Produced by Eva Eriksson, Jens Sadowski, and the Online
Distributed Proofreading Team at http://www.pgdp.net. This
book was produced from scanned images of public domain
material from the Google Books project.






                           SAMLADE SKRIFTER

                                  AF
                          ZACHARIAS TOPELIUS

                            SEXTONDE DELEN

                        STJRNORNAS KUNGABARN

                             TREDJE DELEN

                              STOCKHOLM
                       Albert Bonniers frlag.




                        STJRNORNAS KUNGABARN


                     EN TIDS- OCH KARAKTERSSTUDIE
                    FRN DROTTNING KRISTINAS DAGAR

                                  AF
                          ZACHARIAS TOPELIUS

                             TREDJE DELEN

                              STOCKHOLM.
                       Albert Bonniers frlag.

                              STOCKHOLM.
                   Alb. Bonniers boktryckeri 1900.




                            TREDJE DELEN.
                               MAKALS.




                           1. Fre striden.


            Hugg honom i stycken, dr han ligger inklmd i rttfllan!

Ryttaren p den rda hsten fortfor att rida. S mycket blod, s mnga
trar och nnu ej nog! Tidtals hll han in sina tyglar framfr en stad
eller tv, betraktade hnleende diplomaternes frsk att fverlista
hvarandra och fortsatte drp den vilda jagten. Allt mera skoningsls
trampade hstens hof p kvarlefvor af vlstnd, rester af mnniskolycka.
Ryttaren hade afkastat sin frsta frkldnad; munkkpan skylde icke mera
hans skramlande benrangel; bibeln var icke mera hans hgt burna skld.
Han red fver flt och stder i hela sin afskrckande nakenhet, grinande
af blodtrst och roflystnad, strckande utan blygsel fram sina giriga
hnder, hvarhelst han nnu kunde hoppas ett byte.

I detta religionskrig, som blifvit ett rfvarekrig, klappade nnu hr
och dr mnskliga hjrtan, som kunde blda af sorg fver s mycket
elnde. Gustaf II Adolfs strste lrjunge, Lennart Torstenson, var sin
mstares efterfljare fven dri att han, sjlf obeflckad, skte hejda
sina krigares blodtrst, s lnge detta var honom mjligt. Men det var
icke lngre mjligt. Kriget frvildades mer fr hvarje r; egen nd, hat
och hmnd, stndigt hasardspel om lif och lycka utslckte till sist alla
mnskliga knslor. Nr soldaten gick i flt, hade han sagt farvl t
fredens sedvanor, fredens arbete, fredens aktning fr andras rtt.
Hvarfr skulle han skona? Ingen skonade honom. Hvarfr skulle han
arbeta? Arbetets frukt var den frstkommandes rof. Hvarfr skulle han
spara? I morgon skulle han d. De, som nnu behllo en inrotad krlek
till pligt och fdernesland, fljde sin fana och frgade icke hvem de
slogo eller hvar de hrjade, endast det var en fiende, som mste falla
fr deras seger och rikta dem med sitt byte. De, som glmt, att de
ngonsin gt en torfva jord eller ett krt hem -- och sdana funnos till
mnga tusende i det frhrjade Tyskland eller det fjrran brdlsa
Skottland -- slde sig t den mestbjudande eller den, som efter ett
nederlag erbjd dem nya utsikter till seger och plundring.

Kriget, som lossar alla sedernas och de husliga dygdernas band fr att
erstta dem med den jrnhrda militriska disciplinen, framkallar
bestndigt sllsamma motsatser. Hvem skulle hafva trott, att trettiora
kriget, midt under sin frfrande upplsning af alla fjttrar p de
vilda naturdrifterna, likvl hade att framvisa den underbaraste af alla
motsgelser, ett familjelif i flt? S var det likvl, och icke
undantagsvis, utan nstan som regel. Alla strre armer, de kejserliga
och tyska mest, de svenska och franska mindre, tfljdes af en talrik
trosspersonal, till hvilken hrde kvinnor och barn. Trossens
beskaffenhet berodde af fltherrens strnghet. Tillt han, som
Wallenstein, sina soldater allt, fr att samla till sina hrar s mnga
som mjligt, s slpade dessa hrar med sig en mngd liderliga kvinnor,
ofta fga mindre till antal n soldaterne sjlfve. Var fltherren
strng, s frjagade han detta lsa flje, men tillt i stllet soldaten
att medfra hustru och barn fr att hlla honom vid bttre mod under
flttgets mdor. Srskilde fltvblar anstlldes att srja fr dessa
familjers transport, nr hren brt upp frn ett lger, eller fr deras
kvarter och frndenheter, nr hren slog sig ned i ett nytt. Nyare
tiders artell och proviantering knde man icke d: soldaten fick hvad
man kunnat medfra eller uppbringa, men oftast fick han srja sjlf fr
sin kost och frplgning. Detta blef d hans hustrus omsorg. Hon kokade
hans mat, hon tvttade och lappade hans klder, s godt sig gra lt,
men ofta nog sgo armerna ut som leder af trashankar, tskilda endast
af vapnen, d ju uniformer endast brukades af kungliga lifvakter. Det
var ingen ltt omsorg att anskaffa mat och klder i flt. Soldathustrun
intrngde i bondgrdarna, mera pockande n soldaten sjlf, genomskte
skp, kistor och kllrar med fyndig roflystnad, spnde sedan bondens
hst fr hans egen krra och krde sitt byte till lgret. Nr ett
kejserligt regemente en gng fvergtt en flod, befallde fversten,
uppledsen vid den besvrliga trossen, soldathustrurna att kvarblifva p
andra stranden. D hrdes en veklagan frn alla leder i regementet, ty
hustrurna medfrde soldatens klder och kokkrl; fversten mste tillta
dem fverg floden.

Soldatens frbindelser voro ofta lsa nog, s att hustrurna ej sllan
byttes eller sldes man och man emellan. Ju lngre kriget drog ut p
tiden, desto mer kades barnskaran, nda drtill, att Gallas och
Hatzfeld stundom medfrde dubbelt strre sllskap vid trossen, n de
rknade soldater i ledet. Torstenson medfrde p sina bermda iltg ett
vida ringare antal, men alltid ngra familjer. Under sitt sista flttg
tfljdes han af sin maka Beata De la Gardie och deras fyrarige son.

Den store fltherren hade slagit ned som en ljungeld p det fverraskade
Danmark, tillintetgjort Gallas' hr, som skulle instnga honom i
Holstein, och var nu nyo p marsch fr att afhugga den kejserliga
rnens klor i dess eget nste. Han hade vid slutet af r 1644 kastat sig
in i Tyskland och stod vid brjan af ret 1645 i Bhmen fr att drifrn
infalla i de kejserliga arflnderna och gra ett slut p Ferdinand III:s
fvermod. Med hjlptrupper frn Bajern och Sachsen hade kejsaren lyckats
hopbringa en ny hr, som under Hatzfelds befl fljde Torstenson i
spren och hade befallning att hellre vga allt, n att, som Gallas'
hrar, smlta bort i hunger och elnde.

Den 23 Februari gamla stilen 1645 mot aftonen hade Hatzfeld uppntt den
svenska hren i nrheten af bhmiska byn Jankowitz eller, som ngra
skrifva, Jankow, Jankau. Bda motstndarne voro ungefr jmnstarke,
16,000 man hvardera, nra tv tredjedelar kavalleri och blott en
tredjedel infanteri, men det svenska artilleriet var fverlgset det
kejserliga. Bdas ankomst var en fverraskning fr de olycklige
bhmarne, som trodde kriget frflyttadt till norra Tyskland och hoppats
f andas ut efter de frra rens hrjningar, men ofrvntadt sgo sitt
land nyo lmnadt till pris t lika fruktade vnner som fiender. Allt
hvad fly kunde flydde; endast en liten trupp resande judar, vidpass
trettio man stark, ansg det rdligast att ska skydd vid den svenska
trossen och fick, emot god betalning, rasta invid dess lgerplats.

Torstenson sg vgen till sterrike stngd och hade att vlja mellan ett
djrft anfall eller ett farligt tertg. P aftonen red han ut i
mnskenet med en del af sin stab fr att rekognoscera fiendens stllning
och den obekanta nejden, som lg vidpass tre tyska mil sderom staden
Tabor och fem mil (fyrtiosju kilometer) sydsydost om Prag.

Fltherrens vana blick uppfattade genast situationen. Han befann sig i
en vild, glest bebodd bergstrakt. I vster Jankowitz, i ster byn
Wotitz, mellan dem en olndig, kuperad mark, en slingrande bck och en
enstaka bondgrd. S lngt gat kunde urskilja, sgs i det svaga
mnskenet endast kulle vid kulle, mellan kullarna smskog, en obetydlig
slttmark och smala dalgngar, bevuxna med ginst och porsris. Man kunde
knappt tnka sig en otjenligare plats fr ett fltslag. Hatzfeld stod,
redan vl frskansad, p de stra kullarna i en stllning, som ej kunde
forceras utan stor risk och betydlig manspillan.

-- Det gr icke! Vra skvadroner kunna ej rra sig utan att nedskjutas
frn smskogen, yttrade generalen af kavalleriet Arvid Wittenberg, i det
han missnjd instack kikaren i fodralet.

Denne beundrade finske hjlte, Torstensons hgra hand, med sitt blyga,
flickaktiga, fylliga ansikte, sin korta, korpulenta gestalt, sin
trubbnsa, sitt lnga, mrkbruna hr, sina finrakade kinder, sina smala
mustascher och sm hnder, motsvarade fga i det yttre sitt
krigarerykte. Endast de lifliga, bruna gonen och det bestmda draget
fver lpparna lto ana fltherren.

-- Infanteriet stormar hjden i centern, och kavalleriet kringgr
flyglarna, anmrkte den alltid ofrvgne fransmannen, generalmajor
Mortaigne.

-- Nej, det gr icke! infll i sin tur den lika ofrfrade, men
frsiktigare skotten, generalmajor Douglas. -- Vi hafva ingen fversikt.
Vi kunna segra p en punkt och blifva slagne p en annan.

En ung officer, som red nst invid fltmarskalken utstrckte sin arm och
pekade p en mrk kulle i sydost.

-- Hr, ers excellens, sade han, r nyckeln till situationen. Lt oss
bestta denna hjd, och vi dominera stllningen.

Anmrkningen rjde en blifvande fltherre, men behagade icke
fverbeflhafvaren.

-- Jag skall begra eders furstliga ndes rd, nr det faller sig
lgligt, svarade Torstenson krft och vnde sig till de ldre
generalerne. -- Mina herrar, sade han, jag rknar p edert beprfvade
mod. Frrden tryta; stanna kunna vi icke, retirera n mindre. Lt oss i
Guds namn vga ett fltslag. Ni, Douglas, anfr vr vnstra flygel, ni,
Mortaigne, centern och ni, Wittenberg, hgra flygeln. Lsen: hjlp,
Jesus! Stllningen skall frndras. Ingen tid att frlora. Enhvar p sin
post!

Den unge pfalzgrefven Carl Gustaf hade avancerat till fverste fr
kurlnningarne, sedan han bestod sitt frsta eldprof vid Leipzig. Nu
svngde han smleende om sin hst med de frige. Snsan hade riktats mot
honom som yngst, men gllde mera de gamle. S tillgnglig Torstenson
annars var fr erfarna rd, tlde han ingen motsgelse, nr han uppgjort
sin plan.

Vid samma tid p kvllen red fltmarskalken Hatzfeld ut med sin stab fr
att rekognoscera svenskarnes stllning.

-- Om de icke angripa oss, skola vi attackera dem, yttrade han till sina
generaler med en tillit, som han var lngt ifrn att hysa inom sig. --
De vntade oss icke s snart. Vi hafva dem i fllan; de komma hvarken
fram eller tillbaka.

-- Fr alla helgon, ers excellens, intet frhastande! infll den
erfarne, kloke de Suys, hans fverkvartermstare. -- Vr stllning r
den bsta och Torstenson kan, nu som vid Leipzig, lura oss med en ltsad
flykt.

-- Hugg honom i stycken, dr han ligger inklmd i rttfllan! utropade
hftigt de bajerska hjlptruppernas tappre beflhafvare Johan de Werth,
som hade brdt tillbaka till Bajern fr att frsvara sitt land mot
fransmnnen.

-- Han skall ej undkomma oss, frskrade Hatzfeld med samma tillit. --
Ni, de Suys, anfr centern, ni, de Werth, hgra flygeln och ni, Gtz,
vr vnstra flygel. Lsen r nu, som alltid, Jesus Maria. Och Maria
skall gifva oss i morgon en herrlig victoria. Hon har uppenbarat sig i
drmmen fr vr ndige kejsare och lofvat honom att ndtligen krna den
rttrogna kyrkans vapen med seger ... Grefve Gtz, ni har midt emot eder
flygel hjden dr i sydvst. Ni bestter den ofrdrjligen med artilleri
och det bsta regemente ni kan umbra.

Dessa ord riktades till en jttelik ryttare i svart rustning med ett
eldrdt skrp, som utvisade hans hga militriska grad. Hela hren, hela
Tyskland och halfva Europa knde denne fruktansvrde man, hvars blotta
namn var en fasa fr de olyckliga lnder, hvilka hemsktes af hans
svrd. Hvar han gick fram i fiendeland, betecknade ett bredt spr af
aska och blod hans vg; hvar han red genom vnners omrde, flydde allt
hvad fly kunde fr hans vldsamma utpressningar. Och likasom fr att
rtt tydligt angifva den mission han hade att utfra som folkens gissel,
hade han kallat sin svarta stridshst Attila: dr dess hofvar trampade,
vxte intet grs mer. Han var den kejserliga hrens klubba; han hade
stigit frn grad till grad genom sin vilda, skoningslsa tapperhet, men
nr man anfrtrodde honom beflet fver en hr, visade han sig oduglig
till fltherre: han frstod endast att dda.

Fltmarskalken grefve Hans Gtz, Pasewalks grymme bdel 1630, Sachsens
mordbrnnare 1632, den med blod, rof och frbannelser mest belastade af
alla kejsar Ferdinands flthfdingar, frde handen till stormhatten och
svarade:

-- Skall ske, eders excellens! I morgon vid denna tiden skall jag dricka
den heliga jungfruns eller djfvulens skl, lika godt hvem som gifver
oss segern.

Det var nnu vinter, klden hade tilltagit, jrnrustningen kylde som is
den grymme hfdingens brst och armar. Vid terkomsten till kvarteret
kallade han sin stallmstare Feldmann och lt gifva sig en bgare starkt
spanskt vin. Dess innehll flt genom hans dror ssom en eldflod.

-- Hund -- rt han till tjenaren -- du har gifvit mig smlt bly.

-- Det r Toccadillas bsta, som ers nd vann p trning af den spanske
generalen, svarade Feldmann, en liten mrklett karl i de Gtziska
frgerna, svart och rdt.

Grefven hade ridit hrdt i dag, vinet fortfor att brusa som en lavastrm
i hans inre. Han beslt hvila. Vresig kastade han sig i full rustning p
tltsngen, med befallning att vckas efter en timme. Stallmstaren
skte sin korta vederkvickelse p en matta vid tltppningen. Han hade,
som trogen tjenare, smakat p vinet, fven han, fr att profva den rtta
sorten.

Var det af vinet eller af dagens mdor, timmen frgick och drefter ter
en, ter en och ter en. Herre och tjenare sofvo tungt. P en gng
uppreste sig bda och stirrade framfr sig i det mrka tltet. Lampan
hade slocknat, en svag mnstrle intrngde genom en fogning i tltduken
och skapade i de tta skuggorna en ljusgestalt, liknande en kvinna med
hgra armen strckt emot hjden. Efter en stund hade mnen flyttat sig,
strimman frsvann och med henne den spkbild hon framkallat i nattens
skuggor.

-- Jesus Maria, det var hon! framstammade stallmstaren, sklfvande i
alla leder, nr han ter befann sig i mrkret.

Grefven sprang upp med en tbrd af raseri och grep sin darrande tjenare
vid strupen.

-- Beknn, skurk! utropade han. Du lt henne komma in!

-- Vid alla helgon! Vid Sankt Jakobs ben! Vid den helige Sebastians
pilar! Jag kan ej frklara huru hon kommit in. Ers nd ... af
barmhrtighet ... jag kvfs ... frga skyltvakten huru han understtt
sig att inslppa en frmmande kvinna.

Den frvnade skyltvakten bedyrade, att ingen kunnat intrnga i tltet.
Han hade bevakat ingngen i snart fyra timmar, gtt fram och ter fr
klden och vntade aflsning.

Det var verkligen bistert kallt. Grefven famlade efter sitt svrdfste,
men besinnade sig, tervnde till tltet, lt tnda lampan och yttrade
lugnare, men nnu i upprrd ton:

-- Feldmann, det var hon. Hvarfr kommer hon? Begr hon mitt blod eller
ditt?

Stallmstaren undvek den mtliga frgan med en fyndighet, som
ptagligen rjde vana att parera tyranners hugskott.

-- Ers nd -- sade han, nnu hviskande -- var det hon? Var det icke
snarare den heliga jungfrun, som kom att bebda ers nd och kyrkan en
stor seger i morgon?

Grefve Gtz frsjnk i tankar.

-- Den heliga jungfrun kommer icke till mig, sade han bittert. -- Det r
lnge sedan vi tv voro bekanta. Jag hade ftt p min lott en annan
helig jungfru, och henne var jag nog draktig att gifva i din hand, som
icke var vrd att vidrra sandkornet under hennes fot. Hvad har du gjort
af henne, elndige gontjenare? Hon kom icke dit hon skulle komma.

-- Ers nd vet, att hon var svag, att hon icke i sitt dvarande
tillstnd uthrdade resans mdor. Ers nd vet, att hon dog i Ingolstadt,
att priorn i dominikanerklostret fick sexhundra gyllen till mssor fr
hennes sjl, utom en kldning af guldbrokad t den heliga jungfrun ...

-- Krigsbyte, Feldmann, blodbestnkt rof; drfr gr hon igen. Jag
visste ju, att sdant icke duger till mssor. Men lika godt, det r allt
munkegnll. Jag var ju engng en narr, jag som de andra, och trodde, att
prsten var Gud. Sedan jag gaf henne i din hand, r det slut med mitt
himmelrike. Och det r likvl skada, icke p prsten, men p Gud. Han
behfves ibland, om ej fr annat, s fr att st _den andre_ emot. Det
frekommer mig stundom, som hade djfvulen ftt makt fver mig, sedan
jag gaf mitt skyddshelgon t dig. Grf upp henne ur klosterjorden,
Feldmann: jag skall bruka benet af hennes finger, det dr fingret med
ringen, till amulett! ... Hvad lider natten?

-- Ers nd befallde mig att vcka sig om en timme. Jag har vakat hela
natten och pligtskyldigt pmint om tiden, men ers nd sof s tungt, ers
nd hrde mig icke, anmrkte tjenaren, angelgen att med den ena lgnen
fverskyla den andra.

-- Hvad? utropade grefve Gtz, i gonblicket mera klarvaken, n om man
affyrat en kanon ttt vid hans ra. -- Klockan r half fyra! Usling, det
blir din dd!

Han strtade ut. Mnen hade gtt ned. En frostig nattdimma lg fver de
mrka hjderna, hvilkas konturer aftecknade sig mot den stjrnstrdda
himmelen. En del af lgret var redan i rrelse. Morgonsmnige utstrckte
krigarne sina styfnade lemmar och begynte ordna sig i leder under
beflets kommando. En adjutant afbidade grefvens order vid ingngen till
tltet.

-- Fort till fverste von Seiffern med order att lta sitt regemente
bestta kullen dr i sydvst! tta kanoner och fyra skvadroner ryttare
flja. De infama paddorna hade bort st dr fr en timme sedan!

-- Jag har sedan en timme afbidat ers excellens' order, vgade
adjutanten anmrka.

Detta var fr mycket. Gtz affyrade ursinnig en pistol, som svedde den
unge krigarens hr, och kastade sig p sin svarta Attila fr att sjlf
leda den viktiga, den anbefallda, men tyvrr s obegripligt frsummade
manvern. Det var fr sent. Nr truppen ndtligen befanns under marsch,
rapporterade spejarne, att en svensk kolonn redan satt sig i rrelse mot
samma strategiska punkt af det vidstrckta slagfltet.




                       2. Slaget vid Jankowitz.


                                 "Bra sig t som Gtz vid Jankowitz."

Fltmarskalken Torstenson hade icke behft erinras om vikten af den allt
beherskande hjden. Redan fre daggryningen den 24 Februari skickade han
en afdelning af Wittenbergs flygel att bestta hjden med artilleri.
Samtidigt lt han hela sin hr svnga t hger, s att dess lnga leder
nu stodo utstrckta frn vster till ster mellan byarna Jankowitz och
Wotitz, ej mera i norr och sder, som fienden sett dem kvllen frut.
Manvern var ytterst svr p en s olndig mark, men verkstlldes med
denna beundransvrda ordning, som Gustaf Adolf infrt och som mer n
engng afgjort de svenska vapnens seger. Tysta, allvarliga, rrde sig
dessa skaror framt i morgonens halfskymning, utan att se hvarandra och
utan att vika ett steg t sidan, tilldess att hela kedjan slutligen,
likt en mekanik, som ljudls svnger p sina gngjrn, stod ordnad i
dalen nedanfr hjderna, beredd att mta sin fiende.

Denna skickliga och ovntade sidorrelse tvang Hatzfeld att lmna sin
frdelaktiga position och likaledes uppstlla sin front frn vster till
ster, norrom svenskarne. Den ofta nmnda hjden blef hrigenom n
tydligare en nyckel till bda hrarnas stllning. Gtz uppbjd allt fr
att godtgra sin desdigra frsummelse. Dr blef en kapplpning mellan
hans folk och den svenska afdelningen, som hade lngre, men banad vg
till hjden, medan Gtz mste genomtrnga en tt smskog. Svenskarne
hunno frut; deras kulor begynte vid Gtz' anryckande bortsopa hstar
och karlar p bergssluttningen. Svrjande drog sig Gtz tillbaka och
skte skydd i skogsdungen. Men fven hit ndde de svenska kulorna; hans
folk rkade i frvirring, togs i sidan af svenskt rytteri och upplste
sig flyende fver dalgngen.

Frgfves skte han hejda denna besinningslsa flykt. S hade man aldrig
sett Gtz frr, och man hade dock sett honom i de blodigaste handgemng,
nedtrampande under Attilas hofvar hela leder af jrnkldde krigare. Hans
svrd nedmejade utan tskillnad flyende egne och anstormande fiender.
Han var fruktansvrd i sitt raseri; mot honom hll ingen stnd; hans
hst tycktes lika osrbar som han sjlf. Men en osynlig hmnare hade
utmtt hans stund och snde honom frn fjrran eldgap ett jrnklot, som
mnskliga lemmar ej kunde motst. Det sista man sg af denne blodige
bdel var hans blixtrande vrjspets fver ett moln af grus, dr en
svensk kanonkula slog ned. Hans styckade lmningar, blandade med den
svarta Attilas blod, igenkndes p en guldkedja, fordom rfvad frn
Pasewalk. Hans eftermle i Bhmen, dr man glmt hans grymhet fr att
minnas hans olydnad, blef ordstfvet: bra sig t som Gtz vid
Jankowitz.

Hatzfeld snde sin vnstra flygels reserv i elden. Oordningen blef stor,
till fljd af terrngen. Samlade rrelser voro omjliga. Enskilda
truppafdelningar anfllo och tillbakatrngde hvarandra. Utom strre
manspillan fr de kejserlige, var ingenting afgjordt.

Fram emot middagen blef en paus i striden. Hatzfelds frndrade
stllning hade lmnat vgen till Olmtz fri, och Torstenson fverlade,
om han ej borde framrycka p denna vg mot Mhren. Men en half framgng
var ej hans sed; fiendens oordning ingaf honom hoppet att vinna en hel
seger. Han stormade en annan hjd, belgen i Hatzfelds center, men fann,
mot frmodan, ordnade leder, kastades tillbaka och miste tio ltta
kanoner. Denna hans motgng blef signal till en ny strid utefter hela
linien.

Brjan gjorde, mot order, sgs det, Johan de Werth med sitt tappra
bajerska kavalleri. Mot honom stod Douglas med tio skvadroner, mest
skottar och tyskar, samt tv skvadroner finske ryttare under fverste
Henrik Horn. Mellan hvarje skvadron i bda svenska flyglarnas frsta
treffen stodo fyrtio musketrer, ocks ett arf frn Gustaf II Adolfs nya
krigskonst. Bajrarne fllo fr desse skarpskyttars vlriktade eld,
drefvos tillbaka, men kommo ter och ter om igen, som Pappenheimarne
vid Breitenfeld. Nst Pappenheim, hade den kejserliga hren ingen s
beundrad och lskad hjlte, som Johan de Werth. Hvar hans bruna hst
frustade och hans rda flttecken lyste, dr stupade allt framfr honom,
dr var _furie_, som man den tiden s grna uttryckte sig. Fngen, slet
han sig ls; fallen under sin skjutna hst, besteg han genast en annan.
Hela svenska vnstra flygeln sviktade under hans hugg och var nra att
sprngas. Reserven ryckte fram, men hll icke stnd mot den fruktade
hjlten. D mrkte Douglas, att bajrarne, fr hvarje gng de kastats
tillbaka, ter samlade sig i skydd af en brigad fotfolk, som stod bakom
linien. Redan ddstrtt och frtviflande om segern, lyckades han frena
kvarlefvorna af tre skvadroner till en enda, hgg in p det bajerska
fotfolket och sprngde brigaden i stycken. D fick de Werths folk intet
andrum mer, skingrade sig och drog sin anfrare med sig. S nra segern,
ville de Werth nnu p flykten vid Tabor ej erknna sig slagen. Han
gjorde allt fr att samla sitt folk till ett nytt anfall, men de hrde
honom icke mer, de flydde till Bajern, dr de Werth snart tervann sitt
rykte som oemotstndlig genom en seger mot fransmnnen.

Hgra svenska flygeln var spridd mellan hjderna, jagande framfr sig
Gtz' slagne ryttare, nr den angreps af starka kolonner frn Hatzfelds
reserv. Hr stredo Wittenberg, Carl Gustaf, Axel Lillie och krnan af
svenska hren med Torstensons lifregemente i sin spets. Striden blef
hrdnackad och blodig. Gtz, som tilltit soldaten allt sjlfsvld och
alla grymheter, var afgudad af sina frvildade krigare; nu ville de
hmnas hans skugga. Wittenberg behfde hela sin krigskonst, Carl Gustaf
hela sin ofrvgna tapperhet fr att samla och ter samla sitt skingrade
folk. ndtligen slto sig deras leder med samma beundransvrda disciplin
frn Gustaf Adolfs tider och fvergingo i sin tur till anfall. Desse
segervane veteraner framryckte som en fast sluten mur och trngde allt
undan. Fiendens leder genombrtos, kastade om och flydde med lsa tyglar
till Tabor. Hans artilleri blef taget och riktadt emot hans center.

Under denna heta strid, man emot man, mellan kullarna, blef ingen varse,
att fem skvadroner kejserlige kyrassierer kringgtt stllningen och
ofrvntadt stodo i svenska hrens rygg. Slaget hade varit frloradt, om
icke desse djrfve ryttare rkat vara kroater och funnit ett lockbete,
som kom dem att glmma allt fr sin roflystnad. De sttte p svenska
hrens tross, som var lgrad i smskogen; fyllda vagnar, vintunnor,
kvinnor. Kroaterne kastade sig fver vagnarna, hnlogo t kvinnornas
jmmerrop och brjade med van hand plundra. I detta deras kraste nje
strdes de, mot sin frmodan, genom ett modigt frsvar af den annars
fraktade trossbetjeningen. En ung man samlade kring sig de mest
behjrtade och anfll s eftertryckligt de plundrande, att de ndgades
vrja sig sjlfve. Ursinnige, bortjagade de den lilla skaran, men i
nsta gonblick var den ter fver dem som en myggsvrm och tvang dem
att lmna vagnarna. Det drog ut p tiden, Wittenbergs flygel hade
segrat, kroaterne hrde skott falla bakom sig i skogen. Snart visade sig
en skvadron af kurlnningarne och kom i rtt tid att befria Torstensons
maka, just nr hennes frsvarare voro nra att duka under fr
fvermakten. Kroaterne flydde, faran var fverstnden.

De kejserliges fotfolk i centern hade framryckt samtidigt med deras
flyglar och anfll svenskarnes center. Hr red Torstenson, hvilken
gonblickligt lt fylla hvarje lucka; hr fick Mortaigne svalka sin
brinnande stridslust; hr frsvarade bl regementet sin gamla ra.
Hatzfelds infanteri var till stor del nyvrfvadt folk, men fanatiske
katoliker, som eldades nda till ddsfrakt af vissheten att i dag
skulle den heliga jungfrun gifva dem seger. Kampen hr blef icke mindre
hrd n p bda flyglarna, men blodigare, drfr att de stridande
trngdes samman, brst mot brst, p det trnga utrymmet mellan
skogshjderna. Klockan nrmade sig fyra p eftermiddagen, skymningen
skulle snart inbryta, och nnu var ingenting afgjordt.

D hade ndtligen bda svenska flyglarna segrat och svngde nu, p
Torstensons order, bda t norr, s att de, i frening med sin center,
inneslto den kejserliga centern i en halfmne. Utan artilleri, utan
kavalleri, hrjadt af svenskarnes och sina egna kanoner samt p en gng
anfallet frn tre sidor, hll det kejserliga infanteriet icke mer n en
halftimme stnd, skte frgfves draga sig tillbaka, sprngdes,
omringades och mste till strsta delen gifva sig fnget. Fltmarskalken
Hatzfeld hade lika frgfves uppbjudit allt fr att uppfylla den heliga
jungfruns lfte. Nr han sg slaget frloradt, ville han smyga sig genom
de svenska lederna, tvangs med pistolen fr pannan att gifva sig fngen
och kom att bevittna sin motstndares seger.

Slaget vid Jankowitz den 24 Februari 1645 var af alla Torstensons segrar
den farligaste, den blodigaste, den mest lysande till sina fljder och
den mest fruktansvrda fr Sveriges fiender. Kejsar Ferdinands enda hr
var tillintetgjord. Ingen kunde rkna de dde, s vidt kringspridde lgo
de i skogarna, p hjdsluttningarna och i de trnga dalarna. Man
antager, att de kejserlige frlorat 4,000 fallne, hvaribland en
fltmarskalk, och svenskarne 2,000, summa 6,000, eller inemot hvar femte
man, som deltagit i striden. Att rkna de srade, ansg man under
trettiora kriget fverfldigt. Hvem hade tid med sdana smsaker?
Antages deras antal, efter krigens sed, hafva varit dubbelt s stort som
de ddes, skulle de utgjort 12,000 och sledes af 32,000 stridande
18,000, eller mer n hlften, blifvit urstndsatte att strida. Fngne
blefvo 4,000 man och 248 officerare, bland hvilka fverbeflhafvaren
sjlf, den tappre fltmarskalken Mercy och kejserlige generalen Bruay.
Hatzfelds hela artilleri af tjugusex kanoner, hans hela tross och en
stor mngd fanor blefvo segrarnes byte.

Om, som man sger, kejsar Ferdinand frnummit kanonernas dn vid
Jankowitz nda till Prag, mste han hafva knt sitt vldes grundvalar
darra. Besviken af den heliga jungfrun, skyndade han att p omvgar fly
till sin hufvudstad. Tallsa flyende skaror uppfyllde i hans spr alla
vgar till Wien. fven dr knde man sig ej mera sker, ty hotande
nalkades fursten af Siebenbrgen, och mngen skte sin rddning lngre
sderut. Kejsaren stannade modigt kvar fr att samla bundsfrvanter
kring spillrorna af sin krossade hrsmakt. Detta lyckades till en brjan
illa. Kurfursten af Sachsen slt separatfred med svenskarne, Bajern
ansattes af Turenne, Spanien af den store Cond, pfven vgrade
penningar, Torstenson nrmade sig, och n en gng vattnade svenske,
vattnade finske ryttare sina hstar ur Donaus bljor.




                            3. Slagfltet.


        En grning i mrkret ... engng mste han komma i dagens ljus.

Nattens skuggor utbredde sig fver de sniga bergen, de blodiga dalarna.
Vinden hven isande kall, bivuakeldarna brunno, mnen steg rd fver
skogstopparna. I dess ovissa sken sgos n hr, n dr mrka leder af
ryttare med glimmande vapen vid dalarnas mynningar. En del af den
utmattade svenska hren fick ingen hvila: hst och karl stodo p vakt.
Johan de Werth var icke att tro; det sades om honom, att han aldrig sof,
innan han aftvtt ett nederlag med en seger.

De lycklige, som ftt en brdkant eller en half bgare vin, kastade sig
ned vid eldarna, lika godt huru, n i ginstbusken, n p den leriga och
af blod slippriga marken; n med hufvudet p en sten och ftterna i en
vattenpl, endast s nra elden som mjligt. Snart voro de frsnkte i
djup smn, intill dess att de ter vaknade af kld p den bortvnda
sidan, vnde s denna frusna sida mot elden och somnade ter. Andra
fingo ingen smn fr bldande sr, refvo en trasa ur fodret af sina
lifrockar, stillade blodet och frdrefvo tiden med att maka nytt brnsle
p elden. Ngra mumlade tyst en aftonbn, ngra hvisslade, ngra
smsjngo och tystades ned af smniga grannar. Andra, som sgo en kamrat
hafva tkommit ett byte, framdrogo ur fickan smutsiga trningar och
frskte sin lycka. fven detta svaga sorl, som liknade nattvindens sus
i tallarna, tystnade smningom. Man hrde numera endast de svaga tonerna
af en psalm frn det skotska lgret, skyltvakternas aflgsna rop, en
dendes sista klagande suck, dr han lg fvergifven p fltet, eller
tjutet af en varg, som strfvade kring bland bergen och vdrade rof.

Borta vid skogsbrynet, dr striden sttt het och de fallne lgo i hgar,
rrde sig stundom smygande gestalter i skuggan af trden. Det var
marodrerne, likplundrarne, hvilkas yrke var att bestjla dden. De
vgade icke begagna lykta, de krpo p magen emellan blodplarna,
trefvade med sina roflystna naglar fver de dde och skte att i
mnskenet upptcka ett byte, som lnade sig. Hr och dr lg en svrt
srad, som nnu gaf tecken till lif. Marodren tilltppte hans mun med
sand fr att ej frrdas af hans jmmerrop, fingrade i hans fickor,
afdrog hans stflar, rustning och vapen, om de dugde till ngot, och
afskar utan betnkande hvarje finger, som bar en ring. Stundom var denne
plundrare lycklig nog att finna en officer, som bar en guldkedja, ett
silfverkors eller en fylld brs. D hnde sig, att marodren, dr han
lg framlutad fver den dde, pltsligt spratt till och knde ett hvasst
dolkstygn i ryggen. Det var en annan liktjuf, som, girigare n han
sjlf, kom att frnrycka honom hans rof, och snart drp lg den frste
rfvaren sjlf bldande bredvid sitt offer, knnande huru hans fickor
tmdes af andra hnder.

Nattens milda mne, du som s blek och lugn ser ned frn din hjd p
mnskornas strider, hvilka missdd har du icke bevittnat och bevittnar
nnu p de slagflt man kallar rans!

Vid en bivuakeld p vnstra svenska flygeln vakade lngt efter mrkrets
inbrott vidpass trettio ryttare af det skotska covenantet under bner
och lofsnger. En grnad ryttmstare upplste fr dem ett kapitel ur
Domareboken om Gideons segrar. En ung ryttare, knappt tjugu r gammal,
knde Anden mana till vittnesbrd midti den ogudaktiga hop, bland
hvilken de stredo, steg upp p en kanonlavett och begynte predika. Det
var samma hnfrelse, samma bildrika sprk ur Gamla testamentets
krigskrnika, som vid denna tid genljd i Skottland och England kring
Carl I:s fallande tron. fven desse besoldade knektar knde sig strida
mot Antikrist, nr de stredo mot pfvens hrar, och gingo lika hnryckte
mot dden med Herrens och Gideons svrd.

Kvarlefvan af de tv glesnade finska skvadronerna bivuakerade vid
skottarnes sida. Det finska folklynnet r lttare hnfrdt, n man af
dess trghet kunde frmoda. Man sg desse trtte och nnu bldande
ryttare glmma sin hvila och lyssna p skottarnes sng, som de icke
frstodo, men hvars hnfrelse anslog och smittade dem. En ung
fltpredikant begagnade tillfllet, upptog sin finska psalmbok och
anslog en psalm fr segern. Melodin stmde ej illa med skottarnes; det
var icke frsta gngen under trettiora kriget, som den skotska och
finska lofsngen gemensamt prisade Gud.

Vid foten af den kulle, dr Gtz blifvit slagen, lgo, bland mnga dde,
tv svrt srade nnu vid lif. Det var en seglifvad svensk ryttare,
skjuten tvrs genom veka lifvet, och en kejserlig stallmstare, hvars
hgra arm blifvit afhuggen ofvanfr armleden. Bda, nyss fiender, men nu
liggande lika hjlplsa vid hvarandras sida i elndet och mrkret, hade
vaknat ur en lng svimning af blodfrlust och knde en trst att dock
hra bredvid sig en lefvande varelse.

-- Lefver du, kamrat? frgade stallmstaren med matt rst p tyska.

-- Som man kan lefva p ett stekspett, svarade svensken, som ndtorftigt
lrt sig samma sprk.

-- Har du en hand kvar och ett finger att trycka af en laddad pistol?
... Jag har ingen, jag.

-- Har du s brdt till pfvens skrseld? genmlde svensken. Jag tycker,
att du ftt nog.

-- Hr du ej marodrerne? Jesus Maria, de komma hitt!

Ett misstnkt prasslande i buskarna gaf tillknna, att hans fruktan icke
var ogrundad. Sjlfva dden syntes en olycklig srad ltt mot att rka i
marodrernes hnder. Ryttaren framdrog med synbar anstrngning en pistol
ur sitt blte, spnde hanen och betraktade ngot, som rrde sig under
trdens skuggor. Om en stund var detta oknda ngot ter frsvunnet och
allt s tyst, att man kunde hra skottarnes psalm, emedan vinden lg
drifrn.

-- Kamrat -- brjade ter stallmstaren -- har du en fltflaska? Jag
frsmktar af trst.

-- Jag likas, sade ryttaren. Min flaska r tom som min ficka, men
bcken r icke tio steg hrifrn. Jag skall frska krafla mig dit.

Det lyckades honom med osgelig mda och ett bredt blodspr, dr han
krp fram i det vta grset, men nr han kom till bcken, svimmade han
ter och lg en stund sansls. Drp vaknade han, fyllde sin stormhatt
med blodigt vatten, drack och knde sig vederkvickt.

-- Skall jag lta papisten g trstig i skrselden? tnkte han vid sig
sjlf. -- Fulingen, om jag det nns: han fr hett nog nd. Sutte jag nu
p Morskers rygg!

Och han kraflade sig lika mdosamt tillbaka till sin sidokamrat. Vrst
var att icke spilla ut vattnet, men det lyckades honom bevara hlften i
stormhatten.

-- Drick nu din herres afskedsskl, det r hans vin i vattnet! sade
ryttaren, framrckande stormhatten, med en anspelning p Gtz, hvars
frger den srade bar.

Stallmstaren tmde begrligt den blodiga drycken, drog en djup suck af
lttnad och sade med en af rrelse darrande stmma:

-- Sg mig ditt namn, kamrat, att jag m bedja ett _pater noster_ fr
dig.

-- Tvi mig, om du fr s mycket som en rutten rofva fr ditt _pater
noster_! genmlde ryttaren. Axelson heter jag, mig till heder och ingen
skam, korporal vid lifregementet, om jag lefver i morgon. Har varit
ridknekt hos en halfgalen frken, som fr nrvarande r den stormktiga
drottning Kristina af Sverige. Hatten af, karl ... Jas, du har hvarken
hatt eller arm. Om det kan gra dig ett nje, s tnker hon stta din
pfve i en hnsbur och din kejsare i ett glasskp.

-- Jag skall bedja fr dig, kttare, jag skall strida med draken om din
sjl, svarade olyckskamraten. Men jag beder dig, tala icke s
stormodigt. Min herre, fltmarskalken, kan hra dig. Han r dd nu, hans
kropp ligger i trasor drborta, men var aldrig sker, han gr igen, han.
Huru skulle ej han g igen! Heliga Guds moder, s mycket, s mycket p
samvetet, och nd var det ett, ett, ett, mot hvilket allt annat var
intet. Det var i Finland det, Axelson. Har du varit i Finland?

-- Spike mig, om jag varit i det frhxade landet, men nog har jag haft
att gra med finntroll. Ett knde jag, och hon kunde flyga. N, hvad
gjorde din herre i Finland? Var det ett kta fhundsstreck, eller slog
han bara ihjl en karl fr att rfva honom? ... Aj, den frdmda
blybiten sitter mig som en mara i ryggen.

-- En prst, Axelson, en prst! Skicka mig en prst, jag har icke lngt
kvar, jag vill bikta! Aldrig har det kommit fver mina lppar frut, men
nu vill det fram, jag r evigt frlorad, om det ej nu kommer fram. Icke
rdde jag fr det; jag lydde ju hans befallning. Men det r s kallt,
Axelson, jag fryser i sjlen, nr jag tnker p huru vi ryckte af henne
mrdskinnskappan och kastade henne s tunnkldd ut p de kalla
drifvorna. Si, de fina klderna hade vi tagit frn henne frut, fr dem
hade den andra begr till, och s kldde vi henne i en fattig kjol och
trja, som vi kpte af fiskarefolket fr att vi skulle resa skre fr
rfvare, sade vi. Men mrdskinnskappan lto vi henne behlla, tilldess
att vi kommo midt i skogen; d kastade vi henne ur slden ... Det var
icke jag, det var icke jag, Axelson, det var den andra; hon var stark,
hon. Jag krde ... hstarna stegrade sig ... aldrig har jag s piskat
hstar frr, men de stegrade sig. D mste jag ju se henne, dr hon
reste sig upp i sndrifvan och sade intet ord, endast sg p oss, sg p
oss, sg p oss! Jesus Maria, hon var s vacker d; hon sken som en
madonna fr mina gon, och s har jag sett henne hvar natt nu i nitton
r. Hvar natt har hon kommit till mig, hvar natt har jag frgat henne:
Heliga Maria, r det du? Och hvar natt har hon svarat: Jag r hon,
som du vid denna tid p natten lmnat fvergifven i drifvan. D har dr
gtt en kall kre fver min rygg, och jag har sagt till henne: Lmna
mig i fred, frga min herre! Det var ju icke jag, Axelson, det var icke
jag ... Hvarfr hafva de afhuggit min hgra arm? Icke var det den armen,
som utkastade henne, det var den, som piskade hstarna och krde ifrn
henne bort i vinternatten ...

Utmattad fll den srade i en lng vanmakt.

-- Kunde tro, att det var ngot gammalt bofstreck, mumlade Axelson
trohjrtadt. Uh, det r kallt. r det slut med honom, s har han gtt
dit, dr han nog fr vrma sig. Gud hjlpe den stackaren; nr allt
kommer till boks, r det inte s helt med ngon af oss. Tnk p dig
sjlf, glada gosse, om du snart fr svettas fr alla dina dumma streck
med stgtatserna hr i denna syndiga vrlden!

Steg hrdes p gngstigen, och ur skuggorna framtrdde, tfljd af sex
soldater med brar och lyktor, samme unge prst, som kort frut upptagit
psalmen med skottarne. Petrus Luth hette han, numera fltpredikant vid
det finska rytteriet. Han kunde icke bortsofva en natt, nr han visste
s mnga blda, och gick ut i den kristliga krlekens tjenst att trsta
de dende och rdda de srade, som mjligen nnu kunde vederfs.

Den tysta skaran nrmade sig, vgledd af Axelsons rst, och lyste p den
fallne med lyktan.

-- En af de vra, en svensk. Lyft honom varsamt p bren!

S varsamt kunde den srade icke vidrras, att han ej gaf ett anskri af
smrta. Men nr man ville bortfra honom, sade han:

-- Med frlof, r icke ers vrdighet prst?

-- Jag tjenar den herren, som helar kropp och sjl, svarade
fltpredikanten.

-- Tack skall ni ha. Gr mig till folk, om ni kan, ers vrdighet, och
hller ej den usla lifshanken hop, s ls en bn fr min fattiga sjl.
Jag vet hvart jag gr, men hr bredvid ligger en stackars papist, som
lrer f badstugan varm fr ngot dumt streck i Finland. Kastat en sjuk
kvinna ur slden. Ls fver honom frst; han ropade nyss p prsten.

Gtz' svrt stympade stallmstare undersktes och kvicknade till, nr
han vidrrdes. En droppe vin p de brnnande lpparna tergaf honom fr
en kort stund frmgan att tala. I det svaga mnljuset frestllde han
sig, att en biktfader af hans egen tro kommit att afhra hans bikt.

-- _Ave Maria, gratia plena, dominus tecum!_ brjade han.

-- Min vn -- sade prsten, lutande sig fver honom fr att uppfatta de
svaga, afbrutna orden -- har du ngot p ditt samvete, s frdlj det
icke, ty din stund r nra, och din frlsare lefver!

Den srade samlade sina sista krafter fr att fasthlla en redig
tankegng.

-- Hette Peltonen ... fdd i det lutherska ktteriet ... Estland ...
sedan rttrogen katolik ... Feldmann ... Var tjugu r ... rkade i tvist
med min broder om en yxa ... slog ihjl honom p fltet ... rymde till
grefve Mansfeld i Pommern ... kom till grefve Gtz ... han stred d
_mot_ kejsaren ... fljde honom till Marienburg ... svenska kungen var
dr ... en rik jude lnade kungen pengar ... Min herre och judens dotter
... ungt folk ... hon nstan ett barn ... Grefven bortrfvade henne i
skogen ... tog skatterna ... gick fver till kejsaren ... frde judinnan
med sig ... vigdes i Wittenberg ... luthersk prst, en judinna ... hvad
skulle det hlla? ... ledsnade ... Feldmann, fr henne tillbaka till
juden! ... Thamar sade: hvad skulle vi fra henne dit? ... Hon har mnga
skatter kvar ... Sade till grefvinnan: grefven r i Viborg ... Reste
till Danzig ... hsten ... hafvet ... Finland ... vintern ... natten ...
slden ... drifvan ... _Pater noster, qui es in clis_ ...
_sanctificetur nomen tuum_ ...

En blodstrm forsade fram ur den srades mun och tillslt fr alltid
dessa lppar, som ljugit s mycket och dock fingo, till ln fr sin
sista sannfrdiga beknnelse, helga den Allsmktiges namn.

Petrus Luth upplste den afbrutna bnen till slutet, gjorde korstecknet
fver den fallne pfvetjenaren och yttrade tankfull, medan hans knektar
bortburo den nnu lefvande srade:

-- Den af oss, som icke syndat, m kasta frsta stenen p denne syndare.
En grning i mrkret har aldrig kommit till mnniskors kunskap, och si,
dr ligga mnga r och ett helt lif emellan, men den grningen mste
engng komma i dagens ljus. Han trnger sig fram fver vra dende
lppar, han uppstr ur grafvarna fr att anklaga oss infr Gud.
Rttfrdige hmnare, hvilket ansvar och hvilken dom!

I detta gonblick syntes en jttelik skugga afteckna sig p skogshjdens
krn mot den mnljusa horisonten i ster. Var det Gtz' blodiga vlnad,
eller var det ryttaren p den rda hsten, som hnleende betraktade sitt
verk i dalarna?

Lngsamt grydde morgonen fver denna frfrliga natt, som fr s mnga
srade hade synts evighetslng. En del af desse olycklige blefvo nu
uppskte och frde till fltskrerne. De, som frmdde det, slpade sig
sjlfva fram till frbindningsstllet. Mnga frgingos utan omvrdnad.
De lefvande och helbrgda hade annat att gra. Det var icke nog att
vinna en seger; den skulle ocks begagnas. Fienden skulle frfljas s
lngt det var rdligt; nnu voro mnga fngar att taga, mycket byte att
erfra. Hvad skulle man fretaga med de flera tusende kvinnor och barn,
som tfljt den slagna hren och ej hunnit rdda sig med dess spillror
p flykten? Somliga fingo ett barmhrtigt brdstycke af de tagna
frrden och drefvos drefter bort att tigga, stjla eller d af hunger
i skogsbygderna. Andra fversvmmade svenska lgret och bortjagades som
herrelsa hundar. ter andra sammanrotade sig i band vid utkanterna af
lgret, plundrade hvad de fverkommo, ertappades och nedhggos af de
frbittrade trupperna.

t svenska hren frunnades endast en dags hvila. Beflet hade ett
mdosamt arbete att samla sina skingrade leder, rkna, ordna, frplga
dem som nnu befunnos i stridbart skick, utdela ndiga order och frdela
i rullorna de fngar, som voro villige att ing i svensk tjenst. Deras
antal var stort och uppgick till mer n hlften af fngarne. P detta
stt fyllde ofta en segrande hr de luckor, som striden efterlmnat.
Kriget hade uppfostrat skaror af legoknektar, som slde sig t den
hgstbjudande, lika godt hvem, endast dr var att vinna sold och byte.
Det stora flertalet af dem som utsgo det olyckliga Tyskland voro
sjlfve tyskar. Svenskar och finnar slde sig icke. Men legoknektarnes
tallsa hop frstrktes af fventyrare frn alla Europas lnder.

Sedan Torstenson uppfyllt en segrares mest brdskande pligter, var hans
frsta omsorg att uppska sin maka, som i gr varit s nra att rka i
kejserlig fngenskap. Han fann henne i bondgrden bakom hgkvarteret,
upptagen af de srades vrd och frplgningen af ett talrikt flje. En
fltherres geml i flt mste vara beredd p mdor och faror. Hon hade
p sin lott omsorgen om det familjelif, som s besynnerligt rrde sig
vid armernas sida, hvilket gaf henne med ett stort inflytande fven
mnga bekymmer. Hennes lgerplats var p engng ett lasarett, en
bespisningsanstalt och ett litet hof, dr hon regerade som en drottning,
omgifven af en talrik betjening och officerarnes hustrur som uppvaktande
kammarfruar. Fru Beata De la Gardie var ingen sknhet, som sin syster
Sofi. Hennes portrtt i den svarta drkten, prydd med ett band af hvita
prlor, kvarlmnar intrycket af en ordningslskande, klok och beslutsam
husmoder, hvars lugna bl gon rja p samma gng mildhet och fasthet.

-- Jag har en ung man att tacka fr min befrielse och anbefaller honom i
gunstig tanke, yttrade fru Beata till sin geml fltmarskalken efter
det frsta terseendets frgor. -- Det var han som, i spetsen fr
trossbetjeningen, uppehll fienden med sitt tappra frsvar, tills hjlp
hann anlnda. Beklagligen r han srad. Men hvar r han? fortfor hon,
skdande kring sig i den stora, folkfyllda stugan.

-- Han har gtt ut att se om sin hst, svarade en blesserad trosskusk,
som med mda uppreste sig i ett hrn af stugan.

-- Gtt ut? Med sdana sr! Kalla in honom!

Den kallade kom. Det var en smrt yngling om aderton r, i hast
frbunden och blek af blodfrlust. Hans vnstra ga och hgra hand voro
betckta af blodiga bindlar. Ofvanom det fria hgra gat syntes ett
stort brunt rr, liknande mrket efter en hstsko.

-- Ditt namn? frgade fltmarskalken, som tyckte sig hafva sett detta
rr engng frut.

-- Benjamin Zevi, svarade ynglingen med nedslagna gon.

-- Att dma efter din drkt, en jude?

-- Ja.

-- Jag har sett dig frut under ett annat namn och en annan drkt.

Allt blod, som den unge juden nnu hade kvar, rusade upp till hans
kinder.

-- Jag hette d Urban Niemand och hade ran utnmnas af ers excellens
till sergeant vid nylnningarne efter andra slaget vid Breitenfeld.

-- Hvad? Och nu jude?

-- Jag var blind och fick afsked. Min morfar r jude. Han snde mig p
en beskickning till Prag, nr vi ofrvntadt sttte p fiender och
ndgades ska skydd hos svenska trossen.

-- Skada! Det hade kunnat blifva ngot af dig. Du stred med Slange vid
Breitenfeld, och nu sges du hafva frhllit dig tappert i gr. Begr en
ynnest af mig!

Ynglingen strtade till hans ftter.

-- O, ers excellens, gif mig igen min grad, lt mig d fr er!

-- Han talar i feberyrsel! anmrkte en ung adelig jungfru, som steg fram
ur folkhopen och vrdnadsfullt hlsade fltmarskalken.

Jungfru Hagar Ryning var honom icke obekant; hon hade fljt hans maka
frn Sverige fver till Holstein, delat hennes resor och mdor, vunnit
hennes och fltmarskalkens ynnest som en alltid klok, rdig och frimodig
fljeslagarinna under fltlifvets mnga besvrligheter. Fru Beata hade
utbedt sig detta vlbehfliga sllskap af sin syster, presidenten Kurcks
geml, fru Sofi De la Gardie, och denna ter hade sina skl att utverka
ett samtycke till resan af riksrdinnan Ryning p Riseberga. Det hade
kostat presidentskan ej liten mda och fvertalningskonst att hrtill
frm en s fredlig och praktisk husmoder som frun p Riseberga, men
hvad frmr ej en omtnksam mor, som vill frskra sig om en bortflydd
son? Hagars trolofvade, Gustaf Kurck, hade i kriget glmt bde moder och
fstm. Flamman vid nitton r hade hastigt frkolnat, och fstmn
utsndes fr att tnda den ter. Ffnga omsorger! Gustaf Kurck stred
icke i Torstensons hr, hans trolofvade tog ej ett steg fr att uppska
honom. Fr en lskare fanns ingen plats i Hagars hjrta.

Den forne sergeanten Urban Niemand, numera judeagenten Benjamin Zevi,
stirrade p sin tvillingssyster som p en synvilla. De hade icke
tersett hvarandra sedan i Stockholm fr tv r sedan, och ingen af dem
hade vntat finna den andra hr. Hagar uppfattade gonblickligt
situationen. Att rja sin skyldskap med denne unge jude hade varit att
aflyfta sljan fver hennes frflutna lif; det hade varit att ter
ifrgastta det nya namn, som gaf henne ett fste i lifvet och om hvars
tillkomst ingen hr visste annat, n att Ryning adopterat en anfrvant
till familjen Kurck.

-- Jag talar icke i yrsel, jag har stridt i Neunburg, vid Breitenfeld
och mot elden i Stockholms slott; jag kan strida nnu fr drottning
Kristina, utbrast den srade hftigt, med en harmfull blick p den
oknda, som s frunderligt liknade hans syster Hagar.

-- Ditt vnstra ga r utslaget, du har frlorat tv fingrar af din
hgra hand. Begr en annan belning; du kan icke strida mer! yttrade fru
Beata De la Gardie medlidsamt.

-- Jag har ett ga och tre fingrar kvar, var det stolta svaret.

Fltmarskalken betraktade honom med en vacker blick.

-- Min gemls befrielse har kostat hren en tapper soldat. G till
fltskrn, min son; du behfver honom. Kom ter, nr dina sr ro lkta;
jag skall hafva dig i tanke.

Ynglingen bortleddes, vanmktig af blodfrlust. Hans halfslocknade blick
drjde nnu vid Hagar.

-- r det hon? sade han tyst vid sig sjlf.

Hade han kunnat skda in genom systerns lugna, kalla blick, skulle han
upptckt andra knslor. Hon var en af de tre, som ej knde krleken, ej
kunde frsaka sig sjlf, ej uppoffra sig fr en annan, men hon hade lrt
sig att grta invrtes.

Fltmarskalken hade blott f minuter att offra p detta besk och satt
ter till hst, nr Hagar Ryning bad honom tillta ett hastigt ord.

-- Hvad r det? Var kort!

-- Eders excellens tcktes bevilja den unge mannen ett ynnestbevis. Han
r dotterson och arftagare till den rike Ruben Zevi i Regensburg. Han
skall anse sig kungligt belnad, om ers excellens beviljar honom ett
skyddsbref fr hans morfaders hus, nr svenska hren inrycker i
Regensburg.

Torstenson eftersinnade.

-- Hvad? Ruben Zevi? Mina knektar lra ej tacka mig, nr de g miste om
ett s fett byte, men jag har gifvit mitt ord; se hr!

Och han rckte den unga flickan ett i hast ptecknadt blad ur ett litet
plnhfte, som han stndigt bar under kyllern fr att hafva till hands
vid en skyndsam skriftlig order. Nsta gonblick galopperade han bort
till en annan del af det vidstrckta slagfltet.




                4. En fltflamma och ett fltlasarett.


             Ofrstrbar ... fdd till makten, som jag och den tredje.

Det gr mig ondt om den unge juden, sade fru Beata De la Gardie till
Hagar Ryning, nr de ter befunno sig i stugans tarfliga kammare,
hvilken nu beboddes af makan till honom, som besegrat en kejsare. -- Se
till, att han vrdas vl! Du knde hans familjefrhllanden?

-- Jag skall beska honom hos fltskrn. Fr tv eller tre r sedan sg
jag honom i Stockholm. Hans morfader Ruben Zevi beskte presidenten
Kurck.

-- Hvem r denne Ruben Zevi, fr hvilken du begrde ett skyddsbref?

-- Judarnes konung i vr tid, ers nd, eller det som mhnda r mer:
konungarnes jude. Utan honom, utan hans guld, kan ingen arm rycka i
flt, ingen furste i Europa hoppas en framgng. Hans ord gller mera n
kejsarens, mera n pfvens; det ppnar alla fstningars portar, det
hvsser eller frslar alla svrd. Han kunde tvinga detta olyckliga krig
att upphra i morgon och diktera i fvermorgon en allmn fred, om han
ville det. Men han vill det icke, jag vet ej hvarfr.

-- Det r icke mjligt! Det vore att frnedra snillet och tapperheten,
det vore att lgga vrlden i guldkedjor!

-- Ers nd har rtt, och likvl r det s. Eder rorike geml skall vara
den frste att intyga det. Hans snille och tapperhet frm allt, blott
icke att gra guld. Pminner sig ers nd huru en s stor fltherre
ndgades 1641 i November och December ligga tv mnader overksam vid
Winsen i Lneburg?

-- Jag pminner mig det. De weimarska trupperna fvergfvo hren.

-- Och weimarska trupperna fvergfvo hren fr att de ej utfingo sin
sold. Ruben Zevi snde sitt guld, och eder store geml gick till nya
segrar.

-- Och om s vore? Hos upphjda sjlar finnes likvl ngonting, som icke
r falt: pligt, heder, fosterland. Jag vill ej hra mera om kpta
segrar. Desse judar tro sig kunna kpa allt, och de frst ej, att ett
folk vxer till storhet, icke genom deras guld, men genom dygder och
mannamod. Lt oss terg till de srade! Gr i ordning nya bindlar och
nytt charpie! Jag gr frut och vntar dig med frbindningsmedlen.

Medan Hagar var sysselsatt med dessa anordningar, hrde hon utanfr i
stugan hgljudda rster. Det var pfalzgrefven Carl Gustaf, som under sin
ridt mellan truppafdelningarna nalkats bondgrden och begagnat
tillfllet att, fven han, efterfrga huru fltherrens geml befann sig
efter grdagens fventyr. Drren stod halfppen, Hagar kunde hra
pfalzgrefvens skmt med officerarnes fruar. Han var i dag s uppsluppet
glad, som ju en ung officer mste vara dagen efter en seger. Han
berttade fr hvem som ville hra honom de befngdaste upptrden frn
grdagens strid. Kriget och faran tycktes fr honom vara en lustbarhet.
Ingen kunde af hans beskrifning ana, att striden varit s blodigt het,
att han lika ofta slagits fr lifvet som fr segern, att de fleste
officerarne vid hans regemente blifvit skjutne och att han sjlf blott
genom ett underverk sparats fr Sveriges framtid. Han anhll skrattande
om en sax fr att jmna sitt lnga hr, som p hgra sidan blifvit
konstskickligt afskuret af en kula, eller om nl och trd fr att hopsy
hlet i sin genomskjutna hatt, emedan hans fltskrddare tyvrr dugde
lika litet till hattmakare, som till hrfrisr. Men han omtalade icke
det tredje kulhlet i sin lifrock under harneskets armveck eller den
fjrde kulan, som trngt genom lifrocken nda till skjortan och gjort en
blnad i hullet, utan att dr kvarlmna ens en bldande rispa. Hans
munterhet gllde desse Gtziske blodsugare, som stoppat sina fickor
fulla med kopparslantar, korfvar och helgonbilder, rfvade frn deras
egne landsmn; desse mhriske bonddrngar, som kastat sig till marken
och ltsat vara dde, men brjade nysa af krutrken; desse sachsare, som
tappat stigbyglarna under flykten och hngde som maltpsar vid hstens
man; denne finnpojke, som envisades att hala en kanon fver bcken med
den framgng, att bde han och kanonen blefvo kvarsittande i dyn. Men --
tillade den unge fversten med en ltt anspelning p egna svikna
frhoppningar -- hvarfr skulle Hatzfeld frlita sig p en kvinnas
lften?

Hagar hade ej varit flicka och nitton r, om hon motsttt frestelsen att
kasta en frstulen blick p denne unge hjlte, som s litet tycktes akta
faran och dden. Pfalzgrefven Carl Gustaf var d tjugutre r, till
vxten snarare under n fver medellngd, icke den korpulente herre, som
senare portrtter afbilda, snarare smrt och vig, liflig och rrlig; hyn
mrklagd; svart, lngt hr, som nedfll fver de breda skuldrorna;
kloka, djrfva bl gon, buktig rnnsa, framstende grof haka och stor
mun, hvars beslutsamma, ngot tjocka lppar beskuggades af mycket smala
mustascher, medan kinderna voro sltrakade enligt tidens bruk. Sdan
finnes han afbildad i Gripsholm p sin starka, bruna hst under slaget
vid Jankowitz, i gul-kyller med bltt skrp och hvit hattplym. Af
fursten eller hofmannen sg man knappt ngot mer n den obesvrade
hllningen. Man tyckte sig se en ljtnants fria stt p en visit hos
damer, dr han vet sig vara grna sedd och r viss att behaga.

fven pfalzgrefvens tid var i dag knappt utmtt, men han hade
varseblifvit Hagar och intrdde i hennes kammare med den frtrolighet,
som gemensamma faror och mdor alstra under ett flttg. Han hade ju
tillbragt mngen ledig kvll p en tillfllig rast hos fltmarskalken
och dennes geml. Den unga intelligenta fr detta bokvrderskan hos
drottning Kristina var en frstrelse, s god som en annan, efter det
bestndiga vapenskramlet och kurlnningarnes dryckeslag.

Det hade roat honom, sjlf lrd, att gyckla med jungfru Rynings lrdom
och icke minst att erfara mera, n han visste frut, om insidorna af
drottningens karakter och enskilda lif, sedan hon blifvit en vuxen
ungm. Men lg dr under hans skenbart ofrstllda frgor en god del
diplomatisk slughet, s voro svaren ej mindre frsiktiga. Hagar Ryning
hade icke ltit aflocka sig mer, n hon sjlf fann rdligt, och drmed
hade deras frtroliga meddelanden ftt likhet med ett schackspel, i
hvilket drottningens person var den dominerande insatsen. En fr detta
hofjungfru mste ju veta huru betydelsefullt just detta mne var fr den
unge pfalzgrefven. Hon behandlade det med en vrldsdams fina takt, men
det roade henne att genomskda frgornas afsikt och gcka den hgborne
friarens spioneri, n med ett hopp att vara ihgkommen och lskad, n
med antydningar om drottningens ofta yttrade afsky fr gifterml.
Fljden blef en frtrolighet, som sllan uteblifver, nr tv unga
kvickhufvuden munhuggas om en tredje, hvilken str fver dem bda. Hagar
Ryning hade blifvit en oumbrlig tndsticka i en tjugutrerig krigares
fltlif p lediga stunder och skulle hafva blifvit mer, om ej hennes
stolthet varit fullt jmfrlig med hans.

-- Hvad menar han? sade hon stundom till sig sjlf. -- Den lille
pfalzgrefven m icke tro, att jag nedlter mig till att vara hans
rodocka.

-- Se hr hvad jag sker! yttrade ltt den unge fursten vid intrdet i
kammaren. -- Er sax, jungfru Ryning. Vill ni ej gra mig tjensten att
jmna mitt hr hr vid hgra rat? ... Nej, kom mig icke fr nra! Ni r
farligare n en kula.

Hagar tog saxen och utjmnade skrattande stllet, som anvisats henne,
dr kulan afskurit en lock s hvasst, att en sax ej kunnat klippa
hvassare. En lng, svart lock, nrmast till kulans offer, fll ljudlst
till golfvet. Hagar upptog den fallna hrlocken och sade:

-- Jag tackar eders furstliga nde fr ett minne af den tappraste soldat
i hennes majestts hr. Lofva mig att bevilja en bn, nr jag framvisar
denna lock och eders furstliga nde r konung af Sverige.

-- Hvad? S ung och redan en hxa, som spr?

-- Jag r fdd finska, ers nd.

-- Nej, s egennyttig hade jag ej trott eder vara, jungfru Ryning. Hvad
lofvar ni d i utbyte t mig?

-- Att ter klippa ers ndes hr, nr nsta kula tagit en bit af rat.

-- Jag tackar fr ran. Den andra spdomen var icke fullt s god som den
frsta. Men kom med ert byte, nr ni behfver mig, och jag skall gra
hvad jag frmr fr att utverka hos hennes majestt t eder titeln af
kunglig hrfriss. Auf Wiedersehen till nsta seger! Mig hedrar ni med
eder sax, men andra torde behfva edra bindlar.

Officersfruarna hade lyssnande samlats vid drren. En nstan omrklig,
fin blinkning tfljde afskedsorden. Hagar vnde sig harmfull bort; hon
tyckte icke om dessa blinkningar.

En timme drefter var Hagar hos fltskrn. Han antrffades svettig och
blodig uppfver armarna; hvad han ej sjlf medhann fingo hans
barberaregesller utrtta s godt de frstodo. De srade lgo i lnga
rader p halm, dels i ett stall, dels i tlt, dels p den frusna,
blodiga marken. Juden Zevi hade ftt plats i ett tlt, s upptaget af
femton eller tjugu andre srade, att Hagar mste bana sig vg fver dem
till det hrn man anvisat henne. Hon satte sig p marken och lutade sig
fver sin broder. Benjamin hade sofvit och knde sig s vederkvickt, att
han ville g ut att se efter sin hst.

-- De stjla min Jehu, klagade han.

-- Stilla, Benjamin. Var icke en narr, jag skall taga vrd om din Jehu.
Knner du mig?

Ynglingen skte att urskilja hennes drag i tltets halfdager.

-- Ja, det var du, som sade till fltmarskalken: han talar i feberyrsel!
Du kan icke vara Hagar, du.

-- Se nogare p mig! Hvarfr skulle jag ej vara din syster? I hela vida
vrlden har du ingen trognare vn.

-- Jo, jag har.

-- Du r ett barn. Frsk vara man. Krigare kan du ej mera vara. Med ett
ga och en hand blir du aldrig mer infrd i ngon mnsterrulla. Men --
och hon lutade sig mot hans ra fr att ej hras af omgifningen -- jag
skall sga dig ngot bttre. Du skall blifva helbrgda, Benjamin. Du
skall n en gng blifva stark och frisk. Du r ofrstrbar intill
stjrnornas stund. Stjrnan vill icke, att du skall strida i flt.
Drfr skickar hon dig sr efter sr, som hon ter lker. Du lg under
jorden som dd vid Neunburg, och se, du blef ter lefvande. Du lg
krossad vid Breitenfeld under en dd hst, och kort drefter red du till
Stockholm. Dr lg du s brnd i Stockholms slott, att ingen velat gifva
ett re fr en s usel trasa som du, och ngra veckor drefter reste du
fver haf och land kring Europa. Lkarne sade dig vara obotligt blind,
och fick du icke din syn? Jag vet ej alla de faror du sedan undkommit,
men jag vet, att du ej tagit ngon lrdom af stjrnornas varningar. ter
finner jag dig lemlstad s svrt, att hvilken annan som helst ej mer
skulle uppst frn detta lger, men du skall st upp, du, och terf
hlsa och kraft, ty mot ditt lif ro elementer och mnniskor vanmktiga.
Dig ddar ingen, frrn stjrnornas stund r kommen. Mrk nu hvad jag
sger dig. Huru lnge tror du att det eller stjrnorna skola frdraga
ditt trots? Hvem har sagt dig, att ej deras stund kommer frr n den
skulle komma, till straff fr ditt fvermod? Och nr den kommer,
behfvas ej mera kulor och svrd. Vore du ock en Simson i styrka, skall
du stupa d fr en osynlig hand, en fjderltt vindpust, ett barns
andedrkt. Kasta bort svrdet, Benjamin, och du skall blifva en stor, en
mktig man, ty till makt r du fdd, som jag och den tredje!

-- Gif mig ter mitt ga! Gif mig ter min hgra hand, och kanske skall
jag tro dig! suckade ynglingen bittert.

-- Om jag kunde gifva dig dem, skulle jag nsta gng ter finna dig
elndig och stympad i ngon vr af ett slagflt. Frstr du d icke, att
stjrnorna tvinga dig in p en annan bana? ga och hand kan jag icke
gifva dig, men jag kan anvisa dig till det, som bttre r, till ditt
goda hufvud. Ja, jag vet hvad du svarar: du har icke lrt ngot, du. Du
har uppvuxit bland ra soldater och frstr ingenting annat n rida och
slss. Men vid nitton r har man nnu en lng lrotid. Du r snabbfyndig
och lraktig. Lr dig rkna, Benjamin, och du skall rkna konungarne
bland dina understar.

-- Spara dina stora ord. Alla dagar fr jag hra samma lxa af Rachel,
men jag kan icke med det. Jag duger icke till mklare; det r mig ledare
n att ligga mitt halfva lif i sjukstugor.

-- Hvem r Rachel?

-- Rachel? Min trolofvade, fr hvilken jag tjenar i sju r. Vet du icke
det?

-- S? Det var mnga r fr en oviss ln. Var d stadig. Jag vill
minnas, att vr morfader bestmt henne till sin arftagerska, innan han
knde oss. Frstr du d icke, att vrlden ligger fr dina ftter, om du
vill utstrcka din hand och taga dess tyglar? Drtill behfves ej mer n
tre fingrar, blott hufvudet vill.

-- Bryr jag mig om dina penningar? Skulle jag slja mig?

-- Jag sljer mig lika litet som du. Men det finns tv stt att umgs
med penningar: det ena att samla, det andra att gifva ut. Vr morfader
frstr det frsta, vi det andra.

-- Det finns nnu ett tredje stt, sger morfar: det att bevara.

-- Sade jag icke, att du r lraktig? Nvl: lr dig rkna fr att
bevara, men gif ut fr att herska! Tjena i dag fr att befalla i morgon!
Nr du tjenat sju r fr Rachel, skall du vara vrldens herre.

-- Och du, Hagar, och du? utbrast den ltt ledde och ltt hnfrde
ynglingen, anslagen, som systern, af allt storartadt.

-- Jag skall tvinga drottning Kristina att kalla mig sin jmlike,
hviskade Hagar s sakta, att det susade fram som en tanke, uttalad i
drmmen.

Hon stod upp fr att g, nr hon ttt framfr sig i tltet varseblef en
ung prst, som utdelade nattvarden t en dende. Han stod i vgen, hon
fann ingen utgng och kunde ej stra detta rrande afsked till ett
flyende mnniskolif. Hon frblef stende och betraktade prsten. Ett
minne frn lngesedan frflutna barndomsdagar vaknade i hennes sjl.

-- Det r Petrus Luth, sade hon till sig sjlf.

Nr den unge andlige lst vlsignelsen fver honom, som snart skulle st
utom omrdet fr allt vrldens kif, sg han upp. I hans blick drjde
nnu denna fuktiga, fverjordiska glans, p hvilken man igenknner ett
ga som skdat in i evigheten. Han sg ingen omkring sig, han var nnu
frnvarande p de dunkla grnsmarkerna mellan lifvet och dden. Hagar
mste passera s ttt frbi honom, att hon vidrrde hans arm. Han
vaknade till besinning, gaf rum, utan att igenknna henne, och fljde
henne ur tltet.

-- Magister Luth! sade hon och vnde sig om.

