Produced by Ronnie Sahlberg and the Online Distributed Proofreading Team at http://www.pgdp.net (This file was produced from images generously made available by The Internet Archive/Million Book Project) +--------------------------------------------------------------+ | | | Tryckfel i originaldokumentet har rttats i denna upplaga. | | | +--------------------------------------------------------------+ SOCKERPULLOR OCH PEPPARKORN SM BILDER UR SKNSKA FOLKLIFVET FRR OCH NU AF HENRIK WRANR STOCKHOLM ALBERT BONNIERS FRLAG STOCKHOLM ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1907 De kostliga fruntimmerna! En sann historia frn "den gamla, goda tiden". I. -- Men kan du inte svara ordentligt, Helena lilla? Det r d bra besynnerligt med fruntimmer: de de kostligaste och obegripligaste mnniskor p jorden. En kan st en hel timme och frklara och lgga ut allting och ge dem in det med tesked och sprja och frga, men att f ett svar rentut -- nej, se det r lika omjligt som att g p hnderna uppfr ett kyrktorn. Nu har jag vl i fem r, hvarenda gng vi trffats, sttt och repat upp den gamla historien och slutat med den gamla frgan. Inte har jag kommit lngre fr det. Sg nu ngonting en gng fr alla, snlla Helena! Hon skakade sakta p hufvudet. -- Hvad ska jag svara? sa hon. -- Du mtte vl tminstone i Herrans namn kunna svara _ja_ eller _nej_, mnniska! Sger du _ja_ och tar mig -- ja, s r ju saken klar, och sger du _nej_, blir det ocks slag i saken. Tar du inte mig, ska du vl ha ngon annan. Men p hela Guds grna jord finns det d ingen mnniska, som hller tiotusendelen s mycket af dig som jag, ser du, Helena. -- Inte behfver jag ta ngon alls -- -- -- -- Prata persilja och kantnagga kaffekoppar r ingen konst. Men annars vet vl du lika bra som jag, att det aldrig har funnits och inte finns och inte i eviga tider kommer att finnas ett fruntimmer, som inte vill gifta sig, nr bara den rtte kommer. -- Den rtte, ja! Dr sa du ett sant ord. Mor brukade alltid sga: En lr aldrig knna en karl i grund och botten, frrn en r gift med honom, och d r det jagu s dags! Hon hade ftt frska det, stackaren. Mellan far och henne var det s rart, innan de blefvo gifta, s en kan inte sga hur hett det var. Han kunde tit upp mig, sa mor ibland. Det var nstan synd att han inte gjorde det! sa hon och suckade. D hade pinan inte blifvit s lng! -- Ja, det har jag hrt hundra gnger nu -- -- -- -- P ldre dar bara gnatade och traggade och kltade han p henne och rnde efter andra, s han gjorde sig till ett spektakel fr hela hradet. Och nd sktte han sitt arbete, och det kunde g hela r som han inte smakte en droppe starkt, s det kunde han inte skylla p. Men han var alldeles utledsen p mor och gitte inte se t henne, drfr att hon blef gammal och ful och vissen af det myckna besvret med alla oss ungar. -- S tror du, att jag skulle bli likadan? -- Inte kan jag veta, hur du skulle kunna bli? Det frsta, en minns i lifvet, sitter djupast och fastast -- det gr _aldrig_ bort, du Jesper. -- Men du vet, att jag hller dig s innerligt kr. -- S sa far ocks till mor -- _innan_ han hade ftt henne. -- Om _en_ stjl, ska man vl inte tro _alla_ om att vara tjufvar. Alla vl inte likadana? -- Hvem vet? -- Jaja, d tjnar det ju inte till ngot att tala med dig om det mer, sa han tungt och lngsamt. Det r liks godt att jag d sger godnatt. -- Godnatt, Jesper! Han gick ngra steg. S vnde han om. -- Hr du, Helena. Det r bara en sak till, som jag skulle vilja sprja dig om. -- N? sa hon och stannade. -- Finns det ngon, som -- som str dig nrmare? Ngon, som du har fst dig vid? -- Nej, visst inte, snlla du. Om jag skulle vga frsket med ngon i hela vrlden, skulle det vara med dig. -- En trst var det ju, fast den inte var mycket vrd. Lofva mig nu bara en sak! -- Det skulle vara? -- Sk opp mig och sg mig till den dag, du blir klar med dina egna tankar. Den kan kanske nd komma. Hon svarade inte. Han gick. Oupphrligt vnde han sig om. Hon stod kvar p samma stlle i djupa tankar. Men hon kallade honom inte tillbaka. II. De voro stadda p vandring hem frn en danstillstllning den vackra sommarkvllen. De hade ju samma vg, efter Helena tjnte i prostgrden och Jesper hos hradsdomarens midt emot. Frfrigt voro de ju bekanta frn barnaben, hade gtt i skola samman, plockat ax ihop p storgubbarnas afmejade sdesflt och lst sig fram p samma gng. Alla trodde, att dr fanns ngon slags klockarekrlek dem emellan, fast den d inte syntes, vare sig i ord, thfvor eller grningar. Men det finns ju som gamle klockaren sa -- folk som kan dlja bde krlek och procenteri -- hrolja r svrare, sa han. Nu hade Jesper emellertid mnga gnger sagt sin mening till Helena, nr de voro riktigt fr sig sjlfva. Alltid hade det slutat p samma stt, och denna kvll beslt han, att nu skulle det fr hans del vara slut med frgorna i den vgen. Men han knde sig mycket nedslagen, nr han gick in och krp till kojs i sin kammare, ntt och jmnt s stor, att en mnniska kunde vnda sig dr. Hvad r all dans den vackraste sommarkvll, nr en inte har ngot fr att en hller af en mnniska s, att man kunde vilja d fr henne? Det frsts, att helst ville man ju lefva fr och ihop med henne. Men nr hon inte kan ge ett ordentligt svar -- -- Inte var det just mycket med Helenas humr heller, sedan hon och Jesper hade skilts t. Hon kom ena sidan ihg sin moders pinos historia och gummans mnga frmaningar, att dottern aldrig skulle gra sig till skotrasa fr en karl. Hennes sista ord hade ju varit: Om du r s enfaldig och tror p ngon och tar honom och han gr dig olycklig -- och det gr han -- s vnder jag mig i grafven! Inte skulle gamla mor behfva stras i sin griftero fr den sakens skull! Men andra sidan hade det sina sidor att tjna. S lnge hon nnu var ung och kunde ta i med bgge nfvarna, kunde det nog g; men nr ldern toge till och krafterna toge af -- ja, hvad skulle d bli hennes lott? Fattighuset, frsts. Nog skulle vl alltid prosten ha en vr och en beta brd t henne, om han lefde. Men han hade ju hunnit ut p lderdomen och kunde falla ifrn nr som helst, och man vet, hur det gr, nr det kommer en ny konung, som ingenting vet om Josef. Det r inte alla prster, som gra prstgrden eller dess torp till nkeste t orkeslsa trotjnarinnor, hade biskopen en gng sagt om Helenas prost. Det var nog ett sant ord. Och Jesper var en snll karl, som alltid visat henne vnlighet och gtt henne till handa med rd och dd efter tillflle och lgenhet samt stllt om att hennes gamla fattiga mor kom hederligt i grafven. Helena var minsann skyldig honom tie riksdaler fr den vlgrningen n i dag. Men aldrig han hade sagt s mycket som ett halft ord om det, fast han hade s liten ln. Om hon skulle vga sig? Inte kunde vl modern vnda sig i grafven, om galet skulle g och han skulle bli elak mot henne! Om hon skulle frga prosten -- -- -- Men han komme nog att skratta t henne. Och s skulle han locka alltihop ur henne: han behfde ju bara frga, hvarfr hon kom med ett sdant sprjsml. Nej, det dugde inte. Men om nu Jesper skulle vnda sin hg till ngon annan? Det vore kanske vrre n om modern vnde sig i grafven! Helena blef alldeles het nda ner p ryggen. Om hon nd tminstone hade sagt honom ett vnligt ord i afskedsstunden! Tnk, om Johanna, som tjnte samman med honom hos hradsdomarens, skulle brja lgga ut sina krokar fr honom! Hon hade minsann granna gon, den apan, och lade all sin ln i klder -- hade hvita strumpor som en karl, s att alla glodde p henne, det beltet. Man hade nu aldrig hrt, att Jesper var slamsig med tser eller brukade st p t fr dem, men kanske, nr han nu gtt frgfves s lnge efter en, skulle han rnna tosing efter s mnga flera. Hade Jesper den kvllen gtt ut i trdgrden i stllet fr att ligga och sucka p sitt ensamma lger, skulle han funnit Helena sitta orolig och frgrten i prstgrdens lfsal midt emot, frdig att genom en liten hostning ge sin nrvaro tillknna. Men nu lg han och lste halfhgt fr sig sjlf ur psalmboken: I vrlden r s mrkt och tungt, hvarthelst jag n m lnda. Hur skall mitt hjrta blifva lugnt? Till hvem skall jag mig vnda? Den versen kunde han utantill: den hade sjungits, nr han stod p kyrkogolfvet i vrlden -- -- samman med henne -- Helena. Och nr den stackars tsen frgfves suttit i lfsalen, tills morgonrodnaden brjade rinna opp i ster, gick hon ocks in och lade sig. Och lste samma vers -- hon kom ihg den alltifrn den dagen, d hon lste sig fram. Tillsammans med Jesper -- -- -- III. Tv r hade gtt. Helena och Jesper sgo som oftast hvarandra, bde i kyrkan och drhemma, hlsade kort men taltes aldrig nrmare vid. Bgge tv hade slutat upp att g p dans. S en dag sger prosten till Helena: -- N, mitt barn! Hur ska vi ha det nsta r? Blir du kvar? -- Ja, vill prosten ha mig, s stannar jag. tminstone har jag inte tnkt annat. -- Ser du, jag trodde att du mjligen tnkte p att gifta dig? Hon blef rd som ett blod. -- Som du vet, fortsatte prosten utan att ltsa om ngot, s flyttar Magnus, s jag r tvungen att skaffa mig en annan prstadrng. Kunde jag f en gift, s vore det bst p alla vis, och han kunde f de tv rummen i gafveln p loglngan. Hade du nu haft ngon i tankarna, s kunde han och du ha blifvit ett par och s kunde du hjlpt till lite hr i prstgrden efter tid och lgenhet -- det kunde ju alltid varit bra att fylla ngon rynka med, hva? Helena bara fingrade p frkldet utan att kunna f fram ett enda ord. -- Jag hade tnkt lite p Jesper hr inne hos hradsdomarens. Det r en dunderpojke. Hur r det? Har du inte ocks tnkt p honom ngon gng i vrlden? Jag tycker, jag har hrt en fgel kvittra om ngonting ditt? -- Nog har han frgat mig och det mer n en gng. -- N? -- Sista gngen sa jag rent _nej_. -- Hvarfr det d? -- Jag har sett s mycket trk hemma, nr jag var liten. Far och mor lefde som hund och katt, ja, det r d inte ngon riktig liknelse, fr mor bara teg och led. Men d frstod jag, att se'n en r vigd och smidd vid ngon, r det fr sent att ngra sig. -- P hur mnga stllen tror du inte, att enigheten r fr smalt tillklippt? Men det skall vl inte skrmma alla andra! En fr vl lita en smula p Vr Herre och p hvad hjrtat sger. Dr trillade en tegelpanna frn kyrkotaket i fjol och tog dden p den gamle kyrkvaktaren, som stod nedanfr och klippte buxbomshcken -- skulle nu ingen mnniska vga nalkas Guds hus af fruktan, att en panna skulle falla ner och sl ihjl alla i frsamlingen? Skildes ni i vredesmod? -- N jsses! Han bad mig lta honom veta, om jag skulle bli p det klara med mig sjlf. -- Och det har du aldrig gjort? -- Bevares vl! Jag skulle skms gonen af mig. -- Slet du bandet, r det din skyldighet att ta frsta steget -- frstr du inte det? Och i sdant r en kvinna alltid nimmare i nyporna n en karl. Ni ju bda tv bra mnniskor med godt anseende hos alla. -- Jag skulle inte kunna! sa hon sakta. -- Hller du inte en smula af honom d? -- Visst gr jag det -- fr prosten kan jag ju godt erknna det. S fort jag hade sagt _nej_, var jag p det klara genast. Och hade han frgat en gng till, hade svaret blifvit helt annorlunda. Jag har legat och grtit mnga ntter fr det se -- se'n! sa hon och smlipade. -- Ni roliga, ni kvinnor! sa prosten och smlog. -- Det sa Jesper ocks -- samma kvll, erknde hon naivt. -- Dr hufvud p skaft p den dr -- det har jag alltid sagt. Men d r ju hela saken enkel som fot i strumpa? Hon bara skakade p hufvudet. -- Du kan vl begripa, att ni inte fr g bgge tv och plga er p hvar sitt hll p detta viset! sa prosten ifrigt. Det skulle d vl vara ynkligt, om inte jag, som r bde filosofie och teologie doktor, skulle kunna reda ut den hr hrfvan. -- Aldrig s mycken lrdom hjlper inte i krlekssaker, sa hon. -- Jag tror dr r lika bra hufvud p dig som p honom -- bevars! Det var jamen ett sant ord, sa prosten godmodigt. Men nog ska jag finna p ngon utvg. Hr du, Helena! ska jag vara din bneman? Du ska slippa att ge mig ngra strumpeband fr besvret. Hon kunde inte lta bli att skratta, fastn trarna prlade p hennes kinder. -- Inte skulle vl prosten vilja gra sig besvr med nt sdant? sa hon. Men blicken tindrade. -- Hvarfr skulle inte en gammal prst kunna frska p att gra en tjnst mot en sjpig tsunge, som ligger och lipar om ntterna och lter en duktig karl g och sucka om dagarna? Ska inte mnniskorna ltta hvarandras brdor? Jag mtte inte ha inplantat katekesen riktigt hos dig, innan du lste dig fram! Nu vet jag, hur det ska g till. Du gr ut -- nu, i denna dag, som i dag r -- och sker f fatt i honom och ber honom titta in till mig i kvll. Du kan ju sga honom, att det r frga om prstgrdstjnsten, s att han inte tror, att han skall st enskild skrift, om han nu skulle ha ngot p sitt samvete. Det tror jag d inte, men du misstnker honom naturligtvis fr allting. -- Det gr jag visst inte! sa hon eftertryckligt. -- N, ge dig d i vg och f honom i vingabenet och sg till honom! -- Det skulle jag vl kunna vga mig p, sa hon tveksamt. -- S tycker jag med! sa prosten torrt. -- Nu r jag tvungen att frga prosten om en sak. -- G p du bara, medan du r i tagen! -- Innan mor dog, sa hon, att hon skulle vnda sig i grafven, om jag gifte mig med ngon och blefve olycklig. Inte kan hon vl gra det? -- Behfver du gra den frgan? -- N, inte precis, men det r nd tryggare att ha prostens ord p det. -- Vet du hvad jag d svarar? Jo, tag du Jesper och blif en lycklig maka! S r du s mycket skrare