr. VIKTOR RYDBERG: Den siste Athenaren. 2 delar. 5 kr.; inb. i 2 band 7: 50. Vapensmeden. Hgringar frn reformationstiden. 2 kr.; inb. 3: 75. Fribytaren p stersjn. 4: 25; kart. 4: 75; inb. 5: 50. ALGOT SANDBERG: Sjrfvarekonungen. Frn 1400-talet. 2: 50; inb. 3 kr. G. H. MELLIN: Svenska historiska noveller. 3 delar. 7: 50; inb. 10: 50. PEHR SPARRE: Den siste friseglaren. Frn Vasatiden. 3 kr.; inb. 3: 50. Adolf Findling. Frn drottning Kristinas tid. 2: 50; inb. 3 kr. Standaret. Frn Snapphanekrigen. 2: 50; inb. 3 kr. Sjkadetten i Gustaf III:s tid. 3 kr.; inb. 3: 50. H. af TROLLE: Sjofficeren. Frn Gustaf III:s tid. 4 kr.; inb. 5 kr. Gustaf III:s testamente. 3: 50; inb. 4: 50. Noteringar: Betoning r knnetecknat med _understreck_. Originalets stavning och interpunktion har bibehllits. Ett ftal uppenbarliga fel har rttats som fljande (innan/efter): [p. 134]: ... Axel Oxenenstjerna hade sagt om sitt besk i ... ... Axel Oxenstjerna hade sagt om sitt besk i ... [p. 204]: ... svarade likplundraren med ett frmdligt grin. ... ... svarade likplundraren med ett frsmdligt grin. ... [p. 207]: ... befannn sig vren 1642 p vg till Prag, d han rkade ... ... befann sig vren 1642 p vg till Prag, d han rkade ... End of the Project Gutenberg EBook of Stjrnornas kungabarn 1: Nattens barn, by Zacharias Topelius License: Share Alike