E-text prepared by Tapio Riikonen



NYA UTVANDRAREHISTORIER

Af

KONNI ZILLIACUS






Wentzel Hagelstams Frlag, Helsingfors, 1897.




INNEHLL:

 Ngra ord till lsaren.
 Hvitt ljus.
 Frn Urskogen.
   Ett dynamit-attentat.
   Alexander Taivalmaas spanska krlek.
 Elias Mykks Amerikafrd.
 Huru jag blef bekant med fverste Beckridge.
   fverste Beckridge och hans gorilla.
   Nr Erik Kykk sprngde banken.
 David Anttilas de.
   P prrin.
   I skogen.
   Nybyggarlif.
   David Anttilas de.




Hgra ord till lsaren.


En och annan kommer mhnda att anmrka mot fljande berttelser, att 
de icke alla rra sig om vrkliga utvandrare, ehuru bokens titel 
utlofvar det. Men den, som det gr, frstr icke rtt ordet utvandrare.

Utvandrare ro icke allenast kroppsarbetare, de, som uppgifva kampen 
mot hemlandets karga jord och klimat och draga vsterut hn att ska en 
lttare brgning fr sig och de sina. De ro visst de mest sympatiska 
freteelserna, demarksborna, som komma rtt frn skogarna och krren 
lngt inne i norra Finland, men de utgra dock icke mera n en del af 
vra utvandrare.

Jmte dem best emigrantskarorna af otroligt mnga andra element, ofta 
nog af element, hvilka det icke r ngon frlust fr fosterlandet att 
bli af med, utan stundom till och med ren vinst. Studenter, som 
frstrt sin framtid i Helsingfors, dr det mlet kan ns p s 
mngahanda olika stt; ungdomar af olika slag, som haft alltfr stor 
kredit, eller alltfr ltt att komma t kassaldan; prster, som lefvat 
alltfr galet att ens duga till sjlasrjare p bondlandet i Finland -- 
och det betyder mera n det lter; handtvrkare och affrsmn, som 
flugit hgre n vingarna burit; slutligen en massa obestmbara 
individer, frfelade existenser, som frfelats utan synnerligt vgande 
orsaker, mera af slarfvig ofretagsamhet n p grund af vrkliga 
karaktrslyten. Och ngon gng bland den brokiga hopen en eller annan, 
som drifvit sig sjlf i landsflykt, ju lngre bort desto bttre, fr 
att komma undan de tusen trdar han ltit det dagliga lifvets 
smhndelser snrja omkring sig, tills de blifvit till ett nt, som 
gjort tillvaron omjlig.

Lttast taga sig demarksborna fram. De begra intet bttre n 
tillflle att stlla sina musklers och senors sega kraft till dollarns 
frfogande. Och dollarn vet fr vl hvad sdan under mnga slktled 
samlad, i torftighet skolad och af oafltligt, rligt friluftsarbete 
hrdad kraft r vrd, att icke uppskatta den till ett pris, hvilket 
tminstone till en brjan frefaller demarksborna furstligt.

I jmfrelse med rgbrd -- ocks d det icke r blandadt med bark -- 
och stensaltad fisk r rent hvetebrd och flsk dem en kunglig spis, 
och det r den billigaste nring de kunna finna i Amerika. Fr dem r 
det alls icke svrt att lgga af pengar och inom jmfrelsevis kort tid 
bli sina egna herrar, det vill sga svida de icke lra sig att ocks 
skatta whisky'n alltfr hgt.

Nst dem reder sig bst en del af de frfelade existenserna, och mnga, 
som af fga annat n lusten att vagabondera lockats ut fver Atlanten. 
Lngt flera af de frra n man vore bjd att tro och nrap alla de 
senare behfva endast vckelsen af det snart ndvndiga valet mellan 
arbete och svlt fr att finna sig i besittning af vanligen betydligt 
strre manlighet och kraft n de sjlfva skulle vgat hoppas. Mera n 
en af desse, som haft mod att utan tfvan stlla sig bland 
kroppsarbetarne, har mycket snart funnit sig p vg uppt 
samhllsstegen, mot de burgnes niv. Och de, som engng genomgtt den 
skolan, lta sig aldrig sjunka tillbaka igen.

Svrast blir det nya lifvet fr alla de mnga, hvilka ro "villiga att 
gra hvad som hlst" -- men icke frr, n de oundgngligt mste frska 
sig p vrkligt hrdt arbete. De frst icke att drifvandet dag efter 
dag kring gator och torg -- aldrig mera n halfmtt och oftast mindre, 
aldrig i besittning af mera n de f cents ngon tillfllig bekant 
kunnat frms att lna -- i sjlfva vrket r lngt hrdare arbete n 
att bra tegel, grfva diken, eller snart sagdt hvad annat som hlst.

Dessa utvandrare -- och de ro mnga, ty de ro legio frn alla jordens 
lnder -- komma sig aldrig lngre upp i nya vrlden n i den gamla. De 
arbeta aldrig lngre, d nden ngon gng tvingar dem att arbeta, n 
tills egandet af en eller annan dollar stter dem i stnd att p nytt 
brja drifva omkring p jakt efter ngot lttare gra -- eller ocks 
komma de otroligt fort in i vanan att anvnda hvar styfver de icke 
ndtvunget mste utgifva fr annat, p ngot, som dfvar och bringar 
glmska. Och det r om mjligt nd vrre.

Men utvandrare ro de alla och hvar i sin stad och i sin mn bidraga de 
till den mngskiftande brokigheten af utvandrarelifvet i vra dagars 
Amerika.

Dr kallas de invandrare och till dem rknas vi alla, vi, som lmnat 
hemlandets trygga ankargrund och ltit oss drifva med den vldiga 
folkstrm, hvilken nnu oupphrligt flyter frn ster mot vster, dit 
bort till landet p hinsidan hafvet, det land, som fr s ytterst f af 
oss blifvit ett guldland. Vi ha alla genomgtt samma stunder af rdlst 
fvervgande, innan vi vgade taga ut det svra steget, ha alla i en 
eller annan egenskap, p ett eller annat stt och med mera eller mindre 
framgng kmpat med dr borta i den ofta otroligt bittra striden fr 
dagligt brd. Och drfr hra allas vra minnen, rn och erfarenheter 
rttvisligen under titeln "Utvandrarehistorier".




"HVITT LJUS"



I.


Isak Peltonen hade vl noga taget inga synnerligt vgande skl fr 
beslutet att resa till Amerika. Han var ju ung, frisk, starkare n de 
flesta och i alla stycken en duktig arbetare, s att han nog skulle 
kunnat sl sig ut ocks hemma.

Men  andra sidan var han icke hller annat eller mera n en ls 
arbetskarl utan ngot egentligt yrke, om han ocks var s pass flink i 
hnderna, att han kunde taga ihop med litet af hvarje. Och 
dagakarlsfrtjnst tyckte han var vl litet att gifta sig p, ehuru 
Anni p Heikkil torpet nog varit villig att riskera det.

Isak hade sjlf vuxit upp i en inhysingskoja och hade drfr haft 
talrika tillfllen att iakttaga p nrmaste hll hvad det betydde fr 
en daglnare att skaffa ihop klder och fda fr sig sjlf och hustrun 
och en skara af barn. Och barnen kommo nog -- ju fattigare man var 
desto flera. Det hade han ocks lagt mrke till.

Han rdgjorde om planen med Anni och hon gaf honom nog rtt i 
hufvudsak. Det var ett hrdt lif man frde, nr man icke alltid visste 
hvarifrn matbiten fr morgondagen skulle tagas -- allra mest d en hop 
barnungar grto efter den. Men Amerika tyckte hon dock var bra lngt 
borta.

-- Kunde vi inte brja som nybyggare hr hemma? Ledig jord fins det ju 
nog ocks i Alastaro och med tiden kunde vi vl arbeta upp ett torp t 
oss?

-- Det r till och med vrre n att vara daglnare, pstod Isak. -- 
Arbetar man fr andra, s behfver man tminstone inte bry sig om frost 
och missvxt, som alltid komma p nybyggen.

I Amerika var det mycket lttare -- dr kunde en duktig karl mycket 
hastigare frtjna ihop hvad han behfde fr att bli sin egen. Alla, 
som varit dr, sade att bara man inte sp, s blef det snart pengar p 
kistbottnen. Och supa gjorde han inte alls. -- -- De knde sjlfva till 
och med egna socknebor, som p ngra f r skrapat ihop s mycket dr 
borta, att de kpt hela hemman! Det var annat, det, n att bli 
nybyggare p frmmande mark. -- -- Hvad andra gjort kunde han vl ocks 
gra. Och de kunde nog vnta ngra r fr att sedan ha det bra s lnge 
de lefde.

Anni suckade visst rtt bittert, d hon insg att han redan bestmt sig 
fr resan och att rdplgningen egentligen endast varit fr formens 
skull. Men i sak kunde hon icke invnda ngonting giltigt, utan 
frklarade blott att hon nog skulle vnta -- -- fast i fem r.

-- D r jag nd inte mera n tjugufem, tillade hon frklaringsvis -- 
s att jag vl borde duga t ngon annan, om du inte kommer.

Med den trsten reste Isak.

Till New York anlnde han i en lycklig stund. Strejk hade kort frut 
brutit ut p en jrnvg i Chicago, och d inga arbetare p nra njder 
vgade taga de strejkandes platser, hade vederbrande skickat en 
vrfvare till New York. De mnade p inga vilkor gifva efter, och 
nyanlnda invandrare, som icke hade reda p frhllandena i Amerika, 
voro glada att taga hvilket arbete som hlst. Bland dem funnos alltid 
sdana, som haft att skaffa med jrnvgar frut och drfr kunde 
anvndas.

Isak Peltonen hade visst aldrig frut varit med om sdant arbete, men 
han sg s duktig och rask ut, att vrfvaren lt honom flja med. Det 
viktigaste var ju att skaffa ihop ett par vagnslaster folk s fort som 
mjligt, och vrfvaren fick sitt arvode per hufvudtal s snart 
arbetarene voro levererade. Resten rrde icke honom. Om en eller annan 
senare befans oduglig, s var det icke s noga.

Drp berodde det att Isak omedelbart efter sin ankomst till det 
frlofvade landet erhll arbete till en och en half dollar om dagen 
samt kost och kvarter s lnge strejken rckte -- frutom naturligtvis 
fri resa till Chicago. Och det tyckte han var nstan detsamma som att 
komma sig till frmgenhet genast -- -- sju mark och femtio om dagen! 
Han kunde knappast tro det sjlf.

Till en brjan kunde han emellertid icke brukas annat n vid det allra 
grfsta arbetet p stationen, men dr fans lyckligtvis groft arbete 
tillrckligt. Alla, som p ngot rimligt stt voro anvndbara ssom 
lokomotivfrare, behfdes fr de tg man nnu kunde hlla i gng, och 
drfr stodo de sm stationslokomotiven, hvilka annars slpade toma
och lastade vagnar af och till p de otaliga spren, inne i 
lokomotivstallet. Allt deras arbete mste utfras med hand- och 
hstkraft och drvid var en karl med Isaks armar och rygg ovrderlig. 
Det drjde icke lnge innan frmnnen brjade fsta sig vid hans stt 
att arbeta, hvilket mycket frdelaktigt skilde honom frn flertalet af 
de andra nykomlingarna.

Och honom tog det icke hller srdeles lng tid att lra ett och hvarje 
annat n att skjuta vagnar in p de olika spr man utpekade fr honom. 
Redan efter ett par veckor visade det sig tydligt att han begynt 
erhlla tmligen rediga begrepp om saker och ting, hvarfr han ocks 
snart helt naturligt blef ledare fr det lag, som arbetade med honom. 
Dr han var med kunde frmnnen tryggt lita p att allting blef utfrdt 
utan misstag och oreda.

Det gjorde att han blef en af de f bland nykomlingarna, som behllos i 
arbete, d den frtidiga och illa frberedda strejken ngra veckor 
senare tog slut, utan minsta eftergift frn banbolagets sida. 
tskilliga af de strejkande sjlfva mste ska anstllning p annat 
hll, nr de sent omsider fingo nog af frsket att tvinga bolaget till 
medgrlighet, men Isak Peltonen befordrades till lokomotivstallet. Dr 
blef hans uppgift att hjlpa till med att rengra och olja lokomotiven.

Den frsta tiden betraktades han med allt utom blida gon af bde 
frare, konduktrer, eldare och andra, som varit med om strejken. Fr 
dem var han en "scab" -- en, som tagit en strejkandes plats -- och 
scabs ro ju de fraktligaste individer en arbetare, som har hlst 
ngot begrepp om strejker, mjligen kan frestlla sig.

Men Isak, som hvarken lrt tillrckligt engelska att frst tillmlets 
natur af skllsord eller nd mindre att uppfatta dess djupa 
skymflighet, sktte sin tjnst lika tyst och ordentligt som frut. 
Under ngra dagar begrep han icke ens att termen gllde honom, men d 
det blef klart lystrade han till "scab" lika villigt som till "Eisk", 
ssom de frvrngde hans namn.

Hans fredlighet frledde visst en dag, d han som bst hll p med att 
olja ett lokomotiv, en eldare, som icke kunde komma frbi, att omildt 
berra honom med foten och ryta: "rr p dig, frdmda scab!" Men d 
Isak gonblickligt grep eldaren i kragen, vek honom dubbel fver sitt 
kn och med flata handen tilldelade honom en aga, som kom vggarna att 
eka, fick han afgjordt skrattarne p sin sida.

Och d det smningom blef klart fr litet hvar af frarne att den, 
hvars lokomotiv Isak Peltonen rengjort och oljat, kunde vara fullt 
sker om att allting var i bsta skick, upphrde de en efter annan att 
begagna andra tilltalsord n hans namn. Ja, om ngon tid frgade en af 
dem till och med om han icke hade lust att bli eldare, s att han med 
tiden kunde lra sig att sjlf fra tg. Och d Isak ingenting hade 
emot frslaget, fick han snart lmna stallet och komma ut p linjen.

Det var vl icke vidare n ett godslokomotiv, p hvilket han begynte 
sin vrksamhet ssom eldare, men det bekymrade honom icke det minsta. 
Hade han sjlf kunnat vlja, s skulle han troligen till och med 
fredragit godstgen, som stannade oftare och s lnge, att man hade 
tid att se sig omkring en smula. Passagerarelokomotiven hade ju alltid 
s brdtom, att eldaren aldrig fick rdrum fr annat n att elda.

Redan d han tilltrdde sin nya befattning, tnkte Isak p att skrifva 
efter Anni, fr att gifta sig s snart han kom till Chicago, och de 
frsta dagarna frstade den tanken honom starkt. Han hade ju redan 
sparat ihop en vacker summa, och hans ln var mera n tillrcklig fr 
tv, ifall de lefde sparsamt. Om det ocks drjde litet lngre innan de 
kommo sig till hemmanslotten i Alastaro, s betydde det icke s mycket 
i bredd med mjligheten att gifta sig genast.

Men efter att hafva begrundat planen en vecka eller s fvergaf han den 
likvl. S lnge han hade sin tjnst ssom eldare kunde det nog g, men 
ingen kunde veta huru lnge det skulle rcka. Allt efter litet hnde 
det ju att en eller annan af manskapet afskedades och ofta fr ngot 
obetydligt misstag, hvilket knappast alls kunnat undvikas. Nr man icke 
var desto skrare p framtiden, var det vl i alla fall bst att vara 
ensam.

I stllet skickade han sina hopsparade pengar hem till Anni p 
Heikkil. Och p samma gng freslog han att de skulle taga ut lysning, 
s att hon nr som hlst kunde komma fver och gifta sig, om det s 
skulle passa. Han tyckte intet riktigt om det amerikanska sttet att 
gifta sig utan lysning, skref han.

Men hvad han icke skref var att han bde under frfattandet af brefvet 
och mnga gnger frut allvarsamt funderat p Annis afskedsord om de 
fem ren. Noga taget kunde han vl inte begra att hon skulle vnta ens 
s lnge, om en annan, antaglig friare infann sig -- -- och kvinfolk 
var ju i alla fall inte annat n kvinfolk -- -- -- men efter lysningen 
var man s godt som gift -- -- --

Han tillade blott att han nnu icke kunde sga bestmdt nr han skulle 
skrifva efter henne, men om frtjnsten fortfor att vara lika god ngra 
mnader framt, s skulle det vl inte rcka lnge. Och pengarna kunde 
hon stta p banken i sitt namn.



II.


Frtjnsten icke allenast fortfor att vara lika god, utan blef snart 
till och med bttre. Ju lngre det led med frberedelserna fr 
vrldsutstllningen, desto starkare blef trafiken, desto flera turer i 
veckan mste frare och eldare gra, desto mera frtjnade de. Och 
desto bttre lrde sig Isak Peltonen att sjlf fra lokomotiv.

Redan i lokomotivstallet hade han lagt noga mrke till alla delar af de 
invecklade maskinerna samt s godt han kunde tagit reda p deras 
betydelse och olika uppgifter. Och ssom eldare hade han sedan med 
frarens hjlp lrt allt hvad han vidare behfde veta fr att nr som 
hlst kunna taga dennes plats. Drfr var han ocks en af de frsta, 
som befordrades till lokomotivfrare, d tillstrmningen af folk till 
utstllningen omsider blef s stor, att passageraretgen mste 
frdubblas och tredubblas.

Det var strre tur och snabbare framgng n Isak Peltonen ngonsin 
drmt om. Hans frhoppningar hade aldrig strckt sig lngre n till 
stadigt arbete ssom eldare under ngra r framt. Redan med den lnen 
hade han kunnat spara sig fram till egen jord och oberoende -- -- och 
nu skulle hans inkomster uppg till dubbelt s mycket!

Men s frsummade han icke hller mnga dagar, innan han skickade en 
fribiljett fr turen Wasa--Chicago till Heikkil Anni och meddelade att 
tiden nu var inne. Hon skulle genast gra sig i ordning och komma fver 
till Amerika s fort hon kunde.

Nu hade han sdan ln, skref han, att de utan svrighet kunde spara 
ihop till hemmanslotten fven ssom gifta -- -- ja, fast med ett par 
barnungar till, om nu s skulle hnda sig! tillade han med stor 
beltenhet.

Om tv mnader borde hon kunna vara i Chicago. Och om han under den 
tiden gjorde s mnga turer han ngonsin kunde, s borde han vl d 
kunna f ngra dagars ledighet fr gifterml och bosttning, trodde 
han. Men drvid gjorde han upp rkningen utan vrden.

Trafiken p alla banor utan undantag blef allt vldigare i mn som 
hstsommaren skred framt. Redan d medeltalet af utstllningsbeskare 
uppgick till ett hundra tusen per dag gingo passageraretgen ofta nog i 
"tv sektioner", ssom det hette, det vill sga tv tg fljde 
hvarandra med ett par minuters mellanrum. Och ngon gng gingo tre i 
stllet fr ett. Men lngre fram, d beskarne stego till ett hundra 
femtio -- sjuttio -- tv hundra tusen per dag, blef regeln att tgen 
tminstone tredubblades, medan de p sndagarna ibland gingo i sex till 
tta sektioner. tta fverfulla passageraretg i rad med en minut eller 
s emellan! -- Det krfde uppbjudande af banornas alla yttersta 
resurser och gjorde det fullstndigt omjligt fr en enda man af 
personalen att erhlla permission ens fr en dag.

Det var drfr endast med strsta svrighet Isak kunde stlla det s, 
att han blef i tillflle att mta sin fstm, d hon slutligen anlnde, 
fulla tv veckor senare n han berknat. Och s snart han frt henne 
till det boardinghus, dr han sjlf bodde, mste han skynda i vg igen, 
utan att hinna meddela annat eller mera n att de fr gonblicket alls 
icke kunde tnka p bosttning. Han hade inte en ledig minut utfver de 
f timmar han d och d kunde f sofva.

-- Men i morgon, nr jag kommer tillbaka, f vi tala nrmare drom, 
tillade han. -- Och pengar frtjnas hr omttligt, s vi f inte 
klaga.

Det gjorde Anni icke hller, d hon hrde huru mycket han igen lagt 
sido sedan han skickade hem den sista besparingen. Det var ju rent 
obegripligt att han kunnat frtjna en sdan summa inom fga mera n 
tv mnader!

-- Ja -- och lika mycket till kommer det nog inom de nsta tv, trodde 
Isak. -- nnu rcker utstllningen sex veckor, och sedan brja de 
skicka alla saker hrifrn, s att man kan rkna p stora frtjnster 
tminstone till nyr -- -- -- D borde vi ha s mycket, att vi kunna 
resa hem om vi vilja -- -- till en hemmanslott rcker det nog! Men d 
vilja vi kanske ha mera.

-- Mnntro det? sade Anni. -- Det hr landet kan nog g an att arbeta i 
och frtjna pengar, men inte skulle man kunna lefva hr. Det gr ju 
omkring i ens hufvud redan bara man ser ut genom fnstret!

-- N, vid det vnjer man sig snart, frskrade Isak i en ton, som icke 
var utan en viss anstrykning af fverlgsenhet. -- Det r just fr att 
hr fins s mnga mnniskor och de resa och brka s mycket som man 
frtjnar pengar -- -- Men det r nog inte vrdt att vi gifta oss 
frrn lngre fram. Det vore ju inte att vara riktigt gift, d jag 
mste vara borta bde dagar och ntter.

Drom var Anni fullt ense. Om de icke ens kunde bo fr sig sjlfva, s 
vntade hon hlst -- -- det kvarter de hade var ju vrre n en 
gstgifvaregrd --! Hon var rdd bara att g ut ur rummet, sade hon. 
Och drfr hade hon tnkt att hon borde ska sig tjnst tills de kunde 
stta bo -- eller resa hem.

Det var en plan, som i frsta gonblicket alldeles icke tilltalade 
Isak. Men d Anni bestmdt hll p den och frestllde honom huru 
ofrnuftigt det var att hon satt och trde p hans besparingar i 
sysslolshet, i stllet fr att hjlpa till s godt hon kunde, s gaf 
han slutligen med sig.

Han skulle hra t bland sina kamrater huru man borde beg fr att f 
plats fr henne hos hyggligt folk, lofvade han. Och nsta sndag hade 
han tre timmars ledighet mellan tv tg. D skulle han taga henne med 
till stationen. Sdant lif hade hon nnu icke sett!

Drmed lmnade han henne igen ensam, ngade kort drp i vg med sitt 
lokomotiv och hmtade det tillbaka frst sndag morgon. Han hade ter 
varit i arbete trettiosex timmar i ett kr -- med sex timmars hvila vid 
banans ndpunkt. Det var vrre n till och med under brdaste 
hbrgningstid hemma! -- -- -- men s lnade det sig ocks mycket 
bttre, tnkte han beltet, d han stack den sista veckans aflning i 
fickan.

Anni var frdig fr utflykten och gapade af frvning svl under den 
korta vandringen till stationen som nd mycket mera d de kommo fram. 
Hon hade hjrtat hgt uppe i halsen, medan Isak frde henne omkring, 
klef fver och emellan skenorna som om icke dussinfal lokomotiv 
hvisslat och dnat fram och ter p alla hll, samt till sist frde 
henne in i stallet fr att se p hans eget lokomotiv, som just hll p 
att rengras.

Hon mste till och med stiga upp p det och stta sig p det lilla 
stet i frarens hytt, medan han frklarade huru man sktte en sdan 
maskin och hvad det riktigt betydde att fra ett tg i dagsljus och i 
mrker, i alla vder och vindar. Och ju mera han frklarade, desto 
hpnare knde hon sig fver allt hvad Isak lrt under den korta tiden 
sedan han reste. Han hade ju blifvit en helt annan karl -- -- hade reda 
p mycket mera n ngon dr hemma -- -- -- Inte ens brofogden -- 
knappast lnsmannen visste s mycket. De hade aldrig frt lokomotiv!

-- r det inte frfrligt svrt och farligt nr det r mrkt? frgade 
hon ssom ett slags slutsumma af sina tankar.

-- Farligt r det nog om man inte hller gonen ppna, isynnerhet nr 
man kommer in till de stora stationerna. Eller nr det regnar och snar 
och stormar, eller r s klart mnsken, att man har svrt att se hvad 
ljus de visa.

Hon endast sg beundrande p honom och han fortsatte att beskrifva:

-- Om det r hvitt ljus, s betyder det att man kan fara p med full 
fart, men r det bltt s r ngonting i olag p banan eller med 
vagnarna -- -- d skall man stanna smningom. Nr de visa grnt sken, 
s fr man kra sakta och om det r rdt s mste man stanna genast, 
fast man har aldrig s god fart -- -- det betyder att dr r fara p 
frde om man kr p. Men farligast r det nr de lagt patroner p 
skenorna, s att det brjar smlla under hjulen. D stoppar man s 
tvrt, att det brakar i maskinen.

-- Herre Gud! aldrig skulle jag vga kra ett lokomotiv!

-- S tnkte jag ocks frut -- och nu kr jag det nd bde dag och 
natt. Men jag r nnu alltid likasom rdd tills jag ser ljusen vid 
stationerna. Man kan aldrig veta om allt r p rtt innan man ser 
signalen -- -- och till och med d hnder det ibland att det gr galet 
och hela tget gr i kras.

Anni ryste och nskade sig mera n ngonsin tillbaka till Alastaro
-- -- om hemmanslotten sedan blefve aldrig s liten.

-- Halloh Eisk! -- har ni ftt ny eldare? hlsade fraren af ett stort 
passagerarelokomotiv med vldiga drifhjul, som just i sakta mak kom in 
p spret nst intill. -- Hvem r den tsen?

-- Hon r frn min hemtrakt och har nyss kommit till Amerika. -- -- Vi 
mna gifta oss, nr hr blir litet ledigare, frfullstndigade Isak 
presentationen, d den andre hoppade ned frn sitt lokomotiv och kom 
fram till dem.

-- Ledigare! ja, -- -- rcker allt innan hr blir ledighet till annat 
n att frtjna pengar fr bolaget -- -- -- vi f allt slpa och slita 
s lnge lifshanken hnger i! Men gratulerar i alla fall -- det r en 
grann flicka ni ftt!

Isak smgrinade frnjdt fver komplimangen. Johnston var ju en af de 
frmsta p linjen -- frde den flygande expressen -- och hade icke fr 
vana att visa sig srskildt hflig mot dem, som bara frde godstg. Nu 
skakade han hand med dem bda och sade att han i Isaks stlle helt 
enkelt skulle taga sig ledigt fr en vecka eller tv.

-- De bli glada nog nr ni kommer tillbaka, frskrade han. -- Hvarenda 
man r vrd pengar i mngd fr dem under sdana hr tider.

Isak skakade p hufvudet. Det vore inte riktigt hyggligt, menade han, 
att lmna sin post just d man behfdes som mest.

-- Det tackar er fan och inte bolaget fr er hygglighet! utlt sig 
Johnston. -- De skulle ingalunda tveka att afskeda er, om ni inte 
behfdes.

-- Det kan vl vara, medgaf Isak -- men nog stannar jag nu i arbete, 
tills den vrsta tiden r frbi, s vi kunna stta bo ordentligt.
-- -- -- Om hon bara kunde f tjnst i ett godt hus till dess, s vore 
allt p rtt -- -- --

-- Vill hon taga tjnst? afbrt Johnston. -- Det kunde ju inte passa 
bttre! Hr var bud frn min hustru, d mitt tg kom in, att vr flicka 
gtt sin vg. Och jag skulle p hemvgen hra t p ett kontor efter 
ngon, som kunde komma i stllet. Men det r inte s ltt att nu f 
ngon i Chicago -- -- Kanske vi kunde komma fverens? vnde han sig 
till Anni.

Hon var mera n villig, s snart frslaget blifvit fversatt. Och d 
Isak nnu hade tillrcklig tid frig, gingo de alla tre till 
boardinghuset efter hennes effekter. Men drifrn mste Isak vnda om 
till stationen, utan att flja med dem ut p vstsidan, dr Johnston 
bodde.



III.


Drefter var det nstan som om de icke befunnit sig i samma stad. 
Samfrdseln p banan blef allt lifligare ju lngre det led mot 
utstllningens afslutande. Och i samma mn kades naturligtvis arbetet 
-- men ocks frtjnsten -- fr personalen och i synnerhet fr 
lokomotivfrarne.

Anni kom snart till klarhet om att hon icke alls trifdes i Chicago. Att 
aldrig, utom under Isaks sllsynta och kortvariga besk, f trffa 
ngon mnniska hon vrkligt kunde tala med frefll henne nra p 
outhrdligt.

En gng hade hennes matmor visst tagit henne med till utstllningen och 
dr tycktes ju nog vara vackert, om dr inte funnits sdana hopar af 
mnniskor. Man kunde knappast se ngonting annat n dem. D hon kom hem 
drifrn vrkte och bultade hennes hufvud s, att hon trodde sig p vg 
att bli sjuk p allvar. Drefter brydde hon sig inte mera om att g ut 
ur huset.

Men till Isak sade hon ingenting om huru hon vantrifdes. Han hade det 
ju i alla fall bra mycket vrre -- -- i arbete bde natt och dag. Och 
p nyret skulle de kunna fara hem, frskrade han alltid. Kunde han 
hlla ut till dess, s kunde hon det vl ocks.

S gingo dagarna och veckorna, sdana dagar och veckor, som Chicago 
aldrig upplefvat frut, och troligen ej kommer att upplefva hrefter. 
Utfver unionens hela omrde hade folket slutligen kommit till 
fvertygelsen att den vldiga utstllningen vl var vrd att se, trots 
allt hvad afundsjuka tidningar i stan och vstan haft att sga mot 
den. Och drfr strmmade stndigt allt talrikare skaror till 
vrldsstaden vid Michigansjn, talrikare i mn som den sista oktober, 
den oterkalleliga stngningsdagen, ryckte nrmare.

De orkneliga hotellen af olika klass och slag voro fyllda nda till 
badrum, garderober och andra krypin, dr ngot slags bdd kunde sls 
upp, eller dr man i vrsta fall kunde ligga p golfvet. Ute p 
sydsidan, i nrheten af utstllningsfltet, uppstodo hela lger, dr 
man kunde hyra sofplatser i tlt -- och hvarenda plats var upptagen. 
Privata familjer, kafer, restaurationer -- -- ja, nda till 
polisstationerna hrbrgerade utstllningsbeskande, som annars skulle 
sett sig ndsakade att tillbringa natten p gatan.

Rrelsen i staden var otrolig och omsttningen af pengar oerhrdt stor 
under de sista veckorna. Krog- och spelhusvrdar och andra, som gjorde 
i bde bttre och smre affrer, togo in mynt i nftal. Lngs alla 
gator och vgar, som ledde ut till expositionen, stimmade massor af 
mnniskor fram och ter frn tidigt p morgonen till sent in p 
ntterna. Utstllningsomrdet sjlft var oaktadt sin jttelika 
utstrckning en enda myrstack af oroligt, jktande, myllrande lif -- 
som om enhvar skt tvinga in det yttersta mjliga i de f dagar, som 
terstodo. Och bantgen dnade oupphrligt frn och till Chicago, 
stndigt fverfyllda af passagerare.

Det gick i oafbrutet crescendo nda till den frsta november. D 
upphrde p en gng tillstrmningen af folk till de inkommande tgen. 
Om ett par dagar kunde hlften af de utgende instllas. Drp fljde 
ett kort uppehll af lugn, hvarunder litet hvar skte i ngon mn hmta 
andan -- och s brt den stora strejken ut.

P Chicago, Burlington & Quincy-banan -- C. B. & Q. ssom den vanligen 
kallades -- dr Isak Peltonen var anstlld, hade Johnston, Annis 
husbonde, tagit sig att frm manskapet till deltagande i strejken.

-- -- Utan oss skulle banbolagen icke kunnat frtjna en slant mera n 
vanligt under det sista halfret, slutade han ett andragande i 
lokomotivstallet till en flock arbetare, bland hvilka ocks Isak befann 
sig. -- Det r vi, som svettats och slitit dag och natt fr att fylla 
deras penningpsar och drfr r det vr rtt att ocks dela deras 
vinst. Men fr man inte sin rtt med godo, s tvingar man sig till den!

-- Mnne vi inte redan ftt vr del? invnde Isak saktligt. -- Jag 
tnker att andra vl likasom jag frtjnat mera de sista tiderna.

-- Det ha vi vl gjort, medgaf Johnston -- men det r ingenting annat 
n ln fr vrt extra arbete vi ftt. Vinsten ha de tagit hel och 
hllen, och den skulle de aldrig kunnat f utan oss.

-- Och utan dem skulle vi hvarken kunnat f ln fr extra eller fr 
vanligt arbete!

-- Taladt som en scab! -- Ni borde vara den sista att draga er undan, 
Eisk! Men vi ha ingen tid fr prat. Vi ro alldeles tillrckligt mnga 
att icke behfva bry oss om hvad den ena eller andra gr, men hlst 
ville vi naturligtvis ha alla med. Hvem r med och hvem emot oss?

-- Jag vill inte strida med mitt brd, frklarade Isak kort. -- Sedan 
jag kom i bolagets tjnst har jag ftt rligt betaldt fr rligt 
arbete, och s lnge jag det fr blir jag kvar.

-- Likas gr jag! -- och jag med! -- och jag! -- och jag! -- jag 
ocks!

Flera af dem, som slto sig till Peltonen, skulle aldrig riskerat brja 
oppositionen, s mycket det n bjd emot att lmna arbetet. Men d isen 
en gng var bruten, voro de icke trga att flja exemplet.

Johnston var lika hpen som frbittrad. -- -- Han hade p frhand 
frskrat de andra ledarne att hvar man p C. B. & Q. var sker -- -- 
s stort inflytande hade han nog dr. Och nu vgade han icke ens sga 
ut hvad han tnkte -- -- drtill hade han eldaren, som kommit Isak fr 
nra, i alltfr frskt minne.

Fljande morgon var strejken i full gng. Och innan dagen gtt frbi 
hade de olika jrnvgsbolagen slutit sig tillsamman samt enats om att 
p inga vilkor gifva vika, utan fra striden till slut med samflda 
krafter.

De af manskapet, som stannat kvar i arbete, erhllo nyo kvarter och 
frplgning p stationerna, hvilka stlldes under bevakning af enkom 
frhyrdt, vl bevpnadt manskap. Med hvart tg fljde likaledes vakter, 
frsedda med revolvrar och repetergevr, svl p lokomotivet som i 
konduktrsvagnen. Arbete fans fullt upp och frtjnsten var strre n 
ngonsin. Men det var i alla fall en ohygglig tid.

Isak Peltonen tnkte visst mycket sllan drp att han nra nog vgade 
lifvet hvar gng han frde sitt lokomotiv ut frn stationen eller 
hmtade det tillbaka. Men s mycket oftare tnkte han p tgets och 
passagerarnes de, ifall de strejkande utfrde sitt ofta uttalade hot 
att gripa till vld.

Sjlfva stationsomrdet var nog ngot s nr vl bevakadt, men mera 
kunde bolaget icke gra, utan mste i frigt lita hufvudsakligen p 
frarnes ppasslighet. Och frarne ter mste lita minst lika mycket p 
sina egna gon som p signalerna -- hvilka ju kunde vara falska.

Till och med Isaks kallblodiga lugn begynte smningom hota att gifva 
vika. De fregende mnadernas frtvifladt anstrngande arbete hade 
varit den smsta mjliga frberedelse fr den tid, som nu fljde och 
som krfde allt hvad de spnstigaste nerver kunde gifva.

Hvad nerver voro fr ngot visste Isak vl icke, men hvad han visste 
var att han brjade knna sig rdd hvar gng han steg upp p sitt 
lokomotiv. Och under sina lediga timmar var han likaledes nedstmd och 
orolig, oaktadt de fortsttningsvis snabbt kade besparingarna.

Icke ens Anni kunde starkare lngta efter den dag, d de skulle vnda 
Chicago och Amerika ryggen. -- -- Fr sin del skulle han hlst gjort 
det genast, om det ej bjudit emot att just nu lmna tjnsten -- -- som 
om han varit rdd fr Johnston och de andra!

Anni hade han fr frigt icke sett mera n en gng sedan strejken 
brjade, en afton d han trots kamraternas varningar lmnat det 
bevakade omrdet och begifvit sig ut p vstsidan. Honom hade ingenting 
vederfarits, men d Anni nsta morgon sanningsenligt besvarade frgan 
hvem det var, som beskt henne, undanbad Johnston sig sdana visiter 
fr framtiden. Hon fick lta bli att taga emot scabs, s lnge hon var 
i hans hus!

Isak bara smlog d han lste Annis bref om saken. I det hela gjorde 
det ju inte stor skilnad -- -- hon kunde vl lmna den tjnsten, om s 
skulle vara. Men just nu var det inte ltt att ens skaffa henne
ett hyggligt kvarter -- -- det gamla boardinghuset var fullt af 
strejkande -- -- --

N, lnge kunde det hr elndet vl inte mera rcka -- -- och hon hade 
det tills vidare bra nog dr hon var -- -- --



IV.


Deltagarnes i strejken frbittring stegrades dagligen, i mn som  ena 
sidan hoppet om eftergift frn bolagens sida syntes mera aflgset och  
den andra svrigheterna att fortstta striden kades. Sedan flertalet 
inom de frsta veckorna gjort slut p sina besparingar frn de goda 
mnaderna, begynte frgan om dagligt brd allt entrgnare pocka p svar 
-- och ofrmgan att besvara den dref allt flera fver till dem, som 
yrkade p vldstgrder.

De drefvo slutligen sin vilja igenom. Ledarne beslto att med vld
ska tvinga en af hufvudlinjerna att instlla ocks post- och 
passageraretgen, de enda, som nnu voro i gng. Lyckades det, s mste 
vederbrande falla till fga.

Men Johnston upptrdde som medlare.

Innan de skredo till tgrder, hvilka skulle gifva frtryckarne rtt 
att erhlla militrskydd fr sin egendom, ville han fresl att de 
skulle frska skrmma scabmanskapet p en eller annan linje att lmna 
arbetet. Gick det inte, s terstodo alltid krafttgrderna.

Och i den vgen ville han fresl C. B. & Q. Dr fans en rkescab, som 
de andra fljde -- en usel invandrare, som kommit till landet fr 
mindre n tv r sedan utan en cent i fickan -- och som nu var deras 
frmsta man. Kunde de drifva honom i vg, s tog Johnston sig att 
svara fr de friga.

Ledarne samtyckte. Det kunde i ingen hndelse skada att frst vnda sig 
mot en enstaka individ -- -- drmed var det ej s noga.