Han hade varit en herretjenare, han som andra unga prster, hvilka
berodde af patroners gunst. Nu hade han i flt lrt sig att tjena herren
fver lif och dd, men besvarade af gammal vana den frnma frmmande
jungfruns tilltal med en djup bugning.

-- Hvem r jag? sade Hagar gladt.

-- Undskyll ... jag knner icke ... jag har sett s mnga dda och
lefvande.

-- Tv gnger tv r fyra, tv gnger tre r sex ... hufvudstaden i
Sverige r Stockholm, hufvudstaden i Frankrike r Paris ... Hannibal
slog romarne vid Cann, och kejsar Domitianus hade i flugefngande sin
lust, uppramlade Hagar ett barns slabbrande lxor frn den tid hon lrde
rknekonst, geografi och historia fr Petrus Luth.

-- Hvad? -- sade den forne informatorn frn Lydik Larssons dagar --
aldrig kan det vara lilla Hagar?

-- Ngot ditt, kre magister. Vore ni Cannabis, skulle jag deklinera
fr er: nominativus _mensa_, genitivus _mens_, dativus _mens_ ... Ni
ser, att jag ej varit olraktig. Det r er jag har att tacka fr
_brjan_. Slutet str skrifvet i himmelens trappor.

-- Brjan och slut st bda skrifna i Herrens hand, jungfru Hagar. Jag
r hjrteligen glad att se eder ter. Ni var frunderligen begfvad af
Herren fr all mnsklig lrdom. Har ni ock brukat hans gfvor rtt i
andeliga ting? r ni ett Guds barn, jungfru Hagar?

-- Jag har lst biskop Erikssons postilla och gtt i skriftskola med
jungfrurna Kurck, svarade Hagar undvikande. Men ni skall bertta mig
ngot om er och huru jag finner min snlle, fredlige lrare, som alltid
var s god mot mig, hr i detta frskrckliga krigsbullret. Ni skall
beska mig hos fru Beata De la Gardie vid nsta lgerplats, efter vi
lra uppbryta hrifrn redan i morgon.

-- Ack, kra jungfru, jag trodde ocks en tid, att en kristen hade nog
af att lsa bibeln och kunna postillor utantill, men lifvet och dden ha
lrt mig annat. Kristne finnas ju, Gudilof, fven bland oss, men vill ni
lra er att d fr er tro, s g till de skotske covenanterne. Akta
intet drp, att de predika Calvins lror! Reformerte, lutheraner eller
katoliker, Herren prfvar oss alla. Jag biktade i natt en papist ... han
hade begtt en ogrning i Finland ... han hade kastat en stackars kvinna
ur slden i drifvan om vinternatten ... Gud frbarme sig, vi ro alle
missgrningsmn.

-- Hvad sger magistern? Han hade kastat en kvinna ur slden? I Finland?
Vl icke fr mnga r sedan?

-- Jag tror han sade fr mnga r sedan. En judinna, om jag frstod
honom rtt. Men, kra jungfru, ltom oss tnka p vra egna sjlar. Vi
skola alla st till rkenskap infr hjrterannsakaren.

-- Magister Luth, vill ni gra mig den tjensten att anteckna eller lta
mig anteckna papistens beknnelse? r han dd?

-- Han r dd. Det r icke lofligt att omtala hvad en dende beknt
under biktens insegel.

-- r ni katolik? r bikten ett sakrament? Och om nu misstanken fr en
ogrning faller p oskyldiga lefvande, r det icke er pligt att fria dem
med den ddes beknnelse?

-- Ni torde ha rtt, jungfru Hagar. Ni var alltid s klok i vrldsliga
ting. Jag skall anteckna beknnelsen. Men hvad rr den eder?

-- Ja, sg! Vet ni Guds vgar? Kan ni flja de lnliga trdar, med
hvilka en missgrning drages ur nattens mrker? Gif mig berttelsen. Ni
torde f hra mera drom.

-- Tror ni? Ja, tro p den rttfrdige Herrens Guds vgar! I denna kvll
fr ni papperet, bestyrkt med min underskrift. Bruka det till Guds ra!
Det rinner mig i hgen, att dden tog ordet frn uslingen dr p fltet.
En srad af lifregementet, Axelson, lg bredvid den dde och hade hrt
honom tala, frrn jag kom. Axelson frdes till byn Wotitz.

-- Tack, tack! Glm ej att uppska mig. Wotitz, sger ni? Axelson? Gud
beskydde eder.

-- Och er, jungfru Hagar! Herren har frt eder s lngt ut bland
ondskans makter, fr att visa eder vgen till Kristi krlek.

Ngra gonblick drefter satt Hagar till hst och galopperade, tfljd
af en tjenare, till byn Wotitz.




                      5. Hjrta och statskonst.


                                                Vet du hvad krlek r?

Om man fr tro almanackan -- och almanackor hade man i Sverige sedan
Sigfrid Aronus -- br Mars mnad ett janusansikte. Vakthafvande p
grnsen mellan vinter och vr, kan rstidernas krigsgud msom rasa i
stormar och snyra, msom le med det blidaste solskenslje. Och nr han
ler, r han frtjusande som en vr i sin linda. Vinterns rimfrost strr
nnu sina prlor fver hans ljusa lockar, ltt sntckta isar binda
vattenspeglarna och ta fr middagssolen; hr och dr lta fldvattnen
ana en brjande sj, lrkans frsta drillar hlsas af ung och gammal,
luften r genomskinligt klar som en hoppets blick in i det ondliga, och
genom hela den strlande naturen andas en flkt af vaknande lif. Mars r
ett barn, som profvar sin kraft p att vnda en tung drr, hnger sig
jublande fast vid lset och svnger med drren.

En sdan solig dag i brjan af Mars 1645, strax efter middagsmltiden,
kte drottning Kristina utt Ladugrdslandet. Hon var nu fullmyndig
regerande drottning, ej mer under fru Beata Oxenstjernas besvrliga
omvrdnad. Denna hgttade fru var ej mindre lycklig, n sin svrstyrda
myndling, att knna sig fri. Hon br icke frsvinna ur denna berttelse
utan det rttvisa erknnande, att hon, med all sin hftighet och sina
frdomar, dock var en rttnkande, pligttrogen vktarinna p samhllets
hjder.

Drottningen red icke denna gng, som hennes vana var; hon hade frkylt
sig under en ridt ngra dagar frut, hade pliktat med ett af sina
vanliga korta, men hftiga illamenden och tvangs nu af ndig
frsiktighet att ka i en af dessa konstigt utsirade tckta sldar,
hvilka nnu frvaras frn hennes tid i vr tids rustkamrar. Slden hade
ppna fnster p sidorna. Vid drottningens sida satt furstinnan Marie
Eufrosyne, tv lakejer stodo bakp slden, och p hvardera sidan redo
fyra unge adelsmn, anfrde till hger af den nyligen utnmnde fversten
fr lifgardet, grefve Magnus De la Gardie.

Tid efter annan vxlade drottningen ett ord med denne sttlige kavaljer,
hvilken d bjde sig s djupt ned ur sadeln, som hade han velat uppfnga
sin kungliga herskarinnas andedrkt. Men denna gng fick grefve Magnus
nja sig med flyktiga afbrott i ett lifligt samtal mellan drottningen
och furstinnan inom tcksldens vggar.

Sldfret var nnu godt, ehuru p ppna platser angripet af dagmejan.
Torg, gator, palatser, rimfrostiga parker, tjusande landskap och
blndande hvita isar ilade frbi vid hstarnas snabba traf, utan att
tillvinna sig ngon uppmrksamhet. Hade ej stundom en frisk flkt af
marsluften intrngt genom sldfnstren, kunde man tro, att dessa hga
personer fretagit en utfrd blott fr att finna en plats, dr de voro
skra fr lyssnare.

-- Han dr, rider han icke bra? brjade drottningen. Jag sg i min
barndom Sveriges bermdaste ryttare ke Tott rida.  ja, hans skola var
troligen mnstergiltig, nr en skvadron hugger in p en infanterikolonn,
men hvilken elefant vid sidan af honom dr! Hur behagar dig grefve
Magnus? Har du sett en svensk kavaljer, som kan mta sig med honom p
rnnarebanan?

-- Jag knner honom s litet, svarade Marie Eufrosyne undvikande.

-- Marie, om du vore ngra r yngre och jag vore din mor, skulle jag
gifva dig ris fr osanning. Skulle tv s vackra gon ha varit blinda
fr en riddare, som egnat dig sin beundran nda sedan han stafvade
Cornelius Nepos i Upsala? Eller skulle du nnu frvara en skolflickas
mma lga fr den lille uppnste grefven af Nassau? Marie, jag tillstr,
att jag tviflar p din uppriktighet, men nnu mer p din smak.

-- Minns du, Kristine, hvad du lofvade mig en afton vid Gripsholm?

-- Du bad mig tro p din brors knslor, rtt som en bonde tror p
katekesen. N, har jag icke trott, att en hk r s menls som en
kuttrande turturdufva? Hvad har detta att skaffa med en tysk trubbnsa?

-- Du lofvade mig, att ej vara emot grefven af Nassau.

-- Jag lofvade, tror jag, att tlmodigt hra en suckande Chlo. Det r
ju fjolgammal sn, det dr. Nu smlter snn, guldvifvan vntas,
klfjriln skall innan kort krypa ur puppan. Hvad sger du, Marie, om en
ny friare ... den ypperste unge dling i Sverige?

-- Frlt mig, jag hade trott, att Carl Gustaf frtjenade denna
hederstitel af drottningen.

-- N, nst Carl Gustaf, lt oss ej trta drom. Kort sagdt, hvad sger
du om ett parti med en ung grefve, som kan trda lille Nassau genom ett
synlsga?

Marie Eufrosynes rodnad tog frgen af drottningens rda bandrosett, nr
hon frgade, om isarna voro att lita p, ty man kte just nu fver
Brunnsviken. Kristina skrattade.

-- Torstenson skulle trhnda betnka sig, innan han riskerade sitt
artilleri p viken, men hvad ro hans kanoner mot dina fruktansvrda
gon, min blyga kusin? Du har nedskjutit en af rikets hufvudfstningar;
han stryker sin flagg p nd och ond. Hvilken lycka, att vi ej
explodera p isen! _Enfin_ ... grefve Magnus begr din hand.

-- Jag trodde ej, att du skulle akta ditt kungliga blod i pfalziska
huset s lgt, svarade frtrytsamt den unga furstinnan efter en frlgen
paus. -- Du afslr en suvern furste och bjuder mig en af dina knektar.

ter skrattade Kristina och sg ut genom fnstret.

-- Sakta farten, fverste! Vi kra i galopp utfr backen, och hr r en
stjlpa.

Farten saktades, men icke drottningens ohejdade munterhet, fr hvilken
hennes kusiner voro de nrmaste offren.

-- Mitt kungliga blod! utropade hon. Min farfars mor hette Leijonhufvud,
hans stjufmor Stenbock. Konung Johan gifte sig med en Bjelke och konung
Erik med en piga. Mesallianser ro rftliga i vr slkt. Behfver du
flera fredmen? Nvl, fr att gra dig ett nje, skall jag gifta mig
med ... lt se, med Apollo! Han r visserligen en gud, men detroniserad
... Ingen skomakare skulle gifva honom kredit p ett par nya koturner.
r det nog? Anstr nu en svensk adelsman ditt kungliga blod?

-- Jag bnfaller, Kristine, tala icke mera drom!

-- Men det r just drom vi skulle tala. Vet du hvad Ebba hrt af
kammarpigorna? Ja, jag medgifver, det r inte tillstndigt att lyssna p
pigskvaller, men det r drmed som med de stora snckorna. Man lgger
rat till, och man hr luften bikta. Folket undrar hvarfr jag r s
blid emot grefve Magnus. Det faller ingen i hgen, att han ju kunde
frtjena det ... att han r ldste son till en af rikets hgst frtjente
mn och min faders ungdomskresta ... att han sjlf r det svenska
ridderskapets ra och prydnad, eller att jag, hans drottning, vill i
hans person hedra bde rfda och frvrfda utmrkta egenskaper. Allt
detta gr inte i vr svenske Per Jnsson. Det mste finnas ett annat
skl, och hvad kan detta annat vara, n att jag vill gifta mig med honom
... med den samme grefve Magnus, som min ndiga frnka anser alltfr
nedrigt boren fr hennes kungliga blod! N, Marie, hvad sger du om
denna sedelrande fabel?

-- Enfaldigt skvaller!

-- Tror du? Men om jag i min hjrtekammare skulle tnka drp? _Vox
populi vox Dei._ Folkets rst Guds rst. Grefven r en vacker karl ...
s nobel, s elegant, s ridderlig i sina tnkestt och hela sin
hllning. Tror du inte, att han skulle blifva en vrdig geml t
Sveriges drottning? Och r jag inte suvern fver min hand svl som
fver mitt hjrta?

-- Kristine, du frskrcker mig. Den vrdigaste, den trognaste, den
tappraste af alla furstar blder fr dig p slagflten. Du ser honom
frtras af ett svikande hopp, och du skulle fredraga en lyckskare,
hvars mod aldrig blifvit prfvadt utom rnnarebanan.

-- _Oratio panegyrica pro domo!_ Ett loftal fr husets bsta. Skada, att
du ej talar latin; ditt tal borde tryckas. Mitt tal r kortare. En De la
Gardie r inte nog hgttad fr dig. Sledes r jag tvungen att
frbttra hans franska blod och upphja honom till min sida ... Grefve
Magnus! Vi blifva sittande i sanden. Lt hlla i backen!

Sldmedarna gnisslade mot grus och stenar, dr de krde upp frn isen
till gatan vid Nybroviken. Drottningen steg ur och vadade i slask uppfr
backen, gycklande fver sina kavaljerers frvning och Marie Eufrosynes
rdda steg mellan vattenglarna. Nr de hga damerna nyo befunno sig i
slden, tertogs samtalsmnet. Den unga furstinnan betraktade hpen sin
kungliga kusin, oviss om hon borde taga hennes nyss yttrade hot fr
skmt eller allvar. Slutligen brast hon i trar. Grefven af Nassau satt
icke sadelfastare i hennes hjrta, n att en vlriktad lans kunde kasta
honom ur sadeln. En rik De la Gardie kunde mjligen tfla med honom om
en fattig furstinna. Och att med Carl Gustafs utsikter stta hela
pfalziska husets framtid p spel, detta var mer n en syster och dotter
kunde taga p sitt samvete. Under trarna framsipprade slutligen en
frklaring, att hon, den tillgifna vnnen, ville i allt foga sig efter
sin ndiga kusins nskan och vilja.

-- Och detta sger du mig med en ton, som ville du g i kloster fr min
skull, fortfor drottningen, utan att synas det minsta rrd af en s stor
uppoffring. -- Jag erbjuder dig det mest lysande parti i Sverige; jag
afstr t dig en hand, som mngen tysk furstinna skall afundas dig; jag
ppnar fr dig den mest glnsande framtid vid sidan af min tron, och du
underkastar dig detta hrda de med en botfrdig Magdalenas trar.
Nvl, Marie, folkets rst skall denna gng lika litet vara Guds rst,
som nr den samma rsten frlofvade mig med Erik Oxenstjerna. Jag skall
inte lyda mina pigor, jag skall inte gifta mig med fverste De la
Gardie, jag skall afst honom t hans suckande Chlo, med frbehll att
hon mottager honom med solsken, inte med takdropp. Marie, vet du hvad
krlek r?

-- Det r att kunna gifva sig t en annan med hela sitt hjrta, svarade
furstinnan oskyldigt.

Hon glmde i detta gonblick, att hennes frsta ungdomsflamma s ltt
blstes ut, som hade den blifvit beropad endast fr den lilla kvinnliga
ffngan att icke lta bortsknka sig utan motstnd t en ny friare.

-- Du misstager dig, infll Kristina, till hlften spotskt, till hlften
fvertygande. -- Man skall aldrig gifva sig _helt_ bort, man skall
behlla sig sjlf. ro vi fdda till trldom, vi? Skall en man rda
fver oss till kropp och sjl, s att intet annat af oss terstr n
pigan, som skter hans hushll, smekungen, som gr honom nje p lediga
stunder, barnskterskan, som fder, ammar och klder hans afkomma,
sframt hon ej dr fr den? Jag har tnkt mera drp n du, Marie; jag
har mina skl. Krleken i din mening r ett oting och en frnedring.
Krleken, ssom jag frstr honom, r ett kontrakt mellan tv, hvilka
msom gifva och f, med villkor att behlla sig sjlfva. S och s
mycket gifver du mig, s och s mycket gifver jag dig. Drutfver intet.
Bryter du, r jag fri; bryter jag, r du fri. Lgg s drtill i bsta
fall vnskap, beundran, aktning, tlamod, kort sagdt, alla lskvrda
egenskaper, som gra att mnniskor kunna frdraga hvarandra. Det r
mycket nog, det, Marie; begr intet mer, om du vill blifva lycklig!

-- Ja, lycklig, Kristine! Att vara och gra lycklig. Det andra frstr
jag ju icke.

-- Det kan vara godt, att du och mnga dina likar inte frst det. Huru
skulle skapelsen utan eder ga bestnd? Famla efter en drmbild,
bortsknka sig fr ett smekord, trla i herretjenst, d fr att gifva
lifvet t nya trlinnor, detta r hvad I kallen krlek. Jag fredrager
ett fritt frbund eller intet. Jag tillhr mig sjlf och ingen annan.

-- Men din mor och min mor tillhrde icke sig sjlfva ...

-- De frstodo ej bttre. De sutto inte ensamma p en tron.

-- Ja, du r drottning, du. Frlt mig; jag trodde, att ocks en
drottning knner sitt hjrta klappa.

-- Hvarfr skulle hon ej knna ett hjrta klappa fr sitt folk, fr
ran, fr allt stort och sant i detta lif? Men krleken bestr ej uti
att vrpa gg. Man fr inte, man vill inte, man kan inte frsaka sig
sjlf ...

-- Carl Gustaf r beredd att frsaka allt fr din lycka, din ra ...

-- Talestt. Carl Gustaf vill blifva konung af Sverige. Och nd, Marie,
jag hller honom s kr, som jag kan hlla en man. Honom eller ingen.
Men tager jag honom, s binder jag honom, som man binder ett lejon.
Skall han underkasta sig detta?

-- Allt, Kristine, allt; ty du vill lika litet binda hans riddarera,
som du kan binda hans krlek.

-- Nvl, jag r skyldig dig en belning fr din tillgifvenhet och din
lydnad. Vet d, att min irrande riddare ej skall vnta i evighet, om han
ingr p mina villkor och om han nnu ett par eller tre r frblifver
mig trogen. Jag r inte nog frmten att frlikna mig vid vrldarnas
styresman, men i ett afseende r jag lik Gud: jag tl ingen rival!

-- O, Kristine, hvem skulle ga dig och slsa en blick p en annan
kvinna! Lt mig kyssa din hand!

-- r jag inte en toka, som stafvar krlekens abc fr en liten Doxa,
hvilken i morgon sljer sin frihet fr ett smekord och sitt hjrta fr
ett par vackra mustascher? Hvad? Redan vid slottet? Marie, du r d
beredd att underkasta dig din frskrckliga lott och mottaga en
afskyvrd tillbedjares hyllning?

-- Jag sger nej i brudstolen, skmtade den unga furstinnan, i det
grefven af Nassau sjnk under horisonten, som hade han aldrig hjt sitt
vlfriserade hufvud drfver.

-- Gr det, svarade Kristina i samma ton, i det hon steg ur. -- fverste
De la Gardie -- fortfor hon till grefven, som rckte henne sin hand --
jag frikallar er frn er skyldighet som min riddare och tillter er att
bjuda min frnka armen. Tacka mig fr att vi inte stjlpte i backen. Jag
vntar er klockan sex fr en tidning af vikt.

Och hon skyndade uppfr slottstrapporna med sina vanliga hastiga steg,
utan att bevrdiga sina bugande kavaljerer med en blick. Hon var
upptagen af en tanke, som fr gonblicket trngde alla andra t sidan.

-- Jag binder De la Gardierne vid min tron som motvikt mot
Oxenstjernorna. Jag nedtystar skvallret, behller min frihet och vinner
ett lydigt redskap. Pfalzarne vga inte vgra. De skulle frska! ...
Carl Gustaf? Han kunde falla p det ordet att blifva jaloux ... Ocks
detta r frekommet. Allt r frekommet ... ocks mjligheten att en
drottning kan vara kvinna ... att _jag_ kan frgapa mig i en vacker
karl. Min Gud, det finns gonblick, nr den klokaste kan vara en narr.
Hvarifrn fick jag denna lyckliga tanke att skjuta Marie framfr mig?
Kom den frn stjrnorna? Utan tvifvel. Om den ej kom frn senaste
derltningen. Fiken ... mina skor!

-- Hjrtandes -- utropade Fiken Lng, hvars sprksamhet vuxit med ren
och hoftjensten -- r inte frken som en sylta om ftterna! Hvad skall
doktorn sga? En knapp borta ur lifplsen, ett band afrifvet i hufvan.
Det r en Guds lycka, att inte fru Beata Oxenstjerna mera fr
regementet.

-- Jag frmrker, att du gtt i skola hos fru Beata, genmlde
drottningen, som nu var i sitt goda lynne och roade sig att p samma
gng utlgga en snara. -- Fiken -- tillade hon med ltsadt allvar -- jag
rder dig att lgga band p din tunga, nr grefve Magnus uppvaktar mig
klockan sex.

-- Grefve Mag ... stammade Fiken med ofrstlld nyfikenhet och en
kammarpigas naiva pflugenhet. -- Jag trodde inte, att _han_ r herre i
detta huset.

-- Hll din mun! Man vet ju inte hvad som kan hnda, smlog Kristina,
som nu hade funnit ett medel att trotsa pigskvallret.

Grefven kom, och ngra dagar drefter var frlofningen eklaterad.
Tilldragelsen firades vid hofvet med en tre dagars fest och tv r
senare, i Mars 1647, med ett fem dagars brllop i kunglig stt.
Frbindelsen blef s lycklig som lyckans ostadighet tillt. Furstinnan
Marie Eufrosyne, den svaga, den eftergifvande, den s fga begfvade,
hon visste likvl ngot, som den snillrika drottningen, hennes
syskonebarn, icke visste. Hennes definition p krleken fverlefde
Kristinas och Kristina sjlf.




            6. Freden i Brmsebro och Johannes Rudbeckius.


     Tre r nnu skall jag stiga; drefter str jag hgst p himmelen.

Danmark lg slaget, kringhvrfdt af fiender, bldande, utmattadt, nstan
frkrossadt. n en gng och med ra hade det stridt fr herravldet i
norden. Dr hade sttt hrdt mot hrdt. De tv bltespnnarne hade
gripit hvarandra om lifvet och vxelvis nedkastat hvarandra, n i
Bltens vgor, n i Jutlands sand, n p Sknes gungande sdesflt, n
ter i Norges och Jmtlands gamla ttestupor. Ryttaren p den rda
hsten hade sin lust att n en gng f bloda vintersn. Kriget var
fverallt, i vredgade brst ej mindre n i tagna och ter erfrade
grnsmarker. Endast bnderne vid den norska grnsen tyckte det vara synd
och skam att skjuta p grannar. Framgng och motgng vxlade om.
Hvartdera rikets tappraste mn, bsta hrar och stoltaste flottor drogo
ut att nedgra hvarandra -- de som, frenade, skulle kufvat Europa. nnu
gr genom alla danska hjrtan den vlknda folksngen:

   Kong Kristian stod ved hjen mast
   i rg og damp;
   hans vrge hamrede saa fast,
   at gtens hjelm og hjrne brast ...

Vid Femern var det, 1644 den 11 Juli. Danakungen hade trettionio skepp,
hans vrdige motstndare Klas Fleming fyrtiosex. Tio timmar varade
slaget; tre gnger skildes de stridande t, tre gnger anfllo de ter.
Fjrde gngen, nr Fleming signalerade anfall, sgs ej signalen mer;
natten utbredde sig fver de blodiga vgorna. Kung Kristian hade sttt
p sitt amiralskepp Trefaldigheten, omringad af fiender. Mina
underbeflhafvare, sade han, bruka mig som stormskrm. Han hade ftt
ngra ltta sr, nr en svensk kula, springande sjlf i stycken,
splittrade en kanonlavett vid hans sida. En skur af jrn- och
trspillror yrde kring dcket; tolf man ddades eller srades. Den
dende Eiler Ulfeld ryckte i fallet kung Kristian med sig. De
kringstende trodde konungen vara dd och ropade, att man skulle stryka
flagg fr att elden mtte upphra. Nej, sade en slesvigare, kungen r
endast _en_ man, och vi terst mnga nog att frsvara oss. En matros
sndes till toppen att stryka dannebrogen, men detta blef den rlige
gossen fr tungt; han invecklade duken i tgvirket, s att flaggan ej
kunde blsa ut. Kung Kristian uppreste sig, hljd af blod, med tjugutre
strre och mindre sr: en spillra hade utslagit hgra gat, en annan tv
tnder; en jrnskrfva hade intrngt i pannan.

-- nnu -- sade han -- har Gud gifvit mig kraft att strida fr mitt
folk!

Och svartbl i ansiktet fortsatte han, stdd p sitt svrd, att fra
beflet, tills striden var slut. Bda flottorna hade lidit stora
frluster, bda tillskrefvo sig segern, som firades med lika
frjdebetygelser af danskar och svenskar.

F veckor drefter, den 5 Augusti, bortryckte en dansk kula Klas
Fleming, den tappraste hjlte, som Finland skickat till sjss, i en
obetydlig skrmytsling vid Kristianspris i Kielerbukten.

-- Grt icke, min son, sade den dende hjlten till sin son Herman
Fleming, som stod vid hans sida. -- Jag dr som Danmarks fiende; lt se,
att du dr som jag har dtt!

Ett motstycke drtill voro kung Kristians ord, nr han, ret efter
freden, bar sin lille sonson till dopet:

-- Mtte du engng tynga svenskarne s, som du i dag har tyngt mina
gamla armar!

Det fanns likvl en, som i denna frbittrade kamp mellan tv arffiender
sg lngre framt i tidernas skiften n konungar, statsmn, krigare
eller i inbrdes vrede, afund och hmndlystnad kmpande folk. Det var
Sveriges unga drottning, som under alla sina oberkneliga nycker dock
hade rft ngot af sin faders lngsynta blick och frmdde se bort till
en annan tid, nr Sverige och Danmark kunde behfva hvarandra. Kristinas
de har varit att n uppskattas fr hgt, n ter fr lgt. Och till den
lga uppskattningen hra motiverna fr hennes handlingsstt vid de
stora, fr Sverige s betydelsefulla fredssluten 1645 och 1648.

Krigslyckan, hvilken r 1644 frdelat sin gunst nstan lika mellan bda
de stridande makterna, hade r 1645 begynt afgjordt smle t svenska
vapnen. Det endrktiga Sverige beherskade hafvet, hela Jutland, strsta
delen af Skne, Halland, Blekinge, Bohusln; hade tagit Gotland och
sel, hade med sin vlrustade krigsmakt trngt det oeniga Danmark p
lifvet, hotande rikets krna p Seland och Fyen. Den gamle kung Kristian
stod fvergifven af sitt rd och sin adel, utan flotta, utan hrar, utan
penningar. Hans trogne borgare, hans raske matroser ville bist honom,
men frmdde det icke; riket vacklade under honom som ett sjunkande
skepp. D brjade man tala om fred, och redan i Februari 1645
sammantrdde fredsombuden vid den lilla Brmsn, som uppritade
riksgrnsen mellan Smland och Blekinge. P en holme i n var ett tlt
uppslaget fr de franske och hollndske fredsmklarne. En bro,
Brmsebro, gick fver holmen till ns bda strnder. Vid smlndska
nden af bron bodde Sveriges ombud, Axel Oxenstjerna och Johan Skytte,
hvilken sistnmnde dock snart gick att utbyta lifvets strider mot en
lugn graf under Mars mnads smltande drifvor. P Blekingesidan logerade
danska sndebuden Corfitz Ulfeld och Kristen Sehested. Den msesidiga
frbittringen var s stor, att danskar och svenskar ej kunde med ngot
hopp om framgng fverlgga direkt med hvarandra, hvarfr de
fverenskommo att lta allt g genom fredsmklarne i tltet p holmen.
S framstlldes fordringarna, p bda sidor i stark prutmn. Danskarne
fordrade allt tillbaka och drtill skadestnd; svenskarne fordrade
tullfrihet i Sundet fr alla nationer, allt hvad de tagit och mera
drtill. Vintern gick, vren gick, strre delen af sommaren gick; steg
fr steg hade danskarne gifvit efter, men att aftrda land, detta var
gamle kung Kristian, Sveriges besegrare 1613, fr starkt. Danska rdet
rstade fr fred, sdan Gud ville gifva den, och lt konungen frst,
att rdet nnu icke hade valt hans son till eftertrdare. Frgfves;
kung Kristian gaf icke vika. D uppstod ett sorl bland allt hvad svensk
hette och gick frn rikskanslerns hemliga rd, frn Jakob De la Gardies
ppenhjrtiga krigarelppar ut i bygderna. Hvarfr drja vi? r icke vr
flotta fverlgsen? ro ej vra hrar omotstndliga? Hvarfr ligga de
overksamma? Hvarfr g vi ej rakt p Kpenhamn, visa juten riset och
taga tillbaka allt hvad han fordom rfvat frn oss?

Hvarfr? Drfr att drottningen ej ville bringa Danmark till det
yttersta. Redan i April hade hon varnat fr att spnna bgen fr hgt.
Och i Juni skref hon till Oxenstjerna fljande bref, hvilket m anfras
som prof p det svenska sprkets misshandling fre Stjernhjelm, fven af
den hgst begfvade och lrdaste svenska drottning:

Hgt rade Herr Riks-Canceller!

Drtil med at jag dageligen finner s stora _difficulteter_ i
fortsttande af kriget, s at det vil falla svrt med s ringa medel et
s stort vsende, at _continuera_, hvilket icke utan _hazard_, at taga
de _conditiones_, som nu bjudas, skal afg; derhos med mste ock
besinnas, huru svrt det vil falla, at _supportera_ den _calumnien_ som
Oss pkommande varder, bde hos de Svenska sjelfve, s vl som hos
frmmande, hvilka alla, dr Freden ginge i sr, skulle _imputera_
skulden til allas vr outslckeliga _ambition_, den der sig p sjelfva
orttvisan _funderade_, och ingen annan _finem_ hade, n en begrlighet,
at _dominera_. Och ssom jag icke hller mig rtt frskrad om
Hollndarens _cooperation_, alts frugtar jag, at, dr desse freslagne
_conditiones_ icke blefve _accepterade_ skulle de ska at blifva
_arbitri belli & pacis_, s at deras _jalousie_, ngot ofrmodeligt hos
dem _causera_ kunde; oansedt jag frtiger hvad af Polacken _practiseras_
kan. Sedan det sista och frnmsta r, at _contentera_ sin egen
_conscientie_, s at man m kunna fr Gud och al verlden betyga, at man
sig til alla skliga Fredsmedel _accomoderat_ hafver.

Upsala d. 24 Juni 1645.

                                 Eder

                                                            vlbengen
                                                          _Christina_.

Vid denna tid lefde nnu, bruten af lder, mdor och strider, den lrde,
energiske, stndigt stridsrustade biskopen i Vesters Johannes
Rudbeckius, svenska kyrkans mktigaste och mest hgkyrklige prelat, han,
hvars stift var i strng ordning ett fredme fr alla friga och hvars
skola hade uppntt ett sdant anseende, att hon tflade med Upsala
akademi. Kristina hade, icke frsta gngen, men i en af de viktigaste
politiska frgor, dikterat sin vilja fr Axel Oxenstjerna och knde sig
vara mera drottning n frr, men knde ocks behofvet af std. Per Brahe
var det nrmaste, men ock det farligaste std emot rikskanslern. Hvarfr
utbyta en tuktomstare mot en annan? Gamle Johan Skytte fanns icke mer;
hans son, kammarrdet Bengt Skytte, en uppstigande gunstling, var fr
ung och fr litet ansedd. Kristina sg sig om. Efter att hafva bevistat
de lrda fningarna i Upsala, fretog hon en af sina vanliga lustresor
sjledes till Vesters. Biskop Johannes var den ende man i riket, som
ppet vgat motsga den mktige rikskanslern; drfr hade han ock
blifvit frbigngen vid besttandet af rkebiskopsstolen i Upsala.

Den gamla biskopsgrden var fr drottningens mottagande festligt mjad
med lf, rosor och blklint. Domkapitlets ledamter, jmte biskopinnan,
fru Magdalena Hising, med sner och dttrar, voro till mte vid porten,
undskyllande att biskopen sjlf fr lder och sjuklighet ej kunde visa
majesttet denna tillbrliga vrdnad. Han hade dock, sngliggande, ltit
iklda sig full biskoplig ornat och mottog drottningen i sitt rum med
ett skriftens sprk, hvartill de vrdige fderne af domkapitlet sade ett
ljudeligt amen.

-- Var hlsad, du Herrens utkorade Deborah, som r kallad att lgga alla
sanningens fiender dig till en fotapall! brjade kyrkans ldrige herde
p latin med en i brjan svag stmma, som snart vxte i kraft med den
sjlens utomordentliga spnstighet, som fvervinner en brcklig
stofthyddas krmpor. -- Var hlsad af kyrkans och din ringaste tjenare,
som du vrdes hugna med ett s ndigt besk i hans skrpliga lderdom!
Vlsignad vare din ingng och utgng, hvar du i vrlden gr, till seger
fr Guds folk och till efterdme fr hans frsamling.

-- Jag tackar eder, vrdige fader, svarade drottningen, likaledes p
latin, med den intagande vrdighet, som var henne medfdd. -- Lnge har
jag nskat att betyga den svenska kyrkans grundfasta pelare min vrdnad
och beklagar allenast, att jag finner den man i ohlsa, hvilken
allaredan utfrt s mrkeliga ting fr kyrkan och riket och n vidare,
dr Gud s vill, skall frelysa oss andra i gagnelig verksamhet.

-- _Pulvis et cinis_, stoft och aska, min ndiga drottning! tertog
biskopen, som snart med sitt lifliga lynne slog an en friare ton och
fvergick till det svenska tungomlet. -- Det finnes ingen bttre bot
fr lderdomen, n att fgna de skumma gamla gon med synen af en
blomstrande ungdom. Nr jag ser framfr mig Sveriges drottning, s
kosteligt beprydd med sin lders fgring och alla hga dygder, knner
jag mig sjlf ung p nytt med mitt gamla Sverige. Drtill har ock Gud
frunnat mig sner och dttrar, som i sin tid skola tjena eders majestt
bttre n jag. Lena, haf hit barnen, att de m minnas den vlsignade
frken Kristina, s lnge de lefva.

Barnen framfrdes, nio nrvarande af hela antalet elfva.

-- Vrdigas se p dem, ndig frken! r det icke byggnadstimmer i dem
till Guds och rikets tjenst? ... Hr r den ldste, Nils, tjugutre r,
eloqventie lektor i Vesters; han talar latin som en Qvintilianus, och
han skall en dag blifva min eftertrdare[1] ... Hr r Jonas, tjugutv
r, student; han skall blifva professor.[2] Hr r Petrus, tjugu r,
student. N, hvad skall du blifva, min son?

-- Biskop, svarade ynglingen flinkt.[3]

-- I hren det vl, ndig frken -- smlog den gamle -- att pplet intet
vill falla lngt frn trdet. Hr r den yngste, Olof, skolaris i
Vesters, femton r. Han r predestinerad till stora vrf: salig
konungen har vrdigats bra pilten till dopet ... _Heus puer!_ Frstr
du inte, Olof storhufvud, att skrapa foten fr landsens fverhet?

Gossen rodnade upp till ronen, stirrade i golfvet och gjorde en klumpig
bugning.

-- Undskyll, ndig frken! Pilten skdar s lngt in i framfarna och
kommande tider, att han intet vet hvad fr gonen r. Fann intet mor
honom hr om dagen efterletande hvad dr var invrtes i en dd rf? Han
r min Josef; Herren behlle honom i sin fruktan, ty dr Gud s tckes,
skola sdeskrfvarna buga en dag fr detta embryot[4] ... Hr ro
dttrarna ... Rkna dem p fingrarna, Lena, att vr ndiga fverhet m
beskda svensk ull och svenska hjrtan ... S ... betygen eder skyldiga
vrdnad fr den frnmligaste af alla jungfrur, eder fresyn i
kristeliga dygder, frken Kristina!

[Fotnot 1: Nils Rudbeckius blef 1670 biskop i Vesters.]

[Fotnot 2: Teologie professor i Upsala 1654.]

[Fotnot 3: Petrus Rudbeckius blef biskop i Skara 1693.]

I denna stund hade den gamle biskopen platt frgtit alla sina mnga och
lnga strider, alla kyrkans vrf och alla gonblickets krmpor fr
fadersgldjen att kunna fr sin drottning framvisa denna rad af starkt
byggda, kraftiga, hgt begfvade och lftesrika barn. nnu dr han satt
upprtt p plgornas lger, stdd mot kuddarna bakom hans skuldror,
igenknde man i honom en hgvuxen man, som tycktes enkom byggd att
beherska kyrkan under ett religionskrig och bringa ordning i en r
samtids vilda frbistring. Det lnga hvita hret var sltt nedkammadt i
bena fver axlarna och den slta, breda kammardukskragen; det lika hvita
helskgget nedfll tudeladt fver brstet. Det svarta sammetslifstycket
var broderadt, den hgkragade kaftanen ppen framtill. Bekymren hade
frat den hga pannan, men uttrycket i blicken var ovntadt mildt.
Mlaren, som frvarat t eftervrlden dragen af denne vldige prelat,
mste, lyckligt nog, hafva gripit hans bild i familjekretsen, icke i
domkapitlet eller vid lsfrhret.

Sedan samtliga afkomman gjort sin reverens och drottningen tlmodigt
hrt deras personalier, behagade hon ndigt tillfrskra snerne Jonas
och Petrus ett reseunderstd ur sin handkassa, p det att dem mtte
beredas tillflle att vid utlndska akademier frkofra sina studier till
rikets tjenst. Hvarefter hela skaran, jmte domherrarne, fick aftrda,
hugnad med all kunglig ynnest, och Kristina lmnades i enrum med
biskopinnan och sin faders gamle trotjenare.

[Fotnot 4: Olof Rudbeck, storhufvudet, professor i Upsala, blef sedan
den vrldsbermde anatomen, botanisten och hfdatecknaren, hvars
_Atlantica_ beherskade ett helt tidehvarf.]

-- Dr som jag icke fr mycket uttrttar eders hgvrdighet i den
nuvarande svagheten, vore mig krt att hra eder mening i rikets
angelgenheter, yttrade drottningen.

-- Ssom hlsan stadigt sttt till min fverhets tjenst, str ock
krankheten, genmlde biskopen.

Med detsamma erinrade honom en blinkning af hans trogna Lena, att hans
krmpor ej tillto ett lngre samtal utan en ostrd mellantid.

-- Trhnda fr Nils den nden att visa ndig frken mitt bibliotek
eller mina frbttrade kyrkobcker. Jag skall om fem minuter vara redo
igen ... Eller, Lena, trhnda ndig frken skulle vara s nedrig att
vilja bese din mjlkkammare ...

-- Nej, fr allt i vrlden, kra fru mor, gren eder intet omak,
genmlde drottningen, som redan tyckte sig knna lukten af filbunke. --
Jag har en stor stundan att se den nya ordning ers hgvrdighet infrt
i rikets kyrkobcker, och edert bibliotek mste vara outtmmeligt, efter
I drifrn frrat mer n hundra volymer till Vesters skola.

-- Frty kan dr ej finnas mycket kvar fr ett s lrdt och hugnesamt
besk; men en rar upplaga r till finnandes af Augustinus och drtill
den ldsta mssan frn Braskens tryckeri i Linkping ... Undskyll ... om
fem minuter! ...

Och drottning Kristina gick tlmodigt, vl icke till mjlkkammaren, men
till biblioteket och kyrkobckerna, dr hon gjorde sig s noga
underrttad om gamla upplagor och ny bokfring, att en rund timme
frgick, innan hon ter visade sig hos den sjuke biskopen.

-- Eders hgvrdighet -- sade drottningen rakt p sak, nr de ter voro
i enrum och kra fru mor frsttt, att hon var fverfldig i
statsangelgenheter -- hvad sgen I om brjan af min regering?

-- Ndig frken, den Mstaren, som r fr oss alla en frebild, sade
till Johannes' lrjungar, nr de kommo att frga om honom och hans rike:
vnden tillbaka och frtljen hvad I sett! Jag svarar min drottning med
hvad jag frnummit, sedan hon fr sju mnader sedan tilltrdde styrelsen
af sitt rike: de blinde se, de halte g, de dde vckas upp, och dem
fattigom varder predikadt evangelium. Icke s, att ngot mnniskoverk r
att frlikna vid den gudomlige Mstarens; dock mnskligt att tala,
skingras det andeliga mrkret, de late och ovillige skynda till, de
andeligen dde uppvckas, och evangelium varder predikadt nda till de
lappars och kajaners landsndar. Sveriges drottning har det fuller icke
allena utrttat, men hon gr i spetsen fr alla som tjena Gud och sitt
land, med en kraft, en vilja och en frmga, som nppeligen i vr tid
str till att skda p ngon tron i Europa. Vrlden r allaredan
uppfylld af hennes bermmelse och blir det med hvarje dag mera; dock
tnker jag, ringe tjenare, att hon aktar sin bermmelse infr Gud hgre
n allt mnniskors pris. S har jag nu intet annat att sga om brjan af
min drottnings regering, n att hon brjat till Guds namns lof och
Sveriges rikes ra och lycka. Hvad hr vidare flja skall, str i Guds
och icke i mnniskors makt att utrannsaka; men jag tr vl sga, att dr
det s fortfar, som det brjat hafver, str intet bttre till att nska,
vare sig i fred eller rlog. Gud frlne min ndiga frken sin hjlp att
s sluta med ra, som detta regementet tagit med ra sin brjan.

-- Jag sger drtill amen. Stnderna hafva visat all beredvillighet vid
mitt tilltrde till regeringen, och fienderne ro nederlagde s till
lands som sjss. Dock r hr intet allt guld som glimmar. Bnderne brja
knota.

-- Hvad skall dr annat tal vara, dr herrarne rda fver ker och grd?
Det r intet stort att sprja nnu mot hvad det varder en dag, nr riket
fr fred. Det, som nu tasslas i frstugan, tr d ropas med full hals p
torget.

-- Det r onda tider ers hgvrdighet spr. Jag tnker, att freden vore
fr alla en lisa.

-- _Det_ r ondt, som tasslar i lndom. Haf busen fram ur den mrka
vrn, och rds ej hans skrpuk, ndig frken! Den tid kommer och r
allaredan, att herrarne brja utstrcka handen efter drottningens krona,
prstens kyrkotukt, borgarens skinnpung och bondens ko. Haf det i
ljuset, sk dr en bot fr, skona intet! Stden eder, som de framfarne
fromme konungar, p Gud och Sveriges allmoge! Fren intet polskt
regemente, ndig frken! Illa likar oss herrestyrelse. En skall rda i
himmelen och en p jorden.

-- Ridderskapet r dock i krigstid rikets frnmliga std, ers
hgvrdighet.

-- Visserligen, och drtill rikets frnmliga svamp. Slut fred, Guds
utkorade, slut fred!

-- Detta r ock min mening. Jag bjuder kung Kristian drgliga villkor
dr borta vid Brmsn. Ngot skall han sota, dock intet till dds. Mig
synes bttre att hafva juten klippt, men vid lif, n att dr skall ligga
mellan oss och Tyskland en herrels bakgrd. Min farfader ville frgra
moskoviten genom att klyfva honom i stycken; min fader ansg rdligare
att klippa hans klor och lta honom lefva, men lgga dr en bck och en
mur i vgen fr honom. Juten trnger oss p, men han r fr oss bde
bck och mur. Hvad synes eders hgvrdighet? Hvilket r bttre: att
behlla en trtosam portvakt eller att ppna frstugan p vid gafvel fr
nsta Wallenstein?

-- Fred, fred, ndig frken! I skden lngre n jag i tidernas skiften.
Si, den store kung Gustaf har efterlmnat en dotter!

-- Men rikskanslern vill inte.

-- Vill han inte? r det ej nog, att hans drottning vill?

Kristina hjde p axlarna. Det var dit hon ville komma.

-- Har ers hgvrdighet hrt hvad dr nu fr tiden pgr i England och
Skotland?

-- ndock de reformerte fara ville i tron, har jag med bedrfvelse hrt,
att den episkopala kyrkan i dessa lnder r i stort trngml fr sekter
och villomeningar. Dr mste vara _auctoritas_ i kyrkostyrelsen; annars
f de falske profeter och allt sjlfsvld fverhanden.

-- Det str fast vrre till med den vrldsliga fverheten dr p arna.
Maktlystne lorder och predikosjuke landtjunkare framlgga sina beslut
till konungens underskrift. Gr det s fort, r dr intet annat att
vnta n republiken. Om nu ngot ddeligt skulle tillstta mig, hvad
tror ers hgvrdighet om Sveriges rike?

Biskop Johannes uppreste sig hftigt i sngen.

-- S lnge Gud och Sveriges kyrka hafva ngot att sga i detta landet,
skall aldrig ett mngvlde komma vid rikets krona.

-- Den som det kunde sp! fortfor Kristina med en ansats af gckeri, som
hon ej frmdde beherska ens nr det kunde sra ett s betydelsefullt
std fr konungamakten. -- Jag vill minnas, att rkebiskop Jns
Bengtsson af- och tillsatte konungar fr tvhundra r sedan. Men --
tillade hon, mn att ter godtgra denna frnrmande anspelning -- det
var papismens tider, nr vi mottogo dekreter frn Rom. De evangeliske
biskoparne hafva alltid varit kronans skraste std. Ingen af dem skall
flja papisternes fredme, icke ens om han heter Jns Bengtsson
_Oxenstjerna_.

Tonvikten p tillnamnet rjde, mhnda ofrivilligt, den djupt rotade
misstro, som Kristina under alla yttre rebetygelser dolde i djupet af
sitt brst mot rikets frmste tjenare, rikskanslern. ndamlet med
hennes besk framtrdde i en anhllan att biskopen ville i en
rundskrifvelse till Vesters stifts prsterskap anbefalla frbner i
kyrkorna fr fredens _snara_ afslutande. Hon behfde ej tillgga, hon
visste sjlffallet, att frbnen skulle tfljas af loftal fver hennes
eget fredlskande tnkestt och motsvarande klander fver dem, som fr
egennyttiga syften frdrjde fredsslutet. Lika sjlffallet var, att
cirkulret frn Vesters skulle efterfljas af dylika inom rikets alla
stift.

Sedan biskopen villigt samtyckt hrtill, uppstod drottningen fr att med
ett ndigt afsked sluta besket. Men den gamle kyrkofursten hade nnu
ett ord osagdt.

-- Vrdigas, ndig frken, frunna nnu ngra f minuter af eder
kostbara tid t en gammal tjenare, som fr sista gngen har den hugnaden
att se sin drottnings blida anlete! Misstyck intet, jag hade i natt en
drm, och ndock drmmar mestadels intet annat ro n inbillningens
lekverk, hnder ibland, ssom Josefs och andre helige mns historia
utvisar, att Gud kan drmed hafva en srskild mening ...

-- Frtljen mig drmmen! sade Kristina och satte sig ter.

-- Jag drmde, att jag var dd och upptagen i Guds paradis under
frvntan p domedag. Under mig lg stjrnhimmelen utspnd ssom en
tapet, och mnga skna, blnkande himlakroppar lofsjngo dr i de
omtliga djupen sin skapares allmakt. D syntes mig, att en besynnerligt
lysande stjrna utsnde en strle till de fra rymderna, dr jag var,
och gick fr en stund in i mig, s att jag kunde hra henne tala. Och
hon sade till mig: jag r drottning Kristinas stjrna ...

-- Ja, jag vet! utropade drottningen, ett gonblick fverraskad, men
strax ter kall. Hon ihgkom Gripsholm.

-- Jag r drottning Kristinas stjrna -- sade den lysande strlen -- och
jag gr nu mot zenit. Tre r nnu skall jag stiga, drefter str jag i
tre r hgst p himmelen, och drefter brjar jag sjunka.

-- Dremot lra de stjrnkunnige intet hafva att invnda, ers
hgvrdighet.

Den gamle betraktade henne forskande.

-- Jag sg ngot mer. Jag stod bortom tiden, och ren syntes mig intet
lngre n en mnniskas suck behfver att stiga upp till himmelen. Jag
sg stjrnan stiga hgt fver alla andra stjrnor och drefter skenbart
st stilla i hjden. Men hon stod intet stilla, hon gjorde en bge.
Drefter sjnk hon, frst lngsamt, sedan i brdstupa fall och frsvann
i mrker.

-- Det se vi ju alla kvllar, att stjrnor falla. Jag kan intet uttyda
drmmar, men en skriftlrd man torde den konsten bttre frst. Tyder
eders hgvrdighet denna drmmen p mig?

-- Ndig frken, jag r en fkunnig man i Guds frborgade rd. Men det
mrker jag grant, att min drottnings stjrna stiger och skall n vidare
stiga, intill dess hennes like ej finnes p himmelens fste. Att frn en
s stor hjd nederfalla, det kan intet vara Guds skickelse, ty det r
fastmer oss frelagdt att g frn klarhet till klarhet. Sdant fallande
kommer af invrtes hgmod frn vra frsta frldrars tid och kan intet
tydas p en s gudfruktig drottning, som gifver Herren allena ran.
Denna drmmen har jag dristat mig omtala frdenskull, att ju
rontasslare, bakdantare och lismare i alla tider drifva sitt spel kring
de mktigas tron, viljandes bringa de klaraste stjrnor till fall.
Herren vet det: jag tnker han sndt denna synen hela riket till
frmaning, intet till profetia. Hllen hrdt vid dmjukheten, ndiga
frken, och eder skall vl stor och mngfaldig frestelse frest, men I
skolen det allt med Guds kraft fvervinna. Faren nu vl, tack fr den
hugnad I mig beredt! Eder ringe tjenare gr fre eder dit, dr ingen
frestelse mer r, och drsom hans fattiga bn ngot frmr, skall han se
eder stjrna lysa, icke allenast i tidebckerna, men i Kristi rike i
evighet.

                   *       *       *       *       *

Freden i Brmsebro slts den 13 Augusti 1645 med landvinning fr
Sverige: Jmtland med Hrjedalen, Gotland, sel och Halland som pant p
trettio r fr tullfriheten i resund och p Elben. Drottningen hade
velat eftersknka Halland, Hrjedalen och mera drtill; rikskanslern
hll hennes order hemliga, danskarne gfvo efter, njde att denna gng
rdda Skne och Blekinge, hvilka sannolikt gtt frlorade, om
Oxenstjerna haft fria hnder. Grannsmjan var tillsvidare terstlld,
men nnu skulle tv lnga sekler frg under inbrdes afund, hemliga
rnker och ppna krig, innan Sverige och Danmark frstodo Kristinas
stora framtidstanke, frstodo, att de behfde hvarandra.




                  7. Andra och tredje skyddslingen.


                             Du r mitt verk: vill du vara mig trogen?

Fltmarskalken Lennart Torstenson hade, bruten af gikt och flttjenst,
tervndt till Sverige i Oktober 1646 fr att ska hvila och lugn. Utan
att vara partiman, ansgs han tillhra anhngarne af drottningens
sjlfstyrelse, hvilket i hennes gon icke frminskade hans lysande
krigsra. Han stod i hg gunst och vferhopades, enligt Kristinas vana,
med vedermlen draf; upphjdes p samma dag till friherre och grefve,
fick gods och restllen mer n han sjlf fann frenligt med behofvet af
hvila. Vid hofvet hade han och hans grefvinna blifvit mottagna p det
mest lysande stt, och emedan han kvarstannade i Stockholm fr att i
rdet motvga rikskanslerns fvermakt, kallades han ofta till slottet
fr enskilda frtroliga fverlggningar om rikets angelgenheter.

Underhandlingarna i Osnabrck mellan kejsaren, Sverige och Frankrike
hade kommit s lngt, att enda hindret fr freden numera tycktes vara
Sveriges ansprk p landvinning i Tyskland som krigsskadestnd. Detta
hinder satt hrdt; de svenske underhandlarne, Johan Oxenstjerna, som
vidhll rikskanslerns fordringar, och Adler Salvius, som brefvxlade med
drottningen, lgo i hemlig fejd med hvarandra. Franska sndebudet
Chanut, ett smidigt verktyg fr Mazarins statskonst, hade vunnit
drottningens ra och gjorde allt fr att nedpruta Sveriges fordringar.
P dessa skra trdar, insnrjda i rnker af alla slag, hngde Europas
fred och folkens de.

En dag i brjan af 1647 hade drottningen ter kallat till sig grefve
Torstenson fr att hos honom ska ett nytt std mot den alltfr
fvermktige rikskanslern. Hon hade ltit honom framlgga en karta fver
hrarnas stllning i Tyskland under Wrangel och Knigsmark, frgat om
utsikterna fr rets flttg och beklagat sig fver Oxenstjernornas
omttliga ansprk, hvilka frdrjde freden. Sverige, anmrkte hon,
underhandlade med Bajern om stillestnd; kejsaren erbjd enskild fred.
Hon visste vl hvad dr vore att bygga p kejsar Ferdinands anbud; men
en sdan konjunktur borde man ej lta fara. Hvarfr s envist fordra
Hinter-Pommern, som skulle gra Brandenburg till Sveriges fiende?
Hvarfr hlla p dessa tjugu millioner i krigsskadestnd, som Sverige
begrt och som Tyskland ej kunde betala i dess nuvarande utblottade
tillstnd? Hon, Kristina, var ingen kpman, som slde fred fr
penningar. Sverige hade ftt byte nog och skulle f landvinning drtill.
Skulle det nnu fordra betaldt fr sin ra?

Hon blef varm vid dessa ord. Folkens vlfrd, som berodde af freden,
syntes henne vara ett hgre ml n tillfllig vinst. Likasom hon icke
ville tillintetgra Danmark, emedan hon i dess fall sg ett oersttligt
tomrum i de nordiska folkens framtida solidaritet, ville hon ej drifva
kejsaren till det yttersta fr att ej i framtiden omjliggra hvarje
frbund. Denna Kristinas framsynthet har ej blifvit fullt uppskattad,
men framstr tydligare, om man jmfr hennes statskonst med
eftertrdarnes, tionde och tolfte Carls. Historien har hakat sig fast
vid Kristinas personliga motiver; icke med ortt, men man skulle ej
glmma, att fven i hennes sjlfviskhet lg ngonting storartadt: det
att vilja sjlf vara allt, tnka allt, kunna allt och -- slsa allt.

Torstenson hade med sin vanliga frsiktighet varnat fr ett frhastadt
eftergifvande af Sveriges fordringar, nr drottningen begynte tala om
fiendskapen mellan rikets tv fredsunderhandlare i Osnabrck, Johan
Oxenstjerna, som representerade sin fader rikskanslern, och Adler
Salvius, som mottog hemliga, ej sllan motsatta instruktioner frn
Kristina sjlf. Hr kom en mtlig strng i dallring; hr framtrdde
ter det djupaste, mest skorrande, men nnu frdolda missljud, som
genomgick Kristinas regering. Denne Axel Oxenstjerna, denne underste,
som ville styra riket med eller mot sin drottnings vilja, denne redan
frut alltfr mktige magnat, som hon fr fga mer n ett r sedan
upphjt i grefligt stnd och fverhopat med gods och rebetygelser, hvad
syftade han med sina hgt drifna fordringar, som frdrjde freden? Hon
trodde sig genomskda honom och dolde ej sina misstankar. Rikskanslern
ville kriget, emedan det tillfrde adeln makt, ra och rikedomar; han
frdrjde freden, emedan han icke ville lta sin drottning och svenska
folket komma till en besinning, ett lugn, som vore en fara fr hgadelns
fvermakt. Sveriges aristokrati hade skelat frut p Polen, dr adeln
betydde allt, konung och folk intet. Nu skelade samme herrar p England,
dr konungamakten nedsjunkit till en skugga. Polen var redan en
republik, England skulle snart blifva det. Hvarfr skulle ej Sverige
flja s frestande fredmen?

-- Har ni glmt, min grefve -- fortsatte drottningen, utom sig vid
tanken p sin svaghet att ngra dagar frut hafva utbrustit i trar vid
rdets sammantrde -- har ni glmt, att vra svenske lorder nu ocks
brjat predika om trosfrgorna i kapp med de engelske?

-- Det har jag ej kunnat frmrka, svarade Torstenson lugnt.

-- Var ni inte i rdet i torsdags? Minns ni inte, huru rikskanslern
fretog sig att mstra Johannes Matthi fr hans _Idea boni ordinis in
ecclesia Christi_?

-- Jag har hrt, att prsterskapet funnit ngot anstteligt i denna
_idean_. Undskyll, ndig frken, att jag aldrig blandar mig i tvister om
tron.

-- Ni? Det tror jag. Men hvarje stor eller liten rdsherre menar sig nu
vara mera frfaren i sdana sprsml, n rikets biskopar. Johannes
Matthi utlgger, att Calvins anhngare ro hardt nr s goda kristna
som vi och att hvad dr skiljer oss r mera ordalag n ordafrstnd. Nr
jag dristar mig intet finna ngot frgripeligt i bispens bok, svarar mig
rikskanslern, att jag det intet frstr och att jag bringar ofrd i
riket. Dr jag nu hade tid, skulle jag bevisa honom med skriftens sprk,
att biskop Johannes intet far vill, ndock trtosamme prster och
inbilske rdsherrar bruka munnen om sdant. Hade jag en, som kunde det
stta p papper, ville jag gifva en grd drfr. Men ingen klerk trs
drmed befatta sig, nr prsterskapet str s hrdt emot, och mina
skrifvare gapa p slikt som son p vderkvarnen.

-- Ja, hr r mycket tal nu fr tiden om biskop Johannes' _Idea_,
svarade Torstenson. Min hustru ville nyligen veta huru drmed hngde
samman, och d lade en ung person i mitt hus denna bokens ofrgripliga
mening s tydeligt fram, att jag intet vet hvad rkebiskop Lenus kunnat
invnda dremot.

-- Var det eder huspredikant, m han ej tnka p pastorat i Sveriges
rike, om ej trhnda i Strengns stift; men dr sitter biskop Johannes
sjlf inte sker vid styret.

-- Min huspredikant r fr god klerk fr att stta sig med det
hgvrdiga stndet. _Idea_ frsvarades af en annan, som intet r rdder.
Ndig frken tr knna jungfru Ryning.

-- Hvad? Hagar Ryning? Hagar Ring? Henne tror jag om hvad som helst. Hon
bevisade mig solklart, att calvinisterne fara betnkligt ville; hon
skall lika solklart bevisa, att de ro pelare fr den rtta tron. Jag
visste inte, att grefven bevrdigat denna unga person med ngon
uppmrksamhet.

-- Hon fljde fr tv r sedan min hustru i flt och har varit henne
till stort bistnd i fltlifvets trngml. Klart hufvud, aldrig rdls,
aldrig frsagd.

-- Grefven blir vltalig. Jag trodde ej, att den lilla trasungen, som
jag upptog frn landsvgen, skulle vinna s hga vitsord. Godt hufvud,
ja, men egensinnig, fallen fr hugskott ... Skicka henne till mig: jag
vill se, om jag nnu kan anvnda henne. Vet ni vl, grefve, att jag
gjorde tsen till adelig jungfru fr att frarga fru Beata Oxenstjerna?
Det var gudomligt! Grefven skulle hafva sett den dryga slkten, nr de
ndgades sllskapa med judeafkomman vid mitt hof.

-- Ndig frken undskyller, om jag inte haft tid att rannsaka
slktregister. Det vill synas, som skulle jungfru Ryning hafva hittat
frnma anfrvanter i Tyskland. Hon har med min lejd gjort resor till
Wittenberg, Regensburg och Wien. Dr tima stundom frunderliga ting i
ett stort krig. Min hustru frtljer om en frvantskap med grefliga
tten Gtz.

-- Hvad? Fltmarskalken Gtz! Tysklands mordngel! Det fattades nnu.
Skicka hit flickan; biskop Johannes r rddad! Jag tackar eder, grefve
Torstenson, fr en beprfvad fltherres rd i stora ting och i sm. Tro
mig, en kejsare r stundom lttare besegrad, n en rikskansler. Jag vill
fverlgga _nr_ det skall visa sig hvem af oss tv styr Sveriges rike
och utbeder mig n vidare med all kunglig ynnest edra trofasta rd.

                   *       *       *       *       *

Samma dag klockan fyra p eftermiddagen anmldes jungfru Hagar Ryning i
drottningens studerkammare.

Det var nu tre och ett halft r, sedan stjrnornas s olika lottade, men
engng s nra frbundna gunstlingar sttt ansikte mot ansikte med
hvarandra. Hagars hlsning var icke mindre vrdnadsfull, men mera
ceremonis n frr; herskarinnans blick mera kall och genomtrngande.
Bda mtte hvarandras mtt; bda frstodo, att de vuxit invrtes sedan
sitt frra mte i brytningens gonblick. Skulle de denna gng mtas i
vnskap eller i hemlig fiendskap? Detta berodde p tjenarinnan. _Hon_
mste bja sig, drottningen kunde det icke. Hon erhll tilltelse att
vara _ngot_, endast hennes drottning frblef _allt_. Kristina lskade
och beundrade intelligensen, med villkor att den ej stllde henne i
skuggan.

Hon rckte sin hand t Hagar att kyssa. Kyssen var lika kall som
underdnig.

-- Jag har kallat dig fr en teologisk tvistefrga, brjade drottningen,
utan att slsa ett ord p det frflutna eller en frga om det
nrvarande. -- Du hade engng studerat stridsskrifterna fr och emot
Calvins lror?

-- Jag hade tillflligtvis gjort bekantskap med dem; men mycket torde nu
vara glmdt.

-- , du glmmer ingenting, du. -- Och en flyktig solblink af den forna
vnskapen lyste i Kristinas uttrycksfulla gon. -- Det r sant, du
bevisade mig d, att Calvin for vilse. Kan du nu bevisa mig, att hans
villfarande lror endast bero p ordtolkningar och att han i alla
fundamenter fverensstmmer med Luther?

-- Hela teologin beror p ordtolkningar. Jag har lst _Idea boni ordinis
in ecclesia Christi_, och fven denna bok hnger p ordtolkningar.

-- Du tr hafva rtt. Men nu behfver jag en sdan tolkning af boken
_Idea_, att densamma befinnes intet strida mot vr kyrkas tro. Kan du
stta mig detta p papper?

-- Om ndig frken befaller, vill jag frska't. Men mot en tolkning
stlles en annan.

-- Kan du inte rentv boken tillfylles ur kyrkofderne?

-- Man kan bevisa allting ur kyrkofderne, likasom man kan bevisa
allting ur bibeln.

-- Hvad? Djrfs du frneka Skriftens auktoritet?

-- Frlt, ndig frken, jag menar dess tolkning. Vrdigas ihgkomma det
ordet _doxa_!

Kristina utbrast i en ohejdad munterhet. Detta bekanta ord hade brutit
isen.

-- Doxa du! Hvar har du lrt dig en s slipad teologi, att du kan bevisa
hvad du behagar med tolkningar? Du mste flitigt hafva gtt i
jesuiternes skola, efter jag hr, att du varit i Wien. Godt; du fr
absolution, med villkor att du anvnder din konst nyttigt. Hr r boken
_Idea_. Stt dig nu hr och bevisa mig, att detta stllet ... och detta
... och detta, som vr superintendent i Kalmar s illa utmlar, r allt
till punkt och pricka fullkomligt renlrigt.

Hagar satte sig och bevisade s ovedersgligt, som ngon teolog kunde
nska, att detta ... och detta ... och detta var alldeles likalydande
med kyrkofdernes och Luthers egen tolkning af dithrande skriftstllen.
Kristina kunde icke dlja sin fverraskning. Dessa svrlsta
skriftgtor, som hon sjlf s frgfves bemdat sig att
tillfredsstllande frklara, de voro ju s enkla, att ett barn kunde
begripa dem. Hela denna harmsna strid med rikskanslern och rdet,
hvilken kostat henne trar af frdmjukelse, huru onyttig var icke den
och huru klar _Idernas_ oskuld!

-- Hagar Ryning -- infll Kristina skrattande, nr de slutat sin studie
-- jag utnmner dig till Sveriges rkebiskop i survivance efter Lenus.

-- Jag tackar underdnigst fr en s stor ra -- svarade Hagar med en
djup nigning -- men beder att i sdan ofrmodad hghet f behlla min
kjol under kpan.

-- Nej, om kjolen r obekvm fr en drottning, r hon sidvrdig fr en
biskop. Blif karl, Hagar; du r icke bortbytt, du. Jag frblifver i alla
fall kyrkans fverhufvud, allts ditt, och brukar dig i min rdkammare.
Min Gud, det r s lnge sedan jag kunnat tala fritt med andra n
krigsfolket. Med desse trngbrstade prster och baksluge statsmn mste
jag tala knappnlar eller hyckla. Kvinnorna ... frga dem hvad
brabantska spetsar kosta alnen! Hagar ... jag bjuder dig inte att bo i
slottet, du duger inte till hofjungfru, du r fr spansk; men om jag
stundom kallar dig, som i dag, vill du vara mig trogen? Du r mitt verk.
Vill du gra mig heder?

I stllet fr svar kysste den forna hofjungfrun, kanske ngot varmare n
frsta gngen, sin drottnings hand. Hvad skulle hon svara? Hon kunde ju
ej fr andra gngen bortsknka sig sjlf.

-- Godt -- fortfor Kristina ter med hghetsblicken -- svara mig inte!
Det r bttre att tiga n ljuga. Var mig trogen utan ett lfte. Jag kan
umbra dig; det finnes intet, som ej jag kan umbra. Inte glmmer jag
hvem jag r och hvem du r. Minns detta, och var mig sedan tillgifven,
om du kan ... Ah, jag pminner mig, du r frlofvad med unge Kurck; du
vill nedlta dig under en mans vlde. Vet du vl, att han skall blifva
din herre mycket mer n jag r din drottning?

-- Gustaf Kurck r borta i kriget, svarade Hagar likgiltigt. Det sgs,
att han ingtt en annan frbindelse; jag srjer icke drfver. Men det
skulle gra mig ondt, om ndig frken ansge mig otacksam fr all stor
godhet och nd, som frunnats mig nu och tillfrene. Vrdigas tro min
frskran, att jag aldrig glmmer hvem min ndiga drottning r och --
tillade hon sakta -- hvem jag r.

Kristina betraktade henne forskande.

-- Fraser! utropade hon, halft harmset, halft skmtande. -- Vill du inte
sga mig rent ut, att du r mig trogen, s var det inte, eller var det
nd! Jag har nog af talestt. r jag en lejoninna, s r du en rnunge.
Hvarfr flaxa med vingarna? Hvad r det man berttar mig om dina nya
anfrvanter i Tyskland? Minns du hvilket omak jag gjorde mig att ska t
dig en far, ett namn, ett fste i vrlden? Jag tnker du kunde, till ln
fr min mda, sga mig, om du hittat en far i mnen.

-- Ndig frken har mottagit rapporter om lysande segrar och p samma
gng om stora frluster. Jag har mottagit liknande budskap med samma
gldje och samma bedrfvelse. Vid Jankowitz erfor jag bikten af en
dende papist, Feldmann. Det var han som en vinternatt fvergaf min mor
hjlpls i drifvan. Han var stallmstare hos fltmarskalken grefve Gtz,
som fann sin dd fr en svensk kula vid Jankowitz. Denne grefve Gtz var
i sitt frsta gifte lagligen vigd i Wittenberg med min moder Ruth Zevi,
hvilken, ehuru fdd judinna, sges i vigselattesten hafva varit dpt
fre giftermlet. Jag ger denna attest och har, p grund draf, skt i
Wien gra min och min broders rttigheter gllande. Men grefve Gtz har
efter min mors dd ingtt nytt gifte med grefvinnan Apollonia von Hoditz
och efterlmnat tv omyndige sner. Deras frmyndare bestrider vra
rttigheter, emedan min moders dopattest ej kunnat terfinnas och hennes
egenskap af judinna, enligt tysk lag, ej tilltit ett laggiltigt
ktenskap.

-- Barnsagor! Och du tror, att en familj, som haft den ran slakta ngra
hundra tusen mnniskor, skall erknna den frsta lilla krlekspant, som
med ett papper i handen erbjuder sig att dela dess titlar och godelar!
Det gr inte, du. De tyske grefvarne ro lika trilske som vra svenske.
r det Kurck eller Ryning, som vill gra dig till grefvinna?

-- Ingen af dem vill hra talas drom. Jag har en mktigare
fresprkare: min morfader Ruben Zevi.

-- Hvad? Juden? Och s otrogen mot Mose lag! Jag vore i stnd att
beundra judarne, om jag kunde frdraga deras snikenhet. Din morfader har
frmodligen inteckning i den Gtziska familjens vidstrckta egendomar?
Men det gr inte, min grefvinna _in spe_, det gr inte. r penningen
stark, s r adelshgfrden starkare. Ingen annan n Ruben Zevi betalar
tio re fr dina bhmiska luftslott, drest jag ej infr dina
rttigheter i fredstraktaten med kejsaren. Jag vill tnka drp ... Hvad
gr den narren din bror?

-- Han hade ran frlora sitt vnstra ga och hlften af sin hgra hand,
nr han frsvarade grefvinnan Torstenson vid Jankowitz. Frn denna tid
r han kompanjon och agent t Ruben Zevi.

Kristina frblef ngra gonblick tankfull och tyst.

-- Sg mig, min skna prinsessa af de bhmiska luftslotten -- frgade
hon slutligen, lekande med en praktfullt inlagd solfjder af elfenben,
hvars fint ciselerade skaft hon snderbrt, utan att tnka drp -- hvad
r bttre, att tro _allt_ eller att tro _intet_?

Hagar kunde ej undertrycka ett fint leende, ty hon knde sig
fverlgsen, nr hon svarade:

-- Att tro _intet_.

S flyktigt, nstan omrkligt detta leende var, undgick det ej den
skarpsynta drottningen. Men hon beherskade sig och fortsatte i samma
tankfulla ton:

-- Tv usla, i frtid fdda, oknda hittebarn se dagen i en elndig
koja. Det ena r snart den rikaste man i vrlden, det andra gr steg fr
steg uppt och mnar troligen inte sluta frrn hon uppntt en tron.
Dessa barn sga sig vara fdda under inflytandet af planeternas konung
och drmed fdda till makten. De _tro_ sledes p stjrnornas
inflytande.

-- De _tro_ ej drp, ndig frken, de _veta_ det. Hela deras lif
vittnar drom. De erforo detta inflytande lngt innan de hade ngon
aning drom.

-- Men om nu detta frmenta inflytande, denna predestination till
makten, skulle visa sig vara endast en slumpens nyck? Om dessa
lyckobarn, till trots fr sin goda f, skulle falla lika hastigt frn
sina inbillade hjder, som de uppstigit dit -- om en senare del af deras
lif skulle blifva lika maktls och fvergifven, som deras ungdom varit
omhuldad af lyckans gunst -- hvad d? Detta kunna de icke _veta_, och
drfr veta de _realiter_ intet; de _tro_, och deras tro kan svika. Man
skall ej prisa dagen, innan aftonen r till nda.

-- Frlt, ndig frken; man kan icke p samma gng utstryka _veta_ och
_tro_. Ettdera mste man hlla. Jag fredrager att veta, s lnge jag
har bevis. Men mitt vetande r begrnsadt; jag vet icke hvari en
stjrnas makt bestr, jag vet icke ens hvem jag r, hvart jag gr och
hvar jag slutar. Jag vet endast, _att jag r till_, emedan jag r en
tnkande varelse.

-- _Cogito, ergo sum._ Du har lst Cartesii nyss utgifna _Principia
philosophi_.

-- Ja, ndig frken.