p att gumman fr ro i sin graf och frjd i sin himmel! Brjar du lipa nu igen? Tvtta gonen, innan du gr efter Jesper. Annars tror han, att det r fr hans skull du har grtit. -- Ja, r det inte det d? Inte r det fr ngon annan. -- Raska p nu! IV. -- Du trffade honom? -- Ja, det gjorde jag. Han blef s glad, s. -- Ska jag stdsla dig fr nsta r? -- Jag tror knappt att det lnar sig, vet prosten. -- Jas -- inte det? N, det ena ordet gaf det andra och s -- -- -- -- Ja, s -- blef det tal om oss tv -- -- -- -- Och s brjade du lipa, frsts? -- Jag r rdd, att jag gjorde det! sa hon och smlog. -- N, han d? -- Han -- han frgade om igen -- s jag slapp. -- Ja, ha inte somliga tur hr i vrlden! D slipper jag att upptrda som bneman. -- Jaa, det gick utan ngra doktorshattar. Men prosten ska nd ha s ondligt mycket tack, fr det var i alla fall prosten, som hittade p alltihop -- -- -- N, det var d tminstone ngot! mumlade prosten och log i sitt gamla hvita skgg. -- Han kommer visst redan p grden. -- S. Han r fermare n du! Nu gr du och stter p kaffe, och nr s han och jag ha snackats vid, s kommenderar jag honom att g i kket och bli undfgnad af dig, frstr du! Och nu hoppas jag, att du tar emot honom med ppna armar om ocks inte med varma serveter! och Gud signe bde dig och honom! Du har varit en trogen tjnarinna -- -- vid Moses och profeterna, tar hon till lipen igen! Spring genast! Jesper trdde in, bredbent och trygg. -- God dag, god dag! Sitt ner, Jesper! Hm! Ja, Helena talte vl om, att jag behfver en ny drng och hade tnkt just p dig? -- Jo, det var ngot sdant. -- N, sa hon ocks, att jag helst ville ha en gift drng, som har ngot att lefva och strfva fr och har gldje af att hlla sig hemma och inte blir orsak till ngra historier med kvinnfolk och s'nt dr? -- Hon sa just inte precis ackurat allt det dr, men jag frstod ju nd andemeningen. Och Helena s vl som jag tro, att det skulle dr vl kunna bli rd fr, jag menar hvad ktenskap betrffar -- -- -- -- Jas, hon sa det? Du har ju alltid haft ett godt ga till henne, Jesper? -- Nog har jag det -- naturligtvis -- det frsts. Men s tnkte hon ju p allt hvad modern hade sagt, och s var hon tvehgsen. -- Jaja, Jesper, det kan en ju inte undra p. -- Men s ju ocks fruntimmer inte goda att bli kloka p: hundingen vete, om de sjlfva riktigt ha klart fr sig, hvad de vilja! -- hjo, men det r inte alltid de komma underfund med det i rttan tid. Nu har Helena sett, att mor och jag har -- skam till sgandes -- lefva skligen skapligt och krligt samman, fast vi nu ha varit gifta i fver tretti r. Och s har du vl ingenting sagt sen den dr gngen, d hon sa _nej_ -- s vidt jag kan frst? -- Det tjnte ju ingenting till att sjunga om den gamla visan, nr hon inte ville sjunga med. -- Nej visst. Men s bra det r att tala i sinom tid med fruntimmer, s r det nstan nd bttre att kunna tiga i rtt tid. Nu har hon gtt och tnkt och tnkt och undrat, om du inte snart skulle komma igen. Och nr du inte kom, s blef hon ngslig och rdd, att ngon annan skulle ta dig och s frstod hon, att hon alltid hllit af dig. S var pplet moget -- du bara behfde rista i stammen och s fll det rakt i famnen p dig. Det r en gammal historia, Jesper. Men den gr igen i alla tider, ser du. Hm! Nr jag i gr kom frgan p tal, sg jag ju, hur glad hon blef. S stlla vi vl om lysning, tnker jag, s att ni kan hlla brllop i flyttningsveckan -- dr r vl ingen af er, som ska in och rusta om i sta'n, dit annars s mnga tjnstehjons lner g nu fr tiden. S brjar du ditt nya tjnster som prstens drng och Helenas husbonde. Lycka till och nr vi nu ha pratat ut och kommit fverens om ln och hur vi skall stlla det fr er nere i lngan, s ska du g in till Helena -- jag har sagt, att hon ska bjuda dig p kaffe. Och s ska du vara m och snll mot henne och inte lta henne umglla, att hon var tveksam. Ser du, de bsta hustrurna de, som tnka sig fr och inte kyssa till vid frsta lockton. -- Det kan nog vara, det. Prosten r ju en lrd man och vet hvad han sger. Men nog tar det tid att komma underfund med fruntimmerna fr den, som r olrd. -- Fr de lrda ocks! mumlade prosten och log. Hur Fiffens ts fick fstman. -- Det brjar bli p upphllningen med de gamla riktigt mrkliga gubbarna nu nere p Sknesltten, sa en af mina gamla vnner i fjor. Folk lser fr mycket och reser fr mycket och ser fr mycket, och ingen trs vara annorlunda n alla andra, fr d titta alla p honom. -- N, r inte det bra, d? frgade jag. -- Jo bevars, om alla vore hvarandra lika i hygglighet och redlighet, men det ser mer ut som om alla skulle vilja likna hvarandra i illfundighet och djkerskap. Nej, frr i tiden hade vi gubbar, som en kunde visat fr pengar nstan, s komiska som de voro. Jag kommer ihg ett par, som lefde hr i frsamlingen fr en fyrtio femtio r se'n. Den ene kallade de fr Fiffen -- han hette egentligen Filip Fransson och var smlnning fdd. Dr gick ngra besynnerliga historier om att han haft ngot knep fr sig med redskapen i sitt brnneri och att kontrollren hade varit med om det. S gick det hl p gget. Kontrollren, en sergeant, fick rymma till Amerika, och Fransson slog sig ned hr i Smrlunda och kpte ett stort hemman. Se, det r nu som en gammal major sa, som var fverkontrollr: Det som rinner _genom_ rren, sa han, det blir dyrt fr tillverkaren, men det som rinner _bredvid_, det har han s godt som till sknks; tminstone slipper han frarga sig fver att han ska betala fr det han fr koka sina egna potatis. Den inflyttade fick snart namnet Fiffen. Och det var en fiffig karl: med sin talande tunga och sina galanta fasoner gick han af folk och i folk med stora trskor, som det hette frr i vrlden. Han tjusade till alla. Isynnerhet nr han ville gra affrer med ngon och hade satt sig fr att kl honom, kunde han se s tjyfvingens menls och oskyldig ut. Det drog emellertid inte lnge om frrn de flesta hade samma sikt om honom som prsten. Denne hade Fiffen lurat vid kp af en sugga och det s grundligt, att prsten sa rent ut, att Fiffen var vrre n en svart hna, och att om ngon i vra tider kunde vara besatt af en oren ande, s skulle det allt vara Fiffen. Ursprungligen hade den illmarige gubbarackaren haft fem flickor, men de fyra hade gtt t -- tack vare sin frmgenhet, fadrens knipslughet och tsernas egen fdernerfda snackesamhet. Nu var bara den ldsta kvar. Hon var knepig och klipsk som far sin, men vidare fager under gonen var hon inte och inte just ofvanfr heller. Det var lgn, att gubben kunde bli af med Evangelina -- som hon till p kpet i ett olyckligt gonblick hade blifvit kallad -- och det grmde bde honom och henne. Hur komisk hon sg ut med sin rda tofviga paryr, sin frkniga hy, sina surmjlksbl gon och formlsa figur, hade hon som alla andra kvinnor naturligtvis ingenting mot att bli gift. Tvrtom! sa den, som ramlade utfr trappan! Att i all sin tid g hemma hos gubben var just inte lockande. Det var den ene af de bgge gubbarna. Den andre hette Kristoffer Andreasson. Han var rik som ett troll, men han var ocks led som ett troll och halfunken och smsur och utgammal som ett troll. Han hade ett af byns fetaste hemman, om ocks hemmantalet inte var s stort -- och det srjde han ju inte fver, nr det gllde skatten -- gick och ptade dag ut och dag in i trdgrd och hnshus och gdselstad, men umgicks hvarken med frnder eller oskylda. Vnner hade han inga -- som snljobar ju aldrig ha -- lnte ut pengar mot blodiga rntor, sg luggsliten och sjaskig ut, sade sllan ett stt ord: hvarken _konfekt_ eller _sirap_ och hade svrt att kunna behlla en tjnare mer n ett halft r i rad. Och han misstrodde alla. Men i alla fall blef han jmmerligen fverrumplad och insatt i ktenskapets bur. Fr se, ingen r s vrnls som en ogift karl, och beslutar ett fruntimmer, att han ska ge sig, s fr han ge sig -- han m nu se'n bli aldrig s fvergifven. Det var en dag p efterhsten som Fiffen satt och t frukost samman med sin ogifta dotter. Vid den tiden r det lite att gra, och vderleken r kulen och mulen, och alla halfgamla tser ro d mulnare n annars, och s vankas nstan aldrig annat n sill och potatis till frukost, efter slaktetiden nnu inte har brjat. Det r en mycket ofrjdsam tid. Drfr sg ocks Fiffen p gammaltsen och riste p hufvudet och sa med oartig rttframhet: -- Du brjar allt se en smula vissen ut, du, Evangelina! -- Prschpmm! frste tsen och blef eldrd i hela synen. -- Nn! Det kan du ju inte hjlpa, sa gubben smleende. Gamla bli vi alla -- det r s vrldens lopp. Men vet du: det vore s godt att du gifte dig! -- Tack s mycket! Nr ingen vill ha mig! Jag kan d vl inte heller g ut och fverfalla ngon heller? Hva?! Det r s ltt att sga: du skulle -- men gra det! -- N, det frsts. Men du -- -- du ser alltid s sur ut. -- Sg mig, hvarfr skulle jag se st ut? -- Hm -- nn. Vi f lof att fundera ut ngot, du. Du knner ju Kristoffer Andreasson p nummer fyrtioett? -- Den gamle gnidaren? -- Ja. -- Trefligare karlar har jag sett. -- Men inte ftt. -- Ja, det r ngu inte mitt fel. -- Vill du ha honom? -- Det vore alltid bttre n inte -- tminstone sluppe man d hra systrarnas speglosor om frstfdslortt och glasberg och allt s'nt. Men vill han ha mig -- han vill nog inte ha ngon annan n sig sjlf? -- Ja, det r det vi ska ta reda p. Vill han inte, s kan han f gra det nd. -- Inte kunna vi vl tvinga mnniskan? -- Han kan tas med konst. -- Det begriper jag inte. -- Hvad behfs det ocks? G du bara och kld dig i det bsta du har och se inte arg och sur ut -- tnk, att du r sker om honom -- ja, dra s dr p munnen! Inte r du s anskrmlig, inte, nr du bara skrattar. Jag ska skta alltihop, men se mild ut! Var i ordning om en timme, s resa vi. Evangelina frstod inte far sin, men hon lydde som ett snllt barn. Och att uppfylla fjrde budet r ngot, som lfte med sig hafver. * * * * * Hon gick in och tvdde sig och gnodde sig och hon skurade till och med halsen, fast det var midt i veckan. Och nr akten var slutad, sken skinnet och hrtestarna hade mst foga sig i sitt de. Fuktade med sirapsdricka, lgo de slta och fridfulla som en insj i sommarkvll, belyst af solens sjunkande rda strlar. S tog hon p sig mors gamla utsydda trja frn 1749, satte ny silkesduk i halsen, tog fin vadmalskjortel och silkeschalett samt stoppade kyrkensduken och luktvattensflaskan i fickan, sedan hon gnuggat ett par lavendelkvistar i hnderna fr att lukta som folk om nfvarna. Gubben kom p utsatt tid i full stass: med stor rd yllehalsduk, som gick upp fver ronen i trots af det soliga vdret, i kapuschong, nykpt piska och kragstflar. Och s bar det af. Men den, som glodde och gapade, nr den fina skjutsen krde in p hans grd, det var Kristoffer Andreasson. Han lg som vanligt och dsade i kakelugnsbnken, reste sig d och d upp till hlften och tog en liten slurk ur toddyn, som pbrjades p morgonen samt frfotades hela dagen. I brdskan fick karlstackaren hger toffla p vnster fot, och rfskinnskasketten blef satt bakvndt, s att skrmen fick in plats i nacken. Men i alla fall gick han ut -- Fiffen var ju en vlbetrodd man. -- Hvad i jssu namn vill ni? var hans frsta uppriktiga och frbluffade frga. Evangelina sg frstulet p honom. -- S han ser ut! hviskade hon till sin far. Se! Trna sitta p galen sida p ftterna p honom. Vi vnda och resa genast hem igen. -- Hll nosen p dig, ts! sa han argt men tyst. -- Usch nej, jag kan inte, far! -- Tig, unge! God dag, god dag, min kre Kristoffer! Hhja, vi ha varit ute och kt ett slag och rastat ungfljorna. Och s sger jag till Lina hr: Vi ska en gng kra in och se hur Kristoffer har det: han ska ju ha gjort stugelngan s fin, fast den inte r rent ny. Och s r det ngot som jag tycker s mycket om hos Kristoffer, sger jag, och det r det, att han aldrig gr sig till och sger ett och menar ett annat, utan han r en rtt israelit, i hvilken intet svek r. Och som han skter sitt landtbruk! Inga nymodigheter, men nd utmrkt, rent. Men vi vilja inte komma och vlla omak och stanna inte -- jag ville bara kra in och se hur hr sg ut nu fr tiden hr p grden. -- h! Stigen in, nr ni ha kommit hit! Gn in om drren! -- Ja, tack! sa Fiffen. Att g genom fnstren har aldrig varit min sak. Och s fingo gubbarna sig ett godt grin. Kristoffer gick ut och kom igen. Han var ute bde lnge och vl, och var gng som han kom tillbaka, hade han bytt om ngot nytt plagg. Slutligen uppenbarade sig ngot gammalt, torrt och visset, som skulle frestlla en husfrestnderska eller trotjnarinna, som spnde gonen alldeles otckt i Evangelina, frste och smspottade men till slut kom in med kaffe och smr och brd och ggakaka och lammalr och gk, fastn det inte var konjak eller ens rom utan endast finkelura. N, de to och drucko. Och s smningom tade de upp -- som alla mnniskor brukade gra, nr Fiffen hade haft dem om hand en liten taga och ftt mjuka upp deras ytterhud. Han berttade historier om den och den och talte om deras krleksroman. Och han brjade fumla med knogarna i sina gon och sa, att en sdan roman som hans och nu saligen i Herranom aflidna Kajsa Britas -- ja, det hade vl knappt funnits i Smland frr, fastn dr hade funnits folk, som bde frsttt sig p krlek och gjort vers om det. Sdana som Linn, som hade varit blomsterkonung och skrifvit Axel och Maria, och en biskop, som hade funnit upp en liten blomma, som hette Linneja och var uppkallad efter den andre, hvarjmte han hade skrifvit