Produced by Matti Jrvinen, Jens Sadowski, and the Online
Distributed Proofreading Team at http://www.pgdp.net.
Thanks to Erik Lehtonen and the Helsinki University Library
for providing high-resolution scans of the front-matter.









                                 LRKAN


                            Poetisk Kalender


                                 1845.
                              HELSINGFORS
                         I. Semelii arfvingar.
                         Wasenii & Co. frlag.


                              Imprimatur:
                                G. Rein.




                               Innehll.


                       F. B.
   Ljud i Stormen                     PAG.    1.
   Tviflaren                           "     34.
   I farans stund                      "     60.
   Frgor                              "     78.
   Frjd och Sllhet                   "     89.

                       H. K.
   Vallflickan                         "     11.
   Skola de knoppar spricka?           "     22.
   Vid Ltzen                          "     84.
   Qvllens frid                       "     97.
   Vaggsng                            "    104.

                       --kk--
   Till Savolax                        "     91.

                       L--rt.
   Sng i Natten                       "     16.
   Stlbruden                          "     20.
   En nyrs dag                        "     42.
   Aftonen                             "     57.
   Vid en springbrunn                  "     74.
   Utsigt frn Ulricasborg             "    101.

                       --a--n.
   O, lt mig blifva kllan lik!       "     50.

                       Nvr.
   Till de unga utgifvarne af Lrkan   "    117.
   Till en ung Flicka                  "    119.
   Grafskrift fver ett par tofflor    "    120.
   Musiken                             "    125.
   Sjuklingen                          "    127.
   Morgonhelsning                      "    129.
   Gossen                              "    131.
   Hennes Krlek                       "    133.
   Vid ett spdt Barns graf            "    135.
   Till Miss L.                        "    139.
   I en Minnesbok                      "    140.

                       Q.
   Lrkan                              "    VII.
   Morgonrodnadens Sng                "      6.
   Vrknslor                          "     18.
   Blomsterklagan                      "     26.
   Suomis-Sng                         "     32.
   Flickan i Skogen                    "     44.
   Skaldens Klagan                     "     54.
   Min vn                             "     64.
   Vid en Sofvande                     "     76.
   Alhambra                            "     86.
   Hvar r friden?                     "     99.
   Serenad                             "    105.
   P Kyrkogrden                      "    109.
   Natt Fantasie                       "    115.

                       Rbg.
   Lurendrejaren                       "    143.

                       Tgn.
   Serenad                             "     14.
   Sista gngen nn'!                  "     24.
   Suck                                "     46.
   Nej, jag kommer ej i morgon!        "     62.
   Enslingens Sng                     "     81.
   Den svarta Taflan                   "    107.

                       T***
   Zigenarflickan                      "     27.
   Vin och krlek                      "     52.
   Finlands Sngm                     "     95.

                       Zt.
   I Kejsarinnans slup                 "     39.
   Ynglingens val                      "     72.
   I folkvisans tonart                 "    112.

                       **
   Granen                              "      9.
   Vren r nr                        "     30.
   Frn Bessarabien                    "     48.
   Wolska redutten                     "     66.




                                Lrkan.


   Sg! hvi lyfte du s tidigt vingen
       fver hafvets vg?
   Hvarfr flg du hit, nnu d ingen
       Vntade ditt tg?

   Kall r jorden -- solen knappt dess slja
       nnu smultit har;
   Under skogens nakna grenar drja
       Drifvorna nn' qvar.

   Gldtigt, ser jag dock hur' du dig svingar
       Uti rymdens bl;
   Och en sng, som till mitt ra klingar,
       Tyckes tala s:

   "Bannas ej att jag s tidigt lngtar,
       Bda vrens dag;
   Att min frjd sig stndigt yppa trngtar
       Uti toners slag.

   Grn r tufvan -- mer jag ej behfver
       Fr min lefnadsro;
   Och en skymt af himlens bl derfver
       Fr min krlekstro.

   Ljuft del r att uti rymden gunga,
       D man vingar har;
   Sknt! s sknt det r att kunna sjunga
       Uti vrens dar."

   Sjung! d lilla -- flyg att vren buda
       Med din spda rst;
   Kanske hrs ett vnligt gensvar ljuda
       Uti ngot brst.

                                           Q.




                            Ljud i Stormen.


   Det gamla Roma strtade tillsamman,
   Dess stolta tempel brunno ned till grus;
   Men lik en Phoenix steg ur offerflamman
   En annan verld, flg christendomens ljus,
   Och gjorde klart hvad hednisk konst frvirrat,
   Och gjt sin milda strle i den natt,
   Der menskligheten sedan sekler irrat
   Och efter lifvets gta skt sig matt.
   P Golgatha led Christus ddens smrta
   Och n engng slog verldens frusna hjerta!

     Ett annat Roma nu ur gruset stiger
   Med nya tempel uti andens verld,
   Och p en hedniskt smyckad altarhrd
   t nya gudar tiden offer viger.
   Och tanken klder sig i herrskarskrud,
   Till strid han kallar sina legioner,
   Och svnger spiran fver millioner,
   Och yfs nr slafvar kalla honom gud.
   Nej, n en gng, o Roma, skall du falla;
   Af egen storhet krossad skall du falla!

     En smdad krlek skall nyo blda,
   Och med sitt qval frsona andens verld,
   Och hja sig p nytt ifrn de dda,
   Med evig kraft till salig himmelsfrd,
   Och teckna svaren upp andens frgor
   I hjertats djup med rena stjernelgor.

     Ja, krlek, krlek skall vr lsen bli',
   Och teckna svaren upp andens frgor!
   Men meningsstormar grumla lifvets vgor,
   Att inga stjernor spegla sig deri.
   Dock, stormen tystna skall. Den unga tiden
   Lik Orleanska jungfrun fram skall st,
   Och svinga hnfrd jublande i striden
   En oriflamme med fridens liljor p.
   Det gamlas vlde undergngen nra
   Skall se med misstro hennes svrmeri,
   Och kanske tveka, men dock hnfrd bli',
   Och kmpa sig till seger och till ra.

     Du unga tid! tag sklden fram och glafven,
   En mktig rst ur fjerran kallar dig.
   Ditt brst med korsets dyra tecken vig,
   Och hasta att befria helga grafven!
   Den helga graf, der krlekens ide
   Af verlden missknd och fraktad fryser,
   Och tidens Islamstro hvlft sin mosque,
   Hvars dme af tviflets bleka halfmn lyser.

     Lt riddartidens kraft, dess skna lra
   Om krlek, tapperhet och dygd och ra
   nyo lefva upp i andens verld!
   Och skulle n ur striden fr det sanna
   Du bra blott ett blodigt svrd
   Och ddens liljekrans kring bleknad panna,
   S lyssna glad till dessa toners gng,
   Som dig frkunna att man seger vunnit,
   Och sof i frid. -- Din blod ej ffngt runnit,
   Ej rosor vattnat blott fr skaldens sng!

     Men se, en dmon vildt sitt gissel svnger
   Kring bjda skuldran af en slafvisk verld,
   Och dyster oro fr dess blickar hnger
   Sitt kalla tcken, sitt Damokles-svrd.
   Lik fordom David kom med frid du unga,
   Du varma tid och hj din starka rst!
   Din harpa stm; till hvila skall du sjunga
   Det mrka qvalet uti Sauls brst.
   Som fordom David mot de Philister
   Med andans kraft i hrnad skall du g,
   Till jorden sjelfviskhetens Goliath sl,
   Och hugga ned barbariska ider!
   Men nr den gamle Saul tar sitt spjut,
   Och det frtviflad mot ditt hjerta kastar,
   En makt frn hjden till ditt bistnd hastar,
   Och genom krlek segrar du till slut.

     Nr under natten, s oss Skriften sger,
   Vid Sauls bdd den dle David stod,
   Han ville ej sin htske ovns blod,
   Men bgarn tog och spjutet frn hans lger;
   Och Saul vaknad skdar David st
   P afstnd lugnt fraktande hans hopar:
   Vlsignad vare du, min son! han ropar,
   Du skall det gra, skall det genomg.
   S vill det dla segra fver alla
   De onda makterna i andens verld,
   Och allt det sjelfviska, allt hat skall falla,
   Som Saul falla p sitt eget svrd!

     Allt mrkt och dystert skall engng frjagas,
   Och sljan lyftas af, som verlden br,
   En fridens tid, en ljusets morgon dagas,
   S skn och frisk som vrens morgon r;
   En nyfdd sol frn bla fstet lysa
   P tidens klara spegelblja ner,
   Och intet enda menskohjerta frysa,
   Ett ga ej i mrker famla mer;
   Och krleken sin makt skall tertaga,
   En knsla lifva verlden och en rst,
   Och friheten, som verlden trott en saga,
   Skall trycka menskligheten till sitt brst!

                                        F. B.




                         Morgonrodnadens Sng.


       Nr tyst i skyn,
       Vid sterns bryn,
   P ltta moln jag seglar;
       Och rosor strr
       Der natten dr
   Och bljans lugn mig speglar;

       D slumrar ljuf
       Den jord nnu
   Och stt hvar blomma hvilar;
       Och ingen flkt,
       Ur dalen vckt,
   I skogens famn nn' ilar.

       D gr jag ltt
       Med tysta fjt
   Och lyss vid jordens lger;
       Och hviskar m
       En rosendrm
   Och t den hulda sger:

       "Snart kommer Han
       Sin ljusa ban,
   Mot dig sin strlfamn strcker;
       Och tycker att
       Ej mer' r natt
   Och med en kyss dig vcker."

       S hviskar jag.
       Ett andedrag
   Af sllhet blott mig svarar;
       S r det slut
       Med min minut,
   Den blomsterstund jag varar.

       O! slla lott
       Att lefva blott
   Fr hvad man sknast skdat;
       Att offer bli,
       Men vissna i
   Det ljus man frebdat.

                                           Q.




                                Granen.


   Nr kylig vind igenom rymden far
   Och hsten, mrdande, naturen hrjar;
   Str granen trotsande i skogen qvar,
   Och nn' sin vrskrud undan stormen brgar.

     Ej darrar den vid hstens ppna graf,
   Och inga trar den som blomstren gjuter;
   Den str, som klippan i det vreda haf,
   Nr bljan henne i sitt famntag sluter.

     Nr vinterns svepning hljer haf och jord
   Och lifvet i naturens pulsar lyktat,
   Str granen alvarsam i skendd nord,
   Ett minne likt, som undan glmskan flyktat.

     S str med styrka ocks mannen tryggt,
   Fast dets stormar omkring honom rasa;
   Fast allt, hvarp han sin frhoppning byggt
   Gr under, likt ett skepp, i stormens fasa.

                                           **




                              Vallflickan.


   Tidig r morgonen n,
   Flkten s ltt fver lunderna gr,
   n han ej gtt, min vn,
   n jag ej rjer hans spr;
   Grset p stigen n daggbestnkt str,
   Ingen har trampat n
   Dess glittrande tr! --
   Snart skall han vl komma
   Snart skall han vl g
   Till sveden derborta vid skogen! --

     Lilla hastande sorlande bck,
   Du som hr fver stigen dansar,
   Du som glittrande vaggar din blja s tck
   Fr att leka bland ngens kransar,
   -- Snart skall han vl komma --
   D snabb m du hasta ditt tg
   Och hja i gldje din glittrande vg,
   Nr han kommer!

     Hvita doftande hgg och J sm
   Ltta siskor i trdens toppar,
   Och du vind, som i lunden gr susande s,
   Och J fjrlar kring blomstrens knoppar,
   -- Snart tr han vl komma --
   D sjungen J lrkor i hjd,
   D doften J hggar och nicken i frjd,
   Nr han kommer!

     Klara strle, som just stiger opp,
   Du, som gullbestrr molnens kanter,
   Du, som skimrar i bljan, i lundernas topp,
   Du, som klnger p bergens branter,
   -- Ej lnge han drjer --
   Din skraste rodnad, mest huld
   Fr honom d spar, och ditt vakraste guld,
   Nr han kommer!

     r du glad, o du sorlande bck,
   Och du lam, som p ngen leker,
   r du glad lilla blomma, s leende, tck,
   D dig fjrilens vinge smeker? --
   -- Han kommer, han kommer! --
   Du bjrk, som vid stigen der str
   Och kastar din skugga p ngen,
   Nr under din krona han gr,
   D bj dina hngen,
   Hviska stilla,
   Susa sakta,
   Hviska en helsning frn mig
   Nr han kommer! --

                                        H. K.




                                Serenad.


   Milda toner klingen
       Stilla i nattens frid!
   Ljusa drmmar svingen
       Ned till min Engel blid!
       Mne i skyars vind,
       Stjerna p molnets rand,
       Smeken den huldas kind,
       Kyssen dess lppars brand!
   Att hon slumrar ljuft vid min harpas slag.

   Dunkla sommarnatten
       Svfvat ur skogen nyss:
   Tyst kring land och vatten
       Bleknade solens kyss.
       Men o min Engel ljuf!
       Men dig mitt hjertas brud
       Kysser min sjl nnu,
       Klingar min harpas ljud,
   Att du drmmer ljuft om din krleks dag!

                                         Tgn.




                             Sng i Natten
                            (Frn fjerran.)


   Der ute det stormar
   I rasande strid.
   Men hr uti lugnet
   Min tanke har frid.

     Den ilar med stormen
   Till hemmet, till Nord,
   Och br dit en helsning
   Frn frmmande jord.

     Vind! rasa; mot fnstren
   Vrk yrande sn;
   Du natt i ditt mrker
   Lt stjernorna d.

     Jag sitter och leker
   Vid midnatt nd
   Med minnets bl blommor,
   De leende, sm.

     Dig! minne jag helgar
   Min nattliga sng;
   Led hopp mig till hemmet,
   Till norden engng!

                                       L--rt.




                              Vr-Knslor.


   Ja! dig natur, all sknhets helga moder,
   Jag tacksamt ter egna vill min rst;
   Du gjuter lif i lunder, sjar, floder,
   O! gjut en gnista ock uti mitt brst;
   Bland ljufva drmmar vill jag henne amma,
   Tills klar hon strlar upp i sngens flamma.

     Ja! dig jag sjunga vill, min lskarinna,
   Min barndoms brud, min lngtans frsta ml;
   Du evigt unga -- o! m allt frsvinna,
   Du r dig lik, din krlek grns ej tl;
   M allt bli mrkt -- jag flyr till dig, ditt hjerta,
   Det klappar varmt i gldje som i smrta.

     Hur' vl jag knner dig, hur' skna stunder
   Jag drmt hos dig -- hur' mngen gyllne syn;
   Du lrt mig lska dessa tusen under,
   Du lt mig se en Fader ofvan skyn;
   Vlkommen d! -- Glad vill till dig jag ila,
   Och i din famn bland doft och snger hvila.

     Ja! sjunga vill jag nu; allt ler, allt andas
   Ju sng och gldje blott; -- hvart sakta sus,
   Hvar liten flkt i ljufva toner blandas;
   Allt strlar endast sknhet, lif och ljus;
   Ja nu r vr, nu vill jag njuta, drmma,
   Och uti sngen jordens smrta glmma.

                                           Q.




                              Stlbruden.


   Jag har en brud -- en brud i lif och dd,
   En stlkldd m, som blir mig evigt trogen;
   Hon r min vn, hon r mitt skra std,
   Nr gldjen ler, nr hmndens stund r mogen.
   Mig fverger hon ej -- hon stdse gr
   Invid min sida, likt en skyddarinna;
   Mot fiendskap och vld jag tryggad str,
   Hon sviker ej, d krigets skor brinna.
   Nr sknheten, nr helsans friska ros
   P verldslig fstms kinder, flyktig bleknar;
   Nr dess behag och ungdom flyr sin kos,
   Och lifvets usla stjelk, frvissnad, veknar; --
   D r, o stlbrud, hgre nn' din glans,
   Och lifvets sol uti ditt klara ga
   Sig speglar gladt, -- och upp till hjeltedans
   Dig bjuda rans Gudar frn det hga.
   Hell Dig! du stlm, -- slumra trygg och lugn
   I morgondrmmar vid min venstra sida; --
   Fr mngen, ej fr mig, du synes tung,
   Der tyst du vaggar i din blanka slida.
   Dag kommer! -- Vid kanoners muntra sng,
   Till hst med mig du ibland krutmoln ilar,
   Och barmen modigt blottar p engng,
   Och gat snder blixtens skarpa pilar; --
   Hvem tjuses ej deraf? -- Hvem ser ej d
   Med kld p jordens knslomma trnor,
   Der smktande i lunderna de g,
   Att hra foglars sng, se nattens stjernor. --
   Min sng jag helgar dig, du skna m,
   Du trogna, ljusa stlbrud vid min sida!
   Med dig jag lefva vill, med dig ock d, --
   Oss stridens Gud engng skall sammanviga.

                                       L--rt.




                       Skola de knoppar spricka?


   Strlande sol, som hgt upp fstet tgar,
   Herrskande blickar ner fver berg och dal,
   Skimrande blommor du upp fltet skdar,
   Leende knoppar spira i tusental.

     Skola de knoppar spricka, de blommor ljusa,
   Skola de mogna, blifva till frukt och fr;
   Lefva de blott att vandrarens ga tjusa,
   Tjusa en stund och falla i stoft och d?