-- Nvl, d skall jag sga dig ngot, som du ock kan lra af denne vr
tids strste tnkare. Du _vet ingenting annat, n att du r till_. Du
_vet_ ingenting om den vrld, som omgifver dig; du _vet_ ingenting om
dina stjrnor och deras inflytande; du _vet_ ingenting om
vrldshndelsernas lagar, om sinnenas intryck, om andra mnniskors inre
eller om dina egna den. Om allt sdant har du skapat dig en _tro_ och
kallar detta att veta. Du har inga bevis, du har endast intryck. Alla
intryck svika; du simmar mot land, under dig r ett bottenlst djup, och
nr du tror dig ha uppntt stranden, fasthller du endast ett flytande
sjgrs. Du sger: man kan icke p samma gng utstryka _tro_ och _veta_.
Nej, det kan man inte, drfr, efter du vet ingenting, mste du _tro_
allt, nda till denna elndiga vidskepelse, som man kallar stjrnornas
inflytande. Jag _vet_ lika mycket som du, men jag _tror_ mindre n du,
jag tror ej p skrock. fver min vagga stod ock planeternas konung. Fr
hvad har d jag att tacka honom? Lif och krona, makt och frstnd har
jag ftt honom frutan; icke en sten kan han bortrensa under min fot,
och jag skulle tro p honom! Slck hans lykta i kvll p himmelens
fste, och jag skall i morgon vara den samma nd.

-- Eller slck i dag detta dyrbara lif, hvilket alla goda makter bevare,
och planeten skall nnu i millioner r beherska allt lefvande. Min
ndiga drottning har gtt frn seger till seger, gtt ofrstrbar frn
makt till makt och tviflar nd, att detta har skett af en hgre
skickelse.

-- Tig! Jag vill intet veta af andra skickelser n frsynens styrelse.
Mig skall du inte undervisa. Men -- tillade hon blidare -- du r nu
engng sdan: alltid hgmodig, alltid flygande med rnvingar mot solen.
Jag knner dig, kondor, men jag r intet lamm, som du kan bortfra i
dina klor. Till rkebiskop i Upsala lrer jag ej kunna utnmna en som
ingenting tror, ndock hon tror allt; men min lektris kan du blifva, om
den hgborna grefvinnan Gtz behagar nedlta sig s djupt under sin
rang. Farvl, Doxa! Stt upp ditt betnkande om _Idea boni ordinis_! Jag
frblifver dig vlbevgen, i frhoppning att du r ett lydigt barn och
att jag stundom fr skratta t dig.

Hagar Ryning gick med en reverens, nstan lika djup som hennes
frbittring och frdmjukelse.

-- Hade jag sagt: _tro allt_, skulle hon hafva svarat: _tro intet_!

Kristina hade tervunnit hela sin sjlftillrcklighet. Det var nu hon
som knde sig fverlgsen. Hon hade slagit den enda rival hon hade att
frukta bland kvinnor och slagit henne p den lrda samtidens hjdpunkt,
Cartesii filosofi. Men i denna sjlfviska seger blandade sig en hgtnkt
beundran just fr rivalen. Hvilken tankekraft! Hvilken fverbevisande
klarhet i allt, utom i detta enda, astrologernes narrspel! Min Gud, huru
kan man p samma gng vara s stark och s svag? ... Men om dr dock
funnes i sjlfva ofrnuftet ett grand af frnuft? Tycho Brahe lste i
stjrnorna, att min faders dotter skulle erfra norden ... Sade mig inte
stjrnan vid Gripsholm ... sade mig inte Rudbeckii stjrna, att jag
skall stiga frn makt till makt? ... I sju r, sade han; drefter falla.
Det r nu tredje ret ... _Nonsens_, inbillningars gyckel! Lysa inte
stjrnorna lika klara fyra r hrefter? Stiga frstr jag ... Falla?
Otnkbart ... Finnes en Gud, eller r allt ett de? Cartesius tviflar p
allt, utom p sig sjlf. Det r dock storartadt, det r den hgsta tanke
som nnu uppstigit i en mnniskas brst. Ingen visshet utom mig sjlf.
Bibeln beror af tolkningar, alla inlrda begrepp fdas af sinnenas
intryck. Och allt sviker mig, utom jag sjlf. Detta r mer n filosofi,
det r regeringskonst ...

Hon vidrrde ringklockan, utan att tnka drp. Fiken intrdde.

-- Hvad vill du?

-- Ndig frken ringde.

-- G din vg. Nej ... kalla hit jungfru Ebba! ... Luft, luft och
mnniskor! Tanken r ett vrldshaf; det gr mig som Hagar Ryning.
Framfr mig sjgrset, under mig bottenlst djup. Lekverk! Det enda
reela r dock att lefva ... Hagar Ingenting, Hagar Ring, Hagar Ryning,
Hagar Gtz! Det r ju en madrigal, som kan komma en gud att skratta.
Ebba skall blifva frtjust ...




                       8. Gyckel och sidenband.


      Min geml skall han icke blifva, men trhnda konung af Sverige.

Riksdrotset grefve Per Brahe bugade sig till afsked i drottningens
kabinett. Maj 1648.

-- Jag tackar eder, herr grefve. Anse detta uppdrag ssom ett bevis p
mitt synnerliga frtroende. Punkterna ro uppsatta enligt min nskan;
endast om punkt 4, tronfljden, vill jag mig nnu ngot betnka. Jag
behfver ej erinra en s beprfvad statsman och trogen rdgifvare, att i
detta slags renden br vnstra handen ej veta hvad den hgra skrifver.
Nr mnar grefven fverresa till Finland?

-- Med eders majestts ndiga tilltelse mnar jag nnu ngon tid stanna
i Stockholm fr fverlggningarna i rdet om freden.

-- Godt. Behfves ni dr, s behfves ni ocks hr, och jag kan ndigt
undvara eder trogna tjenst. Det sgs, att grefven skall blifva vlkommen
i Finland. Ingen har som grefven frsttt att tmja detta bestialiska
folk.

-- Jag vet tv, som gjort detta bttre n jag: salig konungen, som gjort
af finnarne de tappraste soldater i vrlden nst svenskarne, och vr nu
regerande ndiga drottning, som inrttat akademin i bo. Skalet torde
vara skrofligt, men krnan r mandel. Jag planterar, Gud gifver vxten.
Eders majestt, som r ung, skall f se mrkeliga frukter af detta
landet, nr vi f fred och ordning.

-- Detta r mig krt att frvnta. Freden r inte lngt borta. Lyckosamt
regemente i edert skogs- och sjrike, grefve Brahe!

Grefven mttes i drren af drottningens kusin, furstinnan Marie
Eufrosyne, numera gunstlingen Magnus De la Gardies geml, som vntat p
fretrde.

-- Marie -- sade drottningen p tyska med en skmtsam nick -- r du nu
njd?

-- Jag r alltid njd, nr min drottning r njd med mig, svarade
furstinnan, ngot frvnad fver den ovntade frgan.

-- Behfs det s litet fr att vara lycklig? Sg hellre: nr din herre
och man r njd med dig. Ack ja, hvarfr blef du inte grefvinna af
Nassau?

-- Kristine ... Du vet, att grefve Magnus och jag lefva mycket lyckligt
tillsamman.

-- Som ett par turturdufvor, jag vet. Det r rtt nog frestande fr
makalst folk att flja ett s hugneligt fredme. Drfr frgar jag
dig: r du njd _med mig_?

-- Har jag varit missnjd? Har jag visat mig otacksam?

-- Jag vill minnas du grt engng krokodiltrar fver en s vdelig
mesallians, som att frena ditt kungliga blod med De la Gardiernes.
Mtte du inte grefve Brahe i drren?

-- Jo. Hvarfr s?

-- Han medfrde i portfljen ett papper. Kan du tiga?

-- Som Jakobs kyrktorn, nr min drottning befaller mig det.

-- Jag kan inte befalla ett kyrktorn att tiga. Det ringer alla sndagar
ut sina hemligheter, bing, bng, och du gr alla dagar hvad Jakobs
kyrktorn gr blott om sndagen.

-- Jag bedyrar, Kristine ... Om du vill anfrtro mig ngot ...

-- S vet din man det i kvll, Stockholm i morgon och vrlden i
fvermorgon. Men gr nu engng inte som Jakob, gr hellre som tornet Tre
kronor. Det skramlar ej med klockor, det ser och tiger.

-- Jag r sten, Kristine, flinta! Hvad bar grefve Brahe i sin portflj?

-- Ett giftermlskontrakt.

-- O, Kristine, hvilket delmod, hvilken lycka, hvilken frjd fr allt
Sveriges rike! Du har d ndtligen ltit fvertyga dig om uppriktigheten
af hans knslor! Ditt mma hjrta har ej kunnat motst en s lng, s
upphjd, s trofast tillgifvenhet!

Och hon fll till drottningens ftter, kyssande hennes hand.

Kristina upplyfte henne, ssom man leker med ett bortskmdt barn.

-- Ja, hvad skulle jag gra? sade hon, nr de ter sutto, frtroligt som
frr, vid hvarandras sida. -- Jag mste ju gifta bort honom. Stnderna
gfvo mig ingen fred, rdet ansatte mig, prsterne togo sina ord
tillbaka och frskrade mig, att allt var tilltet, utom att vissna i
ogift stnd. Jag mste ju skaffa riket lugn. Drfr har jag utsett en
vrdig geml t din bror och ltit uppstta hans ktenskapskontrakt,
dri jag tillfrskrar honom Rfsns och Ulfsunda till brd samt
Torshlla och Eskilstuna till smr p brdet.

-- Hvad du r god, Kristine! Men alla kungliga gfvor ro intet emot
hans efterlngtade lycka att f ga dig sjlf.

-- Mig? Jag frstr, du talar, som stnderna, om den gamla romanen. Men
det r ju inte frga om mig. Jag frskaffar din bror en mycket sknare
geml, prinsessan Emilia af Hessen-Kassel, du vet. Han lskar ju henne
och hon honom. Ingenting r naturligare, n att jag, som hgeligen
stundar hans lycka, bereder honom lgenhet att flja sitt hjrtas val.

Marie Eufrosyne stirrade bestrt p den kungliga sfinxen. Hon visste fr
vl, att Kristina kunde gyckla, och gyckla rtt obarmhrtigt, med sina
offer, men detta skmt gick fr lngt. Den besvikna vnnen bemdade sig
att skratta.

-- Nej, du skrmmer mig inte. Du gr som vid julgfvorna. Atrappen
frestller en furie, men nr man ppnar den, tittar dr fram en ngel.

-- Hvad, Marie? fortfor Kristina med ltsadt allvar. -- Du tror d, att
... nej, min vn, du knner ju mig fr vl fr att inbilla dig sdana
drskaper. Jag skulle gifta mig? Det dr r ju fjolgammal sn. Du vet,
att jag underkastar mig aldrig en mans vilja. Men Carl Gustaf behfver
af flera skl en vrdig geml. Det r nyttigt fr riket, man mste tnka
p tronfljden.

Furstinnan Marie Eufrosyne var svag, ltt ledd och van att behandlas som
slktens smekunge. Men hon var kvinna nog och syster nog fr att knna
sig srad.

-- Jag beder dig, Kristine -- sade hon, uppstende med hgrda kinder --
skmta inte s med de mmaste knslor! Jag knner fr vl ditt dla
hjrta fr att tro p en sdan grymhet. Carl Gustaf kan uppoffra allt
fr dig, men han br i sina dror fr mycket af ditt kungliga blod fr
att lta bortsknka sig t en annan. Lebewohl ... grausames Herz!

Kristina dolde under sin halft frvnade, halft blidkande
afskedshlsning ett invrtes lje. Grefve Brahe hade verkligen burit i
sin portflj frslaget till ett ktenskapskontrakt, men icke med
prinsessan af Hessen-Kassel, som redan var frmld och hvars intryck p
den unge pfalzgrefvens flyktiga knslor knappt mer var en hemlighet, men
ett kontrakt, som skulle besegla den s lnge omtalade, af pfalziska
huset och dess anhngare s hgt efterlngtade frbindelsen med Kristina
sjlf. Hur entrget hade hon icke frn alla sidor uppmanats att fatta
ett beslut! Men lika ihrdigt hade hon nekat, nda tilldess att rdet
vgrade utnmna pfalzgrefven till fverfltherre i Tyskland, drest han
icke frut var frvissad om drottningens hand. Nu ville hon se huru
detta betydelsefulla steg skulle taga sig ut i den fixa formen af ett
ktenskapskontrakt, frbehllande sig att rifva detta bindande aktstycke
i tusen bitar, nr hon s funne fr godt. Brahe hade ftt ett s viktigt
frtroende fr den hndelse att det skulle behfvas, men icke ens om
hans tystltenhet var hon fullt frskrad. Ett lyssnande skvaller skulle
ledas p villospr. Gunstlingen grefve Magnus skulle f en _avis_. Var
han fr eller emot drottningens frmlning med pfalzgrefven? Ryktet
sade: _emot_, och detta har Kristina senare sjlf bekrftat. Fryxell
rknar frdelarna och finner grefve Magnus hafva haft allt skl att tala
_fr_ frbindelsen. Men denne ovldige hfdatecknare har glmt att taga
med i berkningen de oefterrttliga knslor, hvilka s ofta rsta emot
frstndets domslut. Grefve Magnus De la Gardie ville helst vara ensam
om sin drottnings ynnest.

Hon hade ju ej varit kvinna och tjugutv r, om hon en enda dag kunnat
glmma den viktigaste frga, som vid denna lder beherskar en ungms
framtidsutsikter. O, det falska, det nyckfulla hjrtat, som tror sig i
sin frmtenhet vara s stlfast och smlter s ltt fr en enda varm
flkt af upprrda knslor! nnu fr tv r sedan kunde drottning
Kristina icke frlta sin trolse lskare, att han kysst en tysk
kammarpiga, och nu kunde hon redan gyckla fver hans flyktiga bjelse
fr prinsessan af Hessen-Kassel. Mhnda tillstod hon icke ens fr sig
sjlf, att detta gyckel var en lek med dolkuddar. Jonglren uppfngar i
luften de slipade knifvarna och bugar sig sedan fr publikens applder.
Begrde Kristina en dylik appld? En liten pfalzgrefve, en liten
landtgrefvinna, huru lgt under hennes hghet! Och likvl ville hon
binda denne trolse lskare vid sig och sin tron med ett
ktenskapskontrakt. Den fyndigaste spekulant p mnskliga svagheter hade
ej kunnat uttnka en bttre drifkraft. Hon, som trodde sig st upphjd
fver lidelserna, mrkte icke, att hon stod under inflytande af det mest
bedrande bland alla blndverk; hon frstod icke, att hon var
_svartsjuk_.

Det fanns likvl en oknd, smygande demon i hennes nrhet -- utan
tvifvel en hemlig fiende till Carl Gustaf -- som tycktes vara
underrttad om allt och frstod Kristina bttre n hon frstod sig
sjlf. Fljande morgon vid pkldningen fann drottningen p sitt
nattduksbord en anonym biljett, som endast innehll fljande med frvnd
stil i blyerts tecknade ord p tyska:

Frga jungfru Ryning hvad hon br p det svarta sidenbandet under sin
halskrage!

-- Fiken -- sade drottningen uppbragt till kammartrnan -- hvem har
understtt sig att lgga en biljett p mitt bord?

Fiken bedyrade vid lif och salighet, att hon icke hade minsta aning huru
detta papper inkommit i drottningens sngkammare. Upptckten var icke
angenm. Oknda hnder, oknda steg i slottets innersta voro alltid en
fara, tminstone alltid en misstanke, och drottning Kristina var
misstnksam. Ebba Sparre invigdes i frtroendet och tillstyrkte att
undvika uppseende, men i tysthet fvervaka betjeningen. Fiken Lng,
hvars trohet hrtills besttt alla prof, tvarnades att hlla saken
tyst; men hnde slikt engng till, gllde det hennes tjenst, om ej ngot
vrre.

-- Hvad kan jungfru Ryning bra p halsen? frgade Ebba, som aldrig rtt
kunnat frdraga denna medtflarinna i sin hga vninnas gunst.

-- Frmodligen ett hrstr af Lucifer; jag mnar ej frga henne, svarade
drottningen likgiltigt och ref snder biljetten.

Amiralen och riksrdet Erik Ryning bodde vid denna tid med sin familj i
Stockholm. Hagar hade tertagit sin plats som dotter i huset och icke
frgfves anlitat sin s ofta prfvade konst att vinna de hjrtan hon
ville vinna. Den redlige gamle sjmannen och hans frtrffliga maka
frlto, p grefvinnan Torstensons frbn, sin adoptivdotter hennes
fventyrliga resor i flt och funno sig smickrade af drottningens ndiga
frtroende att tv eller tre gnger i veckan lta tillkalla Hagar som
lektris eller hellre bitrde vid studiet af klassiska frfattare,
teologi, filosofi och matematik. Samma morgon, nr den anonyma biljetten
fanns p nattduksbordet, var Hagar kallad till slottet klockan sex att
frelsa Cartesius, men denna gng ej hans filosofi, utan hans mindre
bekanta dioptrik. Kristina hade mer och mer intagits af denne
frfattare, som s snillrikt hnvisade en forskande tanke att tvifla p
allt, utom p sin egen tillvaro.

Samma studerkammare, som s ofta frr varit vittne till de tv lrda
rivalernas frtrogna forskningar, sg dem fven nu frdjupade i den nya,
af Snellius r 1620 uppfunna lran om ljusets brytning, hvilken
Cartesius 1639 skt nrmare utreda, mera genom spekulation n genom
empiriska rn. Drottningen var ndig, nstan frekommande, men mrkbart
frstrdd. Hennes lysande frmga att i gonblicket kasta sig frn en
tankegng in i en annan och med samma frvnande klarhet vara hemma i
allt tycktes ej hlla profvet i dag. Hon ertappade sig skrattande p
ovanliga distraktioner, missfrstod boken, missfrstod frelserskan och
tillt sig anmrka, att den bermde frfattaren visste ej alltid sjlf
hvad han sade.

-- Han r klar frn sin synpunkt, invnde Hagar; men i stllet att
freskrifva ljusstrlen den vg han br taga, hade frfattaren bort
kasta sin ring i hafvet p en famns vatten och frska finna honom p
det stlle, dr guldet glimmar p bottnen. Tanken lter smida och tnja
sig som guldtrd, men naturlagarna ro obevekliga: man kan icke fnga
dem utan att flja och utspionera dem.

-- Har du hrt -- infll Kristina, bytande hastigt samtalsmne -- att en
italienare vid namn Torricelli har uppfunnit _vacuum_? Nst konsten att
finna _allt_, r intet beundransvrdare n konsten att finna _intet_.

-- Jag sg i jesuiterkollegium i Wien ett instrument, som var
konstrueradt efter denna nya uppfinning och kallades _barometer_. Med
dess tillhjlp mtte man luftens tryck.

-- Det r njsamt; jag vill infrskrifva denna tingest ifrn Paris.
Luftens tryck? Sledes kan man i ett segel mta vindens tryck och
stormens styrka. Vr tid r frgvis: den trnger in i naturens innersta.
Hvad skall man upplefva om hundrade r? Barometer, sger du? Jag vill
ihgkomma denna term.

-- Fr att mta luftens tryck terstr nnu att anbringa ett tomrum i
seglet, anmrkte Hagar.

Hon hade kunnat spara denna lilla tillrttavisning. Drottningen ltsade
icke hra den och fortfor p sitt lifliga stt:

-- Cartesius beherskar ljuset, Torricelli beherskar luften, De Geer har
redan i tjugu r beherskat jordens innandme. Vra murare,
skorstensfejare och brandsprutor ha lnge beherskat elden: gif mig nnu
en titan, som beherskar vattnet, och vi skola omskapa vrlden ... Huru
kom du till jesuiterkollegium?

-- Jag medfrde rekommendation till generalvikarien pater Malines, som
lofvade insinuera min sak hos grefve Trauttmannsdorff. Malines infrde
mig i lrda sllskap och i jesuiterkollegium.

-- Beknn, att du lyste med din lrdom bland de fromme fderne!

-- , ndig frken; vid sidan af de lrdaste mn i Europa var jag en
vilde!

-- Fraser! Du slog dem p fingrarna, ssom du slagit Luther och Calvin.
Jag antager, att de varit frtjuste i dig och att du i hemlighet r
jesuit. P det dr svarta bandet kring din hals br du en relik frn det
allrakristligaste kollegium till minne af din lyckliga omvndelse. Hvad
r det? r det den helige Loyolas ben eller sex hrstrn af pfvens
skgg?

-- Nej, s from r jag icke, genmlde Hagar leende, men drottningens
skarpa blick upptckte strax, att ljet dolde en fverraskning.

-- Sade jag dig inte, att du ej duger till rkebisp i Upsala? Betnk,
att du r skligen misstnkt fr lnligt tassel med vr kyrkas fiender
och att blott en uppriktig beknnelse kan rdda dig frn vr lutherska
inkvisition! Kom ihg hvad biskop Johannes ftt lida fr sina vlmenta
ider! Fram med sanningen: hvad br du p bandet?

-- Ett oskyldigt souvenir, som inte kommer ngot samvete fr nr,
hvarken lutherskt eller katolskt.

-- Det mste vara en hjrtesak, som man bevarar s nra sitt hjrta. Fr
jag se tingesten? Jag skall inte frrda dig, om det ocks vore Sankt
Britas oxeltand.

-- Ndig frken ... Jag r hvarken jesuit eller lutheran. Jag har den
ran beknna min drottnings tro: jag r cartesian.

-- Min Gud, hvilka omsvep fr en bagatell! utropade Kristina skrattande,
fattade sidenbandet och framdrog en liten medaljong af guld, hvilken hon
genast ppnade. I medaljongen lg en svart hrlock.

Hon hll den mot dagen. Ljet blef oskert, blicken frndrades, en hg
rodnad uppsteg p hennes kinder. fven Hagars kinder frgades
purpurrda.

-- r det Gustaf Kurcks hr? frgade drottningen, sjlf angelgen att
finna en frklaring, som tycktes vara den enklaste och naturligaste.

-- Nej, svarade Hagar, fr stolt att begagna denna ltta utvg att undg
faran. -- Det r hans furstliga ndes pfalzgrefvens hr frn Jankowitz.
En kula hade rubbat hans lockar vid rat; han bad mig jmna sitt hr,
och jag behll med hans tilltelse denna lock till minne af en tapper
man och ett rorikt fltslag i drottningens tjenst.

Kristinas vrede var alltid snabb och hnsynsls. Hon kastade hrlocken
till golfvet, trampade honom, fattade Hagars bda hnder hrdt i sina
och genomborrade henne med en blick, som f andra frmtt uthrda. Det
var nu tredje gngen dessa tv stodo som stridande rnar mot hvarandra,
och denna gng tycktes frolmpningen vara ddlig.

-- Du ... du ... hans skka, du! utbrast drottningen i korta, afbrutna
ord, af hvilka hvarje stafvelse var ett dolkstygn. -- Jag ddar dig
icke, elndiga ... jag fraktar dig!

Och hon sttte henne hftigt tillbaka.

Hagar hade blifvit lika blek som hon nyss var rd. Hon mtte den
gnistrande blicken utan att blinka, tog tv steg tillbaka och svarade:

-- tertag detta ord! Det r ovrdigt en drottning.

-- G, g! utropade Kristina, ytterligt uppbragt, och famlade efter
ringklockan.

Hagar sg rrelsen, fattade ringklockan och hll henne ljudls inom sin
slutna hand.

-- Af nd, hr mig! Ett gonblick af lugn, och jag skall frklara allt,
ssom jag frklarade frrderiet den 12 Maj.

Kristina stod med handen p drrvredet fr att ropa p vakt, men
beherskade sig. Var det hgkomsten af ett tidigare frhastande eller
blygseln att bringas ur fattningen af en underordnad? Hon satte sig,
mrk och strng, vid studerbordet, denna gng ett domarebord, och
tecknade med handen, att hon ville hra den brottsliga. Ringklockan
terstlldes till hennes disposition.

Hagar frtljde sin bekantskap med pfalzgrefven, hans frgor om
drottningen och sina frsiktiga svar. En ung fverstes frsk till
frtrolighet ansg hon sig kunna med tystnad frbig. Frhllandet
mellan dem hade varit tadelfritt och fru Beata De la Gardie vaksam.
Hagar dolde icke sitt skmt, nr hon upptog hrlocken, och pfalzgrefvens
svar, som rjde tillbrlig vrdnad fr drottningens person. Detta
obetydliga mte vid Jankowitz hade tilldragit sig vid den halfppna
drren till en stuga, uppfylld af folk. Den, som aktat ndigt framfra
ett skvaller hrom, borde ocks kunna intyga, att berttarinnan nu
talade sanning.

-- r detta allt? frgade drottningen kallt. Hon hade ftt tid att
svalna.

-- Allt, ndig frken.

-- Hvad betydde det d, att du frutspdde t hans furstliga nde
Sveriges krona?

-- Ndig frken skall nppeligen finna en bland sina understar, som
icke hrt omtalas en vntad hg frbindelse och drt af hjrtat glder
sig.

-- Det kommer dig intet vid. fver mig skall aldrig en man rda, lngt
mindre en konung. Men ingen vet hvad hr sker, om jag dr. Behll din
usla hrlock! Han kan mjligen inbringa dig ett riddaregods.

Hagar upptog hrlocken.

-- Intet kan vara fr mig s dyrbart som min drottnings frtroende till
min heder. Vrdigas frvissa mig drom, och jag begr ingen furstegunst.

Det var kallt i studerkammaren. Kristina teg ngra gonblick, stod upp
och vrmde sig vid en brasa i den stora ppna kaminen.

-- Bed mig om frltelse! sade hon slutligen.

-- Fr hvad, ndig frken?

-- Fr ett ord, som kunnat kosta en annan hufvudet. Man sger ej till
sin drottning, att hon talat sig sjlf ovrdigt.

-- Och hvem skall d gifva en rbar jungfru upprttelse fr att hon
kallats en skka?

ter brjade den knappt frkolnade vreden att flamma till lga i ett
ltt retadt herskarelynne. Det finns knappt exempel drp, att Sveriges
Kristina ngonsin erknt sig hafva ngrat ett ord eller en handling, men
det finns mnga bevis att hennes dlare knslor ftt makt fver vreden.

-- Bokrtta, du i din frlegade lrdom -- utbrast Kristina, nyo
uppbrusande, i det hon hftigt rrde om brnderna i kaminen -- du usla
lilla gldkol, som inbillar dig upplysa vrlden och af hvilket i morgon
intet annat r kvar n ett fingersmtt aska, vill du g till rtta med
_mig_? r det inte nd nog, att jag nnu slsar ett ord p dig? Skall
jag nnu drtill gifva en knracka socker fr att jag tilltit henne
glfsa? Frstr inte du, som frstr allt, att mina ord ro ingen
skolkria, som du gunstbenget skall mstra och korrigera? Vill du rita
en krux i marginalet, s fverkorsar jag hela sidan och skickar dig med
alla dina gspennor tillbaka till det vargbo i Finland, som du aldrig
bort fvergifva. Bed mig om frltelse, eller g din vg!

-- Fr jag svara ndig frken?

-- Nej, det r fverfldigt. Svarar du nnu ett ord, s r du i morgon
ej mera i Stockholm.

-- Eders majestt -- svarade Hagar med en kall bugning -- jag skall i
morgon icke mer vara i Stockholm och icke mer vara eders majestts
underste. Mina rttigheter som medlem af familjen Gtz ro erknda af
kejsaren i Wien. Jag hoppas finna ett land, dr ingen frgfves begr
upprttelse fr ett orttvist skymford. Huru ringa jag n m vara, aktar
jag min ra lika hgt, som eders majestt aktar sin, och protesterar mot
ofrskyld vanfrejd. Jag m kallas en bokrtta, men som en knracka lter
jag icke trampa mig. Ngot har jag lrt mig i eders majestts skola, och
drfr skall jag vara tacksam, s lnge jag lefver: de, som Gud adlat,
f icke frnedra sig. Hvad angr det obetydliga minne, som s
ofrmodligen misshagat eders majestt, aktar jag det mindre n intet,
sedan jag haft olyckan att mista det som mycket kostbarare r, min
ndiga drottnings ynnest och tillit.

Vid dessa ord kastade Hagar hrlocken i den slocknande glden. Han
ringlade sig som en orm, jste upp i ett ltt, brunt skum, frkolnade,
glimmade nnu en half sekund och frsvann.

S hade nnu ingen underste talat till den mktigaste drottning p sin
tid och till en som hll s strngt p sin kungliga vrdighet. Men
antingen Hagar vntat ett nytt vredens ord eller mjligen en hastig
omkastning till nd, som efter den 12 Maj, bedrog hon sig i denna
frvntan. Kristina frblef tyst, orrlig och sluten, drottning i hvarje
tum, och vinkade endast ltt med handen, att den djrfva rebellen kunde
g utan hinder. En kort, djup reverens frn den aftrdandes sida, och
drren slts n en gng till mellan dessa tv s hgt begfvade, i
sjlarnas grunddrag s nra beslktade skapelsens gunstlingar, hvilka
voro fr lika hvarandra fr att icke stndigt stta kant emot kant,
stndigt knna sig dragna till hvarandra och likvl aldrig kunna
frdraga hvarandra.

Drottning Kristina var klartnkt och hgtnkt nog att i rebellens
snarstickna ord igenknna ngonting af sig sjlf, som hon kunde frlta,
om ocks ej tillta. Men hennes tankar hade redan hunnit taga en annan
riktning, fr hvilken en liten frelserskas myteri frsvann till en
obetydlighet. Hon satt en stund frsjunken i hjrtefrgor.

-- Upprttelse! Hvem ger d mig upprttelse? ... Nej ... min geml skall
han icke blifva, men trhnda ... konung af Sverige.




                          9. Ett lejonmte.


                             Ebba, har du ngonsin ridit p ett lejon?

Drottningen satt i sitt stora mottagningsrum den 15 Maj 1648 p aftonen.
Dr var en ceremonis vntan, likasom vid mottagandet af en utlndsk
ambassad. Statsfruarna hade ftt fretrde och gtt, hofjungfrurna hade
ftt sina befallningar. Drrarna voro omsorgsfullt bevakade. Frutom tre
srskildt kallade, fick ingen tilltrde. Gunstlingen grefve Magnus
intrdde med varsamma steg och underrttade sig, fr att sondera
stmningen, om hennes majestts hlsa. Kristina lyfte flyktigt sina gon
frn en uppslagen bok och svarade:

-- Jag mr alltid vl, nr jag slutit fred med mig sjlf. Det r inte
sant, att allt ondt kommer frn magen. Allt ondt kommer frn inbrdes
krig i kropp eller sjl.

Hon vxlade ofta uttryck, och grefven hade studerat dem alla, ssom en
entomolog undersker en fjrils sprten i mikroskopet, men i dag var dr
ngonting mer n vanligt bestmdt, nstan hotande. Hon frekom honom som
en vaktande lejoninna, hvilken man icke vgar nrma sig eller vidrra,
oaktadt hennes skenbara lugn.

Grefvens nyfikenhet var i hg grad spnd, men han vgade icke frga mer.
Han visste ngot, men icke allt. Kristina gaf sig aldrig helt, icke ens
i de frtrognaste gonblick t den mest frklarade gunstling. Ngonting
skulle ske denna kvll -- hvad? Grefve Magnus vxlade en blick med de
uppvaktande hofjungfrurna; de visste mindre n han och drogo sig snart
tillbaka. Han frblef stum, drottningen likas.

Om en stund intrdde biskop Johannes Matthi, mottogs med ndig
uppmrksamhet och erbjds en plats vid drottningens _hgra_ sida. Han
hade ldrats i tidens trtor; han hade icke ftt fullt rtt, men icke
heller fullt ortt i tvisten om _Idea boni ordinis_. Han hade utarbetat
och underskrifvit Hagar Rynings bevis att allt missfrstnd berodde af
ordtolkningar, och drmed hade prsterskapet ltit sig nja, under
frbehll att _Formula concordi_ infrdes bland svenska kyrkans
beknnelseskrifter. Det var en jrnhrd ortodoxi man dr ville ptruga
alla farlige fritnkare, och fr den fromme biskopen stod dock krlekens
lag fver alla andra.

Kristina frstod hans bekymmer, rckte honom sin hand och sade:

-- nnu har denna hand inte undertecknat _Formula concordi_ och lrer
ej heller gra't.

-- Jag tackar min ndiga fverhet, svarade biskopen, synbart
tillfredsstlld. -- Man mste hafva frdrag med de svaga i tron.

-- Och med de svaga i krleken, infll Kristina smleende.

-- Ndigaste frken, krleken r af en fast annan natur; han r stark
som dden. Dr han rder, frdrager han allting, tror allting, hoppas
allting, lider allting.

-- Undskyll, vrdige fader, jag har ej varit nog lyckosam att hitta i
denna skrpliga vrlden en krlek som lider allt och frdrager allt; men
vl har jag mycket omak med en krlek som tror allt och hoppas allt. Jag
tnker vi skulle litet klippa den blinde gudens flaxande vingar.

-- Jag talar icke om kttsliga mnniskors ostadiga begrelser, rttade
biskopen mildt.

-- Nej, jag frstr. Men statt mig nu bi i afton, vrdige fader. Ty dr
ser jag en komma, som tror allting och hoppas allting ... med hvad skl,
lmnar jag osagdt. Visst r, att han inte lider allting.

Det var pfalzgrefven Carl Gustaf, som intrdde i en hofdrkt, hvilken
tillika var krigarens. Ingen mrknad blodflck, intet stoftkorn frn
slagfltets sand flckade nu hans vackra gula kyller eller hans fina
spetskrage. Det lnga svarta hret fll, omsorgsfullt benadt, fver hans
breda skuldror, detta hr, hvaraf Kristina s nyss sett ett prof. Den
tunna mustaschen slingrade sig ormlik kring den beslutsamma fverlppen;
vxten hade blifvit fylligare och antydde inga frsakelser af en hoppls
krlek. Hllningen var fortfarande obesvrad, ssom det anstod en
prfvad krigare; men i blicken och kring lpparna lg ett drag af
spanande ovisshet, likasom knde han sig mindre sker hr n p de
blodiga slagflten. Under ett undfallande yttre gmde sig det stolta
medvetandet af kraft inom denne man, hvilken kunde bja sig som en
fjder, men skulle resa sig, nr hans tid var kommen. Hvad var han nu?
Ett lejon, som gick med frbundna gon.

Han kysste ceremonist drottningens hand och afbidade hennes tilltal.
Grefve Magnus, som stod beredd att uppfnga hvarje hviskning, iakttog,
att hon bjd honom plats vid sin _vnstra_ sida. Hger och vnster ha
alltid haft en mrklig betydelse, men aldrig s som i detta tidehvarf.

Efter ngra likgiltiga frgor om resan till Stockholm tog Kristina utan
omsvep till ordet i den viktiga frga, som i dag skulle f ett svar.

-- Eders krlighet -- sade hon -- har ltit frmrka genom doktor
Johannes och grefve Magnus sin _intention_ att ndteligen f min
kategoriska resolution om den sak oss s nra rr, nmligen mitt val af
geml. Drfr torde eders krlighet intet misstycka, att jag ltit
hitkalla desse vrdige mn fr att i deras nrvaro gifva eders krlighet
min mening tillknna, ssom jag ock vill i Guds syn densamma sga, utan
allt fagert snack eller _compliment_.

Pfalzgrefven bugade tigande.

-- Jag frklarar allts, att jag intet vill betaga eders krlighet ngot
hopp att taga mig till kta; ej heller gifver jag ngot hopp, att sdant
ske skall.

Tystnad. Drottningen fortfor.

-- Drest jag trder i gifte, frskrar och lofvar jag, att ingen annan
i vrlden taga till kta, n eders krlighets person.

Stum bugning.

-- Dr som jag intet vill gifta mig, vill jag fr rikets bsta och
skerhet ska _declarera_ eders krlighet till _successor_ och arffurste
till riket.

ter en paus. Pfalzgrefven Carl Gustaf var vl frfaren i mnga
vetenskaper, men icke en vltalare, som Gustaf II Adolf och dennes
dotter Kristina. Han afbidade stum och ej utan frlgenhet en vidare
utlggning af dessa lysande lften, som inneburo p samma gng s mycket
och s litet.

Kristina blef otlig. Hon hade med en fr sin tid hgst sllsynt korthet
sammantrngt i f afmtta och noga fverlagda ord allt hvad hon ville
sga och vntade svar.

-- Hgre -- tillade hon -- kan jag ej lofva. r eders krlighet intet
drmed tillfreds, kan jag ej gifva en annan resolution.

-- S mnga ndiga lften tillfrene hafva ltit mig fast annat frmoda
om eders majestts tankar fr min ringa person, yttrade nu pfalzgrefven
i en ton af svikna frhoppningar.

-- Doktor Johannes kan fuller intyga, att ett barns lften hafva
ingenting att betyda, dr de intet vid vuxen lder f sin _consummation_
och stadfstelse, infll Kristina.

Biskopen nickade, med tillgg, att dr ju intet stod i vgen fr att
hennes majestt nnu torde fatta sitt beslut till alla trogne
understars hjrteliga frnjelse.

-- Jag sger ju eders krlighet -- tertog drottningen lifligt -- att
jag nnu intet beslutit hvarken till eller ifrn. Men det vill jag
_insistera_, att jag intet besluter af _consideration_ hvarken fr eders
krlighets eller fr min person, utan af _gard_ till _publicum bonum_
och fderneslandets skerhet. Det jag nu tnker fverlta armn i
Tyskland till eders krlighets _direction_ som generalissimus, det sker
allenast fr den tjenst, som jag frhoppas eders krlighet skall gra
riket, och fr att detta m vara betryggadt, om mig ngot ddeligt hnda
skulle.

-- Jag tackar dmjukeligen fr den nd mig vederfares, genmlde
pfalzgrefven, och mste drmed vara tillfreds. Men min _intention_ har
allenast varit till eders majestts person och till ingenting annat.

-- Ja, ja, jag vet vl det talesttet, afbrt honom Kristina, allt mera
otlig. -- Jag talar om riket, och eders krlighet talar om sig och mig.
Hvad skall jag d mera sga drtill? Skall jag stunda betnketid, som
sed r, nr en jungfru intet vill strax svara en entrgen friare? Skall
jag lofva hvad ingen annan piga lofvar, att eders krlighet skall f min
resolution, nr jag r fem och tjugu r gammal? Ja, s lofvar jag ock
det; r det _satisfaction_ nog? r eders krlighet nu frnjder?

-- Jag tackar underdnigast och r frnjder med allt som behagar eders
majestt. Mitt _facit_ har intet annat varit, n den lyckan att ga
eders majestts person, och kan jag vl nja mig med ett stycke brd,
nr det betages mig, som min hgsta stundan r. Men fr jag intet den
uppfylld, vill jag aldrig se Sverige mer.

Nu tog Kristina eld.

-- Och det sger mig en, som hr och dr ltit sig njas med andra n
mig! Hvad r detta fr fanfaronader? r jag en Chlo, som leder fr i
rosende band, och eders krlighet en suckande Damon, som skter
hjordarna p sin faders grd? Jag knner min Damon: drmed skall han
aldrig i tiden vara _content_. Den Gud hafver satt till ngot hgre i
vrlden skall intet lta sig nja med freklippande.

-- Jag vet det fullvl, och eders majestt hafver sagt mig det sjlf vid
min kra systers brllop frlidet r, att eders majestt ingen
_affection_ hafver till min person, s att jag drom _desperera_ mste.
Jag har drfr ock bedt Gud afvnda mitt sinne frn detta uppstet fr
att ej drmed bekomma eders majestts ond och min egen strsta skada;
men si, jag har intet varit drtill _capable_. Fastmer har jag draf
dagligen kvalts och min stundan till eders majestts person dagligen
frkats, s att jag sjlf intet mer r mig mktig och mste draga mig
dens misshag, som jag mest ville behaga.

Ett fint, elakt lje, som hon knappt vrdade sig om att dlja, frrdde
Kristinas tvifvel om uppriktigheten af denna frklaring. Hon beherskade
sig, tackade fr s mycken _affection_ och frskrade, att hon knde
hans trohet, men hade sina skl hvarfr hon nnu ej ville besluta.

-- Eders krlighet har ju att vlja mellan ring eller krona och skall
gra sig vrdig bda genom sitt _comportement_ i kriget.

-- Dr som eders majestt aktar mig vrdig ringen, vill jag om kronan
intet annat tnka, n att ingen r att jmfra med den henne nu br. Jag
har kommit till Sverige p eders majestts lften i frsta ungdomen, och
dr det ej kan ske, som mig d utlofvades, tckes eders majestt bruka
mig s lnge ndigst behagas, men drefter _dimittera_ mig ur tjensten,
intet komma min ra vid och intet fordra mig till Sverige, dit jag
aldrig skall tervnda. Min enda stundan r d att sitta i ro.

ter afbrt honom denna mrknande blick, som s snabbt kunde omskifta.

-- Ro? Det skall jag frekomma. Blif mig frn halsen med detta
barnjollret! Ni hr, ers hgvrdighet, han stller mig nnu till rtta
fr den tid, nr jag ej hade makt att bortlofva en bondgrd, lngt
mindre mig sjlf! Hvad skall jag svara en s envis herre, som intet ens
har vett att begripa skillnaden mellan mitt stnd och sitt? Jag r intet
_obligerad_ af ett barns lften; jag hfver dem upp. Jag tillbjuder hans
furstliga nde fverbeflet och successionen, jag tillsger honom att
vnta, men han _refuserar_! Hvad r detta fr frcka _discourser_?
ndock han skulle d i en sdan _esprance_ att varda utsedd till min
geml och aldrig komme drtill, r intet detta anseende nog fr hela
vrlden?

fven Carl Gustaf knde Vasablodet i sina dror brusa upp.

-- Erik Oxenstjerna hade ringa ra af att engng vara i folkets mun
ssom den dr djrfdes lyfta sina frmtna blickar nda upp till en
korad drottning, genmlde pfalzgrefven stolt.

-- r detta en jmfrelse? Har jag behandlat eders krlighet ssom jag
_tracterade_ Erik Oxenstjerna? infll Kristina ytterst vredgad, stod
upp, men satte sig ter. -- Den, som ej bttre vet tskilja personer och
ansprk, r intet vrd den ra jag tillbjuder honom, ej heller de gfvor
han ftt af Gud att densamma bruka.

Carl Gustaf fann rdligt att gra en diversion.

-- Eders majestt -- sade han -- talar om sitt ddliga frnflle och min
succession, likasom skulle jag vilja fverlefva den dagen! Nej, med
herrarne skulle jag aldrig komma till rtta, och Gud bevare mig frn att
sla mina hnder i deras blod.

-- Blod? Hvem talar om blod? Sdane ren I! Men si, det skall jag
frekomma! Mrk, att jag sger eders furstliga nde: ingen oreda skall
frekomma, allts intet blod utgjutet varda, om mig ngot ddeligt
tillstter.

-- Jag frstr det intet. r ers majestt s _indifferent_ fr min
person, r ock min succession af ringa vrde. Eders majestt kan ju af
en _particular affection_ fr ngon annan _moveras_ frn den mig nu
gifna frtrstan framdeles.

Paus. Kristina lyckades tervinna sitt fverlgsna, nstan hotande lugn.

-- Detta sger eders krlighet fr att lura ut mig. En fltherre vill
utspionera fiendens position; men mrk nu ock frst, att jag ingen
fiende r, fast mera en rlig vn, och drnst, att min _position_
ligger i ppen dag. Fr mina tankar r jag ingen skyldig att redovisa;
ej heller stller mig ngon fr dem till rkenskap. Vill eller vill
intet eders krlighet vara frnjder med dessa tre punkterna, som jag
strax i brjan frelagt? Mrk: _primo_: intet ja och intet nej fr min
person, frrn jag r fem och tjugu r gammal; _secundo_: att jag ingen
annan tager n eders krlighet, _om_ jag gifter mig; _tertio_: _om_ jag
intet gifter mig, _declareras_ eders krlighet till min eftertrdare ...
r detta nog? Lgg mrke till att jag intet tillbjuder detta tv gnger.
Det sitter hrdt nog nd. Jag begr svar.

Detta svar rckte till sent p kvllen. Ingen af de tv hufvudpersonerna
ville vika frn sin position. Vreda ord omvxlade med ljen och hot p
ena, yttre underdnighet och hemlig frbittring p andra sidan. Det var
ett fltslag mellan ring och krona, sdant dr nnu aldrig utkmpats i
Stockholms slott och knappt i ngon annan konungaborg. Biskop Johannes
och grefve Magnus upptrdde som medlare, ytterst varsamt, ssom man ju
mste behandla ett lejon och en lejoninna i handgemng, men trhnda
icke alltid lika uppriktigt. Slutet blef, att lejonet erknde sig, icke
besegradt, icke tillfredsstlldt, men resigneradt att lyda och vnta.
Man fverenskom, att det kungliga giftermlet skulle fr alla, fven fr
drottningens moder, fr rikskanslern, rdet och stnderna, framstllas
som afgjordt och endast uppskjutet fr kriget, till hvilket pfalzgrefven
skulle afresa som fverfltherre. I sammanhang hrmed skulle Carl
Gustafs succession genomdrifvas i rdet och stnderna. Det mrkeliga
mtet afslutades med msesidiga frskringar om tacksamhet och
tillgifvenhet.

Uppvaktande hofjungfrun Ebba Sparre vntade i sofrummet. Kammartrnan
bortskickades, drottningen kastade sig oafkldd p sin bdd. Hon var
trtt, men kunde ej sofva. Hennes tankar voro den af regnet uppsvllda
vrfloden; han mste ju strmma ut fver sina brddar.

-- Ebba, sade drottningen, har du ngonsin ridit p ett lejon?

-- Nej, det aktar jag mig fr, svarade vninnan, dljande sin nyfikenhet
under en gspning.

-- Dri gr du rtt. Man kan inte bruka sporrarna; dr hjlper intet
annat n gldande jrn. Ngot som brnner och ngot som lyser. Jag har
frskt det, jag.

-- Och du har tamt odjuret?

-- Tmjas kan det inte, men sprras i bur. Man fr se huru lnge. Dr
mste vara ett stadigt galler.

-- Du frstr rida, du.

-- En gng har jag blifvit kastad ur sadeln. Vid Norrkping var det. Vid
Bjrnsns. Den finska trollpackan, du vet. Hon med hrlocken. Tre gnger
har hon frhxat mig, tre gnger har hon ftt sp. Grefvinnan Gtz! Hon
har ju lmnat staden?

-- Hon reste i frgr. Det skall hafva varit mycken uppstndelse i
Ryningska huset, men nnu mer i det Kurckska. De hllo af otckan.

-- Gjorde de? Det r mjligt. Jag har aldrig sett ngot mera ofrskmdt
i kjol, men drhos aldrig ngot mera beundransvrdt. Det fanns
gonblick, nr jag velat vara hon.

-- Men ditt lejon r nu beskedligt i bur?

-- Ja, det kostade omak. I fyra timmar redo vi banan rundt. Hvilka
kabrioler! Hvilka sidosprng! Stundom ett sakta rytande. Och alltid om
igen till samma punkt, dr vi redo ut ... min person, som skulle
uppslukas; intet annat n min person! Gud bevare fr kronan. Hvad skulle
ett lejon bry sig om en frgylld spilta? Vi tv skulle rida genom
vrlden. Jag skulle lugnt skta tygeln, nog skulle min sprakfle skena,
mig till behag. Min Gud, sdan hycklare! Han blefve en trffelig
rikskansler. Han har varit mig s trogen, att natt och dag har han tnkt
endast p mig. Och fverlefva mig? Otnkbart! Emellertid r det nu klart
... fr tre r tillsvidare. Begr ej f veta mer, var njd, att jag
hller tygeln! Och gift dig ej fre de tre ren, Ebba; jag behfver
ngon, med hvilken jag i tysthet kan skratta.

-- Jag skall flja min ndiga drottnings fredme och vnta.

-- Nej, gr inte det, du torde f vnta lnge. Gift dig du, som kan det,
som vgar det, men inte fre de tre ren. Det r trhnda ej lyckligt
att vara fr alltid ensam. Det r fr varmt blod i oss, och sedan ...
den ensliga storheten knnes stundom s kall. Pygmalion mejslade t sig
Galathea ... jag ville kunna mejsla t mig en jmlike ... Nej, inte en
jmlike, men litet mer n en leksak. Stundom tror jag mig hafva funnit
en slik, men nr jag drager p trden, rr dansmstaren armar och ben.
Jag kastar honom p elden.

-- Till sist kommer lejonet ut ur sin bur och skenar af med min
drottning.

-- Tror du? Nej ... jag fruktar ej mer att blifva dess byte. Dr finnas
fr mnga hrlockar. Ebba ... hvartill du n m nedlta dig, dela aldrig
din gunst med en annan kvinna! ... Ring p Fiken! Jag vill frska att
sofva.

Drottning Kristina lade sig, men smnen flydde, tankarnas mstersmeder
fortforo att hamra p stdet.

-- Han vntar nu ... jag binder honom nu ... men lnge skall han ej
hafva tlamod ... han kan ju ej bindas fr alla tider. Det r dock en
konung gmd i hans gula kyller ... Om jag skulle frigra mig frn hans
band och alla band? ... Om jag skulle ... Hagar har beundrats i Wien ...
hon har sammantrffat med de lrdaste mn i Europa ... Hvarfr skall jag
vara bunden vid detta barbariska land? ... Om jag skulle ... _afsga mig
kronan_?




                      10. Ruben Zevis sndebud.


                  Mina penningar fra krig, mina penningar sluta fred.

Vidpass en mnad efter det konkordat, som i Maj 1648 afslts i Stockholm
mellan drottning Kristina och hennes designerade eftertrdare,
nedstrmmade regnet en junidag fver den fria riksstaden Regensburg,
skljde grus och smsten frn vallarna, skurade gatorna och rann i
strida bckar ned till den uppsvllda Donau. Dagsljuset infll s
sparsamt genom det enda lilla fnstret i Ruben Zevis inre kontor, att en
lampa tndes och kastade sitt bleka sken fver den gamle bankirens
lnga, magra, vissnade, men nnu kraftfulla gestalt. Han hade fga
ldrats, sedan han fr sex r tillbaka upptrdde i Finland och
Stockholm. Dessa genomtrngande bruna gon, som tycktes utspeja vrldens
dunklaste vrr, hade mhnda sjunkit litet djupare in, som frdolda
fjrrglas; dessa knotiga hnder, som grepo s mycket guld och kunde
utkasta nstan likas mycket, hade n mera antagit likheten med en rns
utstrckta klor; det hvita hret hade glesnat ngot kring pannan, som
dolde s mnga planer och stndigt rufvade fver nya, mera omfattande.
Men nnu, och kanske mera n ngonsin, var han judarnes konung, ssom
han var konungarnes jude; nnu tycktes han trotsa tid och mdor; nnu
hll han med stadig hand de trdar, hvarmed han omsnrjde Europa och
vrlden.

Det torftiga, trnga inre kontoret var medelpunkten i ett spindelnt,
som omspunnit troner och folk. Allt lpte samman som radier mot detta
centrum om knappt tio steg i lngd, denna stora, ntta pulpet af valnt,
denna jrnbeslagna ekkista, hvars innehll ingen ftt skda, och detta
massiva jrnskp, hvari de viktigaste papper med pfvars, kejsares och
konungars egenhndiga namnteckningar och sigill funno sitt otillgngliga
gmstlle. Mellan nmnda tunga mbler terstod ett knappt utrymme fr en
liten hylla med Gamla testamentets bcker p hebreiska, ett bord med en
vattenkaraffin och tv skinnkldda, hgkarmade stolar, hvaraf den ena
var skrifstol. Flera behfdes icke, ty audienserna hr skedde mellan
fyra gon.

Frn detta kontor ledde en drr till sofrummet innanfr, en annan till
det yttre kontoret. Utsidan af denna senare drr bevakades natt och dag
af en plitlig vaktpost; en annan stod stndigt vpnad vid det yttre
kontorets utgng. Detta sistnmnda var en stor sal och inrymde tolf
massiva skrifpulpeter, hvardera med tv kontorister, samt ofantliga
vggskp med bref och handlingar. Hr arbetade maskineriets drifhjul,
som satte mnga hundrade mindre kugghjul i rrelse. Hr kommo och gingo
post och kurirer alla tider p dygnet. Tidningspressen var nnu i sin
frsta barndoms linda; telegraf och telefon begrafna lngt i framtidens
dimmor. All frbindelse skedde direkt och mest med enkom afsnda ilbud,
emedan posten var osker och ytterst oregelbunden, men fven stundom med
dufvor. Frn inre kontoret till det yttre ledde ett sprkrr, hvari
chefen meddelade sina befallningar och p bestmda tider mottog
rapporter.

Nu satt Ruben Zevi i sitt rnnste, uppmrksamt granskande tv nyss
anlnda rapporter, den ena frn Mnster, den andra frn Osnabrck. De
gllde fredsunderhandlingarna. Van att beherskas, rjde hans uppsyn
fga, om dessa nyheter voro honom till behag eller icke. Slutligen drog
sig likvl en rynka fver hans skarpt markerade gonbryn. Republiken
Venedig var fredsmklare, och Venedig var konkurrent. De penningestarka
Nederlnderna skulle ha varit farligare medtflare, men de gingo i Ruben
Zevis ledband. Venedig dremot intrigerade och lismade sig fram i tre
vrldsdelar.

-- Benjamin! ljd chefens rst i sprkrret.

Benjamin Zevi intrdde, nstan oigenknnelig fr dem, som icke sett
denne unge man sedan han lg srad vid Jankowitz. Numera affrsman,
engd, lytt p sin hgra hand, som saknade tv fingrar, och vuxen ett
hufvud hgre n d, skulle den forne gossen frekommit tio r ldre, om
icke det bruna rret p vnstra tinningen och ett eget spelande drag i
det mrka gat, hlften slugt, hlften pojkaktigt, skulle ha erinrat om
de tider, nr vrjan och sadeln voro honom krare n ngot annat i
vrlden. Pojkstreckens tid var likvl ptagligen fverstnden; man sg,
att han sttt under strng tukt och smningom vant sig vid det han ej
kunde ndra. Han stod som ett tndt ljus infr sin mktige morfader,
beredd att punktligt utfra hvarje uppdrag som lades honom.

Den gamle betraktade honom med denna oemotstndliga blick, som tycktes
trnga in till bottnen af en mnniskosjl.

-- Benjamin, sade han, du har nu i sex r tjenat fr Rachel. Jag hade
mnat invnta det sjunde, men tiden vntar icke p ngon af oss. r du
nu man?

-- Prfva mig, svarade Benjamin, oviss huru han borde upptaga en s
ovntad frga.

-- Jag har prfvat dig, fortfor bankiren lugnt. Du har under frsta
hlften af din tjenstetid varit en vindfljel, som svajat fr alla
vder. De sista ren har du varit mig mera till njes. Jakobs Gud, som
styr vra den, har tagit ifrn dig ga och hand fr att bevara dig fr
de filisters trug och ditt hjrtas ostadighet. Joas, som stod efter
ditt lif, r dd. Din fader, den blodhunden, kan ej mer gra ansprk p
dig. Thamar terstr. Men du r nu vorden din moders son och en af oss.
Jag nskade kunna sga detsamma om din syster; hon r kallad till
Israels redskap bland gojim, hedningarne, och hon m tillsvidare fylla
sitt kall. Nu vill jag frelgga dig mandomens prof. Visa dig plitlig i
ett uppdrag, som fordrar mycket mod, men n mera klokhet, och du skall
blifva min kompanjon och Rachels herre.

-- Befall; jag lyder.

-- Freden r nra att afslutas i Westfalen. M ske; jag tillter det.
Mina penningar fra krig, mina penningar sluta fred. O, min son, jag har
ltit gojim i trettio r snderslita hvarandra fr att fver deras
styckade, maktlsa lemmar bereda Israels vg till dess stundande
herradme. Men tiden r kommen, att vi mste taga oss sjlfva till vara.
Mina skerheter i Tyskland ro till strsta delen frstrda; nu hotas
mina skerheter i kejsarens arflnder af samma frstrelse. Jag
samtycker sledes till fred, men p vissa villkor. Israel skall engng
f borgarertt i Tyskland, i sterrike, i Frankrike, i Spanien, i
Sverige, ja, inom pfvedmet, ssom det redan har denna rtt i
Nederlnderna. P dessa villkor frskjuter jag krigsskadestnd och andra
ndiga medel. De vgra, de otacksamme; de ska p allt stt fverlista
mig och undg de medgifvanden jag fordrar af dem. D kommer republiken
Venedig, fredsmklaren, och erbjuder sig att frskjuta de ndiga
summorna. Det fr icke ske; desse ockrare frnrfva mig mina segrars
frukt. Jag vill hetsa turkarne p dem; de skola f nog att gra vid sina
egna portar ...

-- Se hr kartan! -- fortfor han, uppvecklande en rulle af den tidens
grofva, i trsnitt utfrda kartverk, p hvilken man sg en mngd med
rdt blck markerade punkter, dr huset Zevis agenter stodo redo att
utfra chefens order. -- Hr r Regensburg. Du inskeppar dig hr p min
armerade galer Levant, som alla r gr p Smyrna med handelsvaror. Du r
fr alla andra n mina agenter en kpman, som spekulerar i grosshandel.
Du fljer Donaus lopp till Sulinamynningen. Drifrn viker du t hger,
seglar fver Svarta hafvet till Bosporen och anlper Konstantinopel. Dr
mutar du storvesiren Muhamed Kuprili paschas kiaja Arnaud, hans
bneskriftmstare och hans frste eunuk, skaffar dig fretrde och
fverlmnar i storvesirens egen hand medfljande bref. Det innehller
allt hvad han behfver veta; men fr all skerhet skall du tfljas af
min skickligaste tolk. Det r ndigt att du knner stllningen och r
beredd att svara p frgor. Vet d, att det nu r en svr tid och
partikrig i osmanernes hufvudstad. Sultan Ibrahim har blifvit afsatt och
ddad. Hans son och eftertrdare Muhamed IV r ett barn om sju r. Man
sker en sultaninna, som r stark nog att uttrnga hans hersklystna
farmor. Janitscharerne och spahis hafva frt en blodig strid om
frmyndarevldet under sultanens minderrighet. Muhamed Kuprili str som
storvesir i spetsen fr styrelsen. Denne Kuprili r son till en fransk
renegat, min personlige vn, och behfver penningar fr att hlla sig
uppe mot de mktige janitscharerne. Han skall f hvad han nskar, mot
villkor att han ofrdrjligen utsnder turkiska flottan att angripa
Kandia. Sg Kuprili, att jag sknker honom denna stora och rika .
Venedig skall ndgas frsvara en s kostbar besittning, Medelhafvets
prla, till det yttersta, och icke en scudo skall terst republiken fr
att diktera freden i Tyskland.

Benjamin Zevi bugade, med hnderna korsade fver brstet, till tecken
att han frsttt.

-- Vnta! fortfor bankiren. Om du ftt en gnista klokhet i arf, torde du
frga hvarfr jag utsnder en s ung och oerfaren man till ett s
viktigt och svrt vrf; hvarfr jag ej hellre utsnder min frste
kontorist Jerobeam eller ngon annan mera frfaren budbrare. Jag vill
sga dig det. Jag vill gifva dig ett tillflle att visa dig vrdig den
hga stllning som vrldens beherskare, hvilken du efter mig skall
intaga, om du uppfyller mttet. Denna beskickning r en bestndig
lifsfara. Vid hvarje steg skall du mta frcke rfvare, lurande p dina
skatter. Du skall vara omgifven af janitscharernes blodtrstiga hat,
Venedigs spioner, tiomannardets besoldade banditer, som skola misstnka
din resas ndaml. Jag gifver dig en eskort af trettio vlbevpnade mn
under Assar Kabas befl, men de skola ej frm skydda dig, om du icke
med ormens smidighet slingrar dig igenom, dr ditt mod gagnar till
intet. Hvarje gonblick mste du vara p din vakt, du mste frkldd om
natten smyga dig genom Konstantinopels illa beryktade grnder. Och nr
du lyckats i allt detta, terstr dig nnu att fverlista pascharnes
snikenhet och storvesirens orientaliska roflystnad. Min lskade Ruths
son, jag ville hellre behlla dig i skerhet hos mig, n skicka dig ut
till s mnga faror, men Jakobs Gud kallar dig till ett strre vrf n
detta, och det r drfr du mste lra knna de otrogne turkarnes land
...

Ruben Zevi teg en stund, eftersinnande om han borde inviga denne
hittills s fga plitlige unge man i sitt lifs djupaste hemlighet och
yttersta ml.

-- nnu kan du icke bra det, sade han slutligen. Men s mycket vill jag
anfrtro dig, att de yttersta tiderna nalkas med stora steg, nr Israel
skall tervnda frn sin frskingring bland hedningarne och lgga alla
jordens folk under Davids spira. Du r kallad att dri taga en lysande
andel, och drfr, min son, gr dig drtill beredd! Jag vill, att du
skall lra turkiska sprket, ssom du redan lrt vra fders sprk.

-- Min herre och mstare, frgade Benjamin dmjukt, kan jag icke medtaga
min syster Hagar p resan? Hon r klokare n jag.

-- Hagar r nnu lngt borta i de svenske moabiternes land. En kvinna
kan icke g dr du gr, och hvarfr skulle jag snda min Ruths bda barn
i s vdelig ddsfara? Om du faller, vill jag spara henne t Israel.

-- Men hon kan hvad jag icke kan. Hon vet hvad jag icke vet. Hon skall
lyckas, dr jag icke lyckas. Gif mig Hagar p resan, och allt skall g
vl!

-- Detta frstr du icke, draktige pojke. Hagar har sitt vrf, som r
ett annat n ditt. Hvarfr tror du att jag slsat en million fr hennes
usla grefliga titel, som jag fraktar, om ej fr att hon skall verka
mitt verk i kejsarens nrhet? ... G, gr dig redo!

-- S osjlfstndig, s litet mogen nnu att vara en man och besluta
sjlf! sade den gamle missnjd, nr hans dotterson gtt. -- Och af en
sdan herdepilt vill jag skapa en David. Det gr icke; han skall ter
icke frst annat n slss. Hvad skall jag gra? Mste jag slutligen
snda Jerobeam?

Ruben Zevi gick ut i kontoret fr att utdela sina order om galeren, som
skulle afg bittida fljande morgon. nnu tvekande om valet af
budbrare, mtte han Rachel. Hennes frsta barndomsfgring hade vuxit
upp till en fullt utbildad judisk sknhet. Efter sitt folks sed hade hon
redan bort vara frmld, men vntade lydigt de sju tjensterens frlopp.
Hon skte sin ersttning i ett omotsagdt matmorsvlde fver det rikaste
hus i vrlden, allrdande i de husliga omsorger, dem icke ens den
mktigaste magnat kan umbra.

-- Fader -- sade hon lifligt, ty hon och Hagar voro de enda som hade
tilltelse att begagna detta frtroliga tilltal -- hr r en resande,
som ej velat stra dina viktiga groml. Hon vntar otligt att kyssa
fllen af din kaftan.

Ruben Zevi gick till de enskilda rummen i borgens fre vning och fann
Hagar, som dmjukt hlsade honom med den bland judarne brukliga
sterlndska vrdnadsbetygelsen.

-- Hvad? utropade juden fverraskad. Min dotter Hagar har lmnat sin
post bland hedningarne?

-- Din dotter har lydt, s lnge hon kunde lyda utan vanra. Drottningen
af Sverige har skymfat mig och vgrat upprttelse. Bestm om mig; jag
afvaktar dina befallningar.

Juden hjde fraktligt p axlarna.

-- Den lilla Kristina har ftt fr mycken medvind. Hon vet icke hvem hon
vgar frolmpa. Trsta dig, min dotter, din tid skall komma. Nmn mig
den skymf, som icke _vi_ underkastat oss! Men vi ha frsttt tiga och
vnta, och vi vnta icke frgfves. Jag behfver dig snart i Wien. Du r
klok, modig och ihrdig. Den frisedel du frstod att aflocka hedningen
Torstenson har tv gnger rddat mitt hus vid de svenske ryttarnes
genomtg. Din bror har intet annat n mod. Jag tvekar om jag i morgon
vgar snda honom med viktiga budskap till Konstantinopel. Hvarfr r
icke du en man?

-- Drfr -- svarade Hagar smleende -- drfr att en kvinna stundom kan
utrtta mer n en man. Fader, lt mig flja Benjamin till
Konstantinopel! Jag knner nordlanden, jag knner midten af Europa; jag
kan icke vara din dotter utan att knna sterlandet. Lt mig tflja
Benjamin!

Ruben Zevi betnkte sig ngra gonblick.

-- Du vet ej hvad du begr; din vettvillige bror har stundat dig till
sin fljeslagarinna. Och jag skulle utsnda mitt enda hopp, min
lderdoms gldje till Ismaels barns byte! Bda arftagarne till mitt
folks stora framtid!

-- Du har Rachel.

Juden log sorgset.

-- Rachel r ett godt barn. Hon lter aldrig sin fars gamle farbror lida
brist p krlek och omvrdnad. Hon skall ock blifva Benjamins hustru och
med honom dela mitt arf. ren I vnner, ni tv ... vnner i hjrtat, ej
blott i orden?

De bda flickorna hade endast en vecka lrt knna hvarandra, nr Hagar
fr tv r sedan beskte Regensburg under sina resor fr Gtziska
arfvet. De knde, att de _kunde_ vara fiender och i kampen om ett
omteligt inflytande _borde_ mhnda vara det. Men Rachel var
eftergifvande, icke relysten; de knde, att de ocks _kunde_ vara
vnner, helst det ptagligen nu var bdas frdel. De omfamnade hvarandra
utan skrymtan, om ocks utan varmare knslor.

-- Det r godt, mina barn, sade den gamle tillfredsstlld. Huset Zevi
har mnga ovnner; det fr ej snderslitas af inbrdes krig. Framtiden
tillhr eder bda, men fr att I icke mn kifvas, vill jag dela nutiden
mellan eder. Rachel fr regementet i mitt hus, Hagar tjenar mitt folks
sak ute i vrlden. Edra olika gfvor lmna intet tvifvel om valet.
Israels Gud, du har gjort mig rik med tv sdana dttrar. Gif dem ock
vrdige mn! Rachel vet sin och vet, att han uppvger en konung. Hagar,
jag skall utse t dig en konungs vederlike, om icke mer.

-- Min fader, tillt mig vlja, _om_ jag vljer!

-- Du, som engng valt en adelsglop, icke vrd en sikel fullhaltigt
mynt! Nst Zevis hus, finnes ingen vrdigare n den unge Texeira i
Hamburg, sin faders son.

-- Jag beder dig, fader, lt mig vlja!

-- Hvad? Vill du icke blifva judinna, du?

-- Min religion gr intet hinder. Jag r cartesian ... upphjd fver
alla religioner. Fr ett visst namns skull, som jag icke vill nmna,
torde jag vara tvungen att underkasta mig den katolska kyrkan. En annan,
en onmnd, har gjort s fre mig ...

-- Vare hans minne lika frbannadt, som din moders minne vare vlsignadt
i tidernas tider! utbrast den gamle med denna blick af ett oslckeligt
hat, som s sllsamt motsade hans vanliga lugn. -- Lt oss icke mera
tala drom. Du vill resa till sterlandet?

-- Jag knner bcker, jag vill nu lra knna lnder och mnniskor.

-- Kunskap r makt. Jag frstr och gillar din nskan. Nvl, du skall
tflja Benjamin. Han skall vara din hand, och du skall vara hans
hufvud. Jag har offrat en son och dotter frr, jag vill n en gng
utsnda Isak till brnneoffer, men Herre, snd din ngel till altaret
och afvpna mrdarens hand! ... Gr dig redo, min dotter! Glm ej att
medfra tolf af mina dufvor! Du behfver fven en tjenarinna.

-- Jag medfr en frn Sverige ... Sabina frn Riseberga. Fader, om du
lskar din dotter, s visa ngon huldhet mot dem, som varit goda mot
mig. Du knner presidenten Kurck, du har sndt hans geml en frikostig
gfva. Men du knner icke riksrdet Ryning och hans husfru. Alla dessa
har jag gjort sorg, jag har bedragit dem p ett hopp, jag har tv gnger
fvergifvit dem. Nr jag skildes frn riksrdinnan Ryning, sade hon till
mig: Hvar du i vrlden gr, skall jag bedja fr dig ... _Hon_ kan
bedja, _hon_ kan lska. Och hon tillade: Jag gifver dig tv ting till
gagn och till minne: Davids psaltare och min trotjenarinna Sabina ...
Fader, Rynings ro fr sitt stnd icke rika. Gif dem ett furstendme!

-- Davids psaltare gaf hon dig? Hon skall f ett furstendme. Tiden
skyndar; red dig till afresan!




                    11. Budskap till sterlandet.


                            De hade varit intet; de ville blifva allt.

Galeren Levant gled med den frenade kraften af segel, ror och
strmdrag snabbt utfr Donau. Seglatsen var farlig i dessa slingrande
vatten, hvilka n delade sig i smala, strida rnnor kring de mnga
arna, n ter frenade sig i en djupare bdd, som nnu var smal, men
snart skulle vidgas. Mnga frst lurade under flodens lugna yta: n
klippor, n grund, n vraket af ett frolyckadt fartyg, n grofva
stockar af ek och furu, som sjunkit med nedra nden och stodo med den
fra upprtt i vattnet. Lotsen, en klipsk genuesare, som knde Donau
bttre n Medelhafvet, lmnade under seglatsen aldrig sin post. Om dagen
mste Levant med snabbaste rodd passera de smala strmfrorna, dr en
pil eller en kula s ofta skte frn arna hejda galerens lopp. Vid
mrkningen skte galeren sin ankarplats i den bredaste strmfran, ty
vid strnderna vgade ingen ankra. Hr lgo bestndigt rfvare p lur
och ntrade i sina ltta btar de ofrsiktige seglare, som lagt sig fr
nra dessa ogstvnliga kuster.

Icke ens midten af floden var fullt sker. Tv gnger hade misstnkta
sm farkoster smugit sig ut p de tysta vattnen i nattens mrker och
ljudlst nrmat sig fartygets bog. Men de hade funnit besttningen p
sin vakt; ngra skarpa, vlriktade skott hade frmtt dem att skyndsamt
frsvinna i mrkret. Galeren frde tta kanoner; han kunde trotsa alla
otrefliga nattspken.

S hade Ruben Zevis beskickning lyckligt passerat Straubing, Passau,
Linz och den nnu ogrumlade Donaus fra lopp, utan att landa. I Wien tog
sig Levant tre dagars rast att proviantera. Staden var nstan
fvergifven i sommargrnskan af fruktan fr Wrangel och svenskarne.
Hagar beskte jesuiterkollegiet, som spann kring vrlden trdar af
finare spnad n Ruben Zevis, och fick nyttiga anvisningar p
Konstantinopel. Hvar hade icke desse fromme fder sin hand i tidens
intriger?

Frden gick vidare. Efter Wien begynte floden visa ett ltt grummel vid
strnderna, medan midten var blank. Bergen drogo sig bortt horisonten,
de vida ungerska sltterna med sina betande boskapshjordar strckte sig
nda till flodstranden. Floden krkte sig t sder, man passerade
Pressburg, Komorn och Buda-Pest. Hvarje kvll, nr man ankrade, infunno
sig Ruben Zevis agenter, som knde flaggan, och inhmtade order. O,
dessa stilla, tysta, varma sommarntter med sina tindrande stjrnor,
sina dofter frn ndlsa, blommande betesmarker och nktergalarnas
drillar, afbrutna stundom af frhjordarnas ensliga bjllerklang och
herdarnes anrop!

De bda utskickade, broder och syster, sutto ofta lngt in p natten i
frtroliga samtal om de underbara den, som frt dem s lngt frn
Kaskas torp. Hvarfr skulle de icke tro p stjrnorna? Kristina hade
haft rtt: p ngot mste de tro. Ingen af dem hade funnit ett fste,
hvarken hos Israels Gud eller de kristnes frlsare. De voro ense att
underkasta sig denna hemlighetsfulla ledning, som de ej kunde motst och
som hittills frt dem till en s ovntad hjd. Hagar, den fverlgsna
och hgre begfvade, hade klart fattat sitt ml och anvnde hela sin
vltalighet fr att hja sin flyktige broder upp till sig. Dem kunde
ingen dda och ingen emotst fre stjrnornas stund. De mste bestndigt
stiga i makt, tilldess att vrlden lg fr deras ftter och mnniskorna
kysste i stoftet deras kldningsfllar. De hade varit intet; de ville
blifva allt.

-- Men Rachel fr mig till hvad _hon_ vill, invnde Benjamin oskyldigt.

-- Rachel r en af dem, till hvilka Moses' Gud sade: frken eder och
uppfyllen jorden! Man skall vara god mot de svaga, men man skall ej
nedsjunka till deras svaghet. Nr de sga dig: fall! s svara dem: stig!
Ty nr de frkats och uppfyllt jorden, ha de fyllt sin bestmmelse, som
plantan och djuret. Vi tre -- du knner den tredje -- ha ftt en annan
lott i skapelsen. Vi skola lyfta till oss det som kan upplyftas; det
friga lta vi ligga, om vi ej nedtrampa det.