ngot om en konfirmation i Skatelf, dr Kristina Nilsson blef fdd en gng i vrlden, hon som kan sjunga som himmelens nglar. Han pratade p, s att stackars Kristoffer fick inte en syl i vdret. Och nr de hade lagt in tillrckligt med lammalr och stngjrn -- som brnnvinet d fr tiden kallades -- steg Fiffen upp, gick bort till gamle Kristoffer, lade krligt sin arm om hans hals, kysste honom enligt gammaldags sed ljudligt p kinden och sa: -- Mnga gnger har jag farit hr frbi, men jag har aldrig krt in -- jag visste ju inte s noga, hurudan du var. Och vi smlnningar se grna opp i allting. Men alltid har jag tyckt att det har varit en hlsickes synd om dig att du ska g hr som en pelikan i knen och inte ha ngon att luta ditt hufvud till. Lina och jag ha talt orkneliga gnger om dig. Hon r ju blyg annars men fr sin gamle far ppnar hon sitt hjrta. Och s har hon sagt s: en sdan rask och rustande karl i sitt arbete som han -- det f vi allt leta efter i sju kyrksocknar, och Herren har vlsignat hans arbete -- se en sdan massa ntkreatur han har p bete r efter r. Nu kommer jag in och ser, hur du har det, Kristoffer; du bor som en kung, du Kristoffer, men du har ledsamt, Kristoffer. Det syns: du tar tofflorna galet p dig. Och nu ska jag sga dig min hjrtans mening: kan hon frljufva ditt unga lif i din lders dallrande hst, s har bde hon och du min vlsignelse. Fr detta r en glad, en vlsignad dag. Hennes systrar ha alla flugit ut ur boet: min vlsignelse har fljt dem och lagt sig fver dem som en molnstod. Hon har ett hjrta. Ett hjrta fr sin far. Hon ville helst bli hemma och vara mitt allt intill min sista stund -- ingen vet hur mhjrtad hon r. Men jag har suttit och sett p henne i dag. Jag har sett hur hennes hjrta smlter, nr hon tnker p din enslighet, Kristoffer, och hon ska f bli din maka, trsta dig och frljufva dina dagar. Det hjlper inte du vinkar, ts. Jag frstr, att du knner dig schnerad, men ser du, mitt barn, jag r en rttfram man och sger min mening. Och s r Kristoffer. Och nu tiger du. Ser du s glad han blef, Lina! Tag honom i famn, tsen min -- tag honom i famn -- jag befaller dig det. Och Herren vare med eder liksom med eder vare ock Herren! Detta var en hrlig, vlsignad, lycksalig, ofrglmmelig stund. Som en lydig dotter gnar och anstr, gick Evangelina bort och tog Kristoffer om halsen och lade sin kind mot hans. -- Ses, ts! Sitt nu inte och gr dig till, utan ge honom en kyss! Jag har ju s tidt hrt hur mycket du har tnkt p honom. Hon lydde, frsts. Kristoffer satt som frlamad. Snapsarna, maten och detta snack, som aldrig stannade af utan var som ett kvarnfall, hade alldeles bedfvat honom. Han hade inte ens hunnit f klart fr sig hvad meningen var med Fiffens senaste lnga tal, frrn han knde kyssen p sina lppar. Frst hll han p att frga, hvad i hundingen det hr var fr spektakel och om han inte skulle kunna f vara i fred i sitt eget hus. Men han fick inte fram ett ord frrn han stod omsluten af tv mycket senfulla kvinnoarmar och med Fiffens hand vlsignande p sin kala hufvudskalleplats. Fr frsta gngen i sitt lif svimmade han -- lyckligtvis s, att han fll med hufvudet i Evangelinas kn och kroppen i kakelugnsbnken. -- Ser du, hur han hller af dig, barnet mitt! sa Fiffen. Han dnade af. Jaja, en sdan fversvinnelig gldje r inte s ltt att bra: det finns de, som ha dtt som torskar p flcken af salighet. Om en stund kryade den lycklige fstmannen till, vaknade slutligen opp riktigt och stirrade vildt omkring sig. Men Evangelina lade armarna ter om hans hals, drog honom intill mormors utsydda trja frn r 1749 och sa smeksamt: -- Din vntans tid ska inte bli lng, och se'n ska vi aldrig skiljas mer. From som ett lamm, det till slaktning ledes, lt Kristoffer henne gra med honom som hon ville. Frst efter en lng stund bemannade han sig s pass, att han kunde ropa: -- Eljena! Din hundingens mara! Kommer du aldrig med toddyvattnet? Det kom, blef glam och gldje. Fiffen pratade, s att Kristoffer visste inte hvarken ut eller in. Och emellant kysste och kelade Evangelina med honom. S smningom fattade den gamle enstringen eld. Innan Fiffen och Evangelina reste, hade Kristoffer blifvit s uppiggad och varm, att han sjlf kysst tsen tv gnger och hgtidligen lofvat att dagen drp gra besk hos sin trolofvade. * * * * * Dr gick nu tsalifvet, kldd i hgtidsstass, dagen efter och bullade opp allt hvad tnkas kunde. Men den, som inte kom, det var Kristoffer. Han lg hemma och led af kopparslagare. Drtill kom, att han inte hade riktigt klart fr sig allt som hndt kvllen frut: han hade en dunkel aning om kyssar och ktenskapslfte, men han var inte sker att han inte ocks gtt i borgen fr n'nting, fast han inte kunde begripa hvad det kunde ha varit. Han lste portarna, lste hunden och gjorde ett heligt lfte att aldrig lta frmmande mnniskor -- och allraminst kyssalystna tser -- komma in p hans grd mer. nej -- han skulle allt veta hvad han gjorde en annan gng. Och hundingen inte skulle han vara s dum och plocka fram sin gamla rom -- den hade ju gtt till de galater. S lg han dr i ddsens ngest i ett par, tre dar. Ingen slapp in p grden. Antagligen skulle dr aldrig blifvit ngot af hela historien, om inte den dr svenska afundsjukan, som gr s mycket ondt, hade kommit med i historien. Men nu hade Kristoffer en gammal moster, som inte tlte honom och inte sig sjlf och inte ngon annan heller. Hon fick reda p giftermlsplanen och gick ner till Kristoffer och seglade in genom ngot torfhus eller p annan bakvg. Och nr hon kom in till den ddskrmde Kristoffer och skllde ut honom fr hans dumhet att p gamla dar g och lta ett fruntimmer drifva med sig, bredde hon tjockt med ovett p. Kristoffer blef himlaarg: han skulle visa dem, att han inte alls gick p grafvens brdd och han skulle ta ut lysning och gifta sig och hlla kristnagille och kyrkogngsgille. Och drmed kldde han sig i sndagsdrkt och gick upp till Fiffens. Fiffen hade ju genom kunskapare reda p allt. Han tog mycket kyligt mot Kristoffer. -- Nej, lilla bror, sa han. r det s att du str under frmynderskap af dina mostrar eller fastrar, s ska vi inte tala om det dr. Vi kunna vara lika goda vnner, du och jag, men ser du, min dotter gifter sig inte med en kring utan med en, som r karl fr sin hatt och vet hvad han vill. En vacker dag skulle de komma och bestmma hur du skulle kl dig och nr ni tv finge kyssas och om ni finge kpa fr mer n femtio re kaffe t gngen. Sdant ligger inte fr hvarken mig eller min ts, ser du! Den som ska in i vr slkt, han ska inte lta leda sig utan handla som han sjlf vill. Nu blef Kristoffer alldeles vild. Han skulle visa, att han inte krusade gamla kringar. Och nu var det bara en sak han ville: Fiffen och Evangelina skulle just i dag -- genast -- p flcken resa till prsten och ta ut lysning. -- Du fr frlta honom och vederglla ondt med godt! sa Fiffen till Evangelina. Hon snyftade. -- Han blir nog bttre, nr ni lefvat samman en tid! trstade gubben. Tnk p hvad kvinnan frmr! -- Ja, Gud gifve det! sa Lina. -- Bara fr att frarga dem, ska jag ta dig -- r du njd nu? sa Kristoffer. -- Kyss honom! sa Fiffen. Du blir nog lycklig, Lina. Kluddarens midsommarsgille. I. Kladdaren var mllare och hette Strmvall. Hans kvarn lg djupt nere vid den lilla forsen och tog sig s poetiskt ut, att folk kommo lnga vgar ifrn fr att se den och rita af den. Fr resten var Strmvall en kladd i allt: i affrer, i allvar och skmt. Man kunde aldrig lita p honom, och det mesta han gjorde hr i vrlden, var att han fattade en massa stora beslut, som han aldrig verkstllde. Han kpte hem dyra saker fr kvarnens drifvande men lt dem ligga och frdrfvas i ett skjul ute p grden. Han skref in sig i freningar och gick aldrig dit, gjorde inrop p auktioner men betalte inte, frrn lnsmannen kom fr att gra utmtning. Han var allmnt ansedd fr en stolle. Och nd gick det honom ganska vl i handom. Guds barn har, som bekant, ingen tur i kortspel, men kladdaren hade. Han kunde sitta och spela knack en hel kvll och g med obesedt och ta hem alla tre spelen; han kunde kpa tre friska och f trumfess. Dessutom var han af aktad slkt och treflig i ett gladt lag, hade en snll kvinna och rara barn. S'nt kan hlla en karl uppe bra lnge, om han bara inte gr fr stora dumheter eller lser Sveriges rikes lag bakvndt. Ni sg kanske aldrig kladdarens lilla Selma? Nej, jag kan tro det, och det r synd om er. Fr en gladare och rarare unge har d aldrig rnt i mellanbl strumpor och buteljgrn kjortel. Hon gick fr resten aldrig -- hon svfvade fram ltt som ett sommarmoln: Till och med den gamle maltne pastorsadjunkten tade upp, nr han sg henne, och sa en gng till klockaren, att ingen karl med ngot s nr mnskliga krafter behfde riskera att beg mened, om han infr Herrens altare lofvade att bra henne p sina hnder i alla sina lifsdagar, amen. Men nr den gamle enstringen slutligen liknade henne vid en ceder p Libanon, ville inte klockaren vara med lngre: hon var ju ganska liten till vxten och inte var hon tvtusen r gammal som cedrarna p Libanon skulle vara, efter hvad dr sttt i en tidning. Det skulle klockaren fr resten hllit inne med, fr fljden af hans lsmynthet blef den, att han drefter fick larfva till annexfrsamlingen, efter han inte fick ka med pastorn, som inte ville ha en gudsfrnekare p sin skjuts, som han sa. Att fglarna i luften flyga fver ditt hufvud, kan du inte hindra, sa han, men du kan hindra att de bygga bo i ditt hr. Han trodde inte klockaren mer n jmt, fr denne var god vn med klockare Nils Lilja i Billinge, han, som skrifvit en hel del rysliga bcker. Och s hll han Allehanda fr folket. II. Kluddaren var inte liksom Kladdaren ett knamn utan ett hedersnamn. S r det ofta nog med sdana namn, som allmogen ger ngon af sin egen krets. Och hade Emil Ingvarsson kommit att lmna sin fderneby, behft slita fr att komma fram och tagit konsten att gra gubbar p rena allvaret, hade kanske hans namn nu haft lika god klang som Calle Larssons eller Karl Aspelins, Vicke Andrns eller Jenny Nystrms. Redan som barnunge visade Emil alldeles utprglade anlag fr konst s vidt det gllde att med teckning efterhrma naturen. Drack han mjlk eller kaffe och drvid spillde p bordet, ssom barn ju ofta nog fr sed hafva, var det hans frtjusning att sitta och peta med fingret i vttet, tills han fick fram en gris, en ko, en hst eller en hna, allt efter som det fll honom in. Helst ritade han fyrbenta djur: de voro s ltta att skilja t. Hstar hade yfvig man, kon horn och grisen knorr p svansen. Nr pojken var 7--8 r gammal, hade han ritat af alla byns pojkar och mrkligare kreatur med trkol eller tjra p faderns hvita stugulnga, s lngt den rckte. Stryk fick han i lnga banor och ovett utan all nde, men det var som att sl vatten p gsen. I skolan ritade han af msters lnga snushorn p svarta taflans framsida och den grannaste tsen p baksidan. Och det lyckades s bra, att han snart inte behfde stta ut tsens namn. Nr han nu ftt smrj fr den frsta bilden och glpord af den afritades afundsjuka kamrater fr den andra, snyltade han sig vanligen p friminuterna till en kaka eller karamell af den afbildade tsen. I ndfall hll han till godo med en kyss. Fr sdana hade han nmligen redan tidigt en utprglad smak. Klockaren, som visste allt eller tminstone skte uppvisa skl fr allt, pstod att det kom sig draf, att Emils frldrar till en brjan mest lefde p krlek och fglasng, innan de blefvo rika och olyckliga i sitt ktenskap. Med tiden blef han fr resten msters favorit. Nr den gamle katekesinpiskaren, som fr frigt var barnkr och snll trots sin bistra min, en dag gick stad och fyllde femtio r, var det Emil, som tog mod till sig och skref fljande kvde p svarta taflan inom en krans af rosor, liljor och lika mrkliga som djeliga blader: Af hjrtat nu vi nska, att lraren mtte grnska. Ty han r vr lskade lrare, och ingen r oss krare. M stdse han bli rask och frisk och vi vara snlla, s att vi slippa pisk. Det syns genast att detta kvde gick _frn_ hjrtat eller kanske snarare frn ryggtaflan, som hade svrt att glmma gamla minnen, som tydligen gjort ett djupt, smrtsamt och outplnligt intryck. Ocks r ju sista versen mycket lngre och innehllsrikare n de andra. Men kvdet gick ocks _till_ hjrtat. I gldjen och frtjusningen fver dessa djeliga, rimmade rader och den vldiga spettkaka, som de andra barnen fr sammanskjutna slantar bestllt hos kantor Svenssons fru, som var konstnrinna i konsten att baka spettkakor, gick lraren s lngt att han vid kafferepet i skolsalen hgtidligen lofvade att lsa in rottingen. Men han sa ocks: Ve den mnniskas barn, fr hvars skull den sedan varder ter framtagen och ve det barnets ndalykt! Under konfirmationstiden redde sig Emil mycket bra. Hans mor hade sytt ihop hans fickor och underskte utan barmhrtighet hans klder, innan han skulle g till prsten. Fanns d ngon penna eller pappersbit undangmd ens p de mrkvrdigaste stllen, blef den utan miskund anammad. Hon var nmligen rdd att pojkarackaren skulle sitta och rita af pastorn ocks, bli bortkrd frn konfirmationen och utskmd fr alla sina dar i jordelifvet samt evigt frdmd i det tillkommande. Dag och natt tiggde hon pojken om att hlla sig i skinnet, och han gjorde s samt slapp fram. Sedan brjades emellertid en period af tallsa kludderier och mycken visdiktning. I ett afseende