Tidigare p hsten hade expressen kommit in kort fre solnedgngen, vid 
full dager, s att man nnu kunde urskilja allting p banan och i dess 
nrhet. Men ju lngre rstiden skred framt, desto mera skumt blef det 
vid tiden fr expresstgets ankomst, tills det slutligen i december 
dnade in p stationen i fullt mrker.

Dr fans en punkt, en half mil eller s innan banan ndde de yttersta 
husen i frstaden, hvilken frarne alltid egnade srskildt spnd 
uppmrksamhet, en vxel dr C. B. & Q. lpte ihop med tre andra banor, 
som begagnade samma spr in till stationen. Frrn strejken brt ut 
visades dr alltid frst grnt ljus, hvilket frbyttes till hvitt 
endast i sista minuten -- eller till rdt om ngonting ofrmodadt kom 
emellan. Men sedan trafiken p de andra linjerna aftagit s mycket har 
signalen fr expressen vanligen varit endast hvit, s att den kunnat 
kra igenom vxeln utan minskning af farten.

Isak Peltonen r p vg hemt med expresstget, det enda, som numera 
gr fullt regelbundet p banan. I sina annonser gr jrnvgsbolaget 
vissa frbehll betrffande afgngs- och ankomsttider fr alla andra 
tg, men expressen har hittills icke klickat en enda gng. Det r 
blndande klart mnsken och drfr spnner Isak blicken skarpare n 
vanligt ut i rymden, lngs banan och den ppna terrngen nst intill, 
bort t det hll dr signalen vid den stora vxeln snart br komma i 
sikte.

D han slutligen fr syn p den, drar han ofrivilligt ett djupt andetag 
af lttnad. Det r hvitt ljus.

Allt klart! sger vakten med repetergevret, som fljer med p 
lokomotivet. Han knner ocks redan linjen s pass vl, att han vet 
huru ringa svrighet det skulle erbjuda de strejkande att stlla till 
ngot brk just dr i nrheten.

Ngra gonblick till fortstter tget ssom frut, medan Isak hller 
gonen stadigt fstade p det hvita ljuset, som kommer allt nrmare. S 
frsvinner det med ens -- och ett blodrdt sken strmmar nsta sekund 
emot honom, ut fver banan.

-- Rdt! ngonting r p frde! ropar vakten. Och Isak griper mekaniskt 
efter ndbromsen med hgra handen, medan den vnstra gr det ndvndiga 
greppet fr att stoppa farten.

Men inom mindre n en sekund slpper han p full nga igen och lter 
handtaget till ndbromsen g. Det skarpa mnskenet har visat honom 
skuggan af en oredig massa, som r gmd bakom vxelkarlens koja.

-- Stoppa! -- stoppa tget, karl! -- -- hvad satan tnker ni p?

Vakten sker skjuta honom t sidan fr att sjlf stanna lokomotivet. 
Men Isak griper honom utan ett ord med ena handen om strupen, medan den 
andra fortstter att slppa p nga, s att tget i ursinnig hast rusar 
frbi den farliga punkten och vidare t stationen till.

Dr ljuder ett flerstmmigt "danm the scab!" och ett par revolverskott 
smlla bakom dem utan att gra ngon skada. Men frst nr den sista 
vagnen hunnit genom vxeln, slpper Isak vakten, som vid det laget r 
halft kvfd.

-- Jag sg skuggan af flera karlar p banan och tnkte att signalen var 
falsk, men hade inte tid att frklara, sade han likasom ursktande. Och 
kort drp krde expressen in p stationen utan att dess passagerare 
hade minsta aning om att ngonting ovanligt varit p frde.

Men s fort Isak Peltonen kunde lmna sitt lokomotiv, begaf han sig ut 
till vxeln och dr fann han ganska riktigt banvakten bunden samt 
frsedd med en boll smutsigt bomullstrassel i munnen.

Fyra karlar med masker fr ansiktet hade fverfallit honom, berttade 
mannen, s snart han spottat ut den vrsta smaken, och det s 
ofrmodadt, att han knappast hunnit tnka innan han fann sig instngd. 
Men han kunde nstan svra p att han knt igen Johnstons rst.

Isak gick tillbaka till stationen och aflade rapport p kontoret.

-- ndtligen! sade chefen. -- Om de blott ville gra litet mera, s 
skulle vi alldeles skert f militr -- men anhlla drom kunna vi 
ocks redan p grund af det hr.

Drom hade Isak ingen sikt att uttrycka. Men han frklarade att han 
icke vidare ville fra passageraretg. Det var fr stort ansvar. -- 
Godstg nog, tillade han.

-- Ni behfver inte bry er om hvad slags tg ni fr, invnde chefen. -- 
Om det r lefvande eller dd frakt r ju er fara alldeles lika.

-- Det r inte fr mig sjlf jag r rdd, sade Isak. -- Men d jag 
tnker p de mnga mnniskorna i vagnarna, s har jag lust att stanna 
fr hvar stubbe, som kastar skugga fver skenorna. Och efter det hr 
vet man inte hvad de stlla till.

Chefen insg att Isak i det nrmaste ntt den punkt, dr en 
lokomotivfrare upphr att vara fullt sker -- han hade sett sdana 
fall frut. De voro f, som skulle hllit ut s lnge.

-- All right! sade han efter ett par gonblick -- ni skall slippa fra 
tg, tills ni hvilat er litet. Tag en vecka fr att g omkring hr med 
Jackson, bitrdande banmstaren, och lra hvad ni behfver fr att 
sedan kunna tura med honom. Det blir halfva veckan p linjen och den 
andra hlften hr. Men i morgon mste ni nnu taga expressturen, s jag 
slipper brka om annan frare s hr sent p aftonen.

Det gick Isak grna in p. -- En hel vecka s godt som ledig! -- -- och 
sedan bara halfva veckan p linjen! -- Nu var det p tiden att Anni 
sade upp sin tjnst. Jacksons hustru, som hade deras kosthllning, 
talade ju jmt om att hon behfde hjlp. Det kunde Anni taga sig, s 
fick hon bo p stationen -- kanske med ln nnu till!

Mrs Jackson var frtjust fver frslaget, men mste tala med 
chefskapet, innan hon kunde sga ngot bestmdt om lnen.

Isak gick omedelbart till vrket med frfattande af ett bref till Anni. 
Hon skulle genast sga upp tjnsten. Hans tg kom in lrdag afton och 
sndag morgon skulle de lta viga sig. Arbetet skulle bli mycket 
lttare hrefter, och s lnge strejken rckte fingo de bo p 
stationen. Hon skulle bara komma dit lrdag afton och hmta sin kista 
med sig. -- P morgonen stack han sjlf brefvet i postldan, innan han 
ngade bort med expressen.

Anni upplefde en stund af blandad frjd d brefvet lrdag morgon 
tillstlldes henne. Utan att tfva gick hon in till sitt husbondfolk 
och meddelade s godt hon kunde att hon ville sga upp sin plats.

-- Hvarfr just nu?

Ja, det var vida svrare att frklara med den engelska Anni hade till 
sitt frfogande. Men efter ett otal frgor blef det dock klart fr dem, 
att Isak nu kunde gifta sig samt att han var p sin sista tur med 
expressen. Och d svor Johnston med hopbitna tnder -- -- s vidt det 
berodde p honom skulle det vrkligen bli den frb--de scab'ens sista 
frd!

Anni var s ifrigt sysselsatt hela dagen med att stlla allting i 
ordning, att hon frst fram emot aftonen kunde begifva sig p vg. Men 
p stationen trffade hon genast en af Isaks vnner, som frde henne 
och hennes kista till Mrs Jacksons kvarter.



V.


Ute p prrin, omkring ett halft dussin mil frn Chicago, dr C. B. & 
Q. linjen p en kulvert gr fver en liten bck, var en man ifrigt 
sysselsatt p banan kort efter mrkrets inbrott. Bredvid sig hade han 
en ppen pse med ngra vrktyg, af hvilka han frskte ett efter annat 
fr att lossa de spilar, som fasthllo en skena nra intill kulverten. 
Han var tydligen van att handskas med vrktyg, men det drjde dock en 
tmlig stund innan skenan lossnade.

Slutligen lyckades det. Mannen kastade den sista spiken ned i bcken 
och stack vrktygen tillbaka i psen, den han hngde fver axeln. S 
rrde han litet p skenan fr att frskra sig om att den var ls, men 
flyttade den icke, utan steg ned i diket vid banan. Drifrn tog han 
upp en stng och skt med en kvick stt den lsa skenan int banan. Det 
gick ypperligt. Han lade skenan tillbaka p dess plats och tertog sin 
plats i diket, hukande sig ned vid en liten videbuske.

En ppasslig frare med goda gon skulle nstan skert kunnat se att en 
skena var borta, i s god tid att tget hunnit stannas. Men om skenan 
skts undan frst d lokomotivet var fr nra att mera kunna stoppas, 
s mste det spra ur. I den frsta villervallan var det knappt 
tnkbart att ngon skulle se sig om efter upphofsmannen -- som fr 
frigt inom mindre n en minut kunde frsvinna i mrkret.

En god halftimme vntade mannen i diket, innan expressen kom i sikte -- 
hvsande och dnande och med den vldiga reflektorlampan lysande upp 
banan ett bra stycke i frvg.

Isak Peltonen str p sin post, med gonen stndigt fverfarande de tv 
skenstrngarna framfr lokomotivet. Allt nrmare den lilla videbusken 
kommer han, utan minsta tanke p fara dr ute p den slta prrin.

Nu ser han kulverten -- s lngt hans blick nr ligga skenorna jmna, 
med sina slitna ytor glnsande som silfver i det gulaktiga lampljuset
-- -- om en kvart r han framme -- -- -- och i morgon -- i afton -- r 
han fri -- -- och An -- -- --

D ser han ngonting mrkt -- en man -- resa sig ur diket --
han skjuter en stng fram mot skenorna -- en af dem rullar
t sidan -- -- --

Frarens hand griper blixtsnabbt ndbromsen -- -- den mrka gestalten 
tar ett steg som till flykt -- -- och med ett vldigt sprng flyger 
Isak rtt p honom, i samma gonblick som de frmsta lokomotivhjulen 
braka mot en sleeper.

Lokomotivet rifver upp banan fver kulverten och rullar ned frn 
banken, dragande tendern ned i bcken. Bagagevagnen kastas i samma nu 
ocks p sida ned p marken, men den frsta af passagerarevagnarna blir 
stende p sina hjul, med ena ndan i diket. Och de friga stanna tack 
vare ndbromsen p banan, ehuru de stta ihop med ett ljud som om deras 
sista timme slagit.

Konduktren och ett par bromsare komma springande med lyktor frn andra 
ndan af tget. Vakten ligger p marken ett stycke frn lokomotivet, 
med repetergevret i handen.

-- Tror inte han r dd, sger eldaren, som rddat sig med ett sprng 
frn tendern -- han bara hoppade ett gonblick fr sent. -- -- -- Men 
fraren ser jag inte till -- fast han hoppade frst. -- --

De funno honom vid bagagevagnen, som fallit fver nedra delen af hans 
kropp. Under honom lg en annan kropp, med hufvudet tryckt mot marken 
och med Isaks bda hnder kring strupen -- -- --

Konduktren skickade gonblickligt en man till nrmaste station fr 
lokaltrafiken, en half mil drifrn, fr att telegrafera.

       *       *       *       *       *

Isaks vn skte underhlla Anni s godt han kunde, medan hon vntade p 
perrongen, men han blef allt mera tankspridd i mn som minuterna skredo 
framt, utan att expressen hrdes af. -- -- Det kunde aldrig hnga rtt 
ihop. -- -- -- Och dr kom chefen sjlf rusande ut ur kontoret!

-- Tag N:o 708 med reparationsvagnen och tre passagerarevagnar utt 
linjen, befallde han.

-- Expressen har sprat ur sex mil hrifrn -- -- och sg till t 
banlkaren att flja med -- fort!

-- Kom med! sade Annis sllskap.

D de kommo fram, med reparationsvagnen skjuten framfr lokomotivet, 
var allt i samma skick som frut, utom att flera passagerare samlats 
omkring bagagevagnen. Konduktren rapporterade till doktorn att ingen 
af passagerarne var illa skadad.

-- Men jag tror fraren och en till ftt sin sista knck, tillade han, 
med en rrelse af hufvudet mot bagagevagnen.

Doktorn stack handen under Isaks brst.

-- Inte nnu, sade han -- ehuru han fga kan ha lngt kvar.

De anvnde frst domkrafterna p bagagevagnen och skrufvade den inom 
ngra minuter s hgt upp, att de bda kropparna kunde dragas fram.

Det ryckte i Isak, d de tvingade in litet whisky i hans mun. Men frst 
nr de med vld lsgjorde hans hnder frn den andre vaknade han upp. 
Den andre var Johnston och han var dd -- med strupen hopklmd som af 
ett skrufstd.

Isaks frsta rediga blick fll p Annis ansikte, som med stel skrck i 
dragen var lutadt fver honom. S riktades den p doktorn, som hll p 
att gra ett hastigt fverslag af hans utsikter.

Doktorn reste sig och skakade p hufvudet.

-- M dr -- -- finnas ngon -- prst p tget? hviskade Isak, d 
konduktren bjd honom mera whisky.

-- Ah, inte behfva vi nnu tnka p prst -- -- doktorn kan
vl -- -- --

-- Inte fr mig, afbrt Isak otydligt -- -- fr att viga -- -- --

Konduktren trodde att han yrade och befallde en negeruppassare frn 
expressen hmta en madrass att bra honom p.

-- Nej -- -- jag har pengar, frklarade Isak anstrngdt. -- -- Hon fr 
dem -- -- om hon r enka -- -- frga om ngon r prst -- --

Han blickade mot passagerarne, som stodo omkring. Och konduktren, som 
ndtligen begrep, frklarade fr dem hvad mannen ville; frgade om 
ngon af dem var prst och kunde viga honom och flickan dr bredvid.

En ldre man tog ett steg framt ur hopen.

-- Prst r jag inte, men distriktsdomare och berttigad att viga -- om 
det r allt han vill.

Isak nickade tyst bifall, men Anni brast i grt, d hon uppfattade 
hvarom det var frga. Och under de f minuter den korta ceremonin 
varade snyftade hon s, att hennes svar knappast hrdes, ehuru de mnga 
mnniskorna frhllo sig ljudlst stilla.

-- -- -- och i kraft af mitt mbete frklarar jag drfr i dessa 
vittnens nrvaro, eder, Eisk Peltonen och Anni Heikkil, fr man och 
hustru, slutade domaren hgtidligt.

Isak var nstan medvetsls p nytt d det var fver. Men sedan de 
frsiktigt flyttat honom p en madrass, buro de honom in i den nrmaste 
af vagnarna och kryade upp honom med en ytterligare dosis whisky. Det 
gjorde alls ingen skilnad huru mycket de gfvo honom, sade doktorn.

Anni satt invid honom p golfvet.

-- Nu -- -- fr du -- -- kpa hemmanet, yttrade han sakta -- -- sedan
-- -- vlja bland -- bsta i Alastaro -- -- -- inte nnu ens
tjugufem -- -- --

-- Ah, Herre Jesus! snyftade Anni -- -- -- det hinner jag vl tnka p 
sedan -- -- -- Kanske du inte hller dr nnu -- --

Isak frambragte ngonting liknande ett smlje ssom enda svar. Och d 
tget omedelbart drp satte sig i rrelse, frefll det som om han 
vrkligen brjat yra.

Han mumlade orediga ord, om sitt vackra lokomotiv, om signaler, om 
Johnston -- --

-- Stoppa! -- stoppa! Det lyser rdt! ropade han en gng, men sjnk 
genast drp igen i half dvala och lg med slutna gon.

Frst nr de buro honom ut ur vagnen och lade honom p sjukbren, som 
stod i beredskap, ppnade han dem igen och sg sig omkring, ehuru 
synbarligen utan att knna igen ngon. Men d de lyftade upp bren och 
satte sig i rrelse, trffade skenet af den stora, elektriska 
perronglampan hans gon och d klarnade de fr ett par sekunder.

-- Hvitt ljus! sade han tydligt -- allt klart -- nu kunna vi fara p!

Handen gjorde en famlande rrelse -- s fllo gonlocken ihop. Hans 
sista frd var brjad.

Och antagligt r vl att signalerna voro hvita hela vgen utfr till 
ndstationen.




FRN URSKOGEN.



Ett dynamit-attentat.


Bland den samling hufvudsakligast utskottsmnsklighet vi hade i vr 
camp nere i urskogarna var Pietari Taivalmaa ingalunda det minst 
originella exemplaret. Han var ordningsman i lgret och draf framgr 
utan vidare fr enhvar, som har hlst ngot begrepp om lifvet i ett 
lger af jrnvgsarbetare, att han var en mera n vanligt duktig karl.

Det r icke s alldeles ltt som det mjligen kan frefalla den 
oinvigde att hlla styr p ett eller annat hundratal mn, 
representerande ett rundt tiotal olika nationaliteter, af hvilka enhvar 
fr ngon orsaks skull anser sig bttre n alla de friga. Gemensamt 
arbete, gemensamma mltider och icke minst den gemensamma sofbaracken 
orsaka s mnga sammansttningar af intressen, att anledningar till 
grl stndigt yppas. Och grlen utmynna s godt som utan undantag 
alltid i slagsml, svida de icke afklippas i tid.

Vidare r hygienin i en sdan urskogscamp af rtt stor vikt. Hvarhlst 
den otroligt feta och djupa matjorden grfves upp under arbetet stiga 
dunster upp, som pminna lngt mera om frmultnade djur- n om 
vxtlmningar. Hvarje ny skrning snder alltid tskilliga af de nyare 
arbetarne, de, som nnu icke vant sig vid klimat- och andra 
frhllanden, till hospitalet med sumpfeber. Men drfr r det ocks af 
s mycket strre vikt att snyggheten i lgret och dess nrmaste nrhet 
r mjligast klanderfri, s att dess innevnare tminstone nattetid 
kunna fylla sina lungor med ren luft. Det r en annan anledning till 
stndiga kollisioner med ordningsmakten, hvars utfvare endast genom 
oafltlig ppasslighet och omutlig strnghet kan frhindra att campen, 
trots asgamarnas renhllningsarbete, frvandlas till -- -- -- ja, det 
r lttare att frestlla sig n att beskrifva hvad den skulle bli.

Och s finnas likvid-dagarna, d en stor del af besttningen omstter
sina anletens svett i spritvaror. Isynnerhet i lger, som hafva en 
kommissariatsbutik, ro sdana dagar bullersamma, ty till dem infinna 
sig alltid arbetare frn grannlgren, och d gr det sllan af fr 
mindre n generalbataljer, s storartade att icke ens ordningsmannen 
kan afstyra dem. Det mesta han kan gra -- och det endast om han r 
rtter man fr sin post -- r att s leda drabbningen att frmlingarna 
drifvas ut, ty ehuru ofta fverlgsna till antal sakna dessa vanligen 
ndig sammanhllning och disciplin fr att kunna framgngsrikt motst 
en samlad attack.

Hraf framgr emellertid att ordningsmannen, som br all denna 
mngskiftande mbetsmannaansvarighet p sina skuldror, mste vara en 
karl af det rtta slaget -- det slag, som i allmnhet r s sllsynt 
fverallt i vrlden. Och hr r det mhnda p sin plats att anmrka 
att i alla lger, dr fverhufvudtaget finska arbetare funnos, en af 
den var ordningsman, camp-chefen, "kaptenen", som tillsatte dem, m 
sedan ha varit af hvad nationalitet som hlst. Vr ordningsman var som 
sagdt Pietari Taivalmaa, och han svngde sin spira med allt utom ltt 
hand, ehuru p det hela till allmn beltenhet.

Med ngra andra n sina landsmn, hvilka uppgingo till inemot ett 
femtiotal, eller ungefr tredjedelen af vr besttning, kunde han visst 
icke utbyta ett enda ord. Han hade kommit s godt som direkt frn Hrm 
fver New-York ned till tropikerna, och dr var sprkfrbistringen 
sdan, att han alls icke kunde tnka p att bemstra den. Men han hade 
ett oemotstndligt lttfattligt stt att understryka sina p finska 
utlagda frhllningsregler medels sin ordningsmanna-spira eller staf, 
till hvilken inom parentes sagdt en vldig tjur lmnat materialet. Den 
bar han alltid i handen, och d orden trto, frfullstndigade han sin 
mening medels ngra s vltaliga tbrder, att de sllan frfelade att 
sknka hans muntliga ordres all ndig tydlighet. Lngre gick han icke 
ofta, men om det undantagsvis blef ndvndigt, frstod Pietari 
Taivalmaa ypperligt att anvnda sin staf med ett eftertryck, som icke 
lmnade rum fr minsta tvifvel om hans vrkliga mening.

De ldre arbetarne hade smningom lrt att foga sig i de ordningsregler 
han upprtthll med s mycken energi. Gentemot dem behfde det alls 
icke komma i frga att anvnda ngra krafttgrder. Men med 
nykomlingarna var det vrre, och d en mngd arbetare alltid drefvo 
frn lger till lger, funnos stndigt nya freml fr ordningsmannens 
tjnstenit. Och drfr fans likas stndigt ett oppositionsparti, som 
gjorde lifvet bittert fr honom, ehuru det aldrig blef talrikt nog att 
ens kunna tnka p ppen revolutionr uppstudsighet. Men just drfr 
var det troligen oppositionsandan en vacker dag gaf sig luft ssom 
anarkism.

Den tyske kommissariatfrestndaren och jag sutto den dagen, likasom 
alla andra dagar sedan gromlen voro afslutade, och rkte i 
kommissariatbutiken, det vanliga sllskapsrummet i lgret. Rkte och 
tego, ty alla tnkbara samtalsmnen hade vi uttmt sedan veckor och 
mnader tillbaka. Det var redan tmligen lngt lidet p aftonen, intet 
ljud hrdes mera i nrheten, men ingendera af oss tnkte p att g till 
hvila, d hettan kndes till och med betydligt mera kvfvande n 
vanligt. Dr var tydligen ett strre skvder i annalkande och moskiter 
samt annan flygfnad drfr s efterhngsna att vi stllt lampan lngst 
bort i rummet, fr att narra dem ditt. Men rkandet var icke desto 
mindre oundgngligt ndvndigt fr att i ngon mn freda tminstone 
ansiktet.

Huru lnge vi suttit dr vet jag icke -- och det kan vl ocks fr 
frigt vara tmligen likgiltigt -- d vi med ens hrde steg, som 
hastigt nrmade sig, och ett ljud som af grt och svordomar i 
blandning. Nsta minut refs drren upp utan minsta frberedande 
knackning och in rusade en tv dagar frut antagen arbetare, en polack, 
som utan vidare brt ut i en strm af ord, polska, ryska, tyska, 
engelska och spanska ord, strre delen af dem okvdingsord och 
allesamman framfrda med s mycket tjut, tandagnisslan och annat 
ackompagnement, att hvarken tysken eller jag kunde bli kloka p hvad 
karlen ville sga.

I enlighet med urskogsetiketten lmnade jag initiativet t den, p 
hvars enskilda omrde vi fr tillfllet befunno oss, och yttrade 
ingenting, ehuru polackens vltalighet frefll adresserad till mig 
mera n till tysken. Men sedan denne med ett rytande, hvars styrka vl 
delvis ocks berodde p det tryckande vdret, frmtt honom att afbryta 
sin internationella ovettighet och vi bda utfrgat mannen p olika 
sprk, utredde vi att han ville anfra klagoml mot Pietari Taivalmaa, 
som slagit honom.

-- Hvarfr?

-- Fr rakt ingenting, frskrade polacken. Och d vi bda smleende 
affrdade det pstendet ssom ett uppenbart vldfrande af sanningen, 
brt han p nytt ut i en rad utskta okvden af polyglott natur och 
alla omissknneligt afseende vr ordningsman. Samtidigt drog han med 
synnerlig flinkhet skjortan fver hufvudet och vnde ryggen mot lampan 
fr att lta vra egna gon fvertyga oss om att han vrkligen ftt 
stryk.

Drom hade vi vl egentligen icke hyst ngra tvifvel, men om vi det 
gjort, skulle synen af hans rygg ohjlpligt ha skingrat dem. Den bar 
omissknneliga spr af Taivalmaas mbetsstaf och vittnade med sina 
tjocka, svullna, mrkrda rnder, som tckte den s lngt nedt vi 
kunde se, om att en eller annan ordningsregel med alldeles ovanligt 
eftertryck blifvit inskrpt hos klaganden.

"Taivalmaas nerven mtte ocks ha rnt intryck af det skdigra vdret", 
tnkte jag och hvisslade ut genom drren -- en lng, en kort och s 
igen en lng hvissling -- ssom tecken t ordningsmannen att hans 
nrvaro var nskvrd. Polacken tillsades att vnta.

Inom ngra minuter hrde vi ett stadigt tramp af bastanta ftter, 
sdana ingen annan n Pietari Taivalmaa gde, och omedelbart drp 
trdde han in med mbetsstafven i handen. Hans frsta gonkast fll p 
polacken.

-- Jas, hr r den herrn! sade han utan att ens frga hvarfr han 
blifvit kallad.

-- Han sger att ni slagit honom fr rakt ingenting, upplyste jag.

-- S -- -- -- fr ingenting? Fr sn't ingenting borde han ha mera, 
frskrade ordningsmannen och svngde stafven i s obehaglig nrhet 
till klagandeparten, att denne drog sig ett par hastiga steg t sidan, 
bakom vr vldiga brdlr. Den var inemot fem fot hg, byggd af plankor 
och drfr alls icke ofven ssom frskansning, men s knde sig ocks 
polacken s sker, att han omedelbart begynte sa ur sig en ny sats 
ovett p flera tungoml.

Det var ingen ltt sak att bringa honom till tystnad och knappast 
mycket lttare att f reda p hvad som hndt af ordningsmannen, som 
uppenbart alls icke ansg sig skyldig att aflgga rkenskap fr sina 
mbetstgrder. Han frklarade till en brjan endast att polacken 
rligt frtjnat stryk och ftt hvad han frtjnat.

-- Om kapten brjar hra p alla drifvare, som komma hit och bra sig 
skamlst t, s blir hr snart en skn ordning, sade han trumpet.

Men han lt slutligen dock frm sig att svara p mina frgor, ehuru 
frst sedan jag frskrat att endast nyfikenhet frestafvade dem -- 
alls intet tvifvel om rttmtigheten af den upptuktelse han tilldelat 
den mngsprkige polacken.

Denne hade tilltit sig att -- -- -- ja, vi kunna ju sga att han 
betett sig ohygieniskt ttt utanfr sofbaracken. Och Pietari Taivalmaa, 
som hade ett utmrkt vderkorn fr allehanda fvertrdelser af 
ordningen, hade ertappat honom p bar grning samt hade utan vidare 
medels mbetsstafven gifvit lmpligt uttryck t sin sikt om illddet.

Den hade missddaren gonblickligt uppfattat och hade skt rddning i 
en skyndsam retrtt in i sofbaracken -- s skyndsam att han icke hunnit 
tnka p att ordna sin ngot derangerade toalett, hvilken naturligtvis 
vckt hjdlst jubel bland de friga. De hade till och med i 
frbifarten med hnder, ftter och ett eller annat tillhygge skt 
frfullstndiga den tuktan syndaren redan gtt, och det hade gjort 
polacken s rasande att han brjat tjuta och vrla som ett vildt djur, 
s snart han ntt skyddet af sin sofplats.

Frst hade de endast skrattat t oljudet, men d fridstraren 
synbarligen hade fr afsikt att fortstta det under obestmd tid och 
bara vrlade vrre, nr han tillsades att hlla sig tyst, hade 
Taivalmaa ftt lof att trda emellan. Och d synen af mbetsstafven 
icke gjort tillbrlig vrkan, hade han sett sig tvungen att anvnda den 
-- med lngt mera n vanlig frikostighet, emedan brjan af kuren endast 
frambragt starkare tjutande n frut.

Bde tysken, fr hvars uppbyggelse jag fversatte historien i mn som 
den framgick ur svromlet, och jag sjlf lyckades hlla bermvrdt 
allvarsam min under dess fortgng. Och likas medan jag i ett kort och 
p sak gende anfrande meddelade polacken min sikt att honom icke 
vederfarits annat n rttvisa samt frstndigade honom att begifva sig 
tillbaka till sofbaracken och framgent icke lta slikt komma sig till 
last. Men han hade knappast hunnit ut genom drren -- med skjortan i 
handen och den zebra-lika ryggen fullt belyst af lampan -- innan vi 
bda vid synen af Taivalmaas bistert triumferande min hgljudt gfvo 
vra knslor luft.

Det kunde polacken omjligt undg att hra. Och det blef droppen, som 
kom hans vredes sklar att flda fver -- frst i och genom en hop 
polska yttranden, dem vi icke frstodo, men som helt skert ej voro 
vlsignelser, och drnst genom en p bruten ryska uttryckt frhoppning 
att vi skulle skratta lika godt d han lt oss samtligen flyga in i
-- -- -- ett till och med varmare klimat n Costa Ricas.

Det frmdde mig endast att ppna drren och ropa ut i mrkret ett 
lfte om en ytterligare, gonblicklig och frdubblad dos ordningsmakt, 
svida han icke genast frsvann ur hrhll. Men d jag meddelade hans 
hotelse t kommissariatfrestndaren, som varit tv r lngre n jag 
dr nere och fljaktligen knde folket bttre, sg denne allt utom 
skrattlysten ut.

-- Fy fan! sade han hjrtligt. -- Den karlen hrde till ett lag, som 
arbetade i Ortegas-tunneln och blef upplst, d dr stulits en hop 
dynamit. Arbetarena frdelades lngs linjen, s att de ej skulle kunna 
stlla till ngot gemensamt spektakel, men omjligt r det alls inte 
att han hmtat en eller annan patron med sig hit. Vi mste fnga in 
honom, innan han frsker utfra sina vnliga afsikter.

-- Jas! sade Pietari Taivalmaa, d han fick del af det nya saklget -- 
r han en af den sorten? Vnta tills jag fr tag p honom igen! Den hr 
tingesten -- med en nstan m blick p mbetsstafven -- tar nog snart 
de funderingarna ur honom!

Drmed mnade han sig ut, antagligen fr att omedelbart prfva 
ofelbarheten af sin metod, och sg bde frvnad och indignerad ut, d 
jag hll honom tillbaka.

-- S brdt r det inte. S lnge dr r rrelse i lgret och han ser 
att vi ha ljus, vgar han icke fretaga ngonting, trodde tysken. -- 
Och har han ngon dynamit, s r den vl troligen gmd ngonstdes i 
skogskanten. Det vore inte svrt att knipa honom, om vi bara hade en 
aning om hvar det kan vara.

-- Frsta dagen han kom sg jag honom tumla med ngonting vid den stora 
stenen nra spngen, som gr upp till brgsbyn, upplyste Taivalmaa. -- 
Och det skulle inte vara ett dligt gmstlle.

-- Tio mot ett att det just r dr han har sitt upplag! Det frenklar 
saker och ting hela hopen, funderade tysken. -- Om vi s tyst vi kunna 
och hlst en om en begifva oss upp dit och vnta tills han kommer, s 
knipa vi den juvelen. Han vgade skert inte g rtt dit, d han ej 
kunde veta, om ngon af oss fljde honom i mrkret.

-- Vnta ett gonblick, invnde jag. -- Det r nog sannolikt att vi 
kunna komma fver honom dr i nrheten, men lngt ifrn skert att han 
inte slipper undan i mrkret. Vi mste stlla en karl vid hvart spr, 
som leder ut frn lgret -- de ro ju bara tre -- s att vi i alla fall 
f tag p honom, ocks om han slinker oss genom fingrarna vid stenen.

Tysken medgaf genast riktigheten af frslaget, men ordningsmannen 
tyckte att det vore bde enklare och skrare att utan vidare skjuta 
polacken.

-- Kapten har ju en god revolver, sade han -- och med en sdan hund 
behfver man vl inte vara s nogrknad. Hvad gra vi dessutom med 
honom, om vi taga fast honom. Skjutas borde han! slutade Taivalmaa med 
lugn blodtrstighet.

-- Vi ska inte bry oss om skinnet, innan vi ha bjrnen. Kalla nu p 
frman Parviain till fjrde man, afklippte jag vidare diskussion.

Frmannen infann sig ofrtfvadt, upplystes om hvad som var p frde 
och fick sig anfrtrodt ett af spren, medan tysken begaf sig till det 
andra och jag tog mig det tredje, det, som ledde nra frbi den 
misstnkta stenen. Den anhll Taivalmaa att f p sin lott, nstan som 
om han ansett det vara sin rtt.

-- Men var frsiktig, varnade jag. -- Om han redan hunnit f tag p sin 
dynamit, kan det ltt bli obehagligt.

-- Strunt! sade ordningsmannen fraktligt. S mrkt som det r, kan han 
inte se att kasta. Och inte r man nu vl rdd fr en polack hller!

Det var vrkligen s beckmrkt, att endast gammal bekantskap med 
terrngen gjorde det mjligt fr oss att finna vra poster, till hvilka 
vi smgo oss s tyst omstndigheterna medgfvo. Vi kunde icke ens se 
den stora stenen, men Taivalmaa, som noga visste hvar den lg, lmnade 
mig, d vi passerade frbi, och ngra gonblick drp var jag sjlf 
framme vid den punkt jag skulle bevaka.

Spngen, dr jag var posterad, var s smal att knappast en katt kunnat 
obemrkt smyga frbi mig, skert ingen fullvuxen karl. P bda sidor 
stod skogen som en vgg, ssom all tropikernas skog s ogenomtrngligt 
hoptrasslad af lianer, buskar, klngvxter och parasiter af tusen slag, 
att man icke ens krypande kunde lmna de trnga vgar, som huggits upp 
fr att frmedla samfrdseln med lgret.

Men d man vnde ryggen t skogen, var mrkret ute p den rdjning af 
ngra tunnland, som gjorts fr vrt lger, p lngt nr icke s svart 
som det frefallit, nr vi kommo ut ur kommissariatbutiken. Jag kunde 
till och med om en stund otydligt urskilja en mrk massa ett halft 
dussin famnar frn min post: den misstnkta stenen, i hvars nrhet jag 
visste att ordningsmannen stod p pass.

Men d s var, kunde det ju ocks mycket ltt hnda att polacken sett 
ngon skymt af oss, medan vi gingo fver den ppna terrngen. Och om 
han det gjort, s mste han veta hvad vi frehade -- -- -- hade 
troligen i sdant fall skyndat rtt till gmstllet, dr han hade sin 
dynamit -- -- -- och visste nogsamt att den bsta utsikten till 
rddning lg lngs spret upp mot byarna i brgen -- -- det jag 
bevakade -- -- --

Jag gjorde hgervndning kvickare n en gardist p mnstringsparad, d 
jag tyckte det prasslade i grset. Det var ingenting. Men jag flyttade 
mig nd ett par steg t sidan, bort frn sjlfva spngen och knde 
efter revolvern i fickan.

Taivalmaas id var nr allt gick omkring dock icke att frakta -- -- -- 
och mera n sjlffrsvar vore det vl noga taget inte att -- -- --

D skymtade jag ngonting rrligt ett stycke frn det svarta jag visste 
var stenen. Jag hukade mig instinktlikt ned, men hrde i detsamma ngot 
trffa en trdstam ett bra stycke t vnster, och nsta gonblick 
dnade det skarpare n ett kanonskott, ett bjrt rdgult sken lyste fr 
en sekund upp de nrmaste stammarna, stenen, en gestalt ett dussin steg 
nedanfr och en annan i sprng mot den frsta.

Det var icke mera n en gonblicksbild, men den var fullt tillrcklig 
att klargra hvad som hndt. Polacken hade hrt eller sett Taivalmaa 
och hade trffat en trdstam bortom stenen i stllet fr denne. Men 
innan jag ens hann tnka det redigt, hrde jag ordningsmannens rst.

-- Sdana konster skall jag kurera dig fr -- -- nu ska du f se p 
fan!

Nsta ljud hrrrde utan minsta tvifvel frn mbetsstafven.

Jag rt t honom att inte sl och rusade dit s fort jag kunde i 
mrkret, som ter frefll ogenomtrngligt.

-- Han kan ha en annan patron p sig, frklarade jag min order -- och 
den kan ni rka trffa.

Polacken lg platt p magen, ssom han fallit d Taivalmaa kastade sig 
p honom, och denne hll honom med ett frtvifladt grepp om nacken.

Vi knde p karlen, som var naken nda ned till midjan och tycktes till 
hlften kvfd, dels af raseri, tror jag, och dels af Taivalmaa. Men 
hvarken i byxfickorna eller i stflarna hade han ngot af farlig natur, 
och d ansg jag mig icke ha vidare skl att afhlla ordningsmannen 
frn tillmpande af sin mbetsmetod, medan vi vntade ngra minuter p 
ett par lyktor, som skyndsamt nrmade sig frn sofbaracken och kket.

D de kommo, funno vi den frolyckade attentatorns skjorta nra intill 
och i den tv ytterligare dynamitpatroner, hvilka han tydligen varit 
rdd att hlla i handen nr han kastade den frsta.

Om Taivalmaa varit endast helt litet mindre snabb
i vndningarna -- -- --!

S godt som hela besttningen hade skyndat till stllet, och d de 
fingo klart fr sig hvad dr varit i grningen, dagalade de en hardt 
nr oemotstndlig lust att anstlla en lynchning.

-- Hvarfr inte? sade till och med Antti Ulukka, som nd var den 
fredligaste karl vi hade i lgret -- nog kunde man vl gra
det -- -- -- Fast inte blef det ju nd annat n buller af!

Jag afklippte fverlggningen genom att lta fra fremlet drfr till 
sjukbaracken, dr vi bundo honom utstrckt p ryggen p en tom sng, s 
att han icke kunde rra sig utan att taga den med sig.

-- Och det lter han vackert bli med, frskrade vr ordningsman med 
omild uppsyn, nr han drog till den sista knuten.

-- Nog var det tmligen farligt i alla fall att utan vidare rusa p 
honom, anmrkte jag, d jag lste till drren. -- Om han nu haft en af 
de andra patronerna i handen -- -- --

-- Om, ja! afbrt Pietari Taivalmaa. -- Men om det nu inte var bestmdt 
att han skulle ha den, s var det inte farligt.

Och mot den filosofin kunde jag sjlffallet ingenting invnda.



Alexander Taivalmaas spanska krlek.


-- Skulle kapten kunna ge arbete t min pojke i den hr camp'en? 
frgade mig Pietari Taivalmaa en dag, sedan vi utbytt en hop 
anmrkningar om vderleksfrhllandena och annat af intresse.

-- Har ni redan en s stor pojke att han duger p jrnvgsarbete? 
frgade jag tillbaka, obekant som jag var med vr ordningsmans 
familjeangelgenheter.