Krkande sig ter t ster, hade Donau efter Theiss' inflde blifvit
betydligt bredare och liknade nu ett sund mellan hafskuster. Levant
passerade Belgrad, Orsova, Palanka, Viddin. De resande hade inkommit p
turkiskt omrde: till hger Bulgarien, till vnster Valakiet. P bda
strnderna vilda, grymma folk, hrdt trlande under roflystne paschar.
Gng efter gng stngdes floden af fsten eller vpnade stora galerer.
Tull utkrfdes vid hvarje fste, hvarje af paschan utsnd galer. Drp
var Ruben Zevis beskickning frberedd, strdde ut guld och kom lyckligt
igenom. Nattvakterna mste frdubblas. ter tv gnger angreps Levant i
mrkret af ltta btar. Hr aflpte det icke med skrmskott. Benjamin
Zevi fick ter prfva Urban Niemands frrostade huggvrja. Anfallen
tillbakaslogos, de djrfvaste korsarerne strtades med blodig panna i
floden. Levant uppndde lyckligt, efter tre veckors resa, Svarta hafvets
vida hafsspegel genom Sulinamynningen.

-- Hagar -- sade Benjamin en dag, nr de, styrande sderut, befunno sig
p ppna hafvet -- lser du italienska? Jag har glmt allt hvad jag
engng lrde af konstberidarne.

Hagar mottog ett afgnaget frben, hvilket Sabina funnit bland
lmningarna af morgonens mltid, och hopstafvade ngra i benet inristade
italienska ord: _I natt klockan 2_. Den, fr hvilka dessa ord voro
mnade, hade sannolikt icke mrkt dem och bortkastat benet.

Assar Kaba rdfrgades. Hans folk var hjdt fver alla misstankar, men
bland roddarne och besttningen funnos tta italienare, sexton tyskar
och tv spaniorer. Man lt ingenting mrka, vakten gspade p sin post,
natten kom, allt syntes hvila i ro. Men man var frberedd. P det
utsatta klockslaget hjde sig i mrkret frst ett, s ter ett och ter
ett hufvud fver luckan till roddarnes frdck. Tre skuggor smgo sig
varsamt fram och begynte lsgra storbten. Samtidigt frmrktes en
rklukt frn lastrummet.

Assar Kaba hade invntat detta gonblick. Innan de tre skuggorna vid
bten anade ord, grepos de bakifrn och kastades i hafvet. Samtidigt
intrngde eskorten under frdcket, fann sex af roddarne sysselsatte att
binda sina sofvande kamrater och vrkte, efter en kort strid, fven de
sex i hafvet. En sjunde, som anlagt eld i lastrummet, frpassades samma
vg. Elden slcktes. Det var en af dessa korta processer, som voro s
vanliga denna tid, nr hvarje hand skte byte och en fiendes lif icke
ens aktades vrdt en krigsrtt.

En man, den tionde af de sammansvurne och troligen anstiftaren till
detta frst att brnna Levant, hade undkommit genom att sjlf hoppa i
hafvet och, frsedd med en korkdyna, ska uppn stranden. Det var den
genuesiske lotsen. Han hade i brdskan glmt sin lifgrdel, och i denna
fanns en pbrjad rapport till tiomannardet i Venedig. Detta rd var
ett mrkeligt kugghjul i sextonhundratalets inre urverk. Det knde allt,
dess spejare funnos fverallt. Det visste Levants afgng och
destination; det skulle ej underlta att anlgga sina kontraminor mot
Ruben Zevi.

Lyckligtvis blste vinden god, man hade blott tre dagsresor till
Konstantinopel. Nr Levant efter nya tullar, prejerier och mutor en dag
i brjan af Juli ankrade vid gjaurernes hamnbrygga utanfr Gyllene
hornet och frsta dufvan frn Regensburg frsvann i den bl
sommarluften, hade galeren varit fyra veckor p vgen, en ovanligt snabb
resa i dessa krngliga tider och farvatten. Dessa fyra veckor hade Hagar
anvndt att med tolkens tillhjlp lra sig turkiska sprket och gra sig
underrttad om stllningen. Hon intrngde i allt med tankens snabbhet.

Forntidens Byzanz, grekernes Konstantinopel, nu mera osmanernes Stambul,
var vid denna tid en stad af ruiner och kojor, mellan hvilka hr och dr
sgs ett sllsamt prlande palats i urartad arabisk byggnadsstil eller
det spetsiga tornet af en frgylld minaret. revrdig och jttestor,
reste nnu den till mosk frvandlade Sofiakyrkan -- Aja Sofia -- sin
frfallna kupol fver spren af barbarernes delggelser. Stora kvarter
af staden lgo i aska efter den senaste blodiga striden om Muhamed IV:s
tron, men i de kvarstende, trngt byggda stadsdelarna vimlade tta
folkhopar af alla Vstasiens och Europas tungoml. Trotsande alla
delggelser och alla oblida skiften, fortfor denna geografins underbara
prla nnu att vara sin vrldsdels frnmsta handelsstad, ett oumbrligt
marknadstorg fr ster- och vsterland. Sultanerne voro inga fraktare
af det snda guldet; de ppnade villigt sin hamn fr alla lnders
kpenskap, under frbehll att taga t sig hvad de funno fr godt. Och
sultanerne vxlade om, men finanserna frblefvo alltid de samma, alltid
lika bekvma. Pascharne sgo ut och urkramades som svampar.

Denna berttelse har icke antecknat alla de mutor, hemliga smygvgar och
eunukers frord, hvarmed det slutligen lyckades Benjamin Zevi att bana
sig vg till storvesiren Kuprili paschas mottagningsrum och, tfljd af
tolken, fverlmna i hans egen hand det viktiga brefvet. Men nr
budbraren kommit s lngt, sg det ut som skulle han ej komma lngre.

Kuprili var en man om mer n sextio r med lngt silfverhvitt skgg och
bar den grna turban, som utmrkte hans hga rang. Den mktige sonen af
en fransk renegat lg utstrckt p sin divan. sterlnning till brd och
seder, lt han sllan mrka, att han af sin fader, fransmannen, ftt en
till hlften europeisk uppfostran och talade flytande franska. Denne
man, hvilken hans samtid prisade som en rttskaffens muselman, kunde
efter behof frskapa sig till en orm eller en tiger, han kunde vara lika
smidig, som han en annan gng var brutal -- n listig och grym, n ppen
och delmodig, nstan ridderlig, alltid klok, alltid berknande, kort
sagdt en glnsande frening af europn och asiaten under samma turban.

Sedan sndebudet tre gnger bugat sin panna mot golfvet, nedlt sig
storvesiren att genomlsa brefvet och drp afgifva turkiskt besked.

-- Hvad? Son af en skabbig hund, hur vgar du komma till mig med ett s
ofrskmdt tillbud? Vet du icke, att min herre sultanen vrdigas fr
nrvarande tillta republiken Venedig lefva i fred p hans utmarker? Och
hvad r det fr en usel bakschisch (drickspenning) du bjuder min herre
fr ett fredsbrott med gjaurerne? Bjud detta t slafven, som tillreder
min sorbet, och tacka min nd, att jag ej skickar dig hem med afskurna
ron.

-- Min herre, den stormktige fursten fver vsterlandet Ruben Zevi
tillbjuder profetens utkorade kalif, hvars lif den Allsmktige bevare i
tusen r, n Kandia, med alla dess skatter, upplste Benjamin
ofrskrckt sin inlrda lxa genom tolken.

Kuprili reste sig till hlften upp i divanen.

-- Och detta bjuder den gamle kamelen, p hvilken alla mnniskor spotta!
r d Kandia hans, efter han sknker det som en allmosa t de trognes
beherskare? Sger han icke, att vi skola erfra det med moslims blod?
Kan icke min herre taga denna usla , den stund han finner fr godt, och
behlla den, utan att frga en oren gjaur om hans lof drtill? Bort med
dig! Hlsa din herre, att jag hvarken hngt eller spetsat hans fattiga
valp. G, det r nd nog. Hassan, drif ut pojken; han m krypa ut
helskinnad!

Med detta besked tervnde Benjamin till den otligt vntande Hagar.

-- Allt frgfves! Intet att gra! Han har intet annat n skymford till
svar. Hade jag detta turkiska nt engng p Levants dck och en rlig
dagg i min lytta hand!

Hagar eftersinnade.

-- Venedig har hunnit fre oss. Men ingenting r frloradt; storvesiren
vill endast afpreja oss mera penningar. Vi skola tysta bandhunden med
ett nytt kttstycke. Du skall utverka ett nytt fretrde.

-- Och tervnda med afskurna ron! utbrast den frolmpade brodern.

-- Nej. Skaffa mig en karldrkt med lsskgg; jag har gjort mig
underrttad om allt; jag skall flja dig som din tolk.

Dagen drefter hade guldets klang och bneskriftmstarens girighet ter
banat en vg till den frtrnade storvesirens gemak. Besket tycktes ej
vara ovntadt och utfll mindre ondigt.

Efter de freskrifna vrdnadsbetygelserna tcktes sultanens
frtroendeman frga, om budbraren var trtt vid lifvet, nr han n en
gng vgade besvra de trognes beherskare.

Benjamin svarade, bugande pannan till golfvet, p svenska:

-- Jag nskar i djupaste underdnighet, att de trognes beherskare och
besynnerligen hans hge trotjenare mtte bekomma femtio goda rapp af ett
bamburr under fotsulorna, efter jag hr, att det skall brukas s hr i
sterlandet.

Tolken framtrdde och uttydde denna underdniga nskan p turkiska:

-- Den stormktige Ruben Zevis budbrare sger sig vilja fverlmna t
eders excellens' vishet att sjlf bestmma de villkor, som kunna gra
frevarande rende behagligt fr de trognes beherskare.

-- Hvad bjuder mig d den gamle kamelen dr i sitt rtthl?

-- Han bjuder, utom Kandia, kvitto p hela sin fordran hos framlidne
sultan Ibrahim.

Storvesiren hjde fraktligt p axlarna.

-- Hvad ang sultan Ibrahims skulder hans eftertrdare?

-- Han bjuder -- fortfor tolken -- drutfver femhundratusen genuesiska
dukater i fullviktigt mynt.

-- Femhundratusen? ... Det r ndtligen ngot frnuft i ett sdant
anbud. Men det kostar mig mer att utrusta en flotta mot Kandia.

-- r det tilltet att yppa fr eders excellens en sak af vikt utan
vittnen? fortfor den till tolk frkldda Hagar, pltsligt utbytande
turkiskan mot fransyskan.

Storvesiren Kuprili studsade, fixerade ett gonblick den spenslige
tolken, som ej sg vdlig ut fr hans skerhet, och gaf drp
bneskriftmstaren en vink att aflgsna sig.

-- Hvem r du? frgade vesiren p samma sprk.

-- Jag r den, som kan bjuda ers excellens allt hvad edert snille ej kan
hoppas att vinna utan guld, svarade Hagar djrft. Jag har Ruben Zevis
fullmakt _in blanco_. Tillt mig att erinra om hvad eder vishet knner
bttre n jag, men som r ndigt fr att uppfatta betydelsen af mitt
anbud! Alltsedan den store sultan Suleimans dd fr sjuttio r sedan
hafva janitscharerne uppsatt sultaner p kalifernes tron och ter afsatt
dem. Fr trettio r sedan afsatte de sultanen Mustafa, tillsatte Osman
II, mrdade honom, uppsatte ter Mustafa och mrdade honom ret drp.
Mustafas frste son Murad regerade kraftigt och blodigt, men dog i sin
halfva lder. Andre sonen, Ibrahim, omgjordades med profetens sabel. Han
lskade prakt, kvinnor, plsverk och ambra, frslsade rikets skatter,
gaf en armenisk jttinna Damaskus och lt henne styra. Ibrahim afsattes,
drnktes i ett bad af rosenvatten och begrofs i ambra. Hans moder valid
Ksem uppsatte efter ett blodbad Ibrahims son Muhamed p tronen och
styrde riket, tilldess att hon nattetid stryptes af ulemas, sofis och
spahis med ett gardinsnre. Sju storvesirer hafva inom f r tillsatts,
afsatts, strypts, spetsats eller snderslitits af vilda hstar. Eders
excellens, den ttonde, afbidar samma de, om ej alla tigrar och
schakaler tystas med guld. Men alla tillgngar ro uttmda:
tronbestigningen har ensamt kostat 4,080 pungar, hvarje pung rknad till
500 piaster, hvilket gr 1,958,400 dukater. Hren och flottan uppsluka
n mera; minns, att en kristen flotta redan stngt Dardanellerna och att
fyrtio fsten frlorats i Bosnien! Icke ens eders excellens'
ofrlikneliga snille skall utan penningar lyckas bevara den unge
sultanen p kalifernas tron.[5]

-- Unge man -- infll storvesiren med rynkade gonbryn -- huru mnga lif
har du att frlora, nr du vgar tala till mig ett sdant sprk?

-- Eder underdnige tjenare har endast ett, men det kan blifva eders
excellens nyttigt, genmlde Hagar ofrfradt. M eder vishet urskulda
min dristighet: jag hade icke vgat tala s till den mktige frvaltaren
af profetens arf, om icke eders excellens' fretrdare Achmed pascha
blifvit sndersliten af hundar och stycken af hans fett blifvit slda
fr tio asper som botemedel mot gikt. Minns, att det gller
terupprttelsen af osmanernes herravlde fver vrlden. Eders excellens
r den man, som profeten utkorat till detta hga vrf, och den ende som
frmr utfra det. Men fven ett lejon kan kmpa frgfves utan en
droppe lifgifvande vatten, och eders excellens behfver penningar,
mycket penningar. Vrdigas inse hvad det innebr att i hvarje fara kunna
anlita Ruben Zevis outtmliga tillgngar, att med hans guld kunna tmja
de grymmaste motstndare och att med detta samma guld kunna uppstlla
stndigt nya hrar till tronens frsvar eller till utvidgandet af
halfmnens makt. Det hemliga och viktiga anbud, som jag sist velat
tillgga  Ruben Zevis vgnar, r, att han bjuder eders excellens ppet
kreditiv p sin agent i Konstantinopel, grekiska bankirhuset
Argyropulos, mot pant af tullinkomsterna i Smyrna, Aleppo och
Alexandria.

[Fotnot 5: Sistnmnda fakta tillhra hvlfningarna i Konstantinopel
under tta r, frn 1648 till 1656, d Kuprili blef storvesir.]

Kuprili pascha var den strste statsman som de barbariske osmanerne
dittills frambragt. Han fverlade och fann sklen bindande. S mycket
hade Venedig ej kunnat bjuda honom. Han antog tillbudet.

Nr kreditiv och pantfrskrifning utvxlats, lade storvesiren sin hand
p den frimodige tolkens skuldra, sg honom skarpt i gat och sade:

-- Du r icke en man, du r en kvinna!

-- Eders excellens sger det, svarade Hagar, aftagande lsskgget. --
Jag r Ruben Zevis dotterdotter och syster till denne hans budbrare.

Hon kunde ej undg att rodna. Hennes fr en muselmans gon alltfr
smrta, men behagfulla gestalt rjde sig under karldrkten. Hennes
sterlndska drag med de mrka, blixtrande gonen framtrdde som genom
en frvandling, nr hon bortlagt lsskgget. Storvesiren betraktade
henne, lika frvnad fver hennes sknhet, som nyss fver hennes
klokhet.

-- Nr du ombytt drkt, sade han, vill jag frestlla dig fr min son
Achmed.[6]

Hagar gjorde en djup vrdnadsbetygelse, utan att svara. Hon knde ingen
hg att blifva slafvinna i ett turkiskt harem.

[Fotnot 6: Achmed pascha blef 1661 storvesir efter sin fader. Desse tv
store statsmn lyckades fr en tid terupprtta sultanernes sjunkande
makt.]




                       12. Slafvens slafvinna.


                                  Hvad skulle drottning Kristina sga?

Tv dagar drefter visade sig en trupp af femtio spahis, medfrande tv
rikt sadlade arabiska hstar, vid hamnbryggan, dr Levant lg frtjd.
Agan Mustafa frambar en inbjudning fr Ruben Zevis bda sndebud till
storvesiren Kuprilis palats.

En vgran var icke mjlig. Ttt besljad, tog Hagar plats i den ena
sadeln med dess guldstickade schabrak, hennes bror i den andra. De
infrdes i palatset vid olika trappor, Benjamin till storvesirens
gstrum, Hagar till den lycksaliga trappan, som ledde till harem. Nu
bar hon sin kvinnliga europeiska hofdrkt och frestlldes fr
storvesirens frmsta gemler. Hennes hjrta klappade; skulle hon
instngas i detta praktfulla fngelse, bland dessa prlsmyckade gamla
och unga kvinnor, som plockade i hvarje band af hennes kldning, utdrogo
nlarna i hennes hr och profvade i utbyte sina smycken p henne?
Hvilket stoj, hvilket sladder! De trttnade icke att msom beundra,
msom begabba denna underligt styfva, snft kostymerade nya varelse, s
olik alla andra i hllning och drkt. Hvarfr infras i ett harem,
trodde de, om ej fr att blifva dess invnarinna? Knde de svartsjukan?
Nr har en medtflarinna undgtt dess pilar? Dessa okunniga, viljelsa,
instngda naturbarn hade dock frihet att skratta, grta, prata, undra,
lska, hata, frtala -- allt, utom att tnka. De fjortonriga undrade,
om ej den nya favoriten var ngra r ldre n de. Och Hagar frstod
turkiska.

Slafvinnor kringbjdo dadlar och syltade rosor. De prlsmyckade kastade
sig fver stsakerna som snla barn. Odaliskerna vntade befallning att
utfra en dans, men de bedrogo sig. Icke i dag.

Harems tjocka sidenfrhngen drogos t sidan, och in trdde mellan raden
af eunuker, icke den unge Achmed, som Hagar fruktade, men en bildskn
gosse om sju r, vid hvars syn alla harems invnarinnor kastade sig med
ansiktet mot golfmattorna. En vink, och frmlingen mste betyga samma
vrdnad. En annan vink, och alla uppreste sig. Men nu behfde ej
frhatliga sljor tcka alla dessa behag fr manliga blickar. Infr
denne gosse fllo alla sljor till marken. Han, som var allas herre,
skulle se allt.

Hvilket sllsamt barn! sterlandets piltar kunna leka som andra, rasa i
pojkstreck, glmma allt fr ett namnam eller ett muntert fventyr, men
denne gosse tycktes upphjd fver sin lders lttsinne. S ung, tycktes
han redan frutbestmd till strider och sorger. I hans djupa, drmmande
blick lg ett underbart allvar. Han var dock mrkbart frlgen. Han hade
underkastat sig en ceremoni och var dresserad att utfra den vrdigt.
Hagar frstod, att detta skna, blomstrande, sorgsna barn i svafvelgult
siden och guldvirkad turban, dr delstenarne gnistrade, ej kunde vara
ngon annan n kalifernes eftertrdare, padischan, den unge sultanen
Muhamed IV. Kuprili fljde honom; svit och eskort hade stannat utanfr
detta, fr alla andra n harems herre fridlysta rum.

Den hge gsten skred lngsamt och brydd genom salen, utan att hlsa.
Blott nr han stannade framfr den ldsta af Kuprilis mnga gemler,
Fatme, som hade kunnat vara den yngstas mormor, hrde man honom framsga
en inlrd lxa af hflighet. Fatme hrde honom knbjande med armarna
korsade fver brstet. En vink af storvesiren, och Hagar mste nedfalla
i samma dmjuka stllning. Det kokade inom henne, men dr fanns intet
val. Afundsvrda lycka! Padischan hade ter stannat och nu midt framfr
henne.

Den sjurige sultanen, fremlet fr allas beundran och allas skrck,
frunnade frmlingen frn vsterlandet en kort, likgiltig blick, vnde
sig frgande till sin storvesir, mottog af honom en narciss och rckte
narcissen t Hagar. Det var _selam_, blomstersprk. Drp vnde han
henne ryggen, pskyndade sina steg, njd att undkomma, och frsvann
samma vg, dr han intrdt, tfljd af storvesiren.

Nr i vr tid ett godstg stannar, lastadt med boskap, fr man bevittna
mngahanda ljud, d alla tungors band i ett nu blifvit lsta. Kuprilis
harem erbjd en liknande konsert, nr den sista fliken af frhnget
fallit och det fruktade barnet var borta, han, som blott behfde rynka
ett gonbryn fr att lta insy alla dessa stackars skrattande varelser i
sckar och drnka dem i Bosporen. Ett berg hade fallit frn alla brst;
dr uppstod ett skrik, ett skratt, ett dfvande sorl af utrop och
frgor. Hvad sade han? Hvad ville han? Hafva vi funnit behag infr
profetens skugga? Och hvad betydde hans selam?

Hvad selam betydde? Detta frklarades snart af frsta gemlen, hon som
tnjutit den oskattbara nden att f hra den inlrda barnlxan. Hon
framtrdde till den frvnade Hagar, kastade sig fr hennes ftter och
lade hennes fot p sitt hufvud. Nu frstodo alla herskarens mening. I en
nyare tid lter kalifen sin nsduk falla. I den mindre civiliserade tid,
nr osmanerne icke frstodo bruket af nsduk, betydde den mera poetiska
sinnebilden af en narciss, att de trognes beherskare valt sin frsta
geml.

Innan Hagar nnu hunnit hmta sig frn sin fverraskning, intrdde tv
svarta slafvinnor, som stumma ledsagade henne till ett praktfullt gemak
i det inre af harem. Slafvinnorna aflgsnade sig; hon var allena.

Var detta en drm? Hagar hade gonblick, nr hon drmde vaken. Hon
betraktade rummet; det doftade af nardus och hade varit frtjusande, om
det ej alltfr mycket liknat ett fngelse. fverallt persiska mattor,
indiska divaner, tapeter frn Samarkand. Hon upplyfte frhnget till
hger: ett toilettrum; frhnget till vnster: ett badrum. Hon sg ut
genom det lga, halfcirkelformiga fnstret: en frtrollande utsikt fver
staden, ruinerna, trdgrdarna, hafvet, tallsa segel och i blnande
fjrran den asiatiska kusten. Men fnstret var hgt belget, djupt
drunder glimmade vatten, och likasom hade detta ej erbjudit skerhet
nog, bar detta fnster ett frgylldt galler af jrn.

En timme frgick. Vntan, obesvarade frgor, hemlig fruktan, suck efter
frihet. En broderad klockstrng tycktes erbjuda sin tjenst. Hagar
ringde. En af de svarta slafvinnorna intrdde.

-- Hvart har man frt mig? Hvarfr r jag hr?

Slafvinnan ppnade lpparna och pekade p sin afskurna tunga. Detta svar
var alltfr begripligt.

-- Men jag vill icke vnta lngre. Ledsaga mig ut! Jag vill rida
tillbaka till min galer vid hamnbryggan.

Slafvinnan ppnade drren och pekade p tv bevpnade svarta eunuker,
som stodo i korridoren. Flykt omjlig. Hagar blef ter allena. Hvartill
allt detta? En tanke, hvilken p samma gng innebar frfran och
tjusning, fvervldigade alla andra intryck. Narcissen!

Med mda beherskade hon sina upprrda knslor. Drren ppnades. In
trdde storvesiren Kuprili, ursktande sig med skyldigheten att ledsaga
sultanen tillbaka till hans palats. Den mktige vesirens stt och ton
voro mrkbart frndrade. Han frblef stende framfr sin sittande fnge
och visade henne det slags tillbedjan, som bildhuggaren visar en
gudabild, hvilken han sjlf mejslat ut och stllt dr han finner den
bst gra verkan.

-- Dotter af en otrogen -- sade storvesiren hgtidligt p turkiska --
tacka profeten, att du funnit nd fr min hge herres gon! Vrdigas
frlta din slaf, att han vid din frsta syn var nog draktig att tnka
p en mindre upphjd frbindelse. Profeten har upplyst mig bttre om
dina hga egenskaper. Vrldens visaste stjrntydare, den helige
dervischen Hussein Ben Ali, har i natt vakat vid Sulejmans kiosk, och
stjrnorna hafva fr honom frkunnat himmelens jrtecken. fver den
vstra himlaranden har uppstigit ett tecken, bebdande seger och storhet
t de trognes kalif. Jag har draf frsttt, att du r den utkorade och
att ingen annan plats r dig vrdig, n den vid sidan af vr store
profets skugga. Tillgif din tjenare, att han icke velat frsumma en enda
dag fr att frvissa sig om stjrnornas profetia genom att framstlla
dig fr sin hge herres gon, hvilka Allah frlne solens glans, som
befruktar jorden. Du har funnit nd infr dessa hga gon, som komma
vrlden att darra, och jag r den frste, som vid dina ftter bringar
dig min underdniga hyllning.

Vid dessa ord nedkastade sig den allrdande storvesiren framfr divanen
och kysste Hagars ftter. Hon drog dem icke tillbaka. Hon hade ftt tid
att frst, om ocks ej att betnka sitt des omskiften. Det frsta
intrycket af en makt som Kuprilis vid hennes ftter var oemotstndligt.
Osmans sjunkande stjrna beherskade nnu det stra Europa, det vstra
Asien. Dessa vrldsdelar, dessa myriader af folk nedkastade sig nu fr
henne i Kuprilis person. Hittills hade kvinnan icke betydt fr desse
barbarer annat n lustan: de skulle nu lra knna henne som en tnkande
varelse. Hagar frstod, att hon blifvit redskap fr en palatsintrig och
var klok nog att genomskda hghetens faror. Kuprili kysste hennes
ftter i den hemliga afsikten att begagna henne som ett verktyg fr sin
makt. Genom henne ville han beherska den unge sultanen, och befanns hon
oduglig drtill, skulle hon frsvinna, som s mngen frsvunnit, en natt
i Bosporens svala bljor. Hvad mer? Varsamhet, klokhet, list mot list!

-- St upp! sade den utkorade med en vrdighet, medfdd p samma gng
som inlrd uti Kristinas skola. -- Om det r s, som du sger mig, skall
rikets frste tjenare icke ligga vid mina ftter; han skall vara min
frste rdgifvare. Det kan icke frundra en s vis man, om en s ovntad
ra framkallar vissa betnkligheter. De trognes beherskare, hvilken Gud
frlne Sulejmans segrar och Davids lifslngd, r nnu ett barn.

-- Hga herskarinna, denna betnklighet vittnar, som allt, om ditt
upphjda frstnd. Det r icke tilltet fr en muselman att kta en
geml frrn han uppntt sexton rs lder, men det finnes ingenstdes
frbjudet i vr heliga Koran att fre denna tid utkora en geml. Jag har
frutsett denna betnklighet. Vr hge herre skall ej hafva ett harem
fre sitt sextonde r, men du skall hafva din vning i hans palats,
ssom hans farmoder Ksem tillfrene haft, frrn vi ndgades aflgsna
henne, och hvilken hans moder Tarchan nnu behller som nuvarande
valid. Hon r god och eftergifven; hennes ra skall lyssna p dina
lppars ord. Du skall dagligen hafva tilltrde till padischa, till en
brjan som rdgifvarinna, sedermera, nr tiden r kommen, som hans
frsta geml.

-- Nr denna tid kommer -- anmrkte den nya sultaninnan -- skall
padischa icke mera begra en vrdarinna; han skall begra en jmnrig
eller yngre geml.

Kuprilis gonlock veckade sig i en slug blinkning.

-- Hga herskarinna, tillt mig sga, att du underskattar makten af dina
behag och fverlgsenheten af ditt snille. Du har nio r att vinna ett
obestridt inflytande. Du skall behlla det fven som den frsta i ett
harem, och det skall bero p din vishet, nr du finner det ndigt att
utvlja t din herre yngre gemler.

-- Du lugnar mina farhgor, mktige vesir! Fr rikets styrelse hyser jag
inga bekymmer; den kan ej anfrtros i vrdigare hnder n dina. Min
relystnad skall blifva att vara min hge herre till nje och hvar dag
upplysa honom om dina frtjenster. Fordrar du af mig att beknna
profetens lra?

-- Kalifens frsta geml kan ej umbra muftis och ulemas' tjenster. Fr
frigt r det endast mn som vi tvinga med svrdet att omfatta vr
heliga tro. Vi knna ej de kristnes ofrdragsamhet mot kvinnor. I vrt
harem trifvas alla beknnelser.

ter kokade ngot inom Hagar -- icke hennes tro, men en kvinnas
sjlfknsla. Desse vildar fraktade kvinnans tro, emedan de ej
tillerknde henne en sjl.

-- Godt, sade hon kallt. Mufti och ulemas skola blifva njda med mig. Du
vet nu, mktige vesir, att du utan fruktan kan anfrtro mig din herres
dyrbara person. Fordrar du ngot mer?

Om Kuprili varit lika uppriktig, som han var slug, skulle han hafva
svarat: Jag fordrar, att ditt ra skall vara hos mig och din mun hos
sultanen. Men han svarade:

-- Din slaf kan ingenting fordra, han kan endast bnfalla att vara
innesluten i din hga bevgenhet som en dolk af stl i ett skrin af
guld. Jag skall frestlla fr dig min hge herres fastrar: Aische,
Fatime och Chanfade. De skola rcka dig handfatet att tv dina hnder.
Behagar du flytta redan i dag till padischans palats?

-- Jag vill i sex dagar vara din gst. Jag vill snda ett budskap till
min morfader, Ruben Zevi. Han har dufvor frn Konstantinopel; jag har
dufvor frn Regensburg.

Kuprilis panna rynkades under turbanen.

-- Kalifen _begr_ ej sina gemler; han _vljer_ dem.

-- Ditt ord r vishet, svarade Hagar lugnt. Jag begr ej min morfaders
samtycke, jag underrttar honom om padischans nd. Du skall lsa mitt
budskap och hans.

-- Befall! genmlde storvesiren.

-- Vidare nskar jag ett mte i din nrvaro med min broder Benjamin.

-- Befall!

-- Slutligen vill jag behlla min trotjenarinna Sabina samt mina dufvor
frn Regensburg.

Efter ngot betnkande blef fven denna nskan beviljad. Blefve dufvorna
vdliga, funnes fven andra medel n hkar. Frdraget var afslutadt; en
fnge kunde ej fordra mer af sin fngvaktare. Sultanens allrdande
minister tnkte vid sig sjlf, nr han lmnade harem:

-- Eldslgan r oss nyttig, blott vi instnga henne inom starka murar.
Denna kvinna kan blifva en oskattbar bundsfrvant eller en farlig
fiende. Jag skall srja fr att hon vljer det frra. I vrsta fall
finnas silkessnren ... och sckar.

Hagar blef ensam. Den tillslutna drren reste sig som en mur mellan allt
hvad hon hittills varit och allt hvad hon hrefter skulle blifva. Hon
hade mottagit stjrnornas kallelse, ssom man mottager det oundvikliga,
ej utan bfvan, men utan tvekan. Nu brjade striden inom henne. Det
frgngna reste sig upp, hon skakade det af sig som en sliten kldnad.
Detta lif bakom henne, en tillvaro utan fste, ett skande utan ml,
hvad var det d vrdt? Dr fanns intet och ingen, vid hvilka hon hngde
oskiljeligt fast. Men den tankevrld, i hvilken hon lefvat, den okufliga
trngtan till frihet, som alla frdmjukelser endast gjort n
okufligare, hvad skulle det blifva af dem? Hon skulle nedsjunka till ett
harems frnedrande, andefattiga, tanklsa djurlif, matas med stsaker,
roas med lekverk, prydas med grannlt. Hon skulle stngas i bur, smidas
i gyllene fjttrar, ingen rrelse fri, ingen handling sjlfstndig, och
detta fr lifvet! Hon skulle tjena tv despoter i viljels trldom,
uppfostra den ene, lyda den andre och kunna drnkas af bda. Hvilket nt
af hyckleri, hvilket lif af falskhet! Hon, den stoltaste, friaste, mest
kunskapsrika och mest begfvade af sitt kn, skulle frnedra sig s lgt
under sina jmlikar i rang och under sjlfva den forna, fattiga Hagar
Ring ...

Hon kastade sig tillintetgjord ned p divanen. Hvad hade hon ej velat
gifva fr en enda barmhrtig tr, en enda trstande bn! Men hon kunde
ej grta, hon kunde ej bedja. Hon kunde endast knna sig s hopplst
fvergifven, s hjlplst frlorad, som man knner sig, nr man byggt
allt p sig sjlf och frlorat sig sjlf.

Med ens sprang hon upp.

-- Hvad skulle drottning Kristina sga, om hon sge sin Doxa i denna
frnedring? Skulle hon ej skratta s hjrtlst, som blott hon kunde
skratta? Skulle hon ej triumferande utropa: jag sade dig det; utan mig
r du intet!

Vredens rodnad uppsteg p Hagars kinder.

-- D skall jag frga henne s som hon brukade frga mig: vet du hvem
_jag_ r och hvem _du_ r? Vet du vl, att jag nu befaller fver ett
rike, mot hvilket ditt r ett ntskal? O, jag har suckat, jag har
frtrts af stundan att engng blifva din jmlike, och nu str jag
fver dig, nu r din plats vid mina ftter! Sg mig icke, att du rder
envldig fver ditt rike och att jag kper min makt med att vara en
storvesirs lydiga trl! Jag r fdd till makten, som du, och hvad du
ofrskyldt ftt genom arfsrtt, det skall jag vinna med klokhet och
kraft. Nio r, och vi skola mta hvad du d r mot mig! Du fraktar en
makas pligter, du frsmr att bja dig under en man. Vlan, jag r ett
barns geml, jag r lika sjlfstndig som du; men jag r hvad du icke
_kan_ vara, fastn du grna ville: min herres herskarinna.

Den nya sultaninnan gick hftigt fram och ter fver de mjuka mattorna.
Hennes beslut var fattadt; hon hade tervunnit sig sjlf.

-- Hvarfr darra? Lotten r kastad och kan icke ndras. Jag skall vara
Kuprilis slafvinna, med villkor att han skall blifva min slaf. Min
stjrna, jag tackar dig! Du har frt mig till maktens trappor; du skall
engng fra mig till dess gyllene tron. Jag har varit intet; jag skall
engng vara allt.

En sakta suck frn gemakets trskel besvarade dessa ord. Sabina hade
hitfrts p storvesirens befallning och stod nu vid drren i hpen
frbidan. Den rliga Nerkeflickan var utom sig af frskrckelse.

-- De sga ... de sga, att hundturken tagit min kra jungfru!

-- Ja, till sin drottning, Sabina. Och du skall vara min frsta
hofjungfru. r du icke glad t en s stor ra?

-- Glad? Gud trste s visst. Skulle jag vara glad, nr hken tager min
fina gulddufva?

-- Ls ngot fr mig; jag behfver ett ord mot ofrid. Ls psalmen 45 om
Herrens smordas frmlningssng!

Sabina tog suckande psaltaren frn Riseberga, blddrade dri, men kunde
fr trar ej finna frmlningssngen. I stllet fllo hennes gon p
psalmen 57: Jag ligger med min sjl bland lejon; mnniskors barn ro
eldslgor, deras tnder ro spjut och pilar, deras tungor ro skarpa
svrd. De stlla nt fr min gng och nedertrycka min sjl. Upphj dig,
min Gud, fver himmelen och din ra fver all vrlden! ...

-- Det var icke den rtta psalmen, Sabina.

-- Var det inte? Frlt ... Min fot hafver stapplat ... Frliten eder
icke p furstar! ... Du, Herre, gr icke frbund med frdrfvelsens
tron ...

-- Nej, nu kan du icke lsa. Tillred min bdd! Du r nu allt som
terstr af mitt frra lif ...




                       13. Westfaliska freden.


               Huru frunderligt! Att kunna frlikas med hela vrlden!

Ryttaren p den rda hsten fortfor att rida. Han hade 1647 sett de
stridande hrarna utsvlta hvarandra i Bhmen, hade med grinande
vlbehag rknat tusen och ter tusen offer fr hungersdden. Han hade
sett landtbefolkningen smyga sig ut vid nattens inbrott frn sina
gmstllen i skogarna och kasta sig fver dde och halfdde vid lgrens
utkanter, icke mer fr att plundra, utan fr att som vilddjur gnaga en
rest frn de ddas afmagrade ben. Han log; han hade sett mera omnskliga
upptrden, sett barnen uppta sina dda frldrar och halfmultnade lik
uppgrfvas ur kyrkogrdarna. Sdant r kriget, det kommer aldrig allena;
svrdet och kulan ro barmhrtiga i bredd med hungern och farsoterna.
Pesten var hemma hr, han kom, han gick och kom ter som korpen fver
ett slagflt. Hvad hade icke denne ryttare sett i de usla baracker,
hvilka under trettiora kriget tjenstgjorde som fltlasaretter!

Men han red vidare, han hade ej nog, han fr aldrig nog. Han skulle vid
sidan af nden och dden fven se hatet. Han fljde hessiske
fverlparen Melander p dennes hrjningstg genom Hessen. Gtz hade
blifvit fvertrffad: sjutton stder, trettio slott och trehundra stora
byar uppgingo inom f veckor i lgor. Sista spillran af Hessens vlstnd
var delagd, och Melander belnades med titeln grefve von Holzapfel.

Ryttaren fann behag i denne skicklige hrfrare, ssom han funnit behag
i Wallenstein, i Banr, i Altringer, i Gtz, och fljde med nje hans
vidare flttg. Dr var att hoppas ngot mer n vanligt af mnskligt
elnde. Nr Melander r 1648 frenat bajerska hren med den kejserliga,
rknade han under sitt befl 33,000 krigare -- dr fanns nnu ngot att
slakta -- och dessutom 127,000 lsdrifvare, kvinnor och barn. Hvilket
utskt byte fr mordngeln, om denna hr led ett nederlag! Lifvad af
frhoppningar, fljde ryttaren hren till nrheten af Augsburg i Bajern.

Wrangel och Turenne tgade Melander frsiktigt i spren och uppndde
honom vid Zusmarshausen, just nr han bortskickat bajrarne fr att ltta
tertget och stod kvar med de kejserlige. Det var en skn majnatt. Allt
doftade i vrens frsta fgring, och sylviorna, som ej knde annat n
krlekens och svartsjukans krig, sjngo i lindarnas kronor sina drillar
fr de tyst i mrkret marscherande svenske och franske krigarne. En ung
fverste, Gustaf Kurck, som vuxit frn sina lskogsgriller, sporrade i
spetsen fr ttahundra ryttare sin hst till det frsta anfallet. Han
hgg in, mtte skarpt motstnd, kastades tillbaka, hgg ter in och
lyckades bttre. Tre gnger hllo de kejserlige stnd, tre gnger veko
de. Srad, lt Melander bra sig p pikar i hetaste kulregnet,
genomborrades af en ny kula och fll. Motstndet brts, den kejserliga
hren blef slagen p flykten, och de 127,000 ... Hr var ngot att gra
fr ryttaren p den rda hsten. Han red in bland dessa flyende,
vrnlsa, trasiga, uthungrade mnniskoskaror, hvilka betckte flt,
vgar och hjder, s lngt gat sg. De redos omkull, trampades ned,
kastades fver hvarandra och snderklste hvarandra, dr de bldande
lgo p marken fr att frnrycka hvarandra ett stycke brd. De, som
blefvo vid lif och frmdde fly, skingrades hemlsa och roflystna kring
bygderna, gifna till pris t alla lustar och alla elnden. Svenskarne
ryckte in i Bajern och hrjade s grundligt, att nnu efter tvhundra r
deras namn blef en buse fr ostyriga barn.

Ryttaren fvergaf Wrangel och fljde Knigsmark, d denne en varm
sommarnatt tog genom fverraskning Lilla sidan af Prag. Hr var icke s
mycket blod, som icke mera byte att vinna. Allt hvad vida, angrnsande
nejder lyckats brga undan vnners och fienders rofgirighet rddades hit
bakom starka murar och skflades hr, nr murarna blifvit fverstigna.
Hvarje svensk, hvarje finsk hfding blef rik till en tid. Knigsmark
efterlmnade millioner, drottning Kristina fick sitt lystmte af dyrbara
handskrifter, och Upsala universitet fick _Codex argenteus_.
Pfalzgrefven Carl Gustaf kom med hstens dimmor fr sent att dela de
svenska vapnens segrar och byten.

Ryttaren p den rda hsten knde sig trtt efter trettio rs ridt och
rastade ngra gonblick i den segrande hrens lger. Hr firades segern
med dryckeslag och rullande trningar. Det ungerska vinet dfvade alla
samvetskval p samma gng som alla minnen af mdor och umbranden.
Hvarfr skulle ej krigaren stjla t gldjen och glmskan en timme eller
en natt af den korta tid han nnu hade frig att lefva? Trningarnas
rassel fverrstades af vilda dryckesvisor, skallande ljen och, fr
ombyte, stundom ett okvde, fljdt af ett svrdshugg. Insatsen i spelet
var det byte man tagit i dag och skulle frlora i morgon. Flitens
sparpenning och ockrarens snda guld gingo lika ltt ur en hand i en
annan. Ett rfvadt silfverkrucifix vgdes i handen och hlls som insats
mot en skn fnge bland de 127,000. Ryttaren hnlog: det var icke nog
med blod, trar, elnde, hat och skfling: kriget skulle nnu drtill
frvilda den sista terstoden af religion och seder.

Vid det att ryttaren fortsatte sin frd fver igengrodda krar och
brnda stder, egnade han en flyktig blick t ett stort frfallet hus,
som hndelsevis kvarstod och varit begagnadt till stall. Hans blick
ljusnade; han fann ter ett spr efter fregende ridter. Detta hus hade
tjenat en fordom blomstrande skola, anlagd af Luthers samtida. Lrarne
hade dtt af svlt, lrjungarne hade frskingrats och blifvit soldater
eller rfvare eller bda delarna. Det protestantiska Tyskland hade fre
kriget organiserat ett utmrkt skolvsende. Detta var nu frstrdt; det
slkte af ungdom, som nu skulle taga arf efter sina fder, hade ftt sin
uppfostran bland de 127,000 eller deras gelikar.

ndtligen kom ryttaren till tv stder i Westfalen, hvilka nnu hade tak
fver hufvudet fr fredsunderhandlingarna, Mnster fr fransmnnen,
Osnabrck fr svenskarne och bda fr deras motstndare. Han skdade
frn sadeln in genom fnstren p rdplgningarna; han nstan nskade,
att dessa skulle leda till ngon pfljd, ty han behfde samla nytt
brnsle, frutan hvilket fven den sknaste eld smningom utslocknar.
Denna ovntadt fromma nskan blef lnge besviken. I sju r hade man
mklat om fredsvillkoren. I brjan af kriget hade ndropen frn frdda
lnder blifvit med hvarje r hgljuddare, sedan ter allt vanmktigare,
tilldess att de slutligen liknade en dendes suckar. De studsade ohrda
tillbaka frn stenmurar. Hvarfr skulle furstarne afsga sig sina
ansprk, diplomaterne sin relystnad, krigarne sitt byte? Makt stod mot
makt, tro mot tro, ansprk mot ansprk; ingen ville ens gifva sig skenet
att behfva fred. Tron var den envisaste. Ingen fred mellan jungfru
Maria och kttarne! Ingen frdragsamhet mellan lutheraner och
calvinister! Intet pris var fr dyrt fr den eviga saligheten.
Kurfursten Maximilian af Bajern, som lt gissla sig alla dagar, ansg
gfvan af ett helgons hufvudskl fullt uppvga hans lands delggelse
och hundra tusen mnniskors undergng.

Sndebuden frdrjde sina resor, ministerrden sina svar. Nr svaren
efter mnader anlndt, hade nya frgor uppsttt och mste ter vnta p
svar med kurirer. Huru man tvistade om fullmakter, titlar och fretrden
i rang! Skulle Venedigs sndebud hedras eller ej med titeln af
excellens? Skulle ett sndebud beska ett annat eller frst vnta besk?
Huru skulle de klda och uppfra sig vid detta besk fr att ej nedstta
sin rang? Skulle man sitta till hger eller till vnster vid rdsbordet,
ka fre eller efter en medtflare i processionen? Skulle kejsaren
representera det heliga romerska riket, eller skulle hvar liten
landtgrefve hafva sin rst vid besluten? Det sistnmnda gllde dock
fverhgheten; betnkligare voro de budskap kurirerne medfrde frn
kriget. Hvarje framgng kade p en sida fordringarna och kom den andra
sidan att tveka. Nej, nnu borde man vnta, dr kunde nnu intrffa ett
gynnande omslag. Och under allt detta, hvilken afund, hvilka rnker,
hvilka hemliga instruktioner och listiga smygvgar i denna myrstack af
underhandlare!

Historien om fredsunderhandlingarna i Mnster och Osnabrck, som mer
eller mindre berrde alla Europas stater, utom Turkiet och Ryssland,
fyller sex digra band. Ryttarens fruktade stund var dock ndtligen
kommen, nr krigslgan mste slockna af brist p brnsle. Kejsar
Ferdinand III hade offrat sina sista hrar och sista skatter, hans
arflnder hotades, hans bundsfrvanter affllo. Helgonets hufvudskl
hade ej kunnat rdda strsta delen af Bajern. Detta medan Sverige ryckte
i flt med 70,000 man, Frankrike med 40,000. Westfaliska freden
undertecknades den 10 Oktober gamla stilen 1648 i Osnabrck och kort
drefter i Mnster. Villkoren ro knda: samvetsfriheten garanterad, det
heliga romerska riket upplst i en konfederation af trehundrasextioen
suverna smstater, tta kurfurstendmen och en namnkejsare, som behll
titeln; landvinningar fr Frankrike, Sverige, Hessen-Kassel och
Brandenburg; fem millioner riksdaler t Sveriges besoldade hrar.
Spanien fortsatte nnu i fyra r sitt krig mot Frankrike.

Ett s omfattande fredsfrdrag hade vrlden icke bevittnat sedan Roms
lysande dagar. Trettiora kriget brjade fr tron, men slutade fr
makten. Kyrkan, som ville vara allt, blef drefter fga mer n staternas
tjenarinna. Pfven Innocentius X, som protesterade mot Westfaliska
freden, frstod ej sjlf huru berttigad hans protest var ur hgre
synpunkter n hans pfliga maktlystnad. Ty med kampen fr tron frsvunno
ur vrlden de hgsta lifsfrgor, hvilka dittills frmtt elda och samla
Europas folk sedan korstgens tider. I den tomhet de efterlmnade
inrusade alla lgre lidelser och begynte kifvas om makten. Furstarne
framdrefvo de omyndiga folken som frahjordar i kamp fr sin politiska
maktstllning. Dr furstar ej styrde, uppreste sig folkens afund i krig
om handelns fvervikt och enskilda frdelar. Man slogs, men man slogs
icke mer fr det hgsta i lifvet eller fr den eviga saligheten; man
slogs i ett och ett halft rhundrade framt fr makt, guld och ra,
intill dess att samvetsfriheten ur sig aflat tankefriheten och denna
ter ur sig framfdt folkfriheten, som famlade efter sitt ml i det
konstitutionella statsskickets och nationaliteternas tidehvarf.

Ryttaren p den rda hsten sadlade af och unnade sin trogne
fljeslagare ett gonblicks rast.

-- Hvad? sade han. Redan trtt och nnu s mycket ogjordt i vrlden! Din
hof r sliten, dina lnder betckta med lefradt blod. Vet du icke, att
mycket terstr och att vi nnu hafva lngt till tidernas nde? Vlan,
rasta hr ett gonblick i askan af den frstrda staden och beta
grafvarnas grs, medan jag uppstiger till bergstoppen och fverskdar
mitt verk!

Han behfde utrta sin lnga kropp, som domnat vid sadelbommen. Med
ngra steg stod han p hjden af Finsteraarhorn och skdade ut kring
Europa. Midtens riken, de, som ro hvarken nord eller sder, hvarken ost
eller vst, voro fruktansvrdt delagda. Tv tredjedelar af deras
befolkning hade fallit fr svrdet, hungern och pesten; de kvarlefvande
sgo sig fr hvarje steg skyggt tillbaka, om icke tillfventyrs hrjaren
ter stod bakom deras rygg. Bttre, men lngtifrn lyckligt lottade,
voro vrldsdelens friga riken. I ster uppstego mrka hotande moln,
genom hvilka man sg bojarerne spjrna mot dynastin Romanov, de polske
smfurstarne slamra med sina sablar mot en maktls konung och ett
hotande horn af halfmnen dunkelt framglimta ur skyn. I sder sklfde
det solbelysta Neapel i raseri mot Spanien, som, sjlf angripet af
Frankrike, ej ville slppa sitt byte. I vster bevakade britternes
upproriska  sin fngne konung, medan Nederlnderna stolt utvecklade p
hafven sin fria flagga. I norr hamrade vapensmedjorna utan hvila,
hvarannan arm togs frn plogen, men handeln blomstrade, segrarna
aftorkade mnga trar. Sverige och Finland knde ej sjlfva huru
betnkligt de bldde; det besegrade Danmark knde det desto mer.

Freden kom. Freden, det var gamle kung Gstas tid, som hade upphrt med
klockljuden fver hans graf. I Sverige och Finland fanns numera knappt
den man eller kvinna, som kunde minnas en fredstid. Det ena slktet
efter det andra hade fdts, uppvuxit, lefvat och dtt i ofred. Huru
mnga fiender? Detta var frgan. En -- det var icke att tala om, det
gllde mest grnsbygden. Tv -- d gllde att hlla ryggen fri. Tre
eller flera -- fr dem fanns endast en bot: segern. Och nu, nu skulle
man ej vnta ngon fiende mer. Huru frunderligt! Att kunna frlikas med
hela vrlden, att icke mer behfva skicka sina sner till dden i flt,
att icke behfva gifva den ena brdkakan af tv till hrens underhll,
den enda hsten till trossen, den enda dalern till det omttliga kriget!
Detta kndes ovant. De gamle trodde det icke, de hade s ofta blifvit
svikne frr; de unge trodde det icke heller och skyndade att uttaga
lysning till brllop, innan en ny utskrifning kom att rycka fstmannen
bort ur hans fstms armar. Tacksgelse hlls i kyrkorna; en del stder,
som nnu hade talgljus och sjltran, illuminerade, andra hade det icke
och frblefvo mrka i sena hstkvllen. Folket i bygderna frstod sig
icke p sdan grannlt. Visst funnos mnga som tackade Gud, men fven de
underlto icke att nnu, fr skerhets skull, lsa litanian och
fredsbnen efter tacksgelsen.

Stockholms stad lefde i festjubel: dr hade man srjt fr att rtt
skdligt upplysa menige man om fredens betydelse. Gudstjenster i alla
kyrkor, skdepenningar, fyrverkerier vid slottet och strmmen,
folkfrlustelser af alla slag p torg och i trdgrdar. Nu hade
drottning Kristina anledning att slsa. Det var hjdpunkten af hennes
och rikets makt, men det var fven hjdpunkten af hennes ra, ty alla
visste, att det var hon som pskyndat den rofulla freden, och utan
hennes maktsprk hade denna sannolikt nnu hngt p udden af
fltherrarnes svrd. Frsta ilbudet fick en guldkedja om sexhundra
dukater, budbraren adlades, belningar utdelades med frikostig hand,
och fredstraktaten inlades i en kupa af guld.

Var gldjen icke lika odelad vid kejsar Ferdinand III:s hof, s var man
dock mn om att bevara gldjens sken. fven dr sjngs _tedeum_, folket
frlustade sig, klockorna ringde, mssorna ljdo natt och dag,
processioner af munkar genomtgade Wiens gator med fladdrande standar
och helgonens ben i granna relikskrin. Jungfru Maria erkndes icke
slagen: himlens drottning hade, mktigare n den jordiska druppe i
snlandet, bedt fr freden.

En af kejsarens understar, en gammal jude i Regensburg, mottog
fredsbudskapet en hstdag i sitt kontor. En ltt ryckning i fverlppen
under det hvita skgget liknade nstan ett melankoliskt smlje. Han
visste allt detta frut; det var ju han som gjort freden; dr fattades
hittills endast underskrifterna.

-- Israels borgarertt nnu uppskjuten! mumlade han tyst vid sig sjlf.
-- Tlamod! De m nu hvila en stund mellan stersjn och Donau. Det r
srjdt fr att bolagen Habsburg och Bourbon fverbjuda hvarandra. Mitt
konto ... hm ... Jerobeam!

Frste kontoristen intrdde.

-- Kejsaren fr de begrda tre millionerna mot skerhet af Frankrikes
skadestnd t rkehertig Ferdinand Karl. Kurfursten af Bajern fr en
million mot skerhet af fre Pfalz. Nu r det icke vrdt 100,000, men om
tio r skall det gifva oss kapitalet i rnta. De frige tyske furstarne
f betala ttio procent i frskott eller reda sig utan mig.

-- Prins Carl Stuart frnyar entrget sin begran om penningar till en
landstigning i England. Det r det enda och sista medlet att rdda
konungens, hans faders, lif, rapporterade kontoristen.

-- Carl I m falla. Han har svikit mig, som han svikit sitt folk. G!
Jag uppstter Oliver Cromwell p Englands tron.

Tio minuter drefter tervnde Jerobeam, medfrande ett litet tunt,
ytterst ttt skrifvet pappersblad, som nyss anlndt med dufvopost frn
Konstantinopel. Ruben Zevi ptog sina glasgon och genomstafvade med
orubbligt lugn papperets miniatyrskrift.

-- Jag vet, jag vet, sade han vid sig sjlf. -- Venedig har denna gng
lyckats frsvara Kandia. Gr ingenting, dess kredit r uttmd,
konkurrensen motad ... Janitscharerne vunne ... Muhamed IV r befst p
tronen ... mina nya underhandlingar lyckligt afslutade, turkiska makten
beredd att, p min vink, kasta sig fver kejsaren ... nnu vill jag
hejda halfmnen ... O, min kloka Hagar, jag igenknner din hand! Du
frmr allt ... Israels Gud, du vet hvilken strid det kostade Abraham
att offra sin Isak! Men jag mste ju offra henne fr ditt stora verk;
hon skall fullborda det! ... Hon omgifves af spioner i sultanens palats:
hvarje slafvinna lyssnar, hvarje eunuk r beredd att frrda henne. Men
hon har vunnit valid Tarchan, ryssinnan; agan fr lifvakten r henne
blindt tillgifven ... Det stackars barnet sultanen ser i henne sin enda
beskyddarinna och anfrtror henne allt. Kuprili sjlf har bjt sig fr
hennes inflytande ... han behller skenet af makten, men det r hon som
styr alla rdslag. Bda inse, att de frenade skola frm allt, och
detta bevarar vnskapen. O, min dotter, min dotter, du hller nu
osmanernes hela makt i din hand! ... Benjamin tervnder fver Smyrna
och Medelhafvet ... Jerobeam!

-- Mstare!

-- Benjamin terfrvntas endera dagen frn Smyrna. Intet uppseende!
Sextio man af vra knektar posteras spridda vid flodstranden, redo att
skydda honom, om folksamlingar hota. I borgen utbredes en guldtygsmatta
frn porten och upp till trappan af fra vningen. _Hr_ skall han
mottagas med kungliga rebetygelser.

Ryttaren tervnde till sin rda hst. Han hade sett allt och hrt allt
frn toppen af Finsteraarhorn. Nr en osynlig vibrerande ljudvg frde
till hans ron den gamle judens ord vid Donaustranden, frvredos hans
drag till ett hnande lje.

-- Sultaninnor och konungar! Och jag skulle skona dagslndorna!




                   14. Den triumferande Parnassus.


                                    Den gyllene tiden skall terkomma.

I midten af det stora, stormiga sjuttonde seklet fverglnste drottning
Kristinas namn som en strlande stjrna alla medtflare. Hon syntes
kallad att vara seklets lysande medelpunkt. S mycken blodig fejd skulle
dock slutligen nedlgga vapnen fr hennes ftter. S mycken vaknande,
nnu omornad forskning, s mycken oklar lngtan efter ett nytt och
bttre tidehvarf, s mnga mrkeliga tecken till att detta oknda nya
redan stod framfr porten och ville in, det samlade sig allt kring
hennes tron och utropade henne till den kommande vrldslderns rekrnta
Sibylla. Hon stod p hjden af makt och ra. Westfaliska freden hade
lyft henne, som p ett hyende af hafvets lugnande vgor, till Europas
skiljedomarinna. Allt knbjde, allt tillbad. Sveriges folk gick i ett
rus af triumfer och segrar, dess vnner tiggde smulor af segerns
landvinningar, dess ovnner dolde inom smickrande smljen sina
sammanbitna tnder. Alla lyror strngades till latinska lofkvden, alla
talarestolar frkunnade Minervas teruppstndelse, alla hof- och
rdskamrar snde budskap om sin beundran. Och denna s hgt prisade
drottning, seklets medelpunkt, stod nu i sitt tjugufjrde r, i
ungdomens rikaste blomstring, med en lng sommar af tillvxt framfr sig
och bortom sommaren en aflgsen hst fr att skrda dess frukt. Hvad
begrde en ddlig mera af lyckan?

Alldeles oblandad var ej triumfen. I Oktober 1649 hade Kristina, efter
entrgna underhandlingar, lyckats tillegna sig samtidens strste tnkare
Cartesius (Ren Descartes) och frmtt honom att flytta till Stockholm.
Svenskarne gapade p denne lille magre gubbe, som bestndigt frs i sin
tunna svarta kamlottskappa, och kunde icke frst huru en jttesjl
kunde f rum i en s liten, bofllig kroppshydda. Kristina frstod det
bttre; hon ansg den dag frlorad, nr hon ej fick suga vishet ur denna
skenbart s frtorkade Mimersklla. Klockan fyra och fem p
vintermorgnarna mste den lille gubben huttrande krypa in i drottningens
vntande vagn och ka till slottet. Dr utbenades alla de
hemlighetsfulla vinklarna i en mnniskosjl, alla tnkarens tvifvel,
alla dunkla gtor om en Gud, som dock mste finnas, efter han skapat
ondlighetstanken i ndliga vsenden, men var ofattlig och fjrran som
tanken sjlf. Hr fanns ingen plats mera fr tron, allt var tvifvel,
allt, utom den egna tillvaron, som icke kunde betviflas. Och nr de tv
filosoferat fem timmar i drottningens kalla rum, dr brasan i kaminen
mera lyste n vrmde, skickades den utfrusne, nstan vanmktige
fransmannen ter till sin bostad klockan tio p frmiddagen, nr han ej
mer frmdde ens tnka, fr att inbdda sig i yllefiltar och hmta
krafter till nsta morgonsance.

I tjugu r hade den ryktbare filosofen suttit instngd i sin varma
hollndska studerkammare och stod ej lnge ut med det svenska klimatet.
I slutet af Januari 1650 vntade drottningens vagn frgfves vid porten;
den 11 Februari gick Cartesii mktiga ande att uppska den Gud, som
varit fr honom ett matematiskt problem. Kristina var i tv veckor
otrstlig. Hvem hade kunnat tnka sig en s usel kropp kring en s
vldig sjl? Hon sjlf aktade ju en liten frkylning knappt mer n ett
myggbett. Grundlggaren af den nyare filosofin begrofs i Stockholm.
Senare flyttades hans kvarlefvor till Paris, men Sergel prydde Adolf
Fredriks kyrka med hans vingade ande, som, belysande vrldsrymden med
sin fackla, aflyfter tckelset frn det besljade jordklotet.

Kom s, p sommaren 1650, den mrkeliga riksdag, nr de tre ofrlse
stnden uppreste sig mot den fvermktiga adeln och frde ett sprk, som
utan drottningens bemedling skulle hafva ledt till ett inbrdes krig.
Dyningarna efter denna svallvg gingo s lngt, att nnu tvhundrade r
drefter Sveriges strste hfdatecknare rkade drom i hftig fejd. Dess
skiften m fverlmnas t historien att skildra. Fr Kristina innebar
striden en vndpunkt. Hon begynte den som en drottning, hon slt som en
kvinna. Hon brjade med att stda sig p de ofrlse stnden mot adelns
vxande fvermakt, som hotade att binda konung och folk. Nu, sade hon,
r tiden inne att afskaffa missbruken. Men desse prster, borgare och
bnder blefvo henne fr nrgngne. Nr missbruken rjde sig i hennes
egen frvaltning, fljde ett annat kungsord: Man br s klappa det
hvita barnet, att det svarta icke frgtes. Hon klappade bda, och bda
knde sig svikna. Det var Richelieus och Mazarins statskonst: hvarken
folkmakt eller adelsmakt skulle frnrycka henne den envldiga kronan.
Hon satte sig ned mellan tv stolar och blef dr sittande. Vid beundrans
hjdpunkt brjade tadlet. Johannes Rudbeck hade drmt sant: stjrnan
begynte falla, men det mrktes icke nnu; hon fll i en bge.

Vid denna riksdag utverkade drottningen t sin tronfljare Carl Gustaf
arfsrtten till kronan fr hans barn, de kommande Carlarne. Hvad betydde
bubblan af ett rykte mot det kungliga arf hon med tronfljden
efterlmnade t sitt rike!

Nu skulle Kristina krnas, och ryktet om dessa krningsfester, som
varade fyra mnader, uppfyllde vrlden. Gng efter gng framskjutet,
hlls det hgtidliga intget frn Jakobsdal till Stockholm torsdagen den
17 Oktober 1650 i stndernas nrvaro. Lngt och lysande, gick det fram
under reportar, medan fyrtio rlogsskepp flaggade och saluterade p
strmmen nedanfr slottet. Sndagen den 20 Oktober frrttade rkebiskop
Lenus krningen i Storkyrkan. Intet ofall bdade ondt. Allt var lyckadt
och praktfullt: krningshstarna silfverskodda, krningsoxen sttade med
frgyllda horn, vin rann i strmmar fr folkhoparna, fyrverkeriet varade
till midnatt och efterfljdes af slagsml bland den rusiga mngden. S
kommo i lng rad de storas gstabud. Och drunder intrffade en liten
episod, som hr till denna berttelse.

Bland de mnga ambassader, som frn alla makter och hof framburo
lycknskningar till krningshgtiden, var fven ett tatariskt-turkiskt
gesandtskap om tio underligt utstyrde sterlnningar, som frrade
drottningen ett praktfullt guldstickadt schabrak frn sultanen Muhamed
IV. En samtida berttar om tatarerne, att de voro ett folk utaf ringa
complimenter, och nr ngon af drottningens folk kom dem att beska,
sprungo de strax p bnken; druti bestod deras civilitet. De hade ock
en tnkvrdig person med sig, hvilken tjenade fr prst, speleman och
kock tillika.

Tatarerne fingo fretrde, nedkastade sig med pannorna mot golfmattan
och fverlmnade drefter en lycknskningsskrifvelse. Drottningen lt
rcka sig det i ett juvelprydt silfverskrin inlagda pergamentet, hvars
hieroglyfer ingen af de nrvarande kunde lsa, och hviskade leende t
den bakom henne uppvaktande Ebba Sparre:

-- Hade jag nu min Doxa hr, skulle hon uttyda fr mig dessa
krkftterna.

Med detsamma varseblef hon en liten, vid den officiella turkiska
adressen fst rulle af hvitt siden. Hon uppvecklade rullen och lste,
till sin ytterliga frvning, fljande sex eller sju med sirlig latinsk
handskrift tecknade rader p svenska sprket:

Hagar Sultan, Osmanernes Drottning, snder Drottning Kristina af
Sverige sin hlsning med Gud Allsmktig. Mtte dina dagar blifva mnga
och lyckosamma. Ssom Du beskyddat mina vgar, vill ock Jag beskydda
dina understars vgar uti mitt rike. Jag anbefaller Dig t Allah och
hans store Profet samt frblifver Dig med all konungslig vnskap
vlbevgen. Gifvet i Stambuls Seralj den 12 Moharrem ret efter Hedschra
det tusen och sextionde.

                                                             _Hagar._

En hg rodnad uppsteg p drottning Kristinas kinder. Hon kramade det
mjuka sidentyget till en boll i sin slutna hand och skulle mhnda
trampat det under sina ftter, om det ej varit fst med en stark
silkessnodd vid sultanens adress. P denna kunde hon icke trampa. Hon
afskedade gesandtskapet, drog sig tillbaka till sina rum, lt tillkalla
orientalisten professor Johan Terserus, som under riksdagen varit en af
drottningens frtrogne i prstestndet, och frgade honom, om han kunde
uttyda turkiska.

Terserus lste syriska och arabiska, icke turkiska. Dock var mellan
dessa sprk s mycken frndskap, att den lrde teologen trodde sig kunna
villfara drottningens nskan, som gllde en granskning af den turkiska
adressens kthet. Granskningen utfll s, att dokumentet var kta.

-- r ni sker drp, att skriften inte r ett _falsarium_ af ngre
illfundige judar?

-- Trffeligen sker, ers majestt. Dr r, utom den brukliga
bneformeln och Allahs monogram, stormuftis underskrift och vesiren
Kuprilis, hvars handstil jag sett.

Kristina visade honom den hvita, efter kramningen ngot skrynklade
sidenrullen.

-- Hvad sger doktor Johannes om detta?

Terserus lste, smlog och svarade:

-- Ers majestt, om detta r samma judiska hittebarn, som fr tio r
sedan lste grekiska fr mig i bo, tilltror jag henne hvad som helst.

-- Jag ock, sade drottningen. Ni ser, hon skrifver till mig som vore hon
en jmlike, om ej ngot mer. r det inte befngdt? Att vara s lrd och
nedlta sig till en barbars harem!

-- Jag har hrt sgas, att den nu regerande sultanen r nio r gammal.

-- Hvad? Nio r? Men detta r ju ett msterstycke af diplomati! Gif mig
en geml om nio r, och jag skall villfara stndernas nskan, jag skall
frmla mig i denna dag! ... Vnta, ni skall f hra hvad jag svarar min
ndiga kusin p den ottomaniska purpurdivanen.

Drottningen satte sig vid sitt skrifbord, antecknande och upplsande
fljande ord, hvilka sedan, prentade p siden, skulle som svar
fverlmnas t de tatariska sndebuden:

Drottning Kristina af Sverige hlsar Osmanernes Kalif, Muhamed, den
fjrde af detta namn, med Gud Allsmktig. Jag har med nje mottagit din
skrifvelse och nskar dig en lyckosam regering i fred med de kristne.
Mtte ditt skgg en dag vxa s lngt, att det nr fver Bosporen frn
Pera till Galata ...

-- Icke sant, doktor Johannes, detta r kta sterlndskt?

-- Ja. Och pojkaktigt, ers majestt.

-- Riktigt. Det r s man skrifver till en niorig sultan. Men hr
vidare:

Jag nskar dig fven mnga skna gemler att bortflkta flugorna frn
din paulun, hvilket br vara deras andel i styrelsen af det ottomaniska
riket, samt att du aldrig m f anledning tillsnda dem ett sidensnre
till hot fr en nsvis tunga. Gudi befallandes. Gifvet i Stockholms
slott den 23 Oktober ndens r ett tusen sex hundra och femtio.

                                                  _Christina Regina._

-- N, hvad sger ni hrom, doktor Johannes? Har min ndiga kusin i
seraljen ftt ett passande svar?

-- Dr som jag understr mig att sga min mening, vore trhnda rdligt
att understlla svaret rikskanslerns beprfvande, genmlde den kloke
Terserus betnkligt.

-- Hvad? Ni rder mig frga rikskanslern? Ni, som vid riksdagen ...
Skall jag som en skolflicka lta honom korrigera mina bref?

-- Jag frdristar mig endast tnka, att en person, som djrfves hnga
sin skrifvelse fast vid sultanens officiela lycknskan, mste vara en
mktig person. Ers majestt har sjlf medgifvit, att man i frevarande
fall kan tilltro denna person allt ...

-- n sedan? Hon m blifva gulgrn af harm; det r just hvad jag
syftar.

-- Jag beder om undskyllan; eders majestt frstr detta rendet bttre
n jag. Min underdniga mening r, att dr som turken blifver oss
gramse, kunna hans korsarer i Medelhafvet gra oss mycket frfng.
Drtill r han oss besynnerligen nyttig att hlla s vl polacken som
ryssen oss frn lifvet, fr att intet tala om kejsaren, dr ngon ny
ofred pkommandes varder. Vi skulle intet i otid frarga honom.

Kristina brusade upp.

-- Och detta sger mig en prstman, en kristen teolog! Vi bra hlla oss
vl med turken; han m taga s mnga dpta svenska jungfrur han finner
fr godt och gra dem till slafvinnor under den falske profeten; vi f
inte frarga honom! , doktor Johannes, i hvilken katekes str det
skrifvet? Och jag, som trodde om eder ... Men lika godt. Jag tackar er
fr att ni vidimerat krkftterna. Det tl att betnkas hvad nyttigast
r, men blif mig frn halsen med eder rikskansler. Faren vl!

Kristina betnkte sig och lt, nu som alltid nr Vasablodet flt i
lugnare lopp, sin klokhet rda. Den frsmdeliga skrifvelsen strks, och
en ny till sultanen uppsattes i skickligare ordalag. Tystnaden blef det
enda svaret p Hagar Sultans nsvishet.

Hvad sidenduken ej fick mottaga, det anfrtroddes t vnnen.

-- Ebba, hvad sger du om detta bref och om favoritsultaninnan?

-- Hvad jag sger? Hon var alltid kollrig af hgfrd. Ett harem r en
hnsgrd; de kalkoner, som kackla hgst, mista frst hufvudet.

-- Men sultanen r ett nio rs barn! Kan du tnka dig en lyckligare
kombination ... alla rttigheter, inga skyldigheter! Vara frmld och
dock vara jungfru; vara en sjlfherskares geml och dock beherska honom.
Af allt hvad jag beundrat hos Hagar r detta schackspel det
ofrlikneligaste. Det r s beundransvrdt, att jag vore frestad frlta
henne allt fr detta snilledrag ...

-- I dag, Kristina. Snille i dag, strypt i morgon.

-- Mjligt. Vet jag, eller vet du, om vi lefva i morgon? Hon behfver
inte, som jag, skygga fr en krona i samma gonblick den psttes henne.

-- En slafvinna! ... I lifstidsfngelse!

-- , hon reder sig nog, hon kommer nog ut.

Krningsfesterna fvertrffade allt hvad man dittills sett i Sverige och
fortforo, med ngra dagars behflig hvila emellan, till inemot slutet af
Februari nstfljande r. Triumfbgar, djurfktningar, ringrnningar,
vandrande berg, amazoner, skogsrn, sjtroll, morer, elefanter,
framrullande skepp, baletter och frkldningar af alla slag omvxlade
med dans, fyrverkerier, mltider som varade intill morgonen, helstekta
oxar, springbrunnar af vin och annat mer fr hga och lga. Bland de
kostbaraste och mrkeligaste var Stjernhjelms balett eller rttare
divertissement: Den triumferande Parnassus, till hvilken
frberedelserna upptagit mer n ett halft r och som frsta gngen
uppfrdes den 9 Januari 1651.

Det var icke ltt att finna ett rimligt sammanhang mellan detta styckes
trettio lysande intrden, hvilka en nyare tid skulle kalla tabler,
och dr, utom kr och balett, ttio fantastiska gestalter upptrdde,
hvar och en berttande hvilka de voro och hvad de hade att bestlla fr
Kristinas ra. Olympens gudar och gudinnor, Trojas, Grekelands, Roms
hjltar, snggudinnor, gratier, dygder och laster upptrdde skiftevis
med indianer och perser, krigsfolk, poeter, filosofer, urmakare,
boktryckare. En praktfull gonfgnad af dekoration och kostymer ersatte
det tarfliga i kompositionen och hll i ngon mn skdarne varma i den
oeldade rnnarebanan, hvilken tjenstgjorde n som cirkus, n som teater
under en kld, hvilken troligen skulle hafva visat tjugu grader, om
termometern d varit uppfunnen.

skdareplatserna voro amfiteatraliskt uppfrda i lnga bnkrader bakom
och ofvanom hvarandra. Nederst och nrmast banan sg man det hgre
krigsbeflet och andre frnme manlige skdare. I midten af den med
dyrbara mattor behngda andra raden sgos drottningen med sin hofstat,
rikets rd, de utlndske sndebuden och s mnga af adeln med fruar, som
dr fingo plats; bakom dem p tredje och fjrde raderna den friga adeln
och de ofrlse stnden, en del med hustrur; p de bakom liggande raderna
frige skdare af ringare stnd i ttt packade leder. Belysningen var
sdan den kunde vara med oljelampor; komforten drefter. Hrolder och
betjening gjorde sitt bsta att tysta det sorl, som icke ens
drottningens nrvaro kunde frekomma och som tidtals frvandlade talet
p skdebanan till en ohrbar pantomim.