     S fr hvar morgon, du dig ur stern hjer,
   Tusende drmmar svfva i hjertat opp;
   Tusende knslor, vaknade nyss, du rjer,
   Tusende tankar spira och skjuta knopp.

     Skola de knoppar spricka, de blommor ljusa,
   Skola de mogna, blifva till frukt och fr;
   Lefva de blott att vandrarens ga tjusa,
   Tjusa en stund och falla i stoft och d?

                                        H. K.




                           Sista gngen nn'!


   Mins du mnskensnatten nn'?
   Mnens ljusblick, mins du den,
   D du blef mitt hjertas vn?
       Flkten susade i natten,
       Dimman svann frn land och vatten,
       Jorden doftade i natten;
   Mins du mnskensnatten nn'?

     Mins du ljuft hur af min arm
   Sll du slts emot min barm?
   Mins du famnen nn' s varm?
       Lockomskuggad panna bjde
       Mot mitt brst du; -- blicken hjde, --
       ga uti ga drjde;
   Mins du famnen nn' s varm?

     Tnk p glmda vnnen nn';
   Hulda, ljufva blif igen,
   Blif din varme ynglings vn!
       Unna honom nn' ett mte
       Der i poppellundens skte,
       Kom din gosse kom till mte,
   Flicka, sista gngen nn'!

                                         Tgn.




                            Blomsterklagan.


   Vrens ljumma vind
   Smeker knoppens kind,
   Dock i eldig fart
   Bort den ilar snart!

     Sommarns fjril varm
   Kysser blommans barm,
   Ack! men innan kort
   Flyr han ter bort!

     Gosse! huru vl
   Knner jag din sjl:
   Vindens, fjrilns lott;
   Jag har minnets blott!

                                           Q.




                            Zigenarflickan.


   Solens sista strle flammar,
   Snart skall skymning jorden hlja;
   Mrka spegla trdens stammar
   Sig i flodens lugna blja.
   fver skogens toppar blicka
   Purpurmoln vid himlaranden,
   Och en ung Zigenarflicka
   Sjunger klagande vid stranden.

     Hyn r mrk, men yppigt glda
   Rosor dock p bruna kinder;
   Svarta lockars natt det rda
   Silkesntet sammanbinder.
   Barmen r en blomstertufva,
   Hennes vext, en liljestngels;
   Lppen lik en mognad drufva, --
   Blicken som en fallen engels.

     Hennes drgt af gldjen lnad,
   Vexlar rikt i frger bjerta,
   Men ur gat blickar trnad
   Och i stmman darrar smrta.
   Sngen klingar mellan trden,
   Svfvar fver flodens vatten,
   Vild som vindens suck p heden,
   Ljuf, som forsens svall om natten.

     Kanske nr sig sorgen snker
   Kring din sjl, i hjertat vaknad,
   P din barndomsfrjd du tnker,
   P dess flydda ro, med saknad.
   Oskuldsvren rosenfrgad
   Bleknat, alltfr snart frfluten,
   Lemnande din himmel hrjad,
   Lifvets sknsta blomma bruten.

     Nyckfullt skiftar dets vilja,
   Outgrundlig, jordens lotter:
   Snhvit strlar steppens lilja,
   Fallen grter steppens dotter.
   Men din bild, den vill jag gmma,
   Dyrbar fr mitt minne vorden;
   Aldrig, aldrig skall jag glmma
   Hvad jag sknast sett p jorden.

                                        T***.




                             Vren r nr.


         Vindarne susa,
         Ljumma och friska,
   Bckarne sorla och himlen r bl;
         Frihet och gldje
         Klingar i rymden,
   Ljufliga snger frn foglarne sm.

         Ack! hvad jag lngtar
         ter att helsa,
   Grnskande jord, dina blommor en dag!
         Glad skall jag sitta
         Ensam vid stranden,
   Lyssnande stilla till vgornas slag.
         Drj icke lngre
         Ljufliga vrdag, --
   Kom med din vrme, med krlek och sng!
         Vck ur sin dvala
         Slumrande hjertat, --
   Ack! lt det vakna till lifvet engng!

                                           **




                              Suomis-Sng.


   Hr, hur' herrlig sngen skallar
   Mellan Wins runohallar:
   Det r Suomis sng!
   Hr de hga furor susa,
   Hr de djupa strmmar brusa:
   Det r Suomis sng!

     Se! bland drifvor hgt vid polen
   Strlar klar midsommarsolen:
   Det r Suomis sng!
   Se! p himlens mrka bga
   Nattens norrskensflammor lga:
   Det r Suomis sng!

     Och de vna, blyga dalar,
   Der en bck bland blomstren talar:
   Det r Suomis sng!
   Och de skogbekrnta fjellar,
   Ekande i stjerneqvllar:
   Det r Suomis sng!

     fverallt en rst oss bjuder,
   fverallt en stmma ljuder:
   Det r Suomis sng!
   Broder, ger du ett hjerta,
   I dess tjusning, i dess smrta,
   Hr blott Suomis sng!

                                           Q.




                               Tviflaren.
                               Fragment.


      -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
   S gick han sakta bort ur menskohvimlet
   Och kom till hafvets strand, emot hvars klippor,
   Af stormen jagad, vgen skumhljd flg
   Och krossade sin hvita barm och dog.
   Och hvar en blja dog, der steg en ande
   Frlossad upp p tunga suckars vingar --
   Han stod och sg mot ndls rymd, han sg
   Hur solens gyllne klot bland slitna skyar
   Gick ned i blod, sjelf blodig, lik ett hjerta,
   Som slutat striden frr n lifvets storm
   Sig lagt till ro. -- D vidgar sig hans brst.
   Den bundne stormen i hans sjl fr vingar,
   Han talar -- -- -- Solen, stormen, hafvet, klippan,
   De voro vittnen till den fallnes ord:
   -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
   "Frnuft, frnuft! du mrdar dina tvifvel,
   Och tvr din hand i deras offerblod,
   Och detta -- detta kallar du fr krlek! --
   S famlar anden -- Skuggor, dimmor, mrker! --
   Nej, nej, o nej! det finnes ingen tro! --
   En gissning blott r menskans hela kunskap,
   Och lika litet som den blinde kan
   Bli skicklig bgskytt, lika litet nr
   Ett enda strfvande sitt tnkta syfte --
   En stockblind Hder menskosjlen r,
   Och Loke, slumpen, det, satan rigtar
   Dess pil, att den i sjelfva hjertat far
   Utaf den Balder, som dess andakt tillber --
   De sga: tro! -- Dock, tro -- och ej begripa? --
   O nej! i skapelsen finns intet, intet,
   Som ej engng skall klart i dagen lggas,
   S enkelt synas som att tv och tv r fyra. --
   Den urprincip, p hvilken nu
   All vishet lastar, det som den ej mgtar
   P egna skullror bra, skall med tiden
   Sitt vlde, stdt p mrkrets skuggfantomer,
   Frlora. -- Ja! som lugna kllkristallen
   Uti sitt skte sluter himlahvalfvet
   Med all dess prakt och med dess alla stjernor,
   Skall menskosjlen fven engng klar
   Den hgsta vishet ofrdunklad famna,
   Och mktigt knna, att hvad frr han skte
   Bakom en diktad slja utaf moln,
   Hon br inom sig sjelf, att sjelf hon r
   Den kraft som verldars millioner ordnar,
   Med makt att styra det med sitt bud;
   Att sjelf hon r det enda, hgsta, -- Gud --
   Men lngsamt skrider all frdling!
   Se, detta hr, som frn mitt hufvud faller,
   Hvi fll det? -- Bort det flg, -- mhnda,
   Att snrja in sig i det fina urverk
   Af hndelser, dem tanken flygtigt ordnat,
   Och hmmande det blinda de bli,
   Hvarp s mnga tusen andra hnga. --
   Frr'n menskan hunnit dets irrgng lra,
   -- En svrlrd kunskap -- frr'n hon mgtar leda
   Naturens krafter, och dess ml bestmma,
   Skall hon ej veta, och ej kunna tro.
   -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
   En ofrivillig vrdnad fr den stora
   Och hga kraft, hvars fr i sjlen gror,
   Men, utaf brist p vrme och p ljus,
   Sitt hjertblod ej i dagen mgtar skjuta,
   Sig trnger aningslik p sjlen, anden:
   Och denna aning om hvad stort hon kan,
   Och detta tvifvel p sin egen hghet,
   Dem klder menniskan i ljusets skrud
   Och faller ned och tillber ssom Gud --
   Men hjertats lngtan att sin storhet njuta,
   Den dunkla fruktan att, ett lumpet stoft,
   I verldens chaos ter mrk frsvinna,
   De skapa menniskornas evighet" -- -- -- --
   -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
   Mot hafvets djup han snkte mrka blicken,
   Men vgen suckade och steg och sjnk,
   Han sg mot himlen opp, af samma makter
   Frfljda sg han molnen kmpa, fly --
   D knner han hur kring hans brst, som bfvar,
   Tv veka armar smidigt linda sig,
   Ett hjerta knns emot hans eget klappa.
   "Du hr?" han sger, och sitt skna rof,
   Den veka liljan, darrande i stormen,
   Han sluter eldigt uti starka armar.

    "nnu jag lska kan! Fast jord och himlar
   Och hafvets afgrund evigt gcka mig;
   Fast denna Gud, hvars skna dikt jag trodde,
   Hvars hga allmakt allt frsona skulle,
   Ej mera p sin egen allmakt tror;
   Fast hvarje bubbla har sin egen himmel,
   Och hvarje himmel r en flyktig dikt -- -- -- --
   Likvl jag lskar -- en frtviflans krlek,
   Som icke frgar hvarfr? -- Ve, o ve!
   Med delta hvarfr flg min tro, min dufva,
   Ur sjlens ark -- och kom ej mer igen.
   Min tro, mitt allt, mitt lif du r o flicka!
   Och dock! -- Om blott p en af dessa frgor,
   Som anden gjort, jag finge svar, -- lik stormen,
   Som bryter blomman, kastar henne bort
   Och knner hvarken smrta eller frjd,
   Jag skulle offra dig, mitt allt, min krlek
   t vreda makter, skulle slunga dig
   I dessa bljors spklikt hvita armar,
   Se hvarest afgrund slukar dig och -- le."
   -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --

                                        F. B.




                          I Kejsarinnans slup.
                              (Juni 1841.)


   I Kejsarinnans skna beprydda slup
   Den vackra Eva gungar p bljans djup;
   Vid hennes sida sitter ung Leopold;
   Den unga dufvan fallit i falkens vld.

   Och Emili den smrta satt midtemot;
   Spotskt sg hon p de bda med skmtfullt hot.
   Bredvid i djupa tankar skn Lina satt,
   Och vinden kysste floret p hennes hatt.

   Men frmst uti hgstet naturligtvis
   Satt Evas egen mamma och Emilis;
   Hon sg p sina dttrar, p alla tre,
   Och log och tnkte: "skert mig likna de!"

   Hon sg tre rosenknoppar p hafvets bl,
   Hur mngen blja kysste de spda sm;
   Hon sg tre gracer gunga i Amors char,
   Och smlog t krigsguden, som styrman var.

   Och vinden sprang s frisk fver vgens kam,
   Och vgen brt sig munter mot slupens stam,
   Och slupen gick i gungning behagligt fram,
   Som lastad blott med rosor, s ltt han sam.

   Och Leopold den glade, han log dert;
   Och Emili den smrta log hgt i bt,
   Hon doppade i fjrden sin hvita hand
   Och log nr bljan skljde den hgt ibland.

   Och Evas vackra lppar de logo godt,
   Bermde hafvets sknhet och sjmans lott:
   Hur som en svan han gungar p vnlig vg,
   Hur ltt han r om hjertat, hur glad i hg.

   Men Linas rda kind blef i hast s blek;
   Den lilla blef s ngslig vid vgens lek,
   Hon lutade sitt hufvud mot modrens brst
   Och klagade s barnsligt och bad om trst.

   Och Kejsarinnans skna beprydda slup,
   Han bar de unga ltt fver bljans djup;
   De vackra strlar glnste p fjrdens bl,
   Och den som skrifver detta sg tyst derp.

                                          Zt.




                             En nyrs dag.


   Din djupa graf str myllad ren,
       Du gamla, flydda r!
   I morgonglans, i herrligt sken,
       Det nyas sol uppgr.

   En oknd tid, i dunkel hljd,
       Med hoppets rosor prydd,
   Har grytt i dag, -- dess lnga fljd
       I dets bok str tydd.

   Fr mig _ett_ hopp den med sig br,
       Som kanske dock bedrar;
   Det hoppet att f se de skr,
       Der jag min vagga har; --

   Att uti hemmets ljufva tjll,
       I fridens lugna hamn,
   F se hur soln gr ner en qvll
       Och sluts i vgens famn. --

   Du nya r! fyll detta hopp,
       Det _enda_ -- ej bedrag!
   Bryt ej den veka, friska knopp,
       Som hoppet slog i dag!

   O! lt den vecklas ut i r;
       Mitt hjerta hgt skall sl
   Nr hoppets ros i blomning str, --
       D r det _nyr_, d!

                                       L--rt.




                           Flickan i skogen.


   Ensam i dunkla skogarnas famn
   Gr jag enslig stig.
   Doften rosor!
   Doften blommor och flktars sus,
   Doften alla vid stjernors ljus,
   Dofta hjerta,
   Dofta stilla i natten!

     Ensam i mrka skogarnas djup
   Gr jag enslig stig.
   Sjungen skogar!
   Sjungen grottor och kllors sus,
   Sjungen alla vid mnens ljus,
   Sjung mitt hjerta,
   Sjung o! stilla i natten!

     Ensam i grna skogarnas lund
   Gr jag enslig stig.
   Vaknen andar!
   Vaknen andar i lunders sus,
   Vaknen alla vid nattens ljus,
   Vakna hjerta,
   Vakna stilla i natten!

                                           Q.




                                 Suck.


   P hafvets vida bl,
   Kring jordens hela rymd,
   Du evigt leta m
   Med blick, ej stngd, ej skymd,
     En vn, den du r kr,
     Mer, n fr mig, du r!

   Som hafvets svarta vg,
   Som hstens vilda vind,
   Fritt trngta mrk i hg,
   Fritt klaga blek om kind!
     Ej finner du en barm
     Fr dig, som min, s varm.

   Fritt m i himlars glans,
   Vid ljusa stjernors sken,
   I Englars slla dans,
   Du svfva skr och ren --
     Dig ingen lskar der
     S rent, som jag dig hr!

                                         Tgn.




                           Frn Bessarabien.


   Tanken ilar hvarje qvll s gerna
   Upp till nordens sjar, till dess fjll,
   Der hvar afton fridens ljusa stjerna
   Blickar vnligt i min faders tjll.

     Ljufva minnen, glada liksom vren,
   Sknka mig i sakna'ns stunder trst;
   Men i gat tindrar stundom tren,
   Och af lngtans suckar hfs mitt brst.

     Ser jag ter fosterbygdens dalar?
   Fr jag lyssna n till bckens sng? --
   Fr jag hra, uti skogens salar,
   Vakans slag i sommarnatten lng? --

   Skn r sdern -- ack! men hga norden
   Str fr minnet sknare nd;
   Suomis sner lska fosterjorden,
   Hvart af det n de kastas m.

   Sderns aftonflkt min helsning bringar
   Till dig, Suomi, ifrn Dniesterns strand;
   Tanken fljer den p ltta vingar -- -- --
   Nu godnatt! du hulda fosterland!

                                           **




                     O, lt mig blifva kllan lik!


   I dalens famn en klla lg;
   Uti dess spegel molnens tg
   Sin skugga sorgligt snkte;
   Men kllan log och tnkte:
   "O skugga, grumla ej min vg!"

   Och stormen kom i trdens topp,
   Men kllan bad s full af hopp:
   "Lt gmda kllan blifva klar!"
   Och bnen fick ett vnligt svar,
   Nr kllan log och tnkte,
   Och solen ter blnkte.

   O, lt mig blifva kllan lik,
   Min sjl s lugn, s ren och rik
   P bn och hopp, och f ett svar,
   Likt kllan af en huldrik far!
   Och lt mig liksom kllan tnka,
   Att solen ock mot mig m blnka!

                                      --a--n.




                            Vin och krlek.
                            Efter Th. Moore.


   Min hg till vinet vill jag ensamt vnda,
   Vill hdanefter kyssa bgaren;
   En flickas kyss r ljufvare kanhnda,
   Men falsk och trols, derfr skyr jag den.

   En hvar af dem frstndet mig berfvar,
   Vid bdas rus besinningen frgr;
   Men vinet endast fr en stund mig dfvar,
   Det slr i sjlen inga djupa sr.

   S frisk en krans sig om min tinning sluter,
   Ljuft doftar han, dess frger skimra klart;
   Han vissnar hastigt, inom f minuter,
   Men qvinnans krlek engng till s snart.

   Sin fordna vllukt kransen nnu sprider,
   D rosen, vissnad, redan faller af;
   Men gckad krlek dr fr alla tider
   Och lemnar hjertat kyligt som en graf.

                                        T***.




                            Skaldens klagan.