-- Nog skulle han ju dugat att taga med redan d jag kom, men han hade 
tv r kvar af reservexercisen och jag ville inte att han skulle rymma. 
Nu kommer han redan med nsta bt. Och hlst ville jag ha honom i samma 
camp.

-- Arbete fins hr ju mera n tillrckligt, svarade jag, inom mig 
undrande hvart karlen ville hn med sina preludier. Ty Taivalmaa visste 
nogsamt att jag med nje skulle antagit ett femtiotal nya arbetare, om 
jag kunnat f dem.

Han var synbarligen icke hller nnu tillfreds, utan stod och tuggade 
ett grsstr och tittade t hger och t vnster, men inte p mig. S 
spottade han ut grsstret och drog fram sin pipa.

"Nu kommer det", tnkte jag, efter att ha noga fljt med hans manvrer 
utan att ltsa mrka dem. Det var riktigt tnkt. S snart han ftt eld 
p pipan, klarade han strupen och anmrkte i mjligast likgiltiga ton:

-- F nu se hvem som blir bokhllare hr i boden.

Det var sledes meningen. Bitrdet i kommissariatbutiken hade ett par 
dagar tidigare ftt nog af tropikerna samt begifvit sig tillbaka till 
New-York. Och nu spekulerade vr ordningsman p platsen fr sin, 
antagligen frhoppningsfulla son och arfvinge.

-- Han kan vl skrifva och rkna? frgade jag frsiktigt.

-- Det m han vl kunna, d han blef skolad tills han var sexton r, 
sade Taivalmaa med en frltlig anstrykning af stolthet.

-- Men ngonting annat n finska frstr han naturligtvis inte?

-- Neej -- -- medgaf ordningsmannen drjande -- -- men nog kommer man 
ju till rtta hr ocks med finska. Och snart lr han sig vl annat om 
det behfs -- -- unga pojken r han ju nnu.

-- Ja, det r en sak jag i alla fall icke kan afgra ensam, afbjde jag 
tillsvidare frgan -- och kommissariatfrestndaren vill nog tminstone 
se honom, innan han lofvar ngonting.

-- Det frsts -- det frsts! instmde han med s stor beltenhet, att 
jag begrep huru landet lg. Han hade klarligen till en brjan blott 
velat taga reda p om platsen redan var besatt eller bortlofvad. Och 
jag hade helt oskyldigt hjlpt honom tskilliga steg lngre p vg n 
han troligen velat g i frsta anloppet.

-- Och Alexander heter han, upplyste Taivalmaa, d han gick -- i en ton 
som om det varit en srskildt behjrtansvrd rekommendation.

Icke mnga dagar senare anlnde den sndning nya hvita arbetare, till 
hvilka Alexander Taivalmaa slutit sig i New-Tork. Och en half timme 
senare hmtade ordningsmannen sjlf honom till kommissariatbutiken fr 
att presenteras.

Taivalmaa, fadren, sken tminstone lika starkt af stolt beltenhet som 
sonen Alexander af tvl och vatten, d de tillsamman trdde in. Sonen 
rtade upp sig innanfr drren och gjorde honnr -- jag tror 
sannerligen n i dag, att bde far och son antogo kaptenstiteln 
beteckna samma militra rang dr nere som hemma i Finland. Men nog 
mtte uniformen gjort dem tskilligt hufvudbry!

Alexander var ett godt halft hufvud hgre n fadren, ehuru denne  sin 
sida alls icke var ngon liten karl. Axelbred och groflmmad var f.d. 
reservisten ocks -- kroppsligen otvifvelaktigt lngt mera lmpad fr 
sktande af hacka och skofvel n fr bokhlleri.

Ngon smidighet hade de tre rens exercis alls icke sknkt honom. Han 
sg tvrtom ut som en bjrn, klumpig och tung, med linhvitt hr och ett 
bredt ansikte, s solbrndt efter oceanresan, att det ovanligt ljusa 
hret nd mera fll i gonen. Af uttryck hade ansiktet icke stort mera 
n om det tillvrkats med yxe af en granstock, men de sm, ljusgr 
gonen voro klara och vackra och sgo en med lugn, ofrbryllad blick 
rtt i ansiktet.

Kommissariatfrestndaren anstllde genom mig en liten examen med 
bokhllare-kandidaten och dess resultat blef att han utnmdes till 
befattningen, ehuru till en brjan endast p prof till mnadens slut. 
Ty bde p likviddagarna och nr de tvhundra negrerna frn en 
granncamp kommo p proviantering till vrt lger, var det alls icke 
ofvet att hafva ett handfast bitrde i butiken. Och tminstone i den 
vgen lmnade Alexander Taivalmaa ingenting frigt att nska.

Snart visade han sig dock vara en i allo lmplig akvisition ocks i 
andra stycken. Han blef visst aldrig s kvick och behndig som en vl 
konditionerad bokhllare ju borde vara, men i stllet tappade han 
hller aldrig hufvudet, dr m sedan ha trngts aldrig s mnga 
pockande negrer utanfr luckan. Tvrtom utvecklade han snart en 
alldeles ovanlig frmga att knna igen dem, ehuru han frsta gngen de 
infunnit sig hopplst frklarat att de ju alla sgo precis lika ut!

Sedan dg det icke mera fr dem att gmma den redan erhllna ransonen 
och stlla upp sig p nytt i raden af dem, som i tur nrmade sig 
luckan.

-- h nej! frsk inga s'na konster! affrdade Alexander de svarta 
industririddarne. -- Hr ges inte tv gnger ens t den svartaste.

Och d hans finska sllan gjorde tillrckligt snabb vrkan, strckte 
han armen ut genom luckan och skt spekulanten p orttfnget gods med 
oemotstndligt lugn s mycket t sidan, att den nste kunde komma fram.

Negrerna funno det srdeles njsamt att bli s ovanligt mildt 
behandlade och roade sig framgent regelbundet med frsk att lura den 
nya bokhllaren, men lyckades aldrig reta honom till hftighet, huru 
mnga gnger de n p nytt presenterade sina grinande fysionomier i 
luckan. Han bara grinade tillbaka och sktte med orubbligt jmnmod sin 
syssla. "M:r Alexander", ssom de kallade honom, blef inom kort 
svartingarnas frklarade favorit.

Och icke deras allenast. Hans ofrnderliga godmodighet och vnliga 
uppsyn gjorde snart hela besttningen till hans vnner, och 
kommissariatfrestndaren frklarade sig aldrig ha haft att gra med en 
plitligare karl. Till och med vra italienska stenhuggare, som annars 
aldrig inlto sig med andra mnniskor, hade en fryntlig nick och en 
grymtning fr honom, d de kommo i affrer till butiken.

Men om ett par mnader begynte vi finna skl misstnka, att den 
allmnna populariteten stigit vr bokhllare vl mycket t hufvudet. 
Han brjade lefva oordentligt. Icke s att han skulle slarfvat med sina 
ligganden -- dem sktte han nog lika samvetsgrant som frut -- men han 
tillbragte hvar timme af sin lediga tid ngonstdes utom lgret. Och 
kom tillbaka ofta nog frst p morgonen, d de andra gingo ut p 
arbete.

Till en brjan hade vi ingen aning om hvar han hll till, men en morgon 
d jag rkade vara i rrelse tidigare n vanligt -- eller Alexander 
Taivalmaa mjligen senare n vanligt tervnde frn sin natt-utflykt -- 
sg jag honom komma ut ur skogen lngs spngen, som ledde upp till 
byarna i brgen. Och d begynte jag f onda aningar.

Dr uppe bedrefs lnnbrnning och lnnkrgeri i rtt vidstrckt skala 
och vra arbetare hade fr vana att vifta guaro -- sockerrrs-brnvin
-- hos tillvrkarne af varan, s lnge deras kontanta medel rckte. 
Kredit beviljades aldrig, s att det egentligen endast var den nrmaste 
tiden efter likviderna de kunde tillta sig sdana vifter. Men 
Alexander Taivalmaa innehade en frtroendepost, dr en hop pengar hvar 
vecka gingo genom hans hnder -- -- --

Jag kallade ofrtfvadt Taivalmaa den ldre till mitt enskildta rum och 
sade honom rent ut att sonen var p dliga vgar. Om han fortsatte att 
tillbringa alla lediga stunder hos krgarne dr uppe, kunde det icke 
sl fel att han frr eller senare blefve ofrmgen att skta sin 
tjnst. Ingen mnniska kunde i lngden hlla ut med att ntterna igenom 
dricka guaro och sedan arbeta p dagarna.

Ordningsmannens bistra drag drogo sig tillsamman i ett illfundigt 
smleende, medan jag gaf luft t mina farhgor, dem han alls icke 
tycktes dela.

-- Inte lr det bli mycket "kvaro" drucket p de frderna, sade han 
sedan. -- Flickbestyr r det han har fr sig. De andra bertta att en 
af krgarne har en vacker flicka, som han gr till.

Det var ju en helt annan sak -- en, som helt och hllet undandrog sig 
allt inskridande p mbetets vgnar. Jag meddelade genast 
kommissariatfrestndaren frklaringen p hans bokhllares oordentliga 
vanor, och han knde sig lika lugnad som jag. Men bda brkade vi vra 
hjrnor med att ska utfundera p hvilket underligt vis den kurtisen 
bedrefs, d Alexander lika litet kunde tala spanska som hans kreolska 
frstod ngon finska. Befolkningen i brgsbyarna bestod nmligen helt 
och hllet af spanjorer med en dryg tillblandning af indianblod.

S mycket intrigerade oss den punkten, att vi en vacker afton, d 
Alexander hade ledigt, beslto rida dit upp fr att med egna gon och 
ron taga reda p saken. Det var grannt mnsken, s att man godt kunde 
rida i skogen och vra hstar voro i stnd att fra oss till den frsta 
byn p en timme.

Vi funno ganska riktigt Alexander Taivalmaa hos den betecknade 
krgaren. Hans ansikte uttryckte skamflathet s tydligt det fverhufvud 
kunde uttrycka ngot, d vi redo upp och ertappade honom med flickan 
ttt bredvid sig p en bnk utanfr drren.

Hon var vrkligen s vacker som knappast andra n spanska kreolskor ro 
det, s lnge de ro helt unga. Blsvart hr, mrkbruna gon, 
silkeslent skinn i ljus bronsfrg och en grann figur, hvilken nnu icke 
blifvit fr yppig, bildade ett helt, som nog kunnat frvrida andra 
hjrnor n Hrm-reservistens.

Vi bundo hstarna vid korral'en, slogo oss ned och anhllo om ett par 
glas guaro. D flickan hmtat dem, satte hon sig igen mjligast nra 
intill Alexander, som sg tafatt och belten ut, men icke yttrade ett 
ord.

Hans beltenhet tycktes icke ens lida ngon minskning nr vi brjade 
sprka med hans skna, som alls inte var ovillig att prata med oss, men 
litet emellan kastade de mest brnnande frtjusta blickar p sin stumma 
beundrare.

Hon hette Chepita, berttade hon, var aderton r gammal och hade nog 
haft mera n en novio frut, men aldrig ngon hon brytt sig hlften s 
mycket om som "el seor Alessandro". De andra voro oregerliga och 
otcka d de druckit en smula, men han uppfrde sig alltid som en 
vrklig caballero bde mot henne och mot andra.

Drvid gaf hon honom igen en blick, som bort kunna stta eld p hans 
linlugg, men don Alessandro Taivalmaa bara blossade p en lng, svart 
cigarr och sg kolugn ut som alltid.

-- Men han kan ju inte ens tala med er, invnde jag.

-- Det gr ingenting, frskrade Chepita -- vi frst hvarandra mycket 
vl nd.

Och det glimmade vrkligen i hans ljusgr gon som om han uppfattat det 
humoristiska i situationen lika vl som vi.

-- r det indiskret att frga hvad det r ni tycker bst om hos honom? 
retades kommissariatfrestndaren.

-- h, allting -- -- nstan! Han r alltid stdad och dricker sig 
aldrig full -- och stark som tv vanliga karlar -- -- -- och s r han 
s blond!

Jo, det var han -- s frdrfvadt blond, att bara en obetydlighet mera 
skulle gjort honom till albino. Men d bde tysken och jag skrattade t 
hennes frteckning fver don Alessandros meriter, blef Chepita s 
frargad att hon icke mera ville sprka med oss. Och d under tiden ett 
halft dussin andra guaro-kunder infunnit sig, tyckte vi det i alla fall 
inte var s srskildt roligt att se hennes beundran fr sin blonda 
caballero, utan redo vr vg.

-- Nog ro kvinfolk galna i alla fall, anmrkte kommissariatmannen, d 
vi ridit ett stycke vg.

Han hade sjlf alltid varit en synnerlig favorit hos kreolskorna, ssom 
varande betydligt blond. Men i den vgen kunde han icke nmnas p samma 
dag som Alessandro Taivalmaa.

Och annat tycktes inte tagas med i rkning, trstade jag.

tminstone Chepita tycktes icke fsta afseende vid ngot annat. Vr 
bokhllare blef smningom alltmera regelmssig i sina oregelbundna 
vanor, utan att vi ansgo oss ha skl till anmrkningar, s lnge han 
fullgjorde sina ligganden. Men s fick han ett anfall af febern, 
hvilken ju frr eller senare drabbade litet hvar. Honom attackerade den 
s skarpt, antagligen till fljd af nattpromenaderna, att han mste 
ligga tio dagar p sjukhuset. Och drunder vidtog en ovntad 
hndelsernas utveckling.

Alexander hade sedan tre dagar p nytt ftt brja hjlpa till i 
butiken, ehuru han nnu stod kvar p sjuklistan, intog sina ml p 
sjukhuset och tillbragte ntterna dr. Den aftonen hade dr icke varit 
mycket att gra, s att vi tidigt skickat honom till sngs. Men sjlfva 
hade vi hnderna fulla med rkenskaper och arbetslistor, som fljande 
morgon skulle sndas in till hufvudkontoret i och fr uppgrande af 
mnadslikviden.

Vr nrmaste granne p linjen -- "El diablo kaptenen" -- hade ocks 
infunnit sig fr att f ett utdrag ur kommissariatets bcker fr sin 
camp, och han svl som vi sjlfva och vr frman arbetade styft nda 
till sent p aftonen. D vi till sist voro frdiga med vra papper, 
slogo vi oss ls och bryggde en whiskypunsch ssom belning fr vra 
mdor. Men den aftonen blef vr punsch rtt lnge odrucken.

Vi hade just kommit s lngt att vi begynt smaka p brygden och 
uttrycka vra olika sikter om hvad dr borde lggas till, d utan 
minsta varning ett skott smllde utanfr och en kula slog in i vggen 
ofvanom vra hufvuden. Nstan i samma gonblick slets drren upp och in 
rusade en ung, alldeles nyss anlnd arbetare, som kommit direkt frn 
Tyskland.

-- In -- -- indi -- anerna! stammade han, likblek af frskrckelse, sg 
sig rdls omkring ett gonblick -- och frsvann i det nsta in i 
brdlren, d ett andra skott hrdes och kulan ref en splittra ur 
drrposten.

Det gick s obegripligt snabbt, att ingen af oss ens hann gra en 
rrelse fre det andra skottet. Men d hoppade jag upp och blste ut 
lampan. Det frsvrade tminstone siktandet genom de glesa
kpp-vggarna.

-- Hvad r det hr fr satans galenskap? rt kommissariat-frestndaren 
t brdlren till, och El diablo kaptenen skt rigeln fr drren. Men 
innan brdlrens tillflliga innevnare ens hann brja frklara sig, 
dundrade flera knytnfvar p drren och ett par, tre rster pockade p 
en gng hgljudt p "el seor Alessandro".

-- Han r inte hr -- och hvad har ni fr frigt med honom att skaffa?

De svarade ingenting p frgan, men pstodo sig med egna gon ha sett 
honom springa in i butiken. D klarnade det i ngon mn fr oss. De 
hade i mnskenet tagit den unga tysken, som likaledes var blond, fr 
Alexander Taivalmaa, hvilken han ocks liknade i lngd och bredd. Men 
det upplyste nnu icke om orsaken till deras mordiska afsikter mot vr 
bokhllare.

Jag frskrade dem nnu en gng att han icke var dr och tillade att de 
sjlfva kunde komma in och fvertyga sig drom, svida de frst 
frklarade hvad de ville honom.

Jo, don Alessandro hade enleverat Chepita. Men hon var bortlofvad t en 
man, som redan inom ngra dagar skulle gifta sig med henne, och drfr 
hade hennes far, tv brder och fstmannen kommit fr att fra henne 
tillbaka. Och fr att f upprttelse af frfraren.

Jag hade nu min enskilda, skligen bestmda sikt om hvem den frfrda 
parten var, svida dr alls kunde bli tal om frfrelse. Men den 
uttalade jag icke, utan tnde lampan nyo, ppnade drren och tillsade 
tysken, som var blblek af skrmsel, att komma fram ur brdlren. Han 
hade troligen redan i andanom tagit farvl af sin skalp, men kryade 
till sig d de fyra infdingarna efter en enda blick p hans uppskakade 
fysionomi begynte med strsta artighet bedja oss samtliga om urskt fr 
sitt misstag.

Urskterna och artigheten rddade dem dock ingalunda frn en hop skarpt 
ovett fr tilltaget att utan vidare brnna af sina revolvrar, och i 
sammanhang drmed frklarade vi att bokhllaren omjligt kunnat hafva 
ngot att skaffa med Chepitas enlevering. Han hade legat p sjukhuset 
de sista tio dagarna och var kvar dr nnu. Men det ville de icke tro.

De senaste tiderna hade flickan icke brytt sig om ngon annan n don 
Alessandro, pstod hennes far. Och d hon i dag upplysts om att hon p 
sndagen skulle giftas bort med don Iberio, hade hon ingenting svarat, 
men kort drp var hon frsvunnen.

Han gjorde en sttlig bugning mot "don Iberio", likasom fr att 
frestlla honom, d han nmde hans namn. Men det var lindrigast sagdt 
fverfldigt. Det var icke lngre n tre veckor sedan don Iberio 
blifvit bortkrd frn sin slaktare-befattning i lgret, emedan vi mera 
n misstnkte att han handlade med stulna hstar.

Vi ltsade dock icke om den gamla bekantskapen, utan lto udda vara 
jmt. Jag kallade p Taivalmaa den ldre och frgade huruvida han hade 
sig ngot bekant om enleveringshistorien. Alessandro hade ju i alla 
fall varit i rrelse de tre sista dagarna. Skral var han visst nnu, 
men Herrans vgar ro ju som bekant underbara -- -- --

Ordningsmannen sg icke s litet frlgen ut och skrapade sig 
eftertryckligt i hufvudet. Slutligen sade han sig vara alldeles sker 
p att sonen haft ingenting att gra med flickans frsvinnande.

-- Vet ni om hon r hr i camp'en? frgade jag rtt p sak, d hans 
uppsyn tydligt visade att han visste mera n han ville ut med.

-- Nog kan det vl hnda att hon r hr -- -- -- men inte hmtade 
Santeri henne hit.

Och som svar p en mngd ytterligare frgor meddelade han, att han sett 
henne komma ut frn skogen kort fre klockan sex, d manskapet 
tervnde frn arbetet. Hon hade varit mycket uppskrmd och tycktes 
frukta att ngon skulle komma efter henne, hvarfr han sjlf lst in 
henne i kllaren, dr vrt sprngkrut frvarades. Dr var hon nog nnu 
-- sedan fem timmar! -- och Santeri visste ingenting om hela saken.

Jag skickade honom genast efter flickan och meddelade dem, som skte 
henne, hvad jag just hrt. Men det frndrade knappast saken, pstodo 
de. Det var i alla fall fr att trffa honom hon kommit. Och det var en 
skam, som inte s ltt kunde utplnas -- en skam fr hela hennes slkt 
och ingalunda minst fr fstmannen.

Vi brjade frlora tlamodet och jag hade just beslutit bedja dem taga 
flickan med sig och draga -- tminstone till sin egen by, d Pietari 
Taivalmaa trdde in och ttt efter honom bde Chepita och Alexander.

De rusade alla mot honom, men han skt den frmste t sidan p samma 
stt som negrerna vid luckan och pappa Taivalmaa hjde mbetsstafven 
med en uppsyn, som icke lmnade rum fr missfrstnd. Samtidigt 
tillropade dem El diablo kaptenen att vi skulle skjuta p gonblicket 
och alla p en gng, om de gjorde minsta brk.

Det hjlpte. Jag brjade frhret:

-- Hvem hmtade er hit till camp'en, Chepita?

-- Ingen -- -- -- jag kom sjlf, emedan jag inte vill gifta mig med 
Iberio.

Hennes far mumlade ngonting alldeles obeskrifligt. Men tillade om ett 
gonblick att el seor Alessandro kunde gifta sig med Chepita om han 
ville, eftersom hon var s galen. Mot sklig ersttning till don Iberio 
naturligtvis.

-- Inte hade jag ju tnkt gifta mig hr, sade don Alessandro 
fundersamt, d frgan framstldes till honom -- men hllre gifter jag 
mig vl n jag lmnar henne t det dr tattarpacket.

-- Inte kan du fra hem en sdan hustru, invnde hans far kort.

-- Nog skulle de vl se mera p henne n p prsten i Hrm kyrka, 
medgaf Alexander med en lustig glimt i gonen -- men inte r jag ju 
nd alldeles utan fel i det hr.

Det gaf mig en id. Nu trodde jag mig ha hgsta trumfen p hand, men 
innan jag spelade ut den, ville jag frvissa mig om huru sakerna 
vrkligen stodo.

Kunde den hr historien inte stllas om p ngot annat stt? vnde jag 
mig till Chepitas far.

Han fverlade en stund ytterst ifrigt, men hviskande, med sina sner 
samt den tillrnade svrsonen och frklarade s, att de voro villiga 
att frng alla vidare ansprk mot en skadeersttning af ettusen pesos.

-- Det kan han inte betala, frskrade jag p eget bevg.

Ja, d mste han gifta sig med henne. De skulle nog finna p utvg att 
tvinga honom till det. Lag och domstolar fans det nog i landet.

Spekulationen blef allt klarare.

-- Jag trodde hon var bortlofvad t don Iberio?

-- Han vill inte ha henne, sedan hon rymde hit, utan en ny hemgift. Och 
om han trder tillbaka, gifter sig ingen annan hller med henne.

-- Schmeissen wir die Hunde hinaus! proponerade El diablo kaptenen.

Men d det otvifvelaktigt skulle medfrt ytterst obehagliga fljder fr 
Chepita, bad jag honom vnta ngra minuter och fversatte 
ersttningsfrslaget fr herrarna Taivalmaa.

-- Inte har hon blifvit smre hr i camp'en, det kan jag svara fr, 
frskrade vr ordningsman. -- Och om ocks ngonting skulle hndt, 
borde hon vl i alla fall duga t en hsttjuf!

Men sonen frklarade sig villig att betala, om summan vore rimlig. Och 
d bjd jag det vrda sllskapet tjugu pesos.

De bde spottade och uttryckte sitt frakt fr beloppet p flerahanda 
andra stt samt slutade med ngra svafvelluktande eder af innehll att 
han antingen skulle betala ettusen pesos, eller skulle de "hnga honom 
i hans egna tarmar".

-- Han r luteran, sade jag i s vnlig ton jag kunde stadkomma.

De korsade sig hvarenda en, Chepita svl som de friga.

-- Santissima Virgen! utbrast hon. Men hennes far sade "demonio!" och 
de andra anropade snarlika skyddspatroner, medan kommissariat-mannen 
och grannkaptenen skrattade af hjrtans lust.

-- Ja, d mste han betala nd mera, frklarade Chepitas far, sedan 
han hmtat sig ngot. Det skulle kosta en massa pengar innan el padre 
kunde rentv henne frn synden att ha haft ngonting sdant att gra 
med en "heretico". Och det kunde don Alessandro i alla fall icke neka 
till.

Nej, det ville han icke frneka. Men det hade de alls inte brytt sig om 
s lnge han betalade fr guaro. Och han var sker om att Iberio inte 
hller ville ha henne fr annat n att locka kunder.

-- Tjugu pesos betalar han, upprepade jag anbudet, fr att komma till 
slut.

De svuro och frdmde sig igen p att de skulle skicka honom till ett 
varmare stlle n skrselden hllre n g af fr en sdan spottstyfver. 
Men d var kommissariat-frestndarens tlamod uttmdt. Han steg upp, 
grep don Iberio omildt i rat, drog honom till drren och frpassade 
honom med foten ut i mnskenet.

-- Ut med er andra ocks! befallde han. -- Och stller ni till ngot 
slags spektakel i camp'en, eller fr jag hra att ni gjort Chepita 
ngonting fr nr, brjar jag p flcken slja aguardiente till tjugu 
centavos flaskan!

Det tog dem p det mma -- de kunde ju inte veta huru lngt hans 
fullmakter frn jrnvgsbolaget gingo. Chepitas far sadlade om p 
gonblicket och anhll dmjukast att skadeersttningen mtte hjas 
hlst ngot litet. Han hade svurit en s dyr ed att icke taga tjugu 
pesos och los caballeros ville vl nd inte gra honom till menedare?

Han fick tjugutv. Och Chepita skakade energiskt p hufvudet, nr don 
Alessandro Taivalmaa den blonde frskte rcka henne handen till 
afsked.

Hon ansg sig tydligen ha haft mera heretico n hon kunde svara fr 
infr Gud och mnniskor.




ELIAS MYKKS AMERIKAFRD.


Elias Mykk hade aldrig i sitt lif varit ngon mnniska till synnerlig 
gldje, men i stllet s mycket oftare sina olika fosterfrldrar till 
frargelse.

Ja, fr frigt hette han icke hller egentligen Mykk -- var inte fdd 
till det namnet. Men d han en gng -- helt och hllet af misstag, 
ssom det visade sig -- var kallad att upptrda ssom vittne vid tinget 
och domaren frgade efter hans namn, svarade Elias att man mest brukat 
kalla honom Mykk. Och frn den dagen kallades han aldrig annat.

Hvem hans far var hade ingen mnniska reda p. Och fga mera visste man 
om hans mor. Hon hade, sjuk och elndig och med en liten parfvel vid 
handen, sent en vinterafton stapplat in i ett afsides liggande 
skogstorp, alldeles vid utkanten af socknen. Och dr dog hon tv dagar 
senare, utan att ha yttrat ett redigt ord sedan hon kom.

Papper, som kunnat utreda hvem hon var eller hvarifrn hon var hemma, 
funnos alls inga bland hennes kvarltenskap, bestende af en brdkant, 
ngra trasiga kldespaltor samt en liten, hufvud-, ben- och svansls 
papphst. Och pojken var fr liten, eller fr dum enligt torparen, att 
meddela annat eller mera n att hon var mamma och han sjlf Elias.

Dr var ingenting annat att gra n att flytta den dda kvinnan ut i 
boden, dr klden kunde konservera henne, tills torparen hann anmla om 
saken och vederbrande srjde fr begrafning. Kommunen fick s illa lof 
att taga hand om pojken, d det visade sig omjligt att mera utforska 
hvar hans mor i tiden hrt hemma.

Elias blef drfr i sinom tid utbjuden p fattigauktionerna och 
inropades r efter r af olika uppfostrare. Ingen brydde sig om att 
hlla honom lnge. Han var fr dum att lra ngonting, sade de alla, s 
att man icke hade ringaste nytta af honom i huset. Och stryk bet inte 
p honom -- det var som att piska en sgbock.

Frst nr han blef strre, brjade han duga att se efter smbarnen, 
till hvilka han knde sig lika mycket dragen som till alla andra 
hjlplsa kryp. Och sedan han hunnit s lngt att han kunde skickas i 
vall, blef han stadigvarande hos sina dvarande fosterfrldrar. De 
hade funnit den rtta sysselsttningen fr honom. Det var nstan som om 
han sjlf varit ett af kreaturen, s vl frstodo de honom och han dem. 
Med dem lto de honom sedan lefva s mycket han ville, och det var noga 
taget bde dag och natt, s att han helt och hllet vxte upp bland 
hstar, kalfvar och kor.

Inne i stugan yttrade han sllan ett ord, svarade knappast p frgor 
och tycktes alls icke mrka att han stndigt var freml fr det friga 
husfolkets kvickhet. Men med korna och hstarna och de minsta af barnen 
kunde han prata lnga stunder, ehuru han alltid tystnade d ngon 
nrmade sig. Endast nr han sg ngon fara illa fram med ett eller 
annat djur, stort eller litet, ppnade han munnen till de vuxna, men d 
kunde han ocks vara s ovettig som trots den bste.

Det roade frsts grdsfolket, som drfr ofta frargade honom genom 
att sl till en hst, sparka hunden, eller kasta ngonting efter korna. 
Men s dum han n var, kom han slutligen under fund med att de gjorde 
det mest fr hans skull och d slutade han att ppna munnen ens till 
ovett.

I skriftskolan kom han frst d han var nstan fullvuxen, och dr 
ansgs han ssom i det nrmaste fnig svl af kamraterna som af 
pastorn. Sedan denne tv r rad frgfves skt bibringa honom det 
ndiga mttet kunskap om himlen, helvetet och buden, frklarade han 
Elias vara fr dum att slppas fram till ndebordet.

Det kvittade nu Elias tmligen lika. Han hade haft alltfr mycket att 
utst af skriftskolekamraternas speglosor och hade alltfr dunkla 
begrepp om de timliga och eviga frdelarna af rtten till nattvardens 
undfende, att lgga motgngen srdeles tungt p sinnet. Fr honom var 
det viktigaste -- noga taget det enda viktiga -- att han nu i viss mn 
blifvit sin egen herre. Ty det var en annan punkt han oaktadt dumheten 
gjort klar fr sig -- att han icke mera behfde arbeta fr ingenting 
hos dem, som tagit honom om hnder af kommunen. Nu kunde han begra ln 
och ska tjnst hvar han sjlf ville.

Hans senaste fosterfar blef vl betydligt frvnad, d Elias en vacker 
dag inemot stdslingstiden tog till ordet och uttalade sig om den 
frndrade stllningen. Men d han vl visste att han omjligt kunde f 
en bttre krkarl, eller en, som ordentligare sktte de sysslor han 
fverhufvudtaget kunde skta, s svljde han frvningen och bjd Elias 
hlften af en vanlig drngln. Och Elias, som alldeles icke knde sig 
hgad att lmna en grd, dr han knde hvartenda kreatur sedan 
fdelsen, antog anbudet utan vidare.

P det hela kunde det ocks vara tmligen likgiltigt huru mycket hans 
ln utgjorde, d han i alla fall aldrig anvnde mera n en obetydande 
del draf. Att rka hade han aldrig lrt; l, brnnvin eller annat i 
den vgen hade ingen ngonsin bedt honom smaka p, och till klder 
behfde han mycket litet, d han s godt som aldrig lmnade hemknutarna 
annat n p arbetskrslor. Och vid rsslutet lmnade han regelbundet 
allt hvad han hade innestende i husbondens frvar -- till lngre fram, 
sade han.

Drmed skulle han vl fortsatt till ddedag, svida icke husbonden 
tagit sig slpningsarbete vid den nya jrnvgen och anvndt Elias 
ssom krare. Sdana krslor gingo vanligen illa t hstarna, men det 
hade ingen fara nr Elias krde. Han skulle hllre spnt sig sjlf fr 
krran n begrt fr mycket af sin hst.

Det blef ett fullkomligt nytt lif fr Elias, som aldrig frut kommit i 
berring med s mnga frmmande mnniskor. Dr fans folk frn alla 
mjliga aflgsna socknar, hvilkas namn han aldrig ens hrt nmnas, 
karlar, som vandrat kring hela landet, sett bde Vasa och Helsingfors. 
En hade till och med varit i Petersburg, dr han sade att kejsaren 
bodde.

De begrepp Elias frut hyst om vrldens utstrckning undergingo inom 
kort en radikal frndring. Och nstan lika mycket frndrades hans 
sikter om hvad en duktig karl med ngon tur kunde utrtta i vrlden -- 
om han nu fverhufvudtaget tnkt ngra tankar t det hllet. Mnga af 
de yngre mnnen uttalade sig ju som om nra nog ingenting varit 
omjligt -- isynnerhet de tv Hrm-borna, som funnos i hopen.

De rent af skrmde Elias med sina stora ord. I deras mun var det rakt 
ingenting att bara bli hemmansbonde! -- det sade de att flera af deras 
bekanta gjort. Och den ene frklarade att han mnade blifva herreman! 
Han skulle kpa en stor egendom med torpare och inhysingar och minst 
femtio kor, pstod han. De kunde tro honom eller inte, huru de 
behagade, men s snart han skrapat ihop till resan, mnade han fara 
till Amerika. Dr frtjnade man sina tio mark om dagen -- och med det 
kunde vl en karl komma sig till en egendom!

-- r det lngt dit? frgade Elias.

De sade att man slet ut sex par stfvelsulor p vgen -- s lngt var 
det. Och skrattade.

Elias frstod att de drefvo gck med honom -- men det var han van vid. 
Och prat var det vl ocks att man frtjnade tio mark om dagen -- -- 
fast de ju hade nmt ett par, tre bekanta, som farit dit med tv toma 
hnder och kpt grdar, d de kommo tillbaka -- --

Och d han tnkte efter, kom han ihg att ocks husbonden ngra gnger 
talat om folk, som hastigt kommit sig till rikedomar i Amerika -- -- 
Ngonting lg dr nog i alla fall under Hrm-bornas tal -- -- --

Han, Elias, skulle visst aldrig bry sig om att bli egendomsgare -- det 
var ju bara barnslighet att tnka p sdant. Men emellant nr han sg 
hemmansbnderna komma till kyrkan i sina nya fjderkrror, med blanka 
selor p hstarna, som voro runda som fulla hafresckar -- ja, d hnde 
det nog att han tnkte p huru roligt det skulle vara att kra en sdan 
dr trind och blank hst, som vore ens egen.

Drfr lyssnade han framgent alltid mycket noga, medan de andra vid 
sina pipor efter maten sprkade om Amerika och om de trakter draf, dr 
man frtjnade mest. Ngon gng frgade han till och med sjlf om ett 
eller annat, men d skrattade de alltid, sade att Mykk-slkten inte 
var efterfrgad i det landet och frgade om han hade sex par stflar 
fr resan.

Lt dem skratta! tnkte Elias -- de sluta vl om jag vrkligen reser 
och sedan kommer tillbaka med en hop pengar!

Hela sommaren och hsten fortsatte han att fundera p hvad han hrde om 
Amerika, som jmt var p tal bland arbetarne. Den ena Hrm-karlen hade 
vrkligen rest och den andre vntade blott p att f ihop pengar till 
biljett. Om han inte supit s mycket, s skulle han nog ocks redan 
varit p vg, men efter hvar likvid var han full, och s mste han 
vnta igen.

Han var emellertid den, som meddelade Elias de flesta upplysningarna om 
det frlofvade landet, svl upplysningar af vrde som tskilligt annat 
--- nr han var p skmtsamt humr. Och ju mera Elias hrde om 
utsikterna i Amerika, desto bestmdare blef hans fresats att gra det 
stora frsket.

S smningom uppgjorde han en riktig plan p grund af de anvisningar 
han erhllit. Och d den frsta november stod fr drren, fverraskade 
han husbonden med en anhllan om sina innestende besparingar fr de r 
han haft ln.

-- Huru mycket tror du det r? frgade husbonden frsiktigt.

Ja, det visste Elias inte.

-- N, huru mycket r det du vill ha ut? och hvar till behfver du det?

-- Tv hundra femtio behfver jag -- -- fr att resa till Amerika.

Om Elias sagt att han mnade bli ordfrande i kommunalnmden, eller 
guvernr fver Vasa ln, skulle husbonden knappast knt sig mera 
frbluffad. Men han hmtade sig snart och upplyste den tillrnade 
Amerikafararen om att han icke s dr utan vidare kunde lmna sin 
tjnst.

-- Du hade bort sga upp dig vid stdslingstiden, frklarade han.

-- Inte frgade ni ju hller om jag ville bli kvar, eller bjd stdsel, 
invnde Elias saktmodigt.

Och d knde sig husbonden nnu mera frbluffad, men p samma gng 
starkt frstad att svra -- -- nr man inte lngre kunde vara sker ens 
med ett sdant fn! -- Men hgt frgade han om Elias vore njd med tv 
hundra femtio mark i likvid fr de fregende ren.

Elias kldde sig grundligt i hufvudet, frskte fundera ut huru mycket 
det kunde gra fr tta r -- och sade till sist att han skulle tnka 
p det till aftonen och rkna efter.

En timme tidigare skulle det gjort fullkomligt lika mycket intryck p 
husbonden om han hrt en af sina kalfvar sga sig mna tnka p ett 
rkneexempel. Men efter Elias upptrdande nu senast knde han sig s 
frbryllad, att han om en stund skte upp honom och sade sig ha rknat 
ihop att det blef omkring tv hundra ttio.

-- Inte lr det bli vinst fr mig p det sttet hller, tviflade Elias. 
Men d han alls icke lyckats reda ut sina egna hgkomster, antog han 
budet samt ritade ett kors under det kvitto husbonden skref ut.

Fljande dag vandrade han i vg till Vasa, betalade fr en biljett till 
Ishpeming i Michigan samt omhndertogs af agenten, fr att i sinom tid 
utan vidare hufvudbry fr sig sjlf aflevereras p destinationsorten.

       *       *       *       *       *

Om Elias Mykk rtt vetat hvad det ville sga att resa till Amerika, 
r det antagligt nog att han i all sin tid skulle fortsatt att kra sin 
husbondes hstar -- och att lmna sina besparingar i hans frvar. Men 
drom hade Hrm-karlen icke sagt ngonting, och sjlf kom han icke 
till klarhet, innan det var for sent att vnda om. Redan p Nordsjn 
brjades det, med sdan kld och s hg sj, att man alls icke kunde 
vistas p dcket. Och p mellandck var det ohyggligt.

Sjlf var han icke sjsjuk, men s godt som alla de andra voro det i 
stllet s mycket mera, bde dag och natt -- -- det var ett frfrligt 
elnde! Men nd vrre blef det p Atlanterbten, sedan de lmnat 
Liverpool och blefvo hopfsta med alla mjliga utlndingar, som icke 
begrepo ett ord man sade till dem. Och lika litet kunde man tala med 
skeppets eget folk. Ingen enda frstod finska.

Den enda trsten var att man kunde vistas uppe p dck i s godt som 
alla vder. Fartyget var s stort och hgt, att sjn endast frsta 
dagen efter afresan stnkte fver, men sedan blef det bttre, ehuru det 
nnu gungade s, att de flesta voro sjuka.