var Emil Ingvarsson olik alla andra bypoeter: han var hvarken fruktad, hatad eller afundad, utan jmnriga som andra sgo hans framgng med lugn. Hans visor svl som hans bilder voro roliga, ngon gng lite klatschiga men i alla fall, vare sig det nu gllde ord eller bild, s hjrtans godmodiga att man ordentligen slogs om att bli besjungen eller afkonterfejad. -- Hvarfr kan du aldrig gra en liten vers om mig? sporde mer n en af byns tcka trnor. Och egentligen var Emil aldrig rent omedgrlig, helst om tsen sg treflig ut och han i frskott fick ut sin skaldeln uti samma mynt, som han varit van att fr sina bilder p svarta taflans baksida f uppbra under skoltiden. Drfr svrmade han ocks kring alla flickor, yr som en snurra, bara de sgo bra ut eller voro riktigt glada. Och drfr hade nstan alla tser i byn en liten versstump af honom eller ngra kostliga bilder frn dansgillen, lekstugor eller marknader. Han hrde hemma fverallt liksom spelmannen, sotaren och tiggaren, fast mera vlkommen n de tv sistnmnda. Han frde solsken med sig, sa klockaren, och gamla gummor blefvo som unga jntor, nr de sgo och hrde honom. I prstgrden var han som barn i huset och kallade prosten fr farbror. III. Kluddarens fdernehem lg alldeles midtfr Kladdarens kvarn. Gubben Ingvar hrde till dessa gammaldags trygga, sfliga, hjrtesnlla, menlsa slttbor, som voro s vanliga frr i vrlden, d sekterism, fackfreningar och spekulationer nnu voro en saga blott, d den fdernerfda tron var fr helig att stllas under debatt, om ocks den fr de allra flesta var mest ett ord, d en cession vckte ordentligt uppseende och stmplade den, som gjort den, ssom en mnniska, den dr visserligen ej frlorat medborgerligt frtroende, men som ingen kunde hysa frtroende till, och d en af de gamla slkterna i en by skulle ansett det som en evig skam att lta stamhemmanet g ur slktens hnder. Alla nyheter sg gubben med misstro; den nya tiden ville han inte hra talas om. Hade Abrahams, Isaks och Jakobs Gud ltit hans fader och frfder vl g, skulle han nog gra s allt framgent utan bde drnering och sckagdsel, sa Ingvar och nickade sakta. Naturligtvis hade Emil och Selma ofta trffats och varit mycket samman under uppvxtren. Emil sa en gng till sin mor: -- Det r ngonting srskildt med den flickan. De andra tsungarna hr i byn ro som karameller: en kan inte lta bli att fra dem till munnen, men det blir en cklig smak bakefter. Selma r mer som de hr sm sockerpullorna, som de ha i glasgg nere hos prostens psktiden: de hvita och fina och vackra och alls inte klistriga, utan innerst sitter dr ett kumminkorn, och det stter krydda och smak p det hela. En fr alltid g och tvtta sig om hnderna, nr en har tit karameller, men s r det inte med sockerpullorna. -- Hr du, pojke! sa gumman. Kan jag lsa rtt i dina gon, s r du ju alldeles frtjust i barnet! Hm! N, har du inte frgat henne? -- Inte kysst henne en gng -- och hon r vl nstan den enda af mina skolkamrater, jag kan sga det om. -- Ja, du har d alla dar varit en riktig slickemun! -- Drfr r jag ocks led vid konfekt, om den ligger p en hylla, dr jag kan ta den, nr jag vill. -- Inte har jag ngot mot Selma -- tala du vid henne! Egentligen har jag just inte tyckt mycket om din evinnerliga kurtis med tserna hr. Men en mor ser ju igenom fingrarna med en hel hop, nr det gller hennes egen son, och en sak har jag alltid varit sker p: att ingen ts skulle behfva g och flla trar fr din skull. Du kysser alla, liksom en annan pojke tar dem i hand. Men de ro glada vid dig -- inte fr din egen skull utan fr de gfvor, som vr Herre har gett dig -- det ska du aldrig glmma. Och nu ska jag sga dig ngot. Majstngen ska resas hr i r, och hr ska midsommarsgillet firas. Passa p vid ngot lmpligt tillflle, klm in henne i ngot hrn och slpp henne inte, frrn hon har svarat! IV. Gldjen stod hgt fver taksen p Kluddarens fdernegrd, och majstngen likas. I trdgrden i den allra strsta bersn var dukadt ett rundt bord, dr toddyvirke, punsch, vin och saft trifdes i idyllisk endrkt. Hit inbjdos Kluddarens bsta vnner och skolkamrater af bda knen allt emellant -- ungdomen i allmnhet hade sina bord med sammansalad vlfgnad ute p grden ett stycke frn majstngen. Naturligtvis betraktades det som en heder att bli inbjuden till Emils lfsal, och kringom den kretsade som krkor en hel hop icke minst af byns rikaste och mest firade pojkar och tser frn bohemmanen. Emil var ute och svngde sig i nstan hvarenda dans. Detta gjorde att hans bekanta gingo ut och in i bersn och sgo sig till godo utan krus och suppleanger -- som barnmorskan sa, hon som alltid ville vara s fin, eftersom hon gtt i flickskolepensionsanstalt. Det gjorde, att bersn stundom var smckfull och stundom alldeles tom. Och p det viset bar det s till att ut p kvllskvisten, nr sommarsolen redan hade sjunkit och trtta utdansade ben brjat bli tunga, kom Emil in i lfsalen och fann lilla Selma sittande dr alldeles ensam. Rd och flmtande efter dansen -- det riktigt ngade af henne. Han trugade i henne ett glas saft och tog sjlf ett glas punsch. Och s sutto de dr. Det lade sig med ens den dr underliga stmningen fver dem, som s ofta griper oss en sommarnatt. Allt gammalt frglst r som frgnget, framtiden synes rosenfrgad men lika fjrran som den morgonrodnad, hvilken redan kan skymtas i ster. Man tycker det r s hrligt att lefva, att man ovillkorligen mste tnka p dden -- bara fr att med tanken och drmmen mta, hur mycket af lifvets gldje man skall kunna hinna att frvrfva, innan liemannen kommer. -- Du, Emil! sa Selma om en stund tveksamt. -- N? -- Du, som har satt ihop s mnga verser om hvar ts och hvar katt -- hll jag p att sga -- fast jag aldrig ftt ngra, har du inte ngon gng skrifvit ngra krleksverser? -- Nej, du Selma. Det har jag inte. Men jag tror nstan att jag skulle kunna skrifva ngra i kvll. -- Tror du? -- Ja, om jag fr skrifva dem till dig -- p riktigt rena, rama allvaret. -- Frsk d! sade hon tyst och blidt. -- Men d vill jag ha en kyss fr dem. -- Fy, nu r det slut med gldjen. Du, som har ftt kyssar af hvarenda ts i hela hradet fr dina verser. Det mtte vara gammalt fr dig, och nr du skulle skrifva p allvar, som du sa -- -- -- -- Aldrig i lifvet har jag kysst dig. -- Nej, det har du inte. -- Just drfr skulle det vara spritter nytt. Men r det nu s, att du inte vill ge mig en kyss, s ge mig ditt hjrta och den hr lilla solbrnda rara tassen -- det har ingen gett mig frr. -- Det fr bero p hur vackra verserna bli, sa hon sklmaktigt. S fick han d fram sin lilla kluddebok och sin blyertspenna. Och s satte de sig fram till bordet. Jag kan inte frklara hur det kom sig, men de satte sig ttt intill hvarandra, och han lade vnstra armen om lifvet p det lilla pyret. Folk, som frstr sig p det, sger att s gr det lttast att skrifva krleksverser en midsommarnatt. Alltemellant stoppade han pennspetsen i mun och tuggade p den, men om en stund hade han i alla fall ett poem frdigt. Och s lste han upp det fr henne. Hon hrde p med strlande gon och blossande kinder. -- N, Selma lilla? sa han och drog henne till sig. -- Var det frsta gng, voro nog inte verserna ofna, sa hon. Fast jag nu inte frstr mig s mycket p det, eftersom jag aldrig har ftt ngra verser frr. -- N, hjrtat, som jag skulle ha? -- Har du ditt kvar riktigt onaggadt? -- Jaa, du Selma. -- S fr du vl ha mitt, d, och ta mig hel och hllen. Drmed lade hon armarna omkring hans hals. -- Ditt lilla spke! Nu ska du ocks kyssa mig. Med frsta kyss, som du sjlf hjrtligt och uppriktigt och af innersta sjl och hjrta ger mig, stryker du ett streck fver alla andra, och s de glmda. Dr gled ett vemodigt leende fver hennes lilla tcka anlete. -- Tror du? r du sker att jag glmmer det lika fort som du? och att du glmmer dem sjlf? -- Ja, om du bara tnker p att du har gett mig ditt hjrta och din tro och hela ditt lilla vsen -- det har jag aldrig bedt ngon annan om eller ftt det. S kysste hon honom varmt och lnge. -- Vet du, hvilken vers jag tyckte bst om? sa hon se'n. -- Nej. -- Den sista: Dr uti sin knopp det sknsta krlekshopp, som i hjrtat opp rann under lifvets lopp -- samla bladen mt, ty hvad ditt minne gmt br alltid sommarfgring, och fagrast r just hvad du drmt. -- Ja, hvad r krleken annat n en sommardrm? Och r lifvet annat? -- jo -- dr r ocks hst och vinter -- se'n. -- Men sommarminnena glmmas aldrig. -- Mina begynna nu -- lt dem bli s mnga, att de rcka! Drfr var hon blek. -- Inte fr att det precis kan vara ngot srskildt nje just fr en s pass ung spoling som dig att komma p begrafning och sitta dr inklmd i flera timmar, sa mor. Men eftersom nu den hr jordafrden vl blir den strsta hr har varit hr i bygderna p mnga r, kan du ju dr f se hur det gr till ute i stora vrlden. Och s r dr s godt om mat -- det spar alltid lite hr hemma ett par tre dagar eftert. Allaredan i gr, nr jag var dr och svepte hradsdomaren, hade dr kommit fver tretti hns och tuppar till soppan. Och drfr tycker jag, att du grna kan g med; om ngon kan behfva sig ett rfvamtte r det vl den, som ska proppa skallen full med all vrldens kungar och kejsare och pfvar. Jag fljde med mor och fick sitta bredvid henne. Inte ibland de andra pojkarna, och det var det allra vrsta. De kunde d tminstone f gra gubbar t hvarandra, hviska samman eller smnypas i benen. Men jag mste sitta som en mlad bock. Middagen drog som vanligt ut i flera timmar, och jag satt dr och hade ledsamt och sg mig omkring bland begrafningsgsterna. -- Hvem r hon, som sitter i hrnet under den stora klockan, den dr mnniskan, som r s fasligt blek? hviskade jag till mor. -- Sitt inte och peka, pojke! Jag vet, hvem du menar. Det r Mrten Espens Kersti. -- Hvarfr r hon s blek? -- Det r af krlek. Jag mste ha glott stort p mor, fr hon drog en smula p mun. -- Krlek? r det krleken till Gud eller krleken till nstan? sa jag slutligen. -- Tyst nu -- det dr begriper du inte nnu. Och nr en r p begrafning, ska en sitta tyst och stilla och allvarlig och bara ta allt hvad man orkar. Hela dagen hade jag gonen p den dr mrkvrdigt bleka kvinnan, tills jag p kvllen somnade, frtyngd af den myckna maten och den tjocka tobaksrken. Nr gsterna lngt fram p morgonen brto upp och jag var vckt, bjd Kersti mor och mig p skjuts. Och glad var jag. Jag hade en massa mat i mig och en hel hop knyten med kakor, hnsaskrof, kalfvaben och andra hrligheter, som vi skulle smrja oss med en hel vecka. Nr vi stannade utanfr Kerstis grd, bad hon oss stiga in, och s satte hon kaffesurran p. -- Da'n r i alla fall tillspillogifven, sa hon. Nu kan Lillen lgga sig hr p min sng och sofva en stund, medan vi prata lite samman, du och jag. Det r bra mnga r se'n vi hade en riktigt frtrolig snackestund ihop. Men frst ska han ha en kopp, han ocks -- ofvanp s mycken mat kan en inte sofva, om inte en fr lite kaffe. Jag fick min kopp, och det var som med ens all smnighet frsvunnit. Jag hade ju ocks tagit mig en grundlig lur p gillet. Allts lade jag mig till ro p dynan och slt gonen, men jag hrde hvartenda ord, de sade. Och jag tror, att om jag s blefve hundra r, skulle de aldrig g ur mitt minne. -- Nu ska du ppna ditt hjrta! sa mor. Litet har jag ju reda p, jag som alla andra gamla, och lite har jag gissat mig till. Du vet, att hvad du sger kommer inte lngre. Du ser s dlig och blek ut i dag, att till och med pojken sg det och sade det i rat p mig. Tala nu! Fr du inte luft, s kan du d af det. -- S du pratar! Inte dr en, fr det en r olycklig! D skulle jag vara dd fr lnge, lnge se'n. Nej, r en riktigt elndig och frkrossad, s lefver man minsann nog. Men i alla fall tror jag att det skall ltta en smula att f tala lite om gamla tider med en gammal trogen vn. Ta dig nu en kopp till! Har pysen somnat? -- Den sofver som en stock, s fort han kommit omkull. -- Ja, inte trodde jag vl i mnga r att jag skulle lefva den dag, jag skulle flja _honom_ till grafven. Och nd ha de myllat ner honom i dag. Vi hade vxt upp samman och varit nstan som tv syskon. Hans far och min far hade kommit fverens att vi skulle bli ett par en gng, och det hade jag hrt se'n jag var liten. Och var han ena dagen inne hos oss och lekte med mig och smorde sig med honung, som han var s galen i, s var jag andra dagen inne hos dem och t gsflott -- det var min frtjusning. Esbjrn talte ocks mnga gnger om det dr att vi skulle bli ett, bde under skoltiden och lstiden och sedan. Det var det kraste jag kunde hra -- ingen kan tnka eller frst, hur kr jag hll honom: Han var ju grann som en solskensdag, stor och hrdabred och vldig som en klippa, m om alla, folk som krk, och alltid glad och munter. Aldrig dr hrdes n'nting ondt om honom: inte en gng byns vrsta sladdermaskor nndes tugga p honom. S skulle han ut och exera. Det var ju alltid msterprofvet fr en hygglig pojke frr i tiden och blir vl s i alla tider. Det var inte heller just s mnga, som bestodo det med heder: de flesta voro ju fulla och galna, nr de skulle rycka in -- det skulle vara karlavndt, frsts, och det var s allmnt, s ingen fste sig vidare vid det. Vrre var det, nr de kommo hem; d hade de alla mjliga ovanor, tuggade tobak och svuro och voro ra i mun. Det var som de varit i helvetet de fjorton darna, och det kunde dra hela r, innan de blefvo hyggliga igen. Somliga fingo kncken fr hela sin tid. Den exercisen har tagit