   Hvarfr sjunga, stndigt sjunga,
   Och min sjl i toner gunga?
   Hur' jag sjunger, ej min rst
   ger svar i ngot brst.

   Fgelns sng i skogens salar
   lskas utaf berg och dalar;
   Lunden glds t vindens smek,
   Stranden lyss till bljans lek;

   Allt har sprk, som hrs och talas,
   Allt har ljud som lskas, svaras;
   Endast skalden oknd gr,
   Intet brst hans rst frstr.

   O! hvi bodde ej min moder
   Bredvid demarkens floder;
   Hvarest Suomi nn' har qvar
   Eget sprk frn fordna dar.

   D jag knt den ton, som talar
   Ljuft kring fosterjordens dalar,
   Och ej gtt med brst i brand
   Ensam i mitt eget land.

   Och om nu en stund jag drmmer,
   Och min sorg i sngen glmmer;
   Sen nr jag ej mera finns
   Ingen skalden mera mins.

   Ja! ty snart den dag skall randas
   D det Finska lifvet andas;
   Och, der frr blott mrker fanns,
   Strla i ungdomlig glans.

   Men d ligger jag i mullen,
   Under tysta blomsterkullen;
   Och mitt namn, min lyras slag
   Bleknat fr en hgre dag.

   Srjen toner, skaldens de,
   Sjungen hur' hans lif r de! --
   O, hvi fick jag sngens verld,
   Ensam blefven p min frd!

                                           Q.




                                Aftonen.
                              (I Sdern.)


   Vinden susar uti poppellunden,
   Nktergalen slr.
   Solen ler nnu i afskedsstunden,
   Och till hvila gr.

   Tankfull jag i dunkla skuggan drjer
   Af en lummig ek;
   Tjusad af de toner sngarn hjer,
   Smekt af flktars lek. --

   Sjlen flyktar till de ljufva stllen,
   Der min barndomstid
   Tndes frst, och slocknade bland fjllen
   Uti himmelsk frid.

   Och jag ser, hur' aftonrodna'n brinner,
   Matt, ett purpurhaf;
   Tills den sista skymten ren frsvinner
   Tyst i vesterns graf.

   Ltta skyar fver himlen ila,
   Likt en andehr;
   Nktergalarne bland lfven hvila,
   Tystnad sngen r.

   Blygsamt trder mnens silfverskifva
   Upp himmelen;
   Och dess skra, klara strlar gifva
   Ljus t aftonen.

   Mild en flkt emellan lfven susar,
   Och p afstnd hrs
   Huru Dniepervgen ilar, brusar,
   Och mot stranden frs.

   Der p fltet, lik en svrm af svanor
   Upp bljor bl,
   Glnsa tlten, och kanoner, fanor
   Rundtomkring dem st.

   Ddens vktarskara trygg der hvilar
   I sin blanka skrud; --
   Aftonvinden genom tlten ilar,
   Bringar fridens bud. --

   Lyran tystnar. Minnets toner strmma
   Hftigt i min sjl;
   Mycket mins jag -- mycket vill jag glmma --
   Aftonstund farvl! --

                                       L--rt.




                            I farans stund.


   O, lt den rst, som i ditt inre ljuder,
   Till lifvets hgre ml din ledning bli!
   Ty veta lyda, hvad den rsten bjuder,
   Det r att kunna allt, att rara fri!
   Att kunna lugn se lifvets gng och tidens,
   Med skiften utaf sorg och frjd,
   Och veta att en evig makt, en fridens,
   I seklers och i stjernors banor rjd,
   Igenom strider till frsoning kallar;
   En makt, som glds, nr vredgadt verldshaf svallar,
   Att menskan se, hur hon sin julle styr,
   Och blixtens hot och vgens icke skyr
               I farans stund.

   Haf mod att lska, att med krlek sluta
   Allt stort och herrligt i ditt varma brst;
   Haf mod att hja till dess lof din rst,
   Att fr dess ra glad ditt hjertblod gjuta
               I farans stund.

   Se tiden mrk emot en framtid pekar,
   Och stormar bdar han och hrda lekar.
   Vlkomne strider! -- Luft skall anden f,
   Och friska pulsslag tidens hjerta sl
               I farans stund.

                                        F. B.




                      Nej, jag kommer ej i morgon!


   Kom i morgon, kom i morgon!
   Stndigt frn dess lppar ljuder;
   Kall hon s mitt hjerta hnar,
   D det hett af lngtan sjuder.

   All min frjd, min frid hon rnar,
   Samvetslst och utan skoning;
   Djupt mig srar, grymt mig krnker,
   Utan nskan om frsoning.

   Och med rnker, idel rnker,
   S hon mig i bojor slagit;
   Med det bla gats frga
   All besinning frn mig tagit.

   Med den ljufva kindens lga
   Feberns gld uti mig jagat;
   Med tv stumma lppars bner
   All min kraft, mitt mod frsvagat.

   S blott hdelse jag rner,
   Skall jag evigt henne bida? --
   Nej! jag kommer ej i morgon,
   Och mitt qval hon sjelf skall lida!

                                         Tgn.




                                Min vn.


   Hvila! hvila, helga flamma,
   Gldande och varm;
   m och trogen vill jag amma
   Dig uti min barm.
   Hvila, helga flamma,
   Gldande och varm!

   Skert, ljufva, r du vorden
   Mig en himmelsk vn;
   Ack! ty ingen upp jorden
   Hr frstod dig nn'.
   Skert r du vorden
   Mig en himmelsk vn.

   Ingen, ingen skall f knna
   Hur' du lgar hr;
   Ensam, osedd skall du brnna,
   Tills du mig frtr. --
   Ingen skall f knna
   Hur' du lgar hr.

                                           Q.




                            Wolska redutten.
                                 1841.


   P Grochows flt ren segrens hvita fana
   Bland tusen fallna hjeltar restes opp,
   Och framt ilade p blodig bana
   Med mod den segervana krigartropp;
   nnu var mlet icke af dem hunnet,
   nnu i Warschau upprorsfacklan brann,
   Man skulle vinna mer, n hvad man vunnit,
   Den skulle dmpas, der den brutit fram.
   Och derfr lngtade hvar krigare till striden,
   Att genom seger eller dden vinna friden.

   Det var en kulen morgon. Dimmans slja
   Lg tung, ogenomskdlig fver jord,
   Och solen ville ej sitt ga hja,
   Att lysa upp en dag fr eld och mord.
   Tyst lg, i slummer snkt, hvar krigarskara,
   Blott vakter vandrade n hr, n der,
   Med gat spndt fr hvarje pltslig fara,
   Och stundom lutade mot sitt gevr. --
   Hur mngen drmde ej om frjd och ra,
   Om anfrvandter, vnner, denna natt,
   Vl anande den sista stunden nra,
   Och troende, att snart han, blek och matt,
   I morgondagens strid fr alltid skulle sluta
   Det ga, som nu slts att hvilans ro blott njuta!

   Men dimman flydde. Solens strlar blnkte
   Frn molnens bdd och lyste ddens flt;
   Upp kanonerna och svrden snkte
   Den svala dagg sig.
                       Man vid man sig stllt --
   Och vid ett tecken hela hren bjde
   Sitt kn -- och tyst en hvar hll morgonbn;
   En enda man sin klara stmma hjde,
   Hans tal var kraftigt och hans nskan skn:
   "J Rysslands hopp, J mnner, segervana,
   Som med triumph Europa genomgtt;
   Som p Kaukasens klippor Eder fana
   Rest upp, der vilda krigarhorder sttt; --
   I dag, i dag Er fosterlandet ropar,
   Att skingra upprorsmnnens tappra hopar.
   Vlan! vi ila fram -- vr lsen _Hoppet_ r,
   Och tron p vunnen strid vr fana framt br!" --

         S framt nu ilar,
         Likt ljungande pilar,
         Hvar krigareskara
         Att fienden sl.
         De akta ej fara,
         De framt blott g;
         Och vagnar dem flja,
         Som _dd_ i sig dlja.
         Nu brsta de af! --
         Kanonerna dundra, --
         Der falla nu tusen,
         Och lgorna plundra
         De fredliga husen,
         Och bdda en graf! --

         Ha! tumlet sig ker;
         Hvar krigare sker,
         Att slcka sin hmnd!
         Men fienden strider,
         Med glesnade leder.
         Och _Wola_ r stngd.
         Dess portar, de slutna,
         Fast halftgenomskjutna,
         Ej brytas s ltt;
         Dock tornet re'n skakar
         Och kyrkvggen brakar,
         Ty kulorna ttt
         I stenmuren hamnat,
         Som brusten dem famnat! -- --

         Allt hetare gr
         Den rysliga striden,
         Och qvllen, framliden,
         Kring jorden nu rr.
         Men ddsbuden sprida
         Bland fienden sig;
         De srade qvida,
         P blodbestnkt stig.
         Kartetscherna susa,
         Och glupska de skrda
         Hvad stlen ej mrda. -- --
         Som stormarne brusa,
         S krigarne g
         Med hurrarop p! --

   Och tusende eldgap mot fienden sigtas;
   Kanonerna lngsamt, men skert, nu rigtas
   Mot fstningens vallar, som st nnu hela;
   Till storm, i kolonner, sig krigarne dela.
   Och nn' ngra skott -- och porten r bruten,
   Och vallen r ramlad, och muren r skjuten;
   Och blodiga skynda de tappraste sner
   Frn Wola -- och flykta till Weichseln med bner. --

                                    --

   S blodig, molnfull, s frskrcklig var
   Fr tio r tillbaka denna dag! --
   Hur annorlunda nu! Bort tiden tvttat
   Det blod, som flt. -- -- Nu tyst r allt och stilla,
   Och der, som ddens blanka vapen brunno,
   Och skickade de varma kyssar ut,
   Der bor blott friden -- rosor blomma der,
   Och liljor vid hvarann -- och poppelns krona
   t vandrarn sknker efterlngtad ro.
   Och jorden helgad r till stilla hvila
   Fr alla dem, som ddens vinge slog. --
   Der reser mngen herrlig urna sig,
   Och trnor lutade mot marmorn st --
   Symboler utaf Saknaden och Minnet, --
   Men ack! som marmorn, bleka, knslolsa,
   Som hvita marmorn, kalla ro de!
   Der str ock kyrkan nn', som vittne var
   Till tapperhet och ddsfrakt; -- som sg
   Hur strids af den, som kmpar fr sitt allt;
   Och ssom hemska minnen qvarst nn'
   De kulor, som, uppskande sitt ml,
   P vgen hindrades af kyrkomuren,
   Som i sin famn dem nnu varma slt;
   Och, liksom hjelten sina djupa rr
   Fr barn och barnabarn framvisar lnge,
   S visa kyrkans kalla murar ock
   t vandraren i mnget, mnget r
   De djupa rr, dem stridens skor gifvit!

                                           **




                            Ynglingens val.


   Engelen stod vid lifvets port,
   Ropade hgt: vlj, yngling, fort!
   Hr leder stigen till lifvets _hjd_,
   Striden och segern och segerns frjd;
   Kmpa och njut! men din njutning r kort,
   Skrdaren mejar i vren dig bort.

   Skyr du fr skrdaren, ndra ditt val!
   Hr leder vgen till lifvets _dal_;
   Slingrande stigar bland dimmorna g,
   Matt skiner solen och himlen r gr,
   Blek som en hstdag r rosens knopp;
   Sent skall dock sluta din vandrings lopp.

   Aldrig, jag sade, o engel, af nd
   mkligt jag tnjer min lefnadstrd.
   Tungt r att vandra i lifvets dal,
   Hjden jag lskar, for den r mitt val. --
   Gif mig, o engel, gif njutning och strid,
   Skrdaren gifve sin eviga frid. --

                                          Zt.




                          Vid en springbrunn.
                            (efter Krner.)


   Se, med ynglingsmod der strfvar,
   Som kristallen ren och ljus,
   Utaf egna krafter lyftad,
   Silfvervgen ur sitt grus.
   Uti solens gld allt hgre,
   Hgre styrer den sitt lopp;
   Knapt der ofvan den frskingras,
   D den ter sjuder opp.
   Dagens rena ljus sig bryter
   I dess strle af kristall;
   Lik en slja skn den svajar,
   Regnbgsfrgad i sitt fall.

   Ack! s hjes ock min strfvan
   Emot himlens ljusa bl;
   Tusen nskningar mot hjden,
   Ur mitt hjertas inre g.
   Men kristallen lik, som skimrar
   Af den glans af solen gifs,
   S hvar nskan i mitt inre,
   Af en enda lga drifs;
   _Krleken_ det r, som svallar
   Mgtig, gldhet i min barm;
   Likt en drm frn himlen vaggad,
   Likt en aning ljuf och varm.

                                       L--rt.




                            Vid en Sofvande.


   Slumra stilla! -- Endast natten
   Vandrar kring med tysta steg;
   Endast drmmen
   fver slumrarns tankar lter
   Milda silfverdagrar falla. --
   Hvila! -- det ar ljuft!
   D kan du ej veta
   Hur' jag ensam hos dig vakar;
   Hur' mitt hjerta, uti oro,
   Stadnar msom, skyndar ter;
   Ditt, det r s lugnt.
   Vl! ej ville jag dig stra
   Bittra ljufhet! -- Slumra dock,
   Slumra stilla! -- Endast natten
   Vandrar kring med tysta steg;
   Endast drmmen
   fver slumrarns tankar lter
   Milda silfverdagrar falla,
   Hvila! -- det r ljuft!
   Jag -- -- -- jag kan det ej!

                                           Q.




                                Frgor.


   Skall det gamla Suomis sprk frsvinna,
   Winminen ingen fristad finna
   Hos det folk, som han sin anda gaf?
   Han, som fordom gyllne runor smidde,
   Vishetens och sngens skatter spridde,
   Skulle nu han mer ej ga frigt
   n ett minne och en tiggarstaf?

   Se den stam, hvars krona stormen rfvat,
   Mot hvars grenar yxans vld sig fvat,
   Glmd, kanske fraktad stod han der.
   Men i dalen telning efter telning
   Skjuter rundtomkring -- ur sin forstelning,
   I de ungas friska lif den gamle
   Nu frlossad och fryngrad r.

   Suomi-sprk blott Suomi-jorden talar.
   Hvarje annat utaf berg och dalar
   Der till svar ett halfklart echo fann --
   Skola vl de komma dessa dagar,
   D den gamla Suomi-modren klagar,
   Att dess sner hafva lrt att glmma,
   Att ej folk och land frst hvarann?

   r fr lifvet ej vrt sprk nog hrdigt,
   r det helgedomen icke vrdigt,
   Icke kraftigt nog fr rtt och lag?
   Mnn' fr armt att ut i verlden trda,
   Att de stora sanningar beklda?
   Mnn' fr hrdt, fr klanglst fr att kunna
   Tolka sknheten och dess behag?

   Finska folket, skall det nnu drja?
   Eller skall det sig med djerfhet hja
   Till en bildning, stdd p egen grund?
   Mrkas inga spridda rster hjas,
   Brjar intet lif t djupet rjas,
   Ingen rrelse, som ana lter
   Starka sjlars mktiga frbund?

                                        F. B.




                            Enslingens Sng.


   Matta hand p darrande strngar lek!
   Svaga rst i tonernas vgsvall sjunk!
       Brst, af qvalen genomstunget,
   Sucka nu fritt i natten vid cittrans barm!

   Skna lund, der sjunken p grsgrn bdd,
   Lfomhljd, jag sommarens hgtid njt,
       Sll af krlek, sll af lngtan!
   Dig genombfvar dyster min klagosng.

   Helga , ljuft speglad i nattdjup vg,
   Fristad du fr krlekens frjd och qval!
       Kring bland dina klippor, lunder,
   Irrar min suck, en klagande hstvind lik.

   Stum bland dessa leende minnen gr,
   Nattomhljd, min tanke, en vlnad lik,
       Sker ffngt der sin sllhet,
   Ffngt sin frid, frjagad af dets storm.

   Glada sol, som tnde, i rosig glans,
   Lifvets morgon upp fr min tjusta blick,
       Blott en vrdag huld du glnste,
   Sjnk s fr evigt ned i det flyddas natt!

   Trna, trna, dig som engng min sjl,
   Krleksdrucken, trodde fr evigt sin!
       Ve! i glmska fll ditt hjerta,
   Ve! och med det en himmel s skn, s ljus!

   Dden slt dig; -- ack! frn den natt du gick,
   Sg, hvart gick du? Intet kan svar mig ge;
       Sjelft mitt hjerta brustet tiger,
   Hoppet mot jorden skdar med trskymd blick.

   Lif, s tomt, af krlekens ljus ej nrdt!
   Dig jag prfvat, smrtor du gde blott;
       Dig mitt hjerta kallt fraktar,
   Glad jag t dden sknker din gfva nu.

   Kanske, kanske anden befriad se'n
   Irra fr, lik vinden, med frjd igen
       Kring i fordna sllhetslunder,
   Strd utaf lngtan ej mer och ej af strid.

                                         Tgn.




                              Vid Ltzen.
                            (Augusti 1843).