P tredje dagen buro ett par mn af besttningen upp en ung kvinna p 
en madrass och lade henne ned p dcket nra intill den kabelrulle, p 
hvilken Elias satt. Han hade sett henne frut p den finska ngbten 
och sedan p stationen i Liverpool. Nu sg hon nstan ut som dd, dr 
hon lg med slutna gon och utan att rra sig -- s hjlpls, att Elias 
riktigt tyckte synd om henne.

-- Kns det bttre? frgade han drfr om en stund, d hon ppnade 
gonen och riktade dem mot honom.

-- Litet bttre, tack -- -- hr uppe i blsten -- -- -- Om jag bara 
kunde hlla ngon mat i mig, s skulle jag snart bli bra, sga de -- --

-- Vill ni frska ta ngonting?

-- Om man kunde f en strmming riktigt saltig -- -- Men kanske ocks 
litet kaffe skulle hjlpa -- -- inte lra de vl ha strmming!

Elias hmtade kaffe t henne i sitt eget bleckmtt, och hon svljde 
tacksamt den heta drycken. Experimentet lyckades. Efter en stund knde 
hon sig s mycket bttre, att hon frskte sitta uppe, och d drog 
Elias madrassen fram till tgrullen, s att hon kunde stda ryggen mot 
den.

Det var inledningen till deras bekantskap, och sedan blef hon hans 
skyddsling och sllskap under resten af frden. Frst knde han sig vl 
ngot skygg, d hon kryade till sig s mycket, att hon kunde rra sig 
omkring och hjlpa sig sjlf. Men d hon allt var lika vnlig mot 
honom, repade han mod att fortsttningsvis bevisa henne sdana sm 
tjnster han kunde.

Dagen innan de kommo fram riskerade han till och med att frga hvart 
hon mnade sig i Amerika.

-- Jag vet inte rtt -- -- Min biljett gller bara till New-York, dr 
jag skall f litet pengar p ett kontor. Kanske kunna de dr sga hvad 
jag hlst borde gra.

Elias tyckte det lt underligt -- han hade ju sjlf bestmt allting om 
sin resa p frhand. Men d han icke visste hvad han skulle sga drom, 
anmrkte han blott att lnerna i New-York voro lgre n i andra stder, 
enligt hvad han hrt sgas.

-- Nog lra de vl rcka till fr mig, trodde hon -- om ngon vill 
hafva mig i tjnst.

-- N, hvarfr inte er?

-- Ja, inte vet jag riktigt hvad de skrifvit i mina papper -- -- men om 
allt str dr, s gr det vl inte s ltt.

Elias bara sg undrande p henne och sade ingenting. Hon satt ocks 
tyst en stund, lyssnande till maskinens regelbundna dunkande och det 
hvsande ljudet af vgorna mot fren, och s brjade hon sjlfmant 
bertta:

Att hon rkat i olycka medan hon tjnade hos handelsmannens -- -- med 
bokhllaren -- -- och han gifte sig inte med henne som han lofvat, utan 
skickade henne till hennes hemsocken -- -- och hennes frldrar voro 
ingendera i lifvet --- -- -- S kom barnet -- -- och hon blef 
pliktflld vid tinget fr att det var okta -- -- fastn det lefde bara 
en vecka. Sedan voro de alla som hundar mot henne, tills hon tog ut 
flyttningsbetyg -- dr stod det allt -- och vandrade tillbaka till 
staden. Och d bokhllaren inte ville veta af henne -- sade att hon 
kunde ska sig en annan, s blef hon s utom sig att hon lofvade stmma 
honom -- -- --

-- Inte skulle jag vl nd tkts gra det, slutade hon -- men han 
frgade straxt om jag ville fara till Amerika, ifall han betalade resan 
-- -- och s for jag.

Elias funderade s det bultade i hans hufvud. Att ha blifvit pliktflld 
fr sdant och hafva det i sina betyg kunde ju nog vara farligt, 
isynnerhet i ett frmmande land -- -- --

Men d han frgat om de vl kunde lsa ens orlofsedel i Michigan, hade 
Hrm-bon sagt att dr alls inte frgades efter ngra papper -- -- --

-- Ni borde komma med nda till Michigan, rdde han, nr han kommit s 
lngt i sina funderingar. -- Jag har hrt att dr inte frgas efter 
papper och betyg.

-- M det kosta mycket att resa dit?

-- Inte lr det vara s dyrt -- -- det var inte stor skilnad mellan 
biljett till New-York och dit. Och dr ro ocks lnerna strre.

-- Om pengarna jag fr bara rcka till -- -- --

-- Jag har pengar kvar, frskrade Elias -- och dem behfver jag inte 
d jag kommer fram. Dr lr man frtjna tio mark om dagen.

-- Hvarfr skulle ni gifva edra pengar t mig, som ni alls inte knner?

-- Ja -- inte vet jag, tillstod Elias -- men -- -- men -- man mste vl 
hjlpa den, som inte kan hjlpa sig sjlf.

Drp hade hon intet svar till hands. Men hon kunde icke lta bli att 
tnka p huru annorlunda bokhllaren talat -- Det var nd bra stor 
skilnad p mnniskor -- -- --

-- Jag r Kristina Andersdotter, frn Kauhajoki, sade hon om en stund, 
som om hon ansett att Elias tminstone borde veta s mycket om den han 
ville hjlpa.

Han fattade det ocks som ett afgrande af saken. Den tycktes honom nu 
s klar, att han utan vidare begynte meddela henne sina egna planer 
samt hvad han inhmtat om Michigan. Och det var till en stor del 
kunskap, hvilken i hg grad skulle frvnat Michiganborna sjlfva, 
fastn Elias nog efter bsta frstnd skt sofra agnarna frn hvetet i 
Hrm-karlens historier.

Kristina insg nogsamt att icke p lngt nr allt kunde hnga riktigt 
ihop, men frstod ocks att Elias sjlf talade p god tro. Och sedan 
hon gjort honom ngra frgor angende hans eget lif, kunde hon utan 
svrighet fatta huru han kommit sig till Mykk ssom tillnamn. Men 
lngt ifrn att knna sig frstad att skratta t honom, erfor hon 
tvrtom en halft moderlig och helt kvinlig lust att antaga sig den 
stora, starka, barnsliga karlen, som visst icke var mycket klok, men i 
stllet bra mycket mera godhjrtad n ngon hon frut trffat.

Drfr lt hon honom ocks efter ankomsten till New-York utan vidare 
invndningar kpa biljetten till Ishpeming. Hennes egna pengar -- eller 
bokhllarens -- skulle knappast rckt till fr halfva vgen, och d 
tyckte Elias det var bst att hon sparade dem.

       *       *       *       *       *

I Ishpeming var det emellertid ingalunda godt om vare sig arbete eller 
frtjnst vid tiden fr deras ankomst. Allting lg nere fr tillfllet, 
och lngt ifrn att frtjna tv dollars om dagen funnos dr tvrtom 
hundratal mn, som mera n grna skulle arbetat fr blotta fdan. Hvart 
Elias n vnde sig mttes han af samma svar: omjligt att antaga ngra 
arbetare!

Kristina Andersdotter fann dremot redan inom ett par dagar en plats. 
Det r alltid ondt om kvinliga tjnstehjon dr ute i vstern, och 
drfr betalade man dem oaktadt de dliga tiderna tre dollars i veckan 
-- utom allting fritt, frsts. Och hennes papper var dr ingen, som 
ens frgade efter. Fr henne tedde sig framtiden ljus nog, och fr det 
ansg hon sig uteslutande hafva att tacka Elias.

-- Det blir nog snart bttre, trstade hon denne, d hon ett par veckor 
efter deras ankomst mtte honom p gatan och han syntes mera nedslagen 
n vanligt. -- Alla sga ju att det hr inte kan rcka lnge, och s 
fort arbetet brjar, blir det nog god frtjnst.

-- Och under tiden fr man tigga, invnde Elias dystert -- eller 
svlta, om man inte kan tigga. Och jag kan inte, fast mina pengar ro 
slut.

-- Ja, men jag r skyldig fr biljetten och kan brja betala nu nr jag 
har ln.

Det hade Elias alls icke kommit att tnka p -- kunde fr gonblicket 
ej ens pminna sig hur mycket han lagt ut. Men mycket var det inte.

-- Huru lnge kan det rcka? -- det r ju inte stor smula, sade han 
drfr.

-- Om jag betalar en och en half dollar i veckan s rcker det nog en 
tid. Och nr min skuld r betald, kan du lna af mig.

-- Inte lr jag brja lefva p ditt arbete!

-- Man mste vl hjlpa den som inte kan hjlpa sig sjlf -- var det 
inte s du sade? Men nnu r det ju bara frga om dina egna pengar.

Med en och en half dollar i veckan skulle Elias kanske ndtorfteligen 
kunnat hlla kropp och sjl till hopa -- om dr ej funnits s mnga 
andra, som svlte. Men han kunde omjligt se dem kasta hungriga blickar 
p hvar munsbit han svljde, utan att dela med sig s lngt det rckte. 
Och drfr voro hans pengar slut lngt innan veckan var frbi.

-- N, huru gr det? frgade Kristina hoppfullt, d han fljande mndag 
infann sig fr att lyfta den andra afbetalningen.

Han menade tro p att det vl kunnat g bttre, och d gjorde hon ngra 
flera frgor, s att hon snart fick reda p sammanhanget. --- Oj, du 
karlstackare! utlt hon sig -- det hr duger inte alls. Nu skall jag 
gifva dig tjugufem cents hvar dag, s du fr mat tminstone en gng om 
dagen, om du ocks delar med dig -- -- Du skulle ju sknka bort fast 
byxorna om ngon begrde dem!

-- Inte lra de brja begra mina byxor, tviflade Elias, med en vemodig 
blick p plagget i frga.

-- Det r din lycka, sade Kristina trstande.

Drefter gick det visst ngot bttre med det dagliga brdet, ehuru 
Elias ingalunda tilltog i vlmga p den diet han frde. Men vrre var 
det med hans garderob.

Han hade icke hmtat med till Amerika mera n ett par skjortor utfver 
de klder han gick och stod i, och de hade allt utom frbttrats draf 
att han bde gtt, sttt och sofvit i dem sedan han kom till 
guldlandet. Illa slitna voro de frut och numera rifna drtill, medan 
hret ftt vxa vildt, s att han brjat se ut som en trashank af 
vrsta slag. Kristina var troligen den enda, som icke lagt srskildt 
mrke drtill eller tminstone icke betraktade honom med mindre vnliga 
blickar n frut.

De svltande arbetarne i staden begynte emellertid smningom trttna p 
de stndigt ouppfyllda lftena om understdsarbete, om ppnande p nytt 
af en del grufvor o.s.v. Deras tlamod var p upphllningen, och fr 
att visa det plundrade de ngra bagarbutiker, slogo in fnstren hos ett 
par medlemmar af stadsstyrelsen och stllde till annat ofog, s att den 
burgna befolkningen brjade bli rdd fr dem. Och ingalunda minst rdd 
var Kristinas husbonde, som bde bodde tmligen aflgset och af naturen 
var vl frsiktigt anlagd.

-- Ni fr sluta att taga emot den dr sluskiga karlen, sade han en 
eftermiddag, d han sg Elias begifva sig drifrn. -- Han kommer nnu 
en vacker natt hit med ngra andra dylika herrar och plundrar ut hela 
huset!

Kristina nstan skrattade hgt t tanken p Elias Mykk ssom rfvare 
-- han, som inte skulle kunnat vara hrdhndt med en katt engng! Men 
d husbonden alldeles icke lt rsonnera med sig, fattade hon att han 
vrkligen var s rdd, att han kunde gra det obehagligt fr dem. Och 
drfr mtte hon Elias fljande dag p gatan samt frstndigade honom 
att framgent komma frst sent p aftonen, nr husbondfolket gtt till 
sngs.

Han sg vrkligen ruskig ut, tnkte hon, d hon sg honom g nedt 
gatan. Och nog hade hon ju kunnat gifva pengarna t honom dr ute, men 
han behfde s vl komma in i vrmen en stund.

D han infann sig, slppte hon honom med strsta frsiktighet in i 
kket och frklarade hviskande hvarfr det icke mera gick an att han 
kom p dagen.

-- Och det r sannt att du ser farlig ut, slutade hon. -- Men jag skall 
klippa dig och lappa din rock tminstone.

Elias lt henne beskedligt gra som hon ville.

-- Nu ser du ju ut som en helt annan karl! sade hon frnjd, d 
hrklippningen var slutfrd -- -- Du skulle nog behfva ngon, som tog 
vrd om dig -- -- -- Om det inte vore fr den dr tingsresan, s kunde 
vi gifta oss nr hr blir bttre tider! tillade hon halft skmtsamt. -- 
Se s, tag nu rocken af dig!

Elias lydde -- men det gick lngsamt -- -- Mnne hon vrkligen skulle 
kunna tnka p att gifta sig med honom -- -- -- Men kanske hon ocks 
dref gck med honom -- som alla andra -- -- --

-- Din tingsresa skulle vl inte betyda s mycket, sade han prfvande, 
i det han rckte henne sin rock -- -- men inte lr vl en sdan som jag 
duga t dig -- -- --?

Han sg henne rtt i gonen, och hon fattade med ens att han menade det 
p fullaste allvar.

-- Duga? -- som om inte hvilken flicka som hlst kunde vara glad att f 
en s god man som du r! -- -- Ah, Herre Gud! om bara allt det dr inte 
hndt -- -- och det str i prstbetyget till evig skam!

Hon brast i grt. Och Elias -- ja, han skulle skert tagit henne i 
famnen och kysst henne, om han frsttt sig p sdana konster. Men det 
frstod han icke, och drfr strk han henne blott varligt fver axeln.

-- Inte behfva vi bry oss om det som hndt frut, trstade han -- och 
strunt i prstbetyget, om du bara vill gifta dig in i Mykk-slkten!

Mera sade de icke, men hon grt s ymniga trar fver hans trasiga 
rock, att Elias glmde alla tankar p mjligheten att hon skmtat. Och 
nr de vrsta hlen voro hopsydda, drog han rocken p och gick, utan 
annat afsked n:

-- Det kpet str, om du inte ryggar.

-- Din skjorta borde ocks lappas, sade hon i drren -- men det fr 
vara till en annan gng. Och gaf honom en s hjrtlig knuff i ryggen, 
att Elias smgrinade fr sig sjlf nda till nsta hrn.

Men nsta morgon var hennes husbonde s ursinnig, att han lofvade kra 
bort henne och dessutom anmla henne hos polisen som ett lttfrdigt 
stycke, ifall hon nnu en gng tog emot besk nattetid. Sdant mnade 
han icke tla i sitt hus!

Hade det icke varit fr Elias, s skulle Kristina hlst gtt genast. 
Men om de tnkte sdant om henne, kunde hon icke rkna p en annan 
plats i hast, s att hon inte skulle kunna hjlpa honom. -- -- Och blef 
hon anmld fr polisen, s mste hon till slut nd visa sina papper!
-- -- Dr var ingenting annat att gra n att trffa Elias p gatan och 
sticka pengarna t honom -- en gng mste vl elndet taga slut!

Ett par veckor fortgick det p s stt. Kristina mtte Elias hvar afton 
under ngra minuter utanfr huset och sg fr frigt alls icke till 
honom.

Men en afton, d det var mera n vanligt bittert kallt och blsten 
drtill trngde genom mrg och ben, hade hon icke hjrta att se honom 
st dr och skaka af kld.

-- Kom in, sade hon resolut. -- De m nu anmla mig eller gra hvad som 
hlst, om de mrka det, men du tar dden p dig, om du inte fr vrma 
dig.

De smgo s tyst och sakta de ngonsin kunde genom frstugan in i 
kket. Allt gick vl.

-- Kld nu skjortan af dig, hviskade Kristina -- s gr jag upp i mitt 
rum p vinden och lappar den. Hr vgar jag inte tnda ljus, men du kan 
sitta hr i vrmen under tiden.

Hon drog sjlf kngorna af ftterna fr att icke hras i trappan.

-- Var nu alldeles stilla, varnade hon nnu en gng, innan hon smg sig 
ut. -- Det vore nd en frfrlig skam att komma i polisen -- -- --

P en lng stund rrde Elias icke s mycket som ett finger. Men s 
strckte han litet p det ena benet, som brjade domna -- och sttte 
till eldtngen i spiselhrnet. Den fll naturligtvis, med ett brak, som 
bragte honom p ftterna och ekade i den djupa tystnaden. Elias stod 
vl en half minut orrlig. S hrde han en drr ppnas ofvanfr och 
skyndade p t ut i frstugan.

-- Hvem r dr? frgade en hg, skrmd rst i trappan.

Elias stannade, rtt framfr glasdrren till gatan och snn drute, men 
svarade ingenting.

-- Svara eller skjuter jag! hotade rsten. -- Jag rknar till tre -- 
Ett -- Tv --

Elias teg.

-- Tre!

Ett skott smllde och Elias knde det som om ett skarpt piskrapp 
trffat hans ben. Men han stod orrlig och nsta gonblick smllde ett 
skott till, i detsamma Kristina kom skyndande ned frn vinden.

D rrde han sig, vnde sig halft t drren, men fll framstupa, med 
ansiktet mot golfvet.

-- Herre Jesus vlsigne! skrek Kristina, i det hon rusade frbi 
husbonden.

Han fljde, tnde gasen och skte -- sjlf blek af skrmsel -- hjlpa 
henne att lyfta upp den fallne. Men d de vnde honom, insgo de genast 
att det icke tjnade till ngonting. Den lappade rocken stod ppen 
fver hans bara brst, s de kunde se att kulan gtt rtt genom 
hjrtat.

       *       *       *       *       *

Det spilldes icke mnga ord p Elias Mykk, nr underrttelsen om 
slutet ndde hans frra husbondfolk.

-- Han var ju fr dum att lefva -- isynnerhet i frmmande land! var 
allt hvad vrdinnan yttrade. Och icke ens husbonden motsade henne.




HURU JAG BLEF BEKANT MED FVERSTE BECKRIDGE.


I Chicago r det allt utom godt om njen fr den, som icke rkar hafva 
en skligen vl spckad pung. Teatrarna ro dyra och drtill i vanliga 
fall rtt medelmttiga, goda konserter gifvas jmfrelsevis sllan och 
ro vl dyra ocks de, museer finnas hgst f och. nd frre voro de 
p den tid, hvarom nu r frga, fr en fem, sex r sedan.

Kafer, s pass trefligt inredda, att man knde sig frstad att dri 
frdrifva lngtrdiga timmar, finnas alls inga och att frnta tiden p 
gatorna kan p intet stt komma i frga. Man har fr brdtom i Chicago 
att ens tillta andra att makligt drifva omkring p gatorna, s 
brdtom, att man hnsynslst springer i kull den eller dem, som vandra 
sakteliga fram, i lugn och ro betraktande de frigas rusande jakt efter 
dollarn. Ty det och intet annat r det, som orsakar den frtvinade 
brdskan.

Till och med d man ger sig tid att vika in ngonstdes fr att strka 
kropp eller sjl, eller bda -- och det gr man ofta nog i Chicago -- 
utfres strkandet alltid p stende fot och i flygande flng. nnu har 
det fr s vidt jag vet icke fallit ngon Chicago-krgare in att ens 
frse sin lokal med stolar. En vldig, finpolerad disk med prunkande 
mssingsbeslag jmte ett antal i proportion lika vldiga och minst lika 
fint polerade spottldor utgra den vanliga mbleringen -- utom frsts 
flaskorna, hvilka till antal och omvxling ro mera fvervldigande n 
allt det andra.

Tjuguvningshusen, slakterierna och ngra af de grannaste bland dessa 
krogar utgra noga taget de frnmsta af Chicagos sevrdheter. Men till 
och med de frlora inom icke alltfr lng tid nyhetens retelse, och d 
terstr fr den, som ej besitter en plnbok af antydd beskaffenhet, 
intet annat n att hlla sig lugnt och stilla i sin egen knut. Knuten 
m sedan vara aldrig s ansprksls och tte--tten med en sjlf 
aldrig s lngtrdig eller gnagande pinsam.

Ja, det vill sga om man icke rkar hafva ngra slags relationer med 
prssen. r man hlst ngon smula tidningsman mter det inga alltfr 
stora svrigheter att vinna tilltrde till ett och hvarje utan den 
dryga entre man annars vanligen mste betala. Ett par femcentar fr 
sprvagnsbiljetter ro under sdana frhllanden tillrckliga fr att 
skaffa en tillflle att se tskilligt -- och till och med de kunna i 
mnga fall undvaras, blott man har goda ben och vilja att anvnda dem.

Ett slunda tillgngligt nje, som srskildt anslog mig, utgjordes af 
trafkrningarna i Washington parken, vid sydligaste ndan af staden. 
Dit begaf jag mig s ofta jag kunde under kappkrningsssongen, 
vanligen per sprvagn, ty jag bodde p nordsidan, ett halft dussin mil 
eller s frn trafbanan. Men ngon gng ocks till fots, ty fem cents 
ro i alla fall lika med en tjugufem pennisslant, och en sdan kan 
ibland tyckas ett rtt betydande mynt.

Det var dr jag rkade sammantrffa med fversten. Den dagen hade jag 
tilltit mig lyxen af en sprvagnsbiljett, men hade ngrat mitt 
slseri, innan jag hunnit lngre n halfva vgen ut till banan. Ty 
sprvgen ledde under en lng strcka genom de frnma kvarteren p 
sydsidan, dr s godt som uteslutande rika Chicagobor slagit upp sina 
boplar. Och att de ro rika med besked, drom r det omjligt att hysa 
ngra tvifvel ens om man blott ser den yttre utstyrseln af deras hus. I 
otroligt mnga fall r visst denna yttre utstyrsel sdan att man icke 
rtt vet om det r egaren eller arkitekten man hlst ville se ssom 
freml fr en lynchning. Men ofta har man dock ocks genast klart fr 
sig att man allra hlst ville skjuta bda tv, och alltid utan undantag 
vittna svl byggnadsmaterialet som accessoarerna om att de 
arkitektoniska missfostren krft pengar i massa och myckenhet.

Hade jag gtt till fots, skulle jag helt skert valt en annan och 
kortare vg, dr penningestinnheten icke skulle trngt sig p mig. Men 
frn sprvagnen kunde jag omjligt undg att se de renssansslott, 
gotiska villor, medeltidsborgar o.s.v. Chicagos rikvordna 
brsspekulanter, slaktare, procentare, yrkesspelare, krogvrdar, 
politiker och andra uppfrt fr de pengar de i s f fall rligt 
frtjnat. Och all denna tvifvelaktiga hrlighet tycktes mig s brutalt 
illustrera det amerikanska axiomet att pengar ro allt -- hlst 
hederligt frvrfvade, men i hvarje fall pengar -- att jag omedvetet 
frfll i allehanda mycket litet uppmuntrande tankar p vanskligheten 
af allt annat hr i vrlden n pengar, hlst hederligt frvrfvade 
naturligtvis, men -- -- --

Icke ens lifvet och rrelsen ute vid banan, dit jag anlnde s tidigt, 
att jag bekvmt kunde taga de anmlda hstarna i skrskdande i deras 
stall, lyckades till en brjan frjaga den stmning jag irkat under 
sprvagnsfrden. Men s smningom drefvos dock alla andra tankar bort 
af intresset fr de prktiga trafvarne, som nstan tycktes mig medvetna 
om att hos dem tminstone de sedan mnga led nedrfda anlagen och den 
p grund af dessa utbildade frmgan betydde allt och allt annat 
ingenting.

Sjlf knde jag naturligtvis icke i hvarje fall vare sig deras 
hrstamning eller frut utfrda bedrifter och vnde mig drfr om en 
stund till en man, hvilken i likhet med mig och med minst lika stort 
intresse betraktade de vl trnade djuren, samt anhll om en eller 
annan upplysning. Slumpen gjorde mig drvid god tjnst, ssom det snart 
visade sig. Mannen var fga mindre n ett lefvande lexikon rrande allt 
hvad amerikanska trafvare hette. Och mig meddelade han s mnga 
upplysningar af vrde rrande vra gemensamma favoriter att jag fann 
mig franlten i gengld bjuda honom p en cocktail i restaurationen. 
Under dvarande konjunkturer var det visst hvarken mera eller mindre n 
ofrsvarligt slseri, men min tacksamhetsknsla var fr stark att lta 
sig kvfvas ens af finansiella betnkligheter. Och antingen den eller 
cocktail'en fdde omissknneligt en motsvarande knsla hos min nya 
bekantskap, s att han frst bjd mig en cigarr och drefter berttade 
att han hndelsevis genom en lsmynt stallpojke ftt nys om ngonting 
extra godt rrande dagens kappkrning. Ett riktigt fint kap, sade han, 
om man blott hade pengar att gra det.

-- Hr fins en kamp frn min hemtrakt, en vallack, bland de anmlda, 
som trnats endast fr en mil, frklarade han sig nrmare. -- Den har 
en alldeles ovanlig fart, men inte tillrcklig uthllighet fr att 
vinna mera n en eller allra hgst tv heats. Hittills har den hvar 
gng frdrfvat sina chancer genom fr mycken hetta, s att den aldrig 
vunnit ens en enda lpning. Men nu har den enkom fr den hr 
vadspekulationen varit i strng trning och r s sker en hst grna 
kan vara p en mil. Det r emellertid tills vidare en djup hemlighet, 
s att man kan f kurs af tjugu mot en fr den frsta mil-heaten. Jag 
har tyvrr sjlf inte en slant att spekulera med, men om ni har lust 
och vill halfvera vinsten skall jag med nje placera edra pengar. Jag 
r fverste Beckridge frn Kentucky, tillade han och likasom rtade p 
sig en smula.

Frstelsen var stark. Att mannen frstod sig p och knde till ett och 
hvarje om hstar var hjdt fver allt tvifvel. Och mycket mjligt var 
det ocks att det han berttade var fullkomligt sannt. Sdana 
spekulationer af hstegare ro ju allt utom ovanliga, och den som 
knner krare och stalldrngar, kan ltt nog f nys om dem. Mngen 
lefver helt och hllet p att snoka upp sdana intriger och lefver rtt 
bra nd till.

Mera n tv dollars egde jag inte fr tillfllet, s att jag riskerade 
bde en fotvandring tillbaka till mitt kvarter -- den skrmde mig dock 
inte mycket -- och en troligen vl mager diet under tminstone ngra 
dagar. Men  andra sidan kunde mitt kontanta kapital i intet fall rcka 
lnge, medan en tiodubbling draf skulle gifva mig tskilligt mera
rd- och andrum. Frstelsen blef fvermktig, medan jag inom ett par 
sekunder tnkte igenom allt detta. Jag rckte sedeln t fversten, 
rligt upplysande honom om att det var allt jag egde.

-- Vrkligen? sade han med ett helt soligt leende. -- D vinna vi 
skert. Sdant kurage blir aldrig utan belning.

Spelare-vidskepelsen gjorde honom synbarligen fullt fvertygad om att 
resultatet skulle blifva lyckligt, medan jag dremot erfor en underlig, 
sjunkande knsla i trakten af maggropen, d jag sg honom styra fjten 
mot nrmaste vadmklarestnd. Samma knsla fortfor oafbrutet under de 
tvnne frsta tflingarna, hvilka bgge vunnos af favoriterna, d.v.s. 
de hstar svl publiken som vadmklarne p frhand utpekat ssom 
segrare.

Men d fremlet fr vr spekulation, som naturligtvis icke var 
favorit, krdes ut ur sitt stall, hvilket hllits stngdt till sista 
minuten, repade jag mod med ens. Det kunde en blind se att den kampen 
mste kunna skjuta en frtviflad fart. Men minst lika klart var det att 
en sdan tunn kropp och s lnga, muskelfattiga ben icke kunde besitta 
ngon uthllighet att tala om.

-- Allt beror p att kraren lugnt hller sig i bakgrunden den frsta 
halfva milen, hviskade fversten, d hstarna krdes in p banan. -- 
Sedan kan han kra p allt hvad han vill utan fara fr inslag och mste 
vinna den frsta heat'en, om inte ngot alldeles galet hnder.

Det tycktes ocks kraren frst lika vl som fversten. Han hll sig 
blygsamt bakom de fem friga tflande, medan de manvrerade fr att 
erhlla den bsta platsen vid start'en. Och nr flaggan slutligen fll 
krde han likas helt beskedligt bakom de andra, hllande in sin 
hetlefrade hst med gonskenlig mda.

Kvartmilplen nddes och passerades utan ngon annan frndring n den 
att de fem frmsta hstarna icke mera voro i en klunga, utan trafvade i 
tv rader, s nra den inre barrieren de blott kunde komma. I samma 
ordning hunno de till halfmilplen, men med den skilnad att vr hst 
kommit upp i bredd med den sista af de fem.

Drefter brjade leken bli allvar. Vr man krde utt en smula och 
slppte ut ett par tum af tmmarna med den pfljd att han nsta 
gonblick var i linje med det andra paret tflande. Och om ngra 
sekunder till hade han lmnat dem bakom samt kommit i bredd med de tv 
frsta.

Men innan han hunnit lmna ocks dem bakom sig hade den ena, en knd 
och bermd stjrna frn mnga tflingar och nu favorit -- eller kanske 
rttare dess krare -- ftt klart fr sig hvad det gllde. En ltt 
snrt med hans krsp och favoriten skt framt med ursinnig fart, sida 
vid sida med vr hst, som ej lyckades komma frbi, men hller inte 
blef efter.

Att striden numera stod endast mellan dessa tv var lika uppenbart fr 
de friga skdarne som fr fversten och mig. Fr hvar sekund, som 
gick utan att medfra ngon frdel fr den ena eller andra, steg 
upphetsningen p estraden.

De frsta gonblicken tnkte jag nog p mina tv dollars och p de 
tjugu jag hade allt bttre hopp att vinna. Men redan innan tre 
fjrdedels milen var frbi hade jag ingen annan tanke kvar n fr de 
bda hstarna, som med anstrngande af hvarje sena och nerv skte gra 
hvarandra segern stridig.

Hela den tredje kvartmilen trafvade de sida vid sida, nos vid nos, vr 
hst utan att kraren rrde sig eller yttrade ett ljud, men medtflaren 
ett par gnger eggad till starkare snabbhet med krsp't. Frst d de
-- nnu sida vid sida -- med mrdande fart svngde in p den sista raka 
strckan berrde ocks vr man sin hst helt ltt med sp't, frst en 
gng, s en annan och tredje. Och hvar gng kastade sig vallacken 
framt med en hftighet, som gaf honom ett frsprng af en halslngd, 
en half och till sist en hel kroppslngd.

Mera kunde han icke gra, men det var tillrckligt. Medtflaren hade 
spelat ut sin sista trumf och kunde icke mera hindra att vr hst ssom 
segrare med en kroppslngd dundrade frbi estraden, dr publiken 
stampade, hurrade och skrek, utom sig af frtjusning fver den 
spnnande tflingen, ehuru de flesta nog placerat sina pengar p 
favoriten och fljaktligen frlorat.

-- Jag visste ju att det s skulle g, hrdes fverstens rst s snart 
hurraropen tystnat. -- Men inte trodde jag det skulle hnga s p ett 
hr.

Frst d rann det mig ter i hgen att jag ju hade ett betydande 
personligt intresse i utgngen. S starkt hade den eggande kampen p 
banan upphetsat ocks mig. Men drfr stack jag med ingalunda mindre 
nje min hlft af vinsten i fickan, ehuru bestmdt vgrande att 
fortstta vadspekulationerna ssom fversten freslog.

Han skrattade t min frsiktighet, frklarande det vara ren galenskap 
att icke fortstta d vi brjat s bra. Tjugu dollars voro ju dessutom 
ingen summa att rra sig med, p sin hjd en liten grundplt, hvilken 
s godt kunde g, om den ej lt sig frstora.

Ja, det berodde p synpunkten, hvarur man betraktade saken. Men 
tminstone hvad honom sjlf betrffade voro fverstens aningar riktiga, 
ty innan tflingarna fr dagen voro slut hade han tskilliga gnger 
frdubblat sitt kapital, ngot, som dock p intet stt frringade min 
beltenhet med resultatet fr min egen del.

Sprvagnsbolaget frtjnade sina tio cents p oss och fversten bjd p 
middag. Hrunder formerade vi en ngot nrmare bekantskap, hvilken 
senare mera n en gng upplifvades, delvis under rtt egendomliga 
frhllanden -- en bekantskap jag har alla skl frmoda att fverste 
Beckridge lika litet som jag ngonsin ngrat.



fverste Beckridge och hans gorilla.


Det var innehllsrika mnader jag tillbragte ute bland Klippbrgen kort 
efter det de nya, stora guldfynden gjorts i Colorado och lockat folk 
frn alla hll att trnga sig tillhopa i de elndiga grufstderna, 
hvilka vxte upp snabbt som giftplantor i tropikernas krr. 
Innehllsrika p flerahanda stt rika p missrkningar af olika slag, 
s att de d frefllo helt och hllet bortkastade. Men rika ocks p 
allehanda erfarenheter, dem jag nu minnes med s mycket nje att jag 
ingalunda ngrar det misslyckade frsket.

Ty misslyckades gjorde det. Det r icke hvar mans sak att finna en 
guldgrufva ens i trakter, dr malmen frekommer rtt rikligt. Ty 
drtill hr frmst en hel del tur, frutom hlst ngot rrelsekapital 
och frmga att uthrda strre mdor och umbranden n man ngonsin 
frut kunnat tnka sig. Och fver tur kan ingen befalla, ssom litet 
hvar vet, fven om de andra betingelserna kunna ngot s nr uppfyllas.

Den frsta tiden uppehll jag mig i Colorado, i sjlfva hjrtat af den 
trakt, dr guldfebern rasade hetast, tills jag knde mig tmligen 
fvertygad om att min tur betrffande guldgrufvor nnu icke kommit. D 
beslt jag vnda vstern ryggen och begifva mig tillbaka till de mera 
civiliserade trakterna sterut. Men just d sg det ut som om lyckan, 
min lycka, funderat p att vnda sig.

Det blef ju icke ngon guldgrufva af den gngen hller, men nra var 
det i alla fall. Och drfr bestmde jag mig fr att drja ngot lngre 
dr ute i vildmarkerna, dr lifvet s mycket pminner om hasardspel, 
att ingen kan vrja sig mot tanken att det kanske blir hans tur 
hrnst.

Det lger -- ssom de nyaste grufstderna benmnas -- dr min tur s 
nr kommit, fvergaf jag dock genast. Blixten slr aldrig tv gnger 
ned p samma stlle, sger man, och lika litet skl har man att vnta 
ett andra sammantrffande med lyckan p samma punkt, dr den en gng 
snuddat en frbi. S bjuder tminstone en af de oskrifna lagarna 
rrande spel och tur, och de glla minst lika mycket som alla andra 
lagar tillhopa i guldgrfvarlgren.

Men den strm af lyckskare, som flutit i riktning mot trakten fr de 
frsta fynden, hade icke funnit tillrckligt utrymme dr, utan hade 
delvis runnit frbi, lngre vsterut. nda bort till Idaho hade en del 
guldletare spridt sig och i hela Colorado flgo litet hvarstdes rykten 
om nya fynd omkring.

Det kunde naturligtvis alls inte bli frga om att bestmma sig fr en 
eller annan trakt ssom den mest lofvande, utan tvifvelsutan riktigast 
att lta slumpen afgra den saken. Jag tog helt enkelt frsta vstvart 
gende tg och hrde ganska riktigt innan jag varit tio minuter ombord, 
att man kort frut funnit en rik dra p en punkt endast ngra timmar 
lngre t vster, men en half dagsmarsch frn nrmaste jrnvgsstation.

Det frklarade hvarfr dr funnos s mnga passagerare af fventyrartyp 
p tget. Jag tog denna tillflligtvis inhmtade upplysning ssom en 
fingervisning af det och lt konduktren klippa min cirkulrbiljett 
for stationen i frga samt steg af dr. Men fram till det nya lgret 
kom jag frst sent p aftonen. Jag hade hvarken rd eller lust att 
betala tio dollars fr njet att skakas snder och samman i en 
antediluviansk diligens och fredrog drfr att taga min motion till 
fots, en smak, som tycktes delas af tskilliga bland reskamraterna.

I lgret var det fverfullt i hvar knut af de tre hotellen, som redan 
ppnats dr -- tv af dem samma dag, ssom jag sedermera hrde. Dr 
hjlpte icke annat n att sl sig ned i ett af "bar"-rummen, hotellens 
utsknkningslokaler, hvilka p samma gng ocks ro spelsalar. Det 
kostar till och med mindre n att betala fr en sofplats: hlften af en 
sng, eller i brist drp en knut, dr man kan strcka ut sig p sin 
egen filt. Och mindre fredligt r det knappast hller. Spelet upphr i 
alla fall frst p morgonsidan och d hotellen icke ro annat n 
brdskjul hr man oljudet nstan lika tydligt i det ena rummet som i 
det andra, I utsknkningsrummen har man tminstone drjmte frdelen 
att hra ett och hvarje annat, som mjligen kan vara af nytta.

Nsta dag tillbragte jag med vandringar i omnjden, dr det mycket 
omtalade nya fyndet gjorts under den senaste veckan. Dr fans icke en 
enda kvadratfamn oupptagen mark p den korta s, hvari den rika dran 
yppat sig. fverallt hackades, grfdes och borrades det. Och litet 
emellan smllde sprngskott frn ett eller annat af de hl, som drefvos 
in i brget i det oftast ffnga hoppet att stta p ngon del af samma 
dra.

Malmstrecken lpa s oregelbundet att man nstan aldrig kan med visshet 
frutsga i hvilken riktning de g, icke ens om brgskikten p ytan ro 
ngorlunda regelbundna. Endast mot djupet har man sklig anledning att 
vnta fortsttning, ofta till och med tillvxt, af den dra man 
upptckt nrmare jordytan. Men icke ens detta r alltid att lita p och 
det r ytterligare ett skl hvarfr grfvandet, hackandet och borrandet 
i nrheten af ett nytt fynd eger hela retelsen af det vildaste 
hasardspel.

Lngs ryggen af den lilla tvrs, som afskar dalen, var marken ssom 
sagdt redan fverallt utstakad i lotter -- "claims" -- och hvar claim 
var upptagen. nnu hade icke mera n det ena fyndet af guldhaltig 
kvarts gjorts, men det var vrkligen rikt att dma af allt hvad man 
hrde drom. Ty se p den nya grufvan fick man p inga vilkor. Det hade 
mjligen kunnat gifva en eller annan antydan om drans riktning och 
sdan kunskap r alltfr vrdefull fr mjliga spekulationer i claims, 
att sknkas bort.