I drottningens omgifning saknades gunstlingen Magnus De la Gardie. Han
var osynlig bakom kulisserna, i egenskap af drottningens andra jag, som
arrangerade efter hennes freskrift allt, dr hennes vrdighet ej tillt
hennes hga person att synas. Bakom henne satt pfalzgrefven,
tronfljaren, mulen och frstrdd, knappt bevrdigad med ett ord. n
ndig, n missnjd, gycklade Kristina med franske ambassadren fver
hvarje upptrde. Mercurius var henne fr mager, Minerva fr fet, muserna
sgo ut som ladugrdspigor, filosofen som en stekvndare.

-- Huru likar det ers hgvrdighet? infll hon, vndande sig till
rkebiskop Lenus, som hon ltit kalla till sin sida, troligen drfr
att han som kyrkans renlriga fverhufvud innerligen afskydde dessa
hedniska upptg. -- Hr ers hgvrdighet hvad karlen dr understr sig
att sga?

   Den frommast r
   hundhufvud br
   och r utaf det slaget,
   som mst betala laget ...

-- Han frtljer oss vrldens sed, och han torde ej hafva s ortt,
genmlde rkebiskopen.

Bland riksrdets nrvarande ledamter saknades rikskanslern, som
freburit opasslighet. Presidenten Kurck och amiral Ryning delade sin
uppmrksamhet mellan baletten och politiken. Det hngde nu p ett hr,
om Mazarin skulle hlla stnd mot fronden i Frankrike. Ryning lt
undfalla sig skarpa ord om drottningens egenmktiga frsk att stlla
svenska trupper och skepp till kardinalens frfogande. Kurck log ett af
sina diplomatiska ljen.

-- En svensk patriot kan vara lugn, han har en stor drottning, men denna
drottning r kvinna.

-- Tyvrr! mumlade Ryning med sin rliga sjmansgrimas.

-- Sg lyckligtvis. Nst Alexander och Cesar, beundrar vr ndiga
drottning ingen hgre n den store prinsen af Cond, och Cond har
numera fvergtt till kardinalens fiender. Var lugn fr vr flotta!

Kurck hade frlorat sin, i brjan af denna berttelse omtalade frsta
geml, den lskvrda Sofi De la Gardie, och var sedan halftannat r
omgift med Kristina Horn. Denna nya regentinna i det furstliga Kurckska
huset hade bland skdarinnorna ftt sin plats bredvid riksrdinnan
Ryning och undfgnade under mellanakterna sin granne, som nyss kommit
frn landet, med dagens lpande hofskvaller.

-- Ers nd kan tnka sig huru vi blifvit till mods, om vi ofrmodadt
ftt ett blodbad hr i Stockholm midtunder krningsfesterna.

-- Gud bevare! infll trohjrtadt den fromma gamla frun frn Riseberga.
-- Sdana hedniska spektakler och nnu drtill ett blodbad! Har det
varit uppror mot hennes majestts helgade person?

-- Nej, men ers nd kan frestlla sig en sdan insolens! Hr komma
turkiske mnniskotare i turbaner och vidbyxor och fverlmna t hennes
majestt en lycknskan p mesopotamiska frn en fr detta kammarpiga vid
namn Hagar, som nu lrer vara sultaninna t stora Mogul och understr
sig att kalla drottningen du. Hennes majestt skall ha varit s
upptnder af vrede, att hon gaf befallning p gonblicket lta afhugga
turkarnes hufvuden. Men rkebiskopen bad om nd fr dem, s att de fingo
behlla lifvet, med villkor att strax blifva kristne.

-- Hagar? genmlde frun frn Riseberga, som i detta hofskvaller rkade
hnga sig fast vid ett krt namn. -- Hvem kan den Hagar vara, som frut
varit kammarpiga?

-- Hon skall hafva varit hr i Stockholm frut och heta Rydin eller
Rnning, jag minns ej s granneligt. Hon har varit frken Kerstins
bokstderska. Och nu har hon gifvit sig t turken fr att frsmda
drottningen och allt hvad kristeligt r.

-- Undskyll, ers nd ... jag mr icke vl ... jag mste tala med
drottningen! utbrast den olyckliga fromma frun och uppstod, darrande i
alla leder.

I detsamma gick frhnget upp fver Grekelands sju vise, allas gon
riktades ditt, ingen vgade rra sig af fruktan att stra drottningens
nje. nnu en kvart timme mste den bsta bland fostermdrar lida alla
ovisshetens kval. O, denna stt, dessa utstyrda masker, som kunna s
tjusa de glada, de lyckliga, de lttsinniga, huru kunna de ej martera
ett ngestfullt modershjrta; huru antaga de ej fr hennes gon
gestalten af ett demoniskt hn, som gckar och sndersliter hennes
innersta!

ndtligen fll ter frhnget. Riksrdinnan Ryning uppstod och hviskade
sin man, riksrdet, ngot i rat. Han frde henne till presidenten
Kurck, som knde Hagars den bttre n han funnit fr godt att anfrtro
sin nya geml. Kurck dolde icke den omkastning i dessa den, som s nra
och s smrtsamt berrt honom sjlf.

-- Ers nd, sade han, vi hafva funnit ett rngg och sett drur framg
en stackars liten kyckling, hvilken vi trodde oss kunna uppfostra till
en dufva. Vi sgo vingarna vxa och skarpa gon skda ut fver vrlden,
men vi trodde oss kunna hlla denna ovanliga fgel i bur och klippa dess
vingar. Vi hafva bedragit oss, ers nd. rnungen i dufvohamn har brutit
sig ut genom gallret och flugit mot solen. Dit nr hon ej, arma barn;
frr eller senare skall hon trffas af jgarens pil. Men sdan var
hennes medfdda art; vi kunna ej ndra, endast beklaga hennes de. Gifve
Gud, att ej detta afspeglar en annans, som str hgre n hon!

ter gick frhnget upp fver de nio muserna och de tre gratierna,
dragna i en frsilfrad vagn, frspnd med lejon, som krdes af Amor.
nnu en kvart mste frun frn Riseberga stnga inom sig suckar och
hjrtesorg. Drefter frgade hon, om den tatariska beskickningen nnu
var kvar, och fick veta, att vildarne ndtligen skulle resa i morgon.
Rdd att bemrkas, smg hon sig bort fr att tillbringa hela den
fljande natten i bn och mot morgonen skrifva ett bref, s uppfylldt af
trar och krlek, som endast en ngel kan hviska till sin fallande
skyddsling, eller en moder skrifva till sitt frlorade barn.

Men den triumferande Parnassen fortfor att frherrliga drottning
Kristina under skdarnes jubel. Vrldens fyra hrn ppnade sig, ur fyra
hufvuden framsprungo fyra konungar, som bekrnte Dygden, hvilken, dagen
till ra, hette Kristina.

   Dygden vrde alle vrldens nder,
   kungar, riken, folk och alle stnder.

Och s fljde den stora baletten, dr de fyra konungarne och deras
hgansenliga sllskap dansade kring den bekrnta Dygden. Men jorden var
fr trng fr denna storsttliga Dygd; dr kom till sist ett herrligt
och sllsynt, drtill enkannerligen uppfunnet konstverk. Aurora och
muserna sgos ofrmodadt nedstiga frn himmelen och till sig upptaga
Dygden midt ur hopen af dem som krnt och dyrkat henne. Drmed hela
Parnassen blef glnsande och upplyst i prakt och herrlighet.

   En purpur-liflig, fin Aurora
   dig stiger upp, o, Svea kr!
   Lycksalighetens horn hon br
   i flje med den blomstrand' Flora.

Nu skall den frsta vrldens gyllene tid terkomma och allting blomstra
genom Kristina, Gustavi arftagarinna. Hvarje stnd fr sitt lystmte af
allt som nskeligt r.

   Den regn och solsken har i hnder
   och rder fver Jupiter,
   den Phoebi klarhets mstar' r,
   vr brist i ymnighet han vnder.

   Den samme Gud, han lte skina
   sin' blida gons ndesol
   p Svea drottnings rikes stol
   och frjd' oss lnge med _Kristina_.




                          15. Gunstlingarne.


                                       Hon fraktade sina gunstlingar.

De funnos verkligen, som trodde, att den gyllene tiden skulle tervnda.
S mnga segrar, s mycken ra, s lysande snille, s lrda loftal, s
frikostiga lften till de knotande stnden vid drottningens krning!
Riksdagsbnderne hemreste till julen 1650, vl med svikna frhoppningar,
men med en fast tillit att drottningen skulle stlla allt till rtta,
blott hon fick makt fver herrarnes olt. Det var desse som anstiftade
krig, desse som frtryckte folket, desse som frslsade rikets
tillgngar. Gud signe frken Kerstin; har hon ej gifvit riket fred; har
hon ej afskedat sina trumpetare och pukslagare, sina kammarherrar och
hofjunkare? Och borgaren sade till sina kunder p marknaden, bonden bad
med sina prster i kyrkorna vid den tid, nr rknekammaren tmdes fr
den triumferande Parnassen: Gud signe frken Kerstin och gifve henne ett
lngt regemente!

Tv r drefter, nr lngvga kunder frgade kpmannen vid hans
borgarelucka: Hvad hres frn Stockholm?, fingo de intet svar, eller
sg sig borgaren frsiktigt omkring och hviskade: Det sges, att frken
blifvit frhxad. -- Af hvem? -- Ja, det vet ingen, men ngra gissa
p gamla fru Ebba Brahe, som i sin ungdom frhxade salig konungen,
frkens fader.

I kyrkorna samlades folket p tre konungars dag, nr texten gaf srskild
anledning att bedja fr fverheten, och sporde prsten efter predikan
hvad dr hrdes frn Stockholm. Kre far skrufvade p kalotten och var
icke brd till att svara, men nr han trugades, lt han frnimma en suck
fver s mnga ulfvar, som nu smugit sig in i frahuset. Dr r s
fullt af utlndske lrde i Stockholm, sade han, att ingen mera trs
spotta p gatan. Alle frneka de Gud Fader och tro p djfvulen, som
skrifver bcker t dem. Och fr hvar sdan bok, som de lmna prntad t
frken Kerstin, f de tusen daler, om icke mer, och drtill en guldkedja
med drakslingor i knppet.

Den gamle riddersmannen, som tervndt frn kriget, lastad med byte, och
byggt sig ett slott i landsorten, frgade sin hemkommande son: Hvad
hres frn Stockholm? -- Sonen, en kavaljer efter nyaste franska modet,
hjde p axlarna och svarade i den obesvrade ton, som ungdomen numera
vant sig att antaga: Frken r galen. -- Hvad? Hon, som frkat vra
privilegier, hon, som frlnat t oss tv tredjedelar af rikets jord!
-- Ja, svarade ter den unge dlingen med en ny axelryckning, hvad
skall jag kalla den, hvilken nybakar grefvar, friherrar och adelsmn,
alldeles som bagaren grddar skorpor, och r s frikostig med
frlningar, att ingen mera vet, om ej en annan fre honom ftt samma
gods? -- Du har rtt, sade fadern. Nr intet mera finnes att
bortsknka, skall man frntaga oss allt.

S gick talet. Men drottning Kristina var icke galen, icke frhxad; hon
var endast fr hg att rkna. Hon var s drottning i hvarje fingerled,
att hon trodde sig ga allt och drfr kunna unna sig njet att gifva
allt. Guld, det flt ter ngonstdes in, men en krona r ppen, hon har
hvarken lock eller botten; dr kan ingenting sparas, dr mste allt
rinna ut, annars r hon ej krona. Rikets behof? r ej drottningen riket?
Folkets fattigdom? Talestt! Hon knde de gamla klagovisorna. Kunna de
ej vara tillfreds med brd och sill? r icke ran rikedom nog, och nr
har Sveriges rike varit s mktigt som nu? Gif mig en dalkullas fattiga
kjortel, en finnes barkbrd, en lapps usla nste, och jag skall vara
drottning nd -- s lnge det behagar mig att vara en drottning!

Detta storartade grunddrag i en gtfull personlighet, att vilja vara
allt, knna allt, frm allt, r Kristinas nyckel. Frn 1650 var hon
rike och folk; hon skulle snart blifva mer: hon skulle blifva sin tids
och vrldens medelpunkt.

Sjlftillrcklig och sluten inom sig sjlf, hade hon likvl kunnat
tidtals ppna en del af sitt hjrta; hon hade dock sett vid sin sida
_en_ frtrogen vn, t hvilken hon kunde meddela ett stycke af sig
sjlf. Nu blef hennes lott att mista fven denna enda vn. Midt under
krningsfesterna yppade Ebba Sparre en kvll, att Jakob Kasimir De la
Gardie, yngre broder till grefve Magnus, begrt hennes hand och bad om
drottningens samtycke. Kristina log; hon hade sjlf banat den unge
friarens vg, hon hade den kvinnliga svagheten att gifta bort sina
kusiner och hofjungfrur. Men hon erinrade Ebba, att dr nnu fattades
ngra mnader i deras fverenskommelse frn Maj 1648.

-- De tre ren skola fyllas, innan jag mister min drottnings dagliga
nd, som ingen kan erstta, svarade Ebba.

-- Godt. Mig likar grefve Jakob inte illa. Han har smre hufvud, men
bttre vett n sin bror. Skada, att han r tre r yngre n du.

-- Jag frblir alltid ung, s lnge jag r rsbarn med en ofrmld
drottning.

-- D skall du vara ung med gr hr, Ebba. Min drake vntar frgfves de
tre rens frlopp. Med ngonting mste man mata ett odjur, om det ock
vore med en kattunge. Fr draken ej sluka en prinsessa, skall han f
sluka en krona. Jag hoppas han blifver mtt. I morgon fira vi din
frlofning i slottet.

Ett r efter frlofningen firades det unga parets brllop med stor stt
i Stockholms slott. Drottningen gaf bruden en silfverservis om 6,000
riksdalers vrde och upptrdde sjlf i ett vrdskap, dr herdar och
herdinnor mottogo besk af gudarne. Frbindelsen, knuten i lyckans
solsken, varade endast fem r och slts med Jakob Kasimir De la Gardies
tappra krigaredd p Kpenhamns vallar 1657.

fver de lysande, dansande, slsande, knotande ren 1651 och 1652, fver
den frsta, ihrdigt motsagda och slutligen tertagna tronafsgelsen,
fver Messeniernes blodiga schavott, fver nya grefskaper,
friherreskaper, adelsdiplomer, lrda lofkvden, baletter, vrdskaper,
trassliga hrfvor af politiska intriger, krigsrustningar och smygande
jesuitfjt i hoftrapporna slingrar sig berttelsens trd vidare fram
till gunstlingarnes r 1653. Ingen sol utan planeter. Den bortbytte
prinsen fraktade sin kjol, men kunde ej lsgra sig frn dess broderier
och fllar, en kvinnas tycken.

Frn r 1647 var stark omsttning af lrde vid drottning Kristinas hof.
De kommo, visade sina konststycken, applderades, frbrukades, behngdes
med guldkedjor, afskedades i nd eller ond, med eller utan
lifstidspension, och frsvunno. Bermdare bokvrdare eftertrdde
Kristinas Doxa: Vossius, Freinshemius, Salmasius ... Vossius rkade i
trta med Salmasius, fll i ond, men lyckades brga sig p en spillra
af gunst. Boeclerus trugades p Upsala, fick stut af studenterne och
frbannade Sverige. Salmasius snde Bourdelot, Bourdelot lyste sin tid
och strtades af Pimentelli. Magnus De la Gardie hade i tta r sttt i
lyckans zenit, nr en ung man upptrdde vid namn Klas Tott ... Stjrnor
af andra och tredje ordningen lyste mnga.

-- Tungel -- sade drottningen till sin smidige hofkansler, som lyckats
s vl sopa spren bakom sig, att han nu brukades som springpojke i
hemliga renden -- huru mr min doktor i dag?

-- S trffeligt, som hans nit tillter. Han r otrstlig att ej ha
kunnat p fyra dagar personligen fvertyga sig om eders majestts
vlbefinnande. I kvll skall han ha den nden att uppvakta.

-- Har han betalt Tungel fr att bertta mig detta, eller har Tungel
betalt honom fr att fverskyla sina egna snedsprng?

-- Bevare oss, hvem har s illa frtalat en trogen tjenare? Det r icke
jag, fattige man, som understtt sig beveka en s lrd herre med
presenter, men vl sg jag i morse tv nya silfverkannor i doktor
Bourdelots bostad och en prktigt sadlad ny hst i hans stall. Sex
kareter vntade utanfr porten. Skall jag underdnigst frmla hvilka
hga herrar voro drinne p uppvaktning?

-- Tig; jag vill ingenting hra. S? De traktera honom med hstar och
silfverkannor? Och finge de visa sitt rtta kynne, skulle de undfgna
honom med stegel och hjul. I afton sledes? Han skall finna vetenskapen
frsamlad. Sg till, att jag mottager de lrde och hofvet.

Hofkanslern bugade underdnigst. Han hade p morgonen insmugit i
Bourdelots kk en beundransvrd elgstek, d ju inga anatomiska studier
hade ett mera lockande behag fr den mktige doktorn, n studiet af en
lcker stek.

-- Hvem skall jag frst ha den nden att invitera? frgade Tungel.

-- Grefve Tott.

-- Jag skyndar ...

-- Bryt ej af edra gamla spindelben i grefvarnes trappor! Ni kommer tids
nog att gra en kullerbytta[7].

P slaget fyra eftermiddagen infann sig doktor Bourdelot, en timme fre
de frige inbjudne. Han var en elegant, liflig, ngot korpulent herre om
fyrtiotre r och skulle kunnat tagas fr en fullndad hofman, om ej
ngonting simpelt och pfluget, som Kristina nu brjade genomskda,
frrdt parvenyn. Samtalet frdes p fransyska.

-- Ni har varit sjuk, kre doktor. Huru kan en lkare s misshandla sina
patienter, att han blir sin egen patient?

-- Ja, sg det, ers majestt! Det r fljden af att ej sjlf vara ung,
nr man har den afundsvrda lyckan att kurera unga lskvrda
drottningar. Hur str till? Ingen matthet? Smnlshet? Dningar? Var s
ndig och rck ut tungan! ... S dr ja. Litet belagd. Kunde tro, att
ers majestt ter spisat skinka. Jag r tvungen att underkasta
kksmstaren pinligt frhr. En gudinna mste lefva af ambrosia. Ingen
derltning, sedan jag sist hade den ran?

[Fotnot 7: nnu tta r lyckades denne skicklige rnkmakare innstla sig
i Kristinas och Carl Gustafs ynnest, men afsattes frn alla sina mbeten
1661 och dog lika maktls som glmd.]

-- Blif mig frn halsen med edra derltningar, doktor! Ni r en vampyr.
Vill ni gra mig till en idiot?

-- Frlt min uppriktighet; ers majestt r besvrad af fr mycket
snille. Om dagen skrifver ers majestt lagar fr Europa, om natten fr
vetenskapen. Man kan icke p samma gng vara Jupiter och Apollo, Minerva
och Diana. Ocks gudarne mste spara sig fr att lefva.

-- Skrif t mig ett recept p Hesperidernas pplen!

-- Jag gr ju mitt bsta. Jag frdristar mig hvar dag att sga till ers
majestt: kasta bort regeringsomsorgerna; det finns lastdjur nog, som
skapats att bra oket! Lt de lrde utbena Kabbala och prsterne sin
katekes; ers majestt plockar de frukter, som ro angenma, och skrattar
t resten. Min Gud, hvarfr ro vi till, om ej fr att lefva och njuta
lifvet? Och den, som drtill ftt alla ndiga frutsttningar: ungdom,
sknhet, snille, makt, rikedom, vrldens beundran och egna dygder,
hvilken drskap att bortkasta allt detta fr att ska de vises sten
eller mhnda bekymra sig om ett tillkommande lif! Fabler och prstlist!
Sl bort alla bekymmer, lefva ett angenmt lif, njuta med mtta fr att
kunna njuta dess mer, se dr, ers majestt, Hesperidernas pplen!

-- Doktor, ni r vrdig att vara en fransman, ni frstr att tillreda
essenser. Ni har utdragit bouqueten af eder store landsmans, Cartesii,
lror: tvifla p allt, utom p sig sjlf, och drfr behandla allt, utom
sig sjlf, som oberttigadt att finnas till. Vet ni vl, att jag kunde
anse eder fr tidehvarfvets strste man, om jag ej stundom, i en svag
stund, vore bjd att ... frakta er!

Doktorn betraktade henne, ett gonblick frbryllad och oviss huru han
borde uttyda denna frsta hotande vink om en mjlig ond. Men han fann
sig och fortfor i den lediga, vrdslsa ton, som i brjan anslagit hans
hga patient:

-- Jag vill hellre vara ers majestts trogne bulldogg, n en markatta,
som Vossius, eller en rf, som ... frlt mig, jag har glmt namnet. Man
har sagt mig, att ers majestt behagar mottaga en aftoncirkel ... Tillt
mig underska pulsen! ... Icke alldeles lugn. Jag besvr ers majestt,
inga lrda, djupsinniga afhandlingar! Hellre ngot ltt, ngot muntert
... Vgar jag frga hvilka lrde, som i kvll f den nden ...

-- Vossius, Ravius, Bochart, Naud, Meibom ...

-- Ah, Bochart, som roade ers majestt med sin skicklighet att blsa
fljt! Naud har skrifvit om de gamle grekernes danskonst, Meibom om
deras musik. Med ers majestts tilltelse skola de f visa sin
skicklighet.

Den trngre hofkretsen, mest ungdom och nykomlingar, jmte ambassadrer
och lrde, var frsamlad, nr drottningen intrdde klockan en kvart till
sex. Ceremonierna voro bannlysta frn dessa frtroliga samkvm. Vanligen
upplste en af de lrde en afhandling, som sedan kritiserades af de
frige och af drottningen sjlf. I afton var detta frbjudet af lkaren.
Han var medelpunkten, nst majesttet. Sjlfve den nyss allrdande
grefve Magnus nedlt sig att efterfrga den nye gunstlingens hlsa och
beklaga den opasslighet, som berfvat s mnga hans nyttiga rd.
Bourdelot svarade vrdslst, att han nu hmtat krafter och trodde sig
kunna kurera alla sjukdomar, utom spelsjuka och hgfrd. Vid de sista
orden snde han en sidoblick till den nyaste grefven, unge Klas Tott,
som just nu hade nden samtala med drottningen.

Den ryktbare herr kes ende son Klas var vid denna tid tjugutre r och
hade vid s unga r redan hunnit blifva grefve, fverste kammarherre,
riksrd och kapten fr lifgardet. Han kunde ej mta sig med grefve
Magnus i sknhet, smidighet eller fina hofseder, men han var en
hgvuxen, blomstrande, kraftfull ung man, som knde i sina dror
kungligt blod och tycktes i stnd att utmana hela vrlden. Utom hans
rfda egenskap af en slagskmpe, redan ryktbar fr mnga dueller, visste
skvallret frtlja om hans hga spel och obndiga lefnadsstt, men anade
icke frty i honom en stigande gunstling. Det var en enkel naturlag, att
Tott och Bourdelot ej kunde tla hvarandra.

En nykomling, ssom Tott, men tio r ldre, var spanske ambassadren Don
Antonio Pimentelli, en vacker, smidig hofman med det svartaste hr och
de vltaligaste moriska gon man sett i Sverige. Han delade sin
uppmrksamhet mellan drottningen, hos hvilken han tycktes st vl
anskrifven, och sin beskyddare Bourdelot, som bevakade hvarje hans steg.

Denna kvll, nr man ej hade en afhandling, roade man sig med lrda
eller klyftiga gtor. Hvari bestod cirkelns kvadratur? I trningen, som
lt guldmynt rulla. -- Hvem har uppfunnit _perpetuum mobile_? Forsen och
pratsjukan. -- Hvem har d uppfunnit krutet? Djfvulens biktfader. --
Har han ej lyckliggjort vrlden med andra nyttiga uppfinningar? Jo, med
spelkorten. -- Hvad r de vises sten? En kristalliserad drm. -- Hvem
har uppfunnit greker och romare? En skolmstare, som ftt en bunt ris
till namnsdagsgfva och befann sig i frlgenhet hvar han skulle finna
passande anledningar. Och vidare s i samma stil. De bsta svaren
belnades med ringar, rhngen, brstnlar, bcker och andra presenter
af 100, 200 till 500 dalers vrde. Pimentelli, som uppfunnit den
mrkvrdige biktfadern, och den nye friherren, frste stallmstaren
Steinberg, som hittat trningen, medan drottningens spefulla gon skte
Tott, fingo hvardera hga belningar, den frre gyllene sporrar, den
senare en omgng hstskor af silfver.

Doktor Bourdelot nskade hra ngot om grekernes dans -- deras
orkestik -- hvilket professor Naud strax var beredvillig att
framstlla. Denna framstllning borde frtydligas med att uppvisa
rrelserna. Hvarfr icke? Doktor Meibom var lika beredvillig att utfra
musiken p cittra, hvarp fljde en s tafatt dans af Naud och ett s
erbarmligt klinkande af Meibom, att hofvet nra kiknade af undertryckt
skratt bakom nsdukarna. Olyckligtvis blefvo alla bemdanden att dlja
munterheten slutligen ffnga. Dans och musik upphrde; bda de lrde
herrarne lmnade frgrymmade ett hof, som s vgat gyckla med den
vrdnadsvrda klassiciteten.

Drottningen hade skrattat som alla andra, men fann nu fr godt att visa
sig indignerad.

-- Bourdelot skall bedja Naud och Meibom om frltelse, sade hon till
Bochart.

Bourdelot mste lyda, infann sig andra dagen hos de frolmpade lrde
och tackade dem, med sitt knda grin, fr det ofrlikneliga nje de
beredt honom och hofvet. Naud vnde honom ryggen, Meiboms svar blef en
eftertryckelig rfil. Nr detta inrapporterades, vnde sig drottningens
vrede mot Meibom.

-- Hvarfr kastade ni ej honom ut genom fnstret? snste hon Bourdelot.

Detta upptg i hofkretsen kade, i stllet att minska, gunstlingens
makt. Han inbjds nu att taga sin bostad i slottet under gemaken p
vstra sidan. Grefve Magnus frlorade tlamodet och klagade hos
drottningen.

-- Hvad? r min frtrfflige grefve svartsjuk?

-- Jag har vittnen, att doktorn velat afvnda eders majestts gunst frn
mig och andre svenske herrar.

Kristina skrattade.

-- Det bsta rd jag kan gifva r, att grefven s snart som mjligt
rekvirerar cremor tartari fr att frsona sig med en s utmrkt
vetenskapsman som doktor Bourdelot.

Grefve Magnus frrade sin medtflare ett dyrbart diamantsmycke, med den
uppriktiga nskan inom sig, att delstenarna mtte flyga doktorn i
halsen och frgra honom.

Snart fanns icke en s hatad man i Sveriges rike, som denne franske
doktor. Lkarne frklarade honom fr en charlatan. Adeln anklagade honom
som vdlig fr statens skerhet, prsterne angfvo honom som
gudsfrnekare, menige man ansg honom som giftblandare. Bourdelot mste
omgifva sig med vakt och vgade icke visa sig ensam p gatan. Men huru
litet knde hans fiender sin envldiga drottning! Bourdelot var _hennes_
gst, _hennes_ lkare; om det ej redan drfr varit hennes pligt att
frsvara en man, som ansgs ha rddat hennes lif, mste hon gra det fr
sin egen vrdighet. P henne terfll hvarje klander mot honom. Drfr
skulle hans gunst rttfrdigas. Det var Bourdelot, som ensam frstod att
vrda hennes hlsa, han, som var sitt tidehvarfs strste vetenskapsman,
hvilken det var en ra att fsta vid Sverige.

Och likvl fraktade hon denne man. Hur skulle icke _hon_ frakta och
genomskda ngot s simpelt, sniket och ytligt som denne lycksriddare!
Historien har icke nog lagt mrke till att Kristina fraktade sina
gunstlingar, Cartesius undantagen och mhnda Chanut. Som barn hade hon
aldrig lekt med dockor; nu knde hon sig ensam, nu behfde hon dem. Hon,
som ingen vn hade, behfde skapa sig vnner; men dessa vnner skulle
hafva henne att tacka fr allt. Hon ville skapa omkring sig ngonting,
som var hennes verk och utan henne intet. S lnge dockan njde sig att
vara en nolla bredvid millionen, smektes och bortklemades hon; ville hon
vara ngonting sjlf, kastades hon bort som en onyttig leksak. Man kan
ju ocks ledsna vid leksaker. Ju mera viljelsa de rra armar och ben,
desto frr ledsnar en hgboren ande vid slaftjenst. Alla Kristinas
beryktade gunstlingar voro misslyckade frsk att tillskapa vnner,
misslyckade drfr, att vnskapen, likasom krleken, fordrar msesidig
frsakelse. Och Kristina begrde en frsakelse som hon ej ville gifva.

Allt bittert hat, alla anklagelser mot Bourdelot voro vanmktiga, s
lnge drottningen ansg sin vrdighet fordra att taga en gst och en
frmling i frsvar. Den frnrmade svenska hgadeln tillgrep en sista
utvg. Grefve Magnus upptrdde  egna och mbetsbrders vgnar med
frklaring, att om ej den frhatlige gunstlingen afskedades, sge sig de
hge riksmbetsmnnen ndsakade att begra sitt afsked.

Mhnda skulle ocks denna ytterlighet varit fruktls, om ej Klas Tott
gifvit Bourdelot ett kpprapp. Detta slog an; det var just hvad Kristina
sjlf hade velat gra, om hon varit en man. Och detta rapp fllde
gunstlingen.

-- Herrarne begra afsked, yttrade drottningen likgiltigt till
Pimentelli.

Om Pimentelli svarat: _Vi frmlingar_ hafva intet annat skydd mot den
svenska afunden, n eders majestt, hade drottningen genmlt: s vill
jag ock frsvara eder mot alla. -- Men Pimentelli, som uppstigit p
Bourdelots axlar, fann stegen numera obehflig och svarade:

-- Om eders majestt behagar, skall jag rdgra med doktor Bourdelot.

Rdplgningen r icke bekant, men desto bttre dess fljder. Lika
uppskrmd, som han nyss varit fvermodig, beslt doktorn att vika, men
slja sin stllning s dyrt som mjligt. Allt hvad rknekammaren
lyckades sammanskrapa var fattiga 10,000 riksdaler, men han fick
frskrifning p 20,000, drtill ndtvungna dyrbara presenter af hofvets
nrmaste, och reste frn Sverige lika tungt lastad med guld som
frbannelser. Engng ur sikte, tertog han i Kristinas senare omdmen
sin rtta gestalt: en skojare, hvars besk hon afvisade och hvars bref
hon bortkastade olsta. Men med Bourdelot slocknade en lngvarigare och
mera lysande meteor i hofvets solglans. Grefve Magnus hade lyckats
uttrtta sin vlgrarinna och med sin efterhngsenhet mot Bourdelot
undertecknat sitt eget afsked.




                         16. Mor och dotter.


        Mitt stora, mitt hga, mitt rorika barn, hr din moders rst!

I hvarje lif finns ngot fregende, som ej kan helt utplnas eller
frklaras af ett efterfljande. I hvarje personlighet terstr ngonting
af en annan; ett ursprungligt band, som kan slitas, frnekas, glmmas,
men icke tillintetgras, emedan det tillhr vsendets rot. En varelse
utgr frn en annan, brjar sitt lif i beroende vanmakt, afsndrar sig
efter hand till en existens fr sig, blir ett sjlfstndigt jag, blir
ett pple, som stundom faller lngt frn trdet; men sambandet med dess
ursprung kvarlmnar, som den afklippta nafvelstrngen, alltid ett rr.
Moder och barn ro icke tv ljus, af hvilka det ena tnds vid det andra,
hvarefter bda brinna sin tid ut, det ena frr, det andra senare. Det
finns alltid ngot af plantan i fret och af fret i plantan.

Drottning Kristinas moder, Maria Eleonora af Brandenburg, str i
historien bortskymd frst af sin geml, sedan af sin dotter. Hon, som
endast kvarlmnat minnet af sin sknhet, sin krlek, sin svaghet och
sitt vankelmod, str mellan tv kolosser p Sveriges tron s hjlplst
liten, att man endast fr hennes plats som drottning egnat ett flyktigt
medlidande t hennes knslor som kvinna. Och dock har hon icke gtt s
sprls frbi, som mngen trott. Hon har kvarlmnat ett historiskt arf,
ty motsgelserna hos hennes dotter ro reflexer af motsgelserna mellan
fader och moder. Fadern kunde uppoffra allt fr en stor id, modern allt
fr ett litet hugskott. Ngot hnsynslst fanns hos alla tre, men hos
fadern gentemot sig sjlf, hos modern gentemot sin omgifning, hos
dottern gentemot allt som icke var hon.

Maria Eleonora var hela sitt lif igenom ett vackert, lifligt, nyckfullt
barn. Fdd att lska, tjusa och le, kastades hon vid ett och tjugu r in
i en jrnhrd tids nordiska allvar, som en blomma i snn. Hon ditfrdes
af en hjlte, en afgud, vid hvars sida hon glmde allt, och nr hon ej
sg honom en mnad eller lngre, frs hon i Sverige. Nr han slocknade,
blef det natt kring barnet. Hon hade en dotter, _hans_ dotter, som
skulle erstta honom, men som var fr liffull att behandlas som en
relik. Kristina blef _sjlf_ frn den stund hennes moder behandlade
henne som ett opersonligt minne af fadern. Hon uppreste sig, fick
medhll och togs bort frn sin moder. Klyftan mellan dem bda uppstod
tidigt och vidgades sedan allt mera. Dr funnos i bda samma
sjlfviskhet och samma vankelmod; men den enas trd hade spunnits af
skrt sefirgarn, den andras af segt silke.

r 1640, en sommarnatt, nr Mlaren sof vid Gripsholms strnder, hade
Maria Eleonora med ljudlsa rtag flytt frn Sverige och riksfrmyndarne
fr att, frst i Danmark, sedan i Preussen, f grta ut. Nr hon ledsnat
vid trar -- man ledsnar fort vid en ohrd klagan -- tervnde hon till
Stockholm 1647 och mottogs vid Dalarn af Kristina samt utanfr staden
af rdet med kungliga rebetygelser. Hon inflyttade i slottet och
bebodde med sin uppvaktning en del af vstra flygeln, men fortfor att
lefva instngd med sina minnen. I brjan skte man frm henne att visa
sig vid hgtidliga tillfllen: hon var drottningens moder och en stor
konungs nka. Hon vgrade, och man upprepade icke dessa frsk. Man
skulle ha glmt att hon fanns, om man ej stundom sett en flik af hennes
svarta nkeslja bakom gardinen af den kungliga logen i Stockholms
Storkyrka, dr man numera s sllan sg hennes dotter, drottning
Kristina.

Det var vid hjdpunkten af Kristinas triumfer och brjan af hennes fall.
Dotterns dagar ilade bort med fjrilflykt, moderns med snckans
lngsamma enahanda. Maria Eleonora afskydde dessa lustbarheter, som
hnade hennes trar och af hvilka hon ej kunde undg att hra ett
terljud i sin afstngda cell. Men man kan icke alltid grta, man mste,
fr att hvila de stackars gonen, stundom tnka p ngot annat. Och
Maria Eleonora hade, som dottern, en bjelse att frstr sig med
pigskvaller. Hon var i all sin enslighet invigd i dagens hofkrnika,
dess skandaler ndde, frstorade och frglagda, nda till henne. Hon
knde gunstlingarne och hatade dem, kanske mer af moderlig svartsjuka,
n af mhet fr rikets vlfrd.

Vid denna tid hade hon i Storkyrkan hrt Emporagrius slunga sina
bannstrlar mot hofvets flrd, och detta anslog henne. Hon kallade till
sig den strnge botpredikanten och anfrtrodde honom sina moderliga
bekymmer.

-- Nvl, ers majestt, sade han; hvem r nrmare n en moder att varna
ett vilsefrdt barn?

Maria Eleonora beslt, ej utan bfvan, att uppfylla denna svra pligt.
Hennes knslor fr dottern voro delade mellan fruktan, sorg, harm och en
kvarlefva af den forna afgudiska krleken fr _hans_ barn, reliken.
Kristina hade hvarje dag ltit genom en kammarfru efterfrga hennes
majestts hlsa, men icke beskt henne sedan mer n en mnad. Nu lt
nkedrottningen, ceremonist som alltid anmla sitt besk hos regerande
drottningen.

Hon kldde sig omsorgsfullt och, som alltid numera, svart. Hon bar icke
mer det i en halfcirkel frn pannan uppstrukna hret med de tta stora
diamantnlarna, diademet och den yfvigt ringlade hvita plymen drfver;
icke den vida, hga, i nacken uppstende spetskragen; icke halsbandet af
kta prlor eller det stora, stjrnformiga brstsmycket af juveler,
ssom man ser henne afbildad i yngre r. Nu nedfll fver nacken och
ryggen den svarta nkesljan, uppfst vid pannan, medan hennes grnande
bruna lockar kantade som en vlvrdad ram de magra, gulbleka kinderna,
trarnas sprvg. Spetskragen var utbytt emot en liten och ytterst enkel
lrftslinning, nedviken fver den svarta kldningens axelfllar. Men
sorgen hade icke frmtt alldeles utplna de unga rens knda krlek fr
skna smycken. Hon bar nnu diamantrhngen, en glnsande hrnl, en
dyrbar agraff af smaragder p brstet och under denna en ordenskedja af
guld och silfver. I dessa vackra och fint bildade drag hade alltid
funnits en disproportion mellan en skarpt markerad romersk nsa och en
svagt utbildad haka, nstan ett barns. Men ren och sorgen hade mycket
frdlat nyckernas forna glada drottning. Allt det ojmna, trotsiga,
regellsa i hennes person hade nu ftt lugn och vrdighet. De varma bl
gonen strlade nu af en fuktig glans, som dr icke sgs frr under de
fint penslade gonbrynen och som tycktes bedja om tillgift fr den
hyllning de fordom utkrft som en skyldig tribut.

En eftermiddag i Mars 1653 infrdes nkedrottningen af tv kammarfruar i
drottningens mottagningsrum och lmnades allena med Kristina, som
uppstod vid hennes intrde. Mtet var vrdnadsfullt, men nog afmtt fr
att vara ett mte mellan mor och dotter. De togo plats i ftljerna. Man
kunde nu upptcka mellan bda en likhet, som sllan framtrdde, emedan
alla dotterns bestmdare drag liknade faderns. Arfvet af modern lg i de
drag, som antydde rrlighet och ostadighet, i gonvinklarna, i
mungiporna, kanske ngot i ansiktets hela oval, men mer i en fgellik,
om otlighet vittnande kastning af nacken.

Ett litet fint ciseleradt bord stod mellan dem; det var nog att skilja
dem t. Kristina yttrade sin fgnad fver besket och hoppades, att
hennes majestts hlsa nu skulle frunna dottern den gldjen att oftare
se sin hga moder. Bda tilltalade hvarandra med majesttstiteln; det
var endast modern som vid utbrotten af sina knslor kunde frgta detta
styfva tilltalsord. Samtalet frdes p tyska.

-- Jag har kommit fr att frga huru eders majestts dyrbara hlsa
uthrdar hofvets lustbarheter, brjade nkedrottningen, rdd att ej f
sitt rende framfrdt, om hon ej genast gick rakt p sak.

-- Med mig r det ingen fara, svarade Kristina muntert. Jag mr aldrig
s vl, som nr jag dansat en natt. Men kanhnda stres ers majestt af
musiken? Jag skall lta tillmura de fnster i balettsalen, som vetta mot
eders majestts vning.

-- Eders majestt skulle hellre tillmura sina ron fr smickrare och sin
drr fr lyckskare, infll Maria Eleonora, gonblickligen glmmande all
frsiktighet. Hon var allt annat n diplomat, hon kunde aldrig lgga
band p en knsla.

Kristina rodnade starkt. Snabb vrede var ett fdernearf, otyglad
hftighet mderne.

-- Behagar ers majestt frklara sig tydligare? Jag frstr ej Salomos
ordsprk utan uttolkningar.

-- Ers majestt ... Kristine ... jag r din mor, jag ndgas med
bedrfvelse sga dig den sanning, som ingen annan vgar frambra till en
mktig drottning. Hela riket r upprrdt fver ditt nuvarande
lefnadsstt ... fver ovrdiga gunstlingar, som trngt sig fram till din
ynnest, medan du stnger ditt ra fr dina trognaste rdgifvare. Ngra
steg frn mig, i din egen borg, har du inhyst usle uppkomlingar,
rnksmidare, gudsfrnekare, som hvar dag intala dig sina djflalror.
Din fader har offrat lif och blod fr den rena evangeliska lran, och
hans dotter blygs icke att slsa sin gunst p hans tros ddsfiender.
Kristine, min sistfdda, min enda terstende pant af hans krlek, om du
upphrt att vara min dotter, s har du dock aldrig upphrt att vara
hans. Du kan icke, du vill icke frneka hans dla fredme, du vill icke
beflcka hans stora minne, du kan icke gifva ditt konungsliga namn, dina
rfda dygder och din trons ra till spillo fr samtid och eftervrld. Du
r fr hgboren fr att snka dig s lgt, du r fr stor fr att blifva
lyckskares lekboll, du r fr skarpsynt fr att icke sjlf uppfatta det
ovrdiga i ditt handlingsstt. Mitt barn, som varit allt fr mig och nu
r allt fr ditt rike, mitt stora, mitt hga, mitt rorika barn, hr din
moders rst! Jag besvr dig att brja ett nytt lif fr din Gud, ett lif
fr ditt rike, ett lif fr din sanna ra ... jag vgar ej sga ett lif
fr din moder! ...

Hon mste afbryta; trarna kvfde hennes rst. Hon var vacker i detta
gonblick, vackrare n i sin ungdoms fgring. Det stora minnet af en
hdangngen hade lyft henne, den svaga, nstan till hjden af hans
storhet, bevingat hennes ord och stllt henne fver den kraftfulla
dottern, som i allt var s mycket strre n hon. Kristina knde
frvningen kmpa med den uppstigande vreden. Hon igenknde fr frsta
gngen sig sjlf i modern, beherskade sig och svarade med ovntadt lugn:

-- Jag tackar ers majestt fr ett vlment rd och skall betnka hvad
dri eftertnkeligt vara kan. Men om trosfrgorna lrer intet vara
rdeligt att nu disputera. Det r prsternes sak.

Om Maria Eleonora ltit sig nja med denna halfva seger, hade hennes ord
kanske efterlmnat ett spr, och hon hade vunnit mer n hon kunnat
vnta. Men olyckligtvis var hon ej klarsynt nog att veta sin tid och
hnfrdes af sitt brinnande nit fr den evangeliska lran till ett nytt
utbrott, som blef dedigert.

Hon uppstod, fattade drottningens hand och sade:

-- Hvarfr ej tala om tron? r icke sjlarnas vlfrd det enda
ndvndiga? Ers majestt, min dotter, det r ju drfr jag kommit till
dig, det r bekymret fr din sjl, som icke lmnar mig ro hvarken natt
eller dag. Det sgs, att du mottager hemliga anhngare af den pfviska
lran. , denne doktor Bourdelot, som frnekar Gud, hvad r han emot
pfven! Vet du icke, att pfven r Antikrist, att det r han som ddat
din fader och nu traktar efter att drpa din sjl? Du, du, du kan
emottaga hans utskickade, och jorden ppnar sig icke under din fot, och
din faders dotter frgs ej af blygsel, nr hon smler emot hans
mrdare!

Detta var fr mycket. Kristina drog hftigt sin hand tillbaka.

-- Det r nog! utropade hon. Ers majestt kan sga mycket, som jag af
skyldig vrdnad kan hra af en moder; men ers majestt kan ej g andras
renden och begra fr dem samma undseende. Jag vet ganska vl hvilka de
ro, som tubbat ers majestt till detta besket; men jag skall lra dem
att ocks veta hvem jag r. Sg dem, att fver mig skola inga prster
rda eller mig frevita hvem jag bevrdigar framfr dem med en kunglig
ynnest. Jag tnker, att eders majestt nu har utrttat deras rende och
har intet vidare att dr lgga till, n att jag nskar eders majestt
all hgnskelig vlmga och sger hrmed _valet_.

Vid dessa ord lmnade Kristina med en kall bugning sin moder allena.
Maria Eleonora terfanns af kammarfruarna badande i trar under
konvulsiviska snyftningar, som liknade en hysterisk kramp. Hon kunde ej
ens, frrn senare p kvllen, terfras till sina rum. Nr detta
berttades fr Kristina, blef hennes svar:

-- Hon har sig sjlf att tacka fr allt!

Senare p natten, nr nkedrottningen nnu var ett rof fr samma
frtviflan, beskte Kristina henne och skte lugna henne med trstande
ord. Det lyckades henne fr gonblicket; Maria Eleonora var alltid ett
barn af stundens intryck. Men frn denna dag var klyftan mellan mor och
dotter ofverstiglig.

nkedrottningen hade ftt nog af hofvet i Stockholm och flyttade snart
med sin lilla hofstat till Nykping. Dr besktes hon tv gnger af sin
dotter, sista gngen till afsked vid bortresan frn Sverige. Dotterns
tronafsgelse, bortresa och fvergng till katolska lran kommo ett
svagt, men lskande modershjrta att brista fr alltid.




                         17. Hotande frebud.


        Jag sger dig, drottning Jesabel, att om du icke skiljer Baals
                                                 prster ifrn dig ...

Underliga motsatser rrde sig i Sveriges rike och hufvudstad denna vr
1653. Nattliga lysande lustbarheter i slottet alltfrn den 10 Januari,
Ebba Sparres brllopsdag; dagliga oordningar, upplopp, slagsml och
blodviten p Stockholms gator; uppror i Nerike, vapenslammer och
afrttningar; fverfld och silke, prlor, delstenar, nya moder och nya
komedier; ebb i rknekammaren, missvxt, nd och betryck i landsorterna.
Efter hvarje fest vid hofvet en ljungande predikan mot tidens flrd af
hofpredikanten Emporagrius. Liknande, aldrig yppade, men ltt sknjbara
motsgelser rjdes i drottningens lynne och lefnadsvanor. n uppsluppet
glad, n sorgsen nda till svrmod, n sjlfsvldigt fri i tal, drkt
och seder nda till grnsen af hvad hennes tid ansg fr hfviskt skick,
n ter fin och snillrik med en konungslig vrdighet, som ingen
ostraffad vgade trda fr nra, tycktes hon, oense med sig sjlf,
bestndigt undfly ngonting inom sig, bestndigt ska, och ska
frgfves, ngot utom sig, som skulle uppfylla, ndra, ter frlyckliga
allt. En enda gng, vid afskedet sent p morgonen efter en lustbarhet,
undfll henne till den numera bortflyttade ungdomsvnnen Ebba Sparre ett
af dessa halfva, gtlika frtroenden, hvilka ngon gng, nstan
ofrivilligt, banade sig en vg till de slutna lpparna: _jag mste ju
lefva!_ ... Hon _mste_ lefva, hon, som lyckan bland alla ddliga rikast
begfvat, hon, fr hvilken det mest storartade verksamhetsflt ppnade
sig att uppfylla lifvet!

Tomheten, oron i detta lefnadsstt undfll icke de skarpsynte, men
frklarades olika. En morgon hade rikskanslern till sig inbjudit grefve
Magnus De la Gardie fr att med honom, riksskattmstaren, fverlgga om
den stat fr rikets inkomster och utgifter, hvilken han nu fr andra
gngen utarbetat och ville framlgga fr drottningen. Det hade varit ett
tungt och tacklst arbete; Danaidernas sll kunde icke lka mera
ohjlpligt n Kristinas hushllning. Och dock mste dri bringas ngon
reda och ngon fversikt, ty utan en sdan gick allt fver nda.

-- Hr ser grefven, sade Oxenstjerna, pekande p sin slutsumma. -- Den 1
Januari 1645 uppgick statsbristen till 980,000 daler; nu uppgr den till
tre millioner; om ett r skola vi hafva fyra millioner. Hvad r grefvens
mening om detta?

-- Hennes majestt mste med all skyldig hrsamhet gras underkunnig
drom, att tillgngarna ej ro outtmliga, genmlde grefve Magnus,
synbart generad. Han hade sjlf ftt en lejonpart af bytet och var
ganska naturligt fga road af nrgngna slutsummor.

-- Jag har frskt stlla mitt tal i siffror; med hvad lycka r nogsamt
bekant. Intet trs jag falla hennes majestt besvrlig, och skickar jag
mina sner, blifva de tillbrligen afsnste. Kanske grefven vill taga
sig ett ord uti detta rendet? Jag skall assistera med rknekammarens
bokfring. Gods och rntor bortsknkta till ett vrde af tv millioner
...

Grefve Magnus rodnade.

-- Det torde ej tillkomma _oss_ att nagelfara med hennes majestts
belningar fr tjenster t riket.

-- Ja visst, det faller sig ngot olgligt fr _oss_, som blifvit
belnade. Men r det bttre att lta de ofrlse stnden revidera
rkenskaperna? Jag skall sga grefven en sak i rat: om icke vi nu hlla
emot, om icke vi nu ro mtte, kommer den dag, nr man tager ifrn oss
_allt_.

-- De skulle frska! Hr statueras just nu en varnagel p Norrmalm.

-- I dag trhnda. Men hvem borgar fr kommande tider, nr hr sitter en
man p Vasarnes tron? Min vilja var det intet att stta hans furstliga
nde dr vi mera gagn haft att frst uppstlla _conditiones_. Som det nu
r, f vi draga in tyglarna. Hvad r det jag frnimmer om den nya
hofhllningen? Fr tv r sedan drogo dr ngra snyltande latmaskar
bort, och nu komma dr hela flockar af nya. En rikskammarherre, en vice
riksmarskalk, hvad vill det sga?

-- Det r hennes majestts _bon plaisir_, det rr intet mig, genmlde
grefve Magnus.

-- Nej, hvad skulle det rra riksskattmstaren, om hofvet kostar lika
mycket som krigshren i fredstid? Men jag har hrt sgas, att drngar
och pigor intet ftt ut sin ln p ett helt r, att dr lnas vid hofvet
hvar man kommer t, men efter det intet mera r bruk att betala skulder,
r krediten drefter, s att hennes majestt pantstter Stockholms
tullar fr att kunna betala franska skrddare. r det sant, att
kksmstaren nyligen mste lna sex daler af vedhuggaren fr att kpa
rter och flsk p torget dagen efter en balett, som kostat 20,000
daler?

Den i ndens solsken frdunklade gunstlingen hjde fraktligt p
axlarna.

-- Jag har ingen orsak att frsvara det nu rdande regementet. Hennes
majestt r ung, hon behfver frlustelse och saknar ej dem, som hvar
dag pfinna ngot nytt. Spaniorer, polackar, danskar, tyskar ...

Rikskanslerns blick mrknade.

-- Grefven glmmer att tillgga svenskar. Det r de som gjort brjan.
Tag intet illa upp ett uppriktigt ord, om det ock gller en hg frnde.
Den store kung Gustafs stora dotter har frlorat jmvikten drfr, att
_hon fruktar sin eftertrdare_.

-- Men, ers nd ... Honom, som hon sjlf har upphjt mot rdets vilja!

-- Hon har upphjt hans furstliga nde, emedan hon var skyldig honom ett
skadestnd fr svikna lften. Nu fruktar hon honom, drfr att han skall
blifva hvad hon icke kan vara, en man p tronen. En man, som fruktar, r
dyster och skuggrdd. En kvinna dljer sin fruktan under masken af
fester och lustbarheter. Hans furstliga nde gr vl i att hafva dragit
sig undan till land ... Men hvad r  frde p gatan? Stygger skller
... S mycket folk!

De hge riksmbetsmnnens frtroliga samtal afbrts af ett dfvande
larm. Hela gatan var uppfylld af tv hvarandra mtande, stojande
folkmassor, den ena kommande frn Norrmalm, den andra frn Sdermalm. P
bda malmarnas afrttsplatser hade anfrarne fr bondeupproret i Nerike
nyss blifvit rdbrkade och deras hufvudmans spira slpad i smutsen.
Stockholms skriande pbel och gatpojkar, som ftt sitt lystmte af blod,
hade dragit med sig skaror af nyfikne frn alla samhllsklasser och
skte nu ngot freml att skymfa och nedgra, lika godt hvem, endast
han kunde f namn af folkfiende. De hade skrikit sitt bifall i kapp med
knektar och adelstjenare vid Nerike-bndernes blodiga stegel; nu vnde
sig deras vrede, med massornas vanliga logik, mot samma adel, som
bnderne velat ihjlsl. Sedan 1650 var intet s populrt bland de lgre
folkklasserna som detta ord: sl ihjl adeln! -- adeln, som gde allt,
styrde allt och, i mngas tanke, frtryckte allt.

Hr var intet fverlagdt uppror, ingen plan, ingen anfrare.
Folkmassorna visste icke hvad de ville, men skrika ville de. De hade
mtts vid Norrbro, rikskanslerns hus lg nrmast, men det var icke
heller lngt till De la Gardies palats p Riddarholmen. Om det fanns
ngon afundad, ngon hatad man i Sverige vid denna tid, s var det
grefve Magnus De la Gardie. Ngra ville lta honom umglla tta rs
fvermod; andra frmenade, att den gamle riksrfven, kanslern, stod i
spetsen fr adelsligan; ter andra ville jaga bort spanioren, som nu
innstlat sig i drottningens gunst. Alla skreko om hvarandra och kunde
ej komma till ngot beslut, d en tillfllighet erbjd skrikarne ett
freml, p hvilket de fingo lta sin vrede utbryta.

Rikskanslern hade en stor, lurfvig, svart grdshund, Stygger benmnd,
som i sin hundkoja utanfr den stngda, vapenprydda, massiva ekporten
vanligen var sin herres enda nattvakt. Stygger var p sin tid lika
allmnt knd, som i en nyare tid Bismarcks rikshund, och sktte sin
vakttjenst till mera nytta fr husbonden n just till nje fr de
frbigende. Nu knde sig denne trogne vktare frolmpad af skriket p
gatan och gaf sin ond tillknna med ett ljudeligt skall. Mera behfdes
icke. Stygger var adeln, som skllde p folket; Stygger skulle plikta
fr herrarnes fvermod. Ett hagel af stenar, kppar, isbitar och hvad
man i hast fick fatt i slog ned fver den olycklige trotjenaren, som
fann retrtten i porten stngd och ej hade annan utvg, n att tjutande
och visande tnderna ska sin rddning i flykten. En del gatpojkar
frfljde honom med hga rop, andra begynte mtta sina stenar mot husets
fnster; men s inrotad var respekten fr konungen utan namnet, att
nnu ingen ruta klingat, innan ett nytt upptrde tilldrog sig hopens
uppmrksamhet.

Kristinas tidehvarf var Oliver Cromwells. Predikandet hade med
trosnitet, trostrtorna utbredt sig frn de brittiska arna fver alla
protestantiska lnder. Det var underligt upprrda tidsvgor; mnga
hdare, mnga botpredikanter. Allt tog parti: fr eller emot. I Sverige
och Finland var icke ovanligt att se en soldat framtrda ur ledet, en
kvinna ur folkhopen, ett barn frn skolbnken fr att predika. S skedde
fven nu midtunder gatans stoj. En yngre kvinna upptrdde, trasig,
frvildad, med ovrdadt lngt, mrkt hr, men nnu rrande dla drag,
spr af ett mera frfinadt umgnge och af frgngen sknhet. Mhnda
hade hon varit kammarpiga vid hofvet, ingen knde henne; hon var en af
de olyckliga, som, nnu lefvande, frsvunnit ur vrldens syn och ett
gonblick ter visade sig fr att nyo frsvinna i det hopplsa
fngelse, hvilket d kallades Danviks drhus. Hon klef upp p en
afvisare vid rikskanslerns port och gaf tecken att hon ville tala.
Sorlet tystnade, ngra betraktade med undran, ngra med hpnad denna
profetissa, uppstnden ur de lefvandes graf. Anden kom fver henne;
hennes insjunkna gon fingo en sllsam glans, hennes magra hnder grepo
i luften, ssom ville de afvrja eller fnga ngot osynligt ondt. Hon
brjade tala, i brjan lngsamt och lgmldt, snart hgre, kraftigare,
slutligen med en hnfrelse, som ryckte massorna med sig.

-- Gn bort! sade hon. Gn bort! Det r icke hr som frbannelsen bor.
Det r icke hr som Guds vrede hemsker Sveriges rike. Gn bort ... ett
litet stycke vg ... ditt, ditt! Till slottet!

Och hon pekade med handen mot konungaborgen, otlig att icke genast
frsts. Ingen rrde sig. Mnga hade knotat fver drottningens styrelse,
klandret var allmnt, men nnu lg fver Kristinas nyss s hgt uppburna
person en kvarlefva af beundran, en aftonglans af det tjusande skimmer,
som ungdomens fgring, snillets trollkraft och segrarnas tersken hade
utbredt fver denna lysande uppenbarelse p den svenska tronen. nnu var
man bjd att skylla allt p herrarne, p de utlndske lyckskarne. Det
pekande fingret vckte endast frvning.

-- Dr r det! fortfor kvinnan med sin utstrckta hand. -- Dr r
frdrfvet! Icke i guldet, icke i prlorna, icke i lismarne, icke i
lyckskarne, icke i komedianterne, icke i de fattiges hunger och de
rikes fverdd, ingenstdes drute i synliga och jordiska ting --
innanfr r det, djupt, djupt i bottnen af en mnniskosjl, som ingen
ser, men som utfldar till allt. Dr r det, dr, i ormens gift, i
hgmodet, i lustan, i det sjlfkra, egenvilliga, frn Gud bortvnda
hjrtat. Gn dit! Gn dit! Frgen henne hvem som dr smyger i nattens
mrker, hvem som natt och dag hviskar i hennes ra: det finns ingen Gud,
det finns ingen frlsare, det finns endast mnniskor, som fddes i gr
och d i morgon! Han ljuger, hon lyssnar; han bedrager, hon tror. Nsta
gng sger han till henne: nej, det finns hr i Sveriges rike endast en
mnniska som har rtt att lefva, och det r du. Tnk icke p alla de
andra, de ro fdda fr din skull, hvarfr skulle du icke utsuga dem? De
ro din fotapall, hvarfr skulle du icke trampa p dem? Ja, s sger
han. Veten I hvem han r? Det var han, som talade i lustgrden till de
frsta mnniskorna och sade till dem: hr r kunskapens trd; I skolen
vara som Gud! Men han har en klufven tunga, han sger icke nu, som han
engng sade p berget: fall ned och tillbed mig, s skall jag gifva dig
hela vrlden! Si, nu sger han: om du tjenar mitt rike, skall _jag_
tillbedja _dig_! Hvad vill du att jag skall gifva dig? Hr ro lustarna:
vlj! Hr r vrldens tillbedjan: lyss! Vill du ngot mer? Vill du hafva
ran? Tag henne! Makten? r du ej envldig? Friheten? ro ej alla ofria,
utom du? Guld? s ut, s ut, hvarfr spara? r det ngot mer? Begr du
hmnd p dem som klandra och oroa dig? Befall fver pinbnk, stegel och
hjul! r det mer? Vill du vara en man? Jag kan ej omgra skapelsen, men
jag kan frdrfva henne. Afsg dig krleken, lt hatet dia en jungfrus
spenar! Prisa enviget, gd frtrycket; jag skall frvandla ditt
kvinnohjrta. Begr du nnu ngot? Vill du frakta ditt land? Gr det,
vnd ryggen t alla dina pligter! Draktiga, du bevarar nnu ett arf af
din fader, min fiende. Kasta det frn dig, frneka honom, frneka allt
som hittills varit en kvinnas prydnad, en dotters hrsamhet, en
drottnings ra, och jag skall frklda dig till dygdens gudinna; ingen,
icke ens du sjlf, skall mera igenknna dig ...

Hon tystnade, stdde sig mot muren och inandades i djupa andedrag den
vederkvickande vrluften. Hennes ord begynte finna ett gensvar. Mnga
stodo viljelsa, frlamade af skrck. Andra rster blefvo allt
hgljuddare: till slottet, till slottet! De afbrtos af nya utrop, n
mera hotande, n mera vldsamma frn den vansinnigas lppar.

-- Drottning Jesabel, drottning Jesabel, hvar frdljer du dig? Gm dig
bakom dina murar; jag ser genom murarna! Tpp dina ron; du undgr mig
icke, du mste hra mig! Jag r rsten ur det frdolda, jag r ditt
samvete; mig kan du icke undkomma. Och jag sger dig, drottning Jesabel:
om du icke frjagar frestaren, om du icke skiljer Baals prster ifrn
dig och vnder dig till Herren din Gud, som du frnekar och fvergifver,
skall domen g fver ditt hufvud, innan femton mnader ro till nda.
Herren skall frjaga dig frn ditt land, och du skall ingenstdes i
himmelen eller p jorden finna ett fste. Du r den stjrnan, som
uppgick i tidernas afton och lyste halfva natten igenom, men slocknade
bort i svarta mrkret, frrn morgonen kom. Du r det gyllene lfvet p
bergets hgsta bjrk, och himmelens fglar sjunga fr dig; men hvar r
du, lf, nsta hst, nr stormen sopar dig bort i frysande sn? Si, han
kommer, han kommer, den dag, nr allt tomt sken frgs och alla
lofkvden ro falnande aska. D kommer rsten till dig och sger: hvar
r din frsta krlek? Drottning af Laodicea, mrk, att jag frkunnar dig
detta frut, p det du m tro, nr det skedt r. Emedan du sger: jag r
rik och hafver nog och behfver intet, och vet icke, att du r elndig
och jmmerlig, fattig, naken och blind, s rder jag dig att kpa guld,
luttradt i eld, p det att du m blifva rik, och hvita klder ...

Hon afbrts i halfva meningen. Rikskanslerns hus var omtnksamt frsedt
med en bakport t den p andra sidan lpande gatan, och p denna vg
hade ett ilbud afsndts till hgvakten. En stark afdelning af lifgardet
till hst under Totts befl ryckte fram, skingrade, utan annat motstnd
n skllsord, den stojande folkmassan, bemktigade sig talarinnan och
terfrde henne till Danviken. Uppskakade, droppade skarorna bort p
angrnsande gator. nnu lnge genljdo i mngas ron de skrckfullt
hotande orden: drottning Jesabel, drottning Jesabel! Kvinnans namn har
ej blifvit kndt, hennes ord ro icke antecknade, men i tidens krnika
omtalas hon som en Sibylla, hvilken fr drottning Kristina frkunnade
Ragnark.

Samma kvll blefvo Pimentellis fnster inslagna. Ingen af de hatade
utlnningarne vgade visa sig utan eskort p Stockholms gator.




                      18. Carl Gustaf p land.


          Fngne titan, fastnaglad vid klippan, nr skall du bryta din
                                                              fjtter?

Ungefr p midten af den lnga, smala kalkklippa, som kallas land,
reste sig p drottning Kristinas tid en gammal borg, som blifvit ombyggd
af Johan III och kallades Borgholm. Den som i vra dagar gr sig mdan
att uppklttra fver en i berget banad stig till de nnu storartade,
fastn vanvrdade slottsruinerna, fverraskas af det betydande utrymme,
som gruset af en frgngen herrlighet upptager. Borgen var p sin tid
vl befst, hade tv stora och tv mindre torn samt egnade sig med sitt
ensliga lge vid stranden af Kalmar sund frtrffligt till bostad t en
furste, som valt denna fristad lngt frn hufvudstadens faror fr att i
ostrd ro kunna uppgra framtidsplaner, minnas, hoppas och -- vnta.

Sveriges tronfljare, pfalzgrefven Carl Gustaf, som icke ftt
drottningen, men frlofvats med kronan och drutfver ftt land till
srabot, hitflyttade vid skrdetiden 1651 och regerade hr ett litet
fylkesrike, utan krigshrar och flottor, utan hof och komedier, men med
goda jagtmarker, gamla krigskamrater, frihet att plantera och bygga,
Sverige framfr sig p andra sidan om sundet och kring sig ett folk, som
lskade honom. Landtligare och mera idylliskt kunde ej en fltherre
hvila ut efter trettiora krigets mdor. Att plja och s i den
frvittrade kalkgrunden, att tligt invnta skrdens mognad och, som
andre landtjunkare, frdrifva den ensliga vintern med jagthistorier,
gstabud, trning och schackspel, drtill var denna rn i sitt
klippnste icke skapad. Fr man tro folksgnen, har han icke nekat sig
frsmdde friares ersttning fr den krlek, som han s lnge frgfves
eftertraktat; i hans ungdoms historia finnas flera hrlockar n Hagar
Rynings. A. A. Afzelius har upptecknat landsvisan om Svanen och
Svana-lilla:

   Hvar har du varit s lnge, Svana-lilla hvita?
   Jag har varit i frmmande land,
   tvttat mig och mina barn. -- Svan, Svan slle!
   Fr min nd, fr min ra,
   fr min dans, fr min kra
   drar jag mig t land.

Men Carl Gustaf trngtade till handling. Dr var bestndigt en rst inom
honom, som sade: verka, handla, din tid r kort! Och han nybyggde sdra
delen af borgen, han planterade trd och anlade Borgholms numera
frvildade park med dess trdgrd; han red till sina bnders grdar,
frhjlpte dem ur vanmakt till vlstnd, upptog deshemman och nyodlade
Skedmossen. fven detta var honom icke nog: han ville fven som
landtjunkare utfra ett storverk.

Midten af sdra och mellersta land upptages af en ofruktbar, rdaktig
kalks, som kallas Allvaren. Norr om Borgholm, dr n smalnar i Norra
Motet, lmnar Allvaren plats t en allmnning af skog och rikare
vxtlighet. Hr var jagtmarken, hr betade rdjur och kronhjortar,
bestmda fr sin herskares kulor. Och d dessa djur ofta gjorde ohgn p
de odlade gorna lngre i sder, fretog sig Carl Gustaf ett motstycke,
fastn i mindre omfng, till den ryktbara kinesiska muren. Dagligen red
han ut att bese huru hans krigsbyte anvndes till ett fredens verk, som
gaf odlaren skydd, fngne frbrytare arbete och den fattige dagspenning.
Slutligen strckte sig ett stengrde med tv eller tre portar tvrsfver
hela n frn stra stranden allt till den vstra.

-- Nu har jag grdat mitt land, ssom jag engng skall grda Sveriges
rike, utropade pfalzgrefven hurtigt till krigskamraten fverste Paul
Wrtz, som tfljt honom p sista ridten till den frdiga muren.

-- Drtill lra allt g ngra brdor sten, svarade Wrtz. Men vi kunna
ju flytta fjllen ett stycke lngre sderut.

Ngot skulle ett kungsmne fretaga i ddls fred. Men det fanns lnga,
ensliga stunder, nr den bragdtrstande anden frtrde sig sjlf i
brinnande lngtan. O, denna vntan, denna ovisshet, denna ddande
overksamhet! Morgonen efter en smnls natt satt Carl Gustaf vid
tornfnstret i norra slottsflygeln, dr han valt sin bostad, och
betraktade tankfull sundet i vster, med det hvittskimrande Kalmar slott
lngst borta vid horisonten. Afstndet var icke lngre, n att Borgholm
med nutidens spegeltelegraf ltt kunnat samtala med Kalmare-unionens
ldriga vagga. Men hafvet lg dremellan, hafvet, som frenar s mycket
och tskiljer s mycket. Sveriges fastland var s litet mot vrlden, men
mot land var det en vrld, och Carl Gustaf ville med Sverige erfra
vrlden. Nr, nr skulle denna drm blifva en verklighet? Han var s
genomtrtt att bida och gckas. Hellre ett eget torp, n ett furstendme
under en annans, en kvinnas, spira! Fngne titan, fastnaglad vid
klippan, nr skall du bryta din fjtter?

Framfr honom lg Cesars historia om galliska kriget, men han lste
icke, han stirrade ut mot hafvet. Vinden var ostlig, styf bris, nra
half storm. En ensam kryssare arbetade sig ihrdigt fram mot vinden med
kurs p Borgholm, ndgades gra lnga lofvar, frsvann, dk ter ur
vgen och kom med hvarje slag knappt mrkbart framt. Detta segel skulle
medfra post och budskap frn Stockholm, men det skulle snart komma i l
fr n, det skulle ej uppn Borgholm frrn mot kvllen. ter vntan,
bestndigt vntan! Hvilka tidningar skulle det medfra? Kanske ter en
ny gunstling, ter en balett, en ringrnning, en sammansvrjning? Carl
Gustaf hade haft nog af Messeniernes draktiga pojkstreck, som kunnat
strta honom sjlf, om han ej i tid blifvit varnad och skickat det
frrdiska brefvet till drottningen.

Klockan var tta p morgonen. Det var timmen fr slottsfogdens
fredragning. Detta lilla rike hade ock sina regeringsbekymmer.

Fogden infann sig underdnigst med fregende veckans olikviderade
byggnadsrkningar. De stego till ett belopp af niohundrasextio daler
silfvermynt.

-- G till Mickelson! sade slottsherren frstrdd, i det han ptecknade
sitt godknnande.

-- Kamrer Mickelson har nnu inte betalt frra veckans rkningar,
dristade fogden invnda.

-- S vnta!

Fredskassan p land var tomare n krigskassan i Tyskland. konungen
hvisslade en bondvisa och ringde p sin sekreterare Stefan Gambrotz,
adlad Hirschenstjerna.

-- Skaffa mig pengar, Gambrotz!

Sekreteraren knde stllningen, strk flata hgra handen fver den flata
vnstra och hjde p axlarna.

-- Hvad nu, din brdlse parasit, afspisar du mig med flata handen?
Hvarfr har du lrt dig skrifva s fagert prnt, om ej fr att krama
guld ur grstenar?

-- Eders kungliga hghet r icke fattigare n svenska kronan. Hennes
majestt har smre kredit n sin frste underste.

-- Men jag hller inga dansmstare, jag, Gambrotz. Jag har nog af
rdlse micklar. Skrif till judarne! Pantstt land!

-- Hennes majestt har ppnat underhandlingar med Israels folk. Texeira
visar henne till Ruben Zevi; Ruben Zevi insinuerar, att Texeira r den
som har rd till allt.

-- Wurst und Wuth! Snylta oss till ett friherreskap ngonstdes i
Finland! Dr r godt om land.

-- Lita inte p det, ers hghet! Kung Carl X tar det tillbaka.

-- Tror du? Mjligt. Han lrer f omak att sopa rent efter dansmstarne.
Hole der Teufel Wind und Post. Dr krabblar det degtrget nnu ute p
sundet. Sg till om kopplet och hstarna! Hr r fngelseluft. Borgholm
duger lika godt som rbyhus att frgifta Vasablod.

-- Vdret r stormigt, skallet hrs icke, hundarna tappa spret.

-- Lt sadla, jag rider ut. Posten m g till hafsbottnen. Hvad angr
mig Stockholm? Skaffa mig pengar, Gambrotz; stll till ett krig!

tfljd af en stallknekt, red konungen Carl Gustaf ut lngs vstra
landborgen, dr han under ridten kunde se hafvet, klippan Jungfrun och
Kalmar. Hans hg stod ditt, men vstkusten lg nu i l, han skte
stormen. Han red in mellan bergen, sprngde fver halsbrytande klyftor
och hala hllar, kom p hjden af landborgen och fick sitt lystmte af
luft. Den ena stormilen efter den andra fladdrade i hans svarta hr,
rusade in genom klyftorna, dref upp skyar af grus och kalkdamm, piskade
ljungen, luggade enrisbuskarna, kastade fiskmsarna ur deras kurs och
tog slutligen hatten af Sveriges blifvande konung. Den vackra gula
baretten, prydd med en rnfjder, trillade otkomlig frn hll till
hll, hasade utfr sluttningen och frsvann i hafvet.

Stallknekten fick ran afst sin hatt och barhufvad flja sin herre till
Kpings prstgrd, dr de bda landborgarna sammanlpa. Hos vrdige far
i Kping drjde prinsen nda till kvllen, icke frsmende prstgrdens
husmanskost. Det var sdana frtroliga besk som gjorde Carl Gustaf kr
fr hans rike. Han gaf sig god tid, lt sig det hembryggda let vl
smaka, besg vrdige fars krar och stall, kpte p kredit det vackraste
flet, slog trissa och skt till mls med pojkarne, lyckades jaga den
ena purpurskyn efter den andra p ldsta dottern Valborgs kinder och
tycktes platt hafva frgtit Stockholm, drottning Kristina, kronor och
krigsbragder, nr ett ilbud frn Torslunda kom att frkunna
Kalmare-postens ankomst. Posten var dock den hrfina trd, som band
konungen samman med vrlden. Tv minuter drefter satt han ter till
hst med Valborgs trnros i den lnade hatten och sprngde fver
hllarna i ett galopp, som kom gnistor att spraka under gngarens
jrnskor.