   Jag stod en morgongryning upp Ltzens flt:
   Med vemodsblick jag sg t fjerran hn,
   Hur fltet svallade i sakta vgor bort.
   Jag sg hur grs och blommor logo nu,
   Der frr flt blod. Jag sg med ovnd blick
   Och sjnk i dunkla tankar. --
   Och himlahvalfvet grydde knappast nn',
   Ej flkten vaknat nn', och siskan ej,
   Ett lf ej rrdes nn' och allt var tyst; --
   D var s underbart det fr min hg,
   Jag sg en blick ur hvarje blommas kalk,
   Som om den talte, och en hviskning gick,
   Som utaf anderster, genom rymden.
   Hvad var det? Jo, en brdra-helsning, tyst,
   Utaf de Finlands mn, som frr en gng
   Sitt blod hr gjutit fr en annans vl,
   Sitt hjertblod gjutit p en Herres bud,
   Till dennes ra infr efterverlden,
   Men sjelf att glmmas blott af hfdens rst.

     D darrade en strng uti mitt brst,
   Ej frr berrd, och klang med oknd ton,
   En hoppets strng, en ljuflig frihetston;
   Och brstet hfde sig och stolt min blod
   Flt ltt och frisk i mina dror hn. --
   Jag tnkte d: Nr skall i frjd en gng,
   Nr skall vl solen hja sig en gng
   I edert kulna land och sprida ljus
   Och jubel i de gmda, dunkla dalar?

     Nr s jag tnkte, just frn sterns rand
   I glans gick solen upp och spred sitt sken;
   Och hvarje blomma slog sitt ga upp
   Och tren skakade utur sin blick,
   Och siskan jublande mot hjden flg; --
   Jag fll p mina knn och bad till Gud.

                                        H. K.




                               Alhambra.


   Darrande mnens strlar svfva,
   Stilla, kring Darro-dalens lunder,
   Och der fjerran i Xenils vgor
   Bada sin himmelska blekhet.

   Hvita Vegas doftande sltter
   Glnsa i nattens magiska sknhet;
   Hgt upp i skyn ses Sierra Nevadas
   Silfver svalkande glimma.

   Och ur lundernas milda dunkel,
   Frn balkongernas balustrader,
   Klinga Guitarrers ljud i natten,
   Krlekens smktande toner.

   Eller vid Darros silfverflden,
   I Alamedas poppelskuggor,
   Svfva i sprittande, yr Fandango
   Andalusiska trnor.

   Dock allt tystnar! -- Och lugnt Granadas
   Mktiga dmer och klostrens spiror
   Och palatsernas pelarrader
   Drmma i mnens skimmer.

   Allt r s tyst! -- Och blott der dalens
   Tjusning hjes och Generalifes
   Kullar glnsa klingar den vakna
   Tonen af nktergalen.

   Sg r ej natten ljuf? -- Dock klagar
   Srjande sngarn i himmelska natten;
   Hr! s tala dess vemodstoner
   Stilla ur lundens dunkel:

   "Hvar r El Ghalib? Hvar r segrarn?
   Slumra hans gons blixtrar endast?
   Slumrar hvar klingas ljusa flamma,
   D ej ett dn str Alhambra?

   Hvar dljs o! Lindaraxa din tjusning,
   D ej ett lf i din trdgrd prasslar,
   D en ton frn terassen ej svfvar
   Lockad frn lutans strngar?

   Hvar? -- Ej ett ljud frn Alhambra svarar.
   Borta! de ro -- fr evigt borta!
   Blott, som bleka, irrande andar,
   Ska de nn' dig Alhambra.

   Mnens trollsken leker, som fordom,
   Ljuft omkring dina myrtenparker;
   Ack! men salarnas tystnad srjer
   Spanias flyktade storhet.

   Lutande ler du nn' frn kullen,
   Skn af ditt minnes drjande sknhet;
   Ensam skalden i nattens timme
   Sjunger ditt sorgsna de".

   Tonen tystnar, lundarne sklfva,
   Sngarn smyger till ro bland lfven,
   Mild en flkt genom natten suckar, --
   Blek str Alhambra p kullen.

                                           Q.




                           Frjd och Sllhet.


   Frjd och sllhet! svaga gudamakter,
   Som beherrsken drars veka tt!
   Stigen ned frn edra himlatrakter,
   Att engng jag skda m er rtt.

   Fallna englar ren j dock bda,
   Se, mot mitt, ert ga brinner matt!
   r fr svagt att ljusets ursol skda,
   Och fr svagt att bryta jordens natt.

   Hvartill sllhet, dina vackra vingar?
   Upp lngt ofvan detta ljusa bl,
   Dit min tankes starka rn sig svingar,
   Bra dessa vingar ej nd!

   Lik en fjril yrande du strfvar,
   Der du mts af blommans prakt och doft,
   Och i tankls flygtighet du fvar
   Vingen, prydd af ett frfriskt stoft.

   Frjd, slck ut din facklas dunkla flamma!
   Som mitt hjertas varma lgor -- s,
   Som min krleks himlaburna flamma,
   Vrmer ej din facklas eld nd!

   P de blommor, hvilka vren fder,
   Sprid din glans, din dunkelt milda dag.
   Med den eld, som i min ande glder,
   Nya vrar skapar evigt jag!

   Frjd och sllhet, svaga gudamakter,
   Segrat har min ande fver er.
   Ej till eder -- nej, till hgre makter
   Han om frihet och frsoning ber!

                                        F. B.




                             Till Savolax.
                 (P Finska af --kk--. fversttning.)


   Nr jag flydda tider minnes,
   Mins mitt hjertas ljufva stunder,
   Mins de slla flydda qvllar
   Fjerran i den tcka staden,
   Som vid Kalla-vesi hvilar;
   D min sjl till flykt sig reder,
   Helga fogeln hjer vingen,
   Svfvar, ssom stolta rnen,
   fver nio sjars bljor,
   fver tio land till hlften;
   S min sjl sin vinge styrer
   Till sitt hem och till de sina.
   Ej de villas ur mitt sinne,
   Ur mitt minne flykta aldrig
   Savos klippor, Savos holmar,
   Savos hjder, Savos dalar,
   Ej min hembygds hga strnder.
   nnu grnska fr mitt sinne,
   Ssom frr, i evig fgring
   Alla trakter i min hembygd, --
   Lga lnder, hga hjder,
   Dlder, lunder, djupa, ljufva,
   Och de lfbekldda kullar,
   Pujos gubbe, molnets granne,
   Videkransad Wannun-vuori,
   Uuhu-mkis mrka branter,
   Skdande sin egen sknhet
   Uti Kalla-vesis spegel.
   nn' i minnet jag betraktar
   Sjarna, som stilla glnsa,
   Ser hur fjrdens bla blja
   Blickar fram bland hundra holmar;
   Vikar, sund och fjrdar alla
   Glimma nn' i qvllens skimmer,
   Spegla himlen i sitt skte.
   nn' jag lommens rst frnimmer,
   Hr den hvitbrstpryddes klagan,
   Ute p den vida fjrden;
   Roddarns sng p bljan hr jag,
   Hr vid rans slag hans lfsng
   Upp till himlens Herre svfva
   Fr den frid, kring nejden hvilar,
   Fr sin aftons lugna sllhet.
   nn' uti mitt minne ljuda
   Alla Savos tjusningsrster,
   All naturen i mitt ra
   Hviskar tyst en vlkomsthelsning.
   Dit mitt hopp sin vinge vnder,
   Dit, blott dit min strfvan ilar,
   Brinnande och varm min lngtan.
   Men om jag de gyllne ljuden
   Utaf Savos sprk frnimmer,
   Hr frn mnners lppar ljuda,
   Eller frn en glansgd jungfrus;
   D, frst d mitt hjerta svller,
   Sllhet breder sig i barmen
   Vid de sllan hrda toner,
   Ljud, som villsegtt till sdern.
   Hvar jag hr de ljufva ljuden,
   Hr jag hr dem, hr jag der dem,
   Evigt bli de mina egna,
   Mina nra sjlsfrvandter.
   Hemmets sprk min sjl frlofvar
   Med den skna, om ock arma,
   Hulda bruden, fosterjorden!
   Dit, ack dit min lngtan ilar,
   All min strfvan, min frhoppning,
   Fjerran till min hembygds trakter,
   Hn till Kuopios ljufva nejder.




                            Finlands Sngm.


   De unges sng i Suomis land,
   Hvi r hon allvarsam?
   Hvi skymtar gldjen ej ibland
   I skaldens qvden fram?

   Han till sin drmverld lngtar blott,
   Dit ingen ddlig nr,
   Och tung han knner lifvets lott
   I lifvets frsta vr,

   D ungdomen i rosig glans
   S huld mot honom ler,
   D knappt, som tr, ur gldjens krans
   En perla fallit ner.

   Hvi vlja s med dyster hg
   Blott smrtan sig till vn?
   Vi drifvas ej p tidens vg
   Mot idel sorger hn.

   Det moln sig kring oss lgrat har
   Skall solen snart frstr;
   Der tindrar mngen stjerna klar
   Utfver stormig sj.

   Men skalden ser ej stjernans brand,
   Blott nattens skuggor ser;
   Och sngmn suckar i vrt land,
   Men ganska sllan ler.

                                        T***.




                             Qvllens frid.


   Brusar stilla i qvllens skte
   Lundens sorlande, klara bck,
   Blomman nickar den gladt till mte,
   Dofter spridas ur rosens hck;
   Qvllens anda i sakta flktar,
   Susar mild fver skogens topp,
   Anderster i lunden hviska,
   Tyst, om nattens hopp.

   Qvllens rodnad p fstet drjer,
   Molnet gullstrr sin skra rand;
   Blyg och tvekande, redan hjer
   Frsta stjernan sin bleka brand.
   Nattens slja sig sakta breder
   fver dimmande sj och lund;
   Fgeln tystnat, och bljan lyssnar,
   Tyst i qvllens stund.

   Stilla vemod sig sakta sprider
   fver kullar, och dal och sj;
   Nattens ande hgtidlig skrider,
   Mrkommantlad, kring lund och ;
   Pljarn, drmmande, hemt vnder,
   Dagens mda ej mins han mer;
   Frid och sllhet, i qvllens timma,
   Sl i hjertat ner.

                                        H. K.




                            Hvar r Friden?


   Tystnen, o bljor!
   Tystnen, o vindar!
   Hvarfre sucken j s?
   Hjertat det suckar,
   Sker sig friden,
   Finner den ej! --
   Finnen j ngot
   D fr er lngtan?
   gen j ngot
   Ml, dit j styren?
   Intet, ack intet!
   Hvarfre sucken j d?
   Stranden ar hg, --
   Bljorna sjunka tillbaka;
   Rymden r evig, --
   Bljorna ila
   Evigt, o evigt!
   Tystnen d bljor och vindar!
   Jag vill ha ro.
   Slumren, ack slumren!
   Ensamt, allena
   Hjertat vill ska
   Friden, blott friden!
   Slumren j tyst? --
   Slumren!
   Nej! j slumren ej! -- Nej! --
   Hjertat kan icke slumra;
   Evigt dess vindar ila,
   Evigt dess vgor sl;
   Friden ska de alla, -- alla, --
   Evig r saknadens rymd,
   Lngtans bljor ej hvila;
   Hvar r d friden -- friden?

                                           Q.




                        Utsigt frn Ulrikasborg.


   Det var en afton. Rena, ljusa strlar
   Hvar stjerna spred frn fstets hjd mot jorden,
   Och mnen, hljd af ltta silfverskyar,
   Framsvfvade i sakta gng sin ban.
   Mot stenkldd strand slog hafvets hga blja
   S kall, fast den frn sderns lnder kom;
   Och evigt enahanda var dess sng,
   Likt stormens uti vilda demarker,
   Der echo svarar hemskt ur klyftans famn
   Och fgeln, uppskrmd, flyr i dyster bfvan.

   Ej fjerran dk ur djupa bljor upp
   Den fasta stenmur, ur hvars skte
   Re'n dden lurat under krigens lekar,
   Och mot hvars fasta, klippomhvrfda fsten
   Nu aftonvgen hfde hvitkldd barm,
   Och sjng s klagande, som smrtan sjunger,
   Sin sorgeklagan vid ett brustet hopp.
   Hvi klagar, mrka blja, stndigt du,
   Och trar stnker emot Ehrnsvrds borg,
   Den trygga, fasta, med de jttemurar?
   Min sjl du stmmer till en lika sng,
   Der jag frn stranden Sveas dla borg,
   I vemodsfulla tankar, stilla skdar.

   En suck. -- Jag gick, -- och ltt det kndes mig,
   Nr denna hemska sng ej mer mig ndde.
   Hur' ljuft alt fosterlndska minnen minnas,
   Der ra, trohet _icke_ flckad blef,
   Men tapperheten gick mot faran djerf,
   Och stlsatt mod i striden krigarn fljde,
   Hvars varma knsla icke slcktes frr
   n i det blod, som hljde fosterlandet,
   Nr ovns svrd derp, som haglet, fll. --

   Hell Er, J hjeltar ifrn denna tid!
   Lugnt hvile Edert stoft i himmelsk frid!
   Er efterverlden troget, varmt nn' minnes,
   S lnge Finska hjertan och ett Finland finnes.

                                       L--rt.




                               Vagg-Sng.


   Se, lugn och tyst r insjns klara vg,
   Och sakta svfvande gr molnens tysta tg;
   Allt r s stilla, lyssnande och stumt,
   Ty Finland slumrar.

   Du vind, Smyg tyst emellan skogens trn,
   Du klla, sorla sakta genom lunden hn;
   J fglar tystnen, sjungen icke s,
   Nr Finland slumrar! --

   Var tyst, var tyst! Str ej dess ltta smn!
   En darring, som af oro, af en plgsam drm,
   Nu sklfver fver det; var tyst, var tyst,
   Nr Finland slumrar!

                                        H. K.




                                Serenad.


   Solen slumrar;
         Milda, vakna redan!
   Hr jag hviskar
         Ju min Engels namn!
   Allt r stilla;
         Mnen strlar
   Blott ibland ur
         Molnens famn.

   Milda, vakna!
         O! den blyga natten
   Blott fr krlek
         Danades s skn;
   ppna gat,
         Lt dess strle
   Saligt bfva
         Vid min bn.

   Milda lyssna!
         Ser du icke lunden,
   Hur' den bjuder
         Oss sin ljufva ro?
   Endast krlek,
         Endast kyssar,
   Endast tystnad
         I den bo.

   O! hur' ljufligt!
         Drj d icke lngre,
   Hjertat brinner,
         lskade, o kom!
   Stjernan vinkar,
         Flkten hviskar;
   Milda, ljufva!
         Kom, o kom!

                                           Q.




                           Den Svarta Taflan.


   Bl himmel jag mlar, tv hvita moln,
   Tv hvita skyar p himmel bl, --
   Ett skmoln der kommer s svart, -- det slukar,
   Slukar de skyar tv, -- o ve!
       S blef, o ve! min tafla svart! --
   Duger ej, duger ej! bla himlar!

   En ros vill jag mla, en rosenkalk,
   Tv fjrlar slumra i rosen rd, --
   D snker sig natten s kall, -- den ddar,
   Ddar de fjrlar tv, -- o ve!
       S blef, o ve! min tafla svart. --
   Duger ej, duger ej! rda rosor!

   En flamma jag mlar, en blixt, en brand,
   Tv hjertan famnas af lgans gld, --
   D kommer der hatet s mrkt, -- det hrjar,
   Hrjar de hjertan tv, -- o ve!
       S blef, o ve! min tafla svart, --
   Duger ej, duger ej! lgor, lgor!

                                         Tgn.




                            P Kyrkogrden.


   Gerna, gerna vill jag drja
   P den lugna kyrkogrden;
   Hr, inunder granens skugga,
   P den enkla minnesvrden.

   Och jag vill har ensam sitta
   Uti qvllens stilla stunder,
   Tills att solens lgor bleknat,
   Tyst kring alla nejdens lunder.

   Och jag gr ej bort, fast natten,
   Dunkel, fver fstet tgar;
   Mnen blickar, blek, p grafven,
   Och ur skyar stjernan lgar.

   Frga dock ej, hvi jag drjer,
   Gerna s p kyrkogrden,
   Hr, inunder granens skugga,
   P den enkla minnesvrden.

   Ty Hon hvilar hr, den enda,
   Hon som var mitt allt p jorden;
   Hon som uti sjelfva dden
   nn' mitt enda lif r vorden.

   Och Hon slumrar djupt, den hulda,
   Bddad i den svarta mullen;
   Och jag sitter, lugn och lycklig,
   P den grna blomsterkullen.

   Ty nr nn' den dyra lefde,
   Vid min barm nnu min lilja,
   Fruktade jag dock bestndigt,
   Att oss ngot kunde skilja.

   Men nu vet jag visst och skert,
   Att Hon icke frn mig viker;
   Att dess krlek ren och evig,
   Aldrig ngonsin mig sviker.

   Och nu kan Hon fven veta,
   Huru kr Hon var mitt hjerta;
   Hur' Hon var mitt allt, mitt enda,
   S i gldje, som i smrta. --

   Och en flkt gr tyst i natten,
   Och den hviskar stilla snger;
   Och jag lyss till dem s gerna,
   Fast jag lyssnat tusen gnger.

   Och en suck gr ur mitt hjerta,
   Och en bn p sucken stiger;
   Och i nattens djupa tystnad
   Krleken oss sammanviger.