hut och hedersknsla af mnga bra pojkar. Men Esbjrn stod sig -- inte ett ondt ord hrdes om honom. Jag var s stolt -- han var ju mig mnad och skulle nog bli min. Jag tnkte p honom om dagarna och drmde om honom p ntterna. S kom han hem, och vi trffades som vanligt. Ibland nr vi voro ensamma ngot gonblick, kunde han ta mig om lifvet, trycka mig ttt intill sig och kyssa mig. h, jag tyckte hjrtat ville sprngas s glad som jag var. Jag gick bara och lngtade efter att vi skulle gifta oss -- vi hade ju ingenting att vnta p precis, ngon af oss. S kom midsommarafton. Han var hemma hos oss och hade just suttit och talt riktigt med mor. Hans far skulle flytta in i undantagslngan och vi skulle ta hemmanet. Mor var glad, och jag var nnu gladare. Jag skulle kunnat hoppa fver taken, som det heter. Och han och jag sutto ett par timmar ute i trdgrden och kysstes, och han talte s vackert om hur trefligt vi skulle ha det. S gick han. Jag vet inte hur det fll mig in att smyga mig efter honom: jag var rent yr och visste knappt hvad jag ville eller gjorde. Nere vid den lilla ekparken mnade jag ropa p honom och sga: Gif mig en midsommarskyss till! Jag gldde i hela kroppen. Som han kommer midtfr parken och jag just mnade ropa honom an, hoppar han fver diket. Och dr reser sig en kvinna och tar honom om halsen, och han fr henne om lifvet och de satte sig innanfr grdesgrden. Frst trodde jag att jag skulle d och fll s lng jag var. Nr jag vaknade till, hrde jag dem kyssas och fnittra. Jag darrade som ett asplf och krp nrmare s att jag bde kunde se dem och hra allt hvad som sades. Det var dragonens Lotta -- de hade naturligtvis blifvit bekanta under exercisen: d brukade hon hvarenda kvll rnna till lgerplatsen. Det var ett krk till ts, och ingen ville tala med henne, om hon kom p en dans -- tminstone inte ngon af de hyggliga bosnerna. Nu hade hon trffat Esbjrn och fngat honom i sina garn, det godtrogna lifvet. Och dr satt hon nu och frtalade mig, och han hjlpte till och sa fula lgnaktiga ord om mig. Och de voro fverens om att vara sams i synd och last, se'n Esbjrn och jag hade blifvit gifta ocks. Dr finns ingen, som kan tnka huru usla ord dr kan vara i en genomfrdrfvad kvinna. Jag trodde jag skulle g frn frstndet, dr jag lg hopkrupen. Var detta verkligen Esbjrn -- min Esbjrn? Jag mste nypa mig i armen fr att f klart fr mig, att jag inte drmde eller gick i smnen. Nej, jag var nog vaken -- Gud nde mig s visst! Men g drifrn kunde jag inte, utan vntade, tills de brto upp. D sprang jag fram, spottade honom i ansiktet, dr han stod blek som ett lik, och slog henne med knuten hand i synen flera slag, tills hon rullade rundt. S sprang jag hem. Det drjde mnader innan jag kom till frnuft igen, fast det hlls ju tmligen tyst. Esbjrn kom och gick drhemma gng p gng, men han fick aldrig se mig hur han tiggde och bad och hur mycket hans far och min mor lade sig ut fr honom och talte om hur han ngrade sig och hade rent slutat upp att trffa Lotta, det kreaturet. Mor grt och sa, att jag skulle frlta: det ska en kvinna isynnerhet kunna hr i lifvet. En karl r ju inte mer n en fattig syndig mnniska, sa hon. Ack, det r inte en stackars kvinna heller. Hvad hjlper det att hon lofvar frltelse, nr hon inte kan glmma? Gud hjlpe hvar och en, som har sttt p lur och ftt gift i blodet! S sg han d slutligen att det tjnte ingenting till utan att jag var obeveklig. Och s tog han ju Lotta lngt om lnge, och hon blef hans kvinna. Och du minns nog s'nt vsen dr blef hemma och hur fadern hvarken ville se eller tala vid henne utan flyttade hemifrn och hyrde in sig hos en husman och steg ner i grafven, trd af sorg och bekymmer. Och det blef uppstndelse i hela frsamlingen och Esbjrn blef s utskmd bland sina likamn, att knappt ngon brydde sig om att umgs med honom. Nu vet du hur det r, att om inte en kvinna har andras aktning, mister hon snart sin mans. Och det finnes ingen krlek, som varar i lngden, om andra spotta p den. S gick det med Esbjrn ocks. Ingen ville hlsa p honom bara fr att slippa tala med henne, och tog han henne med p ett gille, fick hon sitta som en pestsmittad. S brjade han fara till sta'n, dr ingen brydde sig om hurudan kvinna han hade hemma, bara han bjd friskt och gick gladeligen i borgen. S begynte hemmanet g vind fr vg, kreaturen vanskttes och han blef ett krk, helst sedan det brjade glunkas om att Lotta hade besynnerliga historier fr sig n med en och n med en annan och lt bgge pojkarna bde fara illa och dras med smuts och ohyra. Snart var hatet mot henne riktigt djupt hos alla. Och han betraktades som en schajas, som inte kunde hlla henne i tukt. Det var nra att de skulle tagit frn honom nmndemansbefattningen. -- S dog hon i behaglig tid d. -- Hon gjorde s, ja, det gjorde hon. Men vet du, _hur_ hon dog? -- Hur hon dog?! Det veta ju alla mnniskor: hon fll i n en natt. -- Ja, hon gjorde det. Men den, som dref henne dit -- det var jag. -- Mnniska! Hvad sger du? -- Spring inte din vg -- jag rrde henne inte med ett finger. Men p bron mtte jag henne en natt och jag stllde mig framfr henne och sg p henne. Hvad jag s sa, nr jag kunde f tungans bruk, str bara fr mig som en drm. Men jag visade henne, hvilken elndig varelse hon var och hvilken helvetesgrning hon hade gjort inte bara mot mig utan mot den stackars Esbjrn och hur hon nu hll p att gra honom olycklig fr evigheten liksom hon redan hade gjort det fr detta lifvet och hur pojkarna en dag skulle behfva blygas, nr deras mors namn nmndes, och tnka p skriftens tydliga dom, att ingen skkoson skall komma i Herrans frsamling. Och slutligen sa jag, att hade hon den minsta gnista af krlek till de sm eller medlidande med Esbjrn, skulle hon rymma och det i denna natt, och ville hon, s skulle jag ge henne respengar, s hon skulle kunna ge sig af till Amerika eller Kpenhamn eller hvart som helst, dr hon kunde lefva efter sin lust men utan att gra de sina olyckliga. Hon stod en stund, och gonen flammade p henne. -- Du har rtt i hvad du sger, sa hon slutligen. Jag har sagt mig sjlf det mnga gnger. Men inte behfver jag fara utrikes fr att frlsa dem -- det finns kortare vg. Drmed hoppade hon fver rcket och rakt ned i n. Hvad skulle jag gra? Hon var borta och blef borta. Inte tordes jag ropa p hjlp, och i alla fall skulle det drjt s lnge innan ngon kunnat komma, att ingen hjlp varit mjlig. Hade ngon kommit, skulle jag blifvit trodd om att ha kastat henne i n. Jag ville inte lida mer fr hennes skull n jag redan hade gjort. Men den natten blef mitt hr grtt och se'n r jag s blek. -- Men det var ju inte din mening att -- -- -- -- Nej, men jag satte mig till domare i Guds stad och stlle. Jag gjorde det drfr att jag allt fortfarande hade Esbjrn kr, inte som frr, men jag hll af honom som ett krt minne, och det gjorde mig ondt att det skulle beflckas. N, han upprttade sig och fick ter allas aktning. Vi ha aldrig talt ett ord samman, han och jag, sedan den natten annat n ett goddag eller godnatt p ett gille. -- Men att ni inte blefven ett efter hennes dd? -- h, jag skulle aldrig kunnat. Och han trodde att jag alltjmt var lika hatfull och hmndgirig, kan jag frst. Men har jag talt om s mycket, kan jag ju tala om en sak till. Det var ju dligt med hans stllning, nr hon gick bort, och det drjde lnge innan han kom p skra ben igen. Drfr r det jag, som har ltit bgge hans pojkar studera, s att den ene nu r prstvigd och den andre fr sitta ting. Det har gtt genom prosten, och om Esbjrn n'nsin hade en aning om hvem det var eller om pojkarna veta ngot, knner inte jag. Kanske prosten sa ngot till honom, nr han var hemma och gaf honom nattvarden p sotsngen. I alla fall har jag skt rdda alla tre, och var jag fr hrd den natten, s mente jag vl, och jag tror att jag har frsonat det efter bsta frmga. Jag tycker jag r inte rdd fr domedag nd. Nu har jag bara hans pojkar att lefva fr. Nu, se'n han r borta, skall jag tala om alltsammans fr dem, och de skola f ett hem hr hos mig -- det gamla gra de sig nog helst af med. Och efter min dd ska de ha allt mitt -- mer kan jag inte gra. N, tycker du att jag r en mrderska? -- N -- -- -- Ser du! Du trs inte svara rent kort och godt _nej_. Men hur mnga tusen gnger tror du jag har gjort mig sjlf den frgan och inte heller vgat svara _nej_ p den? Och nd gjorde jag hvad jag gjorde af krlek. Aldrig kunde jag vl heller tnka att hon skulle hoppa i genast. Jag har talt om allting fr prosten. Han dmde mig inte, och jag tror inte heller, att Gud skall dma mig. -- Stackars Kersti! sa mor och brjade snyfta. Ni, som kunde varit s lyckliga! Hvarfr skulle en sdan dr maruggla komma till vrlden som den dr Lotta? -- Ja, hvarfr? Hur mnga lugna timmar tror du jag har haft p tretti r? Nej, nu ska jag vcka Lillen, s ni kommer i sng innan det blir dager. Jas, han tyckte jag r s blek. Ja, han har rtt. Mtte hans dar bli gladare n mina! Men, nu se'n Esbjrn r nermyllad blir det kanske lite lttare fr mig -- jag tror att han p sistone ngrade sina villors vg och blef en bttre mnniska. Och d r det ju som han vore min gamle Esbjrn igen frn ungdomsdar. En pojke fr sig. -- Han har alltid varit s egen den pojken -- aldrig som andra utan en pojke fr sig sjlf. Jag minns, nr han lg i den dr farliga febern -- han var vl en elfva, tolf r d. De tv ldste hade jag frlorat, och han var ensam kvar. Jag satt vid hans sng natt och dag, och jag grt, s jag tyckte mitt arma modershjrta ville brista. Jag blef tio r ldre p de tv mnader som sjukdomen varade. S sa jag till honom en kvll: Bed till Gud, Harald lille, att Han lter dig bli frisk igen! Men pojken bara riste p sitt lilla, svettiga hufvud. Kan du inte bedja med barnslig frtrstan? sa jag. Han svarte inte p en lng stund. -- Inte kan Gud tycka om att jag ligger och ber att f slippa komma till honom? sa han lngt om lnge. Jag blef s frbluffad, att jag fick inte fram ett ord. -- Vill du inte bli frisk och vara hos din mor? sa jag slutligen. -- Jo, visst vill jag det. Mor knner jag frn det jag var mycket liten, men Gud har jag bara hrt talas om. Och s r han s stor, s stor och mktig, och jag r bara en liten spenslig stackare. Men mor kan ju be Gud att f behlla mig: det frstr nog Gud, att mor vill, eftersom mor inte har ngon annan, och Han har nglarna och alla de saliga. Nog vill jag grna lefva lite lngre, nej riktigt mycket, se'n jag brjar p att kunna gra ngon nytta och hjlpa mor ngon gng. Ja, nog tiggde och bad jag. Och jag fick ocks behlla min Harald. Han har aldrig varit sjuk en timme se'n -- fast han nu r fver 25. Men han sktte undan i ett tag -- doktorn sa, att han nstan aldrig hade sett ett barn s inne i ddens kftar. Gldje har jag af pojken ocks. Hemmanet skter han som han hade gtt p landtbruksskola och lser s mycket bcker och fljer med i allting p lediga stunder. Och p landtbruksmten och utstllningar har han grna varit med, om det har burit sig, och han har haft gonen med sig och lrt lite hr och lite dr. S han har visst varit min mandoms gldje och min lderdoms trst, som dr str i ordsprket. Det har han visst och sant. Och ja minsann r det inte han, som har brjat p att rutscha upp gubbarna hr i frsamlingen, och det kan behfvas, sdana drslehasar som hr . Det var han som tog ihop med skolan -- den lg ju rent i lgervall. Den gamle skolmstaren var inte med, nr krutet fanns opp, och han r nog bra klen i sina stycken, sger Harald. Men hurudan ska ocks en gammal man bli genom att sitta r ut och r in och slita och plita med fver hundra barn? Prosten ville nog att frbttringar skulle gras, men de gamla stttepinnarna hllo p styfvern, sa det var strt omjligt att f smskola hr. Men s steg Harald fram p en kyrkostmma och stllde sig p prostens sida, och det blef vrre n kattabaliken i Bender. Men pojken stod p sig, och nsta r satt han i skolrdet, och s blef hr frst smskollrarinna och se'n bitrdande lrarinna. Och gamle mster fick anslag af stmman att fara in till Lund och vara med i den allrafrsta af sommarkurserna. Gubben blef rent som ung p nytt. Och sockenbiblioteket r upprustadt och tillkt, en del gammal brte r utplockadt, och det r en ren lust att se, hur ungdomen brjar lsa lite fverallt i stllet fr att bara spela kort och tnka ut uselhet de lnga vinterkvllarna. Hnssktseln och gghandeln ro hans lif, och han har hela trdgrden full med bin. I fjol kpte han upp s mnga br, som husmnnens kvinnor och ungar kommo hem med till honom. Inte fr det han precis spann silke det ret, fr han kunde inte sjlf afstta alla med ngon frtjnst. Men de fattiga lrde sig ta vara p Guds gfvor, och det var hufvudsaken fr honom. I r finnas hr familjer, som ha frtjnt sina hundra kronor hvar p brplockning. Och Harald tror, att det skall komma igen i kakan, nr fattigvrdsutgifterna ska berknas en gng. Nu r det bara en sak, som jag har gtt och vntat p och lngtat efter i flera r -- se'n kunde jag fara i frid som Simeon. Jag skulle ju s grna vilja se honom lyckligt gift. Men det tjnte ingenting till att komma saken p tal: ingen hr i bygderna fll honom i smaken. Han tyckte de voro fr ddbakade och fr mycket fr grannlt -- kldhngare, som inte ha vaknat till lif, sa han. Det har nog kommit ut, s han str just inte s vl hos tserna, fast naturligtvis hvilken af dem som helst skulle tagit honom med upprckta hnder, om