Carl Gustaf var en statsman frn unga r, han behll fr sig sjlf hvad
dr ej var nyttigt att komma till andras ron; men han var fr enslig p
land fr att ej behfva en vn, i hvars tystltna vrd han kunde lta
ett fvermtt af tankar och knslor fritt strmma ut. Tidigare hade han
ppnat sitt hjrta fr fadern och fr Lorentz von der Linde; nu var Paul
Wrtz hans frtrogne p land. Sekreteraren Gambrotz framrckte brefven
och fick sina order om mindre viktiga angelgenheter. Andra rapporter
terstodo, hvilka emottagaren lste med tyst uppmrksamhet. Han hade
srjt fr kunskapare i Stockholm, hvilka meddelade honom dagens
hofkrnika och kulissernas hemligheter. Sekreteraren bortskickades;
lsningen fortsattes i enrum med Wrtz.

Ofrvntadt utbrast prinsen i en s uppsluppen munterhet, att Wrtz fann
sig franlten frga hvad det var som s roade hans kungliga hghet.

-- Bourdelot, nnu alltid Bourdelot! utbrast Carl Gustaf. Brefvet r
fyra veckor gammalt. Min kre Munthelius[8] har haft annat att tnka p,
hans hustru har ftt tvillingar. Mrk hvad han skrifver! Jag skall fr
allt i vrlden stlla mig in hos Bourdelot fr att Munthelius m blifva
adlad, och efter tvillingarne ro matfriska, br han f tre eller fyra
bondgrdar i gratifikation. Jag bedes rekommendera Bourdelot hos min
bror hertigen, som skall knnas p pulsen. Jag br ej underlta att
skrifva till Bourdelot, huruledes jag mig nu comporterar, efter han med
all gevalt vill hafva mig kranker och kurera mig; det gr intet af fr
mindre. Skulle jag, olyckligtvis, vara sund som en lands hasselnt,
skall jag icke frty begra ett recept af Bourdelot, fr att han m
kunna uppvisa min begran fr hennes majestt. Hvartill Munthelius
tillgger, att jag intet behfver bruka receptet, allenast jag stller
mig som lifvet drupp hngde. Och allt detta sedan vr bermde franske
doktor numera r som en svansls hund p rymden frn Sverige! Hvad sges
om en s flink postgng och s kuranta nyheter? Det synes p
stockholmarne, att de tro land ligga i mnen; drfr r jag ju hr.

[Fotnot 8: Doktor Johan Munthelius, adlad Lagercrona.]

-- En gr och en kommer, genmlde Wrtz. Eders hghet fr samma besvr
med doktor Bourdelots eftertrdare.

-- Ja, hvarfr inte med Chanut, Ulfeld och Radjeovski drtill? Men mot
sdant folk kan man bruka vrjan; det likar mig bttre n duellera med
piller. Kld ut en rf eller en markatta, hng dit en utlndsk skylt,
nog gr reslanten fr guldmynt. Hr, fr under skull, hvad Gilius[9]
skrifver! Bankett i Jakobsdal och balett i slottet till ra fr Don
Pimentelli. Han bor, som Bourdelot, i Stockholms borg och hller privat
konselj om rikets angelgenheter. Lyckliga Sverige, t hvilket en spansk
grand af tredje rangen stundom egnar hela sin dyrbara frmiddag, stundom
halfva natten! Mazarin r slagen, inga fraser frm trsta Chanut.
Wrtz, vi mste _ tout prix_ insinuera oss hos denne Pimentelli; han
disponerar allt Perus guld.

-- Pank, ers hghet, pank! Det sgs, att alla Filip III:s domner ro
pantsatta hos Ruben Zevi i Regensburg.

-- ter Zevi! St d desse judar i frbund med djfvulen?

-- I allt fall med konungarne. Hvarfr tror ers hghet att Sverige nu
rstar fr Ferdinand III:s son vid tronfljarevalet i Regensburg?

[Fotnot 9: Registratorn Gilius Giliusson, adlad Ehrenberg.]

-- Dumt prat! Har du detta af Nils Tungel? Den tvetungade ormen!
Kristina sljer icke sin rst. Nej, Wrtz; tala med respekt om din
drottning! S djupt nedlter sig ej Gustaf Adolfs dotter.

Wrtz teg, Carl Gustaf fortfor att genomgna sina rapporter. Ett
omsorgsfullt frsegladt bref med frvnd stil i utanskriften drog sig
hans uppmrksamhet. Han brt det och lste:

Drsom eders kungliga hghet intet aktar sitt eget lif, s tnken p
rikets vlfrd! Kommen intet till Stockholm i denna tiden, frty de ro
bestllde, som edert lif under resan utslcka skola. Begifven eder intet
heller till sjss; det jrn r hvsst, som skall borra eder galeja i
sank. De, som edert bord tillreda och eder dryck kredensa, ro intet att
tro; tagen eder till vara! Herrarne lpa med sin stundan till en hg
person, den jag intet nmna tr, och intala densamma, att I stn efter
riket till hennes skada. Och dr s beklagelig sinnets ostadighet r,
lra de intet frsumma den att frgra, som de rdas vrre n pesten.
Tagen eder i akt, ndig herre; nskar

                            en onmnder, som i denna tidsens farlighet
                                    eder och Sveriges rike trogen r.

Carl Gustaf rckte brefvet t Wrtz. Denna anonyma varning var den
sjunde eller ttonde som han mottagit sedan rets brjan.

-- Herman Fleming eller Bengt Skytte? gissade Wrtz.

Prinsen skrattade.

-- S manlig i svrdshugg och s barn i gissningar! Den tystltne
hkungen Fleming? Och vindfljeln Skytte, som kryper fr grefvetiteln?
Brefvet r frn en ofrlse skrifvare, som ej nnu lyckats klifva in i
riddarhuset. Drnka mig? Hvilket nt!

-- Undskyll! Han lter frst, att andra medel ... Dr r en trntagg
kvar af Messeniska vefvan. Ers hghet r inte riktigt snhvit i vissa
hga gon.

-- Kre Wrtz, sg mig hvad du behagar om herrarne; jag knner mina
grisar, sa' mor om pojkarne. Sg mig ock hvad du behagar om en viss hg
persons narraktiga upptg, allenast du utlter dig med tillbrlig
respekt. Men inbilla icke dig eller mig, att hon skulle nedrifva sitt
eget verk, s lnge det prisar mstaren. Invnd ej, att hon nedrifvit
grefve Magnus, att hon ltit Bourdelot fara! De voro kattungar. Hvarfr
blefvo de efterhngsne? Vill du veta hvarfr hon ej nedrifver mig?
Drfr att hon behfver mig, drfr att Sverige ej r outtmligt; drfr
att hon ej vill och ej kan regera, nr ingenting mer finns att sknka
bort. Drfr att jag prisar mstaren och drfr att jag kan _vnta_.

-- Endast schakalerna, endast snorna kunna vnta. Stridshsten skrapar
marken med sin hof, rnen spejar bestndigt efter byte. Borgholm r en
rnbur, gallret frlamar, riket gr under, ers hghet _kan_ icke vnta
...

-- Jo, jag kan. Men jag mste _lofvera_ ...




                   19. Stjrnan och skyddslingarne.


                                                      Jag r Kristina.

Italienarne hade spelat komedi fr drottning Kristina i Jakobsdal;
drefter hade hon fretagit en promenad i vagn och mnsken genom det
sofvande Stockholms tysta gator. Det ovana bullret af hsthofvar och
vagnshjul vid denna tid p dygnet vckte n hr, n dr en fredlig
borgare, som nyfiken tittade ut genom sitt smala fnster, skakade p
hufvudet och krp tillbaka under sin skinnfll.

-- Hvad r det? frgade hans hustru i smnen.

-- Ingenting, svarade borgaren. Det r endast vr ndiga fverhet, som
vakar fr landsens bsta.

Klockan var tre p morgonen, nr drottningen gick till hvila; samma tid,
nr hon frr brukade uppst. Smnen flydde nu, som ofta frut, hennes
anstrngda nerver; tankarnas smeder fortforo att hamra sitt std i denna
hjrna, som rymde s mycket och ville inrymma allt. Hon var trtt,
missnjd och visste ej hvarfr. Beaulieu, dansmstaren, hade ju denna
afton uppfunnit ngot alldeles nytt. Italienarne hade spelat, sjungit
och dansat s frtjusande vl; hon hade sjlf varit road; banketten p
kvllen hade varit s lifvad. O, hvad man skrattat! Pimentelli hade
varit s lskvrd; fransmnnen, som afundades och hatade spanioren, hade
uppbjudit hela sin kvickhet fr att frdunkla honom. Louis XIV,
barnkonungen, kunde ej uppvisa ett sdant hof. Hvarfr var hon d
missnjd? Migrnen, blodvallningen ... Hvarfr befalla allt och ej kunna
befalla lifvets pulsar? Skulle hon ter tvingas att lta ppna en der?
Men hon behfde sitt blod, hon hade velat kasta alla lkare bakbundne i
Norrstrm.

Det var i Maj och natten lngt liden, det borde ju redan dagas? Hon stod
upp, gick till fnstret och skt undan gardinen. Ja, det brjade ljusna,
men s svagt, att hon knappt kunde urskilja tornspetsarna. En stor,
ensam stjrna lyste nnu; de sm begynte redan drunkna i
morgongryningen. Kristina kastade sig besviken p bdden. Halfdagern var
ej det element, dr hon trifdes. Hel dag eller hel natt, helt lif eller
hel dd.

Hon hade tillslutit gonen och frskte tilltrotsa sig smnen, d ett
blndande sken genomtrngde de slutna gonlocken. Hon sg upp och
varseblef stjrnan ... den samma stjrnan, som engng nedstigit till
henne i Gripsholm. Likasom d, hade det glnsande fenomenet icke
kvarstannat p natthimmelen, det hade nedstigit till henne p en bred
stege af ljus, flutit in i henne och invft henne i trdarna af sin
strlkrans.

Denna gng ville Kristina ej lta sig dras af blndverk. Hon uppstod
nyo och tillstngde gardinen. Ffngt; gardinen frlorade sig som en
dimma i ljushafvet. Hon lade sig fr tredje gngen, drog natthufvan
fver gonen och drtill nnu sitt tcke. Lika frgfves. Stjrnan var
inom henne; ett berg skulle ej hafva frmtt att undanskymma dess glans.

- Men detta r ju frryckt, sade Kristina till sig sjlf, hon, som
visste allt och ej mera trodde p ngot fvernaturligt. -- Jag mste
vara sjuk eller galen af nattvak ... Rosette!

Hon ringde. Den franska kammartrnan, som eftertrdt Fiken Lng, trdde
in.

-- Hvad r det fr ett ljus, som trnger in hr i rummet?

Rosette bedyrade frundrad, att hon ej sg ngot ljus.

-- Se ut bakom gardinen! Det mste vara en eldsvda.

Rosette sg ut, mrkte ingen eldsvda och bedyrade ter, att hon ej sg
ngot annat n morgongryningen, strmmen, Saltsjn och den midtemot
slottet liggande Kastellholmen, allt som det skulle och brukade vara.

-- Ser du ingen stjrna?

-- _Mais si, majest_, dr r en liten stjrna ofvanfr Djurgrden.

-- G din vg, jag vill sofva!

ter samma frsk att undkomma skenet och ter lika fruktlst. Stjrnan
begynte nu inflyta i tankevrlden. Hon antog bestmda former, som kunde
frliknas vid de klangfigurer ljudet frambringar p en glasskifva,
bestrdd med fin sand -- ljudlsa ord, hvilka tergfvo tanken s
tydligt, s omedelbart, som hade de blifvit uttalade ttt vid ett
lyssnande ra.

-- Knner du mig? sade stjrnan.

Kristina ville svara med det gckande lje, som blifvit hennes andra
natur: ja, jag knner dig ganska vl, du r _maran_. Men hon frmdde
det icke. Hon knde sig upplst, nstan tillintetgjord i detta sllsamma
sken, som uppfyllde och beherskade henne.

-- Jag sade dig ju -- fortfor det hemlighetsfulla inom henne -- att jag
skulle komma tillbaka om tio r. Du mste knna mig; jag r ditt vsens
grund. Din yttre tillvaro r ett naturlif, din tankevrld r ett
skenlif: _jag_ r Kristina. Du kan lika litet undkomma mig, som du kan
undkomma dig sjlf. Minns hvad jag sagt dig: jag r ett utflde af den
Allsmktiges kraft, men ej af hans krlek. I mig r en brist; denna
brist r i dig, och denna brist mste fyllas. Jag har ftt befallning
att utkora dig och bevara dig; jag har gifvit dig allt hvad jag kunnat
gifva: hvem r som du i snille och kraft? Men krleken har jag ej kunnat
gifva dig; krleken mste du sjlf ska och vinna. Utan krleken r du
half. Nu, mrk hvad jag sger dig, ty jag kommer icke tillbaka frr n i
ditt lifs afton, nr du prfvat min sanning. Hvarfr r du uppfylld af
dig, i stllet att vara uppfylld af Gud, din krafts klla, och tjena
honom med dina gfvor i hans skapade verk? Jag vill sga dig hvem du r
och hvad du r utan krlek. Du r hfdernas mne, som lyser med lnad
glans och vnder bestndigt blott en sida t jorden. Du r ditt
tidehvarfs gta, af hvilken man vntar allt, och se, dr str intet
ter. Du r kraft utan verkan, blomma utan frukt, ljus utan vrme,
stjrnljus och icke solljus. Din kraft skall frg, din blomma
frvissna, ditt ljus slockna i mrker. Vlj! Vnd om! Sk! Finn!
Frnyas! n r din tid, n kan Kristina omskrifva tidebckerna. Ett
solhvarf nnu, och det skall vara fr sent. Farvl. Jag vnder ter till
urkllans ljus. Du, som nnu har valet, vnd ej om till ditt eget
stiglsa mrker! G, som jag, att fylla din brist i den eviga krleken!

Vid dessa ord bleknade skenet fr den gryende morgonen. Stjrnan flt
ut, som hon flutit in, i en bred, allt svagare strimma af ljus och steg
tillbaka i de ndlsa rymder, frn hvilka hon kommit.

Slumrerskan p bdden erfor en knsla, som hade hon sjunkit ned nda
till bottnen af ett milsdjupt haf och arbetade med hnder och ftter att
ter uppkomma till hafsytan. S bedfvad, s frlorad i sig sjlf, som
hon var, knde hon nnu en stark bjelse att protestera, tvifla,
frneka, uppresa sig med terstoden af en kraftig vilja och ett mktigt
frstnd fr att frvisa hela denna underbara freteelse till drmmarnas
och blndverkens rike. Men hon frmdde icke fasthlla en klar och
sammanhngande tanke; hon var s ddstrtt, s fvergifven, som hade
tiden och rummet sjunkit bort undan hennes bdd och hon svfvade rotls
i oknda rymder. fven denna knsla flt bort i fullkomlig
medvetslshet, och nu kom Lethes ddlika smn, nr man glmmer sig
sjlf.

Rosette intrdde p t klockan tta p morgonen, d drottningen vanligen
uppstod, fven nr hon vakat lngt in p natten. Hon sof nnu; ett
lyckligt, nstan barnsligt leende hvilade fver dessa tidigt hrdnade
drag, som stundom kunde vara s strnga, stundom s gckande och en
annan gng ter s intagande blida. nnu var fnstret skymdt af
gardinen. Kammartrnan tilldrog den omsorgsfullare fr att skymma
dagsljuset, fvertygade sig, att allt var i ordning fr morgontoiletten,
och lmnade drren p glnt, nr hon gick.

Drmmarnas skuggspel hade eftertrdt den frsta ddlika dvalan. Kristina
var ter ett barn p fjrde ret; det var det ldsta minne hon kunde
erinra sig. Hon satt p sin faders arm; han drog ut till det stora
kriget och anbefallde henne med trar i gonen t de frsamlade
stndernas krlek och omvrdnad. Hon var frvnad, men icke rdd fr
denna stora folksamling; alla sgo p henne, alla ville bra henne p
armarna. Ngra hade s lnga gr skgg, andra s lnga vrjor; en hade
mist sitt ga i kriget, och frn det friska gat droppade stora trar.
Hvarfr grt den fule gamle soldaten?

Strax drefter var hon p ttonde ret vid sin faders begrafning i
Riddarholmskyrkan. S mnga vackra fanor, men hvarfr voro de alla
trasiga? Och kanonerna smllde, s att det gjorde ondt i ronen ...

ter, strax drp, rymde hon frn det mrka, otrefliga rummet i
Nykping, dr hennes moder, nkedrottningen, hll henne fngen. O, den
lga salen, det tunga silfverskpet, det svartkldda altaret, de
bestndiga trarna, de lnga bnerna, hvartill skulle de tjena? Hvarfr
fick hon ej vara fri och glad som en fgel i skogen? Hvarfr lskade hon
ej sin moder? Hvarfr hll hon s mycket mer af sin faster? Hvarfr
kunde hon taga Johannes Matthi om halsen, nr han tolkade fr henne en
lustig fabel af Esopus? Och Carl Gustaf ... var han ej vacker, var han
ej hurtig, nr han bar henne fver den vta mossen vid Stegeborg eller
drog henne upp ur dammen vid Rn? Ja, hon hll af honom, hon lofvade ju
honom ... Det kndes s varmt, s lyckligt kring hjrtat ... fader,
faster, lrare, gossen med de bl gonen ... sjlfva desse skggige
gubbar, Sveriges stnder och allmoge, som s trohjrtadt hlsat den
lilla flickan vid konungens dd, det var dock allt krlek, krlek! Hon
hade dock engng lskat och varit lskad tillbaka. Hvilken solglans i
dessa morgondrmmar! Hon vaknade, men drjde nnu att ringa p
kammartrnan. Hon ville fasthlla denna drm om lycka. Den skulle blifva
s kort.

Rosette visade sig frsiktigt i drren. Verkligheten kom ter,
illusionen var borta. O, den grymma, obevekliga verkligheten, att ej mer
f vara ett lskande barn, att ndgas vara en drottning och vara endast
sig sjlf!

Nattens blndverk stod ofrklaradt framfr henne. Frga kunde hon icke,
men fortfarande tvifla, frneka, protestera och trotsa. Hvad var detta
oknda, frmtna vsen, som vgade innstla sig i hennes klara
tankegng, gcka hennes frnuft och diktera fr henne en barnsaga som
lag? Hon visste det icke, men knde, att hon ter var Kristina och ville
frblifva Kristina.

Rosette var en af dessa mnstergilla franska kammartrnor, hvilka
Molire s frtrffligt skildrat, och frstod att vid pkldningen
underhlla sin herskarinna med allt det hofskvaller hon uppsnappat under
grdagens frlopp. Dr cirkulerade nu en pikant historia: en duell
mellan fverste kammarherren grefve Klas Tott och frste stallmstaren
Anton Steinberg. Totts vrjklinga hade sprungit af vid fstet, Steinberg
hade tillropat honom att frklara sig fvervunnen, men Tott hade
sprungit Steinberg p lifvet och brottats med honom, intill dess att
bda af trtthet mste uppskjuta striden ...

Skvallret agerade vckareklocka. Sdan var verkligheten. Hvem kunde
lyssna drp och fortfara att drmma?

Drottningen lt gifva sig de med senaste post och kurirer ankomna
brefven. Ett bland dessa uppfyllde henne med frvning och vrede. Hon
stirrade nnu p detta sllsamma, prydligt prntade bref med den
turkiska halfmnen i sigillet, nr Pimentelli lt anmla sig. Han blef
ej mottagen. Kort drefter anmldes grefve Tott och blef mottagen.

-- Hvad r det grefven har otaldt med Steinberg?

-- Eders majestt tillter mig att icke besvra en hg dam med sm
ungkarlstvister.

-- Men om jag vill veta det?

-- Jag tror icke, att eders majestt vill veta allt lappri, men om det
befalles mig, mste jag lyda.

-- S frtig edra dumheter, jag vill inte veta dem. Men jag tillter
inte Sveriges frste dling och en af mina tappraste krigare att utgjuta
hvarandras blod som tuppkycklingar. Lgg detta p minnet, grefve. Det
finnes fr mnga bevis att ni kan slss; det r ondigt att ka dem med
nya. Jag vill, att ni frsonar eder med Steinberg.

Tott bet sig i lppen.

-- Han r skyldig mig satisfaktion.

-- Eller ni honom. Hvad ang mig edra pojkstreck? Ni br i edra dror en
droppe kungligt blod; det r ni, som frst br rcka eder motstndare
handen. r jag frstdd?

-- Jag skall tlyda eders majestts befallning.

-- Var engng frnuftig, Tott! Jag har ngot i sikte fr er, om ni visar
eder vrdig min ynnest. Huru befinna sig edra bnder och smborgare i
Nykarleby?

-- De spjrna emot. De sga sig aldrig hafva knt ngon annan herre n
rikets konung.

-- Dri gra de rtt. Far varligt med sterbottningarne, de tla ej
herretjenst. Nr Klas Fleming ville skicka dem knektar p halsen, reste
de sig, fljde min farfar och fingo sin stad med Vasanamnet. Nykarleby
r min faders verk. Far varligt med Vasahusets liftjenare! ... Har
grefven ngot att anmla i dag?

-- Ruben Zevis agent har anlndt till Stockholm fr underhandlingar om
det nya lnet. Grefve Magnus och rikskanslern vilja ej godknna hans
villkor. Han vdjar till eders majestt.

-- Kalla hit honom! Vi behfva penningar. r det icke besynnerligt, att
vr rknekammare stndigt r tom? Det r fr att desse herrar och
smulgrtar i styrelsen bestndigt knoga p lnevillkoren.

-- Agenten afbidar i frrummet eders majestts befallningar.

-- Godt. Fr in honom!

En hgvuxen ung man i judisk drkt intrdde och bugade djupt. Ett stort
brunt rr fver hgra tinningen vanstllde hans annars vackra och
regelbundna drag. Han var engd, men det friska hgra gat blickade
kring sig s klokt och bekant, som vore det icke frsta gngen han
befunne sig infr majesttet. Drottningen fste sig vid rret p
tinningen.

-- Ditt namn?

-- Benjamin Zevi, till eders majestts tjenst.

-- Det frekommer mig, som har jag sett dig ngonstdes frut.

-- Jag hade fr tio r sedan nden framfra till eders majestt
rapporten om andra segern vid Breitenfeld och hette d Urban Niemand.

-- Riktigt. Urban Niemand. Jag ser, att du vuxit ett par hufvuden hgre
i sadeln. Men d var du sergeant i min tjenst och hade utmrkt dig vid
generalmajor Slanges sida. Du frhll dig modigt vid slottsbranden, och
jag ville befordra dig till officer, men du rymde som en narr frn mig
och Stockholm.

-- Jag var blind efter branden och ndgades uppska en gonlkare i
Spanien. Mitt afsked r undertecknadt af fltmarskalken Torstenson.

-- Jag vill minnas, att du tmligen lttfotad sprang fver frn
lutherska lran till den katolska. Och nu r du frmodligen jude?

-- Min moder var judinna, min morfader, Ruben Zevi, r jude.

-- Jag sger ingenting drom; alla religioner ro lika goda, blott man
fljer sin fvertygelse. Knner du nu din fader?

-- Min fader var fltmarskalken grefve Gtz.

-- S? Du vet det? ... Akta er, grefve Tott; ni ser, att ocks grefvar
kunna blifva Mose lrjungar!

-- Eders majestt kan vara trygg fr min omvndelse, genmlde grefven
med tvunget lje. -- Jag kan i ndfall betala femtio procents rnta, men
jag skall icke nedlta mig att indrifva den enligt Mose lag.

-- Och jag -- infll den unge juden hftigt -- jag har engng nedltit
mig att icke besvara ett rapp af grefvens ridsp, den tiden grefven nnu
var en hgmodig pojke. Sedan grefven br ett svrd, torde hnda, att jag
ihgkommer gamla skulder.

Drottningen utbrast i lje.

-- Hvad, grefve Tott, var ni s tidigt en ofrbtterlig slagskmpe?
Intet under, att ni stndigt rkar ut fr dueller. Men jag frbehller
mig, ingen fjolgammal sn! Zevi minns hvar han r, och Tott pminner
sig, att Zevi r en vederlike. Han rknar minst hundratusen dde bland
ttens meriter. Herr ke har knappt ridit ihjl ngra tusen polacker.

-- Jag kan ej pminna mig, att jag lnat penningar af herr Zevi,
anmrkte grefven hgdraget.

-- Icke penningar, men vl en hst, som grefven ej kunde styra. Jag var
herr kes ridsven, nr lille grefven red kpphst.

-- Nog, mina herrar, tertog drottningen med sin hghetsblick. -- Lt
oss komma till saken. Bankiren Zevi lnar t svenska kronan en million
daler silfvermynt. Hvilken skerhet begr han fr detta ln?

-- Gteborgs tullar, svarade juden.

-- Och rntan?

-- Rntan beror p fred eller krig. Min principal inbetalar nittio fr
hundra och fordrar i fredstid tio procent, men frn och med dagen af en
krigsfrklaring tjugu procent. Det r billiga villkor. Sverige och dess
stora drottning betinga sig frmnligare kredit n ngot annat land i
Europa, med undantag af Nederlnderna.

Kristina smlog. Den forne lille ryttaren, som kunde rida i elden fr
henne, hade nu lrt sig profryttarekonster.

-- Lmna mig villkoren skriftliga, sade hon. Jag vill fverlgga med
riksskattmstaren.

Benjamin Zevi framrckte ett papper och bugade sig fr att aftrda, men
fick befallning att drja.

-- _Au revoir_, grefve Tott, sade drottningen; ni fljer mig om en timme
p min promenad.

Hon befann sig allena med denne jude, som engng kunnat blifva en
frklarad gunstling, om han bttre frsttt sin lycka. Framfr henne lg
det p morgonen anlnda brefvet.

-- Zevi, du knner din far, och jag gratulerar dig inte till denna
bekantskap. Hvarfr blef du Zevi och icke Gtz?

-- Gtz tjenar. Zevi befaller.

-- Jag frstr. Zevi utsuger Sverige och andra byten. Du knde likvl
ett bttre lefnadsml, nr du fick detta rr.

Den unge agenten bugade stum.

-- Jag vill minnas, att du hade en syster.

-- Ja. Eders majestt bevisade Hagar mycken nd.

-- Lefver hon n?

-- Hon lefver.

-- Hvar?

-- I Konstantinopel. Hon fljde mig dit under en resa och blef mot sin
vilja instngd i seraljen som den nu regerande sultanens frsta geml.

-- Hvad? Sultan Muhamed? Men han kan nu ej vara mer n tolf r gammal.

-- Han var sju r, nr min syster utkorades af storvesiren till hans
blifvande geml fr att uttrnga hans moder, valid, frn styrelsen. Det
var en statsintrig. Hagar fvervakar sultanen och regerar i hans namn.

-- Men detta r ju en farlig roman! Palatsrevolutioner hra till
ordningen i Konstantinopel, och hvarje gng strypes en sultan eller
drnkes en sultaninna. Din systers lif hnger hvarje natt p ett
silkessnre.

-- Ers majestt har blott alltfr rtt. Det r snart fem r Hagar
lyckats kvarst vid makten, emedan hon varit klok nog att dela sin makt
med en nnu klokare storvesir. Sultanen och janitscharerne ro henne
tillgifne.

-- En storvesir? Men det r ju som hr; hon kopierar Sverige ... Regerar
hon verkligen detta barbariska, blodtrstiga folk? Hon beknner sig d
till profetens lra?

-- Hon kan icke annat.

-- Det r sant, jag undrar inte drp. Religion som religion. Men att
vara s lrd och kunna styra barbarer!

-- Ers majestt har bevisat vrlden, att man kan vara lrd och regera
vist.

-- S? Svenskarne ro skligen ra, men turkar ro de inte. Hr kan man
meddela sig med en eller annan; man kan importera det vett och den
hyfsning, som ej nrmare st till buds. Men lefva i en seralj af dockor,
bland ett folk af vargar!

-- Undskyll, ers majestt! Min syster samlar omkring sig sterlandets
vise, och de inviga henne i kunskaper, som ro oknda fr Europa.

-- Ja, jag vet. Att sp i hnderna.

-- Mera n s. Magernes urgamla visdom har fvergtt till araberne. Min
syster tillbringar mngen natt i sin stjrnkammare med den visaste bland
ddlige, dervischen Hussein Ben Ali. Han uttyder fr henne af
stjrnornas lopp det frflutna, nrvarande och tillkommande. Framfr
honom ligger stjrnhimmelen som en ppen bok.

-- Brefvxlar du med din syster?

-- Ja. Med dufvopost.

-- Och hon skrifver till dig om stjrnorna?

-- Stundom. Sedan fyra mnader r hon upptagen af en mdosam rkning, en
hemlighet, som hon utrannsakar efter de gamle kaldeers anvisningar. Det
r horoskopet fr den 8 December 1626, timmarna omkring midnatt, efter
de kristnes tiderkning.

-- Och hon har funnit dess nyckel?

-- Nr jag reste frn Regensburg, hade hon nnu ej funnit nyckeln.

-- _Pardieu_, hon dyrkar upp alla ls. Det r som i bibeln. Nr man
sker ngot, som man vill finna, finner man hvad man sker. Tror du p
stjrnorna?

-- Trhnda, jag vet ej. Hagar vet. Helst tror jag, att tv gnger tv
r fyra.

-- Det r frstndigt. Farvl. Jag skall fverlgga med
riksskattmstaren.

Kristina blef ensam och fortfor att stafva igenom det gula sidentyg, p
hvilket en latinsk text var sirligt utskrifven med frgyllda
begynnelsebokstver. Dess innehll i svensk fversttning enligt tidens
stil var af fljande lydelse:

Hagar Sultan, Profetens utkorade, snder Kristina, Sveriges, Gthes och
Wendes drottning, sin hlsning med Gud Allsmktig.

Du har icke aktat mig vrdig ett svar p min skrifvelse af den 12
Moharrem r 1060. Jag tillskrifver detta icke ngon din ovnskap, utan
fastmer din okunnighet om Guds skickelser. Vet allts, att det behagat
Allah genom sin Profet upphja mig, icke genom brd eller arfsrtt, men
genom den eviga frutbestmmelsens lagar. Vet, att nr kalifens geml
tillbjuder Sveriges drottning sin vnskap, gr hon detta fr minnet af
frgngna dagar och med knnedom af dina, en drottning vrdiga hgsinta
tnkestt.

Jag har utforskat himmelens tecken, i hvilka den Allsmktige skrifvit
dina och mina den frn vr fdelsestund. Jag har funnit allt besannadt
hvad hittills skett, men vill icke frdlja, att mot oss str den
fursten Saturnus, som intet vl smjas kan med planeternas konung.
Allts vill jag hrmed hafva dig sagdt till hgkomst, att sagde furste,
som str oss emot, skall frn brjan af nstkommande r 1064 frn
Hedschra, hvilket af eder tiderkning r det ettusen sexhundra och
femtiofjrde, komma till stor makt och vldighet, srdeles mot midten af
ret, d han icke lrer underlta att anstifta farligheter fr dem, som
under den fursten Jupiters skydd st. Och r till att mrka, att dr
intet den fursten Mars, som gemenligen understder Saturnus, vore vid
denna tid fjrran p himmelen, och morgonstjrnan, som Jupiters vn r,
stode oss nrmare, skulle intet lif i den tiden bevaras tryggt fr
undergng. Nu r till frhoppandes, att, om ock stor frndring r att
frvnta, intet timar, som r till dds. Detta vill jag hafva fresagt
dig, p det att du ej m frsumma de trognes bner tre gnger om dagen
med ansiktet emot solens uppgng och vnda dig till de kristnes Gud, som
ju ock r Profetens Gud, att han m beskydda dig mer n stjrnor frm.
Gudi befallandes. Gifvet i vrt residens Stambul Sarai den 28:de i
mnaden Redscheb, r efter Hedschra det ettusen sextiotredje och af
kalifens regering det femte.

                                                      _Hagar Sultan._

Kristina eftersinnade. ter var det kammarpigan, hvilken vgade tilltala
en drottning som jmlike. Men bakom henne stod nattens hemlighetsfulla
stjrna och kom den frolmpade herskarinnan att tveka. Antingen --
eller? Antingen bja sig fr en oknd makt, som ville beherska en fri
ande, eller ock frblifva sig sjlf. Valet hade icke varit svrt, om ej
den oknda makten funnit bundsfrvanter i morgonens drmmar och i ett
upproriskt hjrta. Underliga vgor hjdes och snktes i
drottningabarmen. S klar i allt; hvarfr oklar i detta? S bottenlsa
djup, s djrf simmerska och dock ett s pltsligt behof att knna ett
fste!

Dr drifver s mycken rotls tng i den bl oceanen. Fgeln, trtt att
genomskra en tom luft, ser denna tng och inbillar sig att dr finna en
hviloplats. Kristinas blick fll p ett dyrbart skrin af elfenben och
silfver, tillsndt henne af en hand som icke fick nmnas. Hon ppnade
skrinet, uttog drur ett radband af doftande ambrakulor, betraktade
smleende radbandet och gmde det i en lda. Var icke detta skrin en
kunglig vngfva, vrdig att sndas till Hagar Sultan? Utan tvifvel. Men
det borde f ett passande innehll. Kristina log: hon hade ftt en id.
Hon tillkallade Rosette. Rosette kom.

-- Hmta mig mina aflagda skor frn frra veckan!

Kammartrnan hmtade med frundran dessa halfslitna skor, begagnade af
en drottning, som ej synnerligen vrdade sig om sin toilett. Skorna
ombundos med ett starkt gult silkessnre och inlades i det dyrbara
skrinet utan vidare skriftlig frklaring. Adressen, Hagar Sultan,
Stambul Sarai, tecknades p omslaget och skulle, fr sker framkomst,
bifogas fven p turkiska fr att afg med sultanens tatar. I orientens
bildsprk borde denna sndning ej vara svr att uttyda:

Om du ej begagnar dessa skor fr att ila till snar flykt, skall du ej
undg silkessnret.




                         20. Det stora budet.


                                                  Hon skte ett fste.

Dr var en klyfta i Sveriges grundfsten, inre och yttre. Hon vidgades
mer och mer; hon tskilde folk och styrelse. Om Sveriges historia r
dess konungars, s visar denna historia mnga klyftor. Drottning
Kristina hade blifvit en frmling fr det folk, med hvilket hon i brjan
af sin regering tycktes vara en sjl och en vilja.

Hon frstod detta mer n vl. En samtida skrifver frn Maj 1653: Hennes
majestt synes mycket melankolisk och visar sig sllan offentligen, utan
r allenast med ngre f.

Denna hgtnkta, klarsynta, rikt begfvade ande, som tycktes kallad att
upplysa och vrma sitt tidehvarf, hade begrafvit sig i en klostercell,
instngt sig inom sina egna trnga murar och frlorat sitt fste. Hvarje
ande, som tr p sig sjlf, r frlorad fr mnskligheten. Ju ensligare
det blef inom drottning Kristina, desto mer skte hon hos andra
fyllnaden i sin tomhet, skte, som frr, med villkor att sjlf vara
allt, och skte frgfves. D kom ngot annat.

Mot hsten 1653 flyttade drottningen med sitt hof och de frmmande
sndebuden till Upsala. Pesten var i Stockholm, hade brjat p Sdermalm
och drifrn spridt sig ut fver staden. I brjan utstlldes vakt vid de
smittade husen. Snart blefvo dessa fr mnga; man skref nu ett stort
rdt kors p portarna. rkebiskop Lenus satt insprrad i ett sdant
banntecknadt hus, dr en piga insjuknat, och drottningen lt frbjuda
honom att tervnda till Upsala.

P adventssndagen predikade en hgt aktad gst, biskopen i Strengns
Johannes Matthi, i Upsala domkyrka. Drottningen med hofvet bevistade
gudstjensten. Det var lnge sedan hon visat sig offentligt vid
andaktsfningar. Skvallret visste bertta om fga andktiga gudstjenster
i Stockholms slottskapell, dr drottningens psalmbok lg upp- och
nedvnd framfr henne, medan hon lste under predikan en hednisk latinsk
bok. Mhnda ville hon nu desto mera uppenbart visa sitt nit fr den
sanna evangeliska lran. Hon gick offentligt till nattvarden, ensam och
frst vid altarkransen. Efter henne fljde vid andra duken hofpersonalen
och efter denna frsamlingens friga medlemmar. Dr fanns intet att
klandra i drottningens andakt; hon iakttog en vrdig hllning och hrde
predikan med mycken uppmrksamhet. Alla fromma kristna knde sig
uppbyggda, och sjlfve den strnge pastor primarius i Stockholm
Emporagrius, som frrttade altartjensten, lt frnimma sin
tillfredsstllelse drfver, att hans trgna frmaningar, som dragit
honom s mngas misshag, tycktes hafva, med Guds bistnd, terfrt den
vilseledda drottningens hjrta till en prisvrd omtanke fr sjlens
salighet.

Dagen drefter var biskopen inbjuden till middagsmltid i slottet. Han
fick sin frra frtroliga plats vid drottningens hgra sida.
Hofceremonielet, hvilket blifvit s strngt fransyskt de senare ren,
tycktes denna gng vara till fr att hedra en prelat, som hade lyckan
tnjuta majesttets synnerliga frtroende sedan mnga r tillbaka. Redan
vid slottstrappan hade introduktren Lind mottagit biskopen och ledsagat
honom genom en rad af fyrtio galonerade kammartjenare. fverste
kammarherren grefve Jakob Kasimir De la Gardie hade varit honom till
mte. fverkammarherren Gustaf Adam Banr hade ledsagat honom till
drottningen och fverkammarherren Gustaf Oxenstjerna anvisat honom hans
plats. Hofmarskalken Taube behagade i egen person fvervaka hans,
likasom drottningens, tillbrliga servering med alla tta
anrttningarna, hvartill hrde kanariesekt och claret fr alla andra n
drottningen sjlf. Hofkapellets utmrkta, fven af utlnningar beundrade
musik, som rknade tta fioler med basfioler, fljter och cittror,
spelade under hela mltiden.

Den gode biskopen var i sitt hjrtas fromhet rrd fver s mycken
uppmrksamhet. Han kunde ej frst annat, n att majesttet velat i hans
person hedra kyrkan. Han visste icke det, som skulle hafva strt hans
mlro, och lika litet visste det ngon annan, att Kristina valt detta
tillflle att fr sista gngen hedra sin gamle lrare.

Mltiden begynte klockan tolf och varade till klockan inemot fyra
eftermiddagen. Den enklare gamla hofseden med de bastanta mltiderna
hade sedan fyra eller fem r begynt, i anrttningar som i kruserlighet,
kopiera det franska hofvet. Musiken vid taffeln var uteslutande modsak
och ambitionsfrga. Den lifliga, fga musikaliska Kristina tlde icke
ett oljud, som fll henne i talet, och drog sig strax efter mltiden
tillbaka i sidorummet fr att ostrd f sprka. Med henne fljde
biskopen, pastor Emporagrius, spanske ambassadren Pimentelli och grefve
Tott, som numera var fverallt, dr han skulle och ej skulle vara. Hvar
fanns d grefve Magnus? Hans lysande stjrna, som ngon tid varit i
sjunkande, hade f dagar frut totalt frmrkats i kunglig ond. Nu
gmde han p Ekolsund sin fallna storhet fr det frvnade Sverige och
den triumferande afunden.

-- Hr, vrdige fder -- sade Kristina, pekande p Pimentelli och med en
munterhet, som icke rtt anstod kyrkans allvar -- hr r det bsta
tillflle att omvnda ett vilsefarande fr och drmed en stor hjord till
vr rtta evangeliska lra. Jag har frskt allt fr att frm vr
spanske gst att afsvrja pfven, men han r frstockad; han tager ingen
reson. Det behfs tv s grundlrde och nitiske kyrkans fder som deras
vrdigheter fr att frlsa en s frtappad tillbedjare af jungfru Maria.

De tv prsterne sgo p hvarandra; skmtet syntes dem otillstndigt,
och, hvad vrre var, de befarade en snara, ty den styft ortodoxe
Emporagrius lg i delo med den alltfr evangeliske biskopen i Strengns,
en strid, som senare blef s vldsam, att Johannes Matthi blef afsatt
frn mbetet och Emporagrius utnmnd till biskop i hans stlle. Doktor
Johannes utsltade frlgen vecken p sin kaftan; Emporagrius tog
frimodigt till ordet och genmlde:

-- Dr eders majestt befaller oss, ovrdige tjenare i Guds rike, att
vittna om vr tro, skole vi det intet underlta; men fver en frmlings
och en gsts samvete hafve vi ingen domsrtt.

-- I eders majestts hga nrvaro -- tillade doktor Johannes -- r det
nog fr oss, att en frmling beknner den samme Herren, som eders
majestt i gr har beknt i allt folkets syn.

-- Nej, misstycken intet, vrdige fder -- tertog drottningen, ndrande
ton -- att jag grna velat hra vr kyrka segra med eder vltalighet!
Sennor Pimentelli torde komma till korta mot eder lrdom, men om jag fr
dma af hans vrldsliga klokhet, r han intet ovrdig att upplysas om de
lror, dr han hrtills svurit p sin biktfaders ord. Eller hvad r eder
mening, sennor?

-- Om eders majestt tckes frga mig, r min underdniga mening, att
dessa mina landsmn skola finna nd fr alla troslror, svarade
Pimentelli fyndigt, hnvisande p en dessert af syltade spanska fikon,
som kringbars efter mltiden.

-- Jag r af samma mening -- infll den lika slagfrdige Emporagrius --
nsknt jag icke vet, om hans herrlighet knner skriftens andeliga
liknelse om fikonatrdet. Nr det lfvas, veta vi, att sommaren r nr.
D skola alla villolror vara som smultna drifvor af de frgngna
vintrar, och Guds ord, som nu gmmes i skppan, skall vara vrldens
ljus.

-- Det skall vara ett frahus och en herde, tillfogade drottningen. Ni
br veta, sennor Pimentelli, ni som tror p pfven, att jag r den
svenska kyrkans pfve, _cum grano salis_ frsts, och desse vrdige
fder ro mina kardinaler. Jag fverlmnar eder nu till hans eminens
pastor primarii andeliga omvrdnad, och vill ngot litet bikta mig fr
vr kardinal frn Strengns.

Hon drog sig tillbaka i kabinettet, tfljd af biskop Johannes. Dr var
ngonting, som fldade fver inom henne, ville fram och fann icke ord.
Hennes ltta ton hade blifvit allvarlig, hennes uttrycksfulla, nyss s
gycklande blick hade blifvit s tankfull, att man bakom den kunde
misstnka en ofdd tr. Hon var vacker i detta gonblick; hon var det
bsta af sig sjlf, hon var den Kristina, som vrlden s sllan sg och
som hon sjlf icke frstod.

-- Minns ni -- sade hon -- en gng fr elfva r sedan, nr jag frgade
eder till rds om en hjrtesak? Jag var sexton r d; det tyckes mig som
hade hundrade r gtt sedan frbi. Jag beknde fr eder ett lfte ...

-- Ja, jag minnes det vl, svarade biskopen med en suck.

-- Ni rdde mig till att besegla ett barns ord med en jungfrus ja.
Kanske hade jag gjort rtt att flja edert rd.

-- Kraste frken, nnu r det icke fr sent.

-- Mycket, mycket fr sent! Engng sga och drvid blifva, det var kung
Gstas valsprk. Men lt oss inte mera tala drom. Det jag nu ville
frga eder r ngonting annat. Om ni stode allena p toppen af ett hgt
berg och sge under eder hela jorden med alla dess skatter och det vore
allt edert, men ni stode dr ensam, utan en enda verklig vn, utan
ngon, emot hvars brst ni kunde luta edert vrkande hufvud med s fullt
frtroende, att ni kunde sga till den vnnen: _du r min!_ -- hvad
skulle ni d gra? Alldeles ensam kunde ni ej st dr i hjden; men
skulle ni strta eder utfr berget, eller skulle ni nedstiga helbrgda?

-- Gud bevare, kraste frken! Jag skulle hvarken strta mig utfr eller
stiga ned af berget, om jag engng r stlld att st druppe. Jag skulle
utstrcka min famn mot mnniskorna dr nere i dalen och sga till dem:
Kommen hit till mig, alle I som arbeten och ren betungade; jag vill
vederkvicka eder! Och nr jag ftt en, till hvilken jag kan sga: _du r
min!_ skulle jag lgga drtill det, som rtteligen dit hr, nmligen:
_jag r din!_

-- Ja, s sger den gamla visan: du r min, och jag r din; men hon
tillgger visligen: s lnge leken varar. Det r ingen lek att st dr
p berget, vrdige fader. Man kan inte bortgifva sig t den toma luften.
Gif mig ett fste, dr jag kan behlla mig sjlf!

-- Det finns intet sdant fste, ndiga frken. _Sjlf_ r ett rotlst
trd. _Sjlf_ r en frnekelse af sig sjlf. Huru skulle ett skapadt
vsen, som med orkneliga fina trdar r bundet vid Skaparen och sin
medskapelse, kunna vara sig sjlf nog? Slit snder trdarna, den som
frmr; ingen frmr det, och Sjlf skall antingen frblda, om han r
en mnniska, eller frtvifla, om han r en djfvul. Det finns intet
annat Sjlf, n Han, som r allt i alla. Men efter vi ro bundna vid
skapelsen, mste vi st med den i en lifsgemenskap. Utan krlek ro vi
dda grenar af lifvets trd.

-- Jag har drmt, att en stjrna sade mig detta. Ja, vrdige fader, jag
frstr, att vi mste lska det stora och upphjda, det som adlar vr
tanke, upplyser vrt frstnd och manar oss stndigt till dygden. Detta
r _min_ krlek, och han omfattar allt. Hvarfr skulle jag utminutera
honom droppvis? Om krleken uppslukas af personligheten, frlorar han
drmed mnskligheten. Om han pysslar med sm ting, om han r njd med
att koka en varm soppa t tiggaren eller svepa kappan kring en
bortklemad smekunge, huru kan han d bevara sin stora blick fver
vrlden? Ja, jag vet vl, att de sm sysslorna hafva sin betydelse och
sin frtjenst fr mngden af mnniskor, som ro dr i sitt element; men
en vis och en drottning f ej slsa bort sig i reslantar; de mste
beherska millionerna, om de ej vilja begrafvas under deras tyngd.

-- Tnkte jag intet, att min ndiga frken skulle taga allt s
eftertnkeligt stort? Och detta r sannerligen prisvrdt af en som
blifvit kallad till ett s hgt mbete. Men dr r en hake. Vare sig hg
eller lg, ro vi inga kropplsa tankar, utan fastmer skrpliga
mnniskor, fogade samman af sm affekter i hjrtats ostadighet. Efter
vr krlek intet r Guds krlek, som omfattar allt, mste vi tjena Gud i
bde sm och stora ting, hvar i sitt kall, ty gra vi intet detta, r
vr krlek lika dd, som vr tro r dd utan grningar. Jag behfver
intet omsga vr Mstares ord om summan af lagen, men vrdigas komma
ihg, att han tvdde sina lrjungars ftter!

-- Symboler! Det gra ock pfven, konungen i Frankrike och konungen i
Spanien. Vill ni, att jag skall tv mina pigors ftter?

-- Det btar alls intet, om pfvar och konungar tjena sin nsta med ett
hgfrdigt hjrtelag fr att prisas af mnniskor. Gud ser till hjrtat.
Hllen eder hrdt vid dmjukheten, ndiga frken, och tjenen i Jesu
Kristi krlek! Fr oss skall hvar mnniska vara mnskligheten. Vi kunna
intet tjena det hela utan att tjena det i dess delar. Drottningens bild
och namn st p alla smmynt.

-- Nog hrom, vrdige fader. Jag ser vl, att jag str ensam p berget;
drfr stiger jag ned. Jag har tjenare nog; jag vill engng hafva
uppriktiga vnner. Jag har pligter nog; jag vill engng vara fri. Min
gamle lrare har varit min frste vn; han skall ock blifva min siste.
Men han r en kyrkans man. Jag begr af honom _ett stort bud_, och han
gifver mig tusen sm. Hvad skall jag tro om en kyrka, som skickar mig ut
till pigsysslor?

-- Kraste frken ...

-- Sg intet mer! Kyrkan r en slaf af bokstafven och en tyrann fr
tanken. Kyrkan och jag rymmas ej under samma tak. Men ni, kre fader,
rymmes i mitt hjrta, s lnge jag lefver. Si, s har jag dock en p
berget; kom ihg mig i dalen! Det r sent, kvllen faller p, lefven
vl! Och om ni ngonsin skulle frnimma, att jag afvikit frn edra
lrdomar, s minns, att jag aldrig med dem frblandat lraren sjlf!

Det var ngonting hotande i de sista orden, som kvarlmnade en trntagg
i den fromme biskopens sjl. Hvad ville hon? Hvad menade hon? Nej, hon
frstod ej det stora budet om krleken; hon betraktade det som en
tankefrga, ej som en lifsmakt. Och doktor Johannes fresatte sig att
vid frsta lgliga tillflle ter upptaga detta grundmne fr ett helt
lifs skdningsstt.

Gsterne skingrades, drottningen blef ensam med Pimentelli i den gamla
Upsala-borgen. Nr han aflgsnade sig, fverskred visaren midnatt. Tv
smniga kammartrnor frdrefvo tiden med dominospel i rummet utanfr
drottningens sngkammare. Den ena af dem uppstod och lade sitt ra till
nyckelhlet.

-- Dr r ter ngon inne hos frken, hviskade hon.

-- Det r Rosette, som afklder frken, sade den andra.

-- Nej, det r en karlrst. Han talar fort och ifrigt. Tyst ... nej, jag
kan ej hra ett ord.

-- Rosette har frt ngon in genom baktrappan. Det r som i Stockholm
... Oknde tasslare, som ingen ser, g in och ut hos frken om natten.
Jean Holm, som de nu kalla Lejoncrona, brukade smussla in dem i slottet.
Fr frken gr allting an. Hvad skulle folk sga, om _vi_ toge mot
sdana besk? St ej vid nyckelhlet! Det kan kosta din hals.

-- Jag ser ngot svart ...

-- St inte dr, Lise! Det r ju frskrckligt ... det kan ju vara den
onde sjlf!

-- Nu stlldes en stol framfr nyckelhlet. Jag ser ingenting mer ...

Medan de hemlighetsfulla nattliga besken, som nu fortfarit p tredje
ret, stllde trnornas nyfikenhet p ett svrt prof, hade drottningen
mottagit i sitt fridlysta sofrum sennor Pimentellis biktfader, pater
Gumes, en redan ldre jesuit, hvars gr hr kring tonsuren i ngon mn
borde tysta frtalet fver en s opassande tid och ett nnu mindre
passande mottagningsrum.

Han talade vacker latin med lg rst, men lifligt och vltaligt. Hans
relystnad var att stta kronan p sina fretrdares omvndelseverk,
desse jesuiter -- Macedo, Malines, Cassati, von Franken -- som insmugit
sig i Sverige under allehanda frkldnader och af hvilka ngra blifvit
inkallade af drottningen sjlf. Gumes utlade med brinnande nit den
romersk-katolska kyrkans fretrden framfr alla ktterska
villomeningar; huru hon var den enda som, med sin fasta organisation,
sin fortlpande tusenriga tradition och sin obevekliga makt fver
samveten, kunde bringa reda och enhet i tidernas frvirrade meningar.
Hon ensam var Petri klippa, som ddsrikets portar ej skulle blifva
fvermktiga. Utom henne fanns ingen lycka fr jorden och ingen salighet
fr himmelen. Protestantismen var endast meningen fr i dag, som skulle
vara en annan i morgon. Katolska kyrkan omfattade alla tider och alla
samveten.

hrarinnan visade tecken till otlighet. Hon knt glor och knutar p
ett rdt sidenband, lindade bandet om fingret och lt det ter lpa,
utan att tnka drp. Hon knde dessa lror; det var ej dem hon
efterfrgade. Hon afbrt talaren och frgade:

-- Hvad vill det sga: makt fver samveten?

Pater Gumes utlade med ndig frsiktighet kyrkans ofelbarhet, som icke
tillt ett afsteg frn dess engng formulerade lra.

-- Rannsakar ni hjrtan? Klafbinder ni den fria tanken? utbrast
drottningen hftigt.

-- Bikten fregr alltid aflsningen, svarade patern, frvnad fver
detta ovntade myteri.

-- Ja, jag vet. Ni har brnt Huss, Savonarola, Giordano Bruno, ni har
marterat Galilei, ni skulle en dag f lust att brnna mig, om jag ej
vore ofrbrnnelig. Lmnom det dr, pater; vi frst hvarandra. Det r
inte eder makt fver tanken som skrmmer mig, den r ett nonsens; men
sg mig: huru uppfattar eder kyrka den kristliga krleken?

Gumes utlade vltaligt de goda grningarnas ofantliga vigt ssom
frtjenst fr saligheten. Protestanterne nja sig med att uppstlla
lran; katolikerne tillmpa henne. ter frspordes tecken till
otlighet.

-- Jag knner edra goda grningar, fortfor Kristina. Eder pfve
Alexander VI:s grningar ha varit ett fredme fr prelater och furstar.
Jag frstr ocks, att edra rike, som bygga kyrkor och kloster eller
utstr med fulla hnder guld till allmosor, ro synnerligen frtjente af
den eviga saligheten. Men antag, att ngon fraktar en skrymtande
vlgrenhet, att ngon vill utfva krlekens verk i stort, att till
exempel ngon vill gynna vetenskaper och konster, ssom de strste af
edra pfvar gynnat dem, och lmnar resten af goda grningar t
smfolket; godknner eder kyrka en krlek af denna art? Blir man salig
med den?

-- Ja, visserligen, sframt en s upphjd krlek framgr ur ett
kristeligt sinnelag och i frigt iakttager kyrkans freskrifter.

-- Jag tackar er. Det r dock ngot; ni torde ej rkna s noga med
frbehllen. I ndfall finnes ju absolution?

-- Kyrkan har aldrig vgrat en botfrdig syndare absolution.

-- Botfrdig? , ja; hvem r ej botfrdig, nr man behfver fverskyla
ett snedsprng? Kort sagdt, vrdige pater, det jag ville veta r, om
romerska kyrkan godknner krlekens bud, ssom jag uppstller det: att
lska det stora, det upphjda, det dygdiga, det nyttiga, fven om man ej
hinner befatta sig med goda grningar i smtt.

-- Eders majestt uppfattar krlekens hgsta bud som en vis och en
drottning br uppfatta det. Under skuggan af detta hga beskrm
framspira alla krlekens ringare frukter af sig sjlfva.

-- Sledes, om jag besluter mig fr att fverg till den romerska
kyrkan, rknar jag p fullstndig frihet i alla mina personliga sikter
och handlingar, under villkor att i yttre mtto underkasta mig kyrkans
freskrifter.

-- Eders majestts hga dygder ro nogsamt knda af vr helige fader i
Rom. Han skall i ett frivilligt beslut att omfatta den allena
saliggrande kyrkan finna den skraste borgen fr eders majestts
uppriktiga omvndelse och lmna eders majestt fullkomlig frihet att
tillmpa svl krleksbudet som andra sedebud enligt eders majestts
egen upplysta och sant kristliga fvertygelse.

Kristina log.

-- Och detta kalla _vi_ samvetstvng! Att iakttaga ceremonier och tro
hvad man vill, gra hvad man vill! Min Gud, hvarfr fra d
protestanterne krig? Min fader var en fr stor konung fr att strida fr
prstlror. Han drog svrdet fr att bryta sterrikiska husets
fvermakt, och nr detta skett, var mlet vunnet. Undskyll, kre pater,
att jag mste le, nr jag tnker p hela detta trassel om dogmerna!
Lefva dygdigt och skona frdomarna, dr man ej kan utrota dem; se dr
den enda troslra, som frnuftet kan godknna.

-- Den heliga jungfrun skall frlna eders majestt en fullkomligare
insikt om vr kyrkas sanningar, svarade pater Gumes, som ej kunde helt
undertrycka sin bittert svikna frvntan om en s hg proselyts nit fr
den allena saliggrande kyrkan.

-- Jag hoppas det, tertog drottningen med samma fga andktiga
munterhet. -- Den heliga jungfrun skall upplysa en s ohelig jungfru som
jag om det ogifta stndets fretrden och mycket annat, som behagar mig
i eder kyrka. Jag kommer till eder, icke fr att underkasta mig nya
bojor, utan fr att afkasta de gamla. Skrif till Macedo, att mitt beslut
r fattadt. Kan ni lita p budbraren?

-- Jag skall snda min brorson, hvilken r anstlld vid spanska
ambassaden.

-- Fr edert lif, ingen indiskretion! G nu till hvila. Ni har lugnat
mina farhgor fr romerska kyrkans efterhngsenhet; det var detta jag
ville veta. Minns, att om jag visar pfven och edra prelater tillbrlig
vrdnad, fordrar jag i utbyte en fullstndig tankefrihet. Jag nskar
eder en rolig godnatt.

Pater Gumes frsvann lika tyst som han kommit, med det intryck, att
hans seger liknade hardt nr ett nederlag. Detta skulle likvl frtigas
i Rom.

-- Hvad skola vi gra med en rebell? ... Tlamod! Ha vi engng denna
_rara avis_ i bur, skall hon ej flaxa mer ...

Drottning Kristina hade lnge tvekande fverlagt detta steg. Det var nu
taget. Hon knde sig lugnare. Men ett ovisst ngot inom henne, en
efterglans frn stjrnan, jagade smnen frn hennes gonlock. Hon
behfde en lttare, en gladare motvikt mot rebelliska tankar. Hon
uppslog en bok, hvars innehll var s litet teologiskt som det grna var
mjligt. Och detta medel lyckades frtrffligt. Nr Rosette intrdde p
t, hade affllingen frn sina fders tro somnat vid Ovidii
Metamorfoser.




                          21. Stambul Sarai.


       Vara s sjlftillrcklig och ndgas s pltsligt gifva sig helt
                                                          t en annan!

stanvinden kom frn Persiens lustgrdar, fversteg med slokande vingar
Armeniens berg, tog det korta steget fver Bosporen och andades nnu
rosendoft, nr han med sakta sus snkte sig fver Stambuls palatser. Hr
tycktes han, trtt af frden, g till hvila i den milda oktoberkvllen.
Hvarfr skulle han mda sig med en lngre resa mot den tckniga vstern?
Han skte ngon som han icke fann; han hade ett uppdrag frn
sterlandets stjrnor och frmdde ej utfra det. Vid mrkningen fretog
han nnu ett strftg kring den frtrollade staden, frlskade sig i
mnskenet p Gyllene hornets sm krusvgor, famlade kring Aja Sofias gr
murar, kysste trapporna af seraljen, fann en mjuk matta vid
Lycksalighetsporten, ringlade sig som en hund och somnade bort.

Hon, som han skte, satt i den nya seraljens innersta, mest frborgade
rum. I den gamla seraljen bodde en brokig skara af de frre sultanernes
mnga gemler, de som man icke drnkt, icke strypt, icke bortgift hit
eller dit fr att blifva af med dem. Dr terstodo nnu mer n hundrade
fordom skna, fordom mktiga nkor med deras barn att underhlla; det
var de, som fdt sner eller dttrar t sultanerne Osman IV, Mustafa,
Murad IV och Ibrahim. Dem, och i synnerhet Ibrahims nyss s mktiga
nkor, hvilka doftat af ambra och badat i rosenvatten, kunde man af
statsskl ej blifva kvitt.

I den praktfulla nya seraljen, som bildade en flygel till sultanens
palats, var dremot godt utrymme, medan den elfvarige padischan nnu ej
behfde underhlla ett harem. Han hade dock en geml, en enda, en
sultaninna till rang och rttigheter, utkorad af honom sjlf, signad af
mufti och erknd af rikets store, men nnu icke _chasseki_, nnu icke
allt hvad en geml borde vara. Och det besynnerliga i detta palats, som
s stndigt genomvfdes af alla kvinnolistens intriger och all
hersklystnadens afund, var, att den enda och frtidiga gemlen, Hagar
Sultan, delat i endrkt den nya seraljens praktfulla vningar med
sultaninnan-modern, Ibrahims nka, en fdd ryssinna vid namn Tarchan,
som gifvit lifvet t tronarfvingen, den nuvarande padischan, och
drigenom uppstigit fver alla sultaninnor till vrdigheten af
kalifmoder, _valid_. En s frtrolig endrkt mellan tv s naturliga
rivaler var fr de vidskeplige osmanerne ofattlig utan hxeri. fver
Hagar Sultan lg det hemlighetsfulla af en oknd hrkomst och mycket
guld. Hon var ej, som de andra, en kpt slafvinna, hon kom, man visste
ej huru, ej hvarifrn, och beherskade frn sitt frsta upptrdande allt.
Det var s som Ginnistans fer nedstego till de ddlige. Storvesiren
Kuprili var den ende som visste mer, men han behll det fr sig.

Den bakom sljan och harems frhngen dolda kvinnan ingriper i orientens
historia vida mer, n vsterlnningen anar. Slafvinnan, som uppstiger
till sultaninna, padischans systrar och dttrar, pascharnes relystna
gemler, alla utspinna sina trdar kring rikets synlige ledare. Den
_valid_, som regerat fre Tarchan, var den statsklokaste och mest
energiska kvinna, som dittills framtrdt ibland osmanerne. Hon hade
varit sultan Achmeds geml, var Murad IV:s och Ibrahims moder, Muhamed
IV:s farmoder -- en fdd grekinna vid namn Mahpeiker, som fr sin
sagolika sknhet i unga r ftt binamnet _Ksem_, mngestalten. Hgsint
och modig, klok och vlgrande, endast alltfr hersklysten, hade hon i
trettiotre r, under fyra sultaner, varit rikets verkliga herskarinna,
nr hon slutligen strtades genom ett uppror af spahis och stryptes med
ett gardinsnre. Hennes eftertrdarinna, Tarchan, var svag och
eftergifvande; hon skulle blifva alla gunstlingars ltta byte; drfr
stllde Kuprili vid hennes sida en sultaninna, som i begfning och
energi kunde mta sig med den bermda Ksem. Han hade icke missrknat
sig. Hagar Sultan hade ftt en underbar makt att vinna och tjusa
mnniskor. Hon hade icke varit tv mnader i seraljen, innan hon blef
oumbrlig fr den unge sultanen, innan Tarchan sg i henne sitt skraste
std, innan rikets store i divanen lyssnade till hennes rd och
janitscharerne, som till- och afsatte sultaner, voro henne blindt
tillgifne. Kuprili sg sitt verk vxa honom sjlf fver axlarna; men han
behll makten, han mrkte ej sjlf huru den nya sultaninnan ledde hans
rdslag, utan att synas gra minsta ansprk drp. Under maktens hjder
jste, som vanligt, stormnnens, hofvets, kasernernas afund och rnker.
Hagar Sultan visste detta ganska vl; hennes regeringskonst var en dans
mellan gg, en jonglrkonst med skarpslipade knifvar; men hittills hade
allt lyckats henne, och fr hvarje fara beslt hon frdubbla sin
vaksamhet. En dag skulle hon dock blifva frst chasseki, sedan valid;
hon skulle uppn sitt ihrdiga ml att blifva allt, men fr att uppn
detta allt, mste hon frst synas vara intet.

D kom ett omslag, som hon minst af alla hade frutsett: en ny makt
trdde ofrvntad och oemotstndelig in i den blifvande valids kloka
berkningar.

Seraljens stra flygel var uppfrd i tre vningar. Den nedersta upptogs
af vakt och betjening; den andra beboddes af valid Tarchan; den tredje
af Hagar Sultan. Bda dessa fra vningar stodo i omedelbar frbindelse
med den unge sultanens dagliga boningsrum, till hvilka modern och
gemlen, allena i hela riket, hade fritt tilltrde. Fr alla andra var
kalifen en halfgud, profetens skugga, infr hvilken vanlige ddlige
endast sllan, under mnga ceremonier och mellan skaror af vakt, fingo
den nden att sl sina pannor mot golfmattan.

Tarchan, som skydde bekymmer och omak, lskade att ostrd f flja sin
smak fr en utskt toilett, dyrbara smycken, vlluktande bad, danserskor
och musik. Inseendet fver den unge kalifens uppfostran tillfll odeladt
gemlen och storvesiren; men hvarje morgon klockan nio infann sig
sultanen hos sin moder fr att gra sig underrttad om hennes hlsa, och
hvarje kvll klockan sex infann sig valid hos sin son fr att med honom
hra imamen frrtta _ezan_, aftonbnen. Hagar Sultan begagnade mera
fritt sina fretrden. Hon behll morgontimmarna fr egna studier under
ledning af sterlandets bermdaste vise: juderabbinen Samuel Adorbi,
hofastronomen Hussein Effendi, hfdatecknarne Asif, Weschidi, Hadschi
Khafa, Minarfade och samtidens snillrikaste resebeskrifvare Ewlia.
Dagens friga timmar delades mellan statsrenden, ordnandet af seraljen
och nrvaron vid den unge kalifens undervisning.

Klockan sex infann sig fven Hagar vid aftonbnen, alltid omsorgsfullt
lmnande fretrde t valid, alltid frsiktigt afvpnande hvarje
moderlig svartsjuka. Muezzin hade slutat sitt entoniga rop frn
minareten: Allah bismillah! Gud r stor. Det finns endast en Gud, och
Muhamed r hans profet. Hagar Sultan hade efter bnen fr sed att
tillbringa ett par timmar i enrum med sin herre och geml, den nu
elfvarige sultanen. Dessa frtrogna aftonstunder hade blifvit fr
gossen en vederkvickelse efter dagens lxor och mdor. Han lg utstrckt
p en divan af gult siden med hufvudet lutadt mot Hagars skte. Hon hade
aflagt sljan och bar en sultaninnas dyrbara drkt, den korta ljusrda
tuniquen (_verredsch_), sammanhllen af en persisk schal, vida bl
benklder, guldsydda hvita sidenskor, guldarmband, ringar, rhngen. Hon
var som fdd fr sterlandet. Den, som sett henne frr i hennes snfva
vsterlndska drkt, skulle ha sagt, att hon nu antagit sin naturliga
gestalt.

Sultan Muhamed IV var icke mer den gosse om sju r, som engng rckte
Ruben Zevis dotterdotter den betydelsefulla narcissen. Han hade vuxit
fort, var gnglig i vxten, dragen hade blifvit mera obestmda och rjde
ngot af detta pojkaktiga, halffrdiga, som utmrker den frsta
ynglingaldern. Men han var dock en bildskn ttling af Osmans stam, han
frenade med sin rena orientaliska typ sin moders ryska och sin
farmoders grekiska drag. Det melankoliska, drmmande allvaret i hans
vackra, djupa gon rjde snarare femton rs frtidiga mognad n de
sorglsa elfva ren. En kalif r aldrig ett barn. Denne gosse hade
tidigt invuxit i sin hga vrdighet. Han hade vid sju r stadfst
ddsdomar och landsfrvist otrogne tjenare; han hade vid tio r sagt
till en af sina paschar: g din vg, du utsuger mitt folk! och till en
annan: lyd, eller lgger jag ditt hufvud fr dina ftter! Och nr en
fverdomare, till hvilken han sade: tager du mutor, du?, vgade svara:
nej, hr, kra barn, hvem har satt i dig det dr? -- kostade dessa ord
bde domaren och hans gynnare hufvudet.

Skaran af uppvaktande pager, eunuker och slafvinnor under kislar-agas
befl hade dragit sig tillbaka till frrummen. En enda hg, praktfull
lampa, mttad med ambradoft, kastade sitt sken p divaner, sidentapeter,
tunga drrfrhngen och i spegelramar infattade sm fnster.
Sultaninnans blick hvilade med tyst vlbehag p den skne gossen, hennes
herre, hennes hjlte, hennes sktebarn, som en dag skulle blifva i
verkligheten hvad han nu var endast i drmmen, hennes geml. Dr rrde
sig inom henne ngot underligt, okndt varmt. Hon frstod icke sig
sjlf; hon knde sig s upplst i anblicken af detta barn, som hade hon
frlorat all den sjlfbeherskning, hvilken hrintills varit hennes kraft
och hennes vsens grund. Hon hade i detta gonblick s totalt glmt all
maktens tr, alla sjlfviskhetens berkningar, att hon behll endast en
tanke klar: fr denne gosse kunde hon gifva sitt lif!

Hon strk med moderlig mhet det mrka hret frn hans solbrynta panna
och sade till honom:

-- r min sjls ga trtt?

-- Nej, svarade gossen. Jag har fktat med sabel. Mustafa aga lt mig
hugga hufvudet af en hyena.

-- Det skulle han ej hafva gjort. En kalifs hnder bra aldrig beflckas
med vilddjurs eller med oskyldigas blod. Dessa helgade hnder skola
sparas fr rttvisan och fr striden mot rikets fiender.

-- Mot de otrogne!

Och en pltslig blick, upptnd af dervischernes fanatism, flammade upp i
gossens drmmande gon.

-- Mot alla som krnka rikets makt och kalifens vrdighet. Mitt lifs
herre skall icke blifva en blodhund, som hans farbroder Murad, eller en
vekling, som hans fader Ibrahim. Min kalif skall blifva en af de store
kaliferne, ja den strste af alla. Han skall blifva mer n kalifen
Muhamed, som tog Stambul, mer n Sulejman, som vidgade rikets grnser
till Tigris i ster och Wiens portar i vster. Han skall blifva mer n
Alp Arslan, mer n Dschingis Khan, mer n Timur Lenk.

-- Ja -- sade gossen, gripande om det gyllene fstet af sin lilla
damascerade sabelklinga -- jag skall underlgga mig hela sterlandet,
som den store Iskander, och hela vsterlandet nda till britternes ar.
Jag skall straffa de otrogne i England fr att de drpt sin sultan.

-- Min kalif -- fortfor Hagar -- skall blifva stor i vlde och makt, men
han skall blifva strst i vishet och mildhet. Han skall blifva som
Bagdads store kalif af Abbassidernes stam, Harun al Raschid, profetens
utvalde, som lskade rttvisan och gynnade vetenskaperna. Han skall
blifva som Cordovas frejdade kalif Abdurrahman; han skall, sjlf den
visaste, regera ett folk af vise och furstar.

-- Ja -- upprepade gossen envist -- det skall icke finnas mer n en Gud
och en profet. Jag skall utrota alla hedningar, judar och kristne.

-- Hvarfr utrota judar och kristne? Vet icke min kalif, att moslim af
dem lrt dyrka den ende Guden? Vr rorike profet var af Abrahams sd,
och alla rtttrogne hlla den store mstaren af Nazaret i ra nstefter
profeten sjlf. Min kalif skall vara vrldens herre, men han r kallad
att vara vrldens vlgrare. Min kalif skall tergifva det heliga landet
t judarne, ty det r Guds rdslut af evighet; men fven judarne skola
erknna min kalif som sin fverherre.

Den elfvarige kalifen sg forskande in i dessa outgrundliga mrka gon,
som betraktade honom, och frgade:

-- Hvarfr beder du, att jag skall tergifva det heliga landet t
judarne?

Hon rodnade; hon blygdes fr detta barn, som ertappat henne p andras
renden.

-- Skrifterna -- svarade hon -- sga, att nr judarne terftt sitt
land, stundar vrldens nde, nr de trogne f ing i Guds paradis.

-- Men jag vill ej se vrldens nde, jag vill blifva stor fr att erfra
vrlden! utropade gossen.

-- Allah skall drtill gifva min kalif tillrcklig tid, allenast han nu
i sin ungdom vxer stark i gudsfruktan, nyttig lrdom, rent hjrta,
stora tankar och rttvisa mot alla.

Gossen teg en stund, halft drmmande, halft eftersinnande. Drefter slog
han armarna om sin gemls hals, nedbjde hennes hufvud till sig, kysste
henne och sade:

-- Hvarifrn r du? Din fader har varit en vis man, din moder har varit
en god valid.

-- Du min sjls hjrta -- svarade sultaninnan, tergifvande hans kyss
med en mhet, som hon aldrig frut knt strmma genom sitt slutna inre
-- hvarfr frgar du s? Frga vinden hvarifrn han kommer och hafvets
vgor hvarthn de g! Allah har varit min fader och vida vrlden min
strnga moder. Jag r skickad till dig, ssom Allah stundom skickar en
skyddsngel frn paradiset till sina utkorade p jorden. Jag skall lefva
fr dig, jag vill d fr dig, men jag kan icke d fre stjrnornas
stund. Du kan stta mig frn dig, du kan lta mig frsvinna, men du kan
ej tillintetgra mig. Du r profetens skugga; jag r din skugga.