Det enda frnuftiga man kunde fretaga sig var att vnta och drunder 
taga s noga reda p terngfrhllandena i trakten som sig gra lt. Om 
ett par, tre ytterligare fynd gjordes p tvrsen s kunde man i ngon 
mn gissa sig till malmstreckets riktning. Och d kunde det mhnda 
lna sig att staka ut en claim p endera af de brgshjder, som 
begrnsade dalen p sidorna.

S godt som hela dagen gick t fr min utflykt och den slutsats jag kom 
till var att utsikterna till min favr voro ungefr i frhllandet 
femtiotusen mot en. Men de kunde frbttras hgst ansenligt ifall ngra 
nya fynd gjordes under de nrmaste dagarna. Och huru som hlst spelade 
ju nstan alla de friga alldeles samma spel.

Frst sedan man redan brjat med tillrustningarna fr kvllsvarden kom 
jag tillbaka till hotellet och d var jag s pass trtt att jag ej hade 
lust att gra annat n sitta stilla i en knut. Men medan jag satt dr 
och rkte drogos mina gon oemotstndligt till den lilla, ytterst 
komiska kyparen, som dukade bordet. Han begynte just rada upp hela 
staplar af de rykande heta, sm bullar, eller rttare halfgrddade 
degklimpar, hvilka i vstern hedras med benmningen "biscuits". Det 
frargade mig smtt att han skulle hmta in dem frst, ty kalla ro de 
endast svrsmlta, utan att ens smaka bra. Men frargelsen frsvann d 
jag sg p kyparen, som kilade ut och in som en skottspole p sina 
korta ben, hvar gng stllande nya matfat p bordet. I den aflgsnare 
vstern hjlper man nmligen i hufvudsak sig sjlf med uppassningen, s 
att hotellen kunna reda sig med en enda kypare fr en mngd gster. Och 
ju mera jag sg p den lilla kyparen, desto mera roade han mig.

Han var utan minsta tvifvel irlndare. Ingen utom en irlndare eller en 
orang-utang kunde ega en s frtvifladt lng fverlpp och en s 
omrklig nsa, med s gapande nsborrar att man nstan tyckte sig kunna 
se hjrnan arbeta. Och den rda skggkransen, som lpte frn ena rat 
till det andra under hakan, de lnga armarna och de korta benen -- fr 
att alls ingenting nmna om ett par sm, otroligt klippska gon -- 
hjlpte till att bilda en typ s ytterligt aplik som man endast d och 
d mter den hos sner af den grna n.

Slutligen grep han fatt i en stor ringklocka, stllde sig i den ppna 
drren och brjade gra ett infernaliskt ovsen i det han med bda 
hnderna svngde klockan hgt upp och tillbaka igen. D sg han s 
komisk ut att jag nra p mste skratta hgt, trots trttheten och de 
femtiotusen utsikterna mot en. Men d ovsendet var signalen fr 
hungrande och trstande att gripa sig an med degklimparna och de friga 
delikatesserna frgt jag snart den roliga irlndaren fr mera
materialistiska intressen.

Eftert begaf jag mig ut igen, till det frnmsta hotellet i lgret, 
samlingsplatsen fr dess honoratiores, fr att hra hvad nytt man dr 
hade att bertta. Det var visst icke hller annat n ett stort 
brdskjul, men flera dagar ldre n de bda friga och tnjt drfr 
obestridt anseende ssom det frnmsta. Det r ju inte endast i 
guldgrfvarlgren ancienniteten afgr rangfrgor.

Dr var lika fullt hus som i de bda andra och om mjligt nd flera 
spelare i full sysselsttning. Men ngot af synnerligt intresse 
lyckades jag icke uppsnappa, hvarfr jag stannade vid ett af borden fr 
att betrakta en hop pokerspelare och hjlpte till att gra den rkvilda 
luften nnu tjockare n den var, ehuru det frefll nra nog omjligt.

Spelet var dock icke vidare intressant. Spelarne voro nnu rtt 
frsiktiga och insatserna tmligen lga. Det var fr tidigt p aftonen 
fr hgt spel, hela lgret kanske nnu fr nytt och fr litet rikt fr 
strre omsttning p poker och faro, de mest gouterade spelen i 
vstern. Jag stod redan i begrepp att g min vg d jag rkade kasta 
blicken p dem, hvilka p motsatta sidan af bordet frntte tiden p 
samma stt som jag. Den frmste af dem, som vanligt med en lng cigar 
mellan lpparna, var fverste Beckridge.

-- Ftt tag p en god claim? frgade jag gonblicket drp i det jag 
slog honom p axeln.

-- Halloh! ni r d ungefr den sista mnniska jag skulle vntat att 
rka hr. Hvad har ni att gra i de hr trakterna? frgade fversten 
tillbaka och skakade hand p det hjrtligaste.

-- Ingenting, fr att sga hela sanningen med ens. Har gjort en liten 
tur vsterut fr att se om hr vore ngot att gra.

-- Ja, ja! -- guldmsslingen r det lika svrt att undg som den andra, 
gckades fversten. -- Man tnker aldrig p huru ytterst sm chancerna 
ro -- inte frrn man blifvit behrigen brnd.

-- n ni sjlf? Inte r det vl hller bara fr att andas brgsluft ni 
r hr?

-- Ingalunda. Chicagoluft r god nog fr mig, s tjock den n r, om 
inte tiderna vore s elndigt dliga. Dr var platt ingenting att gra 
och s begaf jag mig vsterut.

-- Bara tidsfrdrif sledes, den hr utflykten?

-- hnej! nytta och nje i frening. Ehuru njet hrvidlag uppriktigt 
sagdt r fan s mttligt och utsikterna till nytta tminstone fr 
gonblicket obehagligt sm. Jag reser med ett kuriositetsmuseum, 
upplyste fversten slutligen efter sin lnga inledning.

Jag skrattade s jag skakade, medan fversten frst sg frargad ut, 
men till sist skrattade med.

-- Ja, hvad tusan skall man gra? sade han innan jag hmtat mig 
tillrckligt fr att yttra ngot. -- Jag vann hela attiraljen -- tlt, 
vagn, hstar, vasbilder och allt det friga -- p spel af den frra 
egaren, som ej kunde betala kontant. Och d jag inte kunde f ngot 
tillnrmelsevis antagligt pris fr skrpet beslt jag sjlf frska 
drifva affren. -- Hade nstan varit bttre om jag ltit honom behlla 
alltsamman!

-- Huru s? har den skggiga kvinnan blifvit kr och ltit raka sig? 
eller den feta flickan magrat s kopparna inte hllas p brickan?

-- h, drag fr -- -- -- morrade fversten. -- Kom och tag en whisky s 
skall jag tala om historien. Grina sedan om ni har lust.

-- Utrustningen fr museet och tillbehren vrderades till femtonhundra 
dollars, berttade fversten s snart vi inmundigat whisky'n -- utom 
gorillan, som ensam kostade tvhundra. Fjorton hundra hade jag vunnit, 
s jag fick ro ut med trehundra i kontanter. Affren har gtt rtt bra 
hr ute i vstern, ehuru utgifterna ro ofrsvarligt stora. Men jag tar 
tjugufem cents i entre i stllet fr tio i stderna. Alla ville se 
gorillan, som kunde rka pipa och gra ngra andra konster. Det andra 
skrpet brydde de sig inte om. Men sista mndag dog gorillan -- ja, fr 
resten var det bara en stor babian. Min sekreterare var full lrdag 
afton och glmde att stnga fnstret i vagnen. P sndagen blef det 
lunginflammation och mndag afton dog den. Sedan dess gr affren med 
frlust och i det hr elndiga hlet fins ju inte ens ngon, som kunde 
stoppa upp krket.

fversten sg hgst bekymrad ut fver missdet, men icke desto mindre 
betraktade jag fortfarande saken frn den komiska sidan.

-- Dr fins en liten irlndsk kypare p Union-hotellet, sade jag utan 
att draga p munnen -- som skulle lmpa sig alldeles ypperligt till 
gorilla, om blott babianskinnet passar honom.

-- Det r ingen ofven id, genmlde fversten helt allvarsamt -- men 
det r vl bara ett af edra skmt, tillade han frargad, d jag icke 
kunde hlla riktigt god min.

Jag frskrade med s mycket allvar jag kunde stadkomma att kyparen i 
frga vrkligen var mera lik en apa n ngon mnniska jag frut sett. 
Men tillade att jag likvl ingalunda visste om han hade lust att spela 
gorilla.

-- Fr pengar och whisky gr en irlndare hvad som hlst, pstod 
fversten. Och d han s fort som mjligt ville med egna gon fvertyga 
sig om sanningen af min uppgift begfvo vi oss genast fver till mitt 
hotell.

S snart han fick syn p irlndaren instmde han i mitt omdme.

-- Det r s sant jag lefver det prktigaste missfoster gud ngonsin 
skapat, frklarade han d vi sgo den kortbenta kyparen vigt balansera 
en bricka fullsatt med flaskor och glas genom trngseln i rummet. -- 
Fysionomin allena r vrd pengar och resten af karlen r ju klippt och 
skuren till gorilla.

Jag bestllde i min tur ett par whisky's i frbifarten. D irlndaren 
hmtade dem, igen strckande den ena lnga armen med brickan fver 
hopens hufvuden, ehuru han sjlf var kortare n ngon annan, var 
fverstens beslut fattadt.

-- Skulle ni ha lust att frtjna tio dollars om dagen? frgade han d 
kyparen stllde glasen framfr oss.

De klippska gonen fingo ett nd klippskare uttryck, men utan att 
ansigtet i frigt p minsta stt frndrade sin komiskt hgtidliga min.

-- Mycket smutsigt gra? frgade han endast.

-- Inte det minsta, frskrade fversten. -- Kom fver till 
"Guldklimpen" s snart ni r ledig, s f vi talas vid.

-- Klockan elfva, svarade han och kilade i vg till en annan del af 
rummet.

Vi sutto kvar nnu en stund, fversten frjdande sig t aplikheten af 
hvarje gorillakandidatens rrelse, dr denne gnodde fram och ter genom 
hopen. Och s gingo vi i sakta mak bort t Guldklimpen till.

-- Han r nog tskilligt strre n den saligen afsomnade, funderade 
fversten under vgen. -- Men om vi klippa upp skinnet i ryggen gr det 
kanske. Jackan r ppen bara p brstet. Och nedtill har han rda byxor 
och stflar med guldtofsar.

Irlndaren infann sig punktligt, men d han hrde hvarom det var frga 
kldde han sig betnksamt i sin rda lugg.

-- Nog r det ju bra bjudet, medgaf han -- men om jag kommer fast blir 
jag skjuten.

-- Ni kan omjligt komma fast om ni utfr er roll riktigt, frskrade 
fversten. -- Ingen tilltes komma upp p estraden. Och fr resten 
skulle det inte bli annat n p sin hjd tjra och fjder. Inte skjuter 
man folk fr sdant ens hr ute numera. Kom tidigt i morgon till 
vagnen, s gra vi er kostym i ordning och repetera. Och sg dem p 
hotellet att ni reser bort.

Det var utan minsta tvifvel den vansinnigaste syn jag ngonsin 
bevittnat, d vi p morgonen frskte tvinga in irlndaren i 
babianskinnet. Han svettades och svor och gjorde i frigt sitt allra 
bsta, men trots det att skinnet blifvit fuktadt och utspndt samt 
uppklippt korsvis i ryggen var det ohjlpligen fr litet.

-- Vi skarfva det, freslog slutligen fversten -- aldrig sga d innan 
lifvet r sin kos! Om vi klippa af nedra delen f vi tillrckligt att 
skarfva med. Och dr behfs det ju inte.

Sagdt och gjordt. Babianens ben, lr och nedersta delen af kroppen 
lmnade rikligt material, med hvars tillhjlp vi inom ett par timmar 
hade kostymen frdig. Nu passade den ypperligt om skinnet ocks slog 
ngra icke fullt naturliga veck hr och hvar.

P hufvudet var babianens hr blackt rdbrunt, ljusnande framt pannan, 
s att vi blott behfde klippa bort sjlfva ansiktet och kamma en 
strimma af irlndarens eget hr fver kanten af apskinnet. Skggkransen 
gjorde samma tjnst lgre ned och sedan hans ansikte frgats i samma 
nyans som opolerad koppar lmnade han absolut intet frigt att nska 
ssom gorilla. tminstone icke frn guldgrfvar stndpunkt, hoppades 
vi.

-- Tio mot ett att hans egen mor inte skulle knna igen honom, om han 
s fll henne om halsen, sade fversten beltet, d profkostymeringen 
var slutfrd. -- Hll er nu en smula krokig d ni gr -- och rr er 
hasande, med ett skutt d och d. Knna litet mera bjda -- s dr ja! 
Det gr ju alldeles utmrkt.

-- Ni fr tio procent af nettoinkomsten fr er id, vnde han sig till 
mig. Det r den rligt vrd, men d hjlper ni mig vl en smula. Jag 
mste stlla till repetition med sllskapet fr i afton och dr r ett 
och hvarje annat att utrtta.

Jag angaf min beredvillighet genom att frga hvad jag kunde gra.

-- Mla ihop tre annonsplakat -- hr r papper och en pensel -- 
blanksvrtan r dr i knuten -- om att museet terupptar sina 
frestllningar i afton, med en nyanlnd gorilla. Representation hvar 
timme frn sex till tolf, entren hjd till en half dollar -- det 
kniper dem! En gorilla, som dansar en jig, rker och dricker whisky. Ni 
kan vl dricka whisky? till irlndaren.

-- Kan jag? upprepade gorillan. -- Frsk bjuda s fr ni se.

-- Ja, drmed menar jag inte mera n ett par glas, som ni nog kan 
behfva fr att hlla kuraget uppe. Men dricker ni er full svarar jag 
fr ingenting. D kommer ni skert fast.

Jag mlade annonsplakaten med bokstfver, som visst voro bde sneda och 
vinda, men s stora att de kunde lsas p lngt hll. S spikade jag 
upp ett af dem i hvart af de tre hotellen. I bar-rummen sg hvar 
mnniska i lgret dem skert innan frestllningarna brjades.

Dessa gfvos i ett lngt, rektangulrt tlt, som hrde till fverstens 
utrustning och hvilket han slagit upp p sluttningen af sen, vid ena 
ndan af lgret. Nrmast bakom stod den stora vagnen, som drogs af fyra 
mulsnor och rymde bde museet och artisterna. Dess lngsida bildade 
ndvggen af tltet, hvilket ngra alnar drifrn var afdeladt medels 
en tvrvgg af duk, frsedd med tv ppningar till arenan. Denna lg 
straxt innanfr: en brdplatform, ett par fot hgre n marken, och 
omedelbart bakom det halfva dussin lampor, som belyste platformen, 
vidtog det fr skdare afsedda rummet. Det kunde hlla femtio, i 
ndfall till och med sextio personer, men sittplatser funnos endast tv 
rader, fr hgst trettio.

Vid den frsta frestllningen var det nnu icke fullt, ehuru mycket 
godt hus. fversten och jag hllo oss vid den ena af ppningarna till 
arenan, medan sekreteraren, som fr tillfllet var behjlpligt nykter, 
bar upp entreafgifterna.

Frsta nummern var en lika enkel som lttfattlig pantomim, utfrd af 
den feta flickan -- "som var endast sjutton r gammal, men vgde 
aderton lispund" -- och "det lefvande benranglet". Huruvida hon nu 
vrkligen vgde aderton lispund vet jag icke och skert r att hon sett 
tskilligt flera n sjutton vrar, men skert r ocks att hon var 
oerhrdt fet. I sin upptill och nedtill lika orimligt dekolleterade 
dansskostym var hon rent af skrmmande. Och i bredd med henne sg det 
lefvande benranglet i sanning ut som om han ej haft ett uns ktt mellan 
huden och knotorna. Pantomimen bestod dri att benranglet p allehanda 
otvetydiga stt dagalade sin frtjusning fr kttmassan. Och 
knalleffekten kom d den feta steg upp, trippade bort fver platformen, 
s att bde den och hon sjlf rkade i gungning, och kom tillbaka med 
en flaska och tv glas p en bricka, hvilken hon bar p brstet. Utan 
att stda brickan med handen slog hon whisky i de bda glasen, sklade 
med tillbedjaren och drack, hvarp denne stllde sitt glas tillbaka p 
brickan, slickade sig vldsamt om munnen och kysste hennes ena hand, 
medan hon blygsamt skylde ansiktet med den andra. Den sg ut som en 
medelstor, orkt skinka.

Men publiken hade sett bde den och hennes friga behag frut och hade 
ftt nog af dem.

-- Gorillan! ropade frst ett par rster. -- Gorillan, gorillan! 
instmde de friga p en gng. -- Skjut och hng edra missfoster --
gorillan fram!

Och gorillan kom fram, med ett par vldiga skutt och ett fver jordiskt 
tjut, som stadkom gonblicklig tystnad bland publiken. Ngra af de 
nrmast sittande till och med reste sig halft frn sina platser som om 
de icke knt sig rtt skra, ehuru gorillan hade en frsvarlig kedja 
fstad kring halsen, och leddes af en groflmmad karl, hvilken i andra 
handen hll en bastant rotting.

Jag var bokstafligen krokig af skratt, som p inga vilkor fick yttra 
sig hgljudt, medan gorillan, som ocks tycktes uppfatta det 
humoristiska i situationen, endast utfrde sin roll bttre ju vrre den 
grinade.

Efter ytterligare ngra hopp och skutt rckte frevisaren om en stund 
sin pipa t djuret, som grinade vdligare n frut, puffade p pipan 
och afgaf ngra egendomliga strupljud, afsedda att uttrycka 
frtjusning.

-- Och nu mste du dansa ett tag, uppmanade frevisaren med en skakning 
p kedjan. Men gorillan visade tnderna, grymtade, morrade och slutade 
med ett hest, halft skllande lte, som inte i minsta mn var 
mnskligt.

-- Jas, vi mste vl taga till kppen igen, hotade frevisaren och 
svngde rottingen. Men innan han tagit mera n ett steg framt kastade 
sig gorillan med bjd rygg och krokiga knn in i en jig sdan troligen 
bra f mnniskor sett. Ingen vrklig apa skulle kunnat gra det med 
strre vighet och mera fnig effekt. Men s tog det ocks huset med 
storm.

De applderade, stampade och ropade bravo! bravo! tills gorillan var 
fullstndigt utmattad. D frgade frevisaren om ngon af gentlemnnen 
hndelsevis hade en fickflaska p sig s kunde de f se djuret taga en 
sup fr att styrka sig.

Vl ett halft dussin rcktes fram p en gng, gorillan kom fram till 
kanten af platformen, tog en af flaskorna och hllde en frsvarlig 
dosis i sin mun. Men grinade frfrligt och vred sig till publikens 
ytterligare frtjusning nstan dubbel under svljandet.

Det var slutnummern. Huset utrymdes omedelbart drp, men samma 
spektakel upprepades ytterligare fem gnger under aftonens lopp, fr s 
fverfulla hus det blott var mjligt. Publiken nra nog slogs om att 
slippa in, men ingen ville se det friga programmet, endast gorillan. 
Och gorillan, som styrkt sig grundligt efter hvarje dans, var nstan 
redls, nr den hasade sig ut efter den sjette frestllningen.

-- Det kunde man ju nstan kalla en dundrande succs, sade fversten, 
d vi till sist voro p tumanhand i skdarerummet -- men lika fullt r 
jag rdd att det tar en nda med frskrckelse. Karlen r alldeles fr 
svag fr whisky. Och vi mste lta dem bjuda whisky'n, annars tro de 
inte att det r vrkligt eldvatten han svljer. Mste tala allvarsamt 
med honom i morgon.

-- Och p tal om det, tillade han -- s tror jag vi annonsera om 
frhjning af entren till en dollar i anledning af sndagen. Bst att 
brga in sitt h s lnge det r solsken.

Alla resterande lner betalades ut sndag morgon och
gorillan-irlndaren tillhlls att iakttaga strre mtta betrffande 
publikens whiskyflaskor.

Frst skrattade han t varningen.

-- Sex supar m jag vl kunna tla, huru lnga som hlst, invnde han. 
Men d fversten tillt sig betvifla det blef han frargad och 
frklarade att han drvidlag mnade skta sig sjlf. Det hade aldrig 
varit frga om huru mycket han skulle f dricka.

-- Skyll ocks er sjlf om ngot hnder, sade fversten. Och sedan 
gorillan dragit sig tillbaka till vagnen, dr den hlls i strng 
kammararrest under dagen, sg han nnu en stund mycket fundersam ut.

-- Det likasom osar katt fr mig, sade han slutligen. Om allt gr bra i 
kvll bryta vi upp i morgon till Leadville, dr vi kunna rkna p goda 
hus i ett par veckor. Jag har tv hstar, som jag rider turvis p 
resorna och den ena kan ni begagna. Dem hlla vi sadlade i afton, ty 
hnder det ngot s blir det tjra och fjder fr flera n gorillan!

Jag hade blifvit sedd s mycket i fverstens sllskap sedan fredagen, 
att jag troligen icke skulle undg att dela de med honom ifall det 
blef spektakel. Mina sadelpsar voro drfr packade i lika god tid som 
hans och hstarna i ordning. Vi bundo dem vid hjulen p fra sidan af 
vagnen, s att vi blott behfde draga till bukjordarna och koppla 
kindkedjorna. Inom en och en half minut borde vi kunna komma i vg.

-- Och s lngt frsprng kunna vi i alla hndelser rkna p, trodde 
fversten.

De frsta frestllningarna gingo ypperligt, fr lika fulla hus som 
dagen frut, trots den orimligt hga entren. Efter hvar frestllning 
aflevererade sekreteraren litet fver sextio dollars och hvar gng hade 
han ftt lof att afvisa en mngd folk. Men frst efter den fjrde 
brjade fverstens uppsyn ljusna en smula.

-- Han tl vrkligen mera n jag trodde, sade han d gorillan kom ut 
frn scenen.

Femte gngen gick det ocks ypperligt. Gorillan var ytterst lifvad och 
dansade briljant, men tmde nra p till hlften en ansenlig flaska,
d det kom till slutnummern. Och publiken, som grundligt firat 
sndagen, var likaledes mycket lifvad och knde sig frtjust fver 
prestationerna.

Under den sista mellanakten observerade fversten och jag gorillan 
mycket noga, men kunde icke varsna minsta tecken till begynnande 
redlshet. Den var bara munter.

-- Det gr bra i alla fall, hoppades fversten. -- En gng till kan han 
skert visa sig utan att stlla till ngon galenskap. Och det betalar 
sig! tillade han beltet, d sekreteraren fverrckte ngra och sextio 
dollars fr den senaste frestllningen.

Den sjette gick ocks efter nskan. Gorillan var galnare och dansade 
sin jig bttre n ngonsin.

-- Och. nu gentlemn -- om ngon af er rkar hafva en fickflaska p sig 
-- kan ni f se gorillan taga en sup, upprepade forevisaren sin vanliga 
formel.

-- Hr min vackra gosse! sade en af de nrmast stende och rckte fram 
en lderkldd flaska, den irlndaren gonblickligt frde till munnen. 
Men nstan lika fort lt han den falla.

-- Cayenne! du frbannade hund! rt gorillan p tydligaste engelska och 
placerade i samma nu sin hgra nfve enligt bsta boxningskonst p 
skmtarens nsa.

-- Hstarna! hrde jag fverstens rst i mitt ra och medan vi krpo 
genom vagnen, steg dr upp ett vl femtiostmmigt vrl frn tltet.

Inom ngra gonblick voro hstarna lsa och vi i sadlarna.

-- Sakta nu, varnade fversten -- tills vi ro frbi tltet. Om de se 
oss hnder det att de skjuta.

Dr var dock ingen fara att bli hrd. Skratt, skrik, svordomar och 
skymford drnkte alla andra ljud. Det lt som om ett allmnt slagsml 
brutit ut.

-- De ha det lifligt drinne, anmrkte fversten och satte sin hst i 
half galopp nedt dalen. Innan vi hunnit dit sgo vi sekreteraren stadd 
p flygande retrtt t samma hll.

-- Slj allt hvad de inte sl snder af utrustningen, ropade fversten 
i frbifarten -- och dela med de friga!

-- Tack och lycklig resa! flmtade sekreteraren bakom oss. Och d vi i 
detsamma kommo ned p jmn mark lto vi hstarna strcka ut allt hvad 
de kunde.



Nr Erik Kykk sprngde banken.


fverste Beckridge och jag hade enat oss om beslutet att fortstta vr 
resa frn det af guldletare fversvmmade Colorado s lngt t sydost, 
att vi helt och hllet lmnade brgstrakterna bakom oss. Guldletare ro 
nmligen ett rrligt slkte och hllas aldrig lnge p samma stlle. De 
flesta af dem, som nu strmmat till de senaste fyndorterna, komme 
otvifvelaktigt att inom kort sprida sig fver alla Klippbrg-staterna, 
dr det ju alltid fans en mjlighet att rka p malm.

Och ute i vstern har det blifvit en orimligt omtyckt sport att tjra 
och fjdra folk fr alla mjliga smsaker. Nu till dags, sedan tiderna 
blifvit s fredliga, att man endast undantagsvis anvnder revolvern, r 
litet hvar alltid redo och villig att hjlpa till med sdant skmt, 
utan att alls frga efter om dr fins tillrcklig anledning. I 
brgsstaterna kunde vi snart sagdt hvar som hlst stta p ngon, som 
varit med om, eller tminstone hrt gorilla-historien, och d kunde det 
ltt nog hnda -- -- -- ja, som sagdt: vi beslto att fortstta t 
sydost utan lngre uppehll.

Det beslutet fattade vi, sedan vi galopperat fver hela dalen nedanfr 
lgret -- dr gorillan antagligen som bst hll p att utbyta sin 
hrbekldnad mot en af fjder -- och ansgo oss kunna sakta farten. En 
gng inne bland brgen p andra sidan voro vi tmligen skra, ty p 
sdana vgar kunde ingen rida annat n i sakta mak. Och tv mils 
frsprng eller s hade vi i alla fall vunnit.

Sedan dess hade vi ridit i det nrmaste tre dagar i riktning mot de 
stora sydvstra indianreservationerna, dr kvarlefvorna af Cherokee --, 
Huron --, Seminol och de andra, fordomdags mktigaste stammarna nu 
hlla p att genomg en ngot egendomlig civilisationsprocess. 
Egendomlig, emedan det fvervgande flertalet af hvita, som vistas inom 
dessa reservationer, hra till det allra fventyrligaste slag, som 
numera frekommer i Frenta Staterna.

Detta r ter fallet hufvudsakligen emedan indianerna inom de sydvstra 
reservationerna -- det s.k. indian territoriet -- ro s godt som 
fullstndigt oberoende af unionsregeringen, s lrde de blott afhlla 
sig frn krigsstrten. De skta helt och hllet sina egna 
angelgenheter, bebruka den synnerligt rika jord de erhllo p en tid 
d jorden dr borta nnu var fullkomligt vrdels, och ha genom 
boskapssktsel i stor skala blifvit vrkligt frmgna. Ndvndigheten 
har lrt dem att konkurrera med de hvita i dessa nringar och deras 
ypperliga jord har gjort konkurrensen ltt p samma gng som den gifvit 
dem rikliga medel att bestrida utgifterna fr en utveckling t samma 
hll och p samma stt som amerikanarnes. Skolor ha de numera i mngd
-- Cherokee-nationen till och med ett universitet -- sina egna 
lagstiftande frsamlingar ha de ocks samt minst ett par stder, som i 
mnga stycken st fver de vanliga smstderna i vstern. Och drjmte 
tskilliga andra, hvilka nnu icke ens hunnit medelnivn hvarken 
betrffande skerhet till egendom, lif och lemmar, eller p andra 
kulturomrden.

Men nnu ha de icke frkat sig s mycket, att de skulle uppfyllt ens 
den del af vr jord, som r deras. Dr finnas nnu stora strckor bde 
af kerjord och betesmarker af bsta mjliga slag, hvilka indianerna 
icke sjlfva bebruka, men grna arrendera ut t andra. Och d 
polisinstitutionen r en af de minst aktade och utvecklade hos 
rdskinnen fljer helt naturligt att hopar af allehanda fventyrare 
skt sig en fristad hos dem. Mnga hundratal sdana fventyrare svl 
som ngra f hvita af annat slag ha gift sig med indianskor och blifvit 
upptagna i stammarna samt slunda delegare i dessas jordbesittningar, 
hvilka ej f styckas. Andra ha slagit sig ned som handlande, lkare, 
advokater, handtvrkare o.s.v. Och alla tyckas trifvas vl ihop med de 
rde, likasom de i allmnhet synas st sig rtt bra.

Dit mnade vi oss, fversten fr att med de ngra hundra dollars han 
hade kpa ngra hstar -- sdana ro billiga dr nere, men vanligen r 
det bst att icke alltfr noga forska efter deras hemort -- och jag fr 
det jag fr tillfllet icke hade ngonting bttre att gra. fverste 
Beckridge behfde ju ngon fr att hjlpa sig att fra hstarna till 
Chicago, och fr mig var det en ny del af det vida landet att lra 
knna. Dessutom r sommarluften dr ute p sltterna mera upplifvande 
ren n ngon annan luft tminstone jag andats, hsten jag ftt lna s 
god att det var ett nje att rida den fver den prktiga terrng prrin 
erbjuder, och slutligen bekymren fr morgondagen inskrnkta till det 
minsta mjliga.

Brgen hade vi till sist lmnat bakom oss. Strre delen af den tredje 
dagen hade vi ridit fver slttmark, s att brgen, d solen begynte 
luta nedt mot synranden, smultit ihop till en enda blviolett massa. 
Vi redo helt lngsamt, fr att lta hstarna svalna en smula innan 
solen gick ned och vi afbrto frden fr natten. Den mnade vi 
tillbringa ute, vid ngon bck, dr vi kunde vattna vra riddjur. En 
mil eller s lngre fram syntes en rad af buskar och enstaka trd, som 
skert vxte lngs ngot vattendrag.

Men innan vi hunno dit hrde vi bakom oss ett lngt utdraget 
"halloohoh!" och d vi vnde oss om sgo vi en ensam ryttare i rask 
takt nrma sig.

Vi stannade fr att lta honom hinna upp oss -- s pass hflig r man 
alltid ute p prrin -- och sgo d han kom nrmare att det var en helt 
ung man i den vanliga drkten ute i vstern, ridande en broncho, som 
ocks var af det vanliga slaget: stort ingenting att se p, men 
vanligen i stnd till otroligt ihllande anstrngningar.

-- Glad att f sllskap! sade han frankt, d han hll in sin hst. -- 
Jag har ridit ensam hela dagen och det blir lngtrdigt -- -- om jag 
fr s fortstter jag med er s lngt vi ha samma vg.

Vi hade ingendera ngot emot det, sedan vi tagit honom i ngot nrmare 
betraktande. Han var helt ung, knappast mera n en pojke om hgst tjugu 
r, med ljust hr, blgr gon och en s frimodig uppsyn, att det 
gjorde en godt att se honom. Men, trots drkten, den mexikanska sadeln 
och broncho'n hade det hela ngonting af s icke-amerikanskt, att jag 
knde mig smtt nyfiken.

Vi upplyste honom om att vi mnade tillbringa natten vid bcken, som 
icke mera var lngt borta, och det passade ocks honom ypperligt, sade 
han. Hans hst hade haft en lng dag och hade nnu mnga sdana dagar 
kvar, d han var p vg nda ned till Texas, fr att se p jord, 
hvilken en agent bjudit ut och prisat synnerligt hgt.

-- Jag hade inte rd att fra den p jrnvg och d jag inte hller 
ville slja den s rider jag. Den r bttre n den ser ut! slutade han 
och klappade broncho'n p halsen.

Hans engelska hade ocks en smtt frmmande anstrykning, men jag fick 
icke klart fr mig hvarifrn den hrrrde, innan broncho'n, nr min 
hst kom den ngot fr nra, lade ronen bakut och gjorde min af att 
bita.

D sade han: "n -- nh!" med s omissknneligt tonfall, att jag 
omedelbart utbrast p finska:

-- Finne r ni ju!

-- Jo -- -- nog r jag Erik Kykk, medgaf han -- men huru kunde herrn 
gissa det?

Noga taget hade jag vl icke gissat att han var Erik Kykk, men det 
lmnade jag drhn och sade honom blott att det vanligen gick ganska 
ltt fr sig att knna igen landsmn.

I detsamma kommo vi emellertid fram till bcken och fingo fr mycket 
att gra med vra hstar fr att kunna fortstta samtalet. Men sedan de 
blifvit vattnade och tjudrade fr natten och vi tagit fram vra 
matfrrd fr att ocks frfriska oss sjlfva blef han igen helt 
sprksam.

Hans far hade redan fr sex r sedan ltit honom komma fver till 
Amerika, d modren dtt och han blifvit ensam p torpet i Alavo. Sedan 
dess hade han bott i en liten stad i sydliga Colorado, dr fadren 
arbetat i en kolgrufva. Men sjlf hade han ftt tjnst p en ranch -- 
boskapsfarm -- hade lrt sig rida och blifvit cowboy. Fr ett par 
mnader sedan hade fadren blifvit s illa skadad i ett grufras, att han 
dtt tre veckor senare, och d hade Erik slt det lilla de egde och 
brjat fundera p att skaffa sig egen jord, fr att bli farmare.
Texas-agenten hade kommit innan han nnu hunnit besluta sig och nu var 
han p vg dit ned fr att se sig omkring. Honom var det likgiltigt 
hvar han slog sig ned, blott det var i Amerika. Men hem ville han inte 
och bli soldat.

Det kunde jag godt frst -- efter sex r ute i vstern! Men ngot rd 
af vrde betrffande Texas-planerna kunde jag icke gifva honom, emedan 
jag sjlf nnu icke varit dr nere. Jag bjd honom emellertid att
rida vidare i vrt sllskap, d hans vg ju ocks frde genom 
indianterritoriet. Och drjmte manade jag honom till ngot strre 
frsiktighet gentemot frmlingar n han visat vid sammantrffandet med 
oss.

Han smskrattade visst t min varning, men gjorde det p ett s 
ofrargligt stt, att jag icke kunde upptaga det illa. Och fverstens 
hjrta vann han helt och hllet genom sitt stt att skta och behandla 
broncho'n, s att vi i allra bsta smja fortsatte vr resa under de 
fljande dagarna. Dessa erbjdo intet af mera nnmvrdt intresse n en 
tur ute p de de sltterna vanligen gr, inte frrn vi ndde den 
frsta staden i indianterritoriet, en helt ny grnsby, dr strsta 
delen af befolkningen var af mera eller mindre hvit ras. Dr togo vi 
helt sturskt in p hotellet och to en "supper", som smakade frblt 
godt efter den diet vi frt den senaste tiden. Och efter kvllsvarden 
slogo vi oss ned i barrummet vid en whisky-toddy, som ingalunda smakade 
smre.

Dr var spelet redan i gng vid tre olika bord och spelarne till och 
med en brokigare samling n i guldgrfvarlgren -- svida det nu r 
mjligt!

fven fverste Beckridge, som nd sett tskilligt i olika delar af 
unionen, anmrkte att han aldrig rkat p en utsktare kollektion
bof-typer.

-- Nog fr man billiga hstar i den hr trakten, tillade han ssom 
slutsats -- men frbanna mig det vore rdligt att frdas med dem vid 
dagsljus!

Vid ett af borden spelades "monte", ett spel dr allt beror p 
fingerfrdighet hos bankren och p snabbt ga hos den, som spelar emot 
honom. Jag hade mnga gnger hrt talas om monte, men aldrig sett det, 
d det sllan tolereras ens i gruflgren numera. Mjligheterna fr 
orligt spel ro s stora, att bankren icke anses kunna motst 
frstelsen. Drfr riskerar endast undantagsvis fven den mest 
frhrdade yrkesspelare fresl monte, hvilket omedelbart utstter 
honom fr misstanken att "korrigera turen", ssom den tekniska termen 
lyder dr borta. Men just drfr knde jag mig nyfiken att se spelet p 
nra hll.

-- Det kunna vi ju gra, jakade fversten -- och kanske till och med ha 
litet roligt med karlen. Sdana herrar bruka vanligen alltid lta 
grnglingar frst vinna ett par gnger fr att reta deras aptit.

Han tog fram ur sin plnbok en sedel p en dollar och en annan p 
femtio, bda grna och bda af samma format, ssom alla sedlar i 
Frenta Staterna, kramade ihop dem till sm bollar och rckte dem t 
mig.

-- Nr jag blinkar med vnstra gat stter ni ut endollar-sedeln, sade 
han. -- Den frlorar ni skert. Han vgar inte lta er vinna, d han 
inte vet huru stor insats ni gr. Men om han r af den rtta sorten 
blinkar jag snart en gng till och d stter ni ut den andra, Stick dem 
i byxfickan, men hll noga reda p dem, eller kan det hnda att det 
blir han, som fr roligt.

Jag hll endollar bollen i handen och handen i fickan. Vi stodo en 
stund och sgo p spelet vid de andra borden och gingo s fram till 
monte-bankren, som tycktes finna det svrt att frm ngon till 
allvarsamt spel, ehuru tskilliga af sllskapet stodo omkring honom 
samt d och d riskerade en eller annan dollar.

-- Ett litet parti, gentlemen? frgade han d vi sllade oss till de 
friga. Och d jag skakade p hufvudet slog han ut tre kort p bordet: 
kung, dam och knekt.

-- Lt mig visa huru enkelt det hr spelet r, fortsatte han. -- Vlj 
ut ett af korten -- kungen t.ex. -- s tar jag upp dem i den ordning de 
ligga. Och passa nu noga p medan jag kastar ut dem med baksidan uppt. 
Om ni kan peka ut kungen vinner ni, annars jag.

Han slngde ut korten p bordet, men s pass lngsamt och oskickligt, 
att jag utan svrighet kunde se hvar kungen fll.

-- Ni har alldeles fr kvicka gon, komplimenterade han -- eller ocks 
ro mina fingrar styfvare n vanligt i kvll. En gng till!

Den gngen gjorde han sin sak bttre, men dock s att hvem som hlst 
kunnat peka ut kungen.

-- Det r mrkvrdigt! yttrade han med ett uttryck, som ganska vl 
efterapade bekymmer. -- Om det hr gllde pengar skulle jag bli 
ruinerad. Men kanske skulle det sporra mina fingrar till strre 
flinkhet. Vill ingen riskera ngonting?

fversten, som stllt sig p motsatta sidan af bordet, knep omrkligt 
ihop vnstra gat. Och jag drog med lngsam omstndlighet fram min hand 
ur fickan, betraktade en stund tveksamt den hopkramade sedeln, men lade 
den slutligen p bordet.