han bara sagt ett halft ord. Ja, han har alltid varit en pojke fr sig. Jag minns, nr vi voro p brllopet i Brdkra i fjol. Bland mnga andra rika och fina skulle riksdagsmannens dttrar ocks komma dit. Och drfr sa jag till honom, att han skulle kasta ett ga p dem -- dr r bde utseende och gods och grunkor, sa jag. Och frstnd ska de vl ha, nr deras far har kunnat bli riksdagsman -- pplet faller vl inte s lngt frn trdet, mente jag p mitt vis. Ja, Harald pratade med dem och dansade med dem, och riksdagsmannen och han blefvo dusbrder och riktiga mostrar, och Harald blef bjuden att komma och hlsa p dr. Nr vi s hade kommit hem p ottan, sger jag till Harald: N? Hvad tyckte du om dem? -- Tjaa! Hm! Inte slogo de an p mig riktigt. De ha hrt en del ord af gubben, och med dem sl de omkring sig och bka sig liksom nr en katt leker med ett nystan. Men vidare reda p hvad de orden betyda ha de nog inte. S r det fr resten nog med gubben ocks. Mest ord och skryt! Han gr med de stora i vtt och torrt! Hela tiden talte han om sina fina bekantskaper, men bara om adelsmn och landshfdingar och borgmstare och brukspatroner. Han nmnde inte namnet p ngon enda af vra bsta bnder. Han r inte en karl fr sig, den! sa Harald. Och han gjorde aldrig allvar af det dr phlsandet hos riksdagsmannen. En gng frgade jag honom, hvad han tyckte om prostens Hilma. Det r en rar ts, och han kunde nog f henne om han ville -- s mycket vet jag. -- Ja, sa han, ntt och godt ser hon ut och sjunger och spelar bra, bde fortepiano och orgel, och r flink i sina hnder och r inte rdd att ta i. Men hon trs inte tnka sjlf: d skulle hon knna sig som ett fr p blankis. De ha alltid inprntat hos henne hvad hon fr tro och tnka, och hon har hela sitt lif gtt och sagt efter andras tankar. -- Det kan du d omjligen veta, sa jag lite sttt, fr jag tyckte han var orttvis mot den snlla flickan. Tankarna kunna vl vara hennes egna, fast de g i samma spr som hennes fars. -- Nej, mor! sa han. Den, som tnker sjlf, har aldrig precis likadana tankar som ngon annan. Det r liksom dr aldrig p ett trd finnas tv blad, som precis likadana, och aldrig tv gon i tv flickansikten riktigt lika hvarandra. Nr hon talar, r det ju nstan som hon lste ur ett af faderns predikokoncept. Drfr tycker jag, att jag kan henne utantill. Men nu har hans timma slagit till sist. Och jag r s glad, s glad -- en brjar ju nd bli gammal s smtt, och det knns i alla fall bra sknt att veta honom vl i hamn, nr stunden r inne att man ska skiljas hdan. Fr en tid sedan voro vi p julkalas hos Mrten Anders i Stendala. Och dr var mycken ungdom samlad bde frn fjrran och nr. Bland mnga andra voro dr kyrkovrden Bengt Eskilsson och hans kvinna och hans bgge dttrar. Modern var i unga dar den grannaste ts i hela hradet, och dttrarna brs p henne. Den yngsta, Ingrid, r som en ros och en lilja i Saron. Och hon dansade ltt som en solstrle p ett lfverk; det var en lust och gldje att se henne och Harald svinga om. Nr s det skulle dukas i salen, spridde sig ungdomen i rummen, och dr blef ett bunkalag hr och ett annat dr. Inne dr prostinnan och hennes dttrar och klockarens Amalia och kyrkovrdens flickor och jag och ngra andra bastanta gummor hade trngt ihop oss, kommo vi att prata om nymodiga pfund och sdant. Alla de gamla och prostens flickor isynnerhet voro fverens om att det var en styggelse nr flickor kte p velociped. En karl -- det kunde g an men en flicka -- usch d! Men Ingrid bara skrattade. -- Jag har kommit hit p velociped i dag, sa hon. Om farmor skulle f plats p vagnen, skulle jag, som r yngst, antingen sprungit bakefter eller blifvit hemma, om jag inte satt mig upp p mitt rockahjul. Den sommaren, jag gick p folkhgskolan, for jag hvarenda dag fram och tillbaka p hjulhsten. Hvarfr skulle inte en kvinna kunna spara tiden och spara sina ben, om hon kan? Prostinnan, som r snll och rar p alla vis, hr nd till den gamla tiden. Hon sg p Ingrid och vaggade allvarligt med sitt hvita hufvud. -- Inte skulle en flicka, p den tiden jag var ung, velat sitta och visa sina strumpor fr hvar enda sjl, som strk landsvgen fram, sa hon. -- Ja, r dr ngon, som r s blyg, att han inte trs ltsas om, att han vet hur mnga ben ett fruntimmer har eller inte fr sin sjlafrid kan se att de tv, s kan han ju vnda sig t andra sidan och se p ngon af gssen p fladen, sa Ingrid. Harald brjade skratta. Och mnga med honom. -- Men p den tiden, sa Ingrid, gingo ju fruntimren barhalsade skligen lngt ner, s jag tror inte blygheten var stort strre d n nu. Och nnu i dag ska ju damerna p festerna p kungens slott vara fasligt urringade -- komme en ts hr i bygden i kyrkan kldd p det viset, skulle hon aldrig kunna visa sig fr folk mer. Det r ju ingen mnniska, som stter sig fver att vi g uppskrtade nda till knna nere vid bron och tvtta klder, fast vi alldeles barfota. Det taltes mot och med. Alla, som ingen velociped hade, hllo naturligtvis med prostinnan, utom Harald, som ppet tog Ingrids parti. Det nstan frvnade mig, fr sjlf tyckte han inte om det dr vgaskumpandet och han hade ett par gnger sagt, att han tyckte, det misskldde frknarna p herrgrden. N, jag vet nu inte hvad som egentligen skulle kl de dr hgfrdiga viporna, som tro att de st ett trappsteg nrmare Vr Herre n vanliga syndiga mnniskor. Nu tror jag ocks att mnga fler n Harald tyckte, att Ingrid hade rtt, men fr prostinnans skull ville de ju inte sga ngot. Hur det var taltes Harald och tsen rtt mycket vid den kvllen, och nr vi reste hem, satt pojken bara och funderade och sade inte ett ord mer n hvarannan kvart. Jag ltsade ju inte om ngot, men jag drog p munnen fr mig sjlf och tnkte, att nu hade han nog trffat den rtta. Och en hel vecka gick han s dr fundersam och tyst. Och s en dag sger han: -- Hvad tyckte mor om henne? -- Hvilken? sa jag s oskyldigt. -- h, gr sig nu inte till, lilla rara gamla mor! -- Du menar Ingrid Bengtsson? -- Hvem skulle jag annars mena? -- Bra. Inte tyckte alla om, att hon sjng s rent ut, men -- -- Just det tyckte jag s bra om. Tar man tolf botser och stller dem i en flock, och en gammal fru eller en rik knase eller en hgt uppsatt man sger att nnting fult r vackert eller ngot vackert r fult, s stmma de elfva in eller tiga och samtycka. Jag har alltid frargat mig fver den dr rdslan och fegheten hos allmogen -- det r den, som gjort att de frnma s mnga och lnga tider ha haft bnderna till apespel och gyckel. Fr karlarna ha i allmnhet lika stor tunghfta som kvinnorna. Jag har aldrig kunnat lida, nr valpar, som inte torra bak ronen, klifva upp och gra sig viktiga och blaffa om hvad de inte begripa. Men det r en hrlig sak att hra en person lugnt och sansadt sga sin mening och ge skl fr den. Jag skulle aldrig kunna trifvas ihop med en hustru, som bara vore ett mh och aldrig sa annat n Harald lille, naturligtvis eller Ja visst, Harald lille, Ja, det r ju klart, Harald! h, jag skulle leds ihjl. En kvinna, som gnatar, mste vara ryslig, men en, som bara sade _javisst_, skulle ta lifvet af mig, fr jag skulle begripa, att hon sade s bara drfr att hon inte gitte tnka. -- Men hon kunde vl f sga _ja_, nr du friade, sa jag. -- Och tusen gnger till! sa han, bara jag visste att hon skulle sga _nej_, nr hon menade det. I alla fall ska jag vl ta och ka ner dr en af dagarna och se, hur de ha det och hur hon tar sig ut, nr hon inte gr i gillestass. Jag ska komma tidigt en morgon och se, hur de d ta mot mig. Han reste. Nr han kom, sg han rent frtjust ut. -- Jag fick syn p henne ute p klfverfltet. Hon satt och mjlkade. Jag steg af och gick bort och pratade med henne. Och se'n gingo vi in i sllskap bak efter min vagn: jag bar ena mjlkspannen, och hon den andra. Hon bad mig stiga in, och dr var fint och i ordning, s tidigt det var p dagen. Jag blef trakterad och vi pratade om en hel del, bde gubben och jag och tserna och kvinnan och gamla farmor. Och nr jag reste, fljde hon mig ut, Ingrid jag menar, och s frgade jag, om jag inte skulle ha ngot fr jag hade burit mjlkspannen. Och hon sg s rar ut, sklmungen, nr hon sa: Du skulle ju haft 'molkedrick', men jag glmde det rent. Emellertid har du den till godo till nsta gng! Och s sprang hon in. -- N, du sa ingenting? frgade jag. -- Det var ju frsta gng jag var dr, sa han. Se'n har han gjort sig rende dit mnga gnger. Men han har ingenting sagt och jag har inte velat frga. S i frrgr kom hon min lif farande hem till oss p sitt gumpahjul. Jag visade henne omkring fverallt, och hon fick se alla kreatur och kistor, och hon tyckte vi hade allting s trefligt och bra. Se'n satte hon och Harald sig i trdgrden och snackades vid en lng stund. Nr de s kommo in, sg jag, att allt var klart dem emellan. Nr s Harald gick ut efter en flaska vin, hviskade jag till henne: N? Tycker du riktigt om honom? Han har alltid varit en pojke fr sig. Men nr en kommer riktigt underfund med honom, r dr guld p hjrtegrunden. D tog hon mig om halsen. Och hennes gon tindrade, nr hon sa: -- Nej, han r en pojke fr mig. S p eftermiddagen kommo kyrkovrden och hans kvinna och systern. Och s blef allting aftaladt. Men roligt var det att se, hur glad Harald var, och hur de tv unga sgo p hvarandra. Nr de skulle resa, sa Ingrid: -- Nu ker jag hem, och velocipeden kan bli hr. Jag fr vl brja p att bli stadig nu ndtligen, om jag ska bli din lilla gumma. -- Det var snllt af dig -- jag hade nd varit orolig fr att du skulle rkat ut fr ngon olycka: blifvit fverkrd eller vlt fver en sten. -- Nu trs jag inte heller: jag fr vl vara rdd om min blifvande mans hustru! sa den lilla tjyfungen och tog Harald om halsen. Mrksens grningar. P sknska slttbygden har man en sgen om en gammal friherre Bennet. Nr han lg p sitt yttersta, frgade han doktorn, hur lnge han kunde ha kvar att lefva, och d doktorn helt kort och torrt svarade, att det nog vore slut i morgon, sa hgvlborne herr baronen: Det var mycket obehagligt! En liknande knsla hade nog Anders Ervastson, dr han lg i den stora sngen i stugan. Han kallsvettades svrliga, och gonen stodo alldeles stela i det vaxgula anletet. Det var klart fr bde honom och alla, som sgo honom, att han snart skulle antrda den sista frden. Och fast han under de senaste ren inte haft s srdeles mycken gldje af lifvet, hade han som vi alla nd lifhanken kr. Och att mista den frefll honom lika obehagligt som gubben Bennet. Som nu Anders Ervastson lg dr, gled hans frflutna lif frbi honom som ett vxlande panorama. Barndoms- och ungdomsren, d han som frkelad son till en af byns mktigaste stttepinnar gjorde hvad han ville. Gubben betalte ju bde bter och barnuppfostringsbidrag fr honom. S kom hans ktenskap med en god och blid kvinna, den han pinade och bedrog, tills hon efter ett lngvarigt aftynande gick bort. Den frsta nkemannatiden med vildlif och mrka hemligheter, som knappast ngon vgade hviska bakom den mktige mannens rygg. Och s hans nya gifte med tattarkonan, som hon kallades, hans slaganfall och sngliggande under msom klart frstnd och pinsamt skarpsinne, msom vilda syner och omtcknad sjl. Han sg henne sitta i halfskymningen drborta vid stenbordet. Men hon satt inte ensam. Han hrde hennes hviskningar med Flint, husaren, som skulle ha uppsikt i huset under husbondens sjukdom, men som redan lnge varit hustruns allt och med hvar dag tog sig allt psigare husbondefasoner. Ingen af dem brydde sig ett spr om den sjuke. De vnde inte ens p hufvudet, nr han stnade, och han hrde med vanmktig ilska hur de kysstes och fnittrade utan att bry sig om dden, som s att sga stod p trskeln. Och de hjrtlsa orden ndde tydligt den ddsdmdes ra. -- Nr tror du krket storknar? sa Flint. -- Nu skulle han vl snart vara mogen, tycker jag. Inte kan han vl hlla ut natten fver! sa hon. Och s begynte de tala om hur de skulle stlla det efter gamlingens dd, och hur hans slkt ingenting skulle f af kvarltenskapen, eftersom det lilla, som snart skulle komma till vrlden, ju skulle rfva sin far. Och s skrattade de. Mannen p ddslgret led de ohyggligaste kval. Han skulle velat gra hvad som helst fr att hmnas. -- Har han alltsammans i det dr lilla skrinet? -- Ja, bde sedlar och reverser och sparbanksbcker. Det r en id hos honom att han ska ha det hos sig i sngen. Och den gldjen kan en ju unna den gamle skrpuken -- han kan ju i alla fall inte ta det med sig i grafven. Och han kan ju knappt rra en fena, fast ibland glindra gonen rent djfligt p honom. Anders stnade, och det rosslade hemskt i halsen p honom. -- Nu har han snart legat p det sttet ett halft r -- en borde nstan ha hjlpt honom ett stycke p vg, sa hon. -- Ts, ts! Min hjrtans du! Sdant kommer alltid surt efter. Hvad gr han oss fr ondt, dr han ligger? Kom nu, s g vi in i kammaren eller salen -- dr hr en inte knyst af honom, om han lefver eller han dr. S lsa vi drren -- vnta lite: jag ska ta med en flaska rom. Det r godt med en trstetr, nr man vntar. Han tog buteljen, och s gingo de. Anders ristes af raseri som han haft frossan. Bilden af hans frsta hustru stod med ens s lefvande och klar fr honom. Henne hade han utan hnsyn bedragit -- nu mttes honom med samma mtt. h, att han skulle ligga s hr hjlpls som ett barn! Han skulle velat vrla som ett vilddjur, men tungan vgrade att gra tjnst. Han tyckte han ville kvfvas -- -- -- D ppnades drren sakta. In smg en