   Derfr' drjer jag s gerna
   P den lugna kyrkogrden;
   Hr, inunder granens skugga,
   P den enkla minnesvrden.

                                           Q.




                          I folkvisans tonart.


   Ren solen gtt i molnet in
   Och det ar qvll rttnu;
   Kr dotter min, kr dotter min,
   Sg hvadan kommer du?

   O moder min, o moder kr,
   Frn lund och grnan ng;
   Jag plockat har Violer der
   Allt frn min blomstersng.

   S grn r lund, och ng s ljuf;
   Mitt barn, dig akta vl,
   Och bed till Gud, att ingen tjuf
   Din bsta blomma stjl!

   Ren sol gtt ned och qvll gtt in
   Och det r natt rttnu;
   Kr dotter min, kr dotter min,
   Sg, hvadan kommer du?

   O moder min, o moder kr,
   Ifrn mitt dufvoslag;
   Der just min lsklingsdufva r;
   Hos henne drjde jag.

   Skn r din lsklingsdufva visst,
   Och vnlig ock derhos;
   Blott ingen hk p skogens qvist
   Med henne far sin kos!

   Ren mnen gtt i molnet in
   Och sol gr opp rttnu;
   Kr dotter min, kr dotter min,
   Sg, hvadan kommer du?

   O moder min, o moder kr,
   Frn lund och grnan ng;
   Min bsta ros blef bruten der,
   Frdd min blomstersng.

   O moder min, o moder kr,
   Ifrn mitt dufvoslag,
   Min lsklingsdufva borta r
   Och ensam qvarblef jag.

   S trste Gud dig, arma barn,
   Frvisst din sorg r stor;
   Din dufva fll i jgarns garn --
   O ve din gamla mor!

                                          Zt.




                             Natt-Fantasie.


   Gud! bor fven i natten Du?
   Glnser i mnens bleka skimmer
   fven Din krleksblick?
   Svfvar p molnens silfvervingar
   fven Din andes sken?
   Kom d, du natt!
   Ack! s ljufligt r tystnadens sprk,
   Stjernornas saliga ljus! --
   Klappar du nn' mitt hjerta,
   Stillar du dig ej redan?
   -- Ack! hur' vore det icke ljufligt,
   S uti natten d;
   Ensam i tystna'ns dunkel
   Fara till himlen bort.

   Hvit blir sjlen i mnens skimmer,
   Bleka strlen tvttar dess vinge;
   Hvit blott kan den lyfta
   Vingen frn jorden.
   O, du natt!
   Lt mig f d;
   Lt mig somna af ingen sedd,
   Ensam uti ditt skte!
   Solen kommer, dagen rodnar igen,
   D vill sjlen ej mera fara.
   Ljuset vrmer,
   Blomman doftar, s oskuldsvarm;
   Sjlen fster sin blick p den,
   lskar jorden p nytt igen.

                                           Q.




                   Till de unga Utgifvarne af Lrkan.


   D jag, i anledning utaf en af Hrrne uttalad
   nskan, genomskte en hop gulblekta papper, hittade
   jag medfljande frsk, hrande till en lngesedan
   "hdangngen" poetisk nybegynnares litterra
   qvarltenskap. De ro af honom frfattade
   till strsta delen i hans frsta ynglings-r,
   de enda som han sorgfritt ftt egna t "den glada
   konsten". D han sledes vid frfattandet af
   dessa frsk var ungefr af lika lder, som Hrrne,
   hoppas jag att han fr sluta sig till Er begge,
   ssom en jemnrig, s mycket hellre som detta
   ej kan medfra annat n ett godt frebud. Om
   det nemligen fr tagas fr gifvet att af unga
   skalde-pilgrimer tminstone en bland tre kommer
   att trttna innan han hinner Pindens hjd,
   och det, fr ifrgavarande fall, lngesedan r afgjordt,
   hvem denne ene r; terstr fr Er tv
   andra ett s mycket skrare hopp att n det efterstrfvade
   mlet, hvartill undertecknad af allt
   hjerta fr nska den bsta framgng.

                                         Nvr.




                                   I.
                          Till en ung Flicka.
                      (Med fyra Skalders arbeten).


   Om Ditt fulla, varma hjerta
   Trycks af lifvets dystra smrta,
   Trycks af dets kalla hand,
   Fly till Diktens skna land!

   Skalden har det i sin vrd,
   Sker blott ett brst, som knner,
   ppnar glad for sina vnner
   Idealens rosengrd!

   Och hr vnta p Dig fyra,
   Bjuda vnligt Dig till sig;
   Deras sng och deras lyra,
   Hvarje rad -- den tillhr Dig!




                                  II.
                  Grafskrift fver ett par tofflor[1].


   Stanna vandrare! Hvart vill Du ila?
   r du vis, Du ingen brdska har!
   Lngt Du dock ej hinner och mst hvila
   Snart, som hr vi lderstegna par.

   Hr r mlet -- Hvarfr hasta, fika?
   Hit Din oro Dig dock slutligt br!
   -- Alla Dina gyllne drmmar svika;
   Intet utom villan verkligt r.

   Kunskap, krlek, lycka, dygd och ra,
   Deras brda har oss endast -- _tryckt_!
   Lycklig den, som dem ej mste _bra_!
   Grafven blott frn deras last oss ryckt.

   Nr Professorn frn kathedern lrde
   Om oddlighet, han _stdde_ sig
   P oss; nu vi knne lrans vrde
   -- _Vr_ oddlighet vi sknke Dig!

   Se, i den feston-beprydda salen
   Fll mot oss en Ndig Furste-nick,
   Och frn ndens koja ner i dalen
   Mtte oss en blyg, men tacksam blick.

   Vi vr gng till talarstolen hjde,
   Till monarkens marmorprydda slott --
   Men i stoftet dock vi voro bjde;
   Slafveri, betryck var stds vr lott!

   Tro ej krleken! -- Vi frn hvarandra
   Aldrig sletos; styrda af en sjl,
   Skilda knappt ett _steg_ man sg oss vandra,
   Fljande hvarann i hamn och hl.

   Man oss skapta fr hvarandra trodde
   Och ett mera lyckligt par ej fann;
   -- Ingen krlek i vr barm dock bodde,
   Vra brst ej klappat fr hvarann.

   Vi oss _i_ en glad familjkrets rrde;
   Frr en talrik slgt har hastat sig
   Mot oss, blott ett ljud den af oss hrde,
   Och hvem bjer hit nu mer sin stig?

   _S_ r allt p jorden blott en villa;
   Allt i skenets ltta narrdrgt gr.
   -- Frst d Du i grafven hvilar stilla
   Verkligt har Du hvad d terstr.

   _S_ oss tryckte lifvets tunga brda,
   _S_ vr vandring genom ren var;
   Tills af vgens lngd och trnen strda,
   Ingen kraft vi hos oss funno qvar,

   Tills en dag vi emot gammal vana
   Mer ej sgos i vr gmda vr,
   Ty d ren uttrampad var vr bana;
   Hr frn frden hvilade vi d!

   -- Fremling! vid vr grafskrift hr Du drje;
   Den en gta, ssom lifvet, r
   mne fr en tr och fr ett lje,
   Och den allt och intet innebr.

   Men om den Dig till griften fra,
   Till hvars std vr mda helgad var,
   Du en hviskning skall ur kullen hra.
   _Se, hr hvilar trtt Ditt toffel-par!_

   Vi vl skulle n Dig tjena vilja --
   det dock den sllhet ej oss ger.
   Nu d det och grafven sjelf oss skilja;
   Grt, men str vr hvila icke mer.

   Du var redan i oss liksom gjuten,
   Vi oss smgo till Dig lent och mt;
   Nu i andra tofflors skte sluten
   Du vrt minne skert snart har glmt!

   -- Dock; vi knde s Din svaga sida,
   Rrde ej vid ngra sjuka sr,
   Nr de nu af andras hrdhet lida,
   Kom d hit _beklmd_ och gjut en tr!

   Nrd utaf vr aska, hvarje sommar
   Frn vr graf en blomma reser sig,
   Nr Du kommer -- nr den lilla blommar,
   Hon vrt afsked doftar n t Dig!

[Fotnot 1: Voro ursprungligen ett par skor och buros af Th. D:r & Prof.
B. vid flere hgtidliga tillfllen.]




                                  III.
                                Musiken.
                         (Med ett hfte noter.)


   Lik stilla qvllen d den sjunker neder
   Och fver jordens oro, larm och strid
   Och sorg och qval sin slja sakta breder
   Och bdar henne hgre verldars frid,

   S snkte jag ifrn de ljusa landen
   Mig vnligt till min fngne broder hr
   -- Ett trstens budskap till den sorgsne anden,
   Som smidd vid natt och grus sin boja br.

   Han sg mig och min syn hastigt vckte
   Hvart dunkelt minne, slumradt i hans hg;
   Och famnen Han med namnls knsla strckte
   Mot fordna vnnen, som han fr sig sg.

   Magnetiskt af hans djupa lngtan dragen
   Jag ofrivilligt till hans hjerta fll;
   Och nu oskrad af hans kyss mig, slagen
   I dunkla fjettrar, stoftet ock behll.

   Derfr, som han, jag hr alltjemt ock smktar,
   Tillbaka trnande till ljusets hem;
   Ej stoftets son de bojor lsa mktar,
   Ej anar Engeln sluten innom dem.

   Men brinner hos Dig knslans milda lga
   -- Den varma flgten frn mitt fosterland --
   O trd d fram! Tryggt m din hand d vga
   Att lossa Anden frn de tunga band.

   Seraphiskt d frn jorden jag mig svingar
   Och brjar glad min skna himmelsfrd,
   Och lyftad p musikens svane-vingar
   Ser tjust Din sjl en skymt af Edens verld.




                                  IV.
                              Sjuklingen.


   Ja, Han dubbelt gldjen njuter,
   I hans barm och sjl den gjuter
   Sig i lnga fulla drag.
   Girigt mst han t sig rycka
   Hvarje lttbevingad lycka
   Af sin korta, skna dag.

   Ty den tunga, dofva smrta,
   Som allt nrmre nr hans hjerta,
   Hviskar tyst att innan kort
   Barnet trtt sin lek har slutat,
   Och mot modrens skte lutadt
   Somnar lugnt och stilla bort.

   Ja till mlet visarn ilar;
   Men en hgre sknhet hvilar
   -- Hgre n den nnsin var,
   P de flyktiga sekunder,
   Som af lifvets aftonstunder
   terst fr honom qvar.

   Och Hans ande, som dock hjer
   Vingen halft befriad, drjer
   Tjust likvl vid stoftets verld
   Och dess fgring ack! frblandar
   Med de strnders der han landar
   Snart ifrn sin pilgrimsfrd.




                                   V.
                            Morgonhelsning.


   Hr Du, lyft p ltta vingar
   Lrkan redan hnryckt klingar
   Vrns och krlekens behag;
   Hr frn molnfri himmel neder
   Sngarinnan mt Dig beder:
   Vakna, vakna, det r dag!

   Ren fr morgonsolens strlar
   Lund och dal och kulle prlar,
   Kldd i daggens silfverskrud.
   -- Hvarje ros ur smnen vaknar
   Och blott Dig ibland dem saknar
   Dagens unga varma Gud.

   Skynda d! O, hvarfr drja?
   Svep Dig ltt uti Din slja
   Och vi lifvet njuta m!
   -- Snart vr morgon r frfluten,
   Och den frjd ej nu blir njuten
   Aldrig sen vi terf!




                                  VI.
                                Gossen.
                           (Efter Stollberg).


   Min arm blir stark och stort mitt mod;
       Gif Fader mig ett svrd!
   Le icke -- ungt r vl mitt blod,
       Men jag r fdren vrd!

   Ej ro jag finner mera nu
       I barndoms lugnets band,
   Och jag, o Fader, stolt som Du
       Kan d fr Fosterland.

   Soldat ren i de frsta r
       Jag lekte hvarje dag,
   Och blott om faror, kamp och sr
       Om natten drmde jag.

   Ur mngen strid mot Turken har
       Mitt stridsrop upp mig vckt --
   Och nyss ett vldigt slag, som var
       Mot sjelfva Paschan strckt.

   Nr sist hr drog upp sin strt
       En krigarflock frbi,
   Och nr husaren flg framt,
       Som fgeln ltt och fri,

   D gladde pojke-hopen sig,
       Men innerst i min barm
   Jag stum, o Fader, grmde mig
       Och prfvade min arm --

   -- Min arm r stark och stort mitt mod,
       Gif Fader mig ett svrd!
   Le icke -- ungt r vl mitt blod,
       Men jag r fdren vrd!




                                  VII.
                             Hennes Krlek.


   Nej, jag den ren frlorat har
       Och mer ej terfr;
   Och minnet har jag endast qvar
       Och endast saknans tr!

   Med sommarns blommor slog den ut
       Och var d m och ren;
   Nyss _deras_ tid har blifvit slut,
       -- _Dess_ var det lngesen.

   Hur trognare dock blomman var!
       Af sderns ljumma flgt,
   Af solens ljus i vrens dar
       Hon blef till lifvet vckt,

   Och frst nr nordanstormen rt
       Och solen hdandrog,
   Den lilla blomman gat slt
       Och vissnade och dog.

   Och Hennes krlek vcktes ju
       Och nrdes vid min barm,
   Hvars lga, liksom frr, nnu
       r lika ren och varm.

   Men Hennes krlek sjnk nd,
       Och fritt min stilla tr,
   Lik hstens dagg, nu falla m,
       Den lif ej terfr.

   Nr vintern flyktar, strax igen
       Sig ppnar blommans knopp;
   Men Hennes krlek -- endast den
       Ej mera vaknar opp.

   Och nr till fjerran ort jag drar
       Och der engng blir vr,
   D har jag endast minnet qvar
       Och endast saknans tr.




                                 VIII.
                       Vid ett spdt Barns graf.


   Nr den frsta vrvind jorden vckte,
       Der hon domnad lg,
   Knslans morgon fven fr Dig brckte,
       Lifvets dag Du sg!

   Och frrn en blommas knopp sig hjde,
       Frrn trasten slog,
   Re'n Ditt hufvud mattadt ned Du bjde
       Och Du hdan drog!

   -- Ack, nr gubbens dag frn hvalfvet skridit,
       Lugnt han afsked tar;
   Han har lskat, njutit, lett och lidit
       Och han _lefvat_ har.

   Dig blef lifvet skyldigt _allt_ -- Ditt hjerta
       Ingen frjd hr vann;
   Knappt bevingad till Din barm en smrta
       Fre dden hann!

   Ja, en graf, som trbegjuts af qvllen,
       Jorden blott Dig ger;
   Intet minne Dig till trnga cellen
       Vnligt fljer ner.

   Ensam der, kanske Din skugga klagar,
       Kanske nnu der
   Trstls vrens blommor, sommarns dagar
       Och sin hst begr?

   Men Du spde slumrare ej svarar
       Och du smler blott --
   Dock Ditt lje redan allt frklarar;
       Jag har Dig frsttt!

   Dig del lugna land, som grafven gmmer,
       Vedergllning ger;
   Allt, hvad n Dig svikit hr, Du glmmer
       Och ej saknar mer.

   Sknare n vren hr nu blommar,
       Blommar vren der,
   Mera rik och herrlig r dess sommar
       Och den molnfri r.

   Hstens storm dess rosor icke hinner,
       Gldjen der ej dr;
   Ha, och sjelfva qvalet mer ej finner
       Vgen, som dit fr.

   Vl d Dig, Du drmmare, Du stilla,
       Du som hamnen ntt
   Lngt frn lifvets stormar, strid och villa;
       Vl Dig! Slumra godt!

   Vren redan vaggan t Dig reder,
       -- t sin lilla vn!
   Och sitt grna tcke snart hon breder
       Stilla fver den.

   Slumra godt! -- Sitt ln naturens Andar
       Vnligt terta,
   Och det rena stoft, sig till dem blandar,
       I sin vrd de ha.

   Vckt af dem, skall oskuldsfull en blomma
       Dofta p Din graf;
   Lik det hjerta, lik det menlst-fromma
       Henne nring gaf!




                                  IX.
                              Till Miss L.
                                (1827).


   Ffngt skte under hgtidsglansen
   Du mig, der jag gick i lagerkransen;
       Ffngt -- _skuggan_ blott finns hr;
   Men nr Du med svlda segel lnder
   Till Ditt skna hemlands hga strnder,
       Sk mig, goda Flicka, der!

   Ty hvad fngelse mig n m sluta,
   Hvilken boja det m mig gjuta,
       Fri frn alla jordens band
   Du min _ande_ ndock stds skall finna
   Der, som dessa tankar varmast brinna:
       _Frihet_, _Ljus_ och _Fosterland_!