Monte-bankren gaf den grna bollen en lng, misstnksam blick och mig 
en annan, slog ut de tre korten fr att visa dem, plockade upp dem i 
den ordning de lgo och kastade ut dem igen med sdan blixtsnabb 
fingerfrdighet, att jag inte hade en aning om hvar kungen lg.

-- Nu vnder jag upp endast det kort ni gissar p, sade han. -- Det r 
min chance att ni inte vidare n frsta gngen kan hlla reda p mera 
n ett kort.

Jag vnde upp damen. Och sade att det gtt alldeles som jag vntat. Men 
han frskrade smleende att det icke var annat n en slump, vecklade 
upp sedeln, stack den i fickan och brjade p nytt med alla korten 
uppslagna. Tv gnger sg jag igen tydligt hvar han lt kungen falla, 
men frst tredje gngen blinkade fversten.

D drog jag nd lngsammare n frut den andra pappersbollen ur 
fickan, lade den efter mycken tvekan p bordet och frklarade att 
ingenting skulle kunna frm mig att frska en tredje gng.

Han lt mig alldeles tydligt se hvar kungen fll och smlog helt 
vnligt nnu d jag vnde den med rtsidan uppt. Men d jag vecklade 
upp min sedel, s att han sg siffran 50, och resten af sllskapet brt 
ut i skallande skratt, blef hans leende frtvifladt stsurt.

Han betalade ut beloppet i alla fall och frgade hfligt nog om jag 
icke ville fortstta. Men jag pminte honom om min frskran, att intet 
skulle kunna frsta mig till ett tredje frsk och d surnade hans min 
yttermera. Frst d Erik Kykk kastade en dollar p bordet sg han 
igen en smula nytrare ut.

-- Lt bli! sade jag p finska. Men pojken frskrade att han knde 
monte i grund. De hade som oftast om vinteraftnarna spelat det fr 
tidsfrdrifs skull p ranchen, om tndstickor.

Han tycktes vrkligen knna det ypperligt. Bankren, som sett ytterst 
misstnksam ut d vi talade ett sprk han ej begrep, gjorde sitt allra 
bsta, men Eriks gon voro honom fr flinka. tminstone tre gnger af 
fem gissade han rtt och d han icke lt frsta sig att hja insatserna 
fverhfvan hade han snart en frsvarlig hop sedlar framfr sig.

-- Stickorna vrderades till fem cents asken dr hemma p ranchen, s 
man fick lra sig att se upp, sade han smskrattande p finska, d han 
igen pekade ut kungen och lade en femdollar till de friga.

-- Vill ni inte frdubbla? frgade bankren, som lngesedan slutat 
smle. -- Det hr blir ju ingenting ordentligt af!

-- Nog duger det fr mig, frskrade Erik frbindligt och pekade ter 
ut kungen -- fjrde gngen rad.

-- Hr blir nnu ngot spektakel, sade fversten halfhgt i mitt ra. 
Han hade stllt sig ttt bredvid mig och strsta delen af de friga 
hade ocks samlat sig kring montebordet.

-- Inte s nra -- -- inte s nra, gentlemen, sade bankren och gjorde 
en tbrd som om han velat skjuta de nrmaste t sidan.

-- Den satans lymmeln! hvste fversten mellan tnderna och jag knde 
att han drog fram sin revolver. Erik vnde hufvudet halft t mig.

-- Sg ni! frgade han p finska.

Men jag hade ingenting sett och frstod drfr icke rtt hvarfr han 
frlorade tre femdollars sedlar efter hvarandra, ehuru han synbarligen 
var fullt lika kallblodig som han knt sig sedan brjan af partiet.

-- Nu hnder ngonting underligt! sade han och skjt hela hgen af 
sedlar fram mot bankren.

-- En gng till och s sluta vi? freslog han p engelska. Och bankren 
nickade ett bistert "all right".

Men han hade knappast slagit ut korten p bordet innan Erik lade bda 
hnderna p dem.

-- Korten ro ortta, sade han mycket lugnt.

Bankren flg upp frn sin plats med revolvern i handen. Och i samma 
gonblick hjde fversten sin.

-- Bort med hnderna! Och tag tillbaka, hvad ni sade eller frbanna mig 
-- -- -- rt bankren, men blinkade oskert mot fverstens revolver.

Erik Kykk reste sig ocks, utan att flytta hnderna frn korten, sg 
bankren styft i ansiktet knappa sex tum frn revolvermynningen och 
sade med lngsamt eftertryck:

-- Korten ro ortta, sger jag -- -- och ni r en tjuf!

Han blinkade inte, ehuru han icke visste att fversten, som stod bakom 
honom, var frdig att ingripa. Men bankren visste det och skte sl 
till retrtt.

-- Tag hnderna frn korten, upprepade han -- s lter jag udda vara 
jmnt. En pojkvalp kan jag inte skjuta!

I stllet fr svar vnde Erik de tre korten p rtt -- -- dr voro tv 
spaderknektar! Karlen hade bytt ut kungen.

Minst ett halft dussin andra revolvrar riktades i samma sekund mot 
bankren, som blef grblek och snkte sin egen.

-- Huru mycket hade ni p bordet? frgade fversten, utan att taga sin 
blick frn bankren.

-- Vet inte. Erik rknade hastigt ihop sina sedlar. -- Ett hundra 
ttio.

-- Och tre femmor han kldde er p sedan han bytte korten -- ett hundra 
nittiofem tillsammans, adderade fversten.

-- Det r inte rtt -- -- han visste -- -- frskte bankren 
protestera.

-- Hosta upp hundra nittifem, din tjufska hund! om du inte vill hnga, 
rt en af de kringstende. -- Det borde du nstan nd.

Bankren plockade med darrande hnder fram allt hvad han hade kvar. Det 
uppgick icke till mera n ett hundra sjuttiotv. Men det ville ingen 
tro innan han vndt ut och in p alla sina fickor.

D brt dr ut ett stormande jubel och Erik Kykk mste placera en del 
af sin vinst i dryckesvaror fver lag, emedan han sprngt banken. Till 
och med bankren tvingades att tmma ett brddfullt glas.

Men drefter fljde samtliga nrvarande honom till ndan af byn och dr 
stllde de upp sig p skmtsamt grnsmarksvis i tv glesa led. Bankren 
placerades mellan de tv frsta mnnen och s sparkade de honom under 
dnande hurrarop ut p prrin, dr han inom ngra gonblick frsvann 
som en skugga i mrkret.

-- Undrar hvilken af dem, som knep hans hst! hviskade fversten d vi 
tervnde frn expeditionen.

Det fingo vi aldrig veta, men fr att vara fullt skra om vra egna 
redo vi nsta morgon i mycket god tid drifrn.




DAVID ANTTILAS DE.


Det fria, vilda lifvet i den aflgsna vstern i Frenta Staterna hr 
numera i det nrmaste helt och hllet till det frflutna, till det, som 
gtt fr att aldrig mera terkomma. Icke ens i de mest otillgngliga 
trakterna inne bland brgen, i nordvsterns djupaste skogar, eller 
lngst borta p de dsligaste sltterna, dr grannskap rknas p mnga 
tiotal mil, rder numera full frihet i samma bemrkelse som fordom i 
grnsmarkerna.

Allt r kartlagdt, allt uppmtt, allestdes rder ngon lag, om den s 
ocks blott skipas af sjlfvalda domare. Samhllet herskar numera 
fverallt, dr individen fordom var egen herre, och till och med de 
vildaste af de forna grnsmarksborna ha tvungits att i allt vsentligt 
underkasta sig dess makt.

Frndringen har varit otroligt snabb och otroligt stor under de 
senaste tre till fyra rtiondena. Indianerna -- de, som finnas kvar, ha 
drifvits ihop i olika delar af den stora vstern och bevakas s noga 
inom de omrden, som tilldelats dem, att de numera icke kunna 
stadkomma nmnvrdt ondt. De vilda djuren, de hvilka det hlst i ngon 
mn kunde lna sig fr kulturmnniskorna att frflja, ha frsvunnit in 
i de otillgngligaste vrrna af brgs- och skogstrakterna. Sjlfva de 
ogstvnliga, vattenfattiga sltterna, dr fr endast: ngra f r 
sedan boskap i tio och hundratusental strfvade kring nstan lika fritt 
som bufflarna fordom, ro nu till dags indelade i lotter. Och lotterna 
ro i regeln inhgnade medels tiotal mil stltrdsstngsel, s att 
prrin icke mera fverallt r ppen ens ssom vg.

Den romantiska fventyrligheten, den som frlnade grnsmarkslifvet ett 
sdant lockande sagoskimmer, har i det nrmaste helt och hllet 
frsvunnit, men faror och mdor erbjuder grnsmarken nnu i dag i 
rikaste mtt. Det vilda, eggande, rusande spelet om lif och dd har 
upphrt dr borta, men striden fr lifvet, den bittra, dagliga kampen 
mot naturen sjlf, r lika hrd i dag som ngonsin frut, hrdare till 
och med fr dem, hvilka knappast ha annat n sega muskler och senor och 
okuflig uthllighet att lita till ssom vapen och rustning.

Nybyggarelifvet dr ute p sltterna, bortom den sista grnsen fr 
odlingen, r otroligt prfvande under de frsta ren -- och de frsta 
ren ro icke s alldeles f. Grannar finnas vanligen inga p miltal, 
af trd och buskar och annat gat kan hvila p intet spr. S lngt 
blicken nr endast sltt och sky och ofta under veckor och mnader 
intet tecken af djur eller mnniskor eller ngot annat lefvande. Dr 
ssom allestdes har den frsta berringen med kulturen varit dd och 
frstrelse fr allt, som frut lefde och rrde sig p de vida 
markerna.

Endast p vren har prrin lif. D klder den sig i blommor och grnt; 
fint, mjukt grnt, som har ngot af brudlik blyghet och skiftar i 
otaliga, veka toner med vinden, ljuset och sommarmolnen. Men det r 
blott fr ngra f veckor. Solen frvandlar snart allt det grna till 
grtt, grtt af ett otal skiftningar t brunt och grnt, som lngst 
borta alla drunkna i en grviolett ton af ondlig finhet, men grtt i 
all hufvudsak, ett grtt, hvari nybyggaren, som ej r slttbo, omjligt 
kan spra ngon som hlst sknhet.

Fr honom r det allt dsligt och enformigt, dsligare och enformigare 
ju lngre rstiden skrider framt, ju mera sltten skiftar fver i 
solfrbrndt grbrunt, utan omvxling nda till yttersta synranden.

Men dsligare n ngonsin r prrin, d den anlgger sin vinterskrud, 
som r skinande, blndande hvit, med endast dr och hvar helt svaga, 
blnande skuggningar. P afstnd r det omjligt att urskilja de rckor 
af lga, mjukt rundade kullar, hvaraf sltten bestr, sbildningar, 
hvilka likt stelnade dyningsvgor gra prrin nstan mera regelbundet 
enformig n om den vrkligen vore slt. Men de bryta i ngon mn 
ljuset, och redan det r omvxling i den frfrande dsliga 
enformigheten, som annars rder s lngt gat nr.

Det r den, som framfr allt annat vrkar nedtryckande p nybyggarens 
sinne. Under sommaren har han sitt hrda, aldrig fullgjorda arbete, men 
vintern tvingar honom till sysslols vntan, dag efter dag, vecka efter 
vecka utan tillflle att vxla ett ord med ngon mnniska, ofta 
instngd i sin jordkula under dagar och ntter, d en blizzard brusar 
fram fver prrin och hotar med gonblicklig dd allt, som ej funnit 
skydd. Endast okufligt seg, uthllighet och ett jmnmod, sdant f 
besitta kunna hjlpa honom att g igenom de frsta ren, tills nybygget 
blifvit en grd med mngfaldiga sysslor, som icke lmna tid till 
grubbel, och jordkulan svllt ut till ett hus med utrymme fr hustru 
och barn. Men hller nybyggaren ut s lnge, s blir ocks vanligen 
hans belning strre an han ngonsin kunnat hoppas p i "det gamla 
landet" -- det han har i tankarna, d han sger "hemma".

Alls icke mindre, ehuru af vsentligt annan art, ro de svrigheter 
nybyggaren har att bekmpa i skogstrakterna, vare sig sedan att han 
slr sig ned lngst borta i nordvst, i Oregon eller Washington, eller 
begynner bryta bygd uppe i nordliga Minnesota.

Af Minnesota hrde fordom -- och "fordom" behfver ju icke betyda s 
alldeles mnga r i Amerika -- en stor del till de vildaste och svrast 
tillgngliga skogsomrdena i Frenta Staterna. nnu lefva dr mn, som 
p lngt nr icke hunnit gubbldern, men dock mycket vl komma ihg det 
senaste, blodiga indiankriget dr, i trakter, hvilka nu helt och hllet 
gra intryck af gammal odlingsbygd. Ty det var icke lngre tillbaka n 
i brjan af sextiotalet, d de alltid oroliga Sioux-krigarne i frbund 
med ngra andra stammar delade mnga kvadratmil nyodlingar dr uppe, 
skonlst slaktade mn, kvinnor och barn och brnde ned deras hus -- 
allt fr att hfda sin egen rtt till landet, dr de frut varit 
obestridda herrar.

Sedan dess har odlingen emellertid p nytt hfdat sin rtt gentemot 
vildarne. nda lngt norrut ha nybyggarne redt krar och ngar och 
byggt upp trifsamma byar i den forna vildmarken, dr numera p sin hjd 
ngra f hundratal, helt fredliga rdskinn finnas kvar. Endast lngst i 
norr och nordost, upp emot grnsen till Kanada, ro skogarna i 
Minnesota nnu i det nrmaste orrda. Timmerhuggarne trnga visst 
rligen allt lngre in i vildmarkens hjrta, men nnu ha de icke helt 
rdt p den. nnu ro skogarna dr borta fulla af vildt och 
vattendragen af fisk. Endast de, som frut hade sin enda utkomst af 
jakten och fisket, ha frsvunnit. Och drfr str skogen dr uppe nd 
mera de och tyst och hemlighetsfull n fordom, d de nrmaste 
nybyggena nnu voro mnga dagsresor borta t sder.

Under sommaren hnder det vl som oftast att stadsbor trnga ett stycke 
in i demarken for att under en eller annan vecka ofreda de vilda 
djuren och lefva grnsmarkslif p lek. Men de n aldrig mycket lngt t 
norr. Strmmar, krr och sjar och skogen sjlf hlla dem tillbaka. 
Leken begynner s otroligt fort likna allvar, om man tvingar sig fram 
litet lngre in i debygden.

Det r p vintern odlingen tager sina fjt allt lngre in mot den 
jungfruliga skogens hjrta, med dnande yxhugg och brakande af fllda 
skogsjttar, som lmnat ungdomsren bakom sig redan d de frsta 
nybyggarne stego i land p kusten ettusen mil lngre t ster och slogo 
de frsta slagen i kulturens kamp mot vildmarken. D klden lagt broar 
fver strmmar, sjar och krr och snn byggt vg genom den stiglsa 
bygden infinna sig timmerhuggarne i skaror och sl upp sina vinterlger 
icke lngt innanfr utkanten af den orrda storskogen. Och d de p 
vren draga drifrn har storskogens grns flyttats ett stycke lngre 
t norr.

Inom lngre eller kortare tid drefter komma sedan nybyggarne, men de 
ha nnu styft arbete innan den frsta sdden kan anfrtros t jorden. 
Den grofva timmerskogen r flld, men stubbarna st kvar och mellan dem 
vanligen annan skog s tt, att bde eld och yxa mste tagas till hjlp 
fr att reda kern. Det r ett vida hrdare arbete n den simpla 
pljningen ute p prrin, men mdans ln r fullt lika osker. Hvad 
torkan gr ute p sltterna det utrttar ofta frosten i skogsbygden, 
isynnerhet de frsta ren, d det r svrast att passa p rtta tiden 
fr sdden och rdjningarna nnu ro fr sm att bli fullt delaktiga af 
ljus och vrme.

Skogen erbjuder virke och brnsle i fverfld, s att mycket litet till 
en brjan behfver utgifvas fr hus och redskap. Men sedan de frsta, 
svraste ren gtt frbi, skrider skogsnybygget icke lika hastigt 
framt som den nya grden p sltten. I skogen kommer en duktig karl 
lttare i gng utan stort annat kapital n sina egna armar, medan han 
p prrin ndvndigt behfver ngot att brja med. Men fveralt ro de 
frsta ren liktydiga med hrdt arbete och svra umbranden, lngt frn 
hemland, vnner och mnskligt umgnge -- frn allt med ett ord, som 
annars i ngon mn lindrar lifvets mda.



P prrin.


-- Gud ske lof! dr r ndtligen en grd!

Men i stllet fr att skynda p sina steg i den djupa snn stannar 
Thomas Anttila fr att pusta en smula och drjmte fr att taga i 
nrmare gnasikte den skorsten, som sticker upp ur sluttningen till 
vnster. Det r den, som ingifver honom tanken att han anlndt till en 
grd, ty ngot annat spr af mnniskor eller mnskligt arbete str dr 
icke att upptcka.

-- Grdar fins det ju visst hr i landet af alla mjliga slag, anmrker 
Anttilas fljeslagare, i det ocks han stannar fr att betrakta 
skorstenen, som r ytterst konstlst hopfogad af fyra brdstumpar. -- 
Men om det ocks r en grd, s bor dr ingen. De skulle nog ha eld i 
en sdan kld.

-- M vara, medger Thomas och stter sig i rrelse t skorstenen till
-- men vi kunna tminstone ligga dr i natt. Det r i alla fall bttre 
n snn.

Den andre, som r Anttilas son, fljer efter utan att svara ngot p 
anmrkningen, mot hvars riktighet dr ju noga taget icke hller fins 
ngot att invnda. Honom r det fr frigt fullstndigt likgiltigt hvar 
de finna tak fver hufvudet, ja, i det nrmaste likgiltigt om de finna 
ngot tak alls. S ytterligt utled r han redan p Amerika, ehuru det 
icke r mera n ett par mnader sedan han anlnde dit med den 
fribiljett hans far skickat honom.

Fadren dremot -- Thomas Anttila -- hade redan i tv r arbetat i 
guldlandet. Men han hade icke lyckats spara ihop mera n jmt och ntt 
tillrckligt till en biljett fr sonen, hvilken han lmnat s godt som 
vind fr vg, d han sjlf reste hemifrn. Och nu hade de dliga 
tiderna kommit ocks i Amerika!

Sonen hade knappast hunnit ut till Nebraska, dr Thomas Anttila 
arbetade, innan arbetet tagit slut. Bolaget, som tagit itu med ett 
stort fvervattningsfretag dr borta, hade gtt fvernda. Och drmed 
hade naturligtvis alla frhoppningar p en farm i den fr odling 
ppnade trakten likaledes ramlat. De hade icke ens kunnat f ut sin 
fulla arbetsln, och ngon annan frtjnst i den njden var det 
omjligt att tnka p, d en sdan mngd arbetare p en gng blifvit 
lediga. Det enda de kunde gra var att begifva sig p vg fr att ska 
arbete i ngon annan del af landet. S lngt som till Omaha hade 
bolaget transporterat dem, som ville vnda sig sterut, men drifrn 
mste de taga sig fram p egen hand.

Thomas Anttila och hans son hade vandrat uppt lngs Iowa grnsen och 
hade arbetat dr och hvar hos farmare, hvilka nnu icke slutat sin 
trskning, eller voro p efterklken med andra hstsysslor. Men ngon 
frtjnst att tala om hade det ej kunnat blifva af sdant.

Det var orsaken hvarfr Thomas till sist beslutat att med s f omvgar 
som mjligt strfva upp till Minnesota, dr han frut en gng funnit 
lnande vinterarbete i skogarna. Och hans son hade sjlffallet fljt 
med. Han hade haft mera n nog af att arbeta en dag p en farm, ett par 
p en annan och dremellan ofta tillbringa tre eller fyra p de 
elndiga vgarna, som icke voro en smula bttre n de uslaste byvgar 
hemma. Men till och med de voro att fredraga framfr att trampa i 
kndjup sn utan minsta tillstymmelse till vg eller stig, ssom de nu 
gjort dagen lng.

Tre dagar tidigare hade de p morgonen lmnat en nybyggares jordkula, 
dr de haft nattkvarter, och hade samma dag p aftonen kommit fram till 
en annan, af sin egare fvergifven bostad af samma slag. Under natten 
dr hade snstormen brutit ut med sdan vldsamhet att de icke kunnat 
tnka p att tga vidare, utan hade tvungits att tillbringa hela 
fljande dygn i den usla kojan, dr det icke ens fans brnsle, s att 
de kunnat hlla sig varma.

Stormen hade dragit frbi under den andra natten men drfrinnan hade 
den s grundligt utplnat hvarje tecken till vg, att de nu 
otvifvelaktigt gtt vilse. Ty enligt hvad man uppgifvit, skulle de 
efter tv dagars vandring bort komma till ett bebodt nybygge, icke till 
ytterligare en fvergifven jordkula ssom de nu gjort. Och klden, som 
fljt p stormen, skrpte till fr hvar minut, nu sedan solen sjunkit 
s lgt ned. Ingen under drfr att bde Thomas Anttila och David, hans 
son, knde sig allt utom frhoppningsfullt stmda, dr de vadade fram 
genom den lsa snn mot skorstenen af fyra brdstumpar.

Frst frskte de helt enkelt trampa ned snn s mycket att de kunde 
komma t drren. Men dr fans alldeles fr mycket fr att det skulle 
ltit sig gra, hvarfr David med mycken mda praktiserade sig genom 
drifvorna upp till skorstenen och skte bryta ls ett par brdlappar 
att anvnda som spadar. Medan han hll p drmed tyckte han sig hra 
ngot ljud inifrn jordkulan.

Han lyssnade ett par gonblick, hvarunder allt var tyst dr nere. Men 
s hrdes det igen. Det lt som grt af ett litet barn, svagt och 
ynkligt.

David Anttila ref ls hela skorstenen i ett tag och kom med fart ned 
till sin far.

-- Dr inne r ett barn, som grter, sade han och brjade skofla sn s 
det yrde om honom. -- Och ingen eld ha de, fast det r s kallt!

Thomas skakade p hufvudet och frmenade att sonen vl hrt miste, 
eller att det kanhnda till och med var ngot slags varsel. Men han 
hjlpte nd med skoflandet, tills de om en stund ndde fram till 
drren, som icke ens var lst.

Frst kunde de ingenting se i den djupa skymningen och grtandet hade 
ocks upphrt. Men d David frgade om dr fans ngon brjade det p 
nytt. Och d sgo de ocks ngot rra sig p sngstllet vid motsatta 
vggen.

De gingo fram till den grtande och sgo att det var en liten flicka, 
som halft satt och halft lg p bdden, lutad framt fver ngot de 
inte genast kunde urskilja. Hon vnde ansiktet mot dem.

-- Mama so sleepy, sade hon med en snyftning, som dock var halft kvfd 
af rdsla och nyfikenhet i frening.

D varsnade de en kvinnas ansikte bakom den lilla, ett ansikte s stelt 
och blblekt, att de utan vidare frstodo att kvinnan var dd.

-- Mama get up! manade barnet ngsligt och strk det stela ansiktet med 
sin hand. D intet svar fljde vnde hon sig igen till de bda 
frmmande.

-- Mama cold! sade hon trohjrtadt -- Katie cold too!

-- Herre Jesus! utlt sig David och blickade rdlst omkring sig. -- 
Huru lnge m den lilla stackaren redan ha varit hr ensam!

I kojan fans intet brnsle, men brdstumparna frn skorstenen kommo vl 
till pass. Inom ett par minuter hade David tljt en hop spnor frn en 
af dem och kort drp flammade en brasa p hrden af stenar och lera i 
ett af jordkulans hrn.

-- Kom och vrm dig, uppmanade David den lilla p finska, s snart 
brasan tagit tillrcklig fart att sprida ngon vrme, och bjde sig 
framt fr att lyfta henne frn sngen.

-- Mama too, jollrade flickan, som vl icke frstod hans ord, men 
nogsamt uppfattade det vnliga tonfallet. -- Get up mama! tillade hon 
och smekte igen den dda modrens ansikte.

Men d denna frblef orrlig, strckte hon armarna mot David.

-- So sleepy -- mama so sleepy, sade hon ngsligt och undrande och lt 
honom bra sig fram till brasan.

En stund satt hon stilla p Davids kn och tryckte sig ttt upp till 
honom, men inom kort blef hon orolig p nytt.

-- Hungry, frklarade hon -- Katie very hungry.

-- Hon vill ha mat, tolkade Thomas ssom den mera sprkkunnige af de 
tv. Och drmed begynte han leta i ett litet skp, som upptog hrnet 
midt emot eldstaden, samt i ngra sklar och kokkrl, som stodo p en 
hylla drinvid. Men letandet var ffngt. Dr fans intet som hlst 
tbart i hela bostaden, hvarfr han i en skrmd hviskning meddelade 
sonen sin tanke att kvinnan dtt af svlt.

-- Hon gaf vl de sista matbitarna t barnet, frmodade han, alltjmt 
hviskande som om han fruktat att den dda kunnat hra hans ord.

David svarade ingenting, utan gick med flickan p armen bort till sin 
hoprullade filt, den han lagt ifrn sig vid drren. Ur knytet framtog 
han ett brd, brt ett stycke draf fr henne och satte henne ned p 
bnken vid spiseln. Medan hon var sysselsatt med brdbiten, fyllde han 
drp en liten jrngryta med sn och hngde den fver elden, hvarefter 
han brt en del af brdet i sm stycken och lade dem i grytan.

-- Hon behfver ngonting varmt, frklarade han sitt frehafvande fr 
fadren. Och s fort brdet uppmjukats tillrckligt brjade han mata den 
lilla, som med synbart nje p nytt krp upp i hans famn. Men innan hon 
svljt mera n ngra f skedblad hll hon upp som om hon med ens 
erinrat sig ngot.

-- Mama too eat! vdjade hon med en frgande blick ur sina stora, 
grbl gon till den nye vnnen, som visst icke frstod orden, men i 
alla fall uppfattade att ett eller annat icke var som sig borde.

-- Hon vill ocks gifva t sin mor, frklarade Thomas saklget, 
hviskande ssom frut. Och drp samlade han ihop allt det bsta af sin 
rdbrkade engelska fr att intala barnet att modren snart skulle vakna 
och d ta i sin tur. S mycket engelska hade han aldrig frut talat p 
en gng, men s hade han ocks tillfredsstllelsen att den lilla till 
slut lt frm sig att fortstta sin mltid. Och s snart hon slutat, 
somnade hon p Davids kn. Han svepte henne varligt in i filten och 
lade henne ned p bnken nrmast brasan. Frst drp drog han fram sin 
pipa ur brstfickan, stoppade den betnksamt och brjade rka.

Fadren fljde helt mekaniskt exemplet. Och s rkte de bda en stund 
under obruten tystnad, David d och d blickande bort mot sngen, dr 
den dda kvinnans blbleka ansikte skymtade fram hvar gng brasan 
flammade till en smula. Till sist steg han upp, lade pipan ifrn sig p 
spiseln och gick bort till sngstllet samt tckte omsorgsfullt fver 
den dda.

-- Om man nu visste hvad man skulle gra med barnet, sade han, utan att 
direkt tala till fadren, d han satt sig och ftt pipan i gng p nytt.

-- Hvad skulle man vl gra med henne. Hon har nog en far, som snart 
mste komma hem. Dr i knuten st ju hans stflar.

-- Om vi bara hade mat tillrckligt att vnta, funderade David. -- Men 
brdet rcker inte lngre n i morgon. Hvem vet nr han kommer hem.

-- Jag tnkte inte hller att vi skulle vnta, frtydligade fadren sin 
mening, ehuru med en viss tveksamhet och nd mera lgmldt n frut.
-- Om vi nnu en gng gifva mat t flickan p morgonen, s str hon sig 
nog tills fadren kommer. Man kunde ju dessutom lmna litet brd t 
henne.

-- Inte kunna vi lmna henne ensam hr med sin dda mor, frklarade 
David bestmdt. -- Ingen vet ju huru lnge hon mste vara allena.

-- Lngt kan vl fadren inte ha gtt. Och vrt fel r det ju i alla 
fall inte alls om det rcker lnge innan han kommer.

-- D vore det bttre att sl ihjl henne genast, sade David 
frtytsamt. -- Hllre n att lmna henne hr, br jag henne huru lngt 
som hlst.

-- Hvart br du henne? D man sjlf inte vet hvilken dag man fr brja 
svlta, r det inte vrdt att skaffa sig andras barn p halsen.

David ansg det synbarligen icke vrdt att svara. Han brt ls drren 
samt ett par hyllor frn skpet, friskade p den knapphndiga brasan 
och kokade nnu en gryta brdvlling fr fadren och sig sjlf. De to 
sin kvllsvard under fortsatt tystnad och omedelbart drp lade sig 
David p jordgolfvet i kojan till sdan hvila han kunde finna. Barnet 
skulle icke lmnas dr att svlta och frysa ihjl, det hade han 
beslutat, och mera kunde han fr tillfllet inte gra. Men Thomas 
Anttila rkte nnu en pipa, innan han lade sig -- s nra sonen att han 
kunde tcka denne med hlften af sin filt.

-- Har natten hmtat dig ngra andra tankar? frgade han p morgonen, 
d David tndt p de sista sm trstycken dr funnos.

-- Nej, svarade denne kort. Hans beslut var fattadt, och drfr ansg 
han ondigt att inlta sig p vidare ordande om saken.

-- Gammal r du ju nog tillrckligt att gra som du vill, men nog har 
du mycket att lra nnu, innan du kommer tillrtta i vrlden, 
filosoferade fadren. -- Man mste kunna hjlpa sig sjlf, innan man 
brjar hjlpa andra.

Men han vgrade dock icke sin hjlp ssom tolk, d det blef ndvndigt 
att fvertala den lilla att flja med dem. Tvrtom gjorde han sitt 
allra bsta fr att fvertyga henne om att modren gtt ut. Men frst d 
han fll p den lyckliga tanken att bertta att hon gtt att mta 
pappa, lt Katie lugna sig och frm sig att lmna jordkulan, som i 
alla fall var det enda hem hon knde.

-- Du kunde tminstone taga modrens kofta att svepa omkring henne, 
freslog Thomas Anttila, d de voro redo att g. Men David bara kastade 
en halft skrmd blick mot den dda, medan han lindade in barnet i sin 
filt.

Det blef en tung dag fr de bda mnnen, tung isynnerhet fr David, som 
icke kunde lta den lilla taga ett enda steg i den djupa snn, utan bar 
henne dagen i nda. Till frukost hade de endast frtrt en del 
brdvlling och ingenting annat n en bit brd hade de hller fr 
middagsmlet. Detta intogo de p en solig flck, dr en af de lga 
sarna i ngon mn skyddade mot vinden, som icke mera var synnerligt 
hftig, men genomtrngande skarp -- en bitande nordvst, som kom nda 
bort frn ishafvet fver kala tundror och prrier, dr hvarken skog 
eller brg brto dess udd.

Frst fram p aftonen, d solen redan gtt ned och klden igen bet 
genom mrg och ben, kommo de fram till ett bebodt nybygge med ett 
vrkligt hus. Dr begrde de nattkvarter och Thomas redogjorde s godt 
han kunde fr fyndet af den dda kvinnan, tillggande att de tagit 
barnet med sig, d de icke kunde vnta tills ngon kom och tog vrd om 
henne. Och farmfolket i sin tur berttade, att den lillas far tre dagar 
tidigare vandrat frbi p vg hem frn settlementet -- byn -- dit han 
begifvit sig fr att skaffa fda t sig och de sina.

De hade nog skt fvertala honom att stanna fver natten, d det redan 
varit sent och vdret sett hotande ut, men han hade trott sig kunna 
hinna hem innan det brt ls och gick vidare. Hustrun var sjuk och 
svag, hade han sagt, och flickan nnu fr liten att kunna reda sig. Han 
hade vl blifvit fverraskad af snstormen och hade skert frusit 
ihjl. Det var inte en af tusen, som kunde sl sig fram mot en blizzard 
och han sg ingalunda srdeles stark ut. En herreman, som gifvit sig ut 
till vstern, men alls icke dugde till nybyggare, sade de.

De skickade likvisst bud till settlementet fr att meddela hvad som 
hndt och bedja ett par mn komma och hjlpa att leta efter den 
frsvunne, d de, som hmtat underrttelsen, voro alltfr trtta efter 
sin dagsmarsch, att g ut p nytt. S snart hjlparne anlndt, kort 
efter midnatt, begaf sig nybyggaren sjlf p vg med dem. tminstone 
ett par mil mste den frsvunne ha hunnit innan stormen fvermannade 
honom, och d de kommit s lngt kunde dagen icke mera vara lngt 
borta, s att de kunde brja leta p allvar. Dd var karlen utan 
tvifvel, men de ville nd ej lmna honom t coyoterna. Om snn icke 
varit s djup skulle det vl till och med redan varit fr sent.

Letarne tervnde frst nsta eftermiddag och hmtade med sig den sck 
mjl den frolyckade burit, d han vandrade hemt. De hade funnit honom 
en knapp halfmil frn jordkulan, dr hustrun vntat honom till sitt 
sista andetag. Om det ej varit fr snyran skulle han kunnat se sitt 
elndiga hem frn platsen dr han stupat. En hjning af sntcket hade 
visat hvar han lg. De hade frt honom till jordkulan, dr de lagt 
honom jmte hustrun, hvarp de spikat fast drren och tppt till 
skorstensppningen. Lngre fram, d marken tinat, skulle de grfva en 
graf fr dem.

Men papper eller annat, som kunnat lmna ngon upplysning om hvem de 
bda dda varit, eller hvarifrn de flyttat ut till vstern, hade icke 
funnits i kojan. De hade frgfves skt genom hvar vinkel och vr. De 
f af grannarne, som fverhufvudtaget rkat i berring med mannen under 
de aderton mnader han bott dr i trakten, hade aldrig kallat honom 
annat n "gentleman Jack". Han hade aldrig meddelat vidare om sig sjlf 
n att han var hemma frn de stra staterna, hvilket fr frigt hvem 
som hlst kunde bde hra och se. Om hustrun visste de nnu mindre, 
endast att hon icke frefll att tillhra samma klass som mannen. De 
hade alltid trott, att det var fr hennes skull han lmnat sin 
hemtrakt. Men ingen visste ens om han hade ngra slktingar eller 
vnner, som skulle brytt sig om att f veta hvar och huru han slutat.

Frgan gllde drfr endast hvad man nu borde fretaga sig med barnet, 
men drvidlag voro goda rd dyra. Frn settlementet hade de f
farmarne ocks infunnit sig fr att hra nyheterna och deltaga i 
fverlggningen, men bland dem fans ingen, som kunnat eller velat 
antaga sig henne. De voro sjlfva allesamman mera eller mindre 
nybyggare och funno det svrt nog att reda sig med sina egna familjer. 
Det enda de kunde gra eller fresl var att fra henne till 
hufvudorten i grefskapet, dr dess sheriff bodde. Han finge se till att 
hon kom in p fattighuset, ifall ingen dr kunde eller ville taga sig 
henne. Drom enade de sig snart alla.

Under fverlggningen satt Katie helt tyst p Davids kn, betraktande 
med undrande blickar de mnga mnnen, som alla rkte och alla hade 
ngot att sga, men tillbakavisande alla frsk af de tillstdeskomna 
kvinnorna att gra sig till vnner med henne.

Hon endast tryckte sig nrmare till sin beskyddare s snart ngon 
nrmade sig och han lade hvar gng varligt sin grofva hand p hennes 
hufvud, likasom fr att frskra att ingen skulle gra henne ngot fr 
nr, s lnge hon var hos honom. Han skulle ingalunda sjlf kunnat 
frklara hvad han knde fr det frmmande barnet. Minst af allt skulle 
det vl fallit honom in, att det var ingenting annat n hennes 
fullstndiga hjlplshet, som drog honom till henne.

Drfr visste han icke hller hvad det var, som rrde sig inom honom, 
d rdplgningen ndtligen var slut och fadren meddelade honom dess 
resultat. Han visste blott, att han knde sig frbittrad mot hela 
sllskapet som om de frorttat honom personligen.

-- Jas! sade han -- jas, till fattighuset? annat ha de inte kunnat 
hitta p? Och hvem bryr sig vl om den lilla stackaren p fattighuset? 
D r det nog bttre att hon fljer med oss.

-- Fljer med oss? upprepade fadren vresigt. -- Nu har du vl blifvit 
alldeles galen. Jag tminstone vill ingenting mera ha att gra med 
henne.

-- Kanske kan jag ocks komma till rtta ensam, invnde David lugnt -- 
likasom i gr.

-- Sg t dem, att om de gifva mig arbete fr ett par veckor, s att 
jag kan rusta ut barnstackaren och f ihop vgkost, s tar jag henne 
med till Minnesota och srjer fr henne.

-- Jas, till fattighuset ville de skicka dig, vnde han sig igen till 
den lilla och strk henne fver hret -- d kommer du vl nd hllre 
med mig?

Katie frstod intet annat af hans ord och tbrder n att hon funnit en 
vn hon kunde lita p. Men s mycket bttre frstodo de, som hade att 
bestmma fver hennes de, att de blifvit kvitt ett obehagligt ansvar
-- det vill sga, nr Thomas Anttila efter mnga invndningar lt frm 
sig att ndtligen meddela dem sonens vansinniga beslut. Men d voro de 
s mycket vnligare i stllet, ty s alldeles skert var det sist och 
slutligen nd icke att sheriffen utan vidare skulle tagit hand om den 
fvergifna.

Det rckte drfr icke hller lnge innan s mnga bidrag lmnats af de 
nrvarande, bde till den lillas utrustning och till vgkosten, att de 
mera n vl kunde reda sig p vandringen till Minnesota. Allt hvad 
David sjlf behfde gra var att frfrdiga en klke med s breda 
medar, att de icke skuro in i snn samt med sido- och ryggstd fr 
Katie.

Redan den andra dagen begaf han sig p vg s fort solen gtt upp, med 
klkrepet bundet kring lifvet, s att han knappast alls knde vikten af 
sin skyddsling och den rikliga matscken. Och Thomas Anttila fljde 
med. Trots alla invndningar rrande Katie hade han ingenting emot att 
hlst fr ngra dagar slippa brdbekymren. Och till Minnesota ville ju 
ocks han.



I skogen.