tarfligt kldd man med skygg blick och ljudlsa steg. Han nrmade sig sngen och mtte den sjukes glasartade blick. -- h, Herre du gode! hviskade han uppskakad. S du ser ut, kre Anders! Och s lta de dig ligga hr utan vrd och tillsyn! Knner du inte igen mig? Jag r ju din kttslige bror Stenkil, fast du alltid varit s hg och stram och inte velat knnas vid mig. Nu ville jag inte byta med dig, s fattig jag r. Anders brjade mdosamt rra p ena handen och kunde slutligen strcka fram den mot brodern. Och hans lppar begynte arbeta. Det var lnge frgfves, men slutligen fick han fram ordet: hit! Han hll gonen riktade p skrinet. Brodern tog detta och gaf honom det. Den sjuke brjade rra i det, vnde det upp och ner, pekade p en stor bundt sedlar, sg p brodern med tindrande gon. Med tveksam hand tog brodern pengarna, stoppade dem p sig och strk sedan reverser och sparbanksbcker ner i skrinet igen. Han fljde sedan broderns brinnande blickar. De voro fsta p ett paket fosfortndstickor, som lgo p kakelugnshyllan. Stenkil tog dem och lade dem i skrinet. -- r det mer du vill? hviskade han. -- G! fick brodern med mda fram. Och Stenkil smg sig ut som en skugga och drog igen drren. Det var som om den ddssjuke i sin fruktansvrda upphetsning ftt en smula krafter och rrelsefrmga igen. Han vred sig s att han kunde stdja sig p vnstra armen, fick fatt i stickorna i skrinet, strk och strk -- -- Svetten prlade i stora droppar p hans panna och gonen trngde ut ur sina hlor, brstet flmtade och rosslade -- -- -- ndtligen tog en sticka, och ur skrinet uppsteg frst en hvitgr rk och sedan en bl lga; det brjade frsa och knastra i papperen. Med en sista anstrngning vrkte Anders skrinet i golfvet och drog hufvudet s lngt ner under dynan han kunde. Stugan brjade alltmer fyllas af rk. Sjuklingen i sngen rrde sig icke. Om en stund stodo hustrun och Flint i rummet. Han hgg drickeskannan och slog den fver skrinet, som stod i ljusan lga. Rken blef svart men elden slcktes. Hustrun fick opp ett fnster, och rken strmmade ut. S rusade hon bort till sngen och ryckte undan dynan. Hennes gon mtte mannens stirrande blick; hans mun var frvriden till ett ohyggligt vidrigt grin. Var han verkligen dd? Det sg snarare ut som han legat och hnlett mot dem. De stodo dr stumma och frstenade. Hade han varit oppe? Dynan lg snedt i sngen. -- Han har haft oss till narrar! skrek Flint darrande af ilska och blek som liket i sngen. Han har hrt allt hvad vi sagt, och nu har han hmnats. h, hvarfr har du inte sett opp bttre, ditt dumma snef! -- Jag! -- Ja, just du, som borde knt till hans illmarighet. h, jag skulle kunna lgga upp dig och kl dig, ditt kreatur! Men det r rtt t mig. Nu ger du ingenting, och alla frakta dig -- mig med fr resten. -- Grden r vl vrd ngot! sa hon spakt. -- Nog r den vrd mer n du, frsts. Men hvad r det fr skrp att slja heder och sin sjls salighet fr? Undras, om han r dd. -- Se du efter! Jag -- jag trs inte. -- Nej tack! Jag ger mig ut till folket. S fr du sjlf eller pigan titta efter. Lt henne inte komma in frr n rken har dragit ut -- annars kommer det att heta att vi ha rkat ihjl honom. Kom ihg, att vi i dessa dagarna g med lifvet i hnderna! Och drmed sprang han p drren. Hon fll handlst ner p en af stolarna, och dr blef hon sittande en lng stund. Hon knde sig som lam i kroppen, och benen ville inte bra henne. S gick hon med drjande steg fram till sngen och hll en liten spegel fr mannens mun. Nej, inte ett tecken till imma! Han var sledes dd. Hon ppnade drren och vdrade, satte eld p en enegren fr att f frisk luft som det heter, nr ngon dtt, torkade opp flckarna p golfvet efter drickat, slngde de kolnade pappersbitarna i kakelugnen, lste in skrinet i den stora byrn och sprang sedan ut p vngen och viftade mot pigorna. Nr de kommo hem, lg hon med hufvudet i hnderna p stenbordet och snyftade hgljudt. De nstan undrade att hon tog mannens bortgng s hrdt: han var ju som en dd ting i alla fall, nr han lefde, och mste passas som ett barn, s det borde ju nstan varit som en lttnad att bli af med honom. Och nog kunde hon, som hade s mycket gods, f en annan! Hon borde vl snarare tackat Vr Herre n satt sig att lipa p det sttet. Men se det r nu s att mnga mnniskor inte frst sitt eget bsta -- -- -- Ja, hon fick ju ocks en annan. Ett rs tid efter mannens dd gifte hon sig med Flint. Hennes barn frn frra giftet dog snart, och det rfde hon ju, s att hon var ett godt parti. Men den gamla sanningen om vedergllningsrtten fick fven hon erfara efter hvad som allmnt pstods. Flint blef elak och hrd mot henne redan strax efter giftermlet, och det sades, att ibland nr han kommit rusig hem frn staden, talade han i yrsel om att rka ihjl folk och trodde sig se spken. Dr gick ocks man och man emellan en otck historia om att, nr hon lg sjuk efter att ha fdt ett barn i andra giftet, satt han en kvll och skmtade med tjnstflickan och tog denna p sitt kn. D skulle den stackars hustrun ha sagt: -- Du kunde d vl tminstone vnta, tills jag blir dd. D hade han gtt bort till henne och sagt med ett otckt flin: -- Du vet vl sjlf, att det inte r s godt att vnta, nr det drjer fr lnge! Hon svarade inte utan vnde sig mot vggen. Nr de ut p natten sgo p henne, var hon dd. Barnet hade hon tryckt s ttt intill sig, att det var kvfdt och blsvart i ansiktet. Hur det nu var, brjade rysliga rykten att g om Flint. Tsen, som han hade haft kurtis med, blef ddligt frskrckt fver hustruns och barnets bortgng och tordes inte stanna i huset. Ingen ville lngre vara i lag med Flint, och han bjds aldrig mer p gillen, fast han hade s stort hemmantal. S brjade han frfalla allt mera, blef smtt vriden och folkskygg, lste in sig och kunde ligga eller stappla omkring ddfull inom fyra vggar hela veckor. Mrkligt var, att han aldrig tordes rra vid en tndsticka. Om ingen tnde t honom, blef han sittande hela kvllen i mrker. Och nd fanns han en morgon liggande dd i sin sng, till hlften frbrnd. Rummet var fullt med rk, och elden hade brjat i snghalmen utan att dock sprida sig i rummet. Hur det gtt till, vet ingen. Men sgnen om alla dessa ogrningar lefver alltjmt kvar, och det drjde lnge innan ngon ville flytta in i grden, ty det pstods, att dr alltjmt spkade och att hemska lten, suckar och stnanden hrdes drinne vid midnattstimman. Nr man ska ritas af. Bilder frn fotografiens barndomsr. -- Dr hnde bra mnga mrkvrdiga ting i slutet af 1850-talet: frst fick Sissa Bengt Mrtens trillingar, och ngot sdant hade aldrig hndt frr hr i Magerdala. Se'n kom den stora kometen, och om han nu var ett Guds ris, som prsten sa, eller en stor vilsekommen stjrna, som andra sm vilsekomna stjrnor rnde efter, liksom fruntimmerna rnna efter en vinkelpredikant -- som skolmstaren sa -- ett r visst: den hade ndr i spren, och p mnga stllen fick man vara glad, om man kunde skaffa nog rtabrd eller brd af blandade agnar och potatisskal, berttade klockaren i Magerdala en gng. Men s en sommar kom ngonting, som var vida mrkvrdigare n bde kometer och missvxt samt bragte gummorna att hpna och gapande ngsligt hviska om den antikristiska nden eller vrldens undergng. Det var ett frfrligt vidunder, som drog fram p Skneslttens vgar och skrmde skjutsar i sken. Frst kom en hst. Vare det nog sagdt, att han troligen var stamfar fr de sedan s sorgligt beryktade Ottenbykrakarna! Och i hasorna p hsten rullade mdosamt och gnisslande en vldig tingest, som liknade ett litet hus eller godsvagn. P dess ena sida stod: AUSTRALIA. En kolportr, som hndelsevis uppehll sig p orten, frklarade, att det mste vara de mrkliga djuren i Uppenbarelseboken: lejon och hvalfiskar, rnar, krokodiler, pelikaner och kanske Behemoth eller Leviatan, som st i Jobs bok. Det blef skrck hos dem, som hade onda samveten att bra p, och Marna Snickarens kom in till Karna Toffelmakarens med grtande trar i gonen och tv tjog gg i en korg, dem hon olofligen tillgnat sig frn Karnas hna, nr denna gick och vrpte i grannens potatisland. Fantasien vxte: en kom hem och berttade, att det var Noaks ark, som kommit loss frn berget Ararat, och andra gissade, att det var hin onde sjlf, som var ute, skande hvem han uppsluka mnde. Skrcken var allmnt utbredd p slttbygden. S kom en alldeles splitter ny uppgift: Australia gdes af en fortigraf, som reste omkring och tog af folk. Det var nstan nd mrkligare n Leviatan. Mnga hade ju hrt talas om ptrck: prosten hade ltit rita af sig, och i Stockholm hade riksdagsmannen gjort p samma stt. Men fr den skull kunde det d vara lika galet, fr han hade gtt in i frimureriet och annan dlighet ocks. Men sjlfva kungens potrtt fanns att kpa i bokhandeln i sta'n, och om bda Herrans smorde, konungen och prsten, kunde lta ptrckera sig, mste det tminstone inte vara ngon stor synd. Hur vl jag minns, nr Australia stannade utanfr Fader Mrtens grd uppe p backen! Jag satt just p gsabnken och smorde mig med siktebrd och gsister, nr vaktpojken kom p hufvudet in genom stugudrren och stod p nsan fver tv vldiga mullstflar, som far hade lagat och jag nu nyss burit hem. -- Vilddjuret r hr! skrek pojken. -- Hvilket vilddjur, ditt vilddjur! skrek Fader Mrtenskan och tappade hornskeden i filbunken. -- Det, som tar af folk! blade han. Han hade hrt att byn hette snrpa men visste inte hvar den snrpte hn, sger ordstfvet. Smpysarna klmde i att tjuta och hngde sig i gummans kjortlar. -- Prat! Ditt dumma nt! Han gr ju bara ptrcker af folk. Om en stund kom vilddjuret in. Ungarna klmde i en ters hgre, och det drjde en god stund, innan gumman kunde genom rfilar och luggar f dem tysta och lugna. Det hrdes p den svartmuskige karlens tal, att han var dansk. Godt snacketyg hade han, som danskarna grna ha. Han sporde, om han inte kunde f fotografera ngon. En sknsk husmor skulle inte fr allt smr i Smland svara _ja_ genast p en sdan frfrgan. Hon upplyste drfr, att far var ute p vngen, och sjlf hade hon frsts inga pengar -- det ha ju nstan aldrig kvinnorna, som hon sa. Men dansken visste hur han skulle knipa sitt folk. Han tog sig annat snack fre, bad att f kpa mjlk och smrrebrd och slog sig ned och ltsade som det regnade. Och mat fick han. S dk han ner i sina fickor och plockade upp en hel hg af fotografier. Svarta och suddiga voro de, s inte prisade verket mstaren. I stllet kunde mstaren konsten att prisa verket, och snart sutto stora och sm storbligande p hans bilder. Till och med jag, som smugit mig fram, hpnade fver karlens fvernaturliga konst, nr jag fick se en bekant prst. Jag visade bilden fr gumman, och snart vnde vinden sig. Ett gonblick trodde jag, att hon skulle skicka Fattigstugu-Sissa stad med ett par tjog gg bak mannens rygg fr att f Lillen fortigraferad. S sporde hon efter priset. Det var tre daler d. v. s. 50 re fr ett kort och tv riksdaler fr ett halft dussin. Flera hade aldrig ngon tagit. Gumman brjade svettas. Ett kort var d fvervinneligt! I ndfall finge hon i r neka sig den vanliga sommarschaletten, som hon brukade kpa af Kalle Vstgte. S kommo far och folket frn marken fr att ta merafton. Dansken brjade prata, och det blef nya frgor och nya svar, upplysningar och uppmaningar. Frst samma obeslutsamhet och sedan samma ifriga funderingar. Den, som frst resolverade sig, var drngen -- Siver Soneson. -- Vill du bli puttegraverad, Malena? sa han. -- Du tramsar, sa tsen. Men det syntes p de rda kinderna hur glad hon blef. -- Vill du eller vill du inte? sa Siver bestmdt. -- Det skulle justament vara en djelig kungens markatta att rita af! sa hon. -- Gr dig nu inte till, ditt pjk! Alla veta ju hur det r oss emellan i hjrtevg. Om inte frr, s kunna vi vl nsta r f det s stlldt att vi kunna flytta samman. Jag tyckte det skulle vara s roligt att ha ett potrtt af dig nu jag ska ut och exera. Jag r s van vid att g och se p dig hvar dag nu hr, s jag ville allt bra grna ha dig i brstalomman ute p heden. Dr fr jag inte se dig, och lika godt kan det vara, fr de helsefyrs fanjunkarna och schersanterna som de vore galna, bara de f se ett vackert ansikte. Se s. Jag betalar kortet; vi behfva inte mer n ett -- det kunna vi ha ihop liksom allt annat. St nu inte och drna och drm, utan g genast och ta sndagsklderna p dig! Hon vred sig och skrufvade sig frsts fr skams skull en liten taga, men s frsvann hon och kom igen andtruten och varm och blyg och frtjust. Det bar af med oss allihop ut till Australia. Men nu kom det smolk i mjlken: inte mer en fick g in t gngen. Dels var dr s trngt, och dels blef aldrig ett kort bra, om ngon stod och sg p, fr den, som skulle portrtteras, kunde d aldrig sitta stilla, sa dansken. Siver drog ronen t sig. -- D fr det vara sin sak! sa han. Sdana dr landstrykare kan en aldrig lita p! Ensam fr du inte g in dr. Han kan frtrolla dig. Dansken brjade svra och bedyra. -- Jeg skal ikke kysse det Pigebarn -- det maa den sde Gud vide! Jeg vilde ikke kysse henne for mange Penge! sa han. Siver blef himlaarg, hans husbonde skrattade, och de andra gjorde likas utom Malena, som hngde lpp. Hvad hade hon nu fr att hon tvttat och kammat sig midt i veckan och tagit p sig det bsta, hon hade? -- Tror du jag r rdd fr den dr smalbenade spetan? sa hon. Jag r allt karl att ge honom p hsen, s att han inte duger att potrcka af p lnga tider. -- Skrik bara p mig, om du vill jag skall komma! S ska