                                   X.
                            I en Minnesbok.


   Bevingad tiden snart frndrar allt;
   Hvad nyss uti dess strm oss nra lg
   Snart, skildt frn oss af mnga bljor, sjunker
   Hn uti dunkel och frsvinner slutligt!
   -- S kommer ock den dagen engng, d
   Ren dessa penndrag, s bekanta nu,
   Ha blifvit fremmande fr Dig, och Du,
   Nr d en vn Dig frgar, mer ej minnes
   Af hvem de blifvit tecknade; men d
   M dessa rader sjelfve svara enkelt:
   "Det var en yngling -- Ej frn Hellas kuster
   "Lopp ut ett fartyg krnt af flere rosor
   "n de hvarmed det unga hoppet gladt
   "Hans lilla julle blomsterhljde, nr
   "Sin frd den styrde ut p lifvets haf;
   "Men ren bland strandens skr den skeppsbrott led
   "Och arm han ankom hit och hade rddat
   "Sin lyra endast och det djupa lugnet,
   "Som sist sig snker till en de barm.
   "-- Dock, ack lngt armare han hdan drog,
   "Ty det lugn frlorade han hr,
   "Och nu han gde endast qvar sin lyra.
   "-- Vl ljd dess klang hit sedan ngon gng;
   "Men allt i svagare accorder, tills de,
   "De fven, slutligt dogo sagta bort.
   "-- De lngesedan ren frstummats nu,
   "Och af den svaga il p lifvets verldshaf,
   "Som dock hans ltta farkost kunde krossa,
   "Nu endast terstr den ringa svallvg,
   "Hvars grna dyning sig frn vr till vr
   "Allt mera matt och omrkt hvlfver fver
   "Ett hjerta, hvilket hunnit klappa ut.




                             LURENDREJAREN.




                           Lurendrejaren[2].
                          (En scen p Hafvet).


[Fotnot 2: Med Frfattarens tilltelse hafva Utgifvarne aftryckt denna
novell, hvilken visserligen redan engng frut varit infrd i
Helsingfors Morgonblad fr 1833, i den fvertygelsen, att liksom det
skert skall vlkommet fr den, af hvilken denna novell tillfventyrs
allsicke blifvit lst, det fvens fr hvarje annan skall blifva krt,
att upplifva minnet af en Scen, tecknad af en mstarehand, hvilken r
fr vl knd fr att stycket behfde vidare frklaringar fr sitt
terupptrdande.]

I stllet fr att nog lifligt kunna uppdraga skdeplatsen fr de
tilldragelser, som skola utgra freml fr fljande skildring, inom
kretsen af den beqvma boning, hvari den gode lsaren sannolikt befinner
sig, ndgas man besvra honom med en kort utflygt till en dslig
hafsrymd af norden, fver hvilken October-qvllen nyss dragit sin kld
och sitt mrker, och hvars gonblickliga lugn s vl den vxande
svallsjn, som det svarta, sjelfva natten frmrkande molnet vid
horisonten anklaga fr oplitlighet. Den enda plats med ngon fasthet
att hvila p, som man fver hela den vida nejden kan upptcka, erbjuder
en liten odckad jakt med kajutor for och akter, som nu med strngt
skotadt bomsegel sticker ut frn kusten, och oaktadt den skrala vinden
temmeligen vl klarerar de mot bogen klappande vgorna. Fr den, som
gjort bekantskap blott med land, och vant sig att lska dess
mngfalldiga yppighets-artiklar, hvilka, d deras mer eller mindre
ndamlsenliga construction, sllan kommer att afgra menniskans
vigtigaste intressen, ro berknade mer p yttre prakt n inre
redbarhet, har den lilla farkosten ingen intagande sida att visa.
Sjmannen ter, om han en gng ftt fot om bord p jakten, skall genast
mta de oblida frhllanden, mot hvilka den har att kmpa, och finna sig
vl vid den p en gng skarpa, ltta och trygga kurs han knner
farkosten gra. Han skall straxt och utan att anlita skenet af den lilla
p pumpstngen fstade lyktan, vara frdig att garantera skrofvets
symmetri, seglens stora men vlberknade dimensioner och framfr allt
vanan i den hand, som skter rodret. Det r denne fvade styrman, som
utgr den enda synliga personen om bord. Vi se i honom en kort men
axelbred grhrsman, hvars robusta utseende frstrkes af hans tjocka
rock, och som, att dmma af de bestmda dragen i hans anlete, har ett
envist hufvud i sin rda filtmssa. Den friga besttningen, som efter
vanligheten utgres af tvenne handtlangare vid seglen, sofver i god ro i
frkajutan, och svl denna deras tjenstledighet, som den redan
halftsvfvande blicken hos den gamle, tyckes antyda, att fartyget icke
snart kommer att vnda. Och nu, d lsaren skyndar hem tillbaka, i
afsigt att, med frvrfvad skdning af localen, invnta berttelsen om
de hndelser, som inom den utveckla sig, torde en teckning af ngra
biomstndigheter, svida de med hufvudsaken ga en icke obetydlig
berring, upptagas ssom ett slags afbrott i terresans enformighet.

Den hamn, jakten sednast lemnat, och frn hvilken den aflgsnat sig en
par timmars vg, tillhrde en af kustens sm stder. Staden var knd fr
sin lifliga handel, ehuru dess ryktbarhet i detta fall grundade sig mer
p tradition n verklighet. En tid hade varit, d den utredde skaror af
stora skepp, som dels med landets solida producter, dels i utlndska
frakt-speculationer beskte alla reddar och kommo hem med tungt salt
frn Medelhafvet, eller med barlast frn ngon nrmare plats, sen de der
fryttrat sin p lnga vgar medhafda goda laddning. I stllet fr dessa
skepp sg man i hamnen nu ett hvimmel af skonertar och sm briggar, som
med ltta segel gjorde sina sommarturer, och ofta till betydligare
belopp n deras effectiva last medhade assignationer och credit, fr att
ter importera utlndningens smkram och glitter. D denna handel
tycktes kunna drifvas med enskild profit och tillika kom i conflict med
lagar och frfattningar, var det naturligt att ur densamma ett
smugleri-system skulle utbilda sig, och mer och mer fullkomna sig i
detalj, ju mer det utifrn rnte motstnd och afbrck. S hade, jemte
hindren, utvgarne vuxit och frmngfalldigats, och den framgent
fortsatta olagliga industrien syntes vittna om att den, oaktadt tta
frluster, drefs i sin helhet icke utan vinst fr den enskilta
speculanten.

Ibland medlen, att eludera frfattningarne och undslippa deras
verkstllare, var det ingalunda det minst allmnna att begagna dolda
trakter af skrgrden till upplagsplatser. De armerade sm slupar, som
hade sig ombetrodd bevakningen af kusten, hllo sig om dagen mest i
nejden af reddarna, utan att g mycket lngt till sjss, och en tid af
ntterna tillbragtes oftast under land, i skygd af ngon trng vik, p
hvars strand en torparekoja eller bondgrd kunde ge besttningen ett
tryggare tak och en varmare hvila, n slupen bestod. Nr derfre ett
fartyg nalkades hemorten med frbjudna varor, hll det sig dagen igenom
i ppna hafvet; men nr qvllen kom med skymning, hissades alla segel
och kusten sktes. Man kryssade sedan nra den under natten, med
noggrann berkning af tiden fr mrkret och mttes vanligen d af ngon
lurendrejare, som efter att hafva communicerat tecken med fartyget, lade
till med sin bt och lttade den strre kamraten frn det mellan hans
sidor mera oskra och misstnkliga godset. Dessa lurendrejare voro till
strsta delen fiskare, bosatta p klipporna i den yttre skrgrden, ett
djerft, tilltagset och plitligt folk, som knde hvarje sten i sjn,
trngde sig fram fverallt och voro likas otrttliga att gmma och
bevaka det dem anfrtrodda godset, som redliga att terstlla det till
dess gare, s snart tid och omstndigheter medgfvo dess
transporterande frn klyftorne i skrgrden till kpmannens magaziner i
staden. -- Och nu mste det beknnas, att den bekantskap, som nyss
ptrugats lsaren, icke var ngon bttre n en sdan lurendrejares.

De svarta molnet hade hjt sig betydligt i lovart, vinden fyllde i mer
och mer, mrkret tjocknade och de frsta dropparna af ett kallt med
hagel blandadt regn trummade ned p skutan. Vr gamle kund tryckte
rodret fastare mot sin sida, framtog ur sin rockficka en liten flaska
och hll den ganska lnge vid munnen i ensamheten. Men han hade knappt
ftt den tillbakastucken i sitt frvaringsrum, frrn han fann sig
fverraskad af ett icke srdeles behagligt sllskap. En nterhake fll
tungt ned bredvid honom, fljde skrapande ut med relingen ett gonblick
och tog tag. I samma stund fll en annan lngre frut, jakten stannade
med en vldsam knyck, och ett spel af lefvande segel fyllde luften. Den
gamle hade straxt d han hrde haken falla, gissat hvem han hade att
tacka fr besket, och fr att undvika ett onyttigt uppehll bde med
roder och arm skt omintetgra den tillrnade phelsningen af hans
efterhngsna gst. Nu, d han fann det omjligt att undkomma, kastade
han loss sina skot och vntade med stor kld p att f redogra fr sitt
vrf.

"Hvarifrn r bten och hvarmed gr den" ropade en rst frn
tull-jakten, ty en sdan var den angripande seglaren. "Frn skrgrden
herr Ljtnant, och med litet tjrvatten p botten," svarade i en ton
midt emellan skmt och enfald den gamle vid rodret, "men lt fr all del
hala diktare till, att vi ej m klappa sidorna ut p hvarandra, och gr
oss snart klara sen, ty byn ligger p gudns och jag har lng vg i natt
nnu."

"Din vg kan bli kort och lng, gamle vinglare", sade med frtrytelse
tullmannen, i det han vinkade till en beskare att g om bord p skutan,
"ty jag gissar att den gr till nrmaste kryssare, som kan vrka ned
ngra pipor rum i ditt skojar-fartyg, att blanda ut tjrvattnet med; men
s lfvar jag alt ge dig en tung kula i vattengngen, hvar du an m
trffas, och kommer du helskinnad undan kronans slup, sen jag en gng
kommit dig i klvattnet, skall du hafva fritt lurendrejeri inom mitt
district fr dig och dina efterkommande."

"Jag tror, ndige herre", genmlte den andre, "att det ej skall komma
derhn, och gud bevare mig att bli en sdan fyllhund p gamla dagar, att
jag skulle vilja d, ssom jungmannen frn norra skren. Gossen, sger
man, kom med tv pipor rum i sin bt och rkade ut fr kronans jakt. Han
lr ej haft lust att stanna, hvarfre han fick en kula genom bten och
rum-pipan p en gng, s att han kom att drunkna i engelsk grogg."

Ett hjertligt skratt af beltenhet, ljd frn tull-slupens alla vinklar,
och frstrdde fr ett gonblick det alfvar, som hittills rdde.

"N", sade den gamle, d beskaren nu slutade sitt vrf och hoppade in i
sin egen slup, med antydning att han ej funnit ngot, "n, herr
ljtnant, vi ro p rliga vgar, efter litet spannml, gudns, fr oss
och vra arma vnner, och hafva ingenting om bord, ej ens en spik frn
ett fastage, som skulle lukta af rum, eller frbjudit gods. Derfre m
ni slppa oss nu, ndig herre, ty vi f snart en stickande storm bda,
och behfva ligga p fritt vatten, fr att klarera den."

"Jag borde slppa hvarken dig eller ngon annan af hela ert flje, som
jag en gng ftt mina jernklor i skrfvet p", sade ljtnanten, fr
hvilken ndvndigheten af en snar skilsmssa, ocks utom gubbens
entrgenhet, var tydlig; "och lita p, att du icke alla gnger kommer
undan fr samma pris som nu; ty med den spannml, du och dina likar fara
efter, skulle ingen sparf lefva en dag fver. Men frst, min gubbe
lilla, hvad gr du med lyktan p pumpstngen? du lr vl ej rna ljustra
midt i hafvet, eller hur?"

"Neka oss icke, ndig herre, en ndtorftig tobakseld och fattig
gonfgnad", invnde med sin antagna enfald den gamle, "vi hafva icke
kk och kllare och varma ugnar i kajutan, ssom ni, och g dock ut i
mrka sjn om natten, d ni styr till lands att hvila".

"Tobakseld och gonfgnad! din gamla skurk", ropade skrattande
ljtnanten; "tobakseld r den dig, om den ger ett fartyg, som kommer hem
med en laddning tobak anvisning p hvar du finnes, fr att insmugla den,
och gonfgnad, om du fr se den fladdra i toppen p en kronans slup,
medan dess besttning sofver eller r p land. Vi knna er" ....

"Akta er, gode herre, att skylla allt p oss, fattiga getter i skren",
afbrt honom den gamle. "Om en slup blef uppbrnd fr er p vra
trakter, s tror jag, att vr herres blixt var ute p kryss efter
lurendrejare och tog miste p skutor, men ingalunda att vra gossar haft
sin hand med i ett s svrt spel".

"Gif den gamle narren ett glas kall punsch", sade ljtnanten till sin
beskare, "och sen klara gossar att lgga ut. Och du, min gubbe, lt mig
ej se dig en gng till sjss, d du ej vgar stanna vid signalen, s
krt det r dig att behlla lif och skuta. Ty i qvll ger jag dig
punsch, men i morgon kanske en rund kula".

"Jag tackar fr godt lfte, herre, och nnu mer fr hvad jag redan ftt;
men d ni nu styr frbi Rnskrs udde, s hll vl ut i sjn, emedan
vattnet r rasande lgt och stenarne skert kika efter stjernor der i
afton". Vid dessa ord af den gamla rodermannen, skildes btarne frn
hvarandra och hvardera fortsatte sin kurs i olika riktning.

Snart utvecklade sig nu i hela sin vldsamma och vilda storhet en af
dessa ntter, som sjmannen fruktar och lskar, landbon ter knappt kan
gra sig en frestllning om. De nyss med tta mellanskof agerande
svagare ilarne frenade sig nu till en enda uthllande orkan, och
vattenmassor hfdes icke mer, utan uppsletos ur hafvet. Ett fint dugg af
skummet och de liksom bortsopade topparna af vgorna spckades in i den
frn molnet nedstrtande hagelskuren, och inskrnkte, i frening med
natten, till mindre n en alns rymd synkretsen fven fr det skarpaste
ga. Jakten hade tagit in alla ref i storseglet, och jullen var
upphissad om bord. Vr gamla kund stod vid rodret och mlade tobak
mellan tnderna, som om hans mund varit en qvarn och sttt i omedelbart
frhllande till elementernas hftighet. Hans besttning postade
hvardera vid sitt skot. Det var icke tid att sofva mer. Den lilla
farkosten lg med sin l-sida ttt invid vattnet, och hvarje vg frn
lovart fverspolade den med ett duschbad frn fr till akter. Den gamle
hade hela sin kraft och sin instinctlika bekantskap med rodret af nden,
fr att i hvarje stund moderera fartygets lopp opp i vinden och hindra
det att antingen kantra eller g fver stag. Men vid all den
beundransvrda skerhet, hvarmed han beherrskade skutans minsta
rrelser, och frstod att liksom taga vldet af tvnne de mktigaste
elementer i frening, var hans tanke s litet bunden vid tillfllets
freteelser, att han med den fullkomligaste besinning inlt sig i ett
samtal med den adertonrige ynglingen, som bredvid honom sktte
storsegels-skot och som med en fr raskare lynnen vid knslan af fara
naturlig sprksamhet tog till ordet.

"Och fr icke nu", s brjade han, "lilla Frja ftter under sig, att
komma hem, s kommer hon ej p hela hsten; men jag vill sl vad att, om
det blott vill lugna en smula, vi hafva en af hennes gossar efter oss
innan det dagas i morgon; eller hvad menar ni, min far?"

"S framt hon ej frut i natt hittat p holm-n eller ngot annat torrt
stlle", invnde den gamle.

"Allt annat"! sade gossen; "man pstr att hennes kapten skall knna
lukten af land p tre mil, och p tv mil nra redan f ondt i hufvudet
deraf. Han har ju ppna sjn fr sig och rnar vl alldrig ska hamn,
innan han ftt rka oss eller ngon annan af sina kunder".

"Klyfvarn klappar som en hackspik; skota an bttre du der fr-ut",
ropade den gamle, och fortsatte derp: "Hvad han har att ge oss, m han
ge snart, ty hinna vi ej fre dagningen de inre fjrdarne, s f vi en
strng jagt i morgon."

"Jagt"! utropade gossen. "Nr har vl kronans slup seglat opp vr skuta,
min far? Mter han oss innan vi lemnat Rnskrs udde akter-ut, s vnde
vi och rnna unnan honom yttre vgen, och jag menar att vi skola hafva
gjort de tv milen till Lng-sund, frrn han hunnit p sidan om
Lng-ref, hvilket ej lr vara mycket fver halfva vgen".

"Men nd om den andra tull-slupen r oss till mtes vid Lng-sund?"

"D spnna vi ut till hafs. Det r besynnerligt att, s mnga de n ro,
och om de voro tjugu i stllet fr tv, f de dock alldrig annat n
dricka vrt klvatten, om det skulle lysta dem".

"Hr, p samma stlle, der vi nu segla, skts din bror i sank", invnde
den gamle med en omissknnelig darrning p den eljest ofrndrade
rsten. En lng paus fljde hrp.