-- Reis effendi Schamisade sger, att du frhxat mig, infll gossen med
ett blekt smlje. -- Han sger, att du vill gra mig till en dervisch
och uppstta min broder Sulejman p kalifernes tron. Jag vill lgga
Schamisades hufvud fr dina ftter, nr du begr det; men hvad skall jag
gra med min broder Sulejman?

-- Min kalif skall icke lyssna p lst tal. Lt Kuprili bevaka
Schamisade och landsfrvisa honom, om han betrdes med stmplingar. Min
kalif har fyra brder: Sulejman, Achmed, Murad och Selim; drtill sex
systrar: Fatima, Gehver, Bibt, Kia, Alsche och Atika, af hvilka de tre
ldsta ro bortgifta vid tre rs lder. De ro alla barn och kunna ej
vara brottsliga. Min kalif skall ej rasa mot sitt eget hus, som tyrannen
Murad och de blodige sultanerne. Min kalif skall vinna brder och
systrar med delmod.

-- Jag vill lta dem lefva. Men den, som vgar peka ett finger t din
skugga, honom skall ske som det skett Hefarpara[10], att huggas i tusen
stycken. Kuprili sger, att drottningen af Sverige frolmpat dig. Jag
skall skicka mina janitscharer att delgga hennes land och gra henne
till din slafvinna.

[Fotnot 10: Hefarpara, tusenstyckad, kallades den r 1648 afrttade
storvesiren Achmed, hvars kropp snderskars af pbeln i bitar att
begagnas som botemedel mot gikt.]

-- Mitt lifs sol, det r lngt till Sverige. Drottningen har icke
frolmpat mig, hon har skickat mig sina skor till bevis p sin vnskap.
Men nu utropar muezzin nattens timmar frn minareten. Minns du
Scheheradzades skna saga, som jag berttat fr dig, nr kalifens fot
nnu fick plats i gasellens fotspr? Nr aftonrodnaden slocknar och
solen gr ned bakom de bl bergen i Ginnistan, d tnder Allah sina
stjrnor att vaka fver de rttfrdiges smn p jorden. Vid hvarje bdd
str en f med ett spjut af stjrneld; dess skaft trnger ned till
jordens innandme, dess spets uppstiger till stjrnans medelpunkt, och
mellan himmel och jord finnes intet som d kan st den rttfrdige mot
eller gra honom en skada. Sof vl! Jag knner din stjrna; hon r
tvillingssyster till min.

Hagar Sultan uppstod, rckte sin arm t den smnige gossen och ledde
honom till sofkammaren, dr han mottogs och afklddes af sin forna amma,
en arabisk slafvinna vid namn Sindar, Hagars frtrogna. Drefter
fvertygade hon sig, att nattlampan icke led brist p olja, att alla
ingngar voro besatta med plitlig vakt, ringde p sina svarta
slafvinnor och frsvann i trappgngen till den fversta vningen.

Slafvinnorna kvarstannade p vakt i de yttre rummen, Hagar blef ensam
med sin trogna Sabina. Ett bref frn Ruben Zevi hade anlndt med
dufvoposten.

Min dotter -- skref juden -- Israels hopp nalkas sin fullbordan, p
samma gng mina dagar nalkas sitt slut. Jag har indragit allt guld jag
frmtt fr att kpa af sultanen det heliga landet. En vlrustad hr af
11,000 man, hlften judar och hlften araber, str i Alexandria, beredd
att under din broder Benjamins befl inskeppa sig till Aleppo. Nu
behfves endast sultanens ferman, fr att Israel skall tervinna sina
fders arfvejord. Kpesumman har afgtt under sker eskort till huset
Argyropulos i Konstantinopel, att utvxlas emot fermanen, hvilket br
ske inom den 14 Veadar, purimshgtiden, lagens r 5,413 och efter
Hedschra det 1,063:dje. Detta skall vara ett jubel- och klangr fr all
Abrahams sd. Israels Gud beskydde sin tjenare och hans barn, att vra
gon m se hans herrlighet!

Den otacksamma! Hon lade brefvet frstrdd i det dyrbara elfenbensskrin,
som tillsndts henne af drottning Kristina. Nr hon mottog detta skrin,
hade hennes frsta vredgade tanke varit att tersnda drottningens
halfslitna skor genom en fngen svensk med afskurna ron. Nsta tanke
blef att kasta gfvan i elden. Nu var Kristina glmd. Allt som hittills
upptagit och fngslat denna stndigt s sjlfmedvetna, stndigt s vida
kringblickande, s oafltligt efter makt och kunskaper trstande ande,
var nu med ens bortsopadt som ett tcken fr morgonsolen. S helt var
hon uppslukad af en alldeles ny, aldrig anad knsla, att allt som ej lg
inom dess trollkrets frefll henne likgiltigt. Hon frstod, att
morfaderns, Ruben Zevis, hgsta och innerligaste lsklingstanke, hans
lifs djupast frdolda och ihrdigt efterstrfvade ml -- det ml, fr
hvilket han ett lngt lif igenom samlat, grundat och planlagt -- nu hade
mognat till en afgrande handling. Judarne skulle tervinna Zion och det
frlofvade landet, Israel skulle rotfsta sig dr och grunda det
vrldsherravlde, hvarp detta folk, i all sin frskingring, all sin
frnedring, aldrig upphrt att hoppas. Hon, Hagar, skulle drtill vara
det kraftigaste redskapet genom sitt inflytande fver sultanen och hans
maktgande rd. Drfr var hon ju Ruths dotter; drfr hade hon blifvit
hitsnd, drfr skulle hon blifva sultaninna och valid. Hon skulle
beherska sterlandet fr att terupprtta Israels folk, fr att lyfta
vrldshistorien ur dess hakar och dr infra ett nytt messiasrike.

Men hvad angick henne allt detta nu? Hvad betydde fr henne en gubbes
drmmar? Hvad rrde det henne, om judar eller osmaner herskade i
Jerusalem? Endast ur en synpunkt rrde det henne. Osmanerne voro
svartsjuka om sitt vlde och nnu svartsjukare om sin tro. Abraham var
deras patriark, knappt mindre n judarnes. Skulle de frlta en kalif,
att han slde Abrahams graf? Detta mste betnkas, innan hon utsatte
_sin_ kalif fr en fara. Men nu voro hennes tankes vingar sammanvecklade
som en fjrils vingar i det gyllene skalet, ur hvilket de en dag skola
flyga till frihet. Hon frmdde ej tnka, ej rkna ... gossen, gossen
uppfyllde allt! Hon hade nedsjunkit i divanen, dolde sitt ansikte i en
kudde och grt af oknd lycka ...

-- Skall jag ej afklda ers hghet? frgade Sabina varsamt, undrande
fver detta drmmeri, som var s olikt hennes alltid vakna, alltid
klartnkta forna jungfru frn Riseberga.

Intet svar.

-- Skall jag lsa en psalm ur psaltaren?

Intet svar.

Sabina var en praktisk afkomling af det frstndiga Nerike. Hon hade vid
sina fyrtio r ndtvungen fogat sig i sin underliga nya stllning, med
den relystna frhoppningen att kunna tjena ihop ett brdigt hemman vid
Hjlmarens strnder. Hon rdbrkade litet turkiska, bar slafvinnornas
huckle, var foglig mot dessa stackare och s vl liden, som en afundad
gunstling kunde hoppas att vara. Men nu brast hennes tlamod.

-- Se s, nu ha de kollrat bort henne med sitt Illah och Illah! utbrast
hon harmsen. Hvad skall en kristen mnniska annat n frtorka i
hjrtrtterna utan prster och sakrament p fem lnga r!

Pltsligt uppreste sig Hagar, strk det svarta hret frn pannan och
frgade:

-- Sabina, har du haft ngon kr, den tiden du sjlf var ung?

-- S hon frgar! Gud Fader i himmelen, slkt och vnner p jorden mste
ju en fattig mnniska hlla kra.

-- Jag menar ngon, fr hvilken du velat lefva och d. En ung karl ...
eller ett barn?

-- Sicken frga! Nog ha de flaxat kring mig som kring andra unghns, men
lskog och vderlek komma p ett ut. Hvem skulle ej vara blider emot
beskedliga barn? Syster mins Petter, som jag en tid hade i tukt, si fr
honom var intet annat rd, n riset vid drrposten, byxorna spnda och
mstarn bad hlsa p rtta stllet.

-- Gaf sig din gifta syster med kropp och sjl t sin herre och man?

-- Det m den veta, som gifvit sig under trldom. Jag tnker, att
fattiga sjlen gifver en rlig hustru inte till spillo. Valborgs gubbe
hade en annan kresta, skam att beknna, och det var lkruset. S nog
fick hon se om'en, nr stackarn var fotfallen.

-- Jag menar: kunde hon hoppa i strmmen, om det gllde att brga sin
mans lif?

-- Hur skall jag veta det? Han sp ihjl sig p torra landet.

Nej, hr var ingen vn till att ska ett svar p hjrtats djupaste
gtor. Ensam, som hon varit i hela sitt lifs tankevrld, frblef hafvets
irrande spn lika ensam i den nya vrld, som nu uppsttt inom henne ur
det toma mrkret af hennes sjlfviska tillvaro. Hon bortsnde Sabina,
satte sig halfkldd vid det frgallrade fnstret emot Bosporens svarta
vattenspeglar och skte sin stjrna. Planeten var osynlig; intet ljus
frn hjden snde en strle ned fver lifvets olsta frgor. Hafva tnkt
s mycket, lrt s mycket, hoppats s mycket och vara s hjlplst
okunnig i det frsta af alla sprsml, som vakna i en ung kvinnas
innersta! Vara s sjlftillrcklig och ndgas s pltsligt gifva sig
helt t en annan! Beherska allt, vara s medveten om sin fverlgsenhet
och s ovntadt frlora sitt skra fste! Vara beredd p hvarje
fverraskning och dock st s handls infr ett vgsvall ur oknda djup!
Vara tjugusju r, lska fr frsta gngen och lska ett elfva rs barn!




                      22. P tredje trappsteget.


        Hon, som var allt, skulle nu blifva intet. Han, som var intet,
                                                skulle nu blifva allt.

Sm och stora tilldragelser kedja sig stundom ttt vid hvarandra, utan
att man kan upptcka ett samband emellan dem. Det finnes dr, men det
synes icke.

Maj mnad 1654 begynte drmed att drottning Kristina, efter engelsk sed,
gstade i Upsala protektorn Oliver Cromwells sndebud lord Bulstrode
Whitelocke ssom hans _Valentine_, hans fr denna dag i all rbarhet
utkorade kresta.

-- Nu skola vi utropa republiken! yttrade Kristina i sitt glada lynne
till _la belle comtesse_, Ebba Sparre, samt Tott och Ulfeld, som
tfljde dem.

Om drtill endast behfdes puddingar, ggkakor, syltadt villebrd,
claret, frukter och andra lckerheter nda till bakelserna _bons
chrtiens_, hade den svenska hgadeln visserligen denna dag uppntt sitt
drmda ml, republiken Sverige. Drottning Kristina glmde, att
republiken England uppsttt p en konungs schavott. Hon sade sig denna
dag hafva tit tre eller fyra gnger s mycket som vanligt. Hon nedlt
sig nda till att frga huru man kunnat frvara engelskt smr s friskt
i fem mnader, hvartill svarades, att man ltit det ligga i mjlk fver
natten. Och Cromwells sndebud kunde ej nog bermma hennes majestts
stora insikt i hushllningen.

Den 10 Maj gamla stilen bortdansade en brud sin krona i Upsala slott
aftonen frrn en drottning bortdansade sin. fven kronan r en vacker
flicka, sade drottning Kristina, nr hon gaf korgen t sin kusin
pfalzgrefven, som skulle eftertrda henne p tronen.

Denna frejdade drottning knt grna fr andra de mma band, som hon hade
frnekat sig sjlf. Nu firade hon ett brllop i slottet fr sin
hofjungfru Gjrvel Sparre med generalmajoren och nyss utnmnde
guvernren i Riga friherre Krister Horn till minne. Dagen och timmen
hade sin mrkeliga betydelse. Hrolden hade p frmiddagen under
trumpetskall frkunnat riksdagens ppnande fljande dag, och alla visste
hvad denna riksdag innebar. Upsala var brddfullt af resande, som frn
alla delar af riket tillstrmmat fr att ka den redan frut ansenliga
trngseln, hvilken hofvets och riksdagens drvaro franledt. Hvindar,
loft och nrmaste byar voro fverbefolkade. Frmmande hofs kunskapare
och nyfikne utlnningar armbgade sig fram p de trnga gatorna.

Tillredelserna fr morgondagen upptogo s mycken tid, att
brllopsgsterna anlnde till slottet frst klockan half elfva p
aftonen. Dr var hofceremoni redan vid ditfrden. Frmst kte hofstaten,
drefter grefvarne, sedan riksrden, sedan riksamiralen, drefter
brudens giftoman, riksrdet Bonde, sedan ambassadrerne och sist
brudgummen i drottningens vagn. Vid trappan mottogos de af
ceremonimstaren von der Linde och frdes till audiensrummet, dr
drottningen befann sig med bruden och hofdamerna. Brudgummen kysste
frst drottningens, sedan brudens hand, hvarefter alla frige fljde
exemplet. Bruden och brudgummen voro bda kldda i hvitt taft, han med
rika guldbroderier, hon fversllad med diamanter i kronan, halsbandet,
grdeln och med en stor juvel i brstnlen, hvilka dyrbara smycken sades
vara lnade af drottningen fr dagens hgtidlighet.

Samma rangordning iakttogs vid intget i stora salen, dr drottningen
tog plats mellan brudparet. Riksrdet Bonde intygade i ett tal
familjerna Horns och Sparres bermliga anor, anhllande om hennes
majestts samtycke till freningen, och nr detta gifvits med en ndig
nick, skedde vigseln. Drefter framtrdde tv grefvar med facklor -- det
var numera ingen brist p grefvar i Sverige -- och frde brudparet under
musik kring salen i hvad en nyare tid kallat polons. Fackeldansen blef
drp allmn, brudgummen bjd drottningen sin arm, bruden frdes af
Whitelocke, hvilken eftervrlden har att tacka fr denna
brllopsskildring; alla kavaljerer med bermvrd skicklighet undvikande
att flcka damernas kldningar med facklornas vaxdroppar, men sjlfve
desto mera utsatte fr mrken af denna lysande polons.

Efter fackeldansen brjade ringdanserna. Ingenting i dem liknade
nutidens svindlande polskor. Det var _allemande_, _bourre_, _chaconne_,
_courante_, franska och tyska danser, senare fven svenska; mttlig
takt, mycken vrdighet, afmtta, noga freskrifna steg, som inlrts i
dansskolor, frutan hvilka ingen ung person kunde gra ansprk p finare
sllskapston. Ingen tillts vnda ryggen t en dam, minst t
drottningen, men hennes majestt srjde sjlf fr att brydsamma felsteg
knappt kunde undvikas. Hon var midt i ringen, man visste ej alltid hvar;
hennes otliga, lifliga lynne sprang frbi musikens lngsamma takt; det
roade henne att gyckla med den etikett, som hon sjlf infrt och p
hvilken hon vid andra tillfllen hll s strngt. Nr man sg henne
skmta med brudparet, uppmana de gamle riksrden att deltaga i dansen
och med halft trug slpa dit med sig den femtiorige Whitelocke -- han,
som fr fem r sedan tigande samtyckt att hugga hufvudet af en konung --
undrade vl mngen, om hon i morgon skulle med samma ltta mod bortdansa
_sin_ krona.

Det led in p natten, klockan slog tv, Whitelocke tnkte p
morgondagen, som alla tycktes hafva glmt, och lt frnimma, att
drottningen var en tyrann. Yttrandet frambars, Kristina frgade med
frstlld undran hvad han menade.

-- Jag har icke upptckt ngot tyranni i Sverige frrn nu, svarade
engelsmannen. Eders majestt r nog grym att s lnge neka tv unga
nygifta den lyckan att ga hvarandra odeladt.

-- Ingenting vrre? Dansen m sluta.

Och dansen slutade. Men drefter var nnu sup med dess ceremonier.
Majmorgonen lyste med redan hgt buren sol in genom slottsfnstren, nr
brllopsgsterne skte sin korta hvila.

F timmar drefter, den 11 Maj, voro alla ftter i rrelse, alla gon
och ron ppna. I sdra delen af Upsala slott var en stor, tv vningar
hg sal inredd till rikssal, behngd med dyrbara tapeter och frsedd fr
stnden med dubbla rader af rdkldda bnkar, mellan hvilka en ppen
gng var lmnad i midten. I salens fra nde, p en tre trappsteg hg
plattform, stod den silfvertron, som grefve Magnus frrat drottningen
fem r frut; p tronen en rikt broderad sammetsdyna och fver densamma
en lika broderad tronhimmel af karmosinrd sammet. Till vnster vntade
fem rda taburetter de fem hge riksmbetsmnnen och nedanfr dem i en
halfcirkel tjugutre dylika taburetter rikets rd. Lktare och gallerier
p tre sidor af salen inrymde platser fr de talrike skdarne.

Klockan kort fre nio intrdde bondestndets talman med sin staf och de
ttio riksdagsmnnen af sitt stnd fr att intaga sin andel af
bnkraderna till hger om tronen. Efter dem kom borgarestndet,
hundratjugu man starkt, med sin talman i spetsen och satte sig p
bnkarna till vnster. Drefter fljde ridderskapet och adeln, omkring
tvhundra till antalet, med sin stafprydde landtmarskalk friherre Erik
Fleming, och satte sig till hger framfr bnderne. Om man fr tro
Whitelocke, intrdde vid detta tillflle sist och frnmst, som fordom i
hierarkins dagar, rkebiskopen med sin staf och fem eller sex biskopar
samt omkring sextio prster med lnga skgg, sttande sig till vnster
framfr borgarestndet. Medan prsterne gingo uppfr gngen, reste sig
alla de friga stnden med obetckta hufvuden, och nr prsterne psatte
sina hattar, gjorde de frige sammaledes. Med samma ceremoni hlsades
riksrden, som anlnde en kvart timme senare, och slutligen drottningen
med sin talrika hofstat.

Drottning Kristina i sin guldbroderade svarta sammetsdrkt med
konungamanteln, uppburen af pagerne, hade nu, som alltid, vuxit i
jmnhjd med den stllning hon intog. Hon var blek, som ju de kunde
frestlla sig, hvilka sett henne dansa en stor del af natten och sga
farvl klockan inemot fyra p morgonen; men intet spr af trtthet kunde
frmrkas i hennes lugna, majesttiska hllning; ingen skymt af nattvak
besljade denna stora, klara, allt omfattande blick. Hennes utseende
hade sedan flera r frlorat ungdomens frsta friskhet; hyn hade
mrknat, vxten blifvit mera satt, blicken skarpare, den buktiga
rnnsan mera framstende. Men hon var dock Kristina, som ingen annan;
hvarje rrelse vrdig, hvarje blick en kungsblick, hvarje ord ett
kungsord. Hon gick mellan de bugande lederna, som endast en drottning
gr mellan lederna af ett edsvuret folk, fri och obesvrad, hlsande
mera med blicken, n med hufvudets bjning, ltt och behagfullt t alla
sidor, trdde uppfr de tre trappstegen och satte sig p sin tron.
Hofpersonalen trdde tillbaka. Drrarna stngdes, drottningen sg ned p
sitt frsamlade folk.

Riksdagen 1654 str inristad p historiens blad. Det var hr
rikskanslern Axel Oxenstjerna vgrade att upplsa trontalet. Han, som
svurit sin konung att bevara Sveriges krona p dotterns hufvud, ville ej
fr stnderna frkunna hennes tronafsgelse. Och det var d Kristina
ofrberedd hll till de frsamlade stnderna detta vackra, frimodiga tal
om sin afsikt att nedlgga kronan, hvilket framlockade trar i mngas
gon och skulle ha varit ett msterstycke af vltalighet, om det s
framgtt ur hjrtat, som det framgick ur ett klart omfattande, frstnd
och ett skert gehr fr hvad hon i detta gonblick _borde_ sga.

Den ende som lade ett hjrtats ord till fregende talares smickrande
underdnighet, var bondestndets talman.

-- Ack, min Gud, hvad tnker eders majestt gra? fvergifva oss, som
lska eder s mycket! Kan eders majestt f ngot bttre n hon nu har?
Hvar skall eders majestt f ett sdant rike igen? Eders majestt skall
ngra det, nr det r fr sent. Fortfar, och drag lasset, s lnge I
lefven; vi skolom gra vrt bsta att ltta brdan. Eder fader var en
hederlig man och god konung, I ren hans enda barn. Prinsen r ock en
hederlig man, och honom skolom vi lyda, nr hans tid kommer; men frn
eder vilja vi icke skiljas, s lnge I lefven; dragen eder icke ifrn
oss!

Styf och rak, utan bugningar, klef den rttframme tolken fr Sveriges
och Finlands bnder upp till tronen, kysste tv gnger drottningens
hand, vnde henne drefter, lika styf, ryggen, upptog en liten nsduk,
torkade sina rinnande trar och satte sig p sin plats fr att ter
lmna ordet t statskonstens skrufvade vltalighet. Han visste vl, han
som andra, hvar skon klmde, men det var frunderligt med drottning
Kristina, att dr hon framtrdde, dr hon talade eller endast sg p en,
dr lyfte hon allt och alla till sig, som hade dr aldrig varit en knut
p regeringens trd; och det frunderligaste var, att hon trodde detta
sjlf. Hennes ensliga storhet, tronens faror och rdets maktlystnad hade
tvungit henne till s mycken frstllning, att mngen misstnkte
frstllning i allt. Men sdan var icke den vrld af drmmar, i hvilken
denna ovanliga drottning lefde. Nr man sade till henne, att hon regerat
vist, var hon fvertygad drom, och nr bonden sade till henne: eders
majestt r oss kr, var hon lika fvertygad om hans uppriktighet.
Hennes svar var lika uppriktigt: det kunde till och med vara varmt, men
det var ett eko frn klippvggar; det var ett terljud af henne sjlf,
sdan hon var _i den stunden_.

Sedan riksdagen frklarats ppnad och propositionen upplsts, tskildes
drottning och stnder, de senare fr att med rdet och sig emellan
besluta om drottningens underhll efter afsgelsen. Hennes fordringar
voro ej ringa, snarare egnade att afkyla mera varma understliga
knslor. Hon begrde, bland mycket annat, fven ar, stder och
landskap, som hon sjlf redan bortsknkt t andra. Mngen tyckte, att
hon ville slja sin krona s dyrt som mjligt, men fven de frstodo
henne ortt. Sveriges rike var fr henne arf och eget, ssom fr gamle
kung Gsta. Nr hon nu frivilligt gaf det mesta ifrn sig, hvarfr
skulle hon ej behlla den lilla terstod, som mest behagade henne?

Cromwells ambassadr blef icke litet frvnad, nr han, efter en natt
som den frra och en dag som denna, nyo afhmtades i vagn klockan elfva
p aftonen fr att fortstta generalmajor Horns och jungfru Gjrvel
Sparres brllopsfest. Riksdagen och tronafsgelsen frekommo honom
endast som en tillfllig paus mellan tv ntters dans.

Samma ceremonier, samma hof, samma brudpar och samma drottning: icke ens
riksrden saknades, s mnga som hade krafter och lust att vaka flera
ntter  rad. Drottningen intog sin plats under pukors klang och
trumpetsttar. En kavaljer frambar till bruden en silfverspira, omlindad
med taft i Hornska familjens frger, och hll spiran vgrtt framfr
henne, medan riksrdet Bonde med tolf beslktade vittnen intygade, att
brudgummen samma dag p morgonen gifvit bruden 2,000 dukater i
morgongfva. Spiran nedlades fr brudens ftter som ett tecken af hennes
herravlde, alla gjorde en reverens fr drottningen, ssom den hgsta
suvernen, och drp kastades spiran ut genom fnstret till borggrden.
Dr rann vin fr folket, dr syntes i den halfljusa majnatten hufvud vid
hufvud af skdare, alla hnder strcktes att uppfnga den
tillspillogifna klenoden, och de, som icke lyckades vinna bytet, slogos
om trasor af det taft, hvarmed spiran var omlindad.

Efter denna bullersamma strid, som hofvet sg frn fnstren, brjades
ter en fackeldans, liksom kvllen frut. Efter facklorna fljde ter
franska och andra ringdanser, efter dem ter sup med ceremonier och
slutligen ter afsked vid klart solsken i majmorgonen.

S fortgick det Maj mnad igenom, hela den korta terstoden af en
regering, som hade frkunnat sitt snara slut. Var dr sol i dess
segrande morgon, skulle dr vara glans i dess flyende afton. S mycket
utstrdt guld, s mnga lysande lustbarheter, s mnga frikostigt
utdelade nya hga mbeten, titlar, vrdigheter, ndebevis -- och s
mycken skuldsatt fattigdom, s mnga bittra tvister, s mnga hemliga
missnjen, s mycken tyst frvntan p slutet samt efter slutet p
bttre dagar! Det var p denna underliga mellantid mellan brjan till
slutet och slutet sjlf, som alla ron voro uppfyllda af skvaller, medan
ingenting nnu fick sgas hgt, men allt kunde hviskas och allt troddes.
Det var utsdestiden fr den frodiga skrd af halfva sanningar, som
sedan blefvo hela skandaler och gingo kring Sveriges rike som
eftermlen, frn hvilka historien icke nnu i dag blifvit helt
rentvagen. Det var d man begynte af en fjder gra sju hnor, af en
gunstling en lskare och af ett halffrstdt ord en betecknande anekdot.
Det var d Kristina skulle ha sagt om sitt folk, nr dr spordes om
missvxt i landet: kunna de ej vara njda med brd och sill? Och om sina
bnder skulle hon hafva sagt: den bonde, som sjlf drager sin plog, r
den bste bonden. Ja, det r ganska visst, att denna drottning gycklade
mnget obetnkt ord, hvilket senare utlades i annan mening; men lika
visst r, att hon delade med sin eftertrdare Gustaf III ran att ha
varit bttre n sitt rykte.

Dr lg ett otrefligt falskt skimmer fver denna Maj mnad 1654; den
kunde frliknas vid en slottsbrand. Bakom lusteldarna sg det frvnade
Sverige Vasahuset uppg i rk. Upplsning trde p alla maskor af
styrelsens trdar, ovisshet kom alla tankar att famla i mrker. Hvad n
de hge herrarne mnde sga, folkets blick var ofrnvndt riktad mot
tronen. Hon, som var allt, skulle nedstiga till intet; han, som var
intet, skulle nu blifva allt. Hvarfr icke? Smre var ej att frukta,
bttre kunde man hoppas, men hvarfr bytte de tv? Honom frstod man,
henne icke. En sade: hon r trtt att regera; den andre: hon har intet
mera kvar att bortsknka, n kronan; den tredje: hvem kan berkna en
kvinnas nycker? Den fjrde sade: riksflen skenar, hon tappar tygeln,
hon lmnar den t en man. Men sg hon d ut som hade hon tappat en tygel
ur trtta hnder? Aldrig hade hon varit mindre frsagd, aldrig mera
konungsligt hg. Hvarfr abdikerade hon? Ville hon gifta sig med Tott
eller med Pimentelli? Hon, som frsmtt Carl Gustafs hand? Nej, drtill
var frken Kerstin dock alltfr klok.

S hll, under vntans dagar, allt yttre ihop, men allt inre fll snder
-- tankar, knslor, berkningar. Hofvet dansade ntterna genom; hvem
ville ej d taga lifvet ltt? Den stormodiga unga adeln frossade i
dryckeslag, tgade larmande kring gatorna, knbjde p torgen och drack
under skrlande lefverop drottningens skl. Smfolket undrade,
skvallrade, slogs ena kvllen med skarorna af betjening, som uppfyllde
staden, och lt sig andra kvllen behaga vin eller ltunnor gratis.
Politik och trosfrgor inmngde sig n hr, n dr i gatupploppen;
Sverige var ju en stormakt. Whitelocke, en konungadrpares sndebud, sg
sitt hus p sena kvllen anfallet af en ursinnig hop rojalister och
rddades endast genom portarnas fasthet. Pimentellis papistiska
gudstjenst strdes af hotande folkskaror. Detta blott f steg frn
drottningen, rdet och rikets stnder. Hvar och en knde, att det gick
utfr, utfr, men hvart?

ndtligen skedde renunciationsakten, nr drottning Kristina nedlade och
Carl Gustaf mottog svenska kronan, tisdagen den 6 Juni gamla stilen i
Upsala slott. Det var d Axel Oxenstjerna hade lefvat en dag fr
lnge.

Den i Sveriges och mnga andra lnders historia ensam stende
tilldragelsen r tillrckligt knd och skildrad frut. Ngra f drag ur
en samtida nrvarande riksdagsmans anteckningar m bevittna Kristinas
fallande krona.

Klockan sex p morgonen voro stnderna frsamlade i rikssalen. Klockan
nio kom hennes majestt, tfljd af hans kungliga hghet Carl Gustaf och
rdet, hvitkldd i fullstndig krningsornat, med krona p hufvudet,
spiran i hgra, rikspplet i vnstra handen. Ingen blekhet frrdde
denna gng nattvak och dans. Ingen uppstigande rodnad antydde ngon
ovanlig sinnesrrelse. Kristina behll sin vanliga frg; blicken var
lugn, hufvudet hgburet, gng och hllning lediga, behagfulla,
majesttiska. Hon var, nu som alltid, situationen vuxen och medveten om
att hon sista gngen upptrdde som regerande drottning.

Tre trappsteg ledde till tronen. Till hger nedanfr dem stod Carl
Gustaf, bakom honom de fem hge riksmbetsmnnen, p bda sidorna rikets
rd, trettiotv nrvarande af fyrtiotta; vidare till hger prster och
bnder, till vnster adel och borgare. Ceremonierna liknade dem vid
intrdet den 11 Maj. Shering Rosenhane upplste afsgelsebrefvet, som
var textadt p pergament med det stora kungliga sigillet och innehll
understarnes frikallande frn trohetseden, aftrdandet af kronan t
hans kungliga hghet Carl Gustaf samt drottningens drvid fogade villkor
och underhll. Efter upplsandet fverlmnades brefvet t tronfljaren,
som under djupa reverenser uppsteg till tronen fr att fverlmna det t
drottningen och drp, lika vrdnadsfullt, nedsteg igen.

Nu aftog drottningen sjlf sin krona, rckte henne t Per Brahe,
fverlmnade svrdet t Lars Kagg och pplet t Herman Fleming. Drp
framtrdde tv kammarherrar, som afkldde henne konungamanteln, och
slunda berfvad alla konungslighetens insignier, nedsteg hon frn
tronen, stannade p frsta trappsteget, likasom tvekande att g vidare,
trdde ned p det andra, drjde ocks dr och blef stende p det tredje
och sista. Dr hll hon detta bermda afskedstal, som terljuder genom
hfderna, tackande Gud, sin barndoms frmyndare, rikets stnder och alla
understar, lofvande att n vidare intet annat ska n rikets vlfrd,
hvilken hon frklarade vara enda orsaken till hennes tronafsgelse.
Talet varade en god half timme. Och var det till att frundra, att,
ndock hon s bevekeligen talte, att hon uttryckte trar ur mnga
mnniskors gon, dock kunde hon ifrn grt sig sjlf hlla, ehuruvl hon
esomoftast drtill inklinerade och talte ganska grteligen och med
sorgelig stmma.

Detta afgrande gonblick var mhnda det enda i drottning Kristinas
lif, nr sjlfva frtalet glmde att pbrda henne frstllning, nr hon
af alla erkndes vara hvad hon dock alltid var -- sig sjlf. Samtiden,
fr hvilken hon var en gta, och eftervrlden, fr hvilken hon blifvit
en skuggbild, ro ense drom, att hvad man n m tnka om hennes person,
hennes regering och hennes afsgelse, var Kristina p sista trappsteget
af tronen drottning och kvinna. Detta sista trappsteg, som frtjent att
infattas i guld, framkallade genom stegets och stundens makt det bsta
af henne sjlf, den idealbild, till hvilken hon var fdd, en stor faders
stora dotter, hvilken, s ofta borttappad i sjlfviska lidelser, stundom
lyckades tertaga sin rtta gestalt. De, som sett eller knt henne
endast d, skulle icke igenknna den Kristina historien framstller i
blandadt ljus med s mrka skuggor. Nu var hon Vasadottern, nu talade
genom hennes lppar tv sekler och sju konungar, bland hvilka fadern,
farfadern och stamfadern, till Sveriges folk. Hvarfr fick hon ej
slockna p tronens sista trappsteg?

Hvad dr sedan fljde vid afsgelsen var viktigt fr riket, men
betydelselst fr Kristina. Shering Rosenhane besvarade drottningens tal
 rdets och stndernas vgnar, upprknande alla meriter af hennes
majestts bermliga styrelse, bedjande henne frlta den frtret hon af
en eller annan kunnat erfara under sin regeringstid, betygande allas
tack och krlek samt slutande med en vlnskan, att denna ohrliga
frndringen mtte ske under Guds vlsignelse. Drp fverlmnade
drottningen insignierna t sin eftertrdare, anbefallande honom Sveriges
store konungars fredme och mhet mot hennes moder samt kvarblifne
vnner och tjenare. Hvarefter hon, under mycket krus frn den nye
konungens sida, ledde honom upp till tronen. Carl Gustaf talade d frst
till drottningen, bedjande henne tertaga sin krona. Nr hon frblef
obeveklig, vnde han sig i vl valda, vrdiga ordalag till alla
nrvarande, lofvande att hlla fast vid Guds ord och Sveriges lag samt
bedjande om vlsignelse fver sin regering. ter svarade Rosenhane 
allas vgnar med frskran om trohet och lydnad, hvarefter talmnnen
kysste den nye konungens hand.

Efter slutade tal och ceremonier var afskedsuppvaktning i drottningens
enskilda rum fr rdet, hofvet, ridderskapet och adeln. Hennes majestt
tog alla i hand, och ter fllo uppriktiga trar. Adeln hade drtill
mycken anledning, ty s hgt som under denna regering hade denna
statsmakt aldrig stigit frr och skulle ej stiga ngonsin mer.

Fyra timmar senare krntes Carl X Gustaf i Upsala domkyrka. Drottning
Kristina fann sig obehflig vid denna hgtidlighet. Hon fretog under
krningen en promenad i vagn till stadens omnejder. Blott ett par
hofdamer och ett par kavaljerer, spillror af hofstaten, fljde henne,
frvnade fver hennes gldtiga lugn.

Stnderna hade infunnit sig i domkyrkan klockan tv eftermiddagen, men
riksdagsfruarna och hustrurna med sina vuxna dttrar hade suttit dr
sedan klockan sex p morgonen fr att vara skra om plats. Tiden hade
blifvit dem lng; de hade skickat hem efter mat, l och vin fr att ej
brja den nya regeringen med en fasta. Klockan tre intrdde konungen i
hvita gyllenduksklder och krningskjortel, tfljd af rdet. Linkpings
biskop mottog honom med ett skriftens sprk, Johannes Matthi predikade,
men d detta skedde i hgkoret, kunde ingen i kyrkan hra ett ord,
hvarfr mnga smgo sig ut till Adolfs kllare att under predikan dricka
konungens skl. Nr biskop Johannes var nederstigen, klef en nyfiken
gumma upp i predikstolen fr att bttre se konungen, hvaraf en s allmn
munterhet uppstod, att ett solsken flg fven kring Carl Gustafs
allvarliga drag. Nr sedan psalmen uppstmdes: Gud gifve vrom konung
ett lyckosamt regemente, sjngo flera med full hals vrom drottning,
som de vant sig att sjunga.

rkebiskopen frrttade krningsakten med sedvanlig hgtidlighet,
hvarefter krningspenningar af silfver mtteligen utkastades med
omskrift kring kronan: af Gud och Kristina. Dr hade frst sttt att
lsa: af Guds och Kristinas nde, men jmfrelsen hade befunnits fr
stark, och mynten prglades om.

P kvllen gaf konungen gstabud fr rdet, hofvet och alla stnden,
hvart stnd fr sig, alle vl trakterade. Rtterna voro bde mnga och
kosteliga; hvar och en fick sitt armklde fverfullt med konfekt, s
att intet lmnades t sluntarne. Rhenskt vin och lands l med flera
goda varor kommo sjlfve prsterne att glmma sorgen fver drottning
Kristina. Men -- sger berttaren -- nr vi uti _convivio_ begynte
blifva som lustigast, stod hon fver oss upp under taket[11] och sg p
oss frn fra vningen. Odhelius, i det han drack ut glaset fr
drottningens skl och vnde bottnen upp, var den frste som sg henne;
men vi lddes som om vi intet sge henne ... Klockan tv gingo vi
drifrn lustige och glade.

Den ensliga mrka skepnad, som stod druppe i skuggan p galleriet, fick
nu bevittna huru hon srjdes af sitt folk. Drottningen var dd, lefve
konungen! fver alla som sett henne stiga ned frn det tredje
trappsteget, fver alla utom henne sjlf, fll det gripande intrycket af
en tillintetgrelse. Kristina nedanfr tronen var icke mera Kristina.
Dr, p denna hjd, fr hvilken hon var fdd och dr hon i sin storhets
gonblick reste sig som en tornspira fver tempelmurar, dr var hon
drottning. Nedanfr Sveriges tron frblef hon nnu alltid den hgt
begfvade, den snillrika, men fven den sjlfviska, den allt fordrande,
hvars ansprk icke mera skyldes af konungamanteln. fvergifven af
makten, sviken af behagen, frrdd af smickret, gde hon ej mer ngon
annan tjusning kvar, n glansen af ett frbleknadt namn, en kall lrdom
och skrpligheten af en ldrad, egenkr kvinna.

[Fotnot 11: I det galleri, som frn drottningens vning ledde rundt
kring den hga gstabudssalen.]




                             23. Messias.


      Han hade glmt den ende utkorade, som kunde utfra Herrens verk.

sterlandets historia r rik p hastiga omkastningar, gldande
hnfrelse, som snart frsjunker i trg likgiltighet, ter uppflammar i
fanatism och ter lgger sig till ro i tron p ett oundvikligt de. Hr
uppst religionsstiftarne, profeterne, despoterne; hr flja dem tallsa
hjordar af blinde anhngare, hvilka i nsta generation frstrs utan
spr fr att lmna plats t en ny beundran fr mystiska helgon och
storartade mnniskoslaktare.

Tiden fr denna berttelse var fruktbar p underliga folkrrelser, icke
minst bland judarne. I Smyrna lefde vid brjan af sjuttonde seklet en
judisk fgelhandlare och mklare vid namn Mordechai Zevi, en yngre
broder till den i vr berttelse ofta nmnde bankiren Ruben Zevi i
Regensburg. Frhllandet mellan brderne var till en brjan godt;
Mordechai var sin rikare och klokare broders agent i Levanten. Men detta
frndrades, nr Ruben Zevi blef barnls och slkten brjade kasta
giriga gon p arfvet. Misstro och ovnskap uppstodo mellan de bda
brderne, och Ruben Zevi afbrt all gemenskap med sin broder i Smyrna.

Mordechai, som stod under rabbinernes inflytande, hade fyra sner och
bland dem en sllsynt skn och begfvad yngling vid namn Schabbathai,
fdd r 1625. Denne _Schabbathai Zevi_ kom tidigt i rabbinskolan och
gjorde s frvnande framsteg, att han redan vid aderton r blef lrare
i Talmud och Kabbala. Han utmrkte sig icke blott genom sin lrdom och
sin sknhet, utan n mer genom sina strnga andaktsfningar. Han bar
alltid hos sig en _talith_ (bneduk) och en _tefillin_ (bnerem,
radband), delande sin tid mellan studier, bner, bad och fastor sex
dagar i veckan. Denne skne yngling, som sades i sig bra vllukten af
tre patriarker, vann snart ett stort anseende och begynte r 1648
upptrda som profet. I brjan sade han sig blott vilja rensa och
terstlla judendomen till dess ursprungliga renhet enligt Mose lag; men
snart vuxo med skaran af anhngare fven hans ansprk. Nu upptrdde han
ofrtckt som den af Gud utlofvade Messias, hvilken skulle terstlla
Israels rike, samla kring sig de frskingrade judarne och frlossa dem
frn hedningars, kristnes och muselmns ok.

Detta vckte anstt bland Syriens rabbiner; de rdplgade, snde en
varning till den nye profeten, och nr han fortfor med sina lror,
bannlyste de honom som gudsfrsmdare. Ruben Zevi, som hade sina
kunskapare fverallt, frnam domen och gillade den, s mycket hellre som
han sjlf var anstucken af samma storartade relystnad att terupprtta
sitt folk, men ville med helt andra medel, med penningens allmakt, klok
statskonst och kpte furstars bitrde terfra judarne till det heliga
landet. F r frut hade han lika afgjordt frnekat sin trosfrvant
Uriel Acosta i Hamburg, hvilken ville frena judar och kristne i en
frnuftstro, dr sjlens oddlighet icke mer fann ngon plats.

Frklarad fgelfri, ndgades Schabbathai Zevi fly frn Smyrna, men fann
en mktig bundsfrvant just i frfljelsen. En ansedd jude i Gaza,
Nathan Benjamin, fvergick till hans parti och tillfrde honom skaror af
nye anhngare. Nu upptrdde han i Saloniki, i Athen, p Morea, i
Alexandria, fverallt predikande det nya messiasriket och fverallt
buren i triumf af jublande folkmassor, icke endast judar, utan fven
kristne och muselmn, som i honom sgo den af Gud utkorade, ja Gud
sjlf. De vidunderligaste sgner kommo i omlopp. Den nye profeten skulle
uppvcka Moses ur grafven och gifta sig med hans dotter; Schabbathai var
vl redan gift, men detta oaktadt en _nazir_, som aldrig smakat vin
eller vidrrt en kvinna. Drefter, tillade ryktet, skulle han rfva
sultanens krona och rida in i Jerusalem p ett eldsprutande himmelens
lejon, hvars tunga skulle vara en sjuhfdad orm.

Antingen nu denne nye Messias ville p sitt stt gra ryktet till
sanning eller att han frnummit sin farbroders samtidiga plan att erfra
Jerusalem, befann han sig p vg frn Damaskus just i de dagar, nr
Ruben Zevi, utrustad med sultanens ferman, som Hagar utverkat, stod vid
portarna framfr samma stad.

Den kloke bankiren hade berknat allt. Han hade frutsett hvarje hinder
och frsttt att besegra hvarje motstnd. I mer n femtio r hade han
tligt och lngsamt frberedt denna sin lefnads lsklingsplan att engng
terfrsamla sitt folk i det heliga landet och nyo grunda Israels rike.
Mhnda var nnu ej allt s moget, som han nskade fr en sker
framgng, men han kunde ej vnta lngre. Han var ttio r, nnu
viljekraftig och stark, klok, modig och hnsynsls, men de dagar stodo
fr drren, nr han ej skulle vara det mer. Tiden tycktes gynna hans
djrfva plan. P kalifernes tron satt ett omyndigt barn, som beherskades
af hans dotterdotter Hagar. De kristna folken kifvades om westfaliska
fredens byten och hade glmt den aflgsna stern. Ruben Zevi beslt att
handla.

Det var den strsta affr -- och han insg det sjlf, det strsta
vgspel -- p hvilket den gamle rknemstaren ngonsin inltit sig. Hela
hans omtliga rikedom insattes p detta enda kort. Han kpte af
sultanen, hvars skattkammare alltid var tom, det heliga landets
besittning fr obekanta millioner venetianska dukater i guld; man fick
aldrig rtt veta beloppet, hvaraf troligen en stor del frsvann i
pascharnes vida fickor. Och han fick detta land p frdmjukande
villkor, ssom en skattskyldig provins under osmaniska riket, med
turkiska garnisoner i alla fstningar utom Jerusalem. Men detta oroade
Ruben Zevi fga. Hade han engng grundlagt judarnes nya rike, skulle det
snart afkasta osmanernes ok och utbreda sig fver vrlden. Det kostade
honom otroliga summor att muta sultanens nrmaste omgifning och de
snikne pascharne i Syrien, Judeen och Egypten, hvilkas samtycke och
bitrde han ej kunde umbra. Icke ens sultanens ferman var tillrcklig;
den mste understdas af en krigshr, hvilken Benjamin Zevi vrfvade i
Egypten och Syrien -- 11,000 man, judar och araber -- kristne vgade han
icke vrfva, af fruktan fr misstankar af Islams beknnare.

Underhandlingarna voro afslutade. Benjamin Zevi satte sig i marsch med
sin hr frn Jaffa, skingrade ngra syriska rfvarehorder, inryckte utan
svrdsslag i den helige staden, hvars portar ppnats af morfaderns guld,
och besatte murarna med sitt folk. Snart fljde Ruben Zevi sjlf och
vidtog utan drjsml alla ndiga tgrder att trygga sin nya besittning.
Det skedde i all stillhet, utan larm, utan proklamationer. Man mste
fara varligt med det turkiska hgmodet. Jerusalem mrkte knappt, att det
ombytt herskare; det var s vant att ombyta paschar. Det enda som oroade
den nye judefursten var, att s f judar fljde hans kallelse. I alla
lnder och vrldsdelar hade budskapet utgtt, att numera kunde Israels
frskingrade tervnda till sina fders land, mot hvilket de med lngtan
blickat i s mnga rhundraden. Men i stllet fr vntade orkneliga
skaror sg Ruben Zevi en ringa hop, mest fattige och trasige
trosfrvanter, samla sig under hans fanor. De rike, de lrde, de mktige
judarne, med hvilkas tillhjlp han ville upprtta Davids fste, hade
uteblifvit. De hade fredragit Egyptens kttgrytor, misstrott budskapet
och kvarstannat i frivillig trldom hos Ammons barn.

Jerusalem, vrldshistoriens medelpunkt, lg vid denna tid skfladt,
blodbestnkt, frtrampadt af vnner och fiender. Lika vrdad som
misshandlad, hade denna stad af stora minnen under osmanernes vlde
sedan 1517 nedsjunkit till en oregelbunden kping af palatser i grus,
mosker och kyrkor af alla byggnadsstilar, trnga, smutsiga kvarter af
lga, med kalk rappade hus, dr en blandad befolkning afsndrade sig
efter nationaliteter och trosbeknnelser, lifnrande sig mest af att
preja pilgrimer. nnu kvarstod den gamla, flera gnger rifna och ter
uppfrda ringmuren, som en tid burit sjuttiofyra torn; nnu de fem
portarna, ruinerna af Herodes' palats, den heliga grafvens kyrka, sdan
hon uppfrdes af korsfararne i brjan af tolfte seklet[12], fr att icke
frgta den klassiska tempelgrunden, det af murar skyddade _Haram_, dr
kejsar Hadrianus frgfves velat hna Frlsarens profetia med sitt
Jupiterstempel, och dr sedermera den kristna klippkyrkan ftt vika fr
Omars mosk. Det var skrdetiden i mnaden Nisan, April, men fga annat
att skrda, n magra oliver. Pilgrimerne strmmade, som vanligt, till
den kristna och judiska psken, knfllo, bdo, tiggde och slogos om
sina brdsmulor med utsvultna hundar. Dr lg ett hemlighetsfullt de
med historiens och profetians hela tyngd fver denna olyckliga stad, som
engng, lik Betsaida, varit upphjd nda till himmelen och nu lg
nedstrtad nda till ddsriket, fr att han icke visste sin tid.

[Fotnot 12: Hon brann 1808 och uppfrdes sedan i modernare stil.]

Sedan Ruben Zevi bittida p judiska pskmorgonen frrttat sin andakt i
synagogan, red han, tfljd af tv bevpnade tjenare, ut fr att bese
staden och dess omgifningar. Hans vg frde honom slutligen utom murarna
uppfr den sluttande stigen till Oljoberget. nnu var det tidigt, nnu
stod solen lgt och frgade lngt i vster Medelhafvets vida
vattenspeglar i rdt, bltt och grnt. Vnde sig den gamle mot ster,
sg han ett mrkt, tcknigt vatten bakom Engeddins bergken; det var det
dystra, af klippmurar instngda Dda hafvet. Staden lg under hans
ftter som en hvitmenad graf. Solen belyste minareternas spiror och de
kristna kyrkornas kors; synagogorna gmde sig bakom lga murar.
Ingenstdes ett spr af Moses, ett tersken af David. Ruben Zevi
suckade: hvar var Israel?

Han knde ett behof att utgjuta sitt hjrta fr sina fders Gud och
skte en plats, dr hans blickar ej srades af Israels eftertrdare. Han
skte lnge frgfves. Sjlfva Oljoberget var fverslladt med kristna
minnen. Dr var Himmelsfrdskyrkan; dr var jungfru Marias graf; dr var
Getsemane. ndtligen, nr han nalkades Kidrons dal, fann han Absalons
graf, en liten strutformig byggnad, uthuggen i klippan, steg af hsten,
snde tjenarne att posta ett stycke drifrn och knbjde p det berg,
som David helgat med sina trar fver den frlorade sonen. Han hade ej
mrkt, att en af bergets mnga eremiter skt en fristad i Josafatshlan
nra intill och framtrdde bakom honom, synbarligen fga belten att se
en jude oskra med sin nrvaro hans morgonandakt.

-- Herre Zebaot -- bad den gamle juden med hg rst, ssom ville han
ropa till himmelen -- du, som genom din tjenare Moses lofvat Kanaans
land t Abrahams sd till evig tid -- du, som frskingrat oss och lofvat
ter frsamla oss frn jordens fyra hrn -- du, som sagt genom dina
tjenare Esaias och Zacharias, att du vill frena alla Israels stammar i
din stad Jerusalem, s att ock de gamle skola sitta p dess torg, hvar
med sin staf i handen fr hg lders skull -- se, vi komme p ditt
lfte, Herre, och tertage det land, som du gaf oss till arfvedel. Vi
dmjuke oss infr dig; vi ro det frkastade silfret, det afflliga
folket, som du gifvit till pris t vrldens smlek och hedningarnes
bespottelse; men vi komme dock, Herre, p ditt ord, vi frvnte af dig
upprttelsen och hmnden. Du skall sl dem som slagit oss, du skall
frtrampa dem nda till ddsriket under vr fot. Men frn oss skall du
borttaga det bfvande hjrtat och utrota vr frsmdelse i alla land. Du
skall gifva oss hufvudprydnad fr aska och gldjens olja fr mycken
bedrfvelse, guld fr silfver och koppar fr jrn. Herre, gif mig ett
tecken, att du nu vill fver oss uppfylla ditt heliga lfte! Hr r en
till roten frtorkad trnbuske: lt honom skjuta ett grnt skott!

Och den bedjande gamle juden kastade sig med ansiktet mot marken, ssom
vntade han ett svar frn bergets innandme. D hrde han en rst bakom
sig sga:

-- Hvem r du, som gr till rtta med din Gud och frelgger honom hans
tid? Har d du hrt hans rst, som sger till dig: st upp, Samuel! nnu
r Mose frbannelse icke borttagen. nnu r hedningarnes fullhet icke
inkommen i Guds kyrka. nnu hnger tckelset fr dina gon, s att du
icke ser Getsemane vid dina ftter och frnimmer terljudet af ditt
folks rop: hans blod komme fver oss och vra barn! ... G, frblindade!
Intet grnt skott spirar nnu ur ditt folks trnen. Budbrarnes fotsteg
genljuda i berget. Si, Antikrist str fr portarna och skall varda dig
fvermktig, tilldess att hans tid r ute och allt varder underlagdt
Herrens Krist.

Ruben Zevi uppreste sig och sg vid sin sida eremiten frn
Josafatshlan. Ett obeskrifligt raseri grep den annars s frsiktige, s
berknande gamle mannen. Nu, nu, i afgrandets, i segerns, i
vrldsherravldets stund vgade en af hans folks frtryckare slunga
honom i ansiktet Moses' profetia och Nazarenerns dd! Hans rst svek
honom, hans knutna hand hjde sig fr att sl olycksprofeten i ansiktet,
d i detsamma tjenarne skyndade till och frkunnade ankomsten af ett
ilbud frn hrens underbeflhafvare Assar Kaba.

-- Rabbi -- sade budbraren, nnu andls efter en hftig ridt uppfr
berget -- Assar Kaba lter frga dig hvilket svar han skall gifva
Messias, som str utanfr Damaskusporten och fordrar intrde.

_Messias!_ Den gamle juden slog sig fr pannan. Han hade bedt till
Abrahams Gud om sitt folks upprttelse och glmt upprttaren, glmt den
ende utkorade, som kunde utfra Herrens verk! _Drfr_ skt intet grnt
skott ur det frtorkade trnet.

Med en ynglings snabbhet satt han ter i sadeln, ridande utfr berget
och lmnande den frvnade eremiten utan svar. Men under ridten
instllde sig dessa betnkligheter, som ett lngt affrslif stndigt
framkallat i detta frslagna hufvud. Hvem var denne Messias? Var han
mhnda ingen annan n Mordechai Zevis frryckte son?

Ruben Zevi anlnde till porten. Dr stod Assar Kaba med femhundra
krigare. En myckenhet folk trngde sig innanfr och utanfr muren. En
beskickning vntade svar. Det var juden Nathan frn Gaza, tfljd af en
besljad kvinna och tv tjenare. Ruben Zevi frstod, att Mordechais son
ville hrin.

-- I Jehovahs namn -- utropade sndebudet med hg rst -- fordrar jag
intrde fr hans utkorade Messias, som kommer till sin stad Jerusalem
fr att frlossa sitt folk.

-- Hvilket bref och insegel har du p detta ditt budskap? frgade Ruben
Zevi kallt.

-- Han sade till mig: sg dem, att Herren har sndt dig, och om de
vgra, skola portarna uppltas af sig sjlfva, svarade sndebudet.

-- M han d gifva oss tecknet, tertog Ruben, pekande p den starkt
tillbommade porten. -- Frnim, port, att jag vgrar honom intrde,
sframt du icke upplter dig af dig sjlf!

Folkhopen steg hpen tillbaka och betraktade porten, i hvarje gonblick
vntande att se bommarna falla och reglarna uppltas utan
mnniskohnder. Men porten frblef orrlig.

-- Vn Nathan -- fortfor Ruben efter en stunds vntan -- du ser, att
porten icke hrsammar din herres befallning. Gif mig ett annat tecken,
om du vill blifva trodd p ditt budskap!

-- Herren skall lta eld nedfalla frn himmelen p dig och allt folk,
som str emot den oemotstndlige, ropade nu Nathan, som trhnda mrkt,
att ett skvder nrmade sig.

Icke frr var det sagdt, innan en hvass blixt ljungade ut frn skmolnet
och upplyste frfrade ansikten i den frsamlade folkhopen.

Ruben Zevi stod hnande lugn.

-- r d Herrens arm frkortad -- utropade han -- att hans ljungeld icke
drabbar sitt ml? Se, jag str oskadd och frklarar hr i Guds och
mnniskors syn, att denne fregifne Messias r en bedragare och ej
skall oskra Guds stad med sina lgnaktiga profetior.

Han missrknade sig p sitt folk. Det var frberedt genom profetens
rykte i alla munnar. skvdret fortfor att vrfva t denne nye
anhngare. Ett obeskrifligt tumult uppstod.

-- Han hdar Messias! Han uppreser sig mot Gud!

Skarorna utanfr och innanfr murarna begynte storma porten fr att sl
den i stycken; hotande hnder hjdes mot den otrogne gamle. Denne fann
rdligt att skyndsamt tillkalla sin dotterson Benjamin med
frstrkningar ifrn Jaffaporten.

Midtunder frvirringen trngde sig den besljade kvinnan fram och sade
till Ruben Zevi:

-- Ett ord, rabbi!

Dr var en vinkel vid muren bakom eskorten; hon visades dit och fick
ngra gonblicks tid att tala.

-- Rabbi -- sade hon med brdskande hast -- din sak r frlorad. Ditt
herravlde r slut, dina hvita hr ro tillspillogifna. _Honom_ str
ingen emot -- ingen annan n jag. Svr vid Jehovahs tron och din faders
ben, att du ingr p mina villkor, och jag skall frgra honom.

-- Lt hra dina villkor! sade den gamle.

-- Det, som hrtills r skedt, skall vara ssom hade det aldrig skett.
Jag fordrar glmska af allt som varit. Du skall upptaga mig som din
dotter och skriftligt frskra mig om arfvet af dina skatter. Dina
dotterbarn skola bortsndas till Afrika eller Indien och nja sig med
ett mttligt underhll. Jag skall styra i ditt hus och lyda endast dina
befallningar. Svr mig detta, och Schabbathai Zevi, din broders son,
skall hafva upphrt att lefva, innan solen gr ned. Du tror mig icke --
tillade hon ifrigt, nr den gamle teg. -- Frga Nathan, och han skall
intyga, att jag, Schabbathais frnka, tillreder hans dagliga dryck.

-- Du r Thamar! sade Ruben Zevi med en rst, som fvermttet af hans
knslor betagit all klang. -- Jag igenknner dig p ditt klumpfinger och
dina ord.

-- Ja, jag r Thamar, din broders dotter, sade kvinnan, i det hon
afsljade dessa vlbekanta, fordom skna, nu lngesedan af alla lidelser
hrjade drag, som lsaren engng mtt under furstinnan Radzivils
purpurrda barett.

-- Du r Thamar, fortfor den gamle med samma underliga, skenbart iskalla
stmma. -- Du r Thamar, som frrdt min dotter Ruth t hennes bdel,
som kastat henne att d i en sndrifva, som velat frgifta min
dotterdotter Hagar och lagt alla de snaror du frmtt mot Ruths bda
barn. Nu begr du, att jag skall frskjuta mina barnabarn och frskrifva
t dig mitt arf, fr att du frst skall frgifta min brorson och sedan
mig.

Kvinnan hajade till vid tonfallet i detta svar och sg sig om efter en
utvg att undkomma. Men hon trngdes ttt mot muren af de bevpnade; ett
rop skulle ej hras i det brusande larmet.

-- Hvartill tjenar det att upprifva gamla sr? genmlde hon trotsigt.
Ditt lif r nu icke vrdt en handfull aska. Schabbathai skonar icke sin
faders blod, och jag r kommen att rdda dig p de villkor jag sagt.
Skynda dig! Hr du ej porten braka?

Den starka porten sviktade p sina rostade gngjrn och skulle hafva
fallit, om icke Assar Kaba, nnu blott med musktkolfvarna, lyckats gng
efter gng drifva hopen tillbaka. D anlnde Benjamin Zevi med en trupp
ryttare och trngde allt undan, som stod i hans vg. Det forna
krigarelynnet hade n en gng ftt makt fver rknekonsten hos denne
trlbundne kompanjon p bankirens kontor. Den unge anfraren for mera
hrdhndt fram, n sin underbeflhafvare. Han brukade nnu icke det
dragna svrdet, men han red in i den larmande hopen, trampande under sin
Jehus hofvar mn, kvinnor och barn.

-- Benjamin! hrdes fver larmet hans morfaders rst.

Dottersonen banade sig med mda vg till det afskilda stllet vid muren.

-- Hr r Thamar, som frrdde din moder. Jag sknker henne t dig, min
son; men flcka icke din hand med en frrderskas blod!

-- Nd, nd! utropade nu den brottsliga kvinnan, som frgfves skte med
blodiga naglar klttra uppfr den obevekliga stenmuren. -- Nd,
Benjamin! Jag r blod af ditt blod, jag skall anvisa dig frdolda
skatter ...

Hon hann icke sga mer. Ruths son -- Ruths, hvars hela korta lif varit
oskyldig, frbarmande krlek -- ihgkom med andra knslor sin moder och
sin syster, som han svurit att hmna. Han mindes det vanvrdiga stt, p
hvilket drottning Kristinas kammarherre Wrangel en dag behandlat
furstinnan Radzivil, och sporrade sin hst baklnges mot den plats vid
muren, dr Thamar stod inklmd. Jehu var stor, tung och ursinnig af
sporren. Han strk tillbaka mot muren med s frkrossande tyngd, att
snart fanns under hans bakhofvar endast en oigenknnelig lmning af
henne, hvars lif varit ett enda lngt frrderi mot dem hon sttt
nrmast.




                        24. Stjrnornas stund.


                                               Han var ter sig sjlf.

Folkhopen innanfr muren var trngd tillbaka och allt motstnd
skingradt, nr en ovntad anblick pltsligt frndrade allt. Det under
Nathan bebdat hade verkligen skett. Medan man nnu underhandlade vid
Damaskusporten, hade den nye profeten funnit anhngare, som fr honom
ppnade den p vstra sidan belgna och numera svagt bevakade
Jaffaporten. Hrifrn tgade han, omgifven af jublande skaror,
obehindrad in i staden, vl icke p ett eldsprutande lejon, men med
konungslig stt. Han hade valt pskdagen fr sitt intg, och detta var
mycket olikt ett annat tidigare intg i Jerusalem p en arbetssninnas
fle.

I kraftens och ungdomens hela fgring, tjugunio r gammal, prisad af
mnga tusende som den sknaste bland mnniskors barn, kldd, i den
fornjudiska drktens lifrock, underklder, sandaler och mantel,
glnsande af purpur och guldstickadt tyg, frenade Schabbathai Zevi, dr
han red p sin hvita hst, vlsignande folket, allt som tjusar och
bedrar en sterlndsk fantasi. I spetsen fr tget red en utropare, en
liten, knappt tre fot hg dvrg i karmosinrd mantel, p en tam,
dresserad giraff, hvars lilla hgfrdiga hufvud p den lnga halsen
krmade sig fver husens tak. Nrmast framfr profeten gingo harpolekare
och sngare, som uppstmde Hosianna och Davids krningspsalm. Efter
honom red hans lifvakt, sju gnger sju nazirer i hvita mantlar p svarta
hstar. Dem fljde till fots omkring ett hundra leviter i prsterlig
skrud, efter dem korgossar med starkt doftande rkelsekar, efter dem
ter bevpnade anhngare, beredde att snderslita hvarje motstndare,
och slutligen en stndigt vxande, sjungande, skriande och dansande
folkskara. De sjuke, de blinde, de lame trngde sig fram fr att
profetens skugga mtte falla p dem: spkbilden af de helbrgdagrelser,
som fr tusen och sex hundra r sedan skett i detta samma Jerusalem.

Detta p samma gng festliga och krigiska tg trngde sig in som en kil
mellan frdelningarna af Benjamin Zevis vid murarna spridda krigsstyrka.
Men nnu var ej allt frloradt, nnu stod krnan af hren vid
Damaskusporten; ett djrft anfall kunde sprnga det konungsliga tget i
stycken.

-- Icke nu, icke nu, frrn du tvtt dig ren! bad den gamle morfadern.
Du r bestnkt med en kvinnas blod, och s kan du icke draga till
Herrens strid.

-- Mig ddar ingen fre stjrnornas stund! utropade Benjamin med den
tillfrsikt, som numera blifvit hans enda tro. Och han lt, i spetsen
fr rytteriet, blsa till anfall, i mening att hugga in p festtget och
taga den falske Messias till fnga. Han var trotsig och glad, han var
ter sig sjlf, han kastade penningemklaren frn sig som en usel
narrkpa och var ter hvad han alltid velat och bort vara, en krigare
utan fruktan och tadel, ke Totts ridsven, ryttaren, hvilken satt som en
mur, fastvuxen i sadeln.

Den oerfarne, han hade ingen aning om de andliga hvirfvelstormarnas
makt. Hans folk fljde honom tvekande, men blott fr att vid profetens
syn kasta sig till marken och nedlgga vapnen. Hot och bner, lften om
byte, allt var frgfves. Knappt trettio eller fyrtio af huset Zevis
liftjenare lydde nnu order, slutande sig kring den trogne Assar Kaba.
Fr Benjamin terstod intet annat val, n att ska p omvgar uppn det
befstade Haram och innesluta sig dr, i hopp att kunna draga till sig
ngon del af den friga, i staden kringspridda hren.

Men just till denna fr judarne heligaste punkt i den heliga staden och
till den dr belgna anseddaste synagogan riktade fven profeten sitt
tg. De bda skarorna anlnde samtidigt och intrngde genom olika
portar, ty Haram hade ej mindre n elfva sdana. Hr flt det frsta
blodet. Benjamin kastade sig in i synagogan och frsvarade med sin
lytta, hgra hand hvarje fotsbredd af dess murade stengolf. Nu var han
ter sig sjlf, nu knde han sig ter fri, som en kungsrn, undkommen ur
en jrngallrad bur. Han var ter Slanges frimodige lrjunge, ter
Torstensons okuflige lille sergeant, hans enda ga glnste af bragdlust,
hans arm utdelade glada hgkomster frn rorika slagflt. Han var ter
den tappraste bland de tappre, och han knde det, han stred som man
strider fr ra och seger, nr man vet, att man icke kan falla ...

Men Thamar hade haft rtt, profeten var oemotstndlig. Sjlf deltog
denne icke i striden; han gaf ett tecken med handen, och allt fll fr
nazirernes krokiga yataganer. Slanges lrjunge sg sina siste trogne
stupa; en jttelik syrier kastade sig fver Assar Kaba och genomborrade
honom med yataganen. nnu var Benjamin Zevi osrad; han frsmdde allt
skydd; honom kunde ju ingen dda. Han trngde undan tjugu fiender och
klf med ett enda hugg syrierns hufvud. Men nu var stjrnornas stund
kommen. Den minste bland hela den fanatiska hop, som fljde profeten,
den lille, oansenlige dvrgen, spenslig och svag som ett barn, krkte
sig under Benjamin Zevis upphjda arm och genomborrade hans hjrta med
en dolkstt. Han vacklade, han fll ... gossen frn Kaskas, frn Lavila,
frn Neunburg, frn Leipzig, frn Stockholms slott, frn Jankowitz ...
han trampades ned ... intet frvissnadt lf om hsten lg s frtrampadt
som han. Han fll utan ett ljud, utan en suck. Om han kunnat behlla en
enda klar tanke, hade det varit frvningen fver att _kunna_ falla. S
lngt och icke vidare; banan var utmtt. Den stund skall komma, nr alla
stjrnor falla, och denna stund hade kommit fr det frsta af nattens
barn.

Profetens seger var snart fullstndig. De af Benjamin Zevis folk, som
icke underkastat sig eller stupat, flydde t alla hll, bebdande
profetens upphjelse och det osmaniska vldets fall.

Samma dag mot aftonen frdes till profeten en fngen gubbe, misshandlad
af pbeln, blodig, halft vanmktig, med rifna klder och det hvita hret
brande spr af gatornas smuts. Det var den nyss allrdande Ruben Zevi.
Profeten knde icke eller ltsade icke knna sin farbroder. Han frgade
med en konungslig domares kld, om fngen ville d som frtappad eller
beknna Messias och lefva.

Ruben Zevi behfde en stund att terhmta sig. Hans blickar hvilade
forskande p den skne unge mannen i purpurmanteln vid synagogans
altare, som nu var en tron, och han upprepade Johannes Dparens budskap:

-- r du den som komma skall, eller skole vi frbida en annan?

-- Jag r den jag r, svarade profeten med de mystiska ord, som sgas
innefatta det hgsta vsendets namn.

-- Schabbathai Zevi, Mordechais son -- tertog den gamle -- jag frgar
dig icke _hvem_ du r, ty du r ktt af mitt ktt och blod af mitt blod.
Jag frgar dig _hvad_ du r och om du r den som komma skall.

Profeten var aldrig svarsls. fver hans lppar fldade lrda bevis ur
Mosebckerna, profeterna, Talmud, Midraschim, Masora och andra vishetens
skattkamrar.

-- Vlan, r du Messias, s gif mig ett tecken! Sg mig hvad jag bad i
dag p morgonen vid Absalons graf!

-- Du bad om min ankomst, frrn du knde mig, var det snabba svaret.

-- r du en profet och vet icke, att just det som jag glmde och fr
hvilket Herren frnekade mig sitt tecken p den frtorkade trnbusken,
var, att jag glmde bedja honom om Messias' ankomst! En lgnare r du,
Mordechais son! Slkte efter slkte har ditt folk i rtusenden bidat
befriarens ankomst; i alla elnden har han varit dess hopp, och under
vntan p honom ha vi utgjutit Nazarenerns oskyldiga blod. Jag dre har
velat g Guds rdslut i frvg och upprtta Israels folk utan Messias.
Si, jag dmjukar mig, jag beknner min drskap; men du frhfver dig.
Hvar r din smrjelse? Hvar ro dina tecken? Du, som upphfver dig till
konungarnes konung, vet du icke, att frst skall Elias uppst och bereda
vg fr Herrens utkorade? Hvar r Elias? Du gr din vg, Jehovah gr
sin. Mordechais son, du skall sluta som en afflling, du skall varda en
bespottelse fr gojim och ett sjufaldt elnde fr Isr...

Innan den gamle hann uttala ordet, hade nazirerne gripit honom bakifrn
och lagt en kafle i hans mun. I den nyss renade synagogan fick intet
blod utgjutas mer. Ruben Zevi frdes till den plats invid stra muren,
som br namnet Abrahams offer. I dess nrhet r i muren infogad en
afbruten pelare, om hvilken legenden berttar, att mellan denna pelare
och Oljoberget skall p yttersta dagen spnnas en fin trd, vid hvars
ena nde vaktar Jesus, vid den andra Muhamed. fver denna trd fra
nglarne mnniskornas sjlar; de goda komma fver, de onda nedstrta i
afgrunden. Det var hr Ruben Zevi blef strtad frn muren ned i Hinnoms
dal. Han hade frnekat Messias, han aktades icke vrdig en judes dd och
nedstrtades vid den yttersta dagens trd mellan Jesus och Muhamed.




                     25. Sultanens hat-i-sherif.


                          Allt Hagars fste vacklade under hennes fot.

Den nye profetens lysande triumf blef af kort varaktighet. Det osmaniska
vldet omgaf honom som ett haf, dess bljor hfde sig och spolade bort
hans korta storhet. Paschan i Beirut nalkades med trupper, frjagade
profeten, terstllde ordningen i den heliga staden och hlsades af dess
nyss s fanatiska befolkning som en befriare. S litet hade den
fregifne Messias frsttt lgga band p sina anhngares roflystnad, att
ingen trosbeknnare mera var sker fr lif eller egendom. Stadens
historia r ock s rik p skiftande herravlden, att de misslyckade
frsken till ett terupprttande af det judiska riket knappt i
frbigende omtalas.[13]

[Fotnot 13: Lsaren skall ltt kunna afskala berttelsens broderi p
historiens nakna verklighet, om han drtill har lust. Schabbathai Zevis
historiska personlighet r sjlf en roman. Hela hans lif var ett
omskifte af blind folkdyrkan, dittills ohrda triumfer, drefter
nederlag, flykt, bannlysning och slutligen klenmodigt affall. Bragt i
trngml, sade han sig vilja frena alla trosbeknnelser. Men nr sultan
Muhamed IV sade till honom: Vlan, jag skall afskjuta mot dig tre
frgiftade pilar!, fll profeten till fga, antog turbanen och blef
muhamedan. Som sdan sades han hafva omvndt trehundra judar till islam.
Dyningarna efter hans fall frspordes lnge och vida omkring. Mnga
trodde nnu, att profeten blifvit upptagen till himmelen och att en ond
ande antagit hans gestalt.]

Emellertid hade dessa upprorsfrsk fverallt vckt turkarnes misstro
och frbittring mot judarne. Svallvgen ndde ndtligen Konstantinopel.
Ruben Zevis fredliga erfring frvxlades med hans namnfrndes och
brorsons ppna uppresning mot islam. Var det sant, att man slt en af
rikets provinser? Hvem var anstiftaren? Divanens stormn rdplgade;
spren ledde till storvesiren Kuprili. Dennes hufvud stod p spel; fr
honom terstod intet annat val, n att frrda Hagar Sultan. Hon var
Ruben Zevis dotterdotter och medbrottsling; hon skulle blifva
frsoningsoffret.

Men Hagar Sultan var icke ltt att strta. Frutom sultanen sjlf och
hans moder Tarchan, hade hon p sin sida janitscharernes mktiga std.
Skulle hon strtas och ddas, som hennes fretrdarinna Ksem, genom ett
uppror af spahis och ulemas, eller borde man hellre krydda hennes sorbet
med en passande tillsats? Man tvistade hrom fr slutna drrar. Rttorna
voro mnga, men katten fr stark. Mot janitscharernes vilja var ingen
palatsrevolution tnkbar. Reis effendi Schamisade, Kuprilis och Hagars
hemlige fiende, freslog enda utvgen. Man skulle tillstlla ett upplopp
i Stambul och framtvinga en tronfrndring. Sknkerna vid en ny sultans
uppstigande p tronen voro fr janitscharerne oemotstndliga.