jag vnda opp och ned p bde Europa och Australia och vilddjur och bur och hela konkarongen, sa Siver och knt nfven mot dansken. S frsvunno Malena och ptrckaren. Det drjde en faslig tid, innan hon kom ut, eldande rd och med svettprlor p pannan. Det var hg tid, fr Siver hade farit fram och tillbaka som en pendel utanfr vagnen utan att hra ett ljud drinne ifrn. Hon slog ihop bgge hnderna, nr hon kom ut. -- gubevars! sa hon. Jag vill hellre ta rg upp efter dig, Siver, en hel dag n sitta dr inne som Loths hustru. En fr inte rra sig och en ska se p samma prick. Det gr rundt i skallen p en, och gonen rinna. St nu inte och se sur ut -- han kysste mig inte och frskte inte en gng, din dummerjns! -- Det r hans lycka, det! sa Siver och blngde argt. -- Han bara vnde p mina axlar och satte en stng i nacken p mig. Jaa, blir det likt en mnsklig varelse, s r det lycka mer n konst, fr det var det rysligaste jag har gtt igenom. -- Vnta! Nr du blir gift, s kan du nog f g igenom hvad nd vrre r! sa mor Faders och skrattade. Nr dansken kom ut, sa han att det hade lyckats utmrkt, och han log med hela ansiktet. -- Kan en f se p't? undrade Siver. Nej, det gick inte. Ingen frstode sig p det, frrn det blifvit afkopieradt p papper, och det kunde inte ske frrn om tta dagar. -- Ja, ngon betalning ges inte, frrn kortet fs, sa Siver bestmdt. Det finge bli sin sak, sa dansken. Men d vore det nog bst att vnta i fjorton dar, tills det skulle bra samma vg tillbaka igen. Om inte ngon ville g och hmta det i Gsaberga, dr Australia skulle st stilla en vecka, efter som byn var s stor. Men det var ju sju fjrdingsvg. S frgade Fader, hvad det kunde kosta att f Lillen afritad. Han var ju s liten -- tre r bara. Nog ginge han fr lite billigare, hva? tyckte gubben. Men dansken sa _nej_, han. Fr Vr Herre och fotografen, sa han, mnniska som mnniska, hon m vara stor eller liten. Och alla lika vlkomna, bara dr inte ngra flckar, som behfva tas bort. Nu kom mor fram med ett annat frslag. Den lille kunde ju i alla fall inte sitta stilla utan att ngon hlle honom. Kunde hon d inte ritas af med pysen p kn't? Det kunde d p sin hjd rknas som en och en half mnniska -- knappt mer n en och en fjrdedels fr resten. Och i s fall kostade naturligtvis mat och mjlk ingenting. Kanske far till och med kunde ska fram lite foder t kraken och en toddy t afritaren sjlf. Hva tycktes om det frslaget? Jo, naturligtvis -- det enades man strax om. Lillen fick p sig sin dopdrkt, och s frsvunno gumman och han och den svartmuskige dansken i det inre af Australia. Ingen kan tnka sig, hur hon jmrade sig, nr hon kom ut. P stackars Lillen kunde dr d aldrig bli folkafason: han hade vndt sig minst tre gnger. Och som gumman sjlf skulle sitta styf som en pinal, hade hon inte vgat ppna munnen och lugna honom. N, det kunde ju inte vara s galet att ha frskt det en gng -- men bevares vl fr att gra om det! Fader trakterade ordentligt och betalte kortet p frhand och postporto ocks fr att slippa vnta fr lnge. Siver sa, att sex skilling fr ett frimrke ocks va pengar. Han ville hellre g de tre och en half milen n best sig ondiga utgifter, och om Malena hade blifvit i ordning, ville han hellre bra henne sjlf n lta den gamle snusige brefbraren g och knka p henne. Och det hade man roligt t dr i grden flera dagar. En tid eftert lyckades det mig att f se Australia-mannens msterverk. Malenas kort var ju ganska skapligt, men ocks var d tsen s grann, att dansken nog skulle gett henne ett helt dussin puttegrafier fr en kyss, fast han skulle st och gra sig grn fr den arge Siver. Mor Faders kort var mycket mrkt, men som hon hade kolsvart hr, ansgs det som ett ytterligare bevis fr likheten. Lustigast var emellertid Lillens konterfej. P gummans gammaldags randiga frkldes fra rand syntes en stor rundad flck, som inte var randig utan nrmast erinrade om ett hvitklshufvud. P denna flck syntes tv sm svarta prickar, insatta med en spetsig blyertspenna och nrmast liknande tv pepparkorn. -- Det blef inte s rysligt olikt nd, fast han vnde sig om tre gnger. En kan ju inte begra orimligheter -- inte en gng af en dansk. Och fr resten kan hvarenda sjl genast se, att det r Lillen. En sdan haklapp som hans finns inte i hela bygden: hans farmor har broderat den och hon var den styfvaste att brodera som har funnits i sju konungars tid. Och haklappen r rent utmrkt. Det r i alla fall en frunderlig konst! sa gumman. Bara en sluppe sitta en sdan frfaselig tid och stirra p samma prick. Dansken sa, det var bara tie minuter, men jag tror nd, att det var en halftimme. * * * * * S smningom blef det en riktig fotograferingsfeber bland ungdomen i trakten, och dansken hstade in pengar som grs. Men s frsvann han till andra nejder, och de, som inte passat p att freviga sig, gingo och sgo slokrade ut. Nr s en dag nmndemannen Elias Fajersson kom hem frn Ystad, dr han varit inne och slt spannml, sger han ofrhappandes till sin kvinna p kvllen: -- Ni har jmrat er att ni inte togen portrtt af er, nr den danske strykaren kom fram hr. I Ystad bor dr en fortigraf, som r mycket finare. Dr hnger en lda vid hans drr, och dr sitta bilder af bde beflspersoner och handelsmn och tser, s granna, att en kan inte bli mtt af att se p dem. -- D r det vl att dr r gstgifvaregrd! sa nmndemanskan skarpt. Det r inte underligt, om du kommer sent hem, nr du har sttt och hngt utanfr ett hus och sett p belten af skapade ting -- -- Ss, mor! Jag bara stod och lngtade efter att f dig in en gng och ha dig afritad, du, som r s rar och grann. Nu tade gumman opp. -- Hvad heter den fortigrafen? -- Ja, r det inte underligt? Jag satte mig fr att komma ihg namnet, fr det var lika som p en af evangelisterna, men nd r ja inte mnniska att dra mig det till minnes. -- Det kan vl snart redas ut, far! Var det Matteus? -- Nej, s tyckte jag inte det var. -- Lukas, d? -- N, och inte Johannes heller! Hvad r det han heter, den dr ene, den jag alltid glmmer? Jag kunde honom inte heller den gng jag lste mig fram. -- Marcus! -- Javisst, jag r nd lycklig, som har dig -- du vet allting, mor. En dag fljde gumman med. Och hennes kort blef s ypperligt, att alla frundrade sig. En annan gng fick Lina flja med, och hon hade samma tur. Nu taltes det inte om annat n portrtt. Lina fick fritt hvar sndagskvll, fr de andra flickorna lofvade att mjlka i hennes stlle i tur och ordning hela sommaren, bara de finge hennes kort. Och det sades allmnt, att Prsta-Olan, som hade ftt ett, bar det i sndagstrjefickan om sndagarna och tog upp det och sg p det, nr frsamlingen och prsten lgo nedbjda och lste Fader Vr tyst. Lina skulle f det bra, hon. Ola hade bde stuga och ko och gris och hns -- utom sin gamla mor, som kunde bli rysligt bra till barnts p gamla dar. S en kvll var Erland i stallet och Ingeborg satt och mjlkade. De vore de ldsta och bst betrodda bland tjnarna. Erland stllde sig hos henne. Frst teg han en taga, och se'n sa han inte ett ord p en lng stund -- som det heter i ett gammalt ordstf. Slutligen kom det. -- Har du aldrig tnkt p att lta puttegrafera dig? -- Hvad skulle det tjna till? Ett s'nt hampaspke! -- h, du ser inte smre ut n andra, nr du r rentvttad och har hyggat till ditt rufsiga hr en smula. -- Mm. Kanske du funderar p att g dit? -- Nog har jag tnkt p't ibland. Jag ska in till sta'n i morgon efter brder till det nya svinhuset. Om du sa till husbond, finge du nog ka med; s kunde vi fljas t till ptrttaren. Jag tnkte jag skulle frst frga dig -- r det s du inte vill, hr jag mig vl fr med Stina. -- Gr du det? N, d fljer jag vl hellre med. Men du fr lgga ut pengarna fr mig, tills vi f ut rslnen. Du far vl som vanligt klockan sex? D ska jag nog vara frdig, och inte tror jag husbonden nekar mig att f ka med dig. Och dagen efter stodo de utanfr Marcus' atelier i Ystad. De stego slutligen in i frstugan. -- G du frst, som r karl! hviskade Ingeborg. -- Du kan vl g frst -- inte bits han, om han r evangelist. Fruntimmer har han vl tminstone frsyn fr. -- Nej, det gr jag inte. Du har kommit opp med det och jag har fljt med dig, och du fr ta ansvaret p domedag -- -- -- -- N, s! Drmed ppnade han beslutsamt drren till ateliern och skt Ingeborg fre in. En karl dk pltsligt fram bak en skrm. -- h, Herre Je! skrek tsen. -- r det herrn, som ritar af folk i portergrafi? sa Erland. -- Ja, det r det! sa karlen och skrattade. Ska ni sitta? -- Tack, annars kunna vi godt st, fr vi ha kt till sta'n. -- Jag menar, om ni ska fotograferas? -- Joo, det vore nog meningen. Hvad kostar det? -- Tv riksdaler fr ett halft dussin. Men sitter ni bda p ett kort, s r det tre riksdaler bara. -- D bli vi p ett -- det vinna vi en riksdaler p! hviskade Erland till Ingeborg. -- Den r rent som hittad! sa Ingeborg sakta. -- Vi skulle vara p ett! sa Erland. -- N, d ska vi gra i ordning hr! Varen s goda och sitten fram p soffan! -- Det var sttligt, du. Lina hade bara suttit p stol. -- Sitten nu s! Vnden er mot hvarandra och sen glada ut! Ska ni hlla hvarandra i hand? -- Nej fr hundingen, Erland! Jag skms. Det skulle bli en skn historia. -- Det behfs inte! sa Erland beslutsamt. -- Jaja, efter behag. Och nu riktigt stilla! Dra'n inte andan, frr n ni tvungna, och nysen inte! Vnden inte p gonen, men blinken grna! Glada i synen -- sen p den vackra mamsellen dr p vggen. S ja! Och s tog han en duk fver hufvudet och begynte flytta p ett besynnerligt bke. -- Herre Gud, Erland! Det ser ut som den gamla kanonen p herrgrden! Han mtte vl inte skjuta? -- Gr dig inte till ett spektakel -- karlen sg s hygglig ut. -- Han kan ju ha krut i fickorna -- du r ett sdant godtroget lif, Erland! -- Sitten stilla och praten inte! sa fotografen. -- Rtt som det r, smller det! Herren vlsigne och bevare -- -- -- kved Ingeborg. -- Var nu ingen hna, ts! Bry sig inte om henne, herrn! Hon har aldrig varit afdagatagen frr! sa Erland i hastigheten. Fotografen vred sig fr att inte brista i skratt. Sdant var han vand vid p den tiden. -- Sitten nu stilla! Andas frst riktigt! _Nu_: ett, _tv_, _=tre=_ -- Det drjde bde lnge och vl. Ingeborg sg p den vackra mamsellen, s att hon till slut sg sju solar. -- Ses, tack! Nu r det gjordt, sa karlen och frsvann. -- Det var i elfte timmen! stnade Ingeborg. Hade det drjt en kvart till, hade jag dnat -- usch, allting vill vnda sig i mig. -- Det r nog inte bttre med honom drinne, hviskade Erland. Hr s det plaskar -- han badar nog vatten p pannan. Jojo, s'nt frestar. Hvem vet hvad han lser fr trolldom? -- Bara vi inte f igen det p sotsngen! suckade Ingeborg. Drren ppnades och karlen kom ut med en glasbit i handen. -- Utmrkt! Fruntimrets krusiga hr str s stiligt. -- Jag knde ocks, hur det reste sig p hjssan, sa Ingeborg. -- Om ni ser mot min rm -- nej, kom inte med tassarna! -- Jesses, ts! Visst r det din peruk -- som en trnbuske! -- Jag kan inte se ett tecken -- det r som jag kikade i en blanksmrjebutelj. Men sger han det r bra, s r det vl bra -- annars r det hans skam. -- Lita p mig! Och s var det tre riksdaler! -- Ja, nr vi f korten, ja. Han kunde ju ta pengarna, och s kunde vi sitta hemma och slicka oss om munnen -- hnej, sna dummerjnsar vi inte hemma i vr by. -- Vill ni hellre ge en riksdaler srskildt fr profkort, s grna fr mig: d fr jag fyra riksdaler fr sju kort. Tror ni jag skulle vara s dum att lura er? D skulle ni ju inte rekommendera mig hos era bekanta. Betala ni de tre riksdalerna och 25 re till, s skickar jag korten p posten. -- Den r s inpiskadt listig, s han r rlig. Jag betalar -- det blir p min egen risk, hviskade Erland. Hr de tre riksdalerna, sa han till fotografen. De 25 rena ger han nog efter, hva? -- Fr g. Ja, nu ska de sm bli glada, nr de f se mor och far lifslefvande. -- De sm! Hvilka sm? Inte i helsefyr ha vi ngra sm! -- Jas inte. Det trodde jag. Det r ju bara frlofvade och gifta, som sitta p ett kort. Och eftersom ni inte brydde er om att hlla hvarann i hand, trodde jag att ni voro gifta. Adj med er! Jo, adressen skref jag upp -- -- -- adj -- -- -- Nr de kommo ner p gatan, stodo de och tittade en lng stund t hvar sitt hll. -- Det hr var ett elnde! sa Ingeborg och tog fram nsduken. -- Hvem hade reda p det? Den djkeln kunde klckt fram det i tide. -- Vi kunna aldrig visa dem fr folk -- det blir bara flin. -- Och du, som var s grann -- ditt hr stod som ett skatbo. Du _har_ grant hr, fastn det r lite rdt. -- Det r det visst inte -- har aldrig varit rdt. -- Det enda skulle vara -- -- -- Sa du ngot? -- Nej. Lng tystnad. -- Hihihi! -- Hvarfr fnittrade du -- du tnkte bestmdt detsamma som jag? -- Hihi -- jag kan inte sga det! Men det skulle frarga det spket Stina in i ryggmrgen -- hon har sagt hon kan f dig nr hon vill. -- S'nt hr fr hon aldrig som du. -- Inte en gng, om hon gldgade sockertngen, som hon smusslar undan om lrdagskvllarna. -- S drifva vi med dem allihop och sga, att vi ha varit fverens lnge. Det kanske inte var s dumt, det hr -- annars hade det nog aldrig blifvit af, att vi blifvit ett, om inte annars korten blifvit odugliga. Jss, det ska bli ett snatter hemma. Men nu g vi och f oss en kopp kaffe och snackas vid -- vi ska hlla frlofningskalas p de 25 rena, som jag snt fortigrafven p. End of Project Gutenberg's Sockerpullor och Pepparkorn, by Henrik Wranr License: Share Alike