"Jag vet ej, min far", brjade ynglingen ter, "men hvad mig betrffar,
har jag alltid varit mera rdd fr alla dessa frfrgningar,
efterspaningar och krnglerier, som fretagas mot oss gossar, p
klipporna, sen vi haft ngon kappsegling med kronans slup, n fr hans
egna nickor, fast ingen kan sga annat, n att de skjuta skligen bra,
tminstone i lugnt vder. -- Nu tycker jag att blsten hller p att
skrala af; jag tror det klarnar snart igen".

"Jag har lefvat i fem och sextio r, p det sjette och sextionde", utlt
sig gubben, "men alldrig har ngot ord frn en domares mund gtt mitt
hufvut s nra, som drufhaglen frn dessa tull-nickor mnga gnger
gjort. Nr fiskmsen slr ned i varpet, s m hon f sig en hagelsvrm i
skrofvet, om hon skall skjutas, ty lyfter hon en gng mrten opp och far
sin vg, r det frsent att uppska henne bland de andra, som sitta p
klipporna, eller svfva kring sunden. -- Klara att slppa ut refven! byn
pustar i sjltget redan. Der tror jag vi ha en stjerna i lovart". -- --

Samtalet afbrts hr, och den unge gossen gick att verkstlla
befallningen. Det tjocka molnet lg redan med sin digraste tyngd i l,
och vid sin framfart hade det liksom bortryckt med sig de tunna dunster,
som frut hljde fstet. Det ena ljuset tindrade opp efter det andra p
himmelen, och kld och lugn fljde nu p den stormiga strtskur, som
passerat. Vgen ensam tycktes icke vilja ndra lynne; den hfde sig n
med samma vldsamhet, och dess oroliga, hotande suckar voro blott s
mycket mer hrbara, som stormens hvinande i segel och tacklage ej mer
frtog eller frvirrade deras ljud. ndteligen upphrde fven detta, det
varaktigaste minne af orkanen, och hafvet blef fridsamt igen, ehuru
smningom, likt ett sinne, som varit hftigt upprrdt och lnge fortfar
att sjuda, fven sen de orsaker, som vllat dess uppror, frsvunnit.

Ett par stunder hade frlidit efter midnatten, och jakten vaggade nu,
vid ett nstan fullkomligt lugn, liknande det, som rdde fre stormbyn,
af en lng och uthllen dyning, utan att vinna i fortkomst mycket mer n
i afdrift. Hela fstet var fullbestrdt med tindrande stjernor, och
natten s klar, att man p den lilla farkosten, utom lyktelden, som
blndade gat, kunnat hafva en ngorlunda vid synkrets ppen. Vr gamle
vn stod vid rodret nnu. I hans anlete rjdes en mulenhet, som nstan
grnsade till otlighet, och han tycktes rkna hvarje minut. D och d
sg man honom betcka lyktan, stryka sig om gonen och titta ut t sjn.
Pltsligt klarnade hans blick, han lyssnade. Ltta rslag hrdes p
sidan om jakten, och ett rop, som kanske blott gubben till hela dess
betydelse frstod, frnamms och besvarades af honom i samma gonblick.
Det syntes, som om den annalkande jullen vntat denna signal, innan den
ville lgga till, ty nu blefvo rtagen p en gng kraftigare, och det
drjde ej lnge frrn en kck matros sprang opp p relingen, gjorde
fast sin fnglina och helsade p den gamle.

"Fan i er och tusen grussen frn Tysken", brjade han; "men hvad r det
fr konster att rida opp i vind, s att en fattig Tjfel skall ndgas ro
armarna af sig? Vr svarta docka ligger bi lgt under er, och del hade
ltt varit alles frbei med vrt mte i denna natt, ty vi skte er lgre
och ville knappt tro vra gon, d vi sgo er eld. Nun sprekken sie
Djtsch, mein liber Herr? -- Hu, hu, har ni en sup?"

Vid dessa sista ord, som tfljdes af en kulen ryck af hufvudet ned
mellan axlarne, ppnade han lyktan och utblste elden, hvarvid han p en
gng rjde sin bekantskap med lurendrejeriets hemligheter, och liksom af
tjenstfrdighet frekom den gamle. Derp stack han ut skot t
storseglet, satte kurs och slog s armarna i kors fver brstet,
afvaktande i lugn sin lott ur den flaska, han sg gubben uppdraga ur sin
ficka och med mycken beltenhet hlla mot sin mund.

Den gamle rckte honom omsider flaskan och tog i sin tur till ordet.
"N, gosse", sade han, "hvad har Frja hem med sig i hst? Jag fick bud
mot mig p redden att g till sjss i natt, och visste knappt hvilken
skuta vntades".

"Frja", svarade den andra, "har kldt sig i ull unt silke, lauter woll
unt sei -- sei -- hvad heter silke nu ter? Vet ni, d jag var i Lybeck
kunde jag tala Tyska, s att hela staden gapade p mig".

"Och lemna nu", sade med otlighet den gamle, "i helvete eller Lybeck
ditt Tyska snack och svara p min frga, s att man begriper det. Menar
du vi prata Tyska hr med simpor och fiskmsar, gosse? Har ni klde och
dukar om bord, s sger jag, att jag frr vill svlta som lotsens ko, n
jag lastar in en enda packa, om den ej r vattenttt omslagen; ty vi f
storm i dagningen och regn hela hsten, och jag har ingen lust att komma
till ansvar fr skmdt gods".

"Och vi skulle kanske fr ro skull haft tre dagars fullt gra med de
frdmda packornas instufning och beslende, och frstrt p dem alla
briggens presenningar p kpet", utfor sjmannen. "Om icke dessa balar
ro ttare n er skuta, s vill jag lefva p torr jord i alla mina dar.
-- Jag tror ni mste lofva mera, jag tycker mig se skymten af vr lilla
docka rakt frbi babords vanterna".

Den dunkla flck, som af den skarpsynte sjmannens vana ga urskildes
emot den ljusare horisonten, och p hvilken den gamles uppmrksamhet
blef rigtad, lemnade hans om mjligt n mer skarpa syn intet gonblick i
tvifvelsml om den kurs, som var att tagas. Jakten kastades ett par
streck hgre i vinden, och d, efter en kort segling i denna direction,
den skta briggens gestalt framtrdde mer och mer tydlig ur mrkret,
lemnade den kcke matrosen sin gamle vn ensam vid rodret och gick
fr-ut, der han sedan fr de bda yngre gastarne om bord utbredde sig i
sjmans-qvickheter fver sin resa, och i sitt skrala modersml
inspckade till sina hrares nje och frundran en outtmlig skatt af
Tyska, Engelska och Danska glosor. I detta skick lade jakten en stund
derefter till sidan af den lilla brigantinen Frja.

Om vr gamle lurendrejare p sitt hll varit bekymrad fver det lnga
och fruktlsa skandet efter den ankommande briggen, s var han ter af
kaptenen och besttningen p den invntad med icke mindre otlighet. Den
skrala vinden, som tillika kom frn det minst gynnande hll, hotade med
alla slags svrigheter, och kaptenen kunde ej se ngon mjlighet, att,
innan dagningen inbrte, ligga s lngt frn kusten, att han ej skulle
bli upptckt af kronans slupar. Han var derfre i en viss ifver sina
kunder till mtes p dck, och hade lemnat i kajutan sitt rykande
toddyglas och sin cigarr. Antingen det nu kom af ledsnad vid vntandet,
eller i afsigt att frdrifva det onda hvarmed landknningen besvrade
hans hufvud, hade han flitigt sktt sitt glas om natten och hade, hvad
man sger, en god gir, utan att dock i ngot afseende vara fr strngt
skotad. Sedan sledes jakten blifvit fastgjord vid sidan af briggen och
gubben med sina gastar sprungit om bord p den sednare, blef han af
kaptenen vlkomnad med all den hjertlighet, som hans vigt fr
tillfllet, en bekantskap frn lngre tider tillbaka, och ett godt
lsinne hos hans vrd gjorde naturlig. Styrmannen fick befallning att s
fort mjligt var lasta jakten; de packor som skulle intagas, bestmdes,
allt skulle g tyst till, och ingen djefvul skulle vga knystra ett ord
om saken i land. Efter dessa anordningar tog kaptenen vr gamle kund i
handen och frde honom ned i kajutan, hvarest en god brasa i kaminen och
den ngande lukten af varmt toddy, gjorde ett ljuft afbrott mot klden
och mrkret p dck.

"Stiltje och lsegel!" brjade han nu; "jag ligger hr som i en sck,
och innan dagningen simma vl kronans btar kring mig, som lar kring en
rutten fisk. Hvad skall jag gra, jag slipper ej ur en flck."

"Ingen nd, herr kapten", sade den gamle och stack sina seniga hnder in
i kaminen", vi f vder nog i dagbrckningen och btarne ligga i land
hela natten."

"Och detta ord skall du hafva pris och ra fre, gamle kamrat, och ett
godt glas, frstr du. Jack! se t i thepannan om der finns vatten, och
laga en stark spik t gubben. -- Ni menar, att vi skola f vind i
dagbrckningen?"

"Och en frisk mrssegels-kultje p kpet, om skyn annars gick rtt i gr
aftse", svarade gubben, "vinden blir vl emot; men blser det bara, nog
kommer sjmannen fram." --

"Blser det bara, nog kommer sjmannen fram, och ingen kryssare skall
nappa Frja i kjortlarna. Och nu, gamle rodergngare, huru gr handeln i
vr stad? Kom Neptun hem helskinnad? Han gick frn Lybeck samma dag jag
kom dit, och hade godt gods om bord."

"S nra som p tv pipor rum fick han allt unnan; men dessa sktos i
sank med min ldsta pojke p kpet", svarade gubben och gjorde tillika
en klunk, som nra vllat en lika stor ebb i glaset, som det frut hade
flod.

"Och s far ni fram", utbrast kaptenen, hvars tanke p rederiets frlust
och hans htskaste fiendes, tull-slupens, triumph, qvfde alla andra
considerationer, "och s klarerar ni gods och skrf. Stiltje och
lsegel! en sdan vara i gapet p dessa hajar. Det borde fan och ingen
rlig redare betro er en murken ankarboj ens, fr jernbandens skull, som
ro omkring den."

"Ni har ingen ren sjmans-mund i natt, kapten", sade den gamle, i det
han med en stark knyck sttte det tmda glaset ned p kajut-bordet;
"menar ni att gossen lt skjuta sig i qvaf, fr att f dricka salt
grogg, eller slippa att svettas vid rarna, och ej fr att till det
yttersta berga edra arma pipor rum, som, fan i mitt gra skgg, voro
mindre vrda, an en sena i hans hand, eller en blodsdroppa i hans rliga
hjerta."

"Och dertill sger jag amen, nemligen med behrig frbannelse fver
tull-hajarnas goda kap den gngen. Gossen hade jag velat taga till
jungman nr som helst, om det ock gllt en resa p Ostindien. Och en
skl fr hans rliga dd, och fr alla goda vnner! Jack, fyll i vra
glas!"

Glasen fylldes ter och den tystnad, som var liksom helgad t vntan p
dem, afbrts genast af kaptenen, s snart han med en klunk prfvat den
nya brygden och funnit den god.

"N, hvad hrs vidare i land, min gamle vn", brjade han nu, "vet vr
patron vnta oss, eller r ni eljest af egen drift ute p frtjenst?"

"Jag har ej satt min fot i land p flere dygn", svarade den gamle. "P
redden fick jag ett bud alt ni vntades. Detta var i gr aftse, och nu
r jag hr."

"S, s, min gamle kund", utropade kaptenen, "d mste vi fverenskomma
om er frakt, frr n ni lgger ut frn sidan. Det r ej godt att narras
med er i den punkten, och edra fordringar vxa som brodden p
landtbacken. D man far ut, r den knappt ett qvarter hg, och d man
kommer hem, str den en fver hufvudet."

"Tre tunnor rg och tre tunnor salt, herr kapten, icke ett korn
derunder", utlt sig med mycken bestmdhet den gamle.

"Stiltje och lsegel!" utropade kaptenen, "ni r frdmme mig utan
brassar i hufvet. Tror ni att rgen rfver sig i kpmannens bod, och att
saltet vxer som sn om vintern? Nej, nej, grund i lovart, fll, min
gubbe, fll!"

"Icke ett korn derunder och att tala alfvarsamt kapten: Jag har sex
barn, som behfva brd, rg vxer ej p vra kala klippor, och ngra
tunnor strmming, som noten gifvit mig i hst, ro snart frtrde. Jag
har betalt min lderdoms trst fr ert bsta. Stick er hand inom denna
rock och knn efter om jag har en torr klut p min gamla kropp, och
blottar jag den, skall ni se mnga mrken, som jag br efter er och edra
likars tjenst, och mnga rr, sdana som detta." Hrvid viste han sin
nacke, hvarest en lskjuten spillra efterlemnat ett djupt numera
igengrodt sr.

"Stopp, stopp! min gamla vn, eller slr jag presenning fr din mund,
ropade kaptenen, som vid sin nuvarande ltt rrda stmning fick tv
stora trar p kinden innan han visste ordet af, ditt mtt skall du
hafva och det skakadt. Hvarken min patron eller jag skall se vra kunder
svlta. Klm ut ditt glas, gubbe; ingen ngslig p sjn. Gutr! men jag
ligger hr som i en sck, och vr herre vet hur jag skall komma ut till
sjss igen." --

Samtalet, som troligen ej kommit att stadna af brist p mnen, afbrts
genom Styrmannens intrde i kajutan, och tillknnagifvande att de
bestmda balarne redan voro inlastade i jakten. Tiden var dyrbar, och,
efter ngra i strsta korthet gjorda msesidiga fverenskommelser
betrffande nederlags-plats fr varorna, deras sorgflliga vrd och
dylikt, tskildes de bda contrahenterna i samma vnliga frtrolighet,
som utmrkte deras mte. Kaptenen styrde genast ut till hafs, men vr
gamle kund, som vi numera ter se vid rodret p sin egen skuta, skte
kusten med det honom anfrtrodda dyrbara godset.

En flyktig teckning af landknningen frn den del af hafvet, hvarest den
lilla jakten nu befann sig under segel, torde icke vara fverfldig, fr
att till ngon del frklara de motiver, som ledde gubben i afseende 
kurs och segling. Det nrmaste land en seglare frn vr faststllda
punkt kunde hinna, utgjordes af tvenne stora holmar, bda frut till
namnet bekanta fr lsaren, nemligen Rnskr och Lng, hvilka p en
strckning af tv dryga mil, utbredde en till utseendet oafbruten, rak
och kal strand mot hafvet. Utanfr var sjn ppen, med undantag af en
enda temmeligen lng klippa, som p ett godt afstnd frn den sednare af
de nmnde holmarna, hjde sin rygg betydligt fver vgen, och, sedd frn
lngre hll, tycktes sammansmlta med den stora landstrckningen. Kom
man nrmare, s fann man att stranden bildade en trubbig vinkel int,
och att ett sund, som sammanband vikens spets med de inre fjrdarne,
gjorde af den till utseendet ena holmen tvenne.

Detta sund gaf likvl, oaktadt sitt frtrffliga lge och sitt djupa
vatten, ingen fri communication mellan hafvet och de sm fjrdarne,
emedan det p sin yttre sida var stngdt af ett ref, som p en linie af
flere hundrade famnar, frn strand till strand, sammanband de bda
holmarne, och var s grundt och stenigt, att endast sm fiskarbtar, och
detta blott vid lugnt vder, kunde leta sig vg mellan dess skarpa, ttt
spridda hllar. Nr derfre vr gamle vn nu ville ska sig in i den
inre skrgrden, hvarest otaliga smyghl och kamrater i yrket kunde ge
honom skerhet, var han tvungen att passera endera af de tv yttersta
uddarne; och han valde Rnskrs udde, ssom den nrmaste, oaktadt han
med full skerhet kunde frmoda, att hans htska frfljare t detta
hll gtt i land. Som han med all visshet vntade frisk vind i
gryningen, s trodde han sig kunna lemna det farliga stllet akter-ut,
innan tull-slupen hunnit ut ur sitt nattqvarter, eller, om den nu vore
tidigare till vgs n vanligt, innan det frskingrade mrkret gjorde
hans upptckande af densamma ltt och mjligt.  andra sidan och i fall
han valt vgen kring Lng udde, hade han riskerat en vidstrcktare och
nda in p dagen frlngd segling i ppna hafvet, och vid allt detta ett
icke alldeles osannolikt mte med den andra tull-bten, som hade sin
kryssning t detta hll. Men vid alla de ovilkorliga frdelar, som
gubbens tagna kosa hade framfr hvilken annan som helst, var den dock
fventyrlig nog, fr att fylla hans hufvud med bekymmer, och han
lyssnade, som en fgelfngare lyssnar efter svar p lockfgelns ljud,
mot den frsta flkt, som skulle bebda den vntade rddaren, stormen.
Emellertid fortfor oafbrutet lugnet, och nnu d den svaga skymten af
dager redan brjat afslja en strre och strre synvidd, viste sig den
lnga, men lga dyningen nstan spegelblank p alla punkter. Den gamle
brjade tveka om han skulle fortstta seglingen int kusten, eller
begagna den morgonvind, han med visshet vntade, fr att g till hafs
och afbida med nsta natt en bttre lycka. Detta sednare fall var fr
honom dock lnge det vrre fallet, och d med den ljusnade dagen,
dyningen brjade krusas af lifliga flktar, och ett gladt sorl af bljan
vid fartygets bog, vittnade om dess frkade fart, frsvunno den gamles
betnkligheter fr hoppet, att efter vunnet ndaml, f hvila sin af
vakor, kld och vta uttrttade kropp, och han hll med godt mod kurs p
Rnskrets ur fjerran framskymtande udde.