Inne i en tt dunge str en lng, lg byggnad, med vggar af rund, 
obarkad stock, ttade med mossa. P ena kortvggen finnas tv sm 
fnster, ett p hvar sida om en trng drr, och utanfr drren har 
skogen huggits ned p ngra famnar t alla sidor, men annars st de 
vldiga stammarna ttt tillhopa rundt om byggnaden. De ha lmnats i ro 
till vrvintern, d hygget lider mot sitt slut, ty de skydda i 
betydande mn mot klden och snn. Mera n de tv sm fnstren behfva 
invnarne icke. Fnster ro brckliga tingestar, som ltt sls snder 
p vgen frn odlingsbygden och dessutom r det ju egentligen endast 
nattetid huset r bebodt.

Bebodt, det vill sga af andra n kocken, som ser till arbetslagets 
kroppsliga ndtorft och drfr r dr dagen i nda. De friga ro frn 
solens uppgng till dess nedgng ute p hygget, dag ut och dag in, 
sndagen liksom andra dagar. Endast d snstormen dnar genom skogen, 
bringande de gamla trden att bja sig som vass och att sucka och braka 
och jmra sig som om deras sista timma slagit, st timmerhuggarne att 
finna inomhus. Och d sofva de som bjrnen i idet.

Innantill ser huset icke mycket trefligare ut n p utsidan. Golfvet r 
intet annat n den hrdtrampade jorden och rundtom vggarna finnas 
sngstllen, lika konstlst hopslagna af kiladt virke som det lnga 
bordet mellan dem och de jordfasta bnkarna p mse sidor om bordet. 
Grofva kldesplagg, filtar och tcken samt ngra skinnfllar ligga 
vrdslst kastade p sngstllena, medan stflar af nnu grfre slag 
finnas kringstrdda litet hvarstdes. Men luften dr inne r p lngt 
nr icke s dlig som man kunde frmoda, ty dels ro de flesta af 
bddarna fyllda med frska, fina barrkvistar, som dofta kda, dels ro 
vggarna s pass glesa, att ventilationen r af ypperligaste slag.

I ena ndan af det lnga rummet str en pltkamin af det slag, som 
antingen r rdhet eller icke sknker ngon vrme alls. Den andra 
ndan, den, som r frsedd med drr och fnster, upptages af kket, 
hvilket p intet stt r afskildt frn resten af huset, men frsedt med 
en spis, ngot liknande en stor lda, fylld med sand och stenar. P den 
brinner elden fritt under ett vldigt rkfng af grofva kilade plankor.

Kocken sysslar som bst med kvllsmlet, och det r tilltaget i 
aktningsbjudande skala. Arbetslaget bestr af tjugu mn, alla af de 
starkaste ock segaste och alla i sin bsta lder, ty endast sdana duga 
fr vinterarbetet i vildmarken. Men sdant folk behfver fda i mngd. 
Det r icke mindre n en hel flsksida kocken hller p att steka p en 
jrnplt med upptbjda kanter. Och samtidigt grddar han p en annan 
plt tunna hvetekakor, af hvilka dr redan finns en frsvarlig stapel, 
men utan att han nnu tyckes anse det frsl. I en stor, ppen gryta 
kokar ngot slags mrk vtska, hvars doft anger dess natur af kaffe.

Kocken, hvars knotiga, seniga kropp alls icke passar ihop med hans 
mbete, blir slutligen frdig med tillrustningarna fr kvllsvarden. D 
tnder han sin pipa och stller sig i den ppna drren fr att svalka 
sig en smula, medan han vntar p arbetslaget, som icke kan drja lnge 
numera, d solen just gr ned.

Innan han varsnar ngot tecken af arbetskamraterna hr han emellertid 
ett dmpadt ljud af fotsteg i snn frn motsatt hll och omedelbart 
drp trder en man fram ur skogen. Kocken betraktar honom med ngon 
frundran, men utan att rra sig och utan att yttra ett ord till 
hlsning. Det r allt utom vanligt att f besk af ngon dr i 
demarken, inte af anstndigt folk tminstone. Troligen bara ngon 
drifvare, som sker nattkvarter och ett ml mat. Fast icke ens sdana 
ro vanliga freteelser i skogen.

Men s fr kocken med ens syn p ett underligt bylte p klken, hvilken 
mannen drar efter sig, med klkrepet bundet kring lifvet. Det r ju -- 
nej -- jo, s hjlpe honom Gud, r det inte ett barn, som halft ligger 
och halft sitter p klken, sofvande s tryggt som i sin egen sng.

-- Herre Jesus! sger kocken halfhgt och tar i hpenheten pipan frn 
munnen.

-- Hvad fr en galning r ni, som hmtar ett litet barn hit ut i vilda 
skogen? hlsar han drp mannen. Och tillgger ngra mustiga ord af 
innebrd, att han nog redan sett ett och annat i sina dagar, men aldrig 
ngonting fullt s ursinnigt.

-- David Anttila r jag, frn Sotkamo, besvarar den nyanlnde lugnt 
hans frga, utan att fsta sig vid kommentarierna. -- Och galen r jag 
inte. Jag hade ingen att lmna flickan t, och drfr tog jag henne 
med.

Han hade stannat nra drren och drog i sin tur pipan betnksamt ur 
fickan, knackade ur den mot insidan af vnstra handen och blste ett 
tag genom munstycket fr att fvertyga sig om att den var klar. Men 
innan han hann lngre afbrts han af kocken, som icke tagit sina gon 
frn det sofvande barnet.

-- N, riktigt slug kan du vl inte heller vara, frmodade han, -- 
efter du inte ens har frstnd att hmta henne in i vrmen.

-- D ingen bjudit oss in -- -- -- brjade David och stack pipan 
tillbaka. Men resten gick frlorad fr kocken, som utan vidare lyfte 
upp hela klken och bar den in i huset, ttt fljd af David, som nnu 
hade klkrepet kring lifvet.

hh! du barnstackare, hvad du har fr en far! mumlade kocken, medan 
han lste upp byltet, hvars krna bildades af den lilla, och s varsamt 
bar henne till den nrmaste bdden, att hon icke ens vaknade.

Det blef fr mycket fr David, dr han hll p med att frigra sig frn 
klkrepet.

-- Jag r inte hennes far, frklarade han strft. -- Hon hittades i en 
koja, dr hennes mor lg dd, och jag tog henne med.

-- Hvar? frgade kocken, med en hel vrld af tvifvel sammanprssad i 
det ena, korta ordet. 

-- I Dakota.

-- Och drifrn har du dragit henne p klke nda hit?

Hans ton var nnu i hg grad tviflande, men uttryckte p samma gng en 
viss, omedveten respekt.

-- D jag inte kunde f arbete annanstans, likasom ursktade sig David 
och drog p nytt pipan ur fickan. -- Och far hjlpte till p vgen.

-- Hvar r han?

-- Han fick arbete i det utlndska lgret ngra mil hrifrn. De hade 
frlorat en man, men ville inte ta mig med barnet.

-- Frb--de hedningar! lydde kockens omdme om de nrmaste grannarne i 
skogen. -- Och hvad tnker du nu fretaga dig med den stackaren?

-- Om hr sku finnas arbete, sade David med en tveksam blick p den 
allt utom inbjudande omgifningen -- s kunde jag vl srja fr henne.

-- Och kanske taga henne med, nr du r p hygge? -- det r inte s 
litet tokig du mste vara i alla fall, frmenade kocken med hjrtlig 
rttframhet, men alls icke ovnligt. Och p samma gng sg han sjlf 
ytterst fundersam ut.

David kunde icke undertrycka en knsla af modlshet vid tanken p alla 
svrigheter, som reste sig i hans vg. Men innan han hunnit besinna sig 
p ngot svar, hrdes tramp af en mngd ftter och drren slogs upp.

-- Fram med all mat du har, ropade en rst. -- Vi -- -- --

-- Hll kften! afbrt kocken med ngot likt ett undertryckt rytande 
den ytterligt frvnade talaren. -- Hr r ett barn, som sofver.

-- Ett barn? -- det ljuger du visst! Men hans rst sjnk emellertid 
till en hviskning, och hela sllskapet kom in p t, med s litet 
buller som mjligt.

En efter annan gick fram till sngstllet, dr den lilla lg. Och sedan 
de med egna gon fvertygat sig om att det vrkligen var ett barn, som 
rkat in dit i demarken, blefvo de alla stende omkring henne, alltfr 
hpne att gra annat n stumt gapa p den ovanliga freteelsen. De 
flesta af dem hade redan arbetat ett par r dr borta i skogarna, 
huggande stock under vintern och flottande den under sommaren. Ett barn 
hade fverhufvudtaget blifvit en vrklig sllsynthet fr dem och nd 
mera midt i vintern inne i djupa skogen.

-- Maten r frdig, afbrt kocken deras ljudlsa frundran -- ni vcker 
henne nnu om ni inte komma drifrn. Hr r tillrckligt fr dig 
ocks, vnde han sig inbjudande till David.

-- Det r han, David Anttila, som hmtat flickan hit, p klke frn 
Dakota, tillade han ssom ett slags presentation.

Flsket, hvetekakorna och kaffet frsvunno med otrolig fart, under 
mnga undrande gonkast bort mot den frmsta bdden, men utan att mnga 
ord yttrades innan mltiden var i det nrmaste undanstkad. D frst 
stlldes p allehanda omvgar en hop frgor till David om fyndet af 
flickan och hans vandring med henne, s att hela historien smningom 
kom ut. Och dem tycktes det icke frefalla fullt lika naturligt som 
honom, sjlf att han oombedd tagit sig ett frmmande barn.

-- Nog r du vl litet galen, men smre karlar har man sett, 
hopsummerade Abel Korhonen, lagets boss eller frman, sina tankar om 
saken -- han, som redan arbetat fem r i skogarna och sades ha kpt ett 
hemman i Saarijrvi med frtjnsten. -- Om vi bara kunde gifva dig 
arbete, s skulle det vl reda sig p ngot stt. Men vi ro fullt lag.

-- Det kunde vl stllas om, ifall han vill taga min syssla, anmrkte 
kocken eftertnksamt, som om den lsningen just fallit honom in. -- 
Laget kunde betala honom fr det och jag brjar hugga i stllet. Det 
tycker jag i alla fall bttre om n att st hr och rra i grytorna.

S mycket intryck tycktes Davids galenskap i alla fall ha gjort p 
sllskapet, att ingen enda ens drog p munnen t kockens uppenbara 
lgnaktighet. Den var ju srdeles afundsvrd, som ftt blifva kock -- 
ltt gra inomhus och full andel i lnen fr det gemensamma 
betingsarbetet. Det var helt annat n att st och hugga i alla vder 
och vindar tills ryggen vrkte. Men ingen yttrade ett ord, utom David 
sjlf.

-- Dligt skulle det vl g med min kokning, invnde han, -- det r 
inte en syssla jag r van vid.

-- Hvad fr slags baroner tror du de hr herrarna ro, att din kokning 
icke skulle duga t dem? frgade kocken fverlgset. -- Jag kan vl 
visa huru det gr till.

-- Inte ts hr alla dagar kycklingsstek med grddss, anmrkte Kalle 
Lehtinen, som var en ofrbtterlig slarf, men lagets skmtare och 
allmnna favorit.

De andra grinade ett stumt bifall, utom Abel Korhonen, som menade tro 
p att David icke var af den rtta sorten fr Amerika.

-- Hr i landet tar man hvad som bjuds, frtydligade han sin mening -- 
och gr s godt man kan. Inte har Koivumki s skmt bort oss med 
maten, att vi inte komma till rtta med din kokning.

-- Nej, fet har man inte blifvit, bekrftade Kalle Lehtinen. Men innan 
han hann tillgga ngot hrdes ett ljud af grt frn sngstllet. Katie 
hade vaknat och var s skrmd af den frmmande omgifningen, att hon 
icke genast lt lugna sig, ehuru David omedelbart gick bort till henne.

De sutto alla tysta och lyssnade, medan David hastigt framletade en 
brdbit frn sitt vgkostknyte. Men den var torr och hrd och frmdde 
icke trsta den lilla.

-- Hvad hon grter vackert! uttryckte Korhonen halfhgt lagets knslor. 
Och det satte lif i kocken.

-- Vackert r det nog, medgaf han -- men inte r det vl roligt fr 
henne. Kanske sku' hon tycka om litet sirap p brdet? frgade han af 
David.

Han hllde litet i en bleckmugg och sedan Katie en gng ftt smak p 
lckerheten glmde hon s fullstndigt sin rdsla, att hon till och med 
lt Koivumki bra sig fram till bordet. Men till tls gaf hon sig 
icke, innan David satte sig bredvid dem.

En efter annan kommo de friga ocks nrmare, tills de bildade en tt 
ring kring henne. Ingen yttrade p lnge ett ord, men hvar gng hon 
jollrade ngot till David, sg den ene p den andre. Och d hon 
skrattade af frtjusning fver sin sirap, grinade deras orakade 
fysionomier alla med, som p kommando.

Hjdpunkten af beundran ndde de, d hon frskte sticka en sirapsvt 
brdbit ocks i Davids mun.

-- Uncle Dave eat too, uppmanade hon -- it nice.

-- N, aldrig har jag sett maken! brummade en af beundrarne.

En sdan flicka skulle jag ocks tagit, frklarade en annan.

Men d Katie kastade en frvnad blick p de skggiga mnnen, som 
kommit allt nrmare, drogo de sig hastigt ett par steg lngre bort. Och 
smgrinade en urskt fr sin nrgngenhet.

Endast Kalle Lehtinen tycktes fatta att situationen krfde ngot annat 
och mera n platoniska uttryck af beundran. Han tmde frst den bdd, 
dr Katie sofvit, p dess innehll af klder och annat. Och drp 
begynte han plocka ihop alla de frskaste och finaste barrkvistarna 
frn de friga sngstllena, tills han fyllt hennes med endast det 
bsta huset i den vgen kunde bjuda.

-- Tag min filt t henne att ligga p, den r alldeles ny, uppmanade en 
af mnnen.

-- Och min fll till tcke, yrkade en annan.

-- Nej, min rya, som gumman skickade i somras med Koivumki, invnde en 
tredje.

-- Vi taga bda, afgjorde Lehtinen prompt -- och hnga ryan p vggen, 
s blsten inte kommer t henne.

Tack vare bidragen frn de friga hade han snart gjort i ordning en 
bttre sofplats n Katie troligen haft sedan hon hmtats till vstern. 
Och i kraft draf ansg Lehtinen sig klarligen ega rttmtiga ansprk 
att f hjlpa till d den lilla lades till sngs.

Han drog egenhndigt kngorna af henne och sedan han sjlf noga 
skrskdat dem stllde han dem p bordet framfr de andra.

-- Titta p de hr!

Och gubbarna tittade smmysande, lnge och grundligt p de lustiga 
tingestarna, som noga tagit form efter den lillas ftter.

-- Nu r det bst att vi gra upp saken med dig, sade Abel Korhonen, d 
David sllade sig till de friga, sedan Katie somnat. -- Jag har tnkt 
att vi skulle gifva dig en och en half dollar om dagen och fdan. Vi 
frtjna nog mera, men vi gra betingsarbete, och det r tyngre n att 
vara kock.

-- Nog skulle ocks mindre frsl, menade David -- tminstone tills jag 
lr mig att koka.

-- Det mste du lra p tv dagar, frklarade Koivumki. -- Den hr 
veckan till slut kokar jag och du fr se p, men sedan mste du skta 
dig sjlf.

-- Och barnet? Det fr jag vl betala fr?

-- N, hvad mera! Inte hlla vi ngot hotell, dr man betalar fr hvar 
munsbit mat. Hvad hon orkar ta r henne nog grna unnadt. Inte for att 
jag frgat de andra, tilllade frmannen -- men jag tror de alla tnka 
lika.

Och alla grymtade ett mera eller mindre hgljudt, men omissknneligt 
bifall.

De frsta dagarna var Davids kokning nog sdan, att knappast ens de han 
kokade fr vl skulle underkastat sig den utan protest, om det ej varit 
for Katies skull. Men hon hade tagit dem med storm, allesamman och med 
ens. Det var nstan som om de alla utan undantag betraktat sig som 
delegare i henne och drfr skyldiga att gra hennes lif i vildmarken 
s behagligt de kunde.

Och Katie, som blef starkare och lifligare fr hvar dag, trifdes 
ypperligt i de egendomliga omgifningarna och trots det egendomliga 
lefnadssttet. Innan mnga dagar frflutit tog hon det ssom ngonting 
alldeles sjlffallet att alla de strfva mnnen lto henne gra som hon 
ville och  sin sida p allt stt skte vara henne i lag.

Ett par veckor efter hennes ankomst till lgret blef det tid fr 
Koivumki att begifva sig ned till bygden i och fr den regelbundna 
mnadsprovianteringen, och d han brjade gra sig i ordning fr resan, 
tog en efter annan af mnnen honom afsides. De hade, de flesta af dem, 
ett eller annat privatuppdrag att anfrtro honom och enhvar gjorde det 
i allskns hemlighet.

Men drfr blef ocks fljden den att Koivumki vid sin terkomst var 
frsedd med tta dockor och sex hstar af olika storlek och slag, till 
Katies outsgliga frtjusning. Ty hvarken henne, kommissionren eller 
de frikostiga gifvarne fll det p minsta stt in att ngot strre 
omvxling mhnda varit nskvrd. Hennes ljudliga frjd endast 
stegrades fr hvar ny hst eller docka, som togs fram, och gifvarnes 
beltenhet steg synbart i samma mn.

Men senare p aftonen samma dag blef hon dock lika oskyldigt som 
ofrivilligt orsaken till djup misshllighet inom laget. Dess medlemmar 
hade, ssom de alltid haft fr vana, ltit mnadsprovianten tfljas af 
ett tmligen rikligt frrd af whisky. Och den togo de, likaledes i 
enlighet med sina frra vanor, itu med att frtra s snart 
kvllsvarden var frbi.

Det var det enda nje de hade under vintern, och d det icke frekom 
oftare n en gng i mnaden, hade aldrig ens de ordentligaste haft 
ngra invndningar att gra, om ocks en eller annan eller flera ltit 
muntrationen sluta med ett kapitalt rus. De inskredo endast d det 
artade sig till slagsml, hvilket icke hller hnde s alldeles sllan, 
d gossarne brjat bli varma och erforo ett behof att krydda det 
enformiga njet en smula.

Katie hade varit s djupt intresserad af sin nya, talrika familj och 
sitt vlfylda stall, att hon icke ltit fvertala sig att g till sngs 
frrn lngt efter den vanliga tiden. Till sist hade hon dock somnat, 
omgifven af alla sina dockor och s mnga af hstarna, som kunde f rum 
p bdden, utan att till en brjan lta stra sig af den redan rtt 
hgljudda tonen vid bordet.

Men innan hon sofvit lngre n en halftimme, stmde Kalle Lehtinen upp 
en visa, med sdant skrlande eftertryck att hon vaknade upp med ett 
skrik.

David var i ett nu vid sngen och sngaren, som redan hunnit ett godt 
stycke vg mot sitt vanliga muntrationsslut, tystnade sjlfmant. Men d 
grtandet det oaktadt fortfor fll han p en annan tanke.

-- Man mste gifva litet ocks t barnstackaren, mumlade han och gick 
med oskra steg bort till sngen med sin bleckmugg.

-- Hr r litet att vrma hjrtat med, lallade han -- drick, du lilla 
kryp, s blir du glad.

-- Lt bli! protesterade David och skt undan hans hand. -- Det fr du 
inte gra.

-- Hvad r det du brjar kommendera? vsnades Lehtinen. -- Bttre karl 
skall det vara, som sger hvad jag fr gra.

-- Bttre eller smre, men det hr gr du inte.

Och d Lehtinen lika fullt skte trnga sig fram skuffade han honom 
tmligen omildt t sidan.

-- Jas, du brjar skuffas, sade denne ilsket. -- Men hr r en karl, 
som kan ge tillbaka om du vill slss!

Drmed fattade han tag i David, men denne, som knappast smakat p 
whiskyn, fann det allt utom svrt att skaka honom ifrn sig. Och det 
gjorde han s eftertryckligt att Lehtinen tog fverbalans och fll 
fver bordet.

Men en af de andra, som ocks redan hunnit bli betydligt varm, hgg i 
sin tur David i kragen. Han var en helt annan motstndare n Lehtinen, 
s att David hade hnderna fulla med att frsvara sig. Drunder hann 
Lehtinen resa sig och kom med en annan, fylld mugg fram till Katie, som 
var fr mycket frundrad och skrmd p en gng att ens mera skrika.

-- Nu ska du f dig en tr, mumlade Lehtinen otydligt, glmsk af allt 
utom sin frsta, druckna tanke.

Men innan han kunde utfra den var Koivumki med ett par lnga steg 
framme vid sngen och kastade honom t sidan som en tom sck, s hrdt 
att han hvarken frmdde resa eller rra sig p ett par minuter.

Det satte eld i det friga sllskapet, hvaraf flera syntes bjda att 
taga Lehtinens parti mot David, som rifvit sig ls frn sin 
vederdeloman och nu skte lugna den lilla.

Koivumki hll de andra tillbaka.

-- Kom inte hit, varnade han. -- Det hnder ngot underligt om ni 
frsker.

Abel Korhonen trdde ocks emellan.

-- Skmmas skulle ni allesamman, sade han -- ser ni inte att 
flickstackaren r skrmd halft frn vettet? Och Lehtinen borde ha stryk 
tills han blir nykter igen. Att frska gifva whisky t ett litet barn 
och sedan stlla till slagsml!

-- Inte passar det ju riktigt att slss, s att barnet ser, medgaf en 
af dem, som nyss varit ifrigast. -- Det tnkte ingen p. Och inte r 
Lehtinen ngon elak karl hller -- inte ville han gra ngot illa.

-- Det bryr sig ingen om hvad han ville eller inte ville. Om ej 
Koivumki hunnit emellan, s hade barnet kunnat vara ddt nu -- en hel 
mugg whisky!

-- Oi, oi, oi! jmrade sig Lehtinen, som af den hrdhndta medfarten 
och frmannens allvarsamma vrede med ens bragts fver det vildsinta 
stadiet, in i en grtmild stmning. -- Nu tro de att jag tnkte dda 
henne -- barnet, som jag inte ville rra hrdt med ett enda finger. 
Inte r jag ju nd barnmrdare, fast jag m vara litet full.

Och han storgrt af samvetskval och whisky i frening.

-- h, g och lgg dig och sluta med den dr olten, uppmanade 
Korhonen. -- Du har druckit tillrckligt fr en kvll -- och det ha vi 
nog fr resten alla.

I den punkten spordes tminstone ingen hgljudd meningsolikhet, utan 
fljde smningom alla Lehtinens lydiga exempel, s att hela lgret 
snart var frsnkt i smn.

Fljande morgon, d de andra gingo ut till hygget, stannade Lehtinen 
hemma. Han knde sig s betryckt i anledning af sitt beteende 
fregende afton att han icke ville lmna den nye kocken och hans 
skyddsling, utan skyllde p att han var sjuk.

Men d det lngre fram p dagen blef klart solskensvder, s att skogen 
gnistrade och sken, frgade han om David ville lta honom draga 
Katie p klken ut till den trakt, dr de andra arbetade.

-- Det blser inte det minsta och de skulle skert alla tycka det 
roligt att se henne dr, sade han. Men sade icke, tnkte det kanske 
icke ens klart, att det p stt och vis skulle terupprtta honom i 
egna och andras gon, om de sgo den lilla anfrtrodd i hans vrd.

Och David, som hvarken var lngsint eller betviflade att Lehtinen 
skulle taga bsta mjliga vrd om Katie, hade ingenting att invnda.

Drefter upphrde emellertid, ssom efter tyst fverenskommelse, de 
storartade mnadsgillena. Endast frsta gngen d Koivumki tervnde 
frn bygden utan den vanliga whiskykaggen, hrdes ngot knt. Men det 
kvfdes i lindan af Abel Korhonen.

-- De som vilja supa sig fulla kunna sjlfva skaffa sig whisky och 
dricka den i skogen, frklarade han kort om godt. -- Dr gr det an att 
skrala och slss s mycket ni vill. Men hr skall lefvas s att vi inte 
skrmma lifvet ur barnstackaren, som vi tagit vrd om.

Och drvid blef det.

De hade s godt som alla brjat betrakta Katie ssom sin gemensamma 
skyddsling, isynnerhet sedan den afton d de s nr farit hvarandra i 
lufven fr hennes skull. Och hon var lika god vn med dem alla, utom 
att hon alltid, d ett eller annat gick henne emot, tog sin tillflykt 
till David och annars oftast hll sig till Kalle Lehtinen. Han hade en 
obegriplig frmga att roa och underhlla henne och trttnade aldrig p 
att uppfinna nya lekar.

Hvad det led p vintern begynte David Anttila allt eftertryckligare 
tnka p hvad han vl skulle taga sig till d skogshygget tog slut. Att 
arbeta p dagspenning dg icke, d man aldrig visste huru lnge sdant 
arbete rckte och han dessutom ej kunde brja slpa Katie med sig kring 
vrlden. Och rsdrngar hll ingen i det hr landet, hade han hrt. Om 
han hlst kunde bli torpare, men han visste inte om de ens hade torp.

Till sist beslt han att tala med Korhonen om saken. Han var en klok 
karl och hade nog reda p allt, som var ndvndigt att veta om Amerika.

-- Torpare? upprepade frmannen, d David framstllde sin frga, -- 
Inte har jag hrt om torpare i Amerika. Och bttre vore det ju ocks 
att brja p egen jord n p andras. Stockbolagen slja alltid marken 
billigt d skogen r huggen och duglig kerjord fins hr nog hvar som 
hlst, bara man orkar f den under bruk. Men kanske vi kunde hjlpa 
litet, s du kommer i gng. Det r ju svrt fr dig ensam, d du har 
flickan att se efter.

Det mtte inga stora svrigheter att finna lmplig plats fr ett 
nybygge i en trakt, dr man hade alt att vlja p. Ett par mil sterom 
arbetslgret flt n, som rann dr frbi, ihop med en strre flod, 
omedelbart nedanfr en fors. P ena sidan om n vxte endast lfskog p 
mark, som var i det nrmaste stenfri, s att den ypperligt lmpade sig 
till ker. Och ngot lngre nedt, lngs flodstranden, fans lglndt, 
helt glest trdbevuxen jord, dr det mste vxa grs i mngd under 
sommaren. Det var s godt som frdig ng fr en grd. nd mindre 
svrighet mtte det att f kpa jorden, som nnu lg s lngt frn all 
odling, att den var nra nog vrdels. Saken uppgjordes i en 
handvndning frsta likviddag, d bolagets kassr gjorde sin rund kring 
skogslgren. Han hmtade nsta gng alla ndiga handlingar med sig, s 
att David Anttila redan inom en mnad fann sig ssom egare till en 
betydligt strre strcka jord n han alls till en brjan kunde tnka p 
att bebruka.

Det var Abel Korhonen, som yrkat att han skulle taga fr sig med 
besked, medan det nnu var tid.

-- Det r en s god plats, att dit nog komma andra innan mnga r gtt 
frbi. Kanske dr till och med nnu en dag blir en hel by med kvarnar 
och annat vid forsen. Och du r s ung att du nog har tid att vnta.

Davids besparingar rckte vl till, oaktadt possessionens vidlyftighet, 
bde fr den frsta afbetalningen, som endast steg till tjugufem cents 
per acre, och till ett par hstar, som visst voro tmligen utkrda 
efter vinterslpningen, men dock goda nog fr hans behof. Han hade 
varit kock i ngot fver fyra mnader fr en och en half dollar om 
dagen och hade icke rrt sin ln fr annat n tobak, s att han till 
och med hade tillrckligt fver fr en ko och annat ndvndigt.

Men drmed skulle han i alla fall icke hunnit mycket lngt, om icke 
hela arbetslaget kommit honom till hjlp. Medan de vntade p 
islossningen arbetade de under goda tio dagar p nybygget. Och det var 
tillrcklig tid fr dem att uppfra en stuga med farstu och kammare 
bakom samt att dessutom flla skogen p den blifvande kern.

-- Tak fver hufvudet mste ju barnstackaren ha, utlt sig Abel 
Korhonen, d det frst blef tal drom -- och ensam kan Anttila inte 
bde bygga och utrtta allt annat han har att gra.

Drfr byggde de, allt af stock, till och med farstun. P virke var 
ingen brist och d stockarna bilades p insidan blef det ju nstan lika 
snyggt som af hyflade brder, och mycket bastantare.

Sjlf hade David, sedan nybygget en gng var beslutet, anvndt hvar 
timme han hade ledig frn kksgromlen p frfrdigande af allehanda 
husgerd. Och drvid hade de andra likaledes hjlpt honom i betydande 
mn, bde under aftontimmarna och d dligt vder hll dem inomhus. Det 
var drfr med en lngt ifrn dlig utrustning han och Katie drogo in i 
den nya stugan, d skogslgret till sist brt upp.

Till och med den proviant, som fans kvar, lmnade arbetskamraterna t 
honom, s att han var vl frsedd fr ett par mnader framt. Och icke 
en enda frsummade, att vid afskedet med hemlighetsfullt tafatt min 
sticka ngonting innanfr Katies lilla kofta. Ingen ville bjuda pengar 
direkt t David, "men barnet r ju likasom vrt ocks", tolkade 
Koivumki deras tankar, "och fr henne behfs allt mjligt, som mste 
kpas".



Nybyggarlif.


S blef David Anttila ensam af hela laget kvar i vildmarken ssom 
nybyggare, och ltta blefvo hans dagar icke.

De andra hade visst hjlpt honom ett bra stycke framt, men arbete fans 
dr likvl nnu, mera n en man kunde utfra. Egentlig hvila kunde han 
aldrig unna sig, utan betraktade ssom hvila de stunder han sysslade 
inomhus och sg till Katies behof.

Men det var icke mnga timmar han hvilade sig ens p det sttet. 
Vanligen lekte hon dagen i nda i hans nrhet ute vid arbetet, sof p 
hans hopvikta rock vid foten af ngon trstubbe och fljde honom 
dremellan p hvart steg, som en liten hund. "Uncle Dave", ssom hon 
kallade honom fven sedan hon glmt de f andra engelska ord hon 
kunnat, var allting fr henne.

Den frsta kern blef, tack vare hjlpen vid trdfllningen, i ordning 
i god tid p vren. Stor var den vl icke och stubbarna mste han visst 
lemna kvar dr de vuxit, men den jungfruliga jorden var i gengld s 
kraftig att brdden snart tckte jorden som en tt, grn matta. Utsdet 
hade Koivumki hemtat d han gjorde den sista provianteringsfrden ned 
till bygden.

Med ngsmarken hade han mindre mda, d den befans s rikligt 
grsbrande, att de ftaliga trden till en brjan optaldt kunde 
lmnas. Han fllde endast s mnga han behfde fr att inhgna den del 
han mnade afbrga. Resten blef bete och det skulle varit rikligt fr 
flera gnger s mnga kreatur han egde.

Strre delen af sommaren arbetade han p rdjande af mera ker, s att 
han hade en rtt aktningsvrd areal fr hstsdd, redan innan han 
skrdade vrhvetet och hafren. Men s snart han stackat dem och gjort 
undan sin sdd, begynte han uppfra ett uthus, afsedt att hrbrgera 
kon och hstarna under vintern.

Han var srdeles belten med den brjan han gjort. Skrden hade 
utfallit bttre n han alls vgat hoppas, krken trifdes alldeles 
frtrffligt och den nya sdden, som ftt regn i rttan tid, skt 
hastigt upp till en kraftig, mrkgrn brdd.

-- Det vore en riktigt vacker ker, om jag bara orkat f bort 
stubbarna, berttade han t Katie som alltid med strsta uppmrksamhet 
lyssnade till hans meddelanden om nybyggets affrer och sg s vis ut 
som om hon fullt frsttt hvarom det var frga.

David fann det nmligen lngt ifrn alltid ltt att finna samtalsmnen, 
som roade Katie, och hade drfr smningom gjort det till en vana att 
underhlla henne med alla sina tankar och planer rrande nybygget. Och 
d hon alltid sg intresserad ut, men aldrig tillt sig ngra 
invndningar, var arrangementet msesidigt i allo tillfredsstllande.

En afton fram p hsten, d Katie i anledning af det ruskiga vdret 
gtt ovanligt tidigt till sngs, arbetade David nnu i skymningen p 
sitt nya uthus, hvilket icke p lngt nr gick s hastigt framt som 
han nskat. Medan han som bst hll p att klyfva en rund stock fr 
takvirke, sg han en karl komma upp lngs randen af brddkern. Han 
hll upp med arbetet, men betraktade den frmmande utan att rra sig 
frn stllet. Frst d denne hunnit helt nra, sg David att det var 
Kalle Lehtinen.

-- Hlsningar frn Michigan, sade Kalle, d han kommit nda fram.

-- Hvad hrs vl drifrn? hlsade David tillbaka. Och s skakade de 
hand s lamt som om bda varit vingskjutna.

-- N, inte stort ngonting. Dliga tider r det dr ocks, s att man 
knappt kan frtjna fdan.

-- Jas, det r dligt ocks dr? frgade David, som om Michigans 
affrer varit af strsta vigt fr honom, ehuru han aldrig varit dr och 
fga ens visste hvar det lg.

-- Och huru lefver man hr? brjade Kalle Lehtinen, efter en lngre 
paus, hvarunder bda sfligt och metodiskt stoppat och tndt sina 
pipor.

-- Sakta gr det ju, men inte har man just hller ngot att klaga 
fver.

-- Inte stlla grannarna tminstone till ngot brk hr, skmtade 
Lehtinen. -- Och en jkla vacker brdd har du. Hr blir duktigt med sd 
nsta r.

-- Nog vxte ju vrsden bra, medgaf David -- men inte vet man nnu 
huru det blir nsta sommar.

-- Och huru mr flickan? frgade Lehtinen, som ansg sig ha dagalagt 
tillrckligt intresse for viktigare angelgenheter och drfr nu kunna 
inlta sig p det mne, hvarmed han nog hlst skulle brjat, om det 
varit tillstndigt.

-- Bra mr hon och vxer duktigt. Nu sofver hon redan.

S rkte de igen en stund under tystnad, tills David i sin tur frgade 
huru hans gst rkat ditt trakten.

-- N jag tnkte att hr blir frtjnst nr vintern kommer. Och till 
dess kan jag vl f arbete p ngon farm, hlst fr fdan. Det fins ju 
grdar sderut hrifrn. Men frst ville jag se huru hr lefdes.

-- Arbete skulle ju ocks hr finnas tillrckligt, besvarade David den 
indirekta frgan, medan de i sakta mak gingo t stugan till -- men rd 
att betala ln fins inte.

-- N det kunde vi vl komma fverens om. Det betalas inte stort fr 
jordbruksarbete ngonstans de hr tiderna. Och sparadt blef det inte 
just hller i Hancock, s att man kunde resa omkring och ska strre 
frtjnst.

Det var s tmligen tydligt att Lehtinen ssom vanligt slarfvat bort 
hela sin sommarfrtjnst och nu endast tnkte p huru han skulle kunna 
lefva tills skogshugget brjade. Och David behfde nog all hjlp han 
kunde f, men det bjd emot att begagna sig af den gamla kamratens lge 
fr att f hjlpen gratis.

-- Kanske kunna vi stlla om ln p ngot stt, afgjorde han drfr 
saken. -- Om inte frr, s nr jag kan slja litet sd.

-- Det r det inte vrdt att tala om, tertog Lehtinen. -- Vgarna ro 
fulla af folk den hr hsten, som vore glada nog om de kunde frtjena 
sin fda. Hr i demarken vet man inte huru dliga tiderna ro.

Nsta morgon stod han vid Katies sng, d hon vaknade. Hon sg undrande 
p honom ngra gonblick.

-- Kalle! sade hon drp sakta. -- Kalle har kommit. Snlla Kalle!

-- Det vlsignade barnet knner ju igen mig! utbrast Lehtinen, 
betydligt mera frtjust n han ansg tillstndigt att visa. -- Inte har 
Kalle ju kunnat hmta mycket med t dig, men litet snask har han i alla 
fall.

Han bar henne hela morgonen omkring p axeln, medan han tog i gnasikte 
hvad David utrttat under sommaren.

-- Nog blir det hr nnu en styf grd, frskrade han, medan de to sin 
frukost. Med sdan ngsmark hr r kan du ju hlla en hel hjord om du 
vill. Till och med de utkrda hstkrken du kpte ro helt sttliga nu.

-- Dem skulle vl ingen knna igen, medgaf David beltet.

-- De ro skert vrda fyra gnger mera n du betalade. Med dem kan du 
frtjna vackra pengar i vinter. Det lnar sig bttre att slpa stock 
n att hugga.

-- Kan nog hnda. Men inte kan jag ju lmna barnet hr ensamt och inte 
taga henne med hller, s de pengarna f nog bli ofrtjnade.

-- Det vet man inte. Om du vill lta mig kra, s dela vi frtjensten. 
En vecka med ena hsten och nsta vecka med den andra, s hlla de ut. 
Ocks det blir pengar, d man inte behfver kpa foder.

-- Det r ingen dlig fundering. Tid har ju hstarna nog under vintern.

-- Och p vren kan du taga fast tio af dem att fda under sommaren, 
fortsatte Lehtinen. -- Stockkrarne betala nog hllre en tjugu, 
tjugufem dollars stycket n de slja fr nstan ingenting.

David myste af frnjelse. Det var icke hans vana att tnka lngre n 
p det arbete han nrmast hade att utfra, men d ngon annan gjorde 
ett frslag, fattade han s snabbt som trots ngon om det var 
frdelaktigt eller motsatsen. Och just det hade utgjort hans strsta 
bekymmer att utsikterna till kontant frtjnst voro s ytterst sm.

Kalle Lehtinen arbetade som om nybygget varit hans eget och hvad det 
led begynte det nog synas att arbetsstyrkan frdubblats. Innan vintern 
kom, var det kombinerade stallet och fhuset fullt frdigt och drtill 
tskilligt annat undangjordt, hvilket David aldrig ens kunnat tnka p 
att begynna om han varit ensam.

Abel Korhonen var den nste, som kom p besk. Han hade uppgjort ett 
stort hyggeskontrakt och hade stmt mte p nybygget med s mnga af 
det gamla arbetslaget han hade reda p och med en hel hop nytt folk 
drjmte. Det blef helt lifligt p "Anttila" medan manskapet samlades 
och vntade p att rstiden skulle stadga sig. De flesta af dem voro 
njda nog att kunna frtjna sitt uppehlle under de tvunget sysslolsa 
vinterdagarna, s att David fick en massa arbete utfrdt. Han och 
Lehtinen hade huggit ned skogen fr en rtt stor, ny ker, s att dr 
fans virke tillrckligt. En badstuga vxte upp inom ngra dagar och 
drnst en ria samt en lada, dit mnnen flyttade hans hstack fr att 
f bekvmare nattlger. Nybygget brjade till sin egares stora 
beltenhet arta sig till en riktigt prydlig grd.