Sedan femtio r hade vldsamma regentombyten blifvit en vana. Vid sultan
Ibrahims dd ville Ksems parti strta den d sjurige Muhamed och
uppstta p tronen hans broder Sulejman. Hvarfr ej terkomma till denna
plan och lta sultan Muhamed frsvinna? Hade icke redan en dervisch
frutsagt hans fall? Moslims skulle jubla, ty detta hade skett fr att
deras padischa vgat slja det heliga landet t judarne.

S hemligt allt detta frbereddes, ndde likvl ett rykte drom den
alltid vaksamma Hagar Sultan. Hon visste nnu ej allt, hon visste blott,
att hon skulle blifva offret fr slkten Zevis attentater mot rikets
integritet. Det var icke frsta gngen hennes lif och makt stodo p
spel. Men det var frsta gngen dessa rnker hotade henne under trycket
af en bfvan, som hon, den ofrfrade, aldrig frut erfarit.

Budskapet om hennes morfaders och n mer hennes broders dd i Jerusalem
hade slagit Hagar med skrck. Benjamin var fallen, han, som ingen kunde
dda fre stjrnornas stund! Denna stund var d kommen fr en af de tre.
Men var stunden kommen fr en, var den kommen fr alla. Allt Hagars
fste vacklade under hennes fot. Hon, den obetvingliga, hon, den
utkorade, som med stjrnornas makt skulle stiga frn intet till allt,
hon var nu prisgifven, som hvarje annan ddlig, t slumpens nycker, t
fienders frst, t hela vanmakten af ett brckligt mnniskolif.
Skyddsls, rotls, dref hon nnu engng som en irrande spn p det
omtliga vrldshafvet, och denna gng vanmktigare n ngonsin, sedan
hon frlorat sig sjlf genom upptckten att hon gifvit sig helt t en
annan.

Faran tergaf henne mod och besinning. All hennes stolta kraft uppreste
sig mot denna frnedring. Nej, hon ville ej vika, hon ville trotsa sitt
de; med eller utan stjrnor ville hon strida, och skulle hon falla,
ville hon falla obruten, trogen sig sjlf, trogen sin krlek. Ja, hon
lskade detta barn p tronen. Han behfde henne. Hvad blefve han utan
henne? En vllusting eller en blodig tyrann, som alla hans fretrdare.
Hon allena kunde af honom gra en vis och en hjlte: _drfr_ mste hon
stanna; _drfr_ stred hon fr honom, nr hon stred fr sig sjlf.

Hon var klok, modig och stark. Frr skulle tusen hufvuden falla, n hon
ville vika. Hon frtrodde sig t ingen, utvalde sina trognaste,
frdubblade nattvakterna och lt kasta Schamisade i fngelse, i hopp att
drmed afbryta sammansvrjningens spets. Drefter lt hon tillkalla
Kuprili. Hon fruktade honom icke mer; deras roller hade ombytts; det var
nu hon, hvilken behandlade honom som en slaf.

-- Den dag man anfaller mig -- sade hon till storvesiren -- skall vara
din sista. Huru mnga hufvuden gifver du mig fr att rdda ditt eget?
Jag vill veta detta; jag har lrt mig er sed.

fven Kuprili knde ej fr frsta gngen sin tillvaro hnga p en fin
trd. Han slingrade sig som en orm, men han hade funnit en ormtjuserska.

-- Se dr! fortfor Hagar, ppnande drren och pekande p
janitschar-agan, som i korridoren afbidade hennes order. -- Du knner
Mustafa. Din skugga faller icke p stenarna vid Lycksalighetsporten,
frrn du yppat allt.

Kuprili knde Mustafa och fann rdligt att vara uppriktig. Men han hade
ej varit grnad i statskonst, om han ej funnit en utvg. Han tillstod,
under trar af den lojalaste afsky, att sammansvrjningen gllde
ingenting mindre n padischans krona och lif. Hagar studsade. Drp hade
hon icke tnkt.

-- De uslingarne! utropade hon. Frukta de icke Gud och profeten, skola
de frukta mig. Jag vill hitkalla mufti.

Kuprili hjde p axlarna.

-- Mufti Ebu Said har lst i koranen, att en kalif, som sluter frbund
med de otrogne, icke mer kan vara de trognes beherskare.

Detta var allvarsamt. En sultan kunde mjligen trotsa janitscharerne,
men icke mufti, hvilken med sin legion af imamer och ulemas gllde fr
alla rttrogne muselmn som profetens uttolkare. Det var mufti
Abdurrahman, som r 1648 genom en _fetwa_ frklarat sultan Ibrahim
oduglig att regera.

-- Och hvem -- fortfor Hagar -- vgar beskylla vr rttmtige herre fr
att sluta frbund med de otrogne?

-- Visaste bland ddliga -- genmlde Kuprili under en djup bugning med
korslagda armar -- du vet, att tilldragelserna i Jerusalem ...

-- Jag vet.

-- att tilldragelserna i Jerusalem gifvit upphof t ett skndligt rykte.
De illasinnade, hvilkas tungor profeten lte frtorka vid gommen,
djrfvas utsprida, att vr helgade kalif blifvit af dig omvnd till Mose
lag och har i sinnet att fverlta regementet t Abrahams sd svl hr
som i det heliga landet.

-- Och en s enfaldig saga tros?

-- Tillt din tjenare erinra, att mngen kalif har blifvit strtad fr
mindre.

Hagar Sultan teg och teg lnge. Ingen, icke ens den sluge
sterlnningen, sg ett spr af den vldsamma strid nda till blods, som
utkmpades inom detta slutna brst. Kuprili hade rtt. Om hon ock
lyckades drnka sammansvrjningen i strmmar af blod, frblefvo likvl
Muhamed IV:s tron och lif ett byte fr alla misstankar, ett rof fr alla
omstrtningar, s lnge _hon_ stod kvar vid hans sida. Hennes makt var
hans undergng.

Den lnga tystnaden afbrts af frgan nr storvesiren trodde att
sammansvrjningen var mogen att utbryta.

-- Vi ha nu slutet af Ramadan, fastemnaden, var Kuprilis svar. Din
tjenare vet ej frrdarnes planer; men hittills hafva alla stora
omhvlfningar skett vid brjan af Bairamfesten, som infaller om tre
dagar.

-- S snart? ... Sg mig, Kuprili, vill du tvinga mig att lta ditt och
mngas hufvuden falla, ty var viss, att jag icke skonar! Eller vill du
hellre st mig bi att rdda din herre och rdda dig sjlf?

-- Allah frlne dig ett lngt lif och en lyckosam regering! Befall, och
jag lyder!

-- Hvilket r det mest snabbseglande och bst bevrade skepp i den
turkiska flottan?

-- Kapudan pascha fredrager framfr alla andra galeren Monastir, med
hvilken han tre gnger besegrat venetianerne. Monastir ligger fr ankar
vid Gyllene hornet.

-- Godt. Stt dig ned och skrif genast en order till Murad Kapudan
pascha att utrusta Monastir segelklar till i morgon afton fre
midnatten. Jag vill sjlf utse dess chef.

Kuprili skref ordern.

-- Skrif vidare en order till den nye paschan i Jerusalem att
ofrdrjligen lta uppska Ruben Zevis och hans dottersons kvarlefvor
samt med all heder begrafva dem i judiska kyrkogrden.

fven denna order uppsattes och expedierades.

-- Kuprili -- fortfor Hagar Sultan -- du stannar under bevakning i
sultanens palats till i morgon afton. Jag behfver din underskrift fr
ngra regeringshandlingar.

Det lg ett s fast, s hotande allvar i den mktiga sultaninnans
befallningar, att storvesiren icke vgade gra en invndning. Hvad var
hennes afsikt?

De tv dagarna tillbragtes under tysta frberedelser. Ingen fick okallad
intrda och ingen utan tillstnd lmna seraljen. Man anmrkte, att
janitscharerne utbekommo hela sin innestende sold och drutfver tre
mnaders frskott.

Sista aftonen tillbragte Hagar Sultan hos sin herre och geml. Ingenting
var frndradt i den unge sultanens dagliga lif. Sknskrifningen,
ridlektionerna, sabelfktningen, undervisningen i koranen, allt var som
frr. Han var nu tolf r, tidigt utvecklad, lraktig, med snabb fattning
och godt hufvud. Lynnet hade blifvit ojmnt, som ofta vid denna lder:
n hftigt och otligt, n vekt och mildt. Hvad kunde icke gras af
detta barn! Och dock visade sig redan de rfda anlagen till en despot,
sdan hela omgifningen uppfostrar tronarfvingen i ett sterlndskt hof.
Han var egenmktig, stolt och mn om sin vrdighet, hnsynsls, nr han
brusade upp. Fdernes grymhet lg ej i detta veka barnahjrta, men vl
mycken sjlfviskhet, mycket frakt fr de slafvar, som krpo fr honom
p golfmattorna. Huru vl behfde han icke en fast och lugn ledande
hand, en uppfostrarinna, som han var tvungen att hgakta och som skulle
lra honom att respektera mnniskovrde! Hvem skulle erstta denna hand,
om den frntoges honom? Hagars hjrta ville brista, nr hon tnkte
drp.

Hennes gon voro denna kvll bestndigt uppfyllda af snderpressade
trar. Dem sg ingen, de torkade oknda bort i sin gmda klla. Hon hade
ltit sin herre underskrifva ett papper, hvars innehll var honom
obekant. Detta hade ej skett frut; hon hade alltid sagt honom, att hans
namnteckning, _tugra_, var helig och att han aldrig borde blindt
underskrifva andras ord. Nu hade han frgat henne om papperets innehll,
och hon hade svarat: en tjenarinnas afsked. Han frgade icke mer, han
skref under.

Hon satt p en pall vid hans ftter, dr han hvilade tyst p divanen.
Hon lutade sitt hufvud mot hans knn, medan han lekte med hennes lnga
svarta hr, lindade det kring sitt finger och kysste henne, gng efter
gng, p kinden. S brukade han icke frr, nr han lekte med dessa
lockar i barnsligt okynne. Han betraktade henne s tankfullt, att hon
slutligen frgade:

-- Hvarfr ser min sjls hjrta p mig?

-- Jag tnker p min farmoder Ksem. De sga, att hon var vacker som du
och hade ett lika lngt svart hr. De grepo henne i hret, hon bet dem i
handen, och de strypte henne i ett gardinsnre.

-- Den olyckliga! Hon lskade s hgt sin geml och sin son.

-- Men de sga, att hon ville styra riket. En kvinna skall aldrig styra.

-- Men om hon styr vl?

-- Nej, hon skall aldrig styra. Sg mig, r du fdd fri?

-- I det land, dr jag fdts, fdas alla fria.

-- Men profeten frbjuder en kalif att taga en friboren geml. r du
fdd judinna?

-- Min moder var fdd judinna, min fader var kristen.

-- Vet du hvad de bertta? De sga, att en judinna har tillstllt alla
de senaste oredorna i Syrien.

Hagar frstod, att man frberedt den unge sultanen p hennes fall, utan
att vga nmna henne. Hon beslt g sina fiender i frvg.

-- Vet du ocks, infll hon, att de, som sga detta, vilja strta dig
frn tronen?

Gossen rodnade upp till rsnibbarna.

-- Hvem? frgade han.

-- De, som dagligen ljuga fr dig. Min herre och min kalif, du skall
segra fver alla dina fiender, men ingen seger vinnes utan ett offer.
Sg mig ngon, som du har mycket kr!

-- Dig, svarade gossen utan betnkande.

-- S mste du vara beredd att uppoffra mig. Om jag skulle tagas ifrn
dig, s minns, att jag alltid sagt till dig: kalif Muhamed, blif stor,
blif del, blif vis, blif mild! Blif strre n dina rorikaste
fretrdare! Blif icke allenast lika tapper och mktig som de; regera
s, att de som frbannat dem m vlsigna dig!

-- Hvem vill taga dig frn mig? Sg mig en! Jag har huggit hufvudet af
en hyena, utropade gossen med en blixt af sin stamfader Osmans eld i de
mrka gonen.

-- Jag vet icke. Kanske sorgen, kanske dden. Dem kan min kalif icke
halshugga. Men om s sker, lofvar min herre och geml, att jag fr
blifva hans trognaste houri i paradiset?

Gossen kysste henne s som han aldrig kysst henne frr. nnu var det ett
barns kyss, men en makas lycksalighet och en moders frtviflan
genomilade Hagar Sultans dror som floder af eld. I detta gonblick hade
hon velat d.

-- Elaka hxa, bannade gossen, hvarfr lter du mig icke hugga hufvudet
af dem som vilja taga dig frn mig?

-- Drfr att jag r lycklig ... drfr att jag lskar dig ... drfr
att du har mig kr ... drfr att krleken r den strsta, den starkaste
makt i himmelen och p jorden. _Nu_ vet jag det ... Godnatt!

-- Vill du icke tillreda min kudde och lsa min _ezan_? frgade gossen.

Det var trotjenarinnan Sindar, som vanligen hedrades med detta
frtroende. Nu, den sista kvllen, fvertog Hagar hennes befattning och
ledsagade sin geml till hvilan. Han somnade trtt i hennes armar, den
ltta, lyckliga, aldrig svikande smnen vid tolf r.

Nr han somnat, tryckte Hagar den sista brnnande kyssen p hans panna
och sade till negrinnan:

-- Sindar, vi mtas engng i Guds paradis. D skall jag frga dig huru
du vrdat min sjls hjrta.

-- Mitt lif fr hans! svarade negrinnan grtande, kastade sig till
hennes ftter och kysste fllen af sin herskarinnas grna sidentunique.

Hagar gick med en knsla som hade hon lmnat kvar det bsta af sig
sjlf. Sultan Muhamed hade tv vise lrare, Schami Hussein och Chodscha
Rihan. Storvesiren Kuprili skulle behllas vid statsrodret; men hvar
finna den, som efter Hagar skulle frvandla en fdd despot till en
vlsignelse fr sitt folk? En sdan fanns icke i osmanernes rike.

Allt var frberedt. En timme efter afskedet lmnade Hagar Sultan,
tfljd af Sabina och sin lifvakt, obemrkt seraljen och red i nattens
mrker till den vntande galeren Monastir, som rodde samma natt ut p
Bosporen och tillsatte alla segel vid morgongryningen.

Samma morgon fverraskades det vaknande Stambul och icke minst sultanen
sjlf af en med hans egen hand undertecknad _hat-i-sherif_ eller
kungrelse till folket, hvari padischa, under betygande af sitt hga
missnje fver oordningarna i Syrien, tillknnagaf, att han frskjutit
sin geml Hagar Sultan och tilltit henne att vlja en bostad utom hans
rike.

Ett hjrta var krossadt, men en tron rddad. delsinnad, men svag, blef
Muhamed IV icke den starke och vise herskare, hvartill hans frsta geml
velat uppfostra honom. Under hans kraftfulle storvesirer Kuprili och
Achmed reste sig n en gng osmanernes vlde segrande mot Europa, tog
Kandia och belgrade Wien, men led dr ett nederlag, efter hvilket det
sedan snderfallit, stycke efter stycke, i tv rhundraden. Muhamed IV:s
trettionioriga regering blef dess vndpunkt. Han strtades frn tronen
1687 och eftertrddes af sin broder Sulejman, hvilken fyrtio r suttit
instngd i Stambuls seralj.




                             26. Makals.


                                       Mais que la gloire immortalise.

Drottning Kristina var borta. Hvar? Ingen visste det. Man sade, att
hennes resa liknat en flykt, att hon med ett gldjerop sprungit fver
grnsebcken till danskt omrde. Hvarfr? Var Sverige fr henne den
snfva kldning, som en ungm grna uppknpper i ryggen fr att f andas
fritt? Men detta var icke mjligt. Hon skulle ju komma tillbaka, hon
hade hyrt ett hus i Stockholm.

Hela riket undrade. Man skulle ha undrat mer, om ej alla blickar varit
riktade p den nye konungen. Och alla gon voro i Kristinas tid vakna.
S mnga faror, segrar, triumfer uppskaka ett folk. Man stod nnu
gentemot Europa; man hade ej ftt tid att inmyra sig i egna smting.
Stormaktstanken var invuxen i hvarje svensk, och finnarne fljde
lngsamt efter. Hvar man betydde ngot i vrlden, hvar kvinna tillhrde
en drottnings kn. S hg, s glnsande hade en kvinna suttit p
Sveriges tron, att man ogrna ville rkna hennes knappnlar. En sdan
drottning mste man frlta mycket fr hennes storhets skull. Kanske var
det lyckligt fr riket, att hon steg ned frn sin hjd, men hvarfr
nedsteg hon? Hvad ville hon? Hvad skte hon? Hvad fretog hon sig nu i
frmmande land? Ngra sade, att pfven spkat redan i Stockholms slott,
och nu skulle han taga henne med kropp och sjl. Gustaf Adolfs dotter?
Omjligt! Hon skulle tervnda, frmla sig med kung Carl och blifva
hans drottning. Detta var fverenskommet; hela afsgelsen var ett stt
att gra honom till konung. Hon kunde ju ej frmla sig under sin rang.

S vnde sig bestndigt alla blickar och tankar frn drottningen till
konungen och frn honom ter tillbaka till drottningen. Aldrig har
Sveriges rike varit s monarkiskt, som nr allt tycktes hnga p en
kvinnas nyck. Man trodde ej sina gon, nr man sg en stor, bred strimma
af ljus s pltsligt, s ofrklarligt slockna i mrker.

Drottning Kristina flydde med sdan hast, som hade hon velat undkomma
sig sjlf. Fruktade hon, att man ville lgga hinder i vgen fr
bortresan? Mjligt. Rdet ansg ju, att hon hellre borde frslsa sitt
underhll hemma n borta. Sannolikare r, att hon fruktade eget
vankelmod. Hon hade ltit fvertala sig engng frut, och mot
afsgelsen, mot bortresan, mot trosfrndringen talade inom henne svurna
pligter.

Det bestllsamma ryktet! Man sade, att hon rest i karlklder inkognito
genom Danmark. Man tillade, att konung Fredrik III frgfves ridit ut
fr att se henne, att drottning Sofia Amalia, n nyfiknare, frkldt sig
till vrdshuspiga och uppassat Kristina vid en mltid. Man berttade,
att den hga flyktingen ltit afklippa sitt lnga hr fr att bttre
dlja terstoden under en karlperuk och att hon sagt till den tvekande
kammartjenaren: Klipp, Johan, klipp! Skulle jag skona mitt hr, nr jag
bortsknkt en krona?

Hennes frsta rast var i Hamburg, Juli 1654, hos bankiren Antonio
Texeira, den rikaste jude i vrlden nst Ruben Zevi. Dr tertog hon med
kvinnodrkten fven rang och namn. Smningom samlades kring henne ett
nytt hof, dr Tysklands mnga smfurstar kommo att uppvakta henne. Och
ter, men nu p frmmande mark, begynte en lng rad af rebetygelser och
lustbarheter. Kristina var ter en drottning, men nu mera fri. Friheten
var hennes personliga vinst; alla friga skulle, bundna i strng
hofetikett, erknna henne ssom allenastyrande.

Huru de bugade djupt fr denna rang utan makt! nnu mrktes ingen
frndring. Europas lrde, som hittills prisat dygderna p tronen,
prisade nu tronafsgelsen som en hjltebragd utan like. Det var s
Kristina ville uppfattas. Men snillets drottning fordrade nnu sin
tribut som regerande drottning.

Den rike hamburgaren hade mottagit henne kungligt, och hon ville visa
honom sin erknsla.

-- Texeira -- sade hon till honom -- lyckan har begfvat eder med alla
frmner som de ddlige efterstrfva. Jag r fr fattig att lgga ngot
drtill; men om ni nnu har en nskan ouppfylld, s sg mig den, och
allt som str i min makt skall gras fr att g denna nskan till mte.

-- Jag hade en nskan -- svarade juden i hofstil -- men denna r redan
uppfylld fver all min frvntan och vrdighet. Jag nskade att engng
f vid eders majestts ftter betyga den strsta drottning min vrdnad,
och mig har vederfarits den ofrlikneliga ran att f mottaga henne i
mitt ringa hus.

-- Det fgnar mig, tertog drottningen, om ni betraktar mitt besk som
ett aktningsbevis mot eder och edra trosfrvanter. Ni knner min
frdomsfrihet. Judarne ro vrldens ldsta adel; hvar och en af eder r
af furstlig brd; ni framfr andra. Hvad kan jag gra fr eder? Vore ni
kristen, funnes vl utvg. Men hvad sger ni, om jag skulle hos konungen
af Spanien utverka t eder en ny titel? -- Och hon slog smleende juden
ltt p axeln med solfjdern. -- Protektor fver Jerusalem?

Texeira teg ett gonblick, frlgen och fverraskad.

-- Urskta, eders majestt; denna titel r icke alldeles ny. Kejsaren
har fr tjugu r sedan erbjudit samma vrdighet t Ruben Zevi i
Regensburg, och han har afslagit den.

-- Hvad? Ruben Zevi? Men detta hindrar ju inte mig att bereda samma
utmrkelse t en vrdigare.

-- Vrdigas n en gng frlta eders majestts ringaste tjenare! Ingen
har kunnat vara vrdigare en sdan ra, n Ruben Zevi, som gifvit sitt
lif och hela sin oerhrda frmgenhet fr att tervinna Jerusalem. Det
var ett draktigt fretag; jag frutsg dess utgng och afrdde min vn
Zevi. Men eders majestts vishet inser, att jag efter sdana
tilldragelser, som uppskakat hela vr stam, icke kan mottaga titeln af
protektor fver Jerusalem.

Kristina hade upplefvat fr mycket under dessa mnader fr att hinna
egna ngon uppmrksamhet t s aflgsna hndelser. Nu erfor hon genom
Texeira den nye Messias' upptrdande och hans farbroders fall. Hela det
konstiga system af vrldsherravlde, som Ruben Zevi uppbyggt p guldets
allmakt, hade brustit med honom i spillror. Hans omtliga rikedomar hade
inom mindre n ett r runnit bort som en uttappad sj i gapet af denna
allt uppslukande orientaliska kris, och judar och kristne hade som gamar
slagit ned p terstoden af bytet. Texeira frteg, att han sjlf just nu
var i rastls verksamhet natt och dag fr att rfva sin vn Zevi i tv
eller tre vrldsdelar.

-- Nej -- anmrkte Kristina tankfull -- vi skola inte mera tnka p en
protektor. Europa har tills vidare nog af en sdan i England. Skada p
Ruben Zevi. Det var dock en stor tanke att vilja terupprtta sitt folk
i dess stad Jerusalem. Jag hade velat lna honom min krigshr; det hade
varit ngot fr Wittenberg eller fr Knigsmark. Och jag skulle ha gjort
Emporagrius till pfve dr fr att bli honom kvitt ... Jag vill minnas,
att Zevi hade en dotterdotter, som blef odalisk hos sultanen.

-- Hon blef hans frsta geml. Mina trosfrvanter prisa henne som en
kraftfull och vis regentinna. Hon styrde Turkiet envldigt i sex r, men
lrer nu blifvit strtad.

-- Och frmodligen strypt?

-- Sannolikt. Hennes de r obekant.

-- Det var ltt att frutse. Men min bste Texeira, hvad kan jag gra
fr en man, som nu blifvit den frste i Israel? Medborgarertt i det
flsktande och ldrickande Sverige kan jag inte frskaffa eder. Det
rinner mig ngot i hgen. Ni blir kristen, min vn; tro som tro, kappa
som kappa, katolik till exempel; det r den bekvmaste utvgen att f
sina synder frltna. Lyd ett godt rd! Jag smickrar mig att st vl hos
hans allrakristligaste majestt konungen af Spanien och r nstan
frvissad om att kunna gra eder till guvernr fver Peru.

-- Jag tackar eders majestt underdnigst. Fr nrvarande r den strsta
nd, som kan vederfaras Hamburg och mig, att eders majestt tckes med
sin hga nrvaro hedra stadens ringa afskedsfest i morgon vid Wandsbeck
med anledning af eders majestts afresa.

Kristina skrattade.

-- Tillst, min kre bankir, att ni r lika hjlplst frlorad, som ni
r omttlig. Inte ens Perus grufvor kunna rdda er sjl. Godt. Jag skall
komma till festen. Och vill ni fortfarande vara min hofbankir, s
uppodla eder talang att amusera det snla rdet i Stockholm med mina
underhllspenningar. Jag frskrar er, att ni dr skall finna vrdige
trosfrvanter.

Afskedsfesten vid Wandsbeck utanfr Hamburg den 16 Juli 1654 var den
mest lysande, som den gamla hansestaden firat i mannaminne, och den
frsta frsmak drottning Kristina fick af europeisk herrlighet utom sitt
snland. Allt fursteligt, adligt, hgborgerligt, lrdt, ansedt och
lysande, som norra Tyskland d hade att framvisa, var dr frsamladt
till en praktfull bankett. Smickrande tal, symboler och reportar
omvxlade med dans, fyrverkeri och andra lustbarheter till klockan ett
p natten. Drottningen var frtjusande, kvick, lskvrd, nedltande
glad. Sjlfva majesttet syntes frgtet i denna talrika, festkldda
mnniskoskara, under dessa fria, lummiga lfgngar, i detta fr ett
nordiskt ga s ovana sommarmrker, som de brokiga lamporna ej lyckades
fullt frdrifva frn parkens skuggor. Men kungablicken fanns likvl
alltid kvar i de stora, uttrycksfulla bl gonen, alltid vaken, alltid
sig sjlf midtunder lpparnas ljen och tungans skmt. fverallt hvar
hon visade sig, gaf man henne vrdnadsfullt plats. Nu tycktes hon icke
gra ansprk drp; hon hade fresatt sig att vinna sitt nya rike,
vrlden, vid denna sin frsta debut p utlndsk botten. Om henne fanns
endast ett omdme, och det sjng hennes lof. Snillet knde man, det hade
tillrckligt blifvit beprisadt frut; men personligheten var obekant
intill nu fr de flesta. Och om henne hade man sagt ... ja, hvad allt
ondt och lastbart hade man ej ljugit om denna tjusande drottning, som
tycktes i sin person frena de hgsta kungliga dygder med den
lskvrdaste borgerliga umgngeston! Kristina fann och frtjente mnge
beundrare i Wandsbeck. Vgade frtalet hja en hviskning, smg det
frlget i skuggan och hukade sig ned bakom de tta lfven. Westfaliska
fredens underhandlare voro tillstdes och prisade hennes fredskrlek;
staden Bremen, hvilken hon nyss frsvarat mot svenska rdet, tog sig
talan  hela Tysklands vgnar och frklarade genom sina rdsherrar
Kristina fr den dlaste telning af germanisk rot. Glmda voro krigets
blod och utpressningar, alla halflkta sr, all skflad mnniskolycka.
_Hon_ var fredsstiftarinnan, som tergifvit hoppet t dignande folk;
_hon_ var tidehvarfvets fria tanke och lysande medelpunkt; _hon_ var den
enda ddliga som nedstigit frn en tron och dock frblef majesttet.
Wandsbeck blef senare fverglnst af strre triumfer, men blef dock den
frsta gstrollen och den frsta applden under en lng kunglig
frevisning p Europas skdebanor.

Bland de inbjudne gsterne var landtgrefven Fredrik af Hessen-Eschwege
med sin geml Eleonora Katarina, drottning Kristinas kusin och jmnriga
fostersyster, pfalziska husets sorgebarn. Denna furstinnas frsta
ungdoms felsteg var nu frgtet och fverskyldt genom frbindelsen med
en likas ostadig furstlig geml, men ktenskapet var lngtifrn
lyckligt. Kristina hade gjort allt fr att utplna sin kusins vanrykte
och gjorde det fven nu. Hon gick den frlgna furstinnan till mte, tog
henne frtroligt under armen och ledsagade henne till en bers, nog
ppen fr att lta dem ses, men nog afstngd fr att tillta ett ostrdt
samtal.

-- Min vackra Nore har blifvit en vingklippt dufva, sedan vi sprungo
tillsammans i Stegeborgs backar, brjade drottningen, ssom nr man vill
uppresa en till hlften afbruten ros. -- Hvad sger din spegel? Tillt
honom ej inbilla dig, att du ldrats. Jag ber dig, haf inte fr brdt;
minns, att din ungdom fven r min!

Furstinnan teg med nedslagna gon och terhllna trar.

-- r du ej lycklig, Nore?

Samma tystnad. Utom det fladdrande lynnet hos bda, voro dessa tv
hvarandra s olika, som det var mjligt fr tv fostersystrar.

-- r han dig otrogen, sg? Jag knner hustrur, som prisa sin man fr
att han inte slr dem.

Eleonora Katarina knde behofvet att frsvara sig sjlf genom att
frsvara sitt val.

-- Min geml r ridderlig, hviskade hon med ett frsk att smle.

Kristina undertryckte ett elakt skmt; hon ville ej sra, hon ville
upprtta.

-- Det glder mig, fortfor hon. Man kan frlta allt, utom lghet. Jag
fredrager en lttsinnig dling framfr en dygdig skrymtare. Det r
lyckligast att vara fri; men br man en black om foten, skall man stlla
s, att man har armarna fria. Minns du gamle Wolfenbttel,
stallmstaren, som lrde oss rida p Rn, den tiden vi nnu buro pudrad
hrpung, puffrmar och lnga prlband? ... Styfva tyglar, lilla nden,
om han gr durch; men klappa honom dremellan beskedligt p halsen! ...
Har du glmt ridkonsten, Nore?

-- Jag har glmt allt, utom din godhet, Kristine. Det var en tid, nr
jag nstan tyckte mig vara din jmlike. Och nu har du icke din like i
hela den vida vrlden! Du r mer n stor ... du r makals ...

-- Ja, utan geml, utan min man Abraham, som Sara kallade herre! Dri r
jag lyckligare n du. Men trsta dig, Nore; jag fr ej, som du, en son
eller dotter, hvilken engng skall blifva strre n jag. Var njd med
din lott att frdla ett litet tyskt furstehus med svenskt Vasablod. Det
r bttre att lmna ngot stort efter sig, n att sjlf vara stor ...
Makals! Hvar fick du det ordet? Makals i mitt jungfrustnd ... makals
i min frihet ... ja, hvarfr icke makals i hela vrlden? Det finns ju
ej tv skapade ting, som ro hvarandra fullkomligt lika. Min vackra ros
med de slokande bladen, om det gr dig en frnjelse, s minns, att du
funnit mitt rtta ord! Det skall blifva mitt valsprk ... Makals,
_makelos_ ... man kan ju gra grekiska af'et. Jag skall lta prgla det
p en medalj; det skall blifva min fenix ...

Och hon tog vid bsta lynne sin frnkas arm fr att tervnda till
festens vimmel. Furstinnan Eleonora Katarina knde sig p samma gng
upprttad och nedslagen. Makals? Ja, s deltagande och s fverlgsen;
s upprttande andra och dock -- sjlf s ensam allt!

Fljande morgon var Hamburg ter i rrelse fr att sga sin hga gst
ett rtt praktfullt sista farvl. Men i Texeiras hus frnams endast
rasslet af flitiga pennor, som vid alla kontorets pulpeter utfrdade
order att inhsta millioner frn Ruben Zevis ruiner. Drottningen hade
frsvunnit vid frsta daggryningen, sjlf i karldrkt och tfljd endast
af manlige ledsagare.

Lngre kunna vi icke flja denna lysande stjrna p hennes bgformiga
fall -- icke till Brssel, dr hon infr pater Gumes afsvor sina fders
tro -- icke till Innsbruck, dr hon infr renegaten Lukas Holstenius
offentligt besvor sin tro p skrselden, helgonen, pfvens
stllfretrdande makt och den allena saliggrande katolska kyrkan,
hvilken frklarat hennes fader fr Antikrist -- icke till intget i Rom,
dr hon blef Kristina Alexandra -- icke till intget i Paris, dr hon
frvnade allt och sjlf frvnades fver intet -- icke till hennes
bermda vetenskapsakademi i Rom -- icke till hennes olyckliga besk som
gengngerska i Sverige eller hennes tr till dess och Polens kronor --
icke till hennes tvister med pfven, hennes svikna illusioner och
ryktets trolshet -- icke till den ensliga lderdomen och bortvissnandet
af all jordisk herrlighet -- icke ens till de sista rens uppriktiga
sjlfbiografi, som hon tillegnade Gud, emedan p hela jorden ej fanns en
ddlig, t hvilken hon ville frtro sig helt eller som hon ansg vrdig
att vara hennes jmlike, lngt mindre hennes fverman. Hon var nu, 1654,
s helgjutet frdig, som en karakter kan vara i tjuguttonde ret af ett
mnniskolif, hvilket alltigenom kommer till mte med nya
fverraskningar, nya lrdomar. Grunden var lagd, fverbyggnaden
terstod. Hon var den ofrlikneliga -- den tionde snggudinnan --
den svenska Minerva -- gudarnes hjltedotter -- nordens Sibylla --
konungarnes drottning -- den himmelska hjltinnan, den andra solen
-- _Christina coelestis heroina, alter sol_. Hon var Fenix, som
uppflg frn blet, och drfver stod att lsa i grekisk inskrift
[Grekisk: makelos], makals.

Grekiska ordet [Grekisk: makelos] betyder en inhgnad, och romarne
gjorde draf _maceria_, en trdgrdsmur, _macellum_, ett hkaretorg.
Hvilken betydelse n den lrda drottningen mnde ha tillerknt dessa
nrgngna hrledningar, som ej kunde vara henne obekanta, visst r, att
_inhgnaden_ minst motsvarade hennes obundna frihet. Men inhgnaden
kunde f en vackrare betydelse, om den tolkades som _beskydd_, och dr
fann Kristina sin lsning af sfinxens gta. Beskyddarinna af allt stort
och upphjdt i handling och tnkestt, beskyddarinna af konster och
vetenskaper, beskyddarinna af den fria tanken och samtidens hgsta
kultur; detta var hennes _makelos_, hennes ml och ra. Erknnes
Thorilds sats som berttigad: ett styckes frtjenst r dess mening, ett
lifs hgsta ml r dess sanning; d skall historien, som mter
bristerna, hellre behandla dem som teckningens skuggor och lta det st
i ljus, som bestr fr eftervrlden. D skall Sverige minnas, att Gustaf
Adolfs dotter satt kungligt hg p dess tron, sjlf krnt med en ny
lager, i dess ras mest lysande tid. D skall Finland icke frgta, att
det af henne, medan hon nnu var ett barn, men ett drtill vrdigt barn,
mottog sin frsta medborgarertt i vetenskapernas vrldsrepublik. Mig
hnger hon vid hjrtat, sade om henne den alltid stortnkte Geijer. Och
bttre n ngon har denne hfdatecknare angifvit hennes stllning, nr
han sger: Sjlf svfvande mellan ytterligheter, var Kristina en bild
af den farliga storhet, hvartill Sverige uppstigit.

Hga, blndande hamn af mnsklig storhet och mnsklig svaghet, s
hejdlst beundrad, s skonslst frtalad, du, p hvars graf tv sekler
snat, utan att frm utplna dina spr eller tergifva fullt klart och
fullt rttvist din bild -- vredgas ej, om en skattskare i hfdens och
hjrtats lnkamrar frgat ditt tidehvarfs stjrnor om tydningen af din
gta och dr funnit en begfning och en brist, som frklara allt!
_Stell inclinant_ ... Kalla stjrnornas inflytande medfdda anlag, och
vi st p det nittonde seklets bljande grund.

Den Kristina, som vrlden beundrat och smdat, har tecknats s lekande
ltt och s trffande likt af _Voltaire_, att ingen fotograf kunnat
lyckligare frdela ljus och skugga:

    sa jupe courte et lgre;
    son pourpoint,  son collet;
   au chapeau, charg d'une plume;
   au ruban ponceau qui pendoit
   et par-devant et par-derrire;
    sa mine galante et fire
   d'amazone et d'avanturire;
    ce nez de consul romain;
    cette fiert d'hrone;
    ce grand oeil tendre et hautain
   soudain je reconnus Christine:
   Christine des arts le maintien,
   Christine qui cda pour rien
   et son royaume et son glise,
   qui connut tout, et ne crut rien,
   que le Saint Pre canonise,
   que damne le luthrien,
   mais que la gloire immortalise.

Det r:

P hennes korta och ltta kjol; p hennes lifrock och halskrage; p den
plymprydda hatten; p hennes rda band, som hngde framt och bakt; p
hennes behagfulla, hgburna uppsyn af amazon och fventyrerska; p denna
nsa af en romersk konsul; p denna en halfgudinnas stolthet; p denna
knslofulla och hgdragna blick igenknde jag genast Kristina, de fria
konsternas std, Kristina, som afstod fr intet sitt rike och sin kyrka;
henne, som knde allt och trodde intet; henne, som den helige fadern
frklarar fr helgon, som lutheranen frdmer, men som ryktet br till
oddlig ra.




                          27. Ett nytt lif.


                                      Jag var dd, och se, jag lefver!

Dagarna fre michaeli 1655 upptrdde i Karis socken i Nyland
fltpredikanten Petrus Luth. Han var en man om vidpass fyrtio r, lng,
mager, blek, mycket lrd, men n mera brinnande i sin tro. Hans lrdom
och stora gfvor skulle tidigt ha frt honom till den finska kyrkans
restllen, om han ej fredragit att predika sin mstares bud fr desse
af hatet, hmnden och plundringen frvildade krigare, som bst behfde
honom. Han, som tio r frut s modigt trotsat slagfltens faror fr att
frbinda de srade och trsta de dende, hade nu blifvit en afsvuren
fiende till ryttaren p den rda hsten. Hvar han kom, predikade han
fredens och krlekens evangelium s som hans tid ville hra det. Han var
ej en af de grtmilde, han hade styfnat i kampen om lif och dd, men han
bar en stvattensklla under ett kummel af klippblock. Hvarfr skulle
han lipa? Dr var ingen brist p nd och trar honom frutan. Hrdhndt
och ofrfrad, ssom det slkte, till hvilket han talade, kastade han
ned i stoftet allt som icke stod fast rotadt p eviga klippor.

Denne vldige predikant var p genomresa till Ekens fr att afg med
finska trupper till Reval, men drjde ngra dagar i Karis, medan rotarna
samlade sig. Vid denna tid var det korta fredslugnet ter frbi; Carl X
Gustaf hade ryckt i flt mot Polen; ryssen vntades, allt var ter
vapenslammer och krigslarm. Mster Petrus predikade michaelidagen i
Karis kyrka om den strste i himmelriket, men hade samtidigt att
framstlla Michaels strid med draken. Draken var kriget, draken var
ryttaren p den rda hsten. Ve dig, plundrare, som nnu ej blifvit
plundrad! Ve dig, rfvare, som nnu ej blifvit rfvad! Nr du slutat att
plundra, skall du sjlf blifva plundrad; nr du upphrt att rfva, skall
man rfva dig. Si, hjltarne klaga drute, fredens sndebud grta
bitterligen. Stigarna st de, ingen fred r p vgarna. Landet srjer
och frsmktar. Libanon blyges och vissnar, Saron r likt en ljunghed,
Basan och Karmel flla lfven. Nu vill jag uppst, sger Herren; nu vill
jag uppresa mig, ja, nu vill jag uppresa mig. I gingen hafvande med h;
I skolen fda halm. Eder andedrkt skall blifva en eld, som frtr eder.
Folken skola frbrnnas som kalk; ssom afhuggna trnen skola de
frbrinna i eld. Ho bland oss kan bo vid en evig brand? Herren skall
dma hedningarne; han skall skipa rtt t talrika folk, och de skola
smida sina svrd till plogbillar och sina spjut till vingrdsknifvar.
Allt krig skall med storm och blodig kldnad i eld frbrndt varda.

Icke njd med dessa Esaias' ljungeldar, kallade predikanten den talrikt
frsamlade menigheten nnu till en bibelfrklaring p eftermiddagen vid
Nyby grd, som var den strsta i kustbygden. Folkskarorna strmmade dit
och lgrade sig under bar himmel p den ppna sluttningen af en
skogshjd vid grden. Det var enkelt, som i de frsta kristnas tid. Ett
klippblock p kullen var p samma gng predikstol och altare; dr lg
Gustaf II Adolfs stora bibel uppslagen. Den tidigt sjunkande hstsolen
frgade med sitt rda sken de vissnande lfven, den groftimrade stugan
och den ljudlst lyssnande, spridda hrarekretsen.

Aftonvinden fattade orden och bar dem ned utfr sluttningen. Talaren
grep Zofars ord i Jobs bok fr att tukta tidens fvermod. Vet du ej,
att det varit s frn evig tid, frn det mnniskan sattes p jorden, att
de ondas frjd r ovaraktig och att den gudlses gldje rcker endast
fr stunden? Om n hans hjd stege upp till himmelen och hans hufvud
rckte upp till molnen, blifver han dock frstrd fr evig tid. De, som
sett honom, frga: hvart gick han? Ssom en drm frflyger han, man
finner honom icke mer, och han jagas bort ssom nattens syn. Det ga,
som sett honom, ser honom icke mer, och hans rum skdar honom ej mer. Om
n hans ben fyllas med ungdomskraft, bddas de dock med honom i mullen!

Drefter fvergick han med apostlarnes ord till krleken ssom det
frsta och yppersta budet -- detta bud, som sjlfviskheten frnekar och
som kriget uppenbart hnar. Vet du icke, att Gud r krleken, och den
som blifver i krleken, han blifver i Gud och Gud i honom? Frstr du
icke, att om jag visste alla hemligheter och all kunskap och hade all
tro, s att jag frsatte berg, och hade icke krleken, s vore jag
intet? Om ngon menar sig vara profet eller andeligen begfvad, han
besinne Herrens bud. Ty profetiorna skola frsvinna och tungomlen
upphra, och kunskapen skall frsvinna, men krleken vnder aldrig
ter. I himmelen och p jorden r han det strsta, det enda, det eviga,
som aldrig frgs.

Predikanten slutade med att framstlla det dmjuka, lskande barnet
ssom den strste i himmelriket. Hans ord nedslogo i den sjlfviska,
hrdhjrtade tiden ssom hagelskurar fver tistelbevuxna flt, men p
samma gng som vrregn fver smltande is. I dessa ord lg ngot af den
allt upprttande, allt frenande kraft, som i tider af hrda prfningar
frklarar hvarfr icke ett folk gr under.

Skuggorna blefvo lngre, kvllsolen sjnk, skymningen inbrt,
folkskarorna runno bort som rnnilar utfr sluttningen. Nyby var en ofta
anlitad rastplats fr vgfarande, och en vagn, eskorterad af ngra
ryttare, hade anlndt under bibelfrklaringen. Nr denna var slutad,
framtrdde till predikanten en yngre kvinna, hvars sidenfodrade
reskappa, som enligt nordtyska bruket drogs upp fver hufvudet i en
huike, lt frmoda en medlem af ortens adel.

-- Mster Petrus Luth -- sade kvinnan till honom -- jag tackar eder fr
ord af ande och lif. Ni har engng frgat mig, om jag var ett Guds barn.
Jag har aldrig varit det sedan min frsta barndom. Men nu kommer jag
till eder som en frlorad spillra p vrldens haf och frgar eder, om ni
vill visa mig vgen till den krlek, som r frmer n all kunskap och
som aldrig frgs.

Mster Petrus var ej ovan vid sdana frgor.

-- r du -- sade han med en sjlasrjares frtroliga tilltal -- r du
den samaritiska kvinnan, som kommer att sa vatten ur Jakobs brunn, s
minns, att ej jag r din frlsare. G till honom, och du skall finna
evigt lif.

-- Det r s lngt till Gud, suckade kvinnan, och jag r s trtt. Gif
mig en droppe lefvande vatten!

-- Ingen kan gifva hvad _han_ gifver; men hvad jag har, vill jag gifva
dig. Stt dig hr och frtro dig till mig!

De satte sig p stenar under en gulnande bjrk. Mrkret brjade inbryta
och stjrnorna tindra p himmelen. Mster Petrus kunde ej urskilja den
okndas drag, men knde i hennes nrhet ett underligt tryck af ngonting
fverlgset. Hon var icke som andra. De dmjuka orden hade en frmmande
klang och motsades af en bestmdhet i tonen, som rjde mera vana att
befalla n bedja. Han vntade frgor, men hon teg lnge. Det kostade
henne en synbar anstrngning att blotta sitt innersta.

-- Nvl -- sade han slutligen, bemannande sig med sin starka tro -- du
sger mig, att du r en skande ande. Hvad r du mer? Hvem sker du?

-- Hvad jag r? Hvem jag sker? upprepade kvinnan eftersinnande. Jag r
en som frnekat allt, utom mig sjlf. Jag r en som skt ett fste, s
lngt jag minnes tillbaka, och aldrig funnit det. Denna bjrken har rot,
och denna stenen har grund att hvila p, men jag r rotls som hafvets
skum, jag har intet fste i himmelen eller p jorden. I lnga r har jag
skt min sjls grund inom mig och funnit bljande vgor; skt fste i
vrlden och sttt p samma gungande planka; skt rot i alla den
mnskliga vishetens verk och blifvit lika bedragen. Tusen frgor och
aldrig ett svar. I dag hrde jag Johannes och Paulus tala genom eder
till mig, och det liknade ett svar, men jag r ej sker drp. Jag har
ju knt dessa orden lnge. Fr mig ha de varit dda ljud, men i dag ha
de ftt lif och sl mig till jorden. Kan ni upprtta mig?

-- Gud kan upprtta dig, han som r krleken. Tror du p Gud?

-- Jag har trott p en stjrna, och hon har besvikit mig. Jag har trott
p mig sjlf och hll icke profvet. Slutligen har jag lrt mig att tro
p krleken, men det r icke eder krlek, mstare; det r ett sknt barn
... icke Marias barn, utan mitt barn ... och fr detta barn har jag
offrat allt, men icke ftt frid.

-- Nej, detta r icke en kristens krlek. Den, som lskar fader eller
moder eller syster eller broder eller barn mer n mig, sger Herren, han
r mig icke vrd. lskar du Jesus Kristus, din frlsare?

Hon teg.

Nu hade han henne fngen. Han grep en rninna i stolta vingar. Hon reste
sig till flygt, hon kmpade fr lifvet, men hon kom icke undan. Han slog
henne med bevisen att utan Guds krlek r mnniskors krlek blott en
naturdrift. Men Guds krlek, som omfattar allt, betvingar p samma gng
allt, s att i honom mste vi ock lska mnniskorna. Denna krlek allena
gifver lifvet ett innehll och ett ml. Denna krlek allena r den som
aldrig frgs.

Hon indrack hans ord ssom en, hvilken frsmktar af trst. Men hon gaf
icke vika.

-- r det ej nog -- sade hon -- att jag offrat allt fr min krlek?

-- Nej, det r icke nog att offra allt fr en afgud. Icke om du gfve
ett konungarike.

-- Jag har gifvit ett konungarike.

-- Icke om du gfve din lekamen att brnnas.

-- Jag har gifvit min lekamen att brinna i invrtes eld.

-- Men apostelen sger: det r dig intet nyttigt. Har du icke ftt allt
af lefvande Gud?

-- Jo, jag har ftt allt ... lt mig sga af stjrnorna. Af mig sjlf r
jag intet. Ingen mask i mullen har kommit till vrlden s elndigt
hjlpls och fattig som jag. Och dock har jag ftt en sund kropp, en fri
ande, rika naturgfvor, brinnande trst efter allt det hgsta och
strsta som tanken fattar. Jag har ftt ett okufveligt mod, en stark
vilja, en klar blick, mnniskors krlek, kunskap, makt, ra, riken och
hghet. Endast _ett_ har jag icke ftt, det har vuxit ut ur mitt
innersta ... min krlek till detta barn.

-- Tag intet undan! Du har ftt allt af din Gud; t honom mste du gifva
allt tillbaka.

-- Mster Petrus ... ni gr mig p lifvet; lt oss frst hvarandra! Det
var en tid, nr jag fr en sdan fordran skulle ha skrattat t eder
eller sprrat eder in i ett drhus. Men sedan jag frlorat mig sjlf,
sedan jag gifvit mig t en annan, sedan jag knt alla fsten svikta, har
jag lidit och lrt tillrckligt fr att nu frst eder. Vlan, jag bjer
mig. Tag allt hvad jag _ftt_, jag gifver det allt tillbaka, kunskap,
hghet, ra, jag kastar det bort, som hade det aldrig varit. Jag r
beredd att ter blifva den outsgligt fattiga, ringa, betydelselsa
atom, som jag var. Men begr ej min krlek; den kan jag icke gifva eder,
den r det enda som terstr af min tillvaro, den r mitt lif. Jag kan
ej slita hjrtat ur mitt brst och fortfara att lefva.

-- S d, du syndens trlinna, d bort frn dig sjlf, och st upp som
en ny skapelse i din Herre och frlsare! Vill du mkla med Gud? Vill du
sga till honom: s och s mycket gifver jag dig, men min syndiga
jordiska krlek vill jag behlla; den fr du icke, den r mitt lif! G,
mkla med vrlden; hon lter pruta med sig, men hr gller allt eller
intet. Din Gud njes ej med ett halft hjrta, han vill hafva dig hel.
Han kan icke mottaga dig, frrn du sger: _Kristus r mitt lif!_

Hon reste sig upp i hftig vrede.

-- Och hvem r d ni, som talar till mig med Guds myndighet? Det r
lnge sedan jag vuxit ifrn den fromma inbillningen, att prsten r Gud.
Ni r lrd, mster Petrus Luth; det r jag ock. Ni tolkar skriften; det
gr jag ock. Ni sker, jag sker; ni tror eder ha funnit, medan jag
famlar, och ni har funnit s litet, att ni icke ens vet hvad krlek r.
Ty visste ni det, skulle ni ej vilja plundra en olycklig, fridls
medmnniska p sista terstoden af hennes jordiska tillvaro. Gud r
barmhrtigare n ni: om han velat frntaga mig allt, skulle han ej ltit
mig stanna nnu en tid p jordens yta. Ni har sett och lrt ngot i
vrlden; m vara; jag har sett och lrt mera n ni. Jag knner judar,
muhamedaner och kristne af alla beknnelser; ni r icke visare n ngon
af dem. Juden sger till mig: uppfyll Guds lag, och Abraham ppnar fr
dig sitt skte. Muhamedanen sger: lef redligt, gr godt, bed, fasta,
strid fr din tro, och du r viss om paradiset. Katoliken begr ej ens
detta af mig. Ls ditt _pater noster_, sger han, anropa helgonen,
bikta, gif allmosor, och Petrus skall fr dig upplta himmelens port.
Men ni, en annan Petrus, sger till mig: utrota dig sjlf, Gud vill
hafva dig dd fr att gra dig lefvande! Hvad skall jag tro om en sdan
lra? Jag kan ju icke g tillbaka till den halmkrfve, dr jag r fdd,
och fdas p nytt! Dr r min stjrna; se huru krleksfull hon strlar
mot mig i den ndlsa rymden! Hellre gr jag tillbaka till henne, min
enda vn; hon har gifvit mycket och tagit mycket, men hon har dock unnat
mig att behlla _ett_. Ni har ingenting gifvit och vill frntaga mig
allt. S r det, mster Petrus. Blif lycklig i eder tro, om ni kan; jag
kan det icke. Farvl!

Hon gick ngra steg, men kom icke lngt. Den frvnade predikanten sg
henne stanna, vackla, frska g vidare, men hejdas ssom af en osynlig
makt. Hon darrade i alla leder, hon anstrngde hela sin starka vilja fr
att lsslita sig frn detta oemotstndliga, som frlamade hennes fot,
men frgfves. Efter en kort, frtviflad strid sjnk hon, halft
vanmktig, ned vid klippan, dr talaren sttt ett par timmar frut. I
detta gonblick var hon, midti kvllens skuggor, ssom genomstrlad af
ljus. Hon sken i en ofrklarlig glans, som belyste klippan, grset,
mossan och aftondaggen nrmast omkring henne. gonen voro slutna, hennes
svarta hr tycktes fosforescera, fllarna af hennes kappa lyste i
mrkret, tre diamanter i ringen p hennes finger tindrade som Orions
blte p himlahvalfvet.

Oviss hvad detta mnde betyda, nrmade sig mster Petrus och utstrckte
handen fr att uppresa den vanmktiga.

-- Vnta! sade hon med lg rst. -- Stjrnan r inom mig ... Hon talar
...

Det varade kanske en minut, kanske ett sekel. Tiden fanns i detta
gonblick icke till. Pltsligt befunno sig bda ter i djupt mrker. Det
hemlighetsfulla skenet hade frsvunnit lika hastigt och ofrklarligt,
som det kom. Blott en svag ljusstrimma tycktes ila bort fver den mrka
natthimmelen och frlora sig bland stjrnorna.

Den oknda reste sig lngsamt, drog djupt efter andan och sade:

-- Undervisa mig! Jag r den elndigaste, den okunnigaste af alla
skapade varelser.

Det var den bedjande rsten af ett hjlplst barn. Den strnge
predikanten knde sig rrd.

Vlan, sade han, Herren kallar mig, och jag lyder. Fr mig terst
endast tre dagar p denna orten; dessa dagar tillhra dig. Hvem skall
jag efterfrga? Jag vet ju oj hvem eller hvad du p jorden r.

Frga i Nyby efter grefvinnan Gtz. Ni knner mig sedan lngt tillbaka.

De tervnde till grden och mttes p vgen af tjnare, som utsndts
med facklor. Grefvinnan hade anlndt fver Reval till Ekens och ville
vidare fortstta resan till bo och Sverige. Hon vntade nu en smnls
natt, men sof till sin fverraskning s lugnt, som hon ej sofvit p
mnga r.

Tidigt fljande morgon kom mster Petrus till Nyby och tillbragte alla
tre dagarna fre sin afresa hos den resande i grdens rymliga gststuga.
Det var en lng, hrd strid, dr all hans lrdom kom ohjlpligt till
korta. Lrjungen knde skriften och dess utlggningar bttre n
mstaren. Men denne kunde, hvad hon icke kunde -- bedja. Och denna
brinnande bn blef rebellen fvermktig. Hon kunde icke motst den makt,
hvilken bjer mnniskors sjlar som vattubckar. Den slog henne till
jorden och uppreste henne ny.

Nr mster Petrus mot aftonen af den tredje dagen tog farvl, freslog
honom grefvinnan ett sista mte i Kaskas torp. Hon hade kommit fr att
uppska denna lga koja; hon hade dr att godtgra ett helt lifs skuld.

-- Jag skall komma -- svarade han -- fr att bevittna ett barns
nyfdelse, dr det frst sg dagen. Vr evangeliska kyrka srjer sitt
jordiska fverhufvud, den store kung Gustafs dotter. Hon har gtt frn
ljus till mrker. Nu skall vr kyrka frnimma, att en annan har gtt
frn mrker till ljus.

-- Nej, dm icke, mster Petrus! Bed hellre fr alla som famla med
ovissa steg mot evigt ljus! Gud allena vet huru mycket mrker nnu r
kvar i sjlarnas botten. Jag vet endast, att jag var dd, och se, jag
lefver! Jag var fngen i stoftets trldom ... min vn, min lrare, lt
mig nu vara fri i sanningen! Edra kyrkor strida om bokstafven och
glmma, att anden r en. Jag tillhr hvarken eder lutherska eller ngon
annan synlig kyrka; jag tillhr den osynliga, allmnneliga kyrkan, hvars
herre och hufvud r Kristus allena. Nu kan jag gifva mig helt t honom.
Nu kan jag brja ett nytt lif.

                   *       *       *       *       *

Det fattiga, men icke mera boflliga torpet hade, utom eldskenet frn
spiseln, besttt sig den ovana lyxen af ett talgljus, instucket i en
urhlkad rofva p bordet, till heder fr grdagens predikant, mster
Petrus Luth, som infunnit sig fr att sjunga en aftonpsalm med torpets
fromme invnare. Golfvet var renskuradt, rya p sngen, barnen
uppsnyggade. Dr fanns nu, som frr, en talrik afkomma, Tommus barn,
sedan sonen fvertagit torpet efter sin fader och burit tidens brdor
med samma tysta lugn, samma tlmodiga flit. I kvll sysslade han med att
banda en s, hans hustru delade sin omsorg mellan barnen och
aftonmltiden; hans gifta syster Sigfrida satt med ett dibarn vid
brstet. Dordej, modern, var upptagen af en strng rannsakning i den
yfviga luggen p en rdkindad pilt, som otligt lutade sitt hufvud mot
farmoderns kn.

-- Han skall ha tack, mster Petrus, fr ett godt Guds ord i gr, sade
den sprksamma gamla kvinnan, utan att upphra med sin rannsakning. --
Blif hos oss! Hvad skall han bort till det stygga kriget?

-- Dr allt annat skflas, finnas sjlarna kvar, genmlde prsten.

-- Ja, Gud nde fr kriget. Skulle inte vr Mannu med, han ock, innan
han rtt ftt skgg p hakan, och si, dr blef han! Tv har jag kvar i
knekthopen; det sgs, att de lefva nnu, Gud vet hvar. Sigfridas man
togo de ut i vras; drfr r hon nu hr med barnet sitt, stackare.
Tacka Gud, att de lmnade Tommu kvar. Det sgs, att moskoviten illfnas
terigen; s skall vl Tommu ut med, kan tro, och d bli vi kvinnor och
barn att skta torpet. , sitt still, Bennu! Alla lngron skola nu
lystra, nr det talas om krig.

-- Lt dem komma, s mnga som trd i skogen! mumlade pojken hotande, i
det han skubbade sig mot farmoderns kn.

-- Hll truten! Skms du inte fr mstaren? Det r ingen skam i pojkarne
nu fr tiden, sdana ro de, Stlhandsken sitter i dem hvarenda en. Gud
signe frken Kerstin, som gaf oss freden; han blef inte lngre n goddag
och adj. Hvarfr skulle hon lpa ifrn oss till pfven? Si, den stora
lrdomen r nu bara ffnglighet; jag tror inte dr fanns ngon riktig
botten i'na.

-- Utan Guds krlek, mor Dordej, r allting bottenlst.

-- Sg det! Jag har ocks knt en, som ville med all gevalt lra
skriftens rtta frstnd, och hvad blef hon? Bortkollrader blef hon, s
att hon till slut inte visste hvem som har skapat vrlden. Mstaren har
kanske inte hrt den sannsagan? Det var tv tattarebarn ...

-- Ja, jag vet. Lydik Larsson lt mig en tid lsa med barnet Hagar, och
henne sg jag sedan som en frnm jungfru i kriget.

-- Sg han'na? Ja, hvad skulle inte hon g i krig, hon, som var den
frnmsta, nst frken, i Sveriges rike! M tro det blef hgt till
taket, nr Lydiken kom frn Stockholm och frtljde oss allting om
Hagar. Lydiken r nu ock all vrldenes vg, och Betty hans fick fulla
kistan med silfverdalrarna. Samma vg ha de alla gtt -- herr ke, som
tog pojken till sig, och herr Jns, som tog flickan. Lngt fre dem gick
mster Sigfrid ur tiden, Gud frjde sjlen! Hr lg han i denna sngen.
Vi ha sett lrdt folk frr, mster Petrus.

-- Skulle ni grna terse barnet Hagar, mor Dordej? Jag vill minnas, att
ni hll henne kr.

-- Hll jag? Tror nstan. Hennes make fanns inte, och nd blef hon mitt
sorgebarn. Gud frlte mig, om jag suttit med slden full af barn och
vargarna naggat hsten i hasorna, inte hade jag kastat den ungen frst
t odjuren.

-- Nej, mor skulle ha hoppat frst ut sjlfver, anmrkte Sigfrida med
ett godt smlje.

-- , tyst du; kanske jag kastat ut dig! Men aldrig i vrlden fr jag se
min allrakraste ros och lilja mer. Hon skulle ju ut till folk; hvad
skulle en silkeshna rymmas hr i en nfverrifva! Nej, den natten, nr
mor hennes kom, gr visst aldrig ur mig, s lnge jag lefver. S
stjrnklart drute och s trffeligt kallt! Och hon, fattiger, kullriden
i snn! Hr satt jag, dr jag nu sitter; dr satt Thomas; dr lg
Sigfrida i vaggan, dr stod fatet med rofvorna, och dr lg halmen i
vrn bakom vfstolen. Thomas, sa' jag, r dr inte ngot p drren?
Hvad skulle det vara s hr dags?, sa' Thomas. Jo, sa' jag, det r
likasom skulle ngot trefva p drren ...

-- Mor, dr r ngot, som trefvar p drren! infll Sigfrida.

-- , hvad skulle det vara? upprepade Dordej sina egna ord och visste ej
sjlf hvarfr hon ofrivilligt spratt till. -- Hr t, om dr r ngon
frn Nyby!

Tommu ppnade drren. En ung kvinna i frmmande drkt steg in och
stannade stum vid trskeln.

Dordej stod upp, tog ljuset, gick mot den frmmande och grep Tommu hrdt
i armen. Hon svimmade ej, hon var ej af den sorten, men rsten svek
henne. Hon kunde blott framstamma:

-- Jesus i himmelen! Den dda!

-- Hagar! utropade Sigfrida.

-- Hagar! instmde Tommu.

Det var Hagar. Mer n femton r hade frgtt, sedan de sist sgo henne
resa barfota med Lydik Larsson till bo. Hon hade mycket frndrats;
dragen hade hrdnat, blicken och hllningen hade en underlig hghet, men
det var dock den lnge frlorade, aldrig frgtna. Likheten med den dda
modern hade trdt tydligare fram och skrmt Dordej nstan frn vettet.

-- Min andra moder, min trognaste vn p jorden! sade den frlorade
dottern med bjdt hufvud och nedslagna gon. -- Jag r icke vrd att
kallas ert barn. Kan ni frlta min lnga otack?

Hon grt icke, men det var trar i orden. Hade Dordej fljt sin frsta
ingifvelse, skulle hon ha flugit sorgebarnet om halsen. Dr fanns ju
icke en tanke p otack kvar i modershjrtat, men dr fanns en kvinnlig
instinkt, som hll henne tillbaka. Den lnga gestalten var och var ej
hennes kra lilla barn; dr var frmmande klang i orden, ett frmmande,
ngot af den frnmsta i Sveriges rike.

-- Sigfrida -- sade Dordej, ovant frlgen -- tag emot hennes nds
kappa!

Hagar knde sig sjlf som en sorgsen frmling.

-- Sigfrida, bed fr mig! Bed, att mor frlter sitt ovrdiga barn! Jag
har varit s olycklig, s ensam, utan en vn p jorden ... en enda, utom
er, men hon r lngt borta nu. Jag har kommit mer n hundrade mil fr
att bedja om mors frltelse. Lt mig icke g ohrd!

Nej, detta stod modershjrtat icke lngre emot. Hvad frgade hon efter
en oknd hghet! Hvad mindes hon mer sin lnga lngtan eller ett barns
hrdhjrtade glmska! I nsta gonblick lg sorgebarnet i sin snyftande
moders armar.

Isen var bruten; moder, barn och fostersyskon hade terfunnit hvarandra.

-- Se -- sade mster Petrus Luth, som icke frblef en likgiltig skdare
-- Gud tog ifrn eder nattens barn och gaf eder ter ett ljusets barn!

Vid aftonmltiden sutto de samlade kring torpets tarfliga hafregrt.
Hvilket barndomsminne att utbyta palatsernas prakt mot en trsked, en
hlkaka och mjlken af dessa kor, som Hagar Sultan engng hade vallat!
ter blef hon frtrogen med de fattigas lif; det frgngna fll af henne
som en fgels aflagda fjderskrud. Hon bad att denna natt f sofva i sin
barndoms halmbdd med kudden af rtofs. Endast denna natt; hon visste,
att femton r af ett mnniskolif ndock ej kunna utplnas mer.

Frgor omvxlade med trar och ljen. Torpets historia var snart
berttad. Samma hrda kamp fr tillvaron, samma frsakelser, samma
frnjsamhet, samma tro; gamla hade gtt och nya tillkommit. Desto
brokigare var historien om nattens barn. Allt kunde ej sgas, och dock
hade trogna vnner rtt att begra ett svar. Hagar frtljde om Bennu,
som kunnat blifva s mycket, men aldrig blef mer n en tapper soldat,
och huru han nu lg fallen ung i Jerusalems blodiga sand. Hon sjlf ...

-- Minns du, Sigfrida, koltrasten, hvilken vi lrde sga: Ttti dum? Han
slapp engng ls ...

-- Ja, och d tog katten honom.

-- Tog hon? Jag har hrt sgas, att han flg bort fver hafvet och blef
insatt i frken Kerstins gyllene bur. Dr hade han allt godt och fick
lra mnga dgeliga konster, s att Ttti ansgs vara allt annat n dum
dmera. Men han var fdd fri, trifdes ej lnge i buren, bet snder
gallret och flg lngt ut i vrlden. Dr sg han mnga lnder och
mnniskor; de flesta voro goda mot honom, men Ttti var dum, han var
ostadig och hgmodig; han trodde sig vara skapad till en paradisfgel
och ville flyga nda till himmelen. S kom han lngt hrifrn till ett
slott af prlor och guld och sjng fr en gosse, hvilken regerade halfva
vrlden ... Huru gammal r Tommus gosse?

-- Bennu r tolf r.

-- Tolf r! S var ock Tttis gosse. Se hr, du! Tag denna silfvernl
till ett minne af den frste Bennu i Kaskas torp! Han bar den i alla
strider nda till dden.

Torpets frvnade nye ttling gapade p den konstrika nlen och knde p
sina kinder en brnnande kyss.

-- Dr funnos -- fortfor Hagar -- mnga kattor, tigerkattor, i
prleslottet. De lurade dag och natt p gossen fr Tttis skull. Ttti
hade de kunnat f, den skadan hade ej varit stor, men gossen skulle
regera halfva vrlden. D flg Ttti en natt bort p masttoppen af ett
skepp. Fienden tog skeppet med allt dess gods, Ttti sattes i en jrnbur
och skulle visas som segertecken fr folket i en stor stad, som hette
Venedig. Men natten frut lyckades Ttti rymma, fattigare och mera
vingbruten, n ngon af eder. Kom s ter till goda mnniskor, som knde
honom, plockade fram sina gamla fjdrar, som han glmt dr, och flg hit
till Kaskas torp. P vgen mtte han en gammal bekant, som sade till
honom vr frra lrdom: Ttti dum! Ja, Ttti lofvade att aldrig mer vara
dum, och nu r han hr.

-- Men hr -- sade Dordej otligt -- hvad r detta fr barnsagor? Du
skulle frtlja huru du blef den frnmsta, nst frken, i Sveriges
rike.

-- Den frnmsta i riket r Sveriges och Finlands tappra, trogna,
redliga folk. Frken Kerstin r hgtnkt; hon vet detta nog, men om hon
glmt det, s r det drfr att hon aldrig lrt lska ngon af hela sitt
hjrta. Hon har ju ej kunnat lska sin moder; drfr har hon varit s
ensam i vrlden.

                   *       *       *       *       *

Fljande dag bad Hagar en brinnande bn p sin moder Ruths ensliga graf.
Vissnade och frvildade, prydde rosorna frn det heliga landet nnu den
inhgnade plats, dr vinternattens oknda, fallna vandrerska vntade p
den eviga morgonen. Hr ville dottern brja sitt nya lif.

Hon hade blott ngra f dagar att drja. rstiden pskyndade resan till
Sverige. En morgon sadlades hstar och frspndes krror p Nyby grd.
Torpets invnare stodo dr bland de nyfikne skdarne. Dordejs
modershjrta svllde p engng af saknad, mhet och den ffngans
svaghet, frn hvilken icke ens de bsta bland mdrar ro fullkomligt
fritagna.

-- N, hvad latas ni dr; se ni inte, att hennes nd har brdt?
Sigfrida, hjlp hennes nd att knyta hufvan! Tommu, spring hem efter
Blacken; inte kan hennes nd rida p deras utkrda krakar ... Hvarfr
vill du s snart fvergifva oss, guldhjrtat mitt? fortfor hon till
sorgebarnet, som blifvit ett gldjebarn.

Hagar Sultan fverhljde den fattiga torparenkan med kyssar och trar.

-- Vill Gud, skall jag terse eder. Min tredje moder vntar mig nu p
Riseberga i Sverige. Jag r skyldig henne ett furstendme; jag vill
gifva henne en dotter.

-- Och sedan ... hvart?

-- Hvarthelst Guds krlek kallar mig att tjena hans rike.

                   *       *       *       *       *

Frst nr grefvinnan Gtz lmnat landet, blef det bekant, att Kaskas
torp blifvit utlst frn Nyby grd till ett sjlfstndigt skattehemman
och alla dess skulder betalda. Frn denna tid saknas tillfrlitliga
underrttelser om grefvinnans senare den, utom en sgen att hon
upptagit och vrdat Ruben Zevis utfattiga ttlingar, hennes broders
barn. Desto mera bekanta ro drottning Kristinas skiftande den p gamla
dagar. Man tror sig veta, att drottningen under sin andra resa till
Paris r 1657 beskt Vincent de Pauls bermda hospital _La Salptrire_
och dr igenknt i en af de barmhrtiga systrarna sin frra
bokvrderska. Man har ocks trott sig igenknna ett gammalt illustreradt
exemplar af _vulgata_ ssom den latinska bibel, hvilken drottning
Kristina engng, i ndens solsken, frrat sin d s hgt gynnade
_Doxa_. Men hr frlora sig historiens trdar i samma ogenomtrngliga
dunkel, som lsaren engng sg klarna p isen af Hgbensjn. Det enda
man vet, blott alltfr visst, r, att ryttaren p den rda hsten nnu
fortfar att rida. nnu gr, tid efter annan, hans vg genom aska och
blod. nnu r det, ack, s lngt, s lngt till tidernas nde!

                   Slut p tredje och sista delen.




                       Tredje delens innehll:


    1.  Fre striden                                  3
    2.  Slaget vid Jankowitz                         14
    3.  Slagfltet                                   21
    4.  En fltflamma och ett fltlasarett           36
    5.  Hjrta och statskonst                        48
    6.  Freden i Brmsebro och Johannes Rudbeckius   58
    7.  Andra och tredje skyddslingen                75
    8.  Gyckel och sidenband                         90
    9.  Ett lejonmte                               105
   10.  Ruben Zevis sndebud                        117
   11.  Budskap till sterlandet                    128
   12.  Slafvens slafvinna                          140
   13.  Westfaliska freden                          152
   14.  Den triumferande Parnassus                  163
   15.  Gunstlingarne                               178
   16.  Mor och dotter                              191
   17.  Hotande frebud                             200
   18.  Carl Gustaf p land                        210
   19.  Stjrnan och skyddslingarne                 220
   20.  Det stora budet                             236
   21.  Stambul Sarai                               250
   22.  P tredje trappsteget                       264
   23.  Messias                                     280
   24.  Stjrnornas stund                           293
   25.  Sultanens hat-i-sherif                      299
   26.  Makals                                     310
   27.  Ett nytt lif                                323




                       Albert Bonniers frlag.


                           Frn Neros dagar
                             (Quo Vadis?)
                                  af
                         HENRYK SIENKIEWICZ.
                    2 delar. 3: 50; inb. 4 kronor.

   En _enastende god bok_. -- _Atmosfren_ r _ren_, _scenerna af
   utomordentlig sknhet_.

                                                              (Times.)

   Ett _verkligt genialiskt arbete_, som kommer lsarens sjl att
   vibrera.

                                                  (Pall Mall Gazette.)

   Sienkiewicz har med denna bok hfdat sig som _en af vr tids
   strsta andar_.

                                                        (The Graphic.)

   En af _vra dagars frmsta bcker_.

                                                        (The Bookman.)

   Ett _fverlgset, bestndande_ diktverk.

                                                    (New-York Herald.)

   En af de yppersta historiska romaner, som sett dagen under
   1800-talets senare hlft.

                                               (Chicago Evening post.)

   Ett _genialiskt_ arbete, hvars fverflyttande p svenskt sprk
   utgr en _verklig vinst_ fr vr litteratur.

                                                      (Sv. Dagbladet.)

   _Ett konstverk af rang._

                                                     (Dagens Nyheter.)

   En berttelse, som icke str efter ngon af _Tolstoys_.

                                                 (S:t James' Gazette.)




Noteringar:


Betoning r knnetecknat med _understreck_.

Originalets stavning och interpunktion har bibehllits. Ett ftal
uppenbarliga fel har rttats som fljande (innan/efter):

   [s. 321]:
   ... A sa jupe courte et lgre; ...
   ...  sa jupe courte et lgre; ...






End of the Project Gutenberg EBook of Stjrnornas kungabarn 3: Makals, by 
Zacharias Topelius



License: Share Alike