Ltta strmoln svfvade fver horisonten och flgo opp mot hvalfvet, de
spegellika rnderna p bljan frsvunno snart alldeles, och ngra ttt
p hvarandra fljande hftigare vindsttar kommo den lilla jakten att
snka sin lsida ganska djupt. Inom ngra stunder flg det skna
fartyget fr en frisk och jemn vind, med pilens fart fram mot kusten.

"Se", sade den aderton-rige ynglingen, hvars bekantskap vi gjort hr
tillfrene, och som fven nu hll sin plats vid storseglet, "se, min
far, hur rodnaden r skr i ster; jag tror vi f storm i
sol-uppgngen."

"Om den ville komma frr!" anmrkte den gamle.

"Dessfrinnan", fortfor sonen, "borde vi vl hafva lnsat frbi Rnskrs
udde. Jag tycker mig ren kunna urskilja talltopparna p den."

"Stick ut skot, gossar, vinden drar sig till frlig", ropade Gubben med
sin vanliga commando-ton, utan att lemna ett svar p sonens halfva
frga.

"Det r vr lycka", fortfor denne i det han efterkom befallningen; "jag
har alltid tyckt att vr jakt gr bst fr slrhn."

"Det r vr olycka", invnde den gamle, "ty om vi mta tull-slupen,
hafva vi desto svrare att vnda om till Lng-sund."

"Hvad skymtar der s hvitt mellan trden p udden", utbrast gossen nu, i
det han med spnda gon sg ditt och tycktes glmma allt annat.

"Det r den gamla bjrken, som sticker fram mellan tallarna och glnser
mot morgonrodnaden. Akta dig gosse, att se spken p ljusa dagen",
svarade i en lugn, men nstan frebrende ton den gamle, som i frsta
gonblicket ovillkorligt studsat vid ynglingens utrop.

Antingen nu fadrens milda tillrttavisning eller det afgrande momentets
nrhet verkade p gossen; men samtalet fortsattes icke mer af honom, och
den gamle var fr mycket sysselsatt med berkningar och vntan, fr att
bry sig om att upptaga dess trd nyo.

Ngra stunder af en orolig spnning frflto. Man kom udden s nra, att
brnningen mot strandklipporna ej mer blott sgs, utan fven tydligen
kunde hras. Intet segel syntes, och endast en skara msar utbredde sina
hvita vingar fver hllarna och vgen. Jakten flg i kapp med stormen.
ndteligen strk den som en blixt frbi den skummhljda udden och vnde
redan liksom segrande int fjrden. D viste sig rrliga ljusa strimmor
mellan trden p en nra belgen holme, och straxt derp hoppade p
mindre n ett halft kanonskotts afstnd den fruktade slupen fram i
sundet, och dominerade passagen. Ett gladt sorl mellan afbrutna
commando-ord hrdes frn den, och signal-flaggen svfvade opp mot toppen
af dess mast. Vr gamle vn hade i samma stund kastat om sin jakt och
lg redan med svllda segel ut frbi udden. Solen gick nu opp ur hafvet
i hela glansen af sin hstliga rodnad och bildade en bakgrund af lugn
och sknhet till de scener, som hllo p att utveckla sig.

Ett skarpt skott frn tull-slupen, hvars kula tog vatten ngra famnar
akterom den lilla jakten, frklarade och gaf vigt t flaggens mening, i
det gonblick, d gubben ter passerat den klippiga udden, och de bda
fartygen af den skulle fr en handvnning undanskymmas fr hvarandra.

"Klar att ge akt p slupen, gosse", ropade den gamle, som med oafvnd
blick fixerade udden af den frr omtalta, p ett godt afstnd frn land
liggande hga klippan, fver hvilken han hoppades kunna ligga opp mot
vinden.

"Klar att ge akt", svarade ynglingen, "slupen syns redan; nu klarerar
han udden, han gr med refvadt bomsegel, han skjuter god fart."

"Styfva gaffeln", commenderade den gamle, "vinden knappar af s mycket
den hinner. Krnger slupen", frgade han vidare. "Han slpper ut sina
ref", svarade gossen, "han reder sig godt, jag tror vi icke vinna
mycket."

"Kapa joll-linan", befallte gubben ter, "vi hade kunnat taga jullen
ombord frut, s hade vi haft den i behll. Huru ligger slupen opp i
vinden?"

"Hans bomsegel str bra, men hans klyfvare lefver frr n vr", svarade
gossen; "han kan ej g fverom klippan med denna kurs; han kan taga
farvl af oss, min far, vi g ltt fver udden, sen jullen kom bort. Vi
vinna. -- Hvad? nu vnder han rakt p oss, -- bda hans segel lefva." --

Ett skarpt skott dundrade frn slupen i detsamma och en svrm drufhagel
flg hvimlande kring den lilla jakten. Som en i flykten trffad fgel
redlst fller vingen, sjnk bomseglet p det flyende fartyget
tillsamman; ett skrot hade trffat gaffel-nocken och afslagit tget
hvaraf den hlls oppe.

Den kcke ynglingen kastade i ett gonblick loss ndan p dck, och flg
som en pil opp i masten.

"Stick bly i min sklbssa", sade gubben med mycket lugn till den andre,
och hll tillika skutan opp mot vinden, s mycket han kunde, fr att
underltta gossens arbete i masttoppen.

Medan vr gamle vn med sitt fartyg befann sig i denna vdliga
stllning, rdde om bord p slupen ett allmnt jubel. Man hade genast
varseblifvit och berknat hela den frdel det lyckade skottet medfrde,
i det flyktingen hindrades att g fver udden och kanske till och med
kunde uppseglas, innan han hunne i ordning stlla den skadade gaffeln,
och gldjen fver denna frsta seger, framlockade, i samma stund seglet
fll, punsch-buteljen och glaset till en tur kring laget.

"En skl fr mitt skott och fr mera vind i dina segel, min bror",
ropade Ljtnanten, som stod vid fr-nickan och nu emottog det fulla
glaset, till en vn och embetskamrat, som sktte rodret, "fll, fll; vi
skola segla opp gynnarn innan han blir klar igen, se hur han drifver
ned."

"Den frdmda engeln der i toppen", svarade denne, "blir frdig, frr n
vi tro. Se han klifver ned redan. fver udden lta de bli att g
likvl."

"Fan i mig", ropade Ljtnanten, "str icke hans bomsegel ter lika
grannt som frut. Om han blott velat hlla sig ngra minuter oklar n.
Men jag slr vad, alt jag skjuter honom sank, d vi komma i smullare
vatten, l om klippan bda."

"Hllit, p en rykande bl i land", infll den andra, "lt ladda nickan
med kula, och frsk!"

De mordiska tillrustningarne gjordes. Emellertid hllo de bda fartygen,
det frfljande och det frfljde, opp mot klippan, p ett afstnd frn
hvarandra, som hvarken tycktes kas eller minskas. Fr hvarje gng
lurendrejarens jakt hjde sig p toppen af ngon vg, syntes den s
nra, alt man om bord p slupen nstan varit frestad att ropa honom an.
Ljtnanten betraktade tigande skdespelet; ndteligen utbrast han liksom
vaknad ur en drm: "Finns det en sknare syn i naturen, n ett delt
fartyg i stormen, det m heta skepp, brigg eller jakt? Se den lilla
bten, huru den ltt som en svan dyker ned i brddjupet af vgen och
stiger opp igen, utan att en droppa vatten tynger de hvita vingarna. Och
stormilen hviner och hafskummet yr, och den bjer sin sida ned, liksom
uppgifvande hoppet om motstnd och lngtande att byta lifvets strider
mot hvilan och dden; och nsta gonblick str den hgrest opp igen och
glnser mot solen. Ett delt fartyg, som genom sig sjelft r fridlyst
fr storm och haf, borde vara det fr hvarje annan magt, och dess
besttning vara fredad som man r det i en kyrka. Jag ville vara om bord
hos honom derborta fr att f betrakta vr slup." --

"Du ngrar vl icke ditt vad?" infll i en temmeligen contrasterande
stil hans vn.

"Jag ngrar hvarken detta, eller ngot annat, som jag hllit", tertog
den andre; "men mig gr det ondt om dessa arma djeflar, dem vi jaga som
vilddjur frn strand till strand, och sund till sund; de ro dock
menniskor och vga lif och blod och tla kld och vta fr en bit hrdt
brd t sig och de sina. Jag ville hellre sitta l om denna klippa och
meta abborar, som jag i min barndom ofta gjorde, n nu kasta min nickas
harpun i den skna hvalfisken, som simmar der framfr oss."

"Du skall sannolikt slippa att gra det", anmrkte den andre: "det r ej
s ltt att trffa honom med en kula nu, som med hela svrmen i ons. --
Han gr under klippan ren; ge akt, och sg till hur du vill, att det
skall styras."

Kanonen var laddad; Ljtnanten fattade luntan och intog sin plats. Ehuru
lurendrejarens jakt snarare vann, n frlorade i fart p den lugna sjn,
l om klippan, tycktes dock de bda fartygen komma hvarandra nrmare, i
den mn de mellan dem hvlfvande vgornas hjd minskades, och snart
vnde sig fr hvarje ga oskerheten af vadet p styrmannens sida. Nu
ndde fven slupen den jemna vattenytan. Den afvaktade stunden var inne;
ngra hastigt gifna och hastigt verkstllda commando-ord fixerade
kusten. En ddstystnad rdde bland besttningen om bord. Man drog knappt
andan, man rjde lif blott genom de blickar, fulla af orolig vntan, dem
man mellan segel, tg och mast, hvarhelst en ppning fanns, snde efter
den flyende jakten. Nu kunde skottet icke fela. Ljtnanten hjde luntan.
-- I samma gonblick flktade ett glest rkmoln kring lurendrejarens
bt, en knappt hrbar smlt fljde detta, och dess verkan var i detsamma
spord p slupen; ty med flld hand och sunket hufvud neddignade
Ljtnanten i famnen p den matros, som laddat. Hans anlete var
blodstnkt, ett fint lod hade krossat hans panna.

Under den allmnna bestrtning, som denna hndelse vckte bland
besttningen p slupen, och som fr ngra minuter frlamade hvarje dess
tgrd, flg lurendrejarens jakt med sker kosa in i den ppna sjn, och
framsvfvade som frut, omkringstnkt af skum och svallsjar, p de hga
vgorna. Den gamle stod med sin vanliga kld och trygghet vid rodret.
Sllsamheten af de tilldragelser, som redan intrffat och vdan af dem,
som hotade, hade nrmat de bda skotsktarena till hvarandra, och brutit
den tystnad de fr en lng stund iakttagit.

"Han fick sin ln", brjade ynglingen, som vi redan knne; "kulan var
stpt af min bror, och det rigtades med hans ga denna gng."

"Ett sdant skott skjuts en gng i mannaminne", sade den andre. "Du sg
att han fll?"

"Han fll, och det ingen stund fr tidigt. Luntan lg p kanonen redan;
vi voro slda t dden, ty han hade ej kunnat skjuta bom nu, om han
hunnit tnda an."

"De tycktes", tertog den andre, "ge slupen t vind och vg i brjan, nu
styra de efter oss igen. De lra ej rna ge kp med sig fr detta pris."

"De kunna gra, som de behaga", utlt sig ynglingen, "om de tycka om att
segla fr ro skull, s hafva de hafvet ppet. Oss lta de vl bli att
fnga, sen vi en gng fingo frsprng och ro ute p argare vatten, der
deras nicka icke mer btar dem. -- Men hvad i verlden r detta!"

"Till skoten gossar, klar att vnda", ropade den gamle. Redan frut var
jakten kastad opp i vind, och hll p att fnga vder med focken. Det
var denna ofrmodade vndning, som frvnade ynglingen och aftvang honom
ett rop af frundran.

S snart han fullgjort sin tjenst och hemtat sig frn den frsta
fverraskningen, kastade han en blick fver omgifningarne, fr att
upptcka orsaken till allt detta. Det drjde ej lnge innan den lg klar
fr honom; ty ttt framfr udden af Lngn, sg han den andra
tull-slupen, som med stora segel flg ut mot sjn, och gynnad af vinden
tog haf och kurs af hans fader.

Det frsk den gamle, hvars vaksamma ga genast upptckt frhllandet,
nu gjorde, att med en hastig manver vinna lofven af den eftersllande
slupen, och slunda komma ur sin vdliga stllning mellan bda, gde s
liten rimlighet att lyckas, att man kunnat kalla det en anstrngning af
den yttersta frtviflan, om frtviflan ej i hvad lge som helst varit
fremmande fr gubbens lugna och fasta sinne. Dess framgng berodde p en
fullkomlig oskicklighet hos slupens styrman, att begagna frdelarne af
sitt lge, hvilken man i intet afseende kunde frutstta. Derfre s
snart den gamle sg slupen vnda den kurs, som var lmplig att
tillintetgra hans afsigt, kastade han i gonblicket om jakten ter, och
lg snart med bogen rakt mot land.

"Han stter gods och skuta p Lngn", hviskade fr-gasten med bleka
lppar till vr yngling, "det gr nog svr sj och det r stenigt
utanfr stranden. Trna vi i frtid, s r det frbi med oss."

"Tag din sjl i din hand", svarade den andre; "han vill ge dem hvarken
last eller skrof; han styr p Lng-ref och sker sundet."

"Han r en sjelfspilling, om han det gr; bed honom stta p land och
lta oss brja vrka ut lasten medan tid r."

"Ser du honom?" sade gossen.

"Tyst, tyst, han hr oss!" svarade den andre och sjnk, med gat
magnetiskt hngande vid den gamles, i en passiv resignation, utan tankar
och utan ord.

Den gamle lurendrejarens anlete var, frn det gonblick d han vnde
bten int, ljusare, bestmdare och liksom frdladt. Med den nerv, som
tillhr lifvet i dess friskaste uppenbarelse, frmlde sig deri den egna
frklaring, som hos fasta karakterer, vid deras skillsmssa frn jorden,
p en gng frebdar och vlkomnar dden. Det r svrt att sga, om i
den blick, han lngsamt frde fver rymden, lg en tjusning af faran,
eller ett farvl till hans barndomsvnner, holmarna, hafvet och stormen.
Inom f sekunder var dock hvarje blandadt uttryck frsvunnet frn hans
anlete, och qvar stod kraften allena, lugn, stridsfrdig och verksam.
Det var nu, i den stund, d gubbens blick, som lik en rof-fgels,
svfvat mellan det skumhljda refvets hllar och afgrunder, slog ned p
en punkt deraf, och hvilade fver sitt byte, och d hvarje hans egen och
hans fartygs rrelse, som om de utgjort en enda sammanvuxen organisk
helhet, trlade under denna blick, nr han uppmrksammades af de bda
ynglingarne, och sig sjelf omedvetet frstenade deras samtal och planer.

Frn denna minut var tystnaden om bord ovilkorlig. Den afgrande stunden
emottogs utan en suck, ett ljud. Jakten, hvars ofrminskade segel
stormen fyllde, flg ltt och lydigt fram mot refvet, och snart reste
den sig p toppen af den vg, hvars mktiga massa nsta sekund skulle,
bruten till ett fint skum, spridas och frstras, ssom om den alldrig
varit. Under den lg det svarta svaljet ppnadt, liksom fr att emottaga
det rof, som klippornas jttetnder krossat. Nu strtade jakten ned frn
sin hjd. En stark stt och en uthllen rifning mot sidan hejdade dess
fart, och signaliserte dess vda. Det dla fartyget, fverhljdt af
fradga, sklfde som en trffad hind under inflytelsen af det vredgade
elementet, och en rik strle vatten brt in genom remnan i dess bog. D
svllde det darrande seglet igen, en fin och blixtsnll bjning vjde
unnan nrmaste hllkant, en ltt rispning blott nnu, och vid nsta vg,
som svllde under fartygets kl, steg det ter segrande opp, med refvet
akter-ut och sin trygga kurs strckt mot mynningen af det djupa, lugna
sundet.


                         Pris: 60 kop. silfver




Noteringar:


Originalets stavning och interpunktion har bibehllits. Ett ftal
uppenbarliga fel har rttats som fljande (innan/efter):

   [s. 9]:
   ... Str granen trotsande i skogen quar, ...
   ... Str granen trotsande i skogen qvar, ...

   [s. 57]:
   ... Vinden susar uti poppelunden, ...
   ... Vinden susar uti poppellunden, ...

   [s. 101]:
   ... Der echo svarar hemkst ur klyftans famn ...
   ... Der echo svarar hemskt ur klyftans famn ...

   [s. 162]:
   ... kunde jag tala Tyska, s alt hela staden gapade ...
   ... kunde jag tala Tyska, s att hela staden gapade ...

   [s. 165]:
   ... som hans vigt fr tillflllet, en bekantskap ...
   ... som hans vigt fr tillfllet, en bekantskap ...






End of the Project Gutenberg EBook of Lrkan, by Various



License: Share Alike