Nstan nnu beltnare var Katie, som igen hade sllskap och omvxling 
dagen lng. Och blef bortskmd i nstan lika mn af alla.

-- Hon kommer att f ledsamt, d hr blir tomt igen, anmrkte David 
aftonen fre uppbrottet till storskogen.

-- N, ngon gng kommer man vl hitt ocks under vintern, frmodade 
Korhonen -- om ej annat s fr att g i badstun. Det har inte besttts 
frut i de hr trakterna.

Han gillade i allo Lehtinens frslag betrffande stockslpning.

-- P det sttet kan det bli riktig karl ocks af dig, sade han, mera 
ppenhjrtligt n smickrande -- isynnerhet om du lter Anttila taga 
hand om pengarna fr er bda. Bst vore det till och med om du sedan 
blef hr fver sommaren, fast du inte frtjnar mera n maten. De tre 
r jag knt dig har du frstrt hvar dollar, s du ingenting har i 
behll, fast du r nog s duktig i arbetet.

-- N, man fr se d vintern r slut. Nog kunde det ju g ocks p det 
sttet, medgaf Lehtinen.

Den nrmaste tiden drefter sysslade han mest med att underhlla Katie, 
som tycktes knna sig helt borttappad, d dr med ens blef s tyst och 
tomt. Men redan inom ett par veckor blef dr stadigt vinterfre, s att 
han kunde brja kra.

Drefter kom han blott till sndagarna till nybygget och hemtade 
ordentligt hvar likviddag i det nrmaste hela frtjnsten till David, 
som aldrig kunde frvna sig tillrckligt fver huru mycket pengar det 
blef. Redan fre jul knde han sig s frmgen att han skickade 
Lehtinen ned till bygden efter en andra ko, ett par grisar och ett och 
hvarje smtt till hlgen.

Hans ombud frstrde visst en hel del af sina egna pengar p den 
frden, p snask och leksaker och annat fr Katies julafton, men drfr 
kunde David icke frm sig att klandra honom.

-- Det skulle jag nog aldrig kommit att tnka p, sade han blott, hgst 
frvnad fver att det icke fallit honom sjlf in och p samma gng 
mycket belten med Lehtinens uppkp. Men hlften af dem ville han 
betala och yrkade s bestmdt drp att han till sist fick sin vilja 
fram.

Vintern gick smningom, under trget arbete och strre nykterhet n 
Kalle Lehtinen kunde pminna sig sedan tskilliga r tillbaka. Han var 
icke mera n tv gnger under hela vintern med om ngot viftande och 
inte ens d blef det riktigt allvarsamt. Men drfr voro ocks hans 
vinterbesparingar s stora, att han knappast sjlf kunde tro det, d 
David och han, sedan slpningen tagit slut p ret, gjorde upp 
slutrkning.

-- Det hr lenmar jag hos dig, allt hvad jag inte behfver fr resan, 
sade han d affrerna voro klara. -- Den hr sommaren mnar jag mig 
nda till Kalifornien. Jag har nog tnkt p hvad Korhonen sade och sant 
r det visst, men jag kan inte hllas s lnge p ett stlle. Inte 
duger jag att brja med riktigt jordbruk s lnge det nnu fins s 
mycket att se och frska hr i landet.

-- Hr skulle ju nog finnas fullt upp med arbete fr tv och i r kunde 
jag ocks betala vanlig ln, d det kommit in s mycket pengar, 
frstade David.

-- Bra vore det visst, medgaf Lehtinen tveksamt -- och mera skulle jag 
vl ha i behll. -- -- N, det gr ju an att frska ngra veckor. Men 
om jag ocks sedan reser, s kommer jag skert tillbaka i hst. Vi 
kunde vl ocks nsta vinter ha samma slags bolag?

-- Riktigt grna fr mig. Men kanske du nd stannar?

Lehtinen svarade ingenting, utan arbetade de fljande tre veckorna som 
om det gllt lifvet. Det sg nstan ut som om han skt med vld kvfva 
begret att strfva. Men det hjlpte ej. Den tredje lrdagsaftonen, 
sedan de tagit sitt bad, frklarade han sig icke kunna stanna lngre.

-- Det riktigt drager mig bort, sade han -- och d tjnar det inte till 
ngonting att hlla emot. Men till hsten kommer jag skert tillbaka. 
Det hr kns nd som hemma.

David insg godt att alla vidare invndningar voro ondiga och 
upprknade drfr helt enkelt dagslnen fr vrarbetet. Den steg till 
s mycket att Lehtinen alls icke brydde sig om att rra 
vinterbesparingarna.

-- Behll du dem, sade han. -- Och om det blir nd p frde, s anvnd 
dem bara. Jag skulle i alla fall sjlf gra af med dem.

Hela sndagen lekte han med Katie, men s snart hon gtt till sngs 
brjade han gra sig i ordning. Och nsta morgon fre soluppgngen 
begaf han sig p vg.

David och Katie voro helt allena p nytt, men David hade alls ingen tid 
att hnge sig t tankar p ensamheten af sitt lif i demarken. Drtill 
fans dr alldeles fr mycket arbete, som mste utrttas. Och Katie var 
nnu icke gammal nog att mnga dagar knna sig trstls. Allt gick inom 
kort igen sin gilla gng p Anttila, David arbetande som en trl frn 
soluppgngen till sena kvllen och Katie ssom frut fljande honom i 
fjten dagen lng.

Frst lngt fram p hsten kom Lehtinen tillbaka, sedan David redan 
beslutat att taga Katie med sig och vandra ned till bygden fr att ska 
hjlp fr hstsysslorna, dem han fann det omjligt att mera r med 
ensam.

Sommaren hade alls icke slagit sig till pengar fr Kalle Lehtinen, som 
funnit den fjrmaste vstern fverlupen bde af arbetsskande och af 
allehanda drifvare, som brydde sig mycket litet om att finna det arbete 
de alla sade sig ska.

Kineser ha det bst dr, pstod han. --De ha inte ngra sndagar och 
supa aldrig, s att folk hlst anvnder dem. Hvita mnniskor f svlta, 
ifall de inte varit dr lnge och kunnat skaffa sig stadigt arbete.
Hans yttre visade noggrannt att han haft det svrt och "hem", ssom han 
sade, kom han utan en dollar i fickan. Han hade icke ens kunnat kpa 
sig en jrnvgsbiljett, utan hade gtt till fots en strre del af 
vgen.

-- En och annan gng kunde man ju visst stjla sig in p frakttgen och 
ka en half dag eller s, berttade han. -- Men nog fick man g 
dremellan s ftterna vrkte. Hr r det i alla fall bra mycket 
bttre!

Men de bittra erfarenheterna hade likvl ingalunda kurerat honom.

Under vintern slpade han ssom ret frut stock fr gemensam rkning 
och frtjnade vackra pengar, hvilka ter anfrtroddes i Davids vrd. 
Och nda till inemot midsommar arbetade han sedan fr denne, men d 
kunde han icke lngre hllas stilla, utan begaf sig p vg uppt 
Kanada.

-- De berttade under vintern att dr hittats duktigt med guld i 
Columbia, upplyste han -- och nu vill jag frska min lycka med den 
affren. Kanske har man tur och blir rik karl p en gng, s att man 
kan fara hem och kpa en riktig herrgrd.

S vl gick det honom visst icke. Men d vintern infann sig tidigt dr 
uppe i brgen kom ocks Kalle Lehtinen en hel mnad tidigare n ret 
frut tillbaka till Minnesota, s att David alls icke hade ngra 
svrigheter med hstarbetena. Och fljande vr slogo sig tv andra 
landsmn ned i nrheten, med besparingar frn arbetet i skogarna.

De hade sett huru raskt Davids farm gtt framt och hade drfr 
beslutat att ocks bli nybyggare. Det lnade sig helt skert bttre n 
att fara hem och kpa ngot litet hemman, som aldrig kunde gifva mera 
n just jmnt hvad man behfde fr att lefva. Anttila hade ju inte haft 
stort ngonting att brja med och nnu drtill ett barn att srja fr, 
men nd hade han redan en riktigt vacker grd.

Och David, som icke kunde nska ngot bttre n att folk kom till 
trakten, hjlpte dem p alla stt han kunde.

Innan han varit dr fem r hade ett halft dussin andra grdar uppsttt 
i grannskapet. Ingen af dem kunde dock jmfras med hans egen, hvilken 
alls icke mera sg ut ssom ett nybygge. Numera hade han en man i 
arbete hela ret och dessutom arbetade Kalle Lehtinen ssom frut vr 
och hst p Anttila.

nnu hade denne visst icke helt och hllet upphrt med sina 
sommarstrftg, men utflykterna blefvo allt kortare. Han hade smningom 
drifvit omkring i de flesta af unionens stater, utan att f tag p 
ngot han ansett vrdt att hnga sig fast vid, och begynte drfr bli 
altmera stadigvarande i Minnesota.

Den femte sommaren kommo ngra amerikanare ut till det brjande 
settlementet. De sgo sig omkring i trakten, underskte floden och 
slutade med att kpa forsen och jorden p bda sidor drom. P vintern 
kommo de sedan tillbaka med en hop arbetare och begynte bygga ett 
trsliperi, fr hvilket de tillhandlat sig stora strckor af den 
skogsmark, drifrn det grofva timret frut blifvit afvrkadt.

D blef dr p en gng lif och rrelse i njden. En mngd bde 
nybyggare och annat folk slogo sig ned dr, arbetare samlades fr 
fabriken och hus af allehanda slag vxte upp med otrolig fart lngs de 
gator, som utstakats nrmast fabrikstomten.

Kalle Lehtinen var ingalunda den siste, som insg hvilka frdelar dr 
stodo att vinna af den nya rrelsen. Han beslt ppna handel och d 
hans besparingar uppgingo till en respektabel summa drjde det icke 
lnge innan han hade slagit upp en vlfrsedd butik p Anttilas mark 
ttt invid fabriksomrdet.

Redan fljande vr ppnades en skola, och d fabriken under sommaren 
kom i gng, blef dr genast regelbunden samfrdsel med den friga 
vrlden medels en flatbottnad flodngbt. Och jorden steg i vrde, s 
att David Anttila kunnat f en liten frmgenhet fr sin grd, om han 
velat lyssna till frslagen att slja den.

Men drom ville han alls icke hra talas.

-- Nog duger det ju att lefva hr likasom frut, afbjde han sdana 
anbud, -- bttre n frut, nu d man kan slja allt hvad man inte sjlf 
behfver. Kanske nr Katie blir stor -- om hon inte vill stanna hr.

Hon var fortfarande medelpunkten fr alla hans tankar och planer. Fr 
hennes skull var det han gifvit gratis mark t skolan och drtill ett 
strre rligt bidrag n ngon annan, s att de genast kunde anstlla en 
s god lrarinna det var mjligt att f. Fr s vidt det berodde p 
honom skulle Katie hafva allt af det bsta.

Fr henne var "Uncle-Dave" ocks nnu vrldens medelpunkt, trots alla 
de nya vnner och bekanta hon fann bland de stndigt talrikare 
nykomlingarna. Och de visade henne dock strre vnlighet och 
uppmrksamhet n ngon annans barn. David var ju onekligt den 
frmgnaste mannen p orten och till hans bengenhet fans ingen genare 
vg n undfallenhet mot hans fosterdotter.

Det gjorde henne emellertid till och med mera sjlfrdig n hon skulle 
blifvit genom Davids uppfostran, hvilken noga taget inskrnkte sig till 
att lta henne gra som hon ville i de flesta afseenden. Endast i 
sllsynta undantagsfall hnde det att hon icke kunde genomdrifva sin 
vilja. Och endast p hennes medfdda goda egenskaper berodde det att 
hon icke blef outhrdligt bortskmd. Men det vande henne i alla fall 
att tnka ytterst litet p andras nskningar i bredd med sina egna.

Drfr tnkte hon icke hller alls p Uncle Dave's knslor d hon en 
dag bad att han skulle skicka henne till en skola i ngon stor stad.

Hon hade under rens lopp hrt altmera af sina nya vnner om lifvet och 
rrelsen i de stora stderna tills det hgrade fr henne som den 
strsta mjliga sllhet att f komma dit och sjlf se det. Nu var hon 
tolf r gammal och ville till en skola, dr hon kunde lra allt, som 
behfdes fr att bli en riktig dam.

Det hade aldrig fallit David in att hon kunde behfva mera lrdom n 
deras egen lrarinna kunde meddela henne. Och nd mindre hade han 
tnkt p att hon icke dr ute i settlementet kunde bli en s fin dam 
som trots ngon. Men sedan han lagt rd med sin hjlpreda i kvistiga 
fall, den vrldserfarne Kalle Lehtinen, beslt han att lta henne resa, 
srdeles d ocks lrarinnan ansg det bst fr flickan.

Men sjlf frde han henne icke till Boston, dit det blifvit beslutet 
att hon skulle skickas.

-- Inte duger jag till ngonting p en sdan resa, frklarade han. -- 
Jag vet ingenting om sdana saker och kan ju knappast tala med annat 
folk n vra egna. -- Kunde inte vr lrarinna fra henne till skolan?

Denna hade alls ingenting emot en lusttur sterut under ferien, utan 
tog sig genast uppdraget. S snart skolan stngt sina drrar reste de, 
lrarinnan frsedd med ppen fullmakt att utrusta Katie p det bsta 
samt med rundliga medel fr allt de mjligen kunde behfva.

Katie var visst ngot betryckt de par sista dagarna och grt en smula, 
d det kom till afskedet, men var dock fr mycket upptagen af tankarna 
p allt det hon skulle f se fr att taga det synnerligt svrt.

David grt vl icke, det lg inte i hans natur. Men han erfor en 
underlig frnimmelse af ngot tjockt i strupen, ngot han icke kunde 
svlja ned, s att hans rst ljd hes d han, nr flodngbten frsvann 
ur sikte, vnde sig till Lehtinen.

-- Dr far hon nu, sade han sakta. -- Huru m vrlden se ut d hon 
kommer tillbaka? -- om hon alls kommer.

-- Nog kommer hon, trstade Kalle Lehtinen -- men ledsamt blir det 
efter henne.




DAVID ANTTILAS DE.


Det blef nog ledsammare efter Katie n till och med David frestllt 
sig. Men han visade det endast genom att bli om mjligt nnu fordigare 
n frut. Sjlf arbetade han lika strngt som alltid, frn morgon till 
kvll, ehuru han mycket vl kunnat lta andra utfra det tyngsta 
arbetet, d hans grd var i det mest blomstrande skick och gaf lngt 
mera n han behfde fr sitt ytterst enkla lif. Icke ens sedan Katies 
vistande i Boston begynt draga rtt dryga pengar, gick allt t, som
kom in.

Hennes bref voro det enda nje han numera hade, men det var s stort 
att han grna skulle arbetat dubbelt hrdare om det varit ndvndigt 
fr att bestrida utgifterna fr henne. Och dock kunde han icke ens 
njuta det njet oblandadt. Hans engelska var nnu s klen, att han 
mste taga Lehtinen till hjlp fr att riktigt f reda p hvad hon 
skref.

Det beknde han emellertid icke ens fr denne, utan frskte alltid 
frst sjlf stafva igenom brefven. Frst p aftonen den dag de kommit 
brukade han g fver till Lehtinen, fr att ocks lta honom lsa dem.

-- Kanske du lser det hgt, sade han ofrnderligt. -- Jag har nog 
lst det, men hr det grna en gng till.

Och Kalle Lehtinen, som utmrkt vl visste hvar skon klmde, fversatte 
utan vidare s godt han kunde brefven till finska.

-- Det r likasom trefligare att hra det p eget sprk, anmrkte han 
endast, likaledes alltid utan minsta frndring af formeln. Och utan 
att ngondera tnkte p att ens draga p munnen.

Settlementet utvecklade sig s hastigt som det endast r mjligt i 
Amerika, sedan nnu en stor fabrik kommit i gng p motsatta sidan af 
forsen. Ett par af de tidigaste nybyggarne hade redan slt sina 
lgenheter till hgt pris t spekulanter, som delat dem till 
byggnadstomter och frtjnat vackra pengar p spekulationen. En vrklig 
stad hll p att vxa upp lngs floden och jordvrdet invid denna steg 
oupphrligt.

Den ende, som var helt och hllet omedgrlig betrffande frsljning af 
jord var David Anttila. t Lehtinen hade han uppltit en rymlig tomt 
nrmast fabriksmarken och t skolan hade han sknkt en annan, nd 
rymligare, men det var allt.

-- Kanske den tid nnu kommer d man mste slja, frmenade han. -- 
Till dess far jorden inte illa i min vrd.

Hvad han egentligen menade med "den tid d man mste slja", visste 
ingen. Kanske visste han det icke ens sjlf riktigt noga. Huru som 
hlst hade han aldrig ett ord att anmrka om de smningom stigande 
belopp han snde till Boston. Hans inkomster kades ju ocks stndigt 
och likas, oaktadt utgifterna, hans besparingar i den nya stadens 
bank.

Den enda, utom Kalle Lehtinen, han alls brydde sig om att umgs med, 
var skollrarinnan, som sjlf d och d brefvxlade med Katie och 
alltid var hgst intresserad af nyheterna frn Boston. Tack vare henne 
lrde han sig ocks smningom s mycket mera engelska, att han p egen 
hand ngot s nr kunde taga reda p innehllet af brefven frn Katie, 
som skref bde regelbundet och ofta till "Uncle Dave."

Men drfr fvergaf han ingalunda vanan att lta Lehtinen lsa och 
fverstta brefven. Tvrtom blef det snart nog vanligt att de bda, 
efter att ha lst dem, begfvo sig till lrarinnan fr att lta ocks 
henne f del af dem. Och drefter stannade de som oftast hela aftonen 
hos henne.

I brjan knde sig David visst ngot styf och generad i hennes 
sllskap. Hon var omissknneligt "herrskap", ehuru hon arbetade fr 
sitt brd likasom enhvar annan i settlementet. Och trots ren i Amerika 
hade han nnu icke lyckats fvervinna en viss obehaglig knsla af 
underlgsenhet i sdant sllskap. Men d han sg huru fullkomligt 
obesvradt Lehtinen upptrdde, oaktadt den respekt ocks han 
synbarligen hyste fr henne, begynte David likaledes smningom tina 
upp.

Hon ter gjorde alls ingen skillnad mellan dem och herrarne, 
tjnstemnnen vid fabrikerna, af hvilka ngra d och d likaledes 
brukade komma p besk. De bda finnarne tnjto sig sjlfva ovetande 
anseende ssom de duktigaste mnnen i den nya staden, de, som 
egentligen grundat den i demarken, till frdel fr bde sig sjlfva 
och andra. Och sdana karlar bemter man med aktning, srskildt d de 
alls icke trnga sig och sin duktighet p ngon.

Smningom brjade David till och med hysa allehanda egendomliga tankar 
rrande Kalle Lehtinens lust att i tid och otid draga honom med till 
skolhuset, dr lrarinnan ocks hade sin bostad.

Bara inte karlen hade ngra andra slags funderingar p det hllet! Men 
det kunde vl aldrig g. Hon var ju visst mycket vnlig och tycktes 
alltid riktigt glad d de kommo, men nog var hon i alla fall mycket 
frmer n Kalle.

Alldeles ung var hon vl icke hller mera, men nd flera r yngre n 
han. Och s bra sg hon ocks ut, att hon ltt kunde f sig en man 
bland ingenirerna och bokhllarne vid fabrikerna, om hon nu en gng 
ville gifta sig.

Fast, ingen kunde hller veta hvad kvinfolk riktigt tnkte p. Kalle 
var i alla fall ingen ofven karl att se p, utom att han hll p att 
bli rtt frmgen. Och kunde bertta bttre och mera n de flesta om 
allt han sett och varit med om. Och det var ingalunda litet.

Ju mera David tnkte fver utsikterna, desto mindre hopplsa frefllo 
de honom. Drfr blef han icke hller p lngt nr s fverraskad som 
Lehtinen mjligen vntat, d denne en afton infann sig uppstrckt i 
sina bsta klder och hlsade vnnen, som redan hll p att g till 
sngs, med meddelandet att han varit p friarefrd.

-- Och bra gick det, gissar jag, sade David, som omjligt kunde 
misstaga sig p den skinande beltenhet, som lyste ur Kalles fysionomi.

-- Bra gick det, bekrftade denne. -- Fast jag nnu inte kan frst att 
hon ville. En sdan drifvare som jag varit i mina dagar -- och supit 
har jag nnu till. Men hon sade att hon kunde ska lnge och nd rka 
vrre, s vi behfde inte bry oss om hvad jag varit frut.

-- Det visar att boklrdomen inte gjort af med frstndet, filosoferade 
David. -- r det redan bestmdt nr det blir brllopp?

-- N, inte riktigt nnu, beknde Lehtinen en smula frlget. -- D man 
ju inte behfver lysning hr i landet ville jag att vi skulle g till 
prsten i morgon, men hon skrattade och sade att det vl nd inte var 
sdan brdska.

David nra p skrattade sjlf, ehuru det ingalunda hrde till hans 
vanor.

-- Hvarfr tog du inte prsten med d du gick p frieri s skulle det 
gtt fortare? -- Du r tokig, karl! Men s lr det ju vara nr krleken 
kommer.

-- Hon sger att hit frst mste komma en annan lrarinna, som kan taga 
skolan, meddelade Lehtinen missmodigt. -- Och ingen kan ju veta huru 
lnge det rcker.

-- Jag sade ju att hon r en riktigt frnuftig mnniska. Och det kan 
nog behfvas, d du mist ditt vett. Men bra har det ju gtt och lycka 
r det fr dig.

Jo, bra har det gtt, medgaf Kalle, med beltenheten p nytt skinande 
ur hvarje drag, oaktadt missrkningen med brllopet.

Det drjde emellertid icke lngre n ngra veckor innan den nya 
lrarinnan kom och omedelbart drefter blef den gamla "Misstress 
Charles Lehtinen", ssom prsten kallade henne i lycknskningstalet 
genast efter vigseln. Denna frsiggick p Anttila, hvars egare kldt 
hela stugan med grnt, s att den liknade en stor lfsal, och hade 
stllt till ett dundrande brlloppskalas, utan minsta hnsyn till 
kostnaden. S godt som hvarenda sjl i settlementet var inbjuden och 
ingen enda af de bjudna hade uteblifvit.

Endast Katie saknades och det blott emedan David, d ingen kunde 
skickas efter henne, bestmdt motsatte sig att hon skulle gra resan 
ensam.

-- Jag far snart sjlf och hlsar p henne, frklarade han -- och talar 
om allt, som hndt hr hemma.

Den gamla vnnens frlofning och gifterml hade rent af gjort David 
sjlf yngre. Sprksammare blef han vl knappast, men han sg beltnare 
ut n ngonsin sedan Katie reste och drog sig p lngt nr icke mera s 
mycket undan andra mnniskor som han frut gjort. Det bsta beviset fr 
den inre frndringen var dock hans afsikt att gra en resa till 
Boston.

Den utfrde han p eget bevg redan ett par veckor efter Lehtinens 
brllopp, och d han tervnde var han ocks till det yttre en helt 
annan mnniska. Hret var klippt p stadsfason och skgget bortrakadt. 
Hatten var helt modern och de nya stadsklderna sgo ytterst fina ut. 
Men mera n tre dagar hade han icke tillbragt i Boston och ytterst 
svrt funno han och fru Lehtinen det att frm honom till meddelsamhet 
om vare sig Katie eller annat.

-- Nog mdde hon ju bra, svarade han p deras otaliga frgor. -- Och 
har blifvit riktigt en fullvuxen mnniska. Men mot mig var hon alldeles 
som frr -- s glad att se mig, att hon bde skrattade och grt nr jag 
kom.

Orsaken, hvarfr han icke drjt dr lngre berrde han emellertid icke, 
eller tminstone icke direkt.

-- Hvad skulle jag nu gra dr lngre? sade han undvikande. -- Inte 
passar jag ju riktigt bland stadsfolk. Och p tre dagar hann jag nog 
med allt jag hade att sga. -- Men ledsamt tycktes hon nd hafva d 
jag reste! tillade han efter ett litet uppehll, med fundersam ton.

-- Huru gammal r Dave? frgade M:rs Charles Lehtinen, d hon blifvit 
ensam med sin man efter Davids besk. -- Jag tnkte aldrig frut p 
honom annat n som p en gammal karl, men s ser han ju alls inte ut 
numera.

-- Inte r han hller gammal. Flera r yngre n jag, fast han r s 
mycket klokare. Omkring trettifem tror jag.

-- D brjar jag frst huru det hr hnger ihop, sade hon menande. Men 
lt af inga fvertalningar frm sig till strre tydlighet gentemot sin 
herre och man, som begrep platt ingenting.

Fyra r hade det ursprungligen varit bestmdt att Katie skulle stanna i 
Boston. Ngot fver tre af dem hade frflutit, d han gjorde sitt besk 
dr och sedan dess var han icke mera rtt njd med saker och ting p 
Anttila.

Hennes bref kommo visst fortfarande lika regelbundet som frut, men det 
gjorde ingalunda saken bttre. Tvrtom bidrogo de i sin mn till alla 
de tankar, hvarmed han aldrig frut brytt sin hjrna, men som nu 
stndigt sysselsatte honom.

Det frnmsta intryck han erhllit af sin resa sterut var det af 
rikedomen och sttligheten i de stora stderna. Sdana hus som det, dr 
Katie bodde, hade han aldrig frut sett annat n frn utsidan, likasom 
han fverhufvudtaget icke sett annat n de tarfligaste sidorna af 
lifvet bde hemma och i Amerika. Icke ens i den nya staden, som vuxit 
upp kring hans hemman, lefde ngon p annat n allra ansprkslsaste 
stt, medan dremot bde Katie och hennes vnner i Boston hade det helt 
annorlunda.

Huru skulle hon alls igen kunna komma till rtta p samma stt som 
innan hon reste? Hans stuga och kammaren innanfr voro ju nnu alldeles 
ofrndrade, den frra med samma bilade vggar och golf, den senare med 
de lngesedan urblekta tapeter, som klistrades upp det sista ret hon 
var hemma. Nu mste hon ju tycka att det alltsamman var frfrligt 
ynkligt.

Resultatet af funderingarna blef att han en vacker dag meddelade 
Lehtinen sitt beslut att bygga ett uytt hus.

-- Det gr du rtt i, frskrade Lehtinen, som lngesedan uppfrt en 
prydlig bostad t sig invid handelslokalen. -- Rd till det har du nog 
och den gamla kojan r ju ocks redan dlig. -- Huru bra jag nnu 
kommer ihg d vi alla hjlptes t att bygga den!

Det skulle bli ett sttligt hus, beslt David, ngot, som Katie inte 
behfde skmmas fr ens om ngon af hennes Boston-vnner kom fr att 
hlsa p henne. Han valde sjlf plats fr det, ett bra stycke frn 
farmen, p en liten upphjning nra mynningen, drifrn man kunde se 
lnga vgar bde uppt och nedt. Och sedan han rdfrt sig med 
frestndaren fr grannfabriken skref denne p hans begran till S:t 
Paul efter en amerikansk byggmstare, som visste huru ett fint hus 
borde se ut.

Byggmstaren kom och tog sig att inom sex mnader ha huset frdigt. 
Men David knde sig p nytt tveksam om hela fretaget, d han hrde 
huru mycket det skulle kosta.

S mycket hade han aldrig tnkt p! Nog hade han ju mera n den summan 
p banken, men -- -- --

-- "N, strunt! nog kommer det ju in mera om man orkar lefva", var hans 
slutreflexion. "Om det skall bli fint s mste det vl kosta."

Sedan blef det hans strsta nje att flja med huru den prydliga 
byggnaden vxte upp. Dr fans hvarken en stock eller en sten i hela 
huset, som han ej sett innan den passades in.

Och mera n en gng tvingade han byggmstaren med oemotstndlig 
envishet att kassera ett eller annat, som han ej ansg godt nog.

-- Hus bygger man inte alla dagar, argumenterade han. -- Det skall st 
lnge och drfr fr man inte anvnda skrp.

D det slutligen var frdigt och likvideradt gaf han byggmstaren nnu 
en rund summa fr att kpa mbler och annat ndvndigt i S:t Paul. Och 
d de anlnde bad han fru Lehtinen visa huru de skulle stllas upp och 
allting gras s prydligt som mjligt. Ingenting fick saknas, allt 
skulle vara i fullt skick, ehuru besparingarna i banken gingo t s 
noga, att icke mnga hundra dollars funnos kvar, d alla uppkp voro 
vrkstllda.

Men d det vl var i s full ordning det kunde bli, lste han till det 
nya huset.

-- Dr skall ingen bo innan Katie kommer, bestmde han. -- D fira vi 
hemkomstl.

Fru Charles Lehtinen skakade n en gng menande p hufvudet ssom hon 
gjort mnga gnger sedan bygget pbrjades. Men frklarade ingenting 
fr sin man, som icke begrep det minsta.

Det var icke mera n tv mnader kvar till den tid, d Katie skulle 
komma hem, d en gng mera n tre veckor frflto utan ngot bref frn 
henne. David begynte redan knna sig betydligt orolig, men s kom en 
liten, synbarligen i hast skrifven breflapp med urskter fr att hon ej 
skrifvit p s lnge. Hon hade haft s otroligt mycket att gra. Men 
hon skulle skrifva snart igen.

Inom en vecka anlnde ocks ett annat, lngt bref, hvari hon gaf 
uttryck t allt hon knde fr dem dr hemma, frmst fr Uncle Dave, 
hvilken hon ju hade att tacka fr allt, men ocks fr Lehtinen och hans 
hustru. Hon hade aldrig skrifvit s varmt och innerligt tacksamt, men 
det oaktadt gjorde brefvet ett underligt otillfredsstllande intryck p 
David.

Och d ter mera n tv veckor frgingo utan ngra underrttelser, 
begynte han erfara en orolig nedstmdhet, hvilken icke ens tanken att 
hon ju snart skulle vara hemma och drfr troligen icke skref, frmdde 
skingra.

S kom en dag, d postfrestnderskan smleende rckte honom ett bref 
frn Boston, innan han ens hunnit frga om dr fans ngot fr honom.

Han gick ssom han p senare tider brukat fver till det nya huset och 
satte sig p verandatrappstegen att lsa brefvet, som ju borde meddela 
hvilken dag hon mnade komma.

    "Kraste Uncle Dave",

    "Nr detta bref kommer fram till Anttila r jag inte mera bara
    din Katie, utan ocks en annans, som r den bsta, kraste,
    klokaste mnniska i vrlden -- nst min Uncle Dave. Sedan en
    timme r jag gift och det frsta jag gr r att skrifva
    till" -- -- --

S lngt kom han innan han alls fattade hvad han lst. D sg han 
undrande upp frn brefvet p det nya huset och strk sig fver pannan, 
som blifvit svettig fast det ju alls icke var varmt.

"Hon har gift sig", sade han halfhgt och satt sedan alldeles stilla, 
utan att lsa vidare.

"Nej, hem mste man begifva sig", sade han om en stund, igen hgt. Och 
gick rtt fver flten tillbaka till sin gamla stuga.

Han tnkte icke ens p att rka sedan han slagit sig ned p bnken vid 
spiseln, utan endast satt och sg in i elden, tills Lehtinen steg in 
och afbrt hans tankar.

-- De sade p posten att du ftt bref och d du inte kom fver -- -- -- 
Nr kommer hon?

-- Snart kommer hon vl, svarade David p mf. -- Hon har gift sig.

-- Gift sig? har hon gift sig? N -- --

-- Och hvarfr inte? afbrt David hftigt.

-- Ja, ja -- hvarfr inte? hvarfr skulle hon inte gifta sig -- -- Det 
var bara s ofrmodadt. Jag -- -- --

-- Ls sjlf, afbrt David igen och rckte honom brefvet -- men ls 
inte p finska, tillade han.

Det var ett lngt bref, till strre delen fyldt af osammanhngande 
beskrifningar om honom, mannen. Hvarken Lehtinen eller David kunde 
riktigt fatta allt hvad hon sade om honom. S mycket frstodo de dock 
att hon endast ngra veckor varit bekant med honom samt att han icke 
velat lta henne resa innan de voro gifta. Han var rdd att hon skulle 
lta dem fvertala henne att lmna honom, d han alls icke vax rik. Men 
det gjorde ingenting, frskrade hon. Han var nog villig att arbeta och 
hade genast, d han hrde om Anttila och den nya staden, sagt att dr 
fans en hel hop pengar att frtjna. Uncle Dave skulle f se huru vl 
han frstod sig p affrer, d de kommo. Och de mnade komma om ett par 
dagar. Han ville nog gra en lngre brllopsresa, men hon hade inte 
gtt in p att drja mera n ngra dagar p vgen, fast hon hade mera 
n tillrckligt pengar fver.

-- Jas, de komma hit -- redan om ngra dagar! Det var allt David hade 
att sga.

-- Och han eger rakt ingenting, anmrkte Lehtinen -- efter hon talar om 
sina pengar fr resan.

-- Det betyder ju inte mycket om han annars duger. Nog kan man ju lefva 
p den hr grden.

S sutto de bda tysta en stund, tills det blef fr tryckande fr 
Lehtinen.

-- Kommer du inte fver till oss? frgade han. -- Min hustru r nog 
ocks nyriken att f hra om brefvet.

-- Inte nu. Hr r ju en hel hop att tnka p.

Och sedan Lehtinen gtt, satt David lnge och vl kvar p samma plats 
och i samma stllning, seende in i elden utan att ens rka. Senare p 
aftonen kom han dock till klarhet och vandrade fver till Lehtinen, som 
nnu var i rrelse.

-- I morgon mste du hjlpa mig med allt jag har att gra, brjade han, 
utan att ens hlsa. -- Jag mnar mig hrifrn och vill stlla allting i 
ordning.

-- Hvart mnar du resa?

-- Vet inte s noga -- ngonstans vsterut och se mig omkring.

-- Och grden? hvad blir det af den?

-- Inte duger det ju att vara tv husbnder p ett stlle. Och s har 
jag tnkt att jag aldrig skulle orkat f den grden, om det ej varit 
fr flickan. Fr hennes skull var det ju ni alla hjlpte till.

-- r det drfr du vill sknka bort den t en karl, som du alls inte 
knner?

-- t henne, rttade David. -- Hr kan hustrun ju ega hvad som hlst, 
utan att mannen kommer t det.

-- Och hvad blir det af dig?

-- Jag kan vl arbeta. -- Kanske orkar jag nnu reda en annan grd t 
mig. Ledigt land fins det ju nog.

Lehtinen sg bde bekymrad och hpen ut. Det hr var ju minst lika 
galet som d David slpade det frmmande barnet med sig p klke frn 
Dakota. Men bakom galenskapen anade han dunkelt ngot, som gjorde honom 
stum.

-- Frsk inte att hlla honom tillbaka, sade hans hustru, sedan han 
lttat sitt hjrta fr henne. -- Du r nog en bra karl, Charles, men 
Dave r en bland tusen. Det r det enda han kan gra.

Och s brjade hon grta.

Det begrep Charles Lehtinen icke hller riktigt, men han hyste alltfr 
stark tillit till sin hustrus djupare visdom att icke gra som hon 
rdde. Nsta morgon gick han tidigt fver till Anttila, sorgsen visst 
fver den gng hndelserna tagit, men utan lust till vidare 
invndningar.

-- Frst gra vi klara papper om din tomt, s att dr inte kan bli 
krngel om den, sade David.

-- Fr den betalar jag godt pris, om du lter mig kpa den.

-- Inte har jag tnkt begra dina pengar. Men skrast r det vl att vi 
skrifva kpebref.

-- Den tomten r fullt vrd ettusen, och det har jag rd att betala. 
Vill du inte ha pengarna, s stter jag dem p banken.

-- M vara. Kanske behfvas de ngon dag.

Kalle Lehtinen trodde sig nog begripa hvad Anttila menade, men svor 
inom sig p att hennes man aldrig skulle f se ens rken af de 
pengarna.

-- Och s vill jag ha ett salubref till henne, skrifvet om grden. Om 
vi skrifva datum fr ngon dag i sista veckan, s duger hennes 
flicknamn. Du fr vittna.

-- Om det blir strid, s gr jag ed p saken. Och fr resten sade hon 
inte i brefvet hvad han heter.

-- Skrif att hon betalat ngonting, s kvitterar jag. Annars duger det 
inte.

De hade bda under rens lopp lrt ett och hvarje om saker och ting i 
Amerika, Lehtinen s mycket att han med std af en tryckt hjlpreda 
kunde skrifva dokumenten p egen hand.

-- Det r allt p rtt, sade han, sedan han tecknat upp Davids 
nskningar. -- I morgon har jag bda papperen frdiga.

-- Kunde jag inte skrifva under i afton? Kanske komma de redan i 
morgon.

-- mnar du resa, innan de komma?

-- Jo, svarade David kort.

D brjade Kalle Lehtinen begripa.

-- Kom fver p aftonsidan, sade han. -- Det skall vara frdigt. Den 
sista aftonen mste du vara hos oss.

Och d han i detsamma vnde sig om fr att g, begrep han med ens till 
och med hvarfr hans hustru hade brustit i grt.

Det blef en tung afton, sedan pappren underskrifvits. David sade 
knappast ett ord, sedan han meddelat dem att han mnade resa p jrnvg 
s lngt som till Montana och drifrn vandra vidare vsterut, eller 
hvartt han sedan tyckte det passade bst.

-- Ngon gng skrifver jag kanske, lofvade han halft.

D han steg upp fr att g, rckte han ngra nycklar t Lehtinen.

-- Till det nya huset, sade han frklaringsvis. -- Fr dem genast dit, 
nr de komma. Gamla stugan r fastspikad.

-- D blir du vl hr i natt?

-- Jag hade tnkt g nu, t jrnvgen till. D kan jag hinna fram till 
tget i morgon afton.

D de kommo ut i farstun, sgo de honom hnga fver axeln en hoprullad 
filt med ett par stflar, bundna utanp.

-- Farvl nu och tack fr alla de hr ren, sade han d han skakade 
hand med dem.

Ingendera af dem hade ett ord till svar.

Men d de sgo honom frsvinna i mrkret, brjade m:rs Lehtinen snyfta 
s hftigt att hennes man frskte trsta henne.

-- Grt inte, sade han -- grt inte! -- Fast nog r den karlen vrd att 
gr -- -- --

Dr afbrt han sig och skyndade bort, in i huset.